Regeringens proposition

Tobakslagens syfte, begrepp och tillämpningsområde 

Enligt 1 § 1 mom. i tobakslagen föreskrivs det i tobakslagen om åtgärder för att förebygga att någon börjar använda tobaksprodukter, främja att människor slutar använda sådana produkter och skydda befolkningen mot att utsättas för tobaksrök. Sedan 2010 har syftet med tobakslagen enligt 1 § 2 mom. varit att användningen av tobaksprodukter, som innehåller för människor giftiga ämnen och orsakar beroende, ska upphöra. Finland är det första landet i världen med ett sådant syfte angivet i lag. 

I 2 § i tobakslagen finns definitioner av de begrepp som används i lagen. Enligt 1 punkten i paragrafen avses med tobak njutningsmedel, som är tillverkat av eller innehåller blad, stjälkar eller stammar av tobaksväxter (nicotiana) och med tobaksprodukter enligt 3 punkten produkter som helt eller delvis är tillverkade av tobak, genetiskt modifierad eller ej, och som är avsedda att rökas, snusas, sugas på eller tuggas. Definitionen av tobaksprodukter utgår från Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/37/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror (gamla tobaksdirektivet). 

Exempel på tobaksprodukter är tobak för användning i munnen, cigaretter, cigarrer och cigariller, som definieras i 3 a—3 d punkten i paragrafen. Definitionen av tobak för användning i munnen utgår från det gamla tobaksdirektivet och med den avses alla sådana produkter för användning i munnen, utom produkter avsedda att rökas eller tuggas, som helt eller delvis är tillverkade av tobak, i pulver- eller partikelform eller i någon kombination av dessa former, särskilt i portionspåsar eller porösa påsar, eller i en form som påminner om ett livsmedel. Snus är ett exempel på tobak för användning i munnen. Tuggtobak uppfyller däremot inte denna definition, eftersom den är avsedd att tuggas. 

Tobakslagen gäller också vissa sådana produkter som inte innehåller tobaksplanta, men som på annat sätt har nära anknytning till tobaksrökning. Enligt 2 § 2 punkten avses med tobakssurrogat ett njutningsmedel, som till användningssättet motsvarar tobak, men som inte innehåller tobak. Tobakssurrogat är till exempel energisnus, örtcigaretter och örtblandningar som används i vattenpipor. Till tobakssurrogaten hör också nikotinfria smakvätskor som kan förångas med hjälp av apparater för engångsbruk som liknar elektroniska cigaretter. Sådana produkter som under de senaste åren har kommit ut på marknaden kallas till exempel för ”e-vattenpipa” och ”e-shisha”. 

I 2 § 4 och 5 punkten definieras rökdon och tobaksimitation. Rökdon är vid tobaksrökning eller huvudsakligen för förberedelse därav avsedda tillbehör eller redskap, såsom cigarettpapper och pipor. En förteckning över rökdon finns i social- och hälsovårdsministeriets beslut om rökdon (1158/1999). Tobaksimitationer är i sin tur produkter som till formen har en nära likhet med en tobaksprodukt eller ett rökdon, men som inte innehåller tobak eller dess surrogat. Exempelvis chokladgodis som ser ut som cigaretter och vissa elektroniska cigaretter uppfyller definitionen av en tobaksimitation. 

I 2 § 6 och 10—17 punkten i tobakslagen finns begrepp som tobaksrökning, lokal, rökrum och övriga begrepp som hör samman med förbud mot och begränsning av tobaksrökning. I 7—9 punkten definieras tjära, nikotin och ingrediens på motsvarande sätt som i det gamla tobaksdirektivet. Dessutom definieras i 18 punkten tobakssponsring som varje form av offentligt eller privat bidrag till ett evenemang, en verksamhet eller en person med syftet eller med den direkta eller indirekta verkan att främja försäljning av en tobaksprodukt. Definitionen utgår från Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/33/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om reklam för och sponsring till förmån för tobaksvaror (tobaksreklamdirektivet). 

I 3 § i tobakslagen hänvisas till lagstiftning som utöver tobakslagen ska tillämpas på de produkter som avses i tobakslagen. Lagens 4 § gäller begränsningar i tobakslagens tillämpningsområde. Enligt paragrafen tillämpas tobakslagen inte på tobakssurrogat som betraktas som läkemedelspreparat eller som gifter. Därmed faller läkemedel och bekämpningsmedel som innehåller nikotin utanför tobakslagens tillämpningsområde. 

Reglering av produkternas ingredienser, skadliga ämnen och brandsäkerhet 

Användningen av tobaksprodukter skadar människans hälsa på många olika sätt. För att minska på hälsoriskerna har det ställts särskilda krav på tobaksprodukterna och med hjälp av dessa försöker man göra produkterna mindre farliga. Det är tillverkaren eller importören som ansvarar för att kraven uppfylls och som ska lämna Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira) vissa uppgifter som anges i tobakslagen om ingredienser och brandsäkerhet för de produkter som de representerar samt om de skadliga ämnen som uppstår vid rökning av produkterna, det vill säga om utsläppen. 

Cigaretter innehåller hundratals andra ingredienser förutom tobaksplantan. De används till exempel som smaksättning, för att reglera sättet cigaretten brinner på och för att förhindra uttorkning. Några ingredienser används dessutom för att röken ska bli lättare att inhalera och för att dölja den bittra smaken, förbättra utseendet på produkten eller för att göra produkten mer lockande på något annat sätt. 

Enligt 2 § 9 punkten i tobakslagen avses med ingrediens varje ämne eller beståndsdel, med undantag av tobaksplantans blad och andra naturliga eller icke beredda delar av tobaksplantan, som används vid tillverkning eller beredning av en tobaksprodukt och som finns kvar i den slutliga produkten, om än i annan form, inbegripet papper, filter, trycksvärta och klister. I 2 § i förordningen om åtgärder för inskränkande av tobaksrökning (225/1977, tobaksförordningen) föreskrivs allmänt om ingredienser som får användas vid tillverkningen av tobaksprodukter. I 5 § 1 mom. i tobakslagen bemyndigas statsrådet att genom förordning utfärda bestämmelser om ämnen som är farliga och menliga för hälsan och som en tobaksprodukt eller ett rökdon inte får innehålla och som inte får uppstå när tobaksprodukten röks. 

Tobaksrök innehåller omkring 4 000 enskilda föreningar, av vilka minst 250 är skadliga för människan och det är känt att över 70 av dem orsakar cancer. I tobakslagstiftningen har det satts upp gränsvärden för vissa skadliga ämnen som uppstår vid cigarettrökning. I en förordning som utfärdats med stöd av 5 § 3 mom. i tobakslagen (641/2002, förordningen om märkningen på minutförsäljningsförpackningar och om mängden skadliga ämnen) föreskrivs om den högsta tillåtna mängden skadliga ämnen. För tjära är detta 10 milligram, för nikotin 1 milligram och för kolmonoxid 10 milligram per cigarett. Gränsvärdena utgår från det gamla tobaksdirektivet. 

Enligt 6 § 2 mom. i tobakslagen ska den som tillverkar eller importerar cigaretter se till att halterna av tjära, nikotin och kolmonoxid som uppstår vid rökning av en cigarett har mätts och att exaktheten av informationen om tjära och nikotin på förpackningarna har verifierats innan produkten överlåts till detaljförsäljning. I förordningen om märkningen på minutförsäljningsförpackningar och om mängden skadliga ämnen finns närmare bestämmelser om de metoder som ska tillämpas vid mätningen, verifieringen och fastställandet. Ett provningslaboratorium som utför tester av skadliga ämnen ska enligt 6 a § i tobakslagen vara godkänt och övervakas av Valvira. Enligt 6 b § kan Valvira under vissa förutsättningar avbryta verksamheten vid ett laboratorium eller återkalla godkännandet av det. Vid övervakningen av provningslaboratorierna och testmetoderna bistår Säkerhets- och kemikalieverkets ackrediteringsenhet (Ackrediteringstjänsten FINAS) Valvira. 

År 2008 fogades bestämmelser om brandsäkerheten när det gäller cigaretter till tobakslagen genom en lagändring (984/2008). Enligt 5 § 2 mom. i tobakslagen ska brandegenskaperna hos cigaretter fylla tillräckliga brandsäkerhetskrav när det gäller självsläckande. Närmare bestämmelser om brandsäkerhetskraven har utfärdats genom social- och hälsovårdsministeriets förordning om cigarretters brandsäkerhet (1064/2008, brandsäkerhetsförordningen), som ändrats genom förordning 1141/2011. Enligt 6 § 1 mom. i tobakslagen svarar den som tillverkar eller importerar tobaksprodukter för fastställande av brandsäkerhetskraven för tobaksprodukter som är avsedda för försäljning eller annan överlåtelse i näringsverksamhet. År 2011 förenhetligades brandsäkerhetsstandarderna för cigaretter inom EU genom kommissionens genomförandebeslut om överensstämmelsen av standard EN 16156:2010 "Cigaretter — Uppskattning av benägenheten att orsaka antändning — Säkerhetskrav" och standard EN ISO 12863:2010 "Testmetod för att uppskatta cigaretters benägenhet att orsaka antändning" med det allmänna säkerhetskravet i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG samt om offentliggörande av hänvisningen till standard EN 16156:2010 "Cigaretter — Uppskattning av benägenheten att orsaka antändning — Säkerhetskrav" och standard EN ISO 12863:2010 "Testmetod för att uppskatta cigaretters benägenhet att orsaka antändning" i Europeiska unionens officiella tidning (brandsäkerhetsbeslutet). 

I 6 c § i tobakslagen föreskrivs att uppgifter som gäller ingredienser, skadliga ämnen och brandsäkerhet ska lämnas till Valvira. Den som tillverkar eller importerar tobaksprodukter ska en gång om året lämna verket en förteckning över resultaten av mätningarna av skadliga ämnen och över ingredienser som används vid tillverkningen av tobaksprodukterna samt forskningsrapporter och utlåtanden som visar att brandsäkerhetskraven uppfylls. I förordningen om märkningen på minutförsäljningsförpackningar och om mängden skadliga ämnen föreskrivs närmare om förteckningarnas uppläggning, de utredningar om ingredienserna som ska fogas till förteckningarna, toxikologiska och andra uppgifter samt inlämnandet av förteckningarna till Valvira och kommissionen. Det är Valviras skyldighet att informera konsumenterna om uppgifterna om skadliga ämnen och ingredienser. 

Reglering av produktförpackningarna 

I 7 och 7 a § i den gällande tobakslagen föreskrivs om krav på storlek och märkning som gäller tobaksprodukternas förpackningar. Regleringen är dels nationell, dels baserad på det gamla tobaksdirektivet. 

Om minimistorleken på tobaksprodukternas förpackningar föreskrivs det i 7 § 1 mom. i tobakslagen och enligt det ska förpackningarna innehålla minst 30 gram rulltobak, 20 cigaretter eller 10 cigariller. Cigarrer får dock säljas separat förutsatt att de är försedda med behöriga anteckningar. Enligt 7 § 2 mom. får tobaksprodukter inte, med undantag för cigarrer, säljas i minutförsäljningsförpackningar som innehåller mindre förpackningar eller som kan delas upp i mindre förpackningar. Den reglering som gäller storleken på förpackningarna trädde i kraft år 2009 och avsikten med den är att förhindra att små, förmånliga förpackningar blir populära bland unga och leder till att de börjar röka eller provröka. 

Om den märkning som krävs på förpackningar föreskrivs det i 7 § 3 mom. i tobakslagen, och denna reglering utgår från det gamla tobaksdirektivet. Den som tillverkar eller importerar tobaksprodukter ska innan de säljs eller på annat sätt överlåts i näringsverksamhet förse minutförsäljningsförpackningarna för tobaksprodukter med varningar på finska och svenska för de men för hälsan som tobaken vållar, halterna av skadliga ämnen samt uppgifter som behövs för identifikation och spårning av produkten. I förordningen om märkningen på minutförsäljningsförpackningar och om mängden skadliga ämnen föreskrivs det om märkningens storlek, placering, text, alternering, inramning och hur den i övrigt ska anges. Enligt 7 § i denna förordning ska produkternas minutförsäljningsförpackning märkas med ett partinummer eller liknande på sådant sätt att platsen och tiden för tillverkning kan fastställas. 

I 7 a § i tobakslagen förbjuds texter, namn, varumärken och figurativa märken eller andra märken som ger intrycket att en viss tobaksprodukt är mindre skadlig än andra på förpackningarna i enlighet med det gamla tobaksdirektivet. Därmed är uttryck som ”light” och ”mild” förbjudna, eftersom de skulle kunna ge konsumenten det felaktiga intrycket att produkten är mindre skadlig och på så sätt uppmuntra till en rikligare användning av produkten. På förpackningen får det inte finnas text som hävdar att produkten är brandsäker eller som ger intrycket att produkten är ofarlig. Sådana märkningar kan vara vilseledande och invagga konsumenterna i en falsk känsla av trygghet, eftersom det är fråga om en produkt som är avsedd för rökning och som därför i vilket fall som helst är förknippad med en viss brandrisk. 

Sedan år 2009 begränsas importen av sådana tobaksprodukter som inte har varningstexter på finska och svenska i 7 b § i tobakslagen. Enligt bestämmelsen får det i Finland inte utöver 200 cigaretter, 50 cigarrer, 100 cigariller och 250 gram pip- och cigarettobak för eget bruk föras in tobaksprodukter med en text som avviker från vad som föreskrivs i 7 § 3 mom. Syftet med begränsningarna är framför allt att trygga effekterna av produkternas varningstexter på befolkningsnivå. 

Begränsningar som gäller tillgänglighet 

Sedan tobakslagen stiftades har det funnits begränsningar i försäljningen av tobaksprodukter baserade på köparens ålder. Till en början var det förbjudet att i näringsverksamhet sälja eller på annat sätt överlåta tobaksprodukter eller rökdon till personer som uppenbarligen ännu inte fyllt 16 år. År 1995 höjdes åldersgränsen till 18 år, och år 2010 förbjöds också annan försäljning eller överlåtelse av tobaksprodukter till minderåriga än sådan som sker i näringsverksamhet. 

Enligt 10 § i tobakslagen får tobaksprodukter inte säljas eller på annat sätt överlåtas till den som inte har fyllt 18 år och även personer som säljer tobaksprodukter ska i regel ha uppnått myndighetsåldern. Dessutom är det förbjudet att i näringsverksamhet sälja rökdon till minderåriga. En näringsidkare som säljer tobaksprodukter eller rökdon ska göra upp en plan för egenkontroll för att dessa försäljningsförbud ska iakttas. I social- och hälsovårdsministeriets förordning om detaljhandelsförsäljningen av tobaksprodukter och rökdon (99/2009, detaljhandelsförordningen) föreskrivs närmare om uppgörandet av planen för egenkontroll samt om planens innehåll och genomförande. 

Då Finland gick med i EU år 1995 blev det förbjudet att i näringsverksamhet sälja eller på annat sätt överlåta tobak för användning i munnen, såsom snus. Regleringen av tobak för användning i munnen har skärpts sedan dess och i 10 a § 1 mom. i den gällande tobakslagen förbjuds också annan import, försäljning och överlåtelse av tobak för användning i munnen än sådan som sker i näringsverksamhet. Importförbudet gäller också anskaffning och mottagande av sådan tobak per post eller på annat motsvarande sätt från länder utanför Finland. Som ett undantag från importförbudet får en privatperson dock för personligt bruk som resgods föra in högst 30 dosor tobak för användning i munnen, förutsatt att en dosa innehåller högst 50 gram sådan tobak. Enligt 2 mom. i paragrafen gäller importförbudet av tobak för användning i munnen inte produkter i stängda försäljningslokaler eller lager ombord på fartyg och luftfartyg i internationell trafik. 

Enligt 10 a § 3 mom. är det förbjudet att sälja tobaksprodukter från automat. Förbudet har varit i kraft sedan ingången av år 2015, och syftet är framför allt att hindra minderåriga från att skaffa tobaksprodukter. Sådana automater är till exempel tobaksautomater som tidigare var allmänt förekommande i hotellobbyer. 

Enligt 10 a § 4 mom. är det förbjudet att sälja tobaksprodukter på tullauktion och på platser som nämns i 12 § 1 mom. 1 och 2 punkten, exempelvis i daghem och skolor. 

Detaljhandeln med tobaksprodukter blev tillståndspliktig år 2008. Enligt 10 b § i tobakslagen krävs tillstånd för att sälja eller på annat sätt överlåta tobaksprodukter. I regel är det den kommun där försäljningsplatsen ligger som beviljar tillstånd. Den som säljer tobaksprodukter ska fortlöpande kunna övervaka köpsituationen. 

En förutsättning för beviljande av detaljhandelstillstånd är att sökanden lägger fram en godtagbar plan för egenkontroll av försäljningen av tobaksprodukter och en redogörelse som uppfyller bestämmelserna för placeringen av tobaksprodukter och rökdon vid försäljningsdisken och kan bevisa att tillräckliga arrangemang för kontroll av försäljningen kan upprätthållas. Enligt 10 c § i tobakslagen för Valvira och kommunerna ett register över näringsidkare som har beviljats eller ansökt om tillstånd enligt tobakslagen. 

Partihandel med tobaksprodukter är inte tillståndpliktig eller anmälningspliktig näringsverksamhet. Enligt 10 d § i tobakslagen får tobaksprodukter säljas i partihandel utan detaljhandelstillstånd endast till andra partiaffärer för återförsäljning och till innehavare av ett i 10 b § avsett detaljhandelstillstånd. 

Enligt 11 § får inte den som inte har fyllt 18 år föra in eller inneha tobaksprodukter. Förbuden trädde i kraft år 2010 och de är en del av en helhet genom vilken man effektivt försöker begränsa tillgängligheten till tobak för minderåriga. Införsel av tobaksprodukter som strider mot 11 § i tobakslagen är en tobaksproduktförseelse som kriminaliseras i 31 e §, men innehav som strider mot 11 § är inte en straffbar handling. Förbudet att inneha tobaksprodukter inverkar dock på attityderna, och det fungerar till exempel som ett stöd för beslut kring rökfrihet för idrottsföreningar och skriftskolläger. 

Förbud mot främjande av försäljning och framläggande 

I 8 § 1 mom. i tobakslagen föreskrivs om förbud mot reklam, indirekt reklam, tobakssponsring och säljfrämjande verksamhet när det gäller tobaksprodukter och övriga produkter som avses i tobakslagen. Reklam för produkter som avses i tobakslagen och övrig säljfrämjande verksamhet som är riktad till konsumenter har varit förbjudna sedan år 1977, och år 1994 föreskrevs också om förbud mot indirekt reklam för att förhindra smygreklam. Som indirekt reklam betraktas i synnerhet främjande av försäljningen av tobaksprodukter i samband med reklam för någon annan nyttighet på så sätt att ett etablerat kännetecken för en tobaksprodukt oförändrat eller ändrat så att det ändå kan kännas igen används som kännetecken för nyttigheten eller att man annars associerar till en bestämd tobaksprodukt. 

År 2010 förbjöds tobakssponsring uttryckligen i tobakslagen som ett led i genomförandet av tobaksreklamdirektivet. Då utsträcktes förbudet mot reklam och övrig säljfrämjande verksamhet till att gälla även tobakssurrogat, såsom örtcigaretter och energisnus. 

Enligt 8 § 2 mom. i tobakslagen tillämpas det som bestäms i 1 mom. inte på reklam i en sådan publikation som har tryckts och publicerats utanför EU och som inte i första hand är avsedd för EU:s marknad och vars huvudsakliga syfte inte är att göra reklam för tobak, tobaksprodukter, tobakssurrogat, tobaksimitationer eller rökdon. Dessutom kan den som tillverkar eller importerar produkter som avses i tobakslagen enligt 8 § 3 mom. vid marknadsföringen av en produkt lämna dem som deltar i försäljningen uppgifter om produktens pris, sammansättning, egenskaper och tillverkning samt andra motsvarande produktuppgifter. I tobaksförordningen föreskrivs närmare om vad som får ingå i de tillåtna produktuppgifterna. 

Vid ingången av år 2012 trädde 8 a § i tobakslagen i kraft. Den gäller ett förbud mot att hålla tobaksprodukter synliga. Enligt den får inte tobaksprodukter och deras varumärken hållas synliga vid detaljförsäljning av tobak, tobaksprodukter, tobakssurrogat, tobaksimitationer eller rökdon. Syftet med denna bestämmelse är att begränsa marknadsföringen av tobaksprodukter, särskilt på detaljhandelsställen för tobaksprodukter som finns i barns och ungas vardagsmiljö. Förbudet gäller inte sådana försäljningsställen med egen ingång som huvudsakligen säljer tobaksprodukter eller rökdon och där varken de tobaksprodukter som säljs eller deras varumärken kan ses utanför försäljningsstället. Undantag från förbudet gäller också på fartyg i internationell sjöfart. 

Enligt 8 b § i tobakslagen får en detaljförsäljare av tobaksprodukter på begäran av den som köper tobaksprodukter visa honom eller henne en tryckt varukatalog med bilder på förpackningarna till de tobaksprodukter som finns till detaljförsäljning på försäljningsstället. Detaljförsäljaren får också på begäran av köparen ge honom eller henne en tryckt förteckning över tobaksprodukterna och deras priser. Närmare bestämmelser om varukatalogens och förteckningens innehåll och utformning utfärdas genom den detaljhandelsförordning som nämns ovan. 

Enligt 9 § i tobakslagen är anknytning av tobak, tobaksprodukt, tobakssurrogat, tobaksimitation och rökdon till försäljning eller överlåtelse av andra produkter eller till utförande av tjänster förbjuden. 

Rökförbud och rökrestriktioner 

Ett av tobakslagens viktigaste mål är att skydda befolkningen mot de men för hälsan som tobaksrök i omgivningen vållar. Syftet med rökförbuden är att ingen mot sin vilja ska utsättas för tobaksrök. 

Utöver de förbud som finns i tobakslagen begränsas tobaksrökning också med stöd av annan lagstiftning, till exempel arbetarskyddslagen (738/2002), hälsoskyddslagen (763/1994) och fängelselagen (767/2005). Dessutom kan tobaksrökning förbjudas eller begränsas på basis av ägande eller avtal, till exempel i bostadssammanslutningars bolagsordningar och i hyresavtal för bostadslägenheter samt i arbetsförhållanden med stöd av arbetsgivarens direktionsrätt.  

I tobakslagens 12 och 13 §, som trädde i kraft år 1977, förbjöds rökning delvis bland annat i offentliga utrymmen, på allmänna kommunikationsmedel och i sådana lokaler på daghem och i skolor som används av barn. 

Förbuden har skärpts fortlöpande. Enligt 12 § 1 mom. 1 punkten i den gällande tobakslagen är tobaksrökning förbjuden i lokaler för familjedagvård medan familjedagvården pågår, i daghemslokaler och på deras utomhusområden samt i sådana lokaler och på sådana utomhusområden vid anstalter där vård meddelas med stöd av barnskyddslagen (417/2007) eller mentalvårdslagen (1116/1990) som är avsedda för personer som inte fyllt 18 år. Enligt 2 punkten är rökning också förbjuden i lokaler vid läroanstalter som ger grundläggande utbildning, yrkesutbildning och gymnasieutbildning och deras elevhem samt på utomhusområden som används av dessa. Enligt 6 punkten är rökning förbjuden i lokaler på allmänna kommunikationsmedel. 

I 3 och 4 punkten i det nämnda momentet förbjuds tobaksrökning dessutom i lokaler som är reserverade för allmänheten och kunderna vid ämbetsverk, myndigheter och liknande inrättningar och vid offentliga tillställningar som arrangeras i lokaler. 

I de ändringar i tobakslagen som trädde i kraft år 2010 förbjöds tobaksrökning också under skyddstak och på läktare vid offentliga tillställningar som anordnas på utomhusområde och på andra platser som direkt är avsedda för publiken som ska följa tillställningen och där deltagarna vistas stillastående eller stillasittande (8 punkten i momentet). Med offentlig tillställning avses enligt 2 § i tobakslagen sådana allmänna sammankomster och offentliga tillställningar som avses i lagen om sammankomster (530/1999). 

I tobakslagstiftningen var tobaksrökning på arbetsplatser ursprungligen inte förbjuden. År 1995 reformerades tobakslagen så att arbetsplatserna i regel blev rökfria. Undantag utgjordes till exempel av restaurangernas kundutrymmen, där rökning fortfarande kunde tillåtas. Begränsningar av rökning på restauranger har sedan dess införts stegvis. 

År 2000 klassificerades tobaksrök som ett karcinogent ämne i 11 a § i tobakslagen. Av denna anledning ska bestämmelserna i arbetarskyddslagstiftningen iakttas för att skydda de anställda mot att utsättas för tobaksrök i arbetet. 

Sedan år 2007 har rökning även varit förbjuden i restauranger. Enligt 13 b § får det i restauranger dock byggas ett separat rökrum som godkänts för tobaksrökning. Tobaksrök får i så fall inte sprida sig till det område där tobaksrökning är förbjuden och det är förbjudet att servera och inta mat och dryck i rökrum. 

Enligt 12 § 1 mom. 5 punkten i den gällande tobakslagen är tobaksrökning i princip förbjuden i gemensamma samt för allmänheten och kunder avsedda lokaler på en arbetsplats. Med gemensamt utrymme på en arbetsplats avses enligt 2 § 14 punkten i tobakslagen sådana vilrum, måltidsrum, sanitetsutrymmen och andra personalutrymmen som finns på en arbetsplats och är avsedda för de anställda eller som används gemensamt av dem, sådana korridorer, hallar och trappuppgångar som används av de anställda samt sådana lokaler som är avsedda som samlingsplats för dem.  

Enligt 13 § 4 mom. i tobakslagen är en arbetsgivare skyldig att, efter att ha avtalat med de anställda eller med deras representant, förbjuda tobaksrökning eller begränsa den så att de anställda inte ofrivilligt utsätts för tobaksrök i sådana arbetsutrymmen på arbetsplatsen där tobaksrökning inte är förbjuden enligt 12 § 1 mom. 5 punkten. Bestämmelsen gäller exempelvis sådana arbetsrum för de anställda som inte är lokaler avsedda för allmänheten och kunder.  

I praktiken har det som anges i 12 och 13 § i tobakslagen om uppdelningen mellan rökförbud som föreskrivs i lagen och rökförbud som meddelas av arbetsgivaren förlorat sin betydelse, eftersom tobaksrökning numera förutsätts vara förbjuden i alla lokaler på en arbetsplats.  

