1.1
Rättegångsbalken
2 kap. Om domförhet
6 §. I 1 mom. föreslås det att befogenheterna i en sammansättning med en domare utvidgas.
Enligt den gällande bestämmelsen kan sådana brottmål avgöras i en sammansättning med en domare ensam där det inte för ett enskilt brott som avses i åtalet under de omständigheter som anges i brottsbeskrivningen i åtalet föreskrivs strängare straff än fängelse i högst två år. Bestämmelsen innehåller dessutom en förteckning över brott som är grövre än huvudregeln samt om straffbara försök till dem, vilka trots att maximistraffet för dem överskrider två år kan handläggas i en sammansättning med ordföranden ensam.
På de grunder som anges i den allmänna motiveringen föreslås det att användningen av en sammansättning med en domare utvidgas till sådana brottmål där det inte för ett enskilt brott som avses i åtalet under de omständigheter som anges i brottsbeskrivningen i åtalet föreskrivs strängare straff än fängelse i högst fyra år. För inget av de brott som nämns i förteckningen i den gällande bestämmelsen är det föreskrivna straffet strängare än detta. På grund av den föreslagna ändringen är en särskild förteckning inte längre befogad.
I övrigt ändras momentet inte. Det avgörande i fråga om ett enskilt brott är såsom för närvarande straffskalan i den straffbestämmelse som är tillämplig på fallet och som under de omständigheter som anges i brottsbeskrivningen i åtalet ska tillämpas. De allmänna nedsättningsgrunderna, såsom att gärningen stannat vid försök, ska inte inverka på saken. I en sammansättning med en domare ska också sådana brottmål kunna behandlas där åtalet gäller flera gärningar och den maximitid för ett gemensamt straff som beräknas enligt 7 kap. 2 § i strafflagen är mer än fängelse i fyra år.
Varje mål ska handläggas i en så enkel sammansättning som möjligt, om inte något annat följer av målets särdrag eller det att åtalen handläggs gemensamt eller om inte andra särskilda skäl förutsätter en starkare sammansättning. Om tingsrätten när den behandlar ett mål i en sammansättning med en domare anser att målet ska behandlas i nämndemannasammansättning eller i en sammansättning med tre domare, ska målet med stöd av gällande 7 § överföras för handläggning i en sådan sammansättning. Med stöd av den föreslagna 11 § ska ett mål eller ärende också vid behov kunna hänskjutas för att handläggas i en sammansättning med två domare, om det är motiverat med hänsyn till målets eller ärendets art eller omfattning eller av någon annan särskild orsak.
Enligt gällande 2 mom. är tingsrätten domför med ordföranden ensam vid avgörande av brottmål i skriftligt förfarande enligt 5 a kap. i lagen om rättegång i brottmål. Det föreslås att bestämmelsen stryks som obehövlig. Bestämmelsen i 1 mom. om tingsrättens domförhet med ordföranden ensam lämpar sig också för skriftligt förfarande.
8 §. Enligt 2 mom. 2 punkten i den gällande paragrafen kan en ledamot i hovrätten ensam avgöra ett ärende, om besvären återtagits helt. Bestämmelsen ändras för att överensstämma med bestämmelserna om högsta domstolen, vilket innebär att besvären ersätts med ändringsansökan.
9 §. I paragrafen föreskrivs det om högsta domstolens domförhet. I paragrafens 1 mom. föreslås ingen ändring i sak. I enlighet med gällande huvudregel ska högsta domstolen vara domför med fem ledamöter, om inte något annat föreskrivs i lag. Bestämmelser om hänskjutande av ärenden till plenum eller förstärkt avdelning finns i lagen om högsta domstolen (665/2005). I enlighet med arbetsordningen för högsta domstolen ska alla mål i vilka avgörandet publiceras fortfarande avgöras i en sammansättning med minst fem ledamöter.
I gällande 2 mom. föreskrivs det om högsta domstolens domförhet vid behandling och avgörande av ärenden som gäller meddelande av besvärstillstånd. Det föreslås att bestämmelserna flyttas till 3 mom. I 2 mom. föreslås det bli föreskrivet om en ny kategori av ärenden som högsta domstolen är domför att pröva och avgöra i en sammansättning med tre ledamöter.
Högsta domstolen är enligt momentet domför i en sammansättning med tre ledamöter om besvären gäller sådana förutsättningar för meddelande av tillstånd till fortsatt handläggning som avses i 25 a kap. 11 § och sammansättningen är enig om avgörandet. Högsta domstolens beslutspraxis i fråga om grunderna för meddelande av tillstånd till fortsatt handläggning är väldokumenterad. Grunderna har inte ändrats när tillämpningsområdet för systemet utvidgades. Högsta domstolen har meddelat över 20 prejudikat om förutsättningarna för meddelande av tillstånd till fortsatt handläggning. Besvär ska med stöd av den föreslagna bestämmelsen kunna behandlas i en sammansättning med tre ledamöter, om tillstånd till fortsatt handläggning har nekats i hovrätten, även om det på basis av högsta domstolens beslutspraxis är klart att ärendet borde ha tagits till fortsatt handläggning i hovrätten. Ett ärende ska sålunda kunna behandlas i en sammansättning med tre domare, när det är fråga om rättelse av klara fel vid tillämpningen. Ett ärende ska dock behandlas i en sammansättning med fem ledamöter om ärendets art kräver det. I synnerhet när det gäller ärenden som kräver styrning genom prejudikat bör linjerna fortfarande dras upp i en sammansättning med fem ledamöter. Såsom sagts ovan deltar minst fem ledamöter i ett avgörande som publiceras. Ett ärende ska hänskjutas till en sammansättning med fem ledamöter också om ledamöterna är oeniga om avgörandet.
Paragrafens 3 mom. motsvarar i huvudsak det tidigare 2 mom., som gäller behandling och avgörande av ärenden om meddelande av besvärstillstånd i högsta domstolen. Ärenden som gäller meddelande av besvärstillstånd behandlas och avgörs på föredragning av en föredragande i en avdelning med två eller tre ledamöter. Till bestämmelsen föreslås ett tillägg om att ett ärende kan behandlas och avgöras av en ledamot ensam, om det är klart att det inte finns förutsättningar att meddela besvärstillstånd. Det kan bli fråga om sådana ansökningar om besvärstillstånd där förutsättningarna för beviljande av besvärstillstånd enligt en objektiv bedömning uppenbart inte uppfylls. Det kan t.ex. bli fråga om situationer där det i ansökan förs fram synpunkter som saknar betydelse för avgörandet av ärendet eller där ansökan är så oredig att det utifrån den är svårt att urskilja någon grund för besvärstillstånd. En ansökan om besvärstillstånd kan anses klar på det sätt bestämmelsen avser om den endast upprepar de grunder som tidigare förts fram i ärendet, och som i tidigare domstolar redan gett svar på, och det till ärendet uppenbart inte hänför sig någon adekvat fråga med tanke på de lagenliga tillståndsgrunderna. Utöver ledamoten ska också föredraganden alltid delta i avgörandet av ärendet. Om de är av olika åsikt, är ärendet inte klart och ska då hänskjutas till en större sammansättning. Det är befogat att organisera arbetet i högsta domstolen på ett sådant sätt att de ledamöter och föredragande som har tillräcklig erfarenhet av högsta domstolens praxis för besvärstillstånd deltar i behandlingen av ett ärende i en sammansättning med en ledamot.
