1.1
Europeiska unionens lagstiftning
Europeiska unionens gemensamma jordbrukspolitik byggdes upp efter andra världskriget och har alltså redan över 50 år på nacken. De ursprungliga målen för den gemensamma jordbrukspolitiken var att förbättra jordbrukets produktivitet, se till att lantbruksföretagarna har en rimlig levnadsstandard, balansera livsmedelsmarknaden, trygga tillgången på livsmedel och garantera skäliga konsumentpriser. Dessa mål har senare kompletterats med nya mål, särskilt miljörelaterade sådana. Den senaste reformen av Europeiska unionens gemensamma jordbrukspolitik slutfördes 2013, även om många detaljer i den kom att fastställas först 2014. I nämnda reform fastställdes som mål för den gemensamma jordbrukspolitiken bland annat hållbar livsmedelsproduktion, hållbar förvaltning av naturresurser och balanserad territoriell utveckling. Reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken 2013 bildar en lagstiftningshelhet som omfattar sammanlagt sju förordningar av Europaparlamentet och rådet om olika delområden inom den gemensamma jordbrukspolitiken, dvs. direktstöden, en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter, landsbygdsutveckling, frågor av horisontell natur och fastställande av vissa stöd och exportbidrag inom ramen för den samlade marknadsordningen för jordbruksprodukter, samt en stor mängd av kommissionens delegerade förordningar och kommissionens genomförandeförordningar. Nämnda förordningar började tillämpas från och med ingången av 2015, då också bl.a. de nya systemen med direktstöd och systemet för jordbruksrådgivning togs i bruk i medlemsstaterna.
Det är framför allt tre av Europaparlamentets och rådets förordningar som är av betydelse för s.k. jordbrukarstöd alltså för direktstöd som helt finansieras av Europeiska unionen och för programbaserade ersättningar till jordbrukare som delfinansieras av unionen. Dessa är Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 352/78, (EG) nr 165/94, (EG) nr 2799/98, (EG) nr 814/2000, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 458/2008, nedan den horisontella förordningen, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1307/2013 om regler för direktstöd för jordbrukare inom de stödordningar som ingår i den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 637/2008 och rådets förordning (EG) 73/2009, nedan stödförordningen, och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1305/2013 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1698/2005, nedan landsbygdsförordningen.
Den horisontella förordningen innehåller bl.a. allmänna bestämmelser om jordbruksfonderna — Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) — såsom bestämmelser om fondernas utgifter, de utbetalande organen och de attesterande organen, systemet för jordbruksrådgivning, fondernas medelsförvaltning, kontrollsystem och påföljder (sanktioner).
Den horisontella förordningen innehåller ett stort antal bemyndiganden för kommissionen att utfärda närmare bestämmelser än den horisontella förordningen, antingen genom delegerade förordningar eller genom genomförandeförordningar. Kommissionen har med stöd av den horisontella förordningen utfärdat bl.a. genomförandeförordning (EU) nr 809/2014 om regler för tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 vad gäller det integrerade administrations- och kontrollsystemet, landsbygdsutvecklingsstöd och tvärvillkor, nedan kontrollförordningen. Kontrollförordningen innehåller närmare bestämmelser om bl.a. det integrerade administrations- och kontrollsystemet, administrativa kontroller och tillsyn på plats, tillsynsmängden och valet av tillsynsobjekt samt innehållet i tillsynen.
Stödförordningen innehåller för sin del gemensamma bestämmelser om de stöd som beviljas inom ramen för systemet om direktstöd och om förutsättningarna för beviljande av stöd, såsom bestämmelser om beviljande av stöd till aktiva jordbrukare och definitionen av begreppet aktiv jordbrukare. Stödförordningen innehåller dessutom bestämmelser om de olika stödformer som kan beviljas inom ramen för systemet om direktstöd. Som direktstöd kan beviljas bl.a. grundstöd, förgröningsstöd, stöd till unga jordbrukare samt produktionskopplat stöd till vissa sektorer och produktionsslag.
I fråga om jordbrukarstöd innehåller landsbygdsförordningen bestämmelser om de stödformer som enligt landsbygdsförordningen kan beviljas, t.ex. kompensationsersättning, miljöersättning, ersättning för djurens välbefinnande och ersättning för ekologisk produktion. Dessutom innehåller landsbygdsförordningen bestämmelser om systemet för jordbruksrådgivning. De stödsystem som medlemsstaterna ska införa enligt landsbygdsförordningen ska införlivas i medlemsstaternas program för landsbygdsutveckling, och de stödsystem som införts i Fastlandsfinland har inkluderats i programmet för utveckling av landsbygden i Fastlandsfinland 2014—2020, nedan programmet för landsbygdsutveckling.
I anknytning till pågående programperiod offentliggjorde kommissionen den 14 september 2016 en halvtidsöversyn av den fleråriga budgetramen 2014—2020. Den bestod av kommissionens meddelande samt av förslag till ändring av budgetförordningen och den sektorspecifika lagstiftningen, inklusive lagstiftningen om Europeiska unionens gemensamma jordbrukspolitik. Kommissionens förslag stödde två av de centrala målen för halvtidsöversynen, nämligen förenkling och flexibilitet. Enligt kommissionens förslag skulle det i en och samma rättsakt ingå en revidering av de allmänna finansiella reglerna samt ändringar i sektorspecifika finansiella regler, inklusive förordningarna om den gemensamma jordbrukspolitiken såsom stödförordningen. Genom att samla de sektorspecifika ändringarna i ett och samma förslag ville kommissionen garantera en konsekvent och snabb förhandlingsprocess. Syftet med kommissionens förslag var att förenkla förfaringssätten, effektivisera användningen av finansieringsinstrument, göra budgetförvaltningen flexiblare, fästa fokus vid resultaten samt rationalisera rapporteringen. Kommissionen ville dock inte i det sammanhanget inleda en mer omfattande debatt om en reform av jordbrukspolitiken, även om den föreslog ändringar i de grundläggande förordningarna om den gemensamma jordbrukspolitiken, dvs. Europaparlamentets och rådets förordningar. Innehållet i kommissionens förslag omarbetades i betydande utsträckning av Europaparlamentet och rådet inom ramen för det ordinarie lagstiftningsförfarandet.
Förordningarna som anknyter till Europeiska unionens gemensamma jordbrukspolitik avskildes under beredningen till en egen helhet. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2393 om ändring av förordningarna (EU) nr 1305/2013 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu), (EU) nr 1306/2013 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken, (EU) nr 1307/2013 om regler för direktstöd för jordbrukare inom de stödordningar som ingår i den gemensamma jordbrukspolitiken, (EU) nr 1308/2013 om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter och (EU) nr 652/2014 om fastställande av bestämmelser för förvaltningen av utgifter för livsmedelskedjan, djurhälsa, djurskydd, växtskydd och växtförökningsmaterial, nedan omnibusförordningen, trädde i kraft den 30 december 2017 och blev huvudsakligen tillämplig vid ingången av 2018.
Genom omnibusförordningen ändrades vissa delar av flera av Europaparlamentets och rådets förordningar som anknyter till Europeiska unionens gemensamma jordbrukspolitik, såsom stödförordningen och landsbygdsförordningen. I stödförordningen ändrades bl.a. bestämmelserna om aktiva jordbrukare och om arealer med ekologiskt fokus i anslutning till förgröningsstöd och i landsbygdsförordningen bestämmelserna om val av rådgivare för systemet för jordbruksrådgivning.
I enlighet med vad som anges ovan föreskrivs det i stödförordningen förutom om de stödformer som hör till systemet om direktstöd även om villkoren för beviljande av stöd. Artikel 9 (Aktiva jordbrukare) i stödförordningen innehåller bestämmelser om aktiva jordbrukare, dvs. om vilka aktörer som kan beviljas direktstöd. I artikel 9.2 fastställs vilka fysiska eller juridiska personer eller grupper av fysiska eller juridiska personer som inte kan beviljas direktstöd. Dessa är jordbrukare vars jordbruksareal huvudsakligen utgörs av arealer som naturligt hålls i ett skick som lämpar sig för bete eller odling samt aktörer som driver flygplatser, järnvägsbolag, vattenverk, fastighetsföretag eller permanenta sport- och rekreationsanläggningar (den s.k. förbudslistan). Enligt artikel 9.2 ska ovannämnda aktörer emellertid betraktas som aktiva jordbrukare t.ex. om deras jordbruksverksamhet inte är obetydlig eller om det huvudsakliga målet med deras verksamhet eller företag är att utöva jordbruksverksamhet. Enligt artikel 9.2 ska även sådana aktörer betraktas som aktiva jordbrukare vars årliga direktstödsbelopp uppgår till minst fem procent av deras totala intäkter från annan verksamhet än jordbruksverksamhet under det senaste fastställda beskattningsåret. Enligt artikel 9.4 ska bestämmelserna om aktiva jordbrukare i punkt 2 (dvs. den s.k. förbudslistan) inte gälla för jordbrukare som för det föregående året endast tagit emot direktstöd som inte överstiger ett belopp som fastställs av medlemsstaten och som får vara högst 5 000 euro. Sökande som det föregående året har tagit emot direktstöd till högst det belopp som fastställts av medlemsstaten betraktas därmed alltid som aktiva jordbrukare, och för deras del behöver det inte göras en separat kontroll av huruvida de uppfyller kriterierna för aktiva jordbrukare.
Genom omnibusförordningen fogades till artikel 9 i stödförordningen en ny punkt 8, enligt vilken ”Medlemsstaterna får besluta att sluta tillämpa punkt 2 [dvs. den ovannämnda förbudslistan] från och med 2018 eller ett senare år. De ska senast den 31 mars 2018 till kommissionen anmäla ett sådant beslut om det tillämpas från och med 2018, eller senast den 1 augusti året före tillämpningsåret om det tillämpas från och med ett senare år.”
En av stödformerna inom ramen för systemet om direktstöd är förgröningsstödet (stöd för jordbruksmetoder med gynnsam inverkan på klimatet och miljön), som tagits i bruk som en ny stödform under pågående programperiod. Genom förgröningsstödet genomförs miljöåtgärder på grundnivå, vilket är anledningen till att 30 procent av direktstöden binds till förgröningsstödet. Jordbrukarna ska på sin stödberättigande åkerareal genomföra tre förgröningsåtgärder, dvs. diversifiering av grödor, bevarande av permanent gräsmark samt innehav av arealer med ekologiskt fokus. I punkt 2 i artikel 46 (Arealer med ekologiskt fokus) i stödförordningen finns det bestämmelser om vilka områden som medlemsstaterna kan besluta att betrakta som områden med ekologiskt fokus i anslutning till förgröningsstöd. Genom omnibusförordningen fogades tre nya områden, nämligen arealer med miskantus, arealer med skålört och mark i träda med dragväxter, till förteckningen i artikel 46.2 i stödförordningen över olika typer av områden som medlemsstaterna kan besluta att betrakta som områden med ekologiskt fokus. Detta tillägg till förteckningen över möjliga områden med ekologist fokus motiveras i ingressen till omnibusförordningen på följande sätt: ”Med tanke på den potential för indirekta miljöfördelar i fråga om biologisk mångfald som vissa permanenta grödor erbjuder, bör den förteckning över olika typer av arealer med ekologiskt fokus [...] utvidgas till att omfatta arealer med miskantus (Miscanthus) och skålört (Silphium perfoliatum). Eftersom typen av vegetationstäcke kan inverka positivt på det bidrag som mark som ligger i träda kan ge till den biologiska mångfalden, bör mark i träda med dragväxter erkännas som en särskild typ av areal med ekologiskt fokus.”
Enligt artikel 12 i den horisontella förordningen ska medlemsstaterna inrätta ett system för rådgivning till stödmottagare om markskötsel och jordbruksdrift, det s.k. systemet för jordbruksrådgivning. Artikeln innehåller också bestämmelser om bl.a. vad systemet för jordbruksrådgivning ska omfatta. Närmare bestämmelser om målen för och innehållet i systemet samt om valet av rådgivare finns i artikel 15 i landsbygdsförordningen. Jordbruksrådgivning ges bl.a. om tvärvillkor, krav som gäller förgröningsstöd, begränsning av och anpassning till klimatförändringar, biologisk mångfald, vattenvård och markskydd, innovationer, miljöersättningen, bevarande av jordbruksmark, ekologisk produktion, växtskydd och integrerad bekämpning, produktionsdjurens välbefinnande och hälsa, frågor som gäller miljöprestanda, modernisering av jordbruksenheter och förbättring av konkurrenskraften.
Genom omnibusförordningen ändrades punkt 3 i landsbygdsförordningens artikel 15 (Rådgivningstjänster samt företagslednings- och avbytartjänster inom jordbruket). Punkten gäller förfarandet för val av rådgivare och punkten ändrades så att de aktörer som erbjuder rådgivningstjänster ska väljas genom ett urvalsförfarande som ska vara öppet för både offentliga och privata organ. Enligt den tidigare gällande bestämmelsen skulle rådgivarna väljas genom anbudsförfaranden och lagstiftningen om offentlig upphandling skulle tillämpas på urvalsförfarandet. De övriga bestämmelserna om urvalsförfarandet i artikel 15.3 i landsbygdsförordningen ändrades inte genom omnibusförordningen, utan urvalsförfarandet ska t.ex. fortfarande vara objektivt och utesluta kandidater med intressekonflikter.
De ovannämnda ändringarna i Europeiska unionens lagstiftning har sålunda anknytning till kommissionens halvtidsöversyn av den fleråriga budgetramen 2014—2020 och de ändringar i Europeiska unionens lagstiftning som anknyter till den. Den 22 maj 2018 utfärdade kommissionen genomförandeförordning (EU) 2018/746 om ändring av ovannämnda kontrollförordning (EU) nr 809/2018. Denna genomförandeförordning hade ingen anknytning till halvtidsöversynen. Genom den nämnda genomförandeförordningen fogades till kontrollförordningen en ny artikel 40 a (Kontroll genom övervakning), genom vilken det i stället för och som ett komplement till de traditionella tillsynsmetoder som finns att tillgå blir möjligt att även använda alternativa tillsynsmetoder, vilket innebär att nya tekniker får börja användas vid tillsyn över arealstöd och tvärvillkor. Med nya tekniker avses exempelvis att satellitbilder, obemannade luftfarkoster och fotografier med geografisk information används vid tillsynen. Medlemsstaterna kan välja om de vill ta de nya teknikerna i bruk eller inte.
Kommissionen motiverar möjligheten att börja använda nya tekniker i ingressen till förordning (EU) 2018/746 bl.a. på följande sätt:”... Nya tekniker såsom drönare, geotaggade foton, GNSS-mottagare kombinerade med Egnos och Galileo, satellitdata från Sentinelsatelliter och andra, ger relevanta data om aktivitet på jordbruksarealer. För att minska bördan av kontrollerna för de behöriga myndigheterna och stödmottagarna, särskilt antalet fysiska kontroller på plats, och främja användningen av ny teknik i det integrerade administrations- och kontrollsystemet, bör man tillåta att relevanta data samlas in med hjälp av sådan teknik samt att andra relevanta styrkande dokument används för kontroll av om villkoren är uppfyllda för stödberättigande, åtaganden eller andra skyldigheter vad gäller berörda direktstöd eller landsbygdsutvecklingsstöd samt att de krav och normer som gäller för tvärvillkoren efterlevs. Fysiska kontroller på plats behövs fortfarande om beläggen inte ger entydiga resultat.”
Om den tillsynsmetod som avses i artikel 40 a i kontrollförordningen börjar tillämpas i en medlemsstat minskar antalet tillsyn på plats, eftersom analyserna av det material som samlas in med de nya tekniker i regel är tillräckliga för att bevisa att förutsättningarna för att få stöd uppfylls. Om man däremot med hjälp av de nya teknikerna (kontroll genom övervakning) eller andra bevis inte med tillräcklig säkerhet kan fastställa att förutsättningarna för arealstöd uppfylls, ska tillsyn på plats utföras. Med de nya teknikerna (övervakning) går det naturligtvis inte att kontrollera att alla förutsättningar för arealstöd uppfylls — såsom förbudet mot att använda växtskyddsmedel på trädesarealer och arealer med kvävefixerande grödor med ekologiskt fokus i anslutning till förgröningsstöd — utan tillsynen över sådana stödvillkor kräver tillsyn på plats.
1.2
Nationell lagstiftning
Till den del genomförandet av bl.a. de förordningar som nämns i avsnitt 1.1 förutsätter nationell reglering av jordbrukarstöden har de nämnda förordningarna genomförts i Finland genom lagen om Europeiska unionens direktstöd till jordbruket (193/2013), nedan lagen om direktstöd, genom lagen om vissa programbaserade ersättningar till jordbrukare (1360/2014), nedan lagen om programbaserade jordbrukarersättningar, och genom lagen om verkställighet av jordbruksstöd (192/2013), nedan verkställighetslagen.