Enligt 13 § 5 mom. i tobakslagen tillämpas de förbud mot och begränsningar av tobaksrökning som nämns ovan inte på ett arbetsutrymme i en anställds eller en näringsidkares eller annan yrkesutövares hem, eller på ett arbetsutrymme som används endast av medlemmarna i samma familj och av andra som bor i samma hushåll. 

Enligt 13 § 1 mom. kan dock ägare eller innehavare av lokaler och allmänna kommunikationsmedel och arrangörer av offentliga tillställningar tillåta tobaksrökning i ett för ändamålet reserverat rum eller utrymme, under förutsättning att tobaksrök inte kan sprida sig till de utrymmen där tobaksrökning är förbjuden. Rökning får också med vissa kvantitativa begränsningar tillåtas i inkvarteringsrum för gäster på hotell eller andra inkvarteringsrörelser. Om rökförbud i restauranglokaler på fartyg i internationell sjöfart föreskrivs i 13 § 3 mom. 

De anslag som informerar om rökförbud och utrymmen som reserverats för tobaksrökning ska enligt 13 § 6 mom. finnas synligt uppsatta på arbetsplatser, i offentliga utrymmen, i allmänna kommunikationsmedel och i övriga utrymmen som nämns i tobakslagen. Anslagen ska till sitt innehåll vara entydiga och till sin storlek och placering sådana att de lätt kan upptäckas av dem som anländer till utrymmena eller vistas där. 

Före år 2010 gällde rökförbuden i tobakslagen inte alls bostadsfastigheter. Vid denna tidpunkt förbjöds rökning i gemensamma och för allmänheten avsedda lokaler i bostadsaktiebolags eller andra bostadssammanslutningars bostadsfastigheter enligt 12 § 1 mom. 7 punkten i tobakslagen. Samtidigt gavs bostadssammanslutningar i 12 § 3 mom. rätt att förbjuda tobaksrökning på gemensamma utomhusområden i närheten av byggnadens friskluftsintag, på lekområden för barn och på gemensamma balkonger som innehas av sammanslutningen. Vid reformen utvidgades inte rökförbuden till att gälla aktielägenheter som är i de boendes besittning eller tillhörande balkonger.  

I hälsoskyddslagen föreskrivs om sanitära krav på bostäder. Om det i en bostad eller något annat vistelseutrymme förekommer tobakslukt eller tobaksrök i den omfattning att detta kan medföra sanitär olägenhet för den som vistas i bostaden eller utrymmet, kan den kommunala hälsoskyddsmyndigheten enligt 27 § i den lagen förelägga den vars förfarande eller åtgärd orsakar ett sådant missförhållande att vidta åtgärder för att avhjälpa eller begränsa den sanitära olägenheten. Bostadsbolag är som fastighetsägare vanligen skyldiga att se till att tobaksrök inte kommer in i bostäder genom otillräcklig ventilation eller genom bristfälliga ventiler för ersättningsluft eller konstruktioner. Kommunen kan i princip förbjuda rökning i bostadslägenheter eller på balkonger med stöd av hälsoskyddslagen, om man inte på annat sätt kan förhindra att tobaksrök sprider sig till bostäder.  

Myndighetsverksamhet 

Om uppgiftsfördelningen mellan statliga myndigheter vid ledning och övervakning av tobakslagen föreskrivs i 14 § i tobakslagen. Den allmänna ledningen och styrningen av att tobakslagen och bestämmelser som utfärdats med stöd av den iakttas ska skötas av social- och hälsovårdsministeriet. Valvira styr regionförvaltningsverken och kommunerna i deras skötsel av de uppgifter som med stöd av tobakslagen ska skötas av dem. Dessutom har Valvira tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i 5, 6, 6 a—6 c, 7, 7 a, 8 och 9 § om sammansättning och kvalitetsövervakning av, provningslaboratorier för samt försäljning av och reklam för tobaksprodukter. Ackrediteringstjänsten FINAS bistår i övervakningen av provningslaboratoriernas och testmetodernas kompetenskrav. 

För styrningen och samordnandet av den tillsyn som regleras i tobakslagen ska Valvira utarbeta ett riksprogram för övervakningen av tobakslagen och det ska ses över minst vart tredje år. Detta tillsynsprogram utgör en del av det riksomfattande programmet för tillsyn över miljö- och hälsoskyddet. 

Enligt 14 a § övervakar kommunen inom sitt område att tobakslagen och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den iakttas. Kommunen ska för regelbunden tillsyn utarbeta och godkänna en plan för övervakningen av tobakslagen så att tillsynen är av hög kvalitet och regelbunden samt förebygger sanitära olägenheter. Den kommunala tillsynsplanen ska beakta det riksomfattande tillsynsprogrammet som anges i 14 § och den ska ses över minst vart tredje år. 

Enligt 14 § styr regionförvaltningsverket inom sitt verksamhetsområde kommunerna i verkställigheten av tobakslagen och de bestämmelser och föreskrifter som utfärdats med stöd av den samt bedömer och utvärderar dessutom de kommunala tillsynsplaner enligt 14 a § som gäller övervakningen av tobakslagen. 

Enligt 14 b § övervakar arbetarskyddsmyndigheterna att bestämmelserna om förbud mot och begränsning av tobaksrökning iakttas på arbetsplatserna. Tullen övervakar att de begränsningar vid införsel som avses i 7 b § samt de importförbud som avses i 10 a § 1 mom. och 11 § iakttas. Polisen i sin tur övervakar att 12 § 1 mom. 4, 5 och 8 punkten iakttas. 

Social- och hälsovårdsministeriet kan enligt 15 § i tobakslagen bistås av en delegation för avgivande av utlåtanden och tagande av initiativ i principiella och vittsyftande frågor som gäller inskränkande av tobaksrökning. 

I 17 § föreskrivs närmare om kommunens uppgifter och befogenheter. Enligt 1 mom. ska kommunen på eget initiativ eller på basis av gjorda anmälningar förrätta inspektioner av lagrings- och försäljningsplatser för tobaksprodukter samt övervaka hur tobaksprodukter och rökdon säljs och hålls synligt framlagda vid försäljningsdisken, egenkontrollen av försäljningen av tobaksprodukter och rökdon, reklam och annan säljfrämjande verksamhet som gäller tobaksprodukter och rökdon samt iakttagandet av rökförbud och rökrestriktioner inom sitt verksamhetsområde. 

Om det i samband med en inspektion eller på annat sätt konstateras att det förekommer verksamhet som strider mot bestämmelserna, ska kommunen förbjuda denna verksamhet enligt 17 § 2 mom. Kommunen kan också anmäla detta till antingen åklagaren eller Valvira beroende på vad saken gäller. 

Lagens 18 § gäller Valviras förbud. Enligt 1 mom. i paragrafen kan Valvira förbjuda en aktör att fortsätta och upprepa att göra reklam eller främja försäljningen i fråga om en produkt som avses i tobakslagen. I 2 mom. föreskrivs om Valviras befogenhet att förbjuda försäljning eller annan överlåtelse av tobaksprodukter eller rökdon som sker i näringsverksamhet. Förbud är möjligt till exempel om minutförsäljningsförpackningar saknar nödvändig varningstext eller halterna av tjära, nikotin och kolmonoxid inte har undersökts på det sätt som anges i 6 § 2 mom. Enligt 4 mom. i paragrafen kan Valvira också förplikta en tillverkare eller importör att inom den tid som verket bestämmer dra bort tobaksprodukten eller rökdonet från marknaden. De förbud som anges i 18 § 1 och 2 mom. kan enligt 19 § också meddelas temporärt om det på grund av omfattningen eller betydelsen av ett förfarande som strider mot bestämmelserna är nödvändigt att snabbt hindra att förfarandet fortsätts eller upprepas. 

Enligt 20 § i tobakslagen kan Valvira när det fattar beslut om ett förbud eller om en bortdragning från marknaden förplikta den som förbudet eller föreläggandet gäller att inom utsatt tid och på det sätt som verket bestämmer vidta en rättelseåtgärd, om detta ska anses nödvändigt på grund av de uppenbara olägenheter som orsakas av det förfarande som strider mot bestämmelserna. Dessutom kan Valvira eller kommunen förena ett förbud med vite eller hot om att en åtgärd som inte vidtagits inom utsatt tid utförs på den försumliges bekostnad. På vite och hot om tvångsutförande tillämpas vad som bestäms om detta i viteslagen (1113/1990). 

Enligt 21 § 4 mom. i tobakslagen dömer marknadsdomstolen ut vite som kommunen eller Valvira har förelagt och fattar beslut om verkställighet av hot om tvångsutförande i ärenden som avses i 1 mom., på ansökan av den som har förelagt vitet eller hotet om tvångsutförande. 

Förvaltningsdomstolen dömer ut vite som Valvira eller kommunen har förelagt den som handlat i strid med 5, 6 eller 6 a—6 c § samt som kommunen förelagt den som handlat i strid med 10, 10 a eller 12 § eller 13 § 1—3 eller 6 mom. och fattar beslut om verkställighet av hot om tvångsutförande, på ansökan av den som förelagt vitet eller hotet om tvångsutförande. 

Enligt 21 a § behöver inte den som bryter mot ett i tobakslagen avsett förbud eller åläggande som har förenats med vite dömas till straff för samma gärning. Syftet med bestämmelsen är att förhindra sanktionskumulation. 

Forskning, uppföljning och verksamhet för inskränkande av tobaksrökning behandlas i 7 kap. i tobakslagen. Enligt 22 § ska Institutet för hälsa och välfärd (THL) följa upp och undersöka vilka effekter åtgärder enligt tobakslagen och ändringar i tobaksprodukternas minutförsäljningspriser har på hur allmän tobaksrökning är samt utföra och stödja forsknings-, uppföljnings- och utvecklingsarbete för minskning av de faror och men för hälsan som tobaksrökningen vållar. 

Enligt 23 § ska THL och regionförvaltningsverket i samarbete med THL svara för den riksomfattande och regionala verksamheten för minskning av tobaksrökning, lämna andra statliga myndigheter och kommuner program för hälsofostran samt annat material om de faror och men för hälsan som tobaksrökningen vållar samt ge anvisningar om förfaringssätt som rekommenderas för undvikande och minskning av tobaksrökning. Enligt 24 § svarar kommunen för den lokala verksamheten för inskränkande av tobaksrökning. 

I 8 kap. i tobakslagen föreskrivs om kostnader och avgifter. Enligt 25 § svarar den som tillverkar eller importerar tobaksprodukter för kostnaderna för undersökning av sådana ämnen i tobaksprodukterna som vållar fara och men för hälsan samt för kostnaderna för kvalitetskontroll av tobaksprodukterna och kostnaderna för bortdragning av en tobaksprodukt från marknaden. När en statlig myndighet behandlar ett ärende enligt tobakslagen kan den ta ut en avgift som fastställs i enlighet med lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992). Närmare bestämmelser om avgifterna utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. 

I 25 a § i tobakslagen föreskrivs om hur avgifter för tillsynsåtgärder och övervakningen av detaljhandeln tas ut. Enligt 1 mom. ska kommunen hos en näringsidkare ta ut en avgift enligt en av kommunen godkänd taxa för kontroller och provtagning som ingår i den kommunala tillsynsplanen, med undantag för övervakningen av försäljningen av tobaksprodukter. Dessutom ska kommunen hos verksamhetsutövaren ta ut en avgift för tillsynen över efterlevnaden av föreskrifter som meddelats med stöd av en kontroll som ingår i den kommunala tillsynsplanen, när föreskrifterna har meddelats med anledning av att bestämmelserna i tobakslagen inte har följts. 

Enligt 25 a § 2 mom. ska kommunen hos den som ansöker om tillstånd att sälja tobaksprodukter ta ut en avgift för försäljningstillståndet enligt den taxa som kommunen godkänt. Dessutom ska kommunen hos innehavaren av ett försäljningstillstånd ta ut en årlig övervakningsavgift för varje försäljningsdisk enligt den taxa som kommunen fastställt, för övervakning av försäljningen och åtgärder i samband med övervakningen. 

Kommunen ska bestämma avgifterna för sina prestationer så att beloppet motsvarar högst kostnaderna för att producera prestationen. I 25 b § föreskrivs om ränta och indrivning av avgifter. 

I 9 kap. behandlas erhållande av uppgifter. Enligt 28 § i tobakslagen har Valvira och kommunen rätt att för övervakningen av att tobakslagen iakttas till exempel få tillträde till och inspektera de platser där tobaksprodukter förpackas och säljs samt att avgiftsfritt ta prov för undersökningar av tobaksprodukter. Rätten att få information gäller också sådana uppgifter om privat affärs- eller yrkeshemlighet som behövs för tillsynen. Dessutom kan uppgifter utan hinder av bestämmelserna om sekretess lämnas ut till vissa myndigheter. 

Kommunen och regionförvaltningsverket är enligt 28 a § skyldiga att på begäran utan ersättning till Valvira lämna de övriga uppgifter om kontroller, kontrollåtgärder, kontrollpersonal, avgifter samt tillsyn som behövs för styrningen, uppföljningen, rapporteringen och statistiken i fråga om tillsynen enligt tobakslagen. 

Enligt 30 a § har Valvira och kommunen rätt att av andra myndigheter få handräckning för övervakning av att tobakslagen och bestämmelser som utfärdats med stöd av den iakttas och för verkställande av beslut. 

Påföljder 

I 10 kap. i tobakslagen föreskrivs om straffrättsliga påföljder för handlingar som strider mot tobakslagen och för en del av dem föreligger hot om fängelsestraff. Det föreskrivs också om återkallande av detaljhandelstillstånd för tobaksprodukter. 

Den som gör reklam för tobak, tobaksprodukter, tobakssurrogat, tobaksimitationer eller rökdon eller på annat sätt främjar försäljningen av dessa eller annars handlar i strid med 7 a § 3 mom. eller 8, 8 a eller 9 §, ska enligt 31 § i tobakslagen dömas till böter för förseelse vid marknadsföring av tobak. Detsamma gäller den som beställt eller utfört reklamen, den säljfrämjande åtgärden eller någon annan åtgärd samt anställda hos dem. 

Den som gör reklam för tobak, tobaksprodukter, tobakssurrogat, tobaksimitationer eller rökdon eller på annat sätt främjar försäljningen av dessa eller annars handlar i strid med 7 a § 3 mom. eller 8 eller 9 § så att förfarandet också som helhet bedömt ska anses vara grovt på grund av det sätt på vilket det genomförts, målgruppens ålder eller storlek eller den ekonomiska nytta som förfarandet medfört, ska enligt 31 a § i tobakslagen dömas till böter eller fängelse i högst två år för brott vid marknadsföring av tobak. Detsamma gäller den som beställt eller utfört reklamen, den säljfrämjande åtgärden eller någon annan åtgärd samt anställda hos dem. 

Enligt 31 b § ska innan åtal väcks i ett ärende som gäller förseelse eller brott vid marknadsföring av tobak enligt 31 och 31 a § åklagaren bereda Valvira tillfälle att ge ett utlåtande, och domstolen ska vid behandlingen av ett sådant ärende bereda Valvira möjlighet att höras. 

I 31 c § i tobakslagen kriminaliseras försäljning, annan överlåtelse eller förmedling av tobaksprodukter till minderåriga mot ersättning, försäljning, annan överlåtelse eller förmedling av tobak för användning i munnen mot ersättning, försäljning och annan överlåtelse av tobaksprodukter i näringsverksamhet utan detaljhandelstillstånd samt försäljning eller annan överlåtelse av tobaksprodukter i partihandel i strid med 10 d § som brott vid försäljning av tobak. Straffskalan är böter eller fängelse i högst sex månader. 

Den som i näringsverksamhet säljer eller på annat sätt överlåter tobaksprodukter som inte har testats i ett i enlighet med 6 a § godkänt provningslaboratorium eller om vilka det inte har lämnats sådana uppgifter som avses i 6 c § eller vars märkningar på försäljningsförpackningarna inte överensstämmer med 7 § 1—3 mom. eller 7 a § 1 och 2 mom., ska enligt 31 d § i tobakslagen dömas till böter för försäljning av produkter som strider mot tobakslagen. 

Den som för in tobaksprodukter i landet i strid med 7 b eller 11 § eller tobak för användning i munnen i strid med 10 a § 1 mom. ska dömas till böter för tobaksproduktförseelse enligt 31 e § i tobakslagen, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag. 

Den som trots påminnelse från innehavaren av ett allmänt kommunikationsmedel, en lokal eller ett utomhusområde, från innehavarens representant, från tillsynsmyndigheten eller från arrangören av eller en ordningsman vid en offentlig tillställning fortsätter att röka i en lokal eller utomhus på ställen där tobaksrökning är förbjuden enligt 12 §, ska dömas till böter för rökningsförseelse enligt 32 § i tobakslagen. 

Enligt 33 § i tobakslagen ska den som innehar en lokal, ett utomhusområde eller ett allmänt kommunikationsmedel eller dennes representant eller den som arrangerar offentliga tillställningar och som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i strid med 12 § tillåter tobaksrökning i lokaler eller på ett utomhusområde där det är förbjudet dömas för brott mot skyddsåtgärder enligt tobakslagen. Detsamma gäller den som underlåter att vidta de åtgärder för förhindrande av att tobaksrök sprider sig till lokaler där tobaksrökning är förbjuden som förutsätts i de förbud eller föreskrifter som kommunen meddelat, eller tillåter att rökrummet används för något annat ändamål än det som anges i 13 b §. 

Enligt 33 a § kan kommunen återkalla ett detaljhandelstillstånd för viss tid, om innehavaren, trots att kommunen eller en annan tillsynsmyndighet gett en skriftlig anmärkning eller varning eller trots ett påfört bötesstraff, till exempel gör reklam för tobaksprodukter, har dem synliga på försäljningsplatsen eller säljer tobaksprodukter till minderåriga. Ett försäljningstillstånd kan återkallas permanent, om en skriftlig anmärkning eller varning inte har lett till att missförhållandena inom verksamheten har avlägsnats och lagöverträdelsen upprepas eller är uppsåtlig eller den också bedömd som en helhet är grov. Dessutom kan kommunen återkalla ett försäljningstillstånd permanent, om innehavaren av tillståndet till exempel säljer tobak för användning i munnen eller tobaksprodukter med förpackningar som saknar de varningstexter och annan märkning som krävs. Ett detaljhandelstillstånd som har återkallats permanent kan på ansökan beviljas på nytt tidigast ett år efter återkallandet. 

Enligt 33 b § ska polisen till den kommun som beviljat försäljningstillståndet meddela alla förseelser vid försäljning som anmälts till polisen och sina åtgärder i frågan. 

Ändringssökande 

Om sökande av ändring i beslut som fattats med stöd av tobakslagen föreskrivs i 21 och 35 §. Paragraferna har ändrats genom lagen om ändring av 21 och 35 § i tobakslagen (1043/2015), som trädde i kraft vid ingången av år 2016. 

Enligt en huvudregel som finns i 35 § 1 mom. i tobakslagen får ett beslut som fattats med stöd av tobakslagen överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen (586/1996). Undantag från denna regel är i första hand de situationer som anges i 35 § 3 mom., det vill säga beslut som gäller tillsynsplaner och taxor. Ändring i dem får sökas på det sätt som anges i kommunallagen (365/1995). Förvaltningsbesvär är numera rättsmedel även i ärenden som gäller detaljhandelstillstånd för tobaksprodukter. Tidigare har man kunnat söka ändring i dessa ärenden i den ordning som anges i kommunallagen.  

I 35 § 2 mom. i tobakslagen föreskrivs som en ny bestämmelse om besvärstillstånd för beslut som fattats med stöd av tobakslagen. Förvaltningsdomstolens beslut får i regel överklagas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Bestämmelserna om besvärstillstånd omfattar till exempel ärenden som gäller beviljande av detaljhandelstillstånd för tobaksprodukter och godkännande av provningslaboratorium. Bestämmelserna om besvärstillstånd gäller däremot inte ärenden som är av särskild betydelse med tanke på partens rättsskydd och idkande av näring. Dessa är ärenden som gäller återkallande av godkännande av provningslaboratorium eller avbrytande av dess verksamhet, förbud mot lagstridig verksamhet, försäljningsförbud, förpliktande att dra bort produkten från marknaden och vidta en rättelseåtgärd samt återkallande av detaljhandelstillstånd. 

I 21 § 1 mom. i tobakslagen föreskrivs att en del av Valviras beslut om förbud inte får överklagas genom besvär. Om beslutet om förbud eller förordnandena om temporärt förbud grundar sig på reklam eller annan säljfrämjande verksamhet i strid med 7 a § 3 mom. eller 8 eller 9 § eller på grund av att en tobaksprodukts minutförsäljningsförpackning strider mot 7 § 1—3 mom. eller 7 a § 1 eller 2 mom. får inte beslutet eller förordnandet eller vite eller hot om tvångsutförande som förelagts i samband med dessa överklagas genom besvär. Den som av Valvira har meddelats ett sådant beslut om förbud eller förordnande om temporärt förbud eller förelagts vite eller hot om tvångsutförande, kan enligt 21 § 3 mom. genom en ansökan föra ärendet till marknadsdomstolen inom 30 dagar från delfåendet av beslutet eller förordnandet. 

Enligt 21 § 2 mom. i tobakslagen får inte heller ett motsvarande beslut om att förena ett förbud med vite eller hot om tvångsutförande som kommunen har fattat överklagas genom besvär. Den som har förelagts vitet eller hotet om tvångsutförande kan genom en ansökan föra ärendet till Valvira inom 14 dagar från delfåendet av anvisningarna. En part som har meddelats ett beslut av Valvira kan föra ärendet till marknadsdomstolen. 

Enligt 35 § 4 mom. kan sådana beslut av förvaltningsmyndigheter som avses i tobakslagen verkställas även om de överklagas. Besvärsinstanserna har dock rätt att förbjuda eller avbryta beslutets verkställighet högst till dess överklagandet avgjorts genom ett lagakraftvunnet beslut. 

Enligt 35 § 5 mom. kan ärenden som gäller meddelande av förbud enligt tobakslagen upptas till ny behandling, om det av synnerliga skäl finns grundad anledning till det. 

Allmänt om elektroniska cigaretter 

I elektroniska cigaretter används nikotin på ett nytt sätt och det har snabbt kommit ut på marknaden. En elektronisk cigarett är en eldriven apparat och med hjälp av den förångas en nikotinhaltig vätska för att inhaleras i lungorna. För samma ändamål marknadsförs också nikotinfria vätskor och elektroniska vattenpipor för engångsbruk som kallas ”e-shisha”. I synnerhet de senare är ofta smaksatta med godis- eller fruktsmak.  

Vätskorna som används i elektroniska cigaretter består vanligen av nikotin, en basvätska av propylenglykol eller glycerol, eller en blandning av dem, samt av vatten och eventuella smaktillsatser. Nikotinhalten i de vätskor som innehåller nikotin uppgår vanligen till högst 36 milligram per milliliter. Det finns inga försäljningstillstånd i Finland för vätskor som innehåller nikotin, vilket också framkommer nedan. 

En del av de elektroniska cigaretterna är avsedda för engångsbruk, medan andra kan laddas och fyllas på. Några elektroniska cigaretter påminner till exempel om cigaretter, cigarrer eller pipor, medan andra apparater till sin form inte liknar traditionella tobaksprodukter eller rökdon. Dessutom tilltalar ”e-shishorna” minderåriga på grund av sin smak, sitt färggranna utseende och sina dekorationer. 

Förutom för att dosera nikotin är det också möjligt att använda elektroniska cigaretter för att dosera droger i flytande form. Tullen i Finland har gjort vissa observationer av lösningar som är avsedda för elektroniska cigaretter och som har innehållit syntetiska cannabinoider. I några delstater i Förenta staterna produceras och säljs redan lösningar som innehåller tetrahydrocannabinol, eller THC, som är ett extrakt av cannabisplantan. Dessa är också avsedda att förångas med hjälp av elektroniska cigaretter. THC är den huvudsakliga psykoaktiva substansen i cannabis. Enligt beskrivningar är fördelarna med cannabis i elektroniska cigaretter att drogen verkar snabbare och är luktfri. 

Tobakslagen 

I tobakslagen finns inga uttryckliga bestämmelser om elektroniska cigaretter och de vätskor som är avsedda att användas i dem. Beroende på situationen är det dock möjligt att betrakta elektroniska cigaretter som sådan tobaksimitation som avses i 2 § 5 punkten i tobakslagen, det vill säga som produkter som till formen har en nära likhet med en tobaksprodukt eller ett rökdon, men som inte innehåller tobak eller dess surrogat. En del elektroniska cigaretter har till formen en nära likhet med till exempel cigaretter, cigarrer eller pipor, vilket också har framkommit tidigare. 

Den nikotinfria vätska som används i elektroniska cigaretter betraktas däremot som ett sådant tobakssurrogat som avses i 2 § 2 punkten i tobakslagen, det vill säga som njutningsmedel, som till användningssättet motsvarar tobak, men som inte innehåller tobak. Tobakssurrogat som betraktas som läkemedelspreparat, i det här fallet nikotinvätskor för användning i elektroniska cigaretter, har däremot undantagits från tobakslagens tillämpningsområde i 4 §. 

Av de bestämmelser som finns i den nuvarande tobakslagen tillämpas främst förbudet mot säljfrämjande verksamhet i 8 § på de elektroniska cigaretterna och de nikotinfria vätskorna. Dessutom gäller det förbud mot att hålla tobaksprodukter synliga som anges i 8 a § delvis också de här produkterna. 

Till övriga delar faller de elektroniska cigaretterna och de vätskor som används i dem för närvarande utanför tobakslagens tillämpningsområde. Därmed tillämpas på dem till exempel inte bestämmelserna om åldersgränsen för försäljning och innehav och inte heller förbuden mot användning. I praktiken har till exempel många ägare och innehavare av allmänna kommunikationsmedel, restauranger och arbetsplatser ändå av tillsynsmässiga skäl beslutat att förbjuda användningen av elektroniska cigaretter i sådana lokaler där också tobaksrökning är förbjuden. Myndighetskontrollen och straffbestämmelserna i tobakslagen gäller dock inte sådana förbud. 

Läkemedelslagstiftningen 

I Finland anses nikotinvätskor för elektroniska cigaretter höra till läkemedelslagens (395/1987) tillämpningsområde. Enligt 3 § 1 mom. i läkemedelslagen förstås med läkemedel ett preparat eller ämne vars ändamål är att vid invärtes eller utvärtes bruk bota, lindra eller förebygga sjukdomar eller sjukdomssymtom hos människor eller djur. Enligt 2 mom. betraktas som läkemedel också ett sådant ämne eller en sådan kombination av ämnen för invärtes eller utvärtes bruk som kan användas för att genom farmakologisk, immunologisk eller metabolisk verkan återställa, korrigera eller modifiera fysiologiska funktioner eller utröna hälsotillståndet eller sjukdomsorsaker hos människor eller djur. 

Enligt 6 § i läkemedelslagen beslutar Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet (Fimea) vid behov om ett ämne eller ett preparat ska betraktas som läkemedel. Nikotin är klassificerat som läkemedel i bilagan till beslutet av Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet om läkemedelsförteckning (207/2015). 

Fimea har inte kategoriskt klassificerat de nikotinvätskor som används i elektroniska cigaretter som läkemedel, utan har bedömt produkterna utgående från deras preparat, men i slutänden har de dock alltid klassificerats som läkemedel. Klassificeringen grundar sig på nikotinvätskornas förmåga att med hjälp av sin farmakologiska verkan modifiera fysiologiska funktioner hos människan. Nikotin påverkar nämligen det centrala nervsystemet och det ökar hjärtats slagfrekvens och drar ihop blodkärlen. Till biverkningarna hör till exempel yrsel, huvudvärk, hjärtklappning, illamående och beroendeframkallande. Dessutom är nikotin ett mycket giftigt ämne, även om uppskattningarna av hur mycket som är en dödlig oral engångsdos varierar. Enligt vissa uppskattningar skulle en livsfarlig dos utgöras av 6,5—13 milligram per kilogram kroppsvikt. Enligt denna uppskattning räcker det med en flaska nikotinvätska på 10 milliliter som används i elektroniska cigaretter och som innehåller 20 milligram nikotin per milliliter för att, om den dricks, döda ett barn som väger 30 kilogram. 

I vissa fall kan nikotinvätskor för elektroniska cigaretter betraktas som läkemedel, inte enbart utifrån sin sammansättning och verkan, utan också utgående från hur de presenteras. Om tillverkaren meddelar att nikotinvätskan är avsedd för rökavvänjning, det vill säga för att behandla nikotinberoende, är det fråga om ett sådant medicinskt användningsområde som avses i 3 § 1 mom. i läkemedelslagen. I sådana fall ska produkten betraktas som läkemedel också med avseende på hur den presenteras. 

Enligt 4 § i läkemedelslagen avses med läkemedelspreparat ett läkemedel som tillverkats eller importerats i enlighet med läkemedelslagen, är avsett att användas som läkemedel och som säljs eller på annat sätt överlåts till förbrukning i säljförpackning. Fimea har ansett att nikotinvätskor för elektroniska cigaretter är läkemedelspreparat. 

Enligt 20 a § i läkemedelslagen förutsätter försäljning av ett läkemedelspreparat till allmänheten eller annat utlämnande av ett läkemedelspreparat till konsumtion att Fimea har beviljat tillstånd för preparatet eller registrerat det i enlighet med läkemedelslagen eller att en institution inom Europeiska unionen har beviljat försäljningstillstånd för preparatet. Om förutsättningarna för beviljande av läkemedelstillstånd föreskrivs i 21 § i läkemedelslagen. 

Bestämmelser om import av läkemedelspreparat finns i läkemedelslagen och i statsrådets förordning om personlig införsel av läkemedelspreparat till Finland (1088/2002, förordningen om läkemedelsinförsel). Enligt 4 § i förordningen kan en privatperson föra in läkemedelspreparat för högst ett års förbrukning och per post ta emot en mängd som motsvarar högst tre månaders förbrukning från en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). En privatperson kan från en stat utanför EES föra in en mängd läkemedelspreparat för personligt bruk som motsvarar högst tre månaders förbrukning. Läkemedelspreparat får således inte alls tas emot per post från stater utanför EES. Dessutom är det förbjudet att ta emot läkemedelspreparat som kräver förskrivning, det vill säga är receptbelagda, per post från stater inom och utanför EES, om den som beställer preparatet inte har recept för det. 

Vätskans nikotinhalt är avgörande för om en nikotinvätska för elektroniska cigaretter likställs med receptbelagda preparat när det gäller införsel. De läkemedel för egenvård på den finländska marknaden som innehåller nikotin och är avsedda för rökavvänjning, har försäljningstillstånd enligt läkemedelslagen och påminner till sitt användningssätt, den aktiva substansen och doseringssätt om nikotinpreparat i elektroniska cigaretter. För närvarande är den högsta tillåtna nikotinhalten i sådana läkemedelsförpackningar för egenvård som har försäljningstillstånd 0,84 gram eller 10 milligram per engångsdos. 

Fimea har ansett att när det gäller import ska nikotinpreparat som används i elektroniska cigaretter likställas med läkemedel för egenvård som kräver försäljningstillstånd, om nikotinhalten i hela läkemedlet uppgår till högst 0,84 gram eller högst 10 milligram per engångsdos. Nikotinvätskor med högre nikotinhalter än detta likställs med receptbelagda läkemedel. Med en engångsdos avses enligt Fimea en patron. 

Enligt det som framkommit ovan beror det i första hand på om en nikotinvätska för elektroniska cigaretter levereras från en stat inom eller utanför EES, om det är tillåtet att beställa den från utlandet eller inte. Det är inte alls tillåtet att ta emot nikotinvätskor per post från stater utanför EES. Om det är tillåtet att beställa en nikotinvätska från stater inom EES, beror i sin tur på hur hög nikotinhalt vätskan har och om den som beställer den har recept för produkten. Privatpersoner får utan recept ta emot sådana vätskor, vars nikotinhalt i hela läkemedlet är högst 0,84 gram eller högst 10 milligram per engångsdos. Med ett recept är det också tillåtet att ta emot nikotinvätskor som är starkare än så. Dessutom finns en begränsning om att man får ta emot en mängd nikotinvätska som motsvarar högst tre månaders förbrukning. I fråga om detta har det ingen betydelse om den som beställer preparatet har recept eller inte. 

Kemikalielagstiftningen 

På nikotinvätskor som används i elektroniska cigaretter tillämpas till de delar som det inte är fråga om ett läkemedel Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG (Reach-förordningen) samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar, ändring och upphävande av direktiven 67/548/EEG och 1999/45/EG samt ändring av förordning (EG) nr 1907/2006 (CLP-förordningen). 

Reach-förordningen och CLP-förordningen är i regel tillämpliga också på sådana vätskor för elektroniska cigaretter som inte innehåller nikotin. Sådana vätskor klassificeras vanligen inte som farliga, varför det inte är aktuellt att tillämpa kraven på märkning i CLP-förordningen. 

Elsäkerhetslagen och lagen om begränsning av användning av farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning. 

Med stöd av elsäkerhetslagen (410/1996) och lagen om begränsning av användning av farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning (387/2013) har Säkerhets- och kemikalieverket dragit bort elektroniska cigaretter från marknaden när det har upptäckt brister i säkerheten. Bristerna har i synnerhet gällt de elektroniska cigaretternas laddare.  

Bland finländska män har tobaksrökningen minskat i decennier, medan tobaksrökningen bland kvinnor började minska i början av 2000-talet. År 2000 rökte 27 procent av männen i åldern 15—64 år dagligen. År 2014 rökte endast 17 procent. Motsvarande siffror för kvinnornas del är 20 och 14 procent. Globalt sett röks det väldigt lite i Finland, liksom i de övriga nordiska länderna.  

Även tobaksrökningen bland unga har minskat avsevärt sedan början av 2000-talet. Enligt en undersökning om hälsovanor bland unga rökte 25 procent av ungdomarna i åldern 14—18 år dagligen år 2001. År 2015 var motsvarande andel endast 10 procent.  

När det gäller tobaksrökning är skillnaderna mellan olika utbildningsgrupper stora. De med högre utbildning röker mindre än andra. År 2014 rökte 21 procent av de män som hör till den lägst utbildade gruppen dagligen, medan endast 13 procent av de högst utbildade männen rökte. Motsvarande siffror för kvinnornas del var 21 och 11 procent. Skillnaderna mellan olika utbildningsgrupper märks mycket tydligt också bland unga. Bland de unga som lyckas sämre i skolan är rökning vanligare än bland dem som det går bra för i skolan. Skillnaderna i rökning mellan olika skolgrupper är också stora. Enligt enkäten Hälsa i skolan rökte 30 procent av eleverna i yrkesläroanstalterna, 9 procent av eleverna i årskurserna 8—9 och 6 procent av gymnasieeleverna dagligen år 2015. 

År 2014 använde 2,4 procent av männen i åldern 15—64 år tobak för användning i munnen, det vill säga snus. Snusandet har ökat under de senaste tio åren, i synnerhet bland pojkar och unga män. Enligt undersökningen om hälsovanor bland unga år 2015 hade varannan 18-årig pojke provat på att snusa och var fjärde flicka. Enligt enkäten Hälsa i skolan snusade 8 procent av pojkarna i årskurs 8—9,9 procent av pojkarna i gymnasierna och 13 procent av pojkarna i yrkesläroanstalterna dagligen år 2015. Andelen pojkar som snusar dagligen har fördubblats jämfört med år 2010—2011. Bland flickor var det däremot mycket ovanligt att snusa dagligen, under en procent. Enligt en utredning om resandeinförsel har resandeinförseln av snus ökat med över 68 procent mellan åren 2009 och 2015. 

Användningen av andra rökfria tobaksprodukter än tobak för användning i munnen har varit obetydlig i Finland. Det finns inga exakta siffror för användningen av tuggtobak och tobak för användning i näsan, men de här produkternas marknadsandel inom hela EU-området uppskattas vara lägre än 0,1 procent. På senare tid har det dock funnits indikationer på att i synnerhet tuggtobaken håller på att bli populärare. Det är delvis fråga om att man försöker kringgå förbudet mot tobak för användning i munnen genom att importera snus som marknadsförs som tuggtobak. 

Befolkningens exponering för tobaksrök har minskat. År 2014 arbetade två procent av männen och en procent av kvinnorna som inte rökte dagligen i rökfyllda arbetslokaler minst en timme dagligen. Av dem som svarade uppgav 14 procent i åldern 15—64 år att de utsätts för tobaksrök i hemmet. 

Användningen av elektroniska cigaretter har blivit vanligare under de senaste åren. Enligt de befolkningsundersökningar som gjordes i Finland under åren 2012—2014 använder omkring två procent av de vuxna elektroniska cigaretter dagligen eller ibland. Enligt undersökningen om ungas hälsovanor hade 17 procent av de unga i åldern 12—18 år provat på elektroniska cigaretter en eller ett par gånger år 2015. Experimenterandet blir vanligare bland unga ju äldre de är, men dagligt eller regelbundet bruk har hittills varit obetydligt. År 2015 använde 3,5 procent av de 18-åriga pojkarna elektroniska cigaretter dagligen och 0,6 procent av flickorna. Hälften av de unga hade uttryckligen använt nikotinhaltiga elektroniska cigaretter. 

Enligt undersökningen om ungas hälsovanor hade 9 procent av pojkarna och en procent av flickorna i åldern 14—18 år provat på energisnus år 2015. 

Allmänt 

Genom tobaksdirektivet harmoniseras EU-medlemsstaternas lagstiftning om tobaksvaror (tobaksprodukter), och bestämmelserna skärps i förhållande till det gamla tobaksdirektivet. I tobaksdirektivet finns bestämmelser främst om ingredienser och utsläpp från tobaksvaror, det vill säga om skadliga ämnen och rapporteringsskyldighet när det gäller dem. Bestämmelserna gäller också märkning och andra förpackningsegenskaper, gränsöverskridande distansförsäljning samt utsläppandet på marknaden av produkter som liknar tobaksvaror. I tobaksdirektivet föreskrivs dessutom om förbud mot utsläppande på marknaden av tobak för användning i munnen samt om skyldigheten att göra en anmälan om nya tobaksvaror. 

Medlemsstaterna i EU kan behålla eller ta i bruk en strängare nationell lagstiftning än vad som förutsätts i tobaksdirektivet om denna lagstiftning följer fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och den inte äventyrar genomförandet av tobaksdirektivet. Dessutom faller vissa frågor, såsom rökförbud, inhemska försäljningsarrangemang och inhemsk reklam samt åldersgränser helt utanför tobaksdirektivet. I skäl 48 i tobaksdirektivet uppmuntras medlemsstaterna att reglera sådana frågor inom ramen för den egna jurisdiktionen. 

Ingredienser och utsläpp samt anmälningar till myndigheterna 

I det gamla tobaksdirektivet krävdes inte att medlemsstaterna skulle harmonisera regleringen av ingredienserna i tobaksvaror. Vissa medlemsstater har antagit lagar eller ingått avtal med tobaksindustrin, genom vilka vissa ingredienser tillåts eller är förbjudna. Detta har fått till följd att ingredienserna inte regleras på ett harmoniserat sätt i EU, vilket har inverkat på om den inre marknaden fungerat smidigt och på den fria rörligheten för varor. För att åtgärda dessa problem och för att skydda befolkningens hälsa, i synnerhet de ungas hälsa, har regleringen av ingredienserna harmoniserats i tobaksdirektivet. 

I artikel 7.1 i tobaksdirektivet åläggs medlemsstaterna att förbjuda sådana tobaksvaror som har en karakteristisk smak. Med karakteristisk smak avses enligt artikel 2.25 i tobaksdirektivet en tydligt märkbar doft eller smak av annat än tobak, till följd av en tillsats eller kombination av tillsatser, som kan inkludera men som inte begränsas till frukt, kryddor, örter, alkohol, karamell, mentol eller vanilj och som är märkbar före eller under användningen av en tobaksvara. Andra tobaksvaror än cigaretter och rulltobak är undantagna från detta förbud, eftersom unga mest använder just cigaretter och rulltobak. Enligt tobaksdirektivet tillämpas förbudet mot karakteristisk smak för sådana tobaksvaror vilkas försäljningsvolym i hela unionen utgör minst tre procent i en viss produktkategori först från och med den 20 maj 2020. Sådana varor är framför allt mentolcigaretter. 

Kommissionen fastställer genom genomförandeakter om en tobaksvara har en karakteristisk smak. Kommissionen antar också genomförandeakter genom vilka man fastställer gemensamma regler för metoder för hur man avgör om en vara har en karakteristisk smak. På EU-nivå inrättas också en oberoende rådgivande panel för att bistå kommissionen och medlemsstaterna vid bedömningen av om en vara har en karakteristisk smak. 

I artikel 7.6 i tobaksdirektivet krävs förbud mot att tobaksvaror som innehåller vissa tillsatser släpps ut på marknaden. Förbjudna är bland andra sådana tillsatser som ger intryck av att en tobaksvara innebär en hälsofördel eller minskade hälsorisker samt tillsatser eller stimulerande ämnen som är förknippade med energi och vitalitet. I artikel 7.7 i tobaksdirektivet åläggs medlemsstaterna att förbjuda sådana smaktillsatser i tobaksvarornas delar som möjliggör ändring av tobaksvarornas doft eller smak eller rökintensitet. Andra tobaksvaror än cigaretter och rulltobak är dock undantagna från detta förbud.  

Enligt artikel 7.9 i tobaksdirektivet ska medlemsstaterna dessutom på grundval av vetenskapliga rön förbjuda utsläppande på marknaden av tobaksvaror som innehåller tillsatser i en sådan mängd att den toxiska eller beroendeframkallande effekten eller de cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska egenskaperna (CMR-egenskaperna) i betydande eller mätbar omfattning ökar vid konsumtion. Kommissionen fastställer genom en genomförandeakt om en tobaksvara hör till tillämpningsområdet för artikel 7.9. Kommissionen har också under vissa förutsättningar befogenhet att anta delegerade bestämmelser om högsta nivåer för dessa tillsatser. 

Artikel 3 i tobaksdirektivet gäller de högsta utsläppsnivåerna för tobaksvaror. Enligt artikel 3.1 är de högsta utsläppsnivåerna från cigaretter 10 milligram tjära, 1 milligram nikotin och 10 milligram kolmonoxid per cigarett, vilket motsvarar bestämmelserna i det gamla tobaksdirektivet. I det nya tobaksdirektivet ges kommissionen befogenhet att anta delegerade akter för att minska de högsta utsläppsnivåerna samt för att i unionsrätten införliva standarder som parterna i ramkonventionen om tobakskontroll (Framework Convention on Tobacco Control, FCTC) eller Världshälsoorganisationen (WHO) enas om avseende högsta utsläppsnivåer för andra utsläpp från cigaretter och för utsläpp från andra tobaksvaror än cigaretter. Dessutom kan medlemsstaterna själva fastställa högsta utsläppsnivå för andra utsläpp från cigaretter och för utsläpp från andra tobaksvaror än cigaretter. 

I artikel 4 i tobaksdirektivet föreskrivs om mätmetoder för utsläppen och bestämmelserna motsvarar till stor del det gamla tobaksdirektivet. I praktiken är den mest betydande ändringen jämfört med det gamla tobaksdirektivet att de laboratorier som verifierar mätningarna av utsläppsnivåerna inte direkt eller indirekt får ägas eller kontrolleras av tobaksindustrin. Dessutom ges kommissionen befogenhet att anta delegerade akter för att anpassa metoderna för att mäta utsläppen av tjära, nikotin och kolmonoxid samt för att i unionsrätten införliva standarder som parterna i FCTC eller WHO enas om avseende mätmetoder. 

I artikel 5 i tobaksdirektivet föreskrivs om rapportering av ingredienser och utsläpp och bestämmelserna motsvarar till stor del det gamla tobaksdirektivet. Nytt är att tillverkare eller importörer också ska underrätta de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna om sammansättningen av en produkt ändras så att det påverkar de uppgifter som ska lämnas enligt artikeln. För en ny eller ändrad tobaksvara ska dessutom uppgifterna enligt denna artikel lämnas in innan produkten släpps ut på marknaden. För cigaretter och rulltobak ska också ett tekniskt dokument med en allmän beskrivning av de använda tillsatserna och deras egenskaper lämnas in av tillverkaren eller importören. Dessutom ska de för alla tobaksvaror lämna in studier när det gäller ingredienser och utsläpp och sammanfattningar av marknadsundersökningar samt rapportera om sina försäljningsvolymer. Alla uppgifter enligt artikeln ska lämnas i elektronisk form. 

I artikel 6 i tobaksdirektivet föreskrivs om en prioritetsförteckning över tillsatser och utökade rapporteringsskyldigheter. Bestämmelserna är nya och de gäller vissa tillsatser i cigaretter och rulltobak som ingår i en prioritetsförteckning som fastställs och uppdateras av kommissionen. Medlemsstaterna ska kräva att tillverkare och importörer av cigaretter och rulltobak, som innehåller sådana tillsatser, genomför omfattande analyser av vissa egenskaper hos tillsatserna. Det ska utarbetas en rapport om analysresultaten och kommissionen och medlemsstaterna får kräva en sakkunnighetsbedömning av dessa rapporter av ett oberoende vetenskapligt organ. 

Enligt tobaksdirektivet får medlemsstaterna av tillverkarna och importörerna av tobaksvaror ta ut proportionella avgifter för vissa av de nya uppgifter som tillfogas myndigheterna. Dessa är avgifter för verifikationen av mätningarna av tjära, nikotin och kolmonoxid (artikel 4.6), för att ta emot, lagra, hantera, analysera och offentliggöra de uppgifter som lämnas till dem om ingredienser och utsläpp samt övriga uppgifter i enlighet med artikel 5 (artikel 5.8), för sakkunnighetsbedömningarna av undersökningsrapporterna om de tillsatser som ingår i prioritetsförteckningen (artikel 6.4) samt för bedömningen av om en tobaksvara har en karakteristisk smak, om förbjudna tillsatser eller smakämnen används och om en tobaksvara innehåller tillsatser i kvantiteter som i betydande och mätbar omfattning ökar den toxiska eller beroendeframkallande effekten eller CMR-egenskaperna hos den berörda tobaksvaran (artikel 7.13). 

Förpackningarna 

Kapitel II i tobaksdirektivet innehåller bestämmelser om märkning och förpackning av tobaksvaror. Målet är att harmonisera de nationella bestämmelserna som gäller märkning, där det har funnits skillnader trots kraven i det gamla tobaksdirektivet, och på detta sätt undanröja hinder för handeln och ge EU-medborgare, oberoende av vilket land de bor i, jämlik information om hälsoriskerna med tobaksvaror. Genom lagstiftning om märkning anpassas reglerna som gäller på EU-nivå dessutom till den internationella utvecklingen, som FCTC. 

I artikel 8 i tobaksdirektivet finns allmänna bestämmelser om märkning. Hälsovarningarna ska i regel vara tryckta så att de inte kan avlägsnas, de ska vara fullt synliga, och de ska förbli intakta när styckförpackningen (detaljhandelsförpackningen) öppnas. Hälsovarningarna får inte på något sätt dölja eller bryta skattemärken, prismärkning, spårningsmärkning eller säkerhetsmärkning på styckförpackningar. 

I artikel 9 i tobaksdirektivet föreskrivs om allmänna varningar och informationstexter på tobaksvaror för rökning. Varje styckförpackning och eventuell ytterförpackning för tobaksvaror för rökning ska vara försedd med en allmän varning och informationstext i enlighet med tobaksdirektivet. Informationstexten gäller tobaksrökens skadliga ämnen och den ersätter kravet i det gamla tobaksdirektivet på att ange halterna av tjära, nikotin och kolmonoxid på styckförpackningarna. Artikeln innehåller detaljerade bestämmelser om var den allmänna varningen och informationstexten ska vara placerade, samt om storlek och layout. 

Artikel 10 i tobaksdirektivet gäller kombinerade hälsovarningar för tobaksvaror för rökning, det vill säga kombinationer av texter och bilder. Varje styckförpackning och eventuell ytterförpackning för tobaksvaror för rökning ska i första hand vara försedd med en av de varningstexter som förtecknas i bilaga I. Dessa varningstexter ersätter de så kallade kompletterande varningstexterna som förtecknades i bilaga I i det gamla tobaksdirektivet. Dessutom ska styckförpackningen och eventuell ytterförpackning vara försedd med ett färgfoto, som motsvarar varningstexten, från bildarkivet i bilaga II. De kombinerade hälsovarningarna ska också innehålla rökavvänjningsinformation. Artikeln innehåller detaljerade bestämmelser om var de kombinerade hälsovarningarna ska vara placerade, samt om storlek och alternering. 

I artikel 10.3 b har kommissionen getts befogenhet att anta delegerade akter för att fastställa och anpassa bildarkivet med hänsyn till utvecklingen på marknaden och inom vetenskapen. Kommissionens delegerade direktiv 2014/109/EU om ändring av bilaga II till Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40/EU genom fastställande av ett arkiv med varningsbilder som ska användas på tobaksvaror (direktivet om varningsbilder) har antagits med stöd av denna bestämmelse och det ska vara genomfört senast den 20 maj 2016. 

Enligt artikel 11 i tobaksdirektivet får medlemsstaterna beträffande andra tobaksvaror för rökning än cigaretter, rulltobak och tobak för vattenpipa medge undantag från skyldigheten att förse dem med informationstext och kombinerade hälsovarningar. I detta fall ska varje styckförpackning och eventuell ytterförpackning av dessa varor utöver den allmänna varningen i artikel 9 vara försedd med en av de varningstexter som anges i bilaga I. Artikeln innehåller detaljerade bestämmelser om var den allmänna varningen och varningstexten ska vara placerade, samt om storlek och layout. 

Artikel 12 innehåller bestämmelser om märkning av rökfria tobaksvaror. Varje styckförpackning och eventuell ytterförpackning ska vara försedd med en hälsovarning som anges i artikeln och det finns detaljerade bestämmelser om dess placering och storleken på den. 

Artikel 13 i tobaksdirektivet gäller produktpresentation. Märkningen får inte innehålla någon beståndsdel eller något inslag som marknadsför en tobaksvara eller uppmuntrar till konsumtion av en sådan genom att skapa en felaktig uppfattning om varans egenskaper. Etiketterna får inte heller innehålla någon information om innehållet av nikotin, tjära eller kolmonoxid i tobaksvaran. Märkningen får inte antyda att varan är mindre skadlig än andra eller att den har andra hälsomässiga eller livsstilsmässiga fördelar. Den får inte heller hänvisa till smak, doft, smaktillsatser eller andra tillsatser eller avsaknaden därav. Den får inte heller likna ett livsmedel eller en kosmetisk produkt eller antyda att varan har miljöfördelar. Styckförpackningarna och eventuell ytterförpackning får inte heller antyda ekonomiska fördelar. 

I artikel 14 finns bestämmelser om styckförpackningars utseende och innehåll. Styckförpackningar med cigaretter ska vara rätblocksformade och de ska innehålla minst 20 cigaretter. En styckförpackning med cigaretter kan bestå av kartong eller mjukt material och dessutom finns begränsningar som gäller förpackningens öppning. Styckförpackningar med rulltobak ska vara rätblocksformade, cylinderformade eller ha formen av en påse och de ska innehålla tobak som inte väger mindre än 30 gram. 

Spårbarhet och säkerhetsmärkning 

En ny bestämmelse i artikel 15 i tobaksdirektivet är att styckförpackningarna för tobaksprodukter ska vara spårbara. Styckförpackningar med tobaksvaror ska märkas med en unik identitetsmärkning och säkerhetsmärkning och transporten av dem ska registreras, så att produkterna kan spåras i hela EU. Med hjälp av regleringen försöker man avvärja att olagliga tobaksvaror, inklusive produkter som importerats olagligt till EU, kommer ut på marknaden. 

Enligt artikel 15 i tobaksdirektivet ska styckförpackningarna märkas med en unik identitetsmärkning och den ska göra det möjligt att fastställa till exempel datum och plats för tillverkningen, den avsedda återförsäljningsmarknaden samt den avsedda och faktiska leveransvägen. Alla ekonomiska aktörer som är inblandade i handeln med tobaksvaror ska registrera alla led när styckförpackningarna transporteras och hanteras. Tillverkarna ska tillhandahålla alla ekonomiska aktörer som är inblandade i handel med tobaksvaror den utrustning som är nödvändig för att registrera tobaksvarorna. Den utrustningen ska kunna läsa och överföra de registrerade uppgifterna elektroniskt till en datalagringsanläggning, och tillverkare och importörer av tobaksvaror ska sluta avtal om datalagring med en oberoende tredje part, som ska vara värd för datalagringsanläggningen för alla relevanta uppgifter. 

