2.1.1  2.1.1 Utredning av konkursfordringar

Konkursfordringar utreds i regel i två skeden. I det första skedet utreder boförvaltaren borgenärernas fordringar för boförteckningen. Som grund för uppgörandet av boförteckningen används gäldenärens bokförings- och annat material för affärsverksamheten, om det kan anses tillförlitlig. Bokföringsuppgifterna kompletteras med uppgifter från gäldenären och utomstående. Boförvaltaren ska kontrollera saldona för de borgenärer som gäldenären uppgett, om det finns skäl att betvