Ordnandet av social- och hälsovården hör än så länge till kommunernas uppgift. Kommunen ansvarar för finansieringen av tjänsterna och för att de lagstadgade social- och hälsovårdstjänsterna är tillgängliga och att det finns tillräckligt med resurser för att ordna dem. 

Det föreskrivs om organiseringsansvaret för socialvården i socialvårdslagen från 1982. Genom den nya socialvårdslagen (1301/2014) upphävdes största delen av socialvårdslagen från 1982, men bestämmelserna om förvaltning och ordnande av socialvård i 2 kap. i lagen från 1982 förblev dock, i likhet med några andra bestämmelser, i kraft jämsides med den nya socialvårdslagen. I den nya socialvårdslagen som ska tillämpas på den kommunala socialvården finns det bestämmelser om främjande av välfärd, om socialservice, om tillhandahållande av socialvård, om säkerställande av kvaliteten på tjänsterna och om sökande av ändring i socialvårdsbeslut. 

Med stöd av 6 § i socialvårdslagen från 1982 ska de uppgifter som enligt socialvårdslagen ansluter sig till verkställigheten av socialvården samt de uppgifter som enligt någon annan lag åligger socialnämnden eller något annat motsvarande organ skötas av ett eller flera kollegiala organ som utses av kommunen. Ett i 6 § i 1982 års socialvårdslag avsett organs lagstadgade beslutanderätt och rätt att föra talan kan under de förutsättningar som anges närmare i lag genom en instruktion delegeras till tjänsteinnehavare som är underställda organet, frånsett beslut om vård oberoende av egen vilja. En socialarbetare som organet har förordnat att sköta uppgiften har med stöd av 12 § i den lagen rätt att enligt de grunder som organet fastställt och enligt dess allmänna anvisningar på organets vägnar även i brådskande fall besluta om vård oberoende av egen vilja och därtill anslutna andra åtgärder och att i dessa fall själv eller genom ombud föra organets talan. 

Enligt socialvårdslagen ska kommunen ha yrkesutbildad personal inom socialvården för uppgifter i samband med verkställigheten av denna. Kommunen ska till sitt förfogande ha tjänster som tillhandahålls av en tjänsteinnehavare som deltar i klientarbetet och har yrkesmässig behörighet som socialarbetare. Det föreskrivs om behörigheten för personalen inom socialvården i lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården (817/2015). Lagen gäller både den offentliga och den privata social- och hälsovården. 

Den nuvarande barnskyddslagen trädde i kraft den 1 januari 2008. Syftet med barnskyddet är att trygga barnets rätt till en trygg uppväxtmiljö, en harmonisk och mångsidig utveckling samt till särskilt skydd. Kommunen ska med stöd av barnskyddslagen se till att både förebyggande barnskydd och barn- och familjeinriktat barnskydd till sin innebörd och omfattning ordnas så som behovet i kommunen förutsätter. Det organ som avses i 6 § i socialvårdslagen sköter uppgifter i anslutning till verkställigheten av barnskyddet i kommunen. 

Barnskyddslagens 12 § förpliktar kommunen att göra upp en välfärdsplan för barn och unga. Planen, som görs upp åtminstone för varje fullmäktigeperiod, ska innehålla uppgifter bland annat om resurser som ska reserveras för barnskyddet och om ordnande av samarbete mellan olika myndigheter samt sammanslutningar och anstalter som producerar tjänster för barn och unga. Samarbete är viktigt, eftersom barnskyddsbehovet i hög grad påverkas av hur de övriga social- och hälsovårdstjänsterna och till exempel stödet för skolgången fungerar och av tillgången på dem. Om de andra tjänsterna är otillräckliga eller otillgängliga, kan det leda till att barnens och familjernas problem blir komplexare och att servicebehovet inom barnskyddet ökar. 

Social- och hälsovårdsreformen 

Republikens president har stadfäst lagarna om social- och hälsovårdsreformen den 29 juni 2021. Reformens införandelag (lag om genomförande av reformen av social- och hälsovården och räddningsväsendet och om införande av den lagstiftning som gäller reformen 616/2021, RP 241/2020) trädde i kraft den 1 juli 2021 och då inrättades också välfärdsområdena som offentligrättsliga samfund och juridiska personer. Organiseringsansvaret för social- och hälsovårdstjänsterna, inklusive barnskyddstjänsterna, överförs dock först från och med 2023 på välfärdsområdena. Välfärdsområdena bildas i huvudsak utifrån den nuvarande landskapsindelningen. Landskapet Nyland indelas i fyra välfärdsområden och utöver dessa ordnas tjänster av Helsingfors stad. Dessutom har HUS-sammanslutningen organiseringsansvar för de uppgifter inom den specialiserade sjukvården som föreskrivs för den i lag och som överenskommits i organiseringsavtalet för HUS. Temporära beredningsorgan bereder välfärdsområdenas verksamhet. 

Barnskyddet utgår från barnets behov och dess viktigaste princip är att trygga barnets bästa. Tillgodoseendet av barnets bästa förutsätter att verksamheten utgår från barnet. Inom barnskyddet ska varje beslut eller avgörande som gäller barnet vara motiverat ur barnets synvinkel. Den socialarbetare som utsetts för barnet inom det barn- och familjeinriktade barnskyddet övervakar att barnets bästa tillgodoses. 

Att stödja familjen och föräldrarna är en annan central princip inom barnskyddet. Barnets föräldrar och andra vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets välfärd och de ska agera i enlighet med principen om barnets bästa. Myndigheter som arbetar med barn och familjer ska stödja och hjälpa föräldrar, vårdnadshavare och andra personer som svarar för barnets vård och fostran i deras uppgift som fostrare. Det är barnskyddets skyldighet och i sista hand ansvar att sörja för barnets välfärd, om barnet inte kan garanteras tillräcklig trygghet och tillgodoseende av sina rättigheter i familjen. Respekten för familjelivet är en av barnskyddets bärande principer också inom vården utom hemmet. I fråga om omhändertagna barn ska målet i regel vara en återförening med den biologiska familjen. 

Den tredje principen är delaktighet, vilket betyder möjligheten att själv delta i skötseln av ärenden som är viktiga för en själv och som påverkar ens eget liv. Man ska stödja att både föräldrarna och barnen deltar i det arbete som gäller dem själva och i beslutsfattandet. Klienterna ska ha information om sina rättigheter så att de kan utöva dessa och vid behov söka ändring i beslut som gäller dem själva. Inom barnskyddet ska man särskilt se till att barnets åsikter blir hörda och tas i beaktande. Barnet har rätt att uttrycka eller inte uttrycka sin åsikt i ett ärende som gäller barnet själv. En myndighet är alltid skyldig att ta barnets åsikter och önskemål i beaktande när den sköter och fattar beslut i ärenden som gäller barnet. 

I enlighet med likställighetsprincipen ska barnskyddet se till att alla barn garanteras jämlika möjligheter för liv och utveckling. Barn ska bemötas som jämlika individer och de ska ha rätt till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller dem själva. Barnens rättigheter är desamma för alla barn, oberoende av familjerättslig ställning och social eller etnisk bakgrund. Ålder, kön, modersmål och kulturell och religiös bakgrund ska beaktas individuellt. 

Enligt proportionalitetsprincipen ska de medel som myndigheterna använder för att hjälpa stå i rätt proportion till målen för att hjälpa klienten. Barnskyddet verkar i gränsområdet mellan stöd och kontroll: överdrivet kraftiga medel får inte användas, men medlen ska å andra sidan vara sådana att de ger tillräckligt med stöd och hjälp för klienten. Man ska inte ingripa i en familjs interna angelägenheter alltför lättvindigt, men en familj och ett barn som är i behov av hjälp måste ändå kunna identifieras i tillräckligt god tid. 

Planmässighetsprincipen betyder för det första att de tjänster som behövs inom barnskyddet är tillgängliga och att de genomförs utifrån klienternas behov. Det är kommunens skyldighet att ansvara för den här uppgiften. För det andra innebär den att arbetsprocessen inom det barn- och familjeinriktade barnskyddet i fråga om öppenvården, vården utom hemmet och eftervården alltid bygger på en utförlig klientplan och på att planen upprepade gånger följs upp och bedöms. 

Barnskyddets tjänster ska ges i rätt tid. De ska på ett ändamålsenligt sätt svara mot barnets och familjens behov, fungera på ett samordnat sätt och trygga tillgodoseendet av barnets bästa. Inom det barn- och familjeinriktade barnskyddet ska tillvägagångssättet i första hand innebära stödåtgärder inom öppenvården, om inte barnets bästa kräver annat. När ett barn behöver vård utom hemmet och det är förenligt med barnets bästa, ska vården utom hemmet ordnas utan dröjsmål på det sätt som är mest lämpligt för barnet. 

I kvalitetsrekommendationen för barnskyddet har också växelverkan, kvalitet i yrkespersonalens arbete samt ansvarsfulla beslut och verksamhetskultur angetts som principer som styr barnskyddsarbetet. 

I 4 a § i barnskyddslagen föreskrivs det om barnets rätt till en balanserad utveckling och välfärd. Barnskyddet ska säkerställa en god vård och fostran av barnet, en med hänsyn till barnets ålder och utvecklingsnivå behövlig tillsyn och omsorg samt barnets rätt till en balanserad utveckling och välfärd i enlighet med vad som föreskrivs i 1 § i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt (361/1983). 

Barn- och familjeinriktat barnskydd ordnas som öppenvård, vård utom hemmet och eftervård. Syftet med stödåtgärderna inom barnskyddets öppenvård är att främja och stödja ett barns positiva utveckling samt stödja och stärka förmågan och möjligheterna att fostra hos föräldrarna, vårdnadshavarna och personer som svarar för barnets vård och fostran samt att förebygga behovet av placeringar utom hemmet, när det med tanke på barnets eget bästa är motiverat. Stödåtgärder inom öppenvården ska vidtas utan dröjsmål, när behovet av barnskydd har konstaterats och de vidtas i den mån det är möjligt i samarbete med barnet samt föräldrarna, vårdnadshavarna eller andra personer som svarar för barnets vård och fostran. Stödåtgärderna är systematiska och vad som ska ingå i dem fastställs i barnets klientplan tillsammans med barnet och de vuxna som tar hand om barnet. Stödåtgärderna kan till exempel vara intensifierat familjearbete eller familjerehabilitering. Barnet kan också placeras kortvarigt som en stödåtgärd inom öppenvården. 

Grunden för vård utom hemmet kan vara att brister i omsorgen om barnet eller andra uppväxtförhållanden hotar att allvarligt äventyra barnets hälsa eller utveckling. Ett annat skäl kan vara att barnet allvarligt äventyrar sin hälsa eller utveckling genom att använda berusningsmedel, genom en brottslig gärning som inte kan anses obetydlig eller genom annat liknande beteende. Av kravet på att åtgärderna ska vara proportionerliga följer emellertid att omhändertagande och vård utom hemmet kan tillgripas endast om åtgärderna inom öppenvården har visat sig vara otillräckliga eller inte är lämpliga eller möjliga för omsorg i enlighet med barnets bästa och om vården utom hemmet bedöms motsvara barnets bästa. 

Vård utom hemmet kan ordnas som familje- eller anstaltsvård eller på något annat sätt som motsvarar barnets behov. I barnskyddslagen finns också bestämmelser om att ett barn tillfälligt kan placeras i sina föräldrars eller någon annan vårdnadshavares vård och fostran och på fängelsets familjeavdelning för att vårdas och fostras av sin förälder som är häktad eller avtjänar ett fängelsestraff. 

Av klienterna inom den eftervård som tillhandahålls efter det att en placering i vård utom hemmet eller i långvarig öppenvård har avslutats har merparten uppnått myndighetsåldern. Enligt barnskyddslagen ska eftervård dock alltid ordnas sedan en placering i vård utom hemmet eller i långvarig öppenvård avslutats oberoende av barnets ålder. Bestämmelsen i barnskyddslagens 13 b § om den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter gäller enbart barn i åldern 0–17 år. Ärenden för en ung person som uppnått myndighetsåldern och är i eftervård kan skötas av en socialarbetare eller av en annan yrkesutbildad person inom socialvården. Behoven hos de unga som uppnått myndighetsåldern tillgodoses med hjälp av delvis andra medel än för barn. De som sköter ärenden för unga som uppnått myndighetsåldern fattar inte beslut och har inte heller det ansvar som hör till vården utom hemmet. 

Den viktigaste uppgiften för den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter är att stå på barnets sida och finnas till för barnet under hela klientprocessen. För ett barn som vårdas utom hemmet är den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter en betydelsefull person, eftersom socialarbetaren kan fatta beslut om vården utom hemmet och övervakar tillgodoseendet av barnets bästa. För barnen leder ett orimligt antal klienter till att socialarbetaren är oanträffbar eller i värsta fall till att barnen inte alls vet vem som ansvarar för deras angelägenheter eller vem de kan kontakta i egna ärenden. I synnerhet har barnen fått uppleva de negativa konsekvenserna av den stora omsättningen på socialarbetare. Barnen har känt att det fattas beslut om deras ärenden utan att deras förhållanden och åsikter har beaktats, eftersom socialarbetarna inte har tid att skapa en relation till dem eller lära känna dem. 

Av yrkespersoner inom socialvården krävs utbildning som är godkänd inom området, yrkespersonerna övervakas och det förväntas att de uppdaterar sitt kunnande samt utvecklas kontinuerligt. Därtill behövs stabilt etiskt kunnande. Socialarbetet inom barnskyddet styrs förutom av lagen, även av yrkesetiska principer. Den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter ska utan hänsyn till sina värderingar respektera klientens och familjens rätt att fatta egna beslut under förutsättningen att dessa inte utgör ett hot för barnets trygga uppväxt och utveckling. Vardagen, värderingarna och etiken – Etiska riktlinjer för yrkespersonen inom det sociala området. 2017. Talentia. 

I enlighet med 27 § i barnskyddslagen börjar en klientrelation inom barnskyddet när en socialarbetare utifrån en bedömning av servicebehovet konstaterar att barnets uppväxtförhållanden äventyrar eller inte tryggar barnets hälsa eller utveckling, eller barnet genom sitt beteende äventyrar sin hälsa och utveckling, och barnet behöver tjänster och stödåtgärder enligt barnskyddslagen. En klientrelation inom barnskyddet börjar också då när brådskande åtgärder vidtas för att trygga barnets hälsa och utveckling till följd av att ett barnskyddsärende inletts eller när barnet eller barnets familj annars får service eller annat stöd som avses i barnskyddslagen innan bedömningen av servicebehovet blivit färdig. 

I det beslutsfattande som sker under en klientrelation inom barnskyddet har de tjänsteinnehavare som bestäms i 13 § och 13 b § i barnskyddslagen en central ställning. I 13 b § krävs att det för varje barn som är klient inom barnskyddet ska utses en socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter och socialarbetaren ska vara en sådan yrkesutbildad person som avses i lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården (817/2015). En person som i Finland har avlagt högre högskoleexamen i vilken det ingår eller utöver vilken personen har genomfört huvudämnesstudier i socialt arbete eller universitetsstudier i socialt arbete motsvarande ett huvudämne, beviljas av Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården på ansökan rätt att utöva socialarbetaryrket som legitimerad yrkesutbildad person. Barnskyddsarbetet utförs främst av socialarbetarna och socialhandledarna tillsammans med övriga yrkespersoner. I barnskyddslagen är dock vissa uppgifter och åtgärder begränsade att utföras endast av en socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter och de kan inte överföras till exempel på en yrkesutbildad person som avlagt socionomexamen som yrkeshögskoleexamen. 

I ärenden som gäller brådskande placeringar enligt 38 § 1 mom. och avslutande av brådskande placeringar enligt 39 § 1 mom. utövas enligt 13 § 1 mom. beslutanderätten av en socialarbetare i tjänsteförhållande som förordnats av det organ som ansvarar för socialvården. Den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter kan utöva beslutanderätt i sådana ärenden utifrån ett förordnande. Enligt 13 § 2 mom. ska en i kommunens instruktion angiven ledande tjänsteinnehavare inom socialvården som uppfyller kraven i 46 a § 1 mom. i socialvårdslagen, eller någon annan socialarbetare som står i tjänsteförhållande och som förordnats av den ledande tjänsteinnehavaren, fatta beslut i ärenden som gäller förlängning av en sådan brådskande placering av barn som avses i 38 § 3 mom. i denna lag, sådant omhändertagande och därtill ansluten vård utom hemmet som avses i 43 § 1 mom., sådana ändringar av platsen för vård utom hemmet som enligt 43 § 3 mom. sker under den tid ett omhändertagande eller en brådskande placering varar och avslutande av omhändertaganden enligt 47 §. En ledande tjänsteinnehavare eller en av denna förordnad tjänsteinnehavare gör även ansökningar som gäller undersökning av barn enligt 28 § samt omhändertagande och därtill ansluten vård utom hemmet enligt 43 § 2 mom. 

I 13 § 3 mom. föreskrivs att tjänsteinnehavaren i de ärenden som avses ovan i 2 mom. ska vara någon annan än den socialarbetare som enligt 13 b § ansvarar för barnets angelägenheter. En tjänsteinnehavare som har fattat beslut om brådskande placering av barnet i enlighet med 38 § 1 mom. kan inte fatta beslut om förlängning av brådskande placering av barnet. I 4 mom. finns en informativ hänvisning till 11 kap. där det finns bestämmelser om den tjänsteinnehavare som beslutar om begränsningar och begränsande åtgärder. 

En ledande tjänsteinnehavare inom socialvården har en central uppgift i förhållande till den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter. Så som tidigare beskrivits är vissa beslut inom barnskyddet sådana att en ledande tjänsteinnehavare inom socialvården eller en av denna förordnad annan socialarbetare i tjänsteförhållande kan fastställa besluten sedan den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter berett ärendet. Beredningen av ärendet kräver kännedom om barnets individuella situation och för vissa beslut bland annat att hörande ordnas. 

Kompetenskraven när det gäller kunskaperna är omfattande för socialarbetet inom barnskyddet. Socialarbetarna ska känna till barnets rättigheter och kunna fokusera på barnets bästa i alla arbetsfaser. De måste ha mångsidig kunskap om barnets utveckling, psykiska störningar och trauman samt riskfaktorer och skyddande faktorer när det gäller barnets utveckling. I socialarbetet krävs också förståelse för hur ojämlikhet påverkar barn och familjer samt förmåga att ta hänsyn till dessa infallsvinklar i arbetet. Socialarbetarna måste i hög grad känna till nätverken för social- och hälsovårdstjänsterna och de övriga viktigaste tjänsterna när det gäller barnen och familjerna och kunna agera i samarbete med experter från olika områden. 

Interaktionsförmåga är en viktig färdighet i klientarbetet och med hjälp av den skapas en förtroendefull och tvåsidig klientrelation med barnet och barnets familj. Socialarbetarna måste klara av att reflektera både över barnets situation och över sitt eget och teamets arbete samt att hela tiden lära sig nya saker. Arbetstagarna måste kunna möta olikheter och arbeta med personer som kommer från olika kulturer. 

Juridiskt kunnande om barnskydd och barns rättigheter, kännedom om faktorer som påverkar barns uppväxt och utveckling samt reflekterande färdigheter är viktigt, liksom administrativa kunskaper. Vid sidan om bestämmelserna i barnskyddslagen följer man vid behandlingen och beslutsfattandet av ärenden enligt barnskyddslagen förvaltningslagen (434/2003) och andra allmänna förvaltningslagar. Socialarbetarna måste känna till principerna för gott förvaltningsförfarande och kunna agera på ett öppet sätt i förhållande till klienterna. De måste vara väl förtrogna med de lagar och författningar som styr arbetet och i beslutsfattandet måste de beakta parternas rättsskydd. I 31 § 1 mom. i förvaltningslagen förutsätts att en myndighet ska se till att ett ärende utreds tillräckligt och på behörigt sätt. Myndigheten ska i detta syfte skaffa den information och den utredning som behövs för att ärendet ska kunna avgöras. När det gäller barn som är klienter inom barnskyddet är det den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter som ska fullgöra denna skyldighet. 

I synnerhet när vård utom hemmet ska ordnas och ett omhändertagande av ett barn beredas är det viktigt att den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter har juridisk kompetens och de kunskapsmässiga kraven är omfattande. Den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter svarar för bedömningen av förutsättningarna för att omhänderta barnet och för att ordna vård utom hemmet enligt barnets individuella behov. Det innebär ett betydande ansvar att låta samhället ta ansvar för ett barns fostran och det kräver intensivt samarbete med barnet och dess närstående. Den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter bereder ärenden som gäller omhändertagande av barn och placering i vård utom hemmet. Som stöd för beredningsarbetet ska det finnas tillgång till juridisk expertis samt annan expertis som behövs i barnskyddsarbetet, såsom en multiprofessionell expertgrupp. Om barnets vårdnadshavare eller ett barn som fyllt 12 år motsätter sig omhändertagandet eller den därtill anslutna placeringen i vård utom hemmet, får beslutet inte fattas av socialförvaltningen. Då gör en ledande tjänsteinnehavare inom socialvården eller en av denna förordnad tjänsteinnehavare en ansökan som gäller omhändertagande till förvaltningsdomstolen. Den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter bereder ansökan. 

Till uppgifterna för socialarbetare inom barnskyddet hör också strukturellt socialt arbete som det finns bestämmelser om i 7 § i socialvårdslagen. Genom strukturellt socialt arbete ska socialarbetarna inom barnskyddet se till att information om barnens och familjernas sociala välfärd och sociala problem förmedlas och sakkunskapen inom socialvården utnyttjas för att främja välfärd och hälsa. Det strukturella sociala arbetet omfattar produktion av information och åtgärdsförslag som bygger på klientarbetet inom barnskyddet och som gäller klienternas behov och behovens samhälleliga kopplingar, servicesystemets funktionalitet samt utveckling av kommuninvånarnas boende- och närmiljöer. Även samarbete med de andra kommunala sektorerna och privata serviceproducenter och organisationer är viktigt för att utveckla det lokala sociala arbetet samt det övriga utbudet av service och stöd. 

Tabell 2. Uppgifter och förpliktelser för socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter 

En socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter har ett betydande ansvar att övervaka barnets bästa och främja barnets rättigheter. Fastställandet av vad som är barnets bästa och beslutsfattande i enlighet med detta förutsätter att socialarbetaren, förutom bred kompetens, har tillräckligt med tid att lära känna barnet och dess förhållanden. 

För kommunerna är det möjligt att organisera barnskyddsverksamheten på olika sätt. Deras olika sätt att organisera socialarbetet inom barnskyddet kan beskrivas med hjälp av tre olika modeller, men i praktiken kan olika mellanformer av de här modellerna tillämpas. I synnerhet i de större kommunerna utförs differentierat socialarbete inom barnskyddet. I mellanstora och små kommuner förekommer ofta antingen integrerat socialarbete inom barnskyddet eller integrerat socialt arbete. 

I en del kommuner är socialarbetet inom barnskyddet organiserat i enlighet med de uppgifter som det föreskrivs om i barnskyddslagen, så att socialarbetarna specialiserar sig på ett visst delområde inom barnskyddet. Socialarbetet inom barnskyddet har kunnat ordnas genom att man differentierar olika faser inom det barn- och familjeinriktade barnskyddet, till exempel genom att dela in barnskyddsprocessen i faser för öppenvård, vård utom hemmet och eftervård. I den här modellen ordnas bedömningen av servicebehovet och socialvårdslagens tjänster ofta vid olika enheter. 

Barnskyddet har också kunnat organiseras som så kallat integrerat socialarbete inom barnskyddet. I den här modellen utför de anställda inom det barn- och familjeinriktade barnskyddet socialarbete inom öppenvård, vård utom hemmet och eftervård. Bedömningen av servicebehovet och socialvårdslagens tjänster är också inom denna modell differentierade från barnskyddet, men i övrigt ansvarar samma socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter för hela barnskyddsprocessen. 

Särskilt i mindre kommuner kan det integrerade sociala arbetet innefatta också andra socialtjänster än barnskyddet. Då kan den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter utöver klientrelationerna inom barnskyddet också ansvara för klienter från andra tjänster (service för befolkningen i arbetsför ålder, äldreomsorg m.fl.). 

Social- och hälsovården är en bransch som är riskutsatt. Det är svårt att göra en branschspecifik övergripande granskning av arbetsolycksfallsstatistiken, eftersom sektorn i statistiken är uppdelad på flera olika huvudbranscher. Olycksfallsfrekvensen inom sektorn har dock ökat stadigt och år 2013 överskred den genomsnittliga frekvensnivån för alla sektorer. Bland yrkesutbildade personer inom social- och hälsoområdet ersätts cirka 200–300 fall av misshandel av arbetsolycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringen årligen. Av detta antal går det inte att specificera hur olycksfallen är fördelade mellan olika yrken och yrkestitlar inom socialsektorn. 

Arbetarskyddslagen (738/2002) tillämpas enligt 2 § i den lagen på arbete som utförs på grundval av arbetsavtal samt på arbete som utförs i tjänsteförhållande eller därmed jämförbar offentligrättslig anställning. Det föreskrivs om arbetsgivarens allmänna omsorgsplikt i 8 §, enligt vilken arbetsgivaren är skyldig att genom nödvändiga åtgärder sörja för arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet. Socialarbetarna inom barnskyddet råkar ut för hotfulla situationer i sitt arbete och de kan innefatta fysiskt, psykiskt eller annat våld eller risk för våld. Enligt 27 § i arbetarskyddslagen måste arbetsgivaren vidta särskilda åtgärder för att avvärja risken för våld. I arbete som är förknippat med en uppenbar risk för våld ska arbetet och arbetsförhållandena ordnas så att risken för våld och våldssituationer i mån av möjlighet förebyggs. På arbetsplatsen ska då finnas sådana ändamålsenliga säkerhetsarrangemang som behövs för att förhindra eller begränsa våldet samt möjlighet att larma hjälp. 

Till sådan företagshälsovård som arbetsgivaren ska ordna hör enligt 12 § i lagen om företagshälsovård (1383/2001) i enlighet med god företagshälsovårdspraxis att utreda och utvärdera hälsan och säkerheten i arbetet och arbetsförhållandena genom upprepade arbetsplatsbesök och andra metoder inom företagshälsovården med beaktande av arbetets belastning, arbetsarrangemangen samt risken för olycksfall och våld liksom även beaktande av dessa faktorer då arbetet, arbetsmetoderna och arbetslokalerna planeras samt vid förändringar i arbetsförhållandena. 

Tillsynsmyndigheter för social- och hälsovården är riksdagens justitieombudsman och justitiekanslern i statsrådet som de högsta laglighetsövervakarna, Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira), regionförvaltningsverken och kommunerna. Tillgodoseendet av socialvårdsklienters rättigheter säkerställs också genom systemet med socialombudsmän. 

Myndigheternas förhandskontroll verkställs genom anmälnings- och tillståndsförfaranden. Andra metoder för förhandskontroll och styrning är bland annat kommunikation, resursstyrning (statsunderstöd), informationsstyrning, styrnings- och inspektionsbesök, rådgivning, utbildning och konsultation. Efterhandskontrollen baserar sig i huvudsak på klagomål till tillsynsmyndigheterna och andra anmälningar om upptäckta missförhållanden. Utöver tillsyn som grundar sig på utomstående initiativ utför tillsynsmyndigheterna också övervakning på eget initiativ i form av inspektioner och olika utredningar. 

Enligt 108 och 109 § i grundlagen ska justitiekanslern i statsrådet och riksdagens justitieombudsman övervaka att domstolarna och andra myndigheter samt tjänstemännen, offentligt anställda arbetstagare och också andra, när de sköter offentliga uppdrag, följer lag och fullgör sina skyldigheter. Tillgodoseendet av de grundläggande och mänskliga rättigheterna är ett viktigt objekt för tillsynen. 

Närmare bestämmelser om de högsta laglighetsövervakarnas behörighet och tillsynsansvar finns i lagen om riksdagens justitieombudsman (197/2002) och i lagen om justitiekanslern i statsrådet (193/2000). Både justitiekanslern och justitieombudsmannen utövar tillsyn genom att behandla skriftliga klagomål som riktas till dem och ta upp ärenden till behandling på eget initiativ. Båda har rätt att på eget initiativ verkställa inspektioner hos myndigheter, inrättningar och andra verksamhetsenheter som omfattas av deras tillsynsbehörighet. Riksdagens justitieombudsman ska i synnerhet inspektera fängelser och andra slutna inrättningar för att övervaka hur de intagna behandlas. 

Det finns bestämmelser i ett flertal olika lagar om behörigheten för andra myndigheter som övervakar socialvården. Den allmänna planeringen, styrningen och övervakningen av den offentliga och den privata socialvården hör till social- och hälsovårdsministeriets uppgifter. I praktiken omfattar ministeriets styrning utöver beredning av ny lagstiftning bland annat information och utbildning om lagstiftningen samt i vissa fall utarbetande av rekommendationer och handböcker för dem som ordnar och producerar tjänster. Ministeriet styr också genom resultatavtal de ämbetsverk och inrättningar som lyder under ministeriet. 

I egenskap av centralt ämbetsverk som lyder under social- och hälsovårdsministeriet styr Valvira regionförvaltningsverkens verksamhet i syfte att förenhetliga deras verksamhetsprinciper, förfaringssätt och beslutspraxis vid styrningen och övervakningen av den offentliga och den privata socialvården. Dessutom styr och övervakar Valvira den offentliga och den privata socialvården i synnerhet när det är fråga om principiellt viktiga eller vittsyftande ärenden, ärenden som gäller flera regionförvaltningsverks verksamhetsområde eller hela landet eller ärenden som regionförvaltningsverket är jävigt att behandla. Valvira har också flera andra särskilt föreskrivna tillstånds- och tillsynsuppgifter som hänför sig till socialvården. 

Regionförvaltningsverket ska inom sitt verksamhetsområde styra och övervaka den offentliga och privata socialvården. Bestämmelser om regionförvaltningsverkens uppgifter och behörighet vid styrningen och övervakningen av socialvården finns förutom i lagarna om social- och hälsovården även i lagen om regionförvaltningsverken (896/2009) och i kommunallagen. Tillsynen är i första hand laglighetskontroll som gäller bland annat tillgången till tjänster och fullgörandet av kommunens skyldighet att ordna tjänster samt tillsyn över att de procedurbestämmelser som föreskrivs i lag följs. Vid sidan av laglighetskontrollen bedöms också verksamhetens ändamålsenlighet och kvalitet. 

Valvira och regionförvaltningsverken styr och övervakar socialvården genom informationsstyrning och annan förhandskontroll samt genom efterhandskontroll. Tillsynen över socialvården genomförs också systematiskt i enlighet med de mål för tillsynen som skrivits in i resultatavtalen mellan social- och hälsovårdsministeriet och tillsynsmyndigheterna. För den systematiska övervakningen utarbetas i allmänhet ett tillsynsprogram där kriterierna, förfaringssätten och arbetsfördelningen för tillsynen fastställs. 

Kommunen har det primära ansvaret för lagligheten, kvaliteten och ändamålsenligheten i de social- och hälsovårdstjänster som den ansvarar för att ordna. De kollegiala organ som kommunfullmäktige har valt och som avses i 6 § 1 mom. i socialvårdslagen och 6 § 1 mom. i folkhälsolagen övervakar verksamheten för underlydande tjänsteinnehavare och övrig kommunal personal. Kommunens och samkommunens egna verksamhetsenheter ansvarar i första hand själva för att de tjänster som de producerar är ändamålsenliga. När kommunen och samkommunen skaffar tjänster från en privat tjänsteproducent är de skyldiga att försäkra sig om att tjänsterna motsvarar den nivå som förutsätts av motsvarande kommunala verksamhet. Dessutom ansvarar de privata tjänsteproducenterna för kvaliteten på de tjänster de tillhandahåller. Enligt 6 § i lagen om privat socialservice och 6 § i lagen om privat hälso- och sjukvård ska de se till att egenkontroll ordnas. En producent av privat socialservice ska utarbeta en plan för egenkontroll för att säkerställa att verksamheten är ändamålsenlig. 

I femte kapitlet i socialvårdslagen föreskrivs det om säkerställande av kvaliteten på tjänsterna. Enligt 47 § i den lagen ska en verksamhetsenhet inom socialvården eller en annan aktör som ansvarar för den samlade verksamheten göra upp en plan för egenkontroll för att säkerställa socialvårdens kvalitet, säkerhet och ändamålsenlighet. Planen ska vara offentligt framlagd, förverkligandet av den ska följas upp regelbundet och verksamheten utvecklas utifrån respons som regelbundet samlas in från klienterna och verksamhetsenhetens personal. Närmare bestämmelser om innehållet i samt utarbetandet och uppföljningen av planen för egenkontroll kan utfärdas genom social- och hälsovårdsministeriets förordning. 

Regionförvaltningsverket har till uppgift att bedöma den regionala tillgången till kommunal basservice. Regionförvaltningsverket kan med anledning av ett klagomål undersöka om kommunen har iakttagit gällande lag. Om en kommun eller en samkommun vid ordnandet av statsandelsåligganden har underlåtit att uppfylla en förpliktelse om vilken det föreskrivs i lag eller föreskrivs eller bestäms med stöd av lag, kan regionförvaltningsverket, efter att ha hört det behöriga ministeriet, ålägga kommunen eller hemkommunsersättningstagaren att vid vite uppfylla förpliktelsen. 

Enligt 24 § i klientlagen ska varje kommun utse en socialombudsman. Socialombudsmannen har till uppgift att främja klientens rättigheter bland annat genom rådgivning och information samt genom att hjälpa klienterna att göra anmärkningar. Socialombudsmannen har dessutom till uppgift att följa hur klienternas rättigheter och ställning utvecklas i kommunen och årligen till kommunstyrelsen avge en redogörelse för detta. 

Förutom de myndigheter som övervakar socialvården har systemet med socialombudsmän och anmärkningsförfarandet i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården en viktig roll i den faktiska tillsynen över socialvården. Övervakningen sker förutom genom anmärkningar också med hjälp av ett annat rättsmedel i efterhand, det vill säga klagomål. Ett barn ska få hjälp att framställa en anmärkning eller anföra ett klagomål till socialförvaltningen, regionförvaltningsverket, Valvira eller riksdagens justitieombudsman. 

Det föreskrivs om tillsynen över yrkesutbildade personer inom socialvården i lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården (817/2015). Regionförvaltningsverken och Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården övervakar yrkesutövningen i fråga om de här yrkesutbildade personerna både inom den offentliga och inom den privata socialvården. 

Social- och hälsovårdens tillsynslagstiftning utvärderas för närvarande vid social- och hälsovårdsministeriet. I bakgrunden finns en tidigare regeringsproposition med förslag till lag om produktion av social- och hälsotjänster (RP 52/2017 rd), som förföll i mars 2019. Syftet är att bedöma hur tydliga tillsynsbestämmelserna är och om det finns behov av förändringar. 

Forskningsrön visar att när arbetstagarna inte byts ut och de har tid för varje barns ärende mår de barn som är klienter inom barnskyddet bättre och upplever mer delaktighet Ikonen, Eriksson, Heino. 2020. Sijoitettujen lasten ja nuorten hyvinvointi ja palvelukokemukset: Kouluterveyskyselyn tuloksia. Työpapereita 35/2020. THL.. En socialarbetare inom barnskyddet kan dock ansvara för ett orimligt stort antal klienter och då räcker tiden inte till för att bekanta sig med barnet och barnets förhållanden i tillräcklig utsträckning och avgöranden måste träffas utifrån ett tunt underlag. Situationen är ytterst problematisk med tanke på tillgodoseendet av barnets bästa och rättigheter. De socialarbetare som arbetar inom barnskyddet upplever också att det stora antalet klienter medför en oskälig belastning som äventyrar kvaliteten på den service som klienterna får. Utöver det stora antalet klienter har uppmärksamhet fästs vid den stora omsättningen på socialarbetare, bristen på vikarier, organiseringen av arbetet och ledningen. Antalet yrkesutbildade som söker sig bort från branschen är ett tecken på att socialarbetet inom barnskyddet blir allt mindre lockande och att arbetsbördan är orimlig. Riksdagens justitieombudsman har i sin verksamhetsberättelse Riksdagens justitieombudsmans berättelse år 2019. uppmärksammat den nuvarande situationen inom barnskyddet och lyft fram bristerna inom barnskyddet som ett av de mest centrala problemen när det gäller de grundläggande och mänskliga rättigheterna i Finland. 

Exempelvis rätten till god vård och omsorg för de barn som vårdas utom hemmet äventyras i den nuvarande situationen, när socialarbetarna inte har någon konkret möjlighet att övervaka att praxisen inom vården utom hemmet följer lagen. Antalet klagomål som anförts av barn i vård utom hemmet till riksdagens justitieombudsman har också ökat betydligt under de senaste åren. År 2018 gav riksdagens justitieombudsman bara ett avgörande på ett klagomål som anförts av ett barn, men år 2019 var antalet avgöranden 23 och år 2020 var de sammanlagt 21. Det bör noteras att 82 procent av de klagomål som anförts av barn ledde till någon form av åtgärd från justitieombudsmannens sida. I avgörandena är följande teman återkommande: 1. Ordnande av vård utom hemmet enligt barnets behov och kvaliteten på vården utom hemmet. 2. Delaktighet och tryggande av rätten till information för barn som vårdas utom hemmet. 3. Lagenlig övervakning av vården utom hemmet. 4. Ordnande av eftervård för barn och inflödet av medel för eget hushåll. Alla teman har kopplingar till arbetsuppgifterna för den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter och i synnerhet övervakningen av vården utom hemmet är en betydelsefull uppgift med tanke på tillgodoseendet av barnets rättigheter. Kontrollbesöken och utredningen av praxisen vid platsen för vård utom hemmet är tidskrävande och resurserna inom socialarbetet är i nuläget ofta otillräckliga för den här uppgiften. Saastamoinen. 2021. Tillgodoseendet av barnens rättigheter inom vården utom hemmet 2018–2020 – Med tanke på de klagomål som barn framställt till riksdagens justitieombudsman. Social- och hälsovårdsministeriets rapporter och promemorior 2021:6 (på finska). 

En variabel gällande bostadsarrangemang lades till skolhälsoundersökningen 2017, vilket möjliggör en översyn av situationen för barn som bor som placerat. Undersökningen som inkluderades 2019 innehöll en separat sektion för placerade barn Ikonen, Eriksson, Heino. 2019. Sijoitettujen lasten ja nuorten hyvinvointi ja palvelukokemukset. Kouluterveyskyselyn tuloksia. Työpapereita 35/2020. THL.. Enligt detta mår barn som placerats i genomsnitt avsevärt sämre än andra barn och de upplever mer våld där de bor. Omkring en tredjedel av dem som svarade på enkäten kände sig otrygga på platsen för vård utom hemmet. Delaktigheten och möjligheterna att påverka sitt eget liv för barn som vårdas utom hemmet har också i andra undersökningar konstaterats vara otillräckliga. I synnerhet är det rätten att bli hörd som inte tillgodoses tillräckligt när beslut som gäller barnen fattas Laakso. 2019. ”De såg på mig.” Omhändertagna barns välmående och erfarenheter av vård utom hemmet (på finska). Raportti 1/2019. THL.. Enkäten visar också att unga personer som placerats fortfarande utsätts för otillåtna bestraffningsmetoder. De observationer som riksdagens justitieombudsman gjort utifrån inspektionerna pekar också i samma riktning. 

Enligt barnskyddslagen har den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter en central roll som övervakare av barnets rättsskydd och av bemötande som stöder välbefinnandet. De barn och vuxna erfarenhetsexperter som varit klienter inom barnskyddet berättar att de ofta lämnats ensamma när den socialarbetare som ansvarat för deras angelägenheter inte haft kontakt med dem eller de inte ens har känt till vem som skött deras ärenden. Av de barn som svarade på enkäten 2019 visste endast sju av tio som vårdades utom hemmet vem deras socialarbetare var vid svarsögonblicket. Endast cirka hälften av barnen och de unga personerna hade träffat sin socialarbetare i enrum och den egna socialarbetaren upplevdes som distanserad. Laakso. 2019. ”De såg på mig.” Omhändertagna barns välmående och erfarenheter av vård utom hemmet (på finska). Raportti 1/2019. THL. 

I enkäten 2019 berättade 58 procent av de barn som vårdades utom hemmet och gick på åttonde och nionde klassen att de deltagit i klientplansdiskussioner under de senaste 12 månaderna. En betydande del av barnen visste inte vad en klientplan är. Enligt barnskyddslagen ska varje barn som är klient inom barnskyddet ha en gällande klientplan och den ska ses över minst en gång om året. 

Många barn som är klienter inom barnskyddet har inga föräldrar eller andra vuxna som stöder dem. Barnen och de unga personerna råkar då i en situation där beslut som radikalt påverkar deras liv fattas av en person som inte känner dem. Detta utgör en risk för barnets rätt att få sitt bästa satt i främsta rummet under beslutsfattandet samt för rätten att bli hörd. Det går inte att bilda sig en tillförlitlig uppfattning om barnets bästa om barnets åsikt inte har utretts FN:s barnrättskommittés allmänna kommentar nr 14. 2013. om barnets rätt att få sitt bästasatt i främsta rummet (artikel 3.1).. Det är viktigt att personaldimensioneringarna för socialarbetet inom barnskyddet är sådana att en socialarbetare har tillräckligt med tid att övervaka hur ett placerat barn blir behandlat Laakso. 2019. ”De såg på mig.” Omhändertagna barns välmående och erfarenheter av vård utom hemmet (på finska). Raportti 1/2019. THL.. Personaldimensioneringen inverkar också väsentligt på rätten för barn som är klienter inom öppenvården att få skydd och att delta i det egna ärendet.  

De olika sätten att organisera socialarbetet inom barnskyddet påverkar barnets ställning. Fördelen med att differentiera socialarbetet inom barnskyddet, så som man gör i stora kommuner, är att socialarbetarnas kompetens är inriktad på en viss fas i barnskyddsprocessen, men nackdelen är att socialarbetarna byts ut för klienten i olika faser av processen. Efter bedömningen av servicebehovet kan barnet överföras som klient inom barnskyddets öppenvård, men om barnet behöver vård utom hemmet, ändras inte enbart hemmet och de vuxna som barnet har omkring sig i vardagen, utan också den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter. Detta kan påverka etableringen av förtroende. Faran är också att information försvinner i överföringen mellan olika faser. Differentierat socialarbete inom barnskyddet leder i sig själv till att socialarbetare byts ut. Barnen anser i regel att det är dåligt att socialarbetare byts ut av orsaker som hänför sig till systemet. 

Fördelen med det integrerade socialarbetet inom barnskyddet är att barnet i regel har möjlighet till en och i idealsituationen samma ansvariga socialarbetare under hela den tid som det är klient inom barnskyddet, även om barnets behov ändras mellan öppenvård, vård utom hemmet och eftervård. Även med integrerat socialt arbete är fördelen att den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter kanske förblir densamma under hela klientrelationen inom barnskyddet ända tills eftervården avslutas. Nackdelen är att den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter utöver barnskyddstjänsterna och barnskyddslagstiftningen även ska kunna behärska andra omfattande lagstiftnings- och verksamhetshelheter och förstå olika kundgruppers särskilda egenskaper och behov. Med tanke på tillgodoseendet av barnets rättigheter kan detta innebära att barnet till exempel kan få bristfällig information och service. 

Oberoende av hur socialarbetet inom barnskyddet är organiserat skulle det vara synnerligen viktigt att eftervården börjar planeras redan medan vården utom hemmet pågår, så att man redan då kan stärka funktionsförmågan och förmågan att handla självständigt för de barn som närmar sig myndighetsåldern och stödja studier samt övergången till arbetslivet och den övriga integreringen i samhället. En lyckad eftervård minskar marginalisering och generationsöverskridande utsatthet. 

Tillgodoseende av språkliga rättigheter inom barnskyddet 

De språkliga rättigheternas betydelse betonas i socialarbetet inom barnskyddet, eftersom de ärenden som behandlas tillsammans med barnet och familjen ofta är mycket personliga och svåra att diskutera. Tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna är ofta en förutsättning för att andra grundläggande fri- och rättigheter och klientens självbestämmanderätt ska kunna tillgodoses. Rättigheterna hänför sig också till säkerställandet av god förvaltning. Enligt språklagen (423/2003) förutsätts av de statliga och tvåspråkiga kommunernas myndigheter att förvaltningen fungerar och tjänsterna tillhandahålls såväl på finska som på svenska. Samer har enligt samiska språklagen rätt att använda samiska i kontakt med myndigheter i kommuner inom samernas hembygdsområde och i de samkommuner till vilka dessa kommuner hör. I första hand ska rätten tryggas med hjälp av anställda som kan samiska, men avgiftsfri tolkning till samiska kan också användas. Den romska befolkningen använder finska när den uträttar ärenden hos myndigheter, men kännedom om den romska befolkningens kultur är viktig också inom socialvårdstjänsterna. 

Tryggandet av de språkliga rättigheterna kan påverkas av språklig planering eller centralisering av tjänsterna, upprättande av språkprogram, betalning av språktillägg och ordnande av språkkurser för personalen. Med till exempel sådana åtgärder kan man främja tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna även när det gäller personaldimensioneringen av socialarbetet inom barnskyddet. 

Det finns inga heltäckande statistikuppgifter om vilken språklig och kulturell bakgrund de barn som omfattas av barnskyddstjänsterna har, till exempel i fråga om antalet barn som talar svenska, samiska eller teckenspråk eller som behöver hjälpmedel för sin kommunikation. T.ex. Regeringens berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2017. Regeringens publikationsserie 9/2017, s. 100. Det finns heller inga exakta uppgifter om hur stor del av socialarbetarna inom barnskyddet som använder svenska eller samiska i sitt arbete. Svenska social- och kommunalhögskolan ansvarar för det svenskspråkiga utbildningsprogrammet i socialt arbete tillsammans med statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet och antalet nybörjarplatser är årligen cirka 30–35. Från det svenskspråkiga magisterprogrammet i socialt arbete utexamineras årligen cirka 10–20 studerande. Det är möjligt att genomföra studier i socialt arbete på svenska också i Vasa. 

I en utredning som kartlagt rekryteringsläget inom de svenskspråkiga social- och hälsovårdstjänsterna konstateras att det i kommunerna är mycket svårt att rekrytera svenskspråkiga socialarbetare och att rekryteringen är särskilt svår i huvudstadsregionen och Östra Nyland. Det har också varit svårt att hitta svenskspråkiga socialarbetare till lediga platser i små tvåspråkiga kommuner. Svårigheterna att rekrytera socialarbetare har dock inte att göra med antalet svenskspråkiga utbildningsplatser inom socialt arbete, utan framför allt med den belastning och de arbetsförhållanden som beror på det stora antalet klienter för socialarbetarna, vilket leder till att socialarbetarna söker sig till andra arbetsuppgifter. Vart försvinner den svenskspråkiga vårdpersonalen? Folktinget 2020. 

Det finns i någon mån information om hur de språkliga rättigheterna tillgodoses inom social- och hälsovårdstjänsterna. Bristerna i de svenskspråkiga tjänsterna för vård utom hemmet har framhållits bland annat i regeringens berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen. I språkbarometern från 2020 konstateras att det är svårare att få service på svenska för den som bor i en kommun där svenska är minoritetsspråk Språkbarometern 2020. Justitieministeriets publikationer, utredningar och anvisningar 2021:3.. Det har också konstaterats att det är svårt att få grepp om den helhet som de svenskspråkiga tjänsterna bildar inom barnskyddet Regeringens berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2017. Regeringens publikationsserie 9/2017.. Man måste ta fram mer uppgifter om de svenskspråkiga barnskyddstjänsterna och klienterna och om andra minoritetsspråkgrupper för att kunna skapa sig en tydligare lägesbild och för att forma de behövliga utvecklingsåtgärderna. 

Enligt undersökningar och uppföljningsrapporter om tillgången på tjänster på samiska och hur nöjda samerna är med tjänsterna är tillgången till social- och hälsovårdstjänster på samiska otillräcklig och tillgången på tjänsterna varierar regionvis och mellan olika samiska språk. Saamenkielisten palveluiden nykytilakartoitus. Saamelaisten lasten, nuorten ja perheiden palvelut. Saamelaiskäräjät 2017. Finland har av de organ som övervakar verkställandet av människorättskonventionerna och av andra människorättsmekanismer fått rekommendationer bland annat om behovet att förbättra tillgången på social- och hälsovårdstjänster på samiska. Inom socialvården talar för få anställda samiska, tolkningstjänster tillhandahålls med för stor fördröjning och informationen om tjänsterna är bristfällig. Social- och hälsotjänster för barn, unga och familjer tillhandahålls främst endast på finska. 

Enligt Sametinget tillgodoses de samiska barnens språkliga och kulturella rättigheter inte alltid till exempel då placeringsbeslut fattas. Ett barn placeras ofta utanför det samiska hembygdsområdet i en finskspråkig miljö och det går inte alltid att säkerställa att barnets rätt att bevara sitt språk och sin kultur samt kontakterna till den egna släkten och den egna gruppen tryggas. Det finns till exempel endast få familjehem som talar samiska. Regeringens berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2017. Regeringens publikationsserie 9/2017. 

När det gäller klienter som talar teckenspråk finns det oklarheter i den regionala praxisen till exempel om vem som ansvarar för beställningen av teckenspråkstolk, i vilka situationer tolk ska beställas och vem som ska stå för tolkningskostnaderna. Myndigheternas attityder gentemot de teckenspråkigas språkliga behov kan vara nedlåtande eller negativa. Regeringens berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2017. Regeringens publikationsserie 9/2017. I regeringens berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen nämns särskilt svårigheterna med att trygga de språkliga rättigheterna för omhändertagna teckenspråkiga barn (kommunikationen med barnet på dess eget språk, till exempel då barnet hörs om sina åsikter i ärenden som gäller det själv) och det fortlöpande behovet av information på det egna språket för ryskspråkiga i frågor som gäller barnskyddet. Regeringens berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2017. Regeringens publikationsserie 9/2017, s. 101. 

Inom socialvården måste man således ta hänsyn inte enbart till de rättigheter som gäller nationalspråken, utan också till modersmålet och den kulturella bakgrunden hos barn och familjer från andra språkgrupper. 

Enligt den färska födelsekohortstudien Kääriälä, Keski-Säntti, Aaltonen, Haikkola, Huotari, Ilmakunnas, Juutinen, Kiilakoski, Merikukka, Pekkarinen, Rask, Ristikari, Salo, Gissler. 2020. Suomi seuraavan sukupolven kasvuympäristönä – Seuranta Suomessa vuonna 1997 syntyneistä lapsista, joilla on ulkomailla syntynyt vanhempi. [Finland som nästa generations uppväxtmiljö]. Raportti 15/2020. THL. var det nästan dubbelt så vanligt med placeringar utom hemmet bland barn vars ena eller båda föräldrar var födda utomlands. Man har inte kunnat identifiera orsakerna till detta, men man har bland annat ansett att våra samhällsstrukturer kan vara sådana att det inte går att i tillräckligt stor utsträckning beakta kulturella och språkliga faktorer, vilket leder till att familjer med utländsk bakgrund ofta blir utan stöd och tjänster. Situationen för en familj eller ett barn som blir utan stöd kan bli så hård att den kräver att barnet placeras utanför hemmet. Med hjälp av personaldimensioneringen för socialarbetarna inom barnskyddet kan man inte direkt tillgodose tillgången till stöd och tjänster för invandrarfamiljer, men i och med att klientantalet blir rimligare för socialarbetarna kan man främja socialarbetarnas möjligheter att beakta familjernas individuella situationer och kulturella och språkliga faktorer. 

När socialarbetarna inom barnskyddet mår bra, tryggas tillgodoseendet av barnens bästa och rättigheter i så hög grad som möjligt. Socialarbetet inom barnskyddet är belastat, förutom av den stora mängden klienter och den stora arbetsmängden, bland annat av omständigheter kring svårigheter att rekrytera socialarbetare och i synnerhet vikarier, arbetsorganisering, arbetsförhållanden, ledning och belöning. Kommunerna har svårt att få behöriga sökande till lediganslagna platser som socialarbetare och inom barnskyddet är det brist på legitimerade socialarbetare. Funktionella svårigheter i servicesystemet ökar arbetsbelastningen, såsom otillräckligt tidigt stöd och förebyggande arbete samt dålig tillgång på tjänster inom barn- och ungdomspsykiatrin och på mentalvårds- och missbrukartjänster på basnivå. 

Belastningen av socialarbetarna inom barnskyddet har samband med både hur socialarbetarna orkar med arbetet och hur klienternas rättsskydd tillgodoses. Socialarbetarna har påpekat att de inte kan garantera tjänster av god kvalitet inom barnskyddet för barnen och deras familjer. Belastningen äventyrar socialarbetarnas möjligheter att utföra sitt arbete ordentligt och i enlighet med de etiska principerna. Belastningen påverkar också direkt omsättningen på socialarbetare, vilket inverkar på det stöd som barnskyddsklienterna får. När arbetstagarna byts ut, försämras uppkomsten av förtroendefulla relationer mellan arbetstagarna och barnen. Som stöd för socialarbetarnas arbetsförhållanden och ork i arbetet pågår olika arbetshälsoprojekt, såsom Programmet för psykisk hälsa i arbetslivet, genom vilket man vill förbättra arbetsplatsernas förmåga att stärka arbetstagarnas psykiska hälsa. 

Den belastning som socialarbetarna inom barnskyddet upplever, det alltför stora klientantalet och de hot som socialarbetarna mottagit i arbetet gör att de blir mottagliga för utmattning och olika mentala svårigheter som försämrar arbetsförmågan. 

Läget inom barnskyddet har granskats i flera utredningar och undersökningar Kananoja, Ruuskanen. 2019. Utredarens förslag till förbättring av förutsättningarna för och kvaliteten på barnskyddet. Slutrapport. Social- och hälsovårdsministeriets rapporter och promemorior 2019:4 (på finska); Malja, Puustinen-Korhonen, Petrelius, Eriksson. 2020. Kvalitetsrekommendation för barnskyddet. Social- och hälsovårdsministeriets publikationer 2020:22. och antalet klienter för socialarbetarna har granskats bland annat i kvalitetsrekommendationen för barnskyddet och i utredningar om nuläget inom barnskyddet. I kvalitetsrekommendationen konstateras att det bör reserveras i genomsnitt 6 h/mån./barn för direkta processrelaterade uppgifter och minst 2 h/mån./barn under det aktiva arbetsskedet för att träffa barnet personligen. Utifrån detta går det att göra sådana vägledande planer för arbetstidsanvändningen som tryggar barnens rättigheter. Då är 7,65 h x 21 arbetsdagar = 160,65 h, vilket innebär att det i teorin är möjligt att realisera kvalitetsrekommendationen för cirka 26–27 klienter med den typiska arbetsbild som en socialarbetare inom barnskyddet har. Enligt kvalitetsrekommendationen för barnskyddet skulle ett rimligt klientantal vara 25 barn per socialarbetare. 

Riksdagens justitieombudsman har åren 2017–2020 verkställt ett stort antal oanmälda inspektioner av barnskyddsanstalter. Största delen av inspektionerna har gjorts i enheter som ger krävande vård utom hemmet och en del av dem har varat i flera dagar. I avgöranden och inspektionsprotokoll har även kommunens förfarande bedömts som placerare av barn i vård utom hemmet och som övervakare av placeringen. I flera avgöranden och inspektionsprotokoll har det ansetts att övervakningen varit bristfällig, och avseende har fästs vid placerarkommunens skyldighet enligt barnskyddslagen att övervaka placeringen av barnet samt vid barnets socialarbetares faktiska möjligheter att bevaka barnets intressen och klara sina lagstadgade uppgifter. 

Till exempel i ett avgörande av en mammas klagomål (EOAK/3473/2017) konstaterades att kommunens socialförvaltning inte skött de uppgifter som det föreskrivs om i barnskyddslagen på det sätt som förutsätts i lagen. Klagomålet gällde en situation där barnets ärenden sköttes av en tillfällig ansvarsarbetstagare efter att den socialarbetare som ansvarat för barnets angelägenheter övergått till andra uppgifter. I avgörandet betonades att den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter har ett särskilt ansvar när det gäller tillgodoseendet av barnets rättigheter. Dessutom underströks att en myndighet måste reservera tillräckligt med resurser för sina lagstadgade uppgifter. När det dessutom handlar om en person i utsatt ställning (ett barn som är placerat i vård utom hemmet), ska kommunen se till att barnets lagstadgade rättigheter tillgodoses fullt ut. 

Det har i flera olika sammanhang konstaterats att övervakningen av barnskyddet är otillräcklig och man har försökt göra den effektivare bland annat genom att öka regionförvaltningsverkens resurser med sex årsverken från och med 2019. Budgetplanen 2022—2025 har preliminärt inneburit en ökning av resurserna till regionförvaltningsverken för övervakning av barnsskyddet, och ett ytterligare anslag på 300 000 euro anslås i statsrådets budgetförslag för 2022. Finansministeriet och social- och hälsovårdsministeriet tillsatte tillsammans regionförvaltningsverkens uppföljningsgrupp för tillsynen över barnskyddet den 24 juni 2019 och dess mandatperiod upphörde den 30 juni 2021. Rapport från uppföljningsgruppen för regionförvaltningsverkens tillsyn över barnskyddet. 2021. Finansministeriets publikationer 2021:37 (på finska). En orsak till att gruppen tillsattes var bland annat de brister som framkommit vid den tillsyn som Regionförvaltningsverket i Norra Finland utövat över barnskyddet (i synnerhet biträdande justitiekansler Mikko Puumalainens beslut av den 13 mars 2019, Dnr OKV/8/50/2018) och uppföljningen av de tilläggsresurser som i statsbudgeten beviljats för tillsynen över barnskyddet. Uppföljningsgruppen hade också till uppgift att säkerställa att tillsynen över barnskyddet stöder barnens delaktighet och självbestämmanderätt samt klientsäkerheten. 

Den 19 november 2020 tog riksdagens revisionsutskott upp tillsynen över barnskyddstjänsterna till behandling som eget ärende (EÄ 73/2020 rd) och lämnade den 24 februari 2021 till grundlagsutskottet ett utlåtande om riksdagens justitieombudsmans berättelse år 2019 (ReUU 1/2021 rd ─ B 15/2020 rd) i vilket det fokuserade på barnskyddet och tillsynen över detta. De missförhållanden som utskottet observerat är bland annat fördelningen av tillsynen mellan olika aktörer, den komplicerade regleringen, tillsynsresurserna, svagheter i tillsynen över familjevården och i egenkontrollen. Utskottet föreslog bland annat att hela övervakningssystemet ska utvärderas och utvecklas och att det ska tas i bruk ett informationssystem som gör det möjligt att få bukt med problemen med informationsgången och informationsunderlaget. I utlåtandet underströks hur viktigt det är att tillsynen fungerar för att barnets grundläggande fri- och rättigheter ska tillgodoses och att barnets delaktighet stärks. Aluehallintovirastojen lastensuojelun valvonnan seurantaryhmän raportti. 2021. Finansministeriets publikationer 2021:37, s. 12 (på finska). 

Begränsning av klientantalet för den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter

Enligt lagförslaget begränsas klientantalet för socialarbetare inom barnskyddet till 35 klienter vid ingången av 2022 och till 30 klienter vid ingången av 2024. Förslaget gäller socialarbetare som ansvarar för barns angelägenheter med klienter som inte har fyllt 18 år inom det barn- och familjeinriktade barnskyddet. 

Det finns inga heltäckande och aktuella kommunspecifika uppgifter om antalet klienter per socialarbetare, varför en bedömning av kostnadseffekterna inte kan genomföras genom att räkna ut hur många socialarbetare inom barnskyddet som sammanlagt behövs i de kommuner där kravet i lagen för närvarande inte uppfylls. Vid bedömningen av kostnadseffekten utgår man därför från hur många socialarbetare och hur mycket tilläggsfinansiering som skulle behövas om det nuvarande medeltalet för hela landet sjönk något under kravnivån i lagen (medeltalet för hela landet skulle vara 33/28, medan kravet i lagen är 35/30). I och med social- och hälsovårdsreformen överförs kommunernas organiseringsansvar på 22 välfärdsområden från och med 2023. Då sker organiseringsansvaret och personaldimensioneringen inom betydligt större områden och det är möjligt för välfärdsområdena att organisera socialarbetet inom barnskyddet så att regionala skillnader jämnas ut (se Tabell 1). 

För att räkna ut det nuvarande medeltalet för hela landet behövs en uppskattning av antalet barnskyddsklienter i åldern 0–17 år På grund av tillgänglig statistik baseras beräkningarna på siffror med hänsyn till barnens ålder i slutet av året. och antalet socialarbetare som ansvarar för deras angelägenheter år 2021. Bland klienterna inom öppenvården och vården utom hemmet förekommer överlappningar, eftersom en del av de placerade barnen är placerade endast under en del av året och därför troligen också får stödåtgärder inom öppenvården. Det går inte att få fram ett entydigt klientantal direkt ur de riksomfattande statistikuppgifterna, då antalet klienter i öppenvården samlas in från kommunerna som en klumpsumma. Enligt THL kan antalet uppskattas genom att en fjärdedel av klientantalet inom vården utom hemmet adderas till det totala antalet i öppenvård. Barnskydd 2020. THL. Martta Forsells svar på separat begäran om upplysningar. Då kan antalet klienter i åldern 0–17 år uppskattas ha varit 46 400 år 2019 och cirka 43 820 år 2020. Enligt THL är det ännu för tidigt att bedöma coronavirusepidemins inverkan på behovet av barnskydd i ljuset av barnskyddsstatistiken. I utredningar har det dock bedömts att familjesvårigheterna och barnskyddsklienternas stödbehov har ökat till följd av coronavirusepidemin Eriksson, Nelimarkka, Paasivirta, Tiili, Yliruka. 2021. Koronan vaikutukset lastensuojeluun: osa 2. Tutkimuksesta tiivisti 16/2021. THL.; Tiili, Paasivirta, Kuokkanen, Eriksson, Nelimarkka.2020. Koronan vaikutukset lastensuojeluun. Tutkimuksesta tiivisti 34/2020. THL.. Därför uppskattar man att antalet klienter inom barnskyddet i åldern 0–17 år kommer att vara högre 2021 än 2019, alltså 51 486. Den förhöjning som coronavirusepidemin medför relateras till år 2019, eftersom år 2020 var ett undantagsår. Att uppgifter från 2019 används som utgångsuppgifter motiveras också av att de senaste uppgifterna om antalet anställda är från 2019, vilket också beskrivs senare i propositionen. 

Tabell 3. Barnskyddsklienter i åldern 0–17 år 2018–2020 samt uppskattning för 2021 

Källa: år 2018-2020: THL/Barnskyddsstatistik. På grund av tillgänglig statistik baseras beräkningarna på siffror med hänsyn till barnens ålder i slutet av året. 

Det går inte heller att direkt få fram antalet socialarbetare inom barnskyddet ur den riksomfattande statistiken. Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT genomför vartannat år en arbetskraftsenkät för personalen inom socialsektorn. Enligt den senaste utredningen från hösten 2019 bedömde Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT att antalet socialarbetare inom barnskyddet var sammanlagt 1 752, och av dem skulle 1 480 ha skött ärenden för klienter i åldern 0–17 år räknat i förhållande till antalet klienter Organiseringen av socialarbetet varierar från kommun till kommun, vilket innebär att samma socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter kan ha såväl klienter som inte fyllt 18 år som klienter som är äldre än så. Genom att räkna antalet socialarbetare som ansvarar för ärenden som gäller klienter som inte fyllt 18 år i förhållande till antalet klienter försöker man få fram en bedömning av den arbetsinsats som är inriktad på personer under 18 år.. 

Den nuvarande dimensioneringen för hela landet är i så fall i medeltal 34,8 barn per socialarbetare (=51 486 klienter/1 480 arbetstagare). 

I mars 2021 begärde social- och hälsovårdsministeriet bakgrundsuppgifter av de sex största kommunerna (sexlingskommunerna De sex största städerna har länge samarbetat för att få fram jämförbara statistikuppgifter. De ger varje år ut flera statistikrapporter om social- och hälsotjänsterna, även om barnskyddet. Av de barn och unga som omfattas av barnskyddet befinner sig 37 procent i de här kommunerna. Ytterligare information: www.kuusikkokunnat.fi.) som stöd för beredningen. I samband med detta efterfrågades också det aktuella antalet barn per socialarbetare inom barnskyddet (specificerat enligt öppenvård, vård utom hemmet och eftervård). Dimensioneringarna i de sex största kommunerna låg enligt uppgifterna från mars 2021 på i genomsnitt samma nivå som det uträknade medeltalet för hela landet. När det gäller dimensioneringen av socialarbetet i öppenvården var det viktade medelvärdet för sexlingskommunernas klientantal 34,9 och för dimensioneringen av socialarbetet i vården utom hemmet 34,4. I sexlingskommunernas statistikrapport om barnskyddet från 2020 finns en tabell där antalet klienter i åldern 0–17 år under året har relaterats till antalet befattningar för ansvarssocialarbetare inom öppenvården och vården utom hemmet den 31 december 2020 och i den är medelvärdet 42,7. Klientrelationer kan inledas och avslutas under året och befattningar kan lämnas otillsatta, varför de uppgifter som sexlingskommunerna lämnat till ministeriet är riktigare och ger en verklig bild av antalet klienter per socialarbetare. 

Genom användningen av ovanstående metod, det vill säga att man för hela landet eftersträvar ett medelvärde som ligger något under det som ska föreskrivas i lagen (gränserna 35 och 30, medelvärden som använts för hela landet i beräkningen 33 och 28), kommer en begränsning av antalet klienter per arbetstagare till 35 barn per socialarbetare att kräva 80 nya socialarbetare, vilket medför tilläggskostnader på 4,8 miljoner euro Lönekostnad: till socialarbetarnas genomsnittliga totala månadsinkomster för år 2019 har bikostnader (24,45 %) och semesterpenningen (5 %) lagts till samt avtalshöjningarna för 2020 och 2021 för att inkomsterna ska höjas till nivån för 2021.. Om klientantalet begränsas till 30 barn vid ingången av 2024, behövs från och med det året sammanlagt 359 socialarbetare fler än i dag, vilket innebär en tilläggskostnad på 21,7 miljoner euro. Så som tidigare konstaterats saknas de egentliga uppgifter som behövs för att räkna ut kostnadseffekterna av dimensioneringen, varför man blivit tvungen att uppskatta de ekonomiska konsekvenserna till denna del. På grund av det bristfälliga underlaget är kostnadsbedömningarna förknippade med stor osäkerhet och många risker och kostnaderna kan i verkligheten i någon mån bli större eller mindre än beräknat. 

När antalet klienter begränsas till 35 kan kostnaderna variera mellan 4,3 och 5,3 miljoner euro och när antalet klienter begränsas till 30 kan de variera mellan 19,5 och 23,9 miljoner euro. 

Tabell 4. Sammanfattning av kostnaderna för begränsningen av socialarbetarnas klientantal och behovet av personalökning (om lagen träder i kraft den 1 januari 2022) 

Utökning av antalet utbildningsplatser 

Antalet utbildningsplatser för socialarbetare behöver utökas med cirka 200 nybörjarplatser. Motiveringarna till antalet beskrivs i kapitlet Konsekvenser för sysselsättningen i avsnitt 4.2.1.3. 

Kostnaderna för utbildningen kan preliminärt uppskattas så att den helhet som en kandidatexamen och en magisterexamen bildar kräver cirka 40 000 euro/examen. Då förutsätter finansieringen av 200 extra utbildningsplatser sammanlagt 8 miljoner euro i tilläggsfinansiering för åren 2022–2027. Beroende på den takt som nybörjarplatserna ökar i samt antalet lägre och högre högskoleexamina kommer behovet av tilläggsfinansiering att uppgå till högst 2 miljoner euro (år 2023–2024) om året. 

Informationsproduktionens utveckling 

Informationsunderlaget om barnskyddet är tunt och det finns lite undersökningsdata om tjänsternas verkningsfullhet. Hur lagförslaget genomförs måste följas upp både av kommunerna själva och på riksomfattande nivå. Kommunerna har uppgifter om antalet klienter och anställda, men det varierar från kommun till kommun om det är möjligt att få uppgifterna direkt ur de nuvarande informationssystemen. Den huvudsakliga anledningen till detta är att kommunerna organiserar socialarbetet på olika sätt, varför en del av kommunerna kan bli tvungna att göra ändringar i sina personal- och klientinformationssystem för att kunna följa upp den begränsning av klientantalet som det föreskrivs om i lagförslaget. Uppföljningen kan också förutsätta arbetstidsuppföljning. De här ändringarna bedöms ändå inte orsaka några betydande kostnader. 

Uppföljningen på riksomfattande nivå torde troligen ske genom att en fråga om klientskap läggs till i någon barnskyddsenkät som THL redan har. Detta innebär tilläggsarbete för THL i form av ökad kontroll och rådgivning och kommer att orsaka cirka 20 000 euro i tilläggskostnader per år. När det slutliga innehållet i lagen är känt, planeras det exakta innehållet i informationsinsamlingen och insamlingssättet i samarbete med de olika aktörerna (till exempel med tillsynsmyndigheterna och tjänsteanordnarna). På lång sikt blir uppföljningen troligen automatisk i och med att socialvårdens Kanta-tjänster och personalinformationssystem utvecklas. 

I socialvårdslagen finns en skyldighet om strukturellt socialt arbete. Det strukturella sociala arbetet bygger på socialarbetarnas samhällskunskap och förmåga att identifiera faktorer som påverkar sociala fenomen samt på skyldigheten att främja social välfärd. Det centrala målet med det strukturella sociala arbetet är att producera information som bygger på klientarbetet och ge åtgärdsförslag för att mildra det mänskliga lidandet och främja välfärden på lokal och nationell nivå. När information från klientarbetet inom det sociala arbetet förädlas till stöd för kommunens beslutsfattande får beslutsfattarna information om lokala behov och fenomen, men informationsproduktionen kan också utvidgas till nationell nivå. Bestämmelser om personaldimensioneringen av det sociala arbetet frigör tid för socialarbetarna till det strukturella sociala arbetet och kan också förbättra barnskyddets informationsunderlag. 

Tillsyn 

Propositionen medför inga nya tillsynsuppgifter. I och med lagförslaget stiger dock förväntningarna på laglighetsövervakningen av minimipersonaldimensioneringen för socialarbetet inom barnskyddet. De föreslagna ändringarna kan också öka behovet av den rådgivning och styrning som tillsynsmyndigheterna ger kommunerna. Problemen med tillgången på personal kan också återspeglas som ökade tillsynsuppgifter. 

Den nationella uppföljningen utvecklas till att regelbundet och så kostnadseffektivt som möjligt producera och publicera enhetlig information, vilket underlättar både tillsynsmyndigheternas övervakning och kommunernas och från och med den 1.1.2023 framtida välfärdsområdernas egenkontroll. 

Konsekvenserna på lång sikt är dock också beroende av de val som man träffar om styrningen och ledningen av tillsynen och om den eventuellt nya reglering som ändrar tillsynsmetoderna. Bedömningen är att det inte behövs särskilda tilläggsresurser för tillsyn i och med det här lagförslaget. 

De tillgängliga uppgifterna gör det inte möjligt att granska de ekonomiska konsekvenserna regionvis eller ur enskilda kommuners eller kommuntypers synvinkel. Det går inte att få regionala uppgifter om effekterna på kostnaderna och personalen när det gäller begränsningen av klientantalet för socialarbetet inom barnskyddet, eftersom det inte finns några kommunspecifika eller regionala uppgifter om antalet socialarbetare inom barnskyddet. 

Av barnskyddsstatistiken från THL fås kvantitativa uppgifter om antalet barn och unga personer som hör till barnskyddets öppenvård (48 802) och är placerade utanför hemmet (19 086). Regionvisa och kommunvisa siffror för barnskyddet kan kontrolleras bland annat i Institutet för hälsa och välfärds statistikrapport för barnskyddet. Barnskydd 2020. THL Statistikrapport 19/2021 (på finska). 

Enligt institutets indikatorbank Sotkanet uppgick nettodriftskostnaderna för barnskyddets anstalts- och familjevård till sammanlagt 820 miljoner euro år 2019 och nettodriftskostnaderna för tjänsterna i öppenvården till 317 miljoner euro. När begränsningen av antalet klienter i åldern 0–17 år för de socialarbetare som ansvarar för barns angelägenheter träder i kraft fullt ut, innebär detta en ökning av kostnader för barnskydd med omkring en procent. 

Kostnadseffekterna för de enskilda kommunerna och för de framtida välfärdsområderna är naturligtvis främst beroende av den nuvarande dimensioneringen, men de kan också variera enligt hur socialarbetet inom barnskyddet är organiserat i kommunen, alltså om det till exempel utförs integrerat socialarbete inom barnskyddet eller ännu mer omfattande integrerat socialt arbete (se avsnitt 2.1.2.5). Olika sätt att organisera socialarbetet inom barnskyddet i kommunerna). Ordnandet av socialarbetet inom barnskyddet ändras också i och med de framtida välfärdsområdena. 

När lagen träder i kraft kommer begränsningen av klientantalet för socialarbetarna inom barnskyddet att kräva 80 nya anställda och två år efter att lagen trätt i kraft sammanlagt 359 nya anställda jämfört med i dag. 

Reformen genomförs i ett mycket utmanande personalläge. Enligt en yrkesbarometer (www.ammattibarometri.fi) som genomfördes i mars 2021 råder det stor brist på specialister inom socialt arbete i stora delar av landet. På senare år har socialarbetare blivit en av de tre yrkesgrupper där det råder störst arbetskraftsbrist. 

Karta 1. Uppskattning av arbetsmarknadssituationen för specialister inom socialt arbete i mars 2020 och 2021. 

Källa: Yrkesbarometern, arbets- och näringsministeriet 

Utöver yrkesbarometern finns det information om tillgången på social- och hälsovårdspersonal i flera översikter. Enligt dem har bristen på kunniga inom social- och hälsovårdsuppgifter under de senaste åren varit avsevärd och försämrats. Av de yrkesgrupper som finns inom kommunsektorn är socialarbetarna inom barnskyddet en av de värsta grupperna när det gäller arbetskraftsbrist, vilket framgår av Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT arbetskraftsundersökning från 2019. Just då för något år sedan var det genomsnittliga antalet helt oskötta befattningar under undersökningsdagen litet inom kommunsektorn. I fråga om den grupp socialarbetare som arbetade inom barnskyddet var bristen emellertid en av de största inom hela kommunsektorn, nästan 10 procent. 

Keva har kopplat ihop statistik om kommunernas pensionsavgångar med antalet utbildningsplatser, lediga arbetsplatser och arbetskraftsstatistik. Denna nya analys förutspår att bristen på kunniga fortsätter inom många viktiga yrkesgrupper i kommunerna. I de stora yrkesgrupperna inom hälso-, omsorgs- och undervisningssektorn kan personalbristen redan nu räknas i tusentals arbetstagare och situationen kommer inte att bli bättre enligt de nuvarande pensions- och utbildningsprognoserna. https://www.keva.fi/uutiset-ja-artikkelit/kuntien-tyovoimaennuste-2030-hoitajissa-sosiaalityontekijoissa-ja-lastentarhanopettajissa-suurin-osaajapula-nyt-ja-tulevaisuudessa/https://www.keva.fi/uutiset-ja-artikkelit/kuntien-tyovoimaennuste-2030-hoitajissa-sosiaalityontekijoissa-ja-lastentarhanopettajissa-suurin-osaajapula-nyt-ja-tulevaisuudessa/ 

Arbets- och näringsministeriet har gett ut en översikt över arbetskraften inom social- och hälsovården (ANM Branschrapporter 2021:2, på finska): https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/bitstream/handle/10024/162852/TEM_2021_02_t.pdf?sequence=1&isAllowed=y 

Työvoiman hankinta toimipaikoissa vuonna 2019. TEM-analyyseja • 103/2020. https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/bitstream/handle/10024/162597/Ty%c3%b6voiman%20hankinta%20toimipaikoissa%20vuonna%202019.pdf?sequence=4&isAllowed=y 

Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT senaste (november 2019) utredning om personalbrist inom kommunsektorn: https://www.kt.fi/tilastot-ja-julkaisut/tiedustelut/tyovoimatiedustelut 

Kevas utredningar:https://www.keva.fi/blogi-kirjoitukset/hyvinvointipalvelumme-vaarassa---tyovoimapula-pahenemassa/ och https://www.keva.fi/contentassets/9034ce5888f14123996a6b41b9c315ea/kevan_kuntien_tyovoimaennuste_2030_esitys_180221.pdf. 

Andra förändringar som gäller socialarbetarnas arbete eller personalbehovet och som genomförts under de senaste åren eller är under planering: 

Vid reformen av socialvårdslagen, som trädde i kraft 2015, genomfördes ändringar i bestämmelserna som påverkade socialarbetarnas ansvarsområden inom socialvården. Till exempel definitionen av en person som behöver särskilt stöd i 3 § och socialarbetarens arbetsinsats vid bedömningen av servicebehovet hos personer eller barn som behöver särskilt stöd (36 §) och i arbetet som egen kontaktperson (42 §) framhäver socialarbetarens roll i förhållande till socialhandledarnas när det gäller att stödja barn i utsatt ställning med hjälp av tjänsterna enligt socialvårdslagen. De ändringar i socialvårdslagen som gällde socialtjänster för barnfamiljer ledde också till att en del av klientrelationerna flyttades från barnskyddet till tjänsterna enligt socialvårdslagen och detta minskade i sin tur behovet av socialarbetare inom barnskyddets öppenvård. 

I jourreformen 2016 (RP 224/2016 rd) infördes preciseringar i socialjourparagrafen (bland annat fogades ett villkor till 29 § om att jourenheterna ska ha tillräckliga resurser och tillräcklig kompetens för att servicekvaliteten och klientsäkerheten ska tillgodoses). I motiveringen och verkställigheten tog man upp arbetsförhållandena, tjänsteförutsättningen och att tillräcklig resursfördelning inverkar på hur personalen orkar i arbetet och på kvaliteten. 

I ett propositionsutkast om ändring av lagen om elev- och studerandevård föreslås en bestämmelse om bindande personaldimensionering av kuratorstjänsterna. Dessutom ska en bestämmelse om behörighetsvillkoren för kuratorer preciseras. Enligt konsekvensbedömningarna i utkastet behövs ytterligare 156 kuratorer inom elevhälsan för förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen. Inom elevhälsan på andra stadiet behöver antalet kuratorer inte ökas. För närvarande är merparten av kuratorerna legitimerade yrkesutbildade personer inom socialvården, det vill säga socialarbetare eller socionomer, men omkring var femte är något annat, såsom personer med pedagogiska studier bakom sig. Det slutliga innehållet i lagförslaget påverkar behovet av olika yrkesgrupper. 

Det är också en utmaning att få redan utbildade socialarbetare att välja barnskyddet och börja arbeta som socialarbetare inom barnskyddet. I Valviras centralregister över yrkesutbildade personer finns cirka 7 300 socialarbetare som inte fyllt 65 år. I registret finns inga uppgifter om sysselsättning, varför det är okänt hur många som arbetar som legitimerade socialarbetare. Enligt Statistikcentralens statistik över löner inom kommunsektorn arbetar sammanlagt cirka 4 700 socialarbetare i kommunerna. 

Även socialarbetarstuderande som är behöriga att arbeta som vikarier, men som inte ingår i antalet legitimerade socialarbetare i Valviras register över yrkesutbildade personer, kan tillfälligt arbeta med socialarbetet inom barnskyddet. Den som studerar för att bli socialarbetare och med godkänt resultat har avlagt grund- och ämnesstudierna och praktik i socialt arbete kan tillfälligt i högst ett år vara verksam i socialarbetaryrket. Den studerande ska arbeta under ledning och översyn av en utexaminerad och legitimerad socialarbetare. 

Det finns nästan inga arbetslösa socialarbetare. Enligt en bedömning som Akava gjort utifrån Statistikcentralens sysselsättningsstatistik har arbetslöshetsgraden bland magistrar i sociala vetenskaper (inkluderar även andra än socialarbetare) varit 4,1 procent 2018 och 2019 och från och med 2020 4–6 procent (det sammanlagda antalet arbetslösa och permitterade har varierat mellan 413 och 661). 

Dimensioneringsreformen kan också ha positiva effekter på arbetshälsan och branschens attraktionskraft. Detta beskrivs närmare i kapitlet Konsekvenser för personalens välbefinnande. 

Det bör noteras att i situationer när det är svårt att få tag på personal kan införandet av en bindande dimensionering leda till att personal överflyttas från sådana tjänster där det inte finns någon bindande dimensionering (till exempel från socialarbetet inom barnskyddets eftervård eller annat socialt arbete). Konsekvenserna för personalen varierar också enligt hur socialarbetet inom barnskyddet är organiserat i kommunen, alltså om det till exempel utförs integrerat socialarbete inom barnskyddet eller ännu mer omfattande integrerat socialt arbete (se avsnitt 2.1.2.5). Olika sätt att organisera socialarbetet inom barnskyddet i kommunerna). I många kommuner blir man i vilket fall som helst tvungen att i någon mån bygga upp socialarbetet inom barnskyddet på ett nytt sätt i och med social- och hälsovårdsreformen och att organiseringsansvaret överförs på kommunerna. 

Utbildningens utveckling 

Tabell 5. Antalet nybörjarplatser och antalet utexaminerade socialarbetare 2010–2020 

Källa: Sosiaalityön yliopistoverkosto SOSNET 

År 2020–2022 understöder undervisnings- och kulturministeriet en utökning av nybörjarplatserna inom utbildningen för socialarbetare genom tilläggsbudgetanslag och strategifinansiering. Utbildningen som leder till lägre och högre högskoleexamen med huvudämnet socialt arbete har utökats med cirka 110 nybörjarplatser. Utökningen är fördelad till åren 2020–2022. 

Det förekommer redan betydande problem med rekryteringen av socialarbetare, varför genomförandet av lagändringen kräver att antalet studerande utökas ytterligare utöver den utökning av nybörjarplatserna som beskrivs ovan. 

En person som i Finland har avlagt högre högskoleexamen i vilken det ingår eller utöver vilken personen har genomfört huvudämnesstudier i socialt arbete eller universitetsstudier i socialt arbete motsvarande ett huvudämne får utöva socialarbetaryrket i enlighet med lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården (817/2015) när Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården på ansökan har beviljat personen rätt att utöva socialarbetaryrket som legitimerad yrkesutbildad person. Enligt uppgifter från universiteten är det möjligt att tillgodose behoven av tilläggsutbildning för socialarbetare i lagförslaget, om det anvisas tillräckligt med tilläggsfinansiering för ändamålet. Bedömningen är att det är möjligt för cirka 200 personer att inleda utbildning som leder till magisterexamen med huvudämnet socialt arbete under åren 2022–2027. Utökningsmöjligheterna koncentreras till 2023 och framåt, men en liten ökning är möjlig redan 2022. Universiteten ser möjligheter både i den helhet som består av kandidat- och magisterexamen (som beräknas ta totalt fem år att avlägga) och i särskilda magisterprogram (som beräknas ta två år att avlägga och dessutom krävs vanligen att de studerande har avlagt grundstudier och ämnesstudier till exempel vid det öppna universitetet). En utökning av nybörjarplatserna gör det också möjligt för dem som genomgått tillräckliga studier i socialt arbete vid öppna universitetet att avlägga en magisterexamen, vilket är en snabb väg för att utbilda socialarbetare. 

Det planerade tilläggsantalet utbildningsplatser är baserat på universitetens bedömning av hur många utbildningsplatser som det är möjligt att lägga till rent allmänt under de närmaste åren. Utöver att utöka antalet utbildningsplatser finns det andra metoder för att förbättra tillgången på socialarbetare. Detta beskrivs närmare i avsnitt 4.2.4.7. 

Lagförslaget medför inga direkta konsekvenser för företagen, eftersom det endast gäller kommunalt anställda socialarbetare. Det sociala arbete inom barnskyddet som är föremål för lagförslaget kan inte heller köpas av företag. 

Indirekt kan lagförslaget påverka tillgången på socialarbetare för de företag som behöver anställa socialarbetare. På samma sätt kan lagförslaget indirekt påverka de företag som sköter rekryteringen av socialarbetare. Konsekvenserna varierar dock mellan olika företag, olika regioner och till exempel enligt de val som kommunerna träffar. 

Uppgifter om antalet företag som är verksamma inom socialt arbete saknas, då de klassificeras under flera olika branscher. Någon form av uppfattning om omfattningen fås från en utredning av Kommunförbundet från 2017, enligt vilken det är vanligt att bedömningar inom barnskyddsprocessen köps av privata aktörer. Som exempel kan nämnas att var tredje kommun köpte utredningar av barnets situation, bedömningar vid överväganden om att avsluta omhändertaganden köpte fler än var tredje kommun, bedömningar för utredning av behovet av barnskydd köpte nästan var femte kommun och bedömningar om andra faser i barnskyddsprocessen köptes av varannan kommun. Resultaten av rapporten: https://www.kuntaliitto.fi/sites/default/files/media/file/Lastensuojelun%20kuntakyselyn%20keskeisimm%C3%A4t%20tulokset%20_raportti%2001022018_LIITE_.pdf. 

Förslaget kan också ha indirekta konsekvenser för behovet av öppenvård, vård utom hemmet och eftervård, vilket påverkar de företag som producerar sådana tjänster. 

Lagförslagets konsekvenser för kommunernas verksamhet i år 2022 har sannolikt samband med hur socialarbetet inom barnskyddet är organiserat i kommunen och vilket klientantalet är för de socialarbetare som ansvarar för barns angelägenheter innan den föreslagna lagen träder i kraft. I kommuner där socialarbetet inom barnskyddet utförs differentierat enligt de olika faserna av barnskyddsprocessen, kan det i praktiken bli lättare att genomföra det högsta antalet klienter enligt förslaget i propositionen än i sådana kommuner där socialarbetare som ansvarar för barns angelägenheter också ansvarar för eftervården av dem som uppnått myndighetsåldern eller för andra klientrelationer inom socialvården. Det som föreslås i lagförslaget kan leda till att arbetsuppgifterna inom socialarbetet inom barnskyddet omorganiseras i vissa kommuner, men detta bedöms inte ha några betydande kostnadseffekter. Propositionens konsekvenser för de enskilda kommunerna har samband med social- och hälsovårdsreformen, då organiseringsansvaret för barnskyddet i och med den överförs på välfärdsområdena vid ingången av 2023. När kommunerna förbereder sig inför förändringen kommer organiseringen av socialarbetet inom barnskyddet i vilket fall som helst att bedömas på nytt. 

Lagförslagets konsekvenser för kommunerna i år 2022 är sannolikt små i de kommuner där klientantalet för de socialarbetare som ansvarar för barns angelägenheter redan nu är rimliga och på samma nivå som i lagförslaget. Konsekvenserna av lagförslaget är störst i de kommuner där det eventuellt krävs en omorganisering av det sociala arbetet inom de andra socialvårdstjänsterna för att få klientantalet att nå en rimlig nivå. Detta kan försämra ställningen för andra klienter än de barn som omfattas av dimensioneringen, bland annat i situationer där ett större klientantal koncentreras till färre socialarbetare än tidigare till exempel inom tjänster enligt socialvårdslagen. 

Som större aktörer har de framtida välfärdsområdena i princip bättre möjligheter att organisera socialarbetet inom barnskyddet och genomföra interna arrangemang för att säkerställa att dimensioneringen kan genomföras. Det är viktigt att alla kommuner förbereder sig på förändringen i god tid och tar barnets bästa i beaktande i alla förberedelser. Inom barnskyddet är det viktigaste att socialarbetarresursen tryggas på lång sikt, något som ikraftträdandet av det här förslaget bidrar till redan innan organiseringsansvaret överförs på välfärdsområdena. Särskilt i små kommuner där socialarbetarna utför integrerat socialt arbete måste man förbereda sig på förändringen i god tid och stärka det regionala samarbetet så att det finns tillräckligt med socialarbetare för barnskyddsarbetet. 

I enlighet med vad som föreslås i propositionen gäller begränsningen av klientantalet barn i åldern 0–17 år som är klienter inom barnskyddet. Målbilden för lagförslaget är att de socialarbetare som ansvarar för barns angelägenheter inte ska ha några andra klienter utöver det föreslagna maximiantalet. Det är möjligt att målbilden i lagförslaget inte beaktas i alla kommuner. Då ligger faran i att det verkliga klientantalet för en socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter överstiger det föreslagna maximiantalet i propositionen och att det uppställda målet att det verkliga klientantalet ska bli rimligare inte nås. 

Propositionen kan påverka kommunernas och framtida välfärdsområdernas verksamhet så att de måste tänka mer på att göra barnskyddsarbetet lockande samt stärka attraktions- och kvarhållningskraften. Trivseln och kvarhållningskraften i socialarbetet inom barnskyddet påverkas också positivt av ett rimligt klientantal, lön som motsvarar kravnivån för arbetet, förmansarbete som stöd i arbetet och fungerande strukturer. En enskild faktor som fungerar som kvarhållningskraft för tillgången på socialarbetare och ökar välbefinnandet i arbetet skulle kunna vara att barnskyddet organiseras till exempel enligt den systemiska verksamhetsmodellen. 

Alla verksamhetsenheter inom socialvården ska göra upp en plan för egenkontroll för att säkerställa vårdens kvalitet, säkerhet och ändamålsenlighet. Bestämmelserna om klientantalet påverkar preciseringen av kommunernas planer för egenkontroll och gör egenkontrollen tydligare, men detta bedöms inte ha några betydande kostnadseffekter. 

Övervakningen av vården utom hemmet inom barnskyddet har i många sammanhang konstaterats vara otillräcklig. Till exempel riksdagens justitieombudsmans berättelse år 2019 och riksdagens revisionsutskotts utlåtande ReUU 1/2021 rd – B 15/2020 rd. Den övervakningsuppgift som den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter har är mycket viktig för barnen för att säkerställa att barnets bästa och rättigheter tillgodoses i vården utom hemmet. I avgöranden av riksdagens justitieombudsman har avseende fästs vid placerarkommunens skyldighet enligt barnskyddslagen att övervaka placeringen av barnet samt vid de faktiska möjligheter som barnets socialarbetare har för att bevaka barnets intressen och klara sina lagstadgade uppgifter. Begränsningen av klientantalet för de socialarbetare som ansvarar för barns angelägenheter fungerar på så sätt att socialarbetarna sannolikt kommer att få möjlighet att övervaka de enskilda barnen på ett effektivare sätt än tidigare. 

I denna proposition föreslås det att det föreskrivs om det högsta antalet klienter för socialarbetet inom barnskyddet. Bestämmelsen är tänkt att förbättra rättsskyddet i synnerhet för barn i åldern 0–17 år som är klienter inom det barn- och familjeinriktade barnskyddet. Förslaget i propositionen stärker tillgodoseendet av barnets bästa inom barnskyddstjänsterna, så att skyldigheten i artikel 3.1 i FN:s konvention om barnets rättigheter om att se till att barnets bästa kommer i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ fullgörs. 

I och med propositionen förbättras den regionala jämlikheten när det gäller socialarbetet inom barnskyddet, eftersom det för närvarande finns stora skillnader mellan kommunerna i klientantalet per socialarbetare. Man får anta att bestämmelsen om det maximala antalet klienter bidrar till att minska de regionala skillnaderna i tillgång och kvalitet när det gäller socialarbetet inom barnskyddet, vilket är ytterst viktigt med tanke på likabehandlingen av barnen och tillgodoseendet av deras rättigheter. 

Förslaget påverkar sannolikt också fullgörandet av skyldigheten i artikel 18 i konventionen om barnets rättigheter. Enligt den ska en konventionsstat hjälpa och stödja barnets föräldrar och andra vårdnadshavare som har det främsta ansvaret för barnets uppfostran och utveckling i deras uppgift som fostrare. Ett rimligare antal klienter för de socialarbetare som ansvarar för barnens angelägenheter gör det sannolikt möjligt att utföra denna uppgift på ett effektivare sätt än tidigare, emedan man med hjälp av dimensioneringen kan förbättra situationen för socialarbetet inom barnskyddet särskilt med tanke på öppenvården. 

I FN:s konvention om barnets rättigheter erkänns också att barn som vårdas utom hemmet har ett behov av särskilt skydd och stöd. I artikel 20.1 åläggs staten att ge särskilt skydd och bistånd till ett barn som tillfälligt eller varaktigt berövats sin familjemiljö, eller som för sitt eget bästa inte kan tillåtas stanna kvar i denna miljö. En socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter har en särskild skyldighet att trygga tillgodoseendet av denna rättighet och att övervaka vården utom hemmet för varje barn. Om förslaget genomförs kommer det att ha en positiv inverkan speciellt på sådana socialarbetare som ansvarar för barns angelägenheter som har ett högre antal klienter än vad som föreslås och på deras möjligheter att trygga tillgodoseendet av barnets rättigheter och en vård utom hemmet som fyller behoven. 

Bedömningen av konsekvenserna för barnen kräver också information av barnen och de unga själva om deras förhållanden och därför genomfördes ett pilotprojekt för att höra barn och unga inom barnskyddet under remisstiden för den här propositionen. Under pilotprojektet samlades barnens och de ungas synpunkter in om det propositionsutkast om ändring av barnskyddslagen som var på remiss. Pilotprojektet genomfördes som ett led i verkställandet av den nationella barnstrategin (se avsnitt 1.2 Lägesbilden för barnskyddet) och inom det utvecklades samtidigt en modell för hur barnens synpunkter effektivare ska kunna tas i beaktande i lagstiftningen. 

Lagförslaget kommer sannolikt att ha en positiv inverkan på de faktorer som framkom i samband med pilotprojektet. Barnen och de unga ansåg att deras ställning försämras av att socialarbetarna har bråttom och ett stort antal klienter och av att omsättningen på socialarbetarna är stor. Den föreslagna begränsningen av det högsta antalet klienter kan leda till att de socialarbetare som ansvarar för barns angelägenheter i praktiken kommer att ha mer tid att lära känna och skapa en förtroendefull relation till barnet. Om detta infrias kommer det att ha positiva effekter på barnens ställning och kvaliteten på den service som barnen får. När en socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter får bättre möjligheter att arbeta med ett enskilt barn kan detta stärka barnets rätt att delta (artikel 12). 

I bästa fall möjliggör en förtroendefull relation mellan barnet, familjen och socialarbetaren ett nära förändringsarbete och barnets klientrelation inom barnskyddet blir inte långvarig. I förändringsarbete som tar fasta på barnets bästa ingår också en kontinuerlig bedömning av åtgärdernas effekter. Om lagförslaget godkänns förbättras möjligheterna för detta. Lagförslaget kan eventuellt få negativa konsekvenser för barnets ställning, till exempel om klientantalet för en socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter för närvarande ligger under maximiantalet och det höjs till den tillåtna gränsen i lagen när lagen trätt i kraft. Konsekvenserna av lagen kan försämra barnets nuvarande ställning om arbetsbördan för den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter växer i och med att lagen träder i kraft. Om lagförslaget genomförs, kan det också inverka på barnens ställning genom att syskon hänvisas till olika socialarbetare på grund av att det maximala antalet klienter har nåtts. I sådana fall sköts familjens ärenden av flera socialarbetare som ansvarar för barnens angelägenheter. 

Lagförslaget kan ha konsekvenser för de unga personer som uppnått myndighetsåldern och omfattas av eftervården inom barnskyddet beroende på hur tjänsterna för dem har ordnats i kommunen. Propositionens konsekvenser kan inverka på de ungas ställning i sådana kommuner där det sociala arbetet utförs integrerat, det vill säga att den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter fortsätter som ansvarig arbetstagare för unga som uppnått myndighetsåldern och är i eftervård. I sådana situationer kan förslaget leda till att klientskapet för en ung person som uppnått myndighetsåldern och är i eftervård flyttas över till en annan anställd. Å andra sidan behöver detta inte nödvändigtvis ske om det är möjligt för den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter att fortsätta som ansvarig arbetstagare för den unga personen inom ramen för det högsta antalet klienter. Att ett barn uppnår myndighetsåldern och inte längre omfattas av vård utom hemmet är ett ytterst betydelsefullt livsskede. Unga personer behöver ofta färdigheter för livshantering och för att klara sig i vardagen och dessa färdigheter kan stödjas av till exempel socialhandledare i stället för socialarbetare. 

Barn och unga personer som är eller har varit klienter inom barnskyddet har systematiskt påpekat vilken central betydelse den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter har och konkretiserat de negativa konsekvenser som i synnerhet omsättningen och belastningen av socialarbetarna har medfört för dem. Barnskyddets erfarenhetsexperter har förmedlat de här åsikterna som stöd för lagberedningen till exempel i samband med arbetsgruppen för reformen av krävande vård utom hemmet. Den 14 juli 2018 sammanställde de unga erfarenhetsexperterna i Delaktighet nu rf ett ställningstagande för att klientantalet för socialarbetarna inom barnskyddet skulle regleras i lag. I publikationen 101 kirjettä har barns och ungas hälsningar till beslutsfattarna sammanställts. Kaijanen, Koskenkorva, Westlund. 2020. 101-kirjettä. Pesäpuu ry. I samband med en kampanj om barnens möjligheter att påverka tillfrågades barn i åldern 3–12 år som var klienter i barnskyddets öppenvård och vård utom hemmet om varför det är viktigt att barnskyddsarbetaren träffar och lyssnar på barnen. Enligt de svar som barnen gav är det viktigt med möten för att arbetstagaren ska lära känna barnet och barnet ska få berätta om allt det vill och för att det ska få den hjälp det behöver. Kalliola, Paaso. 2021. ”Että olisi mahdollisimman hyvä olla lapsien”. Lasten oma vaikuttamiskampanja. Pesäpuu ry. Lagförslaget har sannolikt positiva effekter på de här missförhållandena som barnen och de unga personerna själva har påtalat. 

Kommunerna rapporterar att barn som snarare är i behov av psykiatriskt stöd eller andra tjänster än barnskydd hänvisas till barnskyddet. De tjänster som barnet behöver har inte alltid ordnats och problemen har tillspetsats tills man blivit tvungen att placera barnet utanför hemmet, eftersom det inte får den vård och det stöd det behöver. Barnskyddet kan inte ensamt ta ansvar för behovet hos de familjer som behöver sektorsövergripande stöd, utan andra myndigheter och aktörer måste ta sitt ansvar för att främja barnets situation så att barnets rättigheter kan tillgodoses. Propositionen om personaldimensioneringen av det sociala arbetet har ingen direkt inverkan till exempel på tillgången till de psykiatriska tjänsterna och missbrukartjänsterna för barn, men indirekt kan propositionen främja barnens rätt till tjänsterna. Om socialarbetarnas arbetsmängd blir rimligare har de bättre möjligheter att identifiera barnens olika behov och främja sektorsövergripande samarbete för att tillgodose dessa behov. Det är också viktigt att det för socialarbetarna inom barnskyddet är möjligt att med hjälp av strukturellt socialt arbete vara med och utveckla servicen för barn och unga. 

Barnets föräldrar och andra närstående är oroliga för barn som är klienter inom barnskyddet och en alltför knapp resursfördelning i socialarbetet inom barnskyddet ökar denna oro. Förbättringen av personaldimensioneringen minskar antagligen de anhörigas oro, om arbetsmängden för den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter blir rimligare. Uppkomsten av förtroende främjas av att man verkligen lyssnar på barnet, barnets familj och andra närstående, ökar möjligheterna att påverka och möjliggör individuellt stöd. Den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter kan i och med förslaget få bättre möjligheter att stödja familjen på ett mer övergripande sätt. Detta kommer att stärka föräldrarnas och andra närståendes möjligheter att utföra sin uppgift som fostrare och på detta sätt fullgörs även skyldigheten i artikel 18 i FN:s konvention om barnets rättigheter. 

Behovet av barnskydd föregås ofta av många riskfaktorer för marginalisering. I undersökningar framträder följande betydande riskfaktorer: föräldrarna har låg utbildningsnivå, missbruksproblem och mentala problem, långvarigt behov av utkomststöd samt stora förändringar i familjestrukturen (till exempel en förälders död eller en skilsmässa). Hilli, Ståhl, Merikukka, Ristikari. 2017. Syrjäytymisen hinta - case investoinnin kannattavuuslaskemasta. Yhteiskuntapolitiikka 82:6, 663–675. Avsikten är att tjänsterna ska stödja barnens dagliga liv och att barnen ska få hjälp trots att familjen står inför stora svårigheter. För effektiv hjälp krävs att arbetstagaren har tid och resurser att lära känna barnet och dess närmaste omgivning. 

I vardagen formas den riktning som barns och ungas utveckling kommer att ta, och omgivningen kan både förbättra och försämra deras möjligheter att klara sig i samhället. De korrigerande tjänsterna når en betydande del av åldersgruppen. Betydelsen av tjänster som stöder välfärd och bekämpar marginaliseringshot framträder när kedjor av problem över generationer bryts. Orsakerna till barnens och de ungas svårigheter är mångskiftande, men faktorer i omgivningen, såsom familjen, skolgången och de sociala relationerna, kan man påverka. Genom att få vardagen att fungera kan man förhindra uppkomsten av problem och göra det lättare att komma till rätta med dem. Den här propositionen stöder sannolikt detta mål. 

Vid marginalisering handlar det aldrig enbart om individen, utan samhällsstrukturerna kan vara marginaliserande: servicesystemet kan åsidosätta barnens och de ungas behov och gemenskaperna utestänga dem som har det sämst ställt. Barnskyddet har en nära koppling till andra tjänster och barnskyddsbehovet indikerar ofta förändringar i närmiljön. Det viktigaste med tanke på tillgodoseendet av barnens rättigheter är till exempel hur samarbetet mellan social- och hälsovårdstjänsterna och bildningssektorn fungerar och om de anställda har verkliga möjligheter att samarbeta på lång sikt. Att stärka socialarbetet inom barnskyddet är ett viktigt sätt för att förbättra identifieringen av behoven hos de mest utsatta unga och för att tillgodose de här behoven och på så sätt avvärja marginaliseringshotet. 

Arbetsbelastning och knappa personalresurser har ett samband med den stora omsättningen på arbetstagare och att de anställda känner sig missnöjda med arbetet, vilket länge har varit känt inom det sociala arbetet. I synnerhet socialarbetarna inom barnskyddet upplever arbetsbelastningen som orimlig Forsman. 2010. Sosiaalityöntekijöiden jaksaminen ja jatkaminen lastensuojelussa – Henkilökohtaisen ja muodollisen uran rajapinnoilla. Lastensuojelun työntekijöiden työhyvinvointi Pohjois-Pohjanmaalla – Raportti jäsenkyselyn tuloksista. Talentia.. I undersökningar har tillräckligt med personal, personalstrukturen, orken och yrkeskunskapen konstaterats vara viktiga för kvaliteten på det sociala arbetet. Socialarbetarna inom barnskyddet löper risk att bli utbrända, vilket beror till exempel på alltför stort ansvar, brist på resurser och uttänjda arbetstider McFadden, Campbell, Taylor. 2014. Resilience and Burnout in Child Protection Social Work: Individual and Organisational Themes from a Systematic Literature Review.. 

Socialarbetarna har upplevt att de inte kan utföra ett etiskt hållbart barnskyddsarbete, när klientantalet inte är begränsat. Förslaget har en direkt inverkan på arbetsmängden för de socialarbetare som för närvarande ansvarar för fler klienter än vad som kommer att fastställas i samband med dimensioneringen. Möjligheten att utföra etiskt hållbart arbete gör också att socialarbetarna orkar bättre med arbetet. För ett lyckat barnskydd krävs också att andra tjänsteproducenter och myndigheter deltar i klientprocesserna. 

Personaldimensioneringen av socialarbetet inom barnskyddet förbättrar möjligheterna för de socialarbetare som ansvarar för barns angelägenheter att ge klienten individuellt stöd, vilket förbättrar tjänstens kvalitet och verkningsfullhet. Detta återspeglas också i socialarbetarnas välbefinnande, till exempel genom att antalet svåra klientsituationer minskar och arbetsmiljön förbättras. Personaldimensioneringen har således samband med kvaliteten, ett starkt samband med personalens välbefinnande och även med risken för att göra fel. Brådska försämrar både hur klienten och hur personalen upplever servicens kvalitet. När personaldimensioneringens effekter har granskats med statistiska metoder så att personaldimensioneringens andel av upplevelsen av brådska urskilts, är resultatet att dimensioneringen har en betydande inverkan på många faktorer för välbefinnande bland personalen Elovainio, Heponiemi, Kuusio, Jokela, Aalto, Pekkarinen, Noro, Finne-Soveri, Kivimäki, Sinervo. 2015. Job demands and job strain as risk factors for employee wellbeing in elderly care: an instrumental variables analysis. European Journal of Public Health. 2015 Feb;25(1):103-8. doi: 10.1093/eurpub/cku115. Epub 2014 Aug 8.. 

Förslaget inverkar, om det realiseras, lika på de flickor och pojkar som är klienter inom det barn- och familjeinriktade barnskyddet. Man får dock anta att konsekvenserna kommer att vara något större för pojkarna än för flickorna, eftersom det finns fler pojkar inom barnskyddet (se avsnitt 1.2 Barnskyddet i ljuset av nationella statistikuppgifter). Det rapporteras för närvarande inte om icke-binära personer i barnskyddsstatistiken. Inom barnskyddet arbetar man könsmedvetet och beaktar alla kön. 

Personaldimensioneringen gäller både kvinnliga och manliga socialarbetare. Effekten kommer sannolikt att vara större för kvinnorna i och med att barnskyddet är en kvinnodominerad bransch. 

Propositionen har i princip inga betydande konsekvenser för tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna när det gäller nationalspråken, eftersom den inte ändrar rätten att få service på sitt eget modersmål för dem som använder tjänsterna. 

I och med social- och hälsovårdsreformen överförs ansvaret för att ordna social- och hälsotjänsterna till välfärdsområdena. Språklagstiftningen revideras samtidigt som ett led i reformen så att välfärdsområdena jämställs med kommunerna. Välfärdsområden eller välfärdssammanslutningar kommer i enlighet med ändringen av 6 § i språklagen att vara enspråkiga, om där ingår enbart enspråkiga kommuner, och tvåspråkiga, om en enda tvåspråkig kommun hör till välfärdsområdet eller välfärdssammanslutningen. Således ålägger lagstiftningen om social- och hälsovårdsreformen välfärdsområdena att trygga också de svenskspråkiga tjänsterna för socialarbetet inom barnskyddet i välfärdsområden där det finns tvåspråkiga kommuner. 

Även i fråga om välfärdsområdenas styrning finns det nya skyldigheter, vilkas syfte är att se till att de språkliga rättigheterna tillgodoses. Statsrådet fastställer de riksomfattande målen för ordnande av social- och hälsovården vart fjärde år och bestämmer bland annat målen för tryggande av de språkliga rättigheterna. Även inom samarbetsområdena ska man komma överens om hur de språkliga rättigheterna ska garanteras. 

Bedömningen är att de språkliga rättigheterna för invånarna i enspråkiga kommuner i ett tvåspråkigt välfärdsområde tillgodoses bättre i och med social- och hälsovårdsreformen. Samtidigt som den geografiska storleken på de områden som ska ansvara för tjänsterna växer, blir den språkliga minoritetens andel av befolkningen relativt sett mindre. Detta kan i praktiken leda till att den språkliga tillgängligheten till tjänsterna försämras.  

Genom reformen försöker man förbättra tillgodoseendet av samernas språkliga rättigheter. Konsekvenserna för tillgodoseendet av samernas språkliga rättigheter beror dock även på hur servicen på samiska ordnas och genomförs i den nya organisationen i välfärdsområdet och hur exempelvis det gränsregionala samarbetet och tolkningen utvecklas. Också när personaldimensioneringen för socialarbetet inom barnskyddet genomförs behöver man beakta hurdana verksamhetsmodeller som kan användas för att säkerställa att samernas språkliga rättigheter tillgodoses. För att de samiska barnens språkliga rättigheter ska kunna tryggas i socialarbetet inom barnskyddet, måste man bland annat säkerställa behövliga regionala utbildningsåtgärder, utveckling av verksamhetsmodeller och en fungerande regional samordning. 

Grundlagsutskottet bedömde i sitt utlåtande om social- och hälsovårdsreformen (GrUU 17/2021 rd ─ RP 241/2020 rd) hur de språkliga rättigheterna tillgodoses i den föreslagna lagstiftningen. Grundlagsutskottet fäste uppmärksamhet vid att de språkliga minoriteternas minskade relativa andel i ett välfärdsområde kan leda till att tjänsternas språkliga tillgänglighet försämras. Med tanke på det konkreta tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna ansåg grundlagsutskottet att det är viktigt att det ska inrättas språknämnder som har till uppgift att bedöma tillgången till, behovet av och kvaliteten på tjänster för den språkliga minoriteten samt att lägga fram förslag om dessa frågor för välfärdsområdesstyrelsen. Utskottet betonade dock att statsrådet ska följa och utvärdera hur genomförandet av reformen påverkar det konkreta tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna och vid behov vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa patienternas och kundernas möjligheter att få service på sitt eget språk. 

I grundlagsutskottets utlåtande konstaterades också att rättigheterna för dem som talar samiska utsträcks i fråga om andra tjänster än sådana som produceras i hembygdsområdet geografiskt till området för nuvarande Länsi-Pohja sjukvårdsdistrikt, eftersom det blir en del av välfärdsområdet Lappland. Grundlagsutskottet ansåg också att samiska språknämnden spelar en viktig roll i att säkerställa tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna. När det gäller dem som använder teckenspråk samt dem som på grund av handikapp behöver tolknings- och översättningshjälp ansåg grundlagsutskottet det vara viktigt att statsrådet följer upp och utvärderar hur genomförandet av reformen påverkar det praktiska tillgodoseendet av teckenspråkigas rättigheter och vid behov vidtar de åtgärder som krävs för att säkerställa att teckenspråkiga kunders rättigheter tillgodoses. 

Tillgång till personal. 

Det kan bli svårare att få åtkomst till barnskyddstjänster och barnets rätt till barnskydd och barnskyddstjänster kan äventyras och på detta sätt kan barnets rätt att få det särskilda skydd som tryggas i artikel 20 i konventionen om barnets rättigheter försämras, om de socialarbetare som ansvarar för barns angelägenheter har nått det maximala antalet klienter och nya klientrelationer av denna orsak inte kan inledas. 

Personal överförs till barnskyddet från andra socialvårdstjänster, vilket kan försämra tillgången på de tjänsterna och tillgodoseendet av klienternas rättsskydd inom den servicen. 

Tjänsterna för barnfamiljer enligt socialvårdslagen kan bli överbelastade om tröskeln för en klientrelation inom barnskyddet höjs. 

Man lyckas inte utbilda ett tillräckligt antal socialarbetare. 

Stora mängder klienter, omsättningen av de anställda och bristfällig teamstruktur förhindrar användningen av en systemisk verksamhetsmodell i socialarbetet inom barnskyddet. 

Det snabbaste sättet att påverka tillgången på arbetskraft är följande: 

Inom barnskyddet kan perioder av belastning och flexibiliteten i arbetet påverkas genom att arbetet organiseras på ett annat sätt, till exempel så att man anställer en resurssocialarbetare. En resurssocialarbetare kan medföra flexibilitet i barnskyddsarbetet bland annat i situationer då antalet klienter anhopas eller vid sjukskrivningar, då det tillfälligt behövs mer arbetskraft. 

Utbildning som leder till magisterexamen med socialt arbete som huvudämne (tvåårig utbildning). 

Förlängning av arbetskarriärerna och minskade sjukskrivningar genom förbättrad arbetshälsa och ledning. 

Med några års fördröjning kan tillgången på arbetskraft förbättras med hjälp av följande metoder: 

Ökad utbildning (kandidat- och magisterexamen som en helhet med socialt arbete som huvudämne, 5 år). 

Stöd och underlättande av återgång till branschen. 

Ökad attraktionskraft och förbättrad bild utåt för socialarbetet inom barnskyddet. 

Utnyttjande av teknik. 

Ökning av sektorns attraktionskraft påverkar både benägenheten att stanna kvar i arbetet och att genomgå utbildning. 

Utveckling av ledarskapet och organiseringen av arbetet (t.ex. arbete i arbetspar och den systemiska verksamhetsmodellen) samt översyn av arbetshälsan.