1.1  Energieffektivitetsregleringen i Europeiska unionen

Energieffektivitetsdirektivet 

Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU om energieffektivitet (nedan energieffektivitetsdirektivet) antogs den 25 oktober 2012 och trädde i kraft den 4 december 2012. Ett fullständigt genomförande av energieffektivitetsdirektivet har stor betydelse med tanke på uppnåendet av EU:s energi- och klimatmål. Direktivet har syftat till att öka medlemsstaternas strävanden att använda energi effektivt i alla faser av energikedjan, allt från omvandlingen och distributionen av energi till den slutliga användningen. I övervägande 15 i ingressen till direktivet konstateras att de offentliga utgifterna sammanlagt uppgår till 19 % av Europeiska unionens bruttonationalprodukt. Därför utgör den offentliga sektorn en viktig drivkraft för att stimulera en marknadsomvandling mot mer effektiva produkter, byggnader och tjänster, samt för att utlösa förändringar av medborgarnas och företagens beteende när det gäller energianvändning. Dessutom kan en minskad energianvändning genom åtgärder för förbättrad energieffektivitet frigöra offentliga resurser för andra ändamål. 

Bestämmelserna i energieffektivitetsdirektivet skulle ha införlivats i den nationella lagstiftningen senast den 5 juni 2014. I artikel 6 i energieffektivitetsdirektivet föreskrivs om energieffektivitet i offentliga organs inköp. Artikel 6.1 i direktivet tillsammans med bilaga III till direktivet förpliktar medlemsstaterna att se till att centralförvaltningsmyndigheter endast köper produkter, tjänster och byggnader med hög energieffektivitetsprestanda, förutsatt att detta är förenligt med kostnadseffektivitet, ekonomisk genomförbarhet, hållbarhet i vidare bemärkelse, teknisk lämplighet samt tillräcklig konkurrens. Enligt andra stycket i artikel 6.1 ska den skyldighet som anges i första stycket gälla för avtal för offentliga organs inköp av varor, tjänster och byggnader under förutsättning att dessa avtals värde minst uppgår till de tröskelvärden som anges i artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster. 

I bilaga III till direktivet specificeras mer i detalj de krav på energieffektivitet som gäller för centralförvaltningsmyndigheters inköp av produkter, tjänster och byggnader. I bilagan hänvisas till Europeiska unionens (nedan EU) rättsakter där det definieras hurdana produkter, tjänster och byggnader centralförvaltningsmyndigheter bör upphandla och till vilka effektivitetsklasser inköpen bör höra. Dessa rättsakter är Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter (nedan ekodesigndirektivet), direktiv 2010/30/EU om märkning och standardiserad konsumentinformation som anger energirelaterade produkters förbrukning av energi och andra resurser (nedan energimärkningsdirektivet), rådets beslut 2006/1005/EG om ingående av avtalet mellan Amerikas förenta staters regering och Europeiska gemenskapen om samordning av program för energieffektivitetsmärkning av kontorsutrustning (nedan Energy Star-beslutet), Europaparlamentets och rådets förordning 2009/1222/EG om märkning av däck vad gäller drivmedelseffektivitet och andra väsentliga parametrar (nedan däckmärkningsförordningen) samt direktiv 2010/31/EU om byggnaders energiprestanda (nedan direktivet om byggnaders energiprestanda). 

Enligt artikel 6.2 tillämpas artikel 6 i fråga om försvarsmaktens kontrakt endast i den utsträckning som dess tillämpning inte kommer i konflikt med försvarsmaktens natur och huvudsakliga syfte. Förpliktelsen tillämpas således inte på avtal om leverans av militär utrustning enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/81/EG om samordning av förfarandena vid tilldelning av vissa kontrakt för byggentreprenader, varor och tjänster av upphandlande myndigheter och enheter på försvars- och säkerhetsområdet.I artikel 6.3 förutsätts att medlemsstaterna uppmuntrar offentliga organ, även på regional och lokal nivå, att följa centralförvaltningsmyndigheters goda exempel genom att bara köpa produkter, tjänster och byggnader med hög energieffektivitetsprestanda.Enligt artikel 6.3 bör offentliga organ, när de upphandlar tjänster med ett betydande energiinslag, bedöma möjligheten att ingå långsiktiga energieffektivitetsavtal som ger långsiktiga energibesparingar. 

Europeiska kommissionens överträdelseförfarande 

Finland har huvudsakligen genomfört bestämmelserna i energieffektivitetsdirektivet genom energieffektivitetslagen 1429/2014, som trädde i kraft den 1 januari 2015. I et memorandum av den 5 juni 2014 som sändes till kommissionen i samband med anmälan konstaterade Finland att förpliktelserna enligt artikel 6 har genomförts nationellt genom statsrådets principbeslut om främjande av hållbara miljö- och energilösningar (cleantech-lösningar) i offentlig upphandling, som utfärdades den 13 juni 2013. I principbeslutet förutsätts att den offentliga sektorn främjar cleantech-lösningar i all upphandling och i synnerhet i byggverksamheten, energisektorn, trafiken och avfallshanteringen. I memorandumet konstaterade Finland dessutom att det i praktiken endast är statens upphandlande enhet Hansel Ab som för de centralförvaltningsmyndigheternas räkning upphandlar produkter och tjänster som överstiger de tröskelvärden för produkter eller tjänster som det hänvisas till i energieffektivitetsdirektivet. Då borde det vara tillräckligt att Hansel Ab iakttar principbeslutet och rapporterar om inköpen i fråga. 

Finland mottog den 22 oktober 2015 från Europeiska kommissionen det motiverade yttrandet 2014/0336 C (2015) 7082 final om genomförandet av energieffektivitetsdirektivet (nedan det motiverade yttrandet). I det motiverade yttrandet har kommissionen i fråga om artikel 6 ansett att även om anvisningarna i principbeslutet kan anses främja hållbara lösningar, uppfyller de uppenbart inte de krav som ställs i bilaga III till direktivet. Även i fråga om artikel 2 konstaterade kommissionen att det är viktigt att på ett klanderfritt sätt införliva definitionerna i direktivet i den nationella lagstiftningen för att säkerställa att begreppen i direktivet iakttas som sig bör i samtliga medlemsstater. Enligt kommissionen ingår definitionerna i artikel 2 inte i de genomförandeåtgärder som Finland anmält. Finland har inte heller lämnat uppgifter utifrån vilka kommissionen skulle kunna sluta sig till att definitionerna ingår annanstans i den nationella lagstiftningen. 

Finlands regering har svarat på kommissionens motiverade yttrande med ett brev daterat den 21 december 2015. I svaret konstaterades att i fråga om definitionerna i artikel 2 i direktivet ska de punkter som fattas införlivas i den nationella lagstiftningen genom en lag om ändring av energieffektivitetslagen. Förpliktelserna i första stycket i artikel 6 om offentliga sektorns energieffektiva inköp tillsammans med bilaga III ska också införlivas i den nationella lagen genom lagen om ändring av energieffektivitetslagen. I sitt svar meddelade Finland att ändringarna i lagstiftningen uppskattas träda i kraft den 1 januari 2017. 

1.2  Nationell lagstiftning och praxis

Energieffektivitetslagen 

Energieffektivitetslagen (1429/2014) trädde i kraft den 1 januari 2015. I energieffektivitetslagen föreskrivs det om främjande av energieffektiviteten, om energibesiktningar som görs för att främja energieffektiviteten, om kostnadsnyttoanalyser som görs för att främja högeffektiv kraftvärme och utnyttjandet av överskottsvärme samt om energimarknadsföretagens skyldighet att verka för en effektiv och sparsam användning av energi i kundernas verksamhet. EU:s energieffektivitetsdirektiv har nationellt genomförts huvudsakligen genom energieffektivitetslagen. 

