2.1.1  2.1.1 Finansinspektionens förvaltningsmodell samt representation i den gemensamma tillsynsmekanismen

I 2 kap. i lagen om Finansinspektionen finns bestämmelser om Finansinspektionens förvaltning och dess förvaltningsorgan. Den allmänna tillsynen över Finansinspektionens verksamhet hör till riksdagens bankfullmäktige, men i praktiken leds Finansinspektionens verksamhet av en direktion. Direktionen ställer mål för Finansinspektionens verksamhet, beslutar om dess verksamhetslinjer samt styr och övervakar måluppfyllelsen och iakttagandet av riktlinjerna. 

Finansinspektionens direktion utses av bankfullmäktige och den har fem medlemmar. De medlemmar som utses på förslag av finansministeriet, social- och hälsovårdsministeriet och Finlands Bank har personliga ersättare. Direktionsmedlemmar och ersättare får inte höra till ett tillsynsobjekts styrelse eller revisorer eller vara anställda hos ett tillsynsobjekt. Direktionens mandatperiod är tre år. 

Chef för Finansinspektionen är en direktör. Direktörens mandatperiod är fem år. Ställföreträdare för direktören då denna har förhinder är en av bankfullmäktige tillförordnad tjänsteman vid Finansinspektionen. I lagen om Finansinspektionen föreskrivs att direktören fattar beslut i ärenden som inte hör till direktionen. I arbetsordningen kan tas in närmare föreskrifter om direktörens uppgifter. 

Med stöd av SSM-förordningen har ett gemensamt banktillsynssystem inrättats i anslutning till ECB. Som en del av systemet har det i anslutning till ECB också inrättats ett tillsynsorgan, där man tar vara på de nationella tillsynsmyndigheternas sakkunskap i beslutsfattandet. Tillsynsorganet svarar som helhet för planeringen och genomförandet av tillsynsuppgifterna i den gemensamma tillsynsmekanismen samt utarbetar beslutsförslag i tillsynsfrågor för ECB-rådet. Tillsynsorganet består av företrädare för ECB och nationella tillsynsmyndigheter. Direktionen har utsett Finansinspektionens direktör som företrädare för Finansinspektionen i tillsynsorganet för den gemensamma tillsynsmekanismen. I den gällande lagen föreskrivs dock inte om nominering av företrädaren. 

Finansinspektionens direktion har 2014 fastställt och 2016 uppdaterat principer vars syfte är att uppgifterna i Finansinspektionens direktion ska kunna skötas effektivt också sedan den gemensamma tillsynsmekanismen inlett sin verksamhet. Enligt principerna är utgångspunkten också i fråga om SSM-ärenden att direktionen informeras i rätt tid och tillräckligt. Enligt principerna ska i synnerhet ärenden som gäller kreditinstitut som har sitt säte i Finland föras till direktionen redan i det skedet när utlåtande om anknytande beslutsutkast begärs från Finansinspektionen i dess egenskap av behörig myndighet. 

2.1.2  2.1.2 Finansieringen av Finansinspektionen

Inledning 

Enligt 10 § i lagen om Finansinspektionen behandlar direktionen den årliga budgeten, som slutligt fastställs av Finlands Banks direktion. Enligt 68 § i lagen om Finansinspektionen tas det ut åtgärdsavgifter och tillsynsavgifter för att täcka kostnaderna för Finansinspektionens verksamhet. För verksamhetstillstånd, andra tillstånd samt andra prestationer tar Finansinspektionen ut åtgärdsavgifter, för vilka den själv bestämmer grunderna och storleken. På åtgärdsavgifter för tillstånd och andra prestationer tillämpas lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992), och därmed ska storleken på den avgift som tas ut för Finansinspektionens prestationer motsvara beloppet av totalkostnaderna för prestationen. 

Särskilda bestämmelser om Finansinspektionens tillsynsavgift utfärdas i tillsynsavgiftslagen. I nämnda lag föreskrivs om avgiftsskyldiga, avgiftsskyldighetens omfattning och om annat bestämmande av avgifter samt om uttag av avgifter. Grunderna för de nuvarande tillsynsavgifterna har gjorts upp så att det belopp som samlas in i form av tillsynsavgifter och åtgärdsavgifter räcker för att täcka 95 procent (målsatt nivå) av Finansinspektionens kostnader. Resten, dvs. fem procent, svarar Finlands Bank för (andelen offentlig finansiering). Finansinspektionen ska således slå fast en nedsatt tillsynsavgift så att avgiftsintäkterna tillsammans med Finansinspektionens övriga intäkter sannolikt inte överstiger 95 procent av kostnaderna enligt Finlands Banks fastställda budget. Finansinspektionen ska sänka tillsynsavgiften för alla avgiftsskyldiga med ett lika stort proportionellt belopp (nedan sänkningskoefficient). 

Tillsynsavgiften ska betalas till Finlands Bank. Finansinspektionen är en självständig myndighet som enligt 2 § i lagen om Finansinspektionen administrativt verkar i anslutning till Finlands Bank, och därför hör Finansinspektionens intäkter och kostnader till Finlands Banks bokslut. På grund av sin självständiga ställning bestämmer Finansinspektionen dock tillsynsavgiften. 

Tillsynsavgiften ska betalas varje kalenderår. Den egentliga tillsynsavgift som ska debiteras består i enlighet med tillsynsavgiftslagen av en grundavgift eller proportionell avgift eller kombinerad grundavgift och proportionell avgift. 

Den proportionella avgiften beräknas på basis av balansomslutningen, de förvaltade placeringsfondernas eller AIF-fondernas sammanlagda tillgångar, omsättningen eller medlemsavgiftsintäkterna enligt den avgiftsskyldiges senast fastställda bokslut. Som ett värdepappersföretags omsättning betraktas de sammanlagda intäkterna enligt resultaträkningen, inklusive nettointäkterna av värdepappershandel och valutaverksamhet. Om nettoavkastningen är negativ antecknas den som noll. Vad som i lag föreskrivs om AIF-förvaltare och om de av dem förvaltade AIF-fondernas sammanlagda tillgångar ska på motsvarande sätt tillämpas på fastighetsfonder och deras tillgångar. 

När den proportionella avgiften fastställs ska som omsättning för ett betalningsinstitut som också bedriver sådan annan affärsverksamhet som avses i lagen om betalningsinstitut betraktas andelen av andra betaltjänster än utgivning av elektroniska pengar i förhållande till hela betalningsinstitutets omsättning. Om ett institut för elektroniska pengar tillhandahåller också andra betaltjänster eller bedriver sådan annan affärsverksamhet som avses i lagen om betalningsinstitut, ska som balansomslutning när den proportionella avgiften fastställs likaså betraktas andelen av utestående elektroniska pengar i förhållande till hela institutets balansomslutning. 

Om avgiftsskyldighet uppkommer på fler än en av de grunder som nämns i tillsynsavgiftslagen ska avgiften i regel tas ut endast en gång och enligt den grund som ger den högsta avgiften. Förändringar i verksamhetens omfattning för den avgiftsskyldiga under pågående räkenskapsperiod beaktas i vissa särskilt definierade fall. 

Tillsynsavgiften förfaller till betalning på en förfallodag som Finansinspektionen bestämmer. Finansinspektionen sänder avgiftsbetslutet till den avgiftsskyldige minst 30 dagar före förfallodagen. Om avgiftsskyldigheten börjar eller slutar under kalenderåret, bestäms avgiften endast för de kalendermånader under vilka den avgiftsskyldige varit ett tillsynsobjekt eller annars avgiftsskyldig. 

Finansinspektionens beslut om att påföra tillsynsavgift får överklagas med en skriftlig begäran om omprövning till Finansinspektionen inom 14 dagar efter det att Finansinspektionens beslut har delgivits parten. Finansinspektionens beslut att påföra tillsynsavgift får inte överklagas genom besvär. Däremot får Finansinspektionens beslut med anledning av begäran om omprövning överklagas genom besvär hos Helsingfors förvaltningsdomstol, vars beslut får överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen, om den beviljar besvärstillstånd. 

Om betalningen av en tillsynsavgift försenas tas dröjsmålsränta ut enligt räntelagen. Avgiften får utsökas utan dom eller beslut. 

Tillsynsavgiften är en avgift av skattenatur och motsvarar inte direkt de kostnader som tillsynsmyndigheten orsakas av ett enskilt tillsynsobjekt eller en grupp av tillsynsobjekt. Om tillsynsavgifterna tillsammans med de övriga intäkterna överskrider kostnaderna enligt budgeten med mer än fem procent, ska tillsynsavgifterna för samtliga avgiftsskyldiga nedsättas med ett lika stort proportionellt belopp så att det s.k. överskottet av tillsynsavgifterna inte blir större än så. I intäkterna räknas då även med eventuella överskott från föregående år eller underskott i form av minskade intäkter från föregående år. Detta förhindrar ett fortlöpande överskott i Finansinspektionens budget. 

Trots möjligheten att förutse dimensioneringen av avgiftsgrunderna och noggrann budgetplanering är det likväl möjligt att tillsynsavgifterna tillsammans med de övriga intäkterna inte är tillräckliga för att täcka de direkta kostnaderna för Finansinspektionens tillsynsarbete. Risken för underskott kan realiseras som en följd av de betydande strukturomvandlingar som berör bl.a. finanssektorn. Inför ett sådant hotande finansieringsunderskott måste Finansinspektionen omedelbart göra upp en plan för åtgärder som ska vidtas för att täcka underskottet. Potentiella åtgärder är då en minskning av Finansinspektionens kostnader eller ändring av grunderna för tillsynsavgiften. Fram till dess att finansieringsgrunderna korrigeras i lagstiftningen, skulle i sista hand Finlands Bank svara för ett eventuellt underskott. 

Direkta tillsynsavgifter som samlas in av Europeiska centralbanken 

Enligt SSM-förordningen ansvarar ECB för den gemensamma tillsynsmekanismens verksamhet, och kostnaderna för den täcks i enlighet med artikel 30 med årliga tillsynsavgifter som ECB tar ut. Närmare bestämmelser om saken utfärdas genom ECB:s s.k. tillsynsavgiftsförordning (ECB/2014/41). ECB:s tillsynsavgift tas ut av ett kreditinstitut som har etablerats i en deltagande medlemsstat och av en filial som etablerats i en deltagande medlemsstat av ett kreditinstitut som är etablerat i en medlemsstat som inte deltar i mekanismen. 

ECB:s årliga tillsynsavgift består av ett belopp som alla tillsynsobjekt inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen, kreditinstitut som har etablerats i en deltagande medlemsstat och filialer som etablerats i en deltagande medlemsstat av kreditinstitut etablerade i en icke-deltagande medlemsstat. ECB:s och varje nationell behörig myndighets tillsynsuppgifter bestäms enligt tillsynsobjektens betydelse. 

ECB övervakar dessutom hela den gemensamma tillsynsmekanismens verksamhet, eftersom den omfattar alla kreditinstitut oavsett om de är betydande eller mindre betydande. ECB har i fråga om alla kreditinstitut som har etablerats i deltagande medlemsstater exklusiv befogenhet att utfärda tillstånd för affärsverksamhet, återkalla ett tillstånd och bedöma förvärv och avyttringar av kvalificerade innehav. De nationella behöriga myndigheterna svarar åter för den direkta tillsynen över mindre betydande tillsynsobjekt, utan att detta dock begränsar ECB:s befogenheter att i enskilda fall besluta att ställa ett sådant tillsynsobjekt under sin direkta tillsyn, om det är nödvändigt för att säkerställa en enhetlig tillämpning av hög tillsynsstandard. Denna fördelning av tillsynsuppgifterna och ECB:s utgifter för detta beaktas när det belopp som tas ut i form av tillsynsavgifter fördelas mellan betydande och mindre betydande tillsynsobjekt. 

Enligt artikel 33.2 i SSM-förordningen offentliggör ECB genom förordning och beslut de närmare operativa arrangemangen för genomförandet av de uppgifter som den tilldelas genom förordningen. Enligt artikel 30.3 i förordningen ska avgifterna grundas på objektiva kriterier som hör samman med det berörda kreditinstitutets betydelse och riskprofil, inbegripet dess riskvägda tillgångar. I enlighet med artikel 30.5 i SSM-förordningen ska förordningen inte påverka de nationella behöriga myndigheternas rätt att ta ut avgifter i enlighet med nationell lagstiftning. 

Enligt ECB:s tillsynsavgiftsförordning ska ECB granska tillsynsavgifterna på nytt före 2017, i synnerhet när det gäller kriterierna och metoden för beräkningen av avgifterna. 

2.1.3  2.1.3 Rapportering av överträdelser till Finansinspektionen

Inledning 

I 71 a § i lagen om Finansinspektionen (878/2008) föreskrivs om rapportering om överträdelser. Finansinspektionen ska enligt bestämmelsen upprätthålla ett system genom vilket den kan ta emot rapporter om misstänkta missbruk som har samband med bestämmelserna om finansmarknaden. I paragrafen föreskrivs om uppbevarande och avförande av uppgifter samt om rätten till insyn i uppgifterna. Bestämmelsen ställer inga särskilda krav för vilket innehåll eller vilken form systemet och förfarandet eller mekanismen för att ta emot rapporter ska ha (RP 39/2014 rd, s. 103). Upprätthållandet av systemet förpliktar Finansinspektionen att följa personuppgiftslagen (523/1999) vid behandlingen av personuppgifter. 

Sektorsspecifika lagar om finansmarknaden 

Flera av de gällande sektorsbestämmelserna om finansmarknaden (t.ex. 7 kap. 6 § i kreditinstitutslagen (610/2014), 12 kap. 3 § i värdepappersmarknadslagen (746/2012), 150 § i lagen om placeringsfonder (48/1999) och 6 kap. 17 a § i försäkringsbolagslagen (521/2008)) innehåller redan nu en skyldighet för olika marknadsparter att införa ett internt förfarande för rapportering av överträdelser. Enligt bestämmelserna ska rapporteringsförfarandet bl.a. innehålla lämpliga och tillräckliga åtgärder för att ordna en korrekt behandling av rapporter i det aktuella bolaget och skydda rapportören. Bestämmelserna gäller endast interna rapporteringsförfaranden, och ålägger inga skyldigheter att rapportera överträdelser till Finansinspektionen. 

Marknadsmissbruksförordningen 

I artikel 32 i MAR föreskrivs om rapportering av överträdelser av bestämmelser. Artikel 32.1 gäller behöriga myndigheter som ska etablera effektiva mekanismer för att möjliggöra rapportering till de behöriga myndigheterna av faktiska eller potentiella överträdelser av förordningen. Enligt artikel 32.2 ska bland mekanismerna ingå minst a) särskilda förfaranden för mottagande av rapporter om överträdelser och uppföljning av dem, inbegripet inrättande av säkra kommunikationskanaler för sådana rapporter, b) lämpligt skydd av personer vars arbete utförs inom ramen för ett anställningsavtal och som rapporterar överträdelser eller anklagas för överträdelser, mot åtminstone repressalier, diskriminering och andra former av orättvis behandling, och c) skydd av personuppgifter både för den person som rapporterar överträdelsen och den fysiska person som anklagas för att ha begått överträdelsen, inbegripet skydd av identitet, i alla skeden av förfarandet, såvida det inte enligt nationell rätt krävs att informationen röjs i samband med ytterligare utredning eller efterföljande rättsliga förfaranden. 

Artikel 39.3 förutsätter att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att följa artikel 32 senast den 3 juli 2016. 

Kommissionens genomförandedirektiv 

Kommissionen har antagit ett genomförandedirektiv (2015/2392) om genomförandet av artikel 32.1 i MAR. I direktivet utfärdas bestämmelser som preciserar artikel 32.1 i MAR om särskilt avdelad personal (artikel 3), information om mottagande av rapporter om överträdelser och uppföljning av dem (artikel 4), förfaranden som tillämpas på rapporter om överträdelser (artikel 5), särskilda kommunikationskanaler (artikel 6), register över mottagna rapporter (artikel 7), skydd av personer som arbetar genom ett anställningskontrakt (artikel 8), skyddsförfaranden för personuppgifter (artikel 9), överföring av uppgifter inom och utanför den behöriga myndigheten (artikel 10), förfaranden för skydd av rapporterade personer (artikel 11) och de behöriga myndigheternas översyn av förfarandena (artikel 12). 

Medlemsstaterna ska senast den 3 juli 2016 sätta i kraft de bestämmelser som är nödvändiga för att följa direktivet i sin nationella lagstiftning. 

2.1.4  2.1.4 Lag om tillsyn över finans- och försäkringskonglomerat

Bestämmelser om tillsynen över finans- och försäkringskonglomerat finns i lagen om tillsyn över finans- och försäkringskonglomerat (699/2004). I lagen föreskrivs om krav för finans- och försäkringskonglomerats verksamhet. Bestämmelser om den ekonomiska tillsynen över konglomerat finns i 18—26 § i lagen. Som en del av den ekonomiska tillsynen över konglomerat förutsätts regelbunden rapportering till tillsynsmyndigheten om exponeringar mot kunder och andra riskkoncentrationer. 

När det gäller exponeringar mot kunder tillämpas med stöd av 21 § i lagen EU:s tillsynsförordning (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012). 

Ett konglomerat ska enligt 24 § till Finansinspektionen anmäla transaktioner där den andra parten är ett annat företag som hör till konglomeratet. Anmälan ska åtminstone en gång per kvartal göras om transaktioner vars värde, eller om flera transaktioner av samma typ har gjorts under den tidsperiod som avses i detta moment, vars sammanlagda värde överstiger en miljon euro eller fem procent av kapitalbasen i ett kreditinstitut som är part i transaktionen, om inte Finansinspektionen godkänner en högre gräns. 

Kommissionen gav i juli 2015 en delegerad förordning om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG (det s.k. finanskonglomeratdirektivet) med avseende på tekniska tillsynsstandarder som specificerar definitioner och samordnar den extra tillsynen av riskkoncentration och transaktioner inom det finansiella konglomeratet (nedan teknisk tillsynsstandard). Genom den tekniska tillsynsstandarden preciseras bl.a. vilka uppgifter konglomeratet ska lämna om betydande riskkoncentrationer och betydande interna transaktioner till tillsynsmyndigheten. 

2.1.5  2.1.5. Värdepappersmarknadslagen

Regleringen i Europaparlamentets och rådets direktiv (2004/109/EU) om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG, nedan öppenhetsdirektivet, har genomförts bland annat i 7 kap. i värdepappersmarknadslagen. Regleringen tillämpas på sammanslutningar vars värdepapper är föremål för handel på en reglerad marknad i Finland. I 7 kap. 6 § ingår en grundläggande bestämmelse om bokslutets och verksamhetsberättelsens innehåll. Närmare krav på innehållet i verksamhetsberättelsen ställs dessutom i annan reglering.  

Bestämmelsen om verksamhetsberättelsens innehåll i öppenhetsdirektivet är förenlig med Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU (bokslutsdirektivet) om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG. 

Enligt 7 kap. 6 § ska kravet på rättvisande bild, som enligt bokslutsdirektivet gäller endast bokslut, också gälla verksamhetsberättelsen. Detta föranleds av det sätt på vilket bokslutsdirektivet genomförts i bokföringslagen (1336/1997). Det bereds en ändring av bokföringslagen i detta avseende. Därmed finns det inget hinder för att ompröva genomförandet av öppenhetsdirektivet i värdepappersmarknadslagen och ändra be-stämmelsen så att dess ordalydelse mera exakt motsvarar artikel 4.2 c i öppenhetsdirektivet. I den aktuella punkten i artikeln förutsätts att verksamhetsberättelsen "ger en rättvisande översikt över verksamhetens utveckling och resultat och över ställningen i företagen, tillsammans med en beskrivning av de väsentliga risker och osäkerhetsfaktorer som de står inför". 

2.2.1  Finansieringen av Finansinspektionen

Sättet att organisera finansieringen av myndighetstillsynen över finansmarknaden varierar stort mellan olika länder. Enligt en utredning som publicerades av Hollands centralbank 2007 hänför sig den valda modellen ofta till den institutionella strukturen i respektive stat. I länder där finansinspektionen har placerats i anslutning till centralbanken är offentlig finansiering huvudregel. I länder där en separat myndighet är tillsynsmyndighet täcks kostnaderna däremot i regel med avgifter som tas ut inom sektorn. 

När det gäller de jämförelseländer som svarat på enkäten bland de medlemsstater som deltar i den gemensamma tillsynsmekanismen är den grundläggande arkitekturen dock ganska lika. Kostnaderna för finansinspektionen täcks i de flesta länder med tillsynsavgifter och åtgärdsavgifter som tas ut tillsynsobjekten. Tillsynsavgifterna består vanligen av både en fast del och en rörlig del. Tillsynsobjekten delas i allmänhet in i avgiftskategorier, som är mellan fem och sju till antalet. 

Avgiftsgrunden för tillsynsavgiften bestäms på olika sätt i olika länder. Avgiftsgrunden baserar sig t.ex. antingen på balansräkningen, omsättningen eller försäljningen, eller på omfattningen av tillsynsmyndighetens tillsynsarbete, som t.ex. i Storbritannien. 

Skillnader mellan olika länder när det gäller en avgiftsgrund som baserar sig på balansräkningen hänför sig oftast till om tillsynsavgiften räknas som riskbaserad eller inte. Beräkningsgrunden för tillsynsavgiften är oftast inte riskvägd. 

I allmänhet är betoningen lagd på tillsynsavgifter och endast en liten del, några procent av verksamheten täcks med åtgärdsavgifter. Ett undantag utgörs av vissa omfattande ansökningsärenden och utvärdering av interna modeller för riskvikter. 

I Sverige täcks kostnaderna för Finansinspektionen dels ur statsbudgeten och dels med tillsynsavgifter och åtgärdsavgifter. Finansinspektionen tar ut avgifterna och redovisar dem till staten. De tillsynsobjekt som betalar avgifter har delats in i fem kategorier, dvs. försäkringsbolag, banker och kreditinstitut samt fondbolag och börser. Tillsynsobjekten har påförts en minimiavgift och en fast avgift, som varierar från 2 000 svenska kronor till cirka 65 000 svenska kronor (ca 200–6 500 euro). Avgiftsgrunden är i allmänhet en icke-riskvägd balansomslutning. Åtgärdsavgifterna kan vara upp till 500 000 svenska kronor (ca 50 000 euro). 

I Norge täcks tillsynsmyndighetens (Finanstilsynet) kostnader i sin helhet med tillsynsavgifter och åtgärdsavgifter. Som avgiftsgrund för kreditinstitut och banker används balansomslutningen, för försäkringsbolag försäkringspremierna och för andra aktörer omsättningen. Betydande filialer definieras inte särskilt och avgiftsgrunden för filialer är annars lika som för andra tillsynsobjekt, men avgiften är nedsatt till 40 % av den normala avgiftsskyldigheten. 

I Storbritannien finansieras tillsynsmyndigheten för finansmarknaden och tillvägagångssätt (Financial Conduct Authority, FCA) likaså i sin helhet med tillsynsavgifter och åtgärdsavgifter. Åtgärdsavgifterna varierar mellan 1 500 och 25 000 pund (ca 1 900–32 000 euro) och FCA tar även ut avgifter för andra finansinspektionsmyndigheter, inbegripet banktillsynsmyndigheten (Prudential Regulation Authority, PRA), som bl.a. svarar för banktillsynen. För PRA:s del bygger avgifterna på använda årsverken, vilket gör att en högre tillsynsavgift tas ut i synnerhet av systemiskt betydande kreditinstitut. 

I Tyskland finansierar tillsynsmyndigheten för finansmarknaden (Die Bundesanstalt für Finanzdienstleistungsaufsicht, BaFin) helt och hållet sin verksamhet med tillsynsavgifter och åtgärdsavgifter. För kreditinstitut och banker är avgiftsgrunden balansomslutningen, för försäkringsbolag försäkringspremieinkomsten, för fondbolag tillgångarna i tillsynsobjektets placeringsfonder och för övriga aktörer försäljningen och omsättningen. Avgiftsgrunden för filialer har inte sänkts och de betalar därför samma avgift som andra aktörer. Ett betydande undantag från detta är filialer till EES-kreditinstitut som inte är förpliktade att betala tillsyns- eller åtgärdsavgifter. 

I Luxemburg täcker tillsynsavgifterna tillsynsmyndighetens samtliga kostnader. Avgifter tas också ut av EES-filialer. För kreditinstitut är avgiftsgrunden balansomslutningen. 

I Nederländerna är tillsynsavgifterna riskbaserade och de avgifter som tas ut av tillsynsobjekten täcker helt tillsynsmyndighetens kostnader. Finansministeriet fastställer årligen avgifterna. Det används både en fast och en riskbaserad tillsynsavgift. Åtgärdsavgifterna täcker ungefär en procent av alla avgifter. Åtgärdsavgifterna uppgår till några tusentals euro. Av EES-filialer tas inte ut någon separat avgift. 

Sammanfattningsvis kan man konstatera att det finns skillnader i den europeiska finansieringen av tillsynen över finansmarknaden. Det finns inga tydliga trender för tillsynsavgifterna och olika modeller används uppenbarligen med goda resultat. I alla exempelländer tas dock ut tillsynsavgifter, dvs. kostnaderna täcks inte i något av de ovannämnda länderna helt med offentlig finansiering. Mer allmänt är tillsynsobjekten indelade i fem till sju avgiftskategorier. I klassificeringen indelas kreditinstitut, banker och försäkringsbolag, börser och fondbolag vanligen särskilt. Inom kategorierna bestäms avgiften oftast med stöd av en icke-riskavvägd balansomslutning. Avgiftsgrunden för försäkringsbolag är ofta försäkringspremieinkomsten. För övriga tillsynsobjekt är avgiftsgrunden ofta försäljning eller omsättning. Det största undantaget är Storbritannien där avgiftsgrunden är den mängd arbete tillsynsobjektet genererar. Balansomslutningen och mängden tillsynsarbete korrelerar vanligen sinsemellan. Oftast är statens andel av finansieringen liten och tillsynsobjekten täcker kostnaderna för tillsynen. Det finns också modeller, som i Sverige, där den totala betalningsskyldigheten för en grupp av tillsynsobjekt baserar sig på arbetsmängden, och tillsynsavgiften inom gruppen fortfarande bestäms t.ex. på grundval av balansomslutningen. 

Också när det gäller de tillsynsavgifter som tas av filialer varierar lagstiftningen från land till land. I Luxemburg tas avgifter ut av EES-filialer på samma sätt som av nationella aktörer. Däremot gör man i en del av länderna åtskillnad mellan EES-filialer och andra filialer. I en del av jämförelseländerna tas inte särskilt ut avgift av EES-filialer, i en del av länderna har avgiften sänkts till 40 %, som i Norge. 

2.3.1  2.3.1 Ordnande av finansieringen av Finansinspektionen

Inledning 

Vid en utvärdering av behoven av ändringar i tillsynsavgiftslagen uppstår åtminstone följande frågor. För det första ska det utvärderas om det är ändamålsenligt att bevara de nuvarande finansieringsandelarna på 95 % för sektorn och fem procent för Finlands Bank. För det andra ska det utvärderas om förhållandet mellan tillsynsavgifterna och åtgärdsavgifterna fortfarande är ändamålsenligt. För det tredje ska det utvärderas om det nuvarande maximibeloppet för tillsynsavgifterna enligt lagen fortfarande är motiverat. För det fjärde finns det skäl att undersöka om de nuvarande tillsynsavgiftsgrupperna och grunderna för tillsynsavgifter inom dem fortfarande är ändamålsenliga. I detta sammahang ska det utvärderas om betydande och möjligen också mycket betydande filialer ska definieras särskilt i lagen, och hur tillsynsavgiften för dessa ska påföras. 

Dessutom förutsätter en översyn av om finansieringen är tillräcklig och tillsynsavgifterna proportionerliga en uppskattning av om förhållandet mellan de fasta och proportionella avgifter som avses i tillsynsavgiftslagen hålls oförändrat. Det måste i princip utvärderas om den proportionella avgiften bygger på faktorer enligt gällande lag eller om avgiftsgrunden ska ändras så att riskerna i verksamheten beaktas tydligare än nu. Vid en granskning av ovan nämnda helhet ska också ändringarnas inverkan på hur tillsynsavgifterna fördelas mellan finans- och försäkringssektorn utvärderas. Vid bedömningen av hur tillsynskostnaderna täcks ska det också avgöras vilken instans som finansierar ett potentiellt underskott i Finansinspektionens verksamhet, om intäkterna av tillsynsavgifterna av någon oförutsedd anledning tillsammans med de övriga avgifter som Finansinspektionen tar ut inte räcker till för att helt täcka kostnaderna för tillsynsmyndighetens verksamhet. 

Finansiärer och finansieringsmetod 

Det finns ingen universalmodell för hur kostnaderna för tillsynen över finansmarknaden ska finansieras. Hollands centralbank gjorde 2007 en utredning i ämnet. Utredningen begränsade sig till banktillsynen. Enligt utredningen kan en finansieringsmodell som bygger på uttag av avgifter av tillsynsobjekten (privat finansiering) motiveras med att bankkunderna främst gynnas av tillsynen, om den förhindrar bankkriser eller missbruk. Å andra sidan är det också klart att de externa verkningarna av problem inom banksektorn är betydande för hela samhället, vilket talar för att offentlig finansiering ska användas för att täcka kostnaderna 

Den holländska centralbankens utredning och den internationella jämförelse som arbetsgruppen utvärderat visar att finansieringsmetoderna också i praktiken varierar från land till land. Vid granskningen av situationen i EU:s medlemsländer verkar huvudregeln i synnerhet i Nordeuropa och Centraleuropa vara att kostnaderna för tillsynsmyndighetens verksamhet huvudsakligen täcks med avgifter som tas ut av tillsynsobjekten. I den gemensamma tillsynsmekanismen i bankunionen täcks kostnaderna för ECB:s tillsyn helt med tillsynsavgifter som tas ut i sektorn. När det gäller de europeiska finanstillsynsmyndigheterna har finansieringen av verksamheten baserat sig på en finansieringsandel för de nationella tillsynsmyndigheterna (60 %) och en finansieringsandel som betalas ur EU:s budget (40 %). För närvarande ses dock denna finansieringsmodell över på nytt. Enligt preliminära uppgifter övervägs en modell där tyngdpunkten i finansieringen flyttas från tillsynsobjekten till uttag av avgifter. 

Externa verkningar har inte anförts som motivering för en offentlig finansieringsandel i Finland. Som grund har däremot anförts att Finansinspektionen utöver operativa tillsynsuppgifter också ska delta i beredningen av regleringen av finansmarknaden och i det internationella samarbetet. Det verkar likväl inte finnas några uppenbara skäl till varför just lagberedningen eller det internationella samarbetet i samband med genomförande av tillsynen skulle finansieras på ett annat sätt än den operativa tillsynen. Detta verkar åtminstone inte vara grunden i fråga om ECB:s tillsynsavgifter, och det verkar inte styra den diskussion som förs om förnyandet av finansieringen av de europeiska tillsynsmyndigheterna. 

Utifrån en internationell jämförelse och den internationella utvecklingen verkar det vara svårt att hitta grunder för en utökad offentlig finansiering i Finland. I Finland verkar Finansinspektionen i anslutning till Finlands Bank, men som en administrativt självständig myndighet. Denna ställning verkar tala för att den finansieringsmodell som används i Finland och som i huvudsak är baserad på uttag av avgifter av tillsynsobjekten och i mindre utsträckning på en offentlig finansieringsandel ska bevaras oförändrad. Det bör också noteras att den nuvarande finansieringsmodellen, där Finlands Bank har en egen betalningsandel, ökar förtroendet för Finlands Banks direktion när den godkänner Finansinspektionens kostnadskalkyl och därmed helhetsnivån på tillsynsavgifterna. 

Åtgärdsavgifter 

Enligt 68 § i lagen om Finansinspektionen tillämpas lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992) på åtgärdsavgifter. Åtgärdsavgiftens storlek motsvarar beloppet av totalkostnaderna för prestationen. En avgiftsbelagd prestation hör inte till den normala fortlöpande tillsynen, utan den produceras på ansökan, beställning eller på annat uppdrag av mottagaren. 

