1.1
Tobakslag
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 §. Lagens syfte. I paragrafen föreskrivs det om tobakslagens syfte huvudsakligen på motsvarande sätt som i 1 § i gällande tobakslag. I bestämmelsen görs dock vissa tillägg, som ansluter sig till de nya tobaksrelaterade produkter som kommit ut på marknaden under de senaste åren.
I 1 mom. föreskrivs det om tobakslagens principiella syfte. Lagens syfte är i fortsättningen att användningen av såväl tobaksprodukter som även andra nikotinhaltiga produkter ska upphöra. Dessa skiljer sig på grund av sin giftighet och sina beroendeframkallande egenskaper från andra konsumtionsnyttigheter på marknaden. På grund av tobakens hälsomässiga och ekonomiska skadeverkningar är det motiverat för det allmänna att försöka se till att användningen av dessa produkter upphör i framtiden. Den föreslagna bestämmelsen om lagens syfte är inte tvingande, men den beskriver den linje enligt vilken lagstiftningen om tobaksprodukter och andra nikotinhaltiga produkter ska utvecklas även i framtiden.
I 2 mom. beskrivs metoder för att uppnå lagens syfte. Med avseende på gällande bestämmelse om lagens syfte fogas till paragrafen att nikotinberoende ska förebyggas och avvänjning från tobaksrelaterade produkter främjas samt befolkningen skyddas mot exponering för röken från dem.
2 §. Definitioner. I paragrafen definieras de centrala begreppen i tobakslagen. I gällande tobakslag finns definitionerna i 2 § i en förteckning med 18 punkter, som i den föreslagna paragrafen utökas jämfört med den nuvarande. Den största delen av de nya definitioner som föreslås i lagen följer av tobaksdirektivet.
Den definition på tobaksprodukter som föreslås i 1 punkten motsvarar i huvuddrag definitionen på tobaksvaror i tobaksdirektivet. I definitionen tas dock inte in något uttryckligt omnämnande av att tobaken i en tobaksprodukt kan vara genetiskt modifierad, eftersom det säger sig självt att även genetiskt modifierad tobak är tobak.
Den föreslagna definitionen på tobaksprodukter avviker från gällande definition så till vida, att olika användningssätt för tobaksprodukter inte längre räknas upp i den nya definitionen. En sådan mera flexibel definition innebär att eventuella produkter som används på nya sätt och som inte nödvändigtvis uppfyller definitionen på tobaksvara i det gamla tobaksdirektivet och i gällande tobakslag kan anses vara tobaksprodukter.
Nikotinet i nikotinvätskor som används i elektroniska cigaretter och som definieras nedan kan vara syntetiskt framställt, men i praktiken har det i allmänhet extraherats ur tobaksplantan. Även om nikotinet tekniskt skulle vara framställt från tobak regleras vätskan ändå inte som tobaksprodukt utan i enlighet med en specialbestämmelse som nikotinvätska.
Definitionen i 2 punkten gäller rökfria tobaksprodukter och motsvarar definitionen i tobaksdirektivet. Rökfria tobaksprodukter är till exempel tuggtobak, tobak för användning i näsan och tobak för användning i munnen, som i 10—12 punkten definieras i enlighet med tobaksdirektivet.
I 3 punkten definieras i enlighet med tobaksdirektivet tobaksprodukter för rökning, vilka är till exempel cigaretter, cigarrer och rulltobak. I enlighet med tobaksdirektivet anses även tobak för vattenpipa vara tobaksprodukt för rökning när tobakslagen tillämpas.
I 4—6 punkten definieras cigaretter, cigarrer och cigariller. I tobaksdirektivet hänvisas i fråga om begreppen cigarett och cigarr till rådets direktiv om strukturen och skattesatserna för punktskatten på tobaksvaror (2011/64/EU). Motsvarande definitioner finns i lagen om tobaksaccis, till vars bestämmelser det hänvisas i tobakslagen. I tobaksdirektivet hänvisas i fråga om definitionen på cigariller till rådets direktiv om undantag från mervärdesskatt och punktskatt på varor som införs av resande från tredjeländer 2007/74/EG, och motsvarande definition tas in i tobakslagen.
I 7—9 punkten definieras rulltobak, piptobak och tobak för vattenpipa på motsvarande sätt som i tobaksdirektivet. Det är fråga om tobaksprodukter som kan förbrukas via förbränning, som antingen rullas till cigaretter eller som röks med hjälp av ett röktillbehör. I enlighet med direktivet ska tobak som kan användas både som rulltobak och genom vattenpipor anses vara rulltobak.
I 10—12 punkten definieras tuggtobak, tobak för användning i näsan och tobak för användning i munnen på motsvarande sätt som i tobaksdirektivet. Gränsdragningen mellan dessa produkter kan i praktiken vara svår. Tuggtobak är rökfria tobaksprodukter som endast är avsedda att tuggas, vilket innebär att nikotin inte får avges från produkten till exempel enbart genom att man håller den i munnen mellan läpparna och tandköttet. För att vara tuggtobak får produkten inte heller lösas upp helt i munnen. I propositionen föreslås att försäljning och annan överlåtelse av alla rökfria tobaksprodukter ska förbjudas.
I 13 punkten definieras nya tobaksprodukter på motsvarande sätt som i tobaksdirektivet. Det är fråga om produkter som inte uppfyller definitionen på någon av de befintliga tobaksprodukterna. Förutsättningen är dessutom att produkten har gjorts tillgänglig för konsumenter i Europeiska unionen senare än den 19 maj 2014, dvs. den dag då tobaksdirektivet trädde i kraft. Till exempel när det gäller ett nytt cigarettmärke är det alltså inte fråga om en ny tobaksprodukt, utan definitionen på en ny tobaksprodukt uppfylls endast av sådana tobaksprodukter som är av en helt ny typ på marknaden.
Vilka bestämmelser i tobakslagen som ska tillämpas på en sådan ny tobaksprodukt som avses i 13 punkten beror bland annat på om det är fråga om en tobaksprodukt för rökning eller en rökfri tobaksprodukt. Inga sådana nya tobaksprodukter får släppas ut på marknaden som uppfyller definitionen på rökfri tobaksprodukt.
I 14 punkten definieras tobakssurrogat i huvudsak på motsvarande sätt som i gällande tobakslag. Det är fråga om produkter som inte innehåller tobaksplanta, men som motsvarar tobaksprodukter i fråga om användningsändamål och ofta även i fråga om användningsätt. Tobakssurrogat är till exempel örtcigaretter och rökfria örtblandningar som används i vattenpipor, så kallat energisnus och nikotinfria vätskor som används i elektroniska cigaretter eller ”e-shishor” för engångsbruk.
I 15 punkten definieras örtprodukt för rökning huvudsakligen på motsvarande sätt som i tobaksdirektivet. Det är fråga om ett tobakssurrogat, som inte innehåller tobaksplanta utan andra växter, såsom örter eller frukter, och som kan förbrukas via förbränning. Till exempel så kallade örtcigaretter samt tobaksfria örtblandningar för rökning i vattenpipa är örtprodukter för rökning.
Paragrafens 16 punkt gäller röktillbehör. I den föreslagna definitionen tas inte längre in en exempelförteckning över olika röktillbehör, och det finns inte heller längre något behov av bestämmelser om olika röktillbehör genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. Cigarettändare, askkoppar, cigarettpapper och andra röktillbehör och förnödenheter som räknas upp i social- och hälsovårdsministeriets beslut (1158/1999) uppfyller ändå även i fortsättningen definitionen på röktillbehör. Det bör dock noteras att vissa tändare på grund av sin form är klart avsedda till exempel för att tända en brasa och ska då inte anses vara cigarettändare när tobakslagen tillämpas. Bestämmelser om säkerheten hos cigarettändare finns i statstatsrådets förordning om säkerställande av barnsäkerheten hos tändare som släppts ut på marknaden och om förbud att på marknaden släppa ut leksaksliknande tändare (780/2006).
I 17 punkten definieras tobaksimitationer på motsvarande sätt som i gällande tobakslag. Tobaksimitationer är till exempel leksakscigaretter och chokladgodis som ser ut som cigarrer. Också en del av de elektroniska cigaretterna kan uppfylla definitionen på tobaksimitation. Enligt förslaget ska elektroniska cigaretter i fortsättningen ändå omfattas av minst lika stränga bestämmelser som tobaksimitationer, och därför har det inte i praktiken någon betydelse om en viss elektronisk cigarett även uppfyller definitionen på tobaksimitation.
I 18 punkten definieras elektroniska cigaretter huvudsakligen på motsvarande sätt som i tobaksdirektivet. Det är fråga om en anordning med vars hjälp nikotinånga kan inandas via ett munstycke. En elektronisk cigarett kan vara färdigt fylld med nikotinvätska eller vara tom, varvid användaren själv fyller den med hjälp av en nikotinpatron eller en påfyllningsbehållare. Däremot ska man beakta att åtminstone de elektroniska cigaretter som för närvarande finns på marknaden och säljs ofyllda lämpar sig lika bra för användning av nikotinvätska som nikotinfri vätska. Konsumenten kan själv välja vilken slags vätska han eller hon fyller den med och kan också variera mellan vätskor med olika nikotinhalt. Därför uppfyller en anordning som lämpar sig för inandning av nikotinånga via ett munstycke definitionen på elektronisk cigarett även om den säljs ofylld eller färdigt fylld med nikotinfri vätska. Även om tillverkaren uppger att anordningen endast är avsedd för inandning av nikotinfri vätska, ska anordningen alltså ändå anses vara en elektronisk cigarett, om den i fråga om sina egenskaper även lämpar sig för förångning av nikotinvätska.
På motsvarande sätt som i tobaksdirektivet definieras även delarna i en elektronisk cigarett som elektronisk cigarett. Dessa är till exempel nikotinpatroner och behållare, samt en del som inte innehåller nikotinpatron eller behållare. Regleringen av elektroniska cigaretter gäller alltså förutom hela anordningar även reservdelar och delar som konsumenten själv kan montera ihop till en elektronisk cigarett. På definitionen som elektronisk cigarett inverkar inte heller om anordningen är färdigt fylld med nikotinvätska för engångsbruk eller ska återanvändas med hjälp av en påfyllningsbehållare.
Definitionen på elektroniska cigaretter täcker däremot inte sådana engångsanordningar som är färdigt fyllda med nikotinfri vätska för förångning och säljs till exempel under namnen ”e-godis” eller ”e-shisha”. Detta beror på att sådana anordningar inte är påfyllningsbara och därför inte kan användas till konsumtion av nikotinånga. Nikotinvätskan i anordningen uppfyller dock på grund av sitt användningsändamål definitionen på tobakssurrogat, såsom konstateras ovan, och därför är tobakslagens bestämmelser om tobakssurrogat och nikotinfria vätskor för förångning tillämpliga på dessa produkter.
I 19 punkten tas in en definition på nikotinvätska, eftersom det i tobaksdirektivet ställs krav på förpackningarna för nikotinvätskor, deras nikotinhalt och övriga egenskaper. Nikotinvätska definieras som vätska som innehåller nikotin och som är avsedd för förångning med hjälp av en elektronisk cigarett. Sådan vätska uppfyller definitionen på nikotinvätska oavsett om den är färdigförpackad i en elektronisk cigarett eller särskilt i en påfyllningsbehållare eller nikotinpatron. Till definitionen hör också att nikotinvätska får innehålla högst 20 milligram nikotin per milliliter, vilket även i tobaksdirektivet är högsta tillåtna nikotinnivå, och att den inte har ett medicinskt ändamål. Det är fråga om ett sådant till exempel om tillverkaren eller importören uppger att vätskans användningsändamål är rökavvänjning, dvs. behandling av nikotinberoende.
I 20 punkten definieras nikotinfri vätska för förångning. Med detta avses annan vätska än nikotinvätska som är avsedd för förångning med hjälp av en elektronisk cigarett eller på något annat motsvarande sätt. Definitionen motsvaras alltså av nikotinfria vätskor som är avsedda för användning i elektroniska cigaretter samt av nikotinfria vätskor i ”e-shishor”. Dessa produkter uppfyller även definitionen på tobakssurrogat.
I 21 punkten definieras påfyllningsbehållare på motsvarande sätt som i tobaksdirektivet. Vanligen är det fråga om små glas- eller plastflaskor. På grund av tobaksdirektivet får påfyllningsbehållare rymma högst 10 milliliter och måste bland annat vara barnsäkra.
Paragrafens 22 punkt gäller nikotinpatroner. Det är fråga om den utbytbara delen i en elektronisk cigarett som är färdigt fylld med nikotinvätska. På grund av tobaksdirektivet får nikotinpatroner rymma högst två milliliter, vilket föreslås blir reglerat i den föreslagna 25 § 1 mom. 1 punkten.
I 23 och 24 punkten definieras ingredienser och tillsatser huvudsakligen på motsvarande sätt som i tobaksdirektivet. Ingredienser är förutom de övriga ämnena tobaksproduktens papper, filter, tryckfärg, kapslar och bindemedel. Tobaksdirektivet och den föreslagna lagen innehåller också reglering som gäller tillsatser i nikotinvätskor, och därför fogas till definitionen på tillsats att tillsatser i nikotinvätskor är andra ämnen än nikotin.
I 25 punkten definieras karakteristisk doft eller smak av en tobaksprodukt, nikotinvätska och nikotinfri vätska för förångning. I tobaksdirektivet används benämningen ”karakteristisk smak” för karakteristisk doft eller smak och den täcker endast tobaksprodukter. Nationellt föreslås dock en begränsning av smaktillsatser i nikotinvätskor och nikotinfria vätskor för förångning, vilket gör att definitionen på en karakteristisk doft eller smak också gäller dessa produkter.
Det är fråga om en doft eller smak av annat än tobak, till följd av en tillsats eller kombination av tillsatser, som är tydligt märkbar före eller under användningen av en tobaksprodukt. Det kan till exempel vara fråga om en doft eller smak av mentol, choklad, vanilj, frukt, kryddor, örter, alkohol eller karamell. Däremot betraktas inte en doft eller smak som är karakteristisk för olika tobakssorter, till exempel virginisk tobak eller orientalisk tobak, som sådan karakteristisk doft eller smak som avses i bestämmelsen.
I 26 punkten definieras utsläpp huvudsakligen på motsvarande sätt som i tobaksdirektivet. I gällande tobakslag används benämningen ”skadliga ämnen” om utsläpp, men i propositionen föreslås en övergång i lag till det mera beskrivande begreppet utsläpp. Utsläpp är till exempel nikotin, tjära och kolmonoxid i tobaksrök.
I 27 och 28 punkten definieras tjära och nikotin, som är sådana utsläpp som avses i 26 punkten, på motsvarande sätt som i tobaksdirektivet.
I 29 punkten definieras toxicitet på motsvarande sätt som i tobaksdirektivet.
Enligt definitionen i 30 punkten är CMR-egenskaper cancerframkallande (C, ”carcinogenic”), mutagena (M, ”mutagenic”) eller reproduktionstoxiska (R, ”reprotoxic”) egenskaper hos ingredienser. Definitionen bygger på skäl 13 i ingressen till tobaksdirektivet.
I 31 och 32 punkten definieras detaljhandelsförpackning och ytterförpackning på motsvarande sätt som i tobaksdirektivet. Till exempel en cigarettask är en detaljhandelsförpackning och en kartong som innehåller flera cigarettaskar en ytterförpackning.
I 33 punkten definieras försäljningsdisk på motsvarande sätt som i vedertagen myndighetsstyrning. Definitionen av försäljningsdisk anknyter framför allt till att försäljningen är beroende av tillstånd och till övervakningsavgifter. Försäljningsdiskar är kassor och till exempel informationsdiskar därifrån man får tobaksprodukter eller nikotinvätskor. På små försäljningsställen, till exempel kiosker och bensinstationer, finns det i allmänhet endast en försäljningsdisk, medan det åter i supermarketar och på andra stora försäljningsställen kan finnas upp till ett tjugotal försäljningsdiskar. Även på stora försäljningsställen är det ändå möjligt att med stöd av tobakslagen begränsa försäljningen av tillståndspliktiga produkter till en eller några kassor, varvid endast dessa kassor ska anses vara försäljningsdiskar.
I 34 punkten definieras gränsöverskridande distansförsäljning på motsvarande sätt som i tobaksdirektivet. I definitionen ingår att konsumenten vid tidpunkten för beställningen av produkten befinner sig i en annan medlemsstat än i den medlemsstat eller det tredjeland där försäljningsstället är etablerat. Det anges vidare när ett försäljningsställe ska anses vara etablerat i en medlemsstat.
Enligt tobaksdirektivet får medlemsstaterna förbjuda gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksprodukter, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. I propositionen föreslås att gränsöverskridande distansförsäljning av nämnda produkter förbjuds.
I 35 punkten definieras marknadsföring. I gällande tobakslag används i stället för marknadsföring begreppen reklam, indirekt reklam och annat säljfrämjande samt tobakssponsring. I propositionen föreslås en förenkling av regleringen så att alla dessa metoder för säljfrämjande i fortsättningen kallas marknadsföring i tobakslagen.
Marknadsföring är till karaktären kommersiell kommunikation i syfte att direkt eller indirekt främja försäljningen av en produkt som är till salu. Reklam uppfattas vanligen som betald kommunikation som gäller produkter eller tjänster som riktar sig till en stor grupp av människor. Annan säljfrämjande verksamhet är enligt definitionen i regeringens proposition RP 116/1993 rd alla åtgärder i syfte att åstadkomma eller främja konsumtionen och efterfrågan av de produkter som avses i tobakslagen.
I 36 punkten definieras indirekt reklam, som är en form av marknadsföring. Med indirekt reklam avses främjande av försäljningen av en produkt i samband med reklam för någon annan nyttighet så att ett etablerat kännetecken för en produkt oförändrat eller ändrat så att det ändå kan igenkännas används som kännetecken för nyttigheten eller att man annars associerar till en viss produkt. Detta motsvarar 8 § 1 mom. i gällande tobakslag, vars syfte är att förhindra att förbudet mot marknadsföring kringgås genom att det skapas produktfamiljer.
I 37 punkten definieras tobakssponsring särskilt. Skillnaden jämfört med definitionerna på tobakssponsring i 2 § 18 punkten i tobakslagen och i artikel 2 i tobaksreklamdirektivet är att den definition som tas in i den nya tobakslagen även täcker andra produkter som avses i tobakslagen än tobaksprodukter. Även sponsringen av dessa andra produkter är dock förbjuden i 8 § 1 mom. i gällande tobakslag.
Enligt anvisningarna för genomförandet av reklamförbudet i artikel 13 i FCTC är sådan tobaksreklam och sponsring som ska förbjudas bland annat ekonomiskt eller annat stöd till evenemang, aktiviteter, individer eller grupper, såsom till exempel idrotts- eller konstevenemang, enskilda idrottsmän eller idrottslag, enskilda konstnärer eller konstgrupper, välgörenhetsorganisationer, politiker, politiska kandidater eller politiska partier, oberoende av om man på detta sätt ges publicitet. Detta omfattar enligt anvisningen även aktiviteter i anslutning till socialt samhällsansvar. I praktiken motsvarar innehållet i det föreslagna sponsringsförbudet i sak anvisningarna för genomförandet av artikel 13 i ramkonventionen, eftersom en sammanslutning eller en fysisk person som drar nytta av tobaksförsäljningen i allmänhet förväntar sig att det ekonomiska stödet direkt eller indirekt leder till ett positivt resultat för tobaksförsäljningen.
De definitioner som föreslås i 38—42 punkten hänför sig till rökförbud och rökrestriktioner. Trots gällande tobakslag avses i 38 punkten med tobaksrökning enbart användning av tobaksprodukter för rökning eller för upphettning på annat sätt. Användningen av rökfria tobaksprodukter definieras däremot inte längre som tobaksrökning, om det inte är fråga om nya typer av tobaksprodukter som inte röks men upphettas så att ånga som motsvarar tobaksrök frigörs i omgivningen.
I punkt 39—41 definieras lokal, rökrum och offentlig tillställning på motsvarande sätt som i gällande lag. Avsikten i propositionen är att förenkla regleringen om förbud mot tobaksrökning på arbetsplatser och därför behöver lagen inte längre innehålla definitioner av arbetsutrymme och rökfri lokal samt gemensamt utrymme, lokal för allmänheten och lokal för kunder på en arbetsplats.
I 42 punkten tas som en ny sak in en definition på bostadssammanslutning. Med bostadssammanslutning avses ett aktiebolag som omfattas av lagen om bostadsaktiebolag, bostadsandelslag, sådana hyreshus som avses i 2 § i lagen om samförvaltning i hyreshus samt annat hyreshusbestånd. Lagen om bostadsaktiebolag tillämpas i enlighet med kap. 28 även på vissa fastighetsaktiebolag och andra aktiebolag. Paragraf 2 § i lagen om samförvaltning i hyreshus tillämpas åter till exempel på bostadsrättsbostäder, räntestödsfinansierade delägarbostäder samt alla räntestödsfinansierade hyreshus och det övriga hyresbostadsbeståndet, om ägaren beslutar det. Även andra hyreshus, som inte omfattas av nämnda lag, är sådana bostadssammanslutningar som avses i tobakslagen. Syftet med definitionen är att rökförbud så heltäckande som möjligt ska omfatta utrymmen som är gemensamma och allmänna för boende i bostadshus och att husens ägare vid behov kan ansöka om sådana rökförbud som avses i 79 §.
3 §.Begränsningar av tillämpningsområdet. I paragrafen föreskrivs om produkter som uppfyller en definition som avses i 2 §, men som ändå lämnas utanför tobakslagens tillämpningsområde. I gällande tobakslag gäller 4 § begränsningar i tillämpningsområdet.
Tobakslagen ska inte i första hand tillämpas på produkter för vilka har beviljats försäljningstillstånd som läkemedel antingen i Finland eller i hela unionen. Även om utgångspunkten i propositionen är att till exempel nikotinvätskor hör till tobakslagens tillämpningsområde, kan tillverkaren fortfarande om denna så önskar ansöka om godkännande enligt läkemedelslagen för sin produkt. Då tillämpas inte tobakslagen utan läkemedelslagen på produkten.
I paragrafen undantas även produkter som omfattas av narkotikalagen (373/2008) från tobakslagens tillämpningsområde. Till exempel cannabis uppfyller i sig den föreslagna definitionen på örtprodukter för rökning, men det är inte tobakslagen utan narkotikalagen som ska tillämpas på den. Även flytande syntetisk cannabis, som kan användas med hjälp av en elektronisk cigarett, blir utanför tobakslagens tillämpningsområde.
Tobakslagen ska inte heller tillämpas på sådana produkter som omfattas av lagen om produkter och utrustning för hälso- och sjukvård . Till exempel en elektronisk cigarett hör till utrustningen för hälso- och sjukvården, om tillverkaren har avsett att den ska användas för människor i enlighet med ett syfte i 5 § i lagen om produkter och utrustning för hälso- och sjukvård.
2 kap. Myndigheter
Grundläggande bestämmelser om myndigheter placeras undantagsvis i 2 kap. framför de materiellrättsliga bestämmelserna, eftersom flera av de bestämmelser som föreslås i 2 och 4 kap. gäller lämnande av uppgifter till Valvira.
4 §.Social- och hälsovårdsministeriets uppgifter. Den allmänna ledningen och styrningen av efterlevnaden av tobakslagen föreskrivs för social- och hälsovårdsministeriet på motsvarande sätt som i gällande 14 § 1 mom. Ministeriet följer och styr lagens tillämpning och främjar enhetligheten i lagens tillämpningspraxis. Bestämmelsen motsvarar principen om ministeriernas allmänna styrningsbehörighet.
5 §. Institutet för hälsa och välfärds uppgifter. På motsvarande sätt som i 22 § i gällande lag föreskrivs i 1 mom. att Institutet för hälsa och välfärd ska bedriva forsknings-, uppföljnings- och utvecklingsarbete i fråga om tobaksprodukter. Som en ny bestämmelse föreskrivs dessutom i syfte att genomföra artikel 20.7 andra stycket i tobaksdirektivet att Institutet för hälsa och välfärd ska övervaka marknadsutvecklingen för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Till de frågor som enligt 2 mom. ska följas hör bland annat eventuella bevis för att användningen av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare fungerar som inkörsport till nikotinberoende och slutligen tobakskonsumtion för unga människor och icke-rökare. I praktiken följer Institutet för hälsa och välfärd redan nu noga forskningsmaterial som handlar om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.
6 §. Valviras uppgifter. Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården kallas i tobakslagen av läsbarhetsskäl för Valvira. Dessutom är ämbetsverket bekant för medborgare och näringsidkare under detta namn. I paragrafen föreskrivs om Valviras styrnings- och övervakningsbehörighet, som berörs av 14 § 2 mom. i gällande tobakslag. Valviras behörighet utvidgas till nya produkter enligt tobakslagen.
Paragrafens 1 punkt gäller den produkttillsyn som hör till Valvira, dvs. tillsynen över att tobaksprodukter och andra produkter som avses i tobakslagen vad gäller sina egenskaper är förenliga med tobakslagen och bestämmelser som utfärdats med stöd av den samt med EU:s lagstiftning.
Enligt 2 mom. övervakar Valvira på motsvarande sätt som nu bestämmelserna om detaljhandelsförpackningar, dvs. till exempel att märkningen stämmer överens med bestämmelserna.
Enligt 3 punkten övervakar Valvira även i fortsättningen marknadsföringen av sådana produkter som avses i tobakslagen. Detta innebär att marknadsföringen ska stämma överens med såväl tobakslagen som med 2 kap. i konsumentskyddslagen (38/1978).
Valviras och kommunens behörighet vid övervakningen av marknadsföring bestäms enligt hur stort område marknadsföringen är inriktad på. Till Valvira hör på motsvarande sätt som nu tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna om marknadsföring då saken har en vidare betydelse än bara inom en kommun. Till exempel att ingripa i marknadsföring på internet, i tv eller radio hör i princip alltid till Valvira. Att förbjuda sådan märkning av förpackningar som strider mot marknadsföringsförbudet hör också till Valviras uppgifter.
Enligt 4 punkten ska Valvira övervaka efterlevnaden av bestämmelserna om verifieringslaboratorier. Motsvarande uppgift ingår i 14 § 2 mom. i gällande tobakslag. Enligt den föreslagna 9 § ska Ackrediteringstjänsten FINAS på samma sätt som nu bistå Valvira i denna uppgift.
7 §. Regionförvaltningsverkets uppgifter. I paragrafen föreskrivs att regionförvaltningsverken inom sitt område ska styra kommunerna vid verkställigheten av tobakslagen och den regionala verksamheten för rökavvänjning. Motsvarande bestämmelser ingår i 14 § 6 mom. och 23 § i gällande tobakslag. Verksamhet för rökavvänjning är till exempel att ordna program för hälsofostran och annat program om hälsoriskerna med tobaksrökning för kommuner och statliga myndigheter samt att utfärda anvisningar om förfaranden som rekommenderas för rökavvänjning till exempel för personer som arbetar med barn och ungdomar samt hälso- och sjukvårdspersonal.
Regionförvaltningsverket kan enligt 8 § 2 mom. i kommunallagen med anledning av klagomål dessutom undersöka om kommunen iakttar gällande lagar.
8 §. Kommunens uppgifter. I 1 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som i 24 § 1 mom. i gällande tobakslag att kommunen svarar för den lokala verksamheten för rökavvänjning. I momentet föreskrivs vidare om kommunens övervakningsuppgifter på motsvarande sätt som i 14 a § 1 mom. och 17 § 1 mom. i gällande tobakslag.