Statsrådets principbeslut om främjande av hållbara miljö- och energilösningar (cleantech-lösningar) i offentlig upphandling 

Statsrådets principbeslut om främjande av hållbara miljö- och energilösningar (cleantech-lösningar) i offentlig upphandling (nedan principbeslutet) utfärdades den 13 juni 2013. Målet för principbeslutet är att minska användningen av energi och material samt de skadliga miljökonsekvenserna under produktens, tjänstens eller byggnadens hela livscykel och att skapa incitament för uppkomst och införande av nya cleantech-lösningar Enligt principbeslutet ska de statliga upphandlande enheterna ta hänsyn till energi- och miljöperspektivet i all planerad upphandling. De upphandlande enheterna ska också kartlägga nya alternativ samt beakta utnyttjandet av clentech-lösningar med särskild betoning på uppkomst och införande av nya eller väsentligt förbättrade lösningar. De upphandlande enheterna ska utnyttja databanken vid rådgivningstjänsten för hållbar upphandling, livscykelkostnadskalkyl och, i den utsträckning det är möjligt, andra räknare med vars hjälp det är möjligt att få fram metoder för att minska kostnaderna och förbättra energi- och materialeffektiviteten. Principbeslutet är förpliktande för de statliga upphandlande enheterna och en rekommendation för andra offentliga upphandlande enheter. 

Även statsrådets principbeslut om energieffektivitet (2/2010) förutsätter att energieffektivitet tas som ett centralt kriterium i den offentliga upphandlingen och att den offentliga sektorn föregår med gott exempel när det gäller att främja energieffektiviteten. 

Styrning av statens upphandlingsverksamhet 

Statens upphandlingsstrategi (35/2009) skapar en enhetlig grund för styrnings- och utvecklingsåtgärder för statens upphandlingsverksamhet på den statliga koncernnivån samt fastställer de delområden och åtgärder som utvecklingen av upphandlingsverksamheten avses fokusera på under de närmaste åren. Upphandlingsstrategin tillämpas i statsförvaltningen. Upphandlingsstrategin på koncernnivå bildar en fast helhet tillsammans med förvaltningsområdets och enskilda ministeriers samt ämbetsverks och inrättningars upphandlingsstrategier. 

Finansministeriet ansvarar för den strategiska styrningen och utvecklingen av statens upphandlingsverksamhet på koncernnivå, utarbetandet av en allmän strategi och verksamhetspolicyer, utveckling av tillvägagångssätten och metoderna samt uppföljning av produktiviteten för statens upphandlingsverksamhet. Dessutom styr finansministeriet verksamheten hos statens upphandlande enhet Hansel Ab samt hos affärsverket Senatfastigheter. Arbets- och näringsministeriet ansvarar för beredningen av författningar om offentlig upphandling, informationen om författningarna, rådgivningen och säkerställandet av att den inre marknaden fungerar. Arbets- och näringsministeriet upprätthåller också det elektroniska upphandlingsannonseringssystemet HILMA samt tillsammans med Kommunförbundet rådgivningsenheten för offentlig upphandling. Dessutom ingår påverkansarbete kring offentlig upphandling i EU och i Världshandelsorganisationen WTO i arbets- och näringsministeriets uppgifter. Enligt statens upphandlingsstrategi har miljöministeriet hand om beaktande av miljömålen och energisparmålen för offentlig upphandling. 

Med tanke på energieffektivitet publicerade arbets- och näringsministeriet i överensstämmelse med sin informations- och rådgivningsroll nya anvisningar om energieffektivitet i offentlig upphandling i januari 2016. Anvisningarna har karaktären av rekommendationer och där anges de viktigaste förpliktelserna som styr energieffektiviteten i offentlig upphandling och klarläggs hur energieffektivitet kan beaktas på ett täckande sätt i upphandlande enheter. Avsikten är organisationer både inom centralförvaltningen och på regional och lokal nivå införlivar anvisningarna i sina egna strategier och anvisningar om upphandling. 

En grundläggande riktlinje i statens upphandlingsverksamhet är att inköp av vanliga varor och tjänster samt allmänt förekommande vanliga informationstekniska apparater, program och informationssystem konkurrensutsätts centraliserat. Vid dessa inköp använder statliga ämbetsverk och inrättningar avtal som inköpscentralen Hansel Ab har konkurrensutsatt. Enligt upphandlingsstrategin uppmuntras statliga upphandlande enheter också till samarbete med företag, för att de upphandlande enheterna bättre ska få information om lösningar som står till buds på marknaden och företagen i sin tur ska få information om aktuella behov som de upphandlande enheterna har. På så sätt kan marknaden också utveckla utbudet enligt de statliga upphandlande enheternas framtida behov, dvs. enligt efterfrågan, och den offentliga sektorn kan främja innovationer och föregå med gott exempel för andra aktörer. 

Upphandlingslagstiftningen 

Upphandlingslagstiftningen bestämmer de regler som tillämpas vid konkurrensutsättningen i upphandlingsförfarandet. Bestämmelser om konkurrensutsättning av offentliga upphandlingar finns i lagen om offentlig upphandling (348/2007) (nedan upphandlingslagen), i lagen om upphandling inom sektorerna vatten, energi, transporter och posttjänster (349/2007) (nedan försörjningslagen) samt i statsrådets förordning om offentlig upphandling (614/2007) (nedan upphandlingsförordningen). Genom upphandlingslagstiftningen regleras förfarandena för konkurrensutsättning och de upphandlande enheterna är skyldiga att iaktta dessa förfaranden vid upphandling. I upphandlingslagen föreskrivs bland annat om annonseringen av upphandlingar, anbudsförfrågan och definieringen av upphandlingsobjekt, valet av anbudsgivare och anbud, upphandlingsbesluten samt om rättsmedel. Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/17/EG om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster har genomförts genom den nationella upphandlingslagstiftningen. 

Syftet med upphandlingslagen är att effektivisera användningen av allmänna medel, främja upphandling av hög kvalitet och garantera jämlika möjligheter för företag och andra sammanslutningar att erbjuda varor, tjänster och byggentreprenader vid anbudsförfaranden för offentlig upphandling. Konkurrensutsättningen styrs av de principer som iakttas vid offentlig upphandling, vilka är bland annat principerna om likvärdig behandling och icke-diskriminering samt principerna om öppenhet och proportionalitet. De upphandlande enheterna ska också utnyttja konkurrensförhållandena. De upphandlande enheterna ska sträva efter att ordna sin upphandling så att den kan genomföras på ett så ekonomiskt och systematiskt sätt som möjligt samt i form av så ändamålsenliga helheter som möjligt med beaktande av miljöaspekterna. Ett centralt mål är att hitta den bästa lösningen med tanke på förhållandet mellan pris och kvalitet. I fråga om upphandlingsbehoven ska hänsyn också tas till kostnaderna under hela livscykeln. 

Utöver kraven på ekonomisk förmånlighet kan de upphandlande enheterna med iakttagande av de allmänna upphandlingsprinciperna även sätta upp andra samhälleliga mål för sina inköp. Typiska samhälleliga mål kan vara till exempel miljöaspekter och sociala aspekter samt aspekter som främjar innovation, sysselsättning eller jämställdhet. Det är bra att i avtalsvillkoren för upphandlingen ange de särskilda krav som påverkar upphandlingens innehåll och på så sätt även i omfattande grad informera om dessa krav i anbudshandlingarna. 

Enligt upphandlingslagen ska den upphandlande enheten anta det anbud som utifrån kriterier som är kopplade till föremålet för upphandlingen totalekonomiskt sett är det mest fördelaktiga eller det som har det lägsta priset. Enligt lagen kan den upphandlande enheten som kriterier vid bedömningen av den totalekonomiska fördelaktigheten dock använda till exempel kvalitet, pris, tekniska fördelar, estetiska och funktionella egenskaper, miljöegenskaper, driftskostnader, kostnadseffektivitet, eftermarknadsservice och tekniskt stöd, underhållsservice, leveransdag, leveranstid eller tid för fullgörandet eller livscykelkostnader. Vid bedömningen kan den upphandlande enheten också ta hänsyn till bl.a. kriterier som gäller uppfyllande av miljökrav. I princip kan den upphandlande enheten alltså vid fastställande av kraven på upphandlingsinnehållet förutsätta vilka miljövänliga egenskaper som helst, såvitt de har samband med upphandlingsobjektet, såvitt de inte ger den upphandlande enheten obegränsad valfrihet, såvitt de har nämnts i anbudshandlingarna och såvitt de i verkligheten inte diskriminerar eller favoriserar en viss anbudsgivare. 

Statsförvaltningens samordnade upphandling 

11 § i upphandlingslagen tillåter anskaffning av varor, tjänster eller byggentreprenader direkt utan förfarande för konkurrensutsättning via en inköpscentral, om inköpscentralen har följt upphandlingslagen. Enligt 2 mom. i paragrafen avses med inköpscentral en upphandlande enhet som anskaffar varor eller tjänster åt de upphandlande enheter som direkt eller indirekt äger den eller som sluter upphandlingskontrakt eller ramavtal om varor, tjänster eller byggentreprenader för dessa. Det förutsätts då att inköpscentralen utför de ovan nämnda uppgifterna och att den uttryckligen har grundats för att utföra dessa uppgifter eller att skötseln av dessa uppgifter har bestämts eller fastställts som centralens verksamhetsområde. 

Bestämmelser om centraliserad upphandling i statsförvaltningen finns i 22 a § i lagen om statsbudgeten (423/1988), där det anges att inom statsförvaltningen kan genom samordnad upphandling anskaffas för förvaltningen nödvändiga, sedvanliga varor och tjänster, sedvanlig datateknisk utrustning jämte programvara vilka är avsedda att användas i stor omfattning samt informationssystem som används gemensamt inom förvaltningen. Hansel Ab har hand om statens samordnade upphandling. Bestämmelser om bolagets verksamhet finns i lagen om Hansel Ab (1096/2008) (nedan Hansellagen). Hansel Ab ägs av staten och är i statens besittning. Bolaget är en sådan inköpscentral som avses i 11 § i upphandlingslagen och i 22 § i försörjningslagen och har till uppgift att åt andra upphandlande enheter anskaffa varor och tjänster och att sluta upphandlingskontrakt och ramavtal om varor och tjänster. I Hansellagen finns närmare bestämmelser om bolagets uppgifter och kunder. 

Genom finansministeriets beslut om samordnad upphandling inom statsförvaltningen (766/2006) bestäms om produkter som omfattas av den samordnade upphandlingen. Enligt 2 § i beslutet ansvarar enheten för kollektiv upphandling, Hansel Ab, för statsförvaltningens räkning för konkurrensutsättningen av de produkter och tjänster som omfattas av den samordnade upphandlingen. Hansel Ab ska informera de statliga ämbetsverken och inrättningarna om konkurrensutsättningar, upphandlingsbeslut, kontrakt som slutits, ibruktagandet av kontrakten och frågor som gäller tillämpningen av dem. 

Lagen om beaktande av energi- och miljökonsekvenser vid offentlig upphandling av fordon 

Lagen om beaktande av energi- och miljökonsekvenser vid offentlig upphandling av fordon (1509/2011) är den enda gällande speciallagen om offentlig upphandling som direkt förpliktar till beaktande av miljöaspekten och energieffektiviteten vid offentlig upphandling. Genom lagen har genomförts Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/33/EG om främjande av rena och energieffektiva vägtransportfordon. Enligt lagen kan energi- och miljökonsekvenserna beaktas som minimikrav som en del av de tekniska uppgifterna om upphandlingen eller som jämförelsekriterier för totalekonomisk fördelaktighet. Vid bedömningen av den totalekonomiska fördelaktigheten ska miljökostnaderna för ett fordon under hela dess livscykel beräknas. Till energi- och miljökonsekvenser av fordon i drift räknas energiförbrukning, koldioxidutsläpp samt utsläpp av kväveoxider, kolväten och partiklar. Dessutom får buller och lokala verkningar av utsläppen samt andra miljökonsekvenser beaktas. 

Regeringsprogrammet 

Enligt regeringsprogrammet för statsminister Juha Sipiläs regering är Finlands strategiska mål på tio års sikt att Finland är en föregångare inom bio- och kretsloppsekonomi samt miljöteknik. Regeringsperiodens spetsprojekt för kolfri, ren och förnybar energi på ett kostnadseffektivt sätt förutsätter att användningen av utsläppsfri, förnybar energi ökas på ett hållbart sätt så att dess andel under 2020-talet överstiger 50 procent och självförsörjningsgraden, som omfattar bl.a. torv, överstiger 55 procent. Viktiga mål är bl.a. att den offentliga sektorn uppmuntras till kolneutrala energilösningar samt att införandet av ny teknik prioriteras inom pilotprojekt i miljötekniksektorn. 

I regeringsprogrammet betonas också innovativa lösningar. Målet för spetsprojektet för skapande av en tillväxtmiljö för digital affärsverksamhet är att främja att innovations- och serviceplattformer uppstår i sektorer där den offentliga förvaltningen har en viktig roll för att marknaden ska fungera. Enligt spetsprojektet är sådana sektorer t.ex. trafik som service, hälso- och sjukvård, lärande och industriellt internet. Genom lagstiftningsåtgärder främjas ibruktagandet av ny teknik, digitalisering och nya affärskoncept. Målet är att 5 procent av all offentlig upphandling ska vara innovationsupphandling. 

1.3  Den internationella utvecklingen

Sverige 

I Sverige har artikel 6 i energieffektivitetsdirektivet om offentliga organs inköp samt de energieffektivitetskrav för statliga myndigheters inköp av produkter, tjänster och byggnader som nämns i bilaga III genomförts genom förordning (2014:480) om myndigheters inköp av energieffektiva varor, tjänster och byggnader. I förordningen finns paragrafer om tröskelvärden, inköp av energieffektiva varor, inköp av tjänster, inköp av byggnader eller ingående av hyresavtal, generella undantag och undantag för Sveriges försvar på det sätt som bestäms i energieffektivitetsdirektivet. Förordningen trädde i kraft den 6 juli 2015. 

Danmark 

I Danmark föreskrivs om offentliga organs energieffektiva inköp enligt artikel 6 i energieffektivitetsdirektivet genom förordningen Cirkulære om energieffektivisering i statens institutioner (nr 9477 af 02/07/2014). Ursprungligen utfärdade Klimat- och energiministeriet förordningen som en del av regeringes energiavtal i februari 2008, men förordningen ändrades senare i juli 2014 så att den motsvarar bestämmelserna i energieffektivitetsdirektivet. Ett centralt mål är att minska statsförvaltningens energiförbrukning med minst 14 procent från referensvärdet år 2006 senast år 2020. I förordningen finns dessutom bestämmelser om upphandling av energieffektiva produkter och tjänster, uppföljning av och rapportering om energiförbrukning, säkerställande att byggnader har hög energiprestanda samt framtagning och publicering av information om energi- och vattenförbrukning. Bilaga 1 till förordningen, som 6 § i förordningen hänvisar till, motsvarar bilaga III till energieffektivitetsdirektivet. 

Belgien 

I Belgien föreskris om energieffektivitet i viss offentlig upphandling genom förordningen Arrêté royal relatif aux exigences d’efficacité énergétique dans le cadre de certains marchés publics portant sur l’acquisition de produits, de services et de bâtiments – Koninklijk besluit betreffende de energie-efficiëntie-eisen in het kader van bepaalde overheidsopdrachten betreffende de verwerving van producten, diensten en gebouwen. Förordningen trädde i kraft den 13 juli 2014 och genom den genomfördes artikel 6 i energieffektivitetsdirektivet samt de relaterade bestämmelserna i bilaga III. I förordningen finns i enlighet med direktivet bestämmelser om energieffektivitet hos produkter och byggnader vid inköp som överstiger tröskelvärdena. Dessutom föreskrivs i förordningen om frivilliga åtgärder med hjälp av vilka centralförvaltningsmyndigheter samt andra offentliga organ kan göra energieffektiva inköp även om tröskelvärdena inte överstigs. Försvarsmaktens inköp omfattas inte av förordningen. 

1.4  Bedömning av nuläget

Bestämmelserna i energieffektivitetsdirektivet har genomförts nationellt huvudsakligen genom energieffektivitetslagen, elmarknadslagen (588/2013), naturgasmarknadslagen (588/2000) samt lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden (590/2013). Enligt Europeiska kommissionens motiverade yttrande till Finland har Finland dock inte i tillräcklig grad genomfört definitionerna i artikel 2 och förpliktelserna i fråga om offentliga organs inköp enligt artikel 6. Finland har i sitt svar meddelat att energieffektivitetslagen behöver ändras till denna del och att de bestämmelser som behövs ska fogas till lagen. 

När det gäller lagstiftningen om offentlig upphandling, har en totalrevidering av upphandlingsregleringen beretts vid arbets- och näringsministeriet. Totalreformen syftar till att genomföra EU:s nya upphandlingsdirektiv. Upphandlingsdirektivpaketet, dvs. Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG (nedan direktivet om offentlig upphandling) samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/25/EU om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster och om upphävande av direktiv 2004/17/EG, antogs den 26 februari 2014. Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om upphandlingsförfarandet (RP 108/2016 rd) lämnades till riksdagen den 22 juni 2016. Det uppskattas att den nya lagstiftningen träder i kraft mot slutet av 2016. 

Enligt betänkandet från arbetsgruppen för beredning av en totalreform av upphandlingslagen (Arbets- och näringsministeriets publikationer. Konkurrenskraft 37/2015, nedan betänkandet) är avsikten att i den nya upphandlingslagen utgående från upphandlingsdirektiven klarlägga bland annat hur de upphandlande enheterna kan främja miljöskydd och hållbar utveckling. Offentlig upphandling har redan länge ansetts vara ett effektivt verktyg för att uppnå de samhälleliga målen, eftersom de upphandlande enheterna representerar en central köpkraft på många betydande marknader. Enligt betänkandet finns det ett klart behov av att skapa klarhet i lagstiftningen när det gäller beaktande av miljöaspekter och sociala aspekter i den offentliga upphandlingen, även om beaktandet av dessa aspekter har blivit vanligare redan efter ikraftträdandet av den gällande upphandlingslagstiftningen. I betänkandet konstateras att det i den föreslagna lagen ska klarläggas hur de upphandlande enheterna kan främja miljöskydd och hållbar utveckling och samtidigt säkerställa att det bästa förhållandet mellan pris och kvalitet fås i upphandlingskontrakten. 

En klar ambition i den nationella regleringen och EU:s reglering av offentlig upphandling är att stödja fullgörandet av energieffektiva, miljövänliga och innovativa inköp. Speciellt ökningen av energieffektiviteten genom ny teknik och innovativa lösningar är av central betydelse. Således är det viktigt att främja innovativa och miljövänliga inköp, då strävan är att i omfattande grad öka energieffektiviteten i samhället. I nuläget ingår emellertid inte en egentlig förpliktelse att uppnå energieffektivitet i offentlig upphandling i den nationella lagstiftningen, med undantag för lagen om beaktande av energi- och miljökonsekvenser vid offentlig upphandling av fordon. 

Energieffektivitetskraven för produkter, tjänster och byggnader enligt energieffektivitetsdirektivet lämpar sig inte för att bli fogade till den nya upphandlingslagen, eftersom det i upphandlingslagen föreskrivs om förfarandet vid offentlig upphandling. Avsikten är inte att genom upphandlingslagen föreskriva om förpliktelser som bestämmer upphandlingsinnehållet. Energieffektivitetsdirektivet förutsätter dock att medlemsstaterna säkerställer att centralförvaltningsmyndigheter upphandlar endast energieffektiva produkter, tjänster ja byggnader. I direktivet finns noggranna bestämmelser om upphandlingsobjekten samt om de krav på energieffektivitet som ställs på dem. 

Statsrådets principbeslut om energieffektivitet förutsätter att den offentliga sektorn föregår med gott exempel när det gäller att främja energieffektivitet. Principbeslutet om cleantech-lösningar förutsätter i sin tur konkretare åtgärder i synnerhet i fråga om energi, trafik, byggverksamhet, energianvändande utrustning samt tjänster. Enligt den riktlinje som anges i kommissionens motiverade yttrande är principbesluten dock inte tillräckliga för att uppfylla bestämmelserna om offentliga organs inköp i artikel 6 i energieffektivitetsdirektivet.