7.1
Lag om överensstämmelse för skodon och textilprodukter
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 §.Tillämpningsområde. Enligt det föreslagna 1 mom. ska denna lag tillämpas på märkning av material som används i huvudbeståndsdelarna av skodon som saluförs i detaljistledet samt på benämningar på vissa textilfibrer och på etikettering och märkning av textilprodukter som hör därtill.
Enligt det föreslagna 2 mom. finns det bestämmelser om kraven på märkning av material för skodon i Europaparlamentets och rådets direktiv 94/11/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar beträffande märkning av material som används i huvudbeståndsdelarna av skodon som saluförs i detaljistledet, skodirektivet, vilket genomförs genom denna lag.
I paragrafens föreslagna 3 mom. föreskrivs närmare om lagens tillämpningsområde. I momentet anges vilka skodon lagen ska tillämpas på samt hänvisas det till tabell 1 i bilaga I till skodirektivet, där skodonets olika delar definieras. I momentet fastställs också undantag från tillämpningsområdet, det vill säga skodon som lagen inte ska tillämpas på. Lagen ska inte tillämpas på skyddsskor, vilka omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/425 om personlig skyddsutrustning. Lagen ska inte heller tillämpas på begagnade skodon eller skodon som är avsedda som leksaker. Med skodon som är avsedda som leksaker avses till exempel leksaker som avses i lagen om leksakers säkerhet (1154/2011). Lagen ska inte heller tillämpas på skodon som behandlas i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (REACH-förordningen). Med detta avses skodon för vilka det vid tillverkningen har använts över den tillåtna halten enligt bilaga XVII till REACH-förordningen ämnen som är skadliga för hälsan och/eller miljön eller skodon som i övrigt innehåller sådana ämnen på ett sådant sätt att det i enlighet med artikel 67 i REACH-förordningen är förbjudet att släppa ut dem på marknaden. I beteckningarna 20, 43, 47, 50 och 72 i bilaga XVII till REACH-förordningen konstateras det att skodon som innehåller sådana ämnen över en viss halt inte får släppas ut på marknaden. Bilaga XVII innehåller också ämnesspecifika begränsningar som gäller produkter som tillverkats av vissa material och konsumentprodukter i allmänhet och som tillämpas på skodon. Det är inte tillåtet att på marknaden släppa ut skodon som över den tillåtna halten innehåller ett ämne som begränsas i bilaga XVII till REACH-förordningen, även om skodonen i övrigt skulle uppfylla kraven i skodirektivet. Genom bestämmelsen genomförs artikel 1.1 i skodirektivet och tabell 1 i bilaga I till skodirektivet.
I 4 mom. anges de EU-förordningar om vilkas tillämpning det är behövligt att utfärda närmare bestämmelser. Dessa förordningar är Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1007/2011 om benämningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av fibersammansättningen i textilprodukter och om upphävande av rådets direktiv 73/44/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 96/73/EG och 2008/121/EG, textilmärkningsförordningen, och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011, marknadskontrollförordningen.
2 §.Förhållande till annan lagstiftning. I det föreslagna 1 mom. finns en hänvisning till marknadskontrollagen och i 2 mom. en hänvisning till marknadskontrollförordningen. Det är fråga om informativa hänvisningar.
3 §.Definitioner. I paragrafen definieras de ekonomiska aktörer som föreslås ansvara över att skodon och textilprodukter som släpps ut på marknaden överensstämmer med kraven. Paragrafens definitioner av de ekonomiska aktörerna är nödvändiga för att bestämmelserna om påföljdsavgift enligt 3 kap. ska kunna riktas tillräckligt noggrant.
Enligt den föreslagna 1 mom. 1 punkten avses med tillverkare en fysisk eller juridisk person som tillverkar eller som låter konstruera eller tillverka sådana produkter som avses i denna lag och saluför den produkten i eget namn eller under eget varumärke. Definitionen av tillverkare motsvarar artikel 3.8 i marknadskontrollförordningen och artikel 3.2 i textilmärkningsförordningen.
Enligt den föreslagna 1 mom. 2 punkten avses med tillverkarens representant en fysisk eller juridisk person som är etablerad i Europeiska unionen och som enligt skriftlig fullmakt från en tillverkare har rätt att i dennes ställe utföra särskilda uppgifter, med beaktande av den sistnämndas skyldigheter enligt tillämplig harmoniserad unionslagstiftning eller kraven i marknadskontrollförordningen. Definitionen motsvarar artikel 3.12 i marknadskontrollförordningen och artikel 3.2 i textilmärkningsförordningen.
Enligt den föreslagna 1 mom. 3 punkten avses med importör en fysisk eller juridisk person som är etablerad i Europeiska unionen och släpper ut produkter från tredjeland på unionsmarknaden, Definitionen motsvarar artikel 3.9 i marknadskontrollförordningen och artikel 3.2 i textilmärkningsförordningen.
