1
1 Lagförslag
115 a §. Nära-nollenergibyggnad. I artikel 2.2 i EPBD ingår en definition på nära-nollenergibyggnad. Den föreslås bli intagen i samma form i 115 a § i markanvändnings- och bygglagen för att säkerställa att artiklarna om nära-nollenergibyggnader ska kunna genomföras. Definitionen på nära-nollenergibyggnad har införts i den gällande lagstiftningen genom en ändring (19.8.2014, 1/14) av miljöministeriets förordning om byggnaders energiprestanda i den form som den ingår i direktivet. Direktivet har följande definition: ”nära-nollenergibyggnad: en byggnad som har mycket hög energiprestanda, som bestäms i enlighet med bilaga I i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/31/EU om byggnaders energiprestanda. Nära nollmängden eller den mycket låga mängden energi som krävs bör i mycket hög grad tillföras i form av energi från förnybara energikällor, inklusive energi från förnybara energikällor som produceras på plats, eller i närheten.”
Definitionen ingår med samma skrivning i paragrafen utom att uttrycket ”olisi hyvin laajalti katettava” i den finska lagtexten ersätts med uttrycket ”on laajalti katettava”. Verbformen i konditionalis i direktivet är inte exakt och noga avgränsad och motsvarar därför inte god finländska lagstiftning. Uttrycket väckte också frågor bland dem som lämnade remissyttranden. Därför har det otydliga uttrycket ”olisi hyvin” ersatts med det förpliktande och exakta uttrycket ”on”. I den svenska versionen av direktivet står det ”bör i mycket hög grad tillföras” och uttrycket ändras till ”ska i hög grad tillföras” i den svenska lagtexten.
Även om definitionen enligt direktivet säger att energi i mycket hög grad bör tillföras i form av förnybar energi, behöver det på nationell nivå inte föreskrivas vad detta innebär för enskilda byggnader, eftersom Finland redan med dagens åtgärder är på väg att uppfylla målet för användning av förnybar energi 2020.
Med energi från förnybara energikällor som produceras på plats, eller i närheten avses att energiproduktionsanläggningen hör till byggnaden och att den producerar energi från sol, vind, jord, luft eller vatten. Energi som produceras i närheten kan exempelvis vara energi som produceras med den egna fastigheten, energi som produceras med grannens fastighet med servitut för eget bruk eller energi som samma ägare producerar med olika fastigheter. Fastigheter bredvid varandra med samma ägare betraktas som en fastighetsgrupp enligt elmarknadslagen.
117 g §. Energiprestanda. I 1 mom. ingår inga ändringar i sak jämfört med den gällande lagen. Bestämmelsen om koefficient för energiform (energiformsfaktor) förtydligas utan att det nuvarande läget ändras och paragrafen får därför en grundläggande bestämmelse om användning av koefficienten för energiformer. I överensstämmelse med det rådande rättsläget framhålls det i den grundläggande bestämmelsen att mängden energi ska omvandlas till en adderbar form med hjälp av en koefficient för varje energiform (energiformsfaktor), när energiprestanda fastställs. För varje koefficient ska statsrådet, precis som enligt de gällande bestämmelserna, uppskatta förbrukningen av primärenergi, främjandet av förnybar energi och uppvärmningssätt med avseende på den allmänna effektiviteten i energiproduktionen.
De produkter och installationstekniska system som används i byggnaden samt deras reglage och mätare ska vara sådana att energiförbrukningen och effektbehovet förblir låga när byggnaden och dess system används för avsett syfte och sådana att energiförbrukningen kan följas. Styrsystemen inne i hus ingår i de installationstekniska systemen. I detta hänseende föreslås inga ändringar i paragrafen utom att begreppet produkter för tydlighetens skull ändras till byggprodukter.