Om en ansökan om besvärstillstånd eller en del av den i enlighet med 30 kap. 3 § 4 mom. har överförts för att behandlas i samband med besvären, beslutar den sammansättning som behandlar besvären om besvärstillståndet, såsom för närvarande.
Paragrafens 4 mom. motsvarar i huvudsak det tidigare 3 mom. I bestämmelsen föreslås ett tillägg enligt vilket en ledamot ensam får besluta om en särskild åtgärd. En ledamot kan ensam med stöd av gällande 10 § besluta om en särskild åtgärd i ett ärende som gäller extraordinärt ändringssökande. Med stöd av den föreslagna bestämmelsen får en ledamot också vid behandling av en ansökan om besvärstillstånd ensam besluta om en särskild åtgärd, såsom att be om svaromål. Enligt momentet ska en ledamot ensam också få behandla och avgöra ett ärende, om ändringsansökan återtagits helt.
I de bestämmelser som gäller domför sammansättning i högsta domstolen stryks termen ”avdelning” som obehövlig. Termen bibehålls dock i 1 mom., eftersom den används i lagen om högsta domstolen, till vilken det hänvisas i momentet.
10 §. I den gällande paragrafen föreskrivs det om när ärenden som gäller extraordinärt ändringssökande kan behandlas i en enklare sammansättning än den som anges i 9 § 1 mom. Det föreslås att paragrafens tillämpningsområde utvidgas. Även extraordinärt ändringssökande berörs av bestämmelsen i arbetsordningen för högsta domstolen där det sägs att minst fem ledamöter ska delta i mål i vilka avgörandet publiceras.
Enligt 1 mom. i den gällande paragrafen kan ett ärende som gäller extraordinärt ändringssökande handläggas i en sammansättning med tre ledamöter om en ansökan enhälligt avslås eller avvisas. Bestämmelsen ändras nu så att ett ärende som gäller extraordinärt ändringssökande alltid kan behandlas i en sammansättning med tre ledamöter, om sammansättningen är enig om avgörandet. En ansökan kan alltså enligt förslaget också bifallas enhälligt i en sammansättning med tre ledamöter.
Enligt det gällande momentet kan beslut om en särskild åtgärd i ett ärende som gäller extraordinärt ändringssökande fattas också i en sammansättning med tre ledamöter eller en ledamot. Det föreslås ingen ändring i saken, men det föreslås att bestämmelsen om en sammansättning med en ledamot flyttas till 2 mom. 4 punkten.
I gällande 2 mom. stryks bestämmelsen om att hänskjuta ett ärende till en sammansättning med fem ledamöter som obehövlig. I andra fall än de som avses i de föreslagna 1 och 2 mom. ska ett ärende som gäller extraordinärt ändringssökande prövas och avgöras i en sammansättning med fem ledamöter i enlighet med 9 § 1 mom.
I stället för 2 mom. tas det in bestämmelser om de ärenden som gäller extraordinärt ändringssökande och där högsta domstolen är domför i en sammansättning med en ledamot.
De föreslagna bestämmelserna i 2 mom. 1 punkten motsvarar delvis tredje meningen i gällande 1 mom. Den bestämmelsen stryks i 1 mom. Enligt den tredje meningen i gällande 1 mom. kan en ledamot ensam avslå eller avvisa en ansökan om extraordinärt ändringssökande, om högsta domstolen redan tidigare har avslagit eller avvisat en ansökan i samma ärende och det inte läggs fram sådant nytt material, dvs. sådana nya omständigheter eller bevis, som stöder den nya ansökan. I 31 kap. 19 § föreslås det en bestämmelse enligt vilken en part får utnyttja vart och ett av de extraordinära rättsmedlen endast en gång i samma ärende, om det inte av synnerligen vägande skäl är nödvändigt att pröva ärendet på nytt. Enligt den nu aktuella punkten är högsta domstolen i en sammansättning med en ledamot domför att handlägga och avgöra en i den föreslagna 31 kap. 19 § avsedd ny ansökan i samma ärende, om den avvisas.
Punkterna 2 och 3 är nya. Enligt 2 punkten kan en ledamot ensam avvisa en ansökan som gäller klagan på grund av domvilla eller återbrytande av dom, om sökanden inte har anlitat ett ombud eller ett biträde som uppfyller behörighetskraven på det sätt som föreskrivs i 15 kap. 1 § 4 mom. I 3 punkten föreskrivs det att en ledamot ensam kan handlägga och avgöra ett ärende, om ansökan om extraordinärt ändringssökande har återtagits helt. I sådana fall är ingen rättslig prövning knuten till ärendena.
Enligt 4 punkten kan en ledamot ensam, såsom för närvarande, besluta om en särskild åtgärd i ett ärende som gäller extraordinärt ändringssökande. I punkten föreslås ett tillägg om att en ledamot ensam kan besluta också om en säkringsåtgärd, om förbud mot eller avbrytande av verkställighet och om andra motsvarande interimistiska åtgärder som hänför sig till extraordinärt ändringssökande. Bestämmelsen motsvarar gällande rätt.
10 a §. I den nya paragrafen föreslås det en bestämmelse om att en ledamot i högsta domstolen ensam får avgöra också accessoriska anspråk i ett ärende som ingår i dennes behörighet. För hovrättens del finns motsvarande bestämmelse från tidigare i 8 § 3 mom. Om ett ärende i högsta domstolen med stöd av 9 eller 10 § behandlas och avgörs av en ledamot ensam, får ledamoten också besluta om arvoden och kostnadsersättningar till försvararen, rättegångsbiträdet och stödpersonen samt om skyldigheten att ersätta rättegångskostnader och bevisningskostnader. Genom bestämmelsen får en ledamot ensam pröva och avgöra de accessoriska anspråk som nämns i bestämmelsen och som hänför sig till den huvudsak som ledamoten ensam prövar och avgör.
11 §. Enligt den gällande paragrafen kan en kollegial sammansättning vid en domstol förstärkas med ytterligare en lagfaren ledamot, om det är motiverat med hänsyn till målets eller ärendets art eller omfattning eller av någon annan särskild orsak. Det föreslås att paragrafen kompletteras så att en sammansättning med en domare i tingsrätten på motsvarande grunder kan förstärkas med ytterligare en lagfaren ledamot. I praktiken betyder detta att de mål eller ärenden som på grund av sammansättningsbestämmelserna kan behandlas i tingsrätten i en sammansättning med en domare, kan hänskjutas till två lagfarna ledamöter för behandling och avgörande. I omfattande ärenden kan fortsatt domförhet tryggas trots överraskande hinder genom att sammansättningen förstärks med ytterligare en ledamot. En sådan sammansättning kan utnyttjas också i utbildningssyfte. Om förstärkning av sammansättningen beslutar chefsdomaren.
Vid eventuell omröstning blir bestämmelserna om omröstning i 23 kap. samt i 10 kap. i lagen om rättegång i brottmål tillämpliga.
5 kap. Om väckande av talan och förberedelse i tvistemål
5 §. I paragrafen föreskrivs det om komplettering av en bristfällig stämningsansökan. I 1 mom. i den gällande paragrafen sägs att om en stämningsansökan är bristfällig, ska käranden uppmanas att inom utsatt tid avhjälpa bristen, om rättelsen är nödvändig för att rättegången ska kunna fortsätta eller för att svaromål ska kunna avges. Enligt de ursprungliga förarbetena avseende bestämmelsen blir det fråga om att ge en kompletteringsuppmaning bl.a. om kärandens yrkande och grunderna för det inte har uppgivits så klart i stämningsansökan att svaranden kan ge ett individualiserat svaromål (RP 15/1990 rd s. 51). Genom den lagändring som trädde i kraft 2003 blev tröskeln för att begära komplettering något högre (RP 32/2001 rd s. 32). I förarbetena till lagändringen konstaterades det att i synnerhet det att grunderna för yrkandena saknas eller i hög grad är oklara också framöver i allmänhet alltid ska vara en tillräcklig orsak för att begära komplettering (RP 32/2001 rd s. 32).
För tydlighets skull kompletteras momentet så att där utöver det att stämningsansökan är bristfällig uttryckligen också nämns att stämningsansökan är oklar eller oredig. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska käranden sålunda uppmanas att inom utsatt tid korrigera ansökan, om ansökan är så bristfällig, oklar eller oredig att detta är nödvändigt för att rättegången ska kunna fortsätta eller för att svaromål ska kunna avges. Med en oklar eller oredig stämningsansökan avses en stämningsansökan utifrån vilken det objektivt sett inte är möjligt att förstå vad käranden yrkar och på vilka grunder.
Det föreslås att bestämmelserna om innehållet i kompletteringsuppmaningen ändras på motsvarande sätt. Käranden ska underrättas om på vilket sätt stämningsansökan är bristfällig, oklar eller oredig och om att käromålet kan avvisas eller förkastas om käranden inte följer uppmaningen.
6 §. I paragrafen föreskrivs det om avvisande av käromålet och avgörande av saken utan att svaromål begärs. Det föreslås att 1 mom. kompletteras på samma sätt som i fråga om 5 §. Om käranden inte följer kompletteringsuppmaningen, ska domstolen enligt gällande moment avvisa käromålet, om stämningsansökan är så bristfällig att den inte duger som grund för en rättegång eller om domstolen av något annat skäl inte kan pröva ärendet. Enligt förslaget är en ytterligare grund för att avvisa käromålet att stämningsansökan är så oklar eller oredig att den inte duger som grund för en rättegång.
Bestämmelsen ska i typfallet tillämpas när det på basis av en oredig stämningsansökan kan antas att en kärande som processar utan att anlita ett lagfaret biträde, även om käranden instrueras genom domstolens processledningsåtgärder, inte kommer att kunna komplettera och korrigera stämningsansökan på ett sådant sätt att en meningsfull behandling av den är möjlig.
I momentet stryks kravet att avvisandet ska ske genast. I förarbetena till den gällande paragrafen (RP 15/1990 rd s. 53) konstateras det att paragrafen har placerats i kapitlet så att den närmast hänför sig till inledandet av rättegången. Enligt förarbetena kan bestämmelsen dock tillämpas också senare vid förberedelsen. Käromålet kan avvisas t.ex. efter svarandens svaromål. Även i framtiden ska domstolen avvisa käromålet genast när man vet att det finns förutsättningar för avvisande.
Enligt paragrafens 2 mom. ska domstolen utan att utfärda stämning genast förkasta käromålet genom dom, om det är uppenbart att kärandens yrkande är ogrundat. Det föreslås att kravet på att domstolen ska förkasta käromålet ”genast” och ”utan att utfärda stämning” stryks i momentet som obehövligt. Momentet ändras inte i sak. Enligt gällande 8 § i kapitlet ska domstolen utan dröjsmål utfärda stämning, om käromålet inte har avvisats eller förkastats enligt 6 §. Av nämnda 8 § framgår att käromålet i enlighet med den nu aktuella paragrafen kan förkastas utan att stämning utfärdas.
15 d §. I paragrafen föreslås det inga ändringar i sak. Ordalydelsen i paragrafen förenhetligas med vad som föreslås i 12 kap. 8 § om anlitande av teknisk metod för dataöverföring. De bestämmelser som hänför sig till ändamålsenlighetsprövning stryks som obehövliga. I fråga om förberedelsesammanträde förutsätts dock inte att de som deltar i sammanträdet har sådan kontakt att de kan se varandra. Såsom för närvarande räcker det att de som deltar i förberedelsesammanträdet har sådan kontakt att de kan tala med varandra.
6 kap. Huvudförhandling i tvistemål
11 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om när en ny huvudförhandling ska hållas i målet. Enligt gällande huvudregel i 1 mom. ska en ny huvudförhandling hållas, om huvudförhandlingen har uppskjutits en eller flera gånger med mer än sammanlagt 14 dagar. Det föreslås att momentet ändras så att tidsgränsen för att skjuta upp huvudförhandlingen höjs från 14 till 30 dagar. Tidsgränsen blir då densamma som vid brottmål (6 kap. 11 § 1 mom. i lagen om rättegång i brottmål). I den uppskovstid som avses i paragrafen inräknas fortfarande inte tid under vilken målet har varit avbrutet med stöd av 5 § 2 mom. Inte heller i övrigt ändras de principer som följs vid beräkning av uppskovstiden.
I 2 mom. föreskrivs det om de situationer då en ny huvudförhandling inte behöver hållas, även om huvudförhandlingen skulle ha varit uppskjuten under en längre tid än den som anges i 1 mom. Enligt den gällande bestämmelsen behöver ingen ny huvudförhandling hållas, om det med hänsyn till målets art av särskilda skäl anses onödigt och det kan anses att huvudförhandlingen har hållits i ett sammanhang.
Det föreslås tre ändringar i momentet. För det första föreslås det en teknisk ändring så att den tidsgräns som nämns i bestämmelsen motsvarar den ändring som föreslås i 1 mom., dvs. 30 dagar.
För det andra föreslås det att momentet kompletteras så att någon ny huvudförhandling i målet inte behöver hållas heller om det med hänsyn till målets omfattning eller av andra särskilda skäl anses onödigt.
Det ska dock fortfarande alltid krävas att huvudförhandlingen kan anses ha hållits i ett sammanhang trots uppskovet och avbrottet. Såsom för närvarande ska de sammantagna konsekvenserna av uppskoven och avbrotten beaktas när det bedöms huruvida huvudförhandlingen har hållits i ett sammanhang.
Avsikten med den föreslagna bestämmelsen är inte att ändra huvudregeln om att ett mål ska behandlas vid huvudförhandlingen i ett sammanhang utan uppskov. Att huvudförhandlingen hålls koncentrerat förutsätter att huvudförhandlingen, även när den består av olika rättegångstillfällen, i mån av möjlighet hålls i ett sammanhang och endast med korta avbrott eller uppskov.
För det tredje föreslås det att den ovillkorliga tidsfristen för att hålla en ny huvudförhandling stryks. Enligt den gällande bestämmelsen ska en ny huvudförhandling alltid hållas när huvudförhandlingen har uppskjutits mer än sammanlagt 45 dagar.
Att bestämmelsen stryks innebär inte att domstolarna kan skjuta upp behandlingen av målet på obestämd tid. Det kan dock inte entydigt avgöras hur länge huvudförhandlingen kan vara uppskjuten på ett sådant sätt att syftet att hålla huvudförhandlingen i ett sammanhang kan anses ha nåtts. Det att bestämmelsen stryks möjliggör i undantagsfall prövning av domstolen från fall till fall. Domstolen ska efter behov höra parterna i målet och i enlighet med 24 kap. 14 § 2 mom. i rättegångsbalken motivera sitt beslut.
Bestämmelserna i paragrafen görs flexiblare för att omfattande och långa rättegångar ska kunna hanteras på ett ändamålsenligt sätt. Genom ändringarna går det lättare än tidigare att bl.a. periodisera behandlingen av ett omfattande mål i sakkomplex och att upprätta ett utkast till dom omedelbart efter det rättegångsmaterial som lagts fram om sakkomplexet. Detta kan anses främja rättegångens omedelbarhet.
12 kap. Om parterna
8 §. Det föreslås att det i lagen tas in en ny 8 § i stället för den paragraf som upphävdes i samband med straffprocessreformen. Det ska där föreskrivas om en möjlighet för en part i ett tvistemål att delta i muntlig förhandling genom en kontakt där de kan tala med och se varandra. Framför paragrafen fogas det en ny mellanrubrik ”Anlitande av en teknisk metod för dataöverföring”. Med stöd av gällande 17 kap. 52 § kan en part i ett tvistemål höras i bevissyfte med anlitande av videokonferens. I den gällande lagen finns det däremot inga bestämmelser om en möjlighet för en part i ett tvistemål att delta i rättegången via distanskontakt i andra fall än för att höras i bevissyfte.
Enligt 1 mom. får en part i ett tvistemål delta i muntlig förhandling med anlitande av en teknisk metod för dataöverföring där de som deltar i förhandlingen har sådan kontakt att de kan tala med och se varandra, om parten samtycker till det och domstolen anser att det är lämpligt. Samtycket måste inte ha en viss form. Sådant deltagande med anlitande av en teknisk metod som anges i bestämmelsen förutsätter att de deltagande både kan tala med och se varandra. Deltagande enbart per telefon är enligt bestämmelsen inte möjligt.
På hörande av en part i bevissyfte via distanskontakt tillämpas även i fortsättningen 17 kap. 52 och 56 § i rättegångsbalken. Det är inte uteslutet att en part hörs i bevissyfte så att han eller hon är personligen närvarande och i övrigt deltar i rättegången via distanskontakt.
Utöver deltagande i huvudförhandlingen kan bestämmelsen tillämpas t.ex. när en part deltar i ett bevisningsförfarande utom huvudförhandlingen. Bestämmelsen ska inte tillämpas på förberedelsesammanträden. Även i fortsättningen föreskrivs det separat i 5 kap. 15 d § om distanskontakt i fråga om dem. Bestämmelser om denna begränsning av tillämpningsområdet finns i 5 mom.
I 2 mom. föreskrivs det att den lagliga företrädaren för en part i ett tvistemål får delta i muntlig förhandling med anlitande av en teknisk metod för dataöverföring, om de förutsättningar som anges i 1 mom. uppfylls.
Enligt det föreslagna momentet ska också partens rättegångsbiträde eller rättegångsombud på de villkor som anges i 1 mom. kunna delta i förhandlingen med anlitande av en teknisk metod för dataöverföring, om partens huvudman samtycker till det. Det är möjligt för såväl parten som dennes rättegångsbiträde eller rättegångsombud att delta i muntlig förhandling med anlitande av en teknisk metod för dataöverföring. De behöver inte nödvändigtvis befinna sig på samma plats med distanskontakt. Det är också möjligt att den ena av dem är personligen närvarande vid muntlig förhandling och den andra via videolänk. Biträdet och huvudmannen kan komma överens om saken sinsemellan, men huvudmannen ska alltid samtycka till distanskontakt både för sin egen och för biträdets del. Det är dock alltid domstolen som avgör om distanskontakt är möjlig.
I enlighet med 3 mom. ska även deltagande i muntlig förhandling med anlitande av en teknisk metod för dataöverföring betraktas som sådan personlig närvaro vid muntlig förhandling som avses i kapitlet. På så sätt kan en svarande i ett indispositivt tvistemål, vilken med stöd av 6 § 4 mom. i kapitlet alltid vid vite ska uppmanas att infinna sig vid domstolen, delta i huvudförhandlingen också via videolänk.
Enligt 4 mom. tillämpas vad som i detta kapitel föreskrivs om inkallande samt om tvångsmedel och om påföljder för utevaro, om deltagandet sker med anlitande av en teknisk metod för dataöverföring vid en annan domstol eller hos en annan myndighet. Om en part deltar i förhandlingen med anlitande av en teknisk metod för dataöverföring på någon annan plats än de som nämns i bestämmelsen, kan han eller hon inte kallas vid vite. Inte heller de andra tvångsmedel som avses i kapitlet kan utnyttjas.
I 5 mom. föreslås en bestämmelse om undantag från tillämpningsområdet. I enlighet med det ska bestämmelsen inte tillämpas på sammanträde för muntlig förberedelse. Bestämmelser om hållande av ett förberedelsesammanträde i tvistemål via distanskontakt finns i 5 kap. 15 d §.
33 §. Hänvisningsbestämmelsen i 2 mom. rättas. Bestämmelser om när ett vittne får tas i förvar finns i 17 kap. 62 §, inte längre i 17 kap. 36 §.
26 kap. Om fortsatt handläggning av besvärsärenden i hovrätten
18 §. Enligt den gällande paragrafens 1 mom. kallas ändringssökanden till huvudförhandlingen vid äventyr att besvären vid hans utevaro avskrivs. Enligt vad som föreslås i 20 § 1 mom. i propositionen kan besvär anförda av en svarande i ett brottmål vilken personligen har kallats till huvudförhandlingen i egenskap av ändringssökande inte avskrivas, om svaranden har skickat ett ombud i sitt ställe. Enligt förslaget ska man då förfara i enlighet med 21 §, dvs. huvudförhandlingen kan hållas och saken avgöras trots att svaranden i ett brottmål inte är närvarande, om det finns skäl därtill. Av den anledningen föreslås det att momentet i fråga ändras för de fall då en svarande i ett brottmål är ändringssökande och han eller hon åläggs att infinna sig personligen till huvudförhandlingen i egenskap av ändringssökande. En sådan ändringssökande kallas till huvudförhandlingen vid äventyr att besvären avskrivs om svaranden inte infinner sig personligen till huvudförhandlingen och inte heller låter sig företrädas av ett ombud, och dessutom vid äventyr att målet kan avgöras trots svarandens utevaro, om svaranden låter sig företrädas av ett ombud.
20 §. Enligt gällande 1 mom. avskrivs den del av besvären som huvudförhandlingen gäller, om ändringssökanden uteblir från huvudförhandlingen. En part, som trots att han har förelagts att personligen infinna sig till domstolen låter sig företrädas av ett ombud och inte har laga hinder, anses enligt 12 kap. 29 § ha uteblivit.
Det föreslås att 1 mom. ändras i fråga om den som är svarande i ett brottmål i egenskap av ändringssökande. Om svaranden i ett brottmål personligen har kallats till huvudförhandlingen i egenskap av ändringssökande och svaranden har skickat ett ombud i sitt ställe, ska man enligt tillägget förfara i saken i enlighet med 21 §. Då tillämpas inte bestämmelserna i 12 kap. 29 §. Besvär som anförs av svaranden i ett brottmål ska sålunda trots hans eller hennes personliga utevaro inte kunna avskrivas ens till en del, om svaranden har skickat ett ombud i sitt ställe.
Högsta domstolen har i sitt avgörande HD 2015:14 konstaterat att Europadomstolens avgörande i målet Neziraj mot Tyskland (8.11.2012) visar att rätten för svaranden i ett brottmål att genom ombud försvara sig är en sådan rättsskyddsgaranti enligt artikel 6 punkt 3 c i människorättskonventionen som medför hinder för att som påföljd för att svaranden inte är personligen närvarande avskriva överklagandet. Att den som har överklagat är frånvarande utan skäl får inte hindra att överklagandet av en svarande i ett brottmål behandlas, om dennes ombud har infunnit sig för att fortsätta försvara. Detta gäller också situationer där det anses nödvändigt att svaranden hörs personligen när dennes överklagande behandlas.
Enligt det föreslagna momentet ska man i saken förfara i enlighet med 21 §. Hovrätten får, om den anser att det finns skäl till det, hålla huvudförhandlingen och avgöra målet trots att svaranden i brottmålet i egenskap av ändringssökande inte personligen är närvarande. Huvudförhandlingen ska kunna hållas trots att svaranden inte är personligen närvarande, om det för avgörandet av målet inte krävs att svaranden hörs i bevissyfte. Utgångspunkten är att hovrätten ska ha lika goda förutsättningar att bedöma muntlig bevisning som tingsrätten. Hovrätten kan i regel inte bedöma tilltron till bevisningen på annat sätt än vad tingsrätten har gjort, om hovrätten inte tar emot bevisningen på nytt. Tingsrättens avgörande på ett straffyrkande får dock ändras till förmån för svaranden i brottmålet, även om muntlig bevisning som har tagits emot i tingsrätten inte tas emot på nytt i hovrätten (26 kap. 16 § i RB). Om svaranden avsiktligt uteblivit från huvudförhandlingen, kan han eller hon anses ha avstått från sin rätt att bli hörd personligen. Personlig närvaro kan dock vara nödvändig när tryggandet av rättigheterna för svarandens motpart eller hovrättens förutsättningar att fatta beslut kräver det (se HD 2011:30 punkt 14, HD 2012:49 punkt 11 och HD 2015:14 punkt 50). Om svaranden, som kallats till huvudförhandlingen personligen i egenskap av ändringssökande, uteblir från huvudförhandlingen, ska hovrätten på nytt ta ställning till om det fortfarande är nödvändigt att höra svaranden personligen. Hovrätten ska diskutera med svarandens ombud och de övriga parterna om hållande av huvudförhandling och huruvida svaranden behöver vara närvarande. Om det inte är nödvändigt för avgörandet av målet att svaranden är personligen närvarande, kan huvudförhandlingen hållas så att svaranden företräds av sitt ombud. Vid huvudförhandlingen kan muntlig bevisning tas emot till den del en bedömning av trovärdigheten inte kräver att svaranden är personligen närvarande. Vid behov kan en mindre huvudförhandling hållas där parterna eller deras ombud hörs.
I det föreslagna momentet sägs det också att om svaranden i ett brottmål personligen har kallats till huvudförhandlingen i egenskap av ändringssökande och har ålagts att infinna sig till huvudförhandlingen vid vite och trots vitet uteblir, kan svaranden föreläggas ett högre vite eller domstolen bestämma att han eller hon ska hämtas till sammanträdet eller till ett senare sammanträde.
31 kap. Om extraordinärt ändringssökande
14 a §. I den gällande paragrafen föreskrivs det om avvikelse från 12 §, enligt vilken återbrytande av dom söks hos högsta domstolen. I 1 mom. föreslås det en ny 1 a-punkt. Med stöd av den nya punkten ska återbrytande av dom kunna sökas direkt hos den domstol som har avgjort ärendet, om det är fråga om enbart sänkande av dagsbotens belopp.
Enligt högsta domstolens rättspraxis är det med stöd av 8 § 3 punkten i kapitlet möjligt att överväga återbrytande av en lagakraftvunnen bötesdom också enbart i fråga om dagsbotens belopp (HD 2016:83, HD 2009:2 och HD 2004:9). En lagakraftvunnen dom kan sålunda återbrytas till den åtalades förmån i fråga om dagsbotens belopp om en omständighet eller ett bevis åberopas som inte tidigare har lagts fram, och framläggandet av dem sannolikt skulle ha lett till ett lägre dagsbotsbelopp. Enligt 2 a kap. 2 § 3 mom. i strafflagen fastställs dagsbotsbeloppet i första hand enligt den senast verkställda beskattningen. Om inkomsterna väsentligen har förändrats efter den senast verkställda beskattningen, kan de beräknas enligt andra tillgängliga utredningar. Med stöd av den föreslagna bestämmelsen ska svaranden kunna ansöka om återbrytande av en dom i fråga om dagsbotens belopp hos tingsrätten t.ex. i en situation då dagsbotens belopp i tingsrätten har fastställts på basis av skatteuppgifterna, men svarandens inkomster vid den tid då tingsrättens dom meddelades varit betydligt lägre. Det är inte ändamålsenligt att återbrytande av en dom på en sådan grund, som närmast är av teknisk natur, söks hos högsta domstolen när det är fråga om rättelse i ett dagsbotsbelopp som en lägre domstol har dömt ut.
19 §. I paragrafen föreslås det en bestämmelse om begränsning av flerdubbla ansökningar som gäller extraordinärt ändringssökande.
Enligt förslaget kan högsta domstolen avvisa en ansökan som gäller extraordinärt ändringssökande, om parten på nytt i samma ärende anför klagan över domvilla, ansöker om återbrytande av dom eller ansöker om återställande av försutten fatalietid, och det inte av synnerligen vägande skäl är nödvändigt att pröva ärendet på nytt. I enlighet med vad som föreslås i 2 kap. 10 § 2 mom. 1 punkten kan beslut om avvisande då fattas i högsta domstolen i en sammansättning med en ledamot ensam.
Utgångspunkten är att vart och ett av de extraordinära rättsmedlen, dvs. klagan på grund av domvilla, återbrytande av dom och återställande av försutten fatalietid, får utnyttjas endast en gång i samma ärende. Ansökan från en part hindrar inte de övriga parterna från att ansöka om extraordinärt ändringssökande i samma ärende.
Utgångspunkten för att ta ansökningar som gäller extraordinärt ändringssökande i samma ärende till prövning ska enligt förslaget inte vara huruvida det i den nya ansökan har lagts fram nya bevis eller andra grunder än tidigare. Extraordinärt ändringssökande söks i praktiken genom ansökningar där man lägger fram ytterligare grunder eller preciserar dem genom nya bevis. I regel är dessa dock utan betydelse, och ändringsansökningarna förkastas.
En ny ansökan om extraordinärt ändringssökande i samma ärende kan dock prövas, om t.ex. sökandens rättssäkerhet absolut kräver att ärendet omprövas eller att det kommer fram att den första ansökan har förkastats på fel grunder.
1.2
Lagen om rättegång i brottmål
5 kap. Om väckande av åtal
10 a §. I paragrafen föreslås det inga ändringar i sak. Ordalydelsen i paragrafen förenhetligas med vad som föreslås i 8 kap 13 § om anlitande av en teknisk metod för dataöverföring. Dessutom förkortas ordalydelsen. I fråga om förberedelsesammanträde förutsätts dock inte att de som deltar i sammanträdet har sådan kontakt att de kan se varandra. Såsom för närvarande räcker det att de som deltar i förberedelsesammanträdet har sådan kontakt att de kan tala med varandra.
5 a kap. Om avgörande av mål utan huvudförhandling
1 §. Enligt den gällande 1 mom. 4 punkten är en förutsättning för användning av skriftligt förfarande att målsäganden under förundersökningen eller senare skriftligen har meddelat att han inte yrkar på att huvudförhandling ska hållas.
Ordalydelsen i punkten ändras så att ett mål kan avgöras i skriftligt förfarande, om målsäganden under förundersökningen har meddelat att han eller hon inte har några anspråk i målet eller att han eller hon samtycker till att målet behandlas i skriftligt förfarande. Den föreslagna ordalydelsen motsvarar 1 kap. 10 § 2 mom. 3 punkten, som gäller framläggande av domförslag för att målet ska behandlas i en erkännanderättegång som avses i 5 b kap.
En förutsättning för skriftligt förfarande är såsom för närvarande att målsäganden ger sitt samtycke. Detta kan ges under förundersökningen eller senare. Ett samtycke som ges efter förundersökningen behöver dock inte längre vara skriftligt. Den domare som handlägger målet kan sålunda efter behov också per telefon fråga efter målsägandens samtycke till skriftligt förfarande.
Punkten kompletteras dessutom så att målsägandens samtycke inte behövs i det fall att målsäganden under förundersökningen har meddelat att han eller hon inte har några anspråk i målet. Med anspråk avses såväl privaträttsliga anspråk som straffanspråk. En sådan under förundersökningen framförd ståndpunkt av målsäganden är i princip bindande för honom eller henne (HD 2002:12).
2 §. I 1 mom. ingår det en bestämmelse om att svaranden inom en tid som domstolen bestämmer ska meddela tingsrätten om erkännande eller samtycke till skriftligt förfarande. Det föreslås att bestämmelsen ändras så att meddelandet ska ges inom 14 dagar från delgivningen.
Domstolarna har i praktiken inte heller för närvarande ställt upp en separat tidsfrist i varje enskilt mål. Den föreslagna ändringen förenklar dock förfarandet i synnerhet när s.k. åklagarstämning används. När det föreskrivs om tidsfristen i lag, behöver åklagaren inte utreda den separat när stämning utfärdas. Det kan också antas att om samtycke inte ges under nämnda tid, minskar med tiden sannolikheten för att meddelande kommer att ges senare än under den nämnda tiden.
Tidsfristen är riktgivande ur domstolens synvinkel. Även ett meddelande som inkommer efter tidsfristens utgång kan beaktas och målet behandlas i skriftligt förfarande, om det med tanke på organiserandet av domstolens arbete är ändamålsenligt.
Det föreslås dessutom att det i momentet tas in en bestämmelse om att svaranden i samband med delgivningen av stämningen och stämningsansökan ska upplysas om arten av och den maximala storleken på det straff som åklagaren föreslår i stämningsansökan. Genom bestämmelsen säkerställs att svaranden får veta arten av och storleken på den påföljd som yrkas och kan beakta detta då han eller hon beslutar om samtycke till skriftligt förfarande.
Redan nu är det allmän praxis att åklagarna i stämningsansökan meddelar arten och storleken på det straff de yrkar t.ex. genom att uppge ”minst X dagsböter”. I fortsättningen ska åklagaren i sin påföljdsståndpunkt ge sin syn åtminstone på den maximala storleken på straffet. Åklagaren kan också uppge såväl minimistorleken som maximistorleken på straffet, dvs. inom vilka gränser straffet bör ligga. I de övriga handlingar som ges svaranden behöver påföljdsståndpunkten inte upprepas.
Domstolen är inte bunden till åklagarens straffyrkande, utan kan också döma ut ett strängare straff än vad som yrkats. Om domstolen emellertid anser att det i målet ska dömas ut ett strängare straff än vad åklagaren yrkat, ska svaranden ges tillfälle att bli hörd. Denna skyldighet gäller oberoende av om domstolen står fast vid den straffart som åklagaren föreslagit eller om straffarten skärps. Detta motsvarar det förfarande som iakttas redan nu.
3 §. Det föreslås att det i paragrafen tas in ett nytt 4 mom., enligt vilket det på avgivande av en muntlig utsaga eller ett muntligt svaromål med anlitande av en teknisk metod för dataöverföring tillämpas vad som föreskrivs i det föreslagna 8 kap. 13 §. Bestämmelsen är informativ, eftersom det i 8 kap. 13 § föreslås en allmän bestämmelse om anlitande av en teknisk metod för dataöverföring i muntlig förhandling. Även muntligt hörande i skriftligt förfarande är sådan muntlig förhandling.
5 §. Enligt den gällande paragrafen kan svaranden inte dömas till strängare straff i skriftligt förfarande än fängelse i sex månader utan att svaranden ges tillfälle att avge en muntlig utsaga. Paragrafen föreslås bli upphävd. Om tingsrätten finner det behövligt, ska svaranden dock med stöd av gällande 3 § ges tillfälle att avge en muntlig utsaga. Ett muntligt förhör kan även i fortsättningen vara nödvändigt t.ex. när det uppstår en misstanke om att erkännandet inte är genuint eller att svaranden inte har förstått innebörden av sitt erkännande och samtycke. Muntligt förhör kan behövas också på grund av straffets stränghet. (se RP 271/2004, s. 47).
Förslaget motsvarar den ändring som föreslås i 8 kap. 12 § till den del att svaranden också vid sådan behandling trots utevaro som avses i nämnda paragraf i fortsättningen genom att ge ett skriftligt samtycke ska kunna dömas till fängelse i högst nio månader i stället för nuvarande sex månader.
6 kap. Om huvudförhandling
7 §. Det föreslås att paragrafens 2 mom. ändras så att hänvisningen till 17 kap. 52 § i rättegångsbalken stryks. I propositionen föreslås det att bestämmelser om målsägandens deltagande i rättegången via distanskontakt i andra fall än för att avge utsaga i bevissyfte ska tas in i den nya 13 § i 8 kapitlet. I momentet föreskrivs det fortfarande att målsäganden kan delta i rättegången i andra fall än för att höras i bevissyfte så att en part eller någon annan person inte är närvarande med iakttagande av vad som föreskrivs i 17 kap. 51 § i rättegångsbalken.
11 §. Det föreslås att det i 2 mom. görs motsvarande ändringar i sak som i 6 kap. 11 § 2 mom. i rättegångsbalken. När behovet att hålla en ny huvudförhandling övervägs, kan man utöver målets art också ta hänsyn till målets omfattning eller andra särskilda skäl. Det föreslås också att den absoluta tidsgränsen för hur länge uppskoven sammanlagt får vara, dvs. 60 dagar, ska strykas. Domstolen ska efter behov höra parterna och i enlighet med 11 kap. 13 § 2 mom. i lagen om rättegång i brottmål motivera sitt beslut. I fråga om motiveringen hänvisas till vad som sagts i motiveringen till 6 kap. 11 § i rättegångsbalken.
Enligt 3 mom. behöver ingen ny huvudförhandling hållas, även om förhandlingen har varit uppskjuten en längre tid än vad som föreskrivs i 1 mom., om uppskovet beror på undersökning av svarandens sinnestillstånd. Det föreslås en teknisk ändring i bestämmelsen. Eftersom den absoluta tidsgränsen stryks i 2 mom., hänvisas det i 3 mom. till 1 mom. Bestämmelsen utgör ett undantag från huvudregeln i 1 mom.
7 kap. Om behandlingen av brottmål där målsäganden ensam för talan
4 §. I paragrafen föreskrivs det om komplettering av en bristfällig stämningsansökan i ett brottmål där målsäganden ensam för talan. Det föreslås att 1 mom. kompletteras på samma sätt som ovan i fråga om komplettering av en stämningsansökan i tvistemål i 5 kap. 5 § 1 mom. i rättegångsbalken. Utöver det att stämningsansökan är bristfällig ska det i momentet också uttryckligen nämnas det fall att stämningsansökan är oklar eller oredig. Om en stämningsansökan är bristfällig, oklar eller oredig ska målsäganden uppmanas att inom utsatt tid korrigera ansökan, om det är nödvändigt för den fortsatta förberedelsen. I kompletteringsuppmaningen ska målsäganden underrättas om på vilket sätt ansökan är bristfällig, oklar eller oredig och om att talan kan avvisas eller förkastas om målsäganden inte följer uppmaningen.
5 §. I paragrafen föreskrivs det om avvisande av talan och avgörande av målet utan att stämning utfärdas. Det föreslås att 1 mom. kompletteras på samma sätt som bestämmelsen ovan i 4 § och bestämmelsen om tvistemål i 5 kap. 6 § 1 mom. i rättegångsbalken. Om målsäganden inte följer kompletteringsuppmaningen, ska domstolen enligt gällande moment avvisa talan, om stämningsansökan är så bristfällig att den inte duger som grund för en rättegång, eller om domstolen av något annat skäl inte kan pröva talan. Som ytterligare grund för att avvisa talan föreslås att stämningsansökan är så bristfällig, oklar eller oredig att den inte duger som grund för en rättegång. I momentet stryks dessutom kravet att avvisandet ska ske genast. I fråga om motiveringen hänvisas till motiveringen till 5 kap. 6 § 1 mom. i rättegångsbalken.
Enligt gällande 2 mom. ska domstolen utan att utfärda stämning genast förkasta talan genom dom, om det är uppenbart att målsägandens yrkande är ogrundat. Det föreslås att kravet på att domstolen ska förkasta talan ”genast” och ”utan att utfärda stämningen” stryks i momentet som obehövligt. Momentet ändras inte i sak. Enligt gällande 6 § i kapitlet ska domstolen utan dröjsmål utfärda stämning, om talan inte har avvisats eller förkastats enligt 5 §. Av nämnda 6 § framgår att talan i enlighet med den nu aktuella paragrafen kan förkastas utan att stämning utfärdas.
14 a §. I paragrafen föreslås det inga ändringar i sak. Ordalydelsen i paragrafen förenhetligas med vad som föreslås i 8 kap 13 § om anlitande av en teknisk metod för dataöverföring. Dessutom förkortas ordalydelsen. I fråga om förberedelsesammanträde förutsätts dock inte att de som deltar i sammanträdet har sådan kontakt att de kan se varandra. Såsom för närvarande räcker det att de som deltar i förberedelsesammanträdet har sådan kontakt att de kan tala med varandra.
8 kap. Om parterna
3 §. I den gällande paragrafen föreskrivs det om en häktad svarandes närvaro vid huvudförhandlingen. Det föreslås att paragrafen ändras så att det tas in bestämmelser om svarandens närvaro vid huvudförhandlingen i ett brottmål också i fråga om svarande som inte är häktade. Dessutom ska de gällande bestämmelserna om svarandens skyldighet att vara personligen närvarande lindras.
I 1 mom. tas det in en huvudregel som motsvarar gällande rätt. Enligt den är en förutsättning för att svaranden ska kunna dömas att han eller hon har hörts under rättegången. När en part inte behöver vara personligen närvarande, är huvudregeln den att han ska företrädas av ett ombud (RP 82/1995 rd s. 108 och 111). Enligt det föreslagna momentet ska en svarande sålunda inte kunna dömas till straff om svaranden inte har hörts personligen eller om svaranden inte har företrätts av ett rättegångsombud vid huvudförhandlingen. Ett undantag från denna huvudregel är bestämmelserna i 11 och 12 § om prövning och avgörande av målet trots svarandens utevaro. Under de förutsättningar som anges i nämnda paragrafer kan ett mål avgöras trots att svaranden inte är personligen närvarande vid huvudförhandlingen. För att ett mål ska kunna avgöras med stöd av 11 eller 12 § förutsätts det inte heller att svaranden vid huvudförhandlingen företräds av ett ombud.
Bestämmelsen i det nuvarande 13 § 1 mom. om att svaranden ska höras personligen när denne döms till fängelsestraff ska begränsas så att den endast gäller minderåriga svarande. En bestämmelse om detta tas in i 2 mom. i paragrafen. Svarande som inte är minderåriga behöver i fortsättningen inte längre höras personligen vid huvudförhandlingen för att dömas till fängelse. Om svaranden inte är personligen närvarande vid huvudförhandlingen, är dock en förutsättning för att svaranden ska kunna dömas till straff i andra situationer än de som avses i 11 och 12 § att svaranden företräds av ett ombud vid huvudförhandlingen.
I den föreslagna paragrafens 2 och 3 mom. tas det in bestämmelser om situationer då svaranden även i fortsättningen ska vara personligen närvarande vid huvudförhandlingen.
Enligt paragrafens nya 2 mom. ska svaranden vara personligen närvarande vid huvudförhandlingen i tingsrätten eller hovrätten till den del som domstolen anser att svarandens närvaro är behövlig för utredningen av målet eller av något annat skäl. Personlig närvaro behövs, om svaranden ska höras i bevissyfte. Även en utredning t.ex. av de omständigheter som hänför sig till straffmätningen kan förutsätta detsamma.
Skyldigheten i gällande 13 § 1 mom. att höra svaranden personligen när denne döms till fängelsestraff bibehålls i fråga om minderåriga svarande, eftersom personlig närvaro vid huvudförhandlingen kan ha en fostrande effekt på en ung svarande. I momentet föreskrivs det därför att en svarande som är yngre än 18 år inte får dömas till fängelse, om han eller hon inte har hörts personligen vid huvudförhandlingen.
I det nya 3 mom. tas det in bestämmelser om skyldighet för en häktad svarande och för en svarande som inte är häktad men som åtalas för ett allvarligt brott att vara personligen närvarande vid huvudförhandlingen. Såsom det föreskrivs i den gällande paragrafen ska svaranden vara personligen närvarande vid huvudförhandlingen, om han eller hon är häktad på grund av det brott som avses i åtalet. Enligt det föreslagna momentet ska svaranden vara personligen närvarande vid huvudförhandlingen i tingsrätten också om han eller hon åtalas för ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst sex år, även om han eller hon inte skulle vara häktad på grund av brottet. Bestämmelsen i momentet om att någon annan svarande än en häktad svarande ska vara närvarande vid huvudförhandlingen gäller endast huvudförhandlingen i tingsrätten.