Enligt den föreslagna 1 mom. 4 punkten avses med distributör en annan fysisk eller juridisk person i leveranskedjan än tillverkaren eller importören, som tillhandahåller produkter på marknaden. Definitionen motsvarar artikel 3.10 i marknadskontrollförordningen och artikel 3.2 i textilmärkningsförordningen.
I 2 mom. föreslås en utvidgning av definitionen av tillverkare vid tillämpning av textilmärkningsförordningen. Enligt momentet ska en distributör vid tillämpningen av textilmärkningsförordningen anses vara tillverkare, om distributören släpper ut en produkt på marknaden i eget namn eller under eget varumärke, själv sätter fast etiketten eller ändrar innehållet på etiketten. Definitionen motsvarar artikel 15.2 i textilmärkningsförordningen.
2 kap. Märkningsskyldighet samt krav på benämningar, etikettering och märkning
4 §.Krav på märkning av huvudbeståndsdelarna i skodon. I paragrafen föreslås bestämmelser om skodonens beståndsdelar och delarnas material samt om hur dessa ska uppges. Genom den föreslagna paragrafen genomförs artiklarna 1.2, 4.1, 4.3 och 4.4 i skodirektivet samt tabellerna 1 och 2 i bilaga I till skodirektivet.
Enligt det föreslagna 1 mom. ska uppgifter om materialet i varje beståndsdel av skodonet uppges. Ett skodon har tre delar. Dessa är ovandel, foder och bindsula samt slitsula. Ett skodons sammansättning ska uppges med hjälp av antingen bild eller text. Definitioner för och bilder på ett skodons delar finns i tabell 1 i bilaga I till skodirektivet.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska den märkning som anger materialet finnas bredvid bilderna på skodonets delar. Materialen och deras symboler finns i tabell 2 i bilaga I till skodirektivet. Materialen är läder och överdraget läder samt naturligt och syntetiskt textilmaterial, vävt eller icke-vävt.
I det föreslagna 3 mom. fastställs den minimiandel av material som krävs för att märkningen ska vara obligatorisk. En märkning ska finnas för ett material som utgör minst 80 procent av ytan för skodonets ovandel, foder och bindsula och för ett material som utgör minst 80 procent av slitsulan. Om inget material utgör minst 80 procent, behöver det inte finnas någon märkning. Märkningen kan dock göras för två av de huvudsakliga materialen i skodonets sammansättning. Uppgifterna ska finnas i skodonet. Vid fastställandet av materialen i skodonets ovandel föreslås det att tillbehör eller förstärkningar inte ska beaktas. Sådana är bland annat bakkappa, kantförstärkning, ornamentering, spännen, plös, snörhål eller liknande. I fråga om slitsulan ska klassificeringen dock göras på grundval av de ingående materialens volym.
I 4 mom. föreslås bestämmelser om märkningssätt. Märkning kan göras genom påtryck, påklistrat märke, prägling eller vidhäftad etikett. Märkningarna ska gå att urskilja tydligt, vilket innebär att de bland annat ska vara synliga, väl fästa på ett lämpligt ställe samt tillräckligt stora, så att det är enkelt att förstå uppgifterna i märkningarna. Märkningarna får inte vara vilseledande.
5 §.Språkkrav för märkning av skodonens beståndsdelar. I paragrafen föreslås bestämmelser om språkkraven för märkning av huvudbeståndsdelarna i skodon. Märkningar för material som används i huvudbeståndsdelarna i skodon ska uppges på finska och svenska. Genom den föreslagna paragrafen genomförs artikel 4.2 i skodirektivet, enligt vilken informationen skodonet ska ges på åtminstone det eller de språk som anges av den medlemsstat där konsumtionen sker enligt grundfördraget. Vid märkning av uppgifter iakttas språklagen (423/2003).
Bestämmelser om språkkraven för produktinformation finns i 34 § i språklagen. Om det enligt lag ska finnas produktnamn enligt handelssed, varudeklaration, bruksanvisning eller någon varningstext på en produkt, ska texten på produkter som säljs i enspråkiga kommuner finnas åtminstone på den kommunens språk och i tvåspråkiga kommuner åtminstone på finska och svenska. När information som avses ovan lämnas ska finska och svenska språken behandlas jämlikt.
Utöver finska och svenska kan märkningarna även vara på andra språk.
6 §. Märkningsskyldighet för skodonens huvudbeståndsdelar. I paragrafen föreslås bestämmelser om de aktörer som är skyldiga att sörja för märkningen av de huvudsakliga beståndsdelarna av skodon. Genom paragrafen genomförs artikel 4.5 i skodirektivet.
Enligt det föreslagna 1 mom. ska tillverkaren eller tillverkarens representant utforma i 4 § avsedda märkningar för skodonens sammansättning och material med iakttagande av språkkraven enligt 5 §. Han eller hon ska också ansvara för att märkningarna är korrekta. Om varken tillverkaren eller dennes representant är etablerad i Europeiska unionen, ansvarar importören för märkningen.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska distributören se till att de skodon som han eller hon säljer har märkningar enligt 4 § i vilka språkkraven enligt 5 § följs.
