1.1  Lagen om djurvälfärd

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 §. Lagens syfte. Syftet med lagen är att främja djurvälfärden och att på bästa möjliga sätt skydda dem mot men för deras välfärd. Med ett djurs välfärd avses djurets upplevelse av sitt eget psykiska och fysiska tillstånd. Med begreppet djurvälfärd beskrivs hur djur mår, vilket kan variera från bra till dåligt. På ett djurs välfärd inverkar djurets möjligheter att anpassa sig till händelserna och förhållandena i omgivningen. Om anpassningen inte lyckas eller orsakar fortlöpande eller kraftig stress, ansträngning eller beteendestörningar hos djuret eller men för djurets hälsa, försämras djurets välfärd. Djurs välfärd kan påverkas genom de förhållanden under vilka de hålls samt genom skötsel, hantering och avel. Nivån på djurs välfärd kan också förbättras genom att djuren ges möjlighet att uppleva positiva känslotillstånd. Men för välfärden betyder således vilken som helst faktor som försämrar djurets övergripande välfärd. 

Strävan måste vara att skydda djur mot men för deras välfärd. Hållande och användning av djur orsakar dock i allmänhet något slags men för djurens välfärd, och det är inte alltid möjligt att undvika dessa men. I allmänhet måste man begränsa till exempel djurs rörelser och fortplantning för att djurhållningen ska vara möjlig. Men för djurs välfärd kräver emellertid alltid etiskt övervägande beträffande vilka slags men som är godtagbara i förhållande till nyttan med att hålla och använda djur. När det gäller till exempel produktionsdjur inverkar samhälleliga och ekonomiska faktorer på detta övervägande. Även vid annan djurhållning måste de rådande samhälleliga och ekonomiska förhållandena beaktas. 

Ett ytterligare syfte med lagen föreslås vara att öka respekten för djur och främja god behandling av djur. Tanken bakom respekten för djur är att djur har ett egenvärde, som är oberoende av djurets värde för människan. Djurs egenvärde betyder att djuret i sig är värdefullt. Motsatsen till egenvärde är instrumentellt värde. Ett djur har instrumentellt värde för människan, om människan har nytta av djuret på något sätt. Till exempel produktionsdjur, sällskaps- och hobbydjur, försöksdjur och cirkusdjur har instrumentellt värde. Ett djurs egenvärde är emellertid oberoende av om människan har nytta av djuret eller inte. Även djur som människan inte har någon nytta av och skadedjur har ett egenvärde. Man kan säga att med ett djurs egenvärde avses djurets moraliska status. Ett djur är en kännande varelse, som har fysiska och psykiska behov samt förmåga att uppleva positiva och negativa känslor. Ett djur bör respekteras som djur och för sin egen skull, inte för att människan upplever det som en skyldighet att behandla djur väl eller för att god behandling av ett djur ger människan positiva upplevelser och därigenom tillfredsställer människans egna behov. Exempelvis vård av ett ungt vilt djur kan tillfredsställa en ensam människas omvårdnadsbehov. Felaktig vård kan dock hindra att djuret försätts i frihet till exempel för att dess beteende förändrats, trots att djurets fysiologiska behov i sig skulle tillgodoses.  

I praktiken realiseras respekten för djur i huvudsak genom åtgärder som främjar djurvälfärden. God skötsel och behandling av djur samt ett positivt förhållande till skötaren främjar djurens välfärd, vilket i sin tur bidrar till att främja en respektfull inställning till djur. Ett välmående djur kan uppföra sig på ett arttypiskt sätt och då upplevs det lättare som en varelse med egenvärde som bör respekteras. Med respekt för djur avses förutom faktorer i anslutning till välfärden dessutom etiskt övervägande beträffande hur ett enskilt djur och djur överlag borde behandlas i samhället. Framför allt sådan verksamhet som inte orsakar direkta men för ett djurs välfärd men som upplevs nedvärdera djuret kan stå i konflikt med respekten för djur. I andra länder har man diskuterat djurs egenvärde i anslutning till användningen av djur på ett sätt som gör djuret till enbart en prydnad eller ett föremål inom till exempel konst eller underhållning. Även utsmyckning av sällskaps- och hobbydjur genom färgning, tatueringar eller på andra sätt, så att man försöker göra djuret till något annat än vad det är av naturen, har väckt diskussion. Även förbudet mot sexuellt utnyttjande av djur som sådant kan motiveras med respekten för djur. Behovet av att respektera vilda djur framkommer åter ofta när man överväger om användningen av vilda djur i cirkusar ska förbjudas eller när man diskuterar om vilda djur kan tas till fånga i naturen för att till exempel hållas som sällskaps- och hobbydjur. Det huvudsakliga syftet med bestämmelsen är att påverka människors tankesätt så att det utvecklas i en riktning som främjar djurvälfärden och utmanar människorna att fundera på användningen och behandlingen av djur som en mer omfattande samhällsfråga.  

2 §. Tillämpningsområde. Lagen ska tillämpas på alla djur, liksom för närvarande. Lagen ska tillämpas på djur som hålls av människan, såsom produktionsdjur, sällskaps- och hobbydjur, djurparksdjur och cirkusdjur. Dessutom ska lagen i tillämpliga delar också tillämpas på vilda djur. I lagen föreskrivs till exempel om hjälp och vård för vilda djur i hjälplöst tillstånd samt om tagande av vilda djur för uppfödning. Även bestämmelserna om behandling av djur gäller vilda djur på samma sätt som djur som hålls av människan. 

3 §.Europeiska unionens lagstiftning. I paragrafen uppräknas de av Europaparlamentets och rådets förordningar på vilkas verkställighet lagen tillämpas, samt de direktiv med stöd av vilka det har utfärdats bestämmelser på vilkas verkställighet lagen också tillämpas. I paragrafen uppräknas dessutom de konventioner som utarbetats mellan Europarådets medlemsländer och som innehåller krav på skydd för produktionsdjur, slaktdjur och sällskapsdjur. 

4 §.Förhållande till annan lagstiftning. I paragrafen anges den föreslagna lagens förhållande till vissa andra lagar. Lagen om transport av djur och lagen om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål eller undervisningsändamål är speciallagar i förhållande till den föreslagna lagen. Sålunda tillämpas den föreslagna lagen på transport av djur eller användning av djur för vetenskapliga ändamål eller undervisningsändamål endast om det inte föreskrivs om saken i speciallagarna eller i transportförordningen.  

Utöver ovannämnda lagar ingår bestämmelser med anknytning till djurhållning och djurvälfärd i till exempel jaktlagen, lagen om fiske, naturvårdslagen, lagen om medicinsk behandling av djur, lagen om djursjukdomar (441/2013), lagen om ett system för identifiering av djur, lagen om djuravelsverksamhet (319/2014) och gentekniklagen (377/1995). 

5 §.Definitioner. I paragrafen definieras vissa central begrepp som används i lagen. Det är fråga om en ny bestämmelse. 

Enligt 1 punkten avses med förteckning över djurarter de förteckningar över djur och djurarter som avses i 8 § 2 mom. I praktiken avses med förteckningar över djurarter förteckningarna enligt bilaga 1 över djurarter som får hållas som produktionsdjur, cirkusdjur eller i ambulerande djurutställningar samt förteckningen enligt statsrådets förordning över djurarter och djur som får hållas som sällskaps- och hobbydjur. 

I 2 punkten definieras djurhållare och i 3 punkten djurägare. Med djurhållare avses en fysisk eller juridisk person som ansvarar för ett djur eller sköter om det permanent eller tillfälligt. Med djurägare avses åter en fysisk eller juridisk person som äger ett djur.  

Djurhållaren kan vara djurets ägare eller innehavare eller någon annan person som ansvarar för djurets dagliga skötsel. Djurhållare kan vara till exempel någon som äger ett enstaka sällskaps- eller hobbydjur eller en bonde som håller djur yrkesmässigt. Exempelvis den som äger en travhäst ansvarar dock inte nödvändigtvis själv för djurets dagliga skötsel, utan denna uppgift har kanske anförtrotts en utomstående stallsägare. Då anses stallsägaren vara djurhållare i stället för hästägaren. Även den som driver ett djurhem är åtminstone tillfälligt djurhållare när han eller hon svarar för den dagliga skötseln av de djur som vårdas där. Den som äger en gård med produktionsdjur betraktas inte som djurhållare om en anställd förvaltare svarar för skötseln av djuren. Som djurhållare betraktas dock inte en sådan person som deltar i skötseln av djuren men vars ansvar för skötseln är begränsad till vissa skötselåtgärder. 

I 4 punkten definieras tillsynsmyndighet. Med tillsynsmyndigheter avses landskapet, polisen och gränsveterinärerna samt Livsmedelsverket när det gäller i livsmedelslagen (23/2006) avsedda slakterier och inrättningar för vilthantering samt anläggningar som finns i anslutning till dem. Enligt propositionen är dessa myndigheter behöriga att utföra inspektioner och använda administrativa tvångsmedel.  

I 5 punkten definieras vilt djur. Med vilt djur avses ett sådant i naturen levande djur som tillhör en vild djurart och som är fött i naturen eller som har fötts upp för att frisläppas i naturen. Som vilt betraktas dock inte ett djur som har rymt från människans vård och som kan särskiljas från djur som är födda i naturen. Djur som föds upp för att frisläppas i naturen är till exempel djur som fötts upp i hägn i viltvårdssyfte samt fiskar som fötts upp för utplantering. Som ett vilt djur betraktas alltså inte ett djur som tillhör en domesticerad djurart, till exempel en förvildad katt eller en tamkanin som släppts ut i naturen. Med vilt djur avses inte heller till exempel ett förrymt djur som tillhör en vild djurart och som fötts upp i hägn i produktionssyfte så länge som det kan särskiljas från sina artfränder som är födda i naturen.  

I 6 punkten definieras bestämmelser om djurvälfärd. Med bestämmelser om djurvälfärd avses den föreslagna lagen, bestämmelser och föreskrifter som meddelats med stöd av den samt sådan EU-lagstiftning om djurvälfärd som är direkt tillämplig. Till de bestämmelser som utfärdats med stöd av den föreslagna lagen hör också de bestämmelser som utfärdats med stöd av djurskyddslagen och som enligt ikraftträdandebestämmelsen i förslaget förblir i kraft tills de ändras eller upphävs i behörig ordning. Med stöd av djurskyddslagen har det utfärdats flera författningar på lägre nivå, bland annat om skydd av olika djurarter. Med bestämmelser om djurvälfärd avses dessutom de EU-rättsakter som avses i 3 § 1 mom. i den föreslagna lagen. 

I 7 punkten definieras produktionsdjur på motsvarande sätt som i 5 a § 2 mom. i djurskyddslagen. 

I 8 punkten definieras yrkesmässig eller annars storskalig djurhållning. Enligt den avses med yrkesmässig eller storskalig djurhållning tillstånds- eller anmälningspliktig verksamhet enligt 49 och 56—60 § samt sådant hållande av produktionsdjur för vilket djurhållaren har rätt att få jordbruksstöd för husdjursskötsel och annat motsvarande hållande av produktionsdjur som ska betraktas som näringsverksamhet.  

I 9 punkten definieras djurhållningsplats. Med djurhållningsplats avses en box, en bur, en bassäng, en inhägnad, en bostad, en ladugård eller ett stall eller någon kombination av dessa samt andra utrymmen, lokaler eller avgränsade områden där man håller djur antingen permanent eller tillfälligt. Djurhållningsplats kan beroende på sammanhanget vara antingen det utrymme som djuret har till sitt förfogande, såsom en box eller en bur, eller ett större avgränsat utrymme, såsom ett stall eller en ladugård, i vars omedelbara anslutning det utrymme som djuret har till sitt förfogande finns och som också inverkar på egenskaperna hos det utrymme som djuret förfogar över. Som djurhållningsplats anses inte hållande av djur i ett fordon, en transportlåda eller något annat utrymme under transport, vilket hör till tillämpningsområdet för djurtransportlagstiftningen. Ett fordon eller en transportlåda kan dock vara djurhållningsplats när djuret hålls där av någon annan orsak än transport, till exempel i samband med deltagandet i en djurtävling eller när djurets rörelser begränsas på grund av sjukdom. 

En djurhållningsplats är vanligtvis ett sådant utrymme inom djurhållarens inflytelsesfär vars egenskaper djurhållaren kan påverka. I regel avgränsas djurhållningsplatsen klart av till exempel väggar eller stängsel. Som djurhållningsplats kan dock i vissa fall anses även till exempel en oinhägnad gårdsplan, som kan definieras som ett visst avgränsat område och vars säkerhet och andra egenskaper djurhållaren kan påverka. Även en oinhägnad gårdsplan kan således utgöra djurhållningsplats för till exempel en vakthund eller en hönsflock som hålls där. Däremot kan grannarnas gårdsplaner eller en närbelägen skog inte betraktas som djurhållningsplats för en katt som rör sig fritt, eftersom de inte är avgränsade områden på det sätt som avses i bestämmelsen. Djurhållaren kan inte heller påverka dessa utrymmens egenskaper på samma sätt som till exempel den egna gårdsplanens säkerhet. 

En djurhållningsplats kan utgöra permanent djurhållningsplats, där djuret tillbringar största delen av sin tid, eller tillfällig djurhållningsplats, där djuret hålls endast tillfälligt. Det kan ställas strängare utrymmes- och utrustningskrav på en permanent djurhållningsplats än på ett utrymme där djuret hålls endast tillfälligt. Med permanent djurhållningsplats avses till exempel en hästs hemstall, dess box och fålla. En tillfällig djurhållningsplats är däremot till exempel travbanans påselningsbox, där hästen hålls endast tillfälligt under travtävlingar. På samma sätt är också en trailer som används för hästtransport hästens tillfälliga djurhållningsplats då djuret hålls där vid andra tillfällen än under transport. Tillfälliga djurhållningsplatser kan också vara till exempel en skötselbox, där ett nötkreatur hålls under ett ingrepp eller en sjukdom, där ett djur som ska slaktas hålls kortvarigt före slakten eller en transportlåda, dit en gnagare flyttas medan dess permanenta djurhållningsplats städas. 

I 10 punkten definieras djurtävling. Bestämmelser om djurtävlingar och övervakning av djurtävlingar finns i 16—17 § i djurskyddslagen. Däremot definieras det inte i lagen vad som avses med djurtävling. I allmänspråket avses med tävling att man tävlar om vem som är bäst. I 16 § 4 mom. föreskrivs att vad paragrafen i fråga och 17 § föreskriver om tävlingar och övervakning av dem gäller också tillställningar där djurs avelsvärde, bruksvärde eller andra egenskaper testas på ett sätt som kan åsamka djuret smärta eller plåga eller utsätta det för oskälig påfrestning. 

En definition av tävling ingår i jord- och skogsbruksministeriets förordning om förbud att vid tävlingar eller utställningar använda hundar som har opererats för ändrande av djurets utseende (1070/2000). Enligt 1 § 1 punkten i förordningen avses med tävling i tävlingssyfte ordnade tävlingar, prov, tester eller andra evenemang där hundars egenskaper, läggning eller färdigheter bedöms. Den enda djurart som författningen gäller är hundar. 

I lagen föreslås för tydlighetens skull en definition av djurtävling. Avsikten är inte att ändra vad som i dag förstås med djurtävling i djurskyddslagstiftningen. 

Enligt förslaget avses med djurtävling för det första evenemang som arrangeras för att rangordna djur eller djur och människor utifrån deras prestationer. En sådan djurtävling förutsätter således alltid minst två deltagare och tävlingssyfte. Till exempel träning ställs utanför definitionen. Träning betraktas inte som en djurtävling ens när djurets prestation mäts med tidtagning, beräkning av felpoäng eller på något annat för respektive art typiskt mätsätt, när syftet med mätningen inte är tävling. Mätningen kan då betjäna träningen av djuret och ge djurägaren information om djurets aktuella prestationsnivå. En tävlingsprestation enligt definitionen av djurtävling kan förutom av ett djurs prestation bestå av ett djurs och en människas gemensamma prestation. Exempel på det första är tävlingar för brevduvor och löptävlingar för vinthundar. Exempel på tävlingar där ett djurs och en människas gemensamma prestation påverkar slutresultatet är banhoppningstävlingar och skidtävlingar med hundspann. En sådan tävling där uttryckligen människan står för prestationen och djur endast används som hjälp i tävlingen är däremot inte en i lagen avsedd djurtävling. Exempel på sådana tävlingar är pimpelfisketävlingar samt tävlingar där man klipper får eller trimmar hundar. Även dessa tävlingar berörs emellertid av den föreslagna lagens bestämmelser om till exempel avlivning och behandling av djur. 

Tävlingssyfte är inte ett absolut villkor för att ett evenemang ska betraktas som en i lagen avsedd djurtävling. Enligt förslaget betraktas som en djurtävling också ett evenemang som arrangeras för att bedöma djurs egenskaper, läggning eller färdigheter. Dessa evenemang betraktas som sådana djurtävlingar som avses i lagen trots att djuren inte rangordnas. Syftet med ett sådant evenemang kan vara att till exempel bedöma djurs egenskaper med tanke på eventuell avel. Träningar ställs även utanför denna definition. Enligt förslaget ställs utanför tillämpningsområdet för definitionen av djurtävling i regel även evenemang som arrangeras för bedömning av i huvudsak djurens utseende. Dessa evenemang ingår i definitionen av djurutställning. 

Det har ingen betydelse för definitionen av djurtävling vilken aktör som arrangerar tävlingen. Förutom en förening som sysslar med djurtävlingar kan tävlingsarrangör också vara någon annan aktör, till exempel en fysisk person. Det har inte heller någon betydelse om arrangerande av djurtävlingar hör till tävlingsarrangörens regelbundna verksamhet eller inte. Exempelvis en enstaka djurtävling som ordnas i samband med en mässa eller ett välgörenhetsevenemang är en tävling enligt den föreslagna lagen, om de övriga villkoren i definitionen av djurtävling är uppfyllda. Som djurtävling betraktas däremot inte ett evenemang av typen uppvisning eller lek som ordnas i samband med till exempel en mässa, och vars egentliga syfte inte är att tävla med djuren och där djurens egenskaper, läggning eller färdigheter inte heller bedöms i övrigt. Sådan verksamhet utgör dock en i lagen avsedd djurutställning. 

Definitionen av djurtävling förutsätter att det handlar om ett arrangerat evenemang. Utmärkande för ett arrangerat evenemang är bland annat förhandsplanering och meddelande om evenemanget till potentiella deltagare. Utanför definitionens tillämpningsområde ställs således verksamhet som äger rum mera spontant än planmässigt. Det kan vara fråga om sådan verksamhet till exempel när personer som rastar sina djur beslutar att låta dem springa ikapp. Antalet deltagare saknar däremot betydelse för definitionen. 

I 11 punkten definieras djurutställning. Djurskyddslagen innehåller ingen definition av djurutställning. En definition är nödvändig, eftersom nya krav på djurutställningar föreslås i 7 kap. i lagen. Djurutställningar är till exempel hundutställningar, djurmässor, djurförevisningar som ordnas i samband med andra evenemang samt till exempel djur från en husdjursgård som förevisas på marknader. En djurutställning är vanligtvis ett kortvarigt evenemang där djur presenteras någon annanstans än i deras normala livsmiljö. På en djurutställning kan man förevisa olika djur eller djurraser eller så kan syftet med evenemanget vara att förevisa djurs läggning eller inlärda färdigheter, såsom en vallhundsuppvisning. Som djurutställning betraktas också evenemang vilkas huvudsakliga syfte är bedömning som baserar sig på djurens utseende, såsom hund- eller kattutställningar. Som djurutställning betraktas däremot inte till exempel en djurparks eller husdjursgårds fortlöpande verksamhet. Som djurutställning betraktas inte heller djurförevisningar som ordnas i samband med cirkusverksamhet.  

På samma sätt som djurtävlingar kan även djurutställningar arrangeras av ett företag, en hobbyförening eller en fysisk person. Även djurutställningar utmärks av motsvarande planmässigt arrangerande som djurtävlingar. 

I 12 punkten definieras djurpark och i 13 punkten permanent djurutställning. Enligt artikel 2 i djurparksdirektivet avses med djurparker alla permanenta anläggningar där levande djur som tillhör vilda arter hålls för att förevisas för allmänheten under minst sju dagar per år, med undantag av cirkusar, djuraffärer och anläggningar som medlemsstaterna undantar från kraven i direktivet eftersom de inte förevisar ett betydande antal djur eller arter för allmänheten och undantaget inte äventyrar målen med direktivet. Det huvudsakliga syftet med direktivet är att skydda vilda djurarter och att bevara den biologiska mångfalden.  

Med djurpark avses på nuvarande sätt en permanent anläggning där i huvudsak djur som tillhör vilda arter hålls för att förevisas för allmänheten. I en djurpark förevisas djuren i förhållanden som så bra som möjligt motsvarar deras naturliga livsmiljö. Med permanent djurutställning avses åter en permanent anläggning där i huvudsak andra djur än sådana som tillhör vilda arter hålls för att förevisas för allmänheten, eller där det förevisade antalet vilda djur eller arter är litet, dock inte en husdjursgård. Gränsdragningen beträffande vilken slags verksamhet det är fråga om bestäms sålunda på nuvarande sätt utifrån förhållandet mellan andra än vilda djurarter och vilda djurarter som hålls i anläggningen eller antalet vilda djurarter eller djur som hålls i anläggningen.  

När antalet djurarter eller djur beräknas ska man också beakta den djurart som förevisas. I enlighet med syftena med djurparksdirektivet ska man vid prövningen beakta framför allt den aktuella djurartens skyddsstatus. Anläggningar där man håller djur som tillhör djurarter som är strikt skyddade genom rådets direktiv om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (92/34/EEG, habitatdirektivet) eller Europaparlamentets och rådets direktiv om bevarande av vilda fåglar (2009/147/EG, fågeldirektivet) eller som genom den nationella lagstiftningen definierats som hotade ska i huvudsak klassificeras som djurparker för att djurparksdirektivets syften, att skydda vilda djurarter och att bevara den biologiska mångfalden, ska kunna uppnås. 

I 14 punkten definieras husdjursgård. Med husdjursgård avses en permanent anläggning där enbart sådana däggdjurs- och fågelarter som enligt 8 § 2 mom. får hållas som produktionsdjur samt hundar (Canis familiaris) och katter (Felis silvestris catus) hålls för att förevisas för allmänheten.  

De föreslagna definitionerna av ambulerande djurutställning och cirkus i 15 och 16 punkten är nya. Med ambulerande djurutställning avses en ambulerande anläggning där djur hålls för att förevisas för allmänheten och med cirkus en ambulerande eller permanent anläggning där djur inför publik upprepade gånger utför konster som de dresserats att utföra. För att uppfylla definitionen av cirkus krävs således någon slags permanent organisation av aktören och att djuren utför konster som de dresserats att utföra på ett sätt som ska betraktas som regelbundet. Utanför definitionen stannar således till exempel en enstaka dansuppvisning med människa och hund. 

2 kap. Allmänna principer och ansvar för djur

6 §. Allmännaprinciper. Paragrafen innehåller lagens allmänna principer så att bestämmelserna i 1 mom. gäller alla djur oberoende av om de hålls av människan eller inte. Däremot tillämpas 2 mom. endast på djur som hålls av människan.  

Enligt 1 mom. ska djur behandlas väl och med respekt. Bestämmelsen baserar sig på målet att öka respekten för djur och främja god behandling av djur, som framgår av den föreslagna lagens paragraf om lagens syfte. Enligt 3 § i djurskyddslagen ska djur behandlas väl. I detaljmotiveringen till paragrafen har det ändå inte förklarats närmare vad som avses med att djur ska behandlas väl. Det är svårt att entydigt definiera god behandling, eftersom den påverkas av såväl djurets behov och etiska synpunkter som den uppfattning som för tillfället råder i samhället om vad som avses med att djur ska behandlas väl. Den föreslagna förpliktelsen att behandla djur väl baserar sig på tanken om djurs egenvärde, som föranleder skyldighet att respektera och behandla ett djur på det sätt som dess värde förutsätter. Behandlingen av djur ska också bedömas ur djurindividens perspektiv med hänsyn till dess fysiska och psykiska behov samt dess förmåga att uppleva positiva och negativa känslor.  

Det bör påpekas att respekten för djur som baserar sig på djurs egenvärde inte förändrar djurs ställning inom det juridiska tankesystemet: djur kan ges ett egenvärde som är värt att skyddas även om sakrättsliga bestämmelser fortfarande tillämpas på dem. Djur kan alltså på nuvarande sätt vara föremål för äganderätt och byte. Respekt baserad på egenvärdet gör inte heller djur till rättssubjekt, för djur kan således inte föreskrivas rättigheter eller skyldigheter. Bestämmelsen ska inte heller tolkas så att det förhindrar användningen av djur på sätt som för närvarande är godtagbara, till exempel som produktionsdjur, sällskaps- och hobbydjur eller försöksdjur. Djurs egenvärde förutsätter dock att man överväger skada och nytta beträffande huruvida en viss användning av djur är motiverad eller inte. Inte heller detta är nytt, för lagstiftningen tar redan nu ställning till vilken djurhållning och behandling av djur som betraktas som godtagbar i samhället vid respektive tidpunkt. Respekt baserad på djurs egenvärde förändrar inte denna grundkonstellation, djur får fortfarande orsakas smärta och lidande, om det finns ett godtagbart behov av det. Bestämmelsen ska inte heller tolkas så att den skyddar djurs liv som sådant och således hindrar att djur avlivas av godtagbara skäl. Djurs liv ska respekteras, men respekten för djur ska ändå inte hindra människan från att avsluta djurs liv när behovet påkallar det.  

Som god och respektfull behandling kan i princip inte betraktas sådan verksamhet där ett djur till exempel ses som enbart en prydnad eller där ett djur förevisas som något helt annat än ett djur till exempel som underhållning. Den föreslagna lagen innehåller flera bestämmelser som preciserar kravet på respekt för djur. Exempelvis i förslaget till 13 § förbjuds färgning av djur i syfte att förändra deras utseende och i 14 § förbjuds könsumgänge med djur. Det ska också vara förbjudet att avliva djur i underhållningssyfte med stöd av 63 § samt att använda djurparksdjur som hör till vilda djurarter i nöjesförställningar med stöd av 49 §. 

Enligt 1 mom. är det förbjudet att tillfoga djur onödig smärta och onödigt lidande. I 3 § i djurskyddslagen sägs att det är förbjudet att åsamka djur onödigt lidande samt onödig smärta eller plåga. I förslaget avses med smärta både fysisk smärtförnimmelse och den psykiska upplevelse som smärtan orsakar. Smärta kan vara kort- eller långvarig. Med lidande avses åter en obehaglig känsla eller förnimmelse, såsom plåga, rädsla, ångest och frustration. Sådan plåga som avses i djurskyddslagen ingår således i sådant lidande som avses i förslaget, och den nämns inte längre separat i paragrafen. Även till exempel utdragen törst eller hunger, uppdämning av väsentliga beteendemässiga behov, utdragen hetta eller köld, fortlöpande buller eller någon annan faktor som beror på yttre omständigheter och som medför men för djurets välfärd kan orsaka djuret lidande.  

Enligt förslaget får djurs välfärd inte heller äventyras i onödan. Bestämmelsen är ny och syftet med den är att förebygga situationer där djuret ännu inte har orsakats smärta eller lidande, men där risken för smärta eller lidande är uppenbar. Bestämmelsen hänför sig till målet att främja djurvälfärden och att på bästa möjliga sätt skydda djur mot men för deras välfärd, som uttrycks i paragrafen om den föreslagna lagens syfte. När man ska bedöma om en verksamhet eller en situation äventyrar djurs välfärd i onödan, måste man överväga riskerna för djurens välfärd och möjligheterna att undanröja dem. På riskens storlek inverkar såväl allvaret hos de påföljder som risken medför som påföljdernas sannolikhet. Framför allt när risken för välfärden är stor och den å andra sidan är lätt att undanröja, bör man vidta nödvändiga åtgärder för att undanröja den. Vid prövningen bör uppmärksamhet även fästas vid om det finns en godtagbar orsak till att äventyra välfärden. Man bör lägga märke till att djurs välfärd nästan alltid äventyras på något sätt när djur används och hålls, och bestämmelsens syfte är inte att begränsa användningen av djur på sätt som accepteras i samhället. Exempelvis enligt 13 § i den föreslagna lagen betraktas det inte som onödigt skadande av djur när hundar eller andra djur används i sådana myndighetsuppdrag som på grund av uppdragets art är förknippande med risk för att djuret skadas. Det yttersta syftet med bestämmelsen är att komplettera förbudet mot att orsaka onödig smärta och onödigt lidande i situationer där det är uppenbart att förbudet mot onödig smärta och onödigt lidande kommer att överträdas, om man inte ingriper i situationen på förhand. I detaljmotiveringen till 42 § i förslaget preciseras vad som avses med att äventyra djurs välfärd i onödan i samband med djurtävlingar och utställningar.  

I 2 mom. förbjuds att djur som hålls av människan lämnas utan skötsel och överges. Paragrafen motsvarar 5 § 1 mom. i djurskyddslagen. Med att lämna ett djur utan skötsel avses en situation där djurhållaren inte ombesörjer skötseln av djuret, såsom utfodring, hälsa, allmän välfärd, renhet eller annan kroppsvård som djuret behöver. Med att överge ett djur avses åter att det lämnas vind för våg på ett sådant sätt att djurhållaren inte längre på något sätt sörjer för djurets välfärd och inte har överfört ansvaret för djurets skötsel på någon annan aktör som gett sitt samtycke till detta. Exempelvis en katt som får gå fri betraktas inte som sådan som ett övergivet djur, om den som håller katten i övrigt sköter om katten eller tillfälligt har överfört ansvaret för kattens skötsel på någon annan. Dessutom bör man lägga märke till att förbudet inte hindrar att till exempel djur som föds upp i hägn i viltvårdssyfte på det sätt som regleras i jaktlagen frisläpps i naturen eller att fiskyngel som avses i lagen om fiske planteras ut i naturliga vattendrag. I 29 § i den föreslagna lagen bestäms om försättande i frihet av ett vilt djur som fått vård eftersom det varit i hjälplöst tillstånd.  

7 §.Att hjälpa sjuka eller skadade djur. I paragrafen föreskrivs om skyldighet för varje medborgare att hjälpa djur som är sjuka, skadade eller annars i ett hjälplöst tillstånd. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak skyldigheterna enligt 14 § 2—4 mom. i djurskyddslagen. Den skyldighet som åläggs varje medborgare att hjälpa djur som är i behov av hjälp stödjer lagförslagets syfte att skydda djur mot men för deras välfärd samt målet att utöka respekten för djurens egenvärde.  

I 1 mom. föreskrivs om skyldighet att hjälpa husdjur eller andra djur som hålls av människan och som befinner sig i nöd. Förutom sjukdom och skada kan ett djur behöva hjälp även på grund av flertalet andra yttre faktorer, såsom missförhållanden i anslutning till skötseln och behandlingen av djuret. Även till exempel välfärden för ett djur som rymt från djurhållningsplatsen kan vara äventyrad på så sätt att djuret kan betraktas som hjälplöst i den mening som avses i bestämmelsen. En person som påträffar ett hjälplöst djur ska i första hand själv försöka hjälpa djuret. Detta är dock inte alltid möjligt eller ändamålsenligt till exempel på grund av bristfälliga kunskaper och färdigheter eller säkerhetsrelaterade omständigheter. Då bör man underrätta djurägaren eller djurhållaren eller, om denne inte är känd eller inte påträffas eller det inte annars är ändamålsenligt att underrätta denne, tillsynsmyndigheten. Medborgarnas skyldighet att hjälpa begränsar sig till hjälp av första hjälpen-typ, såsom att ge eller skaffa hjälp åt ett djur som råkat ut för en trafikolycka eller att lösgöra ett djur som fastnat i ett stängsel.  

I 2 mom. föreskrivs om rätt för en medborgare att avliva ett djur, om det är oskäligt svårt att anträffa en person som nämns i 1 mom. och om djuret är i sådant tillstånd att det är grymt mot djuret att hålla det vid liv. Sådan avlivning som avses i bestämmelsen kommer i fråga endast i sådana situationer där det i praktiken är omöjligt att skaffa hjälp åt djuret och djuret är så sjukt eller har sådana smärtor att det innebär att djuret orsakas onödig smärta och onödigt lidande om det hålls vid liv samt att dess förväntade död drar ut onödigt länge. När det gäller djur som hålls av människan bör man alltid i första hand försöka få tag på djurägaren eller djurhållaren innan avlivningsbeslutet fattas, om detta inte medför orimligt men för djurets välfärd. Om det är oklart huruvida djuret har en ägare, bör man försöka utreda saken innan djuret avlivas. Om djurägaren eller djurhållaren inte är anträffbar bör man ta kontakt med tillsynsmyndigheten. Om ovannämnda personer inte är anträffbara innan djuret avlivas, ska avlivningen utan dröjsmål anmälas i efterhand. 

Sådan avlivning av ett djur som avses i bestämmelsen ska göras så att onödig smärta och onödigt lidande undviks. I praktiken kan djuret avlivas av en person som behärskar saken. Även polisen eller jägare kan ofta bistå vid avlivning av djur.  

I 3 mom. föreskrivs om alla medborgares skyldighet att hjälpa vilda djur i nöd. Bestämmelsen ålägger medborgare att agera på ett moraliskt ansvarsfullt sätt när de påträffar vilda djur i behov av hjälp. Å andra sidan är det inte ändamålsenligt eller önskvärt att i onödan ingripa i vilda djurs liv. Bestämmelsen uttrycker lagens syfte att djur ska respekteras som varelser med egenvärde. Förpliktelsen står också i förbindelse med respekten för naturen i vidare bemärkelse, eftersom vilda djur är en del av naturen. Med avseende på djurskyddet är ett syfte med bestämmelsen att undvika att vilda djur orsakas onödig smärta och onödigt lidande i situationer där de på ett eller annat sätt möter människan. Målet med att hjälpa ett vilt djur ska vara att försätta djuret i frihet. Tillfällig vård som syftar till något annat än att försätta djuret i frihet ska i princip begränsas endast till sådana djurindivider som efter vården kan placeras i en djurpark. Om ett djur inte kan försättas i frihet eller placeras i en djurpark ska det avlivas.  

Vilda djur skadas till exempel i trafiken, vid kollisioner med byggnader, stängsel eller andra konstruktioner samt när djur blir byte för till exempel husdjur, såsom hundar eller katter. Förutom att vilda djur skadas kan de annars hamna i hjälplöst tillstånd till exempel om de förvillar sig in i byggnader eller ungar kommer från sina mödrar. Att hjälpa ett vilt djur kan i praktiken betyda till exempel att flytta eller vägleda ett djur som hamnat på en farlig plats från området, att lösgöra ett djur som fastnat i ett stängsel eller att avliva ett sjukt eller skadat djur. I naturens normala kretslopp ingår också att vilda djur blir sjuka och ibland till exempel svälter ihjäl. Även i dessa situationer kan man hjälpa ett vilt djur i ett klart hjälplöst tillstånd till exempel så att en räv som lider av skabb och söker sig till bosättning avlivas. På samma sätt som i fråga om djur i människans vård begränsar sig bestämmelsens skyldighet till hjälp av första hjälpen-typ och endast sådan hjälp som en medborgare kan ge inom ramen för sina färdigheter och sin förmåga.  

Bestämmelsen förpliktar medborgarna att avliva ett vilt djur eller ombesörja att det avlivas, om det vore grymt mot djuret att hålla det vid liv. I fråga om vilda djur ska avlivningströskeln vara klart lägre än i fråga om djur som hålls av människan. Ett djur som ska försättas i frihet får inte vara sjukt eller skadat på så sätt att det sannolikt avlider av skadorna eller sjukdomen senare eller så att det inte längre förmår till exempel skaffa sig föda i naturen. Dessutom bör man lägga märke till att infångande, hantering, transport och hållande i fångenskap av framför allt fullvuxna vilda djur i princip alltid orsakar dem något slags lidande. Vilda djurs ungar kan åter bli tama och vänja sig vid människan under vården, vilket ofta inverkar på hur de klarar sig i naturen. Ovannämnda omständigheter borde också beaktas när man beslutar om ett vilt djur som är i behov av hjälp ska ges vård eller avlivas.  

En på korrekt sätt utförd avlivning är ett i djurskyddshänseende motiverat alternativ, om det råder misstanke om att djuret annars skulle lida eller om djuret sannolikt inte mera kan försättas i frihet. Ett vilt djur ska avlivas så snabbt och smärtfritt som möjligt. Man kan ofta få hjälp från polisen, jägare eller Forststyrelsens i lagen om jakt- och fiskeövervakare (1157/ 2005) avsedda jakt- och fiskeövervakare med avlivning av framför allt stora vilddjur. Enligt 84 § i jaktlagen får vilt och icke fredade djur avlivas av djurskyddsorsaker oberoende av om avlivaren har rätt att på området fånga eller döda djuret eller fastän djuret är fredat när det påträffas. Bestämmelsen tillämpas också på djur som är fredade genom naturvårdslagen.  

I vissa fall kan det vara motiverat att ta ett vilt djur i vård. Bestämmelser om vård av vilda djur i hjälplöst tillstånd finns i 29 § och 60 § i den föreslagna lagen. Innan ett vilt djur fängslas för längre tid måste man noggrant överväga huruvida djurets välfärd kan tryggas tillräckligt i fångenskap. Man måste bedöma om djuret kan erbjudas till exempel rätt föda, möjligheter att röra sig på arttypiskt sätt och möjligheter att tillfredsställa andra beteendemässiga behov, såsom sociala behov, under fångenskapen.  

Ett nytt krav som införs är skyldighet för landskapet att se till att sjuka och skadade vilda djur som förts till veterinärmottagning som landskapet ordnat avlivas. I praktiken har kommunalveterinärerna ordnat dylik service även hittills. För att undvika att sjuka och skadade vilda djur lider bör medborgarna anvisas ett ställe dit de kan föra små vilda djur som är i behov av hjälp. I praktiken kan landskapet om det så vill ordna även vård av första hjälpen-typ för djur på mottagningen. Den skyldighet som föreslås i paragrafen ska dock gälla endast avlivning av djur, vilket inte förutsätter specialkunskaper om vård av vilda djur och för vilket kostnaderna är tämligen låga. Vid behov kan djuret hänvisas till fortsatt vård i ett djurhem som avses i 60 §. 

8 §.Begränsningar som gäller hållandet av djurarter och djur. I paragrafen föreskrivs om de djurarter och djur som får hållas som produktionsdjur, sällskaps- och hobbydjur eller cirkusdjur eller i ambulerande djurutställningar. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att för ovannämnda ändamål hålls endast sådana djur vilkas djurhållning i praktiken kan ordnas på det sätt som lagen förutsätter inom den aktuella djurhållningsformen. Samtidigt förtydligas lagstiftningen om hållandet av olika djurarter så att det blir lättare för medborgarna än nu att ta reda på vilka djur som det över huvud taget är tillåtet att hålla för vilka ändamål. En förteckning över tillåtna djurarter tas in antingen i lagen eller på förordningsnivå beroende på ändamålet. I den gällande djurskyddslagstiftningen begränsas artmångfalden när det gäller cirkusdjur samt uppfödning i hägn av vilda djur i produktionssyfte. Begränsningarna som gäller andra produktionsdjur, sällskaps- och hobbydjur samt djurarter i ambulerande djurutställningar är däremot nya. Genom bestämmelsen genomförs punkt 21 i bilagan till animalieproduktionsdjursdirektivet, enligt vilken inget djur får hållas för animalieproduktion om det inte på grundval av djurets geno- eller fenotyp finns skäl att förvänta sig att djuret kan hållas utan men för dess hälsa eller välbefinnande.  

Enligt 1 mom. får endast sådana djur hållas som produktionsdjur, sällskaps- och hobbydjur eller cirkusdjur eller i ambulerande djurutställningar, vilkas djurhållning i praktiken kan ordnas så att lagens krav uppfylls inom den aktuella djurhållningsformen. Lagens 4 kap. innehåller bestämmelser om allmänna krav på djurens skötsel, föda och dryck samt vård av sjuka eller skadade djur. Bestämmelser om djurhållningsplatser finns i 5 kap. För tydlighetens skull uppräknas de viktigaste förutsättningarna för att få hålla djur i förslaget till 1 mom.  

För ett djur ska det i praktiken kunna ordnas sådan skötsel, en sådan djurhållningsplats och sådana förhållanden att det kan tillfredsställa sina väsentliga beteendemässiga behov när det gäller rörelse, vila, kroppsvård, sökande efter föda och andra motsvarande aktiviteter samt sociala relationer och så att också djurets fysiologiska behov kan tillgodoses. Om djuret insjuknar eller skadas ska det kunna ges behörig vård. När man bedömer om en djurart är lämplig för respektive djurhållningsändamål bör man stödja sig på aktuell tillgänglig vetenskaplig kunskap och samlad praktisk erfarenhet av hållandet av djurarten. Vid bedömningen ska man också beakta ändamålet med djurhållningen och eventuella praktiska begränsningar som följer av det. Exempelvis kan det vara möjligt att skapa godtagbara förhållanden för ett djur som hör till en viss djurart när djuret hålls som sällskaps- och hobbydjur, fastän det vore omöjligt att skapa motsvarande förhållanden för djur som hålls till exempel i produktionssyfte.  

De fysiologiska och beteendemässiga behoven hos exotiska, icke-domesticerade djur motsvarar i stor utsträckning behoven hos deras artfränder som lever i naturen. Dessa behov är inte alltid tillräckligt kända för att vi ska kunna skapa levnadsförhållanden för djuren som tryggar deras välfärd. Det kan också vara en utmaning att kunna erbjuda rätt slags föda. Det kan vara svårt att ge djur veterinärvård, om det inte finns tillräcklig kunskap om arten. I fråga om vissa arter kan djurets långa livslängd, storlek som fullvuxet, utmanande livsmiljö, aggressivitet eller stora kostnader för djurhållningen i praktiken göra det svårt att hålla djuret. På motsvarande sätt kan man också beträffande många tama djurarter fråga sig hur deras fysiologiska och beteendemässiga behov tillgodoses inom dagens djurhållning. Tama djur har ändå i princip på något sätt anpassat sig till att hållas av människan och så finns det större kunskap om dessa djurs behov och skötsel än när det gäller många icke-domesticerade exotiska djurarter.  

Enligt 2 mom. uppräknas djurarter som får hållas som produktionsdjur, cirkusdjur eller i ambulerande djurutställningar i bilaga 1. Bestämmelser om vilka djur och djurarter som får hållas som sällskaps- och hobbydjur utfärdas åter genom förordning av statsrådet. Framför allt begränsningar som gäller hållandet av produktionsdjur blir lätt sådana inskränkningar i rätten att idka näring som avses i grundlagen, eftersom man inom olika former av djurproduktion i allmänhet koncentrerar sig på att hålla enstaka eller några djurarter. När förbud utfärdas mot att hålla en djurart som produktionsdjur kan det sålunda i praktiken betyda att hela näringen förbjuds. Det är också mest ändamålsenligt att föreskriva om begränsningar av hållandet av produktionsdjurarter direkt i lagen i stället för på förordningsnivå. När det gäller cirkusdjur kan förbindelsen mellan djurartsbegränsningar och inskränkning av näringsfriheten bli problematisk framför allt om cirkusverksamheten förutsätter att man håller djur av en viss art eller om ett djur annars är av central betydelse för verksamheten.  

I punkt 1 i bilaga 1 till den föreslagna lagen uppräknas de däggdjurs- och fågelarter som får hållas som produktionsdjur. Det kan påpekas att en definition av produktionsdjur ingår i 5 § 7 punkten. Bilagans artförteckning över produktionsdjur definierar inte alla djur som hör till en viss djurart som produktionsdjur, utan det anges vilka djurarter som det över huvud kan godkännas att hålls som produktionsdjur. Strävan har varit att förteckningen ska uppta alla de däggdjurs- och fågelarter som för närvarande hålls i produktionssyfte i Finland. I förteckningen ingår förutom de traditionella tamdjursarterna dessutom de däggdjurs- och fågelarter som avses i 21 § i djurskyddslagen och i 25 § i djurskyddsförordningen och som hållits i hägn för produktion av kött, ägg och avelsdjur. Enligt bestämmelsen med definitioner i den föreslagna lagen är även djur som tillhör dessa vilda djurarter och som föds upp i hägn i produktionssyfte produktionsdjur. I detta skede föreslås inga begränsningar i fråga om hållandet av andra djurarter än sådana som tillhör däggdjuren och fåglarna som produktionsdjur. Bestämmelser om förfarandet för att ändra förteckningarna över djurarter ingår i förslaget till 9 §.  

I punkt 2 i bilaga 1 uppräknas också de djurarter som får hållas i cirkusar och ambulerande djurutställningar. I den gällande lagstiftningen bestäms det om djurarter som får hållas i cirkusar och vid andra därmed jämförbara föreställningar i jord- och skogsbruksministeriets beslut 22/VLA/96. Enligt beslutet är det förbjudet att använda apor, rovdjur, vilda idisslare, hovdjur, pungdjur, säldjur, elefanter, noshörningar, flodhästar, rovfåglar, strutsfåglar eller krokodildjur. Trots detta får dock användas hundar och tamkatter, sjölejon, ponnyer, tamhästar och -åsnor. I den förteckning som föreslagits i bilagan har intagits i första hand tamdjur och andra djur som kan hållas i cirkusar och andra ambulerande anläggningar på det sätt som förutsätts i 1 mom. Till skillnad från den gällande lagstiftningen får till exempel sjölejon inte längre hållas i cirkusar. En nyhet är också att förteckningen begränsar mångfalden av djurarter som får hållas i ambulerande djurutställningar. Detta är ändamålsenligt, för utmaningarna när det gäller att hålla djur i en ambulerande djurutställning är i stor utsträckning förenade med samma omständigheter som i en cirkus. De djur som berörs av vardera verksamhetsformen måste upprepade gånger transporteras från ort till ort. Under transporten är djuren tvungna att utstå föränderliga förhållanden och en närmiljö som det är svårare än normalt att reglera. Det kan också vara utmanande att tillgodose djurens behov på de platser där man stannar till följd av föränderliga förhållanden och djurhållningsplatsernas begränsade storlek. I 49 § i den föreslagna lagen förbjuds också att djur som hör till vilda djurarter och som hålls i en djurpark eller permanent djurutställning används i vissa nöjesföreställningar. De föreslagna bestämmelserna begränsar användningen av djur som hör till vilda djurarter i nöjesföreställningar på såväl cirkusar och permanenta djurutställningar som i djurparker. I praktiken ska det i fortsättningen inte vara tillåtet att använda till exempel delfiner för sådan verksamhet. 

När det gäller sällskaps- och hobbydjur står begränsningar av hållandet av en enskild djurart inte nödvändigtvis på samma sätt i förbindelse med näringsfriheten, framför allt inte om förteckningen över tillåtna djurarter i princip upptar alla tama djurarter som traditionellt hålls som sällskaps- och hobbydjur. Det är i första hand djurpartihandlare och djurhandlare som håller mer exotiska sällskaps- och hobbydjur yrkesmässigt, och deras verksamhet är i allmänhet inte beroende av en enskild exotisk djurart. Artmångfalden när det gäller sällskaps- och hobbydjur är också betydligt större än i fråga om djur som hålls som produktionsdjur, och den är också utsatt för större förändringstryck än i fråga om djurarter som hålls för andra ändamål. Det är ändamålsenligt att ta in artförteckningar över sällskaps- och hobbydjur i författningar på lägre nivå än lag, så att förteckningarna vid behov kan ändras flexiblare än om de vore på lagnivå.  

Genom förordning av statsrådet kan det också bestämmas om hållande av djurindivider som sällskaps- och hobbydjur. Med stöd av bestämmelsen kan det till exempel föreskrivas om hållandet av djurindivider som tagits direkt från naturen för uppfödning som sällskaps- och hobbydjur. Enligt 28 § i förslaget ska det vara förbjudet att ta vilda ryggradsdjur för uppfödning som sällskaps- och hobbydjur. Bestämmelsen gäller dock endast djur som lever i Finlands natur. Från utlandet införs djur som har fångats direkt i naturen i till exempel Afrika eller Sydamerika som sällskaps- och hobbydjur. När vilda djur tas för uppfödning är det ofta förenat med men för välfärd, eftersom djuren inte är vana att leva i fångenskap. Exempelvis när papegojor tas direkt från naturen för uppfödning är det ofta mycket svårt att skapa sådana förhållanden som skulle uppfylla kraven i 1 mom. Dödligheten bland sådana fåglar kan vara mycket stor i fångenskap, vilket ofta berättar om betydande välfärdsproblem. Även en stor del av de akvariefiskar som förs in till Finland fångas direkt i naturen. Hållandet av akvariefiskar som tagits direkt från naturen för uppfödning är dock inte nödvändigtvis förenat med motsvarande men för välfärden som till exempel hållandet av papegojor. Det vore ändamålsenligt att på förordningsnivå göra en noggrannare granskning av vilka djur eller djurarter som borde beröras av begränsningarna samtidigt som man ser över mångfalden av djurarter som hålls som sällskaps- och hobbydjur.  

I förslaget till 118 § ingår en övergångsbestämmelse som tillämpas på djurindivider som hålls som produktionsdjur eller cirkusdjur eller i ambulerande djurutställningar när lagen träder i kraft. 

De djurarter som får hållas begränsas också av lagstiftningen om främmande arter. Bestämmelser på unionsnivå om främmande arter finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1143/2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter. Bestämmelser om inhemska främmande arter finns i lagen om hantering av risker orsakade av främmande arter (1709/2015). Det är förbjudet att införa i landet, sälja, föda upp, använda och i miljön släppa ut djurarter som i unionen och på nationell nivå definierats som främmande arter. Av de djurarter som på unionsnivå definierats som främmande är sjubb eller tvättbjörn, sibirisk jordekorre, jätteekorre, sumpbäver eller nutria, rödörad vattensköldpadda och några groddjur sådana att åtminstone en del av också hålls som sällskaps- och hobbydjur. I den nationella förteckningen har upptagits alla rovdjur som hör till däggdjuren (Carnivora) med undantag för vilt som avses i jaktlagen samt hund, katt och iller. I förteckningen finns dessutom alla fladdermöss samt av fåglarna rovfåglar, ugglefåglar och kråkfåglar. Förteckningen upptar också vissa grodarter. Korsningar av tamhund och varg eller av tamhund och ett annat hunddjur i generationerna F1—F4 ingår också i den nationella förteckningen över främmande arter, men på dessa tillämpas endast införselförbud och förbud mot att släppa ut dem i miljön. När förteckningar över djurarter görs upp i den föreslagna lagen bör lagstiftningen om främmande arter beaktas så att förteckningarna inte upptar främmande arter. 

9 §.Ändring av förteckningarna över djurarter. I den föreslagna paragrafen föreskrivs om ändring av förteckningarna över djurarter och möjlighet för medborgarna att föreslå nya arter till förteckningarna. Införandet av en förteckning över tillåtna sällskaps- och hobbydjurarter förutsätter att de specialvillkor som EU-domstolen fastställt är uppfyllda (C-219/07 Nationale Raad van Dierenkwekers en Liefhebbers VZW och Andibel VZW mot Belgien, den s.k. Andibel-domen). I praktiken ska begränsningarna vara icke-diskriminerande, de ska basera sig på vetenskaplig kunskap om djurs välfärd och det ska finnas ett förfarande där medborgare kan föreslå nya arter till förteckningen. Om en medborgares förslag om en ny art till förteckningen förkastas, ska saken kunna föras till domstol. Det förfarande som föreslås i paragrafen ska tillämpas även när ändra förteckningar över djurarter än den som gäller sällskaps- och hobbydjur ändras.  

I förteckningarna över djurarter ska enligt 1 mom. en djurart kunna läggas till eller strykas utifrån aktuell tillgänglig vetenskaplig kunskap eller praktisk erfarenhet som gäller hållandet av djurarten. Enligt 2 mom. ska Livsmedelsverket kunna framställningar till jord- och skogsbruksministeriet om ändring av förteckningarna över djurarter på eget initiativ eller på grund av ansökningar som verket mottagit. Sålunda ska till exempel medborgare och andra intressentgrupper ha möjlighet att utarbeta förslag till djurarter som borde läggas till eller strykas i förteckningarna. I praktiken tar Livsmedelsverket upp förslaget till behandling som ett ansökningsärende enligt förvaltningslagen, och sökanden får ett överklagbart förvaltningsbeslut. I en ansökan om ändring av förteckningarna över djurarter bör det motiveras varför hållandet av en djurart som föreslås till förteckningen uppfyller förutsättningarna enligt 8 § 1 mom. Till ansökan ska fogas hänvisningar till central tillgänglig vetenskaplig kunskap om hållandet av djurarten samt andra omständigheter som inverkar på saken, såsom erfarenhetsbaserad kunskap om hållandet av djuren. Närmare bestämmelser om innehållet i ansökan och om den utredning som ska fogas till den samt om behandlingen av ansökan utfärdas genom förordning av statsrådet. Vid bedömningen av ansökningarna bör man beakta aktuell vetenskaplig kunskap om djurarternas behov och skötsel och de förhållanden under vilka de hålls. Även praktiska erfarenheter av djurhållning till exempel i andra länder kan beaktas. Om Livsmedelsverket vid sin bedömning kommer fram till att hållandet av en djurart som föreslagits till förteckningen uppfyller förutsättningarna i 8 § 1 mom., ska verket lägga fram ett förslag för jord- och skogsbruksministeriet om ändring av förteckningen. På motsvarande sätt ska Livsmedelsverket också föreslå att en djurart stryks i förteckningen, om resultatet av bedömningen förutsätter det. 

Enligt 3 mom. ger Naturresursinstitutet oberoende vetenskaplig sakkunnighjälp vid bedömningen av om förteckningarna över djurarter är tidsenliga. Sådant stöd finns att få från Centralen för djurens välfärd vid Naturresursinstitutet. Livsmedelsverket kan således anlita Naturresursinstitutets experter som hjälp vid bedömningen av ansökningar. Vid behov ger Naturresursinstitutet även jord-och skogsbruksministeriet sakkunnighjälp när ministeriet bereder ändringar i lagstiftningen om förteckningar över djurarter. 

10 §.Avvikelse från förteckningen över djurarter. I paragrafen föreskrivs om dispens, som innebär att man i ett enskilt fall kan tillåta att ett eller flera djur som tillhör en annan djurart än de som avses i 8 § 2 mom. hålls som produktionsdjur eller sällskaps- och hobbydjur. Tillstånd ska kunna beviljas i sådana enskilda fall där sökanden visar att han eller hon kan hålla ett eller flera djur som tillhör en annan djurart än de som finns i förteckningen över djurarter så att kraven i 8 § 1 mom. är uppfyllda. Då ska sökanden verifiera att han eller hon kan erbjuda djuret förhållanden där det kan tillfredsställa sina väsentliga beteendemässiga behov enligt 8 § och där också djurets fysiologiska behov kan tillgodoses. Djuret ska också kunna få tillräcklig veterinärmedicinsk vård. Förfarandet med dispens kan komma i fråga till exempel i en situation där en enstaka person vill hålla ett djur som tillhör en mer sällsynt djurart, och en djurart med motsvarande egenskaper och behov är godkänd för förteckningen. Dispensförfarandet kan eventuellt också användas för nya produktionsdjurarter, som med framgång har hållits till exempel i andra länder under motsvarande förhållanden. 

Dispens söks hos Livsmedelsverket. Naturresursinstitutet ger oberoende vetenskaplig sakkunnighjälp vid bedömningen av om grunder för att bevilja dispens föreligger. Vid Naturresursinstitutet kan sådan hjälp lämnas av Centralen för djurens välfärdscentral. Genom förordning av statsrådet får det föreskrivas närmare om innehållet i ansökan om dispens och om de utredningar som behövs till stöd för den samt om behandlingen av ansökan. 

11 §.Ansvar för djurs välfärd i vissa fall. I paragrafen föreskrivs om barns och barnets föräldrars eller andra vårdnadshavarens ansvar för djurs välfärd. Enligt 1 mom. får ett barn som är yngre än sexton år inte ensamt ansvara för ett djurs välfärd. Bestämmelsen hänför sig till 41 § 4 mom. i den föreslagna lagen, enligt vilket ett djur inte får överlåtas permanent till någon som är under 16 år utan vårdnadshavarens samtycke. Den som är under 16 år har inte nödvändigtvis förutsättningar att fullgöra de skyldigheter som ställs i fråga om djurhållning, och därför kan han eller hon inte heller ensam ansvara för ett djurs välfärd. Bestämmelsen hindrar dock inte att den som är under 16 år sköter djur. Ansvar för djurs välfärd avser övergripande ansvar för djuret och är ett vidare begrepp än skötsel av djur. I 2 mom. föreskrivs dessutom om tillsynsskyldighet för föräldrar eller andra vårdnadshavare till barn som inte har fyllt 15 år eller andra personer som har uppsikt över barn i denna ålder. De är skyldiga att se till att barnet inte behandlar djur på ett sätt som strider mot bestämmelserna om djurvälfärd. Paragrafen motsvarar trots små språkliga skillnader det som föreskrivs i 64 § i djurskyddslagen och hänför sig till åldersgränsen för straffrättsligt ansvar. På samma sätt som i djurskyddslagen föreslås i 114 § att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet försummar uppsiktsskyldigheten ska bestraffas för djurskyddsförseelse. 

3 kap. Behandling av djur

12§.Allmänna krav på behandlingen. I paragrafen föreskrivs om allmänna krav på behandlingen av djur. Enligt de allmänna principerna i lagförslaget ska djur behandlas väl och med respekt. Djur får inte tillfogas onödig smärta eller onödigt lidande och deras välfärd får inte äventyras i onödan. Behandlingen av djur är av central betydelse för djurens välfärd i samtliga situationer där människan har att göra med djur. Genom god behandling kan man också bidra till att förebygga att djur skadas till exempel när de flyttas eller i samband med annan hantering. Paragrafen tillämpas inte bara på djur som hålls av människan utan också på vilda djur när de kommer i kontakt med människor.  

Enligt 1 mom. ska djur behandlas lugnt. Vid hantering och dressyr av djur ska man försöka ta fasta på det arttypiska beteendet. I paragrafen avses med hantering till exempel flyttning av djur från en plats till en annan, olika skötselåtgärder, märkning och avlivning av djur. När man behandlar djur lugnt samt undviker att skrämma upp dem och stressa dem främjas förtroende och en positiv relation mellan människa och djur. Ett djur upplever ofta en människa som uppträder lugnt som mindre hotande, vilket kan minska sådana plötsliga flykt- och försvarsreaktioner hos djuret som kan orsaka både djuret och människor skada. Många djurarter lär sig att känna igen människor som regelbundet rör sig i de utrymmen där djuren hålls. Djur vänjer sig i allmänhet också vid regelbundet återkommande händelser, såsom den dagliga utfodringen och andra skötselsituationer. Främmande människor som rör sig i utrymmena kan skrämma djuren och göra att de beter sig oroligt, i synnerhet om man rör sig i utrymmena på tider som avviker från de normala dagliga rutinerna. Särskilt uppmärksamhet bör fästas vid att främmande människor som rör sig i utrymmena uppträder lugnt och undviker att skrämma djuren.  

Vid hantering och dressyr av djur anlitas ibland även andra djur som hjälp, såsom vallhundar vid hantering av får eller får vid dressyr av vallhundar. I dessa situationer bör man se till att djuren inte inger onödig rädsla hos varandra eller orsakar varandra annat lidande.  

Arttypiskt beteende kan utnyttjas i olika situationer där djur hanteras och dresseras. Exempelvis vid förflyttning av flockdjur kan man ofta utnyttja flockens interna rangordning och djurens flockinstinkt genom att flytta ett djur som står högt i rangordningen från en plats till en annan, varvid de övriga flockmedlemmarna följer efter frivilligt. Vid dressyr av hundar kan man åter ofta utnyttja hundens förmåga att läsa människans kroppsspråk samt djurets egna naturliga rörelser. En hund kan till exempel lära sig att sitta genom att man håller en godbit i handen som man höjer över hundens huvud, varvid hunden sätter sig samtidigt som den följer handens rörelse. 

I 2 mom. ingår ett nytt krav på att djur ska vänjas vid hantering och de förhållanden under vilka de hålls, om det är ändamålsenligt med hänsyn till djurarten och djurhållningsformen. En ny sak är också kravet att om ett djur inte är vant vid hantering, ska detta beaktas när djuret hanteras. När djur som hålls av människan vänjs vid att bli hanterande underlättar detta situationer där djuren måste hanteras och minskar den stress som djuren upplever i samband med hanteringen. När djuren vänjs vid att bli hanterade förbättras också relationen till skötaren. En positiv relation mellan de djur som ska skötas och skötaren är viktig med tanke på djurets övergripande välfärd. Djurs relation till skötaren används ofta som en indikator för att mäta den allmänna nivån på deras välfärd. Med att vänja djur vid hantering avses inte bara att vänja dem vid egentliga hanteringssituationer, utan också att vänja dem vid skötarens närvaro. När man bedömer om det är ändamålsenligt att vänja djur vid hantering ska man beakta djurarten, djurhållningsformen och behoven av att hantera djuret, till exempel om hanteringen upprepas och kan hanteringen eventuellt medföra men för djurets välfärd. Exempelvis när det gäller mjölkkor är det nödvändigt för att trygga djurens välfärd och för att den dagliga skötseln ska löpa att djuren vänjs vid olika hanteringsåtgärder, såsom mjölkning, flyttning och över huvud taget skötarens närhet. Bland pälsdjuren måste individer som används som avelsdjur hanteras upprepade gånger, medan individer som pälsas under det första levnadsåret hanteras bara några gånger under sin livstid. En ren som lever fritt i naturen eller en fisk i en fiskodlingsanstalt blir mycket sällan utsatt för skötarens hantering. Om även djur som hanteras mera sällan vänjs vid människans närvaro kan detta minska den rädsla de upplever för människor och på så sätt förbättras deras välfärd i situationer där de hanteras. Det är ändå inte alltid ändamålsenligt att vänja djur vid människans närvaro. Exempelvis i samband med vård av skadade vilda djur försöker man uttryckligen undvika att djuren vänjer sig vid människor, om avsikten är att senare försätta djuret i frihet. 

När ett djur får vänja sig vid de förhållanden under vilka det ska hållas underlättar det djurets fysiska och psykiska anpassning till sin omgivning och främjar således djurets välfärd. Det är ofta nödvändigt att vänja djur när de flyttas till en helt ny omgivning men också när det görs mindre ändringar i djurs omgivning, till exempel nya utfodrings- och dricksapparater eller andra system i anslutning till djurskötseln tas i bruk. Ändringar som görs stegvis kan hjälpa djuren att anpassa sig till sin omgivning till exempel när djur som varit inomhus flyttas för att födas upp utomhus. När ett djur vänjs försäkrar man sig om att djuret lär sig att använda resurserna i omgivningen, såsom en ny dricksapparat eller mjölkmaskin, så att djurets välfärd inte äventyras av denna orsak. 

Det är oftast effektivast att vänja djur vid hantering och de förhållanden under vilka de hålls, om man börjar medan djuret är ungt. Exempelvis unghönor som fötts upp i ett golvhönseri har bättre förutsättningar att anpassa sig till ett liv i ett golvhönseri också när de börjar värpa än unghönor som har fötts upp i inredda burar. Vid uppfödning av hundvalpar och kattungar är det åter viktigt att de får tillräckligt med positiva erfarenheter av människor. Valpar som fötts upp utan tillräcklig kontakt med människor lär sig eventuellt aldrig att helt lita på människor, vilket kan orsaka djuren avsevärda välfärdsproblem i fortsättningen. När det gäller hästar är det viktigt att de redan som föl vänjs vid hantering och olika förhållanden även för att man senare ska kunna arbeta tryggt med ett stort djur i olika situationer. 

Särskild uppmärksamhet ska fästas vid hur sådana djur behandlas som inte är vana att bli hanterade på grund av till exempel ung ålder, djurhållningsformen eller för att djuret är vilt. För ett djur som inte är vant vid att bli hanterat kan en hanteringssituation vara en mycket stressande upplevelse. Detta bör beaktas vid valet av hanteringsmetoder och genom att i mån av möjlighet planera hanteringen på förhand, så att själva hanteringssituationen löper lugnt och djuret inte blir uppskrämt i onödan. 

Genom förordning av statsrådet får det utfärdas närmare bestämmelser om hantering av djur i olika situationer samt om hur de ska vänjas vid hantering och vid de förhållanden under vilka de hålls. Genom förordning får det utfärdas närmare bestämmelser om till exempel de åtgärder som ska vidtas för att vänja olika djurarters ungar vid deras framtida omgivning. 

13 §.Förbjuden behandling. Syftet med paragrafen är att klarlägga vilken slags behandling som orsakar djur onödig smärta eller onödigt lidande och som således är förbjuden. Paragrafen ska tillämpas inte bara på djur som hålls av människan utan också på vilda djur när de kommer i kontakt med människor.  

Enligt 1 mom. ska hårdhänt behandling och dressyr av djur och annan behandling och dressyr som orsakar djur onödig smärta eller onödigt lidande vara förbjuden. Det ska också vara förbjudet att binda eller tjudra ett djur på ett sätt som orsakar onödig smärta eller onödigt lidande. Hårdhänt behandling eller dressyr kan orsaka ett djur smärta och lidande, såsom rädsla eller ångest, även om avsikten inte är att skada djuret. Hårdhänt behandling kan förekomma till exempel i situationer där man hanterar en stor mängd djur och det finns endast begränsad tid att hantera djuren. Exempelvis att släpa djur i hornen, benen, vingarna, svansen, pälsen eller direkt i huvudet ska alltid betraktas som för hårdhänt behandling. På motsvarande sätt kan hårdhänt behandling eller dressyr förekomma i situationer där ett djur beter sig på oönskat sätt och den som hanterar djuren låter sin frustation gå ut över djuret. Vid djurhållning kan även etablerade sätt att hantera och dressera djur orsaka onödig smärta eller onödigt lidande och var för hårdhänt, om man vid hanteringen eller dressyren alternativt kunde använda ett annat sätt som medför mindre men med tanke på djurets välfärd. Vid dressyr kan man i allmänhet uppnå bättre resultat genom att belöna djuret för önskat beteende i stället för att djuret straffas för oönskat beteende.  

I 17 § föreskrivs om anordningar, redskap och ämnen som används för skötsel och hantering av djur. Korrekta anordningar, redskap och ämnen kan dock användas på ett sätt som orsakar djuret onödig smärta eller onödigt lidande. Exempelvis kan det i vissa situationer vara motiverat att använda ridpiska, medan överdriven eller felaktig användning ska vara förbjuden. För hantering och dressyr av djur kan också användas många anordningar, redskap och ämnen som i princip inte alls är avsedda för detta ändamål. Även då ska uppmärksamheten uttryckligen inriktas på det sätt anordningen, redskapet eller ämnet används och huruvida användningen orsakar onödig smärta eller onödigt lidande. Det är till exempel förbjudet att behandla hästars fötter med chilipulver eller andra ämnen som gör dem känsliga för att säkerställa att hästen undviker att beröra hinderbommarna vid hoppning.  

Det förbjuds särskilt att binda eller tjudra djur på ett sätt som orsakar djuret onödig smärta eller onödigt lidande. Som sådan ska betraktas till exempel att djurens fötter binds ihop för att begränsa dess möjligheter att röra sig. Djurs möjligheter att röra sig får inte heller förhindras genom att binda samman djuren.  

I 2 mom. föreskrivs om at det är förbjudet att överanstränga djur och hålla dem i oskäligt sträng tukt. När ett djur dresseras och används ska nivån på djurets kunnande och dess prestationsförmåga beaktas. På djurets prestationsförmåga inverkar bland annat djurets ålder, hälsotillstånd och fysiska skick. Med nivå på kunnandet avses åter de färdigheter som djuret kan antas besitta på grund av ålder och tidigare dressyr eller träning. Med överansträngning avses både psykisk och fysisk överansträngning. Det bör påpekas att till exempel dressyr av hästar och hundar samt användning av dem för hobby eller arbete alltid orsakar djuren någon slags psykisk och fysisk belastning och avsikten med bestämmelsen är inte att ingripa i sådan belastning som orsakas av normal dressyr och användning. Som alltför krävande ska däremot betraktas till exempel sådana fysiska prestationer där man kan på förhand kan bedöma att djuret kommer att skadas på grund av dålig fysisk kondition. Djur ska inte heller utsättas för så kraftig fysisk eller psykisk ansträngning att djuret inte kan återhämta sig inom rimlig tid efter prestationen. När ett sjukt eller skadat djur dresseras och används måste man beakta 23 § i lagförslaget, där det bestäms om behörig vård av sjuka och skadade djur. Beroende på sjukdomens eller skadans art ingår i behörig vård av djuret i allmänhet också tillräcklig vila. En sjukt eller skadat djurs prestationsförmåga är ofta på så vis nedsatt att normal dressyr eller användning av djuret överanstränger det. Man bör undvika att dressera och använda djuret åtminstone i situationer där dressyren eller användningen kan fördröja återhämtningen eller leda till att djurets hälsotillstånd försämras ytterligare.  

Det är också förbjudet att hålla djur i oskäligt sträng tukt. Ett djur får inte få hållas i så hård tukt att djuret inte har tillräckliga möjligheter att tillfredsställa sina väsentliga beteendemässiga behov. Exempelvis en hund måste ibland kunna röra sig och undersöka sin omgivning utan att den hela tiden utför det uppdrag som ålagts den. När man bedömer vad som är skälig tukt bör man fundera på om den önskade effekten kan uppnås på något annat sätt som orsakar djuret mindre lidande. När djur dresseras ska man också beakta kravet i 12 § på att djur ska behandlas lugnt och förbudet i 13 § 1 mom. mot att hantera och dressera djur hårdhänt. 

I 2 mom. ingår också ett förbud mot att tvinga djur att försöka anstränga sig på ett sätt som överstiger deras naturliga läggning eller krafter. I bestämmelsen avses situationer där djur som verkar på gränsen av sin prestationsförmåga medvetet tvingas att försöka utföra en prestation som ännu mera krävande. När ett djur tvingas på ett sätt som överstiger dess naturliga läggning och styrka är det fråga om en extrem situation där det är mycket sannolikt att djuret överanstränger sig. Sådant tvång är alltid förbjudet och sätter en klar övre gräns för överansträngning av djur. 

I 3 mom. förbjuds att djur tillfogas skada. Med att tillfoga djur skada i onödan avses sådant skadande som tillfogar djuret en tillfällig eller permanent skada och som det inte särskilt föreskrivs att är tillåtet. Våldsam hantering, såsom att sparka eller slå djuret är förbjuden. Som onödigt skadande betraktas dock inte användning av hundar eller andra djur i myndighetsverksamhet i sådana uppgifter som anknyter till djurets användningsändamål och som på grund av uppgiftens art är förknippade med risk för att djuret skadas. Undantaget omfattar till exempel hundar som används av polisen, tullen, försvarsmakten och gränsbevakningsväsendet och vilkas arbetsuppgifter kan vara förenade med allvarlig risk för skador. Bestämmelsen motsvarar det undantag som föreskrivs i 13 § 2 mom. i djurskyddsförordningen. 

I 4 mom. förbjuds färgning av djur i syfte att förändra deras utseende. Bestämmelsen är ny och syftet med den är både att undvika men för djurens välfärd och främja en respektfull behandling av djur. Med färgning av djur i syfte att förändras deras utseende avses kosmetisk färgning av till exempel djurets hud, päls, näbb, klor, fjäderskrud eller fjäll, antingen tillfälligt eller permanent. Kosmetisk färgning av djur är ingenting som är vanligt hos oss, och man har i allmänhet varit avhållsam i sin attityd till det. På andra håll i världen är det emellertid ganska vanligt att färga djur. Till exempel i samband med fotografering av djur eller utställningar kan det hända att djurs päls färgas för att dölja ”skönhetsfel”. Dessutom färgas sällskapsdjur till exempel i samband med fester och tillställningar eller annars bara enligt ägarens tycke och smak. Man kan till exempel färga sin hunds päls ljusröd eller kanske i regnbågens färger. Färgning av akvariefiskar är också ett välkänt fenomen ute i världen. Med kosmetisk färgning avses inte att djuret märks av orsaker som har att göra med skötseln, som att djurets päls märks för att identifiera det eller för att skilja djurgrupper från varandra. 

I förslaget till 15 § förbjuds sådana ingrepp i syfte att förändra djurs utseende som orsakar smärta eller lidande. Exempelvis en tatuering som görs genom att perforera huden orsakar djuret smärta och kosmetisk tatuering är således förbjuden med stöd av 15 §. När ett djur färgas är det emellertid vanligtvis inte fråga om ett i 15 § avsett ingrepp som orsakar smärta. De ämnen som används vid färgningen kan dock irritera djurets hud och sinnen. En onaturlig färg kan också försvåra djurens inbördes kommunikation. Den föreslagna bestämmelsen förhindrar emellertid också sådan kosmetisk färgning av djur som inte orsakar djuret påvisbar smärta eller påvisbart lidande. En strävan med förbudet mot färgning är också att främja respekten för djur. Genom att färga ett djur försöker man göra djuret till något sådant som det inte är av naturen. Kosmetisk färgning av djur görs i allmänhet i underhållningssyfte, och det kan inte motiveras med orsaker i anslutning till djurets skötsel eller välfärd. Dylik behandling är ägnad att snedvrida människors förhållande till djur och den främjar inte respekten för djur som levande djur, varför man bör avhålla sig från den. 

Genom förordning av statsrådet får det utfärdas närmare bestämmelser om vilken slags behandling som ska betraktas som för hårdhänt eller som annan behandling som orsakar onödig smärta eller onödigt lidande. Genom förordning av statsrådet får det utfärdas närmare bestämmelser om till exempel vad som betraktas som sådan uppbindning av djur som orsakar onödig smärta eller onödigt lidande. Genom förordning av statsrådet kan man förbjuda också till exempel tillvägagångssätt som avses i 14 § i djurskyddsförordningen, som att levande ryggradsdjur ges som föda till ett djur som hålls av människan. 

14 §.Könsumgänge med djur. I paragrafen förbjuds könsumgänge med djur. Det är fråga om en ny bestämmelse. 

Könsumgänge eller annat sexuellt umgänge mellan människa och djur är inte som sådant straffbart i Finland. En sådan gärning kan ändå bestraffas som djurskyddsbrott, grov djurskyddsbrott eller lindrigt djurskyddsbrott enligt 17 kap. 14, 14 a eller 15 § i strafflagen. Förutsättningen är att djuret behandlas på ett grymt sätt eller utsätts för onödigt lidande, onödig smärta eller onödig plåga. Dessutom ska de andra förutsättningarna för straffbarhet som föreskrivs i de aktuella bestämmelserna föreligga. Lindrigare förseelser mot djur bestraffas som djurskyddsförseelser enligt 54 § i djurskyddslagen. Spridning av sedlighetssårande bilder – såsom bilder som visar könsumgänge med djur – är straffbart enligt 17 kap. 18 § i strafflagen. 

Tidelag och försök därtill var med stöd av 20 kap. 12 § 2 mom. i strafflagen straffbart till 1971. Med tidelag har traditionellt avsetts ett med samlag jämförbart umgänge mellan ett djur och en människa (RP 6/1997 rd). Bestämmelsen hade i första hand tillämpats på sexuellt allmänt hämmade och förståndshandikappade unga samt personer som led av ålderdomssvaghet. Det ansågs ändå oskäligt att tillämpa strafflagen på behandlingen av dylika mentalt defekta, varför straffbarheten undanröjdes. Reformen hänförde sig till revideringen av lagstiftningen om sedlighetsbrott och bakom den låg de förändringar som inträffat i uppfattningarna om och attityderna till könsmoral. Även efter att straffbarheten undanröjts kunde sexuellt umgänge mellan människa och djur ändå i vissa fall vara straffbart som djurplågeri med stöd av 43 kap. 5 § i strafflagen. 

Det har inträffat stora förändringar i vår inställning till djur och deras välfärd. Förändringen i det samhälleliga attitydklimatet har påverkats av att vår kunskap om djur och deras välfärd har ökat enormt. Detta har lett till att bland annat könsumgänge eller annat sexuellt umgänge mellan människa och djur har förbjudits i många europeiska länder. Bland annat i Nederländerna, Storbritannien, Frankrike, Sverige, Tyskland och Danmark samt dessutom Norge och Schweiz har det på olika sätt föreskrivits att gärningen är straffbar. 

Sexuellt umgänge mellan människa och djur kan anses stå i strid med det syfte som anges i 1 § i den föreslagna lagen. Lagens syfte är bland annat att främja djurvälfärden och öka respekten för djur. I 6 §, som gäller lagens allmänna principer, föreslås dessutom utöver förbudet mot att orsaka djur onödig smärta eller onödigt lidande även ett förbud mot att äventyra djurs välfärd i onödan. Syftet med det senare förbudet är att förebygga situationer där ett djur ännu inte har orsakats smärta eller lidande men där risken för att det ska orsakas onödig smärta eller onödigt lidande är uppenbar. Användning av djur i sexuella syften kan i ljuset i av forskning utgöra en risk för djurets fysiska och/eller psykiska hälsa och välbefinnande (till exempel Ny djurskyddslag, SOU 2011:75, s. 759). Riskens storlek påverkas av flera olika faktorer. Bland annat gärningens art är av betydelse. Gärningen kan variera från smekningar till könsumgänge. I den senare aktiviteten är risken för att djuret ska skadas större än i den förstnämnda. Djurs behov av sexuellt beteende är ofta tidsmässigt mycket begränsat och kan vara endast en kort tid. Människan är inte heller i princip en naturlig sexpartner för djur, eftersom djur i allmänhet parar sig med individer bland sina egna artfränder. När människan använder ett djur för att tillfredsställa sina sexuella behov är djuret underkastat människans begär. Djuret kan inte välja och det ska skyddas mot men som drabbar dess välfärd eller mot risker för sådant men. Det är motiverat att skydda djur i synnerhet när det är fråga om könsumgänge mellan människa och djur. Att tillåta sådana aktiviteter står också i strid med skyldigheten enligt 6 § i den föreslagna lagen som innebär att djur ska behandlas inte bara väl utan också med respekt. Med beaktande av det ovan sagda föreslås att könsumgänge med djur ska vara förbjudet. 

Enligt 1 mom. får en människa inte ha könsumgänge med ett djur. Med könsumgänge avses inträngande med människans könsorgan i djurets kropp eller inträngande i djurets könsorgan eller anus eller tagande av djurets könsorgan i människans kropp. Könsumgänge kan vara vaginalt, analt eller oralt och förutsätter alltid kontakt med könsorgan eller anus. 

Definitionen av könsumgänge motsvarar i stor utsträckning definitionen av samlag i 20 kap. 10 § 1 mom. i strafflagen, som gäller sexualbrott. I definitionen enligt djurskyddslagen förutsätts ändå inte att gärningen är av sexuell natur. Gärningens sexuella motiv saknar betydelse, även om det i samband med gärningar av denna typ ofta är fråga om att tillfredsställa människans sexuella behov. En gärning enligt definitionen som sker i något annat än sexuellt syfte ska emellertid också betraktas som könsumgänge. Om en människa till exempel för att provocera någon annan tränger in i ett djurs kropp med sitt könsorgan, ska även en sådan gärning betraktas som i lagen avsett könsumgänge. Med tanke på djurets välfärd och respekten för djuret har det ingen betydelse varför gärningen utförs. Sådant könsumgänge med djur som avses i lagen är förutom inträngande i djurets könsorgan eller anus med mannens könsorgan också inträngande med någon annan kroppsdel eller något annat föremål. Däremot är det inte könsumgänge till exempel när könsorganen endast rör vid varandra. Inte heller att enbart röra vid könsorganet eller analöppningen är könsumgänge. 

I 2 mom. föreskrivs om undantag från 1 mom. Bestämmelsen är nödvändig för att till exempel skötsel av djur kan i vissa situationer förutsätta åtgärder som utan en undantagsbestämmelse skulle vara förbjudna med stöd av 1 mom. Enligt förslaget undantas från tillämpningsområdet för 1 mom. åtgärder som är nödvändiga av veterinärmedicinska eller avelsmässiga orsaker eller av någon annan motsvarande godtagbar orsak. 

När ett djur insjuknar ska det ges behörig vård. Av veterinärmedicinska orsaker kan vården förutsätta att djurets könsorgan eller anus undersöks eller någon annan åtgärd som riktar mot dem. Djurägaren eller djurhållaren eller någon annan person kan till exempel mäta temperaturen i djurens ändtarm. Om det i samband med vården är fråga om utövning av veterinäryrket enligt 2 § i lagen om utövning av veterinäryrket, äger endast veterinärer som avses i den lagen eller andra personer som har rätt att utöva veterinäryrkets rätt att utöva yrket. Även avel kan förutsätta en gärning enligt 1 mom. Undantagsbestämmelsen är nödvändig till exempel för att möjliggöra seminering av djur. Även åtgärder som vidtas av andra motsvarande godtagbara orsaker än veterinärmedicinska eller avelsmässiga orsaker är tillåtna med stöd av bestämmelsen. 

15 §. Ingrepp på djur. I paragrafen föreskrivs om ingrepp som utförs på djur. I den gällande lagstiftningen föreskrivs om åtgärder på djur i 7 § i djurskyddslagen och i 23 § i djurskyddsförordningen. Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen får operationer och andra ingrepp som orsakar smärta eller lidande utföras på djur endast om det är motiverat med hänsyn till djurets välfärd. Veterinärmedicinska ingrepp som behövs för att förebygga eller behandla sjukdom och skador hos djur är således tillåtna. I princip är alla andra ingrepp som orsakar smärta eller lidande förbjudna, om det inte föreskrivs särskilt antingen i paragrafen eller statsrådets komplettande förordning att ett ingrepp är tillåtet. De viktigaste undantagen från denna huvudregel föreskrivs i 2 mom. Dessutom föreskrivs genom förordning av statsrådet om sådana operationer och andra ingrepp som orsakar smärta eller lidande men som behövs för att underlätta hanteringen av djur, säkerställa människor eller andra djurs hälsa och trygghet, eller bestämma djurs avelsvärde eller av någon annan motsvarande orsak som hänför sig till djurhållningen. Genom förordning av statsrådet föreskrivs också om seminering av djur och andra åtgärder i anslutning till artificiell reproduktion. Enligt 3 mom. ska det också vara förbjudet att ställa ut och tävla med sådana djur som har blivit utsatta för ett förbjudet ingrepp i syfte att förändra djurets utseende. 

Med operationer och andra ingrepp som orsakar smärta avses åtgärder som innebär perforering av hud eller slemhinnor eller sådan manipulation av annan smärtkännande vävnad så att djuret orsakas smärtförnimmelse. Utöver kirurgiska ingrepp avses med ingrepp som orsakar smärta såldes även injektioner samt annan perforering av hud i samband med till exempel vaccinationer, provtagning eller medicinering. Kännbar smärta orsakas i allmänhet också när man till exempel krossar, bränner, fryser eller skär i vävnader. Åtgärder som orsakar smärta är tillåtna endast om nödvändigheten kan motiveras av orsaker som hänför sig till den berörda djurindividens välfärd. Det är till exempel tillåtet att avlägsna en katts klo, om klon är skadad och orsakar katten smärta och infektionsrisk. Däremot är det inte godtagbart att amputera kattens klor för att den klöser sönder ägarens soffa. Det ska också vara förbjudet att utföra sådana operationer eller andra ingrepp som orsakar smärta eller lidande och vars syfte är att förändra djurets utseende. Sådana ingrepp är till exempel kupering av hundars öron eller svans samt kosmetiska piercingar och tatueringar på djur. Förbjudna är också sådana ingrepp som syftar till att förändra djur så att de lämpar sig bättre för produktionsförhållanden, till exempel att stympa svansen på grisar för att minska effekterna av svansbitning eller klippa näbben på hönor så att hönorna orsakar mindre skada när de riktar sitt hackbeteende mot andra hönors fjäderdräkt. På motsvarande sätt ska det också vara förbjudet att till exempel operera bort stämbanden på hundar för att de ska sluta skälla samt att rutinmässig avlägsna sporrklorna på hundvalpar. Närmare bestämmelser om vilka ingrepp som ska betraktas som ingrepp i syfte att förändra utseendet eller annars förbjudna ingrepp får utfärdas genom förordning av statsrådet. 

Förutom operationer och andra ingrepp som orsakar smärta är också ingrepp som är smärtfria men som i övrigt orsakar djuret lidande förbjudna. Med ingrepp avses även i detta sammanhang invasiva ingrepp som riktas mot djurets vävnader. Som ett sådant ingrepp betraktas till exempel klippning av fåglars vingpennor när avsikten med ingreppet är att göra fågeln oförmögen att flyga. 

I 2 mom. föreskrivs om de viktigaste undantagen från huvudreglerna i 1 mom. Det är tillåtet att märka djuret med en metod som orsakar kortvarig och lindrig smärta, att ta sådana blod- och vävnadsprov av djuret som annan lagstiftning förutsätter, att förstöra hornanlaget hos eller avhorna nötkreatur och getter samt att kastrera och sterilisera djur. Med märkning av djur avses märkning som behövs för att identifiera djur, såsom mikrochips eller öronmärke. Med blod- och vävnadsprov som annan lagstiftning förutsätter avses till exempel prov som tas med stöd av djursjukdoms- och avelslagstiftningen. Närmare bestämmelser om de metoder som ska användas i samband med ingreppen får utfärdas genom förordning av statsrådet. Avsikten är att genom förordning föreskriva om till exempel djurartsspecifika tillåtna märkningsmetoder samt om de metoder som får användas för att förstöra hornämnen hos nötkreatur och getter.  

Genom förordning av statsrådet får tillåtas även sådana ingrepp vars syfte är att underlätta hanteringen av ett djur, säkerställa människors eller andra djurs hälsa eller trygghet eller bestämma djurs avelsvärde eller av någon annan motsvarande orsak som hänför sig till djurhållningen. Eftersom djurhållningen hela tiden förändras och utvecklas är det nödvändigt med ett bemyndigande att utfärda förordning så att man kan reagera tillräckligt snabbt på dessa förändringar och föreskriva om ingrepp som vid respektive tidpunkt anses nödvändiga inom olika djurhållningsformer. Ingreppens godtagbarhet och nödvändighet ska bedömas utifrån aktuell tillgänglig vetenskaplig kunskap och praktisk kunskap. Vid bedömningen ska även andra bestämmelser i den föreslagna lagen beaktas. I 23 § i djurskyddsförordningen är det till exempel tillåtet att förse nötkreatur med nosring för att underlätta hanteringen av djuret. För att bestämma djurs avelsvärde utnyttjas för närvarande olika DNA-analyser som hjälp för att till exempel säkerställa djurets härstamning eller klarlägga om det är bärare av vissa sjukdomsgener. För analyserna tas i allmänhet kindcells-, hår- eller blodprov av djuret. Ibland blir man också tvungen att utföra ingrepp på djur för att säkerställa andra djurs hälsa och säkerhet. I djurskyddsförordningen är det till exempel tillåtet att slipa eller klippa grisars hörntänder för att förhindra att suggans spenar skadas samt att kapa bakåt eller inåt pekande tår hos avelstuppar. För att säkerställa djurs hälsa kan det också vara nödvändigt att ta vävnads- och blodprov av djur till exempel för att genomföra frivillig sjukdomsuppföljning. Då behövs provtagningen inte nödvändigtvis för att trygga just den berörda djurindividens välfärd, utan behovet grundar sig på att säkerställa hälsan hos en större djurpopulation. Avsikten är att genom förordning av statsrådet också föreskriva om seminering av djur och andra ingrepp i anslutning till artificiell reproduktion, såsom insamling av äggceller och embryon samt embryoöverföring. 

Enligt 3 mom. ska det vara förbjudet att tävla med eller ställa ut djur som har genomgått en operation eller ett annat ingrepp som orsakar smärta eller lidande och som utförts i syfte att förändra djurets utseende. I den gällande lagstiftningen begränsas möjligheterna för hundar med kuperade öron och svansar att delta i tävlingar och utställningar genom jord- och skogsbruksministeriets förordning (1070/2000). Den föreslagna bestämmelsen utvidgar förbudet till att gälla alla sådana djur som har genomgått ett ingrepp som orsakar smärta eller lidande eller åtgärder för att ändra djurets utseende. Att förevisa djur som har genomgått ingrepp som orsakar smärta eller lidande av kosmetiska orsaker i tävlingar eller på utställningar kan anses stå i strid med den föreslagna lagens syfte att öka respekten för djur och främja god behandling av djur. Om sådana djur förevisas kan det göra kosmetiska ingrepp på djur mera acceptabla i allmänhetens ögon, vilket inte kan anses ligga i linje med en utveckling enligt lagens syften. Det är inte heller acceptabelt att ett djur som har genomgått ett kosmetiskt ingrepp som orsakar smärta eller lidande kan få en tävlingsfördel på en utställning som ordnas för att bedöma till exempel djurs utseende. Med tanke på tillämpningen av bestämmelsen ska det inte ha någon betydelse om ingreppet på djuret har vidtagits i Finland eller utomlands och om det då har varit tillåtet att utföra ingreppet eller inte. 

16 §. Vem som får utföra ingrepp och användning av smärtlindring. I paragrafen föreskrivs vem som får utföra ingrepp som avses i 15 § samt ett nytt krav på att smärtlindring ska användas i samband med ingrepp som orsakar betydande smärta. Den som utför ingreppet ska ha tillräckliga kunskaper och färdigheter som förvärvats genom antingen utbildning eller erfarenhet för att utföra ingreppet på behörigt sätt. För att utföra vissa ingrepp förutsätts sådana kunskaper och färdigheter som endast personer som har veterinärmedicinsk utbildning anses besitta. Bestämmelser om ingrepp som endast den som utövar veterinäryrket får utföra finns i lagen om utövning av veterinäryrket. Avsikten är att genom förordning av statsrådet föreskriva om behörighetskraven för seminörer för till exempel nötkreatur, svin, får, getter, hästdjur, rävar och mårdhundar samt om behörighetskraven för personer som utför embryoöverföringar på nötkreatur och hästdjur. 

Det förutsätts att smärtlindring används i samband med smärtsamma ingrepp. Smärtlindring ska ändå inte behöva ges, om den smärta som ingreppet vållar är kortvarig eller om ingreppet inte tål uppskov till exempel på grund av en nödsituation. Med smärtlindring avses användning av smärtstillande medel, bedövning, anestesi eller kombinationer av dessa. Närmare bestämmelser om kraven på smärtlindring i samband med respektive ingrepp får utfärdas på förordningsnivå. Avsikten är att på förordningsnivå föreskriva om smärtlindring i samband med till exempel förstöring av hornanlagen hos kalvar och killingar och kastrering av grisar. Behörig smärtlindring i samband med förstöring av hornanlagen hos kalvar och killingar betyder att djuret lugnas, att hornområdet lokalbedövas samt att kalven ges antiinflammatoriskt analgetikum. Lugnande underlättar hanteringen av kalven när hornanlagen förstörs samt hindrar att kalven lider av fasthållningen och ingreppet. Lokalbedövning undanröjer den smärta som uppstår just när hornanlagen förstörs och några timmar efter åtgärden. Med antiinflammatoriskt analgetikum behandlas den smärta som ingreppet orsakar mera långvarigt. När det gäller kastrering av grisar är avsikten att förutsätta att grisarna ska ges åtminstone antiinflammatoriskt analgetikum i samband med åtgärden. 

17 §.Redskap, anordningar och ämnen. I paragrafen föreskrivs om allmänna krav på redskap, anordningar och ämnen som är avsedda för skötsel, hantering och avlivning av djur. Dessutom föreskrivs om skyldighet för dem som tillverkar, inför i landet, exporterar, transiterar genom Finland, saluför, bjuder ut, säljer och på något annat sätt överlåter redskap, anordningar och ämnen att försäkra sig om att de är säkra för djur. Syftet med paragrafen är att förebygga att farliga redskap, anordningar och ämnen medför men för djurs välfärd.  

Med redskap och anordningar avses i bestämmelsen till exempel mat- och dryckeskärl, uppbindningsredskap, redskap som används för pälsvård och annan kroppsvård, redskap och anordningar som används som hjälpmedel vid dressyr samt stimulerande föremål. Med redskap och anordningar avses också fasta anordningar och redskap som hör till djurhållningsplatsen, såsom vattennipplar eller mjölkmaskin. Bestämmelser om krav på djurhållningsplatsens konstruktioner, såsom båsavskiljare eller stimulansburar, finns i kapitlet om djurhållningsplatser. Med ämnen som ges djur avses förutom ämnen som ges djur oralt även ämnen som ges till exempel som injektioner eller ämnen som används utvärtes. Bestämmelser om läkemedel som används vid vård av djur finns i lagen om medicinsk behandling av djur.  

Enligt 1 mom. ska redskap, anordningar och ämnen som är avsedda för skötsel och hantering av djur vara lämpliga för sitt ändamål och de får inte orsaka djur onödig smärta eller onödigt lidande eller risk för skador. Behöriga redskap och anordningar ska vara säkra att använda och ge resultat. Exempelvis anordningar och redskap som används för att binda djur ska anpassas och regleras så att de passar det berörda djuret och inte skaver huden eller i onödan hindrar djuret från att röra sig eller utföra kroppsvård. Uppbindningsredskap ska vara säkra så att de hindrar djuret från att trassla in sig i klaven eller motsvarande och å andra sidan hindrar djuret från att rymma. Som godtagbart kan inte betraktas till exempel ett bett som orsakar sår i hästens mun eller ett ämne som används för att märka djur och som klart irriterar huden. Redskaps och anordningars säkerhet påverkas av deras egenskaper och i allmänhet också av renhållningen och underhållet. I vissa fall kan en skada som orsakas av anordningar och redskap som är avsedda för skötsel och hantering av djur vara godtagbar på grund av användningsändamålet: exempelvis brännkolvar som används för att förstöra hornämnet hos kalvar förstör vävnad i samband med åtgärden. Inte heller då får anordningen orsaka djuret annan än oundkomlig smärta eller oundkompligt lidande som hänför sig till åtgärden. En brännkolv får till exempel inte ha för svag effekt eller orsaka risk för elstötar när den används. Redskap och anordningar som används för avlivning av djur ska vara sådana att avlivningen lyckas så snabbt och smärtfritt som möjligt. 

Enligt paragrafen får djur inte ges endast sådana ämnen som är farliga för deras välfärd. Bestämmelsen ska dock inte tillämpas på ämnen som ges djur i samband med veterinärmedicinsk vård, avlivning eller någon behandling som tillåts någon annanstans i lagstiftningen. Med veterinärmedicinsk vård avses inte bara behandling av sjukdom utan också förebyggande av sjukdom och behandlingar i anslutning till kontroll över djurs fortplantning, såsom hormoner som ges för att kontrollera djurs brunstcykel. Bestämmelsen tillämpas också på andra ämnen som ges djur i samband med skötsel och hantering. Sålunda ska det i princip vara förbjudet att ge djur till exempel gift eller något annat veterligen farligt ämne. Bestämmelser om förbud mot att använda läkemedelssubstanser som främjar djurs tillväxt och avkastning finns i statsrådets förordning om förbud mot användningen av vissa läkemedelssubstanser för djur (1054/2014). 

I 2 mom. föreskrivs om skyldigheter för dem som inför i landet, exporterar, transiterar genom Finland, saluför, bjuder ut, säljer eller på något annat sätt överlåter redskap, anordningar och ämnen som är avsedda för skötsel och hantering av djur. Dessa aktörer ska på det sätt som förutsätts av den noggrannhet och yrkesskickligt som omständigheterna kräver försäkra sig om att redskapen, anordningarna och ämnena uppfyller de krav som ställs i denna lag och med stöd av den.  

Motsvarande bestämmelser om omsorgsplikt för den som överlåter konsumtionsvaror för enskild konsumtion finns i 5 § i konsumentsäkerhetslagen (920/2011). Enligt paragrafen ska den som överlåter konsumtionsvaror säkerställa att konsumtionsvarorna inte medför fara för någons hälsa eller egendom. Enligt 10 § i den lagen ska en konsumtionsvara anses vara farlig för egendom, om den på grund av ett fel eller en brist i konstruktionen eller sammansättningen, på grund av att osanna, vilseledande eller bristfälliga uppgifter lämnats om varan eller på grund av dess vilseledande utseende kan skada andra föremål eller annan egendom. Konsumentsäkerhetslagens omsorgsplikt gäller även redskap, anordningar och ämnen som är avsedda för skötsel och hantering av djur och som är avsedda för eller som i väsentlig utsträckning används för privat konsumtion. Genom förslaget utvidgas överlåtarens omsorgsplikt så att den på motsvarande sätt gäller även redskap, anordningar och ämnen som används vid idkande av näring. För att trygga djurs välfärd har det ingen betydelse om ett redskap, en anordning eller ett ämne används i ett privat hushåll eller i samband med näringsidkande. Den föreslagna omsorgsplikten ska tillämpas på såväl fysiska personer som offentliga och enskilda juridiska personer på samma sätt som i konsumentsäkerhetslagen. Vid bedömning av omsorgspliktens omfattning ska man beakta omständigheterna vid överlåtelsesituationen och å andra sidan också överlåtarens ställning: om säljaren är en professionell aktör, ska han eller hon på denna grund kunna bedöma om de produkter som han eller hon säljer är säkra och lämpliga.  

Genom förordning av statsrådet får det utfärdas närmare bestämmelser om krav på redskap, anordningar och ämnen som används för olika djurarter samt om begränsningar i användningen av sådana redskap, anordningar och ämnen som orsakar djur onödig smärta, onödigt lidande eller risk för skada. Genom förordning är avsikten att föreskriva närmare om egenskaperna hos till exempel redskap som används för klippning av får samt om redskap som används för uppbindning av hästar och hundar. 

18 §.Förbjudna redskap och anordningar. I paragrafen föreskrivs det om förbud mot vissa redskap och anordningar som uppenbart orsakar djur onödig smärta, onödigt lidande eller risk för skada. Det är förbjudet att marknadsföra, införa i landet, tillverka, sälja och på något annat sätt överlåta, använda och inneha sådana redskap och anordningar. Bestämmelsen motsvarar 12 § i djurskyddslagen, dock med den skillnaden att även marknadsföring och innehav av förbjudna redskap och anordningar förbjuds. Detta är nödvändigt för att möjliggöra effektiv övervakning av förbudet. Flera av de förbjudna redskap och anordningar som nämns i förslaget används till exempel vid dressyr av djur, som ofta sker någon annanstans än på offentliga platser och är tidsmässigt begränsad verksamhet. Genom tillsyn kan det vara mycket svårt att verifiera dessa situationer, varvid man inte nödvändigtvis uppnår önskat slutresultat genom att förbjuda enbart användning av redskapen och anordningarna. Det föreslagna förbudet begränsas till att gälla endast sådana anordningar och redskap som är avsedda för skötsel och hantering av djur och som uppenbart orsakar djuren onödig smärta, onödigt lidande eller risk för skada och vilkas användning således även annars strider mot den föreslagna lagen. I ordningslagen (612/2003) föreskrivs på motsvarande sätt om förbud mot tillverkning, införande i landet och saluförande av vissa föremål som är farliga för människor. I ordningslagen förbjuds dessutom innehav av dessa föremål på allmän plats.  

I 1 mom. förbjuds vissa sådana föremål och anordningar som orsakar djur onödig smärta, onödigt lidande eller risk för skada. Sådana är för det första tagghalsband, taggbetsel och taggsporrar samt andra motsvarande redskap för att styra och kontrollera djur som orsakar djuret smärta. Effekten hos dessa redskap grundar sig på att de orsakar en stickande känsla och smärta i djurens hud eller slemhinnor. Utöver de redskap som nämns i punkten är det dessutom förbjudet att använda till exempel sådana seldon som är försedda med taggar på insidan för att förbättra styreffekten. Det är också förbjudet att använda till exempel huvudstång som är försedd med taggar för hästar. Användningen av tagghalsband, taggbetsel och taggsporrar förbjuds i 14 § i djurskyddsförordningen.  

En ny sak är att det i paragrafen föreslås att elhalsband för hundar och andra anordningar som fästs på djuret och som ger det elchocker ska förbjudas, om det inte är fråga om en anordning som används i veterinärmedicinskt syfte eller vid fysikalisk behandling av djur. Elhalsbands funktion vid dressyr av hundar baserar sig på att hunden får en elchock när den beter sig på icke-önskvärt sätt. Elhandsband är antingen fjärrstyrda, varvid hundledaren bestämmer tidpunkten för elchocken, eller fungerar utan handledarens inverkan, varvid elhalsbandet aktiveras när hunden närmar sig en på förhand bestämd osynlig gräns (elektroniskt hundstängsel, osynligt elstängsel) eller när hunden skäller (el-antiskällhalsband). Enligt undersökningar orsakar elhalsband smärta hos hundar och även vid användning under optimala förhållanden orsakar det mer negativa känslor hos hundar än motsvarande, lika effektiva dressyrmetoder som inte baserar sig på el. Funktionsstörningar hos elhalsband eller icke-sakkunnig användning av halsbandet kan vara förenade med betydande risker för hundens välfärd. Elhalsband är helt förbjudna i bland annat Sverige och Danmark. I Danmark är det också förbjudet att sälja och göra reklam för elhalsband. Förutom elhalsband kan el användas som effektmedel hos andra redskap som fästs på djur, såsom så kallad krubbitarrem, som hindrar hästen från att upprepa viss former av stereotypt störningsbeteende.  

Även elektriska kodressörer förbjuds. I den gällande förordningen om skydd av nötkretur förbjuds användningen av elektriska kodressörer. Syftet med kodressörer är att hindra nötkreatur från att smutsa ner sitt bås. Nötkreatur kröker på ryggen då de urinerar och med kodressörens hjälp försöker man styra nötkreaturet till rätt ställe i båset, så att urinen hamnar i gödselrännan bakom båset i stället för i båset.  

Genom förordning av statsrådet kan man vid behov komplettera förteckningen över förbjudna redskap och anordningar. Djurhållningen ändras kontinuerligt och det kommer nya riktningar och trender inom djurhållningen. Det utvecklas hela tiden nya redskap och anordningar för skötseln och hanteringen av djur. Genom lagstiftningen måste man kunna ingripa i icke-önskvärd utveckling av redskap och anordningar enligt en snabb tidtabell och i ett tillräckligt tidigt skede innan användningen av anordningar och redskap som är farliga för djurs välfärd har hunnit breda ut sig. 

19 §.Samlande av förbjudna redskap och anordningar. I paragrafen föreskrivs om samlande av i 18 § förbjudna redskap och anordningar som är historiskt eller konstnärligt värdefulla. I 12 § i ordningslagen föreskrivs på motsvarande sätt om samlande av farliga föremål som är förbjudna enligt ordningslagen.  

Enligt 18 § i förslaget är det förbjudet att marknadsföra, införa i landet, tillverka, överlåta, använda och inneha bland annat tagghalsband, taggsporrar och taggbetsel samt el-halsband och elektriska kodressörer. Förteckningen över förbjudna redskap och anordningar kan vid behov utvidgas genom förordning av statsrådet. Undantaget från förbudet mot redskap och anordningar som gäller samlande gör det möjligt att tillverka och införa i landet konstnärligt värdefulla föremål samt att införa historiskt värdefulla föremål i såväl privat som kommersiellt syfte. Det ska också vara tillåtet att överlåta och inneha sådana föremål. Endast ett originalföremål kan betraktas som historiskt eller konstnärligt värdefullt, inte industriellt tillverkade kopior av ett sådant föremål. Exempelvis ett föremål som använts i en historiskt betydande film kan vara historiskt värdefullt, medan andra föremål i samma tillverkningsserie inte kan anses ha sådant värde. Den som inför, tillverkar eller saluför föremålet ska påvisa föremålets historiska anknytning eller konstnärliga värde. Utredningen kan ske med hjälp av dokumentation i anslutning till föremålets historiska bakgrund eller tillverkningen eller anskaffningen av det. 

Enligt bestämmelsen kan ett föremål betraktas som historiskt värdefullt endast när det har någon sådan historisk anknytning som nämns i paragrafen. Ett föremål kan anses ha i paragrafen avsedd anknytning till en betydande person åtminstone om det har använts av personen i fråga i det uppdrag eller i något annat sammanhang som har gjort att personen är historiskt betydande. Ett föremål anknyter till en tilldragelse, plats eller tidsepok åtminstone när dess användning eller existens har varit av väsentlig betydelse för tilldragelsen, platsen eller tidsepoken i fråga. Ett föremål är av historisk betydelse på grund av sin ålder, om föremålet är gammalt som företrädare för just den typen av föremål eller om det härstammar från en sådan tidsperiod att föremål från den i princip ska betraktas som historiskt värdefulla. 

Ett föremål kan betraktas som konstnärligt värdefullt när det har tillverkats uttryckligen i konstnärligt syfte. Enbart det faktum att ett föremål har tillverkats som ett prydnadsföremål gör det inte konstnärligt värdefullt. 

4 kap. Skötsel av djur

20 §. Allmänna krav på skötseln. I paragrafen föreskrivs om allmänna principer för skötseln av djur. Paragrafen tillämpas på djur som hålls av människan. Med skötsel av djur avses den omsorg som ska ges ett djur som människan håller för att trygga djurets välfärd. I skötseln ingår inte bara att se till djurets fysiska behov utan också att se till dess psykiska välbefinnande. En ny sak är kravet på att djuret ska ha möjlighet att tillfredsställa vissa väsentliga beteendemässiga behov. I förslaget har även allmänna bestämmelser om hållandet av djur i grupper lyfts upp på lagnivå och samtidigt preciserats. I den gällande lagstiftningen ingår de i statsrådets förordningar om enskilda djurarter.  

Enligt 1 mom. ska djur skötas så att de har möjlighet att tillfredsställa sina väsentliga beteendemässiga behov när det gäller rörelse, vila, kroppsvård, ätande, sökande efter föda och andra motsvarande aktiviteter samt sociala relationer. Vid djurhållning måste djurs beteende av praktiska skäl begränsas till endast de behov som nämns i paragrafen. Vid djurhållning är det svårt eller icke-önskvärt att tillgodose alla behov som hör till djurs arttypiska beteende, såsom fortplantningsbehov eller beteende i anslutning till revirförsvar. Syftet är i stället att garantera djur sådana beteendemässiga möjligheter som tryggar djurets fysiska och psykiska välbefinnande och som djuret har behov av oberoende av i vilken slags miljö det lever. Som centrala beteendemässiga behov betraktas sådana behov som djuret har stark motivation att tillgodose och som leder till stark frustration hos djuret om de förhindras. Tillfredsställande av det beteendemässiga behovet ska också minska djurets behov av att tillfredsställa det. 

Som exempel på sådana väsentliga beteendemässiga behov som avses i paragrafen kan nämnas fåglars behov av att vila på vaglar samt en ren och torr viloplats, som är en förutsättning för att många djurarter ska uppleva vila. Många djurarter har ett starkt behov av ett visst slags ätbeteende, som till exempel förutsätter att det är möjligt att tugga födan. Däggdjurs ungar har ofta ett starkt sugbehov. För många djurarter förutsätter möjlighet att tillfredsställa beteendemässiga behov att dessa omständigheter beaktas i skötseln av djuren. Till exempel svin och hönor har konstaterats ha ett starkt behov av att undersöka omgivningen, som hos svin tar sig uttryck i behov av att böka och hos hönor i behov av att krafsa och picka. För att kunna tillfredsställa dessa beteendemässiga behov måste djuren ha tillgång till lämpligt material mot vilket de kan rikta sitt beteende. Som ett väsentligt beteendemässig behov kan också betraktas ett tillfälligt behov av att bete sig på ett visst sätt, som exempel kan nämnas att många djurarter har behov av att bygga ett bo innan avkomman föds. Hos katter kan beteendemässiga behov i anslutning till jakt till exempel förutsätta att katten har möjlighet att leka att den jagar och fångar ett byte. 

Djur bör också ha möjlighet till arttypiskt socialt umgänge. Flockdjur har ofta behov av att uppvisa ett visst beteende, såsom att äta eller vila, samtidigt som övriga medlemmar av flocken. Flockdjur blir lätt stressade om de skiljs från sin flock. Motsvarande sociala beteendemässiga behov hänför sig också till kroppsvård, lek och skötseln av avkomma. Å andra sidan förmår till exempel en hund knyta en social relation till exempelvis en människa, och då är det inte alltid nödvändigt med sällskap av artfränder. Djurs sociala behov kan också variera inom arten beroende på djurets kön och ålder. 

I 2 mom. föreskrivs om omsorg om den allmänna välfärden för ett hållet djur samt djurets renhet och annan kroppsvård som det behöver. Med annan kroppsvård avses nödvändig omsorg om till exempel klövar, hovar eller klor, päls, hud, tänder eller andra kroppsdelar. Djurs renhet och kroppsvård ska ombesörjas så att djurets välfärd inte äventyras på grund av smuts eller brist på kroppsvård. Smuts, tovig päls och försummad kroppsvård i övrigt kan orsaka djuret lidande och slutligen leda till att djuret insjuknar. Smuts liksom till exempel päls som växt sig alltför lång kan också försämra djurets möjligheter till normal temperaturreglering och således försvåra djurets anpassning till förhållandena i omgivningen. 

I skötseln av djur måste man också ombesörja behöriga åtgärder för att förebygga att djuren insjuknar och skadas. Bestämmelsen förutsätter aktiva åtgärder för att säkerställa att djur som hålls av människan är friska och trygga. Sjukdomar hos djur kan ofta förebyggas genom att man kontrollerar djurens hälsotillstånd med jämna mellanrum och vidtar nödvändiga åtgärder tillräckligt snabbt när man ser tecken på försämrat hälsotillstånd. Med sjukdom avses till exempel infektioner, smittsamma sjukdomar, produktionssjukdomar, parasiter och förgiftningar. Sjukdomar hos djur kan förebyggas bland annat med hjälp av regelbunden förebyggande hälsovård och genom att försöka skydda sig mot smittsamma djursjukdomar. Förebyggande hälsovård kan omfatta till exempel regelbundna hälsokontroller, vaccinationer och förebyggande och behandling av parasitsmitta. Bestämmelser om förebyggande av djursjukdomar finns i lagen om djursjukdomar. Även förhållandena på djurhållningsplatsen, utfodringen och vattningen av djuret samt övrig skötsel inverkar på risken för att djuret insjuknar.  

Skador hos djur kan förebyggas genom att se till att djurhållningsplatser, stängsel, redskap och anordningar är säkra för djuren. Djurens säkerhet ska också beaktas vid gruppindelning av djuren och skötselrutiner. I 3 mom. finns närmare bestämmelser om hållande av djur i grupp. När det gäller skötselrutiner, såsom förflyttningar eller fasthållande av djur, rekommenderas sådana metoder att det är osannolikt att djuren skadas. 

I 3 mom. föreskrivs om hållande av djur i grupp. I gruppsammansättningen ska man beakta djurens sociala relationer, ålder, kön och storlek. Flockdjur har ofta en noggrann rangordning, som ska beaktas när djuren sköts. För att rangordningen ska kunna upprätthållas förutsätts att djuren känner och kommer ihåg varandra. Detta bör beaktas när djuren indelas i grupp. Ett djur av längre rang ska alltid ha möjlighet att undvika djur som står högre i rangordningen. I synnerhet när grupper slås samman eller gruppen utökas med ett nytt djur, måste djuren observeras effektivt när rangordningen ombildas. Om djur av väldigt olika ålder eller storlek eller av olika kön hålls i samma grupp kan det orsaka djuren onödig stress och det kan också utsätta djuren för skador på grund av skillnaderna i storlek. Om djur som hör till bytesdjurarter hålls så att de har syn-, hörsel- eller luktkontakt med djur som hör till rovdjursarter, kan det orsaka lidande hos bytesdjuren. Djur som är aggressiva mot varandra samt djur som annars kan skada varandra borde hållas isär så att de inte kommer åt att skada varandra. Alternativt bör djur som hålls i samma utrymme ha tillräckligt med utrymme att fly och gömma sig för andra djur. Bestämmelser om särskilda krav på den permanenta djurhållningsplatsen för djur som hålls i grupp finns i förslaget till 37 § 3 mom. Bestämmelser om djurägarens eller djurhållarens skyldighet att hindra sina däggdjur från att försöka sig okontrollerat finns i förslaget till 25 § 4 mom. 

I 4 mom. föreskrivs om tillgodoseende av djurs motionsbehov och om möjlighet till tillräcklig vila. Tillräcklig motion har en betydande inverkan på djurs hälsa och övergripande välbefinnande. Djur har ett medfött behov av att röra på sig. Även om detta ofta är förenat med djurets övriga beteende, som att skaffa föda, har djur ett av detta beteende oberoende behov av att få röra sig på det sätt som är karakteristiskt för arten. Det kan beroende på arten betyda till exempel att gå, flyga, hoppa, klättra eller simma. Möjlighet till tillräcklig vila i en lugn miljö är också viktig för djurets psykiska och fysiska välbefinnande. Ett djur ska ha möjlighet att följa den för arten och djurindividens mognadsnivå utmärkande vilo- och sömnrytmen. Unga djur har större behov av vila och sömn än vuxna djur. I vården av djur ska även beaktas att sjuka djur har större behov av vila och sömn. Bestämmelser om vård av sjuka och skadade djur finns i förslaget till 23 §. Bestämmelser om krav på djurhållningsplatsen i anslutning till djurs vila finns i förslagen till 33 § 1 mom. och 37 § 4 mom. 

Enligt 5 mom. får närmare bestämmelser om tillgodoseende av djurs väsentliga beteendemässiga behov och skötselåtgärder som behövs för att trygga djurvälfärden samt om hållande av djur i grupp utfärdas genom förordning av statsrådet. 

21 §.Utfodring och vattning. I paragrafen föreskrivs om utfodring och vattning av hållna djur. Bestämmelserna ska iakttas också när djuren får största delen av sin föda från naturbeten. Genom paragrafen genomförs punkterna 14—16 i bilagan till animalieproduktionsdjursdirektivet.  

Innehållet i paragrafen motsvarar i huvudsak kraven i 5 § 1 mom. i djurskyddslagen och 9 § i djurskyddsförordningen. Ett nytt krav är att däggdjur och fåglar hela tiden ska ha tillgång till vatten i sina permanenta djurhållningsplatser. I den gällande lagstiftningen förutsätts kontinuerlig tillgång till vatten på förordningsnivå för höns, kalkoner, strutsar, hongetter som mjölkas och svin som är över två veckor samt nötkreatur som är sjuka och vid varmt väder för alla nötkreatur som är under sex månader. Ett nytt krav är också att utfodringen och vattningen ska ordnas så att djuren har möjlighet att tillfredsställa sina väsentliga beteendemässiga behov i anslutning till intagande av föda och dryck. I paragrafen beaktas dessutom problem i anslutning till överdriven näringstillförsel. Enligt förslaget ska det vid utfodring av djur säkerställas att djuret får lagom mängd föda, medan det enligt den gällande lagen ska säkerställas att djur får tillräckligt med föda. Närmare bestämmelser om föda och dryck för olika djurarter utfärdas på förordningsnivå.  

Enligt 1 mom. ska när ett hållet djur utfodras och vattnas hänsyn tas till djurets fysiologiska behov och det ska säkerställas att djuret får lagom mängd föda och vatten eller någon annan dryck av god kvalitet. Födan och drycken ska anpassas till djurarten samt till djurets ålder, livsfas och kondition samt ändamålet med djuret. När utfodringen av produktionsdjur planeras ska man dessutom beakta produktionsfasen och hur mycket djuret producerar. Även andra prestationer som orsakar fysisk belastning, såsom att djuret används för arbete eller en hobby, ska beaktas i djurets föda och dryck. Varje djur måste få tillräckligt med föda för att tillgodose sitt energibehov. Å andra sidan ska överdriven energitillförsel som leder till övervikt som är skadlig för djurets välfärd hindras genom att födan anpassas till djurets behov. Den föda som ges djur ska ändå göra att de känner sig mätta. Föda eller dryck som ges djur får inte innehålla gifter eller andra ämnen eller orenheter som är skadliga för djurets välfärd. Det ska också vara förbjudet att underlåta att ge ett djur sådana näringsämnen i brist på vilka djuret kommer att insjukna. 

Tillräcklig vattentillgång hör till djurs grundläggande fysiologiska behov och är en väsentlig del av djurhållningen. Vatten är ett nödvändigt ämne bland annat för vävnader, matsmältning, tillväxt och förökning. Djur behöver också vatten för att underhålla kroppens regleringsmekanismer, såsom värmereglering, utsöndring av främmande ämnen och reglering av saltbalansen. Otillräcklig vätsketillförsel leder i allmänhet till att djurets välmående snabbt försämras. Beroende på djurarten samt djurets ålder, livsfas och kondition ska dricksvatten eller någon annan dryck antingen finns tillgänglig hela tiden eller ges djuret med jämna mellanrum.  

Beroende på djurarten kan också det lämpliga sättet att ge vatten variera. De flesta djur dricker vatten till exempel ur kärl eller dammar i naturen, medan många leddjur får den vätska de behöver endast från vattendroppar som kondenseras på ytor när luftfuktigheten är tillräckligt hög. Födans och dryckens sammansättning ska vara sådan och den ska ges på ett sådant sätt att djuret kan äta och dricka utan svårigheter. Födan och drycken ska ges djur på så sätt att de kan äta och dricka i en för dem naturlig ställning.  

Hos många djurarter är ätandet förenat med sådana väsentliga beteendemässiga behov som avses i 20 § 1 mom. och som leder till frustration om de förhindras. Enligt den föreslagna paragrafen ska utfodringen av djur ordnas så att djuren har möjlighet att tillfredsställa sina väsentliga beteendemässiga behov i anslutning till ätandet. För många flockdjur, såsom nötkreatur, är det viktigt att de har möjlighet att äta samtidigt för att undvika frustation. För nötkreatur och andra idisslare är tuggande av grovfoder en väsentlig del av ätbeteendet. Däggdjursungar har åter ett starkt sugbehov och detta måste beaktas när utfodringen av ungar ordnas. Utfodringen av djur som hålls i grupp bör ordnas så att alla djur har möjlighet att äta och dricka i lugn och ro. Konkurrens om födan i utfodringssituationer kan leda till konflikt även i en etablerad djurgrupp. Djur som hålls i grupp bör komma åt att äta och dricka utan att de andra djuren i gruppen hindrar det.  

Den föda och dryck som ges respektive djur ska innehålla alla oundgängliga näringsämnen som djuret behöver för att växa, upprätthålla livsfunktionerna och vara fysiskt aktivt. Djur som får sin föda från naturbeten ska vid behov ges tillskottsnäring eller näringstillskott, om inte betet ensamt räcker till för att tillgodose djurets näringsbehov. Den hygieniska kvaliteten på föda och dryck som ges djur ska vara sådan att djuren inte löper någon risk att insjukna. Bestämmelser om kvalitetskraven på produkter som är avsedda för utfodring av djur finns i foderlagstiftningen. 

I 2 mom. föreskrivs närmare om däggdjurs och fåglars tillgång till vatten. Enligt det ska däggdjur och fåglar hela tiden ha tillgång till vatten i de permanenta djurhållningsplatserna. Med vatten avses vatten i smält form. Kontinuerlig tillgång till vatten förutsätts dock inte för nyfödda och nykläckta djur eller för ett djur vars tillgång till vatten måste begränsas av veterinärmedicinska skäl eller för djur som tillhör vilda djurarter och som föds upp i hägn på vidsträckta områden under naturenliga förhållanden, och inte när exceptionella och svåra väderförhållanden förhindrar att vatten hela tiden hålls tillgängligt. Kontinuerlig tillgång till vatten förutsätts inte heller i sådana permanenta djurhållningsplatser där det är orimligt svårt att ordna kontinuerlig tillgång till vatten av orsaker som har att göra med djurhållningsformen och väderförhållandena. 

Bland djuren är i synnerhet däggdjur och fåglar känsliga för problem till följd av begränsad vattentillgång. Kontinuerlig tillgång till vatten behöver emellertid inte förutsättas till exempel under en kort tid i en inhägnad, en kort transport eller någon annan motsvarande kortvarig förvaring, så det är ändamålsenligt att begränsa kravet till att gälla endast permanenta djurhållningsplatser för däggdjur och fåglar. För vissa djur förutsätts ändå inte kontinuerlig tillgång till vatten. Däggdjursungar och nykläckta fågelungar behöver inte dricksvatten innan de uppnår ett sådant utvecklingsstadium då de börjar öva att skaffa föda och vatten i sin omgivning. Det kan också vara nödvändigt att begränsa tillgången till dricksvatten av veterinärmedicinska skäl till exempel i samband med sjukdomsbehandling. Veterinären ska då ha bestämt om begränsningen. De förhållanden under vilka djur som tillhör vilda djurarter och som föds upp i hägn på vidsträckta områden under naturenliga förhållanden, såsom vilt som föds upp i hägn, hålls påminner i så hög grad om förhållandena i naturen att det inte är ändamålsenligt att förutsätta kontinuerlig tillgång till vatten. Man ska kunna avvika från kravet på kontinuerlig tillgång till vatten även när det råder exceptionella och svåra väderförhållanden. Med exceptionella och svåra väderförhållanden avses i första hand köldperioder som är avsevärt kallare än normalt och då till exempel vattenledningar som normalt hålls öppna med ett elektriskt motstånd fryser och sålunda förhindrar användningen av automatiska dricksvattensystem. I praktiken ska djuren då ges dricksvatten tillräcklig ofta på något annat sätt. Årligen återkommande köldperioder ska inte betraktas som sådana exceptionella förhållanden som avses i paragrafen.  