Genom genomförandeakter fastställer kommissionen tekniska standarder för systemen för spårning och för den unika identitetsmärkningen. Kommissionen kan också anta delegerade akter för att definiera centrala delar av datalagringsavtalet. Villkoren i artikeln ska tillämpas på cigaretter och rulltobak från och med den 20 maj 2019 och på andra tobaksvaror från och med den 20 maj 2024. Enligt skäl 30 i tobaksdirektivet skulle en stegvis tillämpning av systemet för spårning och den säkerhetsmärkning, som kommer att förklaras härnäst, ge tillverkare av andra tobaksvaror än cigaretter och rulltobak möjlighet att dra nytta av de erfarenheter som har gjorts innan bestämmelserna blir tillämpliga på de övriga produkterna. 

Artikel 16 i tobaksdirektivet gäller säkerhetsmärkning av styckförpackningar med tobaksvaror. Detta är till hjälp vid verifieringen av produkternas äkthet. Styckförpackningarna ska vara försedda med en säkerhetsmärkning, som inte kan manipuleras och som består av en synlig och en osynlig del. Även skattemärken eller nationella identifieringsmärken för skatteändamål får under vissa förutsättningar utnyttjas för säkerhetsmärkningen. Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa tekniska standarder för säkerhetsmärkningen och dess eventuella alternering, samt anpassa dem till utvecklingen på marknaden och inom vetenskap och teknik. Kravet på säkerhetsmärkning ska tillämpas på cigaretter och rulltobak från och med den 20 maj 2019 och på andra tobaksvaror från och med den 20 maj 2024. 

Tobak för användning i munnen 

Med tobak för användning i munnen avses enligt artikel 2.8 alla tobaksvaror för användning i munnen, utom sådana som är avsedda att inhaleras eller tuggas, som helt eller delvis är framställda av tobak, i pulver- eller partikelform eller i någon kombination av dessa former, särskilt sådana som tillhandahålls i portionspåsar eller porösa påsar. 

På motsvarande sätt som i det gamla tobaksdirektivet ska medlemsstaterna enligt artikel 17 förbjuda utsläppandet på marknaden av tobak för användning i munnen. Sverige är dock undantaget från detta åläggande. 

Gränsöverskridande distansförsäljning 

Gränsöverskridande distansförsäljning definieras i artikel 2.34 som distansförsäljning till konsumenter, där konsumenten vid tidpunkten för beställningen av produkten från ett återförsäljningsställe (detaljhandelsaffär) befinner sig i en annan medlemsstat än den medlemsstat eller det tredjeland där det återförsäljningsstället är etablerat. I fråga om en fysisk person anses ett återförsäljningsställe vara etablerat i en medlemsstat om denne har sin affärsverksamhet i den medlemsstaten. I andra fall anses ett återförsäljningsställe vara etablerat i en medlemsstat, om återförsäljningsstället har sitt stadgeenliga säte eller huvudkontor eller sin affärsverksamhet, inklusive en filial, agentur eller annat verksamhetsställe, i den medlemsstaten. 

I skäl 33 i tobaksdirektivet konstateras att gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror skulle kunna underlätta tillgången till tobaksvaror som inte är förenliga med direktivet. Den medför också ökad risk för att ungdomar skulle kunna få tillgång till tobaksvaror. Följaktligen riskerar lagstiftningen om tobakskontroll att undergrävas. 

I artikel 18.1 föreskrivs att medlemsstaterna får förbjuda gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror till konsumenter. Då får inte återförsäljningsställen som bedriver gränsöverskridande distansförsäljning leverera tobaksvaror till konsumenter i dessa medlemsstater. Om en medlemsstat inte förbjuder gränsöverskridande distansförsäljning, ska den kräva att återförsäljningsställena registrerar sig hos behöriga myndigheter i den medlemsstat där återförsäljningsstället är etablerat och i den medlemsstat där de faktiska eller potentiella konsumenterna befinner sig. 

Enligt artikel 18.2 i tobaksdirektivet ska de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna säkerställa att konsumenterna har tillgång till förteckningen över alla återförsäljningsställen som är registrerade hos dem. Återförsäljningsställen får inleda den gränsöverskridande distansförsäljningen först när de fått bekräftelse på sin registrering hos den relevanta behöriga myndigheten. 

Enligt artikel 18.3 får den medlemsstat som är destinationsland för tobaksvaror som sålts via gränsöverskridande distansförsäljning kräva att det tillhandahållande återförsäljningsstället utser en fysisk person som ska ansvara för att kontrollera att tobaksvarorna, innan de når konsumenten, är förenliga med de nationella bestämmelser som har antagits i enlighet med tobaksdirektivet i den medlemsstat som är destinationsland. Man får kräva att en sådan person utses, om en sådan kontroll är nödvändig för att säkerställa och lättare kontrollera att bestämmelserna följs. 

Enligt artikel 18.4 ska återförsäljningsställen som bedriver gränsöverskridande distansförsäljning använda ett ålderkontrollssystem, som vid tidpunkten för försäljningen kontrollerar att köparen uppfyller det krav på lägsta ålder som föreskrivs enligt den nationella rätten i den medlemsstat som är destinationsland. Återförsäljningsstället eller den fysiska person som utsetts enligt artikel 18.3 ska tillhandahålla de behöriga myndigheterna i den medlemsstaten en beskrivning av ålderkontrollssystemets detaljer och funktion. 

Enligt artikel 20.6 i tobaksdirektivet är artikel 18 tillämplig på gränsöverskridande distansförsäljning av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Utgångspunkten är att förbjuda gränsöverskridande distansförsäljning av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, och medlemsstaterna måste samarbeta för att förebygga sådan distansförsäljning. Om den gränsöverskridande distansförsäljningen inte förbjuds, måste de registrerings- och ålderkontrollssystem som beskrivs ovan tas i bruk. 

Nya tobaksvaror 

Enligt artikel 2.14 i tobaksdirektivet avses med ny tobaksvara en tobaksvara som inte tillhör kategorierna cigaretter, rulltobak, piptobak, tobak för vattenpipa, cigarrer, cigariller, tuggtobak, tobak för användning i näsan eller tobak för användning i munnen. Dessutom förutsätts att produkten släppts ut på marknaden efter den 19 maj 2014. 

I skäl 34 i tobaksdirektivet konstateras att alla tobaksvaror potentiellt kan orsaka dödsfall, sjuklighet och funktionsnedsättning. Av detta skäl är det viktigt att övervaka utvecklingen av nya tobaksvaror. Tillverkare och importörer bör vara skyldiga att anmäla nya tobaksvaror, utan att detta påverkar medlemsstaternas befogenhet att förbjuda eller att godkänna sådana nya produkter. 

Artikel 19 i tobaksdirektivet gäller anmälan av nya tobaksvaror. Enligt artikel 19.1 ska medlemsstaterna kräva att tillverkare och importörer av nya tobaksvaror gör en anmälan till de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna om en sådan produkt som de avser att släppa ut på marknaden. Anmälan ska lämnas i elektroniskt format sex månader innan varan är avsedd att släppas ut på marknaden. Den ska åtföljas av en detaljerad beskrivning av den berörda nya tobaksvaran liksom bruksanvisningar och uppgifter om ingredienser och utsläpp enligt artikel 5. Enligt artikel 19.1 a—c ska tillverkare och importörer som gör en anmälan om en ny tobaksvara också förse de behöriga myndigheterna med studier av den nya tobaksvarans toxicitet, beroendeframkallande egenskaper och attraktionskraft och preferenserna hos olika konsumentgrupper samt annan tillgänglig och relevant information. 

Enligt artikel 19.2 ska medlemsstaterna kräva att tillverkare och importörer överlämnar alla nya eller uppdaterade uppgifter om de studier, undersökningar och annan information som avses i artikel 19.1 a—c. Medlemsstaterna får kräva att tillverkarna eller importörerna utför ytterligare undersökningar eller lämnar ytterligare information. Medlemsstaterna ska göra alla uppgifter som tagits emot enligt artikel 19 tillgängliga för kommissionen. 

Enligt artikel 19.3 i tobaksdirektivet får medlemsstaterna införa ett system för godkännande av nya tobaksvaror. Medlemsstaterna får ta ut proportionella avgifter av tillverkare och importörer för det godkännandet. 

Enligt artikel 19.4 i tobaksdirektivet ska nya tobaksvaror som släpps ut på marknaden uppfylla kraven i direktivet. Vilka bestämmelser i tobaksdirektivet som tillämpas på de nya tobaksvarorna beror på om dessa produkter omfattas av definitionen av en rökfri tobaksvara eller en tobaksvara för rökning. 

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare 

Med elektroniska cigaretter avses enligt artikel 2.16 i tobaksdirektivet en produkt som kan användas för konsumtion av nikotinånga via ett munstycke, eller beståndsdel av den produkten, inbegripet en patron, en tank och anordningen utan patron eller tank. Elektroniska cigaretter kan vara avsedda för att användas endast en gång eller vara påfyllningsbara med hjälp av en påfyllningsbehållare och en tank, eller laddningsbara med engångspatroner. Med påfyllningsbehållare avses i sin tur enligt artikel 2.17 en behållare som innehåller vätska som innehåller nikotin och som kan användas för att fylla på en elektronisk cigarett. 

Artikel 20 i tobaksdirektivet innehåller krav på elektroniska cigaretter. Enligt artikel 20.1 ska medlemsstaterna säkerställa att elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare endast släpps ut på marknaden om de är förenliga med tobaksdirektivet och all annan relevant EU-lagstiftning. Tobaksdirektivet är dock inte tillämpligt på elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som omfattas av kravet på ett godkännande enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel (läkemedelsdirektivet) eller kraven som anges i rådets direktiv 93/42/EEG om medicintekniska produkter (medicinteknikdirektivet).  

Artikel 20.2 innehåller en bestämmelse om att tillverkare och importörer av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare till de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna ska göra en anmälan om alla sådana produkter som de avser att släppa ut på marknaden. Anmälan ska lämnas i elektroniskt format sex månader innan produkten är avsedd att släppas ut på marknaden och den ska bland annat innehålla uppgifter om tillverkaren, de ingredienser som ingår i produkten, nikotindoser och nikotinupptag samt produktens beståndsdelar. I artikel 20.2 föreskrivs också om att medlemsstaterna får ta ut proportionella avgifter av tillverkarna och importörerna för att ta emot, lagra, hantera, och analysera de uppgifter som lämnats till dem. 

I artikel 20.3 föreskrivs om nikotinvätskors egenskaper och säkerheten när det gäller dem. Medlemsstaterna ska säkerställa att nikotinvätskor endast släpps ut på marknaden i ändamålsenliga påfyllningsbehållare som inte överstiger 10 milliliter, i elektroniska engångscigaretter eller i engångspatroner och att patronerna eller tankarna inte överstiger 2 milliliter. Nikotinvätskan får inte innehålla mer nikotin än 20 milligram per milliliter, och den får inte heller innehålla sådana tillsatser som förtecknas i artikel 7.6, det vill säga vitaminer eller stimulerande ämnen. Endast ingredienser med hög renhet får användas vid framställningen av nikotinvätska och i regel får den inte innehålla sådana ingredienser som det inte gjorts förhandsanmälan om. Med undantag för nikotin används endast ingredienser som inte utgör en risk för människors hälsa i uppvärmd eller ouppvärmd form i nikotinvätska. För elektroniska cigaretter har det dessutom ställts ett krav om att de ska avge nikotindoser på en jämn nivå under normala användningsförhållanden. Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska vara barn- och manipulationssäkra, skyddade mot skador och läckage och ha en mekanism som säkerställer påfyllning utan läckage. 

Enligt artikel 20.4 a ska medlemsstaterna säkerställa att styckförpackningar för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare innehåller en bipacksedel med bland annat bruks- och förvaringsanvisning för produkten, information om eventuella skadliga effekter, beroendeframkallande egenskaper och toxicitet. Enligt artikel 20.4 b ska styckförpackningar och eventuella ytterförpackningar innehålla en förteckning över alla ingredienser som ingår i produkten i fallande viktordning samt uppgift om innehåll av nikotin i produkten och fördelningen per dos, satsnumret och en rekommendation om att förvara produkten utom räckhåll för barn. Styckförpackningar och eventuella ytterförpackningar får inte innehålla sådana beståndsdelar eller inslag som avses i artikel 13 med undantag för uppgifter om nikotininnehåll och smaktillsatser. Dessutom ska styckförpackningar och eventuella ytterförpackningar för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare innehålla någon av de båda hälsovarningar som anges i tobaksdirektivet och hälsovarningen ska uppfylla de krav som anges i artikel 12.2. 

Artikel 20.5 gäller främjande av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Enligt artikeln ska medlemsstaterna se till att förbjuda främjande av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare i informationssamhällets tjänster, i pressen och andra tryckta publikationer, i radion och i audiovisuella kommersiella meddelanden. Förbudet gäller också sponsring. Enligt skäl 43 i tobaksdirektivet kan elektroniska cigaretter utvecklas till en inkörsport till nikotinberoende och resultera i traditionell tobakskonsumtion, eftersom de efterliknar och normaliserar rökning. På grund av detta är det lämpligt att inta ett restriktivt förhållningssätt till reklam för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. 

Enligt artikel 20.6 är artikel 18 tillämplig på gränsöverskridande distansförsäljning av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Medlemsstaterna kan således förbjuda gränsöverskridande distansförsäljning av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare och de ska åtminstone samarbeta för att förebygga sådan distansförsäljning genom att kräva att återförsäljningsställena registrerar sig hos behöriga myndigheter i den medlemsstat där återförsäljningsstället är etablerat och i den medlemsstat där de faktiska eller potentiella konsumenterna befinner sig. 

Enligt artikel 20.7 i tobaksdirektivet ska medlemsstaterna kräva att tillverkare och importörer av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare årligen för de behöriga myndigheterna lägger fram uppgifter om försäljningsvolym, preferenserna hos olika konsumentgrupper, det sätt på vilket produkterna säljs samt sammanfattningar av och kommentarer till eventuella marknadsundersökningar om ovanstående, med en översättning till engelska. Dessutom ska medlemsstaterna övervaka marknadsutvecklingen för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, inbegripet eventuella belägg för att användningen av dem fungerar som inkörsport till nikotinberoende och slutligen traditionell tobakskonsumtion för unga människor och icke-rökare. 

Enligt artikel 20.8 ska medlemsstaterna säkerställa att de förhandsuppgifter som tas emot enligt artikel 20.2 offentliggörs på en webbplats. Medlemsstaterna ska ta hänsyn till behovet av att skydda företagshemligheter på tillbörligt sätt när de offentliggör uppgifterna. Medlemsstaterna ska på begäran göra all information som tas emot enligt artikel 20 tillgänglig för kommissionen och för andra medlemsstater. 

Medlemsstaterna ska, enligt artikel 20.9 i tobaksdirektivet, kräva att tillverkare, importörer och distributörer av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare upprättar och upprätthåller ett system för att samla in information om alla misstänkta skadliga effekter som dessa produkter har på människors hälsa. En ekonomisk aktör ska vidta korrigerande åtgärder om denne anser eller har skäl att förmoda att de elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare som är avsedda att släppas ut på marknaden eller släpps ut på marknaden, inte är säkra eller av god kvalitet eller på annat sätt inte är förenliga med tobaksdirektivet. 

Enligt artikel 20.10 ska kommissionen överlämna en rapport om potentiella risker för folkhälsan i samband med användningen av påfyllningsbara elektroniska cigaretter senast den 20 maj 2016 och därefter vid behov. 

När det gäller elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som är förenliga med kraven i artikel 20 får en behörig myndighet, om den konstaterar eller har rimliga skäl att tro att specifika elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare eller en typ av elektronisk cigarett eller påfyllningsbehållare kan utgöra en allvarlig risk för människors hälsa, vidta lämpliga provisoriska åtgärder enligt artikel 20.11 första stycket. Den ska omedelbart underrätta kommissionen och de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater om de åtgärder som vidtagits och ska översända eventuella underlag. Kommissionen ska så snart som möjligt efter det att den har mottagit de uppgifterna avgöra huruvida den provisoriska åtgärden är berättigad. Kommissionen ska underrätta den berörda medlemsstaten om sina slutsatser för att göra det möjligt för medlemsstaten att vidta lämpliga uppföljningsåtgärder. 

När utsläppandet på marknaden av en specifik elektronisk cigarett eller påfyllningsbehållare eller en typ av elektronisk cigarett eller påfyllningsbehållare genom tillämpning av första stycket i artikel 20.11 har förbjudits på vederbörligen motiverade grunder av minst tre medlemsstater, ska kommissionen enligt artikel 20.11 andra stycket ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 27 för att utvidga ett sådant förbud till att omfatta alla medlemsstater, om en sådan utvidgning är motiverad och proportionell. 

I artikel 20.12 ges kommissionen befogenhet att anta delegerade akter för att anpassa lydelsen för hälsovarningen för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. 

Enligt artikel 20.13 ska kommissionen genom genomförandeakter anta ett gemensamt format för anmälan enligt punkt 2 och de tekniska standarderna för påfyllningsmekanismen. 

Örtprodukter för rökning 

Med örtprodukter för rökning avses enligt artikel 2.15 i tobaksdirektivet en produkt baserad på växter, örter eller frukter som inte innehåller tobak och kan förbrukas via förbränning. Sådana produkter är till exempel örtcigaretter som inte innehåller tobaksplanta och örtblandningar som används i vattenpipor. 

Enligt skäl 49 i tobaksdirektivet varierar regleringen av örtprodukter mellan medlemsstaterna och konsumenterna uppfattar dem ofta som oskadliga eller mindre skadliga trots de hälsorisker som förbränningen av dem orsakar. Reglering på EU-nivå har ansetts nödvändig för att den inre marknaden ska fungera smidigt och för att förbättra informationen till konsumenterna. 

I artikel 21 i tobaksdirektivet föreskrivs om märkning av örtprodukter för rökning. Produkternas styckförpackningar och eventuell ytterförpackning ska vara försedda med en hälsovarning i enlighet med tobaksdirektivet och förpackningarna får inte uppmuntra till konsumtion av produkten eller påstå att produkten är mindre skadlig. Även märkningar som liknar ett livsmedel eller en kosmetisk produkt är förbjudna. 

Artikel 22 i tobaksdirektivet gäller rapportering av ingredienser i örtprodukter för rökning. Medlemsstaterna ska kräva att tillverkare och importörer till sina behöriga myndigheter lämnar in en förteckning över alla ingredienser som används vid tillverkningen av sådana produkter med uppgift om kvantiteter samt att de meddelar om en produkts sammansättning ändras på ett sätt som påverkar de uppgifter som lämnats. Dessutom ska medlemsstaterna säkerställa att uppgifterna om ingredienser offentliggörs på en webbplats. 

Samarbete och genomförande 

Artikel 23.1 gäller fördelningen av ansvar mellan tillverkare och importör vid inlämnandet av de uppgifter som krävs i tobaksdirektivet. Skyldigheten att tillhandahålla de uppgifter som krävs faller i första hand på tillverkaren om denne är etablerad inom EU och på importören om tillverkaren är etablerad i ett tredjeland och importören är etablerad inom EU. Om såväl tillverkaren som importören är etablerade i ett tredjeland ska de gemensamt vara skyldiga att tillhandahålla de uppgifter som krävs. 

Enligt artikel 23.2 ska medlemsstaterna se till att tobaksvaror och relaterade produkter som inte uppfyller kraven i tobaksdirektivet inte släpps ut på marknaden. På samma sätt ska medlemsstaterna se till att tobaksvaror och relaterade produkter inte släpps ut på marknaden om de rapporteringsskyldigheter som anges i tobaksdirektivet inte är uppfyllda. 

Enligt artikel 23.3 ska medlemsstaterna föreskriva sanktioner som är effektiva, proportionella och avskräckande och är tillämpliga på överträdelser av nationella bestämmelser som har antagits i enlighet med tobaksdirektivet. Enligt artikel 23.4 ska de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna samarbeta med varandra och med kommissionen för att se till att tobaksdirektivet tillämpas och verkställs korrekt och ska till varandra översända all information som krävs för en enhetlig tillämpning av tobaksdirektivet. 

Fri rörlighet 

Artikel 24.1 i tobaksdirektivet gäller fri rörlighet och enligt den får inte medlemsstaterna av skäl som rör de frågor som regleras genom direktivet förbjuda eller begränsa utsläppande på marknaden av tobaksvaror eller relaterade produkter som uppfyller kraven i direktivet. I artikel 24.2 finns ett undantag från denna bestämmelse, vilket innebär att direktivet inte ska påverka medlemsstaternas rätt att behålla eller införa ytterligare krav, tillämpliga på alla produkter som släpps ut på marknaden, när det gäller standardiseringen av förpackningen av tobaksvaror, om detta är motiverat av folkhälsoskäl. Sådana åtgärder får inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller medföra en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna och de ska anmälas till kommissionen tillsammans med skälen för att behålla eller införa dem. 

Enligt artikel 24.3 får en medlemsstat dessutom även förbjuda en viss tobaksvara eller relaterade produktkategorier med hänvisning till specifika förhållanden i denna medlemsstat och under förutsättning att bestämmelserna är motiverade med hänsyn till behovet av att skydda folkhälsan. Sådana nationella bestämmelser tillsammans med skälen för att införa dem ska anmälas till kommissionen, som inom sex månader ska godkänna eller underkänna de nationella bestämmelserna. Om kommissionen inte fattar något beslut inom denna period på sex månader ska de nationella bestämmelserna anses vara godkända. 

Kommittéförfarande och utövande av delegeringen  

Artikel 25 i tobaksdirektivet gäller kommittéförfarande. Enligt artikel 25.1 ska kommissionen biträdas av en kommitté, som är en sådan kommitté som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter. Kommissionens genomförandeakter antas med iakttagande av det granskningsförfarande som anges i artikel 25.2. I bestämmelsen hänvisas till det granskningsförfarande som anges i artikel 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter.  

Fram till slutet av januari 2016 har kommissionen antagit sammanlagt fyra genomförandeakter. De är kommissionens genomförandebeslut (EU) 2015/1735 om den exakta placeringen av den allmänna varningen och informationstexten på rulltobak som marknadsförs i påsar, kommissionens genomförandebeslut (EU) 2015/1842 om de tekniska specifikationerna för layout, utformning och form för de kombinerade hälsovarningarna för tobaksvaror för rökning, kommissionens genomförandebeslut (EU) 2015/2183 om fastställande av ett gemensamt format för anmälan av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare och kommissionens genomförandebeslut (EU) 2015/2186 om fastställande av ett format för inlämnande och offentliggörande av uppgifter om tobaksvaror. 

I artikel 27 i tobaksdirektivet föreskrivs om utövande av delegering, det vill säga om kommissionens befogenhet att anta delegerade akter. I artikel 27.2 anges de frågor för vilka kommissionen getts befogenhet att anta delegerade akter. Då denna regeringsproposition överlämnas har kommissionen antagit en delegerad akt och det är det direktiv om varningsbilder som nämns ovan. Dessutom har kommissionen för avsikt att under det andra kvartalet av år 2017 anta en delegerad akt för att definiera centrala delar av det datalagringsavtal som avses i artikel 15.8 i tobaksdirektivet. Kommissionen kan också vid behov anta delegerade akter till exempel för att anpassa ordalydelsen i hälsovarningarna och informationstexten samt metoderna för att mäta utsläppen. 

Tobaksreklamdirektivet trädde i kraft år 2005. I direktivet förbjuds gränsöverskridande tobaksreklam och tobakssponsring i tryckta medier, i radio och på internet. Gränsöverskridande tobaksreklam i televisionen är i sin tur förbjuden genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/65/EG om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (AV-direktivet). Bestämmelserna i tobaksreklamdirektivet och AV-direktivet har genomförts nationellt genom tobakslagen och 219 och 221 § i informationssamhällsbalken (917/2014). 

Enligt artikel 2 i tobaksreklamdirektivet avses med reklam varje form av kommersiella meddelanden vars syfte eller direkta eller indirekta verkan är att främja en tobaksvara. Med sponsring avses i sin tur varje form av offentligt eller privat bidrag till ett evenemang, en verksamhet eller en person med syftet eller den direkta eller indirekta verkan att främja en tobaksvara. 

I artikel 3 i tobaksreklamdirektivet förbjuds reklam för tobaksvaror i tidningar och andra tryckta publikationer. Ett undantag från förbudet utgörs av sådana publikationer som endast är avsedda för personer som är yrkesverksamma inom tobaksbranschen eller publikationer som trycks och ges ut i tredjeland och som inte i första hand är avsedda för gemenskapsmarknaden. Reklam som inte är tillåten i tidningar och andra tryckta publikationer är inte tillåten i informationssamhällets tjänster. 

Enligt artikel 4 i tobaksreklamdirektivet är radioreklam för tobaksvaror förbjuden. Radioprogram får inte sponsras av företag vilkas huvudsakliga verksamhet är tillverkning eller försäljning av tobaksvaror. 

I artikel 5 i tobaksreklamdirektivet förbjuds sponsring av evenemang och verksamhet som berör eller äger rum i flera medlemsstater eller på något annat sätt har gränsöverskridande verkan. All sådan gratisutdelning av tobaksvaror i samband med sponsring av evenemang vars syfte eller direkta eller indirekta verkan är att främja sådana produkter är förbjuden enligt artikeln. 

Enligt artikel 3e.1 d i AV-direktivet är det förbjudet med alla former av audiovisuella kommersiella meddelanden för cigaretter och andra tobaksvaror. 

Enligt artikel 3g.3 i AV-direktivet får de program som avses i direktivet inte under några omständigheter innehålla någon produktplacering av tobaksvaror eller cigaretter eller produktplacering från företag vars huvudsakliga verksamhet är tillverkning eller försäljning av cigaretter eller andra tobaksvaror. 

FCTC, som är den första internationella konventionen inriktad på folkhälsa, antogs år 2003 vid WHO:s 56:e generalförsamling. Syftet med den är att skydda nuvarande och kommande generationer från de skador som tobaksrökning och tobaksrök i omgivningen orsakar. Man försöker uppnå detta genom att minska på utbud och efterfrågan av tobaksprodukter. FCTC trädde i kraft internationellt och blev bindande för Finland år 2005. Den har satts i kraft i Finland genom lag och förordning (FördrS 26—27/2005). 