I åtgärdsavgifter togs 2015 ut sammanlagt ca 2,3 miljoner euro för 2 255 prestationer. Aktörerna i finanssektorn betalade cirka 80 % av den totala summan och aktörerna i försäkringssektorn täckte de resterande 20 % av avgifter. Åtgärdsavgifternas andel av Finansinspektionens samtliga avgiftsinkomster var cirka 10 % ifjol. Det totala beloppet av åtgärdsavgifterna har ökat ganska kraftigt under de senaste åren med beaktande av att avgiftsintäkterna ännu 2009 var något under en miljon euro. Intäkterna har dock varierat betydligt från år till år. 

I Finansinspektionens prislista finns cirka 300 produkter, varav cirka 100 användes under 2015. Åtgärdsavgifterna har blivit en stor administrativ börda. Ökningen av den administrativa bördan verkar likväl inte bero direkt på lagstiftningen, så ett klart behov av ändring i detta avseende har inte kunnat identifieras. Däremot kan Finansinspektionen själv fatta beslut om att utveckla prislistan över åtgärder för att minska den administrativa bördan. Finansinspektionen har inlett förnyandet av prislistan över åtgärder i syfte att förenkla den och minska antalet prestationer. 

Tillsynsavgifter 

Tillsynsavgiften är en avgift av skattenatur. I tillsynsavgiftslagen finns noggranna avgiftsgrunder för Finansinspektionens tillsynsobjekt. De bygger på att tillsynsobjekten delas in i olika grupper med hänsyn till typen av verksamhet de bedriver. Avgifterna har inte helt motsvarat de kostnader som tillsynen över en enskild aktör har orsakat tillsynsmyndigheten. När tillsynsavgiftslagen stiftades ansågs det dock ändamålsenligt att tillsynsavgifterna för de olika grupperna av tillsynsobjekt står i skäligt förhållande till kostnaderna för tillsynen över gruppen. 

Utvecklingen av Finansinspektionens kostnader och åtgärdsavgifter under åren 2009—2015 beskrivs nedan i tabell 1 och i figurerna 1 och 2. Tillsynsavgiftslagen från 2008 utarbetades så att det maximala beloppet i lagen togs ut till fullt belopp så att Finansinspektionens kostnader skulle kunna täckas under dess första hela verksamhetsår. Därefter har ökningen av balansräkningar för de tillsynsobjekt som hör till finanssektorn lett till att det maximala avgiftsbelopp som möjliggörs i lagen har ökat med tio miljoner till cirka 34 miljoner euro. Däremot har utvecklingen i fråga om Finansinspektionens totala kostnader och de tillsynsavgifter som i praktiken tagits ut varit mycket måttfull. Även en nordisk jämförelse visar att kostnadsutvecklingen för Finansinspektionen har varit måttfull i synnerhet i förhållande till Sverige och Danmark. 

Ökningen av tillsynsobjektens balansräkningar i kombination med den måttfulla utvecklingen för Finansinspektionens budget har alltså inneburit att tillsynsavgifterna har sänkts jämnt i förhållande till det maximala belopp som möjliggörs i lagen. År 2015 var sänkningskoefficienten cirka 0,62, vilket innebär att mindre än två tredjedelar av det maximala avgiftsbelopp som möjliggörs i lagen togs ut. I samband med översynen av lagen bör kalibreringen av avgiftsgrunderna bedömas så att det maximala belopp som lagen möjliggör skulle närma sig de avgifter som i praktiken tas ut för att täcka Finansinspektionens kostnader. 

Figur 1. Utvecklingen av Finansinspektionens kostnader samt tillsyns- och åtgärdsavgifter 2009—2015 (1 000 euro). 

Tabell 1. Utvecklingen av Finansinspektionens kostnader samt tillsyns- och åtgärdsavgifter 2009—2015 (1 000 euro). 

Figur 2. Utvecklingen av tillsynskostnaderna i Norden 2010—2015 (2010 = 1.00). 

Utvecklingen av de uttagna tillsynsavgifterna enligt grupp av tillsynsobjekt under den tid gällande lag varit i kraft beskrivs i tabell 2 nedan. Under de senaste tre åren har finanssektorns avgiftsandel utgjort i genomsnitt cirka 73 % av tillsynsavgifternas totala belopp. På motsvarande vis har försäkringssektorns avgiftsandel varit 27 %. I enlighet med avgiftsgrunden för den proportionella avgiften har ändringarna i storleken på tillsynsobjektens balansräkningar eller omsättning kraftigt avspeglat sig i storleken på tillsynsobjektens årliga avgifter. I synnerhet balansräkningen för det största kreditinstitutet är så stor att ändringarna i den har återspeglats kraftigt i avgiftsandelen för hela den gruppen av tillsynsobjekt.  

Tabell 2. Utvecklingen av uttagna tillsynsavgifter enligt grupp 2009—2015 (1 000 euro). 

Enligt gällande lag bestäms tillsynsavgiften för varje kalenderår som en grundavgift, en proportionell avgift eller kombinerad grundavgift och proportionell avgift. I samband med översynen av lagen ska det bedömas om grunderna i gällande lag ska ändras när det gäller grundavgiften och den proportionella avgiften. Ett alternativ som ska utvärderas är en korrigering av kostnadsnivån för grundavgiften med hänsyn till att grundavgifterna har fastställts för nästan tio år sedan. Ökningen av balansräkningarna och omsättningen har under årens lopp lett till att betalningsbördan lyfts över från dem som endast betalar fasta avgifter på dem som betalar även en proportionell avgift. En annan avgörande fråga gäller koefficienterna och de övriga grunderna för den proportionella avgiften. När det gäller stabilitetsavgifter, insättningsgarantiavgifter och ECB:s tillsynsavgifter har man gått in för en modell där avgifternas proportionella andel bestäms på grundval av riskexponeringen i verksamheten. En tillförlitlig mätning av riskexponeringen innebär dock stora utmaningar, medan åter en avgiftsgrund som bygger enbart på balansräkningen även med tanke på rättssäkerheten leder till ett mera transparent slutresultat. Dessutom kan man anta att en enklare modell också administrativt är en mera meningsfull lösning för såväl Finansinspektionen som de avgiftsskyldiga. 

Betydande filialer 

Gällande tillsynsavgiftslag innehåller endast två avgiftskategorier för kreditinstitutens filialer: filialer till utländska EES-kreditinstitut och filialer till tredjeländers kreditinstitut. I gällande lag görs inte på något sätt skillnad mellan vanliga filialer och betydande filialer. Vid översynen av tillsynsavgiftslagen kommer en möjlighet att definiera betydande filialer som en ny avgiftskategori att bli aktuell. 

En definition av nya avgiftskategorier är motiverad framför allt på grund av att arbetsmängden för tillsynsmyndigheten i värdstaten (den mottagande staten) när det gäller betydande filialer skiljer sig väsentligt från arbetsmängden vid tillsynen över vanliga filialer inom ramen för tillsynskollegiet.  

Enligt EU:s kreditinstitutsdirektiv (CRD IV) och 59 a § i lagen om Finansinspektionen kan värdstaten definiera en filial som betydande, om något av de följande villkoren uppfylls: 

- kontomedlen i filialen motsvarar en marknadsandel som överskrider två procent i den mottagande medlemsstaten, 

- den sannolika effekten av ett avbrytande eller en nedläggning av kreditinstitutets verksamhet på den systemiska likviditeten och på betalnings- och clearing- och avvecklingssystemen skulle vara betydande, 

- filialens storlek och betydelse vad gäller antalet kunder inom ramen för den mottagande medlemsstatens bank- eller finanssystem är betydande. 

Tillsynen över en betydande filial som definierats med stöd av SSM-förordningen ligger på ECB:s ansvar, men den nationella myndigheten deltar fortfarande i betydande utsträckning i tillsynen (uppskattningsvis cirka tre fjärdedelar av arbetsmängden), inbegripet verksamheten i det gemensamma tillsynskollegiet. ECB deltar som medlem i tillsynskollegiets arbete och den nationella myndigheten har rätt att delta i samma kollegium som observatör.  

Avgiftsgrunderna för en ny avgiftskategori eller nya avgiftskategorier och kalibreringen av dem ska definieras så att även tillsynsavgiften för betydande filialer står i en ändamålsenlig proportion till den arbetsmängd som tillsynen över dem orsakar.  

Nödvändiga åtgärder för över- eller underskott 

Gällande tillsynsavgiftslag förutsätter att Finansinspektionens direktion fastställer tillsynsavgifterna nedsatta, om tillsynsavgifterna tillsammans med de övriga intäkterna verkar ge upphov till ett överskott på över fem procent i förhållande till slutsumman i Finansinspektionens budget. Som redan konstaterades ovan har de inkomster som influtit i form av tillsynsavgifter under den tid lagen varit i kraft tillsammans med åtgärdsavgifterna räckt bra till för att täcka kostnaderna för Finansinspektionens verksamhet.  

Däremot i situationer där tillsynsavgifterna inte verkar nå upp till den målsatta nivån på 95 %, ska Finansinspektionens direktion upprätta en plan enligt 70 § i lagen om Finansinspektionen för de åtgärder som underskottet föranleder. Behovet kan t.ex. bero på en situation där intäkterna av tillsynsavgiften betydligt minskar på grund av ändringar i antalet tillsynsobjekt eller strukturella arrangemang som gäller dem. I planen ska utvärderas olika alternativ för att korrigera situationen. Enligt regeringens proposition (RP 66/2008 rd) är huvudalternativet att dra ner på kostnaderna, bl.a. genom att anpassa personalresurserna till den förändrade situationen. Eftersom personalkostnaderna utgör största delen av Finansinspektionens totala kostnader, kan omkostnaderna dock inte skäras ned tillräckligt snabbt i situationer där inkomstbasen förändras snabbt, t.ex. under kalenderåret. 

Om det inte är möjligt att skära ned kostnaderna utan att måluppfyllelsen i Finansinspektionens verksamhet äventyras, ska Finansinspektionens direktion ta initiativ till en ändring av lagstiftningen om tillsynsavgifter. Det kan då föreslås att avgiftsgrunderna preciseras så att effekterna av ändringen lindras. Finlands Bank är i sista hand ansvarig för underskott i Finansinspektionens verksamhet. Grunden för detta är Finansinspektionens administrativa ställning i anslutning till Finlands Bank. Till dessa delar antas gällande lagstiftning ha fungerat som avsett och inga särskilda skäl att göra ändringar i den har kommit fram.  

2.3.2  2.3.2 Rapportering av överträdelser till Finansinspektionen

Inledning 

Bestämmelser som huvudsakligen motsvarar artikel 32.1—2 i MAR finns redan nu i 71 a § i lagen om Finansinspektionen om rapportering av överträdelser till Finansinspektionen. Den aktuella bestämmelsen om rapportering av överträdelser genomfördes i samband med genomförandet av kreditinstitutsdirektivet (2013/36/EU) (RP 39/2014). Artikel 71 i kreditinstitutsdirektivet motsvarar i huvudsak artikel 32 i MAR. Det är således huvudsakligen fråga om ett ärende som gäller genomförandet av kommissionens genomförandedirektiv och som även kan genomföras genom förordning av finansministeriet. 

Genomförandet av MAR och direktivet förutsätter dock vissa ändringar även i gällande 71 a § i lagen om Finansinspektionen. Artikel 32 i MAR avviker från motsvarande bestämmelse i kreditinstitutsdirektivet så att det i MAR föreskrivs om skapandet av särskilda kommunikationskanaler för rapporter. I MAR föreskrivs vidare om lämpligt skydd för den som är föremål för en rapport inklusive skydd av personuppgifter.  

Ett effektivt genomförande av artikel 32.2 i MAR förutsätter på så vis att det till 71 a § i lagen om Finansinspektionen fogas en uttrycklig bestämmelse om ändamålsenlig behandling av rapporter, skydd av rapportören och den som är föremål för rapporten samt skydd av dessa personers personuppgifter och identitet. I propositionen ska vidare beaktas de ändringar i olika sektorsförfattningar som i fråga om rapportering av överträdelser gjorts i samband med revideringen av placeringsfondslagen (RP 3/2016 rd, s. 52—54 och EkUB 2/2016 rd, s. 3—4) och därmed i samband med genomförandet av MAR (RP 65/2016 rd, s. 30).  

Artikel 32 i MAR och kommissionens direktiv som utfärdats med stöd av den gäller endast rapportering av överträdelser av bestämmelserna i MAR. Det system som Finansinspektionen redan nu använder och 71 a § i lagen om Finansinspektionen som utgör grunden för det gäller dock rapportering av överträdelser av samtliga bestämmelser om finansmarknaden. Detta kan anses befogat på grund av att flera EU-rättsakter som gäller finansmarknaden innehåller en liknande skyldighet som MAR att skapa det aktuella systemet för rapportering av överträdelser för behöriga myndigheter. Det kan också anses ändamålsenligt att genomföra kommissionens direktiv så att tillämpningsområdet för nationella bestämmelser som utfärdas med stöd av det (senare genom en särskild förordning av finansministeriet) är omfattande och allmänt gäller rapportering av överträdelse av bestämmelser om finansmarknaden till Finansinspektionen. 

Skydd av personer i arbetsavtalsförhållande 

Artikel 32.2 b i MAR innehåller också en skyldighet att skydda arbetstagare som rapporterar överträdelser och dem som anklagas för överträdelser. I artikel 8 i direktivet preciseras nödvändiga förfaranden för att skydda personer som är anställda i arbetsavtalsförhållande. Enligt den aktuella bestämmelsen i direktivet ska medlemsstaterna införa förfaranden som säkerställer ett effektivt informationsutbyte och samarbete mellan den behöriga myndigheten (Finansinspektionen) och andra berörda myndigheter som deltar i skyddet av personer i arbetsavtalsförhållande. Bestämmelsen förutsätter också att personer som rapporterar överträdelser har tillgång till information och rådgivning om de rättsmedel och förfaranden som står till buds. Bestämmelsen förutsätter vidare att rapportörer kan få effektiv skyddshjälp från de behöriga myndigheterna. Enligt skäl 6 till direktivet kan orättvis behandling se ut på många olika sätt beroende på omständigheterna. Enskilda fall måste därmed bedömas genom en tillämpning av bestämmelser om tvistlösningsförfarande i nationell lagstiftning eller rättsliga förfaranden. I skäl 14 motiveras det faktum att det utfärdats ett direktiv i stället för en förordning också med att systemen för rapportering av överträdelser flexiblare och ändamålsenligare kan anpassas till de nationella systemen genom ett direktiv. 

Artikel 32 eller 8 i MAR ålägger inte Finansinspektionen några sådana skyddsförpliktelser som det uttryckligen ska föreskrivs om i lag. Skyldigheterna i artikel 8 när det gäller innehållet i ett ändamålsenligt skydd kan föreskrivas i en förordning av finansministeriet. I en förordning kan det t.ex. föreskrivas om ett närmare informationsutbyte och samarbete mellan Finansinspektionen och arbetarskyddsmyndigheterna för att skydda personer i arbetsavtalsförhållande, liksom även t.ex. om dessa myndigheters rådgivning. 

Det bör också noteras att ett flertal av de gällande sektorsbestämmelserna om finansmarknaden redan innehåller en skyldighet för olika marknadsparter att skydda rapportörer inom ett bolag. T.ex. i motiveringen till kreditinstitutslagen konstateras att kreditinstitut ska säkerställa skyddet av personer som rapporterar misstankar om överträdelser och garantera att de inte på grund av rapporter blir utsatta för diskriminering eller annan osaklig behandling. I sektorsbestämmelserna om finanssektorn finns dock inga detaljerade bestämmelser om skydd av rapportörer. I motiveringen har ansetts att också arbetsavtalslagens (55/2001) bestämmelser kan tillämpas när det är fråga om att skydda arbetstagare mot repressalier, diskriminering och andra former av missgynnande behandling (RP 39/2014, s. 56—57). Bestämmelser i arbetarskyddslagen (738/2002), lagen om likabehandling (132/2014) och strafflagen (39/1889) kan dessutom bli tillämpliga i situationen. I ett betänkande av justitieministeriet har gällande lagstiftning om skydd av rapportörer också tämligen väl ansetts täcka situationer där rapportören utsätts för repressalier (se Justitieministeriets Betänkanden och utlåtanden 25/2016, Skydd för personer som anmäler misstankar om korruption, s. 37—39, 51 och 63). Finansinspektionen har dessutom rätt att utfärda föreskrifter för att styra aktörerna i sektorn i frågor som gäller skydd av rapportörer. 

Av ovan nämnda skäl finns det inte något omedelbart behov att föreslå nya bestämmelser om skydd av rapportörer i propositionen, med undantag för den allmänna skyddsförpliktelse som föreslås i 71 a § 1 mom. i lagen om Finansinspektionen. Mera detaljerade bestämmelser kommer att utfärdas i en förordning av finansministeriet som utfärdas senare och där även bestämmelserna i artikel 8 i genomförandedirektivet genomförs för att skydda personer i arbetsavtalsförhållande. 

2.3.3  2.3.3 Rapportering om exponeringar mot kunder och interna transaktioner i finansierings- och försäkringskonglomerat

Bestämmelsen i 21 § 1 mom. i lagen om tillsyn över finans- och försäkringskonglomerat om rapportering av uppgifter om exponeringar mot kunder i ett konglomerat enlighet med EU:s tillsynsförordning leder i praktiken till rapportering med kreditinstitutens s.k. Corep-rapportering också i konglomerat som till övervägande del består av försäkringsföretag och som inte annars tillämpar Corep-rapportering. För konglomerat som annars följer rapporteringsmodellen enligt Solvens II-direktivet innebär detta extra rapportering och kostnader. Detta kan inte anses ändamålsenligt vare sig ur tillsynsmyndighetens eller tillsynsobjektets synvinkel. Finansinspektionen bör ha prövningsrätt att definiera med vilka typer av rapporter rapporteringsskyldigheten ska fullgöras i varje konglomerat. 

Anmälningsgränserna för interna transaktioner i 24 § i gällande lag har lett till att även transaktioner under en miljon euro har anmälts. Transaktioner under en miljon euro behöver dock inte betraktas som sådana betydande interna transaktioner som det är ändamålsenligt för tillsynsmyndigheten att övervaka. Bestämmelsens ordalydelse avviker i någon mån från den tekniska regleringsstandarden, vilket kan ge upphov till tolkningsproblem. 

3.1.1  3.1.1 Finansinspektionens representation i den gemensamma tillsynsmekanismen

Syftet med propositionen när det gäller modellen för Finansinspektionens beslutsfattande är att förtydliga rättsläget för Finansinspektionens företrädare i det tillsynsorgan som avses i SSM-förordningen. Detta gäller i första hand vem som utser Finansinspektionens representant i tillsynsorganet. 

3.1.2  3.1.2 Finansieringen av Finansinspektionen

När det gäller tillsynsavgiftslagen är syftet med propositionen att säkerställa att de tillsynsavgifter som tas ut med stöd av lagen är tillräckliga för att täcka kostnaderna för fullgörandet av Finansinspektionens lagstadgade uppgifter med hänsyn till arbetsfördelningen mellan Europeiska centralbanken och Finansinspektionen i den gemensamma tillsynsmekanismen. Samtidigt strävar propositionen efter att trygga en tillräcklig flexibilitet i anpassningen av Finansinspektionens resurser när strukturen på den finska finansmarknaden förändras. Syftet med propositionen är också att säkerställa att fördelningen av tillsynsavgifter mellan olika grupper av tillsynsobjekt i huvuddrag motsvarar omfattningen av de lagstadgade tillsynsuppgifter som gäller dem. 

3.1.3  3.1.3 Rapportering om exponeringar mot kunder och interna transaktioner i finans- och försäkringskonglomerat

Syftet med de ändringar som föreslås i lagen om tillsyn över finans- och försäkringskonglomerat är att bättre möjliggöra samordning av tillsyn enligt Solvens II, som tillämpas av konglomerat som till övervägande del består av försäkringsföretag, och rapportering om konglomeratgrupper enligt lagen om finans- och försäkringskonglomerat samt anvisningarna för rapportering om enskilda konglomerat enligt den tekniska regleringsstandarden. Avsikten är att samtidigt minska rapporteringsbördan också genom att höja anmälningsgränsen för interna affärstransaktioner och göra en ändring så att dessa anmälningar lämnas en gång om året istället för kvartalsvis. 

3.2.1  Finansieringen av Finansinspektionen

För tillsynsavgiftslagens del utvärderades tre olika alternativ. Det första alternativet är att bevara lagstiftningen oförändrad. Detta alternativ bedöms dock som problematiskt av flera orsaker. För det första, betalningsbördan för tillsynsavgifter har under lagens giltighetstid överförts på dem som betalar proportionell avgift från dem som endast betalar en fast avgift. Denna utveckling beror på att de proportionella avgifterna har bundits vid ökningen av tillsynsobjektens balansräkningar och omsättning. För det andra innehåller gällande lagstiftning endast två avgiftskategorier för filialer till kreditinstitut: för filialer till utländska EES-kreditinstitut och filialer till tredjeländers kreditinstitut. Den tidigare avgiftens relativa belopp utgör cirka en tredjedel av tillsynsavgiften för kreditinstitut eller tredjeländers kreditinstitut. I lagstiftningen görs för närvarande överhuvudtaget ingen åtskillnad mellan filialer som är betydande och mindre betydande för hela den finansiella mekanismen. Enligt Finansinspektionens bedömning är det när ett betydande kreditinstitut blir filial inte ändamålsenligt att minska de resurser som behövs för dess tillsyn i samma proportion som avgiften. Enligt en preliminär uppskattning behövs cirka två tredjedelar av de resurser som används för tillsynen över ett kreditinstitut av motsvarande storlek för tillsynen över en betydande filial. Vid utvärderingen av detta alternativ måste man också beakta att Finansinspektionen bedömer att det maximala tillsynsavgiftsbelopp som möjliggörs i lagstiftningen kan vara en alltför sträng budgetrestriktion under de närmaste åren då osäkerheten i fråga om Finansinspektionens resursbehov under de kommande åren till följd av den gemensamma tillsynsmekanismen, tillsynsmyndighetens utökade uppgifter och potentiella strukturomvandlingar i sektorn kommer att vara större än normalt. Situationen kan förvärras om det sker flera strukturomvandlingar på den finska marknaden som leder till att avgiftsintäkterna minskar ytterligare. 

Ett annat alternativ är att göra en grundlig revidering av tillsynsavgiftslagen. I den nya lagstiftningen skulle man kunna ompröva hela finansieringssättet, åtgärdsavgifternas proportionella andel i tillsynsfinansieringen, den nuvarande indelningen av de tillsynsavgiftsskyldiga i olika avgiftskategorier, grundavgiftens och den proportionella avgiftens relativa andelar samt bättre beakta riskerna i tillsynsobjektens verksamhet. Då kan t.ex. avgiftsgrunden för ECB:s tillsynsavgifter betraktas som en modell för reformen för kreditinstitutens del. I de grundläggande lösningarna i gällande lagstiftning har det dock inte kommit fram några särskilda problem som skulle leda till att det anses vara nödvändigt med en omfattande reform. När det gäller ECB:s tillsynsavgiftsmodell kan det noteras att dess tillsyn täcker en mycket snävare grupp av relativt homogena tillsynsobjekt än Finansinspektionens tillsyn. Det finns enligt bedömningar inte heller några starka grunder för att ta in riskvägning i gällande lagstiftning. Generellt sett skulle en ändring för kreditinstitutens del överföra betalningsbördan från stora banker som tillämpar interna riskmodeller till mindre banker som tillämpar standardmodeller. Uttaget av åtgärdsavgifter utgör en administrativ börda, men det krävs inte nödvändigtvis lagstiftningsändringar för att minska denna. Däremot har Finansinspektionen redan skridit till åtgärder bl.a. för att förenkla prissättningsmodellen för åtgärdsavgifter. 

Ett tredje alternativ är en riktad översyn av tillsynsavgiftslagen. Detta alternativ skulle innebära en begränsad fokusering på problem som observerats i den gällande lagstiftningen. Det viktigaste av dem är att definiera en filial som är betydande för hela den finansiella mekanismen och avgiftsgrunden för den. Samtidigt ses grundavgifterna och koefficienterna för den proportionella avgiften i tillsynsavgiftslagen över så att en tillräcklig och flexibel finansiering tryggas för Finansinspektionen för utförandet av dess lagstadgade uppgifter. 