Enligt 1 mom. 1 punkten ska kommunen inom sitt område övervaka efterlevnaden av bestämmelserna om försäljning och annan överlåtelse av sådana åldersbegränsade produkter som avses i tobakslagen samt bestämmelserna om egenkontroll. Försäljning innefattar både detaljförsäljning och partiförsäljning, och ärenden som ska övervakas är bland annat iakttagande av åldersgränser, säljarrangemang samt bestämmelser om tillstånd och anmälningar. Även försäljning och annan överlåtelse av tobakssurrogat och elektroniska cigaretter samt egenkontroll ska med stöd av tobakslagen övervakas av kommunen, medan kommunen enligt gällande tobakslag endast har övervakat att förbudet mot säljfrämjande av produkterna följs.
Enligt 1 mom. 2 punkten ska kommunen inom sitt område övervaka att förbuden mot marknadsföring och framläggande följs. Kommunen ska bland annat övervaka att ett försäljningsställe till exempel i en lokaltidning eller på en skylt som ställs upp framför försäljningsstället inte uppger att de säljer sådana produkter som avses i tobakslagen eller håller sådana produkter synliga på försäljningsstället.
I 1 mom. 3 punkten föreskrivs på motsvarande sätt som nu att kommunen ska övervaka att bestämmelserna om rökförbud och rökrestriktioner följs. Övervakningen av att bestämmelserna om rökförbud och rökrestriktioner följs på en arbetsplats hör dock även i fortsättningen till arbetarskyddsmyndigheterna.
Övervakning enligt tobakslagen är en del av miljö- och hälsoskyddet, som enligt lagen om samarbetsområden för miljö- och hälsoskyddet (410/2009) ska ordnas under ett enda organ. Övervakning enligt tobakslagen i kommunerna har också i praktiken ofta slagits ihop med övervakningen av efterlevnaden av andra lagar inom miljö- och hälsoskyddet. Kommunerna kan fortsätta med denna praxis och göra gemensamma inspektioner till exempel vid objekt som ska övervakas med stöd av både tobakslagen och hälsoskyddslagen,
I paragrafen föreslås inte längre bestämmelser om att det kommunala organets behörighet kan överföras på en enskild tjänsteinnehavare, eftersom allmän reglering för överföring av behörighet finns i kommunallagen. Den nya kommunallagen (410/2015) trädde i kraft den 1 maj 2015, men bestämmelsen om överföring av behörighet i den gamla kommunallagen (365/1995) tillämpas delvis även efter det.
I 2 mom. föreskrivs dock att behörighet för godkännandet av tillsynsplanen inte kan överföras på en tjänsteinnehavare. Det här är ett undantag från huvudregeln för överföring av behörighet, som framgår av 14 § 1 mom. i den gamla kommunallagen och av 91 § 1 mom. i den nya kommunallagen.
I kommunallagen föreskrivs också om överföring av kommunens uppgifter på en annan kommun eller en samkommun och därför föreskrivs inte längre särskilt om detta i tobakslagen.
På verksamhet som en kommun ordnar med stöd av tobakslagen tillämpas enligt 3 mom. i lagen om planering av och statsunderstöd för social- och hälsovården (733/1992), om inte något annat föreskrivs genom lag. I tobakslagen behövs däremot inte längre någon hänvisning till lagen om statsandel för kommunal basservice (1704/2009), som enligt 1 § 1 mom. 24 punkten i den aktuella lagen annars blir tillämplig.
9 §.Övriga myndigheters uppgifter. I 1 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som i 14 b § 2 mom. i gällande tobakslag att Tullen övervakar att de införselförbud och införselrestriktioner som avses i tobakslagen följs. Även om Tullens behörighet att övervaka införseln av de produkter som avses i tobakslagen i sig redan föreskrivs enligt tullagen (1466/1994), tas bestämmelser om Tullens behörighet för tydlighetens skull in även i tobakslagen. Tullen ska utöva tillsyn genom att utföra inspektioner och kontroller även i inre fart och enligt vad som föreslås i 61 § även när det är fråga om införsel från Åland till någon annan del av Finland. Tullen ska vidare vara den myndighet i Finland som har tillträde till system för spårbarhet för detaljhandelsförpackningar för tobaksprodukter.
Enligt 2 mom. i paragrafen bistår Ackrediteringstjänsten FINAS Valvira i övervakningen av laboratorier som verifierar utsläppsmätningar och kompetenskraven för deras metoder. Bestämmelser om motsvarande biståndsuppgift finns i fråga om provningslaboratorier i 14 § 2 mom. i gällande tobakslag.
Nytt i 3 mom. är en bestämmelse om att Fimea ska bistå Valvira vid övervakningen av nikotinvätskor. Bedömningen av nikotinvätskors kvalitet och säkerhet förutsätter farmakologisk kompetens, där Fimea har den bästa sakkunskapen. Till de delar det inte är fråga om förpliktelser enligt tobakslagen, ska Säkerhets- och kemikalieverket därtill även i fortsättningen övervaka efterlevnaden av kemikalielagstiftningen när det gäller vätskor som används i elektroniska cigaretter.
I 4 mom. föreskrivs om polisens uppgift att övervaka att rökförbud och rökrestriktioner enligt tobakslagen följs vid offentliga tillställningar, som definieras i 2 § och som polisen även annars övervakar med stöd av lagen om sammankomster. Vid sådana tillställningar är iakttagandet av rökförbud och rökrestriktioner ofta även en ordningsfråga. Motsvarande bestämmelse finns i 14 b § 3 mom. i gällande tobakslag, enligt vilket polisen dessutom övervakar att rökförbud följs i gemensamma samt för allmänheten och kunder avsedda lokaler på en arbetsplats. I regeringens proposition RP 226/2005 rd motiveras polisens behörighet att övervaka rökförbud på arbetsplatser med att polisens övervakning även ska börja omfatta rökförbud i restauranger. I den nya tobakslagen föreslås dock inte någon motsvarande bestämmelse om polisens behörighet att övervaka rökförbudet på arbetsplatser, eftersom det även annars är klart att polisen kan bötfälla till exempel en restaurangkund som bryter mot ett i lag föreskrivet rökförbud.
I 5 mom. tas i fråga om tillsyn över rökförbud på arbetsplatser in en informativ hänvisning till lagen om tillsynen över arbetarskyddet och om arbetarskyddssamarbete på arbetsplatsen (44/2006). Motsvarande bestämmelse ingår i 14 b § 1 mom. i gällande tobakslag.
3 kap. Krav och anmälningar som gäller tobaksprodukter
I kapitlet föreskrivs om krav på ingredienserna i tobaksprodukter, produkternas utsläpp och förbränningsegenskaper, undersökningar i anslutning till de vanligast använda tillsatserna samt om anmälningar och rapporter som den som tillverkar eller importerar tobaksprodukter ska lämna till Valvira om produkternas egenskaper och försäljningsvolymer. Den föreslagna regleringen bygger till stor del på tobaksdirektivet.
10 §.Allmänna skyldigheter för tillverkare och importörer av tobaksprodukter. Tillverkare och importörer av tobaksprodukter svarar enligt 1 mom. för att tobaksprodukter som är avsedda för försäljning eller annan överlåtelse i näringsverksamhet uppfyller relevanta bestämmelser och föreskrifter.
I 2 mom. föreskrivs i enlighet med artikel 23.1 i tobaksdirektivet om ansvarsfördelningen mellan tillverkare och importörer när det gäller att lämna de uppgifter som förutsätts i tobakslagen till Valvira och kommissionen.
11 §.Förbjudna tillsatser och egenskaper. För att genomföra artikel 7 i tobaksdirektivet föreskrivs i paragrafen vilka slags tillsatser och egenskaper som är förbjudna i tobaksprodukter. En del av kraven gäller samtliga tobaksprodukter, en del åter enbart till exempel cigaretter och rulltobak.
Enligt 1 mom. 1 punkten får cigaretter och rulltobak inte ha sådan karakteristisk doft eller smak som definieras i 2 §. Man ska lägga märke till att det inte är fråga om ett totalförbud mot smaktillsatser, utan det är förbjudet att använda tillsatser i sådan utsträckning att det ger produkten en karakteristisk doft eller smak.
På cigaretter och rulltobak som har en karakteristisk doft eller smak och vars försäljningsvolymer i hela EU är minst tre procent av försäljningen i en viss produktkategori, tillämpas förbudet enligt 120 § dock först från den 20 maj 2020. Sådana produkter är främst mentolcigaretter.
Enligt artikel 7.12 i tobaksdirektivet ska andra tobaksvaror än cigaretter och rulltobak vara undantagna från förbudet mot karakteristisk doft eller smak. Till exempel i cigarrer och cigariller får alltså även i fortsättningen finnas smaktillsatser i sådan omfattning att de får en karakteristisk doft eller smak. Enligt tobaksdirektivet kan kommissionen dock anta delegerade akter för att upphäva detta undantag för en viss produktkategori, om det sker en betydande förändring av omständigheterna.
Enligt 1 mom. 2 punkten är sådana tillsatser i tobaksprodukter förbjudna som syftar till att ge intrycket att produkten har hälsofördelar eller mindre hälsorisker än andra tobaksprodukter. Till exempel vitamintillsatser i tobaksprodukter är förbjudna med stöd av denna punkt.
I 1 mom. 3 punkten förbjuds stimulerande ämnen eller andra tillsatser i tobaksprodukter som syftar till att ge intryck av energi och vitalitet. Till exempel koffein och taurin är sådana ämnen.
I 1 mom. 4 punkten förbjuds tillsatser med egenskaper som färgar utsläpp. Förbjudna med stöd av denna punkt är till exempel sådana tillsatser som färgar röken från cigaretten röd eller i någon annan avvikande färg.
Förbjudna enligt 1 mom. 5 punkten är tillsatser som har CMR-egenskaper i oförbränd form. Enligt den oberoende kommittén Scientific Committee on Emerging and Newly Identified Health Risks (SCENIHR) är sådana ämnen möjligtvis åtminstone titandioxid, maltol, diacetyl, geraniol, guajakol och 2-furfural.
Paragrafens 1 mom. 6 punkt ska endast gälla tobaksprodukter för rökning. Förbjudna i dem är tillsatser som underlättar upptag av nikotin eller inhalering av rök.
Paragrafens 1 mom. 7 punkt gäller cigaretter och rulltobak. Inte i någon av delarna i en sådan produkt får det vara smaktillsatser så att produktens doft, smak eller rökintensitet kan ändras. Till exempel sådana kapslar inne i cigarettfiltret som konsumenten kan ha sönder genom att klämma på filtret och som avger till exempel mentol eller svartvinbärssmak i cigaretten blir förbjudna. Även om till exempel mentolcigaretter med stöd av den föreslagna övergångsbestämmelsen i 126 § får säljas till och med den 20 maj 2020, förbjuds mentolkapslarna i cigaretterna redan tidigare med stöd av denna punkt.
Paragrafens 1 mom. 8 punkt gäller cigaretter. Deras filter, papper eller kapslar får inte innehålla tobak eller nikotin.
I 1 mom. 9 punkten förbjuds med stöd av artikel 7.9 i tobaksdirektivet tobaksprodukter som innehåller tillsatser i en sådan mängd att den toxiska eller beroendeframkallande effekten eller CMR-egenskaperna i betydande eller mätbar omfattning ökar vid konsumtion.
I 2 mom. 1 punkten bemyndigas social- och hälsovårdsministeriet att genom förordning fastställa högsta nivåer för de tillsatser eller kombinationer av tillsatser som resulterar i en karakteristisk doft eller smak i cigaretter eller rulltobak. Detta hänför sig till artikel 7.5 i tobaksdirektivet, enligt vilken kommissionen kan fastställa högsta nivåer av tillsatser eller kombinationer av tillsatser, om nivån eller koncentrationen av vissa tillsatser eller kombinationer av dessa har lett till förbud i minst tre medlemsstater.
Enligt 2 punkten kan genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet dessutom utfärdas bestämmelser om högsta tillåtna nivåer för sådana tillsatser eller kombinationer av tillsatser som ökar tobaksproduktens toxiska eller beroendeframkallande effekter. Enligt artikel 7.10 i tobaksdirektivet ska kommissionen på begäran av en medlemsstat eller på eget initiativ genom en genomförandeakt fastställa om en tobaksvara omfattas av artikel 7.9. Om en tillsats eller en viss kvantitet av en tillsats har visat sig öka den toxiska eller beroendeframkallande effekten av en tobaksvara och när det har lett till förbud i minst tre medlemsstater ska kommissionen enligt artikel 7.11 ges befogenhet att anta delegerade akter för att fastställa högsta nivåer för dessa tillsatser. I detta fall ska den högsta nivån fastställas till den lägsta av de högsta nivåer som har lett till ett av de nationella förbud som avses i den här punkten. Kommissionens delegerade akter genomförs vid behov genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet.
12 §.Högsta tillåtna utsläppsnivåer och mätning av utsläpp. I 1 mom. föreskrivs i enlighet med artikel 3.1 i tobaksdirektivet om högsta tillåtna utsläppsnivåer för tjära, nikotin och kolmonoxid från en cigarett. För närvarande finns bestämmelser om högsta tillåtna mängder skadliga ämnen i 9 § i förordningen om märkningen på minutförsäljningsförpackningar och om mängden skadliga ämnen. De högsta tillåtna nivåerna ska i fortsättningen också gälla cigaretter avsedda för export.
Paragrafens 2 mom. gäller mätning av sådana utsläpp som avses i 1 mom. och verifiering av att märkningen på förpackningarna är korrekt och motsvarar i huvuddrag 6 § 2 mom. i gällande tobakslag. Genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet kan i enlighet med artikel 4.1 i tobaksdirektivet utfärdas bestämmelser om de ISO-standarder som ska användas vid mätningar och vid fastställandet av hur noggranna mätningarna är.
I 3 mom. bemyndigas social- och hälsovårdsministeriet att genom förordning utfärda bestämmelser om högsta tillåtna utsläppsnivåer för andra utsläpp än tjära, nikotin och kolmonoxid från cigaretter och om utsläpp vid förbränning av andra tobaksprodukter än cigaretter. Detta hänför sig till artikel 3.4 i tobaksdirektivet, enligt vilken kommissionen ska anta delegerade akter för att i unionsrätten införliva standarder som parterna i FCTC eller WHO enas om avseende högsta utsläppsnivåer för sådana andra utsläpp.
13 §.Brandsäkerhetskrav för cigaretter. I paragrafen föreskrivs på motsvarande sätt som i 5 § 2 mom. i gällande lag att brandegenskaperna hos cigaretter ska uppfylla tillräckliga brandsäkerhetskrav när det gäller självsläckande. Brandsäkerhetskraven ska testas och påvisas innan produkten överlåts till detaljförsäljning. Närmar bestämmelser om de metoder som ska tillämpas vid testning och påvisande av brandegenskaper får även i fortsättningen utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet.
14 §. Anmälningar om ingredienser, utsläpp och brandsäkerhet. I paragrafen föreskrivs i syfte att genomföra artikel 5.1 i tobaksdirektivet om anmälningar och förteckningar som tillverkare och importörer av tobaksprodukter ska lämna till Valvira. Skillnaden jämfört med 6 c § i gällande tobakslag är framför allt att uppgifterna ska lämnas redan innan produkten släpps ut på marknaden. Dessutom behöver uppgifter i princip inte längre lämnas varje år, men eventuella ändringar i produkten ska dock anmälas till Valvira i enlighet med den föreslagna 14 §. Dessutom ska anmälningsskyldigheten gälla vissa nya uppgifter.
Paragrafens 1 mom. 1 punkt gäller halterna av tjära, nikotin och kolmonoxid och motsvarar gällande tobakslag.
Enligt paragrafens 1 mom. 2 punkten ska uppgifter lämnas om halterna av andra utsläpp från cigaretter än tjära, nikotin och kolmonoxid samt från andra tobaksprodukter än cigaretter. Det är fråga om utsläpp för vilka högsta tillåtna nivåer enligt EU-rättsakter får föreskrivas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet.
Enligt 1 mom. 3 punkten ska tillverkaren eller importören lämna Valvira information även om andra utsläppsnivåer än de som avses i 1 och 2 punkten, om sådan är tillgänglig.
I paragrafens 1 mom. 4 punkt föreskrivs om förteckningar över ingredienser. I förteckningen ska ges information för varje märke och typ om alla ingredienser och kvantiteter av dessa som används vid tillverkningen av tobaksprodukterna.
Paragrafens 1 mom. 5 punkten gäller ett tekniskt dokument som ska lämnas över de tillsatser som använts i cigaretter och rulltobak samt tillsatsernas egenskaper.
I 1 mom. 6 punkten föreskrivs om att resultaten från brandsäkerhetstest för cigaretter ska lämnas till Valvira. Även om tobaksdirektivet inte gäller brandsäkerhet är det naturligt att krav på anmälningar om brandsäkerhet placeras i samma paragraf som anmälningar om ingredienser och utsläpp. Detta motsvarar även regleringen i 6 c § i gällande tobakslag.
Enligt paragrafens 2 mom. behöver uppgifter om halterna av andra utsläpp från cigaretter än tjära, nikotin och kolmonoxid samt om utsläpp från andra tobaksprodukter än cigaretter inte lämnas, om det inte utfärdats bestämmelser om högsta tillåtna nivåer för dessa utsläpp.
Enligt 3 mom. utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet närmare bestämmelser om förteckningarnas utformning och om utredningar och andra uppgifter som ska fogas till förteckningarna.
15 §.Ändringsanmälningar. I paragrafen föreskrivs i enlighet med artikel 5.1 i tobaksdirektivet om tillverkares och importörers skyldighet att meddela ändringar i sammansättningen av en produkt. En ändrad produkt får inte föras tillbaka till marknaden förrän de förändrade uppgifterna har lämnats till Valvira.
16 §.Marknadsundersökningar och försäljningsvolymer. Genom paragrafen genomförs artikel 5.6 i tobaksdirektivet. Enligt 1 mom. ska tillverkaren eller importören förse Valvira med marknadsundersökningar om ingredienser och utsläpp och undersökningar om olika konsumentgruppers — inklusive ungdomars och nuvarande rökares — preferenser, samt sammanfattningar av marknadsundersökningar som tillverkare eller importörer gör i samband med lanseringen av nya tobaksprodukter.
Paragrafens 2 mom. gäller tillverkarens och importörens skyldighet att årligen rapportera sina försäljningsvolymer till Valvira. Enligt tobaksdirektivet ska uppgifterna lämnas årligen från den 1 januari 2015. Bestämmelser om detta utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet.
17 §. Undersökningar om de vanligast använda tillsatserna. Genom paragrafen genomförs artikel 6.1—3 i tobaksdirektivet. I 1 mom. hänvisas till den prioritetsförteckning över tillsatser som avses i tobaksdirektivet och som kommissionen godkänner genom genomförandeakter och som gäller cigaretter och rulltobak. I förteckningen ingår de tillsatser för vilka det finns preliminära uppgifter, forskning eller bestämmelser inom andra jurisdiktioner som tyder på att de har någon av de egenskaper som anges i 2 mom. och som dessutom utifrån vikt eller antal hör till de vanligaste tillsatserna. Enligt tobaksdirektivet ska kommissionen anta en första förteckning över de vanligast använda tillsatserna senast den 20 maj 2016 och den ska innehålla åtminstone 15 tillsatser.
Om en cigarett eller rulltobak innehåller en tillsats som finns med i prioritetsförteckningen över tillsatser, ska tillverkare eller importörer enligt 1 mom. undersöka bland annat om tillsatsen bidrar till produktens toxicitet, om den resulterar i en karakteristisk doft eller smak, om den underlättar upptaget av nikotin eller inhaleringen av rök och om den ger upphov till CMR-egenskaper.
I 2 mom. föreskrivs om vilka omständigheter som ska beaktas i undersökningar, såsom om produktens avsedda användning och de utsläpp som uppstår till följd av förbränningsprocessen.
Enligt 3 mom. kan tillverkare eller importörer genomföra en gemensam undersökning om de använder en tillsats i sina produkter på ett sinsemellan jämförbart sätt.
18 §. Skärpt rapporteringsskyldighet. Genom paragrafen genomförs artikel 6.4 i tobaksdirektivet. Enligt 1 mom. ska tillverkaren eller importören utarbeta en rapport om resultaten av undersökningar om de vanligast använda tillsatserna. Rapporten ska innehålla en sammanfattning och en övergripande översikt över tillsatsens egenskaper.
Enligt 2 mom. ska rapporten lämnas till kommissionen senast 18 månader efter det att kommissionen fört in tillsatsen på en prioritetsförteckning över tillsatser. En kopia av rapporten ska inom samma tid lämnas till Valvira samt de behöriga myndigheterna i de andra medlemsstater i EU där produkten har släppts ut på marknaden.
I 3 mom. föreskrivs om kommissionens och Valviras rätt att begära kompletterande uppgifter om de undersöka tillsatserna. De kan också låta ett oberoende vetenskapligt organ göra en sakkunnigbedömning av rapporten, särskilt vad gäller hur pass uttömmande den är, den metodik som använts och slutsatserna. Enligt vad som föreslås i propositionen kan Valvira hos tillverkaren eller importören ta ut en proportionerlig avgift för en sådan sakkunnigbedömning.
19 §.Undantag i fråga om små och medelstora företag. I paragrafen föreskrivs i syfte att genomföra artikel 6.5 i tobaksdirektivet för små och medelstora företag ett undantag från skyldigheten att göra undersökningar om de vanligast använda tillsatserna och utarbeta en rapport om resultaten av undersökningarna. På så vis begränsas de belastningar små och medelstora företag orsakas av de skärpta anmälningsskyldigheterna. Förutsättningen för att undantaget ska bli tillämpligt är att någon annan tillverkare eller importör utarbetar en rapport om tillsatsen i fråga.
I tobaksdirektivet hänvisas på denna punkt till kommissionens rekommendation 2003/361/EG om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag. I tobakslagen hänvisas i stället för till kommissionens rekommendation till tobaksdirektivet i den händelse att kommissionen under de närmaste åren ger en ny motsvarande rekommendation och bestämmelsen i tobaksdirektivet ändras i överensstämmelse med den nya rekommendationen.
20 §.Anmälan av nya tobaksprodukter. I syfte att genomföra artikel 19 i tobaksdirektivet föreskrivs i paragrafen att en tillverkare eller importör är skyldig att göra en anmälan till Valvira om en ny tobaksprodukt som den avser att släppa ut på marknaden.
Enligt 1 mom. ska anmälan göras senast sex månader innan den nya produkten släpps ut på marknaden. Den ska åtföljas av en detaljerad beskrivning av den nya tobaksprodukten, bruksanvisningar och uppgifter om dess ingredienser och utsläpp.
I 2 mom. föreskrivs om uppgifter som tillverkare eller importörer ska lämna förutom de som avses i 1 mom. Dessa är undersökningar om produktens toxicitet, beroendeframkallande egenskaper och attraktionskraft, studier och marknadsundersökningar av preferenserna hos olika konsumentgrupper samt en analys av riskerna och fördelarna med produkten samt annan relevant information.
Enligt 3 mom. ska tillverkare eller importörer till Valvira överlämna alla nya eller uppdaterade undersökningar och andra uppgifter som avses i 2 mom., när sådana finns tillgängliga. Valvira kan vid behov kräva att tillverkaren eller importören utför ytterligare undersökningar eller lämnar ytterligare information.
21 §.Metod, format och tidpunkt för lämnande av uppgifter om tobaksprodukter. I artikel 5.7 och artikel 19.1 i tobaksdirektivet förutsätts att uppgifterna lämnas i elektronisk form till kommissionen och medlemsstaterna. Därför föreskrivs i 1 mom. att rapporter om ingredienser, utsläpp och brandsäkerhet och ändringsanmälningar som gäller dessa, marknadsundersökningar och uppgifter om försäljningsvolymer, kopior av rapporter om de vanligast använda tillsatserna samt anmälningar av nya tobaksprodukter ska lämnas till Valvira i elektronisk form. Det samma gäller de rapporter om de vanligast använda tillsatserna som ska lämnas till kommissionen och kopior av rapporterna till andra medlemsstater.
När tillverkare och importörer lämnar dessa uppgifter ska de enligt 2 mom. även i fortsättningen ange vilka uppgifter som de anser utgör affärs- eller yrkeshemligheter. För närvarande finns bestämmelser om detta i 14 § 3 mom. i förordningen om märkning på minutförsäljningsförpackningar och om mängden skadliga ämnen.
Enligt 3 mom. utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet närmare bestämmelser om metoden och formatet för lämnande av de uppgifter som avses i 14—16 och 18 §. Kommissionen fastställer enligt artikel 5.5 i tobaksdirektivet formatet genom genomförandeakter. Avsikten är att det på EU-nivå ska föreskrivas ett gemensamt, obligatoriskt format som skulle göra det lättare att uppfylla anmälningsskyldigheten och göra jämförelser och analyser. Genom förordning av ministeriet får även utfärdas bestämmelser om tidpunkten för lämnande av de uppgifter som avses i 16 och 18 §.
4 kap. Krav och anmälningar som gäller vissa andra produkter
I kapitlet föreskrivs om krav och anmälningar som gäller elektroniska cigaretter, påfyllningsbehållare och nikotinvätskor samt om anmälningar som tillverkare och importörer av dessa produkter och av örtprodukter för rökning ska lämna till Valvira. Regleringen baserar sig i huvudsak på tobaksdirektivet.
22 §.Allmänna skyldigheter för tillverkare och importörer av vissa andra produkter. I 1 mom. föreskrivs att tillverkare och importörer av elektroniska cigaretter, påfyllningsbehållare och nikotinvätskor samt örtprodukter för rökning är skyldiga att svara för att produkterna stämmer överens med gällande bestämmelser och föreskrifter.
I 2 mom. föreskrivs i enlighet med artikel 23.1 i tobaksdirektivet om ansvarsfördelningen mellan tillverkare och importörer när det gäller att lämna de uppgifter som förutsätts i tobakslagen till Valvira och kommissionen.
23 §.Krav för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Genom paragrafen genomförs artikel 20.3 f och 20.3 g i tobaksdirektivet. Nikotin är ett giftigt ämne som har potentiella hälsorisker även för personer som produkten inte är avsedd för. Därför är det viktigt att säkerställa att nikotinvätska släpps ut på marknaden enbart i sådana elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som uppfyller vissa säkerhets- och kvalitetskrav. Dessa krav tillämpas dock även på elektroniska cigaretter som säljs ofyllda.
Enligt 1 mom. är kravet för elektroniska cigaretter framför allt att nikotinet avges på en jämn nivå under normala användningsförhållanden. Detta motiveras i skäl 39 i ingressen till tobaksdirektivet med att avgivande av nikotindoser på en jämn nivå är nödvändigt av hälsoskydds-, säkerhets- och kvalitetsskäl, bland annat för att undvika risken att höga doser konsumeras oavsiktligt. Nikotinet avges på en jämn nivå när det från en anordning av ett visst märke och en viss modell samtidigt och med samma intensitet alltid avges en lika stor mängd nikotin. I synnerhet anordningar från vilka det avges en oförutsedd mängd nikotin strider mot denna punkt.
Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska dessutom vara barn- och manipulationssäkra, vilket enligt skäl 40 i ingressen till tobaksdirektivet förutsätter en barnsäker märkning, förslutning och öppningsmekanism. Produkterna ska också vara skyddade mot skador och läckage och ha en mekanism som säkerställer påfyllning utan läckage.
Enligt 2 mom. får genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet utfärdas närmare bestämmelser främst om tekniska standarder för påfyllningsmekanismen, vilka kommissionen antar genom en genomförandeakt enligt artikel 20.13 i tobaksdirektivet. Genom förordning av ministeriet får dessutom utfärdas bestämmelser om standarder, enligt vilka det bedöms om kraven på att nikotinet ska avges på en jämn nivå, barnsäkerhet och de övriga kraven på säkerhet och kvalitet i 1 mom. uppfylls. Till exempel i bilaga II till CLP-förordningen hänvisas till standarden EN ISO 8317 om barnskyddande förpackningar, och motsvarande hänvisning kan också tas in i den förordning som utfärdas med stöd av tobakslagen.
Elsäkerhetsegenskaperna hos elektroniska cigaretter och ”e-shishor” omfattas även i fortsättningen av elsäkerhetslagstiftningen. Till de delar tobakslagen inte täcker säkerheten hos dessa produkter tillämpas dessutom konsumentsäkerhetslagen (920/2011).
24 §.Krav för nikotinvätska. I paragrafen föreskrivs om kraven för nikotinvätska. Genom paragrafen genomförs artikel 20.3 a—20.3 e i tobaksdirektivet.
Enligt 1 mom. 1 punkten får nikotinvätska säljas eller på annat sätt överlåtas till konsumenter endast i påfyllningsbehållare eller engångscigaretter eller i engångspatroner. Till exempel ett arrangemang där en näringsidkare fyller konsumentens elektroniska cigarett med nikotinvätska på försäljningsstället strider mot tobakslagen.
Enligt 1 mom. 2 punkten får nikotinvätska inte ha egenskaper och tillsatser enligt 10 § 1 mom. 1—6 mom., dvs. till exempel karakteristisk doft eller smak, vitaminer och stimulerande ämnen samt tillsatser som färgar utsläppen eller underlättar upptag av nikotin. Till exempel mentol främjar inandning av ånga och upptag av nikotin och därför ska tillsatser av mentol i nikotinvätska under alla omständigheter vara förbjudna. Förbudet mot karakteristisk doft eller smak är ett nationellt tillägg i syfte att förhindra att nikotinvätskor blir lockande för barn och unga. I övrigt bygger kraven för nikotinvätskor på tobaksdirektivet.
Enligt 1 mom. 3 punkten får endast ingredienser med hög renhet användas i nikotinvätska. Med detta avses att ingredienserna ska lämpa sig som livsmedel och får inte innehålla skadliga ingredienser.
Enligt 1 mom. 4 punkten får det i nikotinvätska – med undantag för nikotin, som är ett gift — användas endast ingredienser som inte utgör en risk för människors hälsa i uppvärmd eller ouppvärmd form. Med risk avses sannolikheten för att skadliga effekter, som t.ex. hudirritation eller cancer, orsakas vid exponering för en viss kemikalie. Den risk som ämnet orsakar beror både på riskegenskaper i själva ämnet och på en exponering för det. Detta motsvarar definitionen på risk i Europeiska kemikaliemyndighetens databas.
Ingrediensens eventuella risk för människors hälsa ska bedömas bland annat mot bakgrunden av kemikalielagstiftningen. Ett ämne kan i princip inte anses vara riskfritt till exempel om ämnet uppfyller kriterierna i CLP-förordningen för farligt i fråga om hälsorisken eller om kommissionen i enlighet med REACH-förordningen har utfärdat villkor för eller förbud mot tillverkning, användning eller utsläppande på marknaden därför att ämnet utgör en betydande hälsorisk. Även ämnen som omfattas av tillståndsförfarandet enligt REACH-förordningen samt de ämnen som finns med på den s.k. kandidatlista som förs av Europeiska kemikaliemyndigheten har egenskaper som orsakar risker.
Det bör noteras att även andra än ovan nämnda ämnen kan orsaka en risk för människors hälsa vid användningen av elektroniska cigaretter, om ämnet upphettas och inhaleras. Vid behov bedöms det från fall till fall om ett visst ämne i nikotinvätska, till exempel en smaktillsats, uppfyller kravet på riskfrihet. Om tillverkaren vill använda en sådan ingrediens i nikotinvätska som omfattas av ovan beskrivna begränsningar i anslutning till kemikalielagstiftningen eller vars riskfrihet myndigheterna även annars har berättigade tvivel om, är det tillverkaren eller importören som har bevisbördan när det gäller att visa att ingrediensen är riskfri.
I 2 mom. föreskrivs att det i nikotinvätska inte får förekomma ingredienser som inte har rapporterats i en obligatorisk förhandsanmälan. Ett undantag är dock spår som det tekniskt sett inte går att undvika under tillverkningen.
I syfte att begränsa nikotinrelaterade risker föreskrivs i 3 mom. maximistorlekar för påfyllningsbehållare, nikotinpatroner och tankar. En påfyllningsbehållare får rymma högst 10 milliliter och vätsketanken i en elektronisk cigarett och nikotinpatronen i en elektronisk cigarett får rymma högst 2 milliliter. En elektronisk cigarett får alltså på en gång inte rymma mer än 2 milliliter nikotinvätska.
I 4 mom. bemyndigas social- och hälsovårdsministeriet att genom förordning utfärda närmare bestämmelser om bedömningen av de krav som avses i 1 och 2 mom., såsom ingrediensernas renhet. Stöd för sådan reglering kan vid behov fås ur till exempel kemikalielagstiftningen.
25 §. Krav för nikotinfri vätska för förångning. I tobaksdirektivet föreskrivs om nikotinvätskors kvalitet och säkerhet. I artikel 20.3 e i tobaksdirektivet föreskrivs till exempel att det i nikotinvätska får användas endast ingredienser som inte utgör en risk för människors hälsa i uppvärmd eller ouppvärmd form. Kraven i tobaksdirektivet gäller däremot inte vätskor som inte innehåller nikotin, vilka också kan användas med hjälp av en elektronisk cigarett. Det vore inkonsekvent om inte samma typ av riskfrihet skulle krävas för vätskor som inte innehåller nikotin, även om de i fråga om användningssätt och ingredienser helt och hållet kan motsvara nikotinvätskor, med undantag för nikotinet.
Därför föreslås det i propositionen att vissa bestämmelser om nikotinvätskor ska tillämpas på annan vätska för förångning med hjälp av en elektronisk cigarett än nikotinvätska. Dessa är förbud mot karakteristiska dofter och smaker och vissa tillsatser samt krav på att ingredienserna ska vara rena och riskfria för människors hälsa. Samma bestämmelser tillämpas även på annat motsvarande vis på nikotinfri vätska för förångning med hjälp av en elektronisk cigarett. Med detta avses till exempel ”e-shishor”, som inte uppfyller den föreslagna definitionen på elektroniska cigaretter.
26 §. Förhandsanmälan om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. I paragrafen föreskrivs i syfte att genomföra artikel 20.2 i tobaksdirektivet om att en tillverkare eller importör av elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare är skyldiga att göra en anmälan till Valvira om en produkt som den avser att släppa ut på marknaden. På så vis kan Valvira bedöma — vid behov i samarbete med Fimea — om produkten uppfyller de krav som huvudsakligen med stöd av tobaksdirektivet ställs på den i lag. Det bör noteras att förhandsanmälan också ska göras till exempel om nikotinpatroner som i egenskap av beståndsdelar av elektroniska cigaretter uppfyller definitionen på en elektronisk cigarett.
Enligt 1 mom. ska anmälan göras senast sex månader innan den nya produkten släpps ut på marknaden. Om produkten likväl har släppts ut på marknaden senast den 20 maj 2016, ska anmälan enligt den föreslagna övergångsbestämmelsen göras senast den 20 november 2016. Dessutom ska för varje betydande ändring av produkten, till exempel varje ändring som påverkar användarens organism, göras en ny anmälan innan den ändrade produkten börjar säljas eller på annat sätt överlåtas till konsumenter. Om anmälan är bristfällig, kan Valvira med stöd av 22 § i förvaltningslagen (434/2003) be tillverkaren eller importören komplettera handlingen.
I 2 mom. föreskrivs i enlighet med tobaksdirektivet om de uppgifter som ska lämnas i förhandsanmälan. Beskrivningen av produktens beståndsdelar som avses i 5 punkten bör inbegripa en beskrivning av den elektroniska cigarettens eller påfyllningsbehållarens öppnings- och påfyllningsmekanismen, och beskrivningen av produktionsprocessen enligt 6 punkten bör inbegripa information om huruvida det är fråga om serieproduktion.
Kraven i momentets 2—4 punkt lämpar sig inte i praktiken för elektroniska cigaretter som säljs ofyllda, om inte en påfyllningsbehållare eller nikotinpatron som innehåller nikotinvätska säljs i samband med dem. Detta beror på att utsläppen, de toxikologiska uppgifterna samt uppgifterna om nikotindoser och nikotinupptag är beroende av hurdan nikotinvätska som konsumeras med hjälp av en elektronisk cigarett.
Enligt 7 punkten krävs en försäkran från tillverkaren eller importören om att denna tar fullt ansvar för produktens kvalitet och säkerhet. En sådan försäkran är viktig med tanke på konsumentens rättsskydd trots att bestämmelser om ansvar enligt bland annat produktansvarslagen (694/1990) och konsumentskyddslagen i varje fall lämpar sig för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare samt försäljningen av dem. Genom sin försäkran bekräftar tillverkaren eller importören sin ställning som ansvarig, om användningen av produkten ger upphov till skador på hälsa eller egendom. Närmare bestämmelser om innehållet i och förutsättningarna för ansvaret tas inte in i tobakslagen, eftersom det föreskrivs med stöd av annan lagstiftning. Den allmänna utgångspunkten är dock att en näringsidkare inte för att undgå sitt ansvar ska kunna hänvisa till exempel till okunnighet om produktens egenskaper eller till en varningsmärkning på produkten och konsumentens medvetna risktagning.
27 §.Marknadsundersökningar och försäljningsvolymer för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Genom paragrafen genomförs artikel 20.7 i tobaksdirektivet. Enligt 1 mom. ska tillverkare eller importörer årligen föres Valvira med uppgifter om försäljningsvolymer och försäljningssätt samt uppgifter om preferenserna hos olika konsumentgrupper, till exempel ungdomar, icke-rökare och de viktigaste aktuella användartyperna.
28 §. Uppföljning av skadliga effekter samt korrigerande åtgärder. Genom 1 mom. genomförs artikel 20.9 första stycket i tobaksdirektivet Varje tillverkare, importör eller distributör av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska upprätta och upprätthålla ett system för att samla in information om alla misstänkta skadliga effekter som produkterna har. Distributörer är till exempel partiförsäljare. För att övervaka att skyldigheten iakttas föreskrivs i paragrafen om aktörens skyldighet att lämna de uppgifter som samlats in i systemet till Valvira.
Genom 2 mom. genomförs artikel 20.9 andra stycket i tobaksdirektivet. Bestämmelsen gäller situationer där en tillverkare, importör eller distributör vet eller misstänker att produkterna strider mot bestämmelserna i tobakslagen eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den. Då ska den aktör saken gäller omedelbart vidta de korrigerande åtgärder som behövs för att produkten ska bli förenlig med bestämmelserna eller för att dra tillbaka eller återkalla den. Aktören ska också genast anmäla saken till Valvira och de behöriga myndigheterna i de övriga EU-medlemsstaterna.
29 §.Rapportering av ingredienser i örtprodukter för rökning. Genom paragrafen genomförs artikel 22 i tobaksdirektivet. Enligt 1 mom. ska tillverkaren eller importören lämna en förteckning till Valvira över alla ingredienser som använts vid tillverkningen av produkten, uppdelad på varumärke och sort, med uppgift om kvantiteter. Rapporten ska lämnas innan produkten släpps ut på marknaden.
Enligt 2 mom. ska ändringar i ingredienserna rapporteras, och den ändrade produkten får inte släppas ut på marknaden förrän de uppdaterade uppgifterna har lämnats till Valvira. Detta motsvarar regleringen om tobaksprodukter.
30 §.Metod, format och tidpunkt för lämnande av uppgifter om vissa andra produkter. I 1 mom. föreskrivs att de uppgifter som avses i kapitlet ska lämnas till Valvira i elektronisk form. I artikel 20.2 i tobaksdirektivet förutsätts att anmälan om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska lämnas elektroniskt, och därtill är det ändamålsenligt att också till exempel uppgifter om örtprodukter för rökning lämnas elektroniskt till Valvira, eftersom ämbetsverket enligt den föreslagna 31 § ska publicera dessa uppgifter på sin webbplats.
När tillverkare och importörer lämnar dessa uppgifter ska de enligt 2 mom. i fortsättningen ange vilka uppgifter som de anser utgör affärs- eller yrkeshemligheter. Motsvarande skyldighet gäller tillverkare och importörer av tobaksprodukter.
Med stöd av artikel 20.13 i tobaksdirektivet har kommissionen utfärdat en genomförandeakt genom vilken ett gemensamt format för anmälan av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare har antagits. Enligt 3 mom. får närmare bestämmelser om saken, liksom om formatet för marknadsundersökningar och rapporter om försäljningsvolymer, utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. Genom ministeriets förordning får även föreskrivas om tidpunkten för lämnande av marknadsundersökningar och uppgifter om försäljningsvolymer samt uppgifter ur systemet för uppföljning av skadliga effekter. Det skulle vara lämpligt om samma tidsgränser som gäller för tobaksprodukter skulle följas vid lämnandet av uppgifter om marknadsundersökningar och försäljningsvolymer i fråga om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.
5 kap. Detaljhandelsförpackningar
31 §.Allmänna bestämmelser för detaljhandelsförpackningar. I paragrafen föreskrivs att tobaksprodukter och vissa andra produkter får säljas eller på annat sätt överlåtas till konsumenter endast i detaljhandelsförpackningar som stämmer överens med tobakslagen och bestämmelser som utfärdats med stöd av den samt med relevant EU-lagstiftning. Paragrafen motsvarar i huvudsak 7 § 1 mom. i gällande tobakslag, men med den skillnaden att kraven för detaljhandelsförpackningar enligt den föreslagna paragrafen tillämpas på försäljning och annan överlåtelse uttryckligen till konsumenter, vilket omfattas av definitionen i artikel 2.40 i tobaksdirektivet till dessa delar.
I paragrafen föreskrivs om ett undantag för cigarrer på motsvarande sätt som i 7 § 1 mom. i gällande tobakslag. Cigarrer får fortfarande säljas även separat, om de är försedda med varningstexter och figurativa varningar. I myndighetspraxis har ansetts att en enskild cigarr kan säljas till exempel i en påse som är försedd med varningsmärkning enligt tobakslagen.
32 §.Obligatorisk märkning av detaljhandelsförpackningar för tobaksprodukter. I 1 mom. 1 punkten föreskrivs om varningsmärkning av detaljhandelsförpackningar. Enligt artikel 10 i tobaksdirektivet krävs att detaljhandelsförpackningar ska vara försedda med varningstexter och även varningsbilder, om vilka föreskrivs i direktivet om varningsbilder. Förpackningen ska dessutom vara försedd med information om hur skadlig tobaksröken är, vilket föreskrivs i artikel 9.2 i tobaksdirektivet, samt med rökavvänjningsinformation, vilket föreskrivs i artikel 10.1 i tobaksdirektivet.
Enligt tobaksdirektivet krävs varningstexter och kombinerade hälsovarningar bestående av motsvarande färgfoton enbart för detaljhandelsförpackningar för tobaksprodukter för rökning. Eftersom förbud mot försäljning och annan överlåtelse av rökfria tobaksprodukter föreslås i propositionen, måste bestämmelsen om varningsmärkning inte begränsas så att den gäller endast tobaksprodukter för rökning. I propositionen föreslås inte heller med stöd av artikel 11 i tobaksdirektivet ett undantag från kombinerade hälsovarningar för andra tobaksprodukter för rökning än för cigaretter, rulltobak och tobak för vattenpipa. Således ska alla tobaksprodukter som säljs vara försedda med både varningstexter och varningsbilder.
Paragrafens 1 mom. 2 punkt gäller en unik identitetsmärkning så att produkten kan spåras samt en säkerhetsmärkning som inte kan manipuleras, om vilka föreskrivs i artikel 15 och 16 i tobaksdirektivet. Den prisetikett som avses i 11 § i lagen om tobaksaccis kan användas som säkerhetsmärkning om etiketten uppfyller alla de tekniska standarder och funktioner som krävs av en säkerhetsmärkning.
Enligt den föreslagna övergångsbestämmelsen tillämpas 1 mom. 2 punkten på cigaretter och rulltobak från den 20 maj 2019 och på övriga tobaksprodukter från den 20 maj 2024.
I 2 mom. bemyndigas social- och hälsovårdsministeriet att genom förordning utfärda närmare bestämmelser i första hand om detaljer i varningsmärkningar, såsom om texter och bilder samt om storlek och placering. Genom förordning av ministeriet genomförs artikel 8—10 i tobaksdirektivet samt regleringen i direktivet om varningsbilder. Genom förordning utfärdas också bestämmelser om detaljerna i regleringen av unik identitetsmärkning och säkerhetsmärkning, vilka framgår av artikel 15 och 16 i tobaksdirektivet. Vid behov genomförs genom förordning även de genomförandeakter som kommissionen senare antar med stöd av artikel 16 i fråga om tekniska standarder för säkerhetsmärkning och deras eventuella alternering.
33 §. Förbjuden märkning av tobaksprodukter och deras detaljhandelsförpackningar. I syfte att genomföra artikel 13 i tobaksdirektivet föreskrivs i paragrafen om förbjuden märkning av tobaksprodukter och deras detaljhandelsförpackningar. Sådan märkning kan till exempel vara texter, symboler eller bilder oavsett om det är fråga om ett varumärke eller inte.
Den föreslagna förteckningen är inte uttömmande, utan det kommer fortfarande att vara möjligt att med stöd av bestämmelsen om marknadsföringsförbud ingripa i sådan märkning som förteckningen inte täcker. Syftet med den föreslagna bestämmelsen är alltså inte att begränsa tillämpningen av marknadsföringsförbudet på märkning av tobaksprodukter eller deras detaljhandelsförpackningar.
Paragrafens 1 punkt gäller märkning som främjar försäljningen av en produkt eller uppmuntrar till konsumtion av produkten genom att skapa en felaktig uppfattning om produktens egenskaper, hälsoeffekter, risker eller utsläpp. Till exempel alla märkningar med hälsoreferenser strider mot denna punkt.
I 2 punkten förbjuds märkning som innehåller information om innehållet av nikotin, tjära eller kolmonoxid i tobaksprodukten. Detta är en förändring jämfört med gällande tobakslag, där det i 7 § 3 mom. 2 punkten föreskrivs om tillverkarens eller importörens uttryckliga skyldighet att förse detaljhandelsförpackningar för tobaksprodukter med uppgifter om halterna av dessa utsläpp. Motiveringen till ändringen är enligt vad som anges i skäl 25 i ingressen till tobaksdirektivet att uppgifter om utsläppsnivåer på detaljhandelsförpackningar för cigaretter har visat sig vara vilseledande, eftersom det får konsumenterna att tro att vissa cigaretter är mindre skadliga än andra.
I 3 punkten förbjuds märkning som låter antyda att tobaksprodukten är mindre skadlig än andra eller syftar till att minska effekten av något skadligt ämne i rök. Bestämmelsen motsvarar 7 a § 1 mom. i gällande tobakslag, och till exempel märkningarna ”light” och ”mild” är förbjudna med stöd av denna punkt. I skäl 27 i ingressen till tobaksdirektivet räknas som vilseledande märkning upp även ”låg tjärhalt”, ”ultralight”, ”mild”, ”naturlig”, ”ekologisk”, ”utan tillsatser”, ”utan smaktillsatser” och ”slim”.
Paragrafens 4 punkt gäller märkning som antyder att en viss produkt har vitaliserande, energigivande, läkande, föryngrande, naturliga eller organiska egenskaper eller att användningen av produkten har andra hälsomässiga eller livsstilsmässiga fördelar. Till exempel ord som ”energy” och ”luomu” är förbjudna med stöd av denna punkt förutom att en del av de ord som räknas upp i föregående punkt är förbjudna även med stöd av 4 punkten.
I 5 punkten förbjuds märkning som hänvisar till smak, doft, arom- eller smaktillsatser eller andra tillsatser eller avsaknaden därav. Till exempel märkningarna ”mentol” och ”utan smaktillsatser” strider mot denna punkt.
Paragrafens 6 punkt gäller märkningar som påminner om livsmedel eller kosmetiska produkter. Till exempel dekorationer som gör att en cigarettförpackning ser ut som en pastillask eller en sminkdosa eller påminner om en sådan är enligt denna punkt förbjudna.
I 7 punkten förbjuds märkningar som antyder att produkten har miljöfördelar. Alla märkningar som hänvisar till exempel till snabb nedbrytning eller någon annan fördel med tanke på naturmiljön eller den byggda miljön är med stöd av denna punkt förbjudna.
I 8 punkten föreskrivs utöver tobaksdirektivet att märkning som antyder att produkten är brandsäker eller annars syftar till att ge intrycket att produkten är ofarlig eller brandsäkrare än andra motsvarande produkter är förbjuden. Detta motsvarar 7 a § 2 mom. i gällande tobakslag. Till exempel texten ”fire-safe” strider mot denna punkt.
Enligt artikel 13.2 i tobaksdirektivet får inte detaljhandelsförpackningar och ytterförpackningar antyda ekonomiska fördelar till exempel genom att innehålla tryckta kuponger med erbjudanden om rabatt, gratisutdelning, två varor till priset av en eller liknande erbjudanden. De beskrivna förfarandena lockar konsumenter att köpa tobaksprodukter genom att ge intrycket av ekonomiska fördelar. De är förbjuden säljfrämjande verksamhet och sådana förfaranden behöver inte särskilt förbjudas i tobakslagen.
34 §. Minsta tillåtna förpackningsstorlek för tobaksprodukter. Genom 1 mom. genomförs artikel 14.1 i tobaksdirektivet enligt vilken detaljhandelsförpackningar för cigaretter ska innehålla minst 20 cigaretter och detaljhandelsförpackningar för rulltobak minst 30 gram rulltobak. 7 § 1 mom. i gällande tobakslag motsvarar till dessa delar kraven i tobaksdirektivet. I paragrafen föreskrivs dessutom på motsvarande sätt som i gällande bestämmelse att detaljhandelsförpackningar för piptobak ska innehålla minst 30 gram piptobak och detaljhandelsförpackningar för cigariller minst 10 cigariller.
På motsvarande sätt som i 7 § 2 mom. i gällande tobakslag förbjuds i den föreslagna paragrafens 2 mom. detaljhandelsförpackningar som innehåller mindre förpackningar eller som kan delas upp i mindre förpackningar. Till exempel cigarettaskar som kan rivas itu är förbjudna. Förbudet gäller dock fortfarande inte detaljhandelsförpackningar för cigarrer.
Även om bestämmelserna om detaljhandelsförpackningar enligt det som föreslås i propositionen i princip lämpar sig även för ytterförpackningar, dvs. till exempel cigarettkartonger, gäller förbudet mot detaljhandelsförpackningar som innehåller mindre förpackningar dock inte ytterförpackningar.
35 §. Form, material och öppningsmekanism för detaljhandelsförpackningar för vissa tobaksprodukter. I 1 mom. föreskrivs i syfte att genomföra artikel 14 i tobaksdirektivet om formen på detaljhandelsförpackningar för cigaretter och rulltobak. Detaljhandelsförpackningar för cigaretter ska vara rätblocksformade, men förpackningens kanter får vara lätt rundade eller fasade under förutsättning att hälsovarningen inte når ut till dessa kanter och täcker en yta som motsvarar ytan på en detaljhandelsförpackning utan sådana kanter. Rätblocksformen ska inte heller förhindra en lätt rundning av hörnen på förpackningar för cigaretter eller rulltobak.
I 2 mom. föreskrivs i enlighet med artikel 14 i tobaksdirektivet om materialet och öppningsmekanismen för detaljhandelsförpackningar.
36 §.Märkning av detaljhandelsförpackningar för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. I syfte att genomföra artikel 20.4 i tobaksdirektivet föreskrivs om krav för detaljhandelsförpackningar för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.
Paragrafens 1 mom. gäller uppgifter, rekommendationer och hälsovarningar på detaljhandelsförpackningar samt bipacksedlar i förpackningar. Den hälsovarning som nämns i tobaksdirektivet gäller nikotinet och dess beroendeframkallande egenskaper. Bestämmelser om detaljerna i hälsovarningar enligt tobaksdirektivet utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet.
Enligt 2 mom. krävs inte information om ingredienser och nikotinhalt eller hälsovarning för nikotin på elektroniska cigaretter som inte är färdigfyllda med nikotinvätska.
Annan slags märkning än sådan som enligt 35 § är förbjuden på tobaksprodukter och deras detaljhandelsförpackningar får enligt den föreslagna paragrafens 3 mom. inte heller användas på elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare eller deras detaljhandelsförpackningar. På detaljhandelsförpackningar för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare är det alltså förbjudet med till exempel sådan märkning som antyder att produkten är mindre skadlig än tobaksprodukter eller mindre skadlig än andra elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare. Förbudet ska dock inte gälla information om produktens nikotinhalt och fördelningen per dos, eftersom det uttryckligen krävs i 1 mom. att detaljhandelsförpackningar ska vara försedda med sådana uppgifter. Uppgifter om smaktillsatser i en produkt ska inte heller vara förbjudna.
I 4 mom. bemyndigas social- och hälsovårdsministeriet att genom förordning utfärda närmare bestämmelser i första hand om detaljerna i hälsovarningar. Genom förordning föreskrivs om formuleringen av hälsovarningar, för vilken medlemsstaterna ges två olika alternativ i tobaksdirektivet. Genom förordning genomförs även annan reglering som gäller hälsovarningar i tobaksdirektivet. Genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet utfärdas därtill närmare bestämmelser om sådana uppgifter som ska finnas på en bipacksedel i detaljhandelsförpackningar för elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare. Dessa är enligt artikel 20.4 a i tobaksdirektivet bland annat bruks- och förvaringsanvisning för produkten med varningar för specifika riskgrupper samt eventuella skadliga effekter.
37 §.Märkning av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. I paragrafen hänvisas i fråga om märkning av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare till CLP-förordningen. Tobaksdirektivet gäller märkning av detaljhandelsförpackningar för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, och till dessa delar åsidosätter direktivets reglering bestämmelserna i CLP-förordningen. I tobaksdirektivet föreskrivs däremot inte något om märkningen av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare och därför är CLP-förordningen tillämplig på dessa. Märkning enligt CLP-förordningen krävs inte för elektroniska cigaretter som säljs tomma utan endast för sådana elektroniska cigaretter som är avsedda för engångsbruk och färdigt fyllda med nikotinvätska och således kan anses vara detaljhandelsförpackningar för en kemikalie på motsvarande sätt som påfyllningsbehållare.