Huvudregeln i de situationer som avses i momentet är att svaranden ska vara närvarande personligen. Domstolen kan göra avvikelse från den huvudregeln genom prövning från fall till fall. Domstolen kan besluta att svaranden inte behöver vara personligen närvarande under hela huvudförhandlingen. Domstolen kan t.ex. besluta att svaranden ska vara närvarande när åtalet behandlas första gången. Svaranden hörs då för att saken ska kunna utredas, medan svaranden vid senare sammanträden kan företrädas av ett ombud.
11 §. I paragrafen föreskrivs det om prövning och avgörandet av ett brottmål trots att svaranden inte är närvarande. Ordalydelsen i 1 mom. kompletteras så att det framgår att paragrafen innehåller ett undantag från de bestämmelser om närvaroplikt vid huvudförhandlingen som finns i 3 §.
12 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om prövning och avgörande av brottmålet trots svarandens utevaro när svaranden har meddelat domstolen att han eller hon samtycker till detta. Det föreslås att paragrafen ändras så att svaranden då kan dömas till fängelse i högst nio månader i stället för nuvarande sex månader. Maximistraffet är detsamma som i skriftligt förfarande i 5 a kap. Dessutom kompletteras paragrafens ordalydelse så att det framgår att paragrafen innehåller ett undantag från de bestämmelser om närvaroplikt vid huvudförhandlingen som finns i 3 §. I övriga avseenden ändras paragrafen inte.
Såsom för närvarande ska domstolen noggrant överväga huruvida ett brottmål kan utredas på ett tillfredsställande sätt trots svarandens utevaro. Domstolens skyldighet att pröva saken accentueras ju strängare straff det är fråga om.
13 §. Framför paragrafen fogas det en ny mellanrubrik ”Anlitande av en teknisk metod för dataöverföring”. I den gällande paragrafen stryks bestämmelsen om att svaranden ska höras när han eller hon döms till fängelsestraff. Bestämmelser om hörande av svaranden när denne döms till straff ska i fortsättningen ingå i 3 §. I stället för den nuvarande paragrafen tas det in bestämmelser om möjlighet för parterna att delta i rättegången via videolänk. Enligt gällande 17 kap. 52 § i rättegångsbalken kan svaranden och målsäganden höras via distanskontakt i bevissyfte. Bestämmelser om möjlighet för målsäganden att delta i rättegången via distanskontakt i andra fall än för att höras i bevissyfte finns för närvarande i 6 kap. 7 § i lagen om rättegång i brottmål. I den gällande lagen finns det däremot för svarandens del inga bestämmelser om möjlighet att delta i rättegången via distanskontakt i andra fall än för att höras i bevissyfte. I den gällande lagen finns det inte heller bestämmelser om möjlighet för åklagaren att delta i rättegången via distanskontakt.
Enligt 1 mom. får en part i ett brottmål delta i muntlig förhandling med anlitande av en teknisk metod för dataöverföring där de som deltar i förhandlingen har sådan kontakt att de kan tala med och se varandra, om parten samtycker till det och domstolen anser att det är lämpligt. Bestämmelsen ska gälla såväl svaranden och målsäganden som åklagaren. Samtycket måste inte ha en viss form. När domstolen bedömer huruvida förfarandet är lämpligt ska den för svarandens och åklagarens del beakta hur allvarlig den gärning som avses i åtalet är och om det aktuella målet är viktigt ur ett allmänt intresse. Sådant deltagande med anlitande av en teknisk metod som anges i bestämmelsen förutsätter att de deltagande både kan tala med och se varandra. Deltagande enbart per telefon är enligt bestämmelsen inte möjligt.
Bestämmelsen ska inte tillämpas på sådan erkännanderättegång som avses i 5 b kap. Bestämmelsen ska inte heller tillämpas på förberedelsesammanträden. Även i fortsättningen föreskrivs det separat om distanskontakt i fråga om dem. Dessa inskränkningar i tillämpningsområdet tas in i paragrafens 5 mom. Till övriga delar kan bestämmelsen tillämpas på alla muntliga förhandlingar. Utöver på deltagande i huvudförhandlingen kan bestämmelsen sålunda tillämpas t.ex. när en part deltar i muntligt hörande inom ramen för skriftligt förfarande eller i ett bevisningsförfarande utom huvudförhandlingen.
På hörande av en svarande och målsägande i bevissyfte via distanskontakt tillämpas även i fortsättningen 17 kap. 52 och 56 § i rättegångsbalken. Det är inte uteslutet att en part hörs i bevissyfte så att han eller hon är personligen närvarande och i övrigt deltar i rättegången via distanskontakt.
I 2 mom. föreskrivs det att också svarandens eller målsägandens lagliga företrädare i ett brottmål får delta i muntlig förhandling med anlitande av en teknisk metod för dataöverföring, om de förutsättningar som anges i 1 mom. uppfylls.
Enligt det föreslagna momentet ska svarandens och målsägandes rättegångsbiträde eller rättegångsombud på de villkor som anges i 1 mom. kunna delta i förhandlingen med anlitande av en teknisk metod för dataöverföring, om hans eller hennes huvudman samtycker till det. Det är möjligt för såväl parten som dennes rättegångsbiträde eller rättegångsombud att delta i muntlig förhandling med anlitande av en teknisk metod för dataöverföring. De behöver inte nödvändigtvis befinna sig på samma plats med distanskontakt. Det är också möjligt att den ena av dem är personligen närvarande vid muntlig förhandling och den andra via videolänk. Biträdet och huvudmannen kan komma överens om saken sinsemellan, men huvudmannen ska alltid samtycka till distanskontakt både för sin egen och för biträdets del. Det är dock alltid domstolen som avgör om distanskontakt får användas.
I enlighet med 3 mom. ska även deltagande i muntlig förhandling med anlitande av en teknisk metod för dataöverföring betraktas som sådan personlig närvaro vid muntlig förhandling som avses i kapitlet. Till exempel ska en svarande som är häktad på grund av det brott som behandlas kunna delta i huvudförhandlingen också via videolink.
Enligt 4 mom. tillämpas vad som i detta kapitel föreskrivs om inkallande samt om tvångsmedel och om påföljder för utevaro, om deltagandet sker med anlitande av en teknisk metod för dataöverföring vid en annan domstol eller hos en annan myndighet. Om en part deltar i förhandlingen med anlitande av en teknisk metod för dataöverföring på någon annan plats än de som nämns i bestämmelsen, kan han eller hon inte kallas vid vite. Inte heller de andra tvångsmedlen i kapitlet kan utnyttjas.
I paragrafens 5 mom. föreskrivs det om undantag från paragrafens tillämpningsområde. Bestämmelsen ska inte tillämpas på sådan erkännanderättegång som avses i 5 b kap. Parternas deltagande i en erkännanderättegång kan följaktligen inte ordnas via distanskontakt. Bestämmelsen ska inte heller tillämpas på sammanträde för muntlig förberedelse. Bestämmelser om att hålla ett sammanträde för muntlig förberedelse via distanskontakt finns i 5 kap. 10 a § och 7 kap. 14 a §.