1  Bakgrund och beredning

2  Nuläge och bedömning av nuläget

3  Målsättning

Propositionens syfte är att för att minska risken för skogsskador uppdatera skogsskadelagen så att den motsvarar omvärldens nya krav. De viktigaste frågorna i propositionen gäller bekämpning av granbarkborre, bekämpning av rotticka i tallbestånd på torvmark, bekämpning av omfattande skogsskador samt en utvidgning av aktörernas skyldighet att ha egenkontroll. 

4  Förslagen och deras konsekvenser

5  Remissvar

Utkastet till regeringens proposition var ute på remiss 26.5–12.7.2021, och svarstiden förlängdes till den 2 augusti 2021. Begäran om yttrande sändes också för kännedom till rådet för bedömning av lagstiftningen vid statsrådet. Följande 21 instanser besvarade begäran om yttrande: justitieministeriet, finansministeriet, miljöministeriet, Forststyrelsen, Livsmedelsverket, Finlands skogscentral, Finlands miljöcentral, Säkerhets- och kemikalieverket (Tukes), Finlands kommunförbund, Helsingfors universitet (agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten), Östra Finlands universitet (natur- och forstvetenskapliga fakulteten), Etämetsänomistajien Liitto ry, Växtskyddsföreningen rf:s avdelning för skogsskydd, Växtsskyddsindustrin rf, Koneyrittäjät rf, Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter MTK rf, METO – Skogsbranschens Experter rf, Skogsindustrin rf, Pääkaupunkiseudun Metsänomistajat PKMO, Finlands Sågindustri rf och Svenska lantbruksproducenternas centralförbund SLC rf. 

Flera instanser meddelade att de inte lämnar något remissyttrande eller inte har något att yttra i ärendet. Samtidigt konstaterades det i remissvaren att propositionen är ändamålsenlig eller kan understödas och att det därmed inte finns något att anmärka på. Några instanser uppgav i sina yttranden att författningsändringarna är motiverade utifrån forskningsdata och de ändringsbehov som framkommit i tillsynen och att de därför förordar en uppdatering av bestämmelserna. 

Om utkastet till regionavgränsning vid borttransport av virke föreslogs såväl att vissa av propositionens regioner lämnas bort som att region B överförs till region A. Den sistnämnda ståndpunkten motiverades med kontroll av insektsskaderisken och med lagens verkställighet och tolkning samt situationens tydlighet. Det föreslogs också att tidsfristen ändras till den 10 juli i stället för den 15 juli för att föregripa förändringen i den effektiva temperatursumman de närmaste åren. Samtidigt ansåg man i en del av remissyttrandena att ändringarna av tidpunkterna för borttransport av virke är motiverade för att bekämpa granbarkborren. De betraktades också som ytterst nödvändiga i det förändrade klimatet i synnerhet när det gällde granbarkborren och borttransport av gran från skogen. 

Synpunkterna på bekämpningen av rotticka var motstridiga. Utvidgningen av skyldigheten att behandla stubbar till att omfatta även talldominerad torvmark ansågs vara motiverad utifrån forskningsdata. I yttrandena framfördes också att ändringen är motiverad eftersom det ofta inte går att odla några andra trädslag på mark som lämpar sig för tall och eftersom tallrottickan har flera värdarter och därför är svår att bekämpa. En annan synpunkt på bekämpningen av rotticka var att bekämpningsområdet borde utsträckas till talldominerad torvmark även i mellersta delen av Finland, på samma sätt som för mineraljordar. Samtidigt föreslogs det att man i detta skede borde avstå från att utvidga stubbehandlingen till torvmark och undersöka frågan mer ingående. Dessutom framfördes synpunkten att en utvidgning av skyldigheten inte nödvändigtvis är en kostnadseffektiv åtgärd för vare sig skogsbranschen eller samhällsekonomin och att forskningen kring spridningen av tallrotticka fortfarande är klart bristfällig. 

Det ansågs att den nya definitionen (2 §) och den därmed relaterade skyldigheten att ha egenkontroll är nödvändig och klart förtydligar verkställigheten av lagen, förbättrar aktörernas jämlikhet och även förtydligar tolkningen av lagen. Man ansåg att bl.a. planen för egenkontroll förtydligar aktörernas och virkesägarnas ansvar, vilket förbättrar rutinerna för bekämpning av skogsskador. En synpunkt som framfördes i fråga om ansvaret är att egenkontrollen är mycket oklar. Dessutom ställdes frågan i vilken kategori avverkningsbeställarna ska placeras vid olika avverkningar längs kraftledningar, järnvägslinjer och motsvarande. Det påpekades också att den skyldighet för verksamhetsutövare att ha egenkontroll som anges i 18 § även gäller skyldigheter enligt 3–5 § och 8 §, trots att de skyldigheter som anges i dessa paragrafer gäller virkesägare. 

Det konstaterades att den föreslagna 2 a § är väl motiverad och förtydligade ansvaret för genomförandet av åtgärder och bekämpning enligt skogsskadelagen. Samtidigt framfördes i remissvaren också att äganderätten till virket samt ansvarsfrågorna måste vara mycket tydliga. Det föreslogs dessutom att den föreslagna paragrafen kompletteras så att även virkesförmedlande aktörers verksamhet beaktas, för att de föreslagna förändringarna ska realiseras i sin avsedda form. Som alternativ till den nya paragrafen framfördes en precisering av 3 och 4 § för att genomföra förändringen. 

Majoriteten av dem som tog ställning till den föreslagna ändringen av 3 § ansåg att den är motiverad eller ändamålsenlig. I yttrandena framfördes att lagens krav inte bör lindras eftersom det är våghalsigt att höja gränsen för borttransport av tallvirke från 20 till 50 kubikmeter fast mått då märgborreskadorna inte minskar. Yttrandena tog också ställning till ändringen av 5 § genom att konstatera att regleringen måste göras tydligare. Enligt ett yttrande bör köparen åläggas att samla upp alla stamdelar och hyggesrester med bark som är tjockare än 5 millimeter. 

Om ändringen av 8 a § om bekämpning av rotticka konstaterades att utvidgningen av bekämpningsskyldigheten till i regel all kommersiell avverkning är motiverad och värd att understödja med tanke på lagens verkningsfullhet. Ändringsförslaget beskrevs också som befogat, logiskt, förnuftigt och värt att understödja. I remissvaren framfördes också att motiveringen behöver kompletteras med en beskrivning av begränsningarna och riskerna i samband med de medel som används för att bekämpa rotticka samt i fråga om grundvattenskyddet. Det konstaterades också att bekämpning av rotticka inte är tillåten på ekocertifierade områden. Avsnitt 4.2.2 Miljökonsekvenser kompletterades i det avseendet. 

Med anledning av finansministeriets utlåtande kompletterades motiveringen i avsnitt 4.2.1.3 Konsekvenser för skogscentralens verksamhet. Utifrån Säkerhets- och kemikalieverkets (Tukes) utlåtande förtydligades propositionens omnämnande av verksamma ämnen i växtskyddsmedel i avsnitt 4.2.2 Miljökonsekvenser. I sina svar tog remissinstanserna dessutom upp att även andra förfaringssätt än borttransport av granvirke från skogen är möjliga för att förebygga granbarkborreskador. Till den delen har motiveringen kompletterats i avsnitt 2.1 Granbarkborre. 

Det alternativ till en ny paragraf (2 a §) som föreslogs i remissvaren antogs genom att den föreslagna definitionen av ägarskap av virke placerades i 3 och 4 §. 

6  Specialmotivering

2 §.Definitioner. I 2 § ingår de definitioner som används i skogsskadelagen, och i 13 punkten definieras begreppet yrkesmässig verksamhetsutövare. Enligt bestämmelsen avses med yrkesmässig verksamhetsutövare en virkesägare eller innehavare av avverkningsrätt som utövar drivning och yrkesmässigt köper upp virke eller avverkningsrätt för förädling eller förmedling. Med yrkesmässig verksamhetsutövare avses inte sådana delägarlag för samfällda skogar och sådana delägarlag för samfälligheter som avses i lagen om samfälligheter (758/1989) av vars andelar minst hälften ägs av fysiska personer. I och med denna definition har de aktörer som betraktas som yrkesmässiga verksamhetsutövare vissa skyldigheter som skogsskadelagen föreskriver, bl.a. egenkontroll (18 §) och anmälningsskyldighet (19 §). 

Den gällande definitionen av yrkesmässiga verksamhetsutövare är inte tillräckligt omfattande eftersom den endast gäller virkesägare och innehavare av avverkningsrätt. En virkesförsäljning kan emellertid också genomföras t.ex. så att skogsvårdsföreningen eller skogsmaskinentreprenören sköter drivningen och transporten som avtalsbaserad drivningstjänst. Avtalsparterna är skogsägaren eller innehavaren av avverkningsrätten och t.ex. en av de ovannämnda aktörerna i skogsbranschen. Då har den som genomför drivningen och transporten inte rätt att avverka träd i området utan utför endast avtalsbaserat drivningsarbete och eventuellt också transportarbete, och är alltså inte innehavare av avverkningsrätt. Aktören är därmed inte entydigt en sådan aktör som ingår i skogsskadelagens definition av yrkesmässig verksamhetsutövare och som omfattas bl.a. av de ovannämnda skyldigheterna enligt den lagen. Definitionens innehåll har ännu inte lett till varierande praxis när det gäller hur olika skogsaktörer iakttar skogsskadelagen i den praktiska verksamheten. 

Forststyrelsens skogsbruk har också en otydlig ställning i förhållande till skogsskadelagens definition av yrkesmässiga verksamhetsutövare. För närvarande bedriver Forststyrelsen skogsbruk via sitt dotterbolag Forststyrelsen Skogsbruk Ab, nedan bolaget. Enligt 1 § 2 mom. i lagen om statens skogsbruksaktiebolag (235/2016) omfattar bolagets verksamhetsområde skogsbruk med ensamrätt på statsägd mark och virkesleveranser till kunder. Bolagets rätt att bedriva skogsbruk inbegriper markägarens rätt att vidta åtgärder som hör till skogsbruket. Bolaget kan med stöd av denna rätt genomföra avverkningar och sälja virke eller avverkningsrättigheter. Enligt skogsskadelagens definition ska yrkesmässiga verksamhetsutövare utöver drivning yrkesmässigt köpa upp virke eller avverkningsrättigheter för förädling eller förmedling. Bolaget sysslar med drivning även om det handlar om små mängder, men det köper inte yrkesmässigt upp virke för förädling eller förmedling, eftersom det själv äger det virke som levereras till kunderna. 