Nikotin har bland farokategorierna i CLP-förordningen klassificerats i kategori 3 för akut oral toxicitet (giftigt vid förtäring) och vid hudkontakt i kategori 1 (dödligt vid hudkontakt). En ändring av klassificeringen har på Hollands initiativ nyligen varit aktuell så att nikotin vid förtäring ska höra till kategori 1 (dödligt vid förtäring) och vid inandning till kategori 2 (dödligt vid inandning). Europeiska kemikaliemyndighetens riksbedömningskommitté har i sitt ställningstagande (CLH-O-0000001412-86-68/F) i september 2015 kommit fram till att nikotin i alla farokategorier för akut toxicitet ska klassificeras i kategori 2, vilket innebär att nikotin är dödligt vid förtäring, vid hudkontakt och vid inandning. Det är kommissionen som bedömer om farokategoriseringen av nikotin ska höjas på det sätt som riskbedömningskommittén föreslår.
På förpackningar för akut toxiska kemikalier krävs i varje fall samma märkning enligt CLP-förordningen, och ämnen som hör till kategorierna1—3 kan inte beviljas undantag i fråga om märkningen, till exempel på grund av att förpackningen är liten. Därför inverkar en eventuell skärpning av klassificeringen inte på sådan märkning som på grund av CLP-förordningen ska finnas på elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.
38 §.Märkning av detaljhandelsförpackningar för nikotinfri vätska för förångning. I paragrafen föreskrivs att det även i detaljhandelsförpackningar för nikotinfri vätska för förångning ska finnas en sådan bipacksedel som avses i 38 § 1 mom. 1 punkten. Kravet gäller både behållare som innehåller nikotinfri vätska och som man använder för att fylla en elektronisk cigarett, och ”e-godis” och ”e-shishor” som är färdigt fyllda med sådan vätska och som i allmänhet inte uppfyller definitionen på elektronisk cigarett. Dessutom får sådana produkter och deras detaljhandelsförpackningar inte vara försedda med sådan märkning som enligt 33 § inte får förekomma på tobaksprodukter eller deras detaljhandelsförpackningar.
39 §.Märkning av detaljhandelsförpackningar för örtprodukter för rökning. I syfte att genomföra artikel 21 i tobaksdirektivet föreskrivs om hurdan märkning till exempel detaljhandelsförpackningar för örtcigaretter och örtblandning för rökning i vattenpipa ska vara försedda med och om hurdan märkning som ska vara förbjuden.
Enligt 1 mom. ska detaljhandelsförpackningar vara försedda med en hälsovarning, vars formulering och andra detaljer bestäms genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet.
I 2 mom. föreskrivs om sådan märkning som inte får användas på örtprodukter för rökning eller detaljhandelsförpackningar för dessa. Detta är till exempel påståenden om att produkten skulle vara mindre skadlig eller om hälsofördelar. På produkten eller dess förpackning får inte heller anges att produkten inte innehåller tillsatser eller smak- eller aromtillsatser.
40 §.Undantag för varningsmärkning i utrikestrafik. I paragrafen föreskrivs om undantag från bestämmelser om varningsmärkning. En delvis motsvarande bestämmelse ingår i 7 § 6 mom. i tobakslagen.
Varningsmärkning på finska och svenska krävs inte på detaljhandelsförpackningar för tobaksprodukter, elektroniska cigaretter, påfyllningsbehållare eller örtprodukter för rökning, om dessa produkter säljs på fartyg och luftfartyg i yrkesmässig internationell trafik eller i en butik för skattefria varor på en flygplats. Detaljhandelsförpackningar ska alltså vara försedda med varningsbilder och varningstexter enligt tobaksdirektivet, men de behöver inte stå på både finska och svenska. Trots gällande bestämmelse måste det inte längre i lag särskilt föreskrivas om undantag för varningsmärkning när det gäller produkter som förs ut ur landet, eftersom kraven i kapitlet med stöd av den föreslagna 33 § endast gäller försäljning till konsumenter i Finland.
6 kap. Spårbarhet för tobaksprodukter
Regleringen i kapitlet är helt ny och bygger på artikel 15 i tobaksdirektivet. Syftet med regleringen är att förebygga illegal handel med tobaksprodukter så att produkterna kan spåras i hela EU. För bestämmelserna i kapitlet gäller en övergångstid, som för cigaretter och rulltobak varar till och med den 20 maj 2019 och för övriga tobaksprodukter till den 20 maj 2024.
41 §.Registrering. I syfte att genomföra artikel 15.5 i tobaksdirektivet föreskrivs i 1 mom. om en skyldighet för ekonomiska aktörer som deltar i handel med tobaksprodukter att föra bok över detaljhandelsförpackningar. Skyldigheten gäller alla ekonomiska aktörer från tillverkaren till den sista näringsidkaren före detaljförsäljaren, och den får uppfyllas till exempel genom märkning och registrering av partiförpackningar, såsom kartonger, lådor eller lastpallar.
I 2 mom. föreskrivs i enlighet med artikel 15.6 i tobaksdirektivet om skyldigheten för alla fysiska och juridiska personer som deltar i leveranskedjan att upprätthålla register över samtliga relevanta transaktioner. Skyldigheten gäller även detaljförsäljare.
Paragrafens 3 mom. gäller tillverkarnas skyldighet att tillhandahålla den utrustning som behövs för att registrera tobaksprodukter för näringsidkare som deltar i handel med tobaksprodukter. I enlighet med artikel 15.7 i tobaksdirektivet förutsätts att utrustningen ska kunna läsa och överföra de registrerade uppgifterna elektroniskt till en sådan datalagringsanläggning som anges i 45 §.
42 §.Datalagringsanläggning. I paragrafen föreskrivs om en sådan datalagringsanläggning som avses i artikel 15.8 i tobaksdirektivet. Enligt 1 mom. ska tillverkare och importörer ingå avtal om datalagring med en oberoende tredje part. På så vis säkerställs att systemet är oberoende och öppet. En oberoende tredje part ska sörja för att alla relevanta uppgifter med avseende på spårbarhet förs in i datalagringssystemet. Relevanta med avseende på spårbarhet är till exempel uppgifter som ska registreras enligt den föreslagna 44 § och uppgifter som hör till en unik identitetsmärkning och uppgifter som man kommer åt via en unik identitetsmärkning. I enlighet med vad som konstateras i skäl 31 i ingressen till tobaksdirektivet ska uppgifter från systemet för spårning hållas åtskilda från andra företagsrelaterade uppgifter. Kommissionen bör godkänna den tredje partens lämplighet, särskilt dennes oberoende och tekniska kapacitet, samt avtalet för datalagring.
Paragrafens 2 mom. gäller en extern revisor som ska övervaka den tredje part som är värd för datalagringsanläggningen. Den externa revisorn ska föreslås och betalas av tobakstillverkaren, och godkännas av kommissionen. I sin årsrapport ska den externa revisorn framför allt bedöma eventuella oegentligheter i fråga om tillgång.
I 3 mom. föreskrivs om tillgången till datalagringsanläggningen. Myndigheterna och den externa revisorn ska alltid ha tillgång till anläggningen, och dessutom kan tillverkare eller importörer under vissa förutsättningar beviljas tillgång till de lagrade uppgifterna.
I 4 mom. finns en informativ hänvisning till regleringen om affärs- och yrkeshemligheter och skydd för personuppgifter.
43 §.Närmare bestämmelser om spårbarhet. Enligt artikel 15.11 i tobaksdirektivet ska kommissionen genom genomförandeakter fastställa tekniska standarder för inrättande och drift av ett system för spårning och för att se till att de system som används för den unika identitetsmärkningen och tillhörande funktioner är fullt förenliga med varandra i hela unionen. Enligt punkt 12 i samma artikel ska kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter för att definiera centrala delar av datalagringsavtalet.
Avsikten är att ovan nämnda genomförandeakter och delegerade akter ska lämnas under andra kvartalet 2017. I paragrafen bemyndigas social- och hälsovårdsministeriet att vid behov genomföra dem genom förordning.
7 kap. Försäljning och annan överlåtelse
44 §.Tillståndsplikt för detaljhandel. Enligt 10 b § i gällande tobakslag förutsätter detaljhandel med tobaksprodukter att kommunen har beviljat ett detaljhandelstillstånd. I den föreslagna paragrafen utsträcks tillståndsplikten även till detaljhandel med nikotinvätskor. I fortsättningen kommer det att finnas endast ett detaljhandelstillstånd enligt tobakslagen och innehavare av tillståndet får sälja både tobaksprodukter och nikotinvätskor. Näringsidkare som har ett detaljhandelstillstånd enligt gällande tobakslag måste enligt vad som föreslås i propositionen göra en anmälan till kommunen innan försäljningen av nikotinvätskor inleds.
Detaljhandelstillstånd enligt tobakslagen ger inte rätt att sälja nikotinhaltig vätska som har en nikotinhalt på mer än 20 milligram per milliliter eller ett användningsändamål enligt 3 § 1 mom. i läkemedelslagen. För försäljningen av sådana vätskor krävs även i fortsättningen försäljningstillstånd enligt läkemedelslagen.
Försäljningsarrangemang och andra omständigheter kan variera avse värt mellan olika försäljningsställen, och därför föreskrivs i 1 mom. på motsvarande sätt som i 10 b § i gällande tobakslag att detaljhandelstillståndet beviljas ett visst försäljningsställe. En näringsidkare som bedriver detaljhandel med tobaksprodukter eller nikotinvätska på flera olika försäljningsställen måste alltså ansöka om separata detaljhandelstillstånd för alla de enskilda försäljningsställena. Bundenheten till försäljningsställe beror också på att näringsidkaren måste ansöka om ett nytt detaljhandelstillstånd om verksamheten flyttar till nya lokaliteter. Detaljhandelstillståndet är dessutom på samma sätt som nu specifikt för tillståndshavaren, vilket i fortsättningen uttryckligen kommer att framgå av bestämmelsen. Ett detaljhandelstillstånd kan alltså inte överföras, och om näringsidkaren byts får inte den nya företagaren enligt vedertagen myndighetstolkning sälja tobaksprodukter eller nikotinvätskor på försäljningsstället förrän han eller hon har beviljats detaljhandelstillstånd.
Huvudregeln är fortfarande att detaljhandelstillståndet beviljas av den kommun där försäljningsstället ligger. Om försäljningen dock försiggår i ett kommunikationsmedel, såsom tåg eller buss, och något fast försäljningsställe därmed inte kan anvisas, beviljas tillståndet av den tillståndssökandes hemkommun. Däremot måste tillstånd för försäljning från till exempel fordon, som körs till olika evenemang och från vilka tobaksprodukter säljs när fordonet står stilla, enligt vedertagen myndighetstolkning sökas hos den kommun där respektive försäljningsställe ligger.
Paragrafens 2 mom. gäller tidsbunden verksamhet för vilken kan beviljas ett tidsbundet tillstånd som är i kraft högst ett år. För försäljning av tobaksprodukter till exempel i ett sommarcafé som är öppet bara en del av året, kan enligt vedertagen myndighetstolkning dock beviljas ett detaljhandelstillstånd som gäller tills vidare. Detta förutsatt att det inte sker några förändringar vad gäller försäljningsställe och verksamhetsutövare.
45 §. Förutsättningar och hinder för beviljande av detaljhandelstillstånd. I 1 mom. finns en ny bestämmelse om att detaljhandelstillstånd kan beviljas endast myndiga sökande. Eftersom den som säljer tobaksprodukter som är åldersbegränsade med stöd av tobakslagen ska vara myndig eller åtminstone stå under övervakning av en myndig person, är det motiverat att förutsätta att den tillståndshavare som i sista hand ansvarar för försäljningen också är myndig. Tillståndshavaren har med stöd av tobakslagen en mängd olika skyldigheter och därför bör det i varje fall förutsättas att tillståndshavaren är myndig.
För att tillstånd ska beviljas måste det enligt 1 mom. dessutom finnas en godtagbar plan för egenkontroll, liksom även enligt gällande tobakslag, och inte finnas något hinder enligt 2 eller 3 mom. för att tillstånd ska beviljas. Som en ny bestämmelse föreskrivs också om att tillstånd inte får beviljas, om verksamheten uppenbarligen strider mot tobakslagen eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den eller om försäljningsstället till exempel på grund av sitt läge inte står under kommunens tillsyn. Dessa omständigheter framgår i allmänhet av den plan för egenkontroll som ingår som bilaga till ansökan.
I motsats till vad som föreskrivs i 10 b § i gällande tobakslag förutsätter bestämmelsen inte uttryckligen att den tillståndssökande ska visa förmåga att svara för ett tillräckligt övervakningssystem. Detta beror på att den tillståndssökande i varje fall ska visa upp en plan för egenkontroll som fogas till ansökan.
Enligt 2 mom. får tillstånd inte beviljas en sökande vars detaljhandelstillstånd under de senaste två åren har återkallats permanent. Detta är en skärpning jämfört med nuläget, eftersom ett permanent återkallat detaljhandelstillstånd enligt 33 a § 4 mom. i tobakslagen på ansökan kan beviljas på nytt tidigast ett år efter återkallandet.
I 3 mom. föreskrivs om ställen som särskilt används av barn och unga och därför inte får beviljas detaljhandelstillstånd. Bestämmelsen motsvarar 10 a § 4 mom. i gällande tobakslag.
46 §.Form och innehåll för ansökan om detaljhandelstillstånd. I paragrafen föreskrivs om form och innehåll för ansökan om detaljhandelstillstånd huvudsakligen på motsvarande sätt som i 10 b § 2 och 3 mom. i gällande tobakslag. Som en ny bestämmelse föreskrivs i 1 mom. 2 punkten om att ansökan ska innehålla en redogörelse för vilka produkter ansökan om detaljhandelstillstånd gäller. Med detta avses att tillståndssökanden i sin ansökan ska uppge om tillståndsansökan gäller detaljhandel endast med antingen tobaksprodukter eller nikotinvätskor eller med båda dessa produktgrupper. Om det senare sker en förändring i den tillståndssökandes produktsortiment, är denna skyldig att anmäla detta till kommunen. Informationen om vilka slags produkter som säljs på försäljningsstället är viktig för kommunen, eftersom det påverkar kommunens inkomster av övervakningsgifter.
Paragrafens 1 mom. 5 punkt kompletteras jämfört med den nuvarande så att där nämns alla produkter som det enligt förslaget ska vara förbjudet att sälja till minderåriga.
I 2 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som i 10 b § 7 mom. i gällande tobakslag ett bemyndigande för social- och hälsovårdsministeriet att utfärda förordning om innehållet i tillståndsansökan.
47 §.Framläggande av detaljhandelstillstånd. I paragrafen föreskrivs på motsvarande sätt som i 10 b § 5 mom. i gällande tobakslag att detaljhandelstillståndet ska hållas framlagt vid försäljningsdisken. Framläggandet av tillståndet stöder verkställigheten av bestämmelserna om försäljning och övervakningen av att de följs. I praktiken måste alltså ett detaljhandelstillstånd på det sätt som förutsätts i gällande tobakslag vara framlagt vid varje kassa som säljer tobaksprodukter eller nikotinvätskor. I paragrafen bemyndigas social- och hälsovårdsministeriet också att genom förordning utfärda närmare bestämmelser om tillståndets utformning och om framläggande av tillståndet.
48 §.Anmälan om detaljhandel med nikotinvätska. Paragrafen gäller näringsidkare som har ett detaljhandelstillstånd enligt gällande tobakslag. Enligt 1 mom. får den som har ett detaljhandelstillstånd på samma försäljningsställe sälja även nikotinvätskor, och behöver alltså inte ansöka om ett nytt detaljhandelstillstånd för försäljningen av nikotinvätskor. Förutsättningen är en skriftlig anmälan till kommunen samt en uppdatering av de uppgifter som lämnats i tillståndsansökan så att även försäljningen av nikotinvätskor beaktas där. På så vis får kommunen kännedom om vilka platser som säljer nikotinvätskor och kan inrikta övervakningen enligt tobakslagen på dem.
I 2 mom. föreskrivs att kommunen är skyldig underrätta näringsidkaren om att den har tagit emot anmälan om försäljning av nikotinvätskor. Kommunen fattar på grundval av anmälan däremot inte något beslut och därför är lagen om tillhandahållande av tjänster (1166/2009) inte tillämplig på mottagandet av anmälan och näringsidkaren måste inte med anledning av anmälan ges ett ankomstbevis enligt 11 § i samma lag.
49 §.Anmälningar som gäller detaljhandelstillstånd. I paragrafen föreskrivs på motsvarande sätt som i 10 b § 6 mom. i gällande tobakslag om tillståndshavarens skyldighet att underrätta kommunen om de uppgifter som lämnats i tillståndsansökan ändras samt om försäljning som upphör. Anmälan ska även göras om de uppgifter som lämnats i anmälan om detaljhandel med nikotinvätskor förändras. Uppgifterna är viktiga för att kommunen ska kunna bedöma om förutsättningarna för beviljande av tillstånd fortfarande existerar trots förändringarna i verksamheten.
Enligt vad som föreslås i propositionen kan detaljhandelstillståndet återkallas om tillståndshavaren inte underrättar kommunen om väsentliga förändringar i de uppgifter som lämnats i tillståndsansökan. En sådan väsentlig uppgift kan till exempel vara att en verksamhetsutövare, som vid ansökan om tillstånd har uppgett att endast tobaksprodukter kommer att säljas, senare utvidgar försäljningen även till nikotinvätskor.
Kommunen ska på samma sätt som nu underrätta Valvira om att tillstånd beviljats, om förändringar i tillståndsuppgifterna, till exempel om försäljningen utvidgas till nikotinvätskor, och om försäljning som upphör. Anmälan sker i praktiken genom att ett nytt tillstånd, de förändrade uppgifterna eller information om att försäljningen upphör förs in i det elektroniska registret över detaljhandelstillstånd. Någon separat anmälan om dessa händelser behövs alltså inte i allmänhet.
50 §.Anmälningsplikt för partihandel. I 1 mom. föreskrivs en ny bestämmelse om att partihandel med tobaksprodukter och nikotinvätskor måste anmälas. På så vis kommer partiförsäljare som står under tillsyn enligt tobakslagen till de kommunala myndigheternas kännedom, vilket innebär att verksamhetsutövarna även kan ställas under planmässig övervakning. Anmälningsförfarandet är avsett att vara lätt: näringsidkaren behöver endast göra en skriftlig anmälan till kommunen innan han eller hon inleder partiförsäljning, och kommunen fattar inget beslut med anledning av anmälan. Näringsidkaren ska dessutom underrätta kommunen om väsentliga ändringar i verksamheten, såsom att partihandelsstället flyttar till ny adress eller att försäljningen utvidgas från tobaksprodukter till nikotinvätskor eller att partiförsäljningen upphör.
I 2 mom. föreskrivs om kommunens skyldighet att utan dröjsmål ge den som har gjort en anmälan en mottagningsbekräftelse. På så vis får verksamhetsutövaren veta att anmälan kommit fram. Kommunen behöver alltså inte fatta något beslut med anledning av anmälan utan det räcker till exempel med att information om att anmälan tagits emot sänds till den e-postadress som näringsidkaren uppgett.
Enligt 3 mom. ska kommunen underrätta Valvira om anmälningar om partihandel. I praktiken sker detta genom att anmälan förs in i det elektroniska registret.
I propositionen föreslås inte partihandel i strid med bestämmelsen vara en straffbar gärning. Kommunen kan dock vid behov förbjuda sådan verksamhet.
51 §.Förbud mot försäljning av rökfria tobaksprodukter. I paragrafen förbjuds försäljning och annan överlåtelse av alla rökfria tobaksprodukter på motsvarande sätt som det enligt 10 a § i gällande tobakslag är förbjudet att sälja eller på annat sätt överlåta tobak som är avsedd för oralt bruk. Förbudet gäller både försäljning i näringsverksamhet och annan försäljning och överlåtelse.
I paragrafen förbjuds därtill även förmedling av rökfria tobaksprodukter. Med förmedling avses det samma som avsågs i fråga om alkoholdrycker i samband med revideringen av bestämmelserna om alkoholbrott (RP 84/2008 rd). I den aktuella propositionen avses med förmedling en handling där personen i fråga skaffar alkoholdryck på någon annans vägnar och för hans räkning och sedan överlåter den till uppdragsgivaren. Anskaffningen föregås av en begäran eller ett uppdrag. Som förmedling beskrevs i propositionen även leverans av olagliga alkoholdrycker eller olaglig sprit från en säljare eller någon annan överlåtare till en köpare. Som förmedling betraktades däremot inte enbart förmedling av allmän information om var det går att få tag på olagliga alkoholdrycker eller olaglig sprit.
Enligt 31 c § 2 punkten i gällande tobakslag straffas förmedling av tobak som är avsedd för oralt bruk som brott vid försäljning av tobak och motsvarande reglering föreslås för alla slag av rökfria tobaksprodukter i den nya tobakslagen.
52 §.Förbud mot försäljning av vissa vätskor som innehåller nikotin. I paragrafen förbjuds försäljning och annan överlåtelse av sådan nikotinhaltig vätska för förångning med hjälp av en elektronisk cigarett vars nikotinhalt överstiger gränsen enligt tobaksdirektivet eller som har ett medicinskt användningsändamål enligt 3 § 1 mom. i läkemedelslagen. Försäljningen av sådana produkter i näringsverksamhet är i sig förbjudet redan med stöd av läkemedelslagen, men tanken bakom den föreslagna bestämmelsen är att förtydliga att försäljningen av sådana produkter är förbjuden även utanför näringsverksamhet.
Enligt den föreslagna 3 § tillämpas tobakslagen inte på läkemedelspreparat för vilka har beviljats försäljningstillstånd enligt läkemedelslagen. Förbudet mot försäljning och annan överlåtelse ska alltså inte gälla läkemedelspreparat för vilka har beviljats försäljningstillstånd, utan på försäljning och införsel av sådana tillämpas läkemedelslagstiftningen.
53 §.Förbud mot försäljning till minderåriga. I paragrafen föreskrivs om åldergränser för köp av produkter enligt tobakslagen. Jämfört med 10 § i gällande tobakslag utvidgas regleringen om åldersgränser till de nya produkter som avses i tobakslagen.
Enligt 1 mom. får tobaksprodukter och nikotinvätskor inte säljas eller på annat sätt överlåtas till den som inte har fyllt 18 år. Bestämmelsen gäller förutom i näringsverksamhet även försäljning och annan överlåtelse mellan privatpersoner. Bestämmelsen lämpar sig för försäljningen av nikotinvätskor oberoende av om nikotinvätskan är förpackad i en elektronisk cigarett eller i en påfyllningsbehållare.
I bestämmelsen förbjuds även förmedling av dessa produkter till minderåriga. Vad som ska anses vara förmedling behandlas i detaljmotiven till 51 §. Enligt 31 c § 1 punkten i gällande tobakslag straffas förmedling av tobaksprodukter till minderåriga som brott vid försäljning av tobak och motsvarande reglering föreslås gälla både tobaksprodukter och nikotinvätskor i den nya tobakslagen.
Försäljningen av röktillbehör, såsom tändare och pipor, till minderåriga ska enligt 2 mom. fortsättningsvis vara förbjudet i näringsverksamhet, som det har varit sedan 1995. Genom en ny bestämmelse i paragrafen förbjuds försäljning och annan överlåtelse av tobakssurrogat, såsom örtcigaretter, energisnus samt ”e-godis” och ”e-shishor” som inte innehåller nikotin, till den som inte fyllt 18 år. Inte heller elektroniska cigaretter får i fortsättningen säljas eller på annat sätt överlåtas till minderåriga i näringsverksamhet. Försäljning av nikotinvätskor till minderåriga är i enlighet med 1 mom. förbjudet och därför ska förbudet i 2 mom. i praktiken gälla endast anordningar som säljs ofyllda.
I 3 mom. föreskrivs om ett så kallat anslag om försäljningsförbud, dvs. ett anslag där åldersgränserna för försäljning uppges. För närvarande finns bestämmelser om försäljningsförbudsanslag i 11 § i tobaksförordningen, därifrån regleringen lyfts upp på lagnivå. Bestämmelser om formuleringen av anslaget utfärdas dock även i fortsättningen genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet.
54 §. Plan för egenkontroll. I paragrafen föreskrivs om en plan för egenkontroll, som omfattas av 10 § 3 mom. i gällande tobakslag. Genom en plan för egenkontroll uppvisar näringsidkaren förmåga att svara för övervakningen av åldersgränser, och en godtagbar plan för egenkontroll är förutsättningen för att detaljhandelstillstånd ska beviljas. Närmare bestämmelser om uppgörandet av planen för egenkontroll samt om planens innehåll och genomförande utfärdas även i fortsättningen genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet.
55 §.Fortlöpande övervakning av köpsituationen. Den fortlöpande övervakning av köpsituationen som föreslås i paragrafen utvidgas med avseende på 10 b § 1 mom. i tobakslagen så att skyldigheten gäller detaljhandel med alla sådana produkter som inte får säljas till personer som inte har fyllt 18 år. I enlighet med Valviras anvisningar avses med en köpsituation en kombination av val, betalning och mottagande av en produkt.
I paragrafen tas dessutom in en ny bestämmelse om att försäljaren ska närvara vid försäljningsdisken. I sak innebär detta inga förändringar jämfört med nuläget, eftersom kravet på fortlöpande övervakning i praktiken ända hittills har krävt att försäljaren är närvarande. Med närvaro avses försäljarens fysiska närvaro vid försäljningsdisken, och därför uppfyller till exempel en virtuell kontroll av köparens ålder via en bildskärm inte bestämmelsens krav på försäljarens närvaro. För att en försäljare ska kunna anses vara närvarande, ska denna i praktiken kunna övervaka åldersgränser och vid behov även frånta en minderårig åldersbegränsade produkter.
56 §.Försäljarens minimiålder. I paragrafen föreskrivs att den som i näringsverksamhet säljer tobaksprodukter som är åldersbegränsade med stöd av tobakslagen ska vara minst 18 år. Förbudet utvidgas alltså jämfört med 10 § 2 mom. i gällande tobakslag där motsvarande minimiålder föreskrivs endast för den som säljer tobaksprodukter. Genom bestämmelser om säljarens ålder kan man förhindra situationer där minderåriga kunder utövar påtryckning på en minderårig försäljare att sälja tobaksprodukter eller andra sådana produkter som avses i tobakslagen till dem.
Som ett undantag från huvudregeln föreskrivs i paragrafen att en minderårig får sälja nämnda produkter, om försäljningen sker under övervakning av en person som har fyllt 18 år. Hurdan övervakning som ska anses tillräcklig behandlas i regeringens proposition med förslag till ändring av tobakslagen RP 180/2009 rd.
Verksamhet i strid med bestämmelsen föreslås inte vara en straffbar gärning, men kommunen kan återkalla detaljhandelstillståndet om tillståndshavaren tillåter en minderårig att sälja åldersbegränsade produkter.
57 §.Förbud mot automater. I paragrafen som motsvarar 10 a § 3 mom. i gällande tobakslag förbjuds försäljning och annan överlåtelse av tobaksprodukter från automater, och förbudet utsträcks även till andra produkter som är åldersbegränsade med stöd av tobakslagen. Med automater avses en apparat där kunden väljer och betalar en produkt och som överlåter produkten till kunden. De automater för val av tobaksprodukter som används vid kassorna i dagligvarubutiker är däremot inte sådana automater som avses i tobakslagen.
Genom ett uttryckligt totalförbud mot automater kan man även i fortsättningen säkerställa att minderåriga inte får ut åldersbegränsade produkter från automater därför att säljaren till exempel håller på och betjänar en annan kund.
58 §.Förbud mot distansförsäljning. I paragrafen förbjuds för det första gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksprodukter, nikotinvätskor och elektroniska cigaretter och nikotinvätskor till konsumenter. Genom paragrafen genomförs artikel 18 och artikel 20.6 i tobaksdirektivet. Förbudet mot gränsöverskridande distansförsäljning innebär förutom att näringsidkare som är etablerade utomlands inte får sälja produkter till finländska konsumenter även att finländska näringsidkare inte får sälja produkter till utländska konsumenter.
I paragrafen förbjuds vidare även näringsidkare som är etablerade i Finland att sälja eller på annat sätt överlåta nämnda produkter till konsumenterna med hjälp av ett sådant medel för distanskommunikation som avses i 6 kap. 7 § 2 mom. i konsumentskyddslagen (38/1978), t.ex. via ett datanät eller telefon.
Brott mot förbudet mot distansförsäljning är inte straffbart, men en kommun kan förbjuda sådan verksamhet och förena förbudet med vite. Brott mot förbudet mot distansförsäljning är dessutom en grund för återkallande av detaljhandelstillståndet.
59 §. Förbud mot försäljning på tullauktion. I paragrafen förbjuds försäljning av tobaksprodukter, örtprodukter för rökning, elektroniska cigaretter och nikotinvätskor på tullauktion. En motsvarande bestämmelse för tobaksprodukter ingår i 10 a § 4 mom. i gällande tobakslag. Förbudet utsträcks även till andra produkter vars import föreslås bli begränsad.
60 §.Begränsningar i partihandel. I paragrafen föreskrivs om begränsningar i partihandel huvudsakligen på motsvarande sätt som i 10 d § i gällande tobakslag, och därtill utsträcks begränsningarna till partihandel med nikotinvätskor. Syftet med den föreslagna regleringen är att säkerställa att alla detaljförsäljare av tobaksprodukter och nikotinvätskor har ett giltigt detaljhandelstillstånd eller att de har gjort de anmälningar som krävs om sin verksamhet. Samtidigt minskar bestämmelsen behovet av myndighetsövervakning av försäljningen. Om det säljs tobaksprodukter eller nikotinvätskor direkt till konsumenter från ett partiförsäljningsställe, är det fråga om detaljhandel med dessa produkter. Då ska försäljaren ansöka om detaljhandelstillstånd för sin verksamhet.
Enligt 1 mom. får tobaksprodukter sälja i parti i första hand till en annan partiförsäljare som har gjort anmälan om partihandel. Dessutom får en partiförsäljare sälja tobaksprodukter till den som har ett detaljhandelstillstånd enligt den nya tobakslagen och som har gjort en anmälan till kommunen att den säljer tobaksprodukter, och till den som har ett detaljhandelstillstånd med stöd av den gamla tobakslagen.
Enligt 2 mom. får nikotinvätskor säljas i parti till en annan partiförsäljare som har gjort anmälan om partihandel. Dessutom får nikotinvätskor säljas till den som har ett detaljhandelstillstånd enligt den nya tobakslagen och som har gjort en anmälan till kommunen om försäljningen av nikotinvätskor, och till den som har ett detaljhandelstillstånd med stöd av den gamla tobakslagen och som har gjort en anmälan till kommunen om försäljningen av nikotinvätskor.
I 3 mom. förbjuds partihandel med tobaksprodukter och nikotinvätskor på ställen som inte får beviljas detaljhandelstillstånd. Dessa är särskilt ställen som används av barn och ungdomar, såsom daghem och läroanstalter.
8 kap. Införsel
Kapitlet gäller införsel av tobaksprodukter och relaterade produkter. I vissa andra bestämmelser, såsom i 16 § i skjutvapenlagen (1/1998) och 6 § i lagen om export av försvarsmaterial (282/2012) används begreppet ”överföring” för sådan godstrafik, och med införsel avses endast införsel till Finland från länder utanför EU eller EES. I tobakslagen täcker begreppet införsel dock även i fortsättningen införsel från en annan EU- eller EES-stat till Finland. Vidare föreslås i propositionen att bestämmelserna om införsel även ska tillämpas på införsel från Åland.
I den nya tobakslagen föreslås ingen straffbestämmelse om tobaksproduktförseelse på motsvarande sätt som i 31 e § i gällande tobakslag. På införsel i strid med tobakslagen tillämpas straffbestämmelserna för smuggling och lindrig smuggling i kap. 46 i strafflagen. Befattningstagande med smugglad egendom ska därtill dömas som olaga befattningstagande med infört gods.
61 §.Gräns vid införsel. Enligt lagen om undantag för landskapet Åland i fråga om mervärdesskatte- och accislagstiftningen (1266/1996) anses landskapet Åland inte höra till Finland vid tillämpningen av vissa bestämmelser i mervärdesskattelagen (1501/1993). Mellan landskapet Åland och det övriga Finland samt landskapet Åland och de övriga medlemsstaterna finns således en skattegräns. I mervärdesbeskattningen tillämpas export- och importbestämmelser på export och överföring av varor mellan EU:s skatteområde och landskapet Åland. Med andra ord behandlas leverans av en vara över skattegränsen både skatte- och procedurmässigt i varans ursprungsområde, till exempel i landskapet Åland, som export och i destinationsområdet, till exempel i Fastlandsfinland, som import.
I propositionen föreslås att vad som i tobakslagen föreskrivs om införsel tillämpas även på sådan införsel som avses i 18 § 2 mom. i lagen om undantag för landskapet Åland i fråga om mervärdesskatte- och accislagstiftningen. Enligt denna bestämmelse tillämpas på införsel av varor från landskapet Åland till en annan del av Finland vad som föreskrivs i 9 kap. i mervärdesskattelagen om införsel av varor till gemenskapen. Motsvarande bestämmelser om gränsen vid införsel behövs också i tobakslagen, eftersom det Ålands tobakslag åtminstone inte för närvarande innehåller något förbud mot att föra in tobak för användning i munnen.
62 §.Införselförbud som gäller för minderåriga. I paragrafen föreskrivs på motsvarande sätt som i 11 § i tobakslagen att den som inte har fyllt 18 år inte får föra in tobaksprodukter. Dessutom utsträcks förbudet även till nikotinvätskor. Om en minderårig för in tobaksprodukter eller nikotinvätskor i strid med bestämmelsen, är det på grund av att gärningsmannen är minderårig en stark utgångspunkt att gärningen ska straffas som lindrig smuggling.
63 §.Förbud mot införsel av rökfria tobaksprodukter. Enligt 10 a § 1 mom. i gällande tobakslag är det förbjudet att föra in tobak som är avsedd för oralt bruk. I propositionen föreslås att införselförbudet utsträcks till alla rökfria tobaksprodukter. Syftet är framför allt att förebygga kringgåendet av förbudet mot införsel av tobak för oralt bruk. Förbudet ska på motsvarande sätt som nu gälla såväl privatpersoner som näringsidkare.
I 2 mom. föreskrivs på samma sätt som nu ett undantag från införselförbudet när det gäller privatpersoners resandeinförsel. Tillämpningen av undantaget förutsätter i första hand att en privatperson för in rökfria tobaksprodukter, dvs. bestämmelsen ska gälla endast resandeinförsel. För det andra ska produkterna föras in för eget bruk. Det är således inte tillåtet att föra in rökfria tobaksprodukter till Finland till exempel som gåva. För det tredje är den högsta tillåtna mängd som får föras in begränsad till 1 000 gram rökfria tobaksprodukter, dvs. i motsats till i gällande lag konstateras i den föreslagna bestämmelsen alltså endast största tillåtna vikt, som kan inbegripa en eller flera förpackningar. Den största tillåtna mängden minskar också jämfört med den nuvarande, som är sammanlagt 1 500 gram. Enligt vad om beskrivs ovan får till exempel till och med något mera snus i praktiken föras in enligt den nya bestämmelsen. För det fjärde föreskrivs en ny bestämmelse om en dygnsgräns för införsel.
I 3 mom. föreskrivs för tydlighetens skull att införselförbudet inte gäller rökfria tobaksprodukter i stängda försäljningslokaler eller lager ombord på fartyg och luftfartyg i internationell trafik. Detta motsvarar 10 a § 2 mom. i gällande tobakslag (ShUB 14/2010 rd).
64 §.Förbud mot införsel av vissa vätskor som innehåller nikotin. I paragrafen förbjuds privatpersoner föra in sådan nikotinhaltig vätska för förångning med hjälp av en elektronisk cigarett vars nikotinhalt överstiger gränsen i tobaksdirektivet eller som har ett användningsändamål enligt 3 § 1 mom. i läkemedelslagen. För närvarande är införsel av sådana vätskor tillåten med stöd av 3 § 1 mom. 1 punkten i förordningen om läkemedelsinförsel, om försäljningstillstånd för läkemedelspreparatet gäller i den stat där det har skaffats. EU:s medlemsstater kan bevilja nationella läkemedelstillstånd för nämnda vätskor, och då förekommer samma eller liknande vätskor beroende på medlemsland på marknaden antingen som produkter enligt tobaksdirektivet eller enligt läkemedelsdirektivet. Detta är varken motiverat eller ändamålsenligt och därför föreslås i propositionen förbud mot införsel av sådana vätskor till Finland. Förbudet gäller också anskaffning och mottagande av vätska per post eller på något annat motsvarande sätt från länder utanför Finland.
I den föreslagna 3 § undantas sådana läkemedelspreparat från tobakslagens tillämpningsområde för vilka Fimea eller ett EU-organ har beviljat försäljningstillstånd. Det föreslagna införselförbudet ska alltså inte omfatta sådana nikotinhaltiga vätskor.
I 2 mom. föreskrivs ett undantag från införselförbudet när det gäller privatpersoners resandeinförsel.
65 §. Förbud mot införsel med hjälp av ett medel för distanskommunikation. I propositionen föreslås att gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksprodukter, nikotinvätskor och elektroniska cigaretter förbjuds. Det är dock i praktiken svårt för de finländska myndigheterna att ingripa i brott mot förbudet om aktören är utländsk, och i synnerhet om denna är etablerad utanför EU. Därför föreslås i 67 § att en privatperson inte från en näringsidkare får skaffa eller ta emot tobaksprodukter, nikotinvätskor eller elektroniska cigaretter per post, som varutransport eller på något annat sätt från länder utanför Finland.
66 §.Tidsgränser för resandeinförsel. I paragrafen ingår en ny bestämmelse om tidsgränser för resandeinförsel av tobaksprodukter och nikotinvätskor från länder utanför EES.
Paragrafens 1 mom. gäller personer bosatta i Finland som på något annat sätt än med flyg anländer till Finland från ett land utanför EES. En sådan person får inte föra in tobaksprodukter eller nikotinvätskor, om hans eller hennes resa har varat högst 24 timmar. Motsvarande tidsgräns för resandeinförsel av alkohol är 20 timmar i 8 § i förordningen om alkoholdrycker och sprit (1344/1994), som utfärdats med stöd av 10 § i alkohollagen, men för att underlätta övervaktningen föreslås tidgränsen i tobakslagen vara ett dygn. En höjning av tidsgränsen prövas även i fråga om resandeinförsel av alkohol när alkohollagstiftningen revideras.
Det handlar om en specialbestämmelse för införsel från ett land utanför EES. Även om högst 1 000 gram rökfria tobaksprodukter per dygn enligt det föreslagna 63 § 2 mom. får medföras som resandeinförsel, måste en resa som går till ett land utanför EES vara över ett dygn för att rökfria tobaksprodukter ska få föras in.
I 2 mom. förbjuds införsel av tobaksprodukter och nikotinvätskor för personer som är bosatta utanför EES och som på något annat sätt än med flyg anländer till Finland från ett land utanför EES och vars vistelse i Finland inte är en genomresa och varar högst tre dygn. Tidsgränsen är till dessa delar den samma som i fråga om alkoholdrycker.
I 3 mom. föreskrivs om undantag från tidsgränser. En person som är bosatt i Finland får när han eller hon återvänder från ett land utanför EES föra in tobaksprodukter och nikotinvätskor, om det är uppenbart att de har skaffats före utresan från Finland. Till exempel varningsetiketter på finska och svenska på produkten kan vara ett bevis för att produkten har skaffats i Finland. En person som är bosatt utanför EES får dessutom till Finland föra in tobaksprodukter och nikotinvätskor, om det är uppenbart att de är avsedda för hans eller hennes personliga bruk under vistelsen i landet. Detta kan man sluta sig till framför allt beroende på om mängden produkter motsvarar vistelsens längd i Finland. Män röker i genomsnitt 16 och kvinnor 13 cigaretter per dag.
67 §.Kvantitativa begränsningar för resandeinförsel. I paragrafen föreskrivs om kvantitativa gränser för resandeinförsel på motsvarande sätt som i 7 b § i gällande tobakslag, och dessutom utsträcks begränsningarna även till nikotinvätskor och örtprodukter för rökning. I paragrafen görs ingen skillnad mellan situationer enligt om punktskatt betalas för produkterna och om produkterna förs in från en annan medlemsstat i unionen eller från ett tredje land. När det gäller tobaksprodukter och nikotinvätskor som förs in från tredje land ska man dock även beakta den föreslagna tidsgränsen.
Paragrafens 1 mom. 1 punkt gäller tobaksprodukter som inte är försedda med sådana varningstexter på finska och svenska eller figurativa varningar som krävs med stöd av tobaksdirektivet. De får föras in i samma mängder som för närvarande.
Paragrafens 1 mom. 2 punkten gäller nikotinvätska som förpackats i en elektronisk cigarett eller påfyllningsbehållare som saknar varningstexter på finska och svenska. Högst 10 milliliter sådan nikotinvätska får föras in, dvs. i praktiken en påfyllningsbehållare eller fem elektroniska cigaretter som är färdigt fyllda med nikotinvätska. Den föreslagna gränsen på 10 milliliter bygger på att nämnda mängd nikotinvätska, vars nikotinhalt är den högsta tillåtna, dvs. 20 milligram per milliliter, innehåller 200 milligram nikotin. Ungefär lika mycket nikotin avges från 200 cigaretter, eftersom det vid rökning av en cigarett får avges högst 1 milligram nikotin. Enligt 1 punkten får föras in 200 cigaretter utan varningstext, och den föreslagna gränsen på 10 milliliter för införsel av nikotinvätska motsvarar denna nikotinmängd.
Man kan anta att 10 milliliter nikotinvätska för de flesta användare räcker cirka 12–15 dagar på motsvarande sätt som 200 cigaretter för de flesta rökare räcker under lika lång tid. Män röker i genomsnitt 16 cigaretter per dag och kvinnor 13 cigaretter per dag, vilket gör att nikotindosen från cigaretterna per dag är i genomsnitt högst 16 milligram för män och 13 milligram för kvinnor. För att få motsvarande mängd nikotin från en elektronisk cigarett behöver en man 0,8 milliliter per dag och en kvinna 0,65 milliliter per dag av nikotinvätska med en nikotinhalt på 20 milligram per milliliter.
Den införselgräns för nikotinvätskor som föreslås i paragrafen gäller i enlighet med definitionen på nikotinvätska endast sådana vätskor som innehåller högst 20 milligram nikotin per milliliter och som inte har något medicinskt användningsändamål. Införsel av andra slags nikotinhaltiga vätskor är förbjuden enligt vad som föreslås i propositionen. Lagligheten i införsel av nikotinvätskor för vilka har beviljats försäljningstillstånd enligt läkemedelslagen bestäms dock även i fortsättningen enligt läkemedelslagstiftningen.
I 1 mom. 3 punkten föreskrivs om gränser för införsel för sådana örtprodukter för rökning vars detaljhandelsförpackningar inte är försedda med varningstexter på finska och svenska. Av färdigrullade produkter, såsom örtcigaretter, får föras in högst 200, vilket motsvarar importgränsen för cigaretter. När det gäller örtbaserade produkter i lösvikt för rökning är införselgränsen däremot 250 gram på samma sätt som för rulltobak och piptobak.
I 2 mom. föreskrivs att en privatperson inte för annat än för eget bruk får föra in sådana produkter som avses i 1 mom. Sådana tobaksprodukter, nikotinvätskor eller örtprodukter för rökning som inte är försedda med varningstexter enligt tobakslagen får inte föras in över huvud taget, till exempel som gåva. Även enligt 7 b § i gällande tobakslag ska införsel vara tillåten endast för eget bruk, men i fortsättningen ska detta uttryckligen framgå av bestämmelsen.
9 kap. Förbud mot marknadsföring och framläggande
68 §.Förbud mot marknadsföring. I 1 mom. föreskrivs om förbud mot marknadsföring, som omfattar samtliga produkter som avses i tobakslagen. Till skillnad mot i 8 § 1 mom. i gällande tobakslag görs i den föreslagna bestämmelsen inte längre någon skillnad mellan reklam, indirekt reklam, tobakssponsring och annan säljfrämjande verksamhet utan man använder begreppet marknadsföring, som definieras i 2 § punkten. Det är fråga om en konceptuell förändring, vars syfte inte är att göra ändringar i gällande förbud.
Den föreslagna bestämmelsen täcker all säljfrämjande verksamhet, som redan nu är förbjuden enligt tobakslagen. Det är fråga om ett totalförbud mot marknadsföring under vissa särskilt föreskrivna undantag och alla åtgärder som vidtas i syfte att skapa eller främja konsumtion och efterfrågan i fråga om de produkter som avses i tobakslagen ska fortsättningsvis vara lagstridiga. Den föreslagna bestämmelsen innehåller även förbudet enligt 9 § i gällande tobakslag mot anknytning av de produkter som avses i tobakslagen till försäljning eller överlåtelse av andra produkter eller till utförande av tjänster.
På samma sätt som 8 § i gällande tobakslag, är även den föreslagna bestämmelsen om marknadsföringsförbud metodneutral. Marknadsföring av produkter som avses i tobakslagen är förbjuden oavsett om det sker till exempel i en dagstidning, på internet eller muntligt vid ett försäljningstillfälle. Marknadsföringssättet kan dock ha betydelse till exempel vid bedömningen av hur allvarligt ett visst förfarande i strid med marknadsföringsförbudet är.
I propositionen föreslås att marknadsföringsförbudet även ska gälla elektroniska cigaretter och nikotinvätskor. Genom detta genomförs artikel 20.5 i tobaksdirektivet, som förutsätter att medlemsstaterna förbjuder flera former av säljfrämjande och sponsring av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Det föreslagna marknadsföringsförbudet gäller även marknadsföring som inte har gränsöverskridande effekter, och är således mera täckande än de förbud som avses i tobaksdirektivet.
Marknadsföringsförbudet är tillämpligt på alla former av elektroniska cigaretter oavsett om de uppfyller definitionen på tobaksimitation. Till skillnad mot 8 § i gällande tobakslag är lagstridighet i fråga om marknadsföring av elektroniska cigaretter alltså inte längre beroende av om produkten kan anses vara tobaksimitation eller inte. I det fall att en elektronisk cigarett är sådan hälso- och sjukvårdsutrustning som avses i lagen om produkter och utrustning för hälso- och sjukvård, omfattar lagens bestämmelser om marknadsföring dock marknadsföringen av den.
Med avvikelse från nuläget ska i princip tobakslagen och inte läkemedelslagen tillämpas på marknadsföring av nikotinvätska. Marknadsföringen av nikotinvätskor för vilka beviljats försäljningstillstånd enligt läkemedelslagen omfattas dock även i fortsättningen av läkemedelslagens bestämmelser. Marknadsföring av nikotinfria vätskor för förångning, som används till exempel i ”e-shishor”, är förbjuden som marknadsföring av tobakssurrogat. Det kan även vara fråga om marknadsföring av en tobaksimitation, om anordningen uppfyller definitionen på tobaksimitation.
Produktplacering av tobaksprodukter förbjuds uttryckligen i 221 § 1 mom. 1 punkten i informationssamhällsbalken. Produktplacering av tobaksprodukter och andra produkter som avses i tobakslagen kan dock anses vara förbjudet redan med stöd av förbudet mot marknadsföring i tobakslagen. Enligt 219 § 1 mom. i informationssamhällsbalken får företag som huvudsakligen tillverkar eller marknadsför tobaksprodukter dessutom inte sponsra program, audiovisuella innehållstjänster eller radioverksamhet, och i 221 § 2 mom. 2 punkten i informationssamhällsbalken förbjuds vidare produktplacering av nämnda företags produkter. Förbuden i informationssamhällsbalken sträcker sig således här till och med längre än regleringen i tobakslagen.
69 §. Undantag från förbudet mot marknadsföring. I 1 mom. 1 punkten föreskrivs på motsvarande sätt som i 8 § 2 mom. i gällande tobakslag ett undantag från marknadsföringsförbudet för sådana publikationer som har tryckts och publicerats utanför EU och som inte i första hand är avsedda för EU:s marknad. Förutsättningen är vidare att publikationens huvudsakliga syfte inte är att marknadsföra de produkter som avses i tobakslagen. Undantaget gäller även de nya produkterna i tobakslagen, dvs. elektroniska cigaretter och nikotinvätskor.
Innehållet i undantagsbestämmelsen i 2 punkten är nytt. Det gäller enstaka röktillbehör som inte är nya och som ska betraktas som samlarobjekt. Sådana är till exempel begagnade askkoppar och tobaksaskar som är värdefulla till exempel på grund av sitt material, sin design och historia. Det skulle vara motiverat att undanta dessa föremål från marknadsföringsförbudet, eftersom en begränsning av marknadsföringen av dem inte har någon nämnvärd betydelse för folkhälsan och ett förbud onödigt försvårar handeln med samlarobjekt. Förutsättningen för att undantaget ska bli tillämpligt är dessutom att produkternas varumärken inte är synliga i marknadsföringen.
I 3 punkten tillåts att produktinformation lämnas till dem som deltar i försäljningen av produkten, dvs. främst parti- och detaljförsäljare. Produktinformation får dock inte heller till dessa parter lämnas på ett reklammässigt sätt, utan den information som ges ska vara neutral och ändamålsenlig samt sådan att den som deltar i försäljningen får en heltäckande och korrekt information om produkten och dess egenskaper.
I 2 mom. nämns som tillåten produktinformation information om produktens pris, sammansättning, egenskaper och tillverkning enligt 8 § 3 mom. i gällande tobakslag, och dessutom tas i lag in information om hälsofaror och negativa effekter på hälsan, ursprungslandet och detaljhandelsförpackningen ur 8 § i tobaksförordningen. En bild av produkten eller dess detaljhandelsförpackning kan ges som produktinformation endast i anslutning till annan produktinformation, och någon annan bild får inte tas med i produktinformationen. Om de som deltar i försäljningen som produktinformation ges annan än sådan information som avses i 3 mom. eller informationen ges på ett reklammässigt sätt, är det fråga om förbjuden marknadsföring.
Om en produkt som avses i tobakslagen marknadsförs i strid med den föreslagna paragrafen, kan kommunen eller i vissa fall Valvira förbjuda marknadsföringen och förena förbudet med vite eller hot om tvångsutförande. Därtill är marknadsföring straffbar antingen som förseelse vid marknadsföring av tobak eller som brott vid marknadsföring av tobak.
70 §.Förbud mot prisgottgörelse. I paragrafen föreslås i anslutning till prissättningen av produkterna i tobakslagen att det ska vara förbjudet att för produktens pris erbjuda eller betala en gottgörelse som bestäms enligt köp av produkten eller andra konsumtionsnyttigheter och tjänster. Enligt den föreslagna bestämmelsen får försäljningen av de produkter som avses i tobakslagen inte främjas i samband med butikens eller restaurangernas stamkundskort eller förmånsprogram så att köpet av produkterna tack vare prisgottgörelser är billigare ju flera man köper av dem eller andra konsumtionsnyttigheter. Förutom att erbjuda en gottgörelse ska det också vara förbjudet att betala en sådan. I samband med ett förmånsprogram i Finland får således inte betalas rabatter ens för sådana köp av produkter enligt tobakslagen som har gjorts utomlands.
71 §.Förbud mot framläggande. Förbudet mot framläggande i 8 a § i gällande tobakslag omfattar i princip endast tobaksprodukter och deras varumärken. I propositionen föreslås att förbudet mot framläggande utsträcks även till tobakssurrogat, elektroniska cigaretter och nikotinvätskor. Dessa produkter och deras varumärken får enligt 1 mom. inte i fortsättningen hållas synliga på detaljhandelsställen. Det är också förbjudet att hålla produkternas varumärken synliga vid detaljförsäljning av andra produkter som avses i tobakslagen. Förbudet mot framläggande gäller alltså i princip inte röktillbehör eller tobaksimitationer, men om till exempel en tändare är försedd med varumärket för en tobaksprodukt, får produkten inte hållas synlig i detaljhandeln. Hurdant framläggande som ska anses förbjudet behandlas i regeringens proposition med förslag till ändring av tobakslagen RP 180/2009 rd.
Förbudet mot framläggande gäller i princip inte partiförsäljningsställen. Den föreslagna bestämmelsen tillämpas dock även på partiförsäljningsställen till de delar detaljhandel bedrivs där. Om näringsidkaren vill hålla produkterna synliga i en del av butiken, ska det område som är avsett för konsumentkunder avgränsas så att produkterna eller deras varumärken inte kan ses därifrån.
I 2 mom. föreskrivs om ett undantag från förbudet mot framläggande för sådana försäljningsställen där nästan enbart sådana produkter som avses i tobakslagen säljs. Förutsättningen för tillämpningen av undantaget är även i fortsättningen att försäljningsstället har en separat ingång och att man inte utifrån kan se produkter som enligt 1 mom. inte får hållas synliga, eller produkternas varumärken. Till exempel i tobaksbutiker där det inte säljs andra produkter än främst kvällstidningar och sötsaker kan tobaksprodukter hållas synliga för kunderna även i fortsättningen. Även om produkterna får hållas synliga på ett sådant försäljningsställe, får de med anledning av marknadsföringsförbudet dock inte vara reklammässigt framlagda. Det har i tillsynspraxis ansetts förbjudet att till exempel framhäva en viss produkt eller dess pris med hjälp av framläggande.
I 3 mom. undantas försäljningen av de produkter som avses i 1 mom. på ett fartyg i internationell sjöfart från förbudet mot framläggande på motsvarande sätt som i 8 a § 3 mom. i gällande tobakslag. Däremot ska huvudregeln i paragrafen även i fortsättningen gälla till exempel produkter som säljs på flygplatser.
72 §.Varukatalog och förteckning. I paragrafen föreskrivs på motsvarande sätt som i 8 b § i gällande tobakslag om en varukatalog och förteckning. Av den föreslagna bestämmelsen framgår dock klarare än för närvarande att visandet av en varukatalog och överlåtelse av en förteckning till köparen är ett undantag framför allt från förbudet mot marknadsföring.
Försäljaren får visa varukatalogen för köparen och överlåta en förteckning till denna endast på begäran av köparen. Något annat skulle strida mot förbudet mot marknadsföring. Att hålla en varukatalog eller förteckning synlig på ett detaljhandelsställe så att konsumenterna ser produkterna i dem strider också mot förbudet mot framläggande. Varukatalogen och förteckningen ska vara tryckt och därför kan näringsidkaren inte visa dem eller överlåta dem till konsumenten i elektronisk form. Att produkter eller deras varumärken kan granskas elektroniskt till exempel på näringsidkarens webbplats är förbjuden marknadsföring.
Närmare bestämmelser om varukatalogens och förteckningens format, innehåll och utformning kan även i fortsättningen utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet.