Närmare bestämmelser om föda och dryck för hållna djur får utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning av statsrådet utfärdas också närmare bestämmelser om de permanenta djurhållningsplatser enligt 2 mom. 5 punkten, där det är orimligt svårt att hela tiden ordna tillgång till vatten på grund av djurhållningsformen och väderförhållandena. En sådan djurhållningsform är till exempel när kalvar hålls utomhus vintertid vid så kallad igloouppfödning. Vid igloouppfödning består kalvarnas boxar i allmänhet av lätta konstruktioner med flyttbara väggar och boxarna flyttas ofta på gårdsområdet mellan uppfödningspartierna för att undvika sjukdomstryck. Vid en sådan djurhållningsform är det svårt att installera ett fast dricksvattensystem som hålls ofruset med hjälp av elektriskt motstånd utan att möjligheten att flytta konstruktionerna samtidigt går förlorad. Det bör också påpekas att för kalvarnas välfärd är det viktigt att de får varmt att dricka under kalla förhållanden. I praktiken bör detta säkerställas genom att kalvarna flera gånger om dagen får dricka sig mätta på varm mjölk eller mjölkdryck och att de dessutom erbjuds varmt vatten. Det är också nödvändigt att föreskrivs om ett undantag från kravet på kontinuerlig tillgång till vatten vintertid för djur som hålls på yrkesmässiga hundgårdar för draghundar och pälsfarmer. Det skulle medföra betydande kostnader för hundgårdar och pälsfarmer att installera fasta och permanenta dricksvattensystem som hålls ofrusna med hjälp av elektriskt motstånd. På hundgårdar och pälsfarmer ges djuren vintertid vatten i allmänhet flera gånger om dagen så att vattenmängden, antalet gånger djuren ges vatten och tidpunkterna anpassas enligt djurens behov. 

22 §.Inspektion av djurs välfärd och djurhållningsplatser. I paragrafen föreskrivs om inspektion av hållna djurs välfärd, djurhållningsplatsen och sådana anordningar i anslutning till den som är avgörande för djurvälfärden. Paragrafen motsvarar 5 § 1 mom. i djurskyddslagen samt 4 § 2 mom. och 10 § i djurskyddsförordningen med den preciseringen att vid inspektionen av djuren ska särskild uppmärksamhet ägnas även djur som håller på att föda. Genom paragrafen genomförs punkt 2 i bilagan till animalieproduktionsdjursdirektivet. 

Enligt 1 mom. ska hållna djurs välfärd, djurhållningsplatsen och sådana anordningar i anslutning till den som är avgörande för djurvälfärden inspekteras tillräckligt ofta. När man bedömer vad som är tillräckligt inspektionsintervall ska man beakta djurhållningsformen, djurarten, djurets fysiologiska tillstånd samt djurhållningsplatsens förhållanden och livsmiljön.  

I 2 mom. föreskrivs att välfärden och djurhållningsplatsen för djur som står under människans omedelbara uppsikt eller omedelbart kan nås av en människa ska inspekteras dagligen eller vid behov oftare. Exempelvis sjuka djur, djur som är i dåligt skick och högdräktiga djur ska inspekteras tillräckligt ofta, så att man upptäcker förändringar i deras tillstånd och åtgärder som dessa förutsätter kan vidtas tillräckligt snabbt. Vid observationen av djur kan man också använda tekniska hjälpmedel, till exempel övervakningskameror som är placerade i djurstallet. Inom produktionsformer där ett stort antal djurs välfärd är helt beroende av människans skötsel eller som är förenade med särskilda risker till följd av till exempel djurhållningsplatsens förhållanden, ska djurens välfärd och förhållanden i regel inspekteras oftare än en gång per dag. Sådana produktionsformer är till exempel broilerhållning och nötkreatur som hålls klavade på platsen. På animalieproduktionsgårdar används numera i allt högre grad teknisk utrustning för skötseln av djuren och reglering av miljöfaktorer i utrymmena. Anordningar som är nödvändiga för djurens välfärd används allmänt för ordna till exempel ventilation och belysning i utrymmena, för att ge djuren mat och dryck samt för mjölkning av kor. Anordningarna kan fungera antingen som hjälp för djurskötaren vid skötseln av djuren eller så kan de sköta funktionerna automatiskt. Automatiska anordningars funktion övervakas ofta med hjälp av tekniska övervaknings- och larmanordningar. Å andra sidan hålls också många sällskaps- och hobbydjur i terrarier och akvarier, där miljöfaktorerna regleras med hjälp av tekniska anordningar. Exempelvis i akvarier cirkulerar och rengörs vattnet i allmänhet med hjälp av filter som fungerar med el. Det vore ändamålsenligt att man minst en gång om dagen inspekterar att dylika anordningar som är nödvändiga för djurens välfärd fungerar, så att man kan ingripa i eventuella störningar genast när de uppstår. Inspektionen kan i praktiken också genomföras med hjälp av sådana tekniska övervakningssystem till vilka ett larm som berättar om störningar är kopplat, om djurhållaren kan ta emot larm under alla tider på dygnet. 

Den dagliga inspektionsskyldigheten gäller inte djur som tillhör vilda djurarter och som föds upp i hägn på vidsträckta områden under naturenliga förhållanden, djur som sommartid hålls på svårtillgängliga beten och inte odlade fiskar som det är omöjligt att inspektera dagligen på grund av svåra väderförhållanden, istäcke eller uppfödningsmetoden. Djur som står utanför den dagliga inspektionsskyldigheten bör inspekteras regelbundet så att djurens välfärd inte äventyras i onödan. När sådana djur hålls är det särskilt viktigt att försöka säkerställa att djuren kontinuerligt har tillgång till tillräckligt med föda och vatten och att de har tillgång till skydd mot vädret. När det råder exceptionella väderförhållanden eller andra förhållanden som kan utgöra en fara för djurens välfärd ska djuren inspekteras oftare än normalt. Man ska förfara på samma sätt om det bland djuren finns sådana djur som avses i 3 mom. och som förutsätter särskild uppföljning.  

Enligt 3 mom. ska vid inspektionen av djur särskild uppmärksamhet ägnas djur som är högdräktiga, håller på att föda eller nyligen har fött avkomma samt djur som är nyfödda, sjuka, i dåligt skick eller skadade. 

Närmare bestämmelser om inspektion av djurvälfärd och djurhållningsplatser får utfärdas genom förordning av statsrådet. 

23 §.Sjuka eller skadade djur. I paragrafen föreskrivs om skyldighet att hjälpa hållna djur som är sjuka eller skadade. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak kraven i 5 § 1mom. i djurskyddslagen och i 11 § i djurskyddsförordningen. I förslaget klarläggs att ändamålsenlig vård av djur betyder vid behov också att man skaffar veterinärmedicinsk vård. Tillägget är nödvändigt eftersom EU-kommissionen har vid sina inspektioner fäst uppmärksamhet vid att punkt 4 i bilagan till animalieproduktionsdjursdirektivet är bristfälligt genomförd i detta avseende. Nytt är också kravet på att i vården av ett sjukt eller skadat djur ska strävan vara att trygga djurets funktionsförmåga och livskvalitet. 

Ett hållet djur som är sjukt eller skadat ska omedelbart ges eller skaffas behörig vård. När man upptäcker att ett djur är sjukt eller skadat, ska djurägaren eller djurhållaren omedelbart vidta åtgärder för att klarlägga sjukdomens eller skadans art och hur allvarliga den är. Beroende på arten av och allvaret hos skadan eller sjukdomen kan behövlig vård ges av antingen djurägaren, djurhållaren eller någon annan aktör eller vid behov en veterinär. Djurägaren eller djurhållaren ska ta kontakt med veterinären, om djurets sjukdom eller skada förutsätter det och djuret inte avlivas genast på grund av sjukdomen eller skadan. När behovet av veterinärvård bedöms ska särskild uppmärksamhet fästas vid den smärta och det lidande som djuret upplever. Vårdåtgärder ska vidtas eller vård skaffas omedelbart när man upptäckt att djuret är sjukt eller skadat och man har fått tillräcklig klarhet om sjukdomens eller skadans art och hur allvarlig den är.  

Sjuka eller skadade djur ska ha tillräcklig möjlighet till vila och vid behov ska djuret placeras i ett lämpligt utrymme separat från andra djur. Att ett sjukt eller skadat djur får tillräcklig vila är en viktig del av vården av djuret. Den mängd vila som ett djur behöver är beroende av sjukdomens eller skadans art. I vissa fall kan möjlighet till tillräcklig vila förutsätta att djuret flyttas till en sjukbox eller något annat lugnt utrymme, medan det i vissa fall räcker med att tillfälligt begränsa användningen av djuret för arbete eller hobby för att det ska få tillräcklig vila. Det kan också vara nödvändigt att placera djuret i en sjukbox eller något annat lämpligt utrymme med tanke på uppsikten över djuret och vårdåtgärderna. Genom att hålla djuret åtskilt kan man också förebygga spridningen av smittsamma sjukdomar till andra djur. Bestämmelser om utrymmen som behövs för vård och isolering av sjuka eller skadade djur finns i förslaget till 39 §. En sjukbox eller något annat utrymme där ett sjukt eller skadat djur hålls ska vara sådan att djurets återhämtning främjas. Utrymmet ska vara så lugnt som möjligt och djuret ska ha en lämplig viloplats där. Vid behov ska det ses till att det finns extra värme i utrymmet. Om ett socialt djur separeras från andra djur kan det leda till betydande stress hos djuret. För ett sådant djur ska man försöka ordna möjlighet till socialt umgänge med andra djur även medan djuret hålls åtskilt, om det inte är omöjligt till exempel för att förhindra spridningen av smittsamma sjukdomar. Ofta går det att ordna så att djuret har syn- och luktkontakt med andra djur, även om rörelsekontakt mellan djuren inte rekommenderas.  

I 2 mom. föreskrivs om vård och avlivning av sjuka eller skadade djur. I vården av ett sjukt eller skadat djur ska strävan vara att trygga djurets funktionsförmåga och livskvalitet. När beslut fattas om ett sjukt eller skadat djurs vård och när vården ges ska utgångspunkten vara att ombesörja djurets välfärd och saken ska i första hand granskas ur djurets synvinkel. När vårdbeslut fattas och vård ges ska strävan vara att trygga djurets fysiska och psykiska funktionsförmåga så att djurets välfärd inte äventyras i onödan. Målet ska vara att trygga en god livskvalitet för djuret såväl under som efter vården. Bestämmelserna hänför sig till bestämmelserna om respekt för djur samt förbuden mot att orsaka onödig smärta och onödigt lidande samt att i onödan riskera välfärden i 6 § i den föreslagna lagen.  

Ett sjukt eller skadat djur ska avlivas, om sjukdomens eller skadans art kräver det. Vid bedömningen är det viktigt att fundera på vilken slags smärta och lidande sjukdomen eller skadan samt behandlingen av sjukdomen eller skadan bedöms orsaka djuret. Vid bedömningen ska man beakta inte bara den fysiska smärtan utan också det psykiska lidande som behandlingen av sjukdomen eller skadan orsakar, såsom den stress och ångest som vårdåtgärderna och konvalescenstiden medför. Med tanke på bedömningen är det också viktigt att uppskatta hur sannolikt det är att djuret återhämtar sig från sjukdomen eller skadan och vilka permanenta förändringar den medför för djurets välfärd. Djuret ska avlivas om det är sannolikt att den smärta som orsakas djuret inte kan lindras tillräckligt. Djuret ska också avlivas om man kan förvänta sig att djurets livskvalitet försämras avsevärt till följd av sjukdomen eller skadan. Vid bedömningen måste man naturligtvis också ta hänsyn till om den vård som djuret behöver kan ordnas i praktiken. Exempelvis ekonomiska begränsningar i anslutning till vården av djuret och problem med de praktiska vårdarrangemangen kan förhindra att vård ges. Djuret ska avlivas, om det inte kan ges den vård det behöver och om detta orsakar djuret sådan smärta eller sådant lidande som avses i paragrafen. Ett djurs smärta och lidande får inte förlängas av ekonomiska eller sociala orsaker. 

24 §.Förbud mot att tvinga djur att äta och dricka. I paragrafen ingår ett förbud mot att tvinga djur att äta och dricka. Bestämmelser som förbjuder tvångsmatning finns i 11 § i djurskyddslagen. För tydlighetens skull kompletteras förbudet mot tvångsmatning så att det blir förbjuda att tvinga djur att dricka.  

Det ska vara förbjudet att tvinga ett djur att äta och dricka till exempel för att det ska bli fetare eller för att öka avkastningen. Med stöd av bestämmelsen är det till exempel förbjudet att tvångsmata gäss. Bestämmelsen gäller inte när djur tvingas att äta eller dricka av veterinärmedicinska skäl. Det är således tillåtet att tvinga ett nyfött djur som lider av näringsbrist att dricka. Däremot är inte godtagbart att till exempel rutinmässigt tvinga alla nyfödda kalvar att dricka. 

25 §.Avel. Paragrafen innehåller allmänna krav som ska iakttas vid avel samt bestämmelser om avel och avelsmetoder som är förbjudna. I djurskyddslagen bestäms om avel i 8 §. Ett nytt krav är skyldighet för den som äger eller håller däggdjur att hindra djuren från att föröka sig okontrollerat. Syftet med paragrafen är att i allt högre grad styra aveln i en riktning som beaktar djurvälfärden. Exempelvis överdriven betoning av vissa utseendemässiga drag i avelsmålen har lett till att sådana extrema drag gynnats som orsakar problem för sällskaps- och hobbydjurs välfärd. Motsvarande utveckling har ägt rum även inom aveln av produktionsdjur, framför allt om strävan har varit att öka avkastningsförmågan till det yttersta utan att fästa tillräcklig uppmärksamhet vid djurens välfärd. I stället för att gynna dessa extrema drag bör man inom aveln framför allt sträva efter att producera välmående djur. Djur med extrema drag som medför men för välfärden bör inte användas för avel, om det inte till exempel med hjälp av gentestning kan säkerställas att avkomlingarna inte ärver menet eller om inte avsikten är att till exempel genom raskorsning förbättra avkomlingarnas egenskaper i detta avseende. Då måste det emellertid alltid säkerställas att förökningen inte orsakar djuret självt men i anslutning till välfärden på grund av dessa extrema drag.  

Hos djur förekommer också ärftliga sjukdomar och defekter, och de senaste åren har man genom forskning fått mycket ny kunskap om hur de nedärvs. Ärftliga sjukdomars prevalens ökar ofta framför allt inom djurbestånd där det förekommer inavel. Förekomsten av ärftliga sjukdomar och defekter kan förebyggas genom att djur som bär på dem undantas från aveln. Det är också viktigt att se till att djurbeståndets genetiska variation är tillräckligt stor för att förhindra att sjukdomarna ökar och livskraften försämras. Ärftliga sjukdomar och defekter kan i vissa fall förebyggas genom att man granskar uppgifter om djurens härstamning eller undersöker djuret med tanke på sjukdomen eller defekten. Även gentester används för att klarlägga vilket genom ett djur som är tänkt för avel har med avseende på sjukdom. Även egenskaper som eftersträvas vid aveln, såsom pälsens färg, kan vara förenad med genetiskt icke önskvärda drag, såsom avsaknad av något sinne eller letalfaktorer. Även när det gäller dylika defekter borde man undvika sådana avelskombinationer som leder till att avkomlingar ärver defekten. 

Paragrafens bestämmelser tillämpas på all sådan förökning av djur som sker i samband med djurhållning och där människan beslutar vilka djur som ska föröka sig och således föra sina gener och egenskaper vidare till kommande generationer. Med avel avses i allmänhet målinriktad djuruppfödning så att man försöker producera djur med ett visst genom och vissa egenskaper. I paragrafen avses med avel dessutom sådan förökning av djur i människans vård som inte har något klart definierat mål vad gäller genom eller eftersträvande egenskaper. Det kan vara fråga om sådan verksamhet till exempel när en viss djurgrupp i människans vård tillåts föröka sig planlöst. Paragrafen tillämpas på såväl renrasiga som blandrasiga djur som förökar sig liksom på produktion av ras- eller artkorsningar. Med avel avses såväl naturlig som artificiell reproduktion, inklusive användning av genteknikmetoder. Med artificiell reproduktion avses till exempel seminering och embryoöverföring. Med genteknikmetoder kan man åter förändra ett djurs genom på sätt som inte förekommer i naturen. Som exempel på användning av genteknik kan nämnas djur med överförda gener. Avel inom verksamheten med djurförsök regleras i lagstiftningen om försöksdjur. 

I 1 mom. föreskrivs om målen för avel. Strävan med avel ska vara att producera livskraftiga, funktionsdugliga och friska djur. För att uppnå detta mål bör vid avel användas fysiskt och psykiskt friska djur, som kan antas överföra dessa egenskaper även till sina avkomlingar. De djur som föds till följd av avel bör ha sådana egenskaper att de kan leva ett för arten typiskt liv. Djuren bör kunna röra sig, använda sina sinnen samt klara av normala beteendeformer som är typiska för djurarten i fråga. Djurens organism bör fungera normalt, och djuren får inte lida av sådana kroniska sjukdomar eller defekter som permanent försämrar livskvaliteten. Djur får inte ha sådana extrema psykiska drag som försämrar deras livskvalitet. 

I 2 mom. föreskrivs om förbjuden avel. I 1 punkten förbjuds användning av sådana avelskombinationer som sannolikt överför sjukdomar eller andra egenskaper som medför betydande men för avkommans välfärd. Syftet med bestämmelsen är att förhindra att sådana avelskombinationer används som sannolikt medför att det föds djur som på grund av sjukdom eller någon annan orsak har försämrad psykisk eller fysisk funktionsförmåga eller djur vilkas möjligheter till arttypiskt beteende är försämrade av någon annan orsak. Men för välfärden kan betraktas som sannolika om användningen av en avelskombination på grundval av befintlig information innebär större risk än genomsnittet att avkomlingarna ärver sjukdomar eller andra egenskaper som avses i paragrafen.  

I bestämmelsen avsedda gener som medför men för välfärden kan vara letalfaktorer eller gener i anslutning till vissa sjukdomar eller andra men för välfärden, såsom extrema anatomiska drag eller strukturella svagheter. Letalfaktorer som leder till att avkomlingarna dör eller är gravt missbildade förekommer till exempel hos vissa hund- och kattraser som saknar svans eller har stubbsvans. Nötkreatursrasen belgisk blå har en genmutation som orsakar sjukdomen muskelhypertrofi, och som ger djuret betydligt större muskler än normalt. På grund av den stora köttmassan förekommer bland annat hjärtproblem hos dessa nötkreatur och i allmänhet kan de inte föda på naturlig väg. Som extrema anatomiska drag betraktas till exempel överdrivet kort nos och till följd av dessa strukturellt trånga andningsvägar hos hundar och katter, som kan orsaka djuret kontinuerliga andningssvårigheter. Överdrivna hudveck orsakar åter ögonskador och kroniska hudinfektioner hos flera djurarter. Onaturlig storlek och form på ögonen eller ögonlocken kan orsaka felaktig ögonlocksställning samt utsätta ögonen för skador, framfall av ögonbulben och upprepade ögoninfektioner. Exempelvis inom aveln av guldfiskar har det utvecklats varianter hos vilka felaktig ögonställning leder till stegvis blindhet. Strukturella svagheter, såsom felaktig benställning, onormalt bett och bestående fontanell i skallbenen kan också medföra betydande men för djurets välfärd. Exempelvis hos dvärgkaninraser förekommer ärftligt felaktigt bett, som står i förbindelse med en framavlad alltför kort skallform. Hos farmade rävar förekommer åter felaktig benställning som beror på ett ärftligt anlag.  

Sjukdomar och strukturella svagheter som beror på sådana letalfaktorer, ärftliga sjukdomar och extrema anatomiska drag som de ovannämnda medför i allmänhet att djurs allmänna fysiska funktionsförmåga försämras. Många sjukdomar och defekter försämrar dessutom djurs förmåga att bete sig på ett arttypiskt sätt. Exempelvis många sjukdomar i rörelseapparaten försämrar djurs möjligheter att röra sig på ett arttypiskt sätt och utföra till exempel för arten typiskt undersökningsbeteende eller socialt beteende. Den psykiska funktionsförmågan försämras till exempel av olika beteendestörningar, av vilka en del har konstaterats vara ärftliga. Även nedärvning av ett djurs karaktär måste beaktas vid valet av avelsdjur. Synnerligen skygga eller aggressiva djur bör inte användas för avel. Överdriven skygghet eller aggressivitet gör djuret stressat och det har ofta problem med att anpassa sig till sin omgivning och ett liv med människor och andra djur. Skygga och aggressiva djur kan genom sitt beteende utgöra en säkerhetsrisk för andra djur samt sina skötare och andra personer som har att göra med djuren.  

Med tanke på tillämpningen av 2 mom. 1 punkten är det av betydelse att bedöma när ovannämnda sjukdomar eller andra egenskaper anses medföra betydande men för djurets välfärd. Som sådana ska betraktas åtminstone kroniska sjukdomar eller egenskaper som orsakar djuret fortlöpande eller återkommande smärta eller lidande eller som hindrar djuret från att till exempel röra sig på arttypiskt sätt. Om det krävs till exempel kirurgiska korrigeringsåtgärder eller fortlöpande eller ofta återkommande medicinering av djuret för att trygga djurets välfärd, är det sannolikt fråga om en i bestämmelsen avsedd förändring som medför betydande men för välfärden. Avsaknad av sinnen, såsom medfödd eller framskridande blindhet och dövhet ska också betraktas som sådana defekter som medför betydande men för välfärden. Man ska också avhålla sig från sådana förändringar av djurets utseende som orsakar betydande svårigheter i det sociala beteendet mellan djur. Exempelvis hos fiskarter kan avlägsnande av vissa varselfärger genom avel avsevärt försvåra fiskarnas sociala umgänge. 

Med tanke på tillämpningen av bestämmelsen bör man dessutom lägga märke till att uttryckligen avkomlingarnas förväntade välfärd är av betydelse. Om ett djur ser friskt ut, men man vet att det till exempel bär på en ärftlig sjukdom som orsakas av en gen i dess genom, bör det inte föröka sig med en annan känd bärare, om kombinationen sannolikt skulle ge sjuka avkomlingar. En sådan sjukdomsbärare kan dock ofta para sig med ett djur som ser friskt ut och som har ett friskt genom utan risk för att avkomlingarna ska insjukna. En sådan avelskombination är möjlig, eftersom den inte medför någon fara för avkomlingarnas välfärd. Med stöd av bestämmelsen är det inte nödvändigtvis förbjudet att använda ett djur som ser sjukt ut till avel, om det kan säkerställas att det inte för sjukdomen eller defekten vidare till sina avkomlingar. Användning av ett sådant djur för avel förutsätter dock att man överväger om situationen motsvarar övriga krav i djurskyddslagstiftningen och medför användningen för avel sådant men för djurets välfärd som avses i 2 mom. 3 punkten. 

Med stöd av 2 mom. 2 och 3 punkten är det också förbjudet att använda sådana djur för avel som på grund av en ärftlig egenskap eller sjukdom inte kan föröka sig på naturligt sätt eller förökningen sannolikt medför betydande men för djurets välfärd. Syftet med bestämmelsen är att skydda sådana djurs välfärd som används för avel. Den bidrar också till att förhindra att drag som bidrar till svåra födslar och andra förökningssvårigheter nedärvs till följande generationer. Bestämmelsen tillämpas på såväl hon- som handjur. Med förökning avses all verksamhet i anslutning därtill, såsom betäckning, dräktighet, födsel och skötsel av avkomlingarna. Men för välfärden ska anses sannolika om risken för men enligt befintlig kunskap är större än genomsnittet. Med en ärftlig egenskap eller sjukdom avses ett strukturellt eller annat fel eller en sjukdom som ärvs och som förhindrar naturlig förökning. Däremot hindrar inte till exempel oförmåga att föröka sig som beror på till exempel en olycka eller en icke-ärftlig sjukdom att djuret används för avel med stöd av 2 mom. 2 punkten. Då måste man emellertid säkerställa att förökningen inte orsakar i 2 mom. 3 punkten avsett men för djurets välfärd.  

Ett djur som till exempel på grund av sin kroppsbyggnad inte kan föda sina avkomlingar utan kejsarsnitt bör inte användas för avel. Ett djur bör inte heller användas för avel när man kan förvänta sig att avkomlingarnas storlek eller extrema strukturella drag förhindrar en naturlig födsel. Också hannar som används för avel bör kunna föröka sig på naturligt sätt. I praktiken får djuret inte ha till exempel någon sådan ärftlig egenskap som hindrar normalt betäckningsbeteende. I sådana fall ska det också vara förbjudet att använda seminering för att göra det möjligt att använda djuret för avel. 

Alltför ofta återkommande förökning eller förökning som sker vid för ung eller gammal ålder kan äventyra i synnerhet honors välfärd. Dräktighet, födelse och ofta även skötsel av avkomlingarna anstränger djuret, vilket bör beaktas i skötseln av djuret och när det används för avel. Tikar som ofta fått valpar har lett till problem framför allt i så kallade valpfabriker, där man producerar hundvalpar för att uppnå maximal ekonomisk nytta. Bestämmelsen kan vid behov preciseras i förordningarna om enskilda djurarter genom att det till exempel i fråga om hundar föreskrivs hur ofta en tik kan få valpar och vad som är den yngsta tillåtna betäckningsåldern för respektive djurart.  

I 3 mom. förbjuds användning av sådana avelsmetoder som kan medföra betydande men för djurets välfärd. Med avelsmetoder avses till exempel insamling av könsceller samt metoder som används vid betäckning av djur. Seminering och embryoöverföring som allmänt används vid avel medför inte sådant betydande men för välfärden som avses i bestämmelsen. Närmare bestämmelser om förbjudna metoder får utfärdas genom förordning av statsrådet. Det ska till exempel vara förbjudet att använda elektroejakulation för insamling av sperma samt avelsmetoder där man tyr sig till kejsarsnitt för att producera djur. Genom förordning får det också föreskrivas om förbud mot så kallad tvångsbetäckning. 

I 4 mom. föreskrivs om skyldighet för dem som äger och håller däggdjur att hindra sina djur från att föröka sig okontrollerat. Bestämmelsen är ny och syftet med den är att minska de välfärdsproblem som uppstår när djurpopulationer förökar sig okontrollerat. Exempelvis katter som rör sig fritt utomhus och förökar sig okontrollerat leder lätt till halvvilda kattpopulationer. Även i hund- och kattfabriker kan det hända att man låter djuren föröka sig obegränsat för att maximera antalet valpar och kattungar. I populationer som får föröka sig okontrollerat uppstår ofta välfärdsproblem på grund av inavel, sjukdomar och parasiter som sprider sig från ett djur till ett annat samt att djuren inte är vana vid människor. Mödrar som hela tiden föder ungar blir lätt överansträngda och avkomlingarna föds i en miljö där det inte finns ordentliga förutsättningar att sköta mödrarna och avkomlingarna. Okontrollerad förökning bland däggdjur kan förhindras genom gruppindelning och övervakning av djuren samt till exempel sterilisering av katter som rör sig fritt utomhus. Även inom ansvarsfull djurhållning sker enskilda betäckningar i misstag, och sådana enstaka fall ska inte betraktas som i paragrafen avsedd okontrollerad förökning. Däremot ska sådan djurhållning vara förbjuden där djuren fortlöpande eller planlöst förökar sig med varandra och som medför klara men för djurens välfärd. Närmare bestämmelser om vilka åtgärder djurägaren eller djurhållaren ska vidta för att hindra djuren från att föröka sig okontrollerat får utfärdas genom förordning av statsrådet.  

Genom förordning av statsrådet får det också vid behov föreskrivas närmare om vilka djur som inte får användas för avel. 

26 §.Upphittade djur. I paragrafen föreskrivs om skyldighet för landskapet att inom sitt område ordna tillfällig skötsel av herrelösa hundar och katter samt andra små sällskaps- och hobbydjur som påträffas och tas fast. Syftet med paragrafen är att skydda sällskaps- och hobbydjur som rymt från dem som håller dem från välfärdsproblem och å andra sidan också att hindra djur som springer lösa från att störa allmän ordning och säkerhet. Ett nytt krav är att landskapet enligt 1 mom. också ska se till att det ordnas transport av fasttagna djur till mottagningsplatsen. Inom den nuvarande hittedjursverksamheten har det upplevts som ett stort problem att ingen aktör har ålagts att sköta transporten av djur från den plats där djuret tagits fast till den av kommunen anvisade mottagningsplatsen. I praktiken har detta försvårat omhändertagandet av djur och lett till situationer där ett djur som tagits fast inte har kunnat transporteras till mottagningsplatsen. En del kommuner har frivilligt ordnat transport av djur genom att avtala om transporten med till exempel den som upprätthåller mottagningsplatsen eller den lokala djurskyddsföreningen.  

Strävan är att ett upphittat djur snabbt och effektivt ska återbördas till djurägaren eller djurhållaren genom att i förslaget till 2 mom. föreskriva om skyldighet för den som håller mottagningsplatsen att kontrollera om djuret eventuellt har någon märkning eller annan identifikation och skyldighet att vidta skäliga åtgärder för att på tag på djurägaren eller djurhållaren. Om djurägaren eller djurhållaren inte påträffas ska information om att djuret tagits om hand publiceras på mottagningsplatsens webbplats och dessutom vid behov på något annat lämpligt sätt, till exempel genom en annons i lokaltidningen. Samtidigt förkortas förvaringstiden för upphittade djur så att djuren ska förvaras 10 dagar i stället för tidigare 15 dagar. Största delen av de sällskaps- och hobbydjur som tas om hand är katter och hundar. Enligt en utredning som ministeriet låtit göra är största delen av hundarna redan för närvarande ID-märkta med antingen mikrochip eller tatuering. I fortsättningen är avsikten att föreskriva om obligatorisk ID-märkning och registrering av hundar i djuridentifieringslagstiftningen. Även en del katter ID-märks, även om antalet ID-märkta katter antas vara betydligt lägre än antalet ID-märkta hundar. Ägare till ID-märkta djur kan redan nu registrera sina kontaktuppgifter i register som förs av till exempel hund- eller kattorganisationer, djurskyddsföreningar eller andra privata aktörer. Den som håller mottagningsplatsen ska kontrollera om ett omhändertaget djur har en identifikation och försöka ta reda på om ägarens kontaktuppgifter finns i allmänt använda register. För tydlighetens skull föreskrivs i 2 mom. också om vård av upphittade djur som är sjuka och skadade. För upphittade djur som är sjuka eller skadade ska omedelbart ordnas med sådana första hjälpen-åtgärder som djuret behöver och annan skälig vård för att behandla sjukdomen eller skadan. I praktiken aves med första hjälpen-åtgärder och vård sådan oundgängliga första hjälpen-åtgärder och annan veterinärmedicinsk vård som ska ges djuret för att trygga dess välfärd tills djurägaren eller djurhållaren påträffas eller djuret säljs, överlåts på något annat sätt eller avlivas. Som skälig vård kan betraktas till exempel att ett brutet ben gipsas och djuret ges smärtlindring, däremot kan det inte förutsättas att brottet korrigeras kirurgiskt. Vid bedömningen av vad som är skälig vård ska kostnaderna för den behövliga vården och djurets behov av fortsatt vård beaktas. 

Enligt 3 mom. ska ett upphittat djur förvaras minst 10 dagar efter det att djurägaren eller djurhållaren har underrättats om att djuret tagits om hand eller det meddelande om omhändertagandet som avses i 2 mom. har publicerats. Därefter har landskapet rätt att sälja djuret, överlåta det på annat sätt eller avliva det. Om ett djur har sålts och inkomsten av försäljningen är större än kostnaderna för skötseln av djuret, ska landskapet förvara de återstående medlen för djurägarens räkning i tre månader efter det att djuret lämnades till mottagningsplatsen, varefter medlen tillfaller landskapet. 

Enligt 4 mom. ska landskapet ha rätt att av djurägaren eller djurhållaren ta ut ersättning för behövliga och skäliga kostnaderna för omhändertagande, skötsel och eventuell avlivning av djuret. Med kostnader för omhändertagande avses också kostnaderna för transport av djuret från det ställe där det tagits fast till mottagningsplatsen för upphittade djur.  

För att säkerställa att information om hundar som tagits om hand med stöd av jaktlagen också finns hos landskapets mottagningsplats för upphittade djur, föreslås i 5 mom. skyldighet för polisen att underrätta landskapets mottagningsplats för upphittade djur om anmälningar som avses i 55 § 1 mom. i jaktlagen.  

En nyhet är också skyldighet för landskapet att årligen utarbeta och publicera statistik över upphittade djur inom dess verksamhetsområde. Djurhem för upphittade djur innebär i praktiken sådant yrkesmässigt eller annars storskaligt hållande av sällskaps- och hobbydjur som avses i 59 § i den föreslagna lagen, varför de ska föra en sådan förteckning som avses i 62 § över djurarter och djur som verksamheten omfattar. Det föreslagna statistikkravet förutsätter att dessa befintliga uppgifter insamlas och publiceras årligen. Med hjälp av statistiken kan man följa hur antalet upphittade djur utvecklas regionalt och i hela landet. Uppgifterna är nödvändiga för att planera och inrikta åtgärderna i syfte att främja en ansvarsfull djurhållning och minska antalet upphittade djur. 

Närmare bestämmelser om ordnandet av tillfällig skötsel av upphittade djur och om utarbetandet av statistik över upphittade djur får utfärdas genom förordning av statsrådet. 

27 §.Utomstående tjänsteproducenter vid ordnandet av tillfällig skötsel av upphittade djur. Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen kan landskapet skaffa tjänster som avser upphittade djur från en utomstående tjänsteproducent. I praktiken har kommunerna även nu skaffat tjänsterna från en utomstående aktör, till exempel ett hundpensionat. Situationen klarläggs genom att det ställs krav på utläggning av verksamheten för att säkerställa att verksamheten som gäller upphittade djur ordnas på behörigt sätt i samtliga fall. Tjänsterna kan skaffas från en aktör enligt 59 § i den föreslagna lagen som håller sällskaps- och hobbydjur yrkesmässigt eller annars storskaligt. Dessa aktörer är även i övrigt skyldiga att anmäla sin verksamhet till tillsynsmyndigheten, och bedrivandet av verksamheten är förenat med vissa särskilda förpliktelser, såsom att föra förteckningar över de djurarter och djur som hålls. 

Tjänsteproducenten ska ha utsett en ansvarig person som ska se till verksamheten bedrivs i enlighet med kraven. Den ansvariga personen ska vara myndig, dvs. ha fyllt 18 år. Dessutom förutsätts att personen inte är försatt i konkurs eller att hans eller hennes handlingsbehörighet inte har begränsats. På en mottagningsplats för upphittade djur förvaras och hanteras egendom som tillhör andra, små sällskaps- eller hobbydjur som varit lösa. Förutom det känslomässiga värdet kan djurets penningmässiga värde i vissa fall vara avsevärt. Verksamheten är förenad med skyldigheter mot bland annat mottagningsplatsens kunder och myndigheterna. Exempelvis ur landskapets synvinkel är det viktigt att aktören har tillräckliga resurser att klara av de utlagda uppgifterna på ett tillförlitligt och korrekt sätt. Ur magistratens register över förmynderskapsärenden utfärdas intyg av vilka det framgår om en person har förordnats en intressebevakare eller om hans eller hennes handlingsbehörighet har begränsats. Information om konkurser fås från Rättsregistercentralens konkursregister. Till följd av verksamhetens natur får den ansvariga personen inte heller ha meddelats djurhållningsförbud. 

Enligt 2 mom. får mottagningsplatsen ta ut kostnaderna för omhändertagandet av djuret av djurhållaren eller djurägaren. I allmänhet betalas kostnaderna samtidigt som djuret hämtas från mottagningsplatsen. Eftersom avtalen mellan landskapet och tjänsteproducenten om ordnandet av verksamheten kan variera, ska det överenskommas uttryckligen om hur kostnaderna tas ut i avtalet om produktion av tjänsterna. Likaså ska man komma överens om redovisning av ersättningen till landskapet eller förvaring av den eller hur den annars ska användas. 

I 3 mom. ingår en bestämmelse om straffrättsligt tjänsteansvar och skadeståndsansvar. Vid utläggningen av tjänsteproduktionen är det fråga om skötsel av landskapets uppgifter. Därför är det nödvändigt att ta in en särskild bestämmelse om det straffrättsliga tjänsteansvaret för aktörer utanför myndighetsmaskineriet. Tjänsteansvaret riktas mot den ansvariga personen som avses i förslaget till 1 mom. I fråga om skadeståndsansvaret hänvisas dessutom till skadeståndslagen.  

28 §.Tagande av vilda djur för uppfödning. I paragrafen föreskrivs om tagande av vilda ryggradsdjur för uppfödning. Med tagande för uppfödning avses att ett djur infångas och hålls i fångenskap. Exempelvis ringmärkning av fåglar, där djuret försätts i frihet genast efter åtgärden, är inte sådant tagande för uppfödning som avses i bestämmelsen. Med tagande för uppfödning avses inte heller till exempel levande fiskar eller kräftor som i samband med fiske kortvarigt förvaras i till exempel en sump.  

Med stöd av 1 mom. är det i princip förbjudet att ta vilda ryggradsdjur för uppfödning. Bestämmelsen tillämpas på alla vilda ryggradsdjur som lever i Finlands natur, medan den gällande lagen förbjuder endast tagande av vilda däggdjur och fåglar för uppfödning. Förbudet ska dock inte tillämpas i situationer där dispens att fånga och inneha djur har beviljats med stöd av naturvårdslagen, jaktlagen eller lagen om fiske. I 48 § i naturvårdslagen föreskrivs om dispens som gäller innehav av nationellt fredade djurarter och i 49 § i den lagen om dispens som gäller djur som är fredade inom Europeiska gemenskapen. I 40 § i jaktlagen föreskrivs om fångande av djur för viltvårdsändamål och i 41 § om dispens från bestämmelserna om fredning av viltarter samt från bestämmelserna om fångande av djurarter som inte är fredade genom jaktlagen. I 47 § i lagen om fiske föreskrivs åter om dispens som gäller fiske av fiskarter och fiskbestånd som är fredade genom lagen om fiske.  

Dispensmöjligheterna enligt naturvårdslagen, jaktlagen och lagen om fiske gäller i första hand de djurarter som är fredade genom respektive lag. Dessutom är det nödvändigt att föreskriva om undantag som behövs för tagande för uppfödning av andra djur än sådana om omfattas av de dispenser som uppräknas i 1 mom. Bestämmelser om dessa ingår i 2 mom. För det första ska det vara tillåtet att ta sådana djur för uppfödning som ska hållas i djurpark även i de situationer där det inte krävs dispens enligt 1 mom. för att få ta djur för uppfödning. Djurpark definieras i 5 §. Det ska också vara tillåtet att ta fiskar för uppfödning för fiskodling, utplantering eller utbildning eller för andra fiskerihushållningsändamål som avses i lagen om fiske. Det ska vara tillåtet att ta djur för uppfödning för vetenskaplig forskning även när det gäller sådana djurarter som inte omfattas av dispensmöjligheterna enligt 1 mom. Man bör lägga märke till att vetenskaplig forskning kan förutsätta även sådant projektgodkännande som avses i 24 § i lagen om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål eller undervisningsändamål. Ett vilt djur i hjälplöst tillstånd ska också kunna tas för uppfödning för att ges vård. Närmare bestämmelser om vården finns i 29 §.  

Med avvikelse från den gällande lagen ska det inte längre vara tillåtet att ta vilda djur för uppfödning i hägn i syfte att producera kött, ägg eller avelsdjur för kött- eller äggproduktion. Däremot ska det fortfarande vara möjligt att ta vilt för uppfödning i viltvårdssyfte med tillstånd enligt 40 § i jaktlagen. I 13 § i den gällande djurskyddslagen tillåts också tagande av vilda djur för uppfödning för något annat godtagbart tillfälligt behov. Enligt förarbetena till paragrafen kan ett sådant behov vara till exempel en viktig undervisningssituation eller att hjälpa ett moderlöst djur. Den tillfälliga vård som avses i 2 mom. 4 punkten i den föreslagna lagen kan också betyda hjälp som ges ett moderlöst djur. Någon motsvarande möjlighet till undantag som gäller alla djurarter och som hänför sig till undervisning ingår dock inte i den föreslagna paragrafen, eftersom det inte längre har ansetts nödvändigt. Utvidgningen av paragrafens tillämpningsområde till alla ryggradsdjur innebär i praktiken att det också blir förbjudet att ta till exempel kräldjur som inte är fredade genom naturvårdslagen, såsom huggormar, för uppfödning i andra situationer än sådana som avses i 2 mom. i den föreslagna paragrafen.  

Det bör påpekas att det enligt annan lagstiftning är förbjudet att inneha vissa djurarter, såsom invasiva främmande arter. Bestämmelser om invasiva främmande arter finns i lagen om hantering av risker orsakade av främmande arter. Dispensmöjligheterna i 2 mom. i den föreslagna paragrafen ska inte tillämpas i en situation där det står i konflikt med ett förbud på något annat ställe i lagstiftningen. 

29 §.Vård av vilda djur i hjälplöst tillstånd. I paragrafen föreskrivs om vård av skadade djur eller djur som annars befinner sig i hjälplöst tillstånd. I förslaget till 7 § 3 mom. föreskrivs om skyldighet att hjälpa vilda djur som är sjuka eller skadade eller annars befinner sig i hjälplöst tillstånd. Enligt förslaget till 28 § 2 mom. 4 punkten får man ta ett vilt djur i hjälplöst tillstånd för uppfödning för att ge det vård, om inte någon annan lagstiftning förhindrar det. I paragrafen föreskrivs om kortvarigt omhändertagande av ett djur för att ge det första hjälpen eller överlämna det för vård. I förslaget till 60 § föreskrivs om vård av djur under en längre tid, som är anmälningspliktig verksamhet.  

Enligt 13 § i djurskyddslagen kan vilda däggdjur och fåglar tas för uppfödning för tillfällig sjukvård för djuret eller något annat godtagbart tillfälligt behov. Ett djur som har omhändertagits för vård ska försättas i frihet då dess tillstånd möjliggör detta, om det kan antas att djuret utan svårighet anpassar sig till ett liv i naturtillstånd. Om djuret inte kan försättas i frihet och vården av det inte kan ordnas, ska djuret avlivas. I praktiken har det dock rått oklarhet om hur länge tillfällig vård som ges ett djur kan fortsätta. Det har också varit oklart hur vård under längre tid kan ordnas efter den tillfälliga vården av djuret och vem som kan ordna den. I den gällande lagstiftningen ställs inga kompetenskrav på dem som vårdar skadade vilda djur, de utrymmen som används i vården eller vården över huvud taget. Det föreskrivs inte heller när och hur djuren ska försättas i frihet. I praktiken har situationen lett till att välmenande medborgare kan vårda vilda djur även långa tider fast de har bristfälliga kunskaper och färdigheter. Man har sällan tillräckliga utrymmen för vården av djuren och det kan hända att djuren ges felaktig föda. Djuren kan också bli onödigt tama under vården. Välmenad hjälp kan medföra endast onödigt lidande för djuren. Även för att försätta ett djur i frihet krävs sakkunskap om när djuret är tillräckligt rehabiliterat för att klara sig i naturen. Djuret bör också försättas i frihet på ett sådant ställe där det inte medför olägenheter för andra djur, människor eller miljön.  

Enligt den föreslagna paragrafen får medborgare omhänderta ett vilt djur som är skadat eller annars i hjälplöst tillstånd endast kortvarigt för att ge det första hjälpen eller överlämna det för vård. Efter första hjälpen-åtgärderna ska djuret antingen försättas i frihet när dess tillstånd förutsätter det, överlämnas för vård till en vårdplats som avses i 60 § eller avlivas. Djuret ska avlivas om det inte går att försätta det i frihet eller om det inte är möjligt eller ändamålsenligt att ordna fortsatt vård. I praktiken är medborgarnas första hjälpen-åtgärder i allmänhet begränsade till kortvarig observation av ett skadat djur under fångenskapen eller infångande av ett djur för att flytta det från en farlig omgivning till en tryggare plats. Det är ändamålsenligt att skadade eller sjuka djur samt moderlösa ungar som kräver vård under en längre tid så snabbt som möjligt överlämnas för kompetent vård, varvid de har bättre möjligheter att klara sig och djuret behöver inte lida i onödan till följd av okunskap. Om en medborgare själv vill ge djuret dylik annan vård än första hjälpen, ska han eller hon göra en i 60 § avsedd anmälan om verksamheten till landskapet.  

30 §. Djurskötares behörighet och tillräckligt antal djurskötare. I paragrafen föreskrivs om allmänna kompetenskrav för djurhållare och andra djurskötare. Den som håller djur yrkesmässigt eller annars storskaligt är också skyldig att se till att ett tillräckligt antal kompetenta personer sköter djuren. Den som håller djur yrkesmässigt är dessutom skyldig att instruera och handleda sina anställda som deltar i skötseln och hanteringen av djuren. I 5 a § i djurskyddslagen föreskrivs om motsvarande skyldigheter för den som äger eller håller produktionsdjur.  

Av de faktorer som inverkar på välfärden för djur som hålls av människan har djurskötaren i allmänhet en avgörande betydelse. De personer som deltar i den dagliga skötseln av djuren kommer regelbundet i kontakt med djuren och de borde upptäcka och ingripa i förändringar i djurens välfärd. Bedömning av djurens välfärd och ingripande i eventuella problem förutsätter dock kunskap om djurens normala beteende och om hur problem kan förebyggas och lösas. En kompetent skötare kan bedöma djurens beteende och hälsa och miljöns inverkan på djurens välfärd. När en kompetent skötare upptäcker problem i anslutning till djurens välfärd kan han eller hon lösa dem antingen själv eller genom att skaffa utomstående hjälp.  

Enligt 1 mom. ska djurhållare och andra djurskötare ha tillräcklig kompetens för en ändamålsenlig skötsel av djuren. Förutom på den som håller djuren och ansvarar för deras dagliga skötsel ska momentet också tillämpas på andra personer som sköter djuren, såsom anställda som står för skötseln av djuren. Alla personer som sköter djuren ska besitta sådan kompetens att de kan ombesörja djurens välfärd på ett ändamålsenligt sätt medan de utför sina uppgifter. Med kompetens avses med tanke på skötseln av djuren väsentliga teoretiska kunskaper om hur den djurart som hålls beter sig och om kraven på skötseln samt praktiska färdigheter att hantera och sköta djuren. De krav som ställs på en persons kompetens är beroende av personens uppgifter: av djurhållaren som ansvarar för djurens övergripande välfärd kan krävas mer omfattande kompetens än av personer som utför enskilda skötselåtgärder. Å andra sidan inverkar också den djurart som hålls och djurhållningsformen på den kompetens som krävs. Djurhållare och andra djurskötare kan skaffa den kompetens de behöver genom praktisk erfarenhet, genom att utbilda sig, till exempel på olika kurser, eller genom att skaffa de kunskaper och färdigheter som behövs från andra djurhållare. 

I 2 mom. föreskrivs om skyldigheter och krav för dem som håller djur yrkesmässigt eller annars storskaligt. Som yrkesmässig eller annars storskalig djurhållning anses tillstånds- och anmälningspliktig verksamhet som avses i 49 § och 56—60 § i lagförslaget samt sådant hållande av produktionsdjur för vilket djurhållaren har rätt att få jordbruksstöd för husdjursskötsel eller annat motsvarande hållande av produktionsdjur som ska betraktas som näringsverksamhet.  

Den som håller djur yrkesmässigt eller annars storskaligt ska ha lämplig utbildning eller tillräcklig kompetens som förvärvats på något annat sätt för att sköta sina uppgifter. Vid storskalig djurhållning ansvarar djurhållaren i allmänhet för ett stort antal djur, varvid även risken för djurens välfärd växer. Inom näringsverksamhet kan ekonomiska omständigheter och strävan efter vinst orsaka konflikt när det gäller att trygga djurens välfärd. Av den som håller djur yrkesmässigt kan man i princip vänta sig större kunskaper om djurhållning eller till exempel av den som äger ett enstaka sällskaps- eller hobbydjur. Den utbildning eller annan kompetens som förutsätts i bestämmelsen kan i praktiken variera i fråga om olika djurarter och djurhållningsformer i enlighet med riskerna för djurens välfärd. Utbildnings- och kompetenskraven kan vara strängare när djurskötarens särskilda kompetens på grund av djurarten eller djurhållningsformen har en avgörande inverkan på djurens välfärd. Detta kan bli aktuellt till exempel i situationer där antalet djur är mycket stort i förhållande till antalet djurskötare och kontrollen över förhållandena på en i hög grad automatiserad djurhållningsplats förutsätter särskild kompetens.  

Utöver behörighetskraven ansvarar den som håller djur yrkesmässigt eller annars storskaligt för att ett tillräckligt antal kompetenta anställda sköter djuren. Tillräcklig personal är en förutsättning för att djuren kan skötas på behörigt sätt. Uppgifter i anslutning till utfodring, vattning, kontroll över förhållandena på och renhållning av djurhållningsplatsen kan på så vis skötas inom tillräcklig tid med tanke på djuren. Antalet djurskötare är beroende av antalet djur och skötselkraven för den hållna djurarten. I det fallet att den som håller djur yrkesmässigt eller annars storskaligt har anställt personal eller andra personer deltar i skötseln av djuren, ska de ges råd och handledning i fråga om kraven på skötsel och hantering. Handledning och rådgivning för personer som deltar i djurskötseln kan anpassas till hur krävande skötseluppgifter som ges personen i fråga. Då kan handledningen inför en kortvarig skötselperiod med begränsade uppgifter vara mer begränsad än inför en långvarig och omfattande uppgiftshelhet. 

Enligt 3 mom. får närmare bestämmelser om utbildnings- och kompetenskraven för djurhållare och andra djurskötare enligt 1 och 2 mom. samt om vad som är ett tillräckligt antal djurskötare enligt 2 mom. utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning kan föreskrivas om kompetens för den som håller broilrar enligt 26 b § i djurskyddslagen. I regel ska kravet i 2 mom. inte förutsätta ytterligare utbildning av dem som håller djur yrkesmässigt och som har förvärvat den kompetens som behövs i verksamheten genom praktiska erfarenheter. När det föreskrivs om närmare kompetenskrav för olika djurhållningsformer bör man undvika att de som håller djur påförs kostnader och extra administrativa bördor. Krav på ett officiellt intyg över antigen genomgången utbildning eller praktisk erfarenhet skulle öka den administrativa bördan både för djurhållarna och för de myndigheter som beviljar intyg. Man bör i regel försöka undvika detta när närmare bestämmelser utfärdas, om inte något annat följer av EU-lagstiftning.  

31 §.Skyldighet för den som håller djur yrkesmässigt eller annars storskaligt att förbereda sig på störningar. I paragrafen föreskrivs om förberedelser för störningar, såsom eldsvådor och strömavbrott. Paragrafen tillämpas på dem som håller djur yrkesmässigt eller annars storskaligt. Som yrkesmässig eller annars storskalig djurhållning anses tillstånds- och anmälningspliktig verksamhet som avses i 49 § och 56-60 § i lagförslaget samt sådant hållande av produktionsdjur för vilket djurhållaren har rätt att få jordbruksstöd för husdjursskötsel eller annat motsvarande hållande av produktionsdjur som ska betraktas som näringsverksamhet.  

I praktiken ska den som håller djur fundera på vilka störningar som kan uppstå i anslutning till den egna djurhållningen och vilka risker de medför för djurens välfärd. Med störningar avses till exempel eldsvådor, störningar i el- eller vattendistributionen, exceptionella väderförhållanden och teleförbindelseavbrott. Framför allt om antalet djur är stort kan det vara utmanande att ordna utfodring och vattning och annan nödvändig vård under avvikande förhållanden då man överraskande inte har tillgång till exempelvis el eller vattenledningsvatten. På grund av en eldsvåda eller någon annan orsak kan man också bli tvungen att överraskande flytta djuren från sina utrymmen, varför det vore bra att på förhand fundera vart och hur djuren kan flyttas i en nödsituation.  

Gårdar med produktionsdjur har i allmänhet en skriftlig brand- och räddningsplan, som ofta har kompletterats med hur man ska agera vid andra störningar. I räddningslagen (379/2011) och statsrådets förordning om räddningsväsendet (407/2011) föreskrivs om gårdars egen beredskap för olyckor. För alla djurstall som ska ha miljötillstånd enligt miljöskyddslagen (527/2014) ska det göras upp en räddningsplan av vilken framgår de viktigaste olycksförebyggande anvisningarna och förhållningsreglerna för olyckssituationer och farliga situationer. Kravet på räddningsplan gäller bland annat djurstallar för minst 50 mjölkkor, 100 köttnöt, 250 slaktsvin eller 100 suggor. Nöt- och svingårdar som får ersättning för djurens välbefinnande ska åter ha en aktuell beredskapsplan för de utrymmen där djuren hålls. Utöver brand- och räddningsplan ska i planen ingå en plan över de åtgärder som ska vidtas under ett strömavbrott eller ett avbrott i vattenförsörjningen.  

Förutom gårdar med produktionsdjur ska även andra som håller djur yrkesmässigt eller storskaligt förbereda sig på störningar som hotar djurens välfärd. Med stöd av räddningslagen förutsätts en räddningsplan för till exempel djurgårdar samt djurstallar för minst 60 hästar eller ponnyer. Yrkesmässigt eller annars storskaligt hållande av djur omfattar dock i stor utsträckning sådan verksamhet beträffande vilken det inte föreskrivs om beredskapsskyldighet. Ström- och vattenavbrott orsakar lätt problem även i mindre häststall och andra enheter än de ovannämnda, där det till exempel behövs stora mängder dricksvatten för att trygga djurens välfärd. I 1 mom. föreslås också bestämmelser om skyldighet för djurhållare som håller djur yrkesmässigt eller annars storskaligt att förbereda sig på störningar som hotar djurens välfärd, såsom eldsvådor och strömavbrott. 

I 2 mom. föreskrivs det om tryggande av djurens välfärd i sådana utrymmen för djur där skötseln av djuren eller regleringen och övervakningen av miljöfaktorer i utrymmena är beroende av elektriska eller mekaniska anordningar. I en permanent djurhållningsplats ska det alltid finnas möjlighet att upprätthålla funktioner som är nödvändiga för djurens välfärd även när enskilda anordningar drabbas av störningar. I praktiken betyder detta det finns antingen tekniska reservsystem eller andra reservarrangemang i fråga om maskinellt eller mekaniskt ordnad ventilation, belysning, utfodring och vattning samt till exempel mjölkning av kor. Under en funktionsstörning i ett maskinellt ventilationssystem ska det finnas möjlighet att ordna tillräcklig ventilation på djurhållningsplatsen till exempel genom att öppna dörrar eller fönster, om det inte finns något egentligt reservventilationssystem.  

Närmare bestämmelser om vilka åtgärder djurhållaren ska vidta för att förbereda sig på störningar får utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning kan det föreskrivas om till exempel vilka störningar man ska förbereda sig på inom olika djurhållningsformer och inom vilken slags djurhållning beredskapen förutsätter att en skriftlig beredskapsplan görs upp.  

32 §.Bokföring av produktionsdjur. I paragrafen föreskrivs om skyldighet för den som äger eller håller produktionsdjur att föra bok över den medicinska behandling som getts produktionsdjuren samt över antalet döda djur. Bestämmelser om rätt för tillsynsmyndigheten att få se de handlingar som behövs för tillsynen ingår i 79 § i den föreslagna lagen. I övrigt motsvarar bestämmelsen kraven i 26 a § i djurskyddslagen. Genom den föreslagna bestämmelsen genomförs 5 och 6 punkten i bilagan till animalieproduktionsdjursdirektivet. Kravet på att bokföring över medicinsk behandling som getts produktionsdjur som hålls för livsmedelsproduktion ska förvaras i fem år stämmer överens med kraven i den veterinärmedicinska lagstiftningen. Kravet baserar sig på Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/82/EG om upprättande av gemenskapsregler för veterinärmedicinska läkemedel. Närmare bestämmelser om bokföringen över antalet döda djur får utfärdas genom förordning av statsrådet. 

5 kap. Djurhållningsplats

33 §.Allmänna krav på djurhållningsplatser. I paragrafen föreskrivs om de grundläggande krav som djurhållningsplatser ska uppfylla. Bestämmelser om allmänna krav på utrymmen finns i 4 § i djurskyddslagen och i 1 § i djurskyddsförordningen. Djurhållningsplats definieras i 5 § i den föreslagna lagen. Paragrafen ska tillämpas på såväl permanenta och tillfälliga djurhållningsplatser.  

Enligt 1 mom. ska ett djur kunna stå och vila i naturlig ställning på djurhållningsplatsen samt byta ställning där utan svårighet. De djur som hålls på en och samma djurhållningsplats ska ha möjlighet att vila samtidigt Det ska finnas tillräckligt med utrymme på djurhållningsplatsen och den ska vara konstruerad så att det djur som hålls där kan stå och vila i en för arten karakteristisk ställning samt byta ställning utan svårighet. För att djur ska kunna tillfredsställa sina behov av vila och sömn är det viktigt att alla djur som hålls på en djurhållningsplats har möjlighet att vila samtidigt. Hos flockdjur ingår samtidig vila ofta i det arttypiska beteendet.  

Djurhållningsplatsen ska till sin konstruktion och övriga egenskaper vara sådan att den inte äventyrar djurens välfärd och sådan att de djur som hålls där kan skötas på ändamålsenligt sätt. Enligt 2 mom. ska man kunna upprätthålla tillräcklig renhet och hygien på djurhållningsplatsen med hänsyn till djurens välfärd. Kraven på renhållning och hygien är beroende av inte bara djurarten utan också djurens ålder och hälsotillstånd. Djurhållningsformen ska också beaktas när möjligheten att hålla djurhållningsplatsen ren och hygienisk bedöms. Av djurhållningsplatsen för djur som i huvudsak hålls på bete kan man i princip inte förutsätta samma möjlighet att hålla utrymmet rent och hygieniskt som av en djurhållningsplats inomhus. Å andra sidan måste man beakta att djursjukdomar sprider sig lättare i sådana djurhållningsplatser där antalet djur är stort och djurtätheten hög och då kan det ställas särskilda krav på möjligheten att hålla utrymmena rena och hygieniska. Djurhållningsplatsens konstruktioner och material ska vid behov kunna tvättas och desinficeras. Vid bedömningen av möjligheterna att hålla djurhållningsplatsen ren är det avgörande huruvida utrymmet kan hålls rent och hygieniskt på så sätt att välfärden för de djur som hålls där inte äventyras. Enligt 2 mom. ska djuren på en djurhållningsplats också kunna inspekteras och skötas utan svårigheter. Bestämmelsen ska beaktas redan då djurhållningsplatsen planeras och byggs eller lämplig djurhållningsplats väljs. Vid behov ska djurhållningsplatsen förses med sådana konstruktioner, anordningar eller redskap med vilkas hjälp djuren kan inspekteras och skötas på ändamålsenligt sätt. Närmare bestämmelser om utrymmen som behövs för att sköta och inspektera djur ingår i förslaget till 39 §.  

I 3 mom. föreskrivs om förvaring av djur i transportlådor, burar eller andra motsvarande små utrymmen på samma sätt som i 22 § i djurskyddsförordningen. Djur får hållas i lådor eller burar avsedda för transport av dem eller i motsvarande små utrymmen bara om djurtransporten, en sjukdom hos djuret eller något annat tillfälligt och godtagbart skäl kräver det. Även ett sådant förvaringsutrymme ska uppfylla de föreslagna kraven på djurhållningsplatser i 33—36 §. Ett djur som hålls i en transportlåda eller något annat motsvarande litet utrymme har mycket begränsade möjligheter att tillfredsställa sina väsentliga beteendemässiga behov och fysiologiska behov, och djuret har just inga möjligheter att påverka sin omgivning eller träffa val som gäller den. Detta kan förorsaka mental stress och frustration hos djuret. Fysiska utmaningar kan uppstå till exempel om djuret inte kan byta plats för att reglera kroppsvärmen.  

Det ska vara tillåtet att förvara djur i ett litet förvaringsutrymme endast tillfälligt och av godtagbart skäl. Skälet ska alltid vara både tillfälligt och godtagbart. Som godtagbart skäl kan betraktas behov av att begränsa djurets rörelser på grund av transport, sjukdom eller något annan med tanke på djurets välfärd nödvändigt skäl. Som ett annat nödvändigt skäl kan anses till exempel att djuret hålls i en bur eller transportlåda medan den permanenta djurhållningsplatsen rengörs eller när djuret till exempel vänjs vid att vara i transportlådan. Som ett sådant skäl kan också anses att djur förvaras i en transportlåda eller transportbur tillfälligt under till exempel en utställning, tävling, träning eller resa, bara man ombesörjer djurets behov av motion och andra behov. I en främmande miljö och till exempel under livliga publikevenemang kan en för djuret bekant transportlåda eller transportbur fungera som en med tanke på djurets välfärd nödvändig skyddsplats. Det ska ändå inte vara godtagbart att förevisa djur i transportlådor eller transportburar för publik till exempel i samband med en djurutställning. Till exempel att skydda egendom mot förstörelse som djuret orsakar under ägarens arbetsdagar eller att lära djuret att bli rumsrent ska i princip inte betraktas som godtagbart skäl. Som godtagbart skäl ska inte heller betraktas andra situationer där hållande av djuret i en transportlåda eller transportbur inte kan motiveras med djurets välfärd och hållandet av djuret i princip kan ordnas på andra sätt som begränsar djurets rörelsefrihet mindre. 

Närmare bestämmelser om djurhållningsplatsens storlek, material, konstruktioner och andra egenskaper får utfärdas genom förordning av statsrådet 

34 §.Säker djurhållningsplats. I paragrafen föreskrivs om den allmänna säkerheten på djurhållningsplatser. Bestämmelser om säkra förvaringsutrymmen finns i 4 § i djurskyddslagen och i 1 § i djurskyddsförordningen. Enligt 1 mom. ska djurhållningsplatser vara konstruerade av sådant material och ha sådana konstruktioner och övriga egenskaper att såväl risken för att djur ska skada sig, insjukna eller rymma som brandfaran är så liten som möjligt Vassa hörn, söndriga ytor, olämpliga konstruktioner, giftiga ytmaterial, hala golv och isiga ytor i fållan samt till exempel defekta elapparater kan leda till att djur skadar sig. Risken för skador ska bedömas i förhållande till de djur som hålls på djurhållningsplatsen. Nyfödda, svaga eller sjuka djur kan inte nödvändigtvis hållas säkert på ett till exempel brant och stenigt bete, medan samma bete kan lämpa sig mycket väl för friska djur utan att djurens säkerhet äventyras. När man väljer, planerar, bygger och underhåller djurhållningsplatsen borde man försöka säkerställa att djuret inte kan rymma från djurhållningsplatsen och att djurhållningsplatsen är så brandsäker som möjligt.  

Närmare bestämmelser om omständigheter som inverkar på djurhållningsplatsens säkerhet, såsom material, konstruktioner och övriga egenskaper, får utfärdas genom förordning av statsrådet. Avsikten är att utfärda närmare bestämmelser om till exempel säkra golv- och väggmaterial i djurhållningsplatser samt stängsel runt fållor.  

35 §. Djurhållningsplatsens förhållanden. I paragrafen föreskrivs om djurhållningsplatsens förhållanden. I den gällande lagstiftningen föreskrivs om förhållandena i förvaringsutrymmet i 4 § i djurskyddslagen och i 2 § i djurskyddsförordningen. Genom bestämmelsen i 1 mom. genomförs punkt 10 i bilagan till animalieproduktionsdjurdirektivet och kraven punkt 12 i bilagan på att djur som hålls utomhus ska skyddas mot väderförhållandena. 

Enligt 1 mom. ska temperaturen, luftkvaliteten eller vattenkvaliteten och andra miljöförhållanden på djurhållningsplatsen vara lämpliga för de djur som hålls där. Med miljöförhållanden avses till exempel djurhållningsplatsens temperatur, fuktighet och beroende på djurhållningsplats antingen luftkvaliteten och ventilationen eller vattenkvaliteten och vattenströmningen. Lämpliga miljöförhållanden äventyrar inte djurens välfärd. Kraven på djurhållningsplatsers förhållanden kan variera mycket till och med bland djurarter som hör till samma djurgrupp. Exempelvis kraven på miljöförhållanden för kräldjur från tropiskt klimat skiljer sig mycket från kraven på förhållanden för kräldjur från öknen. Även djurens förmåga att anpassa sig till olika miljöförhållanden varierar mycket: exempelvis för fiskar kan även en liten förändring i vattnets temperatur, surhet eller mikrobiologiska kvalitet orsaka välfärdsproblem, medan många landlevande däggdjur kan utan svårighet anpassa sig till att leva under mycket varierande miljöförhållanden. Kraven på djurhållningsplatsens miljöförhållanden varierar också enligt djurets ålder, kondition och fysiologiska tillstånd. Ett nyfött djur har större värmebehov än ett vuxet. Även ändamålsenlig vård av ett sjukt djur kan förutsätta till exempel extra värme i sjukboxen eller något annat motsvarande utrymme. 

I 1 mom. preciseras ovannämnda krav på förhållandena genom att det föreskrivs att djur som hålls utomhus ska skyddas mot ogynnsamma väderförhållanden. Enligt förslaget ska djur som hålls utomhus ha tillräckligt skydd mot ogynnsamma väderförhållandena eller vid behov kunna föras inomhus. Bestämmelsen ska tillämpas på alla djurhållningsplatser utomhus. Väderskydd utomhus kan vara antingen ett byggt skydd eller en terrängformation eller växtlighet som ger djuren det skydd mot väderförhållandena som de behöver vid respektive tidpunkt. På sommaren kan detta betyda till exempel ett skydd mot brännande sol, medan det vintertid kan behövas skydd mot till exempel vind, regn eller köld. När man bedömer vad som är tillräckligt väderskydd ska man beakta bland annat djurart, ras, djurets ålder, kondition, hårtäcke fysiologiska tillstånd, djurhållningsplatsens geografiska läge och de rådande väderförhållandena. Väderskyddet ska också vara tillräckligt stort så att alla djur som hålls på djurhållningsplatsen kan söka skydd samtidigt om de vill. Med att djuren förs inomhus avses att djuren flyttas till ett stall, en ladugård, en bostad eller någon annan motsvarande byggnad, där djuret kan erbjudas lämpliga miljöförhållanden. I djurskyddsförordningen föreskrivs det om uppfödning av animalieproduktionsdjur utomhus i 5-7 §. I den nu föreslagna bestämmelsen gäller skyldigheten att ordna skydd mot väderförhållandena alla djur som hålls utomhus, inte bara animalieproduktionsdjur. Enligt 5 § i djurskyddsförordningen får bara sådana arter och raser av animalieproduktionsdjur som lämpar sig för utomhusuppfödning födas upp utomhus året om. Någon motsvarande bestämmelse behöver inte tas in i den nya lagen, eftersom den föreslagna bestämmelsen förutsätter att djur hålls endast på sådana djurhållningsplatser, vars miljöförhållanden lämpar sig för de djur som hålls där. Kraven i 6 § i djurskyddsförordningen på att en fålla ska vara trygg för djuren ingår i förslaget till 34 § och bestämmelser om utrymmen som behövs för att sköta och inspektera djur finns i förslaget till 39 §.  

Enligt 2 mom. får på en djurhållningsplats inte förekomma oavbrutet buller som stör djuren eller orsakar dem olägenhet. En motsvarande bestämmelse ingår i 2 § i djurskyddsförordningen. När man bedömer bullernivån måste man beakta att djurs hörselsinne i allmänhet är känsligare än människans. Djur kan även störas av till exempel sådana högfrekventa ljud som människan inte alls förmår uppfatta. Till exempel ventilations- eller värmeanordningar kan orsaka oavbrutet ljud på djurhållningsplatser. Djur kan också orsakas olägenhet av annat än oavbrutet buller, om bullret är högt, ofta återkommande och av en särskild störande frekvens. Sådant buller kan uppstå till exempel i samband med att djuren matas eller förvaringsutrymmet rengörs. 

I 3 mom. föreskrivs om djurhållningsplatsens belysning. Enligt det ska belysningen på en djurhållningsplats vara lämplig för tillgodoseende av djurens fysiologiska och väsentliga beteendemässiga behov och sådan att djuren kan inspekteras och skötas på behörigt sätt. En motsvarande bestämmelse ingår i 2 § i djurskyddsförordningen. Genom bestämmelsen genomförs punkterna 3 och 11 i bilagan till animalieproduktionsdjursdirektivet. Ljus är en viktig faktor för många av djurens fysiologiska funktioner, såsom brunstcykeln, hårtäckets utveckling och tillväxten. Dagsljuset är också viktigt för dygnsrytmen. Exempelvis vid fjäderfäuppfödning regleras djurens aktivitet och produktion ofta med ljusprogram, och djuren har inte alltid tillgång till dagsljus. Utöver de fysiologiska behovet ska djurhållningsplatsens belysning vara lämplig för att tillgodose djurens väsentliga beteendemässiga behov. Belysningen ska också vara tillräcklig för att djuren ska kunna inspekteras och skötas på behörigt sätt.  

Enligt 4 mom. ska ett maskinellt ventilationssystem vara försett med ett larmsystem, om djurens välfärd är beroende av det. Larmsystemet ska alltid slå larm vid funktionsstörningar. Larmsystemets funktionsduglighet ska testas med regelbundet. Bestämmelsen motsvarar bestämmelserna i andra stycket i punkt 13 i bilagan till animalieproduktionsdjursdirektivet om larmsystem hos artificiella ventilationssystem. I den gällande djurskyddslagstiftningen finns motsvarande bestämmelse i statsrådets förordningar om skydd av svin, nötkreatur, broilrar, kalkoner, ankor och gäss samt hästar. Det vore dock ändamålsenligt att föreskriva om kravet i lagen, varvid det säkerställs att animalieproduktionsdjursdirektivets krav verkställs i fråga om alla produktionsdjur. Sådana maskinella ventilationssystem som avses i bestämmelsen används i praktiken främst på svin- och fjäderfägårdar.  

Närmare bestämmelser om djurhållningsplatsens förhållanden samt om skydd mot ogynnsamma väderförhållanden för djur som hålls utomhus får utfärdas genom förordning av statsrådet. På förordningsnivå kan det föreskrivas till exempel om kraven på väderskydd för djur som hålls utomhus. 

36 §.Renhållning och underhåll av djurhållningsplatser. I paragrafen föreskrivs om renhållning och underhåll av djurhållningsplatser. I 4 § i djurskyddsförordningen förutsätts att ett förvaringsutrymme för djur ska hållas rent. Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen preciseras bestämmelsen så att en djurhållningsplats ska hållas tillräckligt ren, så att djurens välfärd inte äventyras. Exempelvis en djurhållningsplats som är nedsmutsad av avföring eller urin kan exponera djuren för bland annat smittsamma sjukdomar, hudinfektioner eller sjukdomar i andningsvägarna. Välfärdsrisker som orsakas av avföring och urin kan dock i praktiken minskas med hjälp av till exempel strö och ventilation på djurhållningsplatsen. Skämda foderrester som blivit krav i utfodringsapparaterna kan också göra djur sjuka. Även många smittsamma djursjukdomar sprider sig från ett djur till ett annat via smutsiga djurhållningsplatser.  

När man bedömer vad som är tillräcklig renhet på djurhållningsplatser ska man beakta djurarten samt djurens ålder och hälsotillstånd. Renheten på djurhållningsplatser för till exempel sjuka, högdräktiga eller nyfödda djur ska dock ombesörjas med särskild noggrannhet för att trygga djurens välfärd. Även andra egenskaper, såsom djurens långa päls eller strukturella egenskaper, kan ställa ytterligare krav på djurhållningsplatsens renhet.  

Enligt 2 mom. ska fel som äventyrar djurens välfärd rättas till omedelbart. Om det inte är möjligt att rätta till felet, ska man vidta andra åtgärder för att trygga djurens välfärd till dess att felen rättats till. Bestämmelsen motsvarar kravet i 4 § i djurskyddsförordningen. Genom paragrafen verkställs det första stycket i punkt 13 i animalieproduktionsdjursdirektivet, där det bestäms om motsvarande krav på djurs hälsa och välbefinnande i fråga om väsentlig automatisk eller mekanisk utrustning. I punkt 9 i bilagan till direktivet bestäms att utrymmen och inredning för säkert förvar av djuren ska konstrueras och underhållas så att det inte finns några vassa kanter eller utskjutande delar som kan skada djuren.  

Framför allt under störningar i automatiska ventilationsanordningar och dricksapparater kan djurens välfärd snabbt äventyras. Om anordningen inte kan repareras snabbt, måste man vidta andra åtgärder för att trygga djurens välfärd. Med tanke på störningar kan det finnas ett tekniskt reservsystem som ersätter anordningens funktion. Å andra sidan kan till exempel ventilationen i utrymmet vid störningar eventuellt säkerställas genom att man öppnar dörrar och fönster och vattningen av djuren ordnas till exempel genom att de får dricka ur hinkar. I en extrem situation kan man bli tvungen att nödavliva djur, om anordningarna inte går att reparera och djurens välfärd inte kan tryggas på något annat sätt i utrymmena och djuren inte kan flyttas någon annanstans under störningen i anordningarna. 

Utöver ovannämnda fel i tekniska anordningar avses med fel som äventyrar djurens välfärd också till exempel slitna eller söndriga konstruktioner i djurstallet eller en annan djurhållningsplats som medför risk för att djuren skadas eller insjuknar eller att djuren kan rymma. 

37 §.Allmänna krav som gäller permanenta djurhållningsplatser. I paragrafen föreskrivs om de krav som ställs på permanenta djurhållningsplatsers utrymmen, konstruktioner och utrustning. Enligt 1 mom. ska en permanent djurhållningsplats vara tillräckligt rymlig samt även i övrigt vara så konstruerad och utrustad att den är lämplig för tillgodoseende av djurens fysiologiska behov och de väsentliga beteendemässiga behoven av rörelse, vila, kroppsvård, ätande, sökande efter föda och andra motsvarande aktiviteter samt av sociala relationer. Djurens livsmiljö är av central betydelse för deras välfärd och ett djur tillbringar i allmänhet största delen av sin tid på sin permanenta djurhållningsplats. En permanent djurhållningsplats ska ha sådana egenskaper att djuret har möjlighet att tillfredsställa sina fysiologiska behov samt sina i 20 § avsedda väsentliga beteendemässiga behov till den del djuret inte kan tillfredsställa dessa behov utanför den permanenta djurhållningsplatsen. Exempelvis hundars behov av motion ombesörjs ofta så att hunden rastas även utanför den permanenta djurhållningsplatsen. Å andra sidan tillbringar många djur hela sin tid på den permanenta djurhållningsplatsen, och då måste de ha tillgång till tillräckligt med plats för att tillfredsställa behovet av motion. Utrymmet bör också vara tillräckligt mångsidigt så att djuret kan röra sig på arttypiskt sätt på djurhållningsplatsen. Vid behov ska djuret till exempel ha hyllor, vaglar eller andra konstruktioner på djurhållningsplatsen, som djuret kan utnyttja när det rör sig i utrymmet. Djurhållningsplatsens konstruktioner och utrustning ska göra det möjligt att tillfredsställa de väsentliga beteendemässiga behoven som avses i 20 § 1 mom. Exempelvis en permanent djurhållningsplats för svin ska vara sådan att svinen har möjlighet att tillfredsställa det för arten typiska undersökande beteendet, såsom bökande. På en djurhållningsplats för svin ska det vara möjligt att ge djuren lämpligt material att böka i för att tillfredsställa detta beteendemässiga behov. Hos vissa djurarter, såsom kaniner och rävar, kan observation av omgivningen förutsätta att djuren har tillgång till lämpliga utsiktsplatser. Den permanenta djurhållningsplatsen ska också vara lämplig för att tillgodose djurets fysiologiska behov.  

I 2 mom. förbjuds att djur fortlöpande hålls uppbundna på sin plats och att deras möjligheter att röra sig begränsas permanent med konstruktioner som hindrar dem från att vända sig. Med fortlöpande uppbindning avses att djuret hålls uppbundet under en betydande del av dygnet. Bestämmelsen är ny. I bestämmelsen avses med fortlöpande uppbindning till exempel att nötkreatur hålls i ladugårdar för bundna djur så att de är klavade i båset samt att hästar hålls i stall så att de är bundna i spiltan i stället för att hållas i boxar. Med uppbindning avses inte till exempel en hund som är kopplad till en löplina, varvid den har möjlighet att inte bara vända sig utan också annars röra sig på ett större område. Med konstruktioner som hindrar djuret från att vända sig avses till exempel att suggor och gyltor hålls i inseminerings- och grisningshäckar. Förutom väsentliga beteendemässiga behov som hänför sig till möjligheten att röra sig försvåras även tillfredsställandet av andra beteendemässiga behov, om djurets rörelsefrihet begränsas kraftigt. I ovannämnda djurhållningsformer kan djuret i första hand endast lägga sig och stiga upp samt röra sig något framåt eller bakåt. I praktiken saknar djuret då nödvändig rörelsefrihet för att tillfredsställa beteendemässiga behov i anslutning till exempelvis kroppsvård eller sociala relationer. 

I 119 § i den föreslagna lagen föreskrivs om övergångstider, inom vilka man ska avstå från vissa djurhållningsformer som avses i denna paragraf. Av produktionsmässiga och ekonomiska orsaker är det dock nödvändigt att fortfarande tillåta att produktionsdjur hålls uppbundna eller i konstruktioner som hindrar dem från att vända sig inom vissa djurhållningsformer. Undantagsbestämmelser som gäller dessa djurhållningsformer ingår i 38 §. 

I 3 mom. föreskrivs om kraven på permanenta djurhållningsplatser för djur som hålls i grupp. Enligt det ska djur som hålls i grupp vid behov kunna undvika andra djur. Bestämmelsen är ny. I praktiken förutsätter detta att tillräckligt utrymme reserveras för djuren. Utrymmet kan i allmänhet också delas eller så går det att annars ordna lämpliga gömställen för djuren där. Bestämmelser om tillfredsställande av djurs sociala beteendemässiga behov och hållande av djur i grupp ingår i 20 § 3 mom. I momentet föreskrivs också att i djurhållningsplatser för djur som hålls i grupp ska utfodrings- och dricksapparaterna för djuren planeras, byggas och placeras så att konkurrens mellan djuren medför så små men som möjligt för djurens välfärd. I den gällande lagstiftningen ingår motsvarande bestämmelser i flera förordningar av statsrådet som gäller enskilda djurarter. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att alla djur som hålls i grupp får tillräckligt med föda och vatten. Genom bestämmelsen genomförs punkt 17 i bilagan till animalieproduktionsdjursdirektivet. 

Enligt 4 mom. ska varje djur som hålls på en permanent djurhållningsplats ha tillgång till en lämplig viloplats. Enligt 3 § 1 mom. i djurskyddsförordningen ska djuret ha tillgång till en lämplig liggplats i djurstallet. Enligt förslaget till 20 § 4 mom. ska djur ha möjlighet till tillräcklig vila. De krav som ställs på viloplatsen varierar enligt djurart. För däggdjur betyder en lämplig viloplats i allmänhet en torr, mjuk, dragfri och lugn plats, där djuret får vila i lugn och ro. För fåglar kan en lämplig viloplats åter betyda en lämpligt utformad vagel på rätt höjd. 

Genom förordning av statsrådet får det utfärdas närmare bestämmelser om de krav som ställs på permanenta djurhållningsplatsers storlek, konstruktioner, utrustning och anordningar. 

38 §.Undantag från krav som gäller permanenta djurhållningsplatser. I paragrafen föreskrivs om vissa undantag från den föreslagna bestämmelsen i 37 § 2 mom., enligt vilken djur får inte hållas fortlöpande hålla uppbundna på den permanenta djurhållningsplatsen och deras möjligheter att röra sig får inte begränsas med konstruktioner som hindrar dem från att vända sig. Undantagen är nödvändiga av produktionsmässiga och ekonomiska orsaker. 

Enligt 1 mom. 1 punkten i den föreslagna paragrafen ska det vara tillåtet att hålla suggor och gyltor i insemineringshäckar högst åtta dagar i samband med semineringen. Användningen av insemineringshäckar underlätta semineringsarbetet i svinhuset. Användningen av insemineringshäckar under högst åtta dagar i samband med dräktigheten gör det möjligt att flytta suggan till insemineringshäcken samtidigt som smågrisarna avvänjs. Suggan blir normalt brunstig 4 — 6 dagar efter avvänjningen, varefter den semineras två eller tre dagar efter varandra. Därefter flyttas suggan till en gruppbox. Användningen av insemineringshäck är förenad med risk för tidig kastning när svinen flyttas från insemineringshäckarna till gruppboxen. När svin sammanförs till en grupp är det förenat med aggressivt beteende såsom slagsmål under de första dagarna. När sammandrabbningarna i anslutning till den sociala rangordningen upphör lugnar sig gruppen. Med tanke dräktigheten vore det säkrast att sammanföra suggorna eller gyltorna redan före semineringen, varvid sammandrabbningarna inte skulle medföra några risker för den tidiga dräktigheten. I 119 § föreskrivs om den övergångstid som ska tillämpas på hållande av suggor och gyltor längre tid i insemineringshäckar. Enligt 1 mom. 2 punkten ska det också vara tillåtet att hålla suggor och gyltor i grisningshäckar. Närmare bestämmelser om hållande av suggor och gyltor i grisningshäckar utfärdas i statsrådets förordning om skydd av svin. Enligt 1 mom. 3 punkten ska det även i fortsättningen vara tillåtet att ha kor och kvigor som hålls för mjölkproduktion fortlöpande uppbundna på sin plats. I förslaget till 119 § föreskrivs om den övergångstid som ska tillämpas på fortlöpande uppbindning av andra nötkreatur. I fråga om kalvar är fortlöpande uppbindning förbjuden redan i den gällande lagstiftningen.  

I 2 mom. föreskrivs om definitioner av ko och kviga samt sugga och gylta. Definitionerna motsvarar de definitioner som finns inskrivna i statsrådets förordningar om skydd av nötkreatur och om skydd av svin.  

Närmare bestämmelser om på uppbindning av nötkreatur samt på hållande av suggor och gyltor i inseminerings- och grisningshäckar utfärdas genom förordning av statsrådet. Avsikten är att även i fortsättningen genom förordning av statsrådet föreskriva om bland annat krav på rastning av uppbundna mjölkkor och kvigor samt om tidsgränser i anslutning till hållandet av suggor och gyltor i grisningshäckar. Avsikten är att ändra statsrådets förordning om skydd av nötkreatur så att kravet på betesgång och rastning sommartid för mjölkkor och kvigor som hålls uppbundna förlängs från nuvarande 60 dagar till 90 dagar. 

39 §.Utrymmen som behövs för vård och inspektion av djur. Enligt 1 mom. ska det på en permanent djurhållningsplats eller i anslutning till den finnas utrymmen och redskap som är nödvändiga för att inspektera djur samt vid behov utrymmen för vård och isolering av djur som är sjuka eller skadade. Bestämmelsen är ny och den kompletterar bestämmelserna i förslaget till 22 § om inspektion av djurs välfärd och djurhållningsplatser samt bestämmelserna i 23 § om placering av ett sjukt eller skadat djur i ett ändamålsenligt utrymme skilt från andra djur.  

Med hjälp av ändamålsenliga utrymmen och redskap blir det lättare att inspektera och vårda djuren. De är också av stor betydelse för arbetarskyddet för de personer som vårdar och inspekterar djuren. Vid inspektion av djur och vård av sjuka eller skadade djur kan man i allmänhet utnyttja samma utrymmen samt redskap för att hålla fast djuren.  

Närmare inspektion av ett enskilt djur som hålls i grupp förutsätter i praktiken ofta att djuret separeras och att dess möjligheter att röra sig begränsas under inspektionen. Exempelvis individuell inspektion av nötkreatur eller får på bete förutsätter i allmänhet att djuren eller djuret flyttas till en mindre inhägnad eller box. För närmare inspektion av en häst på bete kan det å andra sidan räcka med att hästen hålls fast till exempel med hjälp av en grimma, och då behövs ingen separat inhägnad eller box för inspektionen.  

Enligt 23 § i den föreslagna lagen ska ett sjukt eller skadat djur vid behov placeras i ett ändamålsenligt utrymme skilt från andra djur. Beroende på djurarten och djurhållningsformen ska det på den permanenta djurhållningsplatsen eller i anslutning till den finns sådana utrymmen som behövs för att uppfylla förpliktelsen. Exempelvis i svinhus och ladugårdar finns det i allmänhet sjukboxar för detta ändamål. Till exempel i anläggningar för uppfödning av broilrar behövs det å andra sidan i praktiken inga sjukutrymmen, eftersom enskilda sjuka och skadade djur i allmänhet avlivas i stället för att ges vård.  

Närmare bestämmelser om de utrymmen som behövs för vård och inspektion av djur och om utrustningen i utrymmena får utfärdas genom förordning av statsrådet. I den gällande lagstiftningen föreskrivs det på förordningsnivå om bland annat minimiantalet sjukboxar som krävs på djurhållningsplatser för svin. 

6 kap. Överlåtelse av djur

40 §.Uppgifter som ska lämnas i samband med överlåtelse av djur. I paragrafen föreskrivs om uppgiftsskyldighet för den som överlåter ett djur. Enligt 14 § 1 mom. i djurskyddslagen ska den som överlåter ett sjukt eller skadat djur underrätta mottagaren om sjukdomen eller skadan. Det föreslås att bestämmelsen utvidgas så att förutom om en sjukdom eller skada ska mottagaren lämnas nödvändiga uppgifter om djurets skötsel, djurhållningsplats och andra och andra omständigheter som är väsentliga med hänsyn till djurets välfärd i samband med överlåtelsen. Syftet med bestämmelsen är att förebygga felaktig skötsel av djur på grund av kunskapsbrist och att säkerställa att mottagaren känner till den skötsel som en djurindivid behöver. Felaktig skötsel på grund av kunskapsbrist är vanligt och orsakar djur onödigt lidande. En strävan med bestämmelsen är också att förebygga att djur skaffas genom impulsköp och därigenom främja att djur skaffas och hålls på ett ansvarsfullt sätt.  

Den som överlåter ett djur ska ge mottagaren information om de allmänna krav som hänför sig till skötseln av djurarten, såsom djurets skötsel och djurhållningsplats, samt sådana särdrag i anslutning till den berörda individen som påverkar djurets skötsel och välfärd. Uppgiftsskyldigheten ska vara desto mer omfattande ju mindre tidigare kunskap och erfarenhet mottagaren har i fråga om skötseln av den aktuella djurarten eller djurrasen. När en professionell djurhållare överlåter ett djur till en annan professionell djurhållare som håller samma art, kan överlåtaren anta att mottagaren känner till de allmänna skötselinstruktionerna för djurarten. Om köparen åter saknar tidigare erfarenhet av skötseln av djurarten i fråga, bör denne också ges grundläggande information om djurartens skötsel och egenskaper. På motsvarande sätt bör det också bedömas i hur stor omfattning mottagaren ska ges särskild information i anslutning till exempelvis djurrasen. Mottagaren ska informeras om särdrag hos den djurindivid som överlåts, till exempel djurets exceptionella lynne, beteendemässiga störningar eller problem samt genom, om informationen är av betydelse för behörig skötsel av djuret. Det är särskilt viktigt att mottagaren informeras om en sjukdom eller skada hos djuret som kräver behandling, så att mottagaren kan se till att djuret får behörig vård.  

Bestämmelsen kompletterar den uppgiftsskyldighet som föreskrivs i köplagen (355/1987) och konsumentskyddslagen (38/1978) när köpet gäller ett djur. Bestämmelsen är emellertid tillämplig även i andra situationer där djur överlåts, såsom vid vederlagsfria överlåtelser och överlåtelser där enskilda har kommit överens om något annat än att iaktta köplagens bestämmelser. Den föreslagna uppgiftsskyldigheten gäller även situationer där ansvaret för djurets skötsel endast tillfälligt överförs på en annan person, till exempel i samband med uthyrning eller tillfällig skötsel av djuret. Då ska uppgiftsskyldighetens omfattning bedömas enligt vilken information mottagaren behöver för att ombesörja djurets välfärd på behörigt sätt under den tillfälliga överlåtelsen. Mottagaren ska i regel alltid underrättas om en sjukdom eller skada hos djuret som kräver behandling.  

Närmare bestämmelser om uppgifter som ska lämnas i samband med överlåtelse av djur och det sätt på vilket uppgifterna lämnas får utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning av statsrådet får till exempel föreskrivas om skyldighet för professionella sällskaps- och hobbydjurhandlare att lämna skriftliga skötselinstruktioner i samband med försäljning av djur. Behovet av uppgiftsskyldighet har accentuerats i djuraffärer som säljer sällskaps- och hobbydjur, där människorna kan vara benägna att göra impulsköp. Det kan förutsättas att skötselinstruktionerna berättar om till exempel utfodring av djuret, tillfredsställande av beteendemässiga behov, djurhållningsplatsens förhållanden samt djurets förväntade livslängd. 

41 §.Begränsningar som gäller överlåtelse av djur. I paragrafen föreskrivs om begränsningar som gäller överlåtelse av djur. Syftet med paragrafen är att förtydliga bestämmelserna om försäljning och annan överlåtelse av djur samt att förebygga att djur skaffas utan att man övervägt saken tillräckligt.  

Enligt 1 mom. förbjuds saluföring av ryggradsdjur och bläckfiskar på torg och marknader samt på andra publikevenemang än sådana där avsikten är att förevisa djur. Det också vara förbjudet att föra omkring ryggradsdjur och bläckfiskar för att saluföra dem på olika ställen. Bestämmelser om förbud mot kringföringshandel med djur finns i 27 § i djurskyddslagen. Härmed avses att man har djuren med sig och saluför dem på olika ställen. Nytt är att förbudet utvidgas till att gälla även handel på torg och marknader samt på andra publikevenemang än sådana som där avsikten är att förevisa djur. En ny sak är också att bestämmelsen även ska tillämpas på bläckfiskar utöver ryggradsdjur. Enligt vetenskapliga bevis upplever bläckfiskar smärta och lidande. Dessutom har de konstaterats ha motsvarande psykiska aktivitet som ryggradsdjur. Det är således motiverat att skydda bläckfiskar mot men för välfärden på samma sätt som ryggradsdjur. Det har inte varit sed i Finland att sälja djur på allmänna torg, marknader eller andra motsvarande publikevenemang, utan djur skaffas i allmänhet direkt från uppfödare eller till exempel djuraffärer. Kringföringshandel med djur förekom innan den förbjöds i första hand genom att produktionsdjur salufördes till gårdar. I många andra europeiska länder är det vanligt att framför allt sällskaps- och hobbydjur säljs på marknader, torg och andra allmänna platser. Denna försäljningskanal används särskilt för att marknadsföra hundvalpar och kattungar som producerats under tvivelaktiga förhållanden.  

Försäljning av djur på torg, marknader och andra motsvarande publikevenemang är förenad med samma problem som i allmänhet associeras med kringföringshandel på allmänna platser eller från dörr till dörr. I dessa former av djurhandel riktar sig försäljningen av djur till en i princip obegränsad grupp köpare som inte nödvändigtvis är förberedd på att skaffa ett djur. För att ta hand om ett djur förutsätts att man är insatt i djurets skötsel och ofta förutsätts också andra förberedelser, såsom att ordna en djurhållningsplats och skaffa redskap och förnödenheter. Vid försäljning på torg, marknader och från dörr till dörr ökar frestelsen att köpa djur utan att man övervägt saken tillräckligt, framför allt då de djur som saluförs ofta är ungar och appellerar till medborgarnas känslor. Verksamheten är också förenad med andra djurskyddsproblem. De saluförda djuren är ofta tvungna att utstå upprepade transporter och anpassa sig till ständigt föränderliga förhållanden och miljöer. Djuren är ofta ungar eller unga individer, som är särskilt känsliga för störningar och sjukdomsalstrare i omgivningen.  

Förbudet hindrar inte försäljning av djur till exempel i samband med djurutställningar eller andra motsvarande evenemang, där avsikten är att förevisa djur, och där man i princip kan anta att köparkandidaterna har mera kunskap om och insikt i de djur som ska skaffas. Förbudet hindrar inte heller sådan verksamhet där en person som säljer djur tar emot beställningar och levererar djur till köparen i enlighet med beställningen. 

I 2 mom. förbjuds försäljning av hundar, katter, frettar och stora papegojor i djuraffärer samt att djur saluförs i skyltfönster. I den gällande lagstiftningen är urvalet av djurarter som säljs i djuraffärer inte begränsat. I Finland har det inte varit sed att sälja hundar och katter i djuraffärer, utan de skaffas i allmänhet direkt från uppfödaren eller till exempel från en djurskyddsförening. Det är numera sällsynt att frettar och stora papegojor säljs i djuraffärer. Det har allmänt ansetts svårt att hålla dessa aktiva och långlivade djurart som kräver mycket utrymme under de förhållanden som råder i djuraffärer. Förutom att det krävs stort utrymme är det särskilt viktigt att vänja hundvalpar, kattungar, frettungar och stora papegojors ungar vid människor och den framtida livsmiljön redan när de är små. Otillräcklig socialisering leder lätt till beteendemässiga problem och svårigheter att hålla det vuxna djuret. Rovdjur och stora papegojor som lider av beteendestörningar kan orsaka betydande egendomsskador och till och med vara farliga för ägaren och omgivningen. Beteendemässiga problem kan lätt leda till att djuret överges, måste få ett nytt hem eller att det avlivas. Bestämmelsen hindrar inte förmedlingsverksamhet med hundar, katter, frettar och stora papegojor så att djurhandlaren beställer djuret från en uppfödare eller djurpartihandel direkt till köparen. Försäljning av hundar och katter i djuraffärer är förbjuden i till exempel svensk och norsk lagstiftning. I Norge är det också förbjudet att sälja frettar i djuraffärer. Det är viktigt att trygga ungarnas socialisering och tillräckliga möjligheter att tillfredsställa väsentliga beteendemässiga behov även för andra arter som traditionellt säljs i djuraffärer, såsom kaniner och gnagare. Avsikten är att precisera kraven på hållande av dessa djur i djuraffärer på förordningsnivå.  

Att saluföra djur i skyltfönster kan också tänkas öka oövervägda anskaffningar av djur. Ett levande djur väcker uppmärksamhet bland förbipasserande på samma sätt som djur som säljs på marknader och torg, vilket kan leda till impulsköp. Att ha ett djur i skyltfönster främjar inte heller respekten för djur som varelser med ett egenvärde, utan gör djuret mera till en dekoration. I Finland har det inte varit sed att ha levande djur i skyltfönster. Till exempel i Danmark och Norge är det förbjudet att ha djur i skyltfönster. Det är uttryckligen förbjudet att placera djurhållningsplatsen i skyltfönstret, men till exempel ett djur som rör sig fritt i affären behöver inte hindras från att ta sig till skyltfönstret.  

I 3 mom. förbjuds på samma sätt som i 18 § i djurskyddslagen att djur överlåts som pris vid lotterier och tävlingar. Enligt djurskyddslagen kan regionförvaltningsverket av särskilda skäl bevilja undantag från förbudet. I förslaget stryks möjligheten till undantag. När man skaffar ett djur bör det alltid vara övervägt. Den som blir djurägare genom en slump kan vara oförmögen och olämplig att ta hand om djuret. Innan ett djur skaffas är det i allmänhet också nödvändigt att vidta förberedelser, som att skaffa behövliga utrymmen, föda och utrustning för djuret samt att förbereda sig på att sköta djuret.  

Förutom med djurs välfärd kan förbudet också motiveras med de bestämmelser som är inskrivna bland lagutkastets allmänna principer. Att djur överlåts som pris vid lotterier och tävlingar främjar inte nödvändigtvis respekten för djur som varelser med ett egenvärde. I stället ger det lätt allmänheten ett intryck av att det är godtagbart att skaffa djur utan övervägande och att ansvaret för ett djurs välfärd i princip kan ges vem som helst som deltar i lotteriet eller tävlingen. 

Enligt 4 mom. är det förbjudet att permanent överlåta djur till den som är under 16 år utan vårdnadshavarens samtycke. Bestämmelsen är ny och syftet med den är att förhindra situationer där barn skaffar djur utan vårdnadshavarens samtycke.  

I artikel 6 i europeiska sällskapsdjurskonventionen förbjuds försäljning av djur till barn under 16 år utan vårdnadshavarens tillstånd. Finland har i tiden gjort ett förbehåll till artikel, som det föreslås att stryks. Anskaffningen av ett djur är alltid förenat med ansvar och skyldighet att ta hand om djuret. Djurhållaren måste också ha tillräckliga kunskaper och färdigheter i fråga om djurarten innan djuret skaffas. Den som är under 16 år har inte nödvändigtvis förutsättningar att uppfylla dessa förpliktelser som ställs på djurhållning. Den som är minderårig har inte heller nödvändigtvis sådana ekonomiska resurser till sitt förfogande att han eller hon skulle kunna stå för vårdkostnaderna om djuret till exempel plötsligt insjuknar. Av denna orsak föreslås att vårdnadshavarens samtycke alltid ska behövas när ett djur överlåts permanent till den som är under 16 år. Bestämmelsen tillämpas på permanent överlåtelse, dvs. situationer där äganderätten till djuret överförs på mottagaren till exempel genom ett köp eller en gåva. Det kan påpekas att begränsningar i anslutning till ägande av djur också kan följa av lagen om förmyndarverksamhet (442/1999). 

7 kap. Djurtävlingar och djurutställningar

42 §. Allmänna principer för djurtävlingar och djurutställningar. I Finland arrangeras varje år tusentals djurtävlingar och djurutställningar. Hos oss tävlar man med till exempel hästar, hundar, renar och duvor. När det gäller djurutställningar är artmångfalden enorm. Utställningar ordnas för såväl sällskaps- och hobbydjur som produktionsdjur. Tävlingarna och utställningarna är till största delen hobbyverksamhet, men för vissa kan de och verksamheten i anslutning till dem, såsom uppfödning och träning av djur, utgöra en inkomstkälla och till och med näring. 

I 16—17 § i djurskyddslagen föreskrivs om djurtävlingar och övervakning av djurtävlingar. Bestämmelserna gäller tävlingar där djuren kan bli utsatta för smärta, lidande eller oskälig påfrestning. Till en sådan tävling ska man kalla en veterinär med uppgift att se till att djurskyddslagen och med stöd av den utfärdade bestämmelser och föreskrifter följs. Enligt 16 § 4 mom. gäller vad den paragrafen och 17 § föreskriver om tävlingar och övervakning av dem också tillställningar där djurs avelsvärde, bruksvärde eller andra egenskaper testas på ett sätt som kan åsamka djuret smärta eller lidande eller utsätta det för oskälig påfrestning. I den gällande lagen föreskrivs däremot inte separat om andra tävlingar eller djurutställningar. 

All slags verksamhet tillsammans med djur kan i allmänhet vara förenad med någon slags risk för men för djurens välfärd. Riskens storlek och sannolikhet varierar dock beroende på verksamhetens natur. Även djurtävlingar och djurutställningar kan vara förenade med risk för men för djurens välfärd. Till exempel på grund av den fysiska prestation som krävs vid en tävling eller tävlingskonstellationen över huvud taget kan denna risk vara större än normalt och jämfört med hållande av djur i allmänhet. I vårt samhälle är det dock i princip accepterat att tävla med djur och ställa ut djur. Som hobby kan detta ha många positiva effekter för såväl djur som människor. Djurtävlingar och djurutställningar betjänar dessutom aveln. Avsikten är inte att ingripa i dylika djurtävlingar och andra tillställning som är tillåtna för närvarande och där djurs avelsvärde, bruksvärde eller andra egenskaper testas, eller i godtagbara djurutställningar. 

Det är nödvändigt att skydda djur mot men för deras välfärd under djurtävlingar och djurutställningar. Under en tävling och utställning påverkas djurens välfärd inte bara av åtgärder som den som tävlar med och ställer ut djuret vidtar under tillställningen utan också av tävlings- och utställningsarrangörens åtgärder. De som tävlar med och ställer ut djur ansvarar för hur de behandlar djuren under tävlingen och utställningen. Dessutom ska djuret vara i lämpligt skick för en sådan tillställning, så åtgärderna före tävlingen och utställningen är också av betydelse. Tävlings- och utställningsarrangörens åtgärder inverkar åter på om tävlings- eller utställningsförhållandena är trygga för djuren. På grund av tävlings- och utställningsverksamhetens särdrag är de allmänna bestämmelserna om till exempel behandlingen av djur inte tillräckliga, och därför är det nödvändigt att föreskriva särskilt om tävlingar och utställningar. 

I den föreslagna paragrafen ingår allmänna principer för djurtävlingar och djurutställningar. Enligt 1 mom. får djurtävlingar och djurutställningar inte i onödan äventyra djurs välfärd. En sådan djurtävling eller djurutställning som i onödan äventyrar djurs välfärd ska alltså inte få arrangeras. Tävlingarna och utställningarna ska vara trygga för djuren. Vad som betraktas som onödigt äventyrande av djurs välfärd kan varierar vid olika tidpunkter till exempel enligt värderingarna i samhället. 

En djurtävling eller djurutställning äventyrar djurens välfärd i onödan åtminstone när djur skadas avsiktligt i samband med verksamheten. Det är fråga om avsiktligt skadande till exempel när djur tilläts slåss med varandra. Djurslagsmål är inte godtagbara. Det är också fråga om onödigt äventyrande av djurens välfärd när risken med lätthet kan undanröjas eller när den kan minskas tillräckligt. Det är till exempel inte godtagbart att arrangera ett sådant anlagsprov för grythundar där man inte ens försöker hindra kontakt mellan provhunden och måldjuret, utan ett djur kan lätt skada det andra genom att bita eller klösa det. När man bedömer om en djurtävling eller djurutställning äventyrar djurens välfärd i onödan, måste man fundera på riskerna för djurens välfärd. På riskens storlek inverkar såväl allvaret hos de påföljder som risken medför som påföljdernas sannolikhet. Ju allvarligare och sannolikare risken är, desto sannolikare är det att det handlar om en förbjuden djurtävling eller djurutställning. Syftet med bestämmelsen är inte att hindra att sådana djurtävlingar och djurutställningar arrangeras som är förenade med normal och godtagbar risk för men för ett djurs välfärd. 

I 2 mom. föreskrivs om förbjuden inverkan på djurs prestationsförmåga eller beteende. Enligt det får ett djur inte vara ges sådana läkemedel eller andra motsvarande ämnen eller utsättas för någon annan behandling eller åtgärd som syftar till att på ett konstlat sätt påverka djurets prestationsförmåga eller beteende under en djurtävling eller djurutställning. I 9 § i djurskyddslagen förbjuds man att öka, minska eller upprätthålla djurens prestationsförmåga på konstlat sätt med läkemedel eller andra motsvarande ämnen eller preparat. Jämfört med djurskyddslagen förtydligas förbudet så att det tillämpas endast på djur som deltar och används i djurtävlingar och djurutställningar. Förutom att påverka prestationsförmågan ska det också vara förbjudet att påverka djurs beteende på ett konstlat sätt. Nytt är också att behandling och åtgärder tillfogas i bestämmelsen vid sidan av läkemedel och motsvarande ämnen som används för att påverka prestationsförmågan. Med att påverka prestationsförmågan avses både att höja och att sänka prestationsförmågan, på samma sätt som i den gällande bestämmelsen.  

Syftet med den föreslagna paragrafen är att skydda djur som deltar och används i tävlingar och utställningar mot sådan verksamhet som syftar till att på ett konstlat sätt påverka djurens prestationsförmåga eller beteende. Det ska vara förbjudet att påverka prestationsförmågan på ett konstlat sätt under tävlingar och utställningar oberoende av om det har någon inverkan på djurets välfärd. Man bör lägga märke till att det även utanför tävlingar och utställningar är förbjudet att påverka djurs prestationsförmåga med läkemedel. I punkt 3 i bilaga 2 till jord- och skogsbruksministeriets förordning om användning och överlåtelse av läkemedel för behandling av djur (17/14) förbjuds användning av läkemedel för att artificiellt höja, sänka eller upprätthålla djurets prestationsförmåga. I 17 § 1 mom. i den föreslagna lagen föreskrivs åter allmänt om ämnen som ges djur. Enligt det får djur inte ges sådana ämnen som är farliga för djurens välfärd, om det inte är fråga om veterinärmedicinsk vård av djuret, avlivning av djuret eller behandling som tillåts särskilt någon annanstans i lagstiftningen.  

Djurs prestationsförmåga påverkas av många faktorer, såsom djurets hälsa, fysiska kondition och ålder och nivån på djurets kunnande. Prestationsförmågan kan påverkas med många naturliga metoder, såsom att träna djurets fysiska kondition och kunnande samt i övrigt ombesörja djurets allmänna välfärd. Avsikten med bestämmelsen är inte att begränsa dessa rutiner i anslutning till normal skötsel och träning av djuret. Bestämmelsen hindrar således inte att man till exempel kompletterar djurets kost med kosttillskott som vitaminer och mineraler eller vidtar normala skötselåtgärder i anslutning till muskelvård. Med konstlat avses uttryckligen användning av sådana läkemedel, andra ämnen eller åtgärder som inte ingår i normal skötsel- och träningspraxis. 

Prestationsförmågan kan påverkas på ett konstlat sätt genom att man ger djuret till exempel centralstimulerande medel som gör djuret piggare eller anabola steroider som utökar muskelmassan eller genom att man å andra sidan ger djuret till exempel lugnande medel i avsikt att sänka djurets fysiska prestationsförmåga före en tävlingsprestation. Många läkemedel som påverkar djurs prestationsförmåga används emellertid allmänt även för veterinärmedicinsk vård av djur. När man bedömer om det vid medicinering av ett djur är fråga om i bestämmelsen avsedd inverkan på prestationsförmågan eller inte, måste man granska syftet med medicineringen i respektive situation. Om djuret har en sådan sjukdom eller skada vars behandling kräver att djuret behandlas med läkemedlet i fråga, är det i princip inte fråga om avsiktlig inverkan på djurets prestationsförmåga. Å andra sidan om man ger till exempel mera läkemedel än vad behandlingen av djurets sjukdom eller skada förutsätter och detta inverkar på djurets prestationsförmåga, kan det vara fråga om sådan avsiktlig inverkan på prestationsförmågan som avses i bestämmelsen. Om djuret behöver antingen medicinering över huvud taget eller mera medicinering än normalt för att klara av en tävlingsprestation, kan man likaså anse att syftet med medicineringen är att höja djurets prestationsförmåga inför deltagandet i tävlingen.  

Djur som deltar i tävlingar, utställningar och motsvarande evenemang eller föreställningar ska vara på så sätt friska att deltagandet inte äventyrar deras välfärd. När det gäller sjuka eller skadade djur måste man beakta 23 § i lagförslaget, där det föreskrivs om behörig vård av sjuka eller skadade djur samt 13 §, där överansträngning av djur förbjuds.  

Ett djurs prestationsförmåga kan påverkas inte bara med läkemedel och andra motsvarande ämnen utan också med olika konstlade metoder. Sådana metoder är till exempel blodtransfusioner för att förändra blodets sammansättning (s.k. bloddoping) samt vissa kirurgiska eller andra invasiva ingrepp, såsom att kapa nerver, eller kemiska metoder med vilka man försöker påverka till exempel känselsinnet i extremiteterna. Syftet med bestämmelsen är ändå inte att förhindra åtgärder som ingår i de normala vårdrutinerna, såsom fysioterapi, akupunktur och annan motsvarande behandling som ges som muskelvård i förebyggande syfte. Åtgärder vilkas syfte är att göra djuret oförmöget att fortplanta sig, såsom kastrering och sterilisering, är inte heller sådana förbjudna metoder som avses i paragrafen.  

Det förbud som föreskrivs i 9 § i djurskyddslagen har varit avsett att skydda framför allt djur som måste utföra fysiska tävlingsprestationer. Det har dock varit oklart i vilken utsträckning begreppet prestationsförmåga är avsett att omfatta andra än djurets fysiska egenskaper. Ett djurs tävlingsprestation påverkas inte bara av dess fysiska prestationsförmåga utan alltid även av djurets psykiska prestationsförmåga. Man kan också tänka att med prestationsförmåga avses både fysisk och psykisk prestationsförmåga. Djur som deltar i till exempel en hundutställning bedöms emellertid utifrån utseende och karaktär, och de är i allmänhet inte tvungna att utföra fysiskt eller psykiskt ansträngande prestationer för att få delta. Emellertid kan man försöka påverka även dessa djurs tävlingsframgång till exempel genom att förändra djurets beteende med hjälp av lugnande ämnen. Sådan konstlad inverkan på beteendet kan knappas betraktas som mer godtagbart än att till exempel ge en travhäst centralstimulerande medel för att höja dess prestationsförmåga. För att klarlägga situationen föreslås det att till paragrafen fogas ett förbud mot att påverka inte bara djurs prestationsförmåga utan också deras beteende på ett konstlat sätt. Som påverkan på djurs beteende ska ändå inte betraktas till exempel kemisk kastrering eller andra hormonella behandlingar som syftar till att förhindra brunst eller förökning. 

I 3 mom. ingår ett bemyndigande att utfärda förordning. Genom förordning av statsrådet får det utfärdas närmare bestämmelser om sådana i 1 mom. avsedda tävlingar och utställningar som i onödan äventyrar djurs välfärd och som det är förbjudet att arrangera. Bestämmelsen är nödvändig därför att en djurtävling eller djurutställning kan vara av sådan karaktär att den under alla förhållanden äventyrar djurens välfärd i onödan. Det kan bestämmas att en sådan tävling eller utställning är förbjuden. I 16 § 3 mom. i djurskyddslagen finns en bestämmelse av motsvarande typ. Enligt den bestämmelsen får jord- och skogsbruksministeriet förbjuda sådana djurtävlingar eller motsvarande tillställningar där djuren kan åsamkas onödig smärta eller onödigt lidande eller utsättas för oskälig påfrestning. 

43 §.Krav som gäller arrangörer av djurtävlingar och djurutställningar. I paragrafen föreskrivs om de krav som gäller dem som arrangerar djurtävlingar och djurutställningar. Enligt 1 mom. ska arrangören ha sådana kunskaper och färdigheter att arrangera tävlingar och utställningar som är tillräckliga för tryggandet av djurens välfärd. Arrangören kan vara en fysisk eller juridisk person. Syftet med bestämmelsen är att betona att det krävs kunnande för att arrangera en tävling eller en utställning. Den som arrangerar en djurtävling eller en djurutställning kan känna till de risker som tävlingen eller utställningen eventuellt medför för djurens välfärd. Detta förutsätter kunskaper om bland annat den djurart som det tävlas med eller som ställs ut samt om tävlingsgrenen. Dessutom ska arrangören känna till de krav som ställs på djurtävlingar och djurutställningar i den föreslagna lagen och med stöd av den. Förutom kunskaper ska arrangören ha färdigheter att arrangera tävlingen eller utställningen. I praktiken kan arrangören skaffa det kunnande som behövs genom praktisk erfarenhet, genom att utbilda sig på till exempel olika kurser eller skaffa behövliga kunskaper och färdigheter hos andra arrangörer. Arrangören väljer i allmänhet till exempel tävlingsplatsen och ser till att en eventuell tävlingsbana byggs. Tävlingsarrangören är således den aktör som har möjlighet att påverka tävlingsplatsens och tävlingsbanans säkerhet. 

I 2 mom. ingår ett bemyndigande att utfärda förordning. Närmare bestämmelser om de krav som gäller arrangörer av djurtävlingar och djurutställningar får utfärdas genom förordning av statsrådet. 

44 §.Arrangerande av djurtävlingar och djurutställningar. I paragrafen föreskrivs om arrangerande av djurtävlingar och djurutställningar. Bestämmelserna gäller samtliga djurtävlingar och djurutställningar, och de är i huvudsak nya. Syftet med bestämmelserna är att betona tävlings- och utställningsarrangörernas ansvar. 

Under djurtävlingar och djurutställningar kan djurs välfärd äventyras av många olika orsaker. Både faktorer som tävlings- eller utställningsarrangören kan påverka och faktorer som arrangören inte kan påverka kan medföra risker. Arrangören kan till exempel påverka valet av tävlings- och utställningsplats samt tävlingsbanans svårighetsgrad. Däremot kan arrangören inte påverka väderförhållandena. Även i det senare fallet kan tävlings- eller utställningsarrangören ändå ofta förutse riskfaktorer. Av denna orsak föreslås i 1 mom. att när djurtävlingar och djurutställningar arrangeras ska den förutsägbara risk för djurens välfärd som hänför sig till verksamheten beaktas. Förutom vid de djur som deltar i tävlingen eller ställs ut ska uppmärksamhet också fästas vid välfärden för eventuella måldjur som används i tävlingen, såsom får som används vid vallningsprov. En del av riskfaktorerna kan förutses i god tid redan när tävlingen eller utställningen planeras, en del åter först på tävlings- eller utställningsplatsen. Alla riskfaktorer kan dock inte förutses ens genom omsorgsfulla förberedelser. 

Eftersom djurtävlingar och djurutställningar enligt 42 § i den föreslagna lagen inte i onödan får äventyra djurs välfärd, föreslås att arrangören ska vara skyldig att agera i farliga situationer. Om det finns en riskfaktor för djurens välfärd, ska arrangören enligt 1 mom. vidta nödvändiga åtgärder för att undanröja risken eller, om det inte är möjligt att undanröja risken, för att minska den. Om till exempel tävlings- eller utställningsunderlaget på grund av vädret eller av någon annan orsak är för halt eller hårt så att djuren riskerar att skadas, ska arrangören vidta åtgärder för att avhjälpa halkan eller hårdheten. Om det inte går att helt och hållet avhjälpa halkan eller hårdheten, ska arrangören vidta åtgärder för att minska den risk som den medför för djurens välfärd. Det är klart att det inte alltid är möjligt att helt och hållet undanröja alla riskfaktorer till exempel i terrängförhållanden. I en sådan situation är det arrangörens uppgift att bedöma om djurens välfärd äventyras i onödan eller om risken fortfarande är inom godtagbara gränser. Vid prövningen ska man beakta vad som kan förväntas av ett friskt djur som har normal kondition och tillräckliga färdigheter. Uppmärksamhet ska emellertid också fästas vid djurets säkerhet i en situation där det misslyckas med sin prestation, när misslyckandet kan förutses. Om djurets välfärd äventyras i onödan, fast man försökt minska risken, får tävlingen eller utställningen inte arrangeras eller så ska den avbrytas.  

Djurtävlings- eller djurutställningsarrangörens ansvar undanröjer inte det ansvar som faller på djurets ägare eller innehavare eller någon annan som tävlar med eller ställer ut djuret. En sådan person ska beakta bland annat den föreslagna lagens bestämmelser om behandling av djur. Denne känner också till djurets förmåga och hälsotillstånd samt tävlingsskick. Den som arrangerar djurtävlingen eller djurutställningen har i allmänhet inte denna kunskap. 

I 1 mom. föreskrivs om en situation där samtliga djur som deltar i djurtävlingen eller djurutställningen är utsatta för risk. Risken orsakas uttryckligen av sådana faktorer som tävlings- eller utställningsarrangören är skyldig att ingripa i. Närmare bestämmelser om riskfaktorer och om åtgärder som behövs för att undanröja eller minska dem får utfärdas genom förordning av statsrådet. 

I 2 mom. föreskrivs om en situation där ett enskilt djurs välfärd äventyras. Om den som arrangerar en djurtävling eller djurutställning har grundad anledning att misstänka att ett enskilt djur behandlas eller används på ett sätt som strider mot denna lag, är arrangören skyldig att vidta åtgärder. Arrangören ska förbjuda behandling som strider mot bestämmelserna och vid behov förbjuda den som tävlar med djuret eller ställer ut djuret att använda djuret i tävlingen eller utställningen. Om ett djur till exempel behandlas för hårdhänt på tävlings- eller utställningsplatsen, är arrangören skyldig att ingripa i situationen genom att förbjuda behandlingen. Om åter den som tävlar med djur försöker tävla med ett djur som till exempel haltar, ska arrangören förbjuda att ett sådant djur används i tävlingen. Om den som tävlar med eller ställer ut ett djur inte iakttar ett förbud mot att använda djuret, ska djurets deltagande i tävlingen eller utställningen förhindras genom att tävlingen eller utställningen avbryts. Polisen är skyldig att vid behov ge tävlings- eller utställningsarrangören handräckning. Polisen har redan i dag denna skyldighet i fråga om djurtävlingar som det föreskrivs om i lag. 

45 §.Arrangerande av anmälningspliktiga djurtävlingar. Enligt 39 § 2 mom. i djurskyddslagen har de i lagen angivna djurskyddsmyndigheterna och djurskyddsövervakaren även utan misstanke rätt att verkställa inspektion vid bland annat djurtävlingar samt tillställningar som avses i lagens 16 § 4 mom. I lagen föreskrivs dock inte om anmälningsskyldighet för den som arrangerar en djurtävling eller en tillställning som avses i 16 § 4 mom. Myndigheterna och djurskyddsövervakarna känner således inte nödvändigtvis alltid till var, när och av vem som hurudana tävlingar eller ovannämnda tillställningar arrangeras. Detta kan betraktas som en brist och den undanröjs inte helt och hållet av att information om vissa tävlingar finns på internet. Djurskyddsmyndigheten har information om annan verksamhet som i dag kan övervakas genom inspektioner som verkställs utan misstanke. 

Enligt förslaget ska inte bara djurtävlingar utan också djurutställningar kunna övervakas utan misstanke. På grund av det stora antalet tävlingar och utställningar samt arrangörer är det ändå inte ändamålsenligt att alla aktörer som arrangerar sådana tillställningar ska vara anmälningsskyldiga i fråga om sin verksamhet. Omfattande anmälningsskyldighet belastar inte bara dem som arrangerar tillställningarna utan också myndigheterna. Med avseende på djurens välfärd är det inte heller nödvändigt att utsträcka anmälningsskyldigheten till alla som arrangerar djurtävlingar och djurutställningar. Av denna orsak föreslås i 1 mom. att anmälningsskyldigheten ska gälla sådana djurtävlingar där djuren kan bli utsatta för oskälig påfrestning eller annan smärta eller annat lidande. Den som arrangerar sådana tävlingar är skyldig att anmäla sin verksamhet, inte varje tävling för sig. Om arrangören emellertid arrangerar endast en sådan tävling, gäller anmälningsskyldigheten den. 

Anmälningsskyldigheten gäller således sådana djurtävlingar, där djuren kan bli utsatta för oskälig påfrestning eller annan smärta eller annat lidande. Trots språkliga skillnader är avsikten inte att ändra bestämmelsens tillämpningsområde jämfört med de djurtävlingar som avses i 16 § 1 mom. i djurskyddslagen. Anmälningsskyldigheten omfattar till exempel sådana djurtävlingar där ett djur kan utsättas för oskälig påfrestning på grund av en långvarig fysisk prestation. Det är fråga om sådant till exempel vid långvarig körning med hundspann eller distansritt med hästar. Även en kortvarigare prestation kan utsätta ett djur för oskälig påfrestning eller annan smärta eller annat lidande, om prestationen kräver extrem fysisk ansträngning. Exempelvis vid en dragtävling kan hunden skada sig när den drar en kärra som är många gånger tyngre än den själv. Anmälningsskyldigheten omfattar också till exempel löptävlingar på bana med vinthundar och travtävlingar för hästar. I sådana tävlingar kan djuren inte bara bli utsatta för oskälig påfrestning utan också för skador, då de springer snabbt sida vid sidan på ett avgränsat banområde. En tävling där prestationen inte är bara fysiskt påfrestande utan också tekniskt krävande kan också omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde. I terränglöptävlingar för vinthundar ökar risken för att hunden ska skadas inte bara av den fysiska prestationen utan också av banan som ringlar sig på ett oförutsägbart sätt i terrängen samt förhållandena där. Detsamma gäller till exempel banhoppning med hästar och agilitytävlingar för hundar, då hindren på banan ställer ytterligare krav på djurets prestationsförmåga. Med undantag för hindren kan dock en banhoppnings- eller agilitytävling som annars hålls på ett jämnt och stadigt underlag byggas upp så att svårighetsnivån blir en helt annorlunda, något som det är motiverat att beakta när man bedömer om tävlingen omfattas av anmälningsskyldigheten eller inte. Då kan till exempel tävlingens karaktär av elittävling vara av betydelse, om elittävling innebär att banan är mera krävande än vid andra tävlingar. 