Till 2 mom. föreslås en skyldighet bli fogad som innebär att nya byggnader ska uppföras som nära-nollenergibyggnader. I markanvändnings- och bygglagen föreskriver 113 § följande: ”En byggnad är en för boende, arbete, lagring eller annan användning avsedd konstruktion, struktur eller anläggning som är fast eller avsedd att vara stationär och som på grund av sina egenskaper förutsätter övervakning från myndigheternas sida av orsaker som har att göra med säkerhet, hälsa, landskapet, trivsel, miljöaspekter eller andra mål för denna lag.” Som byggnader betraktas bostadshus, affärsbyggnader, industrianläggningar och lagerbyggnader. En byggnad kan dock också vara något med ett annat användningsändamål, exempelvis husbåt, mobil barack, obemannad bensinstation, lyftkran eller telemast. Definitionen av byggnad i EPBD skiljer sig från definitionen i markanvändnings- och bygglagen. Enligt artikel 2.1 i EPBD avses med byggnad en takförsedd konstruktion med väggar, för vilken energi används för att påverka inomhusklimatet. I 2 mom. föreslås det att momentet, precis som bestämmelsen i direktivet tillåter, bara ska tillämpas på en takförsedd konstruktion med väggar, där energi används för att påverka inomhusklimat i lokalerna ändamålsenligt. Därmed undantas till exempel skyddsrum under jorden i bergrum och andra underjordiska eller jordtäckta lokaler som används av myndigheterna.
I Finland avses med ny byggnad att en helt ny byggnad uppförs eller att en byggnad byggs till. Som en utvidgning av en byggnad enligt markanvändnings- och bygglagen betraktas en utvidgning som görs i anslutning till en byggnad eller inne i klimatskalet, exempelvis en extra våning, en flygel till ett egnahemshus eller utbyggnad av vinden. Enligt EPBD betraktas inte en byggnadsenhet, exempelvis en del, våning eller lägenhet inom en byggnad som är konstruerad eller ombyggd för att användas som en separat enhet, som en ny byggnad. Följaktligen behöver en sådan utvidgning inte vara en nära-nollenergibyggnad. En byggnad som ska utvidgas behöver inte genomgå ändringar av energiprestanda, förutsatt att inga åtgärder som kräver bygglov eller åtgärdslov ingår i utbyggnadsarbetet. Direktivet kräver dock att det läggs fast minimikrav för byggnadsenheter.
Fristående byggnader, exempelvis en ny byggnad på samma tomt, är inte en utvidgning, utan en ny byggnad, som berörs av de krav som ställs på nya byggnader. När bygglov ges för en tillbyggnad måste alltså nära-nollenergikraven tillämpas på den nya byggnaden.
När utrymme som räknas in i våningsytan läggs till, exempelvis när ett vindsutrymme byggs ut för bostadsändamål, betraktas det inte som ny byggnad enligt definitionen i artikel 2 i EPBD, utan det är en byggnadsenhet. Byggnadsenheter behöver inte vara nära-nollenergibyggnader. Det är således fråga om ändringar som ökar våningsytan i en befintlig byggnad, och därmed tillämpas lindrigare krav än på uppförande av nya byggnader.
Kraven på nya byggnader tillämpas bara på utvidgningen. Om en byggnad omfattande mindre än 50 kvadratmeter våningsyta blir större än så till följd av en utvidgning, ska kraven på energiprestanda i nya byggnader tillämpas på den del som överstiger 50 kvadratmeter våningsyta oberoende av hur stor utvidgningen är. Också när en byggnad så att säga uppförs på nytt, det vill säga när exempelvis bara grundkonstruktioner och bärande stommar används av en befintlig byggnad, ska det betraktas som uppförande av en ny byggnad.
En byggnads användningsändamål ändras exempelvis när användningsändamålet för en hel byggnad ändras. Det kan vara att ett kontor ändras till bostad eller vice versa eller att en teknisk lokal ändras till kontor. Om byggnaden utvidgas samtidigt som användningsändamålet ändras, måste kraven för uppförande av ny byggnad tillämpas på utvidgningen. Som reparationer betraktas exempelvis renoveringar av läroanstalter eller bostäder, om de inte inkräktar på byggrätten.
Den gällande skyldigheten att förbättra energiprestanda, när en byggnad repareras eller ändras eller dess användningsändamål ändras på ett sätt som kräver bygglov eller åtgärdstillstånd, om det är tekniskt, funktionellt och ekonomiskt genomförbart, föreslås finnas kvar i paragrafen. Det är inte meningen att rucka på rättsläget, utan bara att förtydliga tillämpningsområdet med hänsyn till kommissionens formella underrättelse om att slopa hänvisningen till byggnader, där användningen för sitt syfte skulle försvåras oskäligt mycket. Det som sägs ovan om uppförande av nya byggnader och krav avseende energiprestanda på samma nivå som för nära-nollenergibyggnader kommer inte att tillämpas på skyldigheten att förbättra energiprestanda.