10 kap. Rökförbud och rökrestriktioner
73 §.Tillämpning av rökförbud. Enligt paragrafen tillämpas bestämmelserna i 10 kap. om tobaksrökning och tobaksrök också på användningen av örtprodukter för rökning och elektroniska cigaretter och på den rök, ånga och de partiklar som de ger upphov till. Med tobaksrökning avses enligt 2 § användning av tobaksprodukter avsedda för rökning eller annan upphettning.
Tobaksrökning och inskränkningar i tobaksrökning omfattas även i fortsättningen förutom av tobakslagen även till exempel av arbetarskyddslagstiftningen och hälsoskyddslagen.
74 §.Allmänna rökförbud. I paragrafen samlas rökförbuden i 12 § i gällande tobakslag. Enligt 1 mom. 1 punkten är tobaksrökning förbjuden i sådana lokaler i byggnader, kommunikationsmedel och på motsvarande platser som är tillgängliga för allmänheten eller anställda eller för kunder för tillhandahållande av tjänster som producerats i näringsverksamhet eller offentliga tjänster. Bestämmelsen omfattar de lokaler som avses i 12 § 1 mom. 1 och 2 punkten i gällande tobakslag och som används av barn och ungdomar, de offentliga lokaler som avses i 3 punkten, de offentliga tillställningar som arrangeras i lokaler som avses i 4 punkten, de lokaler på en arbetsplats som avses i 5 punkten liksom även de arbetsplatser som avses i 13 § 3 mom. samt de lokaler på allmänna kommunikationsmedel som avses i 12 § 6 punkten.
Enligt 1 mom. 2 punkten är tobaksrökning förbjuden under skyddstak och på läktare vid offentliga tillställningar som anordnas utomhus och på andra platser som direkt är avsedda för deltagare som följer tillställningen stillastående eller stillasittande. Bestämmelsen motsvarar 12 § 1 mom. 8 punkten i gällande lag.
Enligt 1 mom. 3 punkten är tobaksrökning förbjuden på utomhusområden vid daghem eller läroanstalter som ger förskoleundervisning eller grundläggande utbildning, yrkesutbildning eller gymnasieutbildning. Bestämmelsen motsvarar 12 § 1 mom. 1 punkten i gällande lag. Med stöd av 1 punkten är tobaksrökning förbjuden i lokalerna i nämnda inrättningar.
Även om rökförbud enligt den föreslagna regleringen inte längre ska gälla användningen av rökfria tobaksprodukter, är det ändå motiverat att användningen av sådana tobaksprodukter ska vara förbjuden även i fortsättningen, särskilt i lokaler som är avsedda att användas av barn och ungdomar. Därför föreskrivs i 2 mom. att rökfria tobaksprodukter inte får användas i lokaler eller på utomhusområden vid daghem eller läroanstalter som ger förskoleundervisning eller grundläggande utbildning, yrkesutbildning eller gymnasieutbildning.
75 §.Undantag från de allmänna rökförbuden. I 13 § 1—3 och 5 mom. i gällande tobakslag föreskrivs om undantag från rökförbuden enligt 12 §. Enligt förslaget tillämpas rökförbudet enligt 75 § 1 punkten inte på lokaler i en kunds, anställds eller näringsidkares eller annan yrkesutövares hem eller i ett kommunikationsmedel för en sådan persons eget bruk samt andra lokaler som används uteslutande av medlemmarna i en och samma familj och av personer som bor i ett och samma hushåll.
Rökförbudet tillämpas inte heller på högst ett av tio inkvarteringsrum för gäster på hotell eller andra inkvarteringsrörelser eller oberoende av antalet rum i högst tre inkvarteringsrum och inte på lokaler för förplägnadsrörelser på fartyg i internationell sjöfart när mindre än 50 kvadratmeter är reserverat för intagande mat och dryck som serveras där eller i en lokal som är större på högst 50 procent av utrymmet. Förslaget motsvarar till dessa delar 13 § 2 och 3 mom. i gällande lag.
Enligt 2 mom. ska innehavare av lokaler som tillåter rökning i sådana lokaler som avses i 1 mom. 2 eller 3 punkten eller på utomhusområden i sin besittning se till att de anställda i lokalen inte utsätts för tobaksrök och att tobaksrök inte kan sprida sig till områden där tobaksrökning är förbjuden.
76 §.Rökrum. I paragrafen föreskrivs om ordnande av ett rökrum i de lokaler som avses i 75 § 1 punkten där tobaksrökning är förbjuden. Tobaksrökning kan i dem tillåtas endast i ett separat rökrum som godkänts för tobaksrökning. Även då ska det sörjas för att tobaksrök inte sprider sig till områden där tobaksrökning är förbjuden och rökrummet får inte placeras i anslutning till en lokal som främst används av personer som är under 18 år. Bestämmelserna i paragrafen innebär en skärpning jämfört med nuläget, eftersom det i nuläget inte föreskrivs om krav på rökrum och rökutrymmen på arbetsplatser på samma sätt som om krav på rökrum i restauranger. Enligt den föreslagna 125 § ska kraven för rökrum dock omfattas av en övergångsperiod på två år.
Alla bestämmelser som gäller rökrum motsvarar de bestämmelser som för närvarande gäller rökrum i restauranger. Det är enligt 2 mom. förbjudet att utföra arbete i ett rökrum, med undantag för nödvändigt arbete som utförs av brand- och räddningsväsendet eller av ordnings- och säkerhetsskäl. Det är på motsvarande sätt tillåtet att städa i ett rökrum först efter att rummet vädrats noggrant. På städning i rökrum tillämpas arbetarskyddslagstiftningen.
Enligt 3 mom. får genom förordning av statsrådet utfärdas närmare bestämmelser om konstruktionsmässiga krav och byggnadstekniska funktionskrav när det gäller rökrum.
77 §.Rökrum i förplägnadsrörelser. I paragrafen föreskrivs på motsvarande sätt som i 13 d § i gällande tobakslag om krav på rökrum i en förplägnadsrörelse. De ska enligt 1 mom. dimensioneras i skälig storlek i förhållande till affärslokalens storlek och antalet kundplatser. Det är förbjudet att servera eller inta mat och dryck i rökrummet.
Näringsidkaren ska enligt 2 mom. göra upp en plan för egenkontroll där det framgår hur det säkerställs att rökrummet fungerar och hur förhållandena och ordningen i rökrummet kan övervakas utanför rökrummet.
Genom förordning av statsrådet får enligt 3 mom. utfärdas närmare bestämmelser om rökrummets minsta eller största yta eller om rummets yta i förhållande till serveringsområdet eller antalet kundplatser i restaurangen eller förplägnadsrörelse av annat slag.
78 §.Rökförbud i bostadssammanslutningar. Alla gällande bostadsrelaterade rökförbud samlas i en paragraf. I 1 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som i 12 § 1 mom. 7 punkten i gällande tobakslag att tobaksrökning är förbjuden i gemensamma och för allmänheten avsedda lokaler i bostadssammanslutningar och i lokaler för familjedagvård medan familjedagvården pågår. På motsvarande sätt som i 12 § 3 mom. i gällande lag föreskrivs i 2 mom. att en bostadssammanslutning genom sitt beslut får förbjuda tobaksrökning på gemensamma utomhusområden i närheten av byggnadens friskluftsintag, på lekområden för barn och på gemensamma balkonger som innehas av sammanslutningen.
79 §. Meddelande av rökförbud i bostadssammanslutningar. Som en ny bestämmelse föreslås bostadssammanslutningar ha rätt att ansöka om rökförbud även i lokaler som innehas av de boende. Enligt förslaget ska innehavaren av den lokal som avses i ansökan dock alltid höras innan ansökan görs. Den sökande är enligt förslaget alltid ägaren av bostadssammanslutningens byggnad.
Även om enskilda boende inte har rätt att göra ansökningar om rökförbud i lokaler som ägs av en bostadssammanslutning och lokaler som innehas av andra boende, har de i samband med både ägar- och hyresboende rättigheter och möjligheter att ta initiativ och efter behandlingen fatta beslut om att göra en sådan ansökan. Enligt 6 kap. 5 § i lagen om bostadsaktiebolag kan till exempel en ägare av en tiondel av bolagets aktier när som helst begära att en extra bolagsstämma sammankallas för behandling av ett visst ärende. På motsvarande sätt har aktieägare enligt 6 kap. 6 § rätt att på begäran få ett ärende upptaget till behandling på den ordinarie bolagsstämman.
Den kommunala myndigheten ska meddela rökförbud på balkongerna till lägenheterna, på utomhusområden som används av lägenheterna eller i lokalerna i lägenheterna, om det är möjligt att tobaksrök från den aktuella lokalen eller på grund av dess konstruktioner eller andra omständigheter sprider sig till en annan balkong, till de ställen man vistas på ett utomhusområde som hör till en annan lägenhet eller in i en annan lägenhet.
Rökförbud i ett bostadsrum i en lägenhet kan meddelas endast undantagsvis. Tobaksrökning får förbjudas i ett bostadsrum i en lägenhet endast om spridningen av rök inte genom en reparation eller ändring av konstruktionerna skäligen kan förhindras och lägenhetens innehavare innan förbudet meddelas har getts möjlighet att förhindra spridningen av rök genom egna åtgärder. Eftersom problem med tobaksrök mellan lägenheter i allmänhet kan hanteras genom enkla justeringar och korrigeringar av ventilationen, ska bostadssammanslutningen i praktiken alltid redan innan en ansökan görs reda ut om det är möjligt att förhindra spridningen av rök till skäliga kostnader. Rökförbud i ett bostadsrum i en lägenhet gäller inte användningen av elektroniska cigaretter.
En bostadssammanslutning har enligt 3 mom. rätt att ansöka om att ett rökförbud ska återkallas, om förändrade omständigheter, dvs. till exempel reparationer, har gjort förbudet onödigt. I momentet ingår även ett bemyndigande att utfärda förordning, enligt vilket närmare bestämmelser om ansökan om rökförbud och om återkallande av rökförbud får utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning får till exempel utfärdas bestämmelser om på vilket sätt de lokaler som avses i ansökan, deras konstruktioner och andra omständigheter som påverkar spridningen av rök ska beskrivas samt om hur de boende ska höras och responsen tas med i ansökan.
80 §.Anslag om rökförbud. I paragrafen föreskrivs om anslag om rökförbud på motsvarande sätt som det för närvarande föreskrivs i 13 § 6 mom. i tobakslagen. Innehavare av lokaler eller utomhusområden och arrangörer av offentliga tillställningar ska sätta upp anslag som informerar om rökförbud och om placeringen av rökrum. Denna skyldighet gäller dock inte en fysisk persons bostadslägenhet. I paragrafen tas in en bestämmelse som motsvarar 14 § i tobaksförordningen om att innehållet i anslagen ska vara entydigt och att de till både storlek och placering ska vara sådana att de är lätta att upptäcka av personer som kommer till lokalerna och vistas i dem.
81 §.Verkställighet av rökförbud. I paragrafen föreskrivs om avlägsnande av en person som bryter mot ett rökförbud från en lokal eller ett utomhusområde där rökning är förbjuden. Bestämmelsen motsvarar 13 a § i gällande tobakslag.
Bestämmelsen gäller inte brott mot rökförbud i anslutning till boende, även om till exempel fastighetsägare och deras representanter givetvis har rätt att bestämma till exempel om utomstående personers vistelse på fastighetens område eller i en byggnad. Även om personen släppts in på ett hemfridsskyddat område, är han eller hon även utan specialbestämmelse skyldig att på uppmaning avlägsna sig därifrån.
82 §.Myndigheternas meddelanden. Arbetarskyddsmyndigheterna, den kommunala tillsynsmyndigheten och vid behov polisen ska i motsvarighet till 13 e § i gällande tobakslag underrätta den tillståndsmyndighet som avses i alkohollagen om överträdelser av bestämmelserna om rökrum samt byggnadstillsynsmyndigheten om överträdelser av bestämmelser och föreskrifter om byggande och underhåll av eller reparations- och ändringsarbeten i rökrum.
Tillståndsmyndigheten enligt alkohollagen ska också underrätta arbetarskyddsmyndigheten och den kommunala tillsynsmyndigheten om den upptäcker överträdelser av bestämmelserna om rökrum och om tobaksrökning utomhus. Arbetarskyddsmyndigheten och den kommunala tillsynsmyndigheten ska underrätta varandra om överträdelser av de bestämmelser och föreskrifter som avses ovan.
11 kap. Styrning och tillsyn
83 §.Tillsynsprogram. I paragrafen föreskrivs om ett riksprogram för tillsyn över tobakslagen huvudsakligen på motsvarande sätt som i 14 § 3—5 mom. i gällande tobakslag. I 1 mom. föreskrivs om uppgifter som ska ingå i tillsynsprogrammet.
Skillnaden mellan 2 mom. och nuläget är den att det i tobakslagen inte längre krävs att tillsynsprogrammet ska ses över minst vart tredje år, utan det räcker att det ses över vid behov. Tillsynsprogrammet ska även i fortsättningen utgöra en del av det riksomfattande tillsynsprogrammet för miljö- och hälsoskyddet, som inbegriper även de övriga riksomfattande tillsynsprogram om vilka föreskrivs i andra lagar inom miljö- och hälsoskyddet.
I 3 mom. bemyndigas statsrådet att genom förordning utfärda närmare bestämmelser om utarbetandet av ett tillsynsprogram och om dess innehåll.
84 §. Tillsynsplan. I paragrafen föreskrivs om en plan för tillsynen över tobakslagen, som kommunen utarbetar med stöd av tillsynsprogrammet och som utgör en grund för tillsynen över tobakslagen i kommunen. I 1 mom. tas in en bestämmelse som i jämförelse med 14 a § 3 mom. i gällande tobakslag är ny och handlar om att tillsynen ska vara riskbaserad. Syftet är att tillsynsresurser bättre än för närvarande ska kunna inriktas på sådana funktioner och objekt där övervakning behövs. Till skillnad från i gällande bestämmelse räknas i den föreslagna paragrafen inte heller längre upp vilka uppgifter tillsynsplanen ska innehålla.
Enligt 2 mom. ska i tillsynsplanen tas hänsyn till tillsynsprogrammet, och även här betonas de lokala behoven. Tillsynsplanen ska ses över vid behov och i paragrafen förutsätts inte längre att den ses över minst vart tredje år.
Enligt 3 mom. bedömer och utvärderar regionförvaltningsverket tillsynsplanerna inom sitt område. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar 14 § 6 mom. i gällande tobakslag.
I paragrafen tas inte in motsvarande bemyndigande att utfärda förordning som i 14 a § 5 mom. i gällande tobakslag, med stöd av vilket statsrådets förordning om kommunala tillsynsplaner för miljö- och hälsoskyddet (665/2006) har utfärdats. Avsikten är att denna förordning ska upphävas.
85 §.Godkännande av verifieringslaboratorier. I paragrafen föreskrivs om godkännande av laboratorier som mäter utsläpp och verifierar dem samt påvisar brandegenskaper huvudsakligen på motsvarande sätt som i 6 a § i gällande tobakslag. Laboratoriet behöver dock inte längre vara en myndighet, utan mätningen, verifieringen och påvisandet kan även utföras av ett annat ackrediterat forskningslaboratorium. På grund av artikel 4.2 andra stycket i tobaksdirektivet föreskrivs i 1 mom. som en ändring jämfört med nuläget att ett provningslaboratorium som är verksamt i anslutning till importörer eller tillverkare av tobaksprodukter inte längre kan godkännas att mäta eller verifiera ens sina egna produkter. EU:s medlemsstater definierar gemensamt kriterierna för laboratoriernas självständighet.
I 2 mom. föreskrivs om förutsättningarna för godkännande av ett verifieringslaboratorium. Grunden för godkännande är ackreditering, som förutsätter att Ackrediteringstjänsten FINAS har konstaterat att laboratoriet har kompetens att utföra utsläppsmätningar och brandsäkerhetstest. Ackrediteringen omfattar även själva verifieringsmetoderna.
Enligt 3 mom. anses ett laboratorium utan särskilt beslut vara godkänt, om Valvira får en utredning över att en myndighet i en annan medlemsstat har godkänt laboratoriet och dess verifieringsmetoder.
I 4 mom. bemyndigas social- och hälsovårdsministeriet att genom förordning utfärda närmare bestämmelser om verifieringslaboratorier och om godkännandet av dem, den ackreditering som är en förutsättning för godkännandet, genomförandet av övervakningen samt de anmälningar som ska göras till Valvira och kommissionen.
86 §.Inspektions- och provtagningsrätt. I paragrafen föreskrivs om Valviras och kommunens inspektions- och provtagningsrätt. Innehållet i 1 mom. motsvarar i huvudsak 28 § 1 mom. 1 och 2 punkten samt 2 mom. i gällande tobakslag. Rättigheterna att få information och ta prover utsträcks dock till att gälla även de nya produkter som avses i tobakslagen.
I 2 mom. föreskrivs en ny bestämmelse om under vilka förutsättningar inspektion får göras i hemfridsskyddade lokaler. Enligt grundlagsutskottets praxis omfattas även hotellrum eller andra likartade inkvarteringsrum av hemfridsskyddet, om de används för stadigvarande boende (GrUU 37/2002 rd och GrUU 12/1998 rd). I sådana utrymmen får inspektioner göras endast, om det finns grundad anledning att misstänka ett brott vid marknadsföring av tobak eller brott vid försäljning av tobak, som enligt propositionen är gärningar som är förenade med hot om fängelsestraff. Förutsättningen är vidare att inspektionen behövs för att de omständigheter som är föremål för inspektion ska kunna utredas.
I 3 mom. tas in en informativ hänvisning till 39 § i förvaltningslagen, enligt vilken bland annat information om en inspektion i princip ska ges på förhand och en skriftlig inspektionsberättelse avfattas över inspektionen. Grundlagsutskottet har i reglering som gäller granskningar av tillsynskaraktär ansett att det för klarhets skull bör hänvisas till den allmänna bestämmelsen om inspektioner i 39 § i förvaltningslagen (t.ex. GrUU 15/2014 rd).
Paragrafens 4 mom. gäller en situation där prover som Valvira eller kommunen behöver inte lämnas inom utsatt tid. Då kan myndigheten på motsvarande sätt som i 28 § 4 mom. i gällande tobakslag förena skyldigheten att lämna dem med vite. Vite får dock på grund av skyddet mot självinkriminering inte föreläggas om det finns skäl att misstänka en part för brott och det begärda materialet har anknytning till det ärende som är föremål för misstanke om brott. Vitet döms ut av förvaltningsdomstolen.
87 §.Rätt till information. I 1 mom. föreskrivs om Valviras och kommunens rätt att få information från tillverkare och importörer och andra myndigheter. Rätten till information gäller uppgifter som behövs för att utreda verksamhet som strider mot tobakslagen och mot bestämmelser och föreskrifter som utfärdats med stöd av den. Det är fråga om sådana uppgifter som behövs för att det ska kunna avgöras om lagen har överträtts.
Enligt 2 mom. kan Valvira och kommunerna vid behov förena skyldigheten att lämna de uppgifter som avses i 1 mom. med vite på motsvarande sätt som i de fall som avses i 86 § 4 mom.
I 3 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som i 28 a § i gällande tobakslag om kommunens och regionförvaltningsverkets skyldighet att på begäran lämna Valvira uppgifter i anslutning till tillsynen. I praktiken skulle uppgifterna lämnas med hjälp av informationssystemet för miljö- och hälsoskyddet (YHTI). När det gäller informationssystemets funktion är det viktigt att uppgifterna till det gemensamma systemet lämnas på det sätt som Valvira bestämmer och på enhetliga grunder.
I paragrafen föreslås inte ett bemyndigande att utfärda förordning i motsvarighet till 28 a § 3 mom. i gällande tobakslag, eftersom det räcker att uppgifterna lämnas på det sätt som Valvira bestämmer.
88 §.Utlämnande av uppgifter. Enligt 26 § 1 mom. 1 punkten i offentlighetslagen kan en myndighet lämna ut information ur en sekretessbelagd handling, om i lag särskilt tagits in uttryckliga bestämmelser om rätten att lämna ut eller att få uppgifter. 28 § 3 mom. i gällande tobakslag gäller utlämnande av sådana uppgifter. Enligt 3 mom. 2 punkten får uppgifter lämnas ut till åklagar-, polis- och tullmyndigheter för utredande av brott. Sådan reglering behövs inte längre i tobakslagen, eftersom bestämmelser om åklagarens rätt att få upplysningar finns i 25 § i lagen om åklagarväsendet (439/2011) och om polisens rätt att få information i 4 kap 2 § i polislagen (872/2011). Sådan information som den myndighet som övervakar efterlevnaden av tobakslagen får om affärs- eller yrkeshemligheter kan dock vara nödvändig även för andra myndigheter för skötseln av deras uppgifter. Därför föreskrivs i paragrafen att Valvira och kommunen trots sekretessbestämmelserna kan lämna en annan tillsynsmyndighet uppgifter om affärs- eller yrkeshemligheter, om myndigheten i fråga behöver uppgifterna för en tillsynsuppgift.
Uppgifter får även i fortsättningen lämnas till utländska organ och inspektörer som förutsätts i EU:s lagstiftning eller någon annan internationell förpliktelse som är bindande för Finland, i de fall då ifrågavarande lagstiftning eller avtal förutsätter detta.
89 §.Handräckning. Tillsynen över efterlevnaden av tobakslagen förutsätter i vissa fall handräckning från andra myndigheter, såsom polisen. Därför föreskrivs i 1 mom. att Valvira och kommunen på motsvarande sätt som i 30 a § i gällande lag har rätt att av andra myndigheter få handräckning för tillsynen över efterlevanden av tobakslagen och bestämmelser som utfärdats med stöd av den och för verkställighet av beslut.
90 §. Avgifter för behandling av ansökningar och anmälningar. Enligt 1 mom. 1—3 punkten tar kommunen ut avgift för behandlingen av ansökan om detaljhandelstillstånd, anmälan om försäljning av nikotinvätska och anmälan om partihandel. Till skillnad mot 25 a § 2 mom. i gällande tobakslag tas avgift ut för behandlingen av tillståndsansökningar även i det fall att tillstånd inte kan beviljas. Enligt 4 punkten ska dessutom även behandlingen av en ansökan om rökförbud i en bostadssammanslutning vara avgiftsbelagd.
I 2 mom. föreskrivs om kostnadsmotsvarigheten mellan de avgifter som kommunen tar ut. Bestämmelsens ordalydelse ses över med avseende på 25 a § 3 mom. i gällande tobakslag.
I 3 mom. föreskrivs med stöd av tobaksdirektivet om avgifter som Valvira kan ta ut hos tillverkare och importörer av tobaksprodukter, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare för sådana huvudsakligen nya uppgifter som Valvira orsakas av genomförandet av direktivet.
Enligt 1 punkten kan Valvira ta ut en avgift för undersökning av om tobaksprodukten innehåller förbjudna egenskaper eller tillsatser enligt 11 § (artikel 7.13 i tobaksdirektivet). Till exempel bedömningen av en karaktäristisk doft eller smak kan förutsätta att produkten sänds för analys till en panel som ska inrättas på unionsnivå. Om kostnaderna för bedömningen ska betalas av Valvira, ska myndigheten kunna ta ut en avgift hos tillverkaren eller importören för att täcka kostnaderna.
Enligt 2 punkten kan avgift tas ut för verifiering av mätningar av halterna tjära, nikotin och kolmonoxid från cigaretter (artikel 4.6 i tobaksdirektivet). Tillverkare och importörer ska enligt vad som föreslås i propositionen lämna uppgifter om halterna av dessa utsläpp endast om produkten släpps ut på marknaden och om produktens sammansättning ändras. Det kan vara nödvändigt för Valvira att säkerställa att till exempel utsläppsnivåer som rapporterats flera år tidigare fortfarande stämmer, och kostnaderna för till exempel en sådan verifiering skulle läggas på tillverkaren eller importören.
Enligt 3 punkten kan en avgift tas ut för att ta emot, lagra, hantera, analysera och offentliggöra anmälningar om ingredienser, utsläpp och brandsäkerhet och relevanta ändringsanmälningar, uppgifter om marknadsundersökningar och försäljningsvolymer samt förhandsanmälningar om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare (artikel 5.8 och artikel 20.2 i tobaksdirektivet). En analys ska till exempel göras av sammansättningen i nikotinvätska och sammansättningen jämföras med uppgifterna i förhandsanmälan. Avgifter kan därtill tas ut i anslutning till rapporter om de vanligast använda tillsatserna och anmälningar av nya tobaksprodukter och örtprodukter för rökning.
Enligt 4 punkten kan en avgift tas ut för sakkunnigbedömningar av rapporter om de vanligast använda tillsatserna (artikel 6.4 tredje stycket i tobaksdirektivet).
I 4 mom. ingår en informativ hänvisning till lagen om grunder för avgifter till staten.
91 §. Avgifter för övervakningen enligt tobakslagen. I 1 mom. föreskrivs att kommunen hos den som har ett detaljhandelstillstånd enligt tobakslagen eller har gjort en anmälan om partihandel enligt tobakslagen tar ut en årlig övervakningsavgift för varje försäljningsdisk enligt en taxa som kommunen godkänt. Såsom ovan beskrivet har den årliga övervakningsavgift, om vilken föreskrivs i 25 a § 2 mom. i gällande tobakslag, ur statsförfattningsrättslig synpunkt snarare karaktären av en skatt än en avgift. Enligt 121 § 3 mom. i grundlagen föreskrivs genom lag om grunderna för skattskyldigheten, som i detta fall är detaljhandel med tobaksprodukter eller nikotinvätskor med stöd av det tillstånd som avses i tobakslagen samt partihandel med dessa produkter med stöd av en sådan anmälan som avses i tobakslagen.
Enligt 121 § 3 mom. i grundlagen utfärdas även bestämmelser om grunderna för hur skatten föreskrivs genom lag. En bestämmelse om detta finns i det föreslagna 2 mom., enligt vilket utgångspunkten är att övervakningsavgiften ska vara högst 500 euro per försäljningsdisk. Tillståndshavarna kan sålunda på motsvarande sätt som nu påverka den övervakningsavgift som kommunen tar ut genom att centralisera försäljningen av tobaksprodukter och nikotinvätskor enbart till vissa kassor. Kommunen kan dessutom om den så vill gradera övervakningsavgiften i sin taxa till exempel så, att en större övervakningsavgift tas ut för den första försäljningsdisken än för resten.
I det fall att det säljs både tobaksprodukter och nikotinvätskor, är behovet av övervakning i princip större. Därför tas övervakningsavgiften ut till högst dubbelt belopp i sådana situationer. Då kan övervakningsavgiften alltså vara högst 1 000 euro per försäljningsdisk.
I 3 mom. föreskrivs i anslutning till grunderna för bestämmandet av skatten att kommunen för verksamhet som bedrivs med stöd av detaljhandelstillstånd och anmälningar om partihandel som är i kraft vid ingången av året tar ut en övervakningsavgift för året i fråga. Om detaljhandelstillstånd beviljas eller anmälan om partihandel görs under årets gång eller verksamheten bedrivs under kortare tid än ett år, kan kommunen ta ut en övervakningsavgift som står i proportion till verksamhetens längd.
Enligt 121 § 3 mom. i grundlagen föreskrivs genom lag även om den skattskyldigas rättsskydd. En bestämmelse om överklagande av ett beslut som gäller övervakningsavgiften tas in i den föreslagna 108 §.