Om man vid en djurtävling utöver det djur som tävlar även använder måldjur, ska också tävlingens inverkan på måldjuret bedömas. Anmälningsskyldigheten omfattar även sådana djurtävlingar där måldjuret kan bli utsatt för oskälig påfrestning eller annan smärta eller annat lidande, även om det djur som tävlar inte kan bli det. Exempelvis vid anlagsprov för grythundar är det möjligt att hunden och räven kommer i kontakt med varandra. De kan bita eller klösa varandra. Vartdera djuret kan också uppleva till exempel rädsla i provsituationen, framför allt en räv som flera gånger under dagen försätts i provsituationen. På grund av de eventuella effekterna för det djur som tävlar och måldjuret är det motiverat att förutsätta anmälan när sådana tävlingar arrangeras. 

I 2 mom. föreskrivs närmare om hur anmälan görs. Enligt förslaget ska den som arrangerar djurtävlingen göra skriftlig anmälan om sin verksamhet till det landskap inom vars verksamhetsområde tävlingen är avsedd att ordnas. Arrangören ska kunna göra anmälan själv eller så kan anmälan göras på arrangörens vägnar av till exempel en förening som tävlingsarrangören tillhör. Lokala föreningar som arrangerar djurtävlingar hör i många fall till en riksomfattande förening för tävlingsgrenen, som till exempel publicerar tävlingskalendern. För att förenkla anmälningsförfarandet är det alltså motiverat att tillåta att tävlingsarrangören kan befullmäktiga till exempel grenförbundet att göra anmälan. Anmälan kan enligt bestämmelsen gälla för viss tid eller tills vidare. Om en djurtävlingsarrangör har för avsikt att arrangera till exempel bara en eller några anmälningspliktiga djurtävlingar, är det motiverat att göra anmälan för viss tid. Om arrangerandet av dylika tävlingar är fortlöpande verksamhet, är det bäst att göra anmälan som gäller tills vidare. Anmälan ska göras senast 30 dygn innan verksamheten inleds och omedelbart när verksamheten upphör, om anmälan har gällt tills vidare, eller när verksamheten förändras väsentligt.  

I 3 mom. föreskrivs om ytterligare förutsättningar för att ordna anmälningspliktiga djurtävlingar. För att arrangera en anmälningspliktig djurtävling förutsätts att arrangören utser en tävlingsveterinär för varje tävling. Tävlingsveterinären ska vara närvarande under tävlingen, och tävlingsarrangören svarar för eventuella kostnader för utseendet av veterinären. Bestämmelsen motsvarar delvis 16 § 1 mom. i djurskyddslagen och dess syfte är att trygga djurens välfärd under tävlingen. Det föreslås att tillsynen över dylika djurtävlingar i fortsättningen ordnas som egenkontroll, och syftet med att utse en veterinär är att stärka tävlingsarrangörens egenkontroll. För tydlighetens skull föreslås det att tävlingsveterinären ska vara skyldig att närvara under tävlingen. I praktiken har det rått en viss oklarhet beträffande närvaroskyldigheten, men med beaktande av tävlingsveterinärens uppgifter är det fortfarande nödvändigt att veterinären är närvarande. 

46 §.Innehållet i anmälan om arrangerande av anmälningspliktig djurtävling. I paragrafen föreskrivs om innehållet i den anmälan som avses i 45 §. Anmälan kan göras så att den gäller antingen för viss tid eller tills vidare. I anmälan ska ingå uppgifter om arrangören, tidpunkten då verksamheten inleds och verksamhetens geografiska placering. Dessutom ska till anmälan fogas en utredning om vilka slags djurtävlingar som anmälan gäller, för vilka djurarter de arrangeras samt en uppskattning av antalet tävlingar som arrangeras per år. I anmälan ska också ingå en utredning om arrangörens kompetens att arrangera djurtävlingar. Närmare bestämmelser om anmälan och de utredningar som ska fogas till den får vid behov utfärdas genom förordning av statsrådet. 

47 §.Tävlingsveterinärens uppgifter och behörighet. Med stöd av 16 § i djurskyddslagen ska tävlingsarrangören på egen bekostnad kalla till tävlingen en veterinär med uppgift att se till att djurskyddslagen och med stöd av den utfärdade stadganden och bestämmelser följs, om djur vid en tävling kan bli utsatta för smärta, lidande eller oskälig påfrestning. Vid behov förordnar regionförvaltningsverket på tävlingsarrangörens bekostnad en veterinär att närvara vid tävlingen. Den veterinär som övervakar tävlingarna kan alltså vara och är ofta en privat utövare av veterinäryrket. Veterinärens ställning som tävlingsövervakare har varken i samband med att djurskyddslagen stiftades eller när den ändrats bedömts i ljuset av den nuvarande grundlagen och uttryckligen dess 124 §. 

I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om tävlingsveterinärens uppgifter och behörighet. Tävlingsveterinärens uppgift är enligt 1 mom. att bistå tävlingsarrangören med att se till att tävlingen inte äventyrar djurens välfärd. I denna uppgift kan tävlingsveterinären ge dem som tävlar med djur och tävlingsarrangören råd som gäller djurvälfärden. Om tävlingsveterinären upptäcker att djurtävlingen äventyrar ett djurs välfärd, ska veterinären omedelbart underrätta tävlingsarrangören. Anmälningsskyldigheten gäller också skador som inträffat under tävlingen och som kommit till tävlingsveterinärens kännedom. 

Bestämmelsen innebär en förändring i veterinärens uppgifter under tävlingen. I dag övervakar veterinären att djurskyddslagstiftningen iakttas vid tävlingar med stöd av lagens 16 § 1 mom. Med stöd av 17 § ska veterinären förbjuda användningen av djur vid tävlingar, om han har grundad anledning att misstänka att djuret används i strid med djurskyddslagen eller stadganden eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den. Om djurets ägare eller innehavare inte följer ett av veterinären meddelat förbud, är tävlingsarrangören skyldig att hindra att djuret deltar i tävlingen. I detta syfte kan tävlingsarrangören avbryta tävlingen eller omhänderta djuret för den tid tävlingen pågår. Polisen ska vid behov ge tävlingsarrangören handräckning. 

Enligt förslaget ska tävlingsveterinären endast bistå tävlingsarrangören med att se till att tävlingen inte äventyrar djurens välfärd. Tävlingsveterinären är inte en utomstående aktör som är med och övervakar att lagstiftningen iakttas vid tävlingen, utan är en del av arrangörens egenkontroll. Med beaktande av tävlingsveterinärens utbildning kan biståndsuppgiften omfatta till exempel att inspektera och observera att de djur som används i tävlingen är i tävlingsskick, till exempel att de inte haltar. En annan naturlig uppgift för tävlingsveterinären är att följa att djuren behandlas på behörigt sätt. Dessutom ska tävlingsveterinären kunna ge akt på tävlingsförhållandena. Tävlingsveterinären kan endast ge den som tävlar med djur och tävlingsarrangören råd som gäller djurvälfärden. Veterinären kan inte förbjuda en tävlande att använda ett djur i tävlingen eller arrangören att starta eller fortsätta tävlingen. Tävlingsarrangören har ensam prövningsrätt i saken, men arrangören ska i denna prövning beakta sina skyldigheter enligt förslaget till 44 §. Om tävlingsveterinären upptäcker att djurtävlingen äventyrar ett djurs välfärd, ska veterinären omedelbart underrätta tävlingsarrangören. Anmälan är nödvändig så att arrangören vid behov kan vidta åtgärder. Anmälningsskyldigheten omfattar också skador som inträffat under tävlingen och som kommit till tävlingsveterinärens kännedom. Det är viktigt att anmäla skador så att tävlingsarrangören kan fullgöra sin registreringsskyldighet enligt förslaget till 48 §.  

Det är motiverat att ändra tävlingsveterinärens uppgifter jämfört med nuläget. Det finns ingen orsak att misstänka att veterinärens sakkunskap till exempel i frågor som gäller ett djurs tävlingsskick och veterinärens råd inte skulle beaktas under tävlingen. I förslaget har man också velat betona och utöka tävlingsarrangörens ansvar på flera olika sätt. Tävlingar arrangeras ofta av en grenförening, där de aktiva är väl förtrogna med grenen. Dessutom föreslås det att tillsynen över djurtävlingar förbättras så att tillsynsmyndigheten i fortsättningen ska planera och inspektera djurtävlingar varje år. Av dessa orsaker är det motiverat att ordna tillsynen över sådana djurtävlingar där djuren kan bli utsatta för oskälig påfrestning eller annan smärta eller annat lidande som egenkontroll så att utseendet av en tävlingsveterinär är en del av egenkontrollen. 

Enligt 2 mom. är det dessutom tävlingsveterinärens uppgift att vid behov ge första hjälpen-typ av vård åt djur som används i tävlingen, om vård inte annars står att få på tävlingsplatsen. Tävlingsarrangören ska se till att det finns en lämplig plats där vård kan ges samt nödvändiga redskap för att förflytta djur till förstahjälpsplatsen. Tävlingsveterinären har rätt att ta ut en ersättning för vården av den som tävlar med djuret. Det är fråga om en ny bestämmelse. 

När det ordnas djurtävlingar där djuren kan bli utsatta för oskälig stress eller annan smärta eller annat lidande, ska djuren av djurskyddsskäl erbjudas första hjälpen-typ av vård på tävlingsplatsen. Tävlingsveterinären är på grund av sin utbildning kompetent att ge sådan vård. De tävlingsveterinärer som övervakar djurtävlingar ger ofta redan i dag första hjälpen åt djur som till exempel skadat sig i tävlingen. Som första hjälpen-typ av vård kan betraktas till exempel att man syr sår och ger smärtlindring samt förbereder ett skadat djur för transport till fortsatt vård. Det kan också bli aktuellt att avliva ett djur, om djuret till exempel är så allvarligt skadat att det vore grymt mot djuret att hålla det vid liv. Med stöd av 13 § i lagen om utövning av veterinäryrket hör det till de yrkesetiska skyldigheterna för utövare av veterinäryrket att bland annat lindra djurs lidande. Med stöd av 14 § är dessutom var och en som har rätt att utöva veterinäryrket skyldig att ge hjälp som är nödvändig av djurskyddsskäl i oväntade situationer. Exempelvis att ett djur skadas i tävlingar som avses i 1 mom. är inte helt oväntat med beaktande av tävlingarnas karaktär, varför det är tydlighetens skull är motiverat att föreskrivs om första hjälpen-typ av vård. 

Det föreskrivs ett undantag från tävlingsveterinärens skyldighet att ge djur som används i tävlingar första hjälpen-typ av vård. Vård behöver inte ges om sådan annars står att få på tävlingsplatsen. Skyldigheten föreligger inte om det på tävlingsplatsen finns en djurklinik som är öppen under tävlingarna, eller om första hjälpen står att få på något annat sätt på tävlingsplatsen. Även om tävlingsarrangören med stöd av förslaget till 45 § svarar för eventuella kostnader för utseendet av en tävlingsveterinär, föreslås för tydlighetens skull att tävlingsveterinären ska ha rätt att ta ut en ersättning för första hjälpen-typ av vård av den som tävlar med djuret. Kostnaderna för sådan vård ingår således i princip inte i de eventuella kostnaderna för utseendet av en tävlingsveterinär. 

I 3 mom. sägs att om tävlingsveterinären upptäcker att djurtävlingen äventyrar ett djurs välfärd i onödan och tävlingsarrangören inte vidtar de åtgärder som föreskrivs i 44 § 1 eller 2 mom., ska tävlingsveterinären utan dröjsmål underrätta landskapet eller polisen. Syftet med anmälningsskyldigheten är att informera den behöriga tillsynsmyndigheten om ett missförhållande som hänför sig till tävlingsarrangören och som tävlingsveterinären upptäckt så att myndigheten vid behov kan vidta åtgärder. Tävlingsveterinären också skyldig att utan dröjsmål underrätta landskapet eller polisen om ett djur som används i tävlingen, om orsaker som hänför sig till djurets välfärd kräver det. Tävlingsveterinären ska göra anmälan till exempel om han eller hon under tävlingen upptäckter ett djur som man kan misstänka att lidit av brist på skötsel eller av någon annan verksamhet i strid med bestämmelserna om djurvälfärd. Det kan vara fråga om ett djur som tävlar eller ett måldjur som används i tävlingen. Enligt 12 § 2 mom. i lagen om utövning av veterinäryrket är den som utövar veterinäryrket, om djurskyddsskäl kräver det, skyldig att utan hinder av sekretessbestämmelserna till djurskyddsmyndigheten utan dröjsmål anmäla fall som han eller hon behandlar eller i samband med behandlingen gjorda iakttagelser angående förvaringsutrymmen för djur och lämna de upplysningar som behövs för att fallet ska kunna utredas. För tydlighetens skull är det dock motiverat att ta in en bestämmelse om anmälningsskyldighet för tävlingsveterinären även i den lag som nu föreslås. I paragrafen föreskrivs dessutom om tävlingsveterinärens skyldighet att lämna den information som behövs för att utreda fallet. Anmälningsskyldigheten gäller också information beträffande vilken veterinären har tystnadsplikt med stöd av 16 § i lagen om utövning av veterinäryrket. 

Det som föreskrivs om tävlingsveterinärens uppgifter och skyldigheter i den föreslagna paragrafen gäller endast veterinärer som är utsedda för djurtävlingar som avses i 45 § 1 mom. Om den som arrangerar någon annan slags djurtävling eller djurutställning kallar en veterinär till tävlingen eller utställningen, berörs denna veterinär inte av de uppgifter och skyldigheter som föreskrivs i den föreslagna paragrafen. 

I 4 mom. föreslås bestämmelser om tävlingsveterinärens behörighet. Enligt den ska tävlingsveterinären vara en legitimerad veterinär som avses i 3—5 § i lagen om utövning av veterinäryrket eller en veterinär som avses i 8 § i den lagen. En veterinärmedicinestuderande som avses i 7 § i den lagen kan vara vikarie för tävlingsveterinären. Det är fråga om en ny bestämmelse.  

I praktiken har det rått en viss osäkerhet beträffande huruvida veterinärmedicinestuderande som avses i 7 § i lagen om utövning av veterinäryrket har rätt att sköta uppgifter som tävlingsveterinär. En studerande har på de villkor som föreskrivs i paragrafen rätt att utöva veterinäryrket som vikarie för en legitimerad veterinär eller för en sådan veterinär som avses i 8 §. Att vara vikarie betyder att den studerande inte har rätt att utöva veterinäryrket självständigt. Den studerande får inte heller använda beteckningen veterinär. Med beaktande av de föreslagna bestämmelserna om tävlingsveterinärens uppgifter vore det motiverat att även veterinärmedicinestuderande som avses i lagens 7 § kan sköta uppgifter som tävlingsveterinär. Detta vore motiverat även därför att det ibland har varit problem med att få tävlingsveterinärer till tävlingar. En veterinärmedicinestuderande kan endast vara vikarie för tävlingsveterinären. Om en veterinär fortlöpande är veterinär vid någon tävling kan veterinärmedicinestuderande som vikarierar veterinären också vikariera honom eller henne som tävlingsveterinär. Den studerande bör ha möjlighet att få arbetshandledning även i denna uppgift, på samma sätt som i andra veterinärvikarieuppgifter. 

48 §.Registreringsskyldighet för arrangörer av anmälningspliktiga djurtävlingar. Arrangörer av anmälningspliktiga djurtävlingar ska registrera förhållanden och händelser som inverkar på djurens välfärd under tävlingen. Registreringsskyldigheten är en väsentlig del av djurtävlingsarrangörens egenkontroll, och den gäller skilt för varje tävling. Syftet med den är att bidra till att uppmärksamhet fästs vid saker som är centrala för djurens välfärd när djurtävlingar arrangeras. Om det till exempel framgår att djur har skadats i någon tävling, ska arrangören utreda vad skadorna har berott på, och vid behov vidta åtgärder för att förhindra att djurens välfärd äventyras i fortsättningen. Registreringsskyldigheten är också av stor betydelse för myndighetstillsynen. Med stöd av 79 § i den föreslagna lagen har tillsynsmyndigheten rätt att få se handlingar som förs över djurtävlingar. Myndigheten kan vid behov vidta åtgärder om det framgår att arrangören inte har fullgjort de skyldigheter som ålagts denne i den föreslagna lagen. 

Närmare bestämmelser om registreringsskyldigheten får utfärdas genom förordning av statsrådet. Avsikten är att man ska registrera åtminstone väderförhållandena, om tävlingen arrangeras utomhus, samt andra externa faktorer som påverkar tävlingsprestationen, såsom tävlingsunderlagets material. När det gäller händelser är avsikten att registrera åtminstone skador samt eventuella dödsfall, dopingprovtagning samt händelser enligt förslaget till 44 § 2 mom. som kommit till tävlingsarrangörens kännedom. I dokumentet behöver det också nämnas vem som har varit tävlingsveterinär under tävlingen samt veterinärens iakttagelser och uppgifter enligt förslaget till 47 § 1 mom. Vid registreringen ska man beakta inte bara de djur som tävlar utan också måldjur som används som hjälp under tävlingen. Registreringsdokumenten ska förvaras i minst ett år efter det att djurtävlingen arrangerades.  

8 kap. Hållande av tillstånds- och anmälningspliktiga djur

49 §.Djurparker, permanenta och ambulerande djurutställningar samt cirkusar. I paragrafen föreskrivs det om allmänna krav på djurparker, permanenta och ambulerande djurutställningar samt cirkusar. Enligt 1 mom. ska det förutsättas tillstånd av verksamhetsutövaren på samma sätt som i nuläget. Tillståndet beviljas av landskapet. Utgångspunkten i artikel 4.2 i djurparksdirektivet är tillståndsplikt för djurparker. Även i permanenta djurutställningar förevisas djur som tillhör vilda djurarter för allmänheten. Tillståndsplikt kan också anses ligga i verksamhetsutövarnas intresse för genom tillståndsförfarandet blir kraven på verksamheten godkända i samband med att tillstånd beviljas, och man blir inte tvungen att vidta reparationsåtgärder som kan kräva även stora kostnader, som kanske i det fallet att verksamheten kunde starta utan myndighetsgodkännande. 

För cirkusar och ambulerande djurutställningar är det åter typiskt att de djur som är föremål för verksamheten måste transporteras från en ort till en annan. Under transporten är djuren tvungna att utstå föränderliga förhållanden och en närmiljö som är svårare att reglera än normalt. Av denna orsak är det motiverat att behålla tillståndsplikten oförändrad även när det gäller denna verksamhet. Endast genom ett tillståndsförfarande kan man effektivt säkerställa att verksamheten uppfyller villkoren i anslutning till djurvälfärden. 

Ett nytt krav som föreskrivs i 2 mom. gäller hur djur som tillhör vilda djurarter och som hålls i djurparker och permanenta djurutställningar används i föreställningar. Användningen av dessa djur begränsas till endast sådana föreställningar där djuren för publik förevisar färdigheter som de blivit lärda i anslutning till skötseln av djuren. Djurparksdjur kan läras färdigheter som underlättar skötseln av djuren, såsom att på order flytta sig från en del av inhägnaden till en annan, vänta på stället eller färdigheter i anslutning till exempelvis medicinering eller kontroll av djurets hälsotillstånd. När djurparksdjur lär sig sådana färdigheter kan det minska behovet av till exempel tvångsåtgärder som riktas mot djuren och således förbättra djurens välfärd. Det kan vara nödvändigt att lära djuren vissa färdigheter för att erbjuda dem stimulans eller motion. Det kan vara fråga om en sådan färdighet när en rovfågel lärs att återvända till en viss plats efter att fågeln har släppts ur buren och fått flyga fritt. Färdigheterna kan förevisas för publik till exempel i samband med att man visar hur djuren matas. Däremot ska det i fortsättningen vara förbjudet att förevisa cirkuskonster eller motsvarande färdigheter som djur lärts enbart för att underhålla publiken. Det anses inte nödvändigt att använda djur som tillhör vilda djurarter i sådana föreställningar och det främjar inte som sådant respekten för dessa djur som företrädare för vilda djurarter. Användningen av vilda djurarter i cirkusar begränsas i förslaget till 8 § och i bilaga 1, som hänför sig till den.  

Enligt artikel 3 i djurparksdirektivet håller djurparker sina djur under förhållanden som är ägnade att uppfylla de enskilda arternas biologiska behov och behov av bevarande, bland annat genom att djurens livsmiljöer berikas på ett artspecifikt sätt och att en hög djurskötselstandard upprätthålls med ett program som har utarbetats för preventiv och kurativ veterinärvård samt näringstillförsel. Djurskyddslagen innehåller mycket knapphändiga särskilda krav på djurparker och permanenta djurutställningar. Däremot har det genom jord- och skogsbruksministeriets förordning (236/2003) ställts krav på verksamheten som gäller inte bara djurhållningsplatser och skötsel av djur utan också allmänna krav som delvis baserar sig på djurparksdirektivet. Vissa av dessa krav lyfts nu in i den föreslagna paragrafen från ministeriets förordning, för att säkerställa att det finns tillräckligt med grundläggande reglering om saken på lagnivå. Enligt 3 mom. ska djurhållningsplatsen för ett djur som hör till en vild djurart och som hålls i en djurpark eller permanent djurutställning så väl som möjligt motsvara djurens naturliga livsmiljö. På en djurhållningsplats som liknar den naturliga livsmiljön har djuret i allmänhet bäst möjlighet att tillgodose sina arttypiska beteendemässiga behov. Djurparker och permanenta djurutställningar ska också planmässigt sörja för förebyggande hälsovård för djuren, behandling av sjukdomar hos djuren samt utfodring av djuren. Krav med motsvarande sakinnehåll ingår i ovannämnda förordning av jord- och skogsbruksministeriet.  

Närmare bestämmelser om förbjudna föreställningar som avses i 2 mom. och om djurhållningsplatser som avses i 3 mom. får utfärdas genom förordning av statsrådet. 

50 §.Vissa uppgifter för djurparker. Paragrafens innehåll motsvarar i sak 20 § 3 mom. i djurskyddslagen. Djurparksdirektivet inte bara ställer egentliga djurskyddskrav på djurparkerna utan det ålägger dem även uppgifter för att bevara den vilda faunan och den biologiska mångfalden. Det är inte ändamålsenligt att utsträcka dessa uppgifter till andra än de aktörer som behövs för att nå målet för djurparksdirektivet. Sådana ska på nuvarande sätt vara endast djurparker enligt definitionsbestämmelsen. 

Djurparker ska förutom upplysa allmänheten även delta aktivt i arbetet med att skydda djurarter. I praktiken fullgör en djurpark sin skyldighet genom att delta i en eller flera av de verksamheter som uppräknas i 1 mom. Genom forskning som främjar skyddet av djurarter kan man på ett eller annat sätt främja skyddet av djurarter som lever i naturen. Utbildning i fråga om färdigheter att skydda djurarter kan ges till exempel djurparkens anställda, studerande på området eller sådana som utför frivilligarbete med anknytning till artskydd. Informationsutbyte i fråga om artskydd mellan olika aktörer är viktigt för att planera effektiva skyddsåtgärder. I vissa fall behöver man också föda upp djur i fångenskap för att stärka de naturliga bestånden av arten. 

Enligt förslaget till 2 mom. får man på nuvarande sätt genom förordning utfärda närmare bestämmelser om innehållet i de uppgifter som ges djurparker. Dessa uppgifter definieras inte desto närmare i djurparksdirektivet, men i den handledning om god praxis vid genomförande av direktivet som kommissionens publicerat (EU Zoos Directive Good Practice Document, 2015) har man försökt klarlägga djurparkers uppgifter. Bland annat därför vore det ändamålsenligt att vid behov kunna precisera dessa uppgifter genom förordning. Jämfört med den gällande bestämmelsen ska förordningen dock utfärdas av statsrådet i stället för av jord- och skogsbruksministeriet. 

51 §.Ansökan om tillstånd för djurpark, permanent eller ambulerande djurutställning eller cirkus. Paragrafen innehåller bestämmelser om behöriga tillståndsmyndigheter. Innehållet i bestämmelsen motsvarar 20 § 2 mom. och 20 a § 2 mom. i djurskyddslagen. Nytt är den behöriga myndighet som handlägger tillståndsansökan som gäller en cirkus som är en permanent anläggning. Om en cirkus är enbart en permanent anläggning, ska tillståndet sökas hos det landskap inom vars verksamhetsområde cirkusen är belägen. 

52 §.Tillståndsansökan som gäller djurpark, permanent eller ambulerande djurutställning eller cirkus. Paragrafen motsvarar i huvudsak 20 b § i djurskyddslagen. Bestämmelsen kompletteras med ett krav på skriftlig tillståndsansökan. Bland de krav som gäller ansökan kompletteras dessutom identifieringen av den som ansöker om tillstånd samt de allmänna uppgifterna om den planerade verksamheten. Av ansökan ska förutom uppgifter om sökanden, såsom namn, adress och hemort, framgå allmänna uppgifter om den planerade verksamheten. Det handlar till exempel om uppgifter om vilken slags verksamhet som avsikten är att bedriva var och i vilka slags utrymmen. Viktiga uppgifter är på samma sätt som i nuläget framför allt de djurarter och det antal djur som verksamheten omfattar samt utredning om djurhållningsplatserna och skötseln av djuren och djurskötarnas kompetens. Utredningen om djurhållningsplatserna ska i första hand innehålla uppgifter om de omständigheter som avses i 3 kap. Då ska man också beakta kraven på bedrivande av verksamheten i den statsrådsförordning som utfärdas med stöd av det föreslagna bemyndigandet. I ansökan ska dessutom utredas hur de krav som i förslaget till 4 kap. ställs på skötseln av djuren uppfylls i stora drag, till de delar som är väsentliga med tanke på tillståndsbehandlingen. 

Av en ansökan om tillstånd för djurpark eller permanent djurutställning ska dessutom framgå hur de krav som avses i 49 § uppfylls. I förslaget till 50 § ges djurparker på nuvarande sätt uppgifter för att skydda den vilda faunan och bevara den biologiska mångfalden. Av en ansökan om tillstånd för djurpark ska framgå vilken uppgift som anläggningen enligt eget val kommer att delta i. Den uppgift som anläggningen uppger skrivs på nuvarande sätt in i villkoren för djurparkstillståndet.  

Till en ansökan om tillstånd för cirkus ska fogas en utredning om de programnummer som djuren deltar i och en detaljerad beskrivning av de konster som avsikten är att djuren ska förevisa under föreställningen. Bedömningen av tillstånd för cirkus förutsätter att tillståndsmyndigheten känner till de konster som djuren utför eller där djur används. Endast på så sätt kan man undgå att bevilja tillstånd för verksamhet som inte är godtagbar med tanke på djurens välfärd. Som sådan verksamhet kan nämnas till exempel ridning på ryggen av ett sådant djur som inte lämpar sig för detta. Jämfört med den gällande lagen ska det i stället för en utredning om vilka konster djuren gör under föreställningen ges en detaljerad beskrivning av konsterna. Skärpningen av kravet har inte nödvändigtvis någon inverkan på nuvarande praxis, men den framhäver sakens betydelse för bedömningen av djurens välfärd och möjliggör vid behov även krav på mer detaljerade uppgifter än nu. 

Den föreslagna paragrafen utgör en grundläggande bestämmelse om tillståndsansökan. Närmare bestämmelser om tillståndsansökan och de utredningar som ska fogas till den får enligt förslaget till 4 mom. utfärdas genom förordning av statsrådet. 

53 §.Beviljande av tillstånd för djurpark, permanent eller ambulerande djurutställning eller cirkus. Huruvida tillstånd beviljas bedöms utifrån om den planerade verksamheten uppfyller de krav som ställs på ordnandet av den, djurhållningsplatserna och skötseln av djuren i den förslagna lagen och med stöd av den. Dessa krav kan vara mycket detaljerade för olika djurarter. Kraven ska vara desamma som de utredningar som förutsätts i tillståndsansökan. Ändamålsenliga djurhållningsplatser och ändamålsenlig skötsel av djuren kan betraktas som godtagbar utgångspunkt för att få inleda verksamhet i djurparker och på djurutställningar. Vid normal tillsyn över djurens välfärd övervakas inte bara att dessa krav uppfylls utan också att de krav som ställs på djurhållningen i övrigt, till exempel behandlingen av djuren, uppfylls. I cirkusar deltar djuren i föreställningarna och utför konster som de blivit lärda. Av denna orsak blir man redan då tillstånd för cirkus beviljas tvungen att beakta även behandlingen av djuren. 

En förutsättning för att bevilja tillstånd för djurpark är dessutom att anläggningen deltar i en uppgift som avses i 50 § i den föreslagna lagen. En ytterligare förutsättning för tillstånd för cirkus är att kraven som gäller behandling av djuren uppfylls. Tillståndsmyndigheten bedömer användningen av djur i föreställningar utifrån det som föreskrivs om behandling av djur i 12— 13 § eller med stöd av dem.  

Tillstånd för djurpark, permanent eller ambulerande djurutställning eller cirkus beviljas om verksamheten uppfyller de krav som i lagen eller med stöd av den ställs på djurhållningsplatserna samt skötseln och behandlingen av djuren och om djurhållaren har kompetens enligt 30 §. Till tillståndet kan på nuvarande sätt fogas villkor som är nödvändiga med tanke på djurskyddet. Utgångspunkten är att tillstånd beviljas tills vidare. Tillstånd för ambulerande cirkus och ambulerande djurutställning kan beviljas även för viss tid, om det finns en nödvändig orsak till det med tanke på tryggandet av djurens välfärd. En sådan orsak kan vara till exempel aktörer från tredje länder som besöker Finland oregelbundet, varvid tillsynen över att verksamheten är godtagbar med avseende på djurskyddet förutsätter tidsbegränsat tillstånd. 

54 §.Inspektion och övervakning av verksamheten. I 4.4 i djurparksdirektivet sägs att innan ett tillstånd beviljas, vägras, ges förlängd giltighetstid eller i väsentlig grad ändras, ska en inspektion genomföras av medlemsstaternas behöriga myndigheter för att avgöra om villkoren i tillståndet eller de föreslagna villkoren i tillståndet är uppfyllda. Den inspektionsskyldighet som avses i direktivet har i 20 b § i djurskyddslagen utsträckts till att gälla även andra tillståndspliktiga verksamheter. Det är inte motiverat att undanta djurutställningar eller cirkusar från inspektioner, eftersom tillståndet ska bedömas i enlighet med samma grunder med avseende på djurens välfärd. I praktiken är situationen i regel den att tillstånd att bedriva verksamhet beviljas utifrån handlingar. Sålunda beviljas till exempel tillstånd för djurpark utifrån bland annat byggnadsritningarna för utrymmena och andra inlämnade utredningar. Efter att verksamhetsutövaren har fått tillståndet börjar de utrymmen som godkänts i tillståndet byggas och de andra förutsättningarna för verksamheten ordnas. Till följd av det som konstaterats ovan är det till exempel inte möjligt att inspektera djurparken innan tillstånd beviljas. Inspektionen ska utföras innan verksamheten inleds. På så sätt säkerställs det att den verksamhet som inleds uppfyller kraven i kapitlet. Dessutom ska inspektioner utföras innan ett ärende som gäller en betydande förändring av tillståndets innehåll eller giltighetstid avgörs. Bestämmelser om återkallande av tillstånd och inspektionsförfaranden i anslutning därtill ingår i förslaget till 100 §. 

Bestämmelsen innehåller också ett krav liknande det nuvarande som överensstämmer med artikel 4.3 i djurparksdirektivet att verksamheten ska övervakas genom regelbundna inspektioner. 

55 §.Vissa anmälningar från verksamhetsutövare samt ändringar i verksamheten. Paragrafen är ny. Där föreskrivs om de förfaranden som ska iakttas när det inträffar förändringar i verksamheten som inte har kunnat beaktas när det ursprungliga tillståndet beviljades. Verksamhetsutövaren ska underrätta landskapet om sådana planerade ändringar i verksamheten som kan vara av betydelse vid bedömning av om förutsättningarna för att få tillstånd fortfarande föreligger. De ändringar som berörs av anmälningsskyldigheten är i praktiken sådana uppgifter som ska anges i tillståndsansökan. 

Landskapet bedömer utifrån anmälan huruvida kraven för beviljande av tillstånd fortfarande är uppfyllda och meddelar tillståndshavaren. Om landskapet bedömer att tillstånd inte behöver sökas separat, gör det en anteckning om ändringsuppgifterna i de uppgifter som gäller tillståndet och meddelar tillståndshavaren. Om landskapet bedömer att ändringen är sådan att det ska göras ny ansökan om tillstånd eller komplettering av tillståndet, meddelar landskapet tillståndshavaren även detta. Nytt tillstånd eller komplettering av tillståndet ska sökas, om nya djurarter tillkommer eller antalet djur utökas avsevärt eller verksamheten annars ändras på ett sätt som kan inverka på djurens välfärd. När det gäller cirkustillstånd kan det förutom en ny djurart som uppträder på cirkusen även vara fråga om nya konster som djuren utför. Genom det föreslagna förfarandet görs tillståndsförfarandena smidigare och lättare. En ambulerande djurutställning och en ambulerande cirkus ska årligen underrätta det landskap som beviljat tillstånd om cirkusens turnéplatser och tidtabell minst 30 dagar innan turnén startar. Anmälningsskyldigheten är nödvändig för att möjliggöra effektiv tillsyn. Verksamhetsutövaren ska också göra anmälan om verksamheten avslutas. 

Närmare bestämmelser om anmälningarnas innehåll och om den utredning som ska fogas till anmälan får vid behov utfärdas genom förordning av statsrådet. 

56 §.Anmälan om husdjursgård. I paragrafen föreskrivs om anmälningsskyldighet för den som håller en husdjursgård. Husdjursgård definieras i 5 §. Enligt den gällande lagen är husdjursgårdar permanenta djurutställningar och behöver tillstånd för verksamheten. Det föreslås att tillståndsplikten för verksamheten slopas. Enligt definitionen av husdjursgård ska som husdjursgård betraktas endast en sådan permanent anläggning där enbart de däggdjurs- och fågelarter som enligt 8 § 2 mom. kan betraktas som produktionsdjur, samt hundar och katter, förvisas för allmänheten. När dessa djurarter hålls eller förevisas på sina normala djurhållningsplatser är det inte förenat med sådana särskilda risker för djurens välfärd som förutsätter tillståndsplikt för verksamheten. Enligt den föreslagna paragrafen ska den som håller en husdjursgård, utöver det som i lagen om ett system för identifiering av djur (328/2010) föreskrivs om anmälan om hållande av djur och djurhållningsplatser samt registrering av uppgifter, för införande i djurhållarregistret och registret över djurhållningsplatser meddela uppgifter om djurhållarens kompetens samt en utredning om hur djurens skötsel kommer att ordnas. Tillsynsmyndigheterna för djurvälfärden får härigenom information om verksamheten. Enligt 77 § i den föreslagna lagen kan inspektioner fortfarande riktas mot verksamheten på husdjursgårdar utan misstanke om överträdelse av bestämmelserna om djurvälfärd. 

57 §.Anmälan om uppfödning av vilda djurarter i hägn. I paragrafen föreskrivs om anmälningsskyldighet för djurhållare som föder upp djur som tillhör vilda djurarter i hägn. I den gällande lagstiftningen finns bestämmelser om anmälningsskyldighet för den som föder upp vilda djur i farm både i 21 och 23 § i djurskyddslagen och i lagen om ett system för identifiering av djur och i de förordningar av jord- och skogsbruksministeriet som utfärdats med stöd av den. För att undanröja överlappande anmälningsskyldigheter föreslås att den anmälningsskyldighet som det föreskrivits om i djurskyddslagen slopas och att de tilläggsuppgifter som behövs med tanke på tryggandet av djurens välfärd lämnas för registrering i registret över djurhållningsplatser i samband med anmälan till registret över djurhållningsplatser. Den som håller djur för uppfödning i hägn i viltvårdssyfte ska dessutom meddela för vilket viltvårdssyfte enligt 3 § i jaktlagen som djuren hålls. Enligt jaktlagen avses med viltvård verksamhet som bedrivs i syfte att genom reglering av viltbestånd, genom tryggande eller förbättrande av levnadsförhållandena för vilt eller på något annat sätt öka, bevara eller förbättra viltbeståndet och balansen mellan olika djurbestånd Även tillsynsmyndigheterna för djurvälfärden har tillgång till uppgifterna i registret över djurhållningsplatser. 

58 §.Uppfödningsstall för broilrar. I paragrafen föreskrivs om uppfödningsstall för broilrar på ett sätt som i huvudsak motsvarar 26 c § i djurskyddslagen. Genom den föreslagna paragrafen genomförs punkt 11 i bilaga I, styckena 1—3 i punkt 1 samt punkt 2 i bilaga II, punkt 1.1 i bilaga III samt punkt 1 och 2 i bilaga V till broilerdirektivet. 

En ny sak som tillfogas i 1 mom. är en definition av broiler. Med broiler avses en fågel av arten Gallus gallus i produktionsledet som hålls för slakt. 

Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen ska den som äger eller håller broilrar, utöver vad som i lagen om ett system för identifiering av djur föreskrivs om anmälan om djurhållningsplatser, lämna uppgifter om de uppfödningsavdelningar i uppfödningsstall där broilerflockar föds upp för registrering i registret över djurhållningsplatser. Då kan tillsynen över uppfödningsstallet ordnas enligt uppfödningsavdelning, vilket är en förutsättning för att bedömningen av broilrarnas välfärd ska kunna riktas mot broilerflockarna och de utrymmen där flockarna har fötts upp. I lagen om ett system för identifiering av djur definieras en djurhållningsplats som åtminstone en byggnad. Med uppfödningsavdelning avses uppfödningsstallsbyggnaden eller en del av den, där man samtidigt kan föda upp en broilerflock som använder ett gemensamt strötäckt område och gemensamma utfodrings- och vattningsanordningar. 

Enligt 2 mom. i den föreslagna lagen ska den som äger eller håller broilrar föra den förteckning som avses i 21 § i lagen om ett system för identifiering av djur separat för varje uppfödningsavdelning. Av förteckningen ska framgå bland annat antalet insatta broilrar och den tillgängliga ytan för dem, broilrarnas ras eller hybrid, om denna är känd, och antalet broilrar som finns kvar i flocken efter det att broilrar avlägsnats för försäljning eller slakt. 

I 2 mom. 3 punkten tillfogas som ett nytt krav att antalet broilrar som påträffats döda ska läggas till förteckningen. Bestämmelser motsvarar 36 a § 1 mom. i den nuvarande lagen och 32 § 1 mom. i lagförslaget. För tydlighetens och begriplighetens skull föreslås bestämmelser på nytt här, eftersom förteckning ska föras över antalet döda djur i samtliga fall, oberoende av om djuret har avlivats eller påträffats dött. 

Enligt 3 mom. i den föreslagna paragrafen ska den som äger eller håller broilrarna göra en skriftlig beskrivning av produktionssystemet i broileruppfödningsstallet, om djurtätheten för broilrar överstiger 33 kilogram levande vikt per kvadratmeter. Beskrivningen ska omfatta dokument med detaljerade uppgifter om produktionssystemet. Dokument ska särskilt innehålla tekniska uppgifter om uppfödningsstallets uppfödningsavdelningar och deras anordningar. Sådana uppgifter är bland annat byggnadens planritning, den area som broilrarna förfogar över, uppgifter om ventilations- och uppvärmningssystem, utfodrings- och dryckesanordningar samt deras placering, larmsystem och deras reservsystem. Beskrivningen av produktionssystemet ska på begäran visas upp landskapet och den ska hållas ajour. 

Den djurtäthet som tillämpas i uppfödningsstallet eller en ändring av djurtätheten och viktiga uppgifter om produktionssystemet ska anmälas till landskapet senast 15 dagar innan den första flocken sätts in i uppfödningsavdelningen. Anmälan ska åtföljas av centrala uppgifter om produktionssystemet.  

Dessutom förutsätts i 3 mom. att broilerägaren eller broilerhållaren utan dröjsmål anmäler väsentliga ändringar i uppfödningsstallet, anordningarna eller förfarandena, om de kan påverka broilrarnas välfärd. En sådan ändring kan vara till exempel att ventilationsanläggningen byts till en annan typ. 

I 4 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs i enlighet med bilaga V till broilerdirektivet om de särskilda krav som ställs för den högsta tillåtna djurtätheten. När de särskilda kraven är uppfyllda får djurtätheten i en uppfödningsavdelning vara högst 42 kilogram levande vikt per kvadratmeter. Villkoret för den högsta djurtätheten är att det vid inspektionerna av djurens välfärd i broileruppfödningsstallet under de senaste två åren inte har uppdagats någon sådan verksamhet som strider mot bestämmelserna om djurvälfärd, att riktlinjerna för god praxis tillämpas i uppfödningsstallet och att dödligheten i uppfödningsavdelningen är under det angivna gränsvärdet. Dödligheten räknas som medeltalet för sju på varandra följande flockar. 

Vid bedömningen av dödligheten bland broilrarna ska sådana av broilerägaren eller broilerhållaren oberoende eller exceptionella orsaker beaktas som har lett till att dödligheten bland broilrarna har ökat under uppfödningstiden. Sådana orsaker kan vara till exempel till exempel kvaliteten på de dagsgamla kycklingar som levererats, kvaliteten på det kommersiella foder som använts, förhöjd dödlighet som beror på förädlade broilrar eller en oväntad funktionsstörning i vattningsanordningarna. 

Dessutom kan broilerägaren eller broilerhållaren informera om de åtgärder som han eller hon redan under uppfödningen av broilrarna har vidtagit efter att ha observerat problemet. Dessa åtgärder kan gälla till exempel reparation av anordningar, kontakter med hälsovårdsveterinären och iakttagandet av dennes anvisningar, resultaten av eventuella obduktioner som utförts på broilrarna samt de medicinska behandlingar som getts. 

Enligt 5 mom. i den föreslagna lagen ska de som äger eller håller broilrar när de sänder broilrar till slakt till slakteriet lämna uppgifter om djurhållningsplatsen för flocken, om flocken och om dödligheten inom flocken för bedömningen av broilrarnas välfärd. Sådana uppgifter är bland annat uppgifter om uppfödningsstall och uppfödningsavdelning där flocken har fötts upp, den dagliga dödligheten inom flocken, vilken ras eller hybrid broilrarna inom flocken tillhör samt en kalkyl över den kumulativa dagliga dödligheten inom flocken. 

Enligt 6 mom. i den föreslagna paragrafen utfärdas närmare bestämmelser om beskrivningen av produktionssystemet i broileruppfödningsstallet, om viktiga uppgifter om produktionssystemet, om de krav som gäller djurtätheten för broilrar, om riktlinjer för god praxis, om omständigheter som ska beaktas när det gäller dödligheten bland broilrar samt om de uppgifter om flocken som ska lämnas till slakteriet utfärdas genom förordning av statsrådet. 

59 §.Yrkesmässigt eller annars storskaligt hållande av sällskaps- eller hobbydjur. Enligt den föreslagna paragrafen ska yrkesmässigt eller annars storskaligt hållande av sällskaps- eller hobbydjur även i fortsättningen vara anmälningspliktig verksamhet. Anmälningsskyldigheten för dem som håller hästdjur yrkesmässigt samordnas med anmälan till registret över djurhållningsplatser, som det föreskrivs om i djuridentifieringslagstiftningen, så att man undviker överlappande anmälningar. Bestämmelser om den verksamhet och de djurarter som berörs av anmälningsskyldigheten ingår i bilaga 2 till den föreslagna lagen i stället för den nuvarande förordningen.  

Genom anmälningsskyldigheten är avsikten att med tanke på tillsynen säkerställa att myndigheterna har uppgifter om yrkesmässig eller storskalig verksamhet som kan vara förenad med faktorer som äventyrar djurens välfärd. Verksamhetsutövaren ska senast 30 dygn innan verksamheten inleds eller avslutas eller när verksamheten förändras väsentligt göra en skriftlig anmälan till det landskap inom vars verksamhetsområde verksamheten bedrivs. Bestämmelser om skyldigheter för dem som håller hästdjur finns i jord- och skogsbruksministeriets förordning om identifiering av hästdjur (222/2017). Den som håller djur yrkesmässigt eller annars storskaligt ska även foga uppgifter om djurhållarens eller djurhållarnas kompetens samt en utredning om hur skötseln av djuren är ordnad till den anmälan till registret över djurhållningsplatser som avses i 3 § i förordningen. 

Vad som ska betraktas som yrkesmässigt eller annars storskaligt hållande av sällskaps- eller hobbydjur föreskrivs i bilaga 2 till förslaget. Jämfört med 26 § i djurskyddsförordningen förtydligas definitionen så att det anges klara gränser för yrkesmässig eller storskalig saluföring eller förmedling samt storskalig djurhållning utifrån antalet djur som används i verksamheten. I fråga om små sällskaps- och hobbydjur baserar sig gränsen på antalet burar, terrarier eller akvarier som regelbundet används i verksamheten.  

Närmare bestämmelser om yrkesmässig eller annars storskalig djurhållning får utfärdas genom förordning av statsrådet. 

60 §.Bedrivande av djurhemsverksamhet för vilda djur i hjälplöst tillstånd. Paragrafen är ny. En aktör som bedriver djurhemsverksamhet för vilda djur omfattas också av anmälningsskyldigheten. I 28 och 29 § i den föreslagna lagen preciseras jämfört med nuläget de situationer och förutsättningar som berör tillfällig vård av vilda djur och förfarandena efter vården. I anslutning härtill föreskrivs också om krav på vårdplatser för djur. Den som bedriver vård av vilda djur ska senast 30 dygn innan verksamheten inleds eller avslutas eller när verksamheten förändras väsentligt göra en skriftlig anmälan till det landskap inom vars verksamhetsområde verksamheten bedrivs  

Med hjälp av bestämmelsen försöker man säkerställa att vård som ges vilda djur under en längre tid ligger i kompetenta händer och att myndigheterna känner till aktörerna i branschen. Detta gör det också möjlighet att övervaka verksamheten effektivare än nu. I praktiken ges vilda djur vård under en längre tid för närvarande av några djurparker, djurhem, föreningar och enskilda som är insatta i saken. 

I 2 mom. föreskrivs om vård under en längre tid av vilda djur i hjälplöst tillstånd. När ett vilt djur i hjälplöst tillstånd tas i vård ska utgångspunkten och målet alltid vara att försätta djuret i frihet. De omständigheter som ska beaktas när man överväger att ta ett djur i vård har behandlats tidigare i samband med 7 § 3 mom. Om man beslutar att ta ett djur i vård, ska vården begränsas till så kort tid som möjligt. Tillfällig vård som syftar till något annat än att försätta djuret i frihet ska i princip begränsas endast till sådana djurindivider som efter vården kan placeras i en djurpark. 

Innan man börjar ge ett djur vård under en längre tid ska det utredas om det behövs dispens enligt naturvårdslagen eller jaktlagen för innehav av djuret. Även begränsningarna i anslutning till innehav av främmande arter ska beaktas. Om ett djur på grund av en skada, sjukdom eller någon annan orsak som lett till hjälplösheten inte kan försättas i frihet eller placeras i en djurpark efter avslutad vård, ska det avlivas. Djurparker har i praktiken begränsade möjligheter att ta hand om nya djur. I en djurpark kan permanent placeras endast en sådan djurindivid som anpassar sig till djurparksförhållanden och som kan garanteras goda förhållanden i djurparken. För att placera ett djur permanent i en djurpark kan det också förutsättas dispens enligt naturvårdslagen eller jaktlagen. 

61 §.Innehållet i anmälningar om anmälningspliktig verksamhet. I paragrafen föreskrivs om de uppgifter som den som bedriver anmälningspliktig djurhållning ska meddela landskapet. Av anmälan ska utöver uppgifter om verksamhetsutövaren, såsom namn, adress och hemort, framgå uppgifter om hur den planerade verksamheten kommer att ordnas. Det är fråga om uppgifter om till exempel vilken slags verksamhet som avsikten är att bedriva var och i vilka slags utrymmen. Anmälan ska innehålla uppgifter om de djurarter och det antal djur som verksamheten omfattar, utredning om djurhållningsplatserna, utredning om djurhållarens kompetens och utredning om hur djurens skötsel avses bli ordnad. Innehållet i uppgifterna motsvarar de uppgifter som avses i 24 § i djurskyddslagen.  

Närmare bestämmelser om anmälningar och vilken utredning som ska fogas till en anmälan får på nuvarande sätt utfärdas genom förordning av statsrådet. 

62 §.Förande av förteckning. I paragrafen föreskrivs om skyldighet att föra en förteckning, som på nuvarande sätt ska gälla aktörer som bedriver tillstånds- eller anmälningspliktig djurhållning. Innehållet i bestämmelsen motsvarar också i huvudsak 26 § i den nuvarande lagen. Till paragrafen fogas ett omnämnande av att förteckningen kan föras på en pappersblankett eller i elektronisk form. Dessutom kompletteras bestämmelsen med den tid förteckningen ska förvaras. Förteckningen ska förvaras i tre år från utgången av det år då den senaste anteckningen om ett djur fördes in i förteckningen. Regleringen motsvarar till denna del 21 § i lagen om ett system för identifiering av djur. På nuvarande sätt ingår också ett bemyndigande att utfärda förordning i paragrafen. Bemyndigandet gäller dock statsrådet i stället för jord- och skogsbruksministeriet. 

9 kap. Avlivning av djur

63 §.Allmänna krav som gäller avlivning. Den föreslagna paragrafen innehåller de centrala principer som ska iakttas vid avlivning av djur. Paragrafen innehåller en grundläggande bestämmelse om avlivning av djur. Paragrafens innehåll motsvarar 32 § i djurskyddslagen.  

I 1 mom. föreskrivs om skyldighet att avliva djur så snabbt och smärtfritt som möjligt med en metod och teknik som lämpar sig för avlivning av det djuret. Om ett djur avlivas med en slaktteknik som lämpar sig för den djurarten, ska djuret på samma sätt som enligt 64 § 1 mom. alltid bedövas innan blodavtappningen påbörjas. Sådan avlivning kan komma i fråga när ägaren avlivar fjäderfä till exempel för att utfodra en hund. 

I 2 mom. ställs krav på den person som avlivar djuret. För att säkerställa att avlivningen sker på det sätt som avses i 1 mom., ska den person som avlivar djuret har tillräckliga kunskaper i den avlivningsmetod och avlivningsteknik som användas i fråga om den djurarten samt tillräcklig skicklighet i att utföra avlivningen. 

Enligt 3 mom. ska den som avlivat djuret försäkra sig om att djuret har dött innan några andra åtgärder får vidtas. 

I 4 mom. förbjuds avlivning av djur med jaktmetoder. Förbudet ska ändå inte gälla renskötare som avlivar renar genom att skjuta dem med jaktmetoder. Det ska vara tillåtet att avliva ett hållet djur genom att skjuta det med jaktmetoder, om det finns en nödvändig och godtagbar orsak till detta. Dessutom får djur alltid avlivas genom att djuret på behörigt sätt skjuts rakt i hjärnan. Genom förbudet vill man förbjuda avlivning av djur i underhållningssyfte, där det är klart sannolikt att djuret lider i onödan jämfört med normal avlivning, där den som utför avlivningen har bättre kontroll över avlivningsmetoden. Det ska till exempel vara förbjudet att avliva djur i en farm genom skjutning med jaktmetoder, med pilbåge eller i fälla. Inte heller renar får jagas av andra än renskötare. 

Enligt 5 mom. förbjuds avlivning av djur i underhållningssyfte. Bestämmelsen är ny och den hänför sig till lagens syfte att öka respekten för djur som varelser med ett egenvärde. Det ska vara förbjudet att ordna sådana föreställningar eller tävlingar, där syftet med avlivningen av ett djur uttryckligen är att ge publiken underhållning eller en kulturupplevelse. Sådan verksamhet är till exempel tävlan om vem som avlivar flest djur under en viss tid eller en sådan nöjes- eller kulturföreställning där ett djur avlivas i underhållningssyfte. Förbudet hindrar inte att djur avlivas till exempel i samband med undervisningsverksamhet och inte heller till exempel dokumentering av normal slakt. Avlivning av djur i samband med jakt eller fiske ska inte betraktas som sådan avlivning av djur i underhållningssyfte som förbjuds i bestämmelsen. Sålunda ska till exempel fisketävlingar vara tillåtna även i fortsättningen. Likaså ska jakthundsprov och dressyr av jakthundar fortfarande vara tillåten verksamhet.  

I 6 mom. ingår ett bemyndigande enligt vilket närmare bestämmelser om de avlivningsmetoder och avlivningstekniker som används vid avlivning av djur får utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning av statsrådet föreskrivs om bland annat avlivningsmetoder för sällskaps- och hobbydjur. Dessutom innehåller paragrafen ett bemyndigande enligt vilket närmare bestämmelser om vilken kompetens som krävs av personer som avlivar djur vid behov får utfärdas genom förordning av statsrådet. I fråga om jakt iakttas dock vad som föreskrivs särskilt om den. 

64 §.Slakt av djur. I paragrafen föreskrivs om de centrala principerna vid avlivning av djur som är avsedda som människoföda. Sådana djur är produktionsdjur. Avlivningen är då slakt av djur. Termen motsvarar den terminologi som tillämpas i avlivningsförordningen. Den föreslagna paragrafen innehåller en grundläggande bestämmelse om slakt. Paragrafen gäller inte vilda djur. 

I 1 mom. förbjuds att blodavtappningen påbörjas innan djuret har bedövats eller avlivats på behörigt sätt med en metod som lämpar sig för bedövning eller avlivning av det djuret. I 33 b § i den nuvarande lagen tillåts en särskild slaktmetod som används på religiösa grunder där blodavtappningen inleds samtidigt som djuret bedövas. I fortsättningen ska det djur som slaktas alltid bedövas före blodavtappningen. Dagens vetenskapliga forskningsrön stödjer klart bedövning före blodavtappningen, för att man på bästa möjliga sätt ska kunna undvika att djuret upplever smärta och lidande i samband med slakten. På motsvarande sätt är det förbjudet för djurägaren att i enlighet med 33 § i djurskyddslagen slakta fjäderfän genom att halsen snabbt skärs av med ett vasst instrument. Dessutom får djuret inte utsättas för några andra åtgärder i anslutning till slakten förrän det har dött. En bestämmelse med motsvarande innehåll ingår i 33 § i djurskyddslagen. 

I 2 mom. ingår ett bemyndigande att utfärda närmare bestämmelser om slakt av djur genom förordning av statsrådet. Bemyndigandet baserar sig på artikel 26.2 a i avlivningsförordningen, enligt vilken medlemsstaterna får anta nationella bestämmelser som är striktare än avlivningsförordningen i fråga om avlivning av djur och därmed sammanhängande verksamhet som sker utanför ett slakteri. En motsvarande bestämmelse ingår i 33 § i djurskyddslagen. 

65 §.Tillämpning av avlivningsförordningen på avlivning och slakt av djur. I 1 mom. ingår en hänvisning till artikel 1 i avlivningsförordningen, där det bestäms om förordningens tillämpningsområde. Paragrafens innehåll motsvarar 33 a § i djurskyddslagen. 

När det gäller fiskar tillämpas endast kraven i artikel 3.1 i avlivningsförordningen. Enligt den ska djur förskonas från all smärta, plåga eller lidande som kan undvikas vid tidpunkten för avlivning och därmed sammanhängande verksamhet. Enligt artikel 26.2 b i avlivningsförordningen får medlemsstaternas anta nationella bestämmelser som syftar till att säkerställa ett mer omfattande skydd av djur än avlivningsförordningen vid slakt och därmed sammanhängande verksamhet när det gäller hägnat vilt, inbegripet renar. Enligt bemyndigandet i förslaget till 2 mom. får bestämmelser som kompletterar avlivningsförordningen utfärdas genom förordning av statsrådet då det gäller avlivning och slakt av fiskar samt slakt av renar och hägnat vilt. Genom förordningen kan ges till exempel sådana omräkningstal för nötkreatursenheter som avses i artikel 17.6 i avlivningsförordningen, och som inte regleras för dessa djurarter i avlivningsförordningen. 

66 §.Anmälan om verksamhet som gäller avlivning av djur. I paragrafen föreskrivs om anmälningar om avlivning av djur. Paragrafens innehåll motsvarar 33 § i djurskyddslagen med undantag för den behöriga myndigheten. 

I 1 mom. föreskrivs om skyldighet för verksamhetsutövare som bedriver verksamhet som omfattar avlivning av djur att göra anmälan om verksamheten till landskapet i tillräckligt god tid innan verksamheten inleds. Skyldigheten gäller också djurägare och djurhållare som regelbundet avlivar stora mängder djur på en gång. Anmälan ska också göras om verksamheten avslutas eller förändras väsentligt. Anmälningsskyldigheten gäller inte sedvanligt avlivande av djur som är sjuka eller i dåligt skick, som görs vid behov på djurhållningsplatsen. Anmälan ska göras till det landskap inom vars verksamhetsområde verksamheten i huvudsak bedrivs. Bestämmelsen utfärdas med stöd av artikel 26.2 a i avlivningsförordningen, som gör det möjligt att anta nationella bestämmelser som är strängare än avlivningsförordningen i fråga om avlivning av djur som sker utanför ett slakteri. Förpliktelsen gäller emellertid avlivning av även andra djur än de som hör till avlivningsförordningens tillämpningsområde. 

I 2 mom. föreskrivs om pälsbranschens anmälningsskyldighet enligt artikel 7.3 i avlivningsförordningen. Anmälan om avlivning av djur ska göras till landskapet på förhand innan avlivningarna inleds. 

Enligt 3 mom. får närmare bestämmelser om anmälningarna utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning kan det till exempel föreskrivas hur länge på förhand innan avlivningen inleds som anmälan ska göras och vad anmälan ska innehålla. 

67 §.Avlivning av djurbesättningar. I paragrafen föreskrivs om åtgärder och olika myndigheters uppgifter i anslutning till besättningsavlivningar. Paragrafens innehåll motsvarar 33 d § i djurskyddslagen. I 1 mom. i den föreslagna paragrafen hänvisas till artikel 18 i avlivningsförordningen i fråga om de särskilda krav som gäller besättningsavlivning av sådana djur som hör till förordningens tillämpningsområde. 

I 2—4 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs om olika myndigheters uppgifter enligt avlivningsförordningen i samband med besättningsavlivning av djur. 

I 5 mom. ingår ett bemyndigande att utfärda förordning. Genom förordning av statsrådet kan vid behov de olika myndigheternas uppgifter enligt 2 mom. klarläggas. Genom förordning får också föreskrivs om de förfarande som ska iakttas vid besättningsavlivning av djur. 

68 §.Nödavlivning av djur. I paragrafen föreskrivs om möjlighet att avvika från de avlivningsmetoder som avses i 63 § när ett djur måste avlivas i en nödsituation. Avlivningen av ett djur ska dock alltid utföras så att djuret inte orsakas onödigt lidande trots att det handlar om en exceptionell situation. Bestämmelser om avlivning av produktionsdjur finns också i artikel 19 i avlivningsförordningen. Paragrafens innehåll motsvarar 33 e § i djurskyddslagen. 

69 §.Anordnare av utbildning enligt avlivningsförordningen. I paragrafen föreskrivs om anordnare av sådan utbildning som förutsätts i avlivningsförordningen, vilka kan meddela utbildning som förutsätts för sådan kompetens som avses i avlivningsförordningen. Paragrafens innehåll motsvarar 33 f § i djurskyddslagen. 

10 kap. Myndigheter och deras uppgifter

70 §.Jord- och skogsbruksministeriet. Enligt paragrafen ankommer det på samma sätt som enligt djurskyddslagen på jord- och skogsbruksministeriet att leda verkställigheten av lagen om djurvälfärd samt att övervaka att den efterlevs. Ministeriets behörighet omfattar också verkställighet och efterlevnad av Europeiska unionens rättsakter som genomförs genom denna lag. 

71 §.Livsmedelsverket. Bestämmelser om Livsmedelssäkerhetsverkets, från och med den 1 januari 2019 Livsmedelsverket, uppgifter ingår i 34 a § i djurskyddslagen. Det föreslås vissa preciseringar och ändringar i uppgifterna.  

I egenskap av centralförvaltningsmyndighet ska Livsmedelsverket enligt 1 mom. planera, styra och utveckla tillsynen över djurs välfärd samt övervaka att bestämmelserna om djurvälfärd följs. Dessutom ska verket utföra de övriga uppgifter som anvisats det i lagen och dels anges i 2 och 3 mom. i den föreslagna paragrafen, dels i andra bestämmelser i lagen.  

Enligt 2 mom. 1 punkten ska Livsmedelsverket vara den myndighet som på nuvarande sätt enligt artikel 13.3 i avlivningsförordningen ska bedöma vägledningarna för god praxis och den myndighet som enligt artikel 13.4 i den förordningen får utarbeta och offentliggöra egna vägledningar för god praxis.  

Enligt 34 a § 2 mom. i djurskyddslagen är Livsmedelsverket den myndighet som enligt artikel 22.1 e i avlivningsförordningen får kräva ändringar i bruksanvisningarna för fixerings- eller bedövningsutrustning. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 om offentlig kontroll börjar tillämpas i december 2019. Genom den förordningen upphävs bland annat artikel 22 i avlivningsförordningen. För att behålla rättsläget oförändrat hänvisas till artikel 138 i förordningen om offentlig kontroll i fråga om åtgärder som gäller bruksanvisningarna för fixerings- eller bedövningsutrustning. Livsmedelsverket är sålunda i enlighet med 2 mom. 2 punkten på nuvarande sätt behörig myndighet i frågor som gäller dem. 

Enligt förslaget till 2 mom. 3 punkten ska verket på nuvarande sätt genom stickprov utse gårdar för den regelbundna tillsyn som förutsätts av Europeiska unionens rättsakter om djurvälfärd. Enligt 2 mom. 4 punken ska verket på nuvarande sätt svara för statistik och rapportering i anslutning till tillsynen över djurs välfärd. 

I 2 mom. 5 punkten i förslaget föreskrivs om erkännande av yrkeskvalifikationer som förvärvats utomlands i de fall där rätten att utföra i 15 § avsedda åtgärder på djur eller vara verksam som i 30 § avsedd djurhållare eller djurskötare är begränsad till utövare av ett reglerat yrke som omfattas av lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer (1384/2015). 

I 29 § i djurskyddslagen föreskrivs om behörighet för artificiell reproduktion av djur. Utifrån dessa krav betraktas seminörsyrket som ett reglerat yrke. I 30 § föreskrivs om erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats utomlands och som gäller artificiell reproduktion av djur. I 5 a § föreskrivs om djurskötares behörighet. I fortsättningen ska det föreskrivas genom förordning av statsrådet även om närmare kompetenskrav som gäller artificiell reproduktion av djur. Genom förordning av statsrådet kan också utfärdas närmare bestämmelser om djurskötares kompetens. Bestämmelser om den behöriga myndighet som ansvarar för erkännande av yrkeskvalifikationer som förvärvats utomlands behöver fortfarande ingå i lagen. 

Enligt 16 § 3 mom. i den föreslagna lagen får närmare bestämmelser om krav på utbildning och kompetens för även andra personer som utför ingrepp på djur utfärdas genom förordning av statsrådet, så det är skäl att föreskriva om den myndighet som ansvarar för erkännande av yrkeskvalifikationerna även i fråga om dem. När det föreskrivs om erkännande av yrkeskvalifikationer har strävan varit att säkerställa att som myndighet med ansvar för erkännandet anges i speciallagstiftningen om ett visst yrke den myndighet inom förvaltningsområdet med ansvar för regleringen om yrket som har tillräckligt sakkunskap om innehållet i yrkesutövningen. Därför har det redan för närvarande föreskrivits att det är Livsmedelsverkets uppgift att erkänna yrkeskvalifikationer som förvärvats utomlands när det gäller artificiell reproduktion. I förslaget utvidgas uppgiften så att verket också ansvarar för erkännande av yrkeskvalifikationerna hos dem som utför eventuella andra ingrepp. 2 mom. 5 punkten gäller också förfarandet för erkännande av yrkeskvalifikationer som djurhållare eller andra djurskötare förvärvat utomlands. I 26 b § i djurskyddslagen föreskrivs om behörighet för den som håller broilrar och om Livsmedelsverkets befogenheter att besluta om erkännande av yrkeskvalifikationer som den som håller broilrar har förvärvat utomlands. Enligt förslaget ska det i fortsättningen utfärdas närmare bestämmelser även om kompetenskrav enligt 26 b § för dem som håller broilrar genom förordning av statsrådet. Livsmedelsverkets behörighet utvidgas i den föreslagna bestämmelsen till att omfatta erkännande av yrkeskvalifikationerna hos även andra djurhållare och djurskötare som förvärvat sin kompetens utomlands. Detta behövs med tanke på att det i framtiden kan föreskrivas om även andra krav på dessa personers kompetens. 

I 3 mom. föreskrivs det om tillsynen över djurvälfärden i de slakterier, inrättningar för vilthantering och anläggningar i anslutning till dem som avses i livsmedelslagen (23/2006). På dessa ställen sköts livsmedelstillsynen av Livsmedelsverket med stöd av 30 § 1 mom. 2 punkten i livsmedelslagen. Med stöd av 84 § 3 mom. i lagen om djursjukdomar ankommer det också på Livsmedelsverket att bekämpa djursjukdomar. I 37 § 1 mom. i den gällande djurskyddslagen föreskrivs det däremot att djurskyddstillsynen i de slakterier och renslakterier som godkänts med stöd av livsmedelslagen ankommer på besiktningsveterinärerna och köttinspektörerna. De är anställda hos Livsmedelsverket. Det är motiverat att föreskriva att uppgiften ankommer direkt på Livsmedelsverket på samma sätt som i livsmedelslagen och lagen om djursjukdomar. Det föreslås även andra preciseringar i bestämmelsen. Livsmedelsverket ska inte svara för tillsynen över djurvälfärden i slakterier och inrättningar, om det kommer överens med landskapet om att landskapet sköter tillsynen. Enligt 15 § 2 mom. i veterinärvårdslagen kan kommunen sköta sådan köttbesiktning och övervakning i anslutning därtill som i livsmedelslagen eller med stöd av den ålagts staten, om kommunen har ingått ett avtal om detta med Livsmedelssäkerhetsverket. Avsikten är att den regeringsproposition som gäller en totalreform av livsmedelslagen och som överlämnas separat ska innehålla en bestämmelse av motsvarande typ, enligt vilken livsmedelstillsynen i slakterier och anläggningar i anslutning till dem ska kunna överföras på landskapet genom ett avtal mellan Livsmedelsverket och landskapet. Den bestämmelse som föreslås nu behövs för att bägge typerna av tillsyn vid behov ska kunna skötas så ändamålsenligt och effektivt som möjligt. Detta minskar också den administrativa bördan. 

I momentet föreslås att dessutom inom området för de slakterier och inrättningar som Livsmedelsverket övervakar ska verket utöver landskapet vara den myndighet som utfärdar tillfälliga kompetensbevis enligt artikel 21.5 i avlivningsförordningen. I 37 § 2 mom. i den gällande djurskyddslagen åläggs uppgiften besiktningsveterinären. Eftersom det föreslås att tillsynsuppgiften överförs från besiktningsveterinären till Livsmedelsverket, är det också motiverat att överföra befogenheten att utfärda tillfälliga kompetensbevis till verket. 

72 §.Landskapet. I paragrafen föreskrivs om landskapets uppgifter. I enlighet med riktlinjerna för landskapsreformen överförs de uppgifter som enligt 35 § i djurskyddslagen för närvarande ankommer på regionförvaltningsverket på landskapet. Även från de lokala myndigheterna enligt lagens 36 § överförs uppgifterna för kommunalveterinären och den tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet i kommunen på landskapet. I det förslag som nu föreligger för behandling föreslås dessutom vissa preciseringar i dessa uppgifter. 

Enligt 1 mom. ska det vara landskapets uppgift att planera ordnandet av tillsynen över djurvälfärden samt att styra och utöva tillsyn över efterlevnaden av bestämmelsena om djurvälfärd inom sitt verksamhetsområde. Dessutom ska landskapet utföra de övriga uppgifter som anvisats det i lagen och dels anges i 2—5 mom. i den föreslagna paragrafen, dels i andra bestämmelser i lagen. 

Enligt 2 mom. 1 punkten ska landskapet vara den myndighet som utfärdar kompetensbevis enligt artikel 21.1 b i avlivningsförordningen och en av de myndigheter som får utfärda tillfälliga kompetensbevis enligt artikel 21.5 i avlivningsförordningen. Motsvarande reglering ingår i 35 § 2 mom. i djurskyddslagen. Enligt den föreslagna 2 mom. 2 punkten ska landskapet också vara behörig myndighet enligt artikel 138 i förordningen om offentlig kontroll i fråga om åtgärder som gäller kompetensbevis enligt avlivningsförordningen. Med tillämpning av nämnda artikel kan landskapet för viss tid eller helt och hållet återkalla kompetensbevis enligt avlivningsförordningen. Motsvarande reglering ingår i 35 § 3 mom. i djurskyddslagen, enligt vilket regionförvaltningsverket är den myndighet som enligt artikel 22.1 c i avlivningsförordningen tillfälligt eller slutgiltigt får återkalla ett sådant kompetensbevis som avses i avlivningsförordningen. Eftersom artikel 22 i avlivningsförordningen upphävs genom förordningen om offentlig kontroll, intas i bestämmelsen i fråga om avlivningsförordningens kompetensbevis en hänvisning till artikel 138 i förordningen om offentlig kontroll för att behålla det nuvarande rättsläget. 

I 3 mom. föreskrivs att landskapet ansvarar också för tillsynen över djurvälfärden i de slakterier, inrättningar för vilthantering och anläggningar i anslutning till dem vilkas tillsyn har överförts på landskapet genom ett avtal med Livsmedelsverket. I de renslakterier och i anläggningar i anslutning till dem som avses i livsmedelslagen utför landskapet Lappland uppgifter i anslutning till tillsynen över djurvälfärden i hela landet. För närvarande är regionförvaltningsverkens motsvarande uppgifter koncentrerade till Regionförvaltningsverket i Lappland med stöd av 13 § 1 mom. 2 punkten i statsrådets förordning om regionförvaltningsverken (906/2009).  

I 4 mom. föreskrivs att för tillsynen över djurvälfärden i landetskapet ansvarar en tjänsteman som bestäms enligt landskapets förvaltningsstadga och som ska vara veterinär. Dessutom ska landskapet ha ett tillräckligt antal veterinärer som sköter övervakningen av djurs välfärd samt annan för övervakningen kompetent och yrkesskicklig personal. För tydlighetens skull föreskrivs också att den av landskapet utsedda veterinären i tjänsteförhållande ska utföra de uppgifter som enligt de EU-rättsakter som genomförs genom den föreslagna lagen ska skötas av tjänsteveterinären. Motsvarande reglering ingår också i de ändringar i lagen och transport av djur och lagen om djursjukdomar, som redan föreslagits till följd av genomförandet av landskapsreformen (RP 14/2018). I praktiken kan landskapet ha tjänstemän med olika utbildningsbakgrund anställda som sköter övervakningen av djurs välfärd. Dessutom förutsätter lagen om utövning av veterinäryrket att den som fattar veterinärmedicinska beslut, såsom konstaterande av hälsotillståndet och sjukdomar hos djur, har behörighet som veterinär. 

Vid tillsynen över djurvälfärden dyker det i praktiken ofta upp situationer där det behövs veterinärmedicinsk sakkunskap och behörighet som veterinär. En del av tillsynen kan emellertid utföras även utan veterinärutbildning. Vid tillsynen ska tjänstemän med behörighet som veterinär anlitas för uppgifter där uppgiftens art kräver det. För andra uppgifter, till exempel inspektioner av hållandet av sällskaps- och hobbydjur i städer eller inspektioner av yrkesmässigt hållande av sällskaps- och hobbydjur, som utförs i par, kan vid behov anlitas även tjänstemän med annan utbildningsbakgrund. Tjänstemän som sköter övervakningen av djurs välfärd och som inte har behörighet som veterinär ska emellertid alltid ha möjlighet att få hjälp med tillsynen av en veterinär som är anställd hos landskapet. För att säkerställa en effektiv tillsyn är det nödvändigt att föreskriva att landskapet ska ha ett tillräckligt antal veterinärer som sköter övervakningen av djurs välfärd samt annan för övervakningen kompetent och yrkesskicklig personal. Genom att ge olika yrkesgrupper möjlighet att delta i skötseln av övervakningsuppgifterna kan tillsynen effektiviseras jämfört med nuläget. På grund av brist på tillsynsresurser är man varje åt tvungen att avstå från regelbunden övervakning av yrkesmässigt hållande av sällskaps- och hobbydjur samt annan tillstånds- och anmälningspliktig verksamhet. I förordningen om offentlig kontroll förutsätts att de behöriga myndigheternas anställda har lämpliga kvalifikationer och lämplig utbildning, och i bilaga II till förordningen bestäms vad som ska ingå i utbildningen för personal som utför offentlig kontroll.  

I 5 mom. åläggs landskapet att ordna skötseln av brådskande uppgifter som hör till tillsynen över djurvälfärden även utanför tjänstetid. Jourskyldigheten är nödvändig för att skötseln av uppgifterna ska kunna säkerställas under alla tider på dygnet. När det gäller veterinärmedicinska uppgifter utanför tjänstetid är kommunerna för närvarande skyldiga att ordna endast brådskande veterinärhjälp. Kommunerna och i fortsättningen landskapen har dock möjlighet att skaffa veterinärtjänster från privata tjänsteproducenter, som inte har befogenhet att utöva offentlig makt. En jourhavande kommunalveterinär i tjänsteförhållande har vid behov kunnat sköta även brådskande myndighetsuppgifter i anslutning till tillsynen över djurs hälsa och välbefinnande, till exempel avlivning av lidande djur eller ordnande av brådskande vård av djurskyddsskäl, men denna typ av verksamhet kan inte bygga på frivillighet. Landskapen får själva pröva om de ordnar skötseln av uppgifterna ensamma eller i samarbete med andra landskap. Eftersom en bestämmelse som förpliktar till att ordna jour har föreslagits bli fogad till även lagen om djursjukdomar och lagen om transport av djur (RP 14/2018), vore det i praktiken ändamålsenligt att ordna dessa jourer som en helhet. På så sätt vore verksamheten kostnadseffektiv och onödig överlappning vid skötseln av uppgifterna kan undvikas. 

I 6 mom. ingår ett bemyndigande att utfärda förordning. Enligt det får närmare bestämmelser om kompetenskraven för tjänstemän som övervakar djurs välfärd och om vad som kan anses vara tillräcklig personal utfärdas genom förordning av statsrådet. Bemyndigandet behövs för att man vid tillsynen över djurvälfärden vid behov ska kunna säkerställa att de tjänstemän som sköter övervakningen är tillräckligt kompetenta och att det finns tillräckligt med tillsynsmyndigheter för att sköta övervakningen på behörigt sätt. 

73 §.Polisen. Lokala myndigheter enligt 36 § i djurskyddslagen är kommunalveterinären och den tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet i kommunen samt polisen. Genom landskapsreformen överförs uppgifterna för kommunalveterinären och den tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet i kommunen på landskapet. Av denna orsak föreskrivs det om polisens uppgifter i en särskild paragraf. Polisens uppgifter eller ställning som tillsynsmyndighet förändras inte jämfört med nuläget. Polisens behörighet är begränsad till dess distrikt.  

74 §.Gränsveterinären. Bestämmelser om gränsveterinärens uppgifter finns i 37 § 2 mom. i djurskyddslagen. I samma paragraf finns också bestämmelser om besiktningsveterinärens uppgifter. Eftersom det föreslås att besiktningsveterinärens uppgifter överförs på Livsmedelsverket, föreskrivs det om gränsveterinärens uppgifter i en särskild paragraf. Gränsveterinärens uppgifter eller ställning som tillsynsmyndighet ändras inte jämfört med nuläget. Gränsveterinären ska på nuvarande sätt vara behörig på gränsövergångsstället, på utreseplatsen och inom området för en veterinär gränskontrollstation. 

11 kap. Tillsyn och offentliga uppgifter

75 §.Allmänna tillsynsprinciper. Den föreslagna paragrafen om allmänna tillsynsprinciper är ny. Bestämmelsen berör alla tillsynsmyndigheter. Enligt 1 mom. ska tillsynen ordnas så att den är högklassig och effektiv. Omsorgsfullt och välorganiserad tillsyn är högklassig. Effektiv tillsyn har bland annat att göra med att man ingriper omedelbart i underlåtenhet att iaktta lagstiftningen och med tillräckliga metoder med avseende på proportionalitetsprincipen. Proportionalitetsprincipen förutsätter enligt 6 § i förvaltningslagen att myndigheternas åtgärder står i rätt proportion till sitt syfte. Effektiv tillsyn förutsätter också att man uppmärksammar att tillsynen ska vara riskbaserad. Riskbaserad tillsyn innebär att tillsynen inriktas utifrån den risk som verksamheten medför för djurens välfärd. Uppmärksamhet ska ägnas till exempel verksamhetens omfattning och karaktär. Det ska också vara av betydelse huruvida verksamheten har inspekterats tidigare. Om verksamheten har inspekterats tidigare är det viktigt hur lång tid som har förflutit sedan den tidigare inspektionen och vad den tidigare inspektionen har gett för resultat. Bestämmelser om Livsmedelsverkets och landskapets tillsynsplan föreslås ingå i 76 §. 

Tillsynsmyndigheterna har också en skyldighet att försöka främja djurvälfärden genom råd. I 40 § i djurskyddslagen föreskrivs om råd. Enligt paragrafen ska den som verkställer en inspektion genom råd till djurets ägare eller innehavare sträva efter att främja djurets välbefinnande och verka för att lindriga missförhållanden i djurskyddshänseende som uppdagats vid inspektionen avhjälps. Besiktningsveterinären ska ge råd på slakteri- eller slaktplatsområdet till den som bär ansvaret för att missförhållandena uppkommit. Bestämmelser om myndigheternas skyldighet att ge råd ingår dessutom i 8 § i förvaltningslagen. Myndigheterna ska inom ramen för sin behörighet och enligt behov ge sina kunder råd i anslutning till skötseln av ett förvaltningsärende samt svara på frågor och förfrågningar som gäller uträttandet av ärenden. Rådgivningen är avgiftsfri. Rådgivningen enligt förvaltningslagen gäller i första hand procedurfrågor, men kan i praktiken omfatta även innehållsmässiga frågor, när det är fråga om till exempel myndighetens avgörandepraxis eller etablerad rättspraxis. När råd ges ska uppmärksamhet fästas vid att myndigheten inte gör sig till ombud eller biträde för den som ges råd. 

Även om det föreskrivs om rådgivning i förvaltningslagen, är det motiverat att föreskriva särskilt om rådgivning i den föreslagna lagen. Ett syfte med lagen är enligt 1 §, utöver att på bästa möjliga sätt skydda djur mot men för deras välfärd, även att främja djurvälfärden. Dessutom syftar lagen till att öka respekten för djur och främja god behandling av djur. Djurs välfärd kan påverkas på många olika sätt. Den som äger eller håller djur är skyldig att se till att han eller hon har tillräckliga kunskaper och färdigheter att hålla, sköta och hantera djur i enlighet med den föreslagna lagen och vid behov ta reda på hur detta går till. Det är dock skäl att betona tillsynsmyndighetens roll när det gäller att främja djurvälfärden, så att det föreskrivs om skyldighet för myndigheten att genom råd försöka främja djurs välfärd. Rådgivningen kan ske förutom på initiativ av den som äger eller håller djuret, när han eller hon frågar om råd, även på myndighetens initiativ. Syftet med rådgivningsskyldigheten är framför allt att försöka förebygga eventuella djurskyddsproblem och främja djurs välfärd i en situation där lagstiftningen ännu inte har överträtts men man kan bedöma att djurens välfärd äventyras i framtiden, om situationen inte förändras. Rådgivningen kan innebära förutom att lagstiftningens krav klargörs för den som äger eller håller djuret också till exempel att man förklarar god djurhållningspraxis eller berättar var sådan information finns att tillgå. Man kan ge information om till exempel utfodring och annan skötsel av djuret eller motion eller utnyttjande och dressyr av djuret. I rådgivningen ingår inte att fungera som ombud för djurhållaren. När råd ges ska man alltid tillräckligt klart ange att det är fråga om icke-bindande råd för att främja djurs välfärd. 

Med avvikelse från 40 § i djurskyddslagen föreskrivs det inte att råd ska ges för att avhjälpa lindriga missförhållanden i djurskyddshänseende. För dessa situationer föreskrivs i 12 kap. i den föreslagna lagen om uppmaningar och administrativa tvångsmedel. 

I 2 mom. föreslås en hänvisning enligt vilken bestämmelser om hur tillsynen över djurvälfärden ska ordnas dessutom ingår i den EU-lagstiftning som gäller tillsynen över djurs välfärd. Bestämmelser om allmänna tillsynsprinciper ingår till exempel i artikel 9 i förordningen om offentlig kontroll (allmänna bestämmelser om offentlig kontroll). Kontrollförordningen gäller endast tillsyn över animalieproduktionsdjurs välfärd. Dessutom bör man lägga märke till att rättsprinciperna inom förvaltningen, som ingår i 6 § i förvaltningslagen, är tillämpliga även på tillsynen över djurs välfärd. I inspektionsverksamheten är framför allt ändamålsbundenhetsprincipen samt proportionalitetsprincipen av särskild betydelse. 

76 §.Myndigheternas skyldighet att planera tillsynen över djurvälfärden. Det är fråga om en ny paragraf i lagen om djurvälfärd. I 8—10 § i veterinärvårdslagen har det föreskrivits om skyldighet för myndigheterna att planera bland annat tillsynen över djurs välbefinnande. I samband med landskapsreformen ändras veterinärvårdslagen till lagen om veterinärtjänster. Lagen ska tillämpas på planeringen och organiseringen av veterinärtjänster i landskapen samt tillsynen över landskapens samt övriga veterinärtjänster. På grund av detta behöver reglering av myndigheternas planeringsskyldig intas i den substanslagstiftning som gäller den aktuella verksamheten i övrigt. Spelutrymmet och flexibiliteten i regleringen utökas vad gäller planernas innehåll och översyn genom att bland annat omnämnandet av att tillsynsplanen ska ses över med tre års mellanrum slopas. Bestämmelser om kontrollplaner finns också i artiklarna 109—111 i förordningen om offentlig kontroll. Landskapet ska beakta den riksomfattande planen i sin regionala plan. 

77 §.Inspektions- och provtagningsrätt. I 1 mom. i den föreslagna lagen föreskrivs på samma sätt som i 39 § 1 mom. i djurskyddslagen om inspektioner på grund av misstanke. Tillsynsmyndigheten ska ha rätt att utföra inspektion, om det finns anledning att misstänka att ett djur hålls eller behandlas i strid med bestämmelserna om djurvälfärd. För tydlighetens skull föreslås att hållande av djur fogas till bestämmelsen. Djurhållning innefattar skötsel av djur. Däremot är det inte nödvändigt att föreskriva om användning av djur eftersom behandling av djur omfattar även sådana situationer. I 5 § i den föreslagna lagen definieras också vad som avses med tillsynsmyndigheter och bestämmelser om djurvälfärd. 

I 2 mom. föreskrivs om inspektion utan misstanke. Bestämmelsens innehåll motsvarar i stor utsträckning 39 § 2 mom. i djurskyddslagen. Anmälnings- och tillståndspliktig verksamhet ska fortfarande kunna inspekteras även utan misstanke. Sådan verksamhet kan på grund av verksamhetens ekonomiska karaktär eller av någon annan orsak vara förenad med större risk än normalt för men för djurens välfärd. Inspektionsrätten utan misstanke har dock större omfattning än den anmälnings- och tillståndspliktiga verksamheten enligt djurskyddslagen. Inspektionsrätten gäller också djurtävlingar samt föreställningar och förevisningar där djur är med.  

Också i den föreslagna lagen bestäms att djurtävlingar och djurutställningar kan inspekteras även utan misstanke. Inspektion utan misstanke kan dessutom fortfarande utföras i alla utrymmen för djur på slakteriers och renslakteriers områden. I dessa situationer tillkommer inspektionsbefogenheten Livsmedelsverket eller landskapet. 

Den föreslagna 2 mom. 13 punkten är ny. För tydlighetens skull föreslås att inspektion ska få utföras utan misstanke även när verksamhetsutövaren begär inspektion. Exempelvis enligt punkt 1 i bilaga V till broilerdirektivet är ett villkor för att djurtätheten ska få höjas så att den överstiger 39 kilogram levande vikt per kvadratmeter att det vid inspektionerna av djurens välfärd i broileruppfödningsstallet under de senaste två åren inte har uppdagats någon sådan verksamhet som strider mot bestämmelserna. Om ingen inspektion har gjorts i broileruppfödningsstallet under de senaste två åren, ska minst en inspektion göras innan djurtätheten får höjas. En sådan inspektion utförs alltså på verksamhetsutövarens initiativ. I artikel 9 i förordningen om offentlig kontroll föreskrivs också om förfarandena när en offentlig kontroll görs på begäran. 

En ny bestämmelse som föreslås i 2 mom. 14 punkten är att tillsynsmyndigheten ska ha rätt att utföra inspektion för att övervaka att djurhållningsförbud som meddelats med stöd av 17 kap. 23 § i strafflagen iakttas. Efterlevnaden av djurhållningsförbud övervakas i dag i samband med den normala djurskyddstillsynen. Ibland har det dock rått oklarhet beträffande tillsynen över förbudet. Om en persons djurhållning inspekteras med stöd av 39 § 1 mom. i den gällande djurskyddslagen på grund av misstanke eller med stöd av 39 § 2 mom. utan misstanke eller med stöd av 48 § på grund av Livsmedelsverkets eller regionförvaltningsverkets förordnande, ska djurskyddsmyndigheten alltid kontrollera i det register som förs med stöd av lagen om registret över djurhållningsförbud (21/2011) att personen i fråga inte berörs av ett gällande djurhållningsförbud. Det är dock oklart huruvida myndigheten har rätt att utföra inspektion enbart på grund av en misstanke om överträdelse av djurhållningsförbud, om det inte samtidigt finns anledning att misstänka att ett djur sköts, behandlas eller används i strid med bestämmelser eller föreskrifter. Det är skäl att klarlägga bestämmelsen i detta avseende. Dessutom är det skäl att föreskriva om rätt för tillsynsmyndigheten att övervaka att djurhållningsförbud iakttas även utan misstanke. Inspektioner som utförs både på grund av misstanke och utan misstanke kan motiveras med tanke på djurs välfärd och även med tanke på det straffrättsliga systemets trovärdighet. Det föreslås att överträdelse av djurhållningsförbud fortfarande ska vara en straffbar djurskyddsförseelse.  

I 3 mom. föreslås bestämmelser om inspektion på förordnande av Livsmedelsverket. Livsmedelsverket kan meddela landskapet ett sådant förordnande, och det är landskapet som ombesörjer de egentliga inspektionerna. Paragrafen motsvarar delvis 48 § 1 mom. i djurskyddslagen, men i stället för utredningar och undersökningar föreslås bestämmelser om inspektioner. I dylik verksamhet är det de facto fråga om inspektioner. För tydlighetens skull är det motiverat att föreskriva om inspektioner som görs på olika grunder i en och samma paragraf. Av denna orsak föreslås att bestämmelsen om inspektioner som baserar sig på Livsmedelsverkets förordnande överförs till paragrafen om inspektioner som baserar sig på misstanke och inspektioner som utförs även utan misstanke. Med stöd av den gällande lagen får det förordnas att utredningar och undersökningar ska utföras i sådana djurhållningsenheter där djur hålls för idkande av näring samt i slakterier och renslakterier. Det föreslås att bestämmelsen stryks, och i den föreslagna paragrafen begränsas inte vilken slags verksamhet som kan inspekteras med stöd av förordnandet. Ändringen är nödvändig därför att det regionalt eller nationellt kan finnas behov av att inspektera även andra djur än sådana som hålls i näringssyfte. Det kommer hela tiden nya djurarter och djurhållningsformer. Myndigheterna kan ha behov av att inspektera om till exempel en sådan djurart som i allmänhet hålls som produktionsdjur hålls i enlighet med bestämmelserna då djuret hålls som sällskaps- och hobbydjur och eventuellt under andra förhållanden än normalt. Detsamma gäller inspektioner av förhållandena för hobbyhundar som hålls utomhus. Landskapet kan besluta om motsvarande inspektioner inom sin egen tillsyn, även utan Livsmedelsverkets förordnande. 

I 4 mom. föreslås bestämmelser om rättigheterna för den som utför en inspektion. Paragrafen motsvarar delvis 39 § 3 mom. och 48 § 2 mom. i djurskyddslagen. Bestämmelserna om rättigheterna för den som utför en inspektion enligt 39 § i djurskyddslagen och den som utför en utredning eller undersökning enligt lagens 48 § överensstämmer inte till alla delar. I propositionen föreslås att rättigheterna för den som utför en inspektion ska gälla inspektioner som utförs på grund av såväl misstanke som utan misstanke samt inspektioner som avses i 3 mom. I paragrafen föreskrivs om rätt för den som utför en inspektion att få tillträde till de utrymmen som utförandet av inspektionen förutsätter, och om rätt att avgiftsfritt ta de prov som behövs för tillsynen. Den som utför inspektion ska ha rätt att inspektera djuret, djurhållningsplatsen och andra utrymmen i anslutning till djurhållningen, föda, dryck, utrustning och redskap för djuret samt information och handlingar som gäller djurhållningen liksom övriga omständigheter av betydelse för tillsynen. 

I 5 mom. föreskrivs om förutsättningarna för inspektion i utrymmen som används för boende av permanent natur. Bostaden eller någon annan motsvarande lokal som används för boende av permanent natur omfattas av hemfriden, som skyddas i grundlagen. Trots språkliga skillnader motsvarar bestämmelsen i stor utsträckning 39 § 4 mom. i djurskyddslagen. Det föreslås dock att bestämmelsen preciseras med de materiella förutsättningar som krävs för inspektion. I stället för bestämmelser om områden som omfattas av hemfriden föreslås det i enlighet med nuvarande praxis bestämmelser om utrymmen som används för boende av permanent natur. I nämnda utrymmen får enligt förslaget inspektion och provtagning utföras endast om det är nödvändigt för utredande av de omständigheter som inspektionen gäller samt om det finns anledning av misstänka att bestämmelser om djurvälfärd som gäller behandling eller skötsel av djur eller djurhållningsplatser har överträtts eller överträds på ett sätt som är straffbart enligt lag. Inspektion får utföras endast av en myndighet. Vid inspektionen kan dock en expert eller en assistent som avses i 81 § anlitas för att bistå tillsynsmyndigheten. 

78 §.Kameraövervakning i slakterier. I bestämmelsen föreskrivs om kameraövervakning i slakterier. Det är fråga om en ny bestämmelse. I ett slakteri befinner sig djuren i regel i en för dem obekant omgivning där de hanteras av okända människor och hanteringen är dessutom förenad med olika tvångsåtgärder för djuren, såsom fasthållning och påfösning. Detta utsätter djuren för situationer som klart försämrar deras välfärd på ett annat sätt än i den normala djurhållningsplatsen. Trots att en besiktningsveterinär som är anställd hos Livsmedelsverket övervakar att bestämmelserna om djurvälfärd iakttas i slakteriet, är det möjligt att väsentligt effektivisera tillsynen genom att dessutom införa kameraövervakning, med vars hjälp man kan följa utrymmen och åtgärder i slakteriet som är kritiska för djurens välfärd. Besiktningsveterinären är inte hela tiden närvarande när djur hanteras i slakteriet. Exempelvis i de flesta slakterier är numera ingen besiktningsveterinär på plats kvälls- och nattetid, då man vanligtvis för djur till slakteriets ladugård. Å andra sidan är vanligtvis inte heller någon besiktningsveterinär på plats under den egentliga slakten i mindre slakterier. Kameraövervakning vore ett kostnadseffektivt sätt att förbättra tillsynen över djurens välfärd i slakterier jämfört med nuläget, där det finns tydliga luckor i tillsynen. Enligt förslaget till 1 mom. får kameror placeras på ställen där djur lossas, förvaras, hanteras, flyttas eller bedövas eller där blodavtappningen sker. Bestämmelser om teknisk övervakning finns också i lagen om integritetsskydd i arbetslivet (759/2004). Den kameraövervakning som föreslås nu och som gäller djurs välfärd sker dock på uppdrag av myndigheterna. 

Enligt 2 mom. sörjer Livsmedelsverket på sin bekostnad för installering och underhåll av kameror samt följer i egenskap av behörig tillsynsmyndighet med upptagningarna och svarar för att upptagningarna förstörs efter en viss tid. Ett slakteri är skyldigt att godkänna att kameror installeras och kameraövervakning, om Livsmedelsverket kräver det. Bilder och ljud som spelas in är personuppgifter, om det går att identifiera en enskild person utifrån dem. Om kameraövervakningssystemet registrerar identifierbara bilder eller ljud, är det fråga om automatisk behandling av personuppgifter, på vilken tillämpas dataskyddsförordningen och den föreslagna dataskyddslagen ( / ). Den aktör som står bakom den registrerande kameraövervakningen behandlar personuppgifterna med hjälp av kamerasystemet och är en sådan personuppgiftsansvarig som avses i lagstiftningen om behandling av personuppgifter. Dataskyddsförordningen och det nationella handlingsutrymme som den tillåter behandlas i punkten ”Register och behandling av personuppgifter” avsnitt 3.2 (De viktigaste förslagen). För att säkerställa att personalen känner till kameraövervakningen krävs att det informeras effektivt om saken och att skyltar som berättar om saken placeras i närheten av kamerorna. 

Det som föreskrivs om slakteriet och Livsmedelsverket i 1 och 2 mom. tillämpas även på landskapen och slakterier som övervakas av landskapen samt på renslakterier och landskapet Lappland. Landskapen sköter tillsynen över slakterier, om man har kommit överens om överföring av uppgiften med Livsmedelsverket. Enligt 72 § 3 mom. i den föreslagna lagen koncentreras tillsynen över djurens välfärd i renslakterier till landskapet Lappland. 

För tydlighetens skull föreslås i 4 mom. i ett omnämnande av de aktörer för vilka inspelat material får visas eller till vilka det får överlämnas. Den i artikel 17 i avlivningsförordningen avsedda djurskyddsansvarige ska ha rätt få se kameraupptagningar för skötseln av sina uppgifter. Upptagningen ska naturligtvis också få överlämnas till polisen för förundersökning. För att de brister som konstateras i verksamheten ska fås att minska i fortsättningen, ska upptagningar också kunna användas för utbildning av slakteriets personal. 

79 §.Rätt att få uppgifter. I djurskyddslagen föreskrivs inte om rätt för tillsynsmyndigheten att få uppgifter. Myndighetens rätt att oberoende av sekretessbestämmelserna få uppgifter och handlingar är dock en viktig del av inspektionen, och därför föreslås en bestämmelse om den i lagen. Rätten att få uppgifter begränsas till uppgifter och handlingar som är nödvändiga för tillsynen. Som sådana uppgifter kan betraktas till exempel uppgifter om en eventuell foderbeställning, om djuren är magra och det inte finns foder på djurhållningsplatsen och det finns anledning att misstänka att djuren inte heller i framtiden får tillräckligt med föda. Av slakterier och andra aktörer som sköter egenkontrollen i form av kameraövervakning har tillsynsmyndigheten rätt att få till exempel upptagningar från kameraövervakningen. Tillsynsmyndigheten ska ha rätt att få uppgifter och handlingar av djurhållaren, djurägaren och andra sådana aktörer som omfattas av skyldigheterna enligt denna lag eller EU-lagstiftningen. Andra aktörer som kan komma i fråga är till exempel den person som avlivar djur. Rätten att få uppgifter omfattar information som fås av statliga och kommunala samt landskapets myndigheter. Den rätt att få uppgifter som avses i paragrafen gäller också till exempel för tillsynen nödvändiga uppgifter som annars skulle vara sekretessbelagda eftersom de berör affärs- eller yrkesverksamhet eller en enskilds ekonomiska ställning eller hälsotillstånd. 

80 §.Närvarorätt. I 48 § 4 mom. i djurskyddslagen föreskrivs om rätt för Livsmedelsverket att närvara vid de utredningar och undersökningar som avses i den paragrafen och följa genomförandet av dem. I propositionen föreslås att Livsmedelsverkets närvarorätt utvidgas till att gälla alla slags inspektioner. Till skillnad från den gällande lagen ska närvarorätten gälla även inspektioner som utförs på grund av misstanke samt utan misstanke. Detta är motiverat eftersom verket med stöd av 71 § i den föreslagna lagen i egenskap av centralförvaltningsmyndighet ska planera, styra och utveckla tillsynen över djurvälfärden och övervaka efterlevnaden av bestämmelserna om djurvälfärd. Trots den språkliga ändringen föreslås inga ändringar i närvarorättens innehåll. Rätten att närvara när inspektioner utförs innehåller naturligtvis rätt att följa genomförandet av dem, och därför behöver det inte föreskrivs särskilt om det. För tydlighetens skull föreslås det dock att det föreskrivs om rätt att närvara vid inte bara inspektioner utan också när tillsyn utförs. Närvarorätten omfattar också till exempel sådana situationer där ett beslut av myndigheten verkställs senare efter den egentliga inspektionen. 

En ny bestämmelse som föreslås gäller rätt för en studerande som under tillsynsmyndighetens handledning genomför praktik som ger insikt i myndigheternas verksamhet att närvara när tillsyn och inspektioner utförs. En motsvarande bestämmelse om närvarorätt ingår också i 49 § i livsmedelslagen. Sådan praktik är nödvändig för att studerande redan under studietiden ska kunna sätta sig in i tillsynen över djurvälfärden. Exempelvis veterinärmedicinestuderande genomför redan i dag sådan praktik som en del av studierna. I den gällande djurskyddslagen finns dock inga bestämmelser om rätt för studerande att vara närvarande när tillsyn och inspektioner utförs, vilket kan betraktas som en brist. 

När tillsyn och inspektioner utförs kan det framkomma sekretessbelagd information. Sådan information kan gälla till exempel en enskilds eller en sammanslutnings ekonomiska ställning eller en enskilds personliga förhållanden. Även om en studerande som har rätt att närvara endast följer hur tillsynen och inspektionen utförs, kan han eller hon även mot sin vilja få kännedom om sekretessbelagda uppgifter. I 23 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet bestäms om bland annat tystnadsplikt och förbud mot utnyttjande som gäller studerande. Det är i varje fall lämpligt att även myndigheten gör klart för en studerande vilka rättigheter och skyldigheter denne har innan en inspektion inleds. 

81 §.Anlitande av experter och assistenter. I paragrafen föreskrivs om rätt för myndigheten att anlita utomstående experter och assistenter när tillsyn och inspektioner utförs.  

Enligt förslaget till 1 mom. kan tillsynsmyndigheten vid övervakning och inspektioner även anlita personer utanför myndighetsmaskineriet. En sådan person kan ge sakkunnighjälp vid inspektionen eller utföra assisterande uppgifter i anslutning till inspektionen, men saknar självständiga inspektionsbefogenheter. Regleringen ökar den kompetens som tillsynsmyndigheten har tillgång till. 

Sakkunnighjälp kan behövas till exempel när man inspekterar hållandet av en sådan djurart, beträffande vilken myndigheten själv inte anses ha tillräcklig sakkunskap. Myndigheten kan begära ett utlåtande av experten i saken och även ta med experten på inspektionen, om övervakningsuppgiften förutsätter detta. Exempelvis mångfalden av djurarter som hålls som sällskaps- och hobbydjur har ökat, och myndigheten kan inte besitta tillräcklig sakkunskap om hållandet av alla djurarter. Det är också nödvändig att få sakkunnighjälp vid tillsynen för att kunna säkerställa kvaliteten på tillsynen. Assisterande uppgifter i anslutning till en inspektion är däremot av praktisk natur. Sådana uppgifter är till exempel att ta fast djur eller avliva dem. Det är ändamålsenligt att vid behov flytta dylik reell verksamhet utanför myndighetsmaskineriet. Tillsynsmyndigheterna anlitar redan i dag i någon mån utomstående personer för uppgifter av denna typ. Tjänstemän som utför tillsyn har till exempel inte alltid redskap eller ämnen för att ta fast djur eller avliva dem på lämpligt sätt. Möjligheten att anlita experter och assistenter inverkar också på tillsynens effektivitet. Det ska alltid finnas någon saklig grund till att anlita experter och assistenter. Säkerställande av myndighetens tillsynsuppgift betraktas inte som en sådan grund.  

Experter och assistenter ska i princip utföra sina uppgifter medan tillsynsmyndigheten är närvarande. I praktiken kan det dock uppstå situationer där åtminstone en del av de assisterande uppgifterna utförs efter den egentliga inspektionen så att assistenten är på plats ensam. Så kan fallet vara till exempel när antalet mänskoskygga djur är stort och de måste tas fast vid flera olika tidpunkter. Med tanke på skyddet för hemfriden intas för tydlighetens skull i bestämmelsen också ett omnämnande av att när det är fråga om ett utrymme som används för boende av permanent natur får en expert eller en assistent ändå inte gå in i ett sådant utrymme ensam utan endast tillsammans med tillsynsmyndigheten. De får inte heller befinna sig i en sådan lokal eller ett sådant utrymme utan att tillsynsmyndigheten är närvarande. 

I 2 mom. föreskrivs om experters och assistenters kompetens. De ska ha tillräcklig kompetens med tanke på uppgiftens natur. Den kompetens som krävs är beroende av den uppgift som utförs. När kompetensen bedöms kan man fästa uppmärksamhet vid utbildning och praktisk erfarenhet. En experts kompetens gäller oftast djurarten eller djurhållningsformen, men beroende på situationen kan det också vara fråga om någon annan kompetens som är tillräcklig med tanke på uppgiftens natur. Om det är fråga om att till exempel ta fast djur, ska den assisterande personen har kunskap om hur djurarten i fråga ska hanteras och färdighet att hantera den. En assistents kompetens kan vid behov oftast säkerställas genom inskolning i uppgiften och tillräcklig övervakning av hur uppgiften utförs.  

I 3 mom. föreskrivs om rätt för experter och assistenter att få sekretessbelagda uppgifter. Korrekt utförande av ett uppdrag kan i vissa fall förutsätta uppgifter som annars är sekretessbelagda. Dessa uppgifter lämnas vid behov av tillsynsmyndigheten, om vars rätt till uppgifter det föreskrivs i 79 §. Myndigheten ska alltid bedöma noggrant vilka uppgifter som är nödvändiga för att en expert eller assistent ska kunna utföra sitt uppdrag. 

På experter och assistenter tillämpas de allmänna förvaltningslagarna, dvs. förvaltningslagen, språklagen (423/2003), samiska språklagen (1086/2003), lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003) och offentlighetslagen (621/1999) direkt med stöd av bestämmelserna om deras tillämpningsområde. Sålunda följer till exempel tystnadsplikt av offentlighetslagen. Det är dock nödvändigt att föreskriva om straffrättsligt tjänsteansvar och skadeståndsansvar. Dessa omnämns i 4 mom. I praktiken är det också lämpligt att tillsynsmyndigheten klargör för experter och assistenter vilka rättigheter och skyldigheter de har innan de anlitas för uppdrag. 

82 §.Inspektionsförfarande och hörande av part. I 49 § i djurskyddslagen föreskrivs om utförande av inspektioner, utredningar och undersökningar. Enligt paragrafen ska inspektioner, utredningar och undersökningar enligt djurskyddslagen om möjligt utföras så att de inte orsakar onödiga olägenheter för djuren, djurhållningsenhetens ägare eller innehavare eller djurhållningsenhetens verksamhet. I djurskyddslagen föreskrivs däremot inte om till exempel underrättelse om inspektioner eller partens rättigheter eller upprättande av inspektionsberättelse.  

Bestämmelser om det förfarande som ska iakttas vid inspektioner finns i 39 § i förvaltningslagen. I praktiken har det dock rått oklarhet om paragrafens tillämplighet på inspektioner samt utredningar och undersökningar som utförs med stöd av djurskyddslagen. Enligt förarbetena till förvaltningslagen gäller 39 § endast sådan inspektion som hör till myndighetens behörighet och som behövs för att ett visst förvaltningsärende ska kunna utredas eller förutsättningarna för ett beslut ska kunna konstateras. Däremot ska inspektioner som har karaktären av tillsyn som faller inom myndighetens behörighet inte hör till paragrafens tillämpningsområde (RP 72/2002 rd). 

För tydlighetens skull föreslås att 39 § i förvaltningslagen ska iakttas vid inspektion. Även grundlagsutskottet har förutsatt att det föreskrivs om saken (till exempel GrUU 5/2010 rd). Vid inspektioner som har karaktären av tillsyn är det fråga om att utreda huruvida bestämmelserna om djurvälfärd efterlevs vid djurhållning eller annan verksamhet som berör djur. 

Enligt 39 § 1 mom. i förvaltningslagen ska en myndighet underrätta en part som direkt berörs av ärendet om tidpunkten då en inspektion som faller under myndighetens behörighet inleds, såvida syftet med inspektionen inte äventyras av en sådan underrättelse. Parten har rätt att närvara vid inspektionen och att framföra sin åsikt och ställa frågor om omständigheter som har samband med inspektionen. Förvaltningslagens utgångspunkt är alltså att underrättelse om inspektioner ska ges på förhand. En inspektion kan dock göras överraskande, om en underrättelse på förhand äventyrar syftet med inspektionen. Vid tillsynen över djurs välfärd kan överraskande inspektioner i allmänhet betraktas som motiverade så att underrättelse om inspektionen inte ges väldigt länge på förhand. Även då ska emellertid den som berörs av inspektionen eller dennes företrädare inom skälig tid innan inspektionen inleds ges möjlighet att närvara vid inspektionen. När man prövar vad som är skälig tid ska uppmärksamhet fästas vid omständigheterna kring det enskilda fallet. Av betydelse är inte bara partens eller dennes företrädares faktiska möjlighet att infinna sig på plats utan också vad som är rimligt för myndigheten med beaktande av myndighetens övriga arbetsuppgifter. Dessutom ska uppmärksamhet fästas vid hur brådskande saken är med avseende på djurens välfärd. Vid denna prövning inverkar till exempel uppgifter om djurets tillstånd som erhållits av den person som gjort anmälan om ett djur i behov av hjälp. 

Partens rättsskydd ska ombesörjas när inspektion görs med eller utan förhandsunderrättelse genom att procedurbestämmelserna i 39 § i förvaltningslagen iakttas. I 39 § i förvaltningslagen föreskrivs om skyldighet för den som utför inspektionen att under inspektionens gång om möjligt underrätta parten om inspektionens ändamål, hur den genomförs samt om fortsatta åtgärder. Dessutom föreskrivs att inspektionen ska förrättas utan att inspektionsobjektet eller dess innehavare orsakas oskälig olägenhet. Inspektionsförrättaren ska med stöd av 39 § i förvaltningslagen utan dröjsmål avfatta en skriftlig inspektionsberättelse över inspektionen, av vilken ska framgå inspektionens förlopp och inspektionsförrättarens viktigaste iakttagelser. Inspektionsberättelsen ska delges en part som har rätt att närvara vid inspektionen. 

Den föreslagna bestämmelsen om inspektionsförfarande är i princip tillämplig på alla inspektioner som utförs med stöd av den föreslagna lagen. Förordningen om offentlig kontroll innehåller emellertid också bestämmelser om inspektionsförfarande. Exempelvis enligt artikel 9.4 ska offentlig kontroll utföras utan föranmälan, utom då en föranmälan är nödvändig och vederbörligen motiverad för att offentlig kontroll ska kunna utföras. Vad gäller offentlig kontroll på aktörens begäran får den behöriga myndigheten avgöra om de offentliga kontrollerna ska utföras med eller utan föranmälan. Offentlig kontroll med föranmälan ska inte utgöra något hinder för offentlig kontroll utan föranmälan. Då det är fråga om inspektion som hör till kontrollförordningens tillämpningsområde tillämpas i första hand kontrollförordningen på inspektionen. I den mån som det inte bestäms om inspektionsförfarandet i kontrollförordningen tillämpas redan i dag procedurbestämmelsen i 39 § i förvaltningslagen vid en inspektion av djurs välfärd som hör till kontrollförordningens tillämpningsområde. 

I 45 § i djurskyddslagen föreskrivs om hörande. Enligt bestämmelsen ska innan ett beslut enligt 42 eller 43 § fattas djurets ägare eller innehavare ges tillfälle att bli hörd. Innan åtgärder enligt 44 § vidtas ska djurets ägare eller innehavare ges tillfälle att bli hörd endast om denne kan anträffas omedelbart. Djurets ägare eller innehavare ska underrättas om beslutet. I 2 mom. föreslås en hänvisning till 34 § i förvaltningslagen om hörande av part. Dessutom föreskrivs i momentet på nuvarande sätt om de åtgärder som vid behov får vidtas utan hörande när det gäller tillsynen över djurvälfärden. Tryggande av djurs välfärd kan förutsätta brådskande åtgärder, som inte kan fördröjas med en hörandeskyldighet, som parten inte kan påträffas omedelbart. En bestämmelse som är mera exakt än förvaltningslagens bestämmelse behövs för tydlighetens skull inom tillsynen över djurvälfärden. 

83 §.Internationella myndigheters inspektionsrätt och rätt att få uppgifter. I paragrafen föreskrivs om rätt för internationella myndigheters inspektörer att få tillträde till utrymmen som utförandet av inspektionen förutsätter samt att få de uppgifter och handlingar som är nödvändiga för tillsynen. I fråga om inspektionsrätten motsvarar bestämmelsen 48 § 3 mom. i djurskyddslagen. För tydlighetens skull föreslås också bestämmelser om rätt att få uppgifter. Internationella myndigheters inspektörer ska ha rätt att få de uppgifter och handlingar som är nödvändiga för tillsynen. Rätten att få uppgifter gäller också uppgifter och handlingar som är sekretessbelagda. Tillsynsmyndigheten ska vid behov samarbeta med internationella myndigheters inspektörer. 

84 §.Djurhållares skyldighet att bistå myndigheterna. Enligt 48 § 2 mom. i djurskyddslagen är djurhållningsenhetens ägare eller innehavare samt slakteriets eller slaktplatsens ägare eller innehavare skyldig att bistå den som utför utredningen eller undersökningen. Någon sådan skyldighet föreskrivs inte i fråga om inspektioner enligt lagens 39 §. 

I paragrafen föreslås bestämmelser om djurhållares skyldighet att bistå myndigheterna vid inspektioner och provtagning. Det har ingen betydelse för biståndsskyldigheten på vilken grund inspektionen utförs. Skyldigheten gäller inte bara regelbundna inspektioner som utförs på grund av ett förordnande utan också inspektioner som utförs med och utan misstanke. Bestämmelser om biståndsskyldighet finns också i förordningen om offentlig kontroll och i 93 § i djurskyddslagen. Enligt artikel 15.2 i förordningen ska aktörerna när offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet utförs bistå och samarbeta med personalen vid de behöriga myndigheterna för utförandet av uppgifterna. I förslaget till 39 § föreskrivs om de utrymmen och redskap som behövs för att inspektera djur på en permanent djurhållningsplats och i anslutning till den. På en permanent djurhållningsplats eller i anslutning till den ska det finnas utrymmen och redskap som behövs för att inspektera djur samt vid behov utrymmen för vård eller isolering av sjuka eller skadade djur. 

85 §.Bedömning av broilrars välfärd. Paragrafen motsvarar 41 a § i djurskyddslagen, genom vilken har genomförts artikel 3.1 b och bilaga III med undantag av punkt 1.1 i broilerdirektivet. I stället för besiktningsveterinären föreskrivs dock i 1 mom. om Livsmedelsverket på grund av förslaget till 71 § 3 mom. och om landskapet till följd av 72 § 3 mom. 

Enligt 2 mom. bedöms vilken inverkan de förhållanden under vilka broilrar hålls och andra motsvarande faktorer har på broilrarnas välfärd utifrån dödligheten inom flocken och den bedömning av hudinflammation på trampdynorna som görs i samband med köttbesiktningen. Dessa faktorer som beskriver välfärden för broilrar fungerar som indikatorer på välfärden för broilrar och beskriver vilken inverkan uppfödningsförhållandena har på broilrarna. Dödligheten och förekomsten av hudinflammation på trampdynorna kan dock ha av broilerägaren eller broilerhållaren oberoende eller exceptionella orsaker. Sådana orsaker kan vara till exempel kvaliteten på de dagsgamla kycklingar som levererats, kvaliteten på det kommersiella foder som använts, förhöjd dödlighet som beror på broilerrasen eller broilerhybriden eller en oväntad funktionsstörning i dricks- och utfodringsapparaterna eller ventilationsanordningarna. Problem med kvaliteten på dagsgamla kycklingar kan till exempel bero på gulsäcksinflammation samt på så kallat non-starter syndrom, vilka båda är relaterade till kläckeriet. Broilerrasen eller broilerhybriden kan vara behäftad med problem som orsakas av plötslig hjärtdöd och tillväxtstörningar i fötterna, vilket ökar både dödligheten och behovet av att avliva fåglar på grund av djurskyddsskäl. 

I 3 mom. föreskrivs om Livsmedelsverkets och landskapets underrättelseskyldighet. Om resultaten av bedömningen av broilrarnas välfärd tyder på försämrad välfärd för flocken på grund av de förhållanden under vilka flocken hålls, ska Livsmedelsverket underrätta den som äger eller håller broilrarna samt landskapet om detta. Landskapet ska på motsvarande sätt underrätta djurägaren eller djurhållaren i fråga om slakterier som det övervakar. Om broilrar sänds för slakt från ett annat landskap ska även detta landskap underrättas. Djurägaren eller djurhållaren och landskapet ska vidta lämpliga åtgärder för att trygga broilrarnas välfärd, i enlighet med vad som förutsätts i punkt 3 i bilaga III till broilerdirektivet. Dessutom ska Livsmedelsverket oberoende av de faktorer som beskriver broilrars välfärd göra en anmälan till landskapet, om det vid en inspektion väcks misstanke enligt 77 § 1 mom. i den föreslagna lagen om att bestämmelserna om djurvälfärd har överträtts. Vid behov ska landskapet göra motsvarande anmälan till det landskap där djurhållningsplatsen finns. 

I 4 mom. föreslås ett bemyndigande att utfärda förordning på nuvarande sätt. Närmare bestämmelser om de faktorer som beskriver broilrars välfärd och om hur dessa faktorer påverkar djurtätheten för broilrar samt om bedömningen av broilrars välfärd och om anmälan enligt 3 mom. utfärdas genom förordning av statsrådet. 

86 §.Tillsynsmyndighetens anmälnings- och uppgiftsskyldighet. I paragrafen föreslås bestämmelser om tillsynsmyndighetens anmälnings- och uppgiftsskyldighet. Bestämmelsen gäller en i den föreslagna lagen avsedd tillsynsmyndighets anmälnings- och uppgiftsskyldighet till en annan i lagen avsedd tillsynsmyndighet. 

I 1 mom. sägs att om en djurhållare flyttar från en tillsynsmyndighets verksamhetsområde till en annan tillsynsmyndighets område medan ett ärende i fråga om djurvälfärden hos djurhållaren är anhängigt, ska tillsynsmyndigheten, oberoende av sekretessbestämmelserna, utan dröjsmål anmäla flytten till tillsynsmyndigheten för det nya verksamhetsområdet och lämna denna de uppgifter som är nödvändiga för tillsynen. Utifrån anmälan ska tillsynsmyndigheterna för det nya verksamhetsområdet vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa djurens välfärd. Bestämmelsen är ny, och med stöd av den kan tillsynsmyndigheterna effektivare än nu ingripa i till exempel en situation där en person som behandlat sina sällskapsdjur illa flyttar från en ort till en annan med sina djur. 

I 2 mom. föreskrivs om Livsmedelsverkets anmälningsskyldighet till landskapet. Verket ska, om det misstänker att bestämmelserna om djurvälfärd har överträtts eller överträds vid en djurhållningsenhet som levererar djur till slakt, oberoende av sekretessbestämmelserna anmäla detta till det landskap inom vars verksamhetsområde djurhållningsenheten är belägen och lämna landskapet de uppgifter som är nödvändiga för tillsynen. Bestämmelsen motsvarar 41 § 2 mom. i djurskyddslagen, men i stället för besiktningsveterinär bestäms det om Livsmedelsverket. Ett landskap som övervakar ett slakteri ska göra motsvarande anmälan till ett annat landskap, om djurhållningsplatsen är belägen på detta andra landskaps område. 

Paragrafens 3 mom. är nytt. Bestämmelser om tillsynsmyndighetens rätt att använda och uppdatera tillsynsregister finns i förslaget till 110 §. Dessutom är andra tillsynsmyndigheter skyldiga att på begäran till Livsmedelsverket anmäla andra uppgifter om inspektioner, tillsynsåtgärder, tillsynspersonal, avgifter och tillsyn för uppföljning och planering av tillsynen enligt den föreslagna lagen. Uppgifterna ska lämnas på det sätt som Livsmedelsverket bestämmer, och de kan också lämnas via en teknisk anslutning. 

I 4 mom. föreslås ett bemyndigande att utfärda förordning. Närmare bestämmelser om innehållet i tillsynsmyndigheternas anmälningsskyldighet får utfärdas genom förordning av statsrådet. 

87 §.Vissa myndigheters och andra aktörers anmälningsskyldighet. I paragrafen föreskrivs om vissa myndigheters och andra aktörers anmälningsskyldighet i en situation där de upptäcker ett eller flera djur i behov av hjälp. Det är fråga om en ny bestämmelse.  

I praktiken har det förekommit situationer där man till exempel under klientbesök inom barnskyddet i en familj upptäcker ett djur i behov av hjälp. Med stöd av 24 § 1 mom. 25 punkten i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet är sekretessbelagda myndighetshandlingar, om inte något annat föreskrivs särskilt, bland annat handlingar som innehåller uppgifter om en klient hos socialvården eller socialvårdsservice. Med stöd av lagens 23 § har den som är anställd hos en myndighet tystnadsplikt i fråga om en sådan uppgift även om den inte ingår i en handling. Bakgrunden utgörs av skyddet för privatlivet i 10 § 1 mom. i grundlagen. Om den som är anställd hos en myndighet underrättar tillsynsmyndigheten om upptäckter som han eller hon gjort under ett klientbesök inom barnskyddet, avslöjas sekretessbelagda uppgifter om en klient hos socialvården. I 14 § i djurskyddslagen föreskrivs att man ska hjälpa ett husdjur som är sjukt, skadat eller annars i hjälplöst tillstånd eller något annat djur som omhändertagits av människor. Man kan fullgöra skyldigheten att hjälpa genom att underrätta inte bara ägaren eller skötaren utan också den lagstadgade djurskyddsmyndigheten om djuret. En motsvarande bestämmelse ingår också i 7 § i den föreslagna lagen. Skyldigheten att hjälpa gäller alla medborgare. En anmälningsskyldighet som gäller alla medborgare medför ändå inte rätt att bryta mot lagstadgad sekretess eller tystnadsplikt. 

Grundlagsutskottet har konstaterat att skyldigheten att helst undvika att vålla djuren smärta, lidande och ångest är otvivelaktigt ett samhälleligt godtagbart och ytterst tungt vägande skäl för att begränsa branschaktörernas vetenskapliga frihet, näringsfrihet och egendomsskydd när försöksdjur används (GrUU 2/2013 rd). Utskottet har dessutom konstaterat att skälet har också ett visst samband med grundlagens 20 § om miljöansvar, låt vara att insatserna för djurens välfärd snarare handlar om en etiskt hållbar princip än om att direkt trygga de grundläggande fri- och rättigheterna.  

I dagens samhälle kan det inte vara godtagbart att man inte kan se till att ett djur som behöver hjälp får det därför att en myndighet på grund av sekretessbestämmelser inte kan berätta om ett sådant djur för den myndighet som övervakar djurvälfärden. Enligt den föreslagna lagen är det förbjudet att orsaka djur onödig smärta eller onödigt lidande. Strävan är också att i mån av möjlighet skydda djur mot men för deras välfärd. Dylika grunder måste anses vara tillräckligt vägande för att begränsa skyddet för privatlivet. Den myndighet som övervakar djurvälfärden har tystnadsplikt i fråga om sekretessbelagda uppgifter. 