3.3.1  3.3.1 Direktionens sammansättning och Finansinspektionens representation i den gemensamma tillsynsmekanismen

Lagen om Finansinspektionen föreslås bli ändrad så att antalet medlemmar i direktionen kan höjas till sex istället för nuvarande fem medlemmar. På samma sätt som nu ska antalet medlemmar vara minst fem. Med beaktande av direktionens uppgifter är det viktigt att dess medlemmar har en så omfattande och mångsidig inblick som möjligt i både Finansinspektionens verksamhet och i tillsynsobjektens verksamhet. 

För det makropolitiska beslutsfattandet svarar Finansinspektionens direktion och därför har vikten av makrotillsyn på senare tid betonats i direktionens verksamhet. Antalet direktionsmedlemmar som är förtrogna med kreditinstitutsverksamhet har således ökat. Bland Finansinspektionens tillsynsobjekt finns dock en anmärkningsvärt stor andel sammanslutningar som bedriver försäkringsverksamhet, och deras andel av arbetsmängden och de nya tillsynsavgifter som föreslås är cirka en tredjedel. Direktionens sammansättning bör så långt det är möjligt även återspegla försäkringsverksamhetens betydelse och omfattning i tillsynsverksamheten. 

Antalet medlemmar som utses på förslag av finansministeriet, social- och hälsovårdsministeriet och Finlands Bank föreslås inte bli ändrat. Den prövningsrätt i fråga om direktionens sammansättning som hör till bankfullmäktige ska också gälla andra än myndighetsmedlemmar. 

I propositionen föreslås dessutom preciseringen att företrädaren i det tillsynsorgan som avses i SMM-förordningen utses av Finansinspektionens direktion. 

3.3.2  3.3.2 Finansieringen av Finansinspektionen

Med beaktande av kriterierna för definieringen av betydande filialer i EU:s tillsynsförordning bedömer arbetsgruppen att intensiteten i tillsynen över filialer kan delas in som följer: 

miniminivå, där inlåningsandelen i den mottagande staten stannar under två procent av marknadsandelen i filialens värdstat, 

nivå med låg intensitet i utökad tillsyn, där inlåningsandelen är 2—5 %, 

mellannivå i utökad tillsyn, där inlåningsandelen är 5—10 %, 

nivå med full intensitet i utökad tillsyn, där inlåningsandelen är mer än 10 % av marknadsandelen i filialens värdstat. 

Med stöd av ovanstående föreslås att det skapas två nya avgiftskategorier i tillsynsavgiftslagen: 

- betydande filialer till utländska EES-kreditinstitut (kategori II). Som kriterium för denna avgiftskategori ställs om filialens marknadsandel i värdstaten för inlåning från allmänheten överskrider två procent.  

- mycket betydande filialer till utländska EES-kreditinstitut (kategori III). Som kriterium för denna avgiftskategori ställs om filialens marknadsandel i värdstaten för inlåning från allmänheten överskrider 10 procent.  

Det första tröskelvärdet är i linje med definitionen på betydande filialer i EU:s kreditinstitutsdirektiv och i 59 a § i lagen om Finansinspektionen. Det senare tröskelvärdet bygger på arbetsgruppens uppskattning av hur mycket intensiteten i myndighetstillsynen i filialens värdstat ökar inom ramen för tillsynskollegiet när filialens betydelse med avseende på den finansiella mekanismen i värdstaten ökar. 

Utöver de nya avgiftskategorierna görs en sju procents nivåförhöjning av grundavgifterna för samtliga avgiftsskyldiga i det förslag som gäller en översyn av tillsynsavgiftslagen. Nivåkorrigeringen motsvarar ändringen i den nominella BNP åren 2008–2015, dvs. under den tid då gällande lag har varit i kraft. Grunden för nivåkorrigeringen är att betalningsbördan under denna tid har överförts på dem som betalar en proportionell avgift med beaktande av ökningen av balansräkningarna och omsättningen under de senaste åren. Koefficienterna för de proportionella avgifterna sänks dessutom pro rata så, att det under de närmaste åren blir en cirka fem procents buffert i kalkylen över maximibeloppet i lagen och i den budgetram som slås fast av Finansinspektionens direktion. 

När det gäller avgiftsgrunderna för de nya kategorierna av avgiftsskyldiga graderas koefficienterna för den proportionella avgiften i förslaget så att de är högre ju mer betydande den berörda filialen är, dock så att också den högsta koefficienten för filialer till EES-kreditinstitut är lägre än koefficienten för kreditinstitut som auktoriserats i Finland. 

Då bestäms koefficienterna för proportionella avgifter för kreditinstitut och filialer sedan koefficienterna sänkts och nya avgiftskategorier skapats som följer från den mindre till den större: 

filialer till utländska EES-kreditinstitut: omslutningen av den kalkylmässiga balansräkningen x 0,0009 procent 

betydande filialer till utländska EES-kreditinstitut: omslutningen av den kalkylmässiga balansräkningen x 0,0014 procent, 

mycket betydande filialer till utländska EES-kreditinstitut: omslutningen av den kalkylmässiga balansräkningen x 0,0018 procent, 

filialer till kreditinstitut i tredjeland: balansomslutning x 0,0027 procent 

inlåningsbanker/kreditföretag enligt kreditinstitutslagen: balansomslutning x 0,0027 procent 

Vid kalibreringen av koefficienterna för den proportionella avgiften har beaktats Finansinspektionens kalkyl, enligt vilken ombildandet av betydande kreditinstituts juridiska struktur från dotterbolag till filialer minskar arbetsmängden för tillsynsmyndigheten i filialens värdstat med ungefär en tredjedel. Den största minskningen hänför sig till soliditets- och likviditetstillsynen, som tillsynsmyndigheten i hemstaten i fortsättningen svarar för. Däremot hålls arbetsmängden huvudsakligen oförändrad när det gäller tillsyn över penningtvätt och bekämpning av terrorism, tillsyn över tillvägagångssätten, tillsyn över iakttagande av regleringen av värdepappersmarknaden samt tillsyn över clearing- och förvaringssystem och förvaringsinstitut. 

3.3.3  3.3.3 Rapportering av överträdelser till Finansinspektionen

Genom propositionen genomförs artikel 32 i MAR om rapportering av överträdelser till Finansinspektionen. Bestämmelserna om mottagande av rapporter om överträdelser i kommissionens genomförandedirektiv som utfärdats med stöd av MAR och om förfaranden för uppföljning föreslås bli genomförda genom förordning av finansministeriet.  

Genom Finansinspektionens system för rapportering av överträdelser kan personer lämna Finansinspektionen information för att missbruk på finansmarknaden ska upptäckas och utredas. Rapportering av överträdelser förutsätter att den som rapporterar överträdelserna skyddas, t.ex. för repressalier, diskriminering eller röjande av personuppgifter från arbetsgivarens sida så att personen i fråga vågar rapportera. Lämpliga åtgärder för rapportering är således nödvändiga för att skydda angivare och dem som anklagas. 

Det föreslås att 71 a § i lagen om Finansinspektionen ändras så att där föreskrivs mera ingående om kraven på ett system för rapportering av överträdelser enligt artikel 32.2 i MAR. 

3.3.4  3.3.4 Rapportering om exponeringar mot kunder och interna transaktioner i finans- och försäkringskonglomerat

Till 21 § i lagen om finans- och försäkringskonglomerat föreslås bli fogat en bestämmelse om att ett konglomerats moderföretag kvartalsvis ska lämna Finansinspektionen sådan information som behövs för att övervaka konglomeratets exponeringar mot kunder. Finansinspektionen får med stöd av 26 § utfärda närmare föreskrifter om fullgörandet av anmälningsskyldigheten. 

Lagens 24 § 2 mom. föreslås bli preciserat så att konglomerat minst en gång per år ska anmäla interna transaktioner till tillsynsmyndigheten istället för kvartalsvis. Transaktioner under en miljon euro behöver i regel inte längre anmälas. 

3.3.5  3.3.5 Ändring av värdepappersmarknadslagens bestämmelser om bokslutets och verksamhetsberättelsens innehåll

Det föreslås att ordalydelsen i 7 kap. 6 § 1 mom. i värdepappersmarknadslagen förenhetligas mera exakt med öppenhetsdirektivet och bokslutsdirektivet.