Genom lagen om direktstöd har stödförordningen genomförts till den del genomförandet av förordningen förutsätter nationell reglering. Lagen om direktstöd innehåller bl.a. bestämmelser om de stöd som beviljas i enlighet med den lagen, dvs. grundstöd, förgröningsstöd, stöd till unga jordbrukare och produktionskopplade stöd. Enligt lagen om direktstöd kan som produktionskopplat stöd beviljas bidrag för mjölkkor, bidrag för nötkreatur, bidrag för jordbruksgrödor samt får- och getbidrag. Närmare bestämmelser om de stöd som beviljas med stöd av lagen och om förutsättningarna för beviljande av stöden får utfärdas genom förordning av statsrådet. Lagen om direktstöd innehåller även ett stort antal definitioner, inklusive definitionen av aktiva jordbrukare, till vilken det vid behov hänvisas bl.a. i den materiella lagstiftningen inom jord- och skogsbruksministeriets förvaltningsområde.
Enligt 2 § 12 punkten i den gällande lagen om direktstöd avses med aktiva jordbrukare jordbrukare enligt artikel 9.2—9.5 i stödförordningen, vilket innebär att man vid kontrollen av aktiva jordbrukare ska beakta den s.k. förbudslistan i stödförordningen. Enligt 3 § 2 mom. i den gällande lagen om direktstöd betraktas en jordbrukare som under det föregående stödåret har fått högst 5 000 euro i direktstöd som en aktiv jordbrukare enligt artikel 9.4 i stödförordningen. Bestämmelsen innebär i praktiken att sådana stödsökande alltid betraktas som aktiva jordbrukare, och att det för deras del inte behöver göras en separat kontroll av huruvida de är aktiva jordbrukare. Enligt 3 § 2 mom. i den gällande lagen om direktstöd ska även sådana aktörer betraktas som aktiva jordbrukare vars årliga direktstödsbelopp uppgår till minst fem procent av deras totala intäkter från annan verksamhet än jordbruksverksamhet under det senaste fastställda beskattningsåret, även om jordbrukaren bedriver verksamhet enligt den s.k. förbudslista som avses i artikel 9.2 i stödförordningen.
I 23 § i lagen om direktstöd föreskrivs det om förgröningsstöd och om förutsättningarna för beviljande av detta stöd. I 23 § 2 mom. föreskrivs det om arealer med ekologiskt fokus i anslutning till förgröningsstöd. I fråga om arealer med ekologiskt fokus är huvudregeln att det på gårdsbruksenheter med över 15 hektar åker ska finnas fem procent areal med ekologiskt fokus. Gårdsbruksenheter där merparten av åkermarken består av gräsmark, baljväxter och/eller mark i träda samt gårdsbruksenheter i skogtäckta områden är under vissa förutsättningar befriade från kravet på arealer med ekologiskt fokus. Enligt den gällande lagstiftningen är arealer med ekologiskt fokus i Finland trädesarealer, arealer med kvävefixerande grödor och arealer med energiskog med kort omloppstid samt arealer med landskapselement som är förenliga med tvärvillkoren och som ska bibehållas enligt de normer som avses i punkt GAEC 7 i bilaga II till den horisontella förordningen. I Finland ha dessutom tagits i bruk på regionnivå det undantag från kravet på arealer med ekologiskt fokus som avses i artikel 46.7 i stödförordningen, alltså det s.k. undantaget på grund av skogtäckt mark. Enligt den nämnda artikeln i stödförordningen får medlemsstater där mer än 50 procent av den totala markytan är skogtäckt tillämpa ett undantag från kravet på arealer med ekologiskt fokus i ett område, förutsatt att mer än 50 procent av markytan i området är skogtäckt och förhållandet mellan skogsmark och åkermark är högre än 3:1. Eftersom kriterierna för undantaget på grund av skogtäckt mark i Finland granskas på landskapsnivå, uppfylls kriterierna för undantaget i alla landskap utom landskapen Nyland och Egentliga Finland samt landskapet Åland. Närmare bestämmelser om förgröningsstöd än de som finns i den nationella lagstiftningen och i Europeiska unionens lagstiftning finns för närvarande i statsrådets förordning om grundstöd, förgröningsstöd och stöd till unga jordbrukare (234/2015).
I lagen om programbaserade jordbrukarersättningar föreskrivs det om de ersättningar som ingår i programmet för landsbygdsutveckling och som det föreskrivs i landsbygdsförordningen. Med stöd av lagen om programbaserade jordbrukarersättningar kan det beviljas kompensationsersättning, miljöersättning, ersättning för djurens välbefinnande, ersättning för ekologisk produktion, ersättning för icke-produktiva investeringar och ersättning för jordbruksrådgivning. Närmare bestämmelser om de ersättningar som beviljas med stöd av lagen, t.ex. om innehållet i de åtgärder som berättigar till ersättning, om andra närmare villkor för ersättningarna och om ersättningsbeloppen, utfärdas genom förordningar av statsrådet.
Enligt 10 § (Ersättning för jordbruksrådgivning) i lagen om programbaserade jordbrukarersättningar kan ersättning för jordbruksrådgivning beviljas för jordbruksrådgivning enligt artikel 15 i landsbygdsförordningen och artikel 12 i den horisontella förordningen. Enligt den nämnda paragrafen kan jordbruksrådgivning ges om tvärvillkor, krav som gäller förgröningsstöd, begränsning av och anpassning till klimatförändringar, biologisk mångfald, vattenvård och markskydd, innovationer, miljöersättningen, bevarande av jordbruksmark, ekologisk produktion, växtskydd och integrerad bekämpning, produktionsdjurens välbefinnande och hälsa, modernisering av gårdsbruksenheten och förbättring av konkurrenskraften samt effektiviserad energianvändning, förnybar energi och andra faktorer i anslutning till miljöeffektivitet. Med avvikelse från andra ersättningsformer betalas ersättningen inte till jordbrukaren, utan till en rådgivare som är godkänd enligt 45 § i verkställighetslagen eller, om rådgivaren är anställd hos någon, till rådgivarens arbetsgivare. Uppgifter om de rådgivare som godkänts för jordbruksrådgivning och deras kompetensområden finns i Landsbygdsverkets rådgivarregister. Jordbrukaren väljer rådgivare och ämnesområde för rådgivningen utifrån sina egna behov, och en gårdsbruksenhet kan få rådgivning flera gånger. Rådgivningen bidrar till att förbättra jordbrukarens kunskaper på ovannämnda områden, och ny information som anpassas till förhållandena på gårdsbruksenheten främjar enhetens utveckling och riskhantering.
Verkställighetslagen tillämpas bl.a. på verkställigheten av stöd och ersättningar som beviljas med stöd av lagen om direktstöd och lagen om programbaserade jordbrukarersättningar. I verkställighetslagen har man samlat bestämmelser om olika myndigheters uppgifter och behörighet, förfarandet vid ansökan om stöd, behandling av stödansökan hos myndigheten, beslutsfattande, tillsyn samt återbetalning och återkrav av stöd. Verkställighetslagen innehåller också bestämmelser om genomförandet av systemet för jordbruksrådgivning, såsom val och godkännande av rådgivare, behörighetsvillkor för rådgivare och rådgivningsregistret. I verkställighetslagen föreskrivs dessutom om beslutsavgift, myndighetens rätt att få uppgifter och ändringssökande.
I 9 kap. i verkställighetslagen föreskrivs om genomförandet av systemet för jordbruksrådgivning. Enligt 44 § (Systemet för jordbruksrådgivning) i verkställighetslagen ges rådgivningstjänster enligt artikel 15 i landsbygdsförordningen och artikel 12 i den horisontella förordningen av rådgivare som valts av Landsbygdsverket (från början av 2019 av Livsmedelsverket). Enligt 45 § (Val och godkännande av rådgivare) 1 mom. väljs rådgivarna med iakttagande av lagen om offentlig upphandling (348/2007). Till denna del grundar sig förslaget på den tidigare gällande artikel 15.3 i landsbygdsförordningen, enligt vilken rådgivarna skulle utses genom anbudsförfaranden och urvalsförfarandet styras av lagstiftningen om offentlig upphandling. I 45 § 1 mom. föreskrivs det vidare att rådgivarna väljs och godkänns för viss tid, som löper ut när giltigheten för programmet för utveckling av landsbygden i Fastlandsfinland 2014—2020 upphör, och bestämmelsen grundar sig till denna del på programmet för landsbygdsutveckling. Valet och godkännandet av en rådgivare förutsätter att han eller hon har tillräcklig sakkunskap med hänsyn till rådgivningsuppgiftens art och omfattning, ett krav som även ingår i artikel 15 i landsbygdsförordningen. I kap. 9 i verkställighetslagen finns det i anslutning till genomförandet av systemet för jordbruksrådgivning även bestämmelser om behörighetsvillkor för rådgivare, återkallelse av godkännande, utförande av rådgivningsuppgiften, rådgivningsregistret, utlämnande av uppgifter ur rådgivningsregistret och bevaringstiden.