Den föreslagna paragrafen är i huvudsak av motsvarande typ som den anmälningsskyldighet som föreskrivs i 25 § i barnskyddslagen (41/2007). Enligt det inledande stycket i den föreslagna paragrafens 1 mom. ska en anmälan göras till tillsynsmyndigheten, om en aktör i sin uppgift har fått kännedom om ett djur i behov av hjälp. 

Anmälningsskyldigheten hänför sig till uppgifter som erhållits i samband med skötseln av ett uppdrag oberoende av om personen till exempel står i tjänste- eller anställningsförhållande eller är självständig yrkesutövare. Dessutom gäller anmälningsskyldigheten dem som sköter förtroendeuppdrag. De personer som avses i bestämmelsen kan göra anmälan trots sekretessbestämmelser som eventuellt berör dem. För tydlighetens skull föreslås att saken nämns uttryckligen i bestämmelsen. Enligt 2 mom. kan även andra personer än de som nämns i 1 mom. göra anmälan, men de är inte skyldiga att göra det. Med stöd av förslaget till 2 mom. kan anmälan också göras av till exempel en person som arbetar med djur men som inte är skyldig att göra anmälan med stöd av 1 mom. Även i detta fall kan nödvändiga uppgifter lämnas i anmälan trots eventuella sekretessbestämmelser. 

Anmälan görs till den behöriga tillsynsmyndigheten, vars uppgift är att utifrån den erhållna informationen bedöma vilka och hur brådskande åtgärder som behöver vidtas i ärendet. Utifrån den erhållna informationen ska tillsynsmyndigheten bland annat bedöma om det är skäl att direkt ta med även polismyndigheten på inspektionsbesöket. 

Väldigt olika omständigheter kan ligga bakom en anmälan. Orsak till anmälan kan vara till exempel att skötseln av ett djur försummats, att djurhållningsplatsen är olämplig eller att ett djur övergetts eller misshandlats eller det finns en misstanke om att så skett. Med tanke på tryggandet av djurs välfärd bör tröskeln för anmälan inte vara för hög. Den som är föremål för en anmälan har i regel rätt att få veta vem som gjort anmälan. Uppgifter om anmälarens identitet behöver inte ges parten, om de villkor som nämns i 11 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet är uppfyllda. Enligt 2 mom. 1 punkten i den bestämmelsen har en part inte rätt att få uppgifter bland annat när utlämnande av uppgifter skulle strida mot ett synnerligen viktigt allmänt intresse. Tryggandet av välfärden för djur liksom andra som hör till de svagaste kan betraktas som ett mycket viktigt allmänt intresse i en civiliserad stat. Uppges anmälarens identitet kan det ofta leda till anmälan inte görs fast det skulle finnas en klar anledning till den. 

I 3 mom. sägs att trots vad som föreskrivs i 1 mom. ska dock den tystnadsplikt som gäller vid bikt eller annan själavård iakttas. Enligt 5 kap. 2 § om bikthemligheten i kyrkolagen (1054/1993), som gäller den evangelisk-lutherska kyrkan, får det som har anförtrotts en präst i enskilt skriftermål eller annars vid själavård inte röjas, ej heller den person som har anförtrott sig åt prästen. Motsvarande principer ingår också i bestämmelser eller stadgor som gäller andra religiösa samfund. 

I 4 mom. ingår i fråga om anmälningsskyldighet för utövare av veterinäryrket en hänvisning till 12 § 2 mom. i lagen om utövning av veterinäryrket. I nämnda bestämmelse sägs att om djurskyddsskäl kräver det är den som utövar veterinäryrket skyldig att trots sekretessbestämmelserna till djurskyddsmyndigheten utan dröjsmål anmäla fall som han eller hon behandlar eller i samband med behandlingen gjorda iakttagelser och lämna de upplysningar som behövs för att fallet ska kunna utredas. 

88 §.Utlämnande av sekretessbelagda uppgifter. Paragrafen motsvarar i huvudsak 62 § i djurskyddslagen. Där hänvisas på samma sätt som i djurskyddslagen till lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet samt som en ny sak till artikel 8 i förordningen offentlig kontroll. I offentlighetslagen bestäms om rätten att ta del av myndigheternas offentliga handlingar samt om tystnadsplikt för den som är verksam vid en myndighet, om handlingssekretess samt andra för skyddande av allmänna och enskilda intressen nödvändiga begränsningar. Enligt 29 § 1 mom. 1 punkten i lagen kan en myndighet till en annan myndighet lämna ut uppgifter ur sekretessbelagda handlingar, om i lag särskilt tagits in uttryckliga bestämmelser om rätten att lämna ut eller att få uppgifter.  

I artikel 8 i förordningen om offentlig kontroll bestäms om myndigheternas skyldigheter i fråga om konfidentiell behandling. De behöriga myndigheterna ska säkerställa att information som de inhämtar vid utförandet av sina uppgifter i samband med offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet inte röjs för tredje part om informationen, enligt nationell lagstiftning eller unionslagstiftning, är av sådan art att den omfattas av tystnadsplikt, om inte ett övervägande allmänintresse motiverar att information som omfattas av tystnadsplikt röjs.  

Enligt den föreslagna paragrafen får oberoende av bestämmelserna om sekretess sådana uppgifter om en enskilds eller en sammanslutnings ekonomiska ställning eller företagshemlighet samt om en enskilds personliga förhållanden som erhållits vid tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna om djurvälfärd eller vid utförandet av en uppgift i samband med tillsynen på nuvarande sätt lämnas ut till de myndigheter som nämns i paragrafen. Bestämmelsen preciseras emellertid så att uppgifterna ska vara nödvändiga för utförandet av dessa uppgifter. 3 punkten är dessutom ny. Syftet med bestämmelsen är att göra informationsutbytet mellan myndigheterna smidigare och på så sätt bidra till myndighetssamarbetet i syfte att bekämpa grå ekonomi. Uppgifter kan behöva överlämnas till skatteförvaltningen i synnerhet för att övervaka och hantera olaglig införsel av sällskapsdjur samt valpfabriker.  

Uppgifter får utlämnas till tillsynsmyndigheterna för utförande av uppgifter enligt den föreslagna lagen, till åklagar-, polis- och tullmyndigheterna för utredning av brott, till skatteförvaltningen för skötsel av dess lagstadgade uppgifter samt till utländska organ och inspektörer, om detta förutsätts i EU-lagstiftning eller andra internationella förpliktelser som är bindande för Finland. Dessutom får uppgifter utlämnas till experter och assistenter som myndigheterna anlitar som hjälp vid tillsynen över djurvälfärden, om deras uppgifter kräver det. 

89 §.Handräckning. I 1 mom. föreskrivs om polisens och räddningsmyndighetens handräckning. Enligt 50 § 1 mom. i djurskyddslagen är polisen skyldig att under de förutsättningar som anges närmare i paragrafen ge tillsynsmyndigheterna och djurskyddsövervakarna handräckning. Det räcker dock med en hänvisning till polislagens bestämmelse om handräckning för myndigheternas del. Bestämmelsens innehåll motsvarar i praktiken den nuvarande regleringen om tillsynsmyndigheternas rätt till handräckning. En förutsättning för att ge handräckning är enligt polislagen att myndigheten hindras i sin tjänsteutövning. Förutom tillsynsmyndigheten kan en assistent ha behov av polisens handräckning i en situation där den assisterande uppgiften utförs efter den egentliga inspektionen så att assistenten är ensam på plats utan tillsynsmyndigheten. Man kan till exempel bli tvungen att ta fast djur på bete vid olika tidpunkter. Av denna orsak intas i 1 mom. en bestämmelse om en assistents rätt till handräckning, om denne förhindras att utföra sitt uppdrag och undanröjande av hindret förutsätter användning av polisbefogenheter. Tillsynsmyndigheten behöver således inte anlända till platsen i onödan, om assistenten bara försöker utföra åtgärder som beslutats utifrån en tidigare inspektion. Polisen kan vid behov kontakta tillsynsmyndigheten för att säkerställa att assistentens åtgärder baserar sig på myndighetens beslut. 

En ny sak som föreslås för tydlighetens skull är en hänvisning till även 50 § i räddningslagen om räddningsmyndighetens handräckning. Enligt 50 § i räddningslagen kan räddningsmyndigheten ge handräckning som är förenlig med dess ansvarsområde för utförandet av en uppgift som i lag föreskrivits för en myndighet eller inrättning. Räddningsmyndighetens handräckning kan krävas i en situation där räddningsmyndighetens specialutrustning eller specialkunnande behövs. Dessutom kan räddningsmyndighetens hjälp behövas för att samla upp döda djur. Handräckning som avses i räddningslagen ges i princip mot ersättning. Ersättningsgrund är de faktiska extra kostnader som handräckningen orsakat räddningsmyndigheten. Dylika kostnader är till exempel sådana kostnader för avlönande av personalen samt anskaffning av skyddskläder och annan utrustning och material som går utöver myndighetens egna lagstadgade uppgifter. 

I 2 mom. föreskrivs om skyldighet för Tullen att ge gränsveterinären handräckning. Bestämmelsen motsvarar djurskyddslagen, men det föreslås vissa språkliga preciseringar i den. Avsikten är inte att ändra bestämmelsens tillämpningsområde. 

I 3 mom. föreskrivs om skyldighet för landskapet att ge polisinrättningen handräckning. Handräckning ska på samma sätt som enligt den gällande djurskyddslagen ges vid verkställigheten av förverkandepåföljd som gäller djur. Ett nytt förslag är skyldighet att ge handräckning vid verkställigheten av beslag som gäller djur. Hjälp från landskapets tillsynsmyndighet, till exempel en tjänsteveterinär, kan behövas även i beslagssituationer, till exempel för att bedöma ett djurs hälsotillstånd eller avliva ett djur. 

90 §.Anmälningsskyldighet till polisen. I 63 § i djurskyddslagen föreskrivs om skyldighet för tillsynsmyndigheterna att omedelbart underrätta polisen, om det är skäl att misstänka att djurskyddslagen eller bestämmelser som utfärdats eller föreskrifter som meddelats med stöd av den, eller avlivningsförordningen har överträtts. Det föreskrivs inte om någon prövningsrätt för myndigheten vad gäller anmälan, om tröskeln för misstanke överskrids. Bakom anmälningsskyldigheten ligger behovet att få misstankar om lagöverträdelser till förundersökningsmyndighetens kännedom. 

I propositionen föreslås det att anmälningsskyldighet till polisen fortfarande ska utgöra utgångspunkt i lagen. Anmälan behöver dock inte göras i de situationer där det endast är fråga om en gärning eller försummelse av förseelsenatur, dvs. en djurskyddsförseelse som avses i förslaget till 114 §. Även då förutsätts att gärningen eller försummelsen i sin helhet kan anses som ringa och att det inte är fråga om tredska mot myndigheternas förbud och påbud. Med stöd av bestämmelsen kan man alltså inte automatiskt låta bli att anmäla alla gärningar eller försummelser av förseelsenatur där det inte är fråga om tredska mot myndigheternas förbud eller påbud. Myndigheten ska alltid i respektive fall överväga om förseelsemisstanken som helhet kan betraktas som ringa. Det kan vara fråga om en sådan ringa förseelse till exempel när en lagstadgade anmälan inte har gjorts eller tillstånd inte sökts av okunskap, men djurhållningen i övrigt överensstämmer med bestämmelserna om djurvälfärd. Om tillsynsmyndigheten redan har meddelat djurhållaren eller djurägaren eller någon annan som saken berör ett förbud eller ett påbud som inte har iakttagits ska anmälan alltid göras till polisen. 

12 kap. Administrativa tvångsmedel

91 §.Myndigheternas åtgärder med anledning av förfarande som strider mot bestämmelserna om djurvälfärd. I paragrafen föreskrivs om vissa åtgärder som myndigheterna vidtar och vissa skyldigheter som de har när förfarande som strider mot bestämmelserna om djurvälfärd har konstaterats. Det är fråga om en ny bestämmelse. 

I 1 mom. sägs att om bestämmelserna om djurvälfärd inte har följts, ska tillsynsmyndigheten utan dröjsmål vidta sådana åtgärder som behövs för att säkerställa bestämmelsernas efterlevnad. Myndigheten har visserligen redan med stöd av 23 § i förvaltningslagen skyldighet att behandla ett förvaltningsärende utan ogrundat dröjsmål, men syftet med den föreslagna bestämmelsen är att framhäva myndigheternas skyldighet att agera när det gäller tillsyn över djurvälfärden. I praktiken är myndigheterna ofta tvungna att sätta sina uppgifter i prioritetsordning, men tillsynen över djurs välfärd är i princip alltid av brådskande karaktär. 

Om en överträdelse som tillsynsmyndigheten upptäcker är ringa och myndigheten prövar att en uppmaning är en tillräcklig åtgärd för att rätta till situationen, kan myndigheten med stöd av 2 mom. uppmana den som överträder bestämmelserna om djurvälfärd att fullgöra sina skyldighet omedelbart eller inom en utsatt tid som är tillräckligt lång med hänsyn till sakens natur. Djurskyddslagen har ingen bestämmelse om uppmaning. Med stöd av proportionalitetsprincipen i 6 § i förvaltningslagen är det möjligt att ge en uppmaning även utan någon uttrycklig lagbestämmelse. I 4 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs dock om skyldighet för tillsynsmyndigheten att övervaka att även en uppmaning följs. Vid behov ska det säkerställas att även en uppmaning följs genom upprepade inspektioner, om man inte kan säkerställa att den följs på något annat sätt. En till sin natur icke bindande uppmaning har sålunda rättsverkningar, och därför behöver det föreskrivas om den i lag.  

Förutsättningen för att ge en uppmaning är att den upptäckta förseelsen är ringa. När man bedömer vad som är ringa ska uppmärksamhet fästas bland annat vid om förseelsen har direkta konsekvenser för djurens välfärd och, om så är fallet, vilka slags konsekvenser. Dessutom förutsätts att en uppmaning kan betraktas som en tillräcklig åtgärd för att rätta till situationen. En uppmaning är en användbar åtgärd till exempel när en lagstadgad anmälan inte har gjorts eller ett tillstånd inte har sökts och man kan anta att den som är föremål för tillsynen gör anmälan eller ansöker om tillstånd efter att ha uppmanats att göra det. En uppmaning kan också vara en tillräcklig åtgärd till exempel när ett djurs skötsel har försummats i ringa mån och det mera är fråga om okunskap än likgiltighet för djurens välfärd hos den som är föremål för tillsynen, och en uppmaning kan åstadkomma en snabb och permanent förbättring av situationen. Om den upptäckta förseelsen är allvarligare än ringa eller om den är ringa men tillsynsobjektet inte har för avsikt att följa en uppmaning, ska myndigheten i stället för en uppmaning vidta åtgärder för att inleda ett förvaltningstvångsärende och använda eventuella administrativa tvångsmedel. 

Den som överträder bestämmelserna om djurvälfärd ska enligt förslaget kunna uppmanas att fullgöra sin skyldighet omedelbart eller inom en angiven tid som är tillräckligt lång med hänsyn till sakens natur. På prövningen av vad som är tillräckligt lång tid inverkar bland annat djurskyddsskäl och vad som är en skälig tid inom vilken man kan förutsätta att uppmaningen följs. Uppmaning kan ges inte bara i en skriftlig inspektionsberättelse utan också muntligt till exempel under inspektionen, om förseelsen kan rättas till genast. Även en uppmaning som getts muntligt ska skrivas in i inspektionsberättelsen. Om uppmaningen inte följs ska myndigheten i enlighet med proportionalitetsprincipen övergå till att använda administrativa tvångsmedel som är bindande för parten för att situationen ska bli lagenlig. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om tillsynsmyndighetens åtgärder i ett förvaltningstvångsärende. Det föreslagna kapitlet innehåller bestämmelser om myndigheterna åtgärder i förvaltningstvångsärenden. Bestämmelser om myndigheternas åtgärder finns också i artikel 138 i förordningen om offentlig kontroll (Åtgärder vid konstaterad bristande efterlevnad). De ska i första hand tillämpas på åtgärder i anslutning till produktionsdjurs välfärd. 

I 4 mom. föreskrivs om skyldighet för tillsynsmyndigheten att övervaka att en uppmaning samt ett beslut som meddelats i ett förvaltningstvångsärende följs. Det ska säkerställas att uppmaningar och beslut följs genom upprepade inspektioner, om man inte på något annat sätt kan säkerställa att de följs. Vid tillämpningen av djurskyddslagen har man kunnat konstatera att det inte alltid ingrips i missförhållanden på ett tillräckligt effektivt sätt, utan lagstridig djurhållning har även under en längre tid kunnat vara föremål för endast uppföljning. En effektiv tillsyn förutsätter att det säkerställs att meddelade uppmaningar och förvaltningsbeslut följs. Om så inte är fallet ska tillsynsmyndigheten omedelbart vidta nya och effektivare åtgärder. Detta ingår i myndigheternas tjänsteplikter. 

92 §.Föreläggande. I paragrafen föreskrivs om föreläggande när bestämmelserna om djurvälfärd inte följs. Då ska myndigheten vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att missförhållandena rättas till. Missförhållanden kan vara till exempel att djurhållningsplatsen är smutsig och ohygienisk eller farlig. Föreläggande kan också krävas på grund av försummelser i anslutning till djurens utrymmeskrav eller underhållet av djurhållningsplatsen. Föreläggande kan också vara nödvändigt när någon har försummat att ge ett djur föda, vatten eller annan skötsel. Djurhållaren eller djurägaren har också kunnat försumma en sådan anmälningsskyldighet eller skyldighet att ansöka om tillstånd för sin verksamhet som anges i bestämmelserna om djurvälfärd. Även försummelse av en sådan skyldighet kan förutsätta ett föreläggande. 

Föreläggandet meddelas den som överträder bestämmelserna om djurvälfärd. Med stöd av bestämmelsen kan man ingripa i verksamhet som bedrivs av inte bara djurhållaren utan också djurägaren. En djurhållare som kan komma i fråga är till exempel en person hos vilken en hund är placerad eller som innehar sköthästar. Likaså kan en aktör enligt 66 § i den föreslagna lagen som bedriver verksamhet som gäller avlivning av djur betraktas som djurhållare vid avlivningstidpunkten. Detsamma gäller en person som i strid med förslaget till 28 § 1 mom. har tagit ett vilt djur för uppfödning. Om djurägaren och djurhållaren är olika personer, måste man i samband med att föreläggandet meddelas överväga om det är djurägaren eller djurhållaren som ansvarar för att skyldigheten följs. Med stöd av paragrafen kan man också ingripa i till exempel landskapets verksamhet, om det har försummat sin skyldighet enligt 26 § att se till att det ordnas en plats där upphittade djur tas om hand. 

Paragrafen motsvarar i stor utsträckning det som föreskrivs om föreläggande i 42 § i djurskyddslagen. Tillsynsmyndigheten kan förelägga den som överträder bestämmelserna om djurvälfärd att fullgöra sin skyldighet omedelbart eller inom en utsatt tid som är tillräckligt lång med hänsyn till sakens natur. I den gällande 42 § föreskrivs endast om en angiven tid som är tillräckligt lång med hänsyn till sakens natur. I vissa fall förutsätter djurskyddsskäl dock att det inte utsätts någon särskild tid för föreläggandet, utan skyldigheten måste fullgöras omedelbart. I praktiken meddelas sådana förelägganden redan i dag. När man prövar vad som en tillräckligt lång tid med hänsyn till sakens natur ska uppmärksamhet fästas vid hur allvarlig bristen är och vad den innebär för djurens välfärd, samt den tid som rimligtvis krävs för att rätta till bristen. Tillsynsmyndigheten kan inom den utsatta tiden säkerställa att föreläggandet har följts. Det ska också säkerställas att ett föreläggande som ska följas omedelbart har följts. 

Föreläggande är det lindrigaste administrativa tvångsmedlet som tillsynsmyndigheten förfogar över. Det används när en brist i anslutning till efterlevnaden av välfärdsbestämmelserna inte kan undanröjas med uppmaningar som getts i samband med tillsynen eller när en uppmaning inte kan betraktas som tillräcklig på grund av upprepade försummelser eller av någon annan orsak. Med stöd av 6 § i förvaltningslagen ska myndigheternas åtgärder stå i rätt proportion till sitt syfte. Enligt denna proportionalitetsprincip ska myndigheterna åtgärder vara ändamålsenliga, nödvändiga och rätt dimensionerade med hänsyn till det syfte som eftersträvas med åtgärden. Proportionalitetsprincipen förutsätter i praktiken att myndigheten dimensionerar sin verksamhet på den lägsta nivån där den behövliga effekten kan åstadkommas. Proportionalitetsprincipens betydelse framhävs i fall där myndigheten blir tvungen att överväga rättsliga påföljder som är ofördelaktiga för en kund hos förvaltningen. Om en uppmaning från första början inte kan betraktas som tillräcklig till exempel därför att man kan anta att aktören inte rättar till bristen på uppmaning, är det skäl att genast meddela ett föreläggande. Detsamma gäller en situation där en uppmaning inte kan betraktas som en tillräcklig åtgärd med tanke på tryggandet av djurens välfärd. 

93 §.Föreläggande om korrigerande åtgärder och om att minska djurtätheten inom broilerproduktion. Paragrafen gäller korrigering av missförhållanden som konstaterats inom broilerhållning. Innehållet motsvarar 42 § 3 mom. i djurskyddslagen, genom vilket punkt i bilaga III till broilerdirektivet har genomförts. I stället för regionförvaltningsverket ska dock landskapet meddela föreläggande. 

Landskapet får ålägga djurhållaren att vidta korrigerande åtgärder som är nödvändiga för broilrarnas välfärd, om faktorer som beskriver broilrarnas välfärd visar att välfärden försämrats under uppfödningstiden. Innan föreläggandet meddelas ska djurhållaren eller djurägaren med stöd av förvaltningslagen ges tillfälle att bli hörd. Djurhållaren eller djurägaren kan lämna en utredning om åtgärder för att avhjälpa förhållandena i den aktuella avdelningen och förbättra broilrarnas välfärd. I utredningen kan djurhållaren eller djurägaren också ange de av honom eller henne oberoende och exceptionella orsaker som har lett till att broilrarnas välfärd försämrats under uppfödningsperioden. Sådana orsaker kan vara till exempel kvaliteten på de dagsgamla kycklingar som levererats, kvaliteten på det kommersiella foder som använts, förhöjd dödlighet som beror på broilerrasen eller broilerhybriden eller en oväntad funktionsstörning i dricksapparaterna. Dessutom kan djurhållaren eller djurägaren ange de åtgärder som redan vidtagits under uppfödningsperioden efter att problemet upptäcktes. Sådana åtgärder kan vara till exempel reparationer av apparater, kontakt med hälsovårdsveterinären och iakttagande av anvisningar som denne meddelat, resultaten av eventuella obduktioner samt medicinering. 

Om de faktorer som beskriver broilrars välfärd visar att välfärden försämrats i minst två av tre på varandra följande flockar, kan landskapet vid behov bestämma att djurtätheten för broilrarna i den aktuella avdelningen ska minskas för att underlätta kontrollen över de förhållanden under vilka broilrarna hålls. Minskad djurtäthet underlättar till exempel ventilationen i uppfödningsanläggningen samt kontrollen över ströets kvalitet, vilket främjar broilrarnas välfärden genom att minska sannolikheten för att de insjuknar i sjukdomar som beror på förhållandena, såsom hudsjukdomar och sjukdomar i andningsorganen. Det kan också bestämmas att djurtätheten ska minskas, då djurhållarens eller djurägarens försummelse även annars riktar sig mot broilrarnas välfärd. Brott mot bestämmelserna om djurvälfärd är till exempel att tillämpa en högre djurtäthet utan att förutsättningar för att höja djurtätheten föreligger. Om det har bestämts att djurtätheten för broilrarna ska minskas och broilrar skickas från djurhållningsplatsen till ett slakteri som står under Livsmedelsverkets tillsyn, ska Livsmedelsverket underrättas om föreläggandet. Underrättelsen behövs för att verket i fortsättningen vid behov ska kunna ordna effektiviserad övervakning av broilerflockar som anländer till slakteriet. Motsvarande anmälan ska göras till det landskap som övervakar slakteriet, om något annat landskap har utfärdat föreläggandet för djurägaren eller djurhållaren. 

94 §.Förbud. I paragrafen föreskrivs om förbud som tillsynsmyndigheten utfärdar. De personer som berörs av förbud är densamma som när föreläggande meddelas enligt 92 §. Förbud kan meddelas inte bara djurhållaren eller djurägaren utan också till exempel en person som behandlar ett vilt djur i strid med bestämmelserna om djurvälfärd. Paragrafens 1 mom. motsvarar det som föreskrivs om förbud i 42 § i djurskyddslagen. 

Med stöd av 1 mom. får tillsynsmyndigheten förbjuda den som överträder bestämmelserna om djurvälfärd att fortsätta med eller upprepa det förfarande eller den verksamhet som strider mot bestämmelserna. Exempelvis i 24 § förbjuds tvångsmatning av djur. Om tillsynsmyndigheten upptäcker att ett djur tvångsmatas i strid med den föreslagna bestämmelsen, ska myndigheten vidta åtgärder och förbjuda verksamheten. Att ett förvaltningsbeslut meddelas är en förutsättning för att beslutet på det sätt som avses i 102 § ska kunna förenas med vite eller andra åtgärder som baserar sig på viteslagen.  

Med stöd av 1 mom. kan man också förbjuda sådan verksamhet som medför eller som man av grundad anledning kan misstänka att medför risk för djurs välfärd. I en sådan situation ska djurhållaren eller djurägaren vidta åtgärder för att undanröja risken. Exempelvis djurhållningsplatsen kan vara farligt till exempel för att taket hotar att rasa in. I en sådan situation kan det inte i princip betraktas som en tillräcklig åtgärd att meddela ett föreläggande eller en uppmaning, och därför ska myndigheten kunna förbjuda att djurhållningsplatsen används på grund av den risk den medför för djurens välfärd.  

I 2 mom. föreskrivs om tillfälligt förbud. Det är fråga om en ny bestämmelse. Ett tillfälligt förbud får meddelas för den tid som en sak utreds eller ett missförhållande avhjälps. Om ett tillfälligt förbud meddelas medan en sak utreds, är det i kraft tills tillsynsmyndigheten meddelar sitt slutliga avgörande. Myndigheten ska se till att de utredningar som behövs för det slutliga avgörandet görs utan dröjsmål. Även den allmänna bestämmelsen i 23 § 1 mom. i förvaltningslagen förpliktar till att behandla ett ärende utan ogrundat dröjsmål. Om ett förbud utfärdas medan ett missförhållande avhjälps, är förbudet i kraft tills missförhållandet har avhjälpts. Då ska det ses till att myndigheten får information om att missförhållandet avhjälpts och kan säkerställa detta. I exemplet som gäller en farlig djurhållningsplats kan förbud utfärdas tills taket som varit på väg att rasa har reparerats, om avsikten är att fortsätta att hålla djur på djurhållningsplatsen i fråga.  

95 §.Avbrytande av verksamheten. Om det är uppenbart att verksamhet som bedrivs med djur medför omedelbart risk för djurens välfärd och risken inte kan förhindras genom förbud eller på något annat sätt, ska tillsynsmyndigheten ha rätt att genast avbryta verksamheten. Att avbryta verksamheten kan vara ett klarare och snabbare förfarande än förbud i vissa fall. Exempelvis under djurtävlingar kan väderförhållandena eller tävlingsterrängen vara sådan att verksamhetens inte kan betraktas som godtagbar med avseende på djurskyddet. Med förbud som avses i 94 § kan man i regel ingripa i situationer där djurs välfärd äventyras akut. För att säkerställa att tillsynsmyndigheterna har tillgång till redskap som lämpar sig för alla och för sådana situationer som för närvarande fortfarande är oförutsebara kan det dock anses motiverat att ta in en bestämmelse om avbrytande av verksamheten i lagen. 

Ett beslut om avbrytande av verksamheten ska vara i kraft för viss tid eller tills vidare, tills tillsynsmyndigheten meddelar sitt slutliga avgörande i ärendet. Tillsynsmyndigheten ska se till att den utredning som behövs för det slutliga avgörandet görs utan dröjsmål.  

En situation som förutsätter att verksamheten avbryts kan uppstå plötsligt, på det sätt som anges ovan. Om det är fråga om tillstånds- och anmälningspliktig verksamhet och verksamheten avbryts av någon annan tillsynsmyndighet än landskapet, ska landskapet omedelbart underrättas om avbrytandet.  

96 §.Skaffande av brådskande vård. I paragrafen föreskrivs om skaffande av brådskande vård. Bestämmelsen motsvarar till stor del 44 § om brådskande åtgärder i djurskyddslagen. 

I 1 mom. föreskrivs om tillsynsmyndighetens rätt att vidta omedelbara åtgärder för att trygga djurs välfärd. Man kan skaffa ett djur föda, dryck eller annan vård som djuret behöver. Man får ta hand om djuret och överlämna det till något annat ställe där det får vård. Trots de språkliga skillnaderna motsvarar innehållet i åtgärderna i sak det som föreskrivs i djurskyddslagen. I stället för att skaffa foder föreskrivs det dock att man ska skaffa föda eller dryck. Dessutom föreskrivs det allmänt om annan vård som djuret behöver. Sådan vård kan vara till exempel att skaffa läkemedel som behövs för brådskande läkemedelsbehandling av djuret. Proportionalitetsprincipen ska beaktas vid valet av åtgärd.  

En förutsättning för att skaffa brådskande vård är att åtgärden är nödvändig för att trygga djurets välfärd och välfärden inte kan tryggas tillräckligt säkert på något annat sätt. Även om ordalydelsen i den föreslagna bestämmelsen skiljer sig från djurskyddslagen, är avsikten inte att ändra bestämmelsens tillämpningsområde. Brådskande åtgärder förutsätter alltid att djurets eller djurens välfärd äventyras och att välfärden inte kan tryggas tillräckligt säkert genom ett föreläggande eller förbud som meddelas djurhållaren eller djurägaren som överträder bestämmelserna om djurvälfärd. Situationen kräver alltså att myndigheten själv vidtar åtgärder för att trygga djurs välfärd. 

Det är nödvändigt att vidta brådskande åtgärder till exempel när ett djur lider av brist på skötsel eller när åtgärder med hänsyn till djurets hälsotillstånd måste vidtas genast för att trygga djurets liv eller hälsa, säkerställa dess välfärd eller förhindra lidande. Om ett djur till exempel lider av brist på vatten, måste myndigheten överväga om man ska ålägga djurhållaren eller djurägaren att se till att djuret får tillräckligt med vatten eller vidtar man själv brådskande åtgärder för att skaffa vatten. Vid prövningen ska man bland annat fästa uppmärksamhet vid hur brådskande åtgärder tryggandet av djurets välfärd kan förutsätta. Ett föreläggande som gäller att ombesörja tillgång till vatten kan meddelas så att det ska följas omedelbart. Om föreläggandet inte kan följas genast till exempel därför att djurhållaren eller djurägaren inte är på plats, eller man kan anta att föreläggandet inte kommer att följas av någon annan orsak, ska myndigheten själv vidta brådskande åtgärder för att säkra vattentillförseln.  

Vidtagandet av brådskande åtgärder förutsätter inte alltid att djuret redan lider av till exempel bristande vård. Åtgärder ska vidtas även om djurets välfärd ännu inte äventyras, men det är uppenbart att det kommer att äventyras och välfärden inte kan tryggas tillräckligt säkert på något annat sätt. Välfärden kan äventyras till exempel för att djurhållaren inte är anträffbar eller av någon annan orsak är oförmögen att sörja för djurets välfärd. Det kan till exempel vara fråga om en situation där djurhållaren eller djurägaren inte är förmögen att sköta djuret eller djuren till exempel för att han eller hon hamnat på sjukhus eller är anhållen som misstänkt för ett brott. I princip är djurhållaren eller djurägaren skyldig att själv ordna vården av sina djur även i en sådan situation, men om han eller hon inte gör det eller inte kan göra det, ska myndigheten vid behov vidta brådskande åtgärder. Djurhållaren eller djurägaren kan också ha allvarliga problem med livshanteringen som gör att han eller hon inte förmår sköta om sitt djur på lämpligt sätt. 

En brådskande åtgärd ska vara i kraft för viss tid eller tills vidare, tills tillsynsmyndigheten meddelar sitt slutliga beslut i ärendet. Myndigheten ska se till att den utredning som behövs för det slutliga avgörandet görs utan dröjsmål. Djurhållaren eller djurägaren är enligt 109 § i den föreslagna lagen skyldig att betala kostnaderna för åtgärden. Kostnaderna får inte stiga på grund av myndighetens dröjsmål. Av denna orsak föreslås också att tillsynsmyndigheten alltid omedelbart ska underrätta landskapet om en brådskande åtgärd. Landskapet kan enligt 109 § 1 mom. i den föreslagna lagen betala kostnaderna för en brådskande åtgärder som så kallad mellanfinansering till exempelvis ett djurhem som gett djuret vård. Landskapet tar ut kostnaderna av djurhållaren eller djurägaren. Genom anmälningsskyldigheten försöker man undvika sådana situationer som förekommit i anslutning till tillämpning av den gällande lagen, där ett ärende inte slutförs tillräckligt snabbt efter att den brådskande åtgärden vidtagits. Landskapet ska alltså följa med att ärendet slutförs omedelbart efter att den brådskande åtgärden vidtagits. 

97 §.Försäljning eller annan överlåtelse och avlivning av djur. I paragrafen föreskrivs om åtgärder som tillsynsmyndigheten kan vidta när ett djurs välfärd äventyras allvarligt eller väsentligt och återkommande och andra åtgärder inte är ändamålsenliga eller möjliga inom rimlighetens gränser. Paragrafen motsvarar delvis 44 § om brådskande åtgärder i djurskyddslagen. 

I 1 mom. föreskrivs om försäljning eller annan överlåtelse och avlivning av djur. I den gällande djurskyddslagen föreskrivs att djuret kan avlivas eller sändas till slakt eller säljas på auktion eller på annat sätt till gängse pris. I den föreslagna lagen är det inte nödvändigt att föreskriva att djuret ska sändas till slakt, eftersom avlivning av djuret inbegriper enligt avlivningsförordningen att det sänds till slakt. Beträffande försäljning av djur räcker det att föreskriva om enbart försäljning utan att definiera hur försäljningen ska gå till. I dag är det inte nödvändigtvis ändamålsenligt att ordna försäljning av djur på auktion. 

När man överväger sådana åtgärder som avses i paragrafen ska uppmärksamhet fästas vid att det djur som är föremål för åtgärden fortfarande är ägarens egendom. Äganderätten till djuret övergår inte på till exempel myndigheten eller djurhemmet för att myndigheten som en brådskande åtgärd med stöd av 96 § skaffar djuret vård någon annanstans genom att skicka det till exempelvis ett djurhem. Av denna orsak är det nödvändigt att ta in en klar bestämmelse om myndighetens befogenheter i lagen. Om djuret säljs, ska myndigheten försöka få ett pris för djuret som överensstämmer med gängse värde. 

Enligt förslaget ska det vara möjligt att sälja, på annat sätt överlåta eller avliva djuret när djuret inte kan lämnas hos djurhållaren eller djurägaren eller, om djuret har skaffats vård någon annanstans, djuret inte kan återlämnas till djurhållaren eller djurägaren. Försäljning, annan överlåtelse eller avlivning av djuret förutsätter inte att man först börjat skaffa brådskande vård. I praktiken blir man ändå i vissa situationer tvungen att först vidta brådskande åtgärder till exempel för att utreda om djuret kan lämnas kvar hos djurhållaren eller djurägaren. 

För att sälja, på annat sätt överlåta eller avliva djuret förutsätts enligt 2 mom. att djurhållaren eller djurägaren har gjort skyldig till en gärning eller försummelse som på ett allvarligt eller väsentligt sätt upprepade gånger äventyrar djurets välfärd och andra åtgärder inte är ändamålsenliga eller rimligtvis möjliga. Den föreslagna ordalydelsen skiljer sig från 44 § i djurskyddslagen, men syftet är inte att ändra bestämmelsens tillämpningsområde. 

Med att djurs välfärd upprepade gånger äventyras på ett allvarligt eller väsentligt sätt avses i första hand missförhållanden i anslutning till behandlingen av djuret, skötselåtgärderna eller djurhållningen. Ett missförhållande kan således hänföra sig till att djuret behandlas för hårdhänt, lider brist på föda eller dryck eller att ett sjukt eller skadat djur inte ges eller skaffas ändamålsenlig vård, att djurhållningsplatsen är för kall eller att man inte sett till huruvida det finns risk för att djuret rymmer. Djurets välfärd äventyras allvarligt när missförhållandet hotar djurets liv, men också till exempel när missförhållandet orsakar eller hotar att orsaka djuret långvarig eller fortlöpande smärta eller lidande. Sådant äventyrande är inte av ringa natur. Med väsentligt äventyrande avses lindrigare än allvarligt äventyrande, men upprepat äventyrande av djurs välfärd av detta slag berättigar också till att vidta åtgärder enligt 1 mom., om de andra villkoren i paragrafen är uppfyllda. Problemet i dag är att myndigheterna meddelar alltför många förelägganden även i sådana situationer där ett tidigare föreläggande inte har följts eller har följts endast för stunden och där djurskyddsskäl skulle förutsätta att åtgärder enligt 44 § i djurskyddslagen vidtas. Situationen kan inte betraktas som tillfredsställande med tanke på djurens välfärd, och därför är strävan att förtydliga bestämmelsen i detta avseende. Bestämmelsen förutsätter emellertid alltid att djurs välfärd äventyras åtminstone väsentligt. Enbart ringa äventyrande räcker inte till för att tillämpa bestämmelsen. 

För att vidta de åtgärder som avses i 1 mom. förutsätts dessutom alltid att ingen annan åtgärd enligt den föreslagna lagen är ändamålsenlig eller rimligtvis möjlig. Det är till exempel inte ändamålsenligt att meddela ett föreläggande när djurhållaren eller djurägaren meddelar att han eller hon inte har för avsikt att följa föreläggandet, och när det till exempel inte kan anses effektivt att förena föreläggandet med vite eftersom djurhållaren eller djurägaren är medellös. Även då blir myndigheten tvungen att överväga om någon annan åtgärd än föreläggande jämte vite är ändamålsenlig eller rimligtvis möjlig innan en åtgärd enligt den föreslagna paragrafen vidtas. Dessutom ska djurets välfärd äventyras allvarligt eller väsentligt och återkommande. Om det är fråga om en situation där djuret till exempel har skaffats brådskande vård genom att det lämnats till ett djurhem och myndigheten överväger huruvida djuret kan återlämnas till djurhållaren eller djurägaren eller huruvida det är motiverat att sälja det, är det inte ändamålsenligt att återlämna djuret, om djurhållaren eller djurägaren inte har några förutsättningar att ta hand om djuret. Rimlighetsskäl kan motivera att djuret säljs, överlåts på annat sätt eller avlivas i stället för att till exempel brådskande vård skaffas när det inte rimligtvis möjligt att skaffa vård på grund av antalet djur är så stort. 

I 3 mom. föreskrivs om avlivning av djur. I de fall som nämns i bestämmelsen är det med tanke på djurets välfärd den mest barmhärtiga lösningen. Enligt paragrafen ska det vara myndighetens skyldighet att avliva ett djur när djurets beteende, livsfunktioner eller yttre väsen uppvisar sådana symptom eller förändringar, utifrån vilka man kan sluta sig till att djuret upplever kraftig smärta eller kraftigt lidande och det vore grymt mot djuret att hålla det vid liv. 

98 §.Omhändertagande, destruktion och förstöring. I paragrafen föreskrivs om tillsynsmyndigheternas befogenheter när det gäller sådana djur samt verktyg och anordningar som är förbjudna med stöd av den föreslagna lagen.  

I 8 § 1 mom. i den föreslagna lagen fastställs de villkor som ska vara uppfyllda för att ett djur ska få hållas som produktionsdjur, sällskaps- och hobbydjur, cirkusdjur eller i en ambulerande djurutställning. Enligt bestämmelsen får endast sådana djur och djurarter hållas vilkas djurhållning det enligt tillgängliga vetenskapliga bevis och praktisk erfarenhet är möjligt att ordna på ett sätt som tryggar djurens välfärd. De djurarter som det är tillåtet att hålla ska förtecknas så att det är möjligt att på förhand bedöma de välfärdskrav som hänför sig till djurhållningen i fråga om respektive djurart. Om det i samband med tillsyn eller annars upptäcks att ett djur som det inte är tillåtet att hålla ändå hålls, ska tillsynsmyndigheten vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att lagstiftningen iakttas. Om inga andra metoder står till buds, ska tillsynsmyndigheten ha rätt att omhänderta ett djur och avliva det eller bestämma att det ska avlivas. Ett djur kan dessutom placeras i en djurpark eller försättas i frihet, om djurets tillstånd tillåter det. 

I fråga om invasiva främmande arter ingår i 2 mom. ingår en hänvisning till EU:s förordning om saken och annan lagstiftning om hanteringen av risker som föranleds av främmande arter. I fråga om invasiva främmande arter iakttas vad som föreskrivs i lagstiftningen om dem. 

Paragrafens 3 mom. gäller förbjudna redskap och anordningar som avses i 18 § och som orsakar djur onödig smärta eller onödigt lidande eller risk för skador. Tillsynsmyndigheten ska ha rätt att omhänderta ett förbjudet redskap eller en förbjuden anordning och bestämma att redskapet eller anordningen ska behandlas på nytt på ett sätt som tillsynsmyndigheten godkänt, förstöras, avlägsnas från marknaden eller återsändas till det land från vilket det har förts in till Finland. Beslutet kan förenas med villkor om det förfarande som ska iakttas vid verkställigheten. Ett effektivt tryggande av djurs välfärd förutsätter att en anordning eller ett redskap som har förbjudits på grund sin farlighet kan omhändertas av myndigheten. Ett effektivt tryggande av djurs välfärd förutsätter också att myndigheten kan bestämma om åtgärder för att den risk som en ordning eller ett redskap medför för djur ska kunna undvikas effektivt i fortsättningen. 

99 §.Beslag. Paragrafen innehåller en hänvisning till tvångsmedelslagen som liknar den i 47 § i djurskyddslagen. Med stöd av nämnda lag får förundersökningsmyndigheten beslagta egendom bland annat om det finns skäl att anta att den kan användas som bevis i brottmål eller den döms förverkad. Ett djur som tagits i beslag får på nuvarande sätt omedelbart avlivas, säljas eller annars överlåtas, om dess penningvärde är obetydligt eller om det inte är möjligt eller ändamålsenligt att ordna dess skötsel. 

100 §.Återkallelse eller ändring av tillstånd som gäller djurpark, cirkus eller djurutställning. I 20 b § i djurskyddslagen föreskrivs om sådan återkallelse av tillstånd som avses i den nu föreslagna paragrafen. Tillståndet kan återkallas och anläggningen eller en del av den stängas, om den som bedriver verksamheten väsentligt åsidosätter de krav på djurskydd eller de tillståndsvillkor som ställs i lagen eller med stöd av den, eller om verksamheten inte längre uppfyller förutsättningarna för beviljande av tillstånd och den som bedriver verksamheten inte rättar olägenheterna inom en skälig tid som utsätts av tillsynsmyndigheten. Tillståndet kan likväl omedelbart återkallas och anläggningen eller en del av den omedelbart stängas om det är en nödvändig förutsättning för att säkerställa djurens välbefinnande. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar i sak den nuvarande, och i den beaktas också de krav som ställs i djurparksdirektivet och som det är nödvändigt att iaktta även inom motsvarande djurhållning. 

101 §.Förbud mot anmälningspliktig djurhållning eller verksamhet. Paragrafen gäller förbud mot djurhållning som baserar sig på anmälan. Det är fråga om djurhållning som i anslutning till verksamhetens natur kan vara förenad med element som äventyrar djurens välfärd. I propositionen föreslås ändå inte att sådan djurhållning ska förutsätta tillstånd. I samtliga fall är det dock nödvändigt att föreskriva om tillsynsmyndighetens behörighet att ingripa i missförhållanden i verksamheten. I de mest extrema fallen ska man kunna förbjuda djurhållning som strider mot bestämmelserna om djurvälfärd, på det sätt som nu föreslås i 1 mom.  

Enligt 25 § i djurskyddslagen kan regionförvaltningsverket, efter att ha granskat en anmälan om anmälningspliktig verksamhet, meddela verksamhetsutövaren föreskrifter som behövs för förebyggande av olägenheter i samband med djurskyddet. Om verksamheten inte uppfyller de krav som ställs i lagen och om verksamhetsutövaren inte avhjälper bristfälligheterna i verksamheten inom utsatt tid, kan regionförvaltningsverket också förbjuda bedrivandet av verksamheten. Sakinnehållet i den föreslagna bestämmelsen motsvarar i huvudsak 25 § i djurskyddslagen. På meddelandet av föreskrifter tillämpas dock den föreslagna lagens 92 och 94 § om meddelande av påbud och förbud. 

I 2 mom. föreskrivs om verksamhetsutövarens skyldigheter när verksamhet som kräver anmälan förbjuds helt eller delvis. Vid behov ska verksamhetsutövaren sälja eller på något annat sätt överlåta egna djur som använts i den förbjudna verksamheten. Djurhållning som kräver anmälan omfattar många olika former av verksamhet, till exempel djurhemsverksamhet för djur som ägs av andra. Djurhemmet ska naturligtvis överlåta sådana djur till deras ägare eller till en ny vårdplats som ägaren anvisar. Den verksamhet som avses i bestämmelserna är mångsidig och bestämmelserna om djurvälfärd kan överträdas på många olika sätt. Produktionsdjur kan till exempel hållas i produktionssyfte och samtidigt förevisas för allmänheten i en husdjursgård. Överträdelse av bestämmelserna om djurvälfärd kan till exempel leda till att verksamhetsutövaren förbjuds att förevisa djuren i husdjursgården. Det centrala är att djurens välfärd inte får bli lidande på grund av att verksamheten förbjuds och att förbudet i övrigt genomförs på ett effektivt sätt som motsvarar dess syfte. Landskapet kan således godkänna lämpliga och omedelbara åtgärder för att rätta till situationen så att olägenheter för djuren undviks och förbudet iakttas i övrigt. 

102 §.Vite, hot om tvångsutförande och hot om avbrytande. I paragrafen föreskrivs om rätt för tillsynsmyndigheten att förena ett föreläggande med vite eller med hot om tvångsutförande eller hot om avbrytande. Regleringen om hot om avbrytande är ny. Bestämmelser om de nämnda åtgärderna finns i viteslagen, som det hänvisas till i 2 mom. 

103 §.Livsmedelsverkets beslut om användning av administrativa tvångsmedel. I den föreslagna paragrafen föreskrivs om Livsmedelsverkets så kallade övertagningsrätt. Enligt 1 mom. kan Livsmedelsverket besluta om användning av administrativa tvångsmedel, om deras influensområde omfattar mer än ett landskap. Avsikten med bestämmelsen är att besluten kan fattas centralt i stället för att flera landskap blir tvungna att fatta beslut som gäller samma aktör, om aktörens verksamhet äger rum inom ett område som omfattar mer än ett landskap. 

Livsmedelsverket kan i vissa fall besluta om användning av administrativa tvångsmedel även på ett landskaps område. Avsikten är ändå inte att landskapet till exempel på grund av begränsade resurser ska kunna överföra sina uppgifter på Livsmedelsverket. Det är fråga om ett mycket exceptionellt förfarande, som Livsmedelsverket får vidta, om verket anser att det finns grundad anledning att anse att landskapets åtgärder är otillräckliga för att trygga djurens välfärd. En sådan situation kan uppstå till exempel om landskapet inte vidtar åtgärder trots att det finns ett uppenbart och allmänt sett klart behov av att använda administrativa tvångsmedel. Situationen kan bli problematisk om det inte föreskrivs om exakta villkor för Livsmedelsverket åtgärder. 

Bestämmelser av motsvarande typ om Livsmedelsverkets övertagningsrätt finns bland annat i 64 § i livsmedelslagen och i 86 d § i lagen om en marknadsordning för jordbruksprodukter (999/2012). 

För att landskapen ska få information om att verket vidtar åtgärder i ett ärende, ska Livsmedelsverket enligt 2 mom. utan dröjsmål underrätta berörda landskap om saken. 

13 kap. Ändringssökande och verkställighet av beslut

104 §.Ändringssökande. Paragrafen gäller sökande av ändring i tillsynsmyndighetens beslut. De centrala principerna för sökande av ändring har redan genomförts i enlighet med regeringens proposition med förslag till granskning av bestämmelserna om sökande av ändring i vissa förvaltningsärenden (RP 230/2014 rd), som justitieministeriet stod bakom. Djurskyddslagens reglering om sökande av ändring ändrades inte då, eftersom en totalreform av lagen av aktuell. 

I 1 mom. uppräknades de ärenden där det på grund av sakens natur och rättssäkerheten är nödvändigt att ändring i förvaltningsbeslut söks genom besvär direkt hos förvaltningsdomstolen. Sådana ärenden gäller till exempel djurparker, cirkusar och djurutställningar, verkställigheten av administrativa tvångsmedel och betydande administrativa påföljder. I dessa fall utreds ärendet grundligt redan vid förvaltningsförfarandet i första instans och det är viktigt att utan dröjsmål få ärendet behandlat i domstol. Besvärsrätten gäller också beslut som fattas med stöd av Europeiska unionens lagstiftning. Exempelvis förordningen om offentlig kontroll är tillämplig lagstiftning som sådan. I artikel 138 i den bestäms om tillsynsmyndighetens åtgärder vid konstaterad bristande efterlevnad.  

Paragrafens 2 mom. gäller användningen av omprövning. Förvaltningslagen innehåller allmänna bestämmelser om vem som har rätt att begära omprövning och hur omprövning begärs hos den myndighet som har fattat beslutet. Exempelvis kan man enligt förslaget till 10 § under vissa förutsättningar avvika från förteckningen över djurarter på ansökan. Omprövning av ett negativt beslut begärs i första instans hos Livsmedelsverket, som behandlat ärendet. 

Enligt 3 mom. får förvaltningsdomstolens beslut överklagas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Med tanke på rättsskyddsgarantierna kan tillträde till högsta förvaltningsdomstolen på grundval av besvärstillstånd betraktas som tillräckligt. Bestämmelser om beviljande av besvärstillstånd finns i 13 § 2 mom. i förvaltningsprocesslagen. Behovet av att få ett enskilt ärende behandlat i högsta förvaltningsdomstolen tryggas av att den ska bevilja besvärstillstånd om någon av grunderna i den nämnda bestämmelsen föreligger. Den föreslagna regleringen motsvarar utvecklingen på senare tid när det gäller sökande av ändring, vilken har ägt rum med riksdagens grundlagsutskotts medverkan. 

Enligt 4 mom. får vissa av tillsynsmyndighetens tillfälliga beslut inte överklagas separat. Sådana tillfälliga administrativa tvångsmedel får användas endast en kort tid, för att klarlägga situationen närmare. Tillsynsmyndigheten ska se till att den utredning som behövs för det slutliga avgörandet görs utan dröjsmål. Det finns ingen orsak att belasta domstolsväsendet i onödan med tillfälliga beslut som får överklagas separat. 

I 5 mom. ingår en bestämmelse om brådskande behandling av besvär som liknar 51 § 2 mom. i djurskyddslagen. Bestämmelsen preciseras emellertid så att kravet på brådskande behandling gäller endast beslut där det är fråga om djurs välfärd. 

105 §.Sökande av ändring i beslut om avgifter. Bestämmelser om sökande av ändring i avgifter som tas ut till staten finns i lagen om grunderna för avgifter till staten. I förslaget till 1 mom. ingår en hänvisning som avser detta. 

Ändring i beslut som gäller avgifter till landskapet får sökas på det sätt som bestäms i 17 kap. i landskapslagen. I 2 mom. hänvisas det till den lagen. 

106 §.Verkställighet av beslut. I 52 § i djurskyddslagen föreskrivs om verkställighet av förvaltningsbeslut som gäller djurs välbefinnande. Enligt bestämmelsen får i beslut föreskrivas att beslutet ska följas trots att ändring söks, om inte besvärsmyndigheten bestämmer något annat.  

För att ett beslut ska kunna verkställas förutsätts i regel att det har vunnit laga kraft. Ett beslut har i princip vunnit laga kraft när besvärstiden har gått ut och beslutet inte har överklagats, eller när beslutet har överklagats, men i ärendet har meddelats ett avgörande som inte längre kan överklagas med ordinära rättsmedel.  

Ärenden som gäller djurs välfärd är ofta av sådan art att man inte kan vänta på att besvärstiden ska gå ut eller eventuellt genomgå hela besvärsprocessen. Jämfört med den gällande bestämmelsen görs en precisering, enligt vilken tillsynsmyndigheten ska bestämma att beslutet ska verkställas i samtliga sådana situationer där verkställigheten inte kan framskjutas av en orsak som har att göra med tryggandet av djurvälfärden. Bestämmelsen gäller naturligtvis också motsvarande beslut som baserar sig på Europeiska unionens lagstiftning. 

14 kap. Avgifter och arvoden

107 §.Avgifter som ska tas ut. Djurskyddslagen saknar bestämmelser om avgifter som ska tas ut för myndigheternas prestationer.  

I 1 mom. föreslås en hänvisning till lagen om grunderna för avgifter till staten, som ska tillämpas i fråga om statens prestationer. 

Paragrafens 2 mom. gäller landskapets prestationer. Med stöd av 22 § i lagen om regionförvaltningsverken (896/2009) har utfärdats statsrådets förordning om avgifter till regionförvaltningsverken år 2018 (997/2017). Som offentligrättsliga prestationer, för vilka det enligt förordningen tas ut en fast avgift, nämns i förordningen tillstånd att hålla djurutställning (cirkus, djurpark, rörlig och fast utställning), befrielse från kravet beträffande nötkreaturs möjlighet att gå ute och kompetensbevis eller tillfälligt kompetensbevis som avses i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning. Enligt den föreslagna paragrafen tar landskapen för beslut som fattas på ansökan ut en avgift enligt den taxa som landskapet godkänt. I samband med landskapsreformen överförs regionförvaltningsverkens uppgifter på landskapen.  

Enligt 3 mom. kan tillsynsmyndigheten ta ut en avgift av en aktör även därför att aktörens verksamhet inte har uppfyllt de krav som ställts på den, och man av denna anledning blir tvungen att utföra en ny inspektion efter att ha meddelat en uppmaning, ett föreläggande eller ett förbud. Det är inte ändamålsenligt att använda enbart samhällets medel för att upprepade gånger säkerställa att bestämmelserna om djurvälfärd iakttas i verksamheten. Motsvarande principer ingår också i förordningen om offentlig kontroll, där det bestäms om avgifter i kapitel VI. 

108 §.Arvoden och ersättningar till experter och assistenter. Enligt 81 § i den föreslagna lagen får tillsynsmyndigheten anlita personer utanför myndighetsmaskineriet vid utförandet av tillsyn och inspektioner. I ett sådant fall betalar tillsynsmyndigheten arvode för hjälpen och ersättning för resekostnader till den expert eller assistent som anlitats.  

109 §.Kostnader för administrativa tvångsmedel och omhändertagande av upphittade djur. Enligt 58 § i djurskyddslagen ska djurets ägare eller innehavare betala de kostnader som åtgärder för att trygga djurs välbefinnande föranleder. Om djuret har sålts eller sänts till slakt eller om annan inkomst av djuret har fåtts, ska kostnaderna dras av från försäljningspriset eller från den övriga inkomsten av djuret, och återstoden ges till djurets ägare eller innehavare. Den reglering som föreslås i 1 mom. motsvarar i sak den nuvarande regleringen. Emellertid förtydligas och preciseras regleringen. Kostnaderna för åtgärder kan för närvarande av särskilda skäl betalas i förskott av det anslag som i statsbudgeten har reserverats för veterinärvård. Djurets ägare eller innehavare ansvarar emellertid alltid för den slutliga betalningen av kostnaderna. Kostnaderna kan på nuvarande sätt betalas i förskott och tillfälligt av samhällets medel. I de åtgärder som avses i den föreslagna bestämmelsen kan tillsynsmyndigheten och en utomstående aktör vara parter, när vård skaffas någon annanstans på det sätt som avses i 96 § 1 mom. till exempel ett hundpensionat eller ett stall. När ett djur skaffas vård kan det vara nödvändigt att aktören får betalt för vårdkostnaderna på förhand. Djurägaren eller djurhållaren är dock alltid skyldig att ersätta landskapet för kostnaderna för åtgärderna. 

De kostnader för omhändertagande, skötsel och avlivning av upphittade djur som avses i 1 mom. och 26 § 4 mom. ska på nuvarande sätt vara direkt utsökbara. På indrivning tillämpas lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007). Om kostnaderna inte går att driva in stannar de landskapet till last. En bestämmelse om detta föreslås i 2 mom. 

15 kap. Register

110 §.Förande av register. De register som hänför sig till säkerställande av djurs välfärd är en del av landsbygdsnäringsförvaltningens informationssystem, som också innehåller register som hänför sig till identifiering av djur och deras spårbarhet samt säkerställande av djurs hälsa och välbefinnande, livsmedelssäkerheten och växters sundhet liksom register som hänför sig till gårdars ägoförhållanden och besittning samt utbetalning av och tillsyn över jordbruksstöd. Bestämmelser om informationssystemets struktur, innehåll och ändamål, förande av de register som ingår i informationssystemet, utlämnande av registeruppgifter samt registeruppgifternas förvaringstid och avförande av uppgifter finns i lagen om landsbygdsnäringsförvaltningens informationssystem (284/2008), nedan informationssystemslagen. Lagen tillämpas inte bara på register som ingår i informationssystemet utan också på handlingar som upprättats inom jordbruks-, livsmedels- och landsbygdsnäringsförvaltningen, om uppgifterna i handlingarna anknyter till jord- och skogsbruksministeriets ansvarsområde. Lagen är en allmän lag om landsbygdsnäringsförvaltningen och därför sekundär i förhållande till speciallagar, dvs. dess bestämmelser tillämpas inte i den mån de avviker från bestämmelser i någon annan lag. Lagens bestämmelser om registrens datainnehåll är också så pass allmänna att för att de krav som grundlagen ställer på behandlingen av personuppgifter förutsätts i fråga om flera register att lagens bestämmelser kompletteras med en speciallag. Exempelvis finns bestämmelser om register som hänför sig till identifiering av djur och deras spårbarhet i lagen om ett system för identifiering av djur.  

För att säkerställa djurs välfärd förs det register över till exempel aktörer och verksamhetsställen som fått tillstånd för djurpark eller djurutställning. Dessutom förs det register över vissa tillsynsuppgifter som gäller förvaltningsbeslut som meddelats aktörer. För närvarande finns det inga bestämmelser på lagnivå om dessa registers datainnehåll i djurskyddslagen. Enligt förslaget ska bestämmelser om registren tas in i 15 kap. Registerbestämmelserna kopplas till informationssystemslagen genom att det föreskrivs att de register som avses i 15 kap. är en del av landsbygdsnäringsförvaltningens informationssystem och att informationssystemslagen tillämpas på dem. 

De register som nu föreslås är alltså en del av det informationssystem som avses i informationssystemslagen. Ett förslag till ändring av informationssystemslagen ingår i regeringens proposition (RP 26/2018 rd). Enligt 2 § i informationssystemslagen tillämpas lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) på uppgifters och handlingars offentlighet, på utlämnande av uppgifter och handlingar och på avgifter som tas ut för utlämnandet av dem, medan dataskyddsförordningen och den föreslagna dataskyddslagen ( / ) tillämpas på behandlingen av personuppgifter. På behandling av personuppgifter tillämpas dock inte det som anges i artikel 18.1 a och b i den förordningen. Bestämmelser om ändamålet med informationssystemet finns i 3 § och om avförande av uppgifter i 12 §. De nu föreslagna bestämmelserna om registret och dess datainnehåll kompletterar informationssystemslagens bestämmelser. Regleringen motsvarar i övrigt den reglering om registren inom jord-och skogsbruksministeriets förvaltningsområde som redan ingår i regeringens nämnda proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av vissa bestämmelser inom jord- och skogsbruksministeriets förvaltningsområde som gäller behandling av personuppgifter (RP 26/2018 rd). 

Enligt informationssystemslagen förs registren i informationssystemet av Livsmedelsverket och Naturresursinstitutet under jord- och skogsbruksministeriets styrning. Myndigheterna ansvarar för att de registrerade uppgifterna är riktiga, var och en för sitt ansvarsområde. Dessutom har jord- och skogsbruksministeriet, Lantmäteriverket och landskapen rätt att använda och uppdatera uppgifter i den omfattning som deras uppgifter förutsätter.  