Vad som avses med tekniskt, funktionellt och ekonomiskt genomförbart måste definieras närmare i en förordning av miljöministeriet. Följaktligen föreslås det längre fram ett tillägg med ett bemyndigande för miljöministeriet att utfärda förordning.
Enligt artikel 4.2 i EPBD får medlemsstaterna besluta att inte fastställa eller tillämpa de krav som avses i punkt 1 på följande kategorier av byggnader:
”a) Byggnader med officiellt skydd som del av en utvald miljö, eller på grund av deras särskilda arkitektoniska eller historiska värde, i den mån överensstämmelse med vissa minimikrav avseende energiprestanda skulle medföra oacceptabla förändringar av deras särdrag eller utseende.
b) Byggnader som används för andakt och religiös verksamhet.
c) Tillfälliga byggnader som ska användas två år eller kortare tid, industrianläggningar, verkstäder och jordbruksbyggnader med lågt energibehov som inte är avsedda som bostäder samt jordbruksbyggnader som inte är avsedda som bostäder och som används inom en sektor som omfattas av ett nationellt sektorsavtal om energiprestanda.
d) Bostadshus som används eller är avsedda för användning antingen mindre än fyra månader per år eller under en begränsad del av året motsvarande en energianvändning som beräknas vara mindre än 25 % av vad som skulle vara fallet vid helårsanvändning.
e) Fristående byggnader med en total användbar golvyta på mindre än 50 m2.”
Förteckningen med undantag enligt artikel 4.2 i EPBD ingår idag i flera nationella författningar och på olika författningsnivåer. Vad beträffar uppförande av nya byggnader ingår förteckningen i miljöministeriets förordning om byggnaders energiprestanda, punkt 1.1.3. Undantag beträffande reparations- och ändringsarbeten och ändring av användningsändamålet ingår dels i 117 g § i markanvändnings- och bygglagen, dels i 1 § i miljöministeriets förordning om förbättring av byggnaders energiprestanda vid reparations- och ändringsarbeten. I 117 g § 2 mom. finns en hänvisning till artikel 4.2 i EPBD. En förteckning över undantag avseende energicertifikat finns i 3 § 1 mom. i lagen om energicertifikat för byggnader.
Bestämmelser om tillämpningsområdet för krav avseende energiprestanda och undantag från kraven finns således för närvarande både i lagar och förordningar, vilket är ägnat att försvåra tillämpningen. Europeiska kommissionen lyfter fram detta i sin formella underrättelse. Därför föreslås kraven på energiprestanda bli intagna i lagen avseende både uppförande av nya byggnader och reparationer av byggnader. Ändringarna bör göras så snart som möjligt och därför ingår de i denna proposition.
I 117 g § i markanvändnings- och bygglagen ingår en hänvisning till kategorier av byggnader enligt artikel 4.2 i EPBD samt ett undantag med skrivningen ”och inte heller byggnader vars användningsändamål oskäligt försvåras om det krävs bättre energiprestanda”. Direktivet tillåter inte något sådant undantag.
Här föreslås det att samma förteckning över kategorier av byggnader som minimikraven på energiprestanda inte behöver tillämpas på ska avse dels uppförande av nya byggnader, dels reparationer och ändringar av byggnader och ändringar av användningsändamålet.
Vidare föreslås i denna proposition att kraven på energiprestanda för uppförande av nya byggnader inte ska tillämpas på de byggnader som enligt artikel 4.2 i EPBD kan befrias från kraven. Kraven ska inte tillämpas på
1) byggnader med en våningsyta som är mindre än 50 kvadratmeter,
2) bostadshus för fritidsboende som är avsedda för användning mindre än fyra månader per år,
3) byggnader som uppförs på platsen för viss tid eller tillfälliga byggnader som ska användas högst två år,
4) industrianläggningar och verkstäder,
5) jordbruksbyggnader med lågt energibehov som inte är avsedda som bostäder samt jordbruksbyggnader som inte är avsedda som bostäder och som används inom en sektor som omfattas av ett nationellt sektorsavtal om energiprestanda,
6) byggnader som används för andakt och religiös verksamhet,
7) byggnader med skydd enligt lagen om skyddande av byggnadsarvet (498/2010), en skyddsbestämmelse i en plan eller upptagande på världsarvslistan enligt konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv (FördrS 19/1987) som del av en utvald miljö, eller på grund av deras särskilda arkitektoniska eller historiska värde, i den mån överensstämmelse med vissa minimikrav avseende energiprestanda skulle medföra oacceptabla förändringar av deras särdrag eller utseende.
Punkt 1 avser undantag från kraven på grund av liten yta och här uttrycks arean i våningsyta. I artikel 4.2 led e i EPBD talas det om användbar golvyta, vilket är ett begrepp som inte förekommer i markanvändnings- och bygglagen. Våningsyta ingår i lagen och är entydigt begrepp. Det finns därför ingen anledning att införa ett nytt begrepp för uträkning av yta. I 115 § 3 mom. i markanvändnings- och bygglagen föreskrivs följande: ”till byggnadens våningsyta räknas våningarnas ytor beräknade enligt ytterväggarnas utsidor och sådan källarvåningsyta eller vindsyta där lokaler avsedda för byggnadens huvudsakliga ändamål placeras eller med tanke på dessa lokalers läge, förbindelser, storlek, ljus och andra egenskaper kunde placeras. Om ytterväggen är tjockare än 250 millimeter, får byggnadens våningsyta överstiga den tillåtna våningsytan med den yta som följer av detta.” Skillnaden mellan användbar golvyta och våningsyta är inte stor. Det är tillåtet att nationellt avvika från definitionen i direktivet i en aning strängare riktning.
I punkt 2 ingår det alternativ som finns i artikel 4.2 led d i EPBD och tillåter undantag för bostadshus för fritidsboende, som är avsedda för användning mindre än fyra månader per år. Definitionen av undantagna byggnader ändras i lagen. I den gällande lagen avser undantaget fritidsbostäder som inte har ett uppvärmningssystem avsett för användning året runt.
I punkt 3 ingår undantag med en formulering som avviker från artikel 4.2 led c i EPBD om tillfälliga byggnader. Den gäller såväl byggnader som uppförs på plats för viss tid som tillfälliga byggnader som ska användas högst två år. Markanvändnings- och bygglagen nämner inte tillfälliga byggnader. Enligt 125 § kan tiden utsättas i bygglovet för en byggnad som uppförs på platsen för viss tid. Enligt 176 § betraktas en byggnad som med beaktande av dess konstruktion, värde och ändamål kan anses vara avsedd att finnas på platsen högst under fem år som tillfällig. Som tillfälliga byggnader enligt direktivet betraktas byggnader enligt 125 § som uppförs på platsen för viss tid och tillfälliga byggnader enligt 176 § som får användas i högst två år.
Enligt punkt 4 befrias industrianläggningar och verkstäder från kraven i enlighet med artikel 4.2 led c. Enligt den gällande lagstiftningen har vissa produktionsbyggnader, där produktionsprocessen avger värmeenergi varit undantagna, likaså produktionslokaler där stor värmeisolering vore ett problem av skäl som närmare anges i lagen. Dessutom gäller undantaget växthus, skyddsrum och andra byggnader vars användningsändamål försvåras oskäligt mycket om bestämmelserna måste följas. Genom förslaget blir färre kategorier av byggnader undantagna. Fortfarande kan dock bland annat svingårdar och växthus jämställas med industrianläggningar.
Enligt punkt 5 undantas i överensstämmelse med led c jordbruksbyggnader med lågt energibehov som inte är avsedda som bostäder samt jordbruksbyggnader som inte är avsedda som bostäder och som används inom en sektor som omfattas av ett nationellt sektorsavtal om energiprestanda från prestandakraven. Enligt den nuvarande lagstiftningen gäller undantaget jordbruksbyggnader som inte är avsedda som bostäder, där energiförbrukningen är låg samt också växthus och andra byggnader vars användningsändamål försvåras oskäligt mycket om bestämmelserna måste följas. Ett branschavtal om energiprestandaåtgärder inom jordbruks- och trädgårdssektorn för 2016–2020 undertecknades den 14 oktober 2016.
Enligt 6 punkten undantas byggnader som används för andakt och religiös verksamhet från kraven på energiprestanda. Bestämmelsen gäller byggnader vars huvudsakliga användningsändamål är andakt och religiös verksamhet, exempelvis kyrkor, kapell och församlingshem inom olika trossamfund. Däremot gäller bestämmelsen exempelvis inte lägercentra eller kontorshus som ägs eller används av en församling. Bestämmelsen stämmer överens med artikel 4.2 led c i EPBD. Undantaget från kraven är en ny bestämmelse som inte ingår i de gällande bestämmelserna om nya byggnader.
I punkt 7 undantas byggnader med skydd enligt lagen om skyddande av byggnadsarvet (498/2010), en skyddsbestämmelse i en plan eller upptagande på världsarvslistan enligt konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv (FördrS 19/1987) som del av en utvald miljö, eller på grund av deras särskilda arkitektoniska eller historiska värde, i den mån överensstämmelse med vissa minimikrav avseende energiprestanda skulle medföra oacceptabla förändringar av deras särdrag eller utseende.
Direktivet talar om byggnader med officiellt skydd. På nationell nivå avses med byggnader med officiellt skydd byggnader som är skyddade i lagen om skyddande av byggnadsarvet (498/2010), i en plan eller av världsarvslistan enligt konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv (FördrS 19/1987).
I lagen om skyddande av byggnadsarvet föreskriver 24 § följande: ”På ett ärende som gäller förbud mot åtgärder som äventyrar skyddet av en byggnad och dess kulturhistoriska värde och som är anhängigt när denna lag träder i kraft tillämpas de bestämmelser som gäller vid ikraftträdandet. På en byggnad som har förklarats skyddad före denna lags ikraftträdande tillämpas det som i denna lag föreskrivs om skyddade byggnader.” Skyddet gäller således också byggnader som har skyddats innan lagen trädde i kraft.
Inom planläggningen skyddas byggnader oftast med detaljplaner. I markanvändnings- och bygglagen föreskriver 57 § följande: ”Om något område eller någon byggnad skall skyddas på grund av landskapet, naturvärden, den byggda miljön, kulturhistoriska värden eller andra särskilda miljövärden, kan nödvändiga bestämmelser om detta utfärdas i detaljplanen (skyddsbestämmelser).” Skyddsbestämmelser enligt markanvändnings- och bygglagen kan också ingå i en generalplan enligt 41 § eller en landskapsplan enligt 30 §, trots att de planerna är mer allmänna och övergripande än detaljplaner. En byggnad ska anses ha officiellt skydd oberoende av på vilken plannivå skyddsbestämmelsen har meddelats.
Konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv (FördrS 19/1987) sattes i kraft genom förordning 364/1987 av den 3 april 1987. Enligt artikel 1 avses med ”kulturarv” följande: ”byggnadsminnesmärken: arkitektoniska verk, monumentala skulpturer och målningar, element eller byggnadsverk av arkeologisk art, inskriptioner, grottbostäder samt flera företeelser tillsammans som är av särskilt stort universellt värde ur historisk, konstnärlig eller vetenskaplig synpunkt; grupper av byggnader: grupper av fristående eller sammanhängande byggnader som på grund av sin arkitektur, enhetlighet eller läge i landskapet är av särskilt stort universellt värde ur historisk, konstnärlig eller vetenskaplig synpunkt; miljöer: verk skapade av människan eller kombinerade verk av naturen och människan ävensom områden innefattande arkeologiska miljöer som är av särskilt stort universellt värde ur historisk, estetisk, etnologisk eller antropologisk synpunkt.” Enligt artikel 5 ska varje stat bland annat vidta lämpliga rättsliga åtgärder för att skydda och bevara arvet. På grundval av de inventeringar som föreläggs av staterna ska världsarvskommittén enligt artikel 11.2 upprätta, hålla aktuell och publicera under titeln ”Världsarvslista”, en lista över de objekt som utgör en del av kulturarvet som den anser ha särskilt stort universellt värde enligt kriterier som den fastställer. En aktuell lista ska skickas ut minst vartannat år.
Enligt publikationen Yhteinen perintömme – Vårt gemensamma arv, Kansallinen maailmanperintöstrategia – Nationell världsarvsstrategi 2015–2025 (Opetus- ja kulttuuriministeriön julkaisuja – Undervisnings- och kulturministeriets publikationer 2015:14) ingår sex kulturarvsobjekt i Finland på världsarvslistan, nämligen Sveaborg, Gamla Raumo, Petäjävesi gamla kyrka, Verla träsliperi och pappfabrik, Sammallahdenmäkis gravrösen från bronsåldern och tio serieobjekt som sträcker sig över vårt land i form av Struves meridianbåge. Dessutom finns Kvarkens skärgård upptagen på världsarvslistan.