7 §.Krav som gäller textilfibrer och textilprodukter. Den föreslagna paragrafen innehåller en allmän informativ bestämmelse om skyldigheterna enligt textilmärkningsförordningen. Bestämmelser om benämningar på textilfibrer och krav på märkning av textilfibrer samt om krav på etikettering och märkning av fibersammansättningen i textilprodukter finns i textilmärkningsförordningen. Förordningen innehåller även regler för fastställande av fibersammansättningen i textilprodukter.
3 kap. Påföljdsavgift
I kapitlet föreslås bestämmelser om en påföljdsavgift för överträdelse eller försummelse av kraven för märkning av skodon och textilprodukter. Enligt artikel 41 i marknadskontrollförordningen ska medlemsstaterna fastställa regler om sanktioner för överträdelse av förordningen och av den harmoniserad unionslagstiftning som förtecknas i bilaga II till förordningen, genom vilka inför skyldigheter för ekonomiska aktörer införs, och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att sanktionerna tillämpas i enlighet med nationell rätt. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Fastställande av sanktioner, inklusive böter, är en fråga som faller under nationell behörighet.
Med tanke på säkerställande av ett effektivt konsumentskydd genom fungerande offentlig tillsyn anses det motiverat att föreskriva om en påföljdsavgift för överträdelse eller försummelse av kraven för märkning av skodon och textilprodukter Formerna av administrativ styrning och de administrativa påföljderna enligt marknadskontrollagen kan inte alltid anses tillräckligt effektiva och ändamålsenliga, men alltid kräver överträdelsernas art inte nödvändigtvis att det straffrättsliga systemet tillämpas.
Tillämpningsområdet för påföljdsavgiften omfattar sådana överträdelser och försummelser för vilka det i huvudsak är lätt att leda i bevis åsidosättande av skyldigheterna enligt lagstiftningen utan några undersökningsinsatser.
Det bedöms att påföljdsavgifter kan åtgärda de vanligaste bristerna och brotten mot bestämmelserna som uppdagas vid tillsynen över märkningen av skodon och textilprodukter. Påföljdsavgifter ska dock inte påföras för alla brister, utan i praktiken beror tillämpningen av den administrativa påföljden på hur allvarligt och återkommande företagarens beteende är. Kravet på proportionalitet och andra krav på god förvaltning samt kravet på rättssäkerhet ska uppfyllas när avgiften påförs. Det föreslås att omprövning av ett beslut som gäller påföljdsavgift i fråga om märkning av skodon och textilprodukter får begäras hos den myndighet som fattat beslutet och att ett beslut som en myndighet har fattat med anledning av en begäran om omprövning får överklagas. En påföljdsavgift som tillsynsmyndigheten påför kan verkställas först när den vunnit laga kraft.
Vid påförande av påföljdsavgift ska påföljdssystemet i sin helhet beaktas. En påföljdsavgift av straffkaraktär är alltid till sin natur ett sista hands alternativ i förhållande till andra administrativa påföljder som kan påföras för samma överträdelse. Den behöriga myndigheten kan påföra en påföljdsavgift till exempel om de administrativa tvångsmedlen enligt marknadskontrollagen anses otillräckliga. Bestämmelser om andra administrativa påföljder, såsom förbud och vite som kan förenas med det, finns i marknadskontrollagen.
8 §.Påföljdsavgift för överträdelse av kraven för skodonsmärkning. I den föreslagna paragrafen anges de krav för skodonsmärkning i enlighet med 4 § för överträdelse av vilka en påföljdsavgift som gäller skodonsmärkningar kan påföras. Genom paragrafen genomförs artikel 41 i marknadskontrollförordningen.
Enlig det föreslagna 1 mom. kan en påföljdsavgift påföras en tillverkare, tillverkarens representant eller, om tillverkaren inte är etablerad i Europeiska unionen, importör som inte följer kraven enligt paragrafen. Enligt den föreslagna 1 punkten i momentet kan påföljdsavgift påföras en i paragrafen nämnd ekonomisk aktör som inte följer kraven enligt 4 § 1 mom. i fråga om märkning av skodonens materialuppgifter och sammansättning.
Enligt den föreslagna 2 punkten i momentet kan påföljdsavgift påföras en i paragrafen nämnd ekonomisk aktör som inte följer kraven enligt 4 § 2 mom. i fråga om placering av märkningen av skodonens material.
Enligt den föreslagna 3 punkten i momentet kan påföljdsavgift påföras en i paragrafen nämnd ekonomisk aktör som inte följer kraven enligt 4 § 3 mom. i fråga om märkning av materialet i ovandelen, fodret och bindsulan samt slitsulan.
Enligt den föreslagna 4 punkten i momentet kan påföljdsavgift påföras en i paragrafen nämnd ekonomisk aktör som inte följer kraven enligt 4 § 4 mom. i fråga om märkningssätt och märkningarnas utseende och innehåll.
Enligt den föreslagna 5 punkten i momentet kan påföljdsavgift påföras en i paragrafen nämnd ekonomisk aktör som inte följer språkkraven enligt 5 § i fråga om märkningar.
Enligt det föreslagna 2 mom. kan påföljdsavgift påföras en distributör som inte ser till att de skodon som denne saluför har märkningar som uppfyller kraven i 4 § och 5 §.
9 §.Påföljdsavgift för överträdelse av kraven för benämningar på textilfibrer och för etikettering och märkning av textilprodukter. I den föreslagna paragrafen specificeras sådana ekonomiska aktörer som kan påföras påföljdsavgift samt sådana förfaranden som strider mot textilmärkningsförordningen och för vilka påföljdsavgift kan påföras. De ekonomiska aktörerna ansvarar var och en för egen del över att produkterna överensstämmer med kraven. Paragrafen innehåller förslag till kompletterande bestämmelser som hänför sig till artikel 41 i marknadskontrollförordningen.
Enligt det föreslagna 1 mom. kan påföljdsavgift påföras en tillverkare eller importör som inte följer kraven enligt textilmärkningsförordningen i fråga om benämningar på textilfibrer och etikettering och märkning av textilprodukter. Importören är ansvarig om tillverkaren inte är etablerad i Europeiska unionen.
Enligt den föreslagna 1 punkten i momentet kan påföljdsavgift påföras för överträdelse av bestämmelserna om användning av benämningar enligt artikel 5 i textilmärkningsförordningen. Enligt artikel 5.1 får endast de benämningar på textilfibrer som förtecknas i bilaga I till textilmärkningsförordningen användas på etiketter och märkningar för att beskriva fibersammansättningar i textilprodukter. Enligt artikel 5.2 får benämningarna som förtecknas i bilaga I användas enbart för textilfibrer som till sin karaktär motsvarar beskrivningen i den bilagan. Benämningarna som förtecknas i bilaga I får inte användas på andra fibrer, vare sig fristående, som ordstam eller som adjektiv. Termen silke ska inte användas för att beteckna att en fiber till sin form eller sitt särskilda utförande är ett ändlöst filamentgarn av textilfibrer.
Enligt den föreslagna 2 punkten i momentet kan påföljdsavgift påföras om benämningen ren textilprodukt används för en textilprodukt som inte motsvarar definitionen av en ren textilprodukt enligt artikel 7 i textilmärkningsförordningen. Enligt artikel 7.1 får endast textilprodukter som uteslutande består av ett fiberslag etiketteras eller märkas som ”100 %”, ”ren” (pure) eller ”hel-”. Dessa eller liknande beskrivningar får inte användas för andra textilprodukter. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 8.3 får enligt artikel 7.2 en textilprodukt som innehåller högst 2 viktprocent främmande fibrer behandlas som om den uteslutande bestod av ett och samma fiberslag, förutsatt att denna kvantitet är motiverad av att den tekniskt inte går att undvika vid god tillverkningspraxis och inte blandas in rutinmässigt. En textilprodukt som har genomgått en kardningsprocess får även behandlas som om den uteslutande bestod av ett och samma fiberslag, förutsatt att denna kvantitet är motiverad av att den tekniskt inte går att undvika vid god tillverkningspraxis och inte blandas in rutinmässigt.
Enligt den föreslagna 3 punkten i momentet kan påföljdsavgift påföras om benämningen ny ull används för en textilprodukt som inte motsvarar definitionen av en ny ull enligt artikel 8 i textilmärkningsförordningen. Enligt artikel 8.1 får en textilprodukt etiketteras eller märkas med en av benämningarna i bilaga III till textilmärkningsförordningen om den uteslutande består av en ullfiber som aldrig tidigare ingått i en färdigvara och som tidigare inte genomgått någon annan än den för framställningen nödvändiga spinn- och/eller filtningsprocessen eller någon fiberskadande behandling eller användning. Enligt artikel 8.2 får beteckningarna i bilaga III till textilmärkningsförordningen genom undantag från artikel 8.1 även användas på den i textilfiberblandningen ingående ullen, om samtliga följande villkor är uppfyllda: all ull som ingår i blandningen uppfyller kraven i artikel 8.1, denna ull svarar för minst 25 procent av blandningens hela vikt och ullen, i fråga om grovkardad blandning, är blandad med endast en annan fiber. En sådan blandnings hela sammansättning ska anges.