Den definition som beskrivs ovan är formulerad på ett sätt som möjliggör olika tolkningar om huruvida bolaget omfattas av skyldigheterna t.ex. i samband med egenkontroll enligt 18 § 1 mom. i skogsskadelagen. Samtidigt har bolaget dock uppfyllt skyldigheterna enligt skogsskadelagen i sin verksamhet. Eftersom bolaget är en betydande skogsbruksaktör är det viktigt att skogsskadelagen kompletteras så att bolaget räknas som en sådan yrkesmässig verksamhetsutövare som avses i lagen. Det här gör den rådande situationen klarare och är också rättvist mot de övriga aktörerna när det gäller skyldigheter som ska iakttas och konsekvenser om dessa försummas. För att undvika tolkningsproblem och för tydlighetens skull är det också ändamålsenligt att bolaget självt ansvarar för kravefterlevnaden i alla faser av drivningen. 

Med stöd av det som anförs ovan föreslås en ändring i 2 § 13 punkten i skogsskadelagen så att den inkluderar två underpunkter varav den ena endast gäller bolaget. Den föreslagna underpunkt a innehåller utöver virkesägaren och innehavaren av avverkningsrätt ursprunglig avtalspart i ett sådant avtal som virkesägaren eller innehavaren av avverkningsrätt har ingått om utförande av drivning eller utöver det också transportarbete. Skyldigheterna enligt skogsskadelagen kan inte överföras på en underleverantör, utan hör till den aktör som är en ursprunglig avtalspart med virkesägaren eller innehavaren av avverkningsrätt. Underpunkten får också en tydligare struktur jämfört med gällande bestämmelse. Enligt den föreslagna underpunkt b betraktas framöver också en aktör som bedriver skogsbruk med ensamrätt på statsägd mark och levererar virke till kunder som en yrkesmässig verksamhetsutövare. Det är inte ändamålsenligt att ange bolagets namn i bestämmelsen eftersom det är tydligt vilken aktör som avses. Genom de föreslagna ändringarna utsträcks skogsskadelagens skyldigheter heltäckande till alla yrkesmässiga verksamhetsutövare i olika situationer i samband med anskaffning av virke. 

3 §. Borttransport av virke från avverkningsplats och avlägg. Rotförsäljning är den vanligaste typen av virkeshandel. Med rotförsäljning avses ett avverkningsavtal enligt vilket skogsägaren till köparen säljer avverkningsrätten till de träd som anges i avtalet och enligt vilket köparen transporterar virket till användningsstället. Rotförsäljningens andel av virkeshandeln i enskilda skogar – med undantag av avverkning i skogsindustrins egna skogar – var 85 procent 2019. Vid rotförsäljning sköter köparen därmed drivningen, dvs. fäller och transporterar virket enligt vad som anges i avtalet. Innehållet i rotförsäljningsavtalen varierar dock bl.a. i fråga om när under drivningen säljarens äganderätt till virket övergår till köparen. I avtalet kan tidpunkten för övergången knytas t.ex. till fällning, mätning på någon annan plats än förädlingsplatsen, mätning vid fabriksmätning eller betalning av den avtalsenliga köpesumman. Den tidpunkt då äganderätten övergår från säljare till köpare är av betydelse eftersom äganderätten till virket påverkar vem eller vilken part som vissa skyldigheter i skogsskadelagen gäller. Virkessäljaren förstår inte nödvändigtvis alltid att hon eller han enligt villkoren i virkesförsäljningsavtalet kan vara ansvarig enligt skogsskadelagen. Leveransförsäljning är en ovanligare form av virkeshandel. Vid leveransförsäljning planerar och genomför skogsägaren avverkningen, fällningen och transporten av virket till lager vid vägrenar enligt vad som avtalas med virkesköparen. Vid leveransförsäljning äger säljaren i regel virket tills det lastas för transport till avlägget eller förädlingsplatsen. 

Skogsskadelagen innehåller bestämmelser om skyldigheter för virkesägare. Med virke avses enligt 2 § 3 punkten i skogsskadelagen råvirke med bark med en stubbdiameter på mer än 10 centimeter som framställts för virkessortiment oberoende av användningsändamålet. I 3 § 2 mom. föreskrivs om tidsfrister som virkesägaren ska iaktta vid borttransport av avverkat barrträdsvirke från avverkningsplatser och avlägg. I 4 § 1 mom. finns bestämmelser om åtgärder som ska vidtas om virkesägaren inte transporterar bort virket enligt 3 § 2 mom. i skogsskadelagen.  

För fullgörandet av skyldigheterna enligt skogsskadelagen är det ändamålsenligt att skyldigheten att iaktta 3 och 4 § inträder vid en viss lagenlig fas av drivningen. I nuläget avgörs tidpunkten enligt de ovan angivna skyldigheterna i skogsskadelagen av innehållet i ett privaträttsligt avtal om virkesförsäljning. För att den nuvarande situationen ska bli tydligare och mer konsekvent behöver skogsskadelagen ange den tidpunkt då virket vid rotförsäljning byter ägare med avseende på tillämpningen av skogsskadelagen. Ändringen utgör inget ingrepp i avtalsfriheten eftersom preciseringen av skogsskadelagen endast gäller de skyldigheter som föreskrivs i den lagen och inte övriga angelägenheter som virkessäljaren och virkesköparen avtalar om. Exempelvis ingriper man inte vid virkeshandel i avtalsvillkor om att äganderätten till virket överförs efter att köpesumman betalats. En sådan lagändring ger virkessäljarna en jämlik ställning vid rotförsäljning i förhållande till 3 och 4 § i skogsskadelagen. Vid leveransförsäljning har säljaren medvetet valt en transaktionsform där äganderätten kvarstår klart längre tid, dvs. i regel tills virket transporteras bort. 

De situationer som tas upp i 5 § i skogsskadelagen (Borttransport av stamdelar och stubbar av tall och gran från skogsbestånd och avlägg) kan inte jämföras med situationerna i 3 och 4 §. I 3 och 4 § finns bestämmelser om borttransport av virke, medan 5 § gäller hantering av stamdelar och stubbar. Stamdelar uppstår t.ex. när man lumpar i rotändan på grund av röta som uppstått efter angrepp av rotticka. Stamdelar kan också lumpas från mitten av stammen på grund av kvistar eller krökar. Dessa delar är inte sådant virke som avses i 2 § 3 punkten i skogsskadelagen. I princip har fastighetsägaren inte äganderätt till stamdelarna eftersom ett träd som fällts inte längre är en beståndsdel av fastigheten och alltså inte hör till den. I villkoren i avtalet om överlåtelse av avverkningsrätt har virkesköparen samtidigt i de flesta fall endast avtalat om den del av de fällda träden som ska bli virkessortiment. Äganderätten till de stamdelar och stubbar som faller utanför avtalet kan inte genom lagstiftning överlåtas till en part som inte har yttrat sin vilja om dem i avtalet om virkesförsäljning. Därför kvarstår fastighetsägaren som ägare av stamdelar och stubbar om inget annat anges i avtalet om virkesförsäljning. I 6 § i skogsskadelagen finns bestämmelser om avlägsnande av skadade träd från skogsbestånd och avlägg. Med skadade träd avses skadade tallar och granar från vilka skogsskadeinsekter kan spridas. Skyldigheterna enligt 6 § gäller trädens ägare. 

Skogsskadelagen kräver att yrkesmässiga verksamhetsutövare är insatta i de åtgärder som förutsätts enligt lagen i samband med drivning, t.ex. täckning eller barkning. Enskilda skogsägare som genomför en rotförsäljning t.ex. en enda gång kan inte nödvändigtvis anses vara insatta i metoderna för ovannämnda åtgärder. Skogsägande på distans, som blir allt vanligare, möjliggör inte heller alltid att skyldigheterna iakttas inom de tidsfrister som anges i skogsskadelagen. En yrkesmässig verksamhetsutövares erfarenhet och resurser kan inte jämföras med virkessäljarens kompetensnivå vid bekämpning av skogsskador. Avsikten med den föreslagna ändringen är att skydda den svagare parten i ett rättsförhållande, dvs. virkessäljaren i förhållande till yrkesmässiga verksamhetsutövare. Den föreslagna ändringen bidrar också till lagens syfte enligt 1 §, dvs. att upprätthålla skogarnas goda hälsa och bekämpa skogsskador. 

Med stöd av vad som anförts ovan föreslås det att 3 och 4 § i skogsskadelagen ändras så att de anger när virket byter ägare med tanke på tillämpningen av dessa paragrafer. Enligt de föreslagna ändringarna betraktas i 3 och 4 § i skogsskadelagen som virkesägare vid rotförsäljning virkesköparen från den tidpunkt då de träd som virkeshandeln gäller fälls. Ett avtalsvillkor som avviker från det som föreskrivs i detta moment är ogiltigt. Med den föreslagna definitionen är det klart vem som är virkesägare, och därmed är det entydigt vem skyldigheterna i de ovannämnda paragraferna gäller. Bestämmelserna är tvingande, vilket innebär att parterna inte kan avvika från dem genom att ingå ett avtal. Med andra ord är avtalsvillkor som strider mot tvingande lagstiftning ogiltiga, och 3 och 4 § i skogsskadelagen tillämpas. Det föreslagna 3 § 5 mom., varvid gällande 5 mom. blir 6 mom., innehåller också skogsskadelagens definition av rotförsäljning. Detta behövs för att åtskilja rotförsäljning från t.ex. leveransförsäljning. Med rotförsäljning avses enligt momentet ett avverkningsavtal enligt vilket skogsägaren till köparen säljer avverkningsrätten till de träd som anges i avtalet och enligt vilket köparen transporterar det virke som avses i 2 § 3 punkten till användningsstället. För att den lagtekniska tydligheten ska bevaras ingår 3 och 4 § båda i sin helhet i lagförslaget trots att en del av paragrafernas innehåll förblir oförändrat.  

I anslutning till ändringarna föreslås en övergångsbestämmelse i samband med ikraftträdandet. Motiveringen för övergångsbestämmelsen finns i specialmotiveringen för ikraftträdandebestämmelsen (8 punkten). De föreslagna ändringarna behandlas också i avsnittet Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning. 

Det föreslås att även innehållet i 3 § 3 mom. ändras. Bestämmelserna i 2 mom. 2 punkten tillämpas enligt den gällande 3 § 3 mom. inte på sådana enskilda travar av tallvirke eller energived av tall på en avverkningsplats eller ett avlägg som har en volym på högst 20 kubikmeter fast mått. En trave anses vara enskild om den är placerad på minst 200 meters avstånd från andra motsvarande travar. I den ovannämnda 2 mom. 2 punkten föreskrivs det om tidsfristerna för borttransport av avverkat tallvirke med skorpbark från avverkningsplats och avlägg.  

Enligt den rapport från METULA-projektet som beskrivs ovan ökade inte det undersökta antalet märgborrar på tall avsevärt över den normala basnivån i närheten av tallvirkestravar med en volym under 50 kubikmeter fast mått. Enligt rapporten kan den gällande gränsen på 20 kubikmeter fast mått för borttransport av tallvirke med fog anses vara alltför strikt eftersom förlusten av årsskott i den omgivande skogen inte kan anses vara betydande, och enligt vad vi vet i dag är förlusterna minimala vid små virkestravar. 