I den föreslagna paragrafen föreskrivs att registren förs av Livsmedelsverket och landskapen tillsammans. Registret som gäller arrangerandet av djurtävlingar förs dock av landskapet. I artikel 26 i dataskyddsförordningen bestäms om gemensamt personuppgiftsansvariga. I artikel 26.1 sägs att om två eller fler personuppgiftsansvariga gemensamt fastställer ändamålen med och medlen för behandlingen ska de vara gemensamt personuppgiftsansvariga. Gemensamt personuppgiftsansvariga ska under öppna former fastställa sitt respektive ansvar för att fullgöra skyldigheterna enligt förordningen.  

De andra tillsynsmyndigheterna ska emellertid använda registeruppgifterna och vara skyldiga att uppdatera dem i den utsträckning som deras lagbestämda uppgifter förutsätter. Ansvaret för att göra registeranteckningar vilar i princip på den myndighet som beslutar om en åtgärd som ska föras in i registret, till exempel ett tillstånd eller ett förbud. I artikel 82 i allmänna dataskyddsförordningen bestäms om den personuppgiftsansvariges och personuppgiftsbiträdets ansvar och den registrerades rätt till ersättning. Varje person som har lidit materiell eller immateriell skada till följd av en överträdelse av förordningen ska ha rätt till ersättning från den personuppgiftsansvarige eller personuppgiftsbiträdet för den uppkomna skadan. Varje personuppgiftsansvarig som medverkat vid behandlingen ska ansvara för skada som orsakats av behandling som strider mot allmänna dataskyddsförordningen. Ett personuppgiftsbiträde ska ansvara för skada uppkommen till följd av behandlingen endast om denne inte har fullgjort de skyldigheter i denna förordning som specifikt riktar sig till personuppgiftsbiträden eller agerat utanför eller i strid med den personuppgiftsansvariges lagenliga anvisningar. 

111 §.Register över tillstånds- och anmälningspliktig verksamhet. I artikel 5 i allmänna dataskyddsförordningen bestäms om allmänna principer för behandling av personuppgifter. De är till exempel ändamålsbegränsning, uppgiftsminimering och korrekthet. I artikel 6 bestäms om laglig behandling av personuppgifter. I artikel 6.1 uppräknas de villkor som ska vara uppfyllda för att behandlingen av personuppgifter ska vara laglig. Behandlingen av personuppgifter är laglig till exempel när den hänför sig till en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige (artikel 6.1 c), utförandet av en uppgift av allmänt intresse (artikel 6.1 e) och den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning (artikel 6.1 e). I artikel 6.3 i dataskyddsförordningen bestäms om det nationella handlingsutrymmet, dvs. när det är möjligt att föreskriva närmare om den rättsliga grunden för behandling av personuppgifter. De uppgifter som förs in i registren är tillåtna enligt allmänna dataskyddsförordningen, och nödvändiga för tillsynen över verksamheten. 

Enligt 1 mom. förs register över de djurparker, permanenta och ambulerande djurutställningar samt cirkusar som det beviljats tillstånd för med stöd av den föreslagna lagen. Dessutom ska register föras över uppfödning av vilda djurarter i hägn, yrkesmässigt eller storskaligt hållande av sällskaps- och hobbydjur, vård av skadade vilda djur samt anmälningspliktig avlivningsverksamhet och arrangerande av djurtävlingar. Registren förs i tillsynssyfte. 

I 2 mom. uppräknas de uppgifter som ska föras in i registren. Till dem hör förutom de identifieringsuppgifter som avses i 4 § 3 mom. i informationssystemslagen och uppgifter om djurhållningsplatsen och verksamhetsstället bland annat uppgifter om vilken verksamhet tillståndet eller anmälan gäller, utredning om aktörens kompetens, de djurarter som verksamheten gäller och antalet djur, i fråga om avlivningsverksamhet räcker det med en uppskattning av det årliga antalet djur. I registret förs dessutom in utredning om djurhållningsplatsen och hur skötseln av djuren är ordnad när det är fråga om en djurpark, en permanent eller ambulerande djurutställning, en cirkus, uppfödning av vilda djur i hägn, yrkesmässigt eller storskaligt hållande av sällskaps- och hobbydjur eller vård av skadade vilda djur. I fråga om djurparker förs det också in en utredning om den uppgift i syfte att trygga den biologiska mångfalden som anläggningen kommer att delta i. I fråga om en aktör som bedriver avlivningsverksamhet införs i registret också utredning om avlivningsmetoderna. Även eventuella tillståndsvillkor liksom uppgifter om inledande eller avslutande av verksamheten och väsentliga ändringar i verksamheten ska föras in i registret. 

I 3 mom. uppräknas de uppgifter som ska föras in om arrangerandet av djurtävlingar. Substansbestämmelser om djurtävlingar föreslås ingå i 7 kap. De uppgifter som ska föras in i registret är av motsvarande typ som i förslaget till 2 mom., men i bestämmelsen beaktas dessutom de särskilda krav som gäller arrangerandet av djurtävlingar. 

Enligt bemyndigandet i 4 mom. får närmare bestämmelser om det förfarande som ska iakttas när registeruppgifterna förs in utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. 

112 §.Uppgifter som ska registreras för tillsynen över djurvälfärden. Den föreslagna paragrafen innehåller de uppgifter som måste registreras och som behövs för tillsynen över djurvälfärden och för planering, styrning och utveckling av tillsynen. Utöver de identifieringsuppgifter som avses i 4 § 3 mom. i informationssystemslagen kan man registrera inspektioner och provtagningar, den verksamhet och de djurarter som inspektionen gäller samt antalet djur, iakttagelser som gjorts i samband med inspektionen och resultaten från undersökningar av prov. Dessutom ska man kunna registrera uppmaningar och administrativa tvångsmedel som riktats mot aktören och som meddelats med stöd av förslaget till 12 kap. Med tanke på tillsynen är det dessutom nödvändigt att i registret föra in uppgifter om djur som hållits med stöd av förslaget till 118 § 1 mom. eller med stöd av 120 § 1 mom. och 2 mom. samt om dispenser enligt 10 § från förteckningen över djurarter. För att övervaka efterlevnaden av Europeiska unionens lagstiftning förs i registret in även kompetensbevis och tillfälliga kompetensbevis som har utfärdats med stöd av avlivningsförordningen. Av mer allmän karaktär är 1 mom. 9 punkten i paragrafen. Vid tillsynen kan det visa sig nödvändigt att i registret föra in även andra uppgifter än de som nämns uttryckligen. Sådana uppgifter ska emellertid vara nödvändiga för tillsynen och de får inte innehålla sådan information som avses i artikel 9 eller 10 i dataskyddsförordningen. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att även andra, för tillfället oförutsägbara uppgifter som eventuellt kunde vara nödvändiga för tillsynen över att bestämmelserna om djurvälfärd följs vid behov kan registreras. Artikel 9 i dataskyddsförordningen gäller behandling av särskilda kategorier av personuppgifter och artikel 10 behandling av personuppgifter som rör fällande domar i brottmål samt överträdelser. 

Enligt 2 mom. får närmare bestämmelser om det förfarande som ska iakttas när registeruppgifter förs in utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. 

16 kap. Straffbestämmelser

113 §.Straffbestämmelser i strafflagen. I paragrafen ingår på samma sätt som i 53 § i djurskyddslagen en hänvisningsbestämmelse till strafflagen som gäller straff. Enligt paragrafen finns bestämmelser om straff för djurskyddsbrott i 17 kap. 14, 14 a och 15 § i strafflagen. I 17 kap. strafflagen bestäms det om djurskyddsbrott i 14 §, om grovt djurskyddsbrott i 14 a § och om lindrigt djurskyddsbrott i 15 §. 

114 §.Djurskyddsförseelse. I 54 § i djurskyddslagen bestäms om djurskyddsförseelse. Straffet är böter och för att det ska dömas ut förutsätts uppsåt eller oaktsamhet från aktörens sida. Man döms för djurskyddsförseelse, om inte gärningen utgör brott enligt 17 kap. 14, 14 a eller 15 § i strafflagen eller om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag.  

Bestämmelserna om djurskyddsförseelse är avtrappade i förhållande till strafflagens bestämmelser, så att tillämpning av strafflagen förutsätter att ett djur behandlas på ett grymt sätt eller att det utsätts för onödigt lidande, onödig smärta eller onödig plåga, medan tillämpning av förseelsebestämmelsen inte förutsätter detta i samtliga fall. Straffbarhet på grundval av strafflagen förutsätter dessutom uppsåt eller grov oaktsamhet. Förseelsebestämmelsen är sekundär i förhållande till strafflagens bestämmelse.  

Paragrafens rubrik är fortfarande djurskyddsförseelse, som på ett bra sätt beskriver bestämmelsens innehåll och som blivit etablerad praxis. Även den lägsta graden av tillräknande, dvs. oaktsamhet, kan fortfarande betraktas som motiverad i samband med djurskyddsförseelser på grund av vägande skäl som har att göra med tryggande av djurens välfärd i sådana fall där gärningen eller försummelsen direkt kan äventyra ett djurs välfärd. Ett centralt syfte med den föreslagna lagen är att förbättra djurvälfärden och tillsynen över den samt att utöka myndigheternas metoder att ingripa i missförhållanden.  

Strävan med kriminaliseringarna i paragrafen är att genom efterlevnad av lagens bestämmelser åstadkomma en effekt som förbättrar djurvälfärden och ökar respekten för djur. Bestämmelsen innehåller en del nya kriminaliseringar. De beror delvis på de nya verksamhetsformer som ingår i den föreslagna lagen, såsom djurtävlingar och djurhemsverksamhet för vilda djur. Överträdelser eller försummelser av de anmälningsskyldigheter som gäller dem och de krav som ställs på vissa andra nya verksamhetsformer behandlas vad kriminaliseringarna beträffar på samma sätt som sådana överträdelser av andra bestämmelser av motsvarande typ eller försummelser av krav som är kriminaliserade för närvarande. Sådana gärningar har i princip ingen direkt inverkan på djurs välfärd. Bakom regleringen av verksamhet som bedrivs med djur ligger dock en vägande och godtagbar samhällelig grund, nämligen att trygga djurs välfärd. För att uppnå detta mål förutsätts bland annat att tillsynsmyndigheterna känner till vissa verksamheter som bedrivs med djur och vissa aktörer. I förebyggande syfte är det motiverat att föreskriva att försummelse med att ansöka om tillstånd liksom försummelse av vissa anmälningsskyldigheter ska vara straffbara gärningar på samma sätt som nu. Eftersom gärningarna eller försummelserna inte direkt inverkar på djurs välfärd ska de dock vara straffbara endast om de begås uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. I den föreslagna lagen utökas tillsynsmyndigheternas administrativa metoder att ingripa i förfarande som strider mot bestämmelserna, och därför kan graden av tillräknande höjas jämfört med nuläget. 

Också könsumgänge med djur föreslås bli kriminaliserat. Även om den nämnda gärningen kan utgöra ett brott redan på grund av att det i strafflagen föreskrivs att det är straffbart att orsaka djur smärta eller lidande, är det med tanke på den förebyggande effekten nödvändigt att den gärning som nu föreslås blir förbjuden med stöd av 14 § är straffbar som sådan, trots att de villkor för straffbarhet som föreskrivs i strafflagen inte är uppfyllda. Könsumgänge med djur ska vara straffbart endast när det handlar om en uppsåtlig gärning. 

Det totala antalet kriminaliseringar ökar något. Detta beror till stor del på att i den föreslagna bestämmelsen förklaras sådant som i den gällande bestämmelsen enbart nämns som hänvisningar till exempelvis 3—6 § i djurskyddslagen. De nämnda grundläggande bestämmelserna och de förordningar som utfärdats med stöd av dem innehåller för närvarande en central del av den reglering som hänför sig till de allmänna djurhållningsprinciperna, djurhållningsplatser samt skötsel och behandling av djur. Till dessa delar har regleringen i den nuvarande bestämmelsen varit tämligen öppen.  

Artikel 23 i avlivningsförordningen ålägger medlemsstaterna att fastställa bestämmelser om sanktioner som ska tillämpas vid överträdelser av förordningen och som ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. Avlivningsförordningens krav tillämpas som sådana inom verksamhet som hör till förordningens tillämpningsområde. I paragrafen föreslås inga nya kriminaliseringar som gäller överträdelser av avlivningsförordningen. I bestämmelsen slopas däremot den nuvarande 2 mom. 9 punkten, som gäller lämnande av uppgifter som avses i artikel 14.2 i avlivningsförordningen. Uppgifterna hänför sig i första hand till godkännandet av slakterier och hör till livsmedelslagens område. De sanktioner som ingår i den gällande bestämmelsen har anmälts till kommissionen, som har ansett att sanktionerna är tillräckliga med avseende på artikel 23.  

Den föreslagna paragrafen är i stort sett uppbyggd på samma sätt som den gällande bestämmelsen. 1 mom. innehåller kriminaliseringar där gärningen eller försummelsen kan orsaka djuret smärta eller lidande. Det är fortfarande motiverat att sådana gärningar är straffbara. Djurs välfärd utgör ett allt viktigare värde i vårt samhälle. Gärningar som orsakar djur smärta eller lidande kan betraktas som mycket klandervärda. Genom den förebyggande effekten är strävan med kriminaliseringarna att säkerställa djurs välfärd. Det finns således ett vägande samhälleligt behov av kriminaliseringarna. 2 mom. innehåller på nuvarande sätt i huvudsak försummelser som inte har direkt inverkan på djuret. Även bestämmelserna om försummelser är av förebyggande karaktär. Även om man kan ingripa i vissa försummelser genom till exempel ett föreläggande som meddelas med stöd av 92 § i den föreslagna lagen, kan kriminaliseringen anses nödvändig just med tanke på den förebyggande effekten. Den klandervärda gärningen kan också vara sådan att den inte längre går att korrigera. I synnerhet vid upprepade överträdelser kan ett bötesstraff vara det enda sättet att ingripa i den klandervärda verksamheten. Typiska exempel på sådana är försummelser i fråga om åtgärder som ofta är av engångsnatur, såsom i fall som avses i förslagets 1 mom. 1—3, 7, 9 och 10 samt 12—15 punkten och på motsvarande sätt i fall som avses i 2 mom. 1—3, 10, 11 och 19 punkten. Då är ett straff den metod som kommer i sista hand för att ingripa i den klandervärda gärningen. Det kan senare också avslöjas sådana brister i anslutning till djurens välfärd i verksamheten som kunde ha åtgärdats effektivt tidigare om aktören hade varit känd. Sådana är till exempel försummelse med att ansöka om tillstånd enligt förslaget till 2 mom. 15 punkten eller med att göra anmälan enligt 16, 17 eller 20 punkten. Det yttersta syftet med substansbestämmelserna om dessa är att få aktören känd för myndigheten så att verksamheten kan övervakas på korrekt sätt. Även då betonas kriminaliseringens förebyggande effekt. 

Paragrafens 5 mom. är åter helt nytt. Det är fråga om en bedömning av gärningens allvarlighet i enskilda fall. Eftergift får ske i fråga om åtal eller straff för en djurskyddsförseelse, om de ekonomiska följderna på grund av ett annat myndighetsbeslut som meddelats till följd av gärningen kan anses vara en tillräcklig påföljd för aktören i förhållande till hur allvarlig gärningen var eller om aktören bryter mot ett förbud som har förenats med vite. 

Såväl den nuvarande som den föreslagna regleringen om djurskyddsförseelse ska betraktas som betingad av ett vägande samhälleligt behov. Kriminaliseringen av gärningar eller försummelser inverkar förebyggande på sådana skadliga åtgärder i anslutning till djurs välfärd som äventyrar välfärden. Bestämmelserna är också förenliga med proportionalitetsprincipen. Jämfört med den nuvarande bestämmelsen innehåller den föreslagna paragrafen om djurskyddsförseelse på det sätt som den straffrättsliga legalitetsprincipen kräver också sakliga karakteriseringar av de gärningar som är avsedda att vara straffbara samt mer exakta hänvisningar till de bestämmelser som det är straffbart att handla i strid med. 

I 1 mom. ingår 15 punkter. I 1 punkten föreskrivs att det är straffbart att överge ett djur. Förbudet mot att överge djur är en de mest centrala bestämmelserna i lagen. Eftersom ett hållet djur är beroende av människan, leder det mycket snart till att djurets välfärd äventyras om det överges. En motsvarande bestämmelse ingår också i 1 punkten i den gällande lagen. I den gällande bestämmelsen hänvisas dock endast till lagens 5 §, där förbudet har ingått.  

1 mom. 2 punkten gäller försummelse av skyldigheten att hjälpa ett sjukt eller skadat djur. Motsvarande förfarande är kriminaliserat i 3 punkten i den gällande bestämmelsen genom en hänvisning till lagens 14 §. Den föreslagna bestämmelsen är liksom alla bestämmelser som motiveras nedan mer exakt och noggrannare avgränsade än de nuvarande. 

1 mom. 3 punkten gäller hårdhänt eller annars förbjuden hantering av djur. I den gällande bestämmelsen har straffbarheten genomförts genom en hänvisning i 1 punkten till lagens 6 §. För närvarande bestäms det dessutom mer detaljerat om behandling i 4 kap. i djurskyddsförordningen. I den föreslagna bestämmelsen hänvisas på nuvarande sätt också till vissa centrala bestämmelser i avlivningsförordningen. I artikel 3 i avlivningsförordningen bestäms om allmänna krav för avlivning och därmed sammanhängande verksamhet, i artikel 4 om bedövningsmetoder, i artikel 15 om hantering och fixering av djur i slakterier och i bilaga III om driftsbestämmelser som säkerställer djurs välbefinnande i slakterier. 

I 1 mom. 4 punkten föreskrivs på nuvarande sätt att det är straffbart att utföra en åtgärd som förbjuds i lagen. Motsvarande kriminalisering ingår i 3 punkten i den gällande bestämmelsen, där det hänvisas till lagens 7 § i fråga om förbjudna åtgärder. 

1 mom. 5 punkten gäller utförande av en åtgärd utan tillräcklig kompetens och försummelse av smärtlindring. I den gällande bestämmelsen har straffbarheten genomförts genom en hänvisning i 1 punkten till lagens 7 §. I 23 § i djurskyddsförordningen föreskrivs närmare om åtgärder som utförs på djur och när anestesi eller smärtlindring ska användas i samband med en åtgärd. 

1 mom. 6 punkten är delvis ny, och gäller ämnen som är farliga för djurets välfärd. I 9 § i djurskyddsförordningen förbjuds att ge djur sådan föda, dryck eller annan näring som veterligen är farlig. I den gällande bestämmelsen har kriminaliseringen genomförts genom en hänvisning i 1 mom. 1 punkten till lagens 5 §. 

1 mom. 7 punkten gäller användning av förbjudna redskap och anordningar. En hänvisning med motsvarande innehåll ingår i 2 punkten i den gällande bestämmelsen. 

1 mom. 8 punkten gäller försummelse av kraven på skötsel av djur i 4 kap. i den föreslagna lagen. I den gällande bestämmelsen har kriminaliseringen av dessa genomförts genom en hänvisning i 1 punkten till 5 § och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den. De egentliga substansbestämmelserna om skötsel av djur har ingått i 3 kap. i djurskyddsförordningen eller i statsrådets förordningar om enskilda djurarter. Eftersom ett hållet djur är beroende av människan, äventyrar försummelse av djurets krav på skötsel snart djurets välfärd. Den föreslagna lagen ska på nuvarande sätt gälla alla djur. Eftersom djurarterna är så olika preciseras kraven på skötsel av djur på nuvarande sätt först i förordningarna om enskilda djurarter. 

Enligt 1 mom. 9 punkten ska det vara förbjudet att tvinga djur att äta eller dricka. I 11 § i djurskyddslagen bestäms om tvångsmatning av djur. I den gällande bestämmelsen har tvångsmatning gjorts straffbart genom en hänvisning i 3 punkten till nämnda 11 §. 

I 1 mom. 10 punkten föreskrivs om brott mot förbudet att använda djur för avel eller en avelsmetod genom att hänvisa till lagens 26 § 2 och 3 mom. på ett mera exakt sätt än nu. I den gällande bestämmelsen har motsvarande kriminalisering genomförts genom en hänvisning i 1 punkten till lagens 8 §. För närvarande finns bestämmelser om avel också i 24 § i djurskyddsförordningen. 

1 mom. 11 punkten gäller försummelse av kraven på djurhållningsplatser i 5 kap. i den föreslagna lagen. I den gällande bestämmelsen har kriminaliseringen av detta genomförts enbart genom en hänvisning i 1 punkten till lagens 4 § och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den. De egentliga substansbestämmelserna om förvaringsutrymmen har ingått i 1 kap. i djurskyddsförordningen eller i statsrådets förordningar om enskilda djurarter. Eftersom ett hållet djur är beroende av människan, kan djurets välfärd äventyras genom att kraven på djurhållningsplatsen försummas. Eftersom djurarterna är så olika preciseras kraven på djurhållningsplatser på nuvarande sätt i förordningarna om enskilda djurarter. 

1 mom. 12 punkten gäller överträdelse av förbudet som gäller påverkande av ett djurs prestationsförmåga eller beteende. I 9 § i djurskyddslagen bestäms om påverkande av djurs prestationsförmåga. Kriminaliseringen av överträdelse av detta förbud har genomförts genom en hänvisning i 3 punkten till den nämnda paragrafen.  

1 mom. 13 punkten är ny och gäller arrangerande av djurtävlingar eller djurutställningar i strid med förbudet i 44 § 1 mom. Djurs välfärd kan äventyras på ett sätt som är engångsnatur genom att en tävling som strider mot förbudet arrangeras. I synnerhet för att förhindra upprepade fall bör man kunna ingripa i verksamheten också genom straff. 

1 mom. 14 punkten gäller försummelse av kraven på avlivning av djur. I den gällande bestämmelsen har straffbarheten genomförts genom en hänvisning i 1 punkten till lagens 32 §. 

1 mom. 15 punkten gäller försummelse av kraven på slakt av djur. I den gällande bestämmelsen har straffbarheten genomförts endast genom en hänvisning i 1 punkten till lagens 33 §. 

Paragrafens 2 mom. innehåller 29 punkter.1 punkten är ny. I 8 § 1 mom. i den föreslagna lagen anges de villkor som ska var uppfyllda för att ett djur ska få hållas som produktionsdjur, sällskaps- och hobbydjur eller i ambulerande djurutställningar. Enligt bestämmelsen får endast sådana djur och djurarter hållas vilkas djurhållning enligt tillgängliga vetenskapliga bevis och praktisk erfarenhet kan ordnas på ett sätt som säkerställer djurens välfärd. En förteckning över andra än sällskaps- och hobbydjur ingår i bilaga 1 till den föreslagna lagen. Genom förordning av statsrådet föreskrivs åter om de djur och djurarter som får hållas som sällskaps- och hobbydjur.  

I den föreslagna 1 punkten kriminaliseras sådant hållande av djur som strider mot lagen. Med stöd av förslaget till 98 § 1 mom. ska ett hållet djur på vissa villkor kunna tas om hand och avlivas. Detta är dock en otillräcklig åtgärd framför allt i sådana fall där personen upprepar sitt förfarande. Framför allt då borde man kunna ingripa i verksamheten också genom straff. 

I 2 mom. 2 punkten ingår en bestämmelse med liknande innehåll som den gällande bestämmelsen om försummelse av uppsiktskyldigheten beträffande barn som är yngre än femton år. I den gällande bestämmelsen har kriminaliseringen genomförts genom en hänvisning i 2 mom. 3 punkten till lagens 64 §. 

2 mom. 3 punkten gäller användning av ett djur i en tävling eller utställning i strid med förbudet i 15 § 3 mom. I den gällande bestämmelsen har kriminaliseringen genomförts genom en hänvisning i 2 mom. 1 punkten till förbud som avses i lagens 7 § 3 mom. 

2 mom. 4 punkten är ny. I förslaget till 17 § 2 mom. förutsätts att aktören försäkrar sig om att de redskap, anordningar och ämnen som avses i bestämmelsen uppfyller de krav som ställts på dem. För att säkerställa att bestämmelsen följs är det nödvändigt att en försummelse som strider mot den är en straffbar gärning. Genom att försumma skyldigheten kan man äventyra djurens välfärd. För att förhindra i synnerhet upprepade fall bör man kunna ingripa i verksamheten också genom straff. 

2 mom. 5 punkten motsvarar i sak 2 mom. 1 punkten i den gällande bestämmelsen, där det hänvisas till förbudet mot tillverkning, import, försäljning och överlåtelse i lagens 12 §. 

2 mom. 6 punkten är ny. I förslaget till 24 § 4 mom. åläggs djurägaren eller djurhållaren att hindra sina däggdjur från att föröka sig okontrollerat. Syftet med bestämmelsen är bland annat att förhindra uppkomsten av vilda kattpopulationer. Får djur föröka sig okontrollerat leder det ofta till exempel problem på grund av inavel. Att djur får föröka sig okontrollerat hör ofta ihop med valpfabriker, där man försöker maximera den ekonomiska nyttan av djur genom effektiv förökning. I synnerhet för att förhindra upprepade fall bör man kunna ingripa i verksamheten också genom straff. 

I 2 mom. 7 punkten kriminaliseras överträdelse av förbudet mot att ta vilda djur för uppfödning. I den gällande bestämmelsen har kriminalisering genomförts i 2 mom.1 punkten genom en hänvisning till lagens 13 § 1 mom. 

Innehållet i 2 mom. 8 punkten, som gäller försummelse av bokföringskravet beträffande produktionsdjur, motsvarar den gällande 2 mom. 3 punkten, där det hänvisas till lagens 26 a §. Bokföringen är viktig för att kunna bedöma hur djuren sköts. Den är också viktig för att trygga livsmedelssäkerheten. 

2 mom. 9 punkten gäller försummelse av vissa uppgifter som gäller djur som överlåts. Motsvarande kriminalisering ingår i den gällande 2 mom. 3 punkten, där det hänvisas till 14 §. Den gällande anmälningsskyldigheten avser ändå bara en sjukdom eller skada hos djuret. Anmälningsskyldigheten enligt 40 § i den föreslagna lagen är mer omfattande. I förebyggande syfte är det nödvändigt att föreskriva att brott mot dessa skyldigheter är en straffbar gärning. 

2 mom. 10 punkten är till övervägande del ny. I den gällande 2 mom. 1 punkten har man kriminaliserat överlåtelse av djur som pris vid lotterier och tävlingar genom att hänvisa till förbudet i 18 §, som gäller saken. Begränsningarna i 41 § i den föreslagna lagen är mer omfattande. I förebyggande syfte är det nödvändigt att föreskriva att även brott mot andra motsvarande begränsningar är en straffbar gärning.  

2 mom. 11 punkten är ny. I den föreslagna lagen föreskrivs mer omfattande än nu om krav på djurtävlingar och djurutställningar. I den straffbestämmelse som föreslås nu intas kriminaliseringar av brott mot eller försummelse av de krav som gäller sådan verksamhet på samma sätt som i fråga om annan motsvarande verksamhet. I synnerhet för att förhindra upprepade fall bör man kunna ingripa i verksamheten också genom straff. 

Även 2 mom. 12 punkten är ny och gäller anmälan om tävlingar och utseende av tävlingsveterinär. Enligt 45 § 2 mom. i den föreslagna lagen ska den som arrangerar en djurtävling göra skriftlig anmälan om sin verksamhet till landskapet. Enligt 3 mom. i den nämnda bestämmelsen ska tävlingsarrangören också utse en tävlingsveterinär för varje tävling. Anmälan om tävlingar som arrangeras är viktig för tillsynen. Tävlingsveterinären spelar en central roll för att trygga djurens välfärd under tävlingen. I förebyggande syfte är det nödvändigt att föreskriva att försummelse av dessa skyldigheter är en straffbar gärning. 

Även 2 mom. 13 punkten gäller djurtävlingar och är ny. I 47 § i den föreslagna lagen föreskrivs om vissa av tävlingsveterinärens och tävlingsarrangörens skyldigheter. Tävlingsveterinärens uppgift är att bistå tävlingsarrangören med att se till att tävlingen inte äventyrar djurens välfärd. Om tävlingsveterinären upptäcker att djurtävlingen äventyrar ett djurs välfärd, ska veterinären omedelbart underrätta tävlingsarrangören. Tävlingsveterinären ska också underrätta arrangören om skadar som inträffat under tävlingen och som kommit till veterinärens kännedom. Tävlingsveterinären ska dessutom vid behov utföra vårdåtgärder av första hjälpen-typ på djur som används i tävlingen, om vård inte annars står att få på tävlingsplatsen. Tävlingsarrangören ska se till att det finns en lämplig plats där vård kan ges samt nödvändiga redskap för att förflytta djur till förstahjälpsplatsen. Om tävlingsveterinären misstänker eller upptäcker att ett djur används eller behandlas så att djurets välfärd äventyras i onödan, ska veterinären omedelbart underrätta tillsynsmyndigheten om saken. 

Det är av central betydelse för att säkerställa djurens välfärd under en tävling att de skyldigheter som anges i förslaget till 47 § fullgörs. I förebyggande syfte är det nödvändigt att förskriva att försummelse av dessa skyldigheter är en straffbar gärning.  

Också 2 mom. 14 punkten är ny och gäller djurtävlingar. I 48 § 1 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs om skyldighet för arrangörer av anmälningspliktiga djurtävlingar att registrera förhållanden och händelser som inverkar på djurens välfärd under tävlingen. Registreringsdokumentet ska förvaras i minst ett år efter det att djurtävlingen arrangerades. I förebyggande syfte är det nödvändigt att föreskriva att försummelse av skyldigheten är en straffbar gärning på samma sätt som andra aktörers försummelse med bokföringen.  

2 mom. 15 punkten gäller försummelse att ansöka om tillstånd för djurpark, permanent eller ambulerande djurutställning eller cirkus. En bestämmelse med motsvarande innehåll ingår i den gällande 2 mom. 3 punkten, där det hänvisas till lagens 20 och 20 a §. Verksamheten är förenad med sådana risker för djurs välfärd som förutsätter att verksamheten är tillståndsbelagd och övervakas regelbundet. Skyldigheten att ansöka om tillstånd är viktig, så att iakttagbara men för välfärden kan förebyggas. 

2 mom. 16 punkten gäller yrkesmässigt eller annars storskaligt hållande av sällskaps- och hobbydjur. Försummelse av anmälan är på motsvarande sätt kriminaliserad i den gällande 2 mom. 3 punkten genom en hänvisning till lagens 24 §. Verksamheten är förenad med sådana risker för djurs välfärd som förutsätter att verksamheten är tillståndsbelagd och övervakas regelbundet. Skyldigheten att göra anmälan är viktig, så att iakttagbara men för välfärden kan förebyggas. 

2 mom. 17 punkten är ny. En ny sak i den föreslagna lagen är djurhemsverksamhet för vilda djur. Enligt förslaget till 60 § 1 mom. ska det innan sådan verksamhet inleds göras en skriftlig anmälan till det landskap inom vars verksamhetsområde verksamheten bedrivs. Kriminaliseringen av försummelse av anmälan följer samma principer som den kriminalisering som föreslås i 16 punkten. 

I 2 mom. 18 punkten föreskrivs om förande och bevarande av en förteckning över djur som är föremål för tillstånds- eller anmälningspliktig verksamhet. Innehållet i bestämmelsen motsvarar den gällande 2 mom. 3 punkten, där det hänvisas till lagens 26 §. Förande och bevarande av förteckningen är en förutsättning för att verksamheten ska kunna övervakas på korrekt sätt. Den föreslagna kriminaliseringen följer motsvarande principer som försummelser av andra bokföringsskyldigheter. 

2 mom. 19 punkten är delvis ny. I den gällande 1 mom. 1 punkten hänvisas till lagens 6 §, som gäller behandling av djur. Kriminaliseringen gäller också behandling av djur i strid med bestämmelser som utfärdats med stöd av den nämnda paragrafen. Kriminaliseringen av överträdelse av förbudet mot att avliva djur med jaktmetoder följer mera exakt av 14 § 7 punkten i djurskyddsförordningen, enligt vilken orsakande av onödigt lidande samt onödig smärta och plåga i regel är att renar eller andra husdjur eller sådana djur som uppfötts i en farm i produktionssyfte dödas med skjutvapen vid jakt. Förbjudet mot att avliva djur i underhållningssyfte är nytt. Eftersom gärningen är av engångsnatur är ett straff i praktiken det enda sättet att ingripa i klandervärd verksamhet. I förebyggande syfte är det nödvändigt att föreskriva att överträdelse av även denna bestämmelse är en straffbar gärning.  

Innehållet i 2 mom. 20 punkten motsvarar den gällande 2 mom. 3 punkten, där det hänvisas till 33 c §, som gäller anmälningsskyldighet. Verksamheten är förenad med sådana risker för djurs välfärd som förutsätter att verksamheten anmäls och övervakas regelbundet. Skyldigheten att göra anmälan är viktig, så att iakttagbara men för välfärden kan förebyggas. Den föreslagna kriminaliseringen följer motsvarande principer som försummelser av andra motsvarande anmälningsskyldigheter. 

Regleringen i 2 mom. 21 punkten om överträdelse av djurhållningsförbud motsvarar den gällande 2 mom. 2 punkten. För närvarande är gärningen straffbar också när den begås av oaktsamhet. Straffbestämmelsen behövs fortfarande i förebyggande syfte och med tanke på rättssystemets trovärdighet. 

2 mom. 22—29 punkten gäller på samma sätt som för närvarande påföljder som ett effektivt genomförande av avlivningsförordningen förutsätter. 

2 mom. 22 punkten motsvarar i övrigt den gällande 4 punkten men hänvisningen till artikel 5.2, som gäller slakt med särskilda metoder som påbjuds av religiösa riter, slopas som onödig. I propositionen föreslås att djur alltid ska bedövas före blodavtappningen. I artikel 5.1 i avlivningsförordningen bestäms om skyldigheter för företagarna att bland annat se till att personer med ansvar för bedövning eller annan utsedd personal regelbundet kontrollerar att djuren inte visar några tecken på medvetande eller känsel under perioden mellan bedövningsprocessens slut och döden. 

2 mom. 23 punkten motsvarar den gällande 5 punkten. I artikel 6 i avlivningsförordningen bestäms om skyldighet för företagarna att planera avlivning av djur och därmed sammanhängande verksamhet i förväg och utföra dessa i enlighet med standardrutiner. Företagarna ska således också utarbeta standardrutiner och tillämpa dem för att säkerställa att avlivning och därmed sammanhängande verksamhet utförs på behörigt sätt. 

2 mom. 24 punkten motsvarar den gällande 6 punkten. I artikel 7.3 i avlivningsförordningen förutsätts att avlivning av pälsdjur sker i närvaro och under direkt överinseende av en person som innehar ett sådant kompetensbevis som avses i förordningen. Företagare som har pälsfarmer ska också i förväg meddela den behöriga myndigheten när djur ska avlivas. Försummelse av denna anmälan kriminaliseras på nuvarande sätt i den föreslagna punkten. 

2 mom. 25 punkten motsvarar den gällande 7 punkten. I artikel 8 i avlivningsförordningen föreskrivs att produkter som saluförs eller annonseras ut som fixerings- eller bedövningsutrustning får endast säljas när de åtföljs av lämpliga bruksanvisningar på ett sätt som garanterar optimala förhållanden för djurskydd.  

2 mom. 26 punkten motsvarar den gällande 8 punkten. I artikel 9 i avlivningsförordningen förutsätts att företagarna ser till att all utrustning som används för fixering eller bedövning av djur underhålls och kontrolleras i enlighet med tillverkarens anvisningar och av personal som särskilt utbildats för denna uppgift. Dessutom ska företagarna föra journal över underhållsåtgärderna. De ska bevara dessa journaler under minst ett år och, på begäran, göra dem tillgängliga för den behöriga myndigheten. Där djur bedövas ska företagarna se till att det finns lämplig reservutrustning omedelbart tillgänglig på plats och att denna används om den bedövningsutrustning som ursprungligen skulle användas inte fungerar.  

2 mom. 27 punkten motsvarar den gällande 10 punkten. Enligt artikel 16 i avlivningsförordningen ska företagarna inrätta och tillämpa lämpliga övervakningsförfaranden i slakterier. Övervakningsförfarandena ska beskriva hur de kontroller som avses i artikel 5 i förordningen ska utföras. 

2 mom. 28 punkten motsvarar den gällande 11 punkten. Enligt artikel 17.1 i avlivningsförordningen ska företagarna utse en djurskyddsansvarig för varje slakteri som ska bistå dem med att se till att bestämmelserna i avlivningsförordningen efterlevs. 

2 mom. 29 punkten motsvarar den gällande 12 punkten. I artikel 17.5 i avlivningsförordningen förutsätts att den djurskyddsansvarige för ett register över de åtgärder som vidtagits för att förbättra djurskyddet i det slakteri där denne utför sina uppgifter. Detta register ska bevaras i åtminstone ett år. 

Paragrafens 3 mom. är nytt. Där föreslås att könsumgänge med djur kriminaliseras. I 14 § i den föreslagna lagen förbjuds könsumgänge med djur. Det föreslås att överträdelse av förbudet ska bestraffas som djurskyddsförseelse, även om gärningen inte orsakar djuret onödig smärta eller onödigt lidande. Kriminaliseringen kan dock motiveras med den risk som gärningen utgör för djurets fysiska och/eller psykiska välbefinnande. Verksamhet av denna typ kan anses äventyra djurets välfärd i onödan och således strida mot 6 § 1 mom. i den föreslagna lagen. 

När en människa har könsumgänge med ett djur kan risken för att djurens ska skadas fysiskt och/eller psykiskt eller för men för välfärden vara olika i olika situationer. Det kan således föreskrivas att gärningen är straffbar endast när den äventyrar eller är ägnad att äventyra djurets välfärd. Det är dock motiverat att föreskriva att gärningen är straffbar som sådan med beaktande av att enligt 6 § 1 mom. i den föreslagna lagen ska djur behandlas med respekt. Könsumgänge med djur strider mot denna skyldighet. Könsumgänge med djur kan anses vara nedsättande med tanke på djurs värde. Fenomenet förekommer dock såväl i Finland som på andra håll i världen. Verksamheten riktar sig mot såväl sällskaps- och hobbydjur som produktionsdjur. Det är dock svårt att uppskatta fenomenets omfattning, eftersom dylik verksamhet i allmänhet bedrivs i hemlighet och den kommer således sällan till myndigheternas kännedom. I synnerhet när människan använder sitt eget djur för att tillfredsställa sina sexuella behov är det ganska lätt att hemlighålla verksamheten för utomstående. Risken är bli fast är liten och man kan inte nödvändigtvis påverka dylikt beteende på något effektivt sätt genom att kriminalisera gärningen. Risken för att bli fast ökar dock när gärningen riktas mot ett djur som tillhör någon annan. Så är fallet framför allt när någon annans djur utnyttjas olovligt. Man kan anta att gärningen då i allmänhet riktas mot produktionsdjur och hästar som hålls i ett stall som är separat från bostadsbyggnaden eller på bete eller i en inhägnad. Risken för att bli fast ökar om djuren övervakas aktivt med till exempel övervakningskameror med inspelningsfunktion. Användningen av övervakningskameror i djurstall har ökat de senaste åren. 

Djurens förbättrade ställning i lagstiftningen har lett till att sexuellt umgänge mellan människa och djur har förbjudits och kriminaliserats i många länder, såsom i flertalet europeiska länder. Människor är intresserade av hur djur behandlas, och det betraktas inte som allmänt godtagbart att djur utnyttjas för människans sexuella syften. Många sällskaps- och hobbydjur betraktas som familjemedlemmar som ska bemötas på ett sätt som respekterar deras värde. Det fästs allt större uppmärksamhet vid behandlingen av produktionsdjur och man kräver att de ska behandlas bra. Dessutom bör det påpekas att produktionsdjur används till exempel för livsmedelsproduktion. Det kan inte betraktas som godtagbart att sådana djur utnyttjas för sexuella syften. 

När bestämmelsen om tidelag stryks på 1970-talet fästes uppmärksamhet bland annat vid att enligt erfarenhet är det inte särskilt framgångsrikt att genom straffbestämmelser försöka styra det sexuella beteendet och strafflagstiftningen inte är ett ändamålsenligt sätt att upprätthålla könsmoralen. Tyngdpunkten i granskningen låg uttryckligen på människan, och inte på djurens välfärd. Vår kunskap om djur har ökat och djurens ställning förbättrats jämfört med tidigare. Det föreslås att ändringen beaktas redan i 1 § som gäller lagens syfte. 

Det är motiverat att föreskriva att sexuellt utnyttjande av djur är straffbart som sådant, när det är fråga om förbjudet könsumgänge mellan människa och djur. Behovet av kriminalisering undanröjs inte av att risken för att bli fast för dylika gärningar kan variera avsevärt. Det är inte motiverat att behandla straffbarheten på olika sätt beroende på om det är fråga om ens eget eller någon annans djur. Aktiv övervakning av djuren, till exempel i produktionsdjursutrymmen och stall, ökar risken för att bli fast när gärningsmannen är en utomstående person. Detta kan åtminstone i dessa fall antas förebygga könsumgänge med djur. Dessa djurhållningsplatser besöks dessutom av utomstående som har tillstånd till det, varvid risken för att en person som utnyttjar sitt eget djur ska bli fast ökar jämfört med könsumgänge som äger rum till exempel i en bostad. 

Den som handlar i strid med 14 § i den föreslagna lagen kan meddelas ett förbud enligt 94 §. Enbart ett förbud för den som gjort sig skyldig till gärningen är dock inte alltid ett tillräckligt sätt att ingripa i situationen. Tillsynsmyndighetens metoder är begränsade om förbudet inte iakttas. Inte heller en åtgärd som avses i 97 § i den föreslagna lagen är alltid tillräcklig. I vissa fall kan det vara nödvändigt att personen kan meddelas djurhållningsförbud med stöd av 17 kap. 23 § i strafflagen. Meddelande av förbud förutsätter dom för åtminstone djurskyddsförseelse. Villkoret är då att personen kan anses olämplig eller oförmögen att sörja för djurens välfärd. Djurhållningsförbud kan behövas särskilt till exempel i en sådan situation att en person upprepade gånger trots förbud har könsumgänge med djur. Dessutom bör det påpekas att förbud också kan meddelas en person som inte döms till straff med stöd av 3 kap. 4 § 2 mom. eller 6 kap. 12 § 4 eller 5 punkten i strafflagen. Gärningen ska vara straffbar om den utförs uppsåtligen. 

För tydlighetens skull föreslås i 4 mom. att vad som i 1 eller 2 mom. föreskrivs om lagens bestämmelser gäller också de närmare bestämmelser som utfärdats med stöd av dem. Flera bestämmelser innehåller bemyndigande att utfärda bestämmelser som är noggrannare än lagbestämmelserna genom förordning av statsrådet. Även dessa bestämmelser ska tas i betraktande när med bedömer hur klandervärd en gärning är. Reglering som gäller detta har med den gällande bestämmelsens hänvisningsteknik delvis kunnat intas i de behöriga punkterna i straffbestämmelsen. Den nu föreslagna regleringen motsvarar den gällande bestämmelsen vad gäller straffbarhetens omfattning. 

Det föreslagna 5 mom. är nytt. Genom den föreslagna bestämmelsen utvidgas myndigheternas prövningsrätt vid bedömningen av de administrativa åtgärdernas tillräcklighet och behovet av straffrättsliga åtgärder i förhållande till den gärning som är föremål för bedömning. Prövningsrätten gäller förutom domstolarna även åklagarmyndigheterna. Prövningsrätten gäller hela straffbestämmelsen oberoende av om vitet har gällt allt förfarande som faller inom rekvisitet. Bestämmelsen gör det möjligt att beakta administrativa påföljder i större utsträckning än de allmänna bestämmelserna om att avstå från åtgärder. I bestämmelsen är det fråga om skälighetsbedömning i enskilda fall. 

115 §.Djurhållningsförbud. I 1 mom. ingår på nuvarande sätt en hänvisning till 17 kap. 23 § i strafflagen, där det bestäms om meddelande av djurhållningsförbud. 

I 2 mom. ingår en bestämmelse om liknar den nuvarande om att domstolen skyldig att göra anmälan om ett avgörande som gäller djurhållningsförbud till Rättsregistercentralen, som för ett register över djurhållningsförbud. Även fullföljdsdomstolen ska meddela den registeransvarige, om den har förbjudit verkställigheten av en dom som gäller djurhållningsförbud. 

116 §.Förverkandepåföljd. I paragrafen ingår på nuvarande sätt en hänvisning till 17 kap. 23 a § i strafflagen, där det bestäms om förverkandepåföljder som har samband med djurskyddsbrott. 

17 kap. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

117 §.Ikraftträdande. I paragrafen ingår en sedvanlig bestämmelse om lagens ikraftträdande. Genom den föreslagna lagen upphävs 1996 års djurskyddslag.  

I propositionen föreslås också att bestämmelser i vissa andra lagar ändras, där det hänvisas till den upphävda lagen. Det finns emellertid så många sådana hänvisningar i lagstiftningen att i detta sammanhang är det inte ändamålsenligt eller möjligt att börja ändra andra författningen än de som har ett fastare samband med den föreslagna lagen. Laglighetsprincipen förutsätter till exempel att strafflagen ändras. I övrigt intas i den nu föreslagna paragrafen en bestämmelse enligt vilken en hänvisning till den upphävda lagen anses som en hänvisning till den föreslagna lagen. 

Med stöd av den upphävda lagen har det utfärdats flertalet förordningar av jord- och skogsbruksministeriet och statsrådet, som innehåller detaljerade krav på hållandet av olika djurslag. Även i den föreslagna lagen finns det rikligt med bemyndiganden att utfärda förordning, med stöd av vilka avsikten är att se till att lagens bestämmelser kan preciseras ytterligare. Man hinner dock inte utfärda alla behövliga förordningar innan den nu föreslagna lagen börjar tillämpas. Därför är det nödvändigt att de författningar som utfärdats med stöd av den upphävda lagen kan tillämpas tills de upphävs separat. Ett omnämnande av detta föreslås i 3 mom. 

118 §.Innehav av vissa djurindivider. I paragrafen intas en övergångsbestämmelse, som tillämpas på i 8 § 2 mom. i den föreslagna lagen avsedda djurindivider som hålls som produktionsdjur, cirkusdjur eller i ambulerande djurutställningar när lagen träder i kraft. Djurägaren eller djurhållaren får inneha ett sådant djur till det dör en naturlig död. Genom förordning av statsrådet får det föreskrivas om motsvarande undantag för djurindivider som hålls som sällskaps- och hobbydjur. Djurägaren eller djurhållaren ska anmäla innehav av andra djur än sådana som avses i bilaga 1 till landskapet inom sex månader från det att denna lag har trätt i kraft. Närmare bestämmelser om innehållet i anmälan och hur den görs får utfärdas genom förordning av statsrådet. 

119 §.Övergångsbestämmelser som gäller djurhållningsplatser. I 37 § i den föreslagna lagen förbjuds att djur hålls på vissa sätt som begränsar djurens rörelser på den permanenta djurhållningsplatsen. Enligt de gällande författningarna är sådan djurhållning dock tillåten. Bland annat för att säkerställa att de nuvarande aktörerna inte orsakas onödiga kostnader av den föreslagna lagen föreslås bestämmelser om vissa övergångstider. Övergångstiderna gäller ladugårdar, svinhus och häststall. Bestämmelser om dessa föreslås i 2—4 mom. Övergångstiderna tillämpas på ladugårdar, svinhus och stall som är i drift när den föreslagna lagen träder i kraft. På ladugårdar, svinhus och stall och avdelningar i sådana som renoveras efter lagens ikraftträdande tillämpas 37 § 2 mom. när renoveringen är klar. Med renovering avses att byggnaden eller en del av den ändras eller repareras så att den motsvarar en ny byggnad eller ett nytt utrymme. Vid en renovering moderniseras en del av bygganden eller en avdelning i den så att inredning som är dålig med tanke på djurens välfärd eller arbetsmiljön byts till ny som är bättre med tanke på djurens välfärd och arbetsmiljön. Renovering är till exempel att box- och golvkonstruktioner byts ut samt att gödselrännans mått ändras. Som renovering anses däremot inte ändringar i samband med det allmänna underhållet av utrymmena, såsom att slitna galler eller lampor byts ut. På ladugårdar, svinhus och stall samt nya avdelningar i sådana som byggs efter lagens ikraftträdande tillämpas 37 § 2 mom. när den nya ladugården, det nya svinhuset eller stallet eller den nya avdelningen är klar. 

Upphörandet med långvarig användning av insemineringshäckar i svinhus förutsätter ändringar i svinhusbyggnadens konstruktioner. Samma antal djur behöver större yta eller alternativet är det möjligt att hålla färre svin än tidigare i samma byggnad. Kostnadskalkylen för investeringar i konstruktioner i hela landet är cirka 8,8 miljoner euro beräknat för cirka 400 suggstall med cirka 250—300 suggplatser. Tilläggskostnaden för investeringar vore enligt den utredning som gjorts cirka 22 000 euro i ett svinhus av denna storlek. Det är nödvändigt att fördela kostnaderna för investeringarna över en tillräckligt lång övergångstid. Övergångstiden föreslås vara 15 år från lagens ikraftträdande. När andra nötkreatur än kor och kvigor som hålls för mjölkproduktion inte längre får hållas fortlöpande uppbundna måste det ordnas boxar för djuren i stället för båsplatser. Detta förutsätter konstruktiva förändringar i ladugården samt en större yta för att hålla samma antal djur eller alternativt måste antalet djur minskas. Även upphörandet med att hålla hästar fortlöpande uppbundna har motsvarande konsekvenser i de enskilda fall där spiltor fortfarande används. När det gäller stall och ladugårdar riktar sig dock ändringarna mot endast en liten del, så en tillräcklig övergångstid föreslås vara fem år från lagens ikraftträdande. 

120 §.Övergångsbestämmelser som gäller innehav av vilda djur. I paragrafen föreslås övergångsbestämmelser som gäller innehav av vissa vilda djur. Bestämmelsens syfte är att förhindra att oskäliga situationer uppstår i sådana fall där det förfarande som iakttagits vid omhändertagandet av ett djur har uppfyllt kraven enligt den upphävda lagen. 

I 13 § 1 mom. i djurskyddslagen förbjuds tagande av vilda däggdjur och fåglar för uppfödning. I 28 § 1 mom. i den föreslagna lagen utvidgas förbudet till alla ryggradsdjur. Enligt 1 mom. ska det fortfarande vara tillåtet att hålla en djurindivid som omhändertagits med stöd av den upphävda lagen tills djuret dör. Ett ytterligare villkor är att det inte är förbjudet att inneha djuret med stöd av till exempel naturvårdslagen eller lagstiftningen om främmande arter. 

Enligt 13 § 2 mom. i djurskyddslagen ska ett djur som har omhändertagits för tillfällig sjukvård eller för något annat godtagbart tillfälligt behov försättas i frihet då dess tillstånd möjliggör detta, om det kan antas att djuret utan svårighet anpassar sig till ett liv i naturtillstånd. Om djuret inte kan försättas i frihet och vården av det inte kan ordnas, skall djuret avlivas. I förslaget till 60 § 2 mom. skärps villkoren för vård av vilda djur. Efter att djuret getts vård ska det försättas i frihet eller placeras i en djurpark. Om man inte kan förfara på detta sätt ska djuret avlivas. I 2 mom. föreslås en bestämmelse som gör det möjligt att fortsätta att inneha ett djur som före lagens ikraftträdande omhändertagits för tillfällig sjukvård eller för något annat godtagbart tillfälligt behov. En sådan djurindivid får innehas tills den dör. 

Djurhållningen ska naturligtvis uppfylla övriga krav enligt den föreslagna lagen. För att säkerställa att landskapet känner till de djur som avses i 1 och 2 mom. ska den som håller djuret anmäla innehavet av djuret inom sex månader efter lagens ikraftträdande. Detta är nödvändigt för att övervaka att de krav på innehav av vilda djur som ställs i den föreslagna lagen inte kan kringgås. Anmälningsskyldigheten motsvarar den anmälningsskyldighet som föreskrivs i förslaget till 8 § 3 mom. 

121 §.Övergångsbestämmelser som gäller tillståndspliktig och anmälningspliktig verksamhet. Med stöd av den upphävda lagen har det beviljats tillstånd enligt 49 § 1 mom. för djurparker, cirkusar samt permanenta och ambulerande djurutställningar. För tydlighetens skull föreslås att sådana tillstånd fortfarande ska vara i kraft i enlighet med tillståndsvillkoren. 

Enligt förslaget till 56 § ska den som håller en husdjursgård för införande i djurhållarregistret och registret över djurhållningsplatser göra en kompletterande anmälan till den anmälan som föreskrivs i lagen om ett system för identifiering av djur (238/2010) eller med stöd av den. Kompletterande anmälan ska enligt 57 § också göras i fråga om uppfödning av vilda djur i hägn i viltvårdssyfte eller produktionssyfte. Lagen om ett system för identifiering av djur innehåller bestämmelser och tidsgränser inom vilka inledande av verksamheten eller ändringar i den ska anmälas. Anmälningstiden är 30 dygn. För tydlighetens skull intas i förslagen till 2 och 3 mom. bestämmelser om kompletterande anmälan som gäller husdjursgårdar och uppfödning av vilda djur i hägn. Anmälan ska göras inom 30 dygn efter lagens ikraftträdande. Husdjursgårdar har med stöd av den upphävda lagen krävt tillstånd för permanent djurutställning. Även om tillståndsplikten upphör när de föreslagna lagen träder i kraft, känner myndigheterna i princip till aktörerna. 

Även den som håller sällskaps- eller hobbydjur yrkesmässigt eller annars i stor skala på det sätt som avses i förslaget till 59 § ska vid behov göra anmälan om verksamheten. Definitionen av verksamheten ändras något jämfört med den upphävda lagen, vilket kan förutsätta att de anmälda uppgifterna uppdateras. 

I 60 § i den föreslagna lagen ingår en ny skyldighet som gäller anmälan om bedrivande av djurhemsverksamhet för vilda djur. En aktör som bedriver sådan verksamhet ska göra nämnda anmälan till landskapet inom två månader efter ikraftträdandet av den föreslagna lagen. 

1.2  Strafflagen

17 kap. Om brott mot allmän ordning

14 §. Djurskyddsbrott. I 17 kap. 14 § i strafflagen föreskrivs om djurskyddsbrott. Med stöd av bestämmelsen är det straffbart att behandla ett djur med grymhet eller utsätta det för onödigt lidande eller onödig smärta i strid med den lagstiftning som det hänvisas till i paragrafen. I 1 punkten hänvisas till djurskyddslagen, som föreslås bli upphävd. Hänvisningen ändras så att den avser den föreslagna lagen om djurvälfärd. I den förslagna lagen om djurvälfärd ingår också nya förpliktelser som inte finns i den nuvarande djurskyddslagen. Som djurskyddsbrott bestraffas i fortsättningen också sådan behandling av djur i strid med de nya förpliktelserna som är grym mot ett djur eller som utsätter det för onödigt lidande eller onödig smärta. 

I 6 § i den föreslagna lagen om djurvälfärd föreskrivs om förbud mot att orsaka djur onödig smärta eller onödigt lidande. Det är inte längre nödvändigt att föreskriva om plåga som orsakas djur, eftersom det ingår i lidande. Därför stryks omnämnandet av plåga även i bestämmelsen om djurskyddsbrott. 

23 §.Djurhållningsförbud. I 17 kap. 23 § i strafflagen finns bestämmelser om djurhållningsförbud. Enligt 1 mom. i den gällande paragrafen kan djurhållningsförbud meddelas bland annat den som döms till djurskyddsförseelse med stöd av 54 § 1 mom. och som kan anses olämplig eller oförmögen att sörja för djurens välfärd. I 54 § 1 mom., som det hänvisas till, uppräknas gärningar och försummelser som kan ha direkt inverkan på djurs välfärd och som är straffbara även när de begås av oaktsamhet. Djurhållningsförbud kan i sådana situationer fortfarande i princip betraktas som en motiverad åtgärd för att säkra djurs välfärd. 

Hänvisningen till 54 § 1 mom. i djurskyddslagen ändras till en hänvisning till 114 § 1 mom. i lagen om djurvälfärd. Förslaget till 114 § 1 mom. innehåller på samma sätt som den nuvarande bestämmelsen sådana kriminaliseringar som avser gärningar eller försummelser av skötsel- eller andra förpliktelser som inverkar direkt och skadligt på djurs välfärd. Gärningar av förseelsetyp är inte alltid sådana att en person på grund av dem kan betraktas som olämplig eller oförmögen att sköta om djur. I dessa situationer föreslås inga ändringar i sak i grunderna för att meddela djurhållningsförbud jämfört med nuläget. 

Dessutom hänvisas till 114 § 2 mom. i den föreslagna lagen om djurvälfärd. Överträdelse av skyldigheten som gäller djur som får föröka sig okontrollerat kan orsaka djuren onödigt lidande och bland annat men för välfärd som hänför sig till djurens genom. Att djur får föröka sig okontrollerat hör ofta ihop med valpfabriker, där man försöker maximera den ekonomiska nyttan av djur genom effektiv förökning. För att trygga djurens välfärd är det nödvändigt att den som överträder skyldigheten kan meddelas djurhållningsförbud. I den föreslagna bestämmelsen hänvisas också till 114 § 3 mom. Enligt det kan en person som avsiktligt bryter mot förbudet mot att ha könsumgänge med djur dömas för djurskyddsförseelse. Enbart straff för den som gjort sig skyldig till gärningen är dock inte alltid tillräckligt för att ingripa i situationen. I vissa fall kan det vara nödvändigt att personen i fråga meddelas djurhållningsförbud för att trygga djurets välfärd. Djurhållningsförbud kan behövas särskilt i till exempel sådana situationer där en person upprepade gånger trots att denne meddelats förbud har könsumgänge med djur. 

1.3  Lagen om transport av djur

3 §.Förhållande till vissa författningar. I det gällande 1 mom. hänvisas till djurskyddslagen, som föreslås bli upphävd. Hänvisningen ändras så att den avser den föreslagna lagen om djurvälfärd. I bestämmelsen slopas ordet ”hantering” för i den föreslagna lagen är hanteringen en del av behandlingen. Samtidigt ändras författningssamlingens nummer på den upphävda lagen om djursjukdomar i 2 mom. i överensstämmelse med den nuvarande lagen om djursjukdomar. I paragrafen företas också vissa tekniska korrigeringar. 

1.4  Jaktlagen

1 §.Lagens tillämpningsområde. I det gällande 3 mom. hänvisas till djurskyddslagen, som föreslås bli upphävd. Hänvisningen ändras så att den avser den föreslagna lagen om djurvälfärd.  

33 §.Fångstredskap och fångstmetoder. I 4 mom. hänvisas till 3 § om förbud mot att orsaka djur onödig smärta och plåga och till 32 § om avlivning av djur i 32 § i djurskyddslagen. Hänvisningarna ändras så att den avser behöriga paragrafer i den föreslagna lagen om djurvälfärd. 

1.5  Lagen om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål eller undervisningsändamål

4 §.Förhållande till annan lagstiftning. I 1 mom. i den gällande bestämmelsen hänvisas till djurskyddslagen, som föreslås bli upphävd. Hänvisningen ändras så att den avser den föreslagna lagen om djurvälfärd. Samtidigt slopas i bestämmelsen ordet ”hantering” för i den föreslagna lagen är hanteringen en del av behandlingen. 

1.6  Naturvårdslagen

38 §.Fridlysning av djurarter. I det gällande 3 mom. hänvisas till djurskyddslagen, som föreslås bli upphävd, och till lagen om djursjukdomar. Hänvisningarna har hänfört sig till främmande arter, som numera regleras genom lagen om hantering av risker orsakade av främmande arter (1709/2015) och 43 § i naturvårdslagen, som tidigare hänförde sig till saken, har upphävts. Det föreslås att hänvisningar stryks eftersom de är onödiga. 

41 §.Fridlysta djur som påträffas i hjälplöst tillstånd. I den gällande bestämmelsen hänvisas till djurskyddslagen, som föreslås bli upphävd. Hänvisningen ändras så att den avser den föreslagna lagen om djurvälfärd. 

1.7  Lagen om djuravelsverksamhet

2 §.Förhållande till annan lagstiftning. I den gällande bestämmelsen hänvisas till djurskyddslagen, som föreslås bli upphävd. Hänvisningen ändras så att den avser den föreslagna lagen om djurvälfärd.