FCTC är ett globalt sett betydelsefullt verktyg i arbetet mot tobaksrökning. År 2015, det vill säga tio år efter att konventionen trädde i kraft, bodde över 90 procent av jordens befolkning i länder som ratificerat FCTC. Konventionsparter är 180 länder och Europeiska unionen.  

FCTC är en ramkonvention, som kompletteras med protokoll och riktlinjer för genomförandet. Hittills har ett protokoll om avskaffande av olaglig handel med tobaksvaror och åtta riktlinjer för genomförande antagits. För att protokollet, som är förpliktande både för EU och för medlemsstaterna, ska träda i kraft måste det ratificeras av 40 länder. Vid utgången av år 2015 hade sammanlagt tretton länder ratificerat protokollet och av dem är fyra EU-länder. Finland har skrivit under protokollet, men ännu inte ratificerat det. Vidare bereder EU ratificeringen av protokollet. 

Protokollet och tobaksdirektivet behandlar delvis samma frågor, såsom krav på att tobaksprodukterna ska vara spårbara. I protokollet rekommenderas att man överväger ett förbud mot försäljning över internet och också i tobaksdirektivet är det tillåtet att förbjuda gränsöverskridande distansförsäljning. Efter att protokollet ratificerats kommer man att detaljerat gå igenom vilka eventuella ändringar som krävs i tobakslagen till följd av detta. 

Man har antagit sammanlagt åtta riktlinjer för genomförande av FCTC. De gäller bland annat skydd mot exponering för tobaksrök i omgivningen och reglering av ingredienser i tobaksprodukter och produktinformation. Riktlinjerna för genomförande behandlas i senare avsnitt. 

Europeiska unionens råd har utfärdat två rekommendationer om att skydda människor mot att utsättas för tobaksrök. I rådets rekommendation om rökfria miljöer (2009/C 296/02) uppmanas EU-länderna att stifta lagar för att skydda sina medborgare mot tobaksrök på arbetsplatser inomhus, i offentliga inomhusmiljöer och på allmänna transportmedel samt effektivisera rökfrihetslagstiftningen med hjälp av stödåtgärder, till exempel genom att skydda barn, uppmuntra rökare till rökavvänjning och införa bildförsedda varningar på cigarettförpackningar. 

Också i rådets rekommendation om förebyggande av rökning och om initiativ för en effektivare tobakskontroll (2003/54/EG) uppmanas EU:s medlemsstater att anta sådan lagstiftning som ger människorna ett adekvat skydd mot exponering för passiv rökning på arbetsplatser inomhus, på avgränsade offentliga lokaler och på kollektiva färdmedel. Dessutom uppmanas medlemsstaterna i rekommendationen att till exempel förebygga tobaksförsäljning till barn och ungdomar bland annat genom att begränsa distansförsäljningen av tobaksvaror. 

Allmänt 

Hälsoinriktad tobakspolitik har särskilt under de senaste tio åren blivit allmännare på olika håll i världen, vilket till stor del är FCTC:s förtjänst. I allt fler länder har sträng lagstiftning antagits särskilt i fråga om rökförbud. Dessutom har begränsning av reklam, beskattning av tobak, reglering av förpackningar och produkter, tillståndsplikt vid försäljning och förbud mot framläggande blivit vanligare globalt sett.  

Tobakspolitiska reformer, såsom förbud mot rökning på restauranger, sprider sig ofta snabbt till andra länder efter att de införts i ett land. Finland är det första landet i världen där syftet med lagstiftningen fastställts som att användningen av tobaksprodukter ska upphöra. Detta så kallade endgame-tankesätt har senare också anammats av Nya Zeeland, Irland och Skottland. Ett syfte som siktar på att tobaksrökningen ska upphöra anger riktningen för tobakspolitiken på ett tydligare sätt än en politik som endast är inriktad på att tobakrökningen ska minska.  

Än så länge är genomförandet av tobaksdirektivet inte färdigt i de flesta medlemsstaterna i EU och endast Portugal, Litauen och Italien har genomfört tobaksdirektivet fullständigt. Tobaksdirektivet kräver ändringar i lagstiftningen i alla medlemsstater och utöver detta har flera länder meddelat att de samtidigt ämnar genomföra nationella reformer i sin tobakslagstiftning. Det finns i detta skede dock begränsat med officiella uppgifter om vilka lösningar som man till slut kommer att välja i de olika medlemsstaterna. 

Varningsmärkning och annan reglering som gäller förpackningar  

Utgångspunkten för artikel 10 i tobaksdirektivet är att detaljhandelsförpackningarna för alla tobaksprodukter för rökning ska vara försedda med kombinerade hälsovarningar, som består av en varningstext och ett motsvarande färgfoto. Medlemsstaterna får enligt artikel 11 dock beträffande andra tobaksprodukter för rökning än cigaretter, rulltobak och tobak för vattenpipa medge undantag från skyldigheten att förse dem med en kombinerad hälsovarning. I detta fall ska de här produkterna ha en varningsmärkning som endast består av text i enlighet med artikel 11. 

Storbritannien, Lettland, Ungern, Slovakien och Rumänien har för avsikt att följa den huvudregel som framgår av artikel 10 om att kräva kombinerade hälsovarningar på alla förpackningar med tobaksprodukter för rökning. I Danmark och Norge har kombinerade hälsovarningar redan införts på alla förpackningar med tobaksprodukter för rökning. De flesta av EU:s medlemsstater, bland annat Sverige och Estland, planerar däremot att medge undantag i enlighet med artikel 11. 

Den fråga som rönt störst intresse inom den internationella tobakspolitiken är för närvarande införandet av neutrala tobaksförpackningar (så kallad plain packaging). Med detta avses i praktiken att logotyper och andra element som hör till ett varumärke förbjuds i lagstiftningen. Enligt undersökningar förbättrar detta effekten av hälsovarningarna på förpackningarna och minskar produktens attraktionskraft. I artikel 24 i tobaksdirektivet tillåts medlemsstaterna införa neutrala tobaksförpackningar. Också i FCTC rekommenderas att man överväger att införa sådana förpackningar. 

Sedan år 2012 har endast neutrala tobaksförpackningar fått säljas i Australien. Irland, Storbritannien och Frankrike har nyligen beslutat att införa neutrala tobaksförpackningar. Dessutom är ärendet under beredning åtminstone i Norge, Ungern och Nya Zeeland.  

Distansförsäljning 

Artikel 18 i tobaksdirektivet gäller gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksprodukter och den får medlemsstaterna förbjuda. De medlemsstater som inte förbjuder gränsöverskridande distansförsäljning ska däremot införa ett registreringssystem i fråga om detaljförsäljarna. På motsvarande sätt gäller artikel 20.6 gränsöverskridande distansförsäljning av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. 

I Frankrike är både gränsöverskridande distansförsäljning och distansförsäljning inom det egna landets gränser av tobaksprodukter redan förbjudna. I Irland ämnar man förbjuda gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksprodukter och överväger också att förbjuda distansförsäljning inom landet. Förbud mot gränsöverskridande distansförsäljning och distansförsäljning inom landet av elektroniska cigaretter planeras åtminstone i Kroatien och Slovenien. I Estland, Lettland, Ungern, Belgien och Österrike är avsikten att förbjuda gränsöverskridande distansförsäljning och distansförsäljning inom landet både av tobaksprodukter och av elektroniska cigaretter. I Storbritannien, Sverige och Danmark tänker man däremot inte förbjuda distansförsäljning av tobaksprodukter och elektroniska cigaretter. 

Elektroniska cigaretter och nikotinvätskor samt tobakssurrogat 

Regleringen av elektroniska cigaretter och nikotinvätskor avsedda för dem har hittills varierat ganska mycket i de olika medlemsstaterna i EU. Förutom i Finland har man också till exempel i Sverige, Norge, Danmark, Estland, Holland, Österrike och Ungern ansett att läkemedelslagstiftningen är tillämplig på nikotinvätskor. Då krävs ett försäljningstillstånd för försäljningen av dem. Däremot är försäljningen av elektroniska cigaretter som innehåller nikotin avsevärt friare i Storbritannien och Frankrike.  

Genom tobaksdirektivet harmoniseras lagstiftningen om elektroniska cigaretter och nikotinvätskor för dem inom EU och produkterna kommer troligen att komma ut på EU-marknaden på ett mer omfattande sätt än för närvarande. I tobaksdirektivet föreskrivs emellertid inte om åldersgränser och andra centrala frågor när det gäller försäljningen av elektroniska cigaretter. Medlemsstaterna får reglera sådana frågor själva, vilket också konstateras i skäl 48 i tobaksdirektivet. Vidare ämnar man i Sverige tillämpa läkemedelslagstiftningen på nikotinvätskor för elektroniska cigaretter även i fortsättningen. 

Flera länder har meddelat att de ämnar införa nationell tilläggsreglering av elektroniska cigaretter och nikotinvätskor. Åtminstone i Danmark, Holland, Lettland, Ungern och Kroatien ämnar man förbjuda försäljning av de här produkterna till personer som inte har fyllt 18 år. I Norge, Estland, Storbritannien, Frankrike, Spanien, Italien, Malta, Republiken Tjeckien och Slovakien finns redan ett sådant förbud.  

Åtminstone Norge, Island, Litauen, Österrike, Ungern, Spanien, Kroatien, Slovenien och Cypern ämnar förbjuda användningen av elektroniska cigaretter i lokaler där det råder rökförbud. Ett sådant förbud har redan införts i Holland, Belgien, Lettland och Portugal. I Estland och Rumänien är användningen av elektroniska cigaretter förbjuden i skolor och daghem. I Danmark planeras ett förbud mot användningen av elektroniska cigaretter i skolor, daghem, kollektivtrafik och taxibilar. 

I Bulgarien ämnar man däremot inte genom lagstiftning begränsa användningen av elektroniska cigaretter. I Storbritannien varierar planerna i de olika länderna. I England och Skottland tänker man inte begränsa användningen, medan man i Wales planerar förbjuda användningen i lokaler där tobaksrökning är förbjuden.  

I Ungern ämnar man förbjuda alla smaktillsatser i elektroniska cigaretter. Dessutom planerar man i Tyskland att förbjuda vissa smaktillsatser i elektroniska cigaretter, såsom mentol.  

Reklam för elektroniska cigaretter är förbjuden eller begränsad i Sverige, Norge, Estland och Kroatien. Danmark, Belgien, Litauen och Ungern tänker införa ett omfattande reklamförbud. I Norge är framläggande av elektroniska cigaretter i detaljhandeln redan förbjudet som framläggande av tobakssurrogat. Dessutom är det förbjudet i Norge och Estland att sälja tobakssurrogat till personer som inte har fyllt 18 år.  

Rökfria tobaksprodukter 

Att släppa ut tobak för användning i munnen, i praktiken munsnus, på marknaden är förbjudet i alla medlemsstater i EU med undantag av Sverige. Dessutom är det förbjudet att sälja och föra in tuggtobak i Estland och Irland. I Polen är försäljning och införsel av alla rökfria tobaksprodukter förbjudna. På Island och i Österrike överväger man att förbjuda tuggtobak. 

Rökförbud 

Att föreskriva om rökförbud är ett allmänt använt tobakspolitiskt medel på olika håll i världen. Riktlinjer för genomförande av FCTC gällande rökfria miljöer antogs år 2007. I dem rekommenderas en omfattande lagstiftning om rökfrihet och en sådan finns nu i cirka 50 länder. Detta innebär att tobaksrökning är förbjuden i offentliga lokaler och offentliga transportmedel, på arbetsplatser och delvis också på offentliga platser utomhus.  

Samtidigt som det blivit vanligare med rökförbud på offentliga områden och i offentliga lokaler, upplevs tobaksrök som sprider sig till privata bostäder som ett problem i många länder. Rökförbud som gäller privata balkonger och bostäder har redan införts i olika länder, men utvecklingen har bara börjat.  

Tobaksrök som sprider sig från grannens lägenhet eller balkong upplevs som ett stort problem inte enbart i Finland, utan också i de andra nordiska länderna. Det har blivit vanligare att bilda rökfria husbolag på olika håll i världen, men än så länge har man inte någonstans med lagstiftning lyckats garantera rökfrihet för bostadssammanslutningar på ett heltäckande sätt.  

Såsom framkommit ovan har syftet med tobakslagen sedan år 2010 varit att användningen av tobaksprodukter ska upphöra. Man försöker uppnå syftet främst genom att förebygga att unga börjar röka och genom att stödja dem som vill sluta röka. Dessutom vill man att alla ska garanteras en rökfri livsmiljö.  

Undersökningar har visat att genomförandet av tobakslagen som helhet har varit lyckat och inverkat på att tobaksrökningen minskat avsevärt bland befolkningen. Såsom framkommit ovan har rökningen bland unga minskat med över hälften och bland vuxna med omkring en tredjedel sedan 2000-talets början. År 2001 ställde statsrådet upp som mål i folkhälsoprogrammet Hälsa 2015 att mindre än 15 procent av ungdomarna i åldern 16—18 år skulle röka år 2015. Målet har nåtts, eftersom 13 procent av flickorna och 14 procent av pojkarna i den här åldersgruppen rökte dagligen år 2015. Då det fattades beslut om programmet år 2001 rökte så mycket som 31 procent av både flickorna och pojkarna dagligen. 

Däremot har användningen av tobak för användning i munnen, det vill säga snus, ökat i synnerhet i vissa regioner och i vissa grupper bestående av pojkar och unga män. Tobak för användning i munnen får inte säljas i Finland, men den får föras in som resandeinförsel för eget bruk i begränsad mängd. Resandeinförseln av snus har ökat betydligt, vilket beskrivits ovan. 

Den ökade användningen av tobak för användning i munnen får uppnåendet av målet i programmet Hälsa 2015 att framträda i ett nytt ljus. När tobak för användning i munnen tas i beaktande, använder 18 procent av pojkarna och 14 procent av flickorna i åldern 16—18 år tobaksprodukter dagligen. Majoriteten av de unga användarna har skaffat produkten av sina vänner. Uppenbarligen har produkten olagliga förmedlingskanaler och förmedlare i Finland. 

De skillnader mellan utbildningsgrupperna som inverkar på skillnaderna i hälsa när det gäller tobaksrökning är fortfarande stora. Tobaksrökningen har minskat i alla utbildningsgrupper, men den största förändringen har skett bland de högutbildade. De senaste undersökningsresultaten visar dock på att skillnaderna i rökning mellan olika utbildningsgrupper, i fråga om både vuxna och unga, har börjat minska. 

Exponeringen för tobaksrök både i hemmen och på arbetsplatserna har minskat betydligt. Exponeringen på arbetsplatserna minskade i synnerhet efter att de ändringar som gjordes i tobakslagen år 1995 hade genomförts. Allt fler unga växer upp i familjer med föräldrar som inte har rökt under deras livstid och där det är totalt förbjudet att röka hemma eller i familjens bil. I vart femte hem är det dock fortfarande tillåtet att röka någonstans eller ibland. 

Finländarnas inställning till tobakslagstiftningen och restriktionerna i fråga om tobaksanvändningen blir allt positivare. Inställningen har blivit positivare med tiden och allteftersom tobakslagstiftningen skärpts. Icke-rökare stöder restriktionerna mer än vad rökare gör. År 2012 stödde till exempel 66 procent av icke-rökarna förslaget att rökning på balkonger skulle förbjudas i lag, medan endast 11 procent av dem som rökte dagligen stödde förslaget. Över nio av tio personer stöder dock att tobaksrökningen bland unga ska begränsas, oberoende av om de röker själva eller inte. Dessutom oroar sig majoriteten av rökarna för hur rökning påverkar hälsan. Över hälften skulle vilja sluta röka och omkring 40 procent har försökt sluta röka under det senaste året. 

I en utredning från år 2013 där de europeiska ländernas tobakspolitik bedömdes och jämfördes placerade sig Finland på nionde plats. Sammanlagt deltog 34 länder. Finland placerade sig bra när det gällde det omfattande reklamförbudet och rökfria offentliga lokaler, men dåligt i fråga om informationskampanjer, hälsovarningar på tobaksförpackningarna och priset på tobaksprodukter. I utredningen konstateras att Finland har en ambitiös målsättning med tobakspolitiken, men att det behövs betydligt fler åtgärder än för närvarande för att man verkligen ska kunna nå syftet med lagen. 

Många av dem som använder elektroniska cigaretter upplever att de lyckas sluta röka med hjälp av de elektroniska cigaretterna. I produktutvecklingen, marknadsföringen och användningen av elektroniska cigaretter, som också framställs av tobaksindustrin, finns drag som snarare upprätthåller nikotinberoende än botar det. De elektroniska cigaretterna höjer snabbt nikotinhalten i blodet, vilket påverkar hur hjärnans nikotinreceptorer fungerar och upprätthåller nikotinberoendet. Nikotinersättningsprodukterna påverkar däremot inte nikotinreceptorerna på samma sätt om de används rätt.  

Även om tobaksrökningen minskar kontinuerligt, kan nikotinkonsumtionen till och med öka i och med att användningen av snus och elektroniska cigaretter blir allmännare. De här produkterna är därmed ett hot mot uppnåendet av tobakslagens syfte. 

Enligt sjukdomsklassifikationen International Classification of Diseases, som utvecklats av WHO, är diagnoskoden för tobaks- och nikotinberoende F17.2. I Finland är det THL som förvaltar och uppdaterar sjukdomsklassifikationen. I Finland innefattar diagnoskoden F17.2 endast tobaksberoende, men THL behandlar för närvarande en modifiering av den finskspråkiga versionen för att den ska inkludera allt nikotinberoende och inte enbart beroende som orsakas av tobak.  

Tobaksprodukter 

I det gamla tobaksdirektivet krävdes inte att lagstiftningen om ingredienserna skulle harmoniseras och, som beskrivits tidigare, är bestämmelserna i Finland till denna del mycket allmänna. I tobakslagstiftningen finns till exempel över huvud taget inte några bestämmelser om smaktillsatser. I tobaksdirektivet förbjuds däremot så kallade karakteristiska dofter och smaker i cigaretter och rulltobak, såsom den i Finland populära mentolsmaken, och i övrigt är användningen av tillsatser i tobaksprodukter kraftigt begränsad. 

Den gällande tobakslagstiftningen motsvarar kraven i tobaksdirektivet i fråga om de högsta utsläppsnivåerna för tjära, nikotin och kolmonoxid som uppstår vid cigarettrökning. Detsamma gäller de ISO-standarder som ska användas vid mätningar och när det ska fastställas hur exakta mätningarna är. Tobaksdirektivet innehåller dock nya och omfattande skyldigheter som gäller anmälan och undersökning av ingredienser och utsläpp och till denna del följer den nationella lagstiftningen inte de nya EU-bestämmelserna. Till skillnad från tobaksdirektivet innehåller den gällande tobakslagen heller inga krav på förhandsanmälan om nya tobaksprodukter. 

Bestämmelserna om brandsäkerhet i tobakslagen och de brandsäkerhetsbestämmelser som utfärdats med stöd av den, enligt vilka cigaretter ska vara självsläckande, är rätt nya och motsvarar EU-lagstiftningen. Det finns inget behov av att ändra dem. Tack vare de självsläckande cigaretterna har antalet personer som dött i bränder minskat. Lagstiftningen om kraven på brandsäkerhet för cigaretter är den mest betydelsefulla enskilda åtgärden genom vilken man fått ner antalet brandoffer under de senaste årtiondena. Självsläckande cigaretter är dock inte fullständigt brandsäkra och vid oförsiktig hantering av dem kan det under vissa omständigheter uppstå bränder. 

Tobakssurrogat 

I tobakslagen finns inga bestämmelser om ingredienser eller utsläpp när det gäller tobakssurrogat som örtcigaretter, energisnus eller "e-shishor", trots att de här produkterna till sitt användningsområde och användningssätt motsvarar tobaksprodukter. Produkterna får bland annat innehålla smaktillsatser. Till exempel lockar de godis- och fruktsmaker som finns i ”e-shishor” barn att prova produkterna.  

Till skillnad från tillverkarna och importörerna av tobaksprodukter, behöver inte tillverkarna eller importörerna av tobakssurrogat enligt den gällande tobakslagen lämna uppgifter till Valvira om vilka ingredienser som används i produkterna. I artikel 22 i tobaksdirektivet krävs det däremot att en förteckning över alla ingredienser som används vid tillverkningen av örtprodukter för rökning, uppdelad på varumärke och sort, och med uppgift om kvantiteter lämnas in till den behöriga myndigheten i medlemsstaten. 

Elektroniska cigaretter och nikotinvätskor 

Lagstiftningen om tobaksprodukter och nikotinersättningsprodukter är sträng, medan det inte alls finns några bestämmelser som uttryckligen gäller elektroniska cigaretter och nikotinvätskor avsedda för dem i tobakslagen eller någon annanstans i den nationella lagstiftningen. Detta kan anses vara otillfredsställande med beaktande av att olika hälsorisker har samband med användningen av elektroniska cigaretter. Såsom framkommit ovan är nikotin i sig själv ett kraftigt beroendeframkallande och giftigt ämne. Propylenglykol och glycerol, som finns i många elektroniska cigaretter, har klassificerats som säkra kemikalier i livsmedels- och hygienprodukter. Någon systematisk information om deras effekter då de används i elektroniska cigaretter, det vill säga då de förångas och inhaleras, finns dock inte. 

Skadliga ämnen har upptäckts i vätskor för elektroniska cigaretter och i den ånga som uppkommer av dem. Dessa uppstår också vid cigarettrökning och är till exempel acetaldehyd, formaldehyd och akrolein. I ångan har man dessutom funnit metaller, som kadmium, nickel och bly, polycykliska aromatiska kolväten eller PAH-föreningar, flyktiga organiska föreningar samt nitrosaminer och dietylenglykol. Skadliga ämnen har också upptäckts i nikotinfria vätskor för förångning. Det har konstaterats att ångan från en del elektroniska cigaretter är giftig för cellerna. Halterna av nikotin och smaktillsatser kan ha ett samband med halterna av de skadliga ämnena. Det har framlagts att till exempel den ånga som bildas av vätskor med söta livsmedelssmaker i elektroniska cigaretter innehåller skadliga halter av diacetyl och acetylpropionyl.  

De biverkningar som användarna av elektroniska cigaretter själva har rapporterat är bland andra smärtor i bröstet, snabb puls, huvudvärk, halsont, yrsel, irritation eller torrhet i svalg och mun samt lågt blodtryck. Enligt vissa undersökningar har användarna däremot rapporterat att hälsan har blivit bättre, när de övergått från cigaretter till elektroniska cigaretter. Det finns inga uppgifter om vilka långtidseffekter användningen av produkterna har, eftersom de funnits så kort tid på marknaden. Användningen av elektroniska cigaretter kan påverka människans andningsorgan negativt, om än mindre än vid användning av riktiga cigaretter. Då man undersökt urinen hos användare av elektroniska cigaretter, har man funnit samma giftiga och cancerframkallande metaboliter som hos dem som röker cigaretter, men i mindre mängder.  

Som det är nu tillämpas tobakslagen endast på elektroniska cigaretter som betraktas som tobaksimitation. Därmed faller sådana apparater som till formen inte har en nära likhet med en tobaksprodukt eller ett rökdon utanför lagstiftningen, trots att de till sitt användningssätt och användningsändamål motsvarar till exempel de elektroniska cigaretter som ser ut som riktiga cigaretter. Det finns otaliga olika modeller av elektroniska cigaretter och endast en del av dem kan betraktas som uppenbara tobaksimitationer. Som det är nu är lagstiftningen därmed inkonsekvent när det gäller inriktning och konsekvenser och för genomförandet av tobaksdirektivet måste bestämmelser uttryckligen om elektroniska cigaretter tas in i tobakslagen. 

Såsom nämnts tidigare har Säkerhets- och kemikalieverket dragit bort elektroniska cigaretter från marknaden, när det har upptäckts brister i säkerheten. Det finns dock ingen förhandstillsyn när det gäller apparaternas säkerhet, varför apparater som inte är säkra fortfarande kan komma i konsumenternas ägo. De gällande bestämmelserna möjliggör över huvud taget inte sådan övervakning av elektroniska cigaretters säkerhet som förutsätts i tobaksdirektivet, som kravet på att nikotin ska avges på en jämn nivå. 

På de nikotinvätskor som används i elektroniska cigaretter tillämpas läkemedelslagen, vilket framkom i avsnitt 2.1.2. Det finns inga försäljningstillstånd enligt läkemedelslagen för nikotinvätskor för användning i elektroniska cigaretter och ingen har ens ansökt om tillstånd för detta. Därför finns nikotinvätskor åtminstone inte till försäljning på laglig väg i Finland. Enda sättet att skaffa nikotinvätskor är följaktligen att föra in dem i landet antingen som resandeinförsel eller genom att beställa dem från utlandet. Då kan de finländska läkemedelsmyndigheterna inte genomföra övervakningen. Problemen med distansförsäljning skildras i avsnitt 2.3.4. 

Tobaksprodukter 

Bestämmelserna om förpackningar och märkning i den gällande tobakslagen skiljer sig i många avseenden från kraven i tobaksdirektivet. I Finland används inte varningsbilder, medan tobaksdirektivet förutsätter kombinerade hälsovarningar på förpackningar för tobaksvaror för rökning, det vill säga kombinationer av texter och bilder. Enligt undersökningar ökar varningsbilderna kännedomen om nackdelarna med tobaksrökning och motiverar till att sluta röka. Tobakslagen och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den avviker från tobaksdirektivet i fråga om storleken på och placeringen av varningstexterna och också i andra frågor av teknisk natur. 

I 7 § 3 mom. i tobakslagen krävs att halterna av tjära, nikotin och kolmonoxid ska anges på minutförsäljningsförpackningarna, medan detta är förbjudet enligt artikel 13 i tobaksdirektivet. I samma artikel förbjuds också vissa andra märkningar på förpackningarna, medan endast en del av dem uttryckligen är förbjudna enligt 7 a § i tobakslagen. 

Bestämmelserna om minimistorleken på förpackningarna i tobakslagen motsvarar kraven i artikel 14 i tobaksdirektivet. Till skillnad från tobaksdirektivet har dock inga bestämmelser om formen och öppningen på förpackningarna utfärdats i tobakslagen eller med stöd av den. 