Enligt punkt 7 ska skyldigheten att förbättra energiprestanda inte gälla skyddade byggnader i den mån överensstämmelse med vissa minimikrav avseende energiprestanda skulle medföra oacceptabla förändringar av deras särdrag eller utseende. Formuleringen stämmer överens med artikel 4.2 led a i EPBD. Bestämmelsen kan avse exempelvis extra värmeisolering som gör att fasaden eller skyddade interiörer ändras, behov att ändra utseende eller detaljer på dörrar och fönster eller synliga förändringar i skyddade interiörer eller fasader till följd av renoverad ventilation.
Punkt 3 innehåller bemyndiganden att utfärda förordning. Enligt 1 mom. ska mängden energi omvandlas till adderbar form med hjälp av koefficienter för energiformerna (energiformsfaktorer) när energiprestanda fastställs. Närmare bestämmelser som behövs får fortfarande utfärdas genom förordning av statsrådet i fråga om energiformsfaktorer.
Vissa punkter i bemyndigandena för miljöministeriet att utfärda förordning föreslås bli strukna eller preciserade eller flyttade till en annan punkt. Närmare bestämmelser som behövs för uppförande av nya byggnader, reparation och ändring av byggnader och ändring av byggnaders användningsändamål får utfärdas genom förordning av miljöministeriet i fråga om
1) minimikrav på byggnaders, byggnadsdelars och installationssystems energiprestanda och hur de ska räknas ut i fråga om en byggnad,
2) utgångspunkter och utredningar för energiberäkningar,
3) mätning av energiförbrukning och bidragande faktorer,
4) kravnivå på energiprestanda utifrån byggnaders användningsändamål och med hänsyn till sparsam förbrukning av naturresurser,
5) byggprodukter,
6) förbättrad energiprestanda när en byggnad repareras eller ändras eller dess användningsändamål ändras på ett sätt som är tekniskt, funktionellt och ekonomiskt genomförbart.
Under punkt 2 läggs utredningar till, som i detta fall avser utredningar som behövs för energiberäkningar. Det kan exempelvis vara en utredning av hur användbar ett beräkningsverktyg är. Punkt 3 kompletteras med bidragande faktorer som också ska mätas utöver själva energiförbrukningen. Det kan vara uppvärmning och kylning, belysning eller partiell förbrukning i ventilation.
Punkt 4 är liktydig med punkt 8 i den gällande lagen och innehåller ett bemyndigande att utfärda förordning om kravnivån på energiprestanda utifrån byggnaders användningsändamål. Punkten föreslås också gälla hänsyn till sparsam förbrukning av naturresurser. Detta kan motiveras med 1 mom., som kräver att nya byggnader projekteras och uppförs så att de är energieffektiva i den meningen att energi och naturresurser förbrukas sparsamt. Exempelvis byggnader utförda i massivt trä har egenskaper som sparar naturresurser och detta kan beaktas när närmare bestämmelser om kraven på energiprestanda utfärdas.
Punkt 6 får ett bemyndigande att utfärda förordning om förbättrad energiprestanda när en byggnad repareras eller ändras eller dess användningsändamål ändras på ett sätt som är tekniskt, funktionellt och ekonomiskt genomförbart. Tillägget beror på att kommissionen i sin formella underrättelse påpekar att författningarna saknar en beskrivning av vad som kan anses vara tekniskt, funktionellt och ekonomiskt genomförbart.
Bestämmelser om dokument som behövs vid byggnadslov finns i 131 § i markanvändnings- och bygglagen. I 2 mom. anges det att en ansökan om bygglov ska åtföljas av en energiutredning. I propositionen (RP 147/2013 rd) om en ändring av paragrafen nämns förordningen om byggnaders energiprestanda vid reparationsbyggande i detaljmotiveringen. Därmed kan punkten anses gälla utredningar och överensstämmelse med föreskrifter i fråga om energiprestanda vid både nybyggnation och byggnadssanering. Därför kan den nuvarande 3 punkten om överensstämmelse med gällande föreskrifter och den gällande 4 punkten om utredningar strykas eftersom de inte längre behövs.
Den gällande 5 punkten avser byggnaders uppvärmningssystem och andra installationstekniska system. Också den kan strykas och behövliga bestämmelser i förordning kan utfärdas med stöd av punkt 1. Punkt 7 gäller avgränsning av kravens tillämpningsområde i fråga om byggnadskategorier och byggnader. Den kan strykas eftersom bestämmelser om avgränsningar i tillämpningsområdet föreslås i själva lagen, nämligen i 117 g § 2 och 3 mom.