92 §.Indrivning av avgifter samt ränta. I paragrafen föreskrivs om indrivning av de avgifter som avses i tobakslagen på motsvarande sätt som i 25 b § i gällande tobakslag. Enligt den föreslagna paragrafens 1 mom. ska avgifterna vara direkt utsökbara.
Enligt 2 mom. ska dröjsmålsränta enligt 4 § 1 mom. i räntelagen (633/1982) betalas på en försenad betalning. Förfallodagen kan infalla tidigast två veckor efter att den tjänst för vilken avgiften påförts har erhållits. I stället för dröjsmålsränta kan myndigheten ta ut en dröjsmålsavgift på fem euro om beloppet av dröjsmålsräntan blir mindre än detta.
93 §. Kostnadsersättningar till kommunen. Enligt paragrafen ersätter staten de kostnader kommunen har för utförandet av sådana kontroller, provtagningar, undersökningar och utredningar som enligt denna lag hör uteslutande till Valviras uppgifter. Det kan till exempel vara fråga om ett övervakningsprojekt som gäller märkningars lagenlighet eller cigaretters brandsäkerhet. Bestämmelsen motsvarar 25 a § 3 mom. i gällande tobakslag.
94 §.Registrering och offentliggörande av uppgifter om produkttillsyn. I 1 mom. föreskrivs i enlighet med artikel 5.7 i tobaksdirektivet om att de uppgifter som lämnats till Valvira ska lagras elektroniskt och att kommissionen och andra behöriga myndigheter i EU-medlemsstater ska ha tillgång till dessa uppgifter. Enligt artikel 19.2 i tobaksdirektivet ska Valvira överlämna uppgifter om nya tobaksprodukter till kommissionen, men sättet för överlämnandet definieras inte närmare. Valvira ska därtill i enlighet med artikel 20.8 andra stycket i tobaksdirektivet på begäran lämna uppgifter om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare till kommissionen och de andra EU-medlemsstaterna. Enligt tobaksdirektivet ska medlemsstaterna och kommissionen säkerställa att affärshemligheter och andra konfidentiella uppgifter behandlas konfidentiellt.
Paragrafens 2 mom. gäller publiceringen av uppgifterna, vilket enligt artikel 5.4, artikel 20.8 första stycket och artikel 22.2 i tobaksdirektivet ska göras på en webbplats som är tillgänglig för allmänheten. Enligt 6 c § 3 mom. i gällande tobakslag ska Valvira informera konsumenterna om ingredienser och skadliga ämnen i tobaksprodukter. Informationsskyldigheten utvidgas så att den gäller rapporter om de vanligast använda tillsatserna i tobaksprodukter, förhandsanmälningar om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare samt anmälningar om ingredienser i örtprodukter för rökning.
De uppgifter som avses i förhandsanmälningar om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare kan utgöra ett sådant personregister som avses i personuppgiftslagen (523/1999), eftersom de kan innehålla information om den fysiska person som svarar för produkten. Alla de uppgifter som lämnats i förhandsanmälningar ska enligt tobaksdirektivet dock offentliggöras på internet. Därför föreskrivs i 2 mom. ett undantag från huvudregeln i 16 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999, offentlighetslagen), enligt vilket personuppgifter ur en myndighets personregister inte får lämnas i elektronisk form, om mottagaren enligt bestämmelserna om skydd för personuppgifter inte har rätt att registrera och använda sådana uppgifter. I momentet föreskrivs vidare om permanent förvaring av uppgifter, eftersom de hälsoeffekter som produkterna eventuellt ger upphov till kan uppenbara sig först efter tiotals år.
Enligt artikel 5.5 i tobaksdirektivet ska kommissionen genom genomförandeakter fastställa formatet för offentliggörande av uppgifter. Enligt 4 mom. utfärdas vid behov bestämmelser om saken genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet.
95 §.Register över detaljhandelstillstånd och anmälningar om partihandel. I paragrafen föreskrivs om ett register över innehavare av detaljhandelstillstånd, som omfattas av 10 c § i gällande tobakslag. I propositionen föreslås vidare att även näringsidkare som gjort anmälningar om partihandel ska registreras, eftersom anmälningsplikt föreskrivs för partihandel och kommunerna tar ut årliga övervakningsavgifter hos partiförsäljarna. Det är fråga om ett sådant personregister som avses i personuppgiftslagen, eftersom där även behandlas uppgifter som berör privata näringsidkare och det gör det möjligt att gruppera uppgifter till exempel enligt kommun.
Enligt 1 mom. ska Valvira och kommunen föra ett register över innehavare av och dem som ansökt om ett detaljhandelstillstånd samt över näringsidkare som har gjort anmälan om partihandel. Användningen av det nuvarande webbaserade tillståndsregistret kan fortsättas även efter det att den nya tobakslagen trätt i kraft. Registret kan bearbetas så att även partiförsäljare kan registreras i det, men vid behov kan även ett separat register föras över partiförsäljare.
Enligt 2 mom. ska Valvira på motsvarande sätt som nu svara för att registrets datasystem fungerar. I momentet föreskrivs vidare om uppgifter som ska registreras för behandling, övervakning och statistikföring av tillstånds- och anmälningsärenden. Trots 10 c § 2 mom. 3 punkten i gällande tobakslag tas inte längre i den föreslagna bestämmelsen in en hänvisning till förbudet mot behandling av känsliga uppgifter i 11 § i personuppgiftslagen, eftersom personuppgiftslagen är en allmän lag, vars begränsningar ska tillämpas även annars och från vilka avsikten inte är att avvika i tobakslagen.
Enligt 2 punkten ska på samma sätt som nu registreras uppgifter om brott mot tobakslagen och om överträdelse av bestämmelser, föreskrifter och förbud som har utfärdats med stöd av den samt om påföljderna för dessa. Det bör noteras att förvaltningsmyndighetens register enligt 24 § 1 mom. 28 punkten i offentlighetslagen i princip är sekretessbelagda till de delar de innehåller uppgifter om dömda.
Enligt 3 mom. kan tillståndshavarens och anmälarens namn, tillstånds- och anmälningsnummer och för allmänt bruk avsedda adress- och kontaktuppgifter offentliggöras som sådana i registret. De kan alltså anses vara tillgängliga för allmänheten till exempel på internet, såsom för närvarande, eftersom det är viktigt att tillsynsmyndigheterna vid behov får uppgifter från allmänheten för övervakningen, till exempel om försäljning av tobaksprodukter till minderåriga. I momentet föreskrivs dessutom om hur länge personuppgifter ska bevaras, vilket även i fortsättningen ska vara fem år efter det att försäljningen upphört eller detaljhandelstillståndet återkallats.
12 kap. Förbud och återkallande av detaljhandelstillstånd
96 §.Förbud som meddelas av kommunen. I paragrafen föreskrivs om kommunens behörighet att inom sitt område förbjuda verksamhet som strider mot tobakslagen. Enligt 17 § 2 mom. i gällande tobakslag ska kommunen förbjuda verksamhet som strider mot tobakslagen, men i propositionen föreslås att kommunen ska ha prövningsrätt när det gäller att utfärda ett förbud. I många fall kan till exempel enbart en varning vara tillräcklig för att den lagstridiga verksamheten ska rättas till.
Förutsättningen för ett förbud är att kommunen har upptäckt en överträdelse av bestämmelserna i sin tillsynsuppgift. Detta täcker förutom den lagenliga övervakningen även granskningen av anmälningar som gjorts av medborgare och andra myndigheter.
I paragrafen tas inte in en bestämmelse som motsvarar 17 § 2 mom. i gällande tobakslagen om i vilka fall kommunen kan anmäla lagstridig verksamhet till åklagaren eller Valvira. Det är självklart att kommunen kan göra en sådan anmälan, och det är i många fall också önskvärt att ingrepp i överträdelser av tobakslagen inte enbart är beroende av att kommunen beslutar om ett förbud. Till exempel försäljning av tobaksprodukter eller nikotinvätskor till minderåriga bör i princip alltid polisanmälas.
97 §. Återkallande av detaljhandelstillstånd. I paragrafen föreskrivs om återkallande av detaljhandelstillstånd, vilket omfattas av 33 a § i gällande tobakslag. Sådant återkallande av ett detaljhandelstillstånd för viss tid som avses i 1 mom. får i överensstämmelse med gällande reglering vara minst en vecka och högst ett halvt år, och ska föregås av en varning eller en straffrättslig påföljd, som till exempel en dom för brott vid försäljning av tobak.
Grunderna för återkallande av detaljhandelstillstånd utvidgas i den föreslagna bestämmelsen jämfört med nuläget. Däremot förändras regleringen jämfört med 33 a § i gällande tobakslag även på så vis att ett detaljhandelstillstånd kan återkallas permanent först när tillståndet först återkallats för viss tid och tillståndshavaren trots detta inte har korrigerat sin verksamhet.
Enligt 1 mom. 1 punkten är grunden för återkallande av detaljhandelstillstånd försäljning av sådana tobaksprodukter och relaterade produkter vars detaljhandelsförpackningar strider mot bestämmelserna i 5 kap. i tobakslagen. Det kan till exempel vara fråga om brister i märkningen eller att förpackningen är för liten. Även om tillstånd inte krävs för detaljhandel med elektroniska cigaretter, nikotinfria vätskor för förångning och örtprodukter för rökning, är det logiskt att även brott mot bestämmelserna om dessa produkter ska vara en grund för att återkalla detaljhandelstillståndet. Så är fallet på grund av att det finns en koppling i sak mellan de aktuella produkterna och försäljningen av produkter som är beroende av tillstånd.
Enligt 1 mom. 2 punkten kan ett detaljhandelstillstånd återkallas, om tillståndshavaren låter bli att underrätta kommunen om förändringar i uppgifter som denna har lämnat i sin tillståndsansökan eller i anmälan om detaljhandel med nikotinvätskor. Tillståndet kan återkallas till exempel om en tillståndshavare som i sin ansökan om tillstånd har uppgett endast detaljhandel med tobaksprodukter utvidgar försäljningen även till nikotinvätskor utan att göra en anmälan om detta till kommunen.
Paragrafens 1 mom. 3 punkten gäller återkallande av tillståndet för viss tid på grundval av försäljning och annan överlåtelse av rökfria tobaksprodukter. Till skillnad från 33 a § 3 mom. i gällande tobakslag kan kommunen alltså inte längre på grund av försäljning av snus återkalla detaljhandelstillståndet utan att först ge tillståndshavaren en skriftlig varning. Att återkalla ett tillstånd permanent förutsätter i fortsättningen dessutom även i detta fall att tillståndet först återkallats för viss tid och att den lagstridiga verksamheten fortsatt även därefter.
Enligt 1 mom. 4 punkten kan ett tillstånd återkallas för viss tid, om tillståndshavaren säljer eller på annat sätt överlåter tobaksprodukter, tobakssurrogat, röktillbehör, elektroniska cigaretter eller nikotinvätskor till en minderårig. Försäljning av tobaksprodukter och röktillbehör till en minderårig är enligt 33 a § 1 mom. 2 punkten i gällande tobakslag en grund för återkallande av tillståndet, och i propositionen föreslås att detsamma ska gälla andra produkter som enligt den nya tobakslagen inte får säljas till personer under 18 år. Vidare kan tillståndet i fortsättningen återkallas även på den grund att tillståndshavaren tillåter en minderårig att sälja nämnda produkter.
Enligt 1 mom. 5 punkten kan tillståndet återkallas för viss tid om tillståndshavaren säljer eller på annat sätt från automat överlåter produkter med åldersgräns som övervakas med stöd av tobakslagen. Det är fråga om en ny grund för återkallande av detaljhandelstillstånd med avseende på gällande tobakslag.
Paragrafens 1 mom. 6 punkt gäller distansförsäljning av tobaksprodukter eller nikotinvätskor. Detaljhandelstillstånd kan återkallas för viss tid, om näringsidkaren i strid med 58 § säljer eller på annat sätt överlåter tobaksprodukter, elektroniska cigaretter eller nikotinvätskor till konsumenten med hjälp av ett medel för distanskommunikation. Detta är en ny grund för återkallande av detaljhandelstillstånd.
Paragrafens 7 och 8 punkt gäller återkallande av tillståndet för viss tid på grund av överträdelse av förbudet mot marknadsföring eller framläggande. Detaljhandelstillståndet kan på dessa grunder återkallas även med stöd av 33 a § 1 mom. 1 punkten i gällande tobakslag.
En bestämmelse om permanent återkallande av detaljhandelstillstånd finns i 2 mom. Ett permanent återkallande är möjligt om en tillståndshavare trots att tillståndet återkallats för viss tid fortsätter eller upprepar en lagstridig verksamhet och gärningen inte ska anses vara ringa. Ett tillstånd kan återkallas permanent till exempel om en tillståndshavare genast när återkallandet av tillståndet för viss tid upphör fortsätter att sälja tobaksprodukter till minderåriga. Till skillnad från 33 a § 2 och 3 mom. i gällande tobakslag kan tillståndet alltså inte återkallas permanent utan att tillståndet först återkallas för viss tid.
I paragrafen föreslås inte någon bestämmelse som motsvarar 33 a § 4 mom. i gällande tobakslag, enligt vilket ett permanent återkallat detaljhandelstillstånd på ansökan kan beviljas på nytt tidigast ett år efter återkallandet. Däremot föreslås i propositionen att ett detaljhandelstillstånd inte får beviljas en sökande vars detaljhandelstillstånd under de senaste två åren har återkallats permanent.
98 §.Anmälan om försäljningsförseelser till kommunen. I paragrafen föreskrivs på motsvarande sätt som i 33 b § i gällande tobakslag om polisens skyldighet att underrätta kommunen om alla förfaranden som strider mot tobakslagen och som den har fått kännedom om.
99 §.Förbud mot marknadsföring. I paragrafen föreskrivs huvudsakligen på motsvarande sätt som i 18 § 1 mom. i gällande tobakslag om Valviras befogenhet att förbjuda marknadsföring i strid med tobakslagen. I paragrafen tas dock in en uttrycklig bestämmelse om att Valvira har behörighet att förbjuda marknadsföringen, om det lagstridiga förfarandet inte inskränker sig till en kommuns område. Detta motsvarar vedertagen praxis. Paragrafen bör dock tolkas flexibelt: om till exempel ett detaljhandelsställe marknadsför sådana produkter som avses i tobakslagen både på internet och med skyltar utanför butiken kan Valvira förbjuda båda formerna av marknadsföring. Detta beror på att reklamen i det fallet utgör en helhet.
100 §.Försäljningsförbud. I 1 mom. föreskrivs om situationer där Valvira kan förbjuda försäljning och annan överlåtelse av tobaksprodukter, elektroniska cigaretter, nikotinvätskor, nikotinfria vätskor för förångning och örtprodukter för rökning. Motsvarande reglering ingår i 18 § 2 mom. i gällande tobakslag. Grunderna för förbud mot försäljning av en produkt utvidgas dock jämfört med det nuvarande, eftersom de nya krav för produkternas egenskaper och förpackningarna som ställs i tobaksdirektivet förutsätter att myndigheterna har tillräckligt effektiva metoder att ingripa i lagstridig verksamhet. Det förbud som avses i paragrafen kan förutom på tillverkare eller importörer även inriktas på till exempel detaljförsäljare.
Paragrafens 1 mom. 1 punkten gäller en situation där tobaksprodukten har en förbjuden tillsats eller egenskap, såsom en karakteristisk doft eller smak. I en genomförandeakt som utfärdats med stöd av artikel 7.3 i tobaksdirektivet föreskrivs om att meddela förbud på grundval av en karakteristisk doft eller smak.
Innehållet i 1 mom. 2 punkten motsvarar i huvudsak 18 § 2 mom. 2 punkten i gällande tobakslag. Enligt den föreslagna bestämmelsen kan försäljning dock förbjudas även om produktens utsläppsnivåer överskrider de högsta tillåtna.
I 1 mom. 3 punkt föreskrivs om förbud mot försäljning av cigaretter på den grund att produktens brandegenskaper inte uppfyller de föreskrivna kraven eller att de inte har testats på föreskrivet sätt eller i ett godkänt laboratorium. Motsvarande förbudsgrund finns i 18 § 2 mom. 1 punkten i gällande tobakslag.
Enligt 1 mom. 4 punkten blir det aktuellt att förbjuda försäljningen av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare om produkterna inte uppfyller de krav som föreskrivs för dem i tobakslagen eller med stöd av den. Försäljningen kan förbjudas till exempel om nikotindosen från den elektroniska cigaretten inte är jämn eller den inte har en mekanism som säkerställer påfyllning utan läckage.
Enligt 1 mom. 5 punkten kan försäljningen av nikotinvätska förbjudas, om vätskan inte uppfyller de krav som föreskrivs i tobakslagen eller med stöd av den. Så är fallet till exempel om nikotinvätska säljs i påfyllningsbehållare som rymmer mer än 10 milliliter eller dess ingredienser kan orsaka risk för människors hälsa eller om den har en karakteristisk doft eller smak. Försäljningen av nikotinfri vätska för förångning kan förbjudas enligt samma punkt, om produkten strider mot en bestämmelse som gäller den.
Paragrafens 1 mom. 6 punkt gäller en situation där tillverkaren, importören eller distributören av elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare försummar sina skyldigheter i anslutning till ett system för övervakning av skadliga effekter. Valvira kan enligt 7 punkten även förbjuda försäljningen av de aktuella produkterna om tillverkaren, importören eller distributören inte har vidtagit korrigerande åtgärder trots att det uppstår misstankar om en elektronisk cigaretts eller påfyllningsbehållares säkerhet eller kvalitet, eller om en sådan aktör låter bli att underrätta myndigheterna om sina misstankar gällande kvaliteten eller säkerheten.
Enligt 1 mom. 8 punkten kan Valvira förbjuda försäljningen om tillverkaren eller importören inte har försett ämbetsverket med de anmälningar och andra uppgifter som föreskrivs i tobakslagen. Förbudet kan meddelas även om uppgifterna inte lämnas på föreskrivet sätt, dvs. i allmänhet elektroniskt, eller inom föreskriven tid, dvs. till exempel när det gäller nya tobaksprodukter samt elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare sex månader innan produkten börjar säljas eller på annat sätt överlåtas till konsumenter. Förbud kan vidare meddelas om inte det format som kommissionen föreskriver genom genomförandeakter används för lämnandet av uppgifterna. Försäljningen av produkten kan även förbjudas om uppgifterna inte är korrekta.
Enligt 1 mom. 9 punkten är det en grund för att förbjuda försäljningen av en produkt om någon av de avgifter som avses i tobakslagen inte har betalats. Om Valvira till exempel måste anlita en utomstående expert för att verifiera att de rapporterade halterna av tjära, nikotin och kolmonoxid i cigaretten är korrekta, och tillverkaren eller importören inte går med på att ersätta kostnaderna för detta, kan försäljningen av produkten förbjudas.
Paragrafens 1 mom. 10 punkt gäller förbud mot försäljning på den grund att produktens detaljhandelsförpackning strider mot tobakslagen eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den. Ett förbud kan bli aktuellt till exempel därför att förpackningen inte är försedd med erforderlig varningsmärkning, förpackningen är mindre än tillåtet eller motsvarar inte i fråga om formen kraven i tobaksdirektivet.
Enligt 2 mom. ska Valvira underrätta kommissionen om ett försäljningsförbud som bygger på att en tobaksprodukt har en karakteristisk doft eller smak eller på att tillsatserna i betydande eller mätbar utsträckning ökar tobaksproduktens toxicitet eller beroendeframkallande egenskaper eller CMR-egenskaper. Genom bestämmelsen genomförs artikel 7.1 tredje stycket och artikel 7.9 andra stycket i tobaksdirektivet.
I 3 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som i 18 § 3 mom. i gällande tobakslag om Valviras rätt att förbjuda försäljningen av tobaksprodukter i det fall att ämbetsverket har grundad anledning att ifrågasätta riktigheten i uppgifterna om verifieringslaboratoriet eller behörigheten i laboratoriets verksamhet.
Paragrafens 4 mom. gäller Valviras skyldighet att återkalla ett försäljningsförbud genast när det inte längre finns någon grund för det enligt tobakslagen. Bestämmelsen motsvarar 18 § 5 mom. i gällande tobakslag, som motiveras i social- och hälsovårdsutskottets betänkande ShUB 6/2002. Det kan bli aktuellt att återkalla ett försäljningsförbud till exempel om tillverkaren korrigerar produkten så att den är förenlig med tobakslagen eller lämnar de uppgifter som saknas till Valvira.
Enligt 35 § 5 mom. i gällande tobakslag kan ärenden som gäller meddelande av förbud upptas till ny behandling, om det av synnerliga skäl finns grundad anledning till det. Bestämmelser om rättelse av sakfel i myndighetsbeslut finns i 50 och 52 § i förvaltningslagen, och en särskild bestämmelse om saken behöver inte tas in i den nya tobakslagen.
101 §.Tillbakadragning från marknaden. I paragrafen föreskrivs om Valviras behörighet att dra tillbaka en produkt från marknaden. Enligt 18 § 4 mom. i gällande tobakslag blir det aktuellt att dra tillbaka en produkt från marknaden, om Valvira förbjuder försäljningen av produkten på grund av dess egenskaper eller att anmälningar inte har gjorts. I propositionen föreslås dock att tillbakadragning av en produkt från marknaden även kan förordnas när produkten har marknadsförts i strid med tobakslagen. På så vis kan man bättre än för närvarande begränsa den ekonomiska nytta som en näringsidkare eftersträvar genom en marknadsföring som strider mot tobakslagen. Tillverkaren eller importören svarar för kostnaderna för tillbakadragning från marknaden på samma sätt som enligt 25 § 2 mom. i gällande tobakslag.
102 §.Temporärt förbud. I 1 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som i 19 § i gällande tobakslag om Valviras behörighet att temporärt förbjuda ett förfarande som strider mot tobakslagen innan ärendet avgörs slutligt. Ett temporärt förbud blir aktuellt till exempel om reklamen i strid med tobakslagen är så grov att den omedelbart bör fås att upphöra, eller om en produkt som strider mot bestämmelserna kan orsaka särskild risk för användarnas hälsa.
I syfte att genomföra artikel 20.11 i tobaksdirektivet föreskrivs i 2 mom. dessutom särskilt om Valviras behörighet att temporärt förbjuda detaljförsäljningen av elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare i fall där ämbetsverket konstaterar eller har grundad anledning att tro att en lagstridig produkt kan utgöra en allvarlig risk för människors hälsa. Valvira ska genast underrätta kommissionen och de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater om det temporära förbudet. Valvira avgör saken slutligt, när kommissionen har meddelat om den anser att förbudet är motiverat.
Om minst tre medlemsstater inför ett sådant förbud, kan kommissionen enligt artikel 20.11 i tobaksdirektivet anta delegerade akter för att utvidga ett sådant förbud till att omfatta alla medlemsstater, om detta är motiverat och proportionellt.
103 §.Rättelse. I paragrafen föreskrivs på motsvarande sätt som i 20 § 1 mom. i gällande tobakslag om Valviras rätt att ålägga den som förbudet eller åläggandet gäller att vidta en rättelseåtgärd.
104 §.Avbrytande av verksamheten vid ett verifieringslaboratorium och återkallande av godkännandet av ett verifieringslaboratorium. Paragrafen gäller situationer där Valvira kan avbryta verksamheten vid ett verifieringslaboratorium eller återkalla godkännandet av ett laboratorium, och den motsvarar 6 b § 1 och 2 mom. i gällande tobakslag.
105 §.Vite och hot om tvångsutförande. I 1 mom. föreskrivs om Valviras och kommunens möjlighet att förena förbud och andra föreskrifter enligt tobakslagen med vite eller hot om tvångsutförande. I gällande tobakslag gäller 20 § 2 mom. vite och hot om tvångsutförande.
Í 2 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som i 21 § 4 mom. i gällande tobakslag att i vissa ärenden döms vite ut och beslut om verkställighet av hot om tvångsutförande fattas på ansökan av myndigheten av marknadsdomstolen. Dessa är samma ärenden som enligt 21 § 1 mom. i gällande tobakslag och den föreslagna tobakslagen inte får överklagas genom besvär. Detta är ett undantag från förfarandet enligt viteslagen (1113/1990), enligt vilket den myndighet som förelagt vite eller hot om tvångsutförande själv beslutar om utdömande av vite och verkställighet av hot om tvångsutförande. Motsvarande undantag finns i 52 § 3 mom. i alkohollagen. Inte heller vid överklagande iakttas de bestämmelser i viteslagen, enligt vilka överklagande sker i den ordning som anges i förvaltningsprocesslagen, utan i den föreslagna bestämmelsen hänvisas till överklagande enligt 107 § hos marknadsdomstolen.
För tydlighetens skull konstateras i 3 mom. att bestämmelser i övrigt om vite och hot om tvångsutförande finns i viteslagen.
13 kap. Ändringssökande
106 §. Sökande av ändring i beslut av Valvira och kommunen. Enligt 1 mom. söks ändring i beslut som fattats med stöd av tobakslagen, med undantag för situationer som anges i 4 mom. och marknadsrättsliga ärenden, genom besvär hos förvaltningsdomstolen i den ordning som anges i förvaltningsprocesslagen. Regleringen motsvarar en ändring i lagen om ändring av 21 och 35 § i tobakslagen som trädde i kraft vid ingången av 2016.
Paragrafens 2 mom. gäller besvärstillstånd. Enligt 35 § 2 mom. i gällande tobakslag omfattar bestämmelsen om besvärstillstånd till exempel ärenden som gäller beviljande av detaljhandelstillstånd samt godkännande av laboratorier, medan åter till exempel ärenden som gäller återkallande av detaljhandelstillstånd och avbrytande av verksamheten vid ett laboratorium undantas från regleringen om besvärstillstånd. Grundlagsutskottet har likväl ansett att ärendets art eller betydelse inte med nödvändighet förutsätter tillträde till högsta förvaltningsdomstolen till exempel när det är fråga om ärenden som gäller återkallande av näringstillstånd eller tillsynsärenden där det är fråga om att begränsa näringsverksamheten (GrUU 55/2014 rd). Därför föreslås det i propositionen att regleringen om besvärstillstånd utvidgas till alla ärenden enligt tobakslagen.
I 3 mom. föreskrivs en ny bestämmelse om Valviras begränsade rätt att överklaga ett beslut av förvaltningsdomstolen. Valviras rätt att överklaga hänför sig till att tobaksdirektivet ger upphov till nya krav på ingredienserna i tobaksprodukter och att det dessutom kommer ut nya produkter på marknaden som omfattas av en särskilt kraftig produktutveckling samt medför anmärkningsvärda risker för människors hälsa. Genom rätten för Valvira att överklaga kan säkerställas att rättspraxis för nya produkter och krav inte blir slumpartad eller oenhetlig. Detta är dessutom ett stöd för att det i tillsynen över tobakslagen är fråga om det allmännas skyldighet att främja befolkningens hälsa på det sätt som avses i 19 § 3 mom. i grundlagen.
Enligt 3 mom. 1 punkten får Valvira överklaga ett sådant beslut av förvaltningsdomstolen som gäller förbud mot försäljning eller annan överlåtelse av en tobaksprodukt på den grund att tobaksprodukten innehåller förbjudna tillsatser eller egenskaper enligt 11 §. Det kan till exempel vara fråga om att produkten har en karakteristisk doft eller smak eller CMR-egenskaper i oförbränd form.
Momentets 2 punkt gäller Valviras rätt att överklaga ett beslut av förvaltningsdomstolen som gäller förbud mot försäljning eller annan överlåtelse av elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare på den grund att produkten inte uppfyller de tekniska kraven. Momentets 3 punkt gäller åter ett beslut som handlar om förbud mot försäljning eller annan överlåtelse av nikotinvätska eller nikotinfri vätska för förångning. Det kan till exempel vara fråga om bedömning av karakteristisk doft eller smak eller riskfrihet för ingredienser.
Paragrafens 4 mom. gäller sökande av ändring i ett beslut som gäller tillsynsplaner samt de taxor som avses i 90 och 91 §. Vid ändringssökandet iakttas kommunallagen. Regleringen motsvarar 35 § 3 mom. i gällande tobakslag.
107 §. Sökande av ändring i marknadsrättsliga ärenden. I 1 mom. föreskrivs om besvärsförbud för vissa beslut som Valvira eller en kommun fattat. Innehållet i regleringen motsvarar i huvudsak 21 § 1 mom. i gällande tobakslag. Dessa kallas marknadsrättsliga ärenden, vilket motsvarar det begrepp som används i lagen om marknadsdomstolen (99/2013) och lagen om rättegång i marknadsdomstolen (100/2013). Till dessa hör enligt 1 punkten beslut som gäller både marknadsföring och märkning och andra egenskaper som förpackningen har. Enligt 2 punkten gäller besvärsförbudet även beslut om föreläggande vite eller hot om tvångsutförande av en myndighet för att förstärka ett förbud mot marknadsföring eller ett beslut som gäller förpackningens egenskaper.
Skillnaden jämfört med 21 § 1 mom. i gällande tobakslag är att besvärsförbudet i den gällande bestämmelsen endast gäller förbudsbeslut samt vite eller hot om tvångsutförande som förelagts i syfte att förstärka dem. Däremot har ändring i ett beslut om rättelse som en myndighet fattat på grund av lagstridig marknadsföring kunnat sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. För att rätta till denna inkonsekvens i den föreslagna bestämmelsen ska besvärsförbudet förutom förbudsbeslut även gälla andra beslut som baserar sig på förbjuden marknadsföring eller på att förpackningen är lagstridig.
Enligt 2 mom. kan ändring i sådana beslut av Valvira som avses i 1 mom. sökas hos marknadsdomstolen på motsvarande sätt som enligt 21 § 3 mom. i gällande tobakslag. På behandlingen av ärendet i marknadsdomstolen tillämpas lagen om rättegång i marknadsdomstolen.
I 3 mom. föreskrivs om ändringssökande i sådana beslut av en kommun och i de administrativa sanktioner som gäller dem, vilka omfattas av besvärsförbudet enligt 1 mom. På motsvarande sätt som enligt 21 § 1 mom. i gällande tobakslag kan den som har förelagts vite eller hot om tvångsutförande genom en ansökan föra ärendet till Valvira inom 14 dagar från delfåendet av beslutet. Ett beslut av Valvira kan åter genom ansökan föras till marknadsdomstolen.
108 §. Verkställande av beslut trots överklagande. I paragrafen föreskrivs på motsvarande sätt som i 35 § 2 mom. i tobakslagen att förvaltningsmyndigheters beslut enligt tobakslagen får verkställas även om de överklagas. På så vis tryggas beslutsfattande i brådskande ärenden. Besvärsinstanserna har dock även i fortsättningen rätt att förbjuda eller avbryta verkställigheten högst till dess överklagandet avgjorts genom ett lagakraftvunnet beslut.
14 kap. Straffbestämmelser
109 §.Brott vid försäljning av tobak. Paragrafen gäller brott vid försäljning av tobak, som regleras i 31 c § i gällande tobakslag. Enligt 1 punkten är försäljning och annan överlåtelse samt förmedling av tobaksprodukter och nikotinvätska mot ersättning till den som inte har fyllt 18 år straffbart som brott vid försäljning av tobak Med avseende på 31 c § 1 punkten i gällande tobakslag utvidgas straffbestämmelsen alltså till nikotinvätskor, som är ytterst giftiga och beroendeframkallande produkter och som det därför föreslås vara straffbart att sälja och på annat sätt överlåta och förmedla till minderåriga. Straffbestämmelsen täcker på motsvarande sätt som nu gärningar som sker både i näringsverksamhet och mellan privatpersoner. När det gäller nikotinvätska är gärningen straffbar oavsett om vätskan har förpackats i en påfyllningsbehållare eller färdigt i en elektronisk cigarett.
Enligt 2 punkten är försäljning och annan överlåtelse eller förmedling av rökfria tobaksprodukter mot ersättning straffbart. Med avseende på 31 c § 2 punkten i gällande tobakslag utvidgas straffbestämmelsen alltså även till andra rökfria tobaksprodukter än tobak för användning i munnen. I propositionen föreslås ett förbud mot försäljning och annan överlåtelse och förmedling av alla rökfria tobaksprodukter, och det skulle vara logiskt att straffbestämmelsen även skulle gälla försäljning och annan överlåtelse och förmedling av alla rökfria tobaksprodukter.
I 3 punkten föreskrivs att detaljhandel med tobaksprodukter och nikotinvätskor och annan överlåtelse i detaljhandel utan detaljhandelstillstånd är straffbart. Med avseende på 31 c § 3 punkten i gällande tobakslag utvidgas straffbestämmelsen alltså även till nikotinvätskor, som i propositionen föreslås bli beroende av tillstånd vid detaljförsäljning. Detaljförsäljning och annan överlåtelse av nikotinvätskor ska vara straffbart även i det fall att näringsidkaren har ett detaljhandelstillstånd som beviljats med stöd av gällande tobakslag och denna säljer eller på annat sätt överlåter nikotinvätskor utan att göra en anmälan till kommunen.
Straffbart enligt 4 punkten är försäljning och annan överlåtelse av tobaksprodukter och nikotinvätskor i partihandel till någon annan än en sådan som avses i 60 §. Med avseende på 31 c § 4 punkten i gällande tobakslag utvidgas straffbestämmelsen alltså till partihandel med nikotinvätskor i strid med bestämmelserna.
Brott vid försäljning av tobak ska även i fortsättningen vara straffbart endast om det är uppsåtligt, vilket uttryckligen anges i bestämmelsen. Som straff förslås på motsvarande sätt som nu böter eller fängelse i högst sex månader.
110 §.Förseelse vid marknadsföring av tobak. I paragrafen föreskrivs om förseelse vid marknadsföring av tobak, som omfattas av 31 § i gällande tobakslag. Skillnaden jämfört med gällande bestämmelse är för det första att begreppet marknadsföring används i paragrafen i stället för begreppen reklam och annan säljfrämjande verksamhet. Straffbestämmelsen utvidgas också till att gälla nikotinvätska, som det enligt gällande läkemedelslagstiftning i princip är tillåtet att marknadsföra, om ett försäljningstillstånd enligt läkemedelslagen beviljats för produkten.
Marknadsföring av elektroniska cigaretter ska dessutom i fortsättningen vara straffbar oavsett om produkten uppfyller definitionen på tobaksimitation eller inte, eftersom det föreslås att marknadsföring av alla elektroniska cigaretter ska förbjudas. Enligt gällande tobakslag uppfyller marknadsföring av elektroniska cigaretter brottsrekvisitet endast om det är fråga om en tobaksimitation. Utvidgningen av straffbestämmelsens tillämpningsområde har i praktiken dock inte så stor effekt, eftersom största delen av de elektroniska cigarettanordningar som för närvarande finns ute på marknaden i Finland uppfyller definitionen på tobaksimitation och det därför även i nuläget är straffbart att marknadsföra dem.
I paragrafen föreskrivs på motsvarande sätt som nu även straff för brott mot förbudet mot framläggande. Straffbestämmelsen utvidgas till nya produkter som det enligt propositionen föreslås bli förbjudet att lägga fram.
Förseelse vid marknadsföring av tobak ska vara straffbart på samma sätt som nu endast om det gjorts uppsåtligen, vilket uttryckligen anges i bestämmelsen. Gärningen leder till bötesstraff.
För förseelse vid marknadsföring av tobak kan på motsvarande sätt som gällande bestämmelse dömas förutom den som beställt marknadsföringsåtgärden även den som utfört den, samt personer som är anställda hos dessa.
111 §. Brott vid marknadsföring av tobak. I paragrafen föreskrivs om brott vid marknadsföring av tobak huvudsakligen på motsvarande sätt som i 31 a § i gällande tobakslag, i paragrafen görs motsvarande ändringar som i den föreslagna bestämmelsen om förseelse vid marknadsföring av tobak. I paragrafen används alltså begreppet marknadsföring i stället för begreppen reklam och annan säljfrämjande verksamhet, straffbestämmelsen utvidgas till nikotinvätskor, och det ska vara straffbart att marknadsföra elektroniska cigaretter oavsett om produkten uppfyller definitionen på tobaksimitation eller inte.
Det kan vara fråga om brott vid marknadsföring av tobak till exempel om marknadsföring i strid med tobakslagen riktar sig speciellt till minderåriga eller om den sker i televisionen eller något annat medium som når en särskilt stor målgrupp. Vidare förutsätts att marknadsföringen även som helhet betraktad ska anses vara grov.
Även brott vid marknadsföring av tobak ska fortsättningsvis vara straffbart endast om det gjorts uppsåtligen, och detta nämns uttryckligen i bestämmelsen. Straffet för brott vid marknadsföring av tobak är på samma sätt som nu böter eller fängelse i högst två år.
Brott mot bestämmelsen om förbudet mot framläggande blir inte heller i fortsättningen straffbart som brott vid marknadsföring av tobak, utan straffet föreskrivs i paragrafen som gäller förseelse vid marknadsföring av tobak.
112 §. Hörande av Valvira. I paragrafen föreskrivs i motsvarighet till 31 b § i gällande tobakslag att innan åtal väcks i ett ärende som gäller förseelse eller brott vid marknadsföring av tobak ska åklagaren bereda Valvira tillfälle att ge ett utlåtande. Även domstolen ska vid behandlingen av ett sådant ärende bereda Valvira möjlighet att höras. I 30 kap. 12 § i strafflagen ingår en motsvarande bestämmelse om brott vid marknadsföring av alkoholdrycker.
113 §. Rökningsförseelse. I paragrafen ingår en ny bestämmelse om rökningsförseelse. Innehållet i 1 mom. motsvarar 32 § i gällande tobakslag.
I 2 mom. ingår en ny bestämmelse om att straffbestämmelsen även gäller rökning av örtprodukter för rökning och användning av elektroniska cigaretter. Det föreslås bli förbjudet att använda sådana produkter i lokaler där man inte får röka, eftersom hälsofarliga ämnen avges även vid användningen av dessa produkter. Därför ska även straffbestämmelsen gälla rökning och användning av dessa produkter. Användningen av en rökfri tobaksprodukt till exempel i en läroanstalt ska också bli straffbart som rökningsförseelse.
114 §.Försummelse av åtgärder som skyddar mot tobaksrök. Paragrafens 1 mom. motsvarar huvudsakligen 33 § i gällande tobakslag, där det föreskrivs ett straff för brott mot skyddsåtgärder enligt tobakslagen. Brottsrubriceringen i den nya tobakslagen är försummelse av åtgärder som skyddar mot tobaksrök, vilket bättre beskriver gärningens innehåll.
Enligt 1 mom. 1 punkten döms den för försummelse av åtgärder som skyddar mot tobaksrök som i strid med 74 § tillåter tobaksrökning i lokaler eller på ett utomhusområde där det är förbjudet. Straffbestämmelsen utvidgas jämfört med 33 § 1 punkten i gällande tobakslag så att straff i fortsättningen även kan dömas ut för tobaksrökning till exempel i en persons eget arbetsrum.
I 1 mom. 2 punkten föreskrivs straff för brott mot bestämmelserna om rökrum. Skyldig till gärningen kan till exempel vara en restaurangägare som tillåter kunderna att äta och dricka i restaurangens rökrum. Däremot döms en kund som gör det inte för gärningen.
Enligt 33 § 2 punkten i gällande tobakslag är brott mot vissa förbud eller föreskrifter som meddelats av kommunen straffbara. Eftersom kommunen har möjlighet att förena sina förbud enligt 96 § i propositionen med vite enligt 105 §, föreslås inte att denna straffbestämmelse tas med i den nya tobakslagen.
Gärningen ska fortfarande vara straffbar både om den begåtts uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Straffbarheten för gärningar som begås av oaktsamhet kan motiveras med att försummelsebrott är sådana som begås av oaktsamhet, och det är i praktiken svårt att påvisa uppsåt.
Bestämmelsen gäller på motsvarande sätt som nu endast tydliga förseelser och förseelser som inte är ringa. Vilken typ av gärningar som ska anses vara ringa behandlas i regeringens proposition RP 226/2005 rd.
För gärningen kan i överensstämmelse med gällande bestämmelse dömas enbart till böter. Gärningen ska dessutom även i fortsättningen vara straffbar enligt tobakslagen, om inte strängare straff föreskrivs någon annanstans i lag. Ett sådant fall kan till exempel handla om arbetarskyddsbrott i enlighet med 47 kap. 1 § i strafflagen.
Regleringen i 2 mom. är ny. Där utsträcks straffbestämmelsen även till rökning av örtprodukter för rökning och användning av elektroniska cigaretter. Motiveringarna är de samma som för den föreslagna straffbestämmelsen för rökningsförseelse.
115 §.Hänvisning till strafflagen. I propositionen föreslås inte att en straffbestämmelse som motsvarar 31 e § 1 mom. i gällande tobakslag tas in i den nya tobakslagen. Bestämmelsen handlar om att brott mot införselförbuden och införselrestriktionerna i tobakslagen är straffbara som tobaksproduktförseelse. I fortsättningen straffas gärningarna som smugglingsbrott enligt strafflagen, och i paragrafen tas in en informativ hänvisning till de aktuella bestämmelserna i strafflagen.
116 §.Domseftergift i vissa fall. De förfaranden som kriminaliserats i straffbestämmelserna kan ge tillsynsmyndigheterna orsak att meddela förbud som kan förenas med vite. I syfte att förhindra sanktionskumulation föreslås en bestämmelse om att den som bryter mot ett förbud eller åläggande som har förenats med vite inte behöver dömas till straff för samma gärning. Paragrafen motsvarar 21 a § i gällande tobakslag.
15 kap. Särskilda bestämmelser
117 §. Ytterförpackningar. De flesta bestämmelser i tobaksdirektivet som gäller detaljhandelsförpackningar för tobaksprodukter eller andra produkter gäller även ytterförpackningar, som definieras i 2 §. Därför föreskrivs i paragrafen att bestämmelserna om detaljhandelsförpackningar också tillämpas på ytterförpackningar. Till exempel kravet i 32 § på obligatoriska varningar på cigarettaskar tillämpas även på cigarettkartonger.
På ytterförpackningar krävs dock inte unik identitetsmärkning eller säkerhetsmärkning och de omfattas inte heller av bestämmelserna om spårbarhet, förbudet mot förpackningar som innehåller mindre förpackningar eller bestämmelserna om detaljhandelsförpackningars storlek, form, material eller öppningsmekanism. Dessa krav gäller enligt tobaksdirektivet endast detaljhandelsförpackningar.
118 §.Förbud mot innehav. I motsvarighet till 11 § i gällande tobakslagen är det enligt paragrafen förbjudet för personer som inte fyllt 18 år att inneha tobaksprodukter. Förbudet utsträcks dessutom även till nikotinvätskor, som är giftiga och beroendeframkallande produkter och som minderåriga därför inte bör inneha. Brott mot förbudet mot innehav föreslås fortfarande inte bli en straffbar gärning. Såsom konstateras ovan är förbudet mot innehav ett stöd för beslutsfattandet i instanser som arbetar bland barn och ungdomar för att förhindra nikotinberoende bland minderåriga, och därför får förbudet för närvarande praktisk betydelse även genom den reglering som gäller läroanstalter.
119 §.Förstöring. I paragrafen föreskrivs om förstöring huvudsakligen på motsvarande sätt som i 31 e § 2 mom. i gällande tobakslag. Bestämmelsen utvidgas dock till att förutom tobaksprodukter även gälla örtprodukter för rökning, elektroniska cigaretter och nikotinvätskor.
Bestämmelsen ska vara tillämplig på situationer där en person misstänks till exempel för smuggling och föremålet för brottet eller hjälpmedlet vid brottet tas i beslag med stöd av tvångsmedelslagen (806/2011), eftersom det sannolikt kommer att förklaras förverkat till staten antingen i ett strafforderförfarande eller i en rättegång.
16 kap. Ikraftträdande
120 §.Ikraftträdande. I 1 mom. föreslås en bestämmelse om datum då lagen träder i kraft. Tobaksdirektivet ska vara genomfört i nationell lagstiftning senast den 20 maj 2016.
I 2 mom. föreskrivs om att gällande tobakslag upphävs.
Även om avsikten är att i samband med att den nya tobakslagen stiftas ändra hänvisningar till gällande lag någon annanstans i lagstiftningen så att de gäller den nya lagen, tas för säkerhets skull in en bestämmelse i 3 mom. om att eventuella hänvisningar till gällande tobakslag någon annanstans i lagstiftningen ska anses vara hänvisningar till den nya tobakslagen.
Tillämpningsbestämmelsen i 4 mom. gäller förbud mot karakteristisk doft eller smak i cigaretter och rulltobak. När det enligt artikel 7.14 i tobaksdirektivet gäller tobaksprodukter med en viss karakteristisk smak vilkas försäljningsvolym i hela unionen utgör minst tre procent i en viss produktkategori, ska bestämmelserna i artikel 7 gälla från och med den 20 maj 2020. Kommissionen har för avsikt att i november 2016 med stöd av försäljningsuppgifterna för 2015 meddela anvisningar om vilka produkter nämnda bestämmelse i tobaksdirektivet omfattar. Det är dock klart att övergångsperioden gäller åtminstone mentolcigaretter.
Enligt 5 mom. tillämpas förbudet mot karakteristisk doft eller smak på nikotinfria vätskor för förångning från den 20 november 2016. De övriga kraven i 25 §, dvs. till exempel kravet på att ingredienser ska vara rena och riskfria för människors hälsa, tillämpas dock redan från tobakslagens ikraftträdande. Nikotinfria vätskor för förångning som har en karakteristisk doft eller smak får alltså säljas och på annat sätt överlåtas till konsumenter till och med den 20 november 2016 om produkten i övrigt uppfyller kraven i 25 §.
I 6 mom. graderas tillämpningen av bestämmelserna om unik identitetsmärkning och säkerhetsmärkning samt spårbarhet för detaljhandelsförpackningar i enlighet med tobaksdirektivet. Bestämmelserna tillämpas på detaljhandelsförpackningar för cigaretter och rulltobak från den 20 maj 2019 och på andra tobaksprodukter från den 20 maj 2024. Före dessa datum tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av den nya tobakslagen på detaljhandelsförpackningars identifierbarhet och spårbarhet. Bestämmelser om identifierbarhet och spårbarhet ingår i 7 § 3 mom. 3 punkten i gällande tobakslag och i 7 § i förordningen om minutförsäljningsförpackningar och om mängden skadliga ämnen.
I 7 mom. tas in en bestämmelse om att förbudet mot gränsöverskridande distansförsäljning av elektroniska cigaretter och nikotinvätskor ska tillämpas från den 1 januari 2017. Detta därför att detaljhandel med elektroniska cigaretter och nikotinvätskor förutsätter förhandsanmälan sex månader innan det är tänkt att produkten ska släppas ut på marknaden. Utan en gradering av tillämpningen av bestämmelsen kan det i ett halvt år efter tobakslagens ikraftträdande uppstå en situation där gränsöverskridande distanshandel med elektroniska cigaretter och nikotinvätskor är förbjuden men dessa produkter inte heller får köpas på inhemska försäljningsställen.
Enligt 8 mom. tillämpas bestämmelsen om förbud mot framläggande på andra produkter som omfattas av förbudet mot framläggande än tobaksprodukter från den 20 november 2016. Produkter som är försedda med ett varumärke för en tobaksprodukt omfattas dock av förbudet mot framläggande omedelbart vid lagens ikraftträdande, eftersom det redan enligt gällande tobakslag är förbjudet att hålla sådana produkter synliga. Förbudet mot framläggande av nikotinvätskor och elektroniska cigaretter som är färdigt fyllda med nikotinvätska gäller också omedelbart från lagens ikraftträdande, eftersom det är fråga om ytterst giftiga och beroendeframkallande produkter.
Enligt 9 mom. är Valviras rätt enligt 106 § 3 mom. att söka ändring i vissa beslut av förvaltningsdomstolen i kraft till den 20 maj 2025, dvs. ungefär tio år efter lagens ikraftträdande. Under denna tid kommer rättspraxis förmodligen att etableras i sådana ärenden där Valvira har rätt att söka ändring.
I momentet föreslås dessutom en bestämmelse om att på sökande av ändring i ett förvaltningsbeslut som meddelats före ikraftträdandet av den nya tobakslagen tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet i den mån inte något annat följer av ikraftträdandebestämmelsen i lagen om ändring av 21 och 35 § i tobakslagen. På beslut som har utfärdats före 2016 tillämpas alltså de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av lagen om ändring av 21 och 35 § i tobakslagen, och på beslut som utfärdats från ingången av 2016 till och med den nya tobakslagens ikraftträdande tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet.
121 §. Övergångsbestämmelse om anmälningar. Paragrafen gäller anmälningar av tobaksprodukter, elektroniska cigaretter, påfyllningsbehållare och örtprodukter för rökning till Valvira. Om en produkt på lagligt sätt har sålts eller på annat sätt överlåtits till konsumenter i Finland senast den 20 maj 2016, ska de anmälningar som avses i paragrafen göras senast den 20 november 2016. När det gäller tobaksprodukter bygger denna övergångsbestämmelse på artikel 5.1 andra stycket i tobaksdirektivet och när det gäller elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare på artikel 20.2 första stycket. När det gäller örtprodukter för rökning bestäms nationellt om en motsvarande övergångstid.
Nikotinvätska säljs åtminstone inte på lagligt sätt i Finland, och försäljningstillstånd enligt läkemedelslagen för nikotinvätskor har inte ens sökts. Därför är det osannolikt att elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare som innehåller nikotinvätska skulle komma ut på marknaden i Finland innan tobakslagen träder i kraft. Således skulle sådana produkter i praktiken kunna komma ut på marknaden först när tillverkaren eller importören gjort en förhandsanmälan enligt 26 § och det halva år som krävs i bestämmelsen har gått.
122 §. Övergångsbestämmelser om detaljhandelsförpackningar. I paragrafen föreslås en bestämmelse om övergångsperioder för detaljhandelsförpackningar med stöd av artikel 30 i tobaksdirektivet. Paragrafens 1 mom. gäller tobaksprodukter som till och med den 20 maj 2017 får säljas eller på annat sätt överlåtas till konsumenter i detaljhandelsförpackningar som är förenliga med de bestämmelser som gällde vid den nya tobakslagens ikraftträdande, om produkterna har tillverkats eller övergått till fri omsättning före den 20 maj 2016.
Övergångsbestämmelsen i 2 mom gäller sådana elektroniska cigaretter som inte är färdigt fyllda med nikotinvätska och vars detaljhandelsförpackningar inte är förenliga med tobakslagen och bestämmelser som har utfärdats med stöd av den. Sådana produkter får säljas och på annat sätt överlåtas till konsumenter till och med den 20 maj 2017, om produkterna har tillverkats eller övergått till fri omsättning före den 20 november 2016. Övergångsbestämmelsen i artikel 30 i tobaksdirektivet gäller elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, men på grund av nikotinets giftighet och beroendeframkallande egenskaper är det motiverat att övergångsbestämmelsen i tobakslagen avgränsas endast till elektroniska cigaretter som inte innehåller nikotin.
Övergångsbestämmelsen i 3 mom. gäller sådana örtprodukter för rökning vars förpackningar inte uppfyller kraven i tobakslagstiftningen. Produkterna får säljas och på annat sätt överlåtas till konsumenter till och med den 20 maj 2017 om produkterna har tillverkats eller övergått till fri omsättningen före den 20 maj 2016.
I 4 mom. föreskrivs utöver tobaksdirektivet om en övergångsperiod för försäljning av sådana nikotinfria vätskor för förångning vars förpackningar inte är förenliga med tobakslagen, dvs. som inte innehåller en bipacksedel. Sådana produkter får säljas eller annars överlåtas till konsumenter till och med den 20 november 2016.
123 §.Övergångsbestämmelser om detalj- och partihandel. I 1 mom. föreslås för det första en bestämmelse om att detaljhandelstillstånd som beviljats med stöd av gällande tobakslag förblir i kraft när den nya tobakslagen träder i kraft. På grundval av ett tillstånd som beviljats med stöd av gällande tobakslag får sådan verksamhet för vilken tillstånd inte får beviljas med stöd av den nya tobakslagen likväl inte fortsättas efter den 20 november 2016. Till exempel distansförsäljning av tobaksprodukter, för vilken detaljhandeltillstånd beviljats med stöd av den gamla tobakslagen, får inte fortsätta efter detta datum.
Paragrafens 2 mom. gäller partihandel som inletts innan den nya tobakslagen träder i kraft. Sådan partihandel får fortsätta till och med den 20 november 2016 utan att en anmälan om partihandel görs till kommunen. Om partihandel däremot inleds först sedan den nya tobakslagen trätt i kraft, ska anmälan om verksamheten omedelbart göras till kommunen.
124 §. Övergångsbestämmelse om rökfria tobaksprodukter. Den föreslagna övergångsbestämmelsen gäller detaljhandel med andra rökfria tobaksprodukter än tobak för användning i munnen. Sådana produkter får säljas eller på annat sätt överlåtas i detaljhandel till och med den 20 maj 2017, för att detaljförsäljarna ska hinna sälja ut sina nuvarande lager. Övergångsperioden ska dock gälla endast produkter som har sålts eller på annat sätt överlåtits till konsumenter i Finland senast den 20 maj 2016, dvs. främst tuggtobak och tobak för användning i näsan. Det är inte ändamålsenligt att nya rökfria tobaksprodukter släpps ut på marknaden under den ett år långa övergångsperioden.
125 §.Övergångsbestämmelse om rökrum. Enligt 13 § 1 mom. i gällande tobakslag kan tobaksrökning under vissa förutsättningar tillåtas i ett för ändamålet reserverat rum eller i en del av lokalen eller utrymmet, även om tobaksrökning enligt 12 § i tobakslagen inte är tillåten i lokalen. I fortsättningen kan tobaksrökning enligt vad som föreslås i propositionen tillåtas endast i separata rökrum som godkänts för tobaksrökning. I paragrafen föreskrivs att lokalens innehavare till och med den 20 maj 2018 kan tillåta tobaksrökning i ett sådant rum eller en sådan del av en lägenhet eller en lokal som reserverats för tobaksrökning och som avses i 13 § 1 mom. i gällande tobakslag utan sådant godkännande som avses i 76 § 1 mom..
126 §. Övergångsbestämmelse om övervakningsavgifter. I paragrafen föreskrivs att kommunen kan ta ut övervakningsavgifter enligt den nya tobakslagen från och med den 1 januari 2017. Före denna tidpunkt ska 25 a § 2 och 3 mom. i gällande tobakslag tillämpas på övervakningsavgifter.