I artikel 15 och 16 i tobaksdirektivet föreskrivs som nya bestämmelser om spårbarhet och säkerhetsmärkning av styckförpackningar med tobaksvaror, och det finns inga motsvarande bestämmelser i den gällande tobakslagen, även om minutförsäljningsförpackningar för tobaksprodukter enligt 7 § 3 mom. i tobakslagen ska förses med uppgifter som behövs för identifikation och spårning av produkten. Enligt 7 § i förordningen om märkningen på minutförsäljningsförpackningar och om mängden skadliga ämnen ska också produkternas minutförsäljningsförpackning märkas med ett partinummer eller liknande på sådant sätt att platsen och tiden för tillverkning kan fastställas.  

Tobakssurrogat 

I tobakslagen finns inga uttryckliga bestämmelser som gäller detaljhandelsförpackningar för tobakssurrogat. I tobaksdirektivet krävs däremot hälsovarningar på förpackningarna med örtprodukter för rökning och vissa märkningar förbjuds på dem. Enligt tobakslagen betraktas de här produkterna som tobakssurrogat. 

Detaljhandelsförpackningarna för tobakssurrogat som betraktas som livsmedel, som energisnus, ska märkas i enlighet med livsmedelslagstiftningen. Varken tobakslagen eller i praktiken någon annan lag förutsätter märkning av ”e-shishor”, som är färdigt fyllda med nikotinfri vätska för förångning, såvida de inte uppfyller kriterierna för klassificeringen av farliga kemikalier. I sådana fall ska märkningen följa kemikalielagstiftningen. ”E-shishor” kan innehålla allergener, även om den vätska som de innehåller inte uppfyller kriterierna för klassificeringen av farliga kemikalier. 

Elektroniska cigaretter 

Det föreskrivs inte om elektroniska cigaretter eller andra tobaksimitationer i tobakslagen eller med stöd av den, även om det är möjligt att ingripa i märkningar i reklamsyfte med stöd av 8 § i den gällande tobakslagen. I tobaksdirektivet krävs däremot varningsmärkning på detaljhandelsförpackningar med elektroniska cigaretter och vissa märkningar på förpackningarna är förbjudna.  

Den gällande tobakslagen är inte tillämplig på märkning för påfyllningsbehållare med nikotinvätskor, utan den märkningen omfattas av läkemedelslagstiftningen.  

Åldersgränser och övriga bestämmelser som gäller minderåriga 

Bestämmelserna om åldersgräns i 10 § i tobakslagen gäller inte tobakssurrogat, som örtcigaretter, energisnus eller ”e-shishor” som innehåller nikotinfri vätska för förångning. Avsaknaden av en åldersgräns är problematisk i första hand för att tobakssurrogaten till användningssättet motsvarar tobaksprodukter och med hjälp av dem kan även mycket unga barn härma användningen av riktiga tobaksprodukter. Sådana ”övningsprodukter” bidrar till att sänka tröskeln för att börja röka. Energisnus är till exempel en produkt som innehåller stimulerande ämnen, men inte tobak eller nikotin. Enligt tillverkarna är produkten avsedd för dem som använder snus eller vill sluta röka, men enligt undersökningen om ungas hälsovanor har 9 procent av pojkarna i åldern 14—18 år provat på energisnus. Det har framlagts bedömningar av sakkunniga, enligt vilka energisnus kan locka barn till att börja använda riktigt snus. 

Vissa tobakssurrogat är förknippade med liknande hälsorisker som riktiga tobaksprodukter. I örtcigaretter har man till exempel observerat högre halter av tjära, kolmonoxid och vissa andra karcinogena ämnen än i cigaretter som innehåller tobaksplanta. Dessutom innehåller nikotinfria vätskor för förångning ofta smaktillsatser och enligt undersökningar kan inhalerandet av dem vålla men för hälsan. Det kan anses vara inkonsekvent att det ska vara tillåtet att sälja sådana produkter till minderåriga. Önskemål om förbud mot försäljning av de olika typerna av tobakssurrogat till minderåriga har också framförts i flera skriftliga spörsmål (SS 898/2013 rd, SS 924/2014 rd, SS 1092/2014 rd och SS 174/2015 rd). 

Enligt huvudregeln i tobakslagen ska den som säljer tobaksprodukter ha fyllt 18 år. Med bestämmelsen skyddas minderåriga försäljare från situationer där de genom påtryckningar tvingas sälja tobaksprodukter till jämnåriga kamrater i strid med tobakslagen. Det krävs emellertid inte att försäljaren har uppnått myndighetsåldern för att sälja rökdon, som pipor och cigarettändare. Detta är inte motiverat med tanke på att inte heller rökdon får säljas i näringsverksamhet till personer som inte har fyllt 18 år och också när det gäller försäljningen av rökdon kan minderåriga försäljare råka ut för liknande påtryckning. 

Innehav av tobaksprodukter är förbjudet för personer som inte har fyllt 18 år, men minderåriga får inneha nikotinvätskor. Detta är inkonsekvent, eftersom nikotinvätskor också är giftiga och kraftigt beroendeframkallande och dessutom motsvarar de mycket långt användningssättet för tobaksrökning.  

Rökfria tobaksprodukter 

Försäljning, annan överlåtelse eller import av rökfria tobaksprodukter är inte förbjuden i Finland, med undantag av tobak för användning i munnen. Tuggtobak och tobak för användning i näsan är till exempel lagliga produkter i Finland och på EU-nivå finns det inte heller några särskilda begränsningar som gäller dem. Försäljning av tobak för användning i munnen förbjöds i EU år 1992 genom rådets direktiv 92/41/EEG om ändring av direktiv 89/622/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om märkning av tobaksvaror. Då var det fuktiga snuset av svensk typ en ny produkt på EU-marknaden och det lockade i synnerhet unga. Man ville inte utsträcka förbudet till att gälla tuggtobak eller tobak för användning i näsan, som traditionellt använts främst av vissa yrkesgrupper, såsom sjömän och gruvarbetare. 

På senare år har försäljningen av tuggtobak och tobak för användning i näsan ökat i någon mån inom EU och målgruppen för produkterna har breddats särskilt till unga. Produkterna har fått smaktillsatser som faller de unga i smaken och också utformningen av förpackningarna har ändrats för att locka unga. 

Med tanke på övervakningen är den nuvarande situationen svår, då andra rökfria produkter än tobak för användning i munnen är tillåtna. Man har försökt kringgå begränsningarna för import av tobak för användning i munnen genom att presentera produkter som tuggtobak. Enligt definitionerna som utgår från det gamla tobaksdirektivet är det produktens användningssätt — inte dess sammansättning eller tillverkningsprocessen — som skiljer tobak för användning i munnen från tuggtobak och tobak för användning i näsan. Detta möjliggör missbruk, eftersom tillverkare eller importörer kan påstå att produkten är tuggtobak, fastän det i själva verket är fråga om tobak för användning i munnen. Sådana försök att kringgå förbudet mot tobak för användning i munnen tar upp myndigheternas tid, eftersom de måste reda ut om det användningsändamål som tillverkaren eller importören uppgett eller angett på förpackningen stämmer överens med produktens verkliga användningsändamål, som avgörs utifrån produktens egenskaper. I vissa fall är skillnaden mellan tobak för användning i munnen och tuggtobak dessutom så konstlad att det är mycket svårt att skilja de här produkterna från varandra. Detta kan leda till att tobak för användning i munnen kommer ut på den finländska marknaden.  

Under de senaste två åren har ställningstagande av Valvira begärts om åtminstone fem olika produkter som i näringsverksamhet importerats eller som det funnits planer på att importera som tuggtobak. Både Tullen och näringsidkare har begärt utlåtanden. Valvira har i alla de här fallen ansett att det i själva verket varit fråga om tobak för användning i munnen. Bedömningarna har i huvudsak baserat sig på att användningen av produkten inte förutsätter att den tuggas och att produkten är lämplig att användas på samma sätt som snus. I några fall har det också framgått av tillverkarens eller importörens webbplats att tillverkaren inte rekommenderar att produkten tuggas, trots att produkten marknadsförs som tuggtobak.  

Enligt uppgifter från Tullen har det på senare tid också i någon mån gjorts försök att som resandeinförsel föra in tobak för användning i munnen som tuggtobak. Det finns dock ingen exakt information om antalet sådana fall.  

Det går inte heller att med hälsoskäl motivera varför andra rökfria produkter än tobak för användning i munnen inte omfattas av försäljnings- och importförbuden, eftersom en del undersökningar visar att exempelvis tuggtobak innehåller fler karcinogener än tobak för användning i munnen. Användningen av rökfria tobaksprodukter orsakar beroende och ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar och cancer. 

Statsrådet har i sin U-skrivelse (U 6/2013 rd), som gäller tobaksdirektivet, som sin ståndpunkt konstaterat att också övriga rökfria tobaksprodukter, som tuggtobak och tobak för användning i näsan, bör förbjudas vid sidan av tobak för användning i munnen. Indelningen i tobak för användning i munnen och övriga rökfria tobaksprodukter är konstlad och gör det lättare att kringgå förbudet mot tobak för användning i munnen. 

Import 

I 10 a § 1 mom. i tobakslagen finns ett undantag från förbudet mot import av tobak för användning i munnen. Undantaget gäller resandeinförsel för privatpersoner. Den högsta tillåtna mängden som får föras in, högst 1 500 gram av denna tobak, motsvarar omkring tre månaders genomsnittlig förbrukning och är en rätt stor mängd då den är avsedd för eget bruk. Dessutom anges i bestämmelsen den högsta tillåtna mängden utifrån dosornas antal och vikt, fastän tobak för användning i munnen också ofta säljs i påsar. Tullen har i praktiken inte ingripit i införseln av tobak för användning i munnen som packats i påsar, så länge som den sammanlagda mängden tobak inte har överstigit 1 500 gram. 

I tobakslagen finns inga begränsningar för hur ofta en privatperson får föra in tobak för användning i munnen. Som situationen är i dag är det möjligt att föra in sådan tobak till och med flera gånger per dag, om man gör flera korta shoppingresor till exempel till Sverige eller Ryssland. Till skillnad från alkohollagstiftningen, finns det i tobakslagen inte heller några bestämmelser om en tidsgräns för införsel av tobaksprodukter från stater utanför EES. När det gäller alkoholdrycker har grunderna för tidsbegränsningen granskats närmare i regeringens proposition med förslag till lag om ändring av 10 § i alkohollagen (RP 11/1996 rd). Enligt Tullen för 90 procent av dem som återvänder från en resa till Ryssland med sig tobaksprodukter och den största delen av de här produkterna används troligen inte för eget bruk, utan når andra användare. Cigaretter som förs in från Ryssland kan vara särskilt skadliga för hälsan, eftersom de utsläppsgränser som finns i tobaksdirektivet inte gäller dem. 

Införsel av tobaksprodukter från Åland till andra delar av Finland betraktas inte som import i tobakslagen, vilket kan ge upphov till problematiska situationer, eftersom Åland har en egen tobakslag, tobakslagen (1978:52) för landskapet Åland (Ålands tobakslag). I Ålands tobakslag är till exempel import av tobak för användning i munnen inte förbjuden. Därmed får sådan tobak föras in till Åland och därifrån kan den föras in lagligt till andra delar av Finland, där den till slut kan nå den olagliga handeln. 

Detalj- och partihandel 

Enligt 10 b § 2 mom. i tobakslagen beviljar kommunen ett detaljhandelstillstånd för försäljning av tobaksprodukter, om sökanden har lagt fram en godtagbar plan för egenkontroll och en redogörelse som uppfyller bestämmelserna för placeringen av tobaksprodukter och rökdon vid försäljningsdisken och kan bevisa att tillräckliga arrangemang för kontroll av försäljningen kan upprätthållas. Kommunens prövning är därmed rätt bunden och den kan inte låta bli att bevilja tillståndet till exempel med motiveringen att den planerade verksamheten uppenbarligen är lagstridig. 

I 10 b § i tobakslagen föreskrivs att den som säljer tobaksprodukter är skyldig att fortlöpande övervaka köpsituationen. Som köpsituation betraktas av hävd kombinationen att välja, betala och ta emot en tobaksprodukt. Den som säljer tobaksprodukter kan inte genom ett avtal överflytta sin skyldighet att övervaka mottagandet av en tobaksprodukt till exempel till posten eller en transporttjänst. Av förbudet mot reklam och annan säljfrämjande verksamhet i 8 § i tobakslagen följer dessutom att produkter som avses i tobakslagen inte får presenteras till exempel i postorderkataloger eller i webbutiker. 

Av de orsaker som beskrivits ovan är det i praktiken mycket svårt att på distans sälja de tobaksprodukter som avses i tobakslagen, så att verksamheten följer bestämmelserna i tobakslagen. Näthandeln med tobaksprodukter i Finland är också marginell. Enskilda köpmän har främst salufört cigarrer och andra sådana produkter som har en relativt begränsad kundkrets. 

Däremot säljer man och gör reklam för sådana elektroniska cigaretter som omfattas av de nuvarande bestämmelserna i tobakslagen i stor utsträckning på webben. De nikotinvätskor som för närvarande faller utanför tobakslagens tillämpningsområde köps dessutom ofta via utländska webbutiker. År 2013 beställdes till exempel 1,7 miljoner behållare med nikotinvätskor till Finland från utlandet och år 2014 uppgick antalet redan till 2,8 miljoner behållare. Problemen med försäljningen av nikotinvätskor på webben gäller i synnerhet att egenskaperna hos de produkter som säljs utomlands i praktiken inte alls kan kontrolleras samt att köparens ålder inte kan verifieras på ett tillförlitligt sätt vid webbförsäljning. Det är också problematiskt att övervakningen av de kvantitativa begränsningarna som beskrivs i avsnitt 2.1.2 är otillräcklig. 

Partihandel med tobaksprodukter är inte tillståndpliktig eller anmälningspliktig verksamhet. Detta är problematiskt med tanke på att kommunen inte nödvändigtvis får kännedom om alla partiförsäljare, trots att det till kommunens uppgifter hör att övervaka att bestämmelserna i tobakslagen iakttas också inom partihandeln. 

Numera förekommer väldigt lite egentlig reklam för tobaksprodukter. Man har dock försökt att främja försäljningen av tobaksprodukter med andra medel än med direkt reklam, till exempel genom olika försäljningsarrangemang i reklamsyfte och med märkningar som strider mot reklamförbudet. Valvira har ingripit i sådana förfaranden med stöd av 18 § i tobakslagen. 

Trots det omfattande reklamförbudet som gäller tobaksprodukter gör dagligvarubutikernas förmånsprogram det möjligt för konsumenterna att få prisgottgörelse vid köp av tobaksprodukter. I förmånsprogrammen kan också köp av tobaksprodukter utomlands ingå.  

Såsom konstaterats i avsnitt 2.1.2 kan elektroniska cigaretter beroende på omständigheterna betraktas som tobaksimitation enligt tobakslagen och då är det förbjudet att marknadsföra eller främja försäljningen av dem. Så är fallet om apparaten har en nära likhet med exempelvis riktiga cigaretter eller pipor. I tobaksdirektivet förutsätts emellertid att säljfrämjande verksamhet och sponsring förbjuds med avseende på alla elektroniska cigaretter och definitionen av en elektronisk cigarett i tobaksdirektivet är inte bunden till apparatens form. Förbudet i tobakslagen mot reklam och övrig säljfrämjande verksamhet när det gäller tobaksimitationer är följaktligen inte lika omfattande som det förbud som förutsätts i tobaksdirektivet. 

Reklam för nikotinfria vätskor för elektroniska cigaretter är reklam för tobakssurrogat och förbjuden. På reklam för nikotinvätskor tillämpas i sin tur bestämmelserna i läkemedelslagen. Enligt 91 § i läkemedelslagen ska marknadsföringen av läkemedel främja korrekt användning av läkemedel. Det är förbjudet att marknadsföra ett läkemedelspreparat som inte har ett giltigt försäljningstillstånd eller giltig registrering i Finland. I tobaksdirektivet förutsätts däremot att de många olika formerna av säljfrämjande verksamhet för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska förbjudas och även den gränsöverskridande sponsringen av de här produkterna. 

I praktiken sker en omfattande marknadsföring av elektroniska cigaretter och vätskor för användning i dem oberoende av förbudet mot säljfrämjande verksamhet, vilket också har skildrats ovan. Enstaka fall av reklam i tidningar och radio har förekommit, men i regel förekommer reklam och annan marknadsföring främst i butiker på webben. I de här butikerna är namnen och bilderna på produkterna synliga i strid med förbudet mot främjande av försäljning och i anslutning till presentationen av produkterna finns produktbeskrivningar i reklamsyfte. 

Valvira har ingripit i den lagstridiga säljfrämjande verksamheten av elektroniska cigaretter genom att meddela annonsörerna förbud med stöd av 18 § i tobakslagen och förena förbuden med vite. I praktiken har övervakningsverksamheten dock försvårats av att flera av dem som säljer och gör reklam för elektroniska cigaretter på webben har försökt att undvika påföljder enligt tobakslagen genom att åtminstone skenbart flytta sin verksamhet utomlands. Reklam som är riktad till finländare och som strider mot tobakslagen har bytt webbadress och fortsatt genom en ny firma. 

Enligt fast rättspraxis vid EU:s domstol (bland annat mål 33/74, van Binsbergen, ECR 1974, s. 1299) behåller en medlemsstat rätten att vidta åtgärder mot en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat men som helt eller till största delen riktar sin verksamhet mot den första medlemsstatens territorium, om etableringsorten har valts i syfte att kringgå lagstiftningen. Denna princip fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (direktivet om elektronisk handel). 

Det är också möjligt att med stöd av tobakslagen ingripa i reklam som realiseras i utlandet, men som är riktad till finländare och strider mot tobakslagen, om begränsning av reklamen behövs för att skydda folkhälsan på det sätt som avses i 174 § 2 mom. 1 punkten i informationssamhällsbalken. I praktiken förutsätter ett ingripande samarbete mellan myndigheterna i Finland och i den stat där annonsören är etablerad. Möjligheterna till detta har varit mycket begränsade av resursskäl. På motsvarande sätt har genomförandet av reklamförbudet försvårats av att annonsörerna etablerar sig utomlands. 

Förbudet mot att hålla tobaksprodukter och deras varumärken synliga har effektivt minskat tobaksprodukternas synlighet i vardagen särskilt för barn och unga. Förbudet gäller dock endast tobaksprodukter och andra sådana i tobakslagen avsedda produkter som har ett varumärke för en tobaksprodukt. Till exempel elektroniska cigaretter och tobakssurrogat, som energisnus och ”e-shishor” som innehåller nikotinfri vätska för förångning, får alltså i regel vara synliga. Det är därför enkelt för minderåriga, till vilka produkterna ofta är riktade, att skaffa dem. Dessutom har en del sådana produkter sålts på försäljningsställen som är speciellt populära bland barn och unga, såsom videobutiker. 

Med passiv rökning avses att icke-rökare utsätts för de irriterande och giftiga ämnena i tobaksrök i omgivningen på grund av att andra människor röker. Tobaksrök i omgivningen utgörs främst av sidorök från cigaretterna, det vill säga av rök som frigörs i omgivningen från den brinnande änden av cigaretten. Dessutom ingår också rök som rökaren andas ut i tobaksröken i omgivningen. 

Det finns starka belägg för att passiv rökning orsakar och förvärrar många sjukdomar av betydelse för folkhälsan. För barn ökar passiv rökning risken för infektioner i mellanörat, nedre luftvägsinfektioner, astma och plötslig spädbarnsdöd och för vuxna ökar den risken för astma, kroniskt obstruktiv lungsjukdom, lungcancer samt hjärt- och kärlsjukdomar. Då gravida kvinnor utsätts för tobaksrök kan detta leda till tillväxtrubbningar hos fostret och störa utvecklingen av kroppen. 

Spår av tobaksrök återfinns bland annat i ytmaterial, textilier och damm under lång tid efter det att en tobaksprodukt har förbränts. Från ytmaterialen frigörs de senare på nytt i luften och orsakar exponering för de skadliga ämnena. Denna exponering har man börjat kalla rökrester eller tredjehandsrök (så kallad third-hand smoke). 

I 12 § i den gällande tobakslagen finns en förteckning bestående av åtta punkter över lokaler och situationer där tobaksrökning är förbjuden. Förteckningen har utökats stegvis under den tid som lagen har varit i kraft. Bestämmelserna i tobakslagen om rökrum är indelade i två delar. Enligt 13 a–d § kan rökning i restauranger tillåtas endast i rökrum som godkänts för tobaksrökning, medan det för de övriga lokaler som avses i 13 § inte krävs något godkännande för rökrum.  

Enligt 12 § är tobaksrökning förbjuden i gemensamma och för allmänheten avsedda lokaler i bostadsaktiebolags eller andra bostadssammanslutningars bostadsfastigheter. Ett bostadsaktiebolag eller en annan bostadssammanslutning kan också enligt en bestämmelse förbjuda tobaksrökning på gemensamma utomhusområden i närheten av byggnadens friskluftsintag, på lekområden för barn och på gemensamma balkonger som innehas av bolaget eller sammanslutningen. 

Däremot får man inte med stöd av tobakslagen ingripa i tobaksrökning i den egna bostaden eller på balkongen ens i sådana fall då det orsakar olägenheter för grannarna. Exponering i hemmen för tobaksrök från grannar har också blivit ett stort samhällsproblem. Bostadsaktiebolag har själva möjlighet att begränsa tobaksrökning på fastighetens område till exempel genom föreskrifter i bolagsordningen i enlighet med lagen om bostadsaktiebolag (1599/2009). När det gäller rökning på balkonger har det i rättspraxisen dock ansetts att det inte räcker med enkel majoritet vid ett bostadsaktiebolags bolagsstämma för att förbjuda rökning på aktielägenheternas balkonger, såvida inte tobaksrökningen väntas orsaka oskäliga miljöolägenheter (HD 2008:7). Enskilda bostadsaktiebolag torde i praktiken inte kunna förbjuda tobaksrökning i aktielägenheterna eller på lägenhetsbalkongerna på annat sätt än genom ett enhälligt beslut av aktieägarna – till exempel genom bolagsordningen. För hyreshusbolag och hyresbostäder är det avgörande om det avtalats om rökförbud i hyresavtalet. 

Med stöd av 27 och 51 § i hälsoskyddslagen kan myndigheter ingripa då tobaksrök orsakar problem i bostäder. Enligt denna lag får myndigheterna till och med ta till tvångsmedel för att avvärja sanitära olägenheter i inomhusluften i bostäder. Med sanitär olägenhet avses långvarig eller kortvarig exponering av ett farligt kemiskt ämne, i en sådan mängd att en sjukdom eller någon annan sanitär olägenhet kan uppkomma (RP 42/1994 rd). 

Övervakningen i enlighet med hälsoskyddslagen försvåras av att det i varje enskilt fall är svårt att bevisa att den rök som observeras vid en inspektion orsakar sanitära olägenheter. Det har i praktiken varit svårt att genom myndighetsinspektioner visa på sanitära olägenheter enligt hälsoskyddslagen, trots att man vid inspektionerna följt Valviras anvisningar (Bedömning av sanitär olägenhet från rökning på balkong och utomhus, dnr 2675/11.02.02.00/2009). I rättspraxisen har man till exempel inte godkänt att förekomsten av tobaksrök bedöms genom sinnesförnimmelser, varför det inte har ansetts finnas rättsliga förutsättningar för att förbjuda rökning på en lägenhetsbalkong (HFD 29.2.2012 liggare 431 och liggare 432). Med andra ord har högsta förvaltningsdomstolen ansett att bevisen om sanitära olägenheter inte är tillräckliga, trots att olägenheten har bevisats så bra som det bara är möjligt med de medel som myndigheterna har till sitt förfogande. 

I en regeringsproposition i samband med att rökförbuden utvidgades år 2009 konstaterades att tobaksrökning på balkonger inte begränsas, eftersom både bostadsaktiebolagen och hälsovårdsmyndigheterna kan ingripa i situationen genom egna beslut. Enligt motiveringarna till propositionen kan bostadssammanslutningens och hälsomyndigheternas beslut om begränsning av rökning alltid beredas i enlighet med den berörda byggnadens egenskaper och även särdragen för den exponering för tobaksrök som utgör problemet. Regeringen ansåg att om man inte ens genom att effektivisera dessa metoder i praktiken kan skydda allmänheten mot tobaksrök, ska lagstiftningens möjligheter omprövas (RP 180/2009 rd). 

I dag har bostadsaktiebolagen i praktiken inga rättsligt effektiva medel för att ingripa då tobaksrökning stör grannar. Det rättsliga läget när det gäller tillämpning av hälsoskyddslagen är så osäkert att myndigheterna inte klarar av att underlätta situationen. Rökning på balkonger betraktas i dag som det mest problematiska av alla ärenden som gäller hälsoskydd, fastän också komplicerade ärenden som hänför sig till fukt- och mögelskador och bullerolägenheter i byggnader hör till hälsoskyddsmyndigheternas uppgifter.  

Således utsätts människorna fortfarande för tobaksrök mot sin vilja i betydande situationer i det dagliga livet. Rökning på balkonger och situationer som rör boende och rökning i allmänhet förutsätter effektivare åtgärder än de nuvarande. 

De rökförbud som anges i tobakslagen gäller för närvarande endast användningen av tobaksprodukter som njutningsmedel och tillämpas inte på användningen av elektroniska cigaretter. Det är alltså tillåtet att använda elektroniska cigaretter på restauranger och på kommunikationsmedel, såvida inte innehavaren av lokalen har förbjudit användningen av produkten. Det kan finnas arbetarskyddsmässiga grunder för att förbjuda eller begränsa användningen av elektroniska cigaretter på arbetsplatserna. Det saknas emellertid i regel restriktioner för användningen av elektroniska cigaretter, varför andra människor mot sin vilja kan utsättas för de kemikalier som frigörs från apparaterna. 

Användningen av elektroniska cigaretter ger inte upphov till sidorök, men det uppstår ånga som användaren andas ut. Mängden ånga och lukt samt utsläppsnivåerna beror på produkten och hur den används. Även om de risker och negativa effekter för hälsan som ångan medför i allmänhet är mindre jämfört med tobaksrök, påverkar de ändå andra människors andningsluft. Det har upptäckts att det vid användningen av elektroniska cigaretter uppkommer flyktiga organiska föreningar, polycykliska aromatiska kolväten, eller PAH-föreningar, och småpartiklar, som inverkar negativt på kvaliteten på inomhusluften. Passiv användning av elektroniska cigaretter som innehåller nikotin höjer nikotinhalten i blodet för icke-rökare och den kan stiga lika högt som för den som exponerats för passiv rökning. Det finns rapporter om icke-rökares subjektiva symtom vid exponeringen för elektroniska cigaretter och de vanligaste av dem är symtom från andningsorganen. Förutom nikotin ger elektroniska cigaretter också upphov till andra skadliga ämnen i inomhusluften. Nivåerna av de här skadliga ämnena i inomhusluften har vanligen varit lägre än från utsläppen från cigaretter för rökning. I vissa undersökningar har nivåerna delvis överstigit de tillåtna gränsvärdena för skadliga ämnen i inomhusluften. 

Röken från örtprodukter för rökning, som örtcigaretter, kan innehålla en motsvarande mängd karcinogener som tobaksrök. Användningen av dem utsätter också utomstående för hälsofarliga ämnen från förbränningen, såsom tjära och kolmonoxid. 

I lagstiftningen finns inga bestämmelser om användningen av elektroniska cigaretter eller örtprodukter för rökning, fastän till exempel WHO rekommenderar att användningen av elektroniska cigaretter ska förbjudas inomhus. Situationen är otillfredsställande när det gäller övervakningen både av hälsoskyddet och av rökförbuden. 

Arbetsfördelningen mellan de myndigheter som enligt tobakslagen ska övervaka att lagen iakttas och styra övervakningen har i regel fungerat bra. Av denna orsak finns det inget behov av att ändra på huvuddragen i bestämmelserna om myndigheternas verksamhet. 

I 14 och 14 a § i den gällande tobakslagen finns bestämmelser om det riksomfattande tillsynsprogrammet och om kommunala tillsynsplaner. De tillsynsplaner som kommunerna har gjort upp har ofta varit baserade på tillsynsprogrammet på ett sätt som gjort att riskbaserade lokala tillsynsbehov inte nödvändigtvis har beaktats. Så har det varit oberoende av att det riksomfattande tillsynsprogrammet har ansetts vara överdimensionerat med beaktande av tillsynsresurserna.  

Den delegation som anges i 15 § i den gällande tobakslagen och som ska bistå social- och hälsovårdsministeriet har inte inrättats. 

Såsom beskrivits tidigare tar kommunen enligt 25 a § 1 mom. i tobakslagen hos en näringsidkare ut en avgift enligt en godkänd taxa för kontroller och provtagning som ingår i den kommunala tillsynsplanen, med undantag för övervakningen av försäljningen av tobaksprodukter. Dessutom tar kommunen ut en avgift för tillsynen över efterlevnaden av föreskrifter på basis av en inspektion som ingår i den kommunala tillsynsplanen, när föreskrifterna har meddelats med anledning av att bestämmelserna i tobakslagen inte har följts. Problemet med bestämmelserna om avgifterna är att de näringsidkare, mot vilka kommunen i varje enskilt fall beslutar att rikta övervakning enligt tobakslagen, är skyldiga att betala avgiften. Avgifterna är till sin natur närmast att betrakta som skatter, men bestämmelserna motsvarar inte de krav som ställs på en skattelag. 

I 25 a § 2 mom. föreskrivs om en övervakningsavgift för detaljhandel enligt tobakslagen. Med den årliga övervakningsavgiften för försäljning täcks allmänt kostnaderna för tobaksövervakningen, och skyldigheten att betala övervakningsavgiften gäller direkt enligt lagen alla de aktörer som har ett giltigt detaljhandelstillstånd för tobaksprodukter. Övervakningsavgiften tas ut årligen oberoende av om försäljningsstället har inspekterats eller inte. Därför är också den årliga övervakningsavgiften för försäljning till sin natur snarare en skatt än en avgift. 

Till skillnad från alkohollagen finns det i tobakslagen inga specialbestämmelser om myndigheters besvärsrätt. Därmed ska 6 § 2 mom. i förvaltningsprocesslagen tillämpas, enligt vilket en myndighet har besvärsrätt, om besvärsrätten är behövlig för det allmänna intresse som myndigheten ska bevaka. Inom rättspraxisen har man dock förhållit sig restriktivt till myndigheters besvärsrätt på basis av detta. Den besvärsrätt som anges i de allmänna bestämmelserna i den nuvarande förvaltningsprocesslagen kan leda till att ändringssökande på initiativ av en myndighet i beslut som grundar sig på tobakslagen kommer till korta i jämförelse med ändringssökande på initiativ av näringsidkarna. Detta rimmar illa med att det vid övervakningen av tobakslagen handlar om att fullgöra det allmännas skyldighet att främja befolkningens hälsa. 

I 31 a § i tobakslagen regleras brott vid marknadsföring av tobak och i 31 c § regleras brott vid försäljning av tobak. I bestämmelserna ingår hot om fängelse, som för brott vid marknadsföring av tobak är fängelse i högst två år och för brott vid försäljning av tobak fängelse i högst sex månader. Man bör dock inte föreskriva om straffbestämmelser förenade med hot om fängelsestraff utanför strafflagen, utan enligt den koncentrationsprincip som anammades vid totalreformen av strafflagen (39/1889) ska straffbestämmelser förenade med hot om fängelsestraff i regel koncentreras till strafflagen. Detta har också uppmärksammats i regeringens proposition om ändring av tobakslagen RP 180/2009 rd. Av skäl som hänför sig till tidtabellen för genomförandet av tobaksdirektivet föreslås det inte att straffbestämmelserna om hot om fängelse överförs till strafflagen i samband med det här lagförslaget. 

Den straffrättsliga bedömningen av sådan import av tobak för användning i munnen som strider mot 10 a § 1 mom. i tobakslagen har visat sig vara problematisk. Högsta domstolen ansåg i sin dom HD 2013:2 att det är problematiskt att en sådan handling alltid verkar uppfylla både rekvisitet för en tobaksproduktförseelse gällande import av tobak för användning i munnen i 31 e § i tobakslagen och rekvisitet för smugglingsbrott som är baserat på den öppna straffbestämmelsen i 46 kap. 4 § i strafflagen. Bestämmelserna i tobakslagen innehåller nämligen inga sådana rekvisit eller bedömningsgrunder enligt vilka man skulle kunna separera tobaksproduktförseelsen från den smuggling som avses i strafflagen. Högsta domstolen ansåg att valet av den straffbestämmelse som ska tillämpas på olaglig import av snus i det här fallet har lämnats alltför öppet i lagstiftningen med tanke på gärningsmannens rättsskydd samt förutsägbarheten och enhetligheten när det gäller rättskipningen. 

Det problem som beskrivs ovan gäller också andra handlingar, för vilka det föreskrivs om straff i 31 e § i tobakslagen. De är sådan införsel av tobaksprodukter som överskrider de kvantitativa gränser som anges i 7 b § i tobakslagen eller sådana fall då den som för in produkterna är minderårig i strid med 11 §. 

I 31 d § i tobakslagen föreskrivs om straff för försäljning och annan överlåtelse i näringsverksamhet av sådana tobaksprodukter som inte har testats i ett godkänt provningslaboratorium, om vilka det inte har lämnats de uppgifter som krävs till Valvira eller vars märkning inte följer tobakslagen. I praktiken är det dock omöjligt för detaljförsäljare att veta om produkterna testats på det sätt som krävs och om de nödvändiga uppgifterna har lämnats in.  

Om återkallande av detaljhandelstillstånd föreskrivs i 33 a § i tobakslagen. Enligt 3 mom. i paragrafen kan tillståndet återkallas permanent utan föregående anmärkning, varning eller bötesstraff om tillståndshavaren på försäljningsplatsen säljer, förvarar eller låter förvara tobaksprodukter för användning i munnen eller sådana tobaksprodukter vars förpackningar strider mot tobakslagen. Detta står i strid med grundlagsutskottets praxis, eftersom utskottet har krävt att möjligheten att återkalla tillstånd binds vid allvarliga eller väsentliga förseelser eller försummelser och vid att de anmärkningar och varningar som eventuellt getts till tillståndshavaren inte har lett till att bristerna i verksamheten har korrigerats. 

Enligt 33 a 4 mom. kan ett detaljhandelstillstånd som har återkallats permanent på ansökan beviljas på nytt tidigast ett år efter återkallandet. Detta är ganska snart om man beaktar 21 a § 2 mom. 4 punkten i alkohollagen, enligt vilken serveringstillstånd inte kan beviljas om detta under de fem senaste åren permanent har återkallats hos sökanden eller en sammanslutning där sökanden har utövat bestämmande inflytande. 

Tobaksprodukternas ingredienser och utsläpp samt anmälningsskyldigheter 

För genomförandet av tobaksdirektivet föreslås i propositionen nya bestämmelser om tobaksprodukters ingredienser och utsläpp samt om tillverkares och importörers skyldigheter som hänför sig till dessa. 

Karakteristiska dofter och smaker ska förbjudas i cigaretter och rulltobak, men produkter, vars försäljningsvolymer är relativt stora — till exempel mentolcigaretter — får säljas till den 20 maj 2020 i enlighet med tobaksdirektivet. I tobaksprodukterna får inte heller sådana tillsatser användas, som syftar till att ge intryck av energi och vitalitet eller av att produkten innebär hälsofördelar. Cigaretter eller rulltobak får inte innehålla smaktillsatser i någon av dess delar som möjliggör ändring av tobaksproduktens doft, smak eller rökintensitet. Till exempel så kallade klick-cigaretter, som användaren kan ändra smaken på genom att ha sönder en kapsel som finns inne i cigaretten, blir förbjudna. 

Då vissa ingredienser förbjuds i tobaksprodukter i enlighet med tobaksdirektivet, kommer tobakslagstiftningen att tydligare än för närvarande motsvara också rekommendationerna för genomförande av FCTC. I riktlinjerna för genomförande av artikel 9 i FCTC, som gäller bestämmelser om ingredienser i tobaksvaror, uppmanas nämligen konventionsparterna att avlägsna sådana ingredienser i tobaksvaror som tillför god smak, ger intryck av att produkten har hälsofördelar, anknyter till energi eller vitalitet eller som har färgande egenskaper. 

De högsta tillåtna nivåerna för tjära, nikotin och kolmonoxid som uppstår vid cigarettrökning ska bevaras i sin nuvarande form, och om dem utfärdas i fortsättningen också närmare bestämmelser genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. I propositionen föreslås inga högsta tillåtna utsläppsnivåer för andra utsläpp från cigaretter och inte heller för utsläpp från andra tobaksprodukter än cigaretter. Social- och hälsovårdsministeriet ska dock bemyndigas att genom förordning fastställa sådana högsta tillåtna utsläppsnivåer i de fall då EU:s lagstiftning kräver detta. 

De provningslaboratorier som verifierar mätningarna av utsläppsnivåerna får inte direkt eller indirekt ägas eller kontrolleras av tobaksindustrin. Därför kan provningslaboratorier som verkar i samband med tillverkare eller importörer inte längre godkännas att utföra mätningar eller verifieringar ens när det gäller de egna produkterna. 

Till skillnad från nuläget ska tillverkaren eller importören göra anmälningar om ingredienser, utsläpp och brandsäkerhet till Valvira redan innan en produkt släpps ut på marknaden. Om sammansättningen av en produkt ändras på så sätt att det påverkar de uppgifter som lämnats tidigare, ska de nya uppgifterna lämnas till Valvira innan produkten släpps ut på marknaden. Genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet utfärdas närmare bestämmelser om detaljerna kring de förteckningar som ska lämnas till Valvira och de övriga dokumenten. 

Tillverkaren eller importören ska lämna uppgifter om marknadsundersökningar och försäljningsvolymer till Valvira. Dessutom ska tillverkare eller importörer av cigaretter och rulltobak utföra undersökningar om de vanligast använda tillsatserna i produkterna och utarbeta en rapport om resultaten av undersökningarna. 

Tillverkare eller importörer ska göra en anmälan på förhand till Valvira om nya tobaksprodukter som de avser släppa ut på marknaden. På så sätt blir det lättare för myndigheterna att följa utvecklingen av nya tobaksprodukter. I propositionen föreslås dock inget system för godkännande av nya tobaksprodukter, vilket medlemsstaterna får införa enligt tobaksdirektivet. I tobaksdirektivet finns inga närmare bestämmelser om grunderna för godkännande eller avslag. Alla tobaksprodukter är förknippade med faror för hälsan och ett system genom vilket myndigheterna separat godkänner en hälsofarlig produkt för försäljning skulle inte gagna syftet med tobakslagen.  

Anmälningar om ingredienser och utsläpp samt övriga uppgifter som ska lämnas in ska lämnas till Valvira i elektronisk form och EU:s gemensamma format för rapportering ska användas. Närmare bestämmelser om detta utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet utifrån kommissionens genomförandebeslut. På detta sätt blir det lättare att å ena sidan uppfylla rapporteringsskyldigheten och å andra sidan analysera och jämföra de inlämnade uppgifterna. 

Övervakningen av ingredienser och skadliga ämnen, det vill säga utsläpp, hör enligt den gällande lagen till Valviras uppgifter och det föreslås inga ändringar i fråga om detta. Valviras uppgifter rörande produkttillsynen kommer dock att öka. Därför föreslås det att Valvira ska få ta ut avgifter av tillverkarna eller importörerna av tobaksprodukter, till exempel för undersökningar av om en produkt har en karakteristisk doft eller smak, för verifiering av mätningar av utsläpp samt för mottagande, lagring, hantering, analys och offentliggörande av uppgifter som lämnats till verket med stöd av lagen. Avgifterna fastställs i enlighet med lagen om grunderna för avgifter till staten. 

Tobaksprodukternas detaljhandelsförpackningar 

För genomförandet av tobaksdirektivet föreslås i propositionen att det ska krävas kombinerade hälsovarningar bestående av text och bild på detaljhandelsförpackningarna för tobaksprodukter. Denna bestämmelse ska gälla förpackningar för alla tobaksprodukter för rökning, för att befolkningen inte ska få en felaktig uppfattning om att en del produkter är mindre skadliga. Det undantag om att medlemsstater får bestämma att hälsovarningar inte krävs på förpackningar för andra tobaksvaror för rökning än cigaretter, rulltobak och tobak för vattenpipa, som möjliggörs i tobaksdirektivet, införs inte. 

Syftet med kombinerade hälsovarningar är att göra förpackningarna mindre lockande samt att öka allmänhetens medvetenhet om farorna med tobaksrökning och på detta sätt uppmuntra människorna till att sluta använda tobaksprodukter. Närmare bestämmelser om de tekniska detaljerna kring varningsmärkningarna utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. 

För genomförandet av tobaksdirektivet förbjuds vissa märkningar uttryckligen på detaljhandelsförpackningarna för tobaksprodukter. Detta begränsar dock inte hur bestämmelsen om förbud mot marknadsföring tillämpas på detaljhandelsförpackningarna. 

De minsta tillåtna förpackningsstorlekarna för tobaksprodukter förblir desamma som i den gällande tobakslagen. För genomförandet av tobaksdirektivet föreskrivs dessutom om formen på detaljhandelsförpackningar för cigaretter och rulltobak samt om material och öppningsmekanism för detaljhandelsförpackningar för cigaretter. 

Genom den lagstiftning som föreslås för detaljhandelsförpackningarna genomförs inte enbart tobaksdirektivet, utan den gör att tobakslagstiftningen följer rekommendationerna i FCTC på ett bättre sätt än tidigare. I riktlinjerna för genomförande av artikel 11 i FCTC, som gäller förpackning och märkning av tobaksvaror, föreslås varningsbilder i färg på de båda synligaste sidorna av förpackningen.  

Spårbarhet 

För genomförandet av tobaksdirektivet föreslås i propositionen att detaljhandelsförpackningarna för tobaksprodukter ska vara försedda med en unik identitetsmärkning och en säkerhetsmärkning och med hjälp av dessa kan man verifiera produktens äkthet. I tobakslagen föreskrivs också om ett system med hjälp av vilket tobaksprodukterna kan spåras och på detta sätt förhindras olaglig handel med tobaksprodukter. Tillverkarna av tobaksprodukter ska tillhandahålla de näringsidkare som deltar i handel med tobaksprodukter utrustning för att registrera alla led när tobaksprodukter transporteras och hanteras. De uppgifter som är av betydelse för spårbarheten ska registreras i en datalagringsanläggning. 

Förbud mot gränsöverskridande distansförsäljning 

I tobaksdirektivet tillåts medlemsstaterna förbjuda gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksprodukter, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Alternativt ska medlemsstaterna införa ett registreringssystem när det gäller de detaljförsäljare som bedriver gränsöverskridande handel och kräva att sådana detaljförsäljare använder ett system för ålderskontroll, med hjälp av vilket man säkerställer köparens ålder. De här metoderna kan inte anses som tillräckliga för att säkerställa att produkter som strider mot tobaksdirektivet inte når konsumenterna och att minderåriga inte på detta sätt kan skaffa tobaksprodukter och relaterade produkter. 

Av de orsaker som nämns ovan föreslås i propositionen att gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksprodukter, elektroniska cigaretter och nikotinvätskor ska förbjudas. I propositionen föreslås dessutom att även nationell distansförsäljning ska förbjudas, vilket också framkommer nedan. Genom att behandla distansförsäljning i Finland och från utlandet lika kan man säkerställa att de finländska aktörerna inte längre försöker kringgå den finländska tobakslagstiftningen genom att etablera sig utomlands. 

Örtprodukter för rökning 

I propositionen föreslås med anledning av tobaksdirektivet bestämmelser om rapportering av ingredienser samt märkning i fråga om örtprodukter för rökning, som örtcigaretter och örtblandningar som används i vattenpipor. Tillverkare och importörer ska göra en anmälan till Valvira om ingredienserna i en produkt innan produkten släpps ut på marknaden och en anmälan ska också göras om ingredienserna ändras. Förpackningarna ska vara försedda med varningsmärkning i enlighet med tobaksdirektivet och detaljer om den utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. På förpackningarna ska också till exempel sådan märkning förbjudas som låter förstå att produkten är mindre skadlig än andra. 

I propositionen föreslås också tilläggsbestämmelser om tobakssurrogat som ärenden utanför tobaksdirektivet. Också örtprodukter för rökning hör till tobakssurrogaten. De här förslagen behandlas i avsnitt 3.2.2. 

Elektroniska cigaretter och nikotinvätskor 

Såsom framkommit i avsnitt 2.1.2 betraktas nikotinvätskor för elektroniska cigaretter som läkemedel i Finland och för försäljning av dem krävs ett tillstånd i enlighet med läkemedelslagen. Utgångspunkten i tobaksdirektivet är att det ska tillämpas på elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare för nikotinvätskor. Som ett undantag från huvudregeln föreskrivs i artikel 20.1 i tobaksdirektivet att det inte är tillämpligt på elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som omfattas av kravet på ett godkännande enligt läkemedelsdirektivet eller kraven som anges i medicinteknikdirektivet. 

Oberoende av det som nämnts ovan tas inte i tobaksdirektivet ställning till på vilka grunder läkemedelsdirektivets tillämplighet på nikotinvätskor ska bedömas. Detta kan leda till att medlemsstaterna på olika sätt tolkar om nikotinvätskor ska regleras enligt tobaksdirektivet eller läkemedelsdirektivet. Dock faller sådana vätskor som innehåller över 20 milligram nikotin per milliliter utanför tobaksdirektivet. 

I den nationella lagstiftningen kan man antingen sträva efter att bevara de nuvarande bestämmelserna, vilket innebär att läkemedelslagstiftningen fortsätter att tillämpas på nikotinvätskor, eller alternativt genom tobakslagen genomföra de bestämmelser i tobaksdirektivet som gäller nikotinvätskor. För en reglering enligt läkemedelslagen talar i synnerhet det faktum att nikotin är ett starkt giftigt ämne, varför det skulle vara motiverat att också i fortsättningen kräva att endast nikotinvätskor som kontrolleras av läkemedelsmyndigheterna släpps ut på marknaden. Nikotinvätskorna för elektroniska cigaretter påminner också till sin sammansättning och verkan om nikotinersättningsprodukter för rökavvänjning, för vilka det krävs försäljningstillstånd enligt läkemedelslagen. Däremot är problemet i nuläget främst att nikotinvätskor i praktiken beställs till Finland från utlandet och då kan de finländska läkemedelsmyndigheterna inte sköta övervakningen av dem. Det är inte heller möjligt att ingripa i de här omständigheterna, om nikotinvätskorna också i fortsättningen regleras enligt läkemedelslagen.  

Såsom tidigare konstaterats utgår tobaksdirektivet tydligt från att bestämmelserna i direktivet ska tillämpas på nikotinvätskorna. Att avvika från detta, till exempel genom att alltid kräva ett försäljningstillstånd i enlighet med läkemedelslagen för nikotinvätskorna, förutsätter att det motiveras med skäl som hänför sig till medlemsstatens särställning.  

Av de skäl som redogjorts för ovan föreslås i propositionen att elektroniska cigaretter och nikotinvätskor för användning i dem samt påfyllningsbehållare regleras i tobakslagen i enlighet med tobaksdirektivet. Elektroniska cigaretter, påfyllningsbehållare och nikotinvätskor ska uppfylla kraven på kvalitet och säkerhet i tobaksdirektivet för att få importeras, säljas eller på annat sätt överlåtas i näringsverksamhet. Tillverkare och importörer ska till Valvira lämna in de förhandsanmälningar om sina produkter som förutsätts i tobaksdirektivet samt årliga rapporter bland annat om sina försäljningsvolymer. På detaljhandelsförpackningarna med elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare krävs hälsovarningar, ingrediensförteckningar och bipacksedlar i enlighet med tobaksdirektivet. Tillverkarna och importörerna ska upprätta ett system för att följa upp de skadliga effekterna av sina produkter. Dessutom förbjuds marknadsföringen av elektroniska cigaretter och nikotinvätskor. 

Den viktigaste principen för reformen är valfrihet. När försäljningen av elektroniska cigaretter och nikotinvätskor blir tillåten i Finland i enlighet med tobaksdirektivet, kan vuxna rökare, om de så önskar, övergå till att använda elektroniska cigaretter. Såsom redogjorts för ovan finns det emellertid risker med elektroniska cigaretter och vätskor för dem, varför de i praktiken måste regleras lika strikt som tobaksprodukterna. Av denna orsak är det nödvändigt att föreslå nationella tilläggsbestämmelser för elektroniska cigaretter och nikotinvätskor och detta behandlas närmare i avsnitt 3.2.2. Genom att med sådana medel göra elektroniska cigaretter mindre lockande, kan man till exempel förebygga att små barn blir nikotinförgiftade och att de elektroniska cigaretterna blir en ny inkörsport till nikotinberoende för minderåriga. Även tydlighetsskäl talar för ett enhetligt förhållningssätt till de båda produktgrupperna. 

Sådana nikotinvätskor som beviljats försäljningstillstånd enligt läkemedelslagen eller som presenteras på ett sådant sätt att de hör till läkemedelslagens tillämpningsområde faller utanför tobakslagens tillämpningsområde. Tobakslagen gäller inte heller för sådana elektroniska cigaretter, på vilka lagen om produkter och utrustning för hälso- och sjukvård (629/2010) tillämpas. 

Tobaksdirektivet gäller inte nikotinfria vätskor för elektroniska cigaretter och inte heller ”e-shishor” som redan är fyllda med nikotinfri vätska. Sådana vätskor kan till sin sammansättning — med undantag av nikotinet — helt motsvara nikotinvätskorna. Därför föreslås i propositionen att vissa bestämmelser som gäller nikotinvätskors kvalitet och säkerhet i tobaksdirektivet ska tillämpas också på nikotinfria vätskor för elektroniska cigaretter. 

Syftet med tobakslagen 

Syftet med den gällande tobakslagen är att användningen av tobaksprodukter ska upphöra. I propositionen föreslås att syftet utvidgas till att även omfatta användningen av andra nikotinhaltiga produkter än tobaksprodukter. Detta är motiverat eftersom också andra nikotinprodukter än tobaksprodukter, som nikotinvätskor för elektroniska cigaretter, orsakar beroende och är giftiga. Som tidigare har konstaterats kan nikotinberoende i sig självt betraktas som en sjukdom, varför man genom lagstiftning bör förebygga att nikotinprodukter börjar användas och uppmuntra till att användningen av sådana produkter upphör. 

Begränsningar som gäller tillgänglighet 

I propositionen föreslås att försäljning och annan överlåtelse av tobaksprodukter till minderåriga än sådan som sker i näringsverksamhet förblir förbjuden på samma sätt som i dag. Dessutom ska ett motsvarande förbud utsträckas till att gälla nikotinvätskor för elektroniska cigaretter, så att de inte blir en inkörsport för minderåriga till nikotinberoende. Med hjälp av åldersgränsen kan man avvärja att väldigt giftiga och beroendeframkallande nikotinprodukter når minderåriga. 

Det ska också i fortsättningen vara förbjudet att i näringsverksamhet sälja eller på annat sätt överlåta röktillbehör, som cigarettändare och pipor, till personer som inte har fyllt 18 år. I propositionen föreslås att detta även ska gälla elektroniska cigaretter som säljs utan vätska, eftersom de är doseringsapparater för giftiga och beroendeframkallande nikotinvätskor och också tobakssurrogat. Hur pass skadliga tobakssurrogaten är varierar från produkter som betraktas som livsmedel, som energisnus, till exempelvis örtcigaretter och ”e-shishor” som är fyllda med nikotinfri smakvätska för förångning. De sistnämnda produkterna används på ett ovanligt sätt som en produkt som inhaleras och de kan inte jämföras med användningen av någon produkt som är tillåten för minderåriga, utan snarare med tobaksrökning och användningen av vissa droger. Med åldersgränsen kan man också förhindra att till exempel barn och unga med hjälp av energisnus övar sig på hur riktig tobak för användning i munnen används. 

Försäljare av tobaksprodukter ska enligt huvudregeln också i fortsättningen ha nått myndighetsåldern. Utöver detta föreslås det i propositionen att också den som säljer andra produkter där åldersgränsen ska kontrolleras med stöd av tobakslagen ska ha fyllt 18 år. Dessutom får man inte i automater sälja sådana produkter som enligt tobakslagen inte får säljas eller på annat sätt överlåtas till personer som inte har fyllt 18 år. 

Innehav av nikotinvätskor blir förbjudet för personer som inte har fyllt 18 år, men att bryta mot förbudet mot innehav ska inte vara straffbart. Bestämmelsen motsvarar det förbud mot innehav av tobaksprodukter som finns i den gällande tobakslagen och det förblir oförändrat. I propositionen föreslås att förbudet mot innehav utvidgas till att gälla nikotinvätskor, eftersom förbudet i synnerhet kommer att stödja församlingar, idrottsföreningar och ungdomsledare i deras beslutsfattande för att förebygga att barn och unga blir nikotinberoende. 

Att innehav av nikotinvätskor förbjuds för minderåriga är viktigt också med tanke på skolorna och andra läroanstalter. För närvarande kan man förbjuda att elektroniska cigaretter och nikotinvätskor medförs till en läroanstalts område i ordningsreglerna, men detta är beroende av läroanstaltens egen prövning. Om innehav av nikotinvätskor förbjuds för minderåriga i tobakslagen, blir det förbjudet att medföra produkterna till vissa läroanstalter direkt enligt 29 § 2 mom. i lagen om grundläggande utbildning (628/1998), 21 § 2 mom. i gymnasielagen (629/1998) och 28 § 2 mom. i lagen om grundläggande yrkesutbildning (630/1998). I och med förbudet mot innehav kommer rektorn eller en lärare vid en skola dessutom att få rätt att med stöd av 36 d § i lagen om grundläggande utbildning frånta en elev nikotinvätska. De här bestämmelserna trädde i kraft vid ingången av år 2014. För närvarande är det inte möjligt att omhänderta nikotinvätskor, om inte eleven stör undervisningen eller inlärningen med den. Elektroniska cigaretter har blivit ett problem åtminstone vid en del läroanstalter. Därför är det motiverat att ge läroanstalterna bättre medel att ingripa i användningen av de giftiga och beroendeframkallande nikotinvätskorna under skoltid. 

I propositionen föreslås förbud mot försäljning och annan överlåtelse av alla rökfria tobaksprodukter samt förbud mot införsel av dem. Till exempel tuggtobak och tobak för användning i näsan blir förbjudna på samma sätt som tobak för användning i munnen. Det är fråga om produkter som hittills använts mycket lite i Finland, men med hjälp av vilka man till exempel har försökt kringgå importförbudet mot tobak för användning i munnen. Såsom beskrivits ovan finns det åtminstone på EU-nivå indikationer på att användningen av dessa produkter ökar bland unga.  

Såsom konstaterats i avsnitt 2.2.1 är det enligt artikel 24.3 i tobaksdirektivet tillåtet att förbjuda en viss tobakskategori med hänvisning till specifika förhållanden i medlemsstaten. Förutsättningen är att det är motiverat med hänsyn till behovet av att skydda folkhälsan. Det specifika förhållandet i Finland föranleds främst av att konsumtionen av tobak för användning i munnen har ökat av kulturella och geografiska orsaker. Med tanke på den nationella lagstiftningen är den inofficiella marknaden för tobak för användning i munnen redan så stor att den inte enbart är av betydelse för den internationella trafiknäringen, utan också för de svenska tillverkarna och detaljförsäljarna. Om inte alla rökfria tobaksprodukter behandlas lika, kan förbudet mot den verkliga tobaken för användning i munnen kringgås med hjälp av definitionerna för de andra rökfria tobaksprodukterna. Dessutom skulle det strida mot syftet med den finländska tobakslagen om man på den finländska marknaden på något sätt försökte föra in tuggtobak och tobak för användning i näsan, som för tillfället är praktiskt taget okända på marknaden. 

I propositionen föreslås ändringar i bestämmelserna om resandeinförsel av rökfria tobaksprodukter. Den högsta tillåtna mängden för resandeinförsel ska inte längre i lagen uttryckas utifrån antalet dosor och deras vikt, utan för införseln anges enbart en gräns i gram. Till exempel tobak för användning i munnen säljs även på annat sätt än i dosor, och det är inte motiverat att begränsa införseln utifrån vilken typ av förpackning produkten är packad i. 

Om gränsen för införsel, som är baserad på antalet dosor och deras vikt, slopades i tobakslagen utan att gränsen samtidigt sänktes, skulle man i fortsättningen få föra in dubbelt så mycket portionssnus i landet som för närvarande. Detta beror på att portionssnus vanligen säljs i dosor om 25 gram. I propositionen föreslås att gränsen för resandeinförseln sänks från nuvarande 1 500 gram till 1 000 gram, vilket i praktiken kommer att innebära att man får föra in något mer portionssnus än för närvarande. Rederierna har dock förbundit sig att övervaka snusförsäljningen i fartygstrafiken bättre än för närvarande genom att anteckna snusförsäljningen på resebiljetterna. Dessutom föreslås i propositionen att det anges en dygnsgräns för resandeinförseln för att förebygga den olagliga handeln med tobak för användning i munnen. 

I propositionen föreslås också andra striktare bestämmelser som gäller införsel. Det införselförbud som gäller för minderåriga ska utsträckas till att också omfatta nikotinvätskor. Det föreskrivs om en tidsgräns på 24 timmar för införsel av tobaksprodukter och nikotinvätskor från länder utanför EES. Med hjälp av den kan man bekämpa olaglig handel med tobaksprodukter, en handel som den nuvarande situationen ger möjlighet till i synnerhet vid Finlands östgräns. På detta sätt kan man också förhindra att sådana tobaksprodukter som inte följer tobaksdirektivet når den finländska marknaden. 

Enligt propositionen ska införseln av sådana tobaksprodukter som inte har varningstexter på finska och svenska begränsas också i fortsättningen. Med anledning av tobaksdirektivet krävs också varningsmärkningar på förpackningar för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare samt örtprodukter för rökning, varför det föreslås att införseln av dessa produkter begränsas på motsvarande sätt. 

I propositionen föreslås att detaljhandeln med tobaksprodukter kvarstår som tillståndpliktig och att det därutöver även ska krävas tillstånd enligt tobakslagen för detaljhandel med nikotinvätskor. På detta sätt kommer kommunerna att få kännedom om försäljningsställen för nikotinvätskor och kan rikta övervakning i enlighet med tobakslagen mot dem. Om försäljningsstället redan tidigare beviljats detaljhandelstillstånd för tobaksprodukter, räcker det att tillståndshavaren anmäler till kommunen att detaljhandel med nikotinvätskor inleds. 

I Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG om tjänster på den inre marknaden (tjänstedirektivet) fastställs krav på de tillståndsförfaranden, villkor för tillståndsgivning och tillståndets varaktighet som ställs som villkor för tillträde till eller utövande av en tjänsteverksamhet i medlemsstaterna. De nuvarande bestämmelserna om detaljhandelstillstånd för tobaksprodukter och bestämmelserna i propositionen om detaljhandelstillstånd för tobaksprodukter och nikotinvätskor uppfyller kraven i tjänstedirektivet, genom vilka man försöker avlägsna alltför tungrodda tillståndsförfaranden och formaliteter som kan hindra etableringsfriheten och bildandet av nya tjänsteföretag.  

I tobakslagen ska det föreskrivas närmare än för närvarande om förutsättningarna för detaljhandelstillstånd samt om hinder för beviljande av tillstånd. Det ska till exempel krävas att tillståndshavaren har uppnått myndighetsåldern på samma sätt som innehavare av serveringstillstånd enligt alkohollagen. Tillståndet får inte beviljas en sökande som under de senaste två åren dömts för brott vid marknadsföring av tobak eller brott vid försäljning av tobak eller som under motsvarande tid förlorat sitt detaljhandelstillstånd för tobaksprodukter. 

Såsom konstaterats ovan är näthandel med tobaksprodukter i praktiken redan förbjuden med stöd av den gällande tobakslagen på grund av kravet på fortlöpande övervakning vid försäljningen och reklamförbudet. För att förtydliga rättsläget föreslås i propositionen ett uttryckligt förbud mot försäljning av tobaksprodukter, elektroniska cigaretter och nikotinvätskor till konsumenter med hjälp av medel för distanskommunikation. Såsom nämnts ovan ska gränsöverskridande distansförsäljning av de ovannämnda produkterna förbjudas. Om försäljning som sker via distanskommunikation inom Finlands gränser inte samtidigt förbjuds, kan denna reglering lätt uppfattas som diskriminerande gentemot de verksamhetsutövare som är etablerade i andra medlemsstater i EU.  

Enligt artikel 6.2 i FCTC-protokollet, som gäller olaglig handel med tobaksprodukter, ska alla konventionsparter sträva efter att bevilja tillstånd, i den omfattning som anses tillbörlig, bland annat till de fysiska och juridiska personer som bedriver partihandel med tobak och tobaksprodukter eller tillverkningsredskap. I propositionen anses dock att det i det här skedet inte finns behov av att göra partihandeln tillståndspliktig. Däremot föreslås i propositionen att partihandeln med tobaksprodukter och nikotinvätskor ska bli anmälningspliktig. Då får kommunen kännedom om partiförsäljningsställena och ska övervaka dem. 

Förbud mot marknadsföring och framläggande 

I propositionen föreslås att man i tobakslagen övergår till att använda begreppet marknadsföring i stället för de nuvarande begreppen reklam, indirekt reklam, annan säljfrämjande verksamhet och tobakssponsring för tydlighetens skull och för den interna enhetligheten i lagstiftningen. Begreppet marknadsföring ska definieras på ett sådant sätt i tobakslagen att det täcker all slags säljfrämjande verksamhet. 

Förbudet mot marknadsföring ska gälla tobaksprodukter, tobakssurrogat, tobaksimitationer och röktillbehör på motsvarande sätt som i 8 § i den gällande tobakslagen. Som en ny bestämmelse förbjuds också marknadsföringen av elektroniska cigaretter och nikotinvätskor. Huruvida reklam för elektroniska cigaretter är förbjuden eller inte beror alltså inte längre på om en elektronisk cigarett till formen har en nära likhet med en tobaksprodukt eller ett röktillbehör, och på marknadsföring av nikotinvätskor tillämpas inte längre läkemedelslagen utan bestämmelserna i tobakslagen. Prisgottgörelse för köp av produkter som avses i tobakslagen ska förbjudas. 

Förbudet mot framläggande av tobaksprodukter och deras varumärken kvarstår inom detaljhandeln. Dessutom utvidgas förbudet mot framläggande till att gälla också tobakssurrogat, elektroniska cigaretter och nikotinvätskor samt deras varumärken. Såsom konstaterats ovan lockar många tobakssurrogat främst minderåriga och en del av dem är mycket farliga för hälsan. De kan också vara övningsprodukter som sänker tröskeln för tobaksrökning och med hjälp av dem vänjer sig barn och unga vid att använda tobaksprodukter. Den föreslagna utvidgningen av förbudet mot framläggande kommer för sin del att stödja syftet med tobakslagen och bestämmelserna om åldersgränser. 

Smaktillsatser 

Att endast ange en åldersgräns för elektroniska cigaretter och nikotinvätskor och att förbjuda reklam och framläggande av dem är inte tillräckligt för att förhindra att dessa produkter når minderåriga. Det behövs också andra åtgärder för att göra produkterna mindre lockande ur barns och ungas synvinkel. I anknytning till detta föreslås i propositionen att karakteristiska dofter och smaker ska förbjudas i vätskor för elektroniska cigaretter och i ”e-shishor” på motsvarande sätt som i cigaretter och rulltobak. 

Såsom konstateras i skäl 47 i tobaksdirektivet har medlemsstaterna ansvaret för att anta regler om smaktillsatser i elektroniska cigaretter. Med förbudet mot karakteristiska dofter och smaker kan man göra elektroniska cigaretter mindre lockande särskilt ur barns och ungas synvinkel, och produkterna blir inte lika lätt en inkörsport till nikotinberoende för minderåriga. Däremot kan vuxna rökare, som vill övergå till att använda elektroniska cigaretter, göra det också i fortsättningen. 

Genom att begränsa användningen av smaktillsatser kan man också förhindra att små barn drabbas av nikotinförgiftning, vilket är en allvarlig risk när det gäller elektroniska cigaretter. Vätskor som luktar och smakar som tobak är inte alls lika lockande ur småbarns synvinkel som godis- och fruktvätskor. Om ett barn får nikotinvätska i sin mun, är det troligare att det spottar ut en vätska som smakar tobak än en vätska som till exempel smakar jordgubbar eller sockervadd. 

Såsom tidigare konstaterats är elektroniska cigaretter och ”e-shishor” till användningssättet jämförbara med tobaksrökning och användningen av vissa droger. Enligt några amerikanska studier finns det ett samband mellan användningen av elektroniska cigaretter och att minderåriga och unga vuxna börjar röka. Dessutom är det i princip möjligt att i de elektroniska cigaretterna använda vilken drog som helst i flytande form. Såsom beskrivits ovan finns redan cannabis för elektroniska cigaretter på marknaden i Förenta staterna. Av dessa orsaker är det motiverat att med alla tillgängliga medel försöka förhindra att barn och unga provar på att använda elektroniska cigaretter eller relaterade produkter. 

Utöver de skäl som nämns ovan är en begränsning av smaktillsatser motiverad för att det kan finnas hälsorisker med att inhalera dem. Såsom framkommit ovan har det framlagts att den ånga som bildas av vätskor med söta livsmedelssmaker i elektroniska cigaretter innehåller skadliga halter av diacetyl och acetylpropionyl. I en undersökning upptäcktes också att vätskor för elektroniska cigaretter med tobakssmak skadar celler oberoende av om vätskan innehåller nikotin eller inte. Om uppgifterna om att vätskor med tobakssmak är skadliga bekräftas, blir också de här vätskorna i praktiken förbjudna. Detta är fallet eftersom sådana tillsatser som utgör en risk för människors hälsa i uppvärmd eller ouppvärmd form inte får användas i vätskor för elektroniska cigaretter.  

Rökförbud 

Att skapa rökfria livsmiljöer är ett effektivt sätt att skydda befolkningen mot exponering för tobaksrök mot sin vilja. Med hjälp av rökfria lokaler minskar dessutom i synnerhet tobaksrökning bland unga och den allmänna acceptansen för tobaksrökning. En rökfri livsmiljö hjälper också dem som slutat röka att stå fast vid sitt beslut. 

I propositionen föreslås att den paragraf som gäller rökförbud ska förenklas till att gälla sådana lokaler och sådana situationer där tobaksrök och spår av rök som samlas på ytorna kan vara skadliga eller äventyra utomståendes hälsa. Bestämmelserna om tobaksrökning och tobaksrök ska också tillämpas på användningen av örtprodukter för rökning och elektroniska cigaretter, men inte på användningen av rökfria tobaksprodukter. 

Det finns inte längre behov av att i lagen ta in den gällande lydelsen i 11 a § i tobakslagen om att tobaksrök i omgivningen är en karcinogen. Det är fråga om ett vetenskapligt faktum, som har bekräftats av bland annat WHO:s forskningsorgan för cancer, International Agency for Research on Cancer (IARC). 

För närvarande föreskrivs om rökförbud i lokaler genom en uppräkning av de olika lokaler och situationer där rökning är förbjuden. Till exempel i 12 § i den gällande tobakslagen delas lokaler och utrymmen på arbetsplatser in i gemensamma samt för allmänheten och kunder avsedda lokaler, som definieras i 2 § i lagen. I 13 § delas de in ytterligare utöver dessa lokaler. I praktiken iakttas tobaksförbuden helt enkelt genom att man inte röker i lokaler avsedda för allmänheten, anställda eller kunder. Enligt propositionen ska den här principen tas in i lagen på ett sätt som gör att det till exempel inte behöver föreskrivas separat om rökförbud i olika lokaler och utrymmen på daghem, i skolor och på arbetsplatser. De undantag som för närvarande gäller anställdas hem, hotellrum och restauranglokaler på fartyg i internationell sjöfart ska bevaras i sin nuvarande form. 

Kraven för godkännande av lokaler avsedda för rökning och de begränsningar som gäller arbete i dem ska harmoniseras. Med hjälp av kraven för godkännande säkerställer man bland annat att frånluften från rökrummet leds ut från rummet och inte används i luftcirkulationen. De bestämmelser som för närvarande gäller planering och godkännande av rökrum i restauranger ska enligt förslaget därmed också gälla andra situationer, då innehavaren av en lokal, till exempel en arbetsgivare, vill tillåta tobaksrökning inomhus i ett separat rökrum. De specialbestämmelser som gäller storleken på rökrum i restauranger och egenkontroll ska bevaras i sin nuvarande form. 

De rökförbud som gäller utomhusområden ska bevaras i sin nuvarande form. 

Om bostadsrelaterade rökförbud föreskrivs i en egen paragraf. En bostadssammanslutning ska definieras exaktare än för närvarande i tobakslagen. De bestämmelser i tobakslagen som gäller tobaksrökning i bostadssammanslutningar ska gälla aktiebolag som omfattas av lagen om bostadsaktiebolag, bostadsandelslag, sådana hyreshus som avses i 2 § i lagen om samförvaltning i hyreshus (649/1990) samt annat hyreshusbestånd. De nuvarande rökförbuden som gäller gemensamma och för allmänheten avsedda lokaler i bostadssammanslutningar liksom bostadssammanslutningars rätt att förbjuda tobaksrökning på särskilda utomhusområden ska bevaras i sin nuvarande form. 

Målet att ingen mot sin vilja ska utsättas för tobaksrök har inte förverkligats fullt ut när det gäller människornas bostadsrum. I synnerhet rökning på balkonger medför störande rök för innehavarna av de balkonger som är närmast och i värsta fall också för innehavarna av de lokaler som är närmast. Därför ska bostadssammanslutningar enligt propositionen hos kommunen få ansöka om att kommunen meddelar rökförbud på balkongerna till lägenheterna i bostadssammanslutningens byggnad, utomhusområden som används av lägenheterna och inne i lägenheterna. Bostadssammanslutningen ska meddela om att en ansökan bereds till innehavarna av de utrymmen och områden som avses i ansökan och ge dem möjlighet att uttrycka sin åsikt. 

Enligt förslaget fattar den kommunala myndigheten beslut om rökförbud, om tobaksrök på grund av utrymmets eller områdets konstruktioner eller andra omständigheter kan sprida sig till ett annat motsvarande utrymme eller område. En ytterligare förutsättning för rökförbudet som avser ett bostadsrum i en lägenhet är att spridningen av rök inte genom en reparation eller ändring av konstruktionerna skäligen kan förhindras och bostadsrummets innehavare innan förbudet meddelas har getts möjlighet att förhindra spridningen av rök genom egna åtgärder. Enligt förslaget ska förbudet mot rökning i bostadsrum i en lägenhet inte gälla användningen av elektroniska cigaretter. 

Bestämmelserna om rökning speciellt i bostadsrum i lägenheter och i någon mån också på balkonger ingriper i de rökande boendes nuvarande rättigheter. I detta sammanhang har man också avvägt om man skulle kunna försöka lösa de boendes rätt till rökfri andningsluft med skonsammare medel än genom lagstiftning, till exempel genom hälsoupplysning och attitydfostran. Befolkningen är inte omedveten om de negativa effekter som rökning och tobaksrök medför, men människorna skulle kunna upplysas om rättigheter som hänför sig till boende och om särdragen när det gäller tobaksrökens spridning på ett effektivare sätt än i dag. Om grannarna respekterade varandras rättigheter och gemensamt försökte komma överens om platser och tider för tobaksrökning, skulle de negativa effekterna vara så små som möjligt för alla parter. 

Det är positivt att beteendet när det gäller tobaksrökning har ändrats avsevärt under de senaste årtiondena. I många familjer låter familjemedlemmar helt bli att röka i hemmet eller i den privata bilen, fastän det inte finns några bestämmelser om detta. Däremot betraktas rökning allmänt också som en sådan rättighet som främmande människor inte har rätt att ifrågasätta. Tobaksrökning på restauranger skulle uppenbarligen inte ha upphört eller ens minskat så värst mycket enbart genom betoning av de anställdas och övriga kunders rätt till ren andningsluft.  

Utgångspunkten för propositionen är att i en bostadssammanslutning har var och en rätt att röka i sin egen bostad, på sin egen balkong och sitt eget utomhusområde, om det inte medför negativa effekter för övriga boende. Av detta följer att ett allmänt rökförbud som gäller alla balkonger i Finland inte kan utfärdas. Om tobaksrökning till exempel på en öppen balkong på översta våningen inte stör någon, behövs inget rökförbud.  

Vid en viss punkt går grannskapets rätt till frisk andningsluft ändå förbi en rökares rättigheter. Ingen borde ha rätt att hindra grannarna från att använda sina balkonger till exempel som sovplats för barn eller från att låta fönster till balkongen eller sovrummet stå öppna på sommarnätterna. Av detta följer att rökförbud är behövligt i vissa situationer.  

Om en bostadssammanslutning inte beslutar att ansöka om rökförbud, fastän situationen kräver detta, får de boende som lider av tobaksröken använda förfaranden enligt hälsoskyddslagen. Då kan bostadssammanslutningen bli tvungen att ändra husets konstruktion eller också kan ett rökförbud eventuellt meddelas genom myndighetsbeslut efter grundligare undersökningar. 

Myndighetsverksamhet 

Myndigheterna och deras roller bevaras till stor del i sin nuvarande form i den nya tobakslagen. Det är dock möjligt att detta utvärderas på nytt inom ett projekt för reformeringen av region- och landskapsförvaltningen efter att tobakslagen har trätt i kraft. 

Rent generellt strävar man efter att förenkla bestämmelserna om tillsynsprogrammen för de centrala ämbetsverken för miljö- och hälsoskydd och de kommunala tillsynsplanerna. Enligt propositionen ska övervakningen av tobakslagen fortsatt styras genom ett riksomfattande tillsynsprogram och kommunala tillsynsplaner. Det obligatoriska innehållet i tillsynsplanen ska dock inte längre anges i tobakslagen, vilket gör det lättare att beakta lokala behov än för närvarande.  

I propositionen föreslås ändringar i bestämmelserna om hur avgifter tas ut för övervakning enligt tobakslagen. Den årliga övervakningsavgiften ska anges på ett sätt som gör att bestämmelserna tydligare än för närvarande uppfyller förutsättningarna för kommunala skatter i grundlagen. Kommunen ska inte längre ta ut en avgift för kontroller och provtagning som ingår i tillsynsplanen, utan alla kostnader för övervakning enligt tobakslagen täcks med inkomster från de årliga övervakningsavgifterna. Avgiften fastställs utgående från antalet försäljningsdiskar vid försäljningsstället. Detta är mer motiverat än att binda avgiften till omsättningen, eftersom en avgift som fastställs enligt antalet försäljningsdiskar korrelerar bättre med försäljningsvolymerna för de produkter som avses i tobakslagen.  

Bestämmelserna om besvärstillstånd ska utvidgas i förhållande till nuläget. Dessutom föreskrivs som en ny bestämmelse att Valvira får överklaga vissa beslut av förvaltningsdomstolen. På detta sätt tryggas det allmännas skyldighet att främja befolkningens hälsa.  

Möjligheten att inrätta en delegation enligt 15 § i den gällande tobakslagen slopas, eftersom myndigheter och frivilligorganisationer numera främjar att syftet med tobakslagen förverkligas i nära samarbete med varandra. En lagstadgad delegation skulle inte nödvändigtvis effektivisera detta samarbete, fastän den kunde formalisera vissa delar av verksamheten. På motsvarande sätt beslutade man att slopa delegationen för rusmedels- och nykterhetsärenden i och med att lagen om organisering av det förebyggande rusmedelsarbetet, som trädde i kraft i december 2015, ersatte den tidigare lagen om nykterhetsarbete. Avsikten är att integrera ärenden som gäller förebyggande rusmedelsarbete som en del av större helheter för främjande av folkhälsa och hälsa. 

Påföljder 

I propositionen föreslås att det i den nya tobakslagen föreskrivs om brott vid försäljning av tobak så att bestämmelsen i fortsättningen även omfattar försäljning, annan överlåtelse och förmedling av nikotinvätskor till minderåriga samt detaljhandel med dessa produkter utan detaljhandelstillstånd. Dessutom ska också försäljning och annan överlåtelse samt förmedling av andra rökfria tobaksprodukter än tobak för användning i munnen i fortsättningen vara straffbara som brott vid försäljning av tobak. Straffbestämmelserna för förseelse eller brott vid marknadsföring av tobak ska i fortsättningen gälla alla elektroniska cigaretter och inte endast sådana apparater som uppfyller definitionen av en tobaksimitation. Dessutom ska man till skillnad från i dag kunna döma någon för rökningsförseelse och försummelse av åtgärder som skyddar mot tobaksrök också i de fall då det är fråga om rökning av örtprodukter för rökning eller användning av elektroniska cigaretter.  

Däremot gallras det också bland straffbestämmelserna i förhållande till den gällande tobakslagen. I den nya tobakslagen tas inte in någon bestämmelse som motsvarar den i 31 d § i den gällande tobakslagen. Den bestämmelsen gäller försäljning av produkter som strider mot tobakslagen. Försäljning av sådana tobaksprodukter som inte har testats i ett godkänt provningslaboratorium, eller om vilka det inte har lämnats uppgifter som krävs för övervakningen av produkten, eller vars märkningar på förpackningarna inte följer lagen har bland annat uppfyllt brottsrekvisitet. I sådana fall är det möjligt att förbjuda försäljningen av produkten och förbudet kan förenas med vite. I propositionen bedömer man att risken för försäljningsförbud är tillräckligt avskräckande för att förebygga lagstridig verksamhet. En annan orsak till att det inte är motiverat att bestraffa en sådan handling är att en detaljförsäljare egentligen aldrig i praktiken kan veta om tillverkaren eller importören har gjort alla anmälningar till Valvira som krävs för den produkt som ska säljas. 

För att undanröja överlappningar i straffbestämmelserna för tobaksproduktförseelse och smugglingsbrott, föreslås i propositionen att det i tobakslagen inte tas in någon straffbestämmelse som motsvarar tobaksproduktförseelse. Införsel som strider mot tobakslagen ska i stället bestraffas som smuggling eller lindrig smuggling.  

Straffskalorna förblir desamma som för närvarande. Såsom konstaterats ovan föreslås det inte att straffbestämmelserna om hot om fängelse överförs till strafflagen i samband med det här lagförslaget av skäl som hänför sig till tidtabellen för genomförandet av tobaksdirektivet.