Enligt den föreslagna 4 punkten i momentet kan påföljdsavgift påföras om etiketteringen och märkningen av textilprodukter som består av flera fiberslag inte motsvarar artikel 9 i textilmärkningsförordningen. Enligt artikel 9.1 ska en textilprodukt etiketteras eller märkas med namnet på och viktprocent för samtliga ingående fiberslag i fallande ordning. I artikel 9.2 föreskrivs om ett undantag från artikel 9.1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7.2 får enligt artikel 9.2 ett fiberslag som utgör högst 5 procent av textilproduktens totalvikt eller fiberslag som tillsammans utgör högst 15 procent av textilproduktens totalvikt betecknas som ”övriga fibrer”, omedelbart föregånget eller följt av deras totala viktprocent, om de inte med lätthet kan fastställas vid tillverkningstillfället. Enligt artikel 9.3 får produkter med varp av ren bomull och väft av rent lin, där andelen lin är minst 40 procent av totalvikten av den obehandlade väven, betecknas som ”halvlinne”, vilket måste åtföljas av innehållsspecifikationen ”varp av ren bomull – väft av rent lin”. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5.1 får enligt artikel 9.4 beteckningen ”blandade fibrer” eller ”ospecificerad textilsammansättning” användas på etiketten eller märkningen för textilprodukter vars sammansättning är svår att fastställa vid tillverkningstillfället. Enligt artikel 9.5 får de fiberslag som ännu inte tas upp i bilaga I till textilmärkningsförordningen genom undantag från artikel 9.1 betecknas som ”övriga fibrer”, omedelbart föregånget eller följt av deras totala viktprocent.
Enligt den föreslagna 5 punkten i momentet kan påföljdsavgift påföras om etiketteringen och märkningen av textilprodukter som består av flera inslag inte motsvarar artikel 11 i textilmärkningsförordningen. Enligt artikel 11.1 ska alla textilprodukter som innehåller två eller flera textila inslag med olika textilfiberinnehåll vara försedda med en etikett eller märkning som anger textilfiberinnehållet i varje inslag. Enligt artikel 11.2 ska den etikett eller märkning som avses i artikel 11.1 inte vara obligatorisk för textila inslag när följande två villkor är uppfyllda: dessa inslag är inte huvudfoder och de svarar för mindre än 30 % av textilproduktens hela vikt. Om två eller flera textilprodukter har samma fiberinnehåll och normalt bildar en enhet får de enligt artikel 11.3 förses med bara en etikett eller märkning.
Enligt den föreslagna 6 punkten i momentet kan påföljdsavgift påföras om etiketteringen och märkningen av textilprodukter som innehåller icke-textila delar av animaliskt ursprung inte motsvarar artikel 12 i textilmärkningsförordningen. Enligt artikel 12.1 ska förekomsten av icke-textila delar av animaliskt ursprung i textilprodukter anges genom att frasen ”Innehåller icke-textila delar av animaliskt ursprung” återges på etiketten eller märkningen av produkter som innehåller sådana delar närhelst de tillhandahålls på marknaden. Enligt artikel 12.2 får etiketten eller märkningen inte vara vilseledande och den ska vara sådan att den lätt kan förstås av konsumenten.
Enligt den föreslagna 7 punkten i momentet kan påföljdsavgift påföras om fibersammansättningen i sådana textilprodukter som förtecknas i bilaga IV till textilmärkningsförordningen inte uppges i enlighet med de bestämmelser om etikettering och märkning som fastställs i den bilagan.
Enligt den föreslagna 8 punkten i momentet kan påföljdsavgift påföras om den etikett eller märkning som anger fibersammansättningen och som textilprodukten förses med inte överensstämmer med bestämmelserna enligt artikel 14 i textilmärkningsförordningen. Enligt artikel 14 ska textilprodukter alltid förses med ovan nämnda etikett eller märkning när de tillhandahålls på marknaden. Etiketten och märkningen på en textilprodukt ska vara hållbar, lätt att läsa, synlig och åtkomlig samt, när en etikett används, ordentligt fastsatt. I artikel 14.2 finns bestämmelser om handelsdokument som kan ersätta etiketter eller märkningar. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 får etiketterna och märkningarna ersättas av eller kompletteras med åtföljande handelsdokument när produkterna levereras till ekonomiska aktörer inom leveranskedjan, eller om de levereras efter beställning från en upphandlande myndighet enligt definitionen i artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster. Enligt artikel 14.3 ska de benämningar på textilfiber och beskrivningar av fibersammansättningar som avses 1–4 punkten i denna paragraf tydligt anges i de handelsdokument som nämns ovan. Förkortningar får inte användas annat än i form av en mekaniserad processkod eller om de definieras i internationella standarder, förutsatt att förkortningarna förklaras i samma handelsdokument.
Enligt den föreslagna 9 punkten i momentet kan påföljdsavgift påföras om bestämmelserna enligt artikel 15 i textilmärkningsförordningen inte iakttas när textilprodukten förses med etikett eller märkning. Enligt artikel 15.1 ska tillverkaren när han eller hon släpper ut en textilprodukt på marknaden se till att produkten är försedd med etikett eller märkning och att informationen på den är korrekt. Om tillverkaren inte är etablerad i Europeiska unionen ska importören se till att produkten är försedd med etikett eller märkning och att informationen på den är korrekt. Enligt artikel 15.2 ska vid tillämpningen av textilmärkningsförordningen en distributör anses vara tillverkare, om distributören släpper ut en produkt på marknaden i eget namn eller under eget varumärke, själv sätter fast etiketten eller ändrar innehållet på etiketten. Enligt artikel 15.3 ska distributören när han eller hon tillhandahåller en textilprodukt på marknaden se till att textilprodukterna är försedda med lämplig etikett eller märkning i enlighet med textilmärkningsförordningen. De ekonomiska aktörer som avses i artikel 15.1, 15.2 och 15.3 ska se till att den information som ges när textilprodukter tillhandahålls på marknaden inte kan förväxlas med de benämningar på textilfiber och beskrivningar av fibersammansättningar som fastställs i textilmärkningsförordningen.
Enligt den föreslagna 10 punkten i momentet kan påföljdsavgift påföras om kraven enligt artikel 16 i textilmärkningsförordningen i fråga om användning av benämningar på textilfibrer och beskrivningar av fibersammansättningar inte följs. Artikel 16 gäller de beskrivningar av textilfibersammansättningar som avses i 14 punkten i denna paragraf. När en textilprodukt tillhandahålls på marknaden ska enligt artikel 16.1 de beskrivningar av textilfibersammansättning som nämns ovan anges så att de är lätta att läsa, synliga och klara och anges med tryck som är enhetligt i fråga om storlek, stil och typsnitt i kataloger och annan reklam samt på förpackningar, etiketter och märkning. Enligt artikel 16.2 får varumärken eller firmanamn anges omedelbart före eller efter de beskrivningar av textilfibersammansättning som nämns ovan. Om ett varumärke eller firmanamn, fristående, som ordstam eller som adjektiv, innehåller en av de benämningarna på textilfiber som förtecknas i bilaga I till textilmärkningsförordningen eller en benämning som lätt kan förväxlas med denna, ska emellertid detta varumärke eller namn anges omedelbart före eller efter de beskrivningar av textilfibersammansättning som nämns ovan. Övrig information ska alltid anges separat. Artikel 16.3 innehåller ett språkkrav för etiketter och märkningar, enligt vilket etiketter och märkningar i Finland ska vara på finska eller svenska. För spolar, trådrullar, garnhärvor, nystan eller andra sömnads-, lagnings- och brodergarner i små kvantiteter gäller ett undantag från språkkravet. Språkkravet tillämpas på dessa produkter när det är fråga om en gemensam etikett som avses i artikel 17.3. När dessa produkter säljs var för sig får de ha en etikett eller märkning på något av unionens officiella språk, förutsatt att de även är försedda med en gemensam etikett.
I det föreslagna 2 mom. föreslås bestämmelser om distributörens ansvar. Här avses en sådan distributör enligt 3 § 1 mom. 4 punkten som inte betraktas som tillverkare. Distributören, som på marknaden tillhandahåller en textilprodukt, ska se till att textilprodukten har en korrekt etikett eller märkning i enlighet med 1 mom.
10 §.Påföljdsavgiftens storlek. I det föreslagna 10 § 1 mom. föreslås det bestämmelser om centrala omständigheter som inverkar på påföljdsavgiftens storlek. Utgångspunkten vid påförande av påföljdsavgift är att det ska ha en tillräcklig individualpreventiv och allmänpreventiv verkan. Påföljdsavgiftens belopp ska vara sådant att det inte lönar sig för näringsidkaren att bryta mot bestämmelserna.
Ett syfte med påföljdsavgifterna är att åtgärda de brott som bedöms vara de vanligaste brott mot bestämmelserna som uppdagas vid tillsynen. Påföljdsavgifter ska dock inte påföras för alla brister, utan i praktiken beror tillämpningen av den administrativa påföljden på hur allvarligt och återkommande företagarens beteende är. Kravet på proportionalitet och andra krav på god förvaltning samt kravet på rättssäkerhet ska uppfyllas när avgiften påförs.
Påföljdsavgiftens storlek ska basera sig på en helhetsbedömning, och när storleken bestäms ska det enligt den föreslagna 1 mom. 1 punkten tas hänsyn till överträdelsens art, omfattning och varaktighet samt hur allvarlig överträdelsen är. Med överträdelsens omfattning kan det hänvisas till exempel till dess gränsöverskridande karaktär, men en överträdelse kan anses omfattande även när den har konsekvenser enbart för finländska konsumenter. Dessutom ska det enligt den föreslagna 2 punkten i momentet tas hänsyn till den vinning som erhållits genom överträdelsen, om denna uppgift finns tillgänglig. Att utreda vinningen är alltså inte en förutsättning för att påföra påföljdsavgift, men denna omständighet kan, om den är känd, inverka på påföljdsavgiftens storlek. Den vinning som erhållits genom en gärning eller en försummelse ska jämställas med den förlust som undvikits genom gärningen eller försummelsen. När det bedöms hur allvarlig gärningen är ska det inte göras jämförelser enbart med andra ärenden som gäller påförande av påföljdsavgift, eftersom avsikten är att påförande av påföljdsavgift över huvud taget i praktiken ska komma i fråga endast vid allvarligare överträdelser.
Enligt 3 och 4 punkten i momentet ska det tas hänsyn också till näringsidkarens åtgärder för att lindra eller avhjälpa skadan samt näringsidkarens eventuella tidigare överträdelser med avseende på märkning av skodon eller textilprodukter.
I 2 mom. föreslås det bestämmelser om påföljdsavgiftens storlek. Påföljdsavgiften föreslås vara minst 300 euro och högst 3 000 euro. Det maximala beloppet är lägre än till exempel påföljdsavgiften inom livsmedeltillsynen enligt livsmedelslagen (297/2021), där den är 300–5 000 euro, men högre än till exempel försummelseavgiften enligt lagen om skyldighet att erbjuda kvitto vid kontantförsäljning (658/2013), där den är 300–1 000 euro. En överträdelse av kraven enligt lagförslaget orsakar i allmänhet ingen fara för en persons liv och hälsa, vilket en överträdelse av kraven enligt livsmedelslagen kan orsaka, och därför är det föreslagna maximala beloppet för påföljdsavgiften lägre. Maximibeloppet föreslås dock vara högre än beloppet för en försummelseavgift enligt lagen om skyldighet att erbjuda kvitto vid kontantförsäljning, eftersom en försummelse av märkningsskyldigheten för skodon och textilprodukter drabbar en större mängd konsumenter genom samma handling. Med avgiftens storlek eftersträvas en förebyggande effekt med påföljden samt att de krav på påföljder som ställs i marknadskontrollförordningen samtidigt beaktas.
11 §.Påförande av påföljdsavgift. I paragrafen föreslås bestämmelser om påförande av påföljdsavgift. Vid påförande av påföljdsavgift ska påföljdssystemet i sin helhet samt marknadskontrollförordningens bestämmelser om möjligheten att använda administrativa påföljder, såsom förbud och förbud förenat med vite, beaktas.
Utfärdandet av en administrativ sanktion innebär behandling av förvaltningsärenden. Vid förfarandet för utfärdandet iakttas därför i regel förvaltningslagen. I förvaltningslagen föreskrivs det också om hörande av part och förfarandet för det. När en påföljdsavgift enligt den föreslagna lagen påförs, ska partens rätt att bli hörd och få ett motiverat beslut säkerställas.
Enligt det föreslagna 1 mom. påförs påföljdsavgift av Säkerhets- och kemikalieverket. Det är motiverat att behörigheten att påföra påföljdsavgiften ges till Säkerhets- och kemikalieverket, som är tillsynsmyndighet i ärenden som avses i skodirektivet och textilmärkningsförordningen och som har de bästa förutsättningarna och den bästa sakkunskapen för att bedöma de fakta som beslutet att påföra påföljdsavgiften grundar sig på. Påföljdsavgift kan påföras såväl fysiska som juridiska personer. Påföljdsavgiften ska betalas till staten.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om när en påföljdsavgift preskriberas. I lagstiftningen finns ingen sådan allmän bestämmelse om preskription av förseelser för vilka en påföljdsavgift kan utfärdas, och inte heller föreskrivs det i lagen om verkställighet av böter om preskription av fordringar. Därför föreslås det i 2 mom. att påföljdsavgiften inte får påföras om det har förflutit mer än ett år sedan gärningen begicks. Påföljdsavgiften avskrivs om den betalningsskyldiga fysiska personen avlider.
Det föreslagna 3 mom. är en bestämmelse som tryggar rättssäkerheten och skyddet mot självinkriminering. I 8 § i marknadskontrollagen finns bestämmelser om myndighetens rätt att få information, vilket enligt 28 § i den lagen kan förenas med vite. Det är möjligt att en myndighet genom ett vitesförfarande skulle kunna kräva information som visar skyldighet till en gärning som avses i 8 eller 9 §. Enligt det föreslagna 3 mom. får det i syfte att påföra en fysisk person en påföljdsavgift inte användas uppgifter som personen har lämnat med stöd av ovan nämnda paragrafer i marknadskontrollagen.
12 §.Avstående från påföljdsavgift. I 12 § 1 mom. föreslås bestämmelser om särskilda befrielsegrunder på basis av vilka en tillverkare, tillverkarens representant, importör eller distributör har möjlighet att undgå påföljdsavgift. Enligt det föreslagna momentet ska påföljdsavgift inte påföras om överträdelsen är ringa. En överträdelse av bestämmelserna kan vara ringa, om det är fråga om en överträdelse av engångsnatur, även om den berör flera konsumenter. Det är fråga om huruvida det konkreta enskilda fallet är ringa. Påföljdsavgift påförs inte heller om påförande av påföljdsavgift ska anses uppenbart oskäligt. Det är fråga om en samlad bedömning, där det är möjligt att beakta exempelvis orsakerna till och följderna av ett felaktigt förfarande samt gärningsmannens individuella förhållanden.
Enligt det föreslagna 2 mom. behöver påföljdsavgift inte påföras, om tillverkaren, tillverkarens representant, importören eller distributören har vidtagit tillräckliga korrigerande åtgärder omedelbart efter att överträdelsen upptäcktes. Det förutsätts dessutom att överträdelsen inte är allvarlig eller återkommande. Även om överträdelsen alltså är större än ringa, är det möjligt att låta bli att påföra påföljdsavgift, om de förutsättningar som anges i momentet uppfylls.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om situationer där ett vite har dömts ut till tillverkaren, tillverkarens representant, importören eller distributören på grund av samma överträdelse. I sådana fall behöver påföljdsavgift inte påföras.
13 §.Förhållande till straffrättslig behandling. Den föreslagna paragrafen gäller förbudet mot dubbel straffbarhet, principen ne bis in idem, enligt vilken det är förbjudet att åtala och döma någon på nytt för samma gärning. Förbudet mot dubbel straffbarhet hindrar inte påförande av en administrativ påföljdsavgift utöver administrativa tvångsmedel.
Enligt det föreslagna 1 mom. får påföljdsavgift inte påföras den som är misstänkt för samma överträdelse i en förundersökning, den i fråga om vilken det pågår åtalsprövning avseende samma överträdelse eller den som är svarande i domstol i ett brottmål som gäller samma överträdelse. Påföljdsavgift får inte heller påföras någon som har dömts genom en lagakraftvunnen dom för samma överträdelse i ett brottmål.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om verkan av anhängighet på straffprocessen i fråga om ett ärende som gäller påförande av påföljdsavgift. Om ett ärende som gäller påförande av påföljdsavgift är anhängigt för samma överträdelse eller ärendet är avgjort, får förundersökning inte inledas, åtal inte väckas eller dom i ett brottmål meddelas. Bestämmelsen gäller fysiska personer. Med att ett ärende som gäller påförande av påföljdsavgift är anhängigt avses att det är anhängigt hos Säkerhets- och kemikalieverket, som med stöd av 12 § i den föreslagna lagen kan påföra påföljdsavgift.
14 §.Ändringssökande. I paragrafen föreslås bestämmelser om sökande av ändring i Säkerhets- och kemikalieverkets beslut. Enligt det föreslagna 14 § 1 mom. söks ändring i Säkerhets- och kemikalieverkets beslut genom att begära omprövning i enlighet med 7 a kap. i förvaltningslagen (434/2003). Med Säkerhets- och kemikalieverkets beslut avses här påförande av påföljdsavgift.
Enligt det föreslagna 2 mom. finns bestämmelser om sökande av ändring i förvaltningsdomstol i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). Ett beslut som har meddelats med anledning av begäran om omprövning får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i den lagen. Således får ett beslut av Säkerhets- och kemikalieverket med anledning av en begäran om omprövning överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen.
15 §.Verkställighet av påföljdsavgift. En påföljdsavgift ska verkställas i den ordning som föreskrivs i lagen om verkställighet av böter. Den föreslagna paragrafen innehåller en informativ hänvisning till detta. Det föreslås att den lagen ändras så att påföljdsavgift för tillsyn över märkning av skodon och textilprodukter fogas till tillämpningsområdet enligt 1 § i den lagen. För verkställigheten av påföljdsavgiften svarar Rättsregistercentralen, som har motsvarande verkställighetsuppdrag. Ingen ränta tas ut på påföljdsavgiften.
I paragrafen föreskrivs det dessutom om preskription av påföljdsavgift, eftersom varken lagen om verkställighet av böter eller lagen om preskription av skulder (728/2003) innehåller bestämmelser som lämpar sig för ändamålet. Preskriptionstiden är enligt förslaget fem år från det att det lagakraftvunna beslutet om påföljdsavgiften meddelades. Det motsvarar preskriptionstiden för bötesstraff.
4 kap. Ikraftträdande
16 §.Ikraftträdande. Det föreslagna 1 mom. innehåller en sedvanlig ikraftträdandebestämmelse.
Enligt det föreslagna 2 mom. upphävs två förordningar. Skodirektivet har genomförts genom förordningen om märkning av material som används i huvudbeståndsdelarna av skodon som säljs till konsumenterna. Det föreslås att förordningen upphävs, eftersom lagförslag 1 i propositionen föreslås genomföra direktivet. I statsrådets förordning om marknadskontroll av benämningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av fibersammansättningen i textilprodukter anges det att konsumentombudsmannen är marknadskontrollmyndighet. Det föreslås att förordningen upphävs, eftersom Säkerhets- och kemikalieverket enligt en ändring av lagen om marknadskontrollen av vissa produkter (993/2020) som trädde i kraft 16 juli 2021 är marknadskontrollmyndighet.