Med stöd av det som anförs ovan anges i det nya 3 § 3 mom. 50 kubikmeter fast mått i stället för gällande 20 kubikmeter fast mått som volymgräns för enskilda travar av tallvirke eller energived av tall. Ändringen befriar travar av tallvirke med en volym på högst 50 kubikmeter fast mått från tidsfristerna för borttransport. Inga andra ändringar föreslås i 3 § 3 mom. 

Enigt 3 § 1 mom. i skogsskadelagen delas landet in i regionerna A, B och C på basis av förekomsten av skogsskadeinsekter och temperatursumman. Bestämmelser om dessa regioner har utfärdats med stöd av skogsskadelagens 3 § 5 mom. i statsrådets förordning om regionindelningen för borttransport av virke (1309/2013). Att genom förordning av statsrådet utfärda bestämmelser om regionindelningarna är fortfarande nödvändigt för att man tillräckligt snabbt ska kunna reagera på skogsskador och bereda sig på spridning av skadorna genom att ändra regionindelningarna vid behov. Behovet av ändringar i statsrådets förordning behandlas i avsnittet Bestämmelser på lägre nivå än lag. 

4 §.Alternativ till borttransport av virke. Den föreslagna ändringen av 4 § motiveras i samband med 3 §. 

5 §.Borttransport av stamdelar och stubbar av tall och gran från skogsbestånd och avlägg. Enligt gällande 5 § 3 mom. ska ägaren handla i enlighet med 4 § om den som äger trävirke inte transporterar bort stamdelar så som det föreskrivs i 1 och 2 mom. Enligt förslaget ska orden ”den som äger trävirke” i momentet ersättas med ordet ”ägaren”. Efter ändringen överensstämmer bestämmelsens innehåll med lagens förarbeten (RP 119/2013 rd) och med 1 och 2 mom. som båda innehåller skyldigheter för ägaren, inte för den som äger trävirke. I gällande 3 mom. hänvisar dessutom trävirke till något annat än paragrafens övriga bestämmelser, som gäller stamdelar och stubbar. Dessa delar är inte sådant virke som avses i 2 § 3 punkten i skogsskadelagen. 

8 a §.Bekämpning av rotticka. Enligt 8 a § 1 mom. i skogsskadelagen ska avverkare i samband med beståndsvårdande avverkning och förnyelseavverkning på mineraljordar och torvmark från ingången av maj till utgången av november sörja för bekämpning av rotticka inom ett riskområde för utbredning av rotticka. Bekämpningen ska utföras med en godtagbar bekämpningsmetod. Enligt momentet ska bekämpningsåtgärderna utföras i samband med beståndsvårdande avverkning och förnyelseavverkning. I praktiken har det här lett till att avverkning som inte är sådan beståndsvårdande avverkning och förnyelseavverkning som avses i skogslagen inte omfattas av skyldigheten att bekämpa rotticka. Ett exempel är avverkning enligt 5 b § i skogslagen (Avverkning på särskilda områden). Enligt detta 5 b § 1 mom. kan avverkningen utföras på det sätt som områdets särskilda karaktär förutsätter om avverkningsområdet har en särskild betydelse för bevarande av skogens mångfald, för landskapet eller för mångbruk av skog. Enligt 2 mom. får dessutom skog som används till forskning, undervisning eller något annat särskilt ändamål behandlas på det sätt som användningsändamålet förutsätter. Även avverkning i kantzoner till kraftledningar och järnvägslinjer och andra motsvarande avverkningar faller utanför skyldigheten att bekämpa rotticka, eftersom det inte handlar om beståndsvårdande avverkning och förnyelseavverkning. Genom att se till att rottickan bekämpas på ett så stort område som möjligt minskar man spridningsrisken också i de omgivande områdena. 

Av de områden som nämns i 5 b § i skogslagen behöver områden som har en särskild betydelse för bevarande av skogens mångfald samt skog som används till forskning undantas från bekämpningen av rotticka genom den föreslagna ändringen av 8 a §. Det kan vara viktigt för att bevara mångfalden t.ex. på platser där sällsynta växt- och djurarter förekommer. Dessa områden är inte stora och därför medför det ingen betydande spridningsrisk om rottickan inte bekämpas där. Det är också ändamålsenligt att inte utsträcka bekämpningsskyldigheten till skogar som forskningsinstitut, universitet och högskolor använder för forskning, om det finns en forskningsrelaterad grund. Bestämmelsen förhindrar dock inte bekämpning av rotticka om det är möjligt utan att störa pågående forskningsprojekt. 

På andra särskilda områden och i kantzoner till kraftledningar, järnvägslinjer och andra motsvarande platser kan avverkningarna bli mycket omfattande, och därför är det viktigt att de här objekten omfattas av skyldigheten att bekämpa rotticka. Det är befogat också för att bekämpningen av rotticka och de övriga skyldigheterna i skogsskadelagen efter ändringen huvudsakligen gäller samma områden. 

Med stöd av det som anförs ovan föreslås det att 8 a § 1 mom. i skogsskadelagen ändras så att orden ”beståndsvårdande avverkning och förnyelseavverkning” ersätts med ordet ”avverkning”. Den föreslagna ändringen leder till att skogsskadelagens bestämmelser om bekämpning av rotticka tillämpas enhetligt på olika typer av avverkning. Inga andra ändringar föreslås i 1 mom. 

Undantag vid låga temperaturer samt avverkning för husbehov omfattas inte heller framöver av skyldigheten att bekämpa rotticka. Enligt förslaget ska dessa undantag även i fortsättningen regleras i 8 a § 2 mom. i skogsskadelagen, enligt vilket det behöver dock inte sörjas för bekämpningen i samband med avverkningen, om lufttemperaturen är för låg för bekämpning eller det är fråga om husbehovsavverkning. Med avverkning för husbehov avses allmänt avverkning av konstruktionsvirke, brännved eller annat virke som används för gårdens behov. Dessa avverkningsmängder är oftast inte stora. Om träden används som råvara för kommersiell verksamhet utanför gården är det inte fråga om avverkning för husbehov. Avverkning för att sälja brännved räknas t.ex. inte som husbehovsavverkning. Enligt det föreslagna 8 a § 2 mom. behöver bekämpning inte heller utföras i samband med avverkning om avverkningsområdet har en särskild betydelse för bevarande av skogens mångfald på det sätt som avses i 5 b § 1 mom. i skogslagen eller om det är fråga om avverkning i skog som används till forskning i enlighet med 5 b § 2 mom. i skogslagen och om det med tanke på forskningen är motiverat att avstå från bekämpningen. 

I samband med den föreslagna ändringen av 8 a § i skogsskadelagen förblir bemyndigandet i 3 mom. detsamma i fråga om bemyndigandets innehåll. Momentet inkluderas dock i samband med ändringen av paragrafen för att bevara den lagtekniska helheten. 

10 a §.Vissa krav som gäller ersättningstagare till följd av Europeiska unionens lagstiftning. Den föreslagna bestämmelsen ingår med samma ordalydelse i den gällande skogsskadelagen. På grund av EU:s regler om statligt stöd gäller den dock temporärt fram till den 31 december 2021. I den aktuella 10 a § föreskrivs att i skogsskadelagens 10 § avsedd ersättning inte beviljas om ersättningstagaren för ersättning av skador som avses i 10 § har fått annat offentligt stöd eller stöd via skattesystemet eller vardera. I 10 a § 2 mom. föreskrivs att stödmottagarna inte får vara företag i svårigheter. Inte heller företag som har oreglerade återbetalningskrav till följd av ett tidigare kommissionsbeslut som förklarar ett stöd olagligt och oförenligt med den inre marknaden kan vara stödmottagare. Paragrafen 10 a § behövs även framöver på grund av ersättningsbestämmelsen i 10 §. I följande stycke redogörs för den bestämmelsens giltighetstid. I förarbetena till skogsskadelagen (RP 261/2018 rd) beskrivs EU:s regler för statligt stöd, som har samband med bestämmelsen. 

Kommissionen godkände stödordningen för ersättning av skogsskador den 17 maj 2018, och enligt kommissionens beslut (ärendenummer SA.47083) är ordningen i kraft fram till den 31 december 2021. Stödordningen inbegriper ett ersättningsförfarande enligt 10 § för kostnader och skador till följd av bekämpning av omfattande skogsskador. Kommissionen ser över sina regler om statligt stöd och har i det sammanhanget beslutat att förlänga giltighetstiden för riktlinjerna om statligt stöd i jord- och skogsbrukssektorn. Stödordningen för ersättning av skogsskador har anmälts till kommissionen i en s.k. gruppnotifikation som kommissionen godkände den 16 december 2020. Bestämmelsen om ersättning av skogsskador får enligt kommissionens sistnämnda beslut gälla fram till den 31 december 2022. Därför föreslås det att ikraftträdandebestämmelsen (28 § 1 mom.) i skogsskadelagen ändras så att giltighetstiden för den statsrådsförordning som nämns i momentet överensstämmer med kommissionens ovannämnda beslut, dvs. att förordningen gäller fram till utgången av 2022. Statsrådets förordning om ikraftträdande av 10 § i lagen om bekämpning av skogsskador (356/2019) föreskriver enbart om ikraftträdandet av 10 § i skogsskadelagen. 

18 §.Skyldighet att ha egenkontroll. Skogsskadelagens 18 § innehåller skyldigheter för yrkesmässiga verksamhetsutövare om ordnande av egenkontroll. Egenkontrollen omfattar planering och genomförande av egenkontrollen samt uppföljning av utfallet. Tonvikten i egenkontrollen ligger på borttransport av virke från avverkningsplatser och avlägg samt lagring av virke i terminallager och fabrikslager. Yrkesmässiga verksamhetsutövare har i regel numera system med vilka de noggrant kan följa var det finns virkeslager vid en viss tidpunkt. 

Skogsskadelagens 15 § innehåller bestämmelser om skogscentralens rätt att utföra inspektioner och 16 § om skogscentralens rätt att få upplysningar. Skogscentralen övervakar yrkesmässiga verksamhetsutövares egenkontroll utifrån en riskbedömning och slumpmässiga stickprov i enlighet med sin tillsynsplan. Vid inspektioner har skogscentralen rätt att enligt 15 § 2 mom. i skogsskadelagen få uppgifter och handlingar som är nödvändiga för att inspektionen och tillsynen ska kunna utföras på ett ändamålsenligt sätt. Om en plan för egenkontroll har upprättats är även den en sådan handling. 

För att effektivisera verkställigheten och övervakningen av skogsskadelagen är det ändamålsenligt att ålägga yrkesmässiga verksamhetsutövare att göra upp skriftliga planer för egenkontroll. De flesta har redan en sådan plan, men hela verksamhetsfältet behöver planmässigt ha beredskap att iaktta skyldigheterna i skogsskadelagen. På skogscentralens webbplats (metsakeskus.fi) finns en finskspråkig mall för planen för egenkontroll. https://www.metsakeskus.fi/sites/default/files/document/metsatuholaki-omavalvontasuunnitelma-malli.pdf 

Det är inte tidskrävande att utarbeta en plan för egenkontroll, i synnerhet eftersom en mall finns att tillgå. Med en skriftlig plan går eventuella inspektioner snabbare. Planen för egenkontroll behöver inte skickas till skogscentralen för att godkännas. I samband med inspektioner kan man också systematiskt gå igenom eventuella ändringsbehov i den yrkesmässiga verksamhetsutövarens gällande plan för egenkontroll. 

Inga ändringar föreslås i 18 § 1 mom. Momentet inkluderas dock i samband med ändringen av paragrafen för att bevara den lagtekniska helheten. Till den föreslagna paragrafens 2 mom. fogas en mening om att en yrkesmässig verksamhetsutövare för genomförandet av egenkontrollen ska utarbeta en skriftlig plan för egenkontroll. I momentet kvarstår den gällande skyldigheten att utse en person som är ansvarig för egenkontrollen. 

I 3 mom. finns ett bemyndigande för jord- och skogsbruksministeriet att utfärda förordningar. 

28 §.Ikraftträdande. Den föreslagna ändringen av ikraftträdandebestämmelsen i skogsskadelagen (28 § 1 mom.) har samband med 10 a § i skogsskadelagen. Därför har motiveringen till denna bestämmelse sammanförts med motiveringen till den föreslagna 10 a §. 

7  Bestämmelser på lägre nivå än lag

Propositionen ändrar inte innehållet i de gällande bemyndigandena i skogsskadelagen förutom när det gäller det nya bemyndigandet för jord- och skogsbruksministeriet att utfärda förordningar. Avsikten är ändå att med stöd av de gällande bemyndigandena utfärda statsrådsförordningar med nytt innehåll med stöd av 3 § 6 mom. och 8 a § 3 mom. i skogsskadelagen. 

Enligt 3 § 5 mom., framöver 6 mom., i skogsskadelagen utfärdas bestämmelser om regionerna A, B och C genom förordning av statsrådet. Bestämmelser om dessa regioner finns i statsrådets förordning om regionindelningen för borttransport av virke. I 3 § 2 mom. i skogsskadelagen finns bestämmelser om tidsfrister i dessa regioner för borttransport av virke med bark från skogar och avlägg för att förebygga insektsskador. I den METULA-projektrapport som nämns ovan utreddes behovet av att tidigarelägga tidsfristerna för borttransport av granvirke med bark från skogar och avlägg i synnerhet i skogsskadelagens region B med tanke på granbarkborrens utveckling till vuxen individ. Enligt rapporten finns ett klart behov av att tidigarelägga borttransporten av granvirke med bark i region B. Den nuvarande situationen kan enligt rapporten hanteras genom att de sydliga delarna av region B, dvs. landskapen Södra Savolax, Birkaland och Satakunta, ansluts till region A så att deras nya tidsfrist blir den 15 juli.  

Till skogscentralens uppgifter hör beredskapen inför skogsskador, bl.a. insekts- och svampskador. Enligt 12 § 1 mom. i skogsskadelagen ska skogscentralen bistå Naturresursinstitutet vid uppföljningen av förekomsten och utbredningen av växtsjukdomar och skadedjur som orsakar skogsskador. Anmälan om användning av skog är viktig för denna uppföljning. Skogsskador, t.ex. insektsskador, ska antecknas i anmälan om skadan har lett till planer på avverkning. Utifrån de här anmälningarna sammanställer och uppdaterar skogscentralen kartor över insektsskador, som för 2012–2020 visar att avverkningarna på grund av skador från granbarkborren har brett ut sig allt längre norrut i östra Finland. Av den anledningen är det ändamålsenligt att uppdatera gränsen för region A också i östra Finland. Det är inte ändamålsenligt att ansluta hela landskap till region A, utan utvidgningen skulle endast gälla vissa kommuner och städer i Mellersta Finland, Norra Karelen och Norra Savolax. De kommuner som föreslås anslutas till region A anges i det utkast till statsrådets förordning som finns som bilaga till regeringens proposition. 

Förslaget i METULA-rapporten eller den ovan beskrivna uppföljningen av insektsskador medför inget behov av ändringar i 3 § 2 mom. i skogsskadelagen, som föreskriver om den ovannämnda tidsfristen, eftersom bestämmelserna om regionindelningen finns i den ovannämnda statsrådsförordningen. Statsrådets förordning bör ändras för att bättre kunna begränsa skadorna på grund av granbarkborren. Avsikten är att framöver i förordningen föreskriva att landskapen Södra Savolax, Birkaland och Satakunta hör till region A i stället för region B som i dag. Dessutom flyttas vissa särskilt angivna kommuner i landskapen Mellersta Finland, Norra Karelen och Norra Savolax till region A. 

Jord- och skogsbruksministeriet följer hur granbarkborrens utbredningsområde utvecklas och föreslår uppdateringar i regionindelningen i den ovan avsedda statsrådsförordningen även efter 2022 om situationen kräver det.  

En ändring av skogsskadelagen som trädde i kraft i april 2016 gjorde bekämpning av rotticka förpliktande. I skogsskadelagen föreskrivs i samband med beståndsvårdande avverkning och förnyelseavverkning om en skyldighet att behandla stubbar för att förebygga skador på grund av rotticka. Specialmotiveringen för 8 a § redogör för föreslagna ändringar som med några undantag utsträcker skyldigheten till i princip all avverkning, inte enbart beståndsvårdande avverkning och förnyelseavverkning. Enligt 8 a § 3 mom. utfärdas närmare bestämmelser om riskområden för utbredning av rotticka, bekämpningsobjekt, godtagbara bekämpningsmetoder och den avgränsning i fråga om lufttemperaturen som avses i 2 mom. genom förordning av statsrådet. Bestämmelser om dessa frågor finns i statsrådets förordning om bekämpning av rotticka (264/2016). Enligt förordningen är riskområdena för utbredning av rotticka mellersta delen av Finland och södra delen av Finland, som avses i 1 § i statsrådets förordning om hållbar skötsel och användning av skog (1308/2013). Förordningen definierar granbestånd på mineraljordar och torvmark samt tallar på mineraljordar som bekämpningsobjekt i riskområdena. 

I avsnittet Nuläge och bedömning av nuläget redogörs för bekämpningen av rotticka. Gruppen svampsjukdomar är den mest betydande skadegöraren som försvagar våra skogars hälsa. Rottickan är den kommersiellt sett mest skadliga av dem. 

I rapporten från METULA-projektet behandlades möjligheterna att utvidga stubbehandlingsskyldigheten vid bekämpningen av rotticka till tallbestånd på torvmark. Om en tallskog infekteras av rotticka minskar avverkningsuttaget eftersom en del av träden dör av rotröta. Enligt resultaten är stubbehandling ekonomiskt sett lönsammast i södra Finland. Utöver en rent företagsekonomisk analys behöver stubbehandlingens betydelse enligt rapporten utvärderas mer övergripande med betoning på den preventiva aspekt som är typisk för skogsskadelagen. På riksnivå och samhällsnivå bör bekämpningen av rotticka vara baserad på principen om förebyggande, vilket också är fallet med bekämpningen av de skador som granbarkborren orsakar. När ett friskt tallbestånd angrips av rotticka och påföljande rotröta kan sjukdomen inte längre elimineras med bekämpningsåtgärder. Sjukdomen fortsätter breda ut sig från träd till träd och till följande generation av träd. 

De forskningsdata som presenteras i METULA-projektets rapport visar att det är viktigt att statsrådets förordning om bekämpning av rotticka ändras för att förebygga rottickans utbredning genom att också talldominerade skogar på torvmark i södra Finland omfattas av stubbehandlingskravet. Avsikten är att förordningen ska ändras så att en ny 1 § 2 mom. 3 punkt fogas till den. Enligt den nya punkten ska rotticka bekämpas där volymen av skogsbeståndets trädbestånd på torvmark i södra delen av Finland före avverkningen till mer än 50 procent utgörs av tall eller gran eller av vardera sammanlagt. Inga andra ändringar föreslås i förordningen. 

De ovannämnda förordningarna avses träda i kraft samtidigt som den föreslagna lagen. Förordningsutkasten finns som bilagor till regeringens proposition. 

I 18 § 3 mom. i lagförslaget föreslås att bestämmelser om de uppgifter som ska ingå i planen för egenkontroll kan utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. På skogscentralens webbplats finns en mall för planen för egenkontroll som yrkesmässiga verksamhetsutövare kan använda. Bemyndigandet att utfärda förordning kan behövas om det framkommer stora variationer eller brister i planernas innehåll i samband med inspektionerna. 

8  Ikraftträdande

Det föreslås att lagen om ändring och temporär ändring av lagen om bekämpning av skogsskador ska träda i kraft den 1 januari 2022 emellertid, så att lagens 10 a § gäller till och med den 31 december 2022. Enligt förslaget ska 3 § 5 mom. och 4 § 2 mom. i skogsskadelagen inte tillämpas på avtal om rotförsäljning och som ingåtts före lagen träder i kraft. Enligt grundlagsutskottets etablerade praxis är det vanligen förbjudet att retroaktivt ingripa i förmögenhetsrättsliga avtalsförhållanden mellan enskilda. Därför föreslås det att ett 2 mom. fogas till ikraftträdandebestämmelsen. Enligt det momentet vad som föreskrivs i 3 § 5 mom. och 4 § 2 mom. tillämpas inte på sådana avtal om rotförsäljning som ingåtts före 2022. 

9  Verkställighet och uppföljning

Enligt 13 § i skogsskadelagen svarar skogscentralen för verkställigheten av lagstiftningen om skogsskador, för tillsynen över att den följs samt för organiseringen av tillsynen. I avsnittet om de huvudsakliga konsekvenserna uppges att cirka 90 dagsverken på årsnivå krävs för tillsynen över efterlevnaden av skogsskadelagen. Organiseringen av tillsynen vid skogscentralen ska baseras på skogscentralens tillsynsplan för bekämpning av skogsskador, som godkänns av jord- och skogsbruksministeriet med stöd av 17 § i skogsskadelagen.  

Naturresursinstitutet ska enligt 12 § i skogsskadelagen med bistånd av Finlands skogscentral följa och förutse förekomsten och utbredningen av växtsjukdomar och skadedjur som orsakar skogsskador samt undersöka sambandet mellan skadornas orsak och verkan och deras ekonomiska betydelse. Naturresursinstitutet bedriver uppföljning i enlighet med denna bestämmelse, och framöver ska också uppföljning av de ändringar som föreslås i den här propositionen ingå. I uppföljningen deltar också skogscentralen och vissa frivilliga branschaktörer och skogsägare. 

10  Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning