2.1  Lagstiftning och praxis

Lagen om tillämpning av lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet 

Tillämpningsområde 

Med stöd av tillämpningsområdeslagen avgörs det om följande lagstiftning om FPA-förmåner ska tillämpas på en person i hans eller hennes egenskap av bosatt eller arbetande i Finland eller under hans eller hennes vistelse utomlands: 1) folkpensionslagen, barnbidragslagen, lagen om moderskapsunderstöd, lagen om bostadsbidrag samt lagen om handikappförmåner, och 2) lagen om bostadsbidrag för pensionstagare, lagen om frontmannapension, lagen om garantipension och lagen om underhållsstöd.  

De förmånslagar som nämns i 1 § i tillämpningsområdeslagen är indelade i två grupper. Förmåner som betalas med stöd av lagarna i första gruppen är sådana att en person, om övriga förutsättningar uppfylls, alltid har rätt till dem när lagen är tillämplig på vilken grund som helst. Med stöd av lagarna i andra gruppen kan förmåner betalas bara till personer som de facto är bosatta i Finland. Huruvida en person är bosatt i Finland avgörs med stöd av 3, 3 a och 4 § i tillämpningsområdeslagen. Det är t.ex. möjligt att betala underhållsstöd för ett barn som tillfälligt visas utomlands i högst ett år, medan barnbidrag i vissa situationer kan betalas också för barn som vistas utomlands i över ett år. Detta förutsätter att barnet med stöd av 8 § under vistelsen utomlands omfattas av finsk social trygghet t.ex. i egenskap av familjemedlem till en utsänd arbetstagare eller till en studerande, även om barnet inte är bosatt i Finland. 

I sjukförsäkringslagen hänvisas det vad lagens tillämpningsområde beträffar till tillämpningsområdeslagen, varvid den som med stöd av tillämpningsområdeslagen omfattas av social trygghet också är sjukförsäkrad. Förmåner som avses i lagen om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner och rehabiliteringspenningförmåner (566/2005) kan beviljas sjukförsäkrade. Enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa har arbetslösa arbetssökande som är bosatta i Finland rätt till förmåner enligt den lagen, och vem som bor i Finland avgörs utgående från bosättningsbegreppet i tillämpningsområdeslagen.  

Flyttning till Finland 

Enligt 3 a § i tillämpningsområdeslagen är utgångspunkten att en persons helhetssituation ska beaktas när det bedöms huruvida han eller hon flyttar till Finland för att stadigvarande bosätta sig här. I bestämmelsen uppräknas dessutom faktorer som beaktas som tecken på att flyttningen till Finland är stadigvarande. Även om ingen enskild faktor som nämns i bestämmelsen realiseras kan en person anses vara bosatt i Finland när faktorerna i sin helhet pekar på att flyttningen och bosättningen i Finland är stadigvarande. En studerande som kommer till Finland enbart för att studera anses emellertid inte vara bosatt i Finland, alltså omfattas han eller hon inte av bosättningsbaserad social trygghet.  

I tillämpningsområdeslagen görs det ingen åtskillnad mellan grunderna för stadigvarande boende enligt utresestat när det gäller personer som flyttar till Finland och inte är arbetstagare. Som grund för ett avgörande om bosättning i Finland för en person som inte är arbetstagare och som kommer från ett land som tillämpar EU-lagstiftning hänvisas det i lagen inte till EU-förordning 883/2004. Förordningen är emellertid primär lagstiftning i förhållande till tillämpningsområdeslagen, vilket innebär att om de två står i strid med varandra avgörs ärendet i sista hand utifrån EU-förordning 883/2004. En konfliktsituation kan uppkomma t.ex. om en person från ett annat land som tillämpar EU-lagstiftning kommer till Finland uteslutande för att studera. Enligt den uteslutning som följer av tillämpningsområdeslagen kan en studerande inte omfattas av bosättningsbaserad social trygghet även om det är meningen att studierna i Finland ska pågå i flera år, exempelvis för att avsikten är att avlägga högskoleexamen. Att tillämpa lagstiftningen om social trygghet är dock möjligt med stöd av EU-förordning 883/2004, om den studerande anses ha en fastare anknytning till Finland än till något annat land som tillämpar EU-lagstiftning. 

I 4 § i lagen om hemkommun föreskrivs det om när en person som flyttat till Finland har hemkommun här. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 3, 3 a och 3 c § i tillämpningsområdeslagen. En person som flyttar till Finland från ett land som inte tillämpar EU-lagstiftning har hemkommun och anses vara bosatt här, när han eller hon har för avsikt att stadigvarande bosätta sig här och har ett uppehållstillstånd som gäller i minst ett år. Faktorer som visar att personen är stadigvarande bosatt är att personen är av finländsk härkomst, tidigare har haft hemkommun i Finland, har en utredning om minst två års arbete eller studier i Finland eller har haft tillfällig bostad i Finland i minst ett års tid utan avbrott efter inflyttningen.  

Arbete 

Om en person inte kan anses vara bosatt i Finland kan han eller hon ändå omfattas av social trygghet på grundval av sitt arbete. I så fall ska, enligt de definitioner i 2 a § i tillämpningsområdeslagen som gäller arbete och arbetstagare, det arbete som utförs i ett arbetsavtalsförhållande, tjänsteförhållande eller annat anställningsförhållande eller det arbete som utförs av en person som avses i 7 § i lagen om pension för arbetstagare till sin omfattning vara sådant att det beträffande lönen och arbetstiden per vecka uppfyller förutsättningarna för arbete som hänförs till arbetsvillkoret inom utkomstskyddet för arbetslösa. Arbetstiden per vecka ska i regel vara åtminstone 18 timmar. Den förutsättning som gäller lönen uppfylls när lönen följer kollektivavtalet inom branschen eller, om ett kollektivavtal saknas, lönen för heltidsarbete är åtminstone 1 189 euro per månad (år 2018). En person som uppfyller definitionen ska arbeta i Finland i åtminstone fyra månader för att kunna omfattas av social trygghet. På en arbetstagare som uppfyller förutsättningarna tillämpas lagstiftningen om social trygghet redan från den tidpunkt då arbetet påbörjas. Bestämmelsen avser inte en fyra månader lång väntetid innan lagstiftningen om social trygghet börjar tillämpas. Om arbetet pågår i mindre än fyra månader eller arbetets omfattning inte är tillräcklig, omfattas arbetstagaren inte av bosättningsbaserad social trygghet. Han eller hon är inte heller sjukförsäkrad och kan inte få ett FPA-kort. Han eller hon kan ändå vara arbetspensions- och arbetslöshetsförsäkrad i sin egenskap av arbetstagare och ha rätt till offentlig hälso- och sjukvård, även om sjukvårdsersättningar inte betalas från sjukförsäkringen. En arbetstagare och hans eller hennes familjemedlemmar kan också ha rätt att få andra sociala förmåner som inte hör till tillämpningsområdet för EU-förordning 883/2004. 

I 3 b § i tillämpningsområdeslagen föreskrivs det att arbetstagare ska arbeta i minst fyra månader. Bestämmelsen tillämpas förutom på arbetstagare från länder som tillämpar EU:s lagstiftning om social trygghet också på arbetstagare som kommer till Finland från tredjeländer och har ett på utlänningslagstiftningen grundat tillstånd att arbeta i Finland. På arbetstagare som avses i bestämmelsen tillämpas de förmånslagar som nämns i 1 § 1 mom. 1 punkten, dvs. folkpensionslagen, barnbidragslagen, lagen om moderskapsunderstöd, lagen om allmänt bostadsbidrag samt lagen om handikappförmåner. 

Upphörande av arbetsbaserad social trygghet samt efterskydd 

En person upphör i regel att omfattas av arbetsbaserad social trygghet om arbetet upphör, avbryts eller minskar så att de förutsättningar som anknyter till arbetsvillkoret inom utkomstskyddet för arbetslösa inte längre uppfylls, även om anställningen eventuellt fortgår. Bestämmelser om detta finns i 3 b § 3 och 4 mom. i tillämpningsområdeslagen. 

När EU-förordning 883/2004 tillämpas likställs erhållandet av en dagpenningsförmån som baserar sig på arbete som utförts före emellertid med arbete, och lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet och sjukförsäkringslagen tillämpas exempelvis på mottagare av föräldra- och arbetslöshetsdagpenning under dagpenningens utbetalningstid efter att arbetet redan har upphört. Även en person som registrerats som arbetslös arbetssökande vid arbets- och näringsbyrån omfattas alltjämt av social trygghet, förutsatt att det arbete i Finland som föregått jobbsökningen pågick i minst sex månader. Om arbetet upphör, avbryts eller minskar är det möjligt att en person som fortfarande vistas i Finland anses vara stadigvarande bosatt i Finland.  

Kravet på laglig vistelse 

Att vistelsen i Finland är laglig är i samtliga situationer en förutsättning för att lagstiftningen om social trygghet ska tillämpas. Medborgare i länder som tillämpar EU-lagstiftning kan vistas i Finland i tre månader, varefter det förutsätts att på utlänningslagen baserad uppehållsrätt registreras. Registreringsskyldigheten gäller inte medborgare från de nordiska länderna. Att uppehållsrätten inte registrerats gör dock inte vistelsen i Finland olaglig och hindrar inte heller personen från att omfattas av social trygghet, om förutsättningarna för bosättning eller arbete i Finland uppfylls i övrigt. När lagstiftningen om social trygghet tillämpas på personer som ofta flyttar mellan Finland och länder som gränsar till Finland är det inte alla gånger klart huruvida personen i fråga har vistats över tre månader i Finland, så att skyldighet att registrera uppehållsrätten har uppkommit. Från personens synpunkt är det centralt att registrera uppehållsrätten för att anteckning om hemkommun ska kunna fås.  

Av personer som varken är EU-medborgare eller likställs med dem krävs uppehållstillstånd som grundar sig på utlänningslagstiftningen. Av EU-medborgares familjemedlemmar som inte är EU-medborgare förutsätts uppehållskort för EU-medborgares familjemedlemmar. Enligt 3 c § i tillämpningsområdeslagen i dess gällande lydelse ska tillståndet i regel ha beviljats för minst ett år. Också ett tillstånd som beviljats för kortare tid än ett år uppfyller förutsättningen i vissa situationer. Exempelvis kan ett pass som är giltigt i mindre än ett år vara en grund för att bevilja ett uppehållstillstånd vars giltighetstid är kortare än normalt, alltså densamma som passets giltighetstid. En arbetstagare kan också ha ett uppehållstillstånd som beviljats för kortare tid än ett år, om anställningen varar i mindre än ett år. I så fall uppfyller även ett uppehållstillstånd som en arbetstagare från ett tredjeland har beviljats för kortare tid än ett år tillämpningsområdeslagens krav på uppehållstillstånd.  

Vistelse utomlands 

Med stöd av 4 § i tillämpningsområdeslagen tillämpas lagstiftningen om social trygghet på en i Finland bosatt person som tillfälligt vistas utomlands, om den tillfälliga vistelsen varar högst ett år. På personer som flyttar utomlands för längre tid än ett år tillämpas lagstiftningen om social trygghet inte från flyttningstidpunkten, om det inte finns någon i 5—8 § i tillämpningsområdeslagen angiven grund för att fortsätta att tillämpa lagstiftningen om social trygghet. Sådana grunder är exempelvis att personen är anställd hos finska staten utomlands, är missionär eller biståndsarbetare eller studerar. Även bosättningslandet för en person som rör sig på EU:s territorium och omfattas av tillämpningsområdet för EU-förordningarna 883/2004 och 987/2009 kan avvika från sådan bosättning i Finland som är förenlig med tillämpningsområdeslagen, varvid EU-förordningarna 883/2004 och 987/2009 tillämpas i första hand. 

Lagstiftningen om social trygghet tillämpas på en person som återkommande vistas utomlands så att den sammanhängande vistelsen utomlands inte överstiger ett år endast om personen trots vistelsen utomlands anses vara stadigvarande bosatt i Finland och har fortsatt fast anknytning till Finland. Kontrollen av detta är kontinuerlig och grundar sig i fall som lämnar rum för tolkning på en helhetsbedömning av personens situation. En sådan situation kan förekomma t.ex. om en pensionstagare som omfattas av finsk social trygghet börjar vistas mer än sex månader om året i ett land som inte tillämpar EU-lagstiftning, varvid den tid som tillbringas i Finland är kortare än sex månader. Om denna rytm upprepas kan personen inte längre anses vara bosatt i Finland, och tillämpningen av lagstiftningen om social trygghet upphör. 

Meddelande av beslut om tillämpning av lagstiftningen om social trygghet 

Enligt 12 § i tillämpningsområdeslagen har en person rätt att på ansökan få ett beslut av Folkpensionsanstalten om huruvida lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet tillämpas på honom eller henne. En person som första gången kommer till Finland ska ansöka om rätt till bosättningsbaserad social trygghet innan rätten till en förmån som omfattas av tillämpningsområdeslagen kan avgöras. Tillämpningen av lagstiftningen om social trygghet kan emellertid avgöras också separat, utan att ansökan om en förmån anhängiggörs. Ingen tidsgräns finns för att ansöka om att lagstiftningen om social trygghet ska tillämpas, och beslutet fattas retroaktivt så att det gäller från det datum då de förutsättningar som anknyter till bosättning i landet eller arbete uppfylls. 

Information om att en person som omfattas av bosättningsbaserad social trygghet flyttar utomlands kan Folkpensionsanstalten få av personen själv, av en annan myndighet eller via andra kanaler. Beslut meddelas inte en person vars rätt till social trygghet inte upphör tillfälligt i och med vistelsen utomlands. Vid stadigvarande flyttning utomlands eller arbete i ett annat land som tillämpar EU-lagstiftning meddelas ett beslut om att rätten till social trygghet upphör.  

En person som flyttar från Finland för längre tid än ett år kan ansöka om fortsatt tillämpning av lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet, när han eller hon hör till någon av de kategorier som nämns i 7 och 8 § i tillämpningsområdeslagen. Exempelvis ska utsända arbetstagare, studerande och familjemedlemmar till dem göra en ansökan inom ett år från det att de flyttade utomlands eller det föregående beslutet upphörde att gälla medan vistelsen utomlands redan pågått. Ett positivt beslut meddelas för högst fem år i sänder, men tillämpningen av lagstiftningen om social trygghet kan förlängas genom ett nytt beslut som gäller i högst fem år.  

Utrikesministeriet eller någon annan arbetsgivare anmäler uppgifter om utlandsarbete i fråga om personer i de kategorier som nämns i 5 § i tillämpningsområdeslagen. På dem som nämns i bestämmelsen tillämpas lagstiftningen om social trygghet direkt med stöd av lag och utan separat ansökan, om deras verksamhet uppfyller de lagstadgade förutsättningarna. Exempelvis meddelas personer som är anställda hos finska staten utomlands, missionärer och biståndsarbetare utifrån en anmälan som arbetsgivaren gjort beslut om tillämpning av lagstiftningen om social trygghet. De som bestämmelsen tillämpas på omfattas av social trygghet under en obegränsad tid under vistelsen utomlands. 

Folkpensionsanstalten meddelar ändå inget eget beslut om tillämpning av lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet när Pensionsskyddscentralen med stöd av sina befogenheter har avgjort huruvida finsk lagstiftning om social trygghet utifrån EU-förordning 883/2004 eller en sådan överenskommelse om social trygghet som är bindande för Finland ska tillämpas på en person som arbetar utomlands, t.ex. i egenskap av utsänd arbetstagare. 

När en person börjar respektive slutar ha rätt till finsk social trygghet ska också de förmåner som betalas till honom eller henne alltid ses över. Om förutsättningarna för att tillämpa lagstiftningen om social trygghet inte längre uppfylls och avslag meddelas, får personen ett separat beslut om att rätten till förmåner upphör.  

Folkpensionsanstalten meddelade år 2017 sammanlagt 34 000 skriftliga beslut om huruvida personer omfattas av finsk social trygghet. Dessutom träffades 88 000 sådana avgöranden om personers rätt till social trygghet som personerna i fråga inte fick något skriftligt beslut om. Utan skriftligt beslut träffas avgöranden t.ex. när en person tillfälligt reser utomlands utan att vistelsen inverkar på förmåner eller när det är fråga om att registrera retroaktiva perioder i samband med pensionshandläggning. Under senare år har meddelandet av skriftliga beslut minskat i samband med att handläggningsprocessen utvecklats. 

Hur bosättningslandet bestäms i EU-lagstiftningen 

När det vid tillämpningen av EU-förordning 883/2004 är av betydelse var en person som flyttar mellan länder som tillämpar EU-lagstiftning är bosatt avgörs personens bosättningsland med tillämpning av EU-lagstiftningen. I artikel 1 j och 1 k i EU-förordning 883/2004 särskiljs det mellan ”bosättning” och ”vistelse”. Bosättning är den ort där en person är stadigvarande bosatt, och med vistelse avses tillfällig bosättning. 

När bosättningen avgörs i EU-situationer används bosättningsbegreppet i EU-förordningarna om social trygghet, vilket unionens domstol har uttolkat och vilket är oavhängigt av den nationella lagstiftningen. Domstolen ansåg i målet C-90/97 Swaddling att i enlighet med detta avses med begreppet ”den medlemsstat… där de är bosatta” den medlemsstat där de berörda personerna stadigvarande bor och där de har varaktigt centrum för sina intressen”. Domstolen tillade att ”i detta sammanhang skall särskilt beaktas arbetstagarens familjesituation, anledningen till att han har flyttat, bosättningens längd och huruvida den är sammanhängande, huruvida han i förekommande fall har fast arbete samt arbetstagarens avsikter, såsom de framgår av samtliga omständigheter”. Domstolen har också konstaterat i bl.a. målet C-76/76 Di Paolo att det varaktiga centrumet för intressena ska fastställas på basis av fakta och att hänsyn ska tas till alla faktorer som visar att personen de facto har valt ett visst land till sin bosättningsmedlemsstat.  

Termen ”bosättning” har en viss innebörd i hela unionen. I målet C-90/97 Swaddling konstaterade domstolen att ”bosättning” definitionsmässigt tillämpas på samma sätt på alla förmåner vid tillämpning av förordning 883/2004 och förordning 987/2009.  

Övriga bosättningsbaserade förmåner som Folkpensionsanstalten verkställer 

Stöd för hemvård av barn 

Genom stöden enligt lagen om stöd för hemvård och privat vård av barn (1128/1996) får barnets föräldrar och andra vårdnadshavare stöd för att ordna vården av barnet samt för att kombinera arbete och familjeliv. Stöd för hemvård och privat vård betalas som ett alternativ till småbarnspedagogik som kommunen ordnar. I lagen avses med boende att barnet de facto är bosatt i Finland. Förälderns eller vårdnadshavarens hemkommun står för finansieringen.  

EU-domstolen konstaterade i målet C-333/00 Maaheimo att Finlands stöd för hemvård av barn är en familjeförmån i den mening som avses i EU:s lagstiftning om samordning av den sociala tryggheten och att lagstiftningen ska tolkas så att kravet på att barnet faktiskt är bosatt i den berörda medlemsstaten ska anses vara uppfyllt när barnet är bosatt på en annan medlemsstats territorium. Därmed kan, när EU-förordning 883/2004 tillämpas, den nationella lagstiftningens krav på att barnet faktiskt är bosatt i Finland inte tillämpas. Följaktligen kan hemvårdsstödets vårdpenning och vårdtillägg i situationer där förordningen tillämpas betalas för ett barn som på grund av förälderns arbete är stadigvarande bosatt i ett annat land som tillämpar EU-lagstiftning. 

Detta innebär att den faktiska bosättningen i Finland, vilken är en av förutsättningarna för stödet för hemvård och privat vård enligt 3 § 1 mom. i lagen om stöd för hemvård och privat vård av barn, granskas i fall där ett barn vistas i ett land som inte är en av EU:s medlemsstater. Begreppet faktisk bosättning definieras inte tydligt i lagen eller i förarbetena till den. I lagens tillämpningspraxis har man tolkat den faktiska bosättningen så, att stödbetalningen har dragits in i fall där ett barn har vistats utomlands i mer än tre månader. 

Studiestöd 

Enligt lagen om studiestöd (65/1994) beviljas studiestöd för heltidsstudier som bedrivs i Finland efter fullgjord läroplikt. Finska medborgare kan få stöd för studier som i sin helhet bedrivs utomlands, om de i minst två år under de fem år som föregår inledandet av studierna har haft sin hemkommun i Finland, alternativt med hänsyn till sina levnadsförhållanden har fast anknytning till Finland. Utländska medborgare kan i allmänhet inte få studiestöd för studier som i sin helhet bedrivs utomlands. 

Studiestödet är en social förmån som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen. Med stöd av förordningen kan en familjemedlem till en arbetstagare som kommit till Finland från ett EU-land få studiestöd för alla studier som omfattas av stödet under samma förutsättningar som finska medborgare, så länge som vårdnadshavaren fortsätter att ha arbetstagarställning i Finland.  

Utkomstskyddsförmåner för arbetslösa 

Enligt 1 kap. 8 a § i lagen om utkomstskydd för arbetslösa (1290/2002) har arbetslösa arbetssökande som är bosatta i Finland rätt till förmåner enligt lagen i fråga. Vem som bor i Finland avgörs enligt 3, 3 a, 4 och 10 § i tillämpningsområdeslagen. Folkpensionsanstalten bedömer bosättningen i Finland i ärenden som gäller grunddagpenning och arbetsmarknadsstöd. I samband med ärenden som gäller inkomstrelaterad dagpenning avgör arbetslöshetskassan självständigt om personen anses vara bosatt i Finland. 

Bestämmelserna om utkomstskyddsförmåner för arbetslösa i 6 kap. i EU-förordning 883/2004 tillämpas på grunddagpenning och inkomstrelaterad dagpenning. I enlighet med förordningen kan bosättningskravet inte tillämpas, när det är fråga om en arbetstagare som rört sig mellan länder som tillämpar EU-lagstiftning. I tillämpningsområdeslagen avsedd stadigvarande bosättning i Finland kan alltså inte förutsättas när det är fråga om rätten till arbetslöshetsdagpenning för en arbetstagare som kommit till Finland från ett annat EU-land och senast arbetat i Finland. När artikel 65, som gäller gränsarbetare, tillämpas bedöms bosättningen i enlighet med bosättningsbegreppet i EU-förordningarna 883/2004 och 987/2009. 

Även arbetsmarknadsstödet är en förmån som hör till tillämpningsområdet för EU-förordning 883/2004, men enligt listan i bilaga X till förordningen är det en särskild icke avgiftsfinansierad kontant förmån. Särskilda icke avgiftsfinansierade kontanta förmåner betalas till personer bara i deras bosättningsmedlemsstat och i överensstämmelse med lagstiftningen där. För arbetsmarknadsstödets del kan i tillämpningsområdeslagen avsedd stadigvarande bosättning i Finland förutsättas. En arbetstagare som kommit till Finland från ett annat land där EU-lagstiftningen tillämpas och som senast arbetat i Finland har därmed inte rätt till arbetsmarknadsstöd, om han eller hon inte anses vara stadigvarande bosatt i Finland i enlighet med 3, 3 a, 4 eller 10 § i tillämpningsområdeslagen. 

Sjukförsäkring 

I 1 kap. 2 § i sjukförsäkringslagen (1224/2004), där det föreskrivs om lagens tillämpningsområde, hänvisas det till tillämpningsområdeslagen. Sjukförsäkrade är de som omfattas av social trygghet enligt tillämpningsområdeslagen. Dessutom är företagare sjukförsäkrade från och med den tidpunkt då företagsverksamheten inleds, om de har utövat företagsverksamhet i minst fyra månader utan avbrott och kravet på uppehållstillstånd är uppfyllt. Enligt tillämpningsområdeslagen bestäms rätten till social trygghet för företagare som kommer från ett land som inte tillämpar EU-lagstiftning utgående från stadigvarande bosättning, så för företagarnas vidkommande är sjukförsäkringslagens tillämpningsområde mer vidsträckt. 

Tillämpningsområdet för lagen om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner och rehabiliteringspenningförmåner är identiskt med sjukförsäkringslagens tillämpningsområde. 

Bosättningsbaserad social trygghet och utkomststöd 

I lagen om utkomststöd (1412/1997) föreskrivs det inte om längden på den bosättningstid i Finland som förutsätts. Utkomststödet är en grundläggande rättighet som är avsedd att gälla alla som omfattas av Finlands jurisdiktion och vistas i Finland, oberoende av medborgarskap. Rätt till utkomststöd har enligt lagens ordalydelse var och en som är i behov av stöd.  

Den som ansöker om och får utkomststöd ska i princip vistas lagligt i Finland. Även utlänningar som vistas tillfälligt i Finland kan dock få utkomststöd av vistelsekommunen, om hjälpbehovet är akut. När en utländsk medborgare som vistas i Finland ansöker om utkomststöd, ska man utöver uppehållsrätten utreda om sökanden har rätt till någon förmån som är primär i förhållande till utkomststödet. Till detta anknyter en bedömning av personens situation i enlighet med tillämpningsområdeslagen, varvid det ska beaktas i vilket syfte personen kommit till Finland och huruvida han eller hon är i Finland tillfälligt eller permanent. 

Bosättningsbaserade sociala förmåner är primära i förhållande till utkomststödet. Med andra ord är det så att om en person uppfyller de krav på arbete eller bosättning som anges i tillämpningsområdeslagen har han eller hon i första hand rätt till bosättningsbaserade förmåner. Enligt 3 c § i tillämpningsområdeslagen är det en förutsättning för erhållande av bosättningsbaserade förmåner att vistelsen i landet är laglig. När det gäller andra än arbetstagare förutsätter registreringen av uppehållsrätt eller erhållandet av uppehållstillstånd i de flesta fall att kravet på tillgångar som är tillräckliga för vistelsen eller kravet på en tryggad försörjning är uppfyllt. Om en person upprepade gånger tyr sig till utkomststöd kan förlust av uppehållsrätten vara följden. 

När det gäller arbetstagare som kommit till Finland är utgångspunkten att de inte behöver ty sig till utkomststöd, eftersom de får lön för att arbeta. Arbetstagare som är EU-medborgare har emellertid rätt att få utkomststöd och andra socialunderstöd under samma förutsättningar som inhemska arbetstagare, om inkomsterna inte räcker till för att trygga försörjningen. Arbetstagare och sådana jobbsökande som behåller sin arbetstagarställning har rätt till likabehandling visavi andra medborgare i medlemslandet. Om en arbetstagare deltidsarbetar och lönen understiger den nivå som krävs i tillämpningsområdeslagen, eller om anställningen varar mindre än fyra månader, kan det emellertid hända att arbetstagaren inte omfattas av bosättningsbaserad social trygghet och blir tvungen att ty sig till utkomststöd. Det är möjligt att arbetstagaren blir utan både förmåner och sjukförsäkring. I så fall har arbetsgivaren inte heller rätt till kompensation för lön som betalas under arbetstagarens sjukdomstid.  

Antalet personer som flyttat till respektive från Finland 

Statistiken inbegriper alla som under året i fråga har ett giltigt beslut på att de omfattas av social trygghet på den grund som nämns i tabellen. Orsaken till vistelsen i landet kan ha förändrats efter att beslutet meddelades: för att nämna ett exempel kan en person som kommit till Finland i annat syfte än för att arbeta ha börjat arbeta längre fram, men ett nytt beslut om huruvida personen omfattas av social trygghet meddelas bara i sådana situationer där en förändring i omständigheterna påverkar rätten till social trygghet.  

Flyttningar till Finland 

Den största gruppen personer som flyttat till Finland och har ansökt hos Folkpensionsanstalten om ett beslut om huruvida de omfattas av social trygghet är personer från tredjeländer som inte arbetar, det vill säga s.k. icke aktiva personer. 

Flyttningar från Finland 

Den största gruppen personer som flyttat från Finland och meddelats beslut om huruvida de omfattas av social trygghet är personer som flyttat till en annan EU-medlemsstat i egenskap av annat än arbetstagare. I huvudsak är det fråga om pensionstagare. 

Arbetspensionsförsäkrade EU-medborgare i Finland 

År 2016 fanns det i Finland 90 921 personer som var medborgare i andra EU-länder och antingen var arbetspensionsförsäkrade arbetstagare eller hade rätt till arbetspension. Av dem var 58 221 (cirka 64 %) män och 32 700 (cirka 36 %) kvinnor. Av de arbetspensionsförsäkrade som var medborgare i andra EU-länder var 48 545 (cirka 53 %) estniska medborgare år 2016. 

2.2  Den internationella utvecklingen samt lagstiftningen i utlandet och i EU

2.3  Bedömning av nuläget

Lagstiftningens överensstämmelse med EU-lagstiftningen 

Gällande lag om tillämpning av lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet har tillämpats från och med den 1 januari 1994. Lagen trädde i kraft när Finland tillträdde Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Den har ändrats flera gånger och blivit en synnerligen komplex helhet. I praktiken är det därmed ytterst svårt för finska medborgare och utlänningar som flyttar till eller från Finland att förstå vilken deras egen ställning är i förhållande till de sociala förmånerna. Det är emellertid viktigt att kunna förutse sin egen situation, när det i många fall är fråga om rätten till förmåner som tryggar försörjningen.  

På senare år har i synnerhet genomförandet av EU:s migrationsdirektiv lett till att bestämmelserna blivit mindre överskådliga. Direktiven har trätt i kraft ett i sänder och gällt enskilda persongrupper. Varje persongrupp omfattas av bestämmelser om villkor för laglig vistelse och förmånsspecifika undantag från likabehandlingen, vilka har ändrat lagstiftningens logik. 

När det gäller arbetstagare som kommer från andra länder som tillämpar EU-lagstiftning har den s.k. fyramånadersregeln i tillämpningsområdeslagen medfört fall där personer fått sitta emellan, när lagstiftningen i Finland med stöd av EU-förordning 883/2004 tillämpas på arbetstagare men personer med kortvarigt eller oregelbundet arbete ändå inte har varit berättigade exempelvis till barnbidrag eller sjukförsäkringsförmåner. Nordiska ministerrådet har påtalat fyramånadersregeln som ett gränshinder som påverkar rörligheten mellan de nordiska länderna. 

Arbetstagare som kommer till Finland ska utföra arbete som uppfyller kriterierna för det arbetsvillkor som anges i lagen om utkomstskydd för arbetslösa. När det utreds huruvida arbetsvillkoret enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa är uppfyllt bedöms det utförda arbetet och den intjänade lönen bakåt i tiden. Enligt tillämpningsområdeslagen ska bedömningen av huruvida förutsättningarna beträffande arbetstiden per vecka och lönen är uppfyllda göras utifrån arbetsavtal och eventuella lönekvitton, i huvudsak med avseende på framtida tid. Tillämpningen skiljer sig från den praxis som råder i samband med lagen om utkomstskydd för arbetslösa, varvid resultatet för personen kan vara annorlunda trots att förutsättningarna är enhetliga. Att en och samma förutsättning tillämpas i förmånsrelaterade situationer som skiljer sig åt till sitt innehåll och syfte är inte befogat, i synnerhet när det i framtiden är möjligt att via det nationella inkomstregistret kontrollera att personen fortsätter att arbeta i Finland. 

Faktorer som visar att bosättningen är stadigvarande uppräknas i tillämpningsområdeslagen. Migrationsverket, skattemyndigheterna, magistraten och Folkpensionsanstalten bedömer en inflyttad persons bosättning, alla utgående från den lagstiftning som de tillämpar. Avgörandena i fråga om bosättning kan vara divergerande ur den inflyttande personens perspektiv. De tjänster som hemkommunen tillhandahåller bildar tillsammans med de sociala förmånerna en helhet där det är ändamålsenligt att bedöma bosättningen utifrån enhetliga kriterier, men med beaktande av att en anteckning om hemkommun inverkar särskilt på framtida tid och att också retroaktiv tid ofta är av betydelse för sociala förmåner. En sådan bedömning av bosättningen som görs i enlighet med EU-förordning 883/2004 är dessutom primär i situationer där förordningen tillämpas, och detta bör för tydlighetens skull avspeglas i bestämmelser om bedömning av bosättningen. I vissa situationer står den nuvarande lagstiftningen i strid med EU-lagstiftningen, varvid en annan medlemsstats uppfattning om en persons bosättning också kan vara avvikande. 

Betalning av förmåner till personer som vistas utomlands 

En person som lämnar Finland tillfälligt, för högst ett år, omfattas enligt gällande lagstiftning av bosättningsbaserad social trygghet. Betalningen av förmåner fortgår på normalt sätt trots vistelsen utomlands, och personen förblir också sjukförsäkrad. Stöd för hemvård av barn betalas enligt tillämpningspraxisen inte för vistelse som överskrider omkring tre månader, eftersom det inte är fråga om en s.k. sedvanlig semesterresa. De facto utövas under en långvarigare utlandsvistelse inte den rätt att välja mellan småbarnspedagogiska tjänster som kommunen ordnar och det huvudsakligen av kommunerna bekostade stödet för hemvård som utgör ett villkor för stöd för hemvård och privat vård. Också på denna grund är det befogat att begränsa rätten till stöd under en utlandsvistelse som är kortare än tre månader och som inte är att betrakta som tillfällig.  

Folkpension åter kan i allmänhet betalas i ett år efter att mottagaren stadigvarande har flyttat utomlands. Av personer som flyttar till länder som tillämpar EU-lagstiftning kan det till följd av EU-förordning 883/2004 inte krävas att de ska vara bosatta i Finland för att förmåner ska kunna betalas. Det innebär att också stöd för hemvård betalas för barn som vistas och är bosatta i ett annat land som tillämpar EU-lagstiftning, om finsk lagstiftning om social trygghet tillämpas på föräldrarna enligt förordningen.  

Till en person som lämnar Finland för ett annat EU-land och får pension endast från Finland betalas från Finland de förmåner som hör till tillämpningsområdet för EU-förordning 883/2004 och som han eller hon har rätt till. Finland står också för hans eller hennes sjukvårdskostnader. Bortsett från vårdförmåner i anslutning till sjukvård skiljer sig en pensionstagares förmånsrättigheter i praktiken inte åt, oavsett om han eller hon vistas stadigvarande eller tillfälligt i en annan stat som tillämpar EU-lagstiftning.  

Betalningen av bosättningsbaserade förmåner till utsända arbetstagare från Finland som vistas i tredjeländer kan fortgå i så mycket som tio år, eller i fråga om biståndsarbetare eller missionärer till och med under hela den tid de arbetar utomlands. I internationellt perspektiv är detta en synnerligen lång utbetalningstid, och när det gäller förmåner som finansieras med skattemedel står den inte i proportion till personens skyldighet att delta i finansieringen av systemet. Också den vistelseperiod som betraktas som tillfällig och rätten till förmåner är mer vidsträckta än i många andra länder. 

Administrativa förfaranden 

Meddelandet av förhandsbeslut om huruvida en person omfattas av social trygghet har grundat sig på beslut som riksdagens justitieombudsman åren 1996–1998 fattade i ärenden där det i första hand var fråga om möjligheten för personer som var på väg utomlands att få information om huruvida deras rätt till social trygghet skulle fortgå eller upphöra. Beslutet om huruvida en person omfattas av social trygghet fattas alltid utifrån den information som är tillgänglig när beslutet meddelas. Beslut med anledning av förmånsansökningar som anhängiggörs efter detta grundar sig på beslutet om huruvida en person omfattas av social trygghet. Om omständigheterna har förändrats innan förmånsärendet behandlas, ska också ärendet om huruvida personen omfattas av social trygghet rättas. Processen inklusive sökande av ändring kan ta mycket lång tid i anspråk, och resultatet kan rentav vara oväntat med avseende på förmånsärendet.  

Särskilt för invandrare med svaga kunskaper i finska eller svenska är beslutet om huruvida personen i fråga omfattas av social trygghet svårbegripligt. Eftersom det inte är fråga om att betala en förmån händer det ofta att personer med utländsk bakgrund inte förstår att söka ändring i beslutet. När ett beslut i ett förmånsärende som behandlas senare grundar sig på det avslagsbeslut som innebär att personen inte omfattas av social trygghet riktas besvären i förmånsärendet till fel beslut. För att rätten att söka ändring ska kunna utövas effektivt förutsätts det att överlappande processer för behandling av förvaltningsärenden elimineras och att förmånsbesluten avfattas så att de blir mer lättfattliga än nu. 

Det är numera möjligt att uträtta ärenden hos Folkpensionsanstalten med hjälp av en e-tjänst. Likaså kan man i anslutning till in- och utflyttning följa sina egna uppgifter i e-tjänsten. E-marknadsföring som är anpassad till personens egen situation har också blivit vardag i Folkpensionsanstaltens verksamhet. Uppdaterade uppgifter om rätten till social trygghet för personer som flyttar från ett land till ett annat fås ur flera källor. Speciellt situationer där en person flyttar utomlands permanent och inte får någon förmån som skulle komma att dras in på grund av flyttningen är sådana där behovet av föregripande information är stort. Sjukförsäkringslagen upptar inga bestämmelser om meddelande av beslut om försäkringens upphörande, men när en person förbereder sig på vad som händer om han eller hon blir sjuk utomlands är den faktiska betydelsen av försäkringens giltighet stor. 

3.1  Målsättning

Bestämmelserna i 19 § i grundlagen garanterar var och en i Finland oundgänglig försörjning och omsorg. Genom förmånslagstiftningen garanteras dessutom rätten till grundläggande försörjning. Målsättningen för propositionen är att i gränsöverskridande fall rikta bosättningsbaserade förmåner mer specifikt till invånare som omfattas av Finlands jurisdiktion. Syftet med bosättningsbaserade förmåner är att stöd som beviljas på grund av vissa omständigheter ska riktas till personer som är bosatta i landet. Fördelen med det bosättningsbaserade systemet är dess stora räckvidd, och alla som är stadigvarande bosatta i Finland omfattas av systemet för social trygghet. Systemets kapacitet är emellertid begränsad i och med att rörligheten mellan länder har ökat.  

Propositionen syftar till att förtydliga lagstiftning som kommit att bli ytterst komplicerad; i samband med att den ändrats ett flertal gånger har det skapats undantagsregler för olika persongrupper. Det är synnerligen svårt för en person som flyttar till Finland att komma underfund med vilken hans eller hennes ställning avseende social trygghet är och att förutse vilka de eventuella följderna blir om risksituationer realiseras. När kriterierna för att tillämpa lagstiftningen om bosättningsbaserade förmåner förenklas blir bestämmelserna mer genomskinliga. Ställningen för dem som flyttar till Finland i egenskap av arbetstagare bedöms utifrån förutsättningar som gäller arbete. Rätten till bosättningsbaserade förmåner för personer som flyttar till Finland utan att vara arbetstagare bedöms utifrån förutsättningar som gäller bosättning. Införandet av ett nationellt inkomstregister förbättrar möjligheterna att följa huruvida utförandet av arbete i Finland fortgår respektive slutar, vilket gör att fel och missbruk som hänför sig till betalningen av förmåner i anslutning till utflyttning minskar. 

De föreslagna ändringarna syftar också till jämvikt mellan rättigheter och skyldigheter. De bosättningsbaserade förmånerna finansieras i huvudsak med skattemedel. I gällande lagstiftning är ställningen för dem som lämnar Finland på grund av långvariga utlandskommenderingar inte i balans med finansieringen av förmåner, och dessutom är det meningen att förslaget ska närma den nationella lagstiftningen till andra länder i en internationell jämförelse. Förslaget är i linje med de maximitider för utstationering av arbetstagare som anges i de bilaterala överenskommelser om social trygghet som Finland har ingått. 

I propositionen har det beaktats att administrativa förfaranden bör underlättas och e-tjänster bör utnyttjas och förbättras när det gäller personer som flyttar mellan länder. Inom förvaltningsverksamheten är det viktigt att förmånslagstiftningen tillämpas utgående från aktuella uppgifter och att personer som flyttar mellan länder blir mer medvetna om sina rättigheter till social trygghet samt kontrollerar sina egna uppgifter i e-tjänsten. 

Dessutom behövs det i Finland invandrare för att avhjälpa bristen på arbetskraft inom vissa sektorer, för att försörjningskvoten som försvagas i och med befolkningens åldrande ska bli mindre skev och för att Finland ska bli attraktivare för internationella specialister och företagare. Inom vissa sektorer behövs både arbetskraft som arbetar tillfälligt i landet och arbetskraft som bosätter sig stadigvarande. Också potentialen hos de invandrare som redan befinner sig i landet bör identifieras och tas till vara effektivare än nu. 

Propositionen har som mål att tydliggöra likabehandlingen av arbetstagare som kommer till Finland från utlandet, särskilt för kortvarig anställning, med personer från utlandet som arbetar i Finland en längre tid eller är stadigvarande bosatta här. Kortvarig arbetskraft behövs särskilt inom jordbruket och turistnäringen för säsongsarbete samt inom många andra sektorer där arbetet är oregelbundet och tillgången på inhemsk arbetskraft inte alltid är tillräcklig. Ambitionen är att eliminera situationer där personer som arbetar kortvarigt i Finland får sitta emellan när de kommer till Finland för att utföra säsongsarbete eller oregelbundet arbete. Propositionen syftar också till att göra det mer attraktivt att börja utföra deltidsarbete eller kortvarigt arbete när det gäller invandrare som redan befinner sig i Finland och som inte är berättigade till bosättningsbaserade förmåner på någon annan grund. 

3.2  De viktigaste förslagen

Arbete 

Ett viktigt ändringsförslag är att man i första hand ska bedöma huruvida de förutsättningar som gäller arbete är uppfyllda när förmånslagstiftningen tillämpas på personer som kommer till Finland i egenskap av arbetstagare eller företagare. När det gäller personer som inte arbetar och inte heller bedriver motsvarande verksamhet, bedöms enligt förslaget deras stadigvarande bosättning i Finland. 

Det föreslås att tillämpningen av förmånslagstiftningen på grundval av arbete i Finland ändras så att det nuvarande lagfästa kravet på att arbetet ska vara i minst fyra månader slopas. Ingen minimitid för arbetet definieras i förslaget, men i fråga om kortvarigt arbete ska lagstiftningen om bosättningsbaserade förmåner tillämpas bara under den tid arbetet varar. Folkpensionsanstalten får inkomstuppgifterna ur inkomstregistret, dit arbetsgivaren varje månad lämnar uppgifter om lönerna. Det är meningen att inkomsterna ska kontrolleras månadsvis men att förmånslagstiftningen ska tillämpas bara så länge arbetet varar, vilket även kan vara en period som är kortare än en månad. I praktiken är det högst osannolikt att förmånslagstiftningen kommer att tillämpas när arbetet är mycket kortvarigt, dvs. varar endast några dagar eller veckor. Utgångspunkten är att alla förmåner, t.ex. barnbidrag, inte betalas förrän från ingången av månaden efter den månad då arbetet inleddes.  

I definitionen av arbete hänvisas det i förslaget inte längre till arbete som beträffande arbetstiden per vecka och lönen uppfyller arbetsvillkoret inom utkomstskyddet för arbetslösa. Det föreslås att den i 1 § 2 mom. 1 punkten nämnda förmånslagstiftningen som hör till tillämpningsområdet för EU-förordning 883/2004 ska tillämpas på grundval av arbete, när månadsinkomsterna åtminstone motsvarar beloppet av grunddagpenningen enligt utkomstskyddet för arbetslösa omvandlat till månadsinkomst, dvs. 696,60 euro i 2018 års nivå. Inkomstgränsen är något högre än den lägsta månadsinkomst vid deltidsarbete som enligt gällande lagstiftning berättigar en person att omfattas av social trygghet. De som antingen deltidsarbetar eller arbetar oregelbundet uppfyller emellertid kravet också i låglönebranscher, när deras arbetstimmar motsvarar ungefär två veckor. Räknat enligt medeltimlönen uppfylls kravet inom jordbruks- och trädgårdsbranschen när arbetsinsatsen omfattar 72–73 timmar per månad. Inom städbranschen är det fråga om 65 timmars arbete, inom biträdande uppgifter i byggbranschen 49 timmars arbete per månad, och närvårdares arbetsinsats motsvarar kravet vid 58 timmars arbete per månad. 

I fråga om personer som arbetar mycket kortvarigt i Finland eller utför korttidsjobb kan man med hjälp av inkomstregistret följa månadsnivån för löner som intjänats i Finland. När det gäller personer med låga löner utreds också parallellt arbete i andra länder. Sannolikt är det ofta fråga om att arbete utförs förutom i Finland också i bosättningslandet, varvid den lagstiftning som ska tillämpas enligt reglerna i EU-förordning 883/2004 kan vara bosättningslandets i stället för Finlands.  

I förslaget ingår en bestämmelse om efterskydd för arbetstagare som har arbetat i över sex månader när arbetet tillfälligt minskar, avbryts eller upphör. I sådana fall bevarar vanligen arbetstagare som kommit till Finland från ett annat land som tillämpar EU-lagstiftning sin ställning på grundval av en arbetsbaserad förmån som personen får. Dessutom föreskrivs det i gällande lagstiftning att personer som arbetat över sex månader och blivit arbetslösa alltjämt kan omfattas av social trygghet, om de har registrerat sig som arbetslösa arbetssökande. Den föreslagna bestämmelsen om efterskydd tydliggör nuläget i olika situationer där utförandet av arbete förändras.  

Bestämmelsen om efterskydd tryggar arbetstagarens ställning i situationer där han eller hon inte längre får arbetslöshets-, sjuk- eller föräldradagpenning eller där rätten till berörda förmån är under utredning. För tiden av avbrott i kortvarigt arbete minskar bestämmelsen det administrativa arbete som åtgår till att samordna familjeförmåner. Om arbetet upphör helt och hållet kan personen enligt förslaget behålla sin arbetstagarställning, om han eller hon har registrerat sig som arbetslös arbetssökande i Finland. När det gäller en person som blivit arbetslös motsvarar den föreslagna bestämmelsen en bestämmelse i gällande lag och kraven i direktivet om ett kombinerat tillstånd. 

I syfte att förenkla bestämmelsen om krav på uppehållstillstånd och göra den mer lättfattlig föreslås det att kravet att uppehållstillståndet ska gälla i minst ett år slopas. Även ett tillstånd att vistas eller arbeta i Finland under en kortare tid föreslås uppfylla kravet på uppehållstillstånd och motsvara lagens nuvarande innehåll och tillämpningspraxis. Ett uppehållstillstånd som beviljats av en myndighet i ett annat land som tillämpar EU-lagstiftning uppfyller också kravet på laglig vistelse i situationer där det i lagstiftningen om beviljande av uppehållstillstånd föreskrivs om vissa undantag, vilket är fallet i fråga om ICT-tillstånd och uppehållstillstånd för forskare. 

Bosättning 

Med tanke på tillämpning av förmånslagstiftningen på personer som varken arbetar eller bedriver därmed jämförbar verksamhet i Finland föreslås det att lagen ska fortsätta att uppta bestämmelser om hur bosättning definieras. 

På grund av EU-lagstiftningens faktiska betydelse föreslås lagen bli ändrad så att det av den framgår att bedömningen av huruvida en person som kommer från ett land som tillämpar EU-lagstiftning är bosatt i Finland primärt ska utgå från EU-förordningarna 883/2004 och 987/2009. I artikel 11 i EU-förordning 987/2009 uppräknas faktorer på basis av vilka bosättningsmedlemsstaten bestäms. Ändringen påverkar inte tillämpningspraxis men tydliggör grunderna för avgörandet i fråga om bosättning i EU-situationer. 

Enligt förslaget ska bedömningen av bosättning ändras också så, att förteckningen i 3 a § i gällande lag över faktorer som visar att en person är stadigvarande bosatt i Finland slopas. I fråga om en person som, utan att vara arbetstagare, flyttar till Finland från ett land som inte tillämpar EU-lagstiftning bedöms dennes stadigvarande bosättning i Finland med beaktande av faktorerna i 4 § i lagen om hemkommun (201/1994). Lagen om hemkommun är en allmän lag som tillämpas förutom i folkbokföringssammanhang också i annan myndighetsverksamhet när en persons hemkommun och bostad inverkar på myndighetens avgörande. Befolkningsregistermyndighetens avgöranden är inte rättsligt bindande för andra myndigheter, vilket innebär att det är möjligt att avgöra en persons hemkommun självständigt inom vart och ett förvaltningsområde, men med tillämpning av lagen om hemkommun. En anteckning om hemkommun som magistraten gör har emellertid en styrande verkan, eftersom offentlig tillförlitlighet hänför sig till uppgifterna i befolkningsdatasystemet. Bestämmelsen i 4 § i lagen om hemkommun preciserades genom ändringar som trädde i kraft den 1 september 2007 på så sätt att regleringen om hur inflyttares hemkommun och bostad bestäms är mer heltäckande än förr, och samtidigt förenhetligades magistraternas och Folkpensionsanstaltens tolkningslinje i avgöranden om hemkommun. Förutsättningarna för att få hemkommun har förenhetligats med relevanta bestämmelser i tillämpningsområdeslagen, eftersom tillämpningsområdet för dessa författningar delvis sammanfaller. Enligt 4 § 2 mom. i lagen om hemkommun har också studerande möjlighet att få hemkommun i Finland, om studierna varar i minst två år. 

Enligt förslaget ska Folkpensionsanstalten självständigt träffa det avgörande om bosättning i Finland som ligger till grund för bosättningsbaserad social trygghet. När Folkpensionsanstalten bedömer bosättningen ska den inte vara bunden av ett eventuellt tidigare avgörande som magistraten har träffat angående hemkommun. Ur inflyttarperspektiv leder en förenhetligad bedömning av bosättningen till ett mer lättfattligt resultat. Helheten av tjänster som hemkommunen tillhandahåller samt social trygghet blir också överskådligare än nu. 

Personer som kommer till Finland för att studera kan enligt förslaget betraktas som bosatta i Finland vid tillämpning av den förmånslagstiftning som hör till tillämpningsområdet för EU-förordning 883/2004, om de uppfyller kravet på stadigvarande bosättning. Förslaget tillgodoser bättre än gällande lagstiftning studerandes rätt till likabehandling i överensstämmelse med kraven i forskardirektivet. När det gäller de förmåner som uppräknas i den föreslagna lagen och som inte hör till tillämpningsområdet för EU-förordning 883/2004 bör en studerande utöver heltidsstudier även ha annan anknytning till Finland. 

Tidsgränsen för tillfällig vistelse utomlands föreslås bli insnävad från ett år till sex månader. Det finns många anledningar till en vistelse utomlands som är längre än en semesterresa men ändå att betrakta som tillfällig: exempelvis arbete, alternerings- eller sabbatsledighet eller att en i Finland bosatt person av utländsk härkomst besöker sitt forna hemland. En person som vistas utomlands ska enligt förslaget alltjämt ha rätt till förmåner, om den planerade längden för vistelsen utomlands är högst sex månader och inget annat följer av vare sig förmånsspecifika bestämmelser eller internationell lagstiftning. Att bosättningsbaserade förmåner i enlighet med gällande lagstiftning fortsätter att betalas under en vistelse utomlands som är upp till ett år lång är exceptionellt ur ett internationellt perspektiv. Ändringen motsvarar bättre än nuläget också det i förmånslagarna angivna syftet med förmånerna. 

Enligt förslaget ska utsända arbetstagare inklusive missionärer och biståndsarbetare samt forskare och stipendiater under sin vistelse utomlands likställas i högst fem år med personer som är bosatta i Finland. Efter detta bör personerna i fråga återvända till Finland. Den nuvarande maximitiden tio år är synnerligen lång internationellt sett. Som exempel kan nämnas att en arbetstagare som sänts ut från Sverige till ett tredjeland kan omfattas av svensk social trygghet under en högst ett år lång vistelse utomlands. I de flesta av EU:s medlemsstater finns det inte nationell lagstiftning om utstationering av arbetstagare, och förmåner betalas bara inom ramen för tillfällig vistelse utomlands eller i utbyte mot försäkringspremier. Den maximitid för utsändande som anges i EU-förordningen är 24 månader, utöver vilket det är möjligt för de berörda länderna att komma överens om ett tillstånd till undantag som i tillämpningspraxisen är sammanlagt högst fem år. I de överenskommelser om social trygghet som Finland har ingått är den maximala tiden för utstationering av arbetstagare mellan tre och fem år. I de nyaste överenskommelserna är maximitiden fem år.  

Arbetsgivare i Finland som utstationerar arbetstagare i utlandet tecknar heltäckande kommenderingsförsäkringar för arbetstagarna. I praktiken är innehållet i kommenderingsreseförsäkringen ofta likartat oberoende av om personen omfattas av finsk social trygghet eller inte och oberoende av om personens kommendering tar honom eller henne till ett land med vilket Finland har en överenskommelse om social trygghet eller till ett land med vilket en sådan överenskommelse inte har ingåtts. En förutsättning för försäkringar som finska försäkringsbolag beviljar är att den som ska försäkras omfattas av sjukförsäkring. Om denna förutsättning inte uppfylls tecknar arbetsgivarna försäkringar hos utländska bolag. Från en kommenderingsreseförsäkring ersätts bl.a. vårdkostnader som orsakats av ett reseolycksfall eller av sjukdom, kostnader för att resan annulleras, avbryts eller försenas, kostnader för att bagaget skadas eller förkommer samt hälsovårdskostnader, vilka omfattar exempelvis hälsoundersökningar, vaccineringar, barnrådgivningsbesök och skäliga kostnader för barnafödsel. De medföljande familjemedlemmarna ansluts till försäkringen. Att omfattas av finsk social trygghet är av betydelse för arbetstagare och familjemedlemmar, särskilt med avseende på att trygghetens innehåll är tämligen tydligt och medvetenheten om det är stor. Också den finska arbetspensionsförsäkringen är ett viktigt inslag i utsända arbetstagares trygghet. 

Vad den bosättningsbaserade sociala tryggheten beträffar är det i huvudsak fråga om förmåner som finansieras med skattemedel. I 77 § i inkomstskattelagen finns en s.k. sexmånadersregel enligt vilken lön för arbete som utförts utomlands inte är skattepliktig inkomst i Finland om den skattskyldiges vistelse utomlands på grund av detta arbete varar minst sex månader utan avbrott. Om arbetstagare fortsätter att omfattas av finsk social trygghet, betalas dock arbetstagarens socialskyddsavgifter till Finland så, att arbetsgivares socialskyddsavgift betalas för försäkringslönen och s.k. miniinnehållning verkställs på försäkringslönen för den försäkrades sjukförsäkringspremie. Om sexmånadersregeln inte är tillämplig, upphör finska medborgares allmänna skattskyldighet i Finland i regel när tre år har förflutit sedan flyttningsåret. Om en begränsat skattskyldig fortsätter att omfattas av finsk social trygghet, ska till Finland på basis av försäkringslönen betalas arbetsgivares socialskyddsavgift samt den försäkrades sjukförsäkringspremie, som tas ut på motsvarande sätt som källskatt. 

En familjemedlem som medföljer utomlands kan enligt förslaget alltjämt likställas med en person som är bosatt i Finland. I förhållande till gällande lagstiftning föreslås det att omnämnandet av hur arbete som en familjemedlem utför utomlands påverkar familjemedlemmens ställning slopas. Att en medföljande familjemedlem utomlands arbetar i en lokal arbetsgivares tjänst eller distansarbetar för en arbetsgivare i Finland anses förbättra ställningen på arbetsmarknaden för makar på utlandskommendering och underlätta återflyttningen efter kommenderingen. Det är inte ändamålsenligt att bestämmelser om social trygghet hindrar makar från att arbeta eller försvagar den arbetande makens ställning. På en familjemedlem som arbetar i ett annat land som tillämpar EU-lagstiftning tillämpas med stöd av EU-förordning 883/2004 arbetslandets lagstiftning om social trygghet, varvid han eller hon inte kan ha rätt att få förmåner från Finland. 

Lagen om stöd för hemvård och privat vård av barn föreslås bli preciserad i fråga om den förutsättning som gäller faktisk bosättning i Finland. Avsikten är att regleringen tydligare än nu ska visa att stödet för hemvård och privat vård är en integrerad del av det finska systemet för småbarnspedagogik. För att regleringen ska förtydligas skrivs i lagen in den linje som Folkpensionsanstalten och besvärsnämnden för social trygghet har anammat i sin tillämpningspraxis och som innebär att en resa som är mer än tre månader lång inte betraktas som en sedvanlig semesterresa. Under långvarigare utlandsvistelser utövas de facto inte den rätt att välja som avses i lagen. 

Begränsningen avses gälla såväl stödet för hemvård som stödet för privat vård. Stödet för privat vård betalas direkt till vårdproducenten. I ett fall där barnet har en plats inom den privata småbarnspedagogiken innebär detta att stödbetalningen upphör i och med att barnets vårdplats sägs upp. 

Administrativa förfaranden 

I propositionen ingår ett viktigt ändringsförslag som gäller de administrativa processerna. Lagstiftningen föreslås bli ändrad så att Folkpensionsanstalten inte längre meddelar separata skriftliga beslut om tillämpning av lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet. Ändringen gäller både personer som flyttar till Finland och personer som flyttar från Finland.  

Huruvida en person som första gången kommer till Finland har rätt till social trygghet på grundval av bosättning eller arbete i Finland avses bli utrett när personen ansöker hos Folkpensionsanstalten om en förmån, FPA-kort eller europeiskt sjukvårdskort. Med anledning av förmånsansökan meddelas ett överklagbart beslut, eller FPA-kort beviljas på ansökan.  

Om en person som lämnar Finland inte längre har rätt till en förmån som betalas till honom eller henne, ska det enligt förslaget meddelas med ett överklagbart beslut om att utbetalningen upphör. I sådana situationer där vistelsen utomlands inte påverkar en förmån som betalas till personen ska det inte meddelas något separat beslut om huruvida personen omfattas av social trygghet, men uppgift om vistelsen utomlands ska registreras i Folkpensionsanstaltens informationssystem. Utifrån registreringen av uppgiften är det möjligt att kontrollera att den som vistas utomlands inte får förmånen under en tid som är längre än vad som anges i respektive förmånslag. Motsvarande tillvägagångssätt är redan i bruk i fråga om personer som rest eller flyttat utomlands och som har rätt till förmåner under vistelsen utomlands. Utifrån den i systemet registrerade uppgiften om vistelsen utomlands kontrolleras det att återflyttningen till Finland sker som planerat; om inte, så meddelas ett överklagbart beslut om en eventuell förmånsindragning. 

Om en persons flytt utomlands medför att rättigheter som anknyter till sociala förmåner och sjukförsäkring upphör, men personen inte får ett beslut om indragning av en förmån, är det förenligt med god förvaltning att informera personen per brev eller genom ett elektroniskt meddelande om sjukförsäkringens upphörande för att oväntade konsekvenser inte ska uppstå för honom eller henne. Viktigast i denna situation är informationen om att sjukförsäkringen upphör. Om personen så behöver kan han eller hon på begäran få ett överklagbart beslut om sjukförsäkringens upphörande. 

Den föreslagna ändringen av förvaltningsförfarandena underlättar de administrativa åtgärderna betydligt och förtydligar situationen ur den berörda personens synvinkel. Om en förmånsansökan avslås på grund av faktorer som hänför sig till arbete eller bosättning i gränsöverskridande fall, riktas sökandet av ändring till förmånsärendet, vilket är lättfattligare för personen. Förmånsavgöranden som grundar sig på eventuellt föråldrade uppgifter träffas inte när Folkpensionsanstalten i fortsättningen i samband med förmånshandläggningen kontrollerar förutsättningarna för att bevilja förmåner också vad bosättningen eller arbete beträffar. 

Var och en kommer att ha möjlighet att kontrollera uppgifterna om sig själv och de perioder av vistelse utomlands som Folkpensionsanstalten har fört in i ett register. Folkpensionsanstalten kan på en persons begäran ge honom eller henne ett utdrag ur registret över försäkringsperioder. 

4.1  Ekonomiska konsekvenser

Den föreslagna ändringen av kravet på minimilängden för arbete som arbetstagare som kommer till Finland utför innebär att också arbetstagare som arbetar en kortare tid än fyra månader kan få rätt för denna tid till de bosättningsbaserade förmåner som hör till tillämpningsområdet för EU-förordning 883/2004, t.ex. barnbidrag och sjukförsäkringsförmåner. Rätten till förmåner upphör enligt förslaget när det kortvariga arbetet upphör. Antalet personer som arbetar kortvarigt i Finland, mindre än fyra månader, uppskattas till ca 17 000, av vilka ungefär hälften torde vara arbetstagare från EU-länder och hälften arbetstagare från länder utanför EU. Till följd av ändringen uppskattas utgifterna för sjukdagpenning stiga med 0,8 miljoner euro, sjukvårdsersättningarna med 0,6 miljoner euro och utgifterna för barnbidrag med 0,6 miljoner euro på årsbasis. Under det år då lagen träder i kraft väntas utgifterna för sjukdagpenning stiga med 0,6 miljoner euro, sjukvårdsersättningarna med 0,5 miljoner euro och utgifterna för barnbidrag med 0,5 miljoner euro. Inresande arbetstagare med visering har en resenärförsäkring från vilken kostnader för akut insjuknande och olycksfall ersätts. Det uppskattas att sjukvårdsersättningar och kostnader för barnbidrag uppkommer när det gäller arbetstagare från länder som tillämpar EU-lagstiftning.  

När det gäller arbetstagare som kommer till Finland för att arbeta i mindre än fyra månader och som enligt förslaget ska omfattas av sjukförsäkring kommer dagpenningspremie som arbetsgivare och löntagare ska betala att tas ut. Räknat på de begränsat skattskyldigas lönesumma för år 2016 väntas försäkringspremierna inbringa 1,0 miljoner euro i dagpenningspremie som arbetsgivarna betalar och 0,1 miljoner euro i dagpenningspremie som arbetstagarna betalar. 

Maximitiden för att likställa utsända arbetstagare, forskare, stipendiater, missionärer och biståndsarbetare med personer som är bosatta i Finland föreslås bli förkortad till fem år. Enligt gällande lagstiftning kan utsända arbetstagare samt forskare och studerande utanför EU/EES omfattas av finsk social trygghet i högst tio år. I gällande lagstiftning anges ingen maximitid för missionärer och biståndsarbetare. Uppskattningsvis 1 800 personer arbetar utomlands i mer än fem år. År 2018 finns det färre än 100 barn som tillsammans med en förälder vistas utomlands i mer än fem år och omfattas av finsk social trygghet. Utgifterna för barnbidrag väntas minska med 0,4 miljoner euro på årsbasis. Under det år då lagen träder i kraft väntas effekten vara 0,3 miljoner euro. 

Enligt förslaget ska sex månader betraktas som gräns för en i Finland bosatt persons tillfälliga vistelse utomlands medan gränsen för närvarande går vid ett år. Bosättningsbaserade förmåner kan därmed fås under en högst sex månader lång vistelse. De flesta av dem som vistats utomlands i mer än sex månader men mindre än ett år är pensionstagare som vistas i ett annat land som tillämpar EU-lagstiftning eller studerande som befinner sig utomlands, och deras rätt till bosättningsbaserade förmåner fortgår. Enligt uppgifter från Folkpensionsanstalten finns det 10 000 personer som tillfälligt vistas utomlands, och för hälften av dem överstiger vistelsen utomlands sex månader. Av dessa 5 000 som vistas utomlands i mer än sex månader är 1 400 studerande och 2 400 pensionärer. Den föreslagna ändringen väntas därmed påverka omkring 1 200 personers ställning. Utgifterna för sjukdagpenning väntas sjunka med 0,1 miljoner euro, sjukvårdsersättningarna med 0,1 miljoner euro, utgifterna för barnbidrag med 0,2 miljoner euro och utgifterna för offentlig hälso- och sjukvård med 1,0 miljoner euro på årsbasis. Under det år då lagen träder i kraft väntas utgifterna för offentlig hälso- och sjukvård sjunka med 0,8 miljoner euro. 

Heltidsstuderande som kommer till Finland kan, enligt förslaget, om förutsättningarna för stadigvarande bosättning uppfylls bli berättigade till de bosättningsbaserade förmåner som hör till tillämpningsområdet för EU-förordning 883/2004. Ändringen består närmast i att studerande vars bosättningsland enligt EU-lagstiftningen är Finland eller som inte har rätt till ersättningar på grundval av en privat sjukförsäkring får rätt till ersättningar enligt sjukförsäkringslagen. Sådana studerande vars bosättningsland är något annat EU/EES-land kommer inte att vara berättigade till förmåner. Dessutom ska studerande från länder utanför EU/ EES ha en privat sjukförsäkring för att kunna få uppehållstillstånd. Kostnadseffekten för ersättningar som följer av sjukförsäkringslagen är 0,5 miljoner euro på årsbasis. Under det år då lagen träder i kraft väntas kostnadseffekten vara 0,4 miljoner euro. Barnbidraget väntas inte föranleda merkostnader, eftersom studerande som har familj i allmänhet har rätt till barnbidrag enligt gällande lagstiftning. 

Separata beslut om huruvida personer omfattas av social trygghet ska inte längre fattas, enligt förslaget. Enligt gällande lagstiftning blir frågan om huruvida en person omfattas av social trygghet och förmånsärendet två separata besvärsärenden i situationer där förmånsbeslutet grundar sig på ett beslut i ett ärende som gäller huruvida den berörda personen omfattas av social trygghet. Enligt förslaget ska det i samband med förmånsärendet beslutas huruvida arbetet och bosättningen berättigar till bosättningsbaserade förmåner. Inga separata besvärsärenden om tillämpning av förmånslagstiftning på grundval av arbete eller bosättning uppkommer därmed. År 2016 anfördes sammanlagt 485 besvär hos besvärsnämnden för social trygghet över FPA:s beslut om huruvida personer omfattas av social trygghet.  

4.2  Konsekvenser för myndigheternas och arbetspensionsanstalternas verksamhet

Avskaffandet av separata skriftliga beslut förändrar Folkpensionsanstaltens handläggningsprocesser. Det administrativa arbetet minskar till den del det är fråga om åtgärder med direkt anknytning till att avgöra huruvida en person omfattas av social trygghet, särskilt när det gäller personer som lämnar Finland och till vilka förmåner inte betalas. Höranden om följderna av förändrade omständigheter ska enligt förslaget företas när förändringarna kan inverka på betalningen av förmåner. Om en person till följd av flytt till utlandet inte har rätt till en förmån indras förmånen genom ett förmånsbeslut alldeles som nu på den grunden att personen inte längre vare sig är bosatt eller arbetar i Finland. Om Folkpensionsanstalten inte betalar några förmåner till en person som flyttar utomlands, ska den registrera uppgiften om flytten i sina system. En arbetsgivare ska anmäla sin utsända arbetstagare till Folkpensionsanstalten, som ska registrera uppgiften och besvara arbetsgivarens anmälan. Forskare och studerande ska också underrätta Folkpensionsanstalten om vistelser som kommer att vara över sex månader långa.  

Förfarandet blir också enklare i fråga om personer som kommer till Finland. Enligt förslaget behöver en person inte längre ansöka om att omfattas av finsk social trygghet, i stället avgörs uppfyllandet av förutsättningarna beträffande arbete eller bosättning i det skede då personen ansöker om en förmån eller om FPA-kort med stöd av sjukförsäkringslagen. När det gäller uppfyllandet av den förutsättning som handlar om arbete får Folkpensionsanstalten i regel tillräcklig utredning ur inkomstregistret, och personen behöver inte längre ombes lämna in arbetsavtal eller lönekvitton. Likaså är det möjligt att kontrollera arbetets upphörande utgående från löneuppgifterna i inkomstregistret. 

Folkpensionsanstaltens registeranteckningar, särskilt om perioder av vistelse utomlands, kan var och en se i e-tjänsten. Alla har möjlighet att kontrollera sina egna uppgifter och anmäla ändringar, och Folkpensionsanstalten bör aktivt påminna särskilt personer som rör sig mellan länder om att de bör kontrollera sin egen situation med tanke på den sociala tryggheten.  

Folkpensionsanstaltens arbetsbörda med avseende på kommunikation och spridning av information till kunderna kommer att öka när den nya lagen träder i kraft. Föregripande och effektiv kommunikation som når också finländare utomlands och sådana personer i Finland som har bristfälliga kunskaper i finska eller svenska bör uppmärksammas särskilt. Likaså bör det fästas vikt vid att informera arbetsgivare om de omläggningar som görs i förfarandena. 

Folkpensionsanstalten ska tillämpa lagstiftningen om bosättningsbaserade förmåner på personer som flyttar till Finland för att arbeta, i huvudsak på grundval av arbete eller motsvarande verksamhet. Huruvida bosättningen i Finland är stadigvarande bedöms i en situation där det behövs med tanke på en förmån, t.ex. arbetslöshetsförmån. Därmed kommer Folkpensionsanstaltens register när det gäller personer som kommer till Finland för att arbeta inte att innehålla uppgifter om huruvida deras bosättning i Finland är att betrakta som stadigvarande. När arbetspensionsanstalterna beviljar en försäkring som avses i lagen om pension för företagare bedömer de i praktiken självständigt personens bosättning vid sin tillämpning av gällande lagstiftning. Denna praxis förblir oförändrad.  

När det gäller stipendiater på vilka finsk lagstiftning inte tillämpas med stöd av EU-förordning 883/2004 bestäms bosättningen i Finland på samma sätt som för lantbruksföretagare på samma grunder som i gällande tillämpningsområdeslag. Stipendiater som har sin egentliga bostad och sitt egentliga hem i Finland och som ständigt i huvudsak vistas här ska teckna en försäkring hos Lantbruksföretagarnas pensionsanstalt. Enligt nuvarande praxis har Lantbruksföretagarnas pensionsanstalt innan försäkringen beviljats kunnat kontrollera hos Folkpensionsanstalten hur denna har bedömt personens bosättning i Finland. Enligt förslaget ska stipendiaters rätt till bosättningsbaserade förmåner i stället för på stadigvarande bosättning grunda sig på verksamheten som stipendieforskare eller stipendiekonstnär, alldeles som när det gäller andra som arbetar eller bedriver annan motsvarande verksamhet. Det innebär att Folkpensionsanstalten inte ska bedöma stipendiatens bosättning i Finland förrän Lantbruksföretagarnas pensionsanstalt har beviljat försäkringen, i stället ska Lantbruksföretagarnas pensionsanstalt göra bedömningen. Detta motsvarar övriga arbetspensionsanstalters agerande vid beviljandet av pensionsförsäkringar för företagare. 

4.3  Konsekvenser för medborgarnas ställning

Pensionstagare 

I de flesta fall är de som lämnar Finland tillfälligt eller för en längre tid som är att betrakta som en stadigvarande flyttning finländare. Så är det också med dem som lämnar Finland i egenskap av utsända arbetstagare, studerande som har för avsikt att avlägga hela sin examen utomlands eller forskare vilka avser att stanna utomlands under en tid som är så pass lång att den inte är att betrakta som tillfällig vistelse.  

Många finländska pensionstagare lämnar Finland för en del av året, antingen sporadiskt eller upprepade gånger. Majoriteten av dessa pensionärer tillbringar en del av året i ett annat land som tillämpar EU-lagstiftning. Pensionerna och de förmåner som hör till tillämpningsområdet för EU-förordning 883/2004, bortsett från bostadsbidrag för pensionstagare och garantipension, betalas inom EU:s territorium precis som när personen är bosatt i Finland. Om en person enligt en bedömning som grundar sig på EU-förordning 883/2004 flyttar stadigvarande till ett annat land som tillämpar EU-lagstiftning, påverkar flytten närmast faktureringen av sjukvårdskostnader och de tjänster som personen får i bosättningslandet.  

I praktiken påverkar den föreslagna insnävningen av tillfällig vistelse från ett år till sex månader inte ställningen för pensionstagare som reser till länder som tillämpar EU-lagstiftning; deras förmåner och rättigheter tryggas i EU-förordning 883/2004. Garantipension ska dock enligt förslaget inte betalas under en vistelse som är längre än sex månader åt gången. Om pensionstagaren emellanåt återvänder till Finland fortgår eller återupptas betalningen av garantipension.  

För personer som flyttar till länder som inte tillämpar EU-lagstiftning innebär förslaget att bosättningsbaserade förmåner kan upphöra om vistelsen varar en längre tid än sex månader. Vid återflyttningen till Finland kan förmånerna och sjukförsäkringen fortgå, om ungefär halva året tillbringas i Finland. Vistelse utomlands påverkar inte betalningen av arbetspension.  

Studerande och arbetstagare 

Många studerande flyttar utomlands. Att tidsgränsen för tillfällig vistelse ändras till sex månader från nuvarande ett år innebär ett krav på att studerande som vistas utomlands under hela läsåret ska bedriva studier på heltid. I regel besannas detta i och med studiestödet. Alla studerande kommer emellertid alltjämt att ha möjlighet att bli delaktiga av bosättningsbaserade förmåner under utbytesstudier eller examensinriktade studier, högst så länge som heltidsstudierna varar. Att examensinriktade studier bedrivs på heltid utomlands kommer att bedömas enligt samma kriterier som gäller studiestödet. Exempelvis pågår studierna för läkarexamen i allmänhet mer än fem år utomlands. Utomlands kan arbetspraktik i regel ingå i examen, varvid den studerande omfattas av arbetslandets sociala trygghet under praktikperioderna när det är fråga om EU-länder. De föreslagna ändringarnas inverkan på studerandenas ställning är mycket liten. 

För dem som vistas utomlands under sabbatsledigheter eller andra ledigheter innebär ändringen att den finska sjukförsäkringen är giltig under en kortare vistelse utomlands än förr. De som vistas utomlands längre tider bör fästa mer vikt än tidigare vid att de har en giltig reseförsäkring, även om de inte är sjukförsäkrade i Finland. De tjänster i Finland som hemkommunen tillhandahåller förblir oförändrade, om personen fortsätter att ha hemkommun i Finland. 

För personer som är utomlands i egenskap av utsända arbetstagare skaffar arbetsgivarna ett täckande försäkringsskydd för den tid kommenderingen varar, oberoende av om arbetstagaren och familjemedlemmarna omfattas av Finlands bosättningsbaserade system eller inte. Försäkringsskydden är inte överlappande, utan privata försäkringar ersätter t.ex. hälso- och sjukvårdskostnader i större utsträckning än de ersättningar som följer av sjukförsäkringslagen. Enligt förslaget kan utsända arbetstagare eller biståndsarbetare ha rätt till bosättningsbaserade förmåner i högst fem år, och efter det kan de på nytt bli delaktiga av förmåner under en utlandskommendering, om de däremellan återvänder till Finland för sex månader.  

Allt fler distansarbetar för en arbetsgivare i Finland medan de vistas utomlands, eftersom arbetet tack vare elektroniska redskap inte längre är platsbundet. Utgångspunkten är att distansarbete utförs på arbetstagarens önskemål och initiativ. Också de som distansarbetar i tredjeländer kan behålla bosättningsbaserade förmåner och sjukförsäkring, om de är utomlands i högst sex månader. En möjlighet är också att arbetsgivaren kommer överens med arbetstagaren om att denne utstationeras för att de regler som gäller för utsända arbetstagare ska vara tillämpliga. 

Majoriteten av dem som lämnar Finland är finska medborgare. I och med att rörligheten tilltar är det dock allt oftare fråga också om personer som tidigare flyttat till Finland från utlandet och som t.ex. på grund av en arbetskommendering eller studier reser utomlands eller till sitt ursprungliga hemland.  

Administrativa åtgärder 

Rättigheterna till social trygghet för personer som flyttar mellan länder beaktas som förutsättningar för att bevilja förmåner, och separata förhandsbeslut om rätten till förmåner kommer inte att fattas. Felaktiga uppfattningar som följer av att separata beslut fattas minskar i och med att det finska nätverket av sociala förmåner och tjänster följer personen utomlands under lång tid och fungerar där på samma sätt som i hemlandet. Personer som flyttar mellan länder bör i högre grad ta ansvar för sådant som hänför sig till den sociala tryggheten och beakta hur deras egen situation påverkas av att de lämnar Finland. Alla som flyttar mellan länder kommer att ha möjlighet att kontrollera sina egna uppgifter i Folkpensionsanstaltens e-tjänst och att underrätta Folkpensionsanstalten om förändrade eller felaktiga omständigheter. Myndigheterna ska i sin egen verksamhet uppmärksamma behovet av att medborgarna blir mer medvetna.  

De föreslagna ändringarna tydliggör ändringssökandet ur medborgarperspektiv och styr personerna att söka ändring i beslut genom vilka rätten till förmåner de facto har avgjorts. 

4.4  Övriga samhälleliga konsekvenser

5.1  Beredningsskeden och beredningsmaterial

Beredningen av regeringens proposition baserar sig på arbetet i en arbetsgrupp som social- och hälsovårdsministeriet tillsatte den 21 mars 2017 (Hur den bosättningsbaserade sociala tryggheten riktas i internationella situationer). Målet för arbetsgruppen var att förenkla lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet. För arbetstagarnas del skulle arbetsgruppen begrunda en modell där personernas rättigheter i första hand grundar sig på arbete och man vid inresan inte alltid separat skulle bedöma personernas stadigvarande bosättning med avseende på den sociala tryggheten. Målet var också att förenkla de administrativa förfarandena och samtidigt säkerställa att de berörda myndigheterna får behövliga uppgifter om huruvida personen omfattas av social trygghet. 

Arbetsgruppen skulle utarbeta en proposition med förslag till revidering av lagen om tillämpning av lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet och till översyn av nära anknytande lagstiftning. Dessutom skulle arbetsgruppen bedöma vilka ändringar som behövs i fråga om tillsyn och uppföljning samt informationsutbytet myndigheterna emellan. Arbetsgruppen skulle vidare samla kommunikationsbehoven i frågor kring den sociala tryggheten i samband med in- och utflyttning. Det var meningen att arbetsgruppens betänkande skulle utformas som en proposition. 

Arbetsgruppens mandatperiod började den 21 mars 2017 och slutade den 31 maj 2018. Under mandatperioden arrangerade arbetsgruppen tio workshoppar och ett seminarium där lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet och behoven av att ändra den diskuterades. De presentationer som framfördes vid workshopparna och anteckningarna från workshopparna har lagts ut på social- och hälsovårdsministeriets webbplats. 

5.2  Remissyttranden och hur de har beaktats

Propositionen sändes på remiss till 35 instanser. Den sändes också till rådet för bedömning av lagstiftningen. Sammanlagt 32 yttranden inkom. Centrala avgivare av remissyttranden var utöver ministerier och sådana myndigheter och pensionsförsäkringsanstalter som har en anknytning till den sociala tryggheten för personer som flyttar mellan länder också arbetsmarknadsorganisationer och olika intresseorganisationer. 

I yttrandena ställde sig remissinstanserna positiva till målen för att revidera lagstiftningen, ambitionen att förtydliga bestämmelserna, den större överensstämmelsen med EU-lagstiftningen och principen att den sociala tryggheten främst ska basera sig på arbete. 

Med anledning av yttrandena har propositionen ändrats så, att studerande som bedriver heltidsstudier utomlands kan ha ställning som personer som är bosatta i Finland tills heltidsstudierna upphör, alltså i mer än fem år om så behövs. Dessutom har till förslaget fogats en bestämmelse om företagare som lämnar Finland för att resa till tredjeländer; enligt den kan de i ett år anses ha ställning som personer som är bosatta i Finland, om pensionsförsäkringen i Finland gäller. Detta innebär att nuläget kvarstår. För företagarnas vidkommande har bedömningen av stadigvarande bosättning samt arbetspensionsanstalternas och Folkpensionsanstaltens roll utretts mer ingående i detaljmotiveringen. 

Vad beträffar den föreslagna ändringen av de administrativa förfarandena har propositionen preciserats genom en ny bestämmelse om förfarandena. Enligt den ska en person på begäran kunna få ett beslut om den sociala tryggheten i samband med att han eller hon lämnar Finland, även om ingen bosättningsbaserad förmån dras in. I bestämmelsen åläggs Folkpensionsanstalten också en skyldighet att informera personer som flyttar utomlands om grunderna för hur den sociala tryggheten bestäms. 

Ett flertal tekniska korrigeringar och preciseringar har gjorts i propositionen utgående från den respons som ingick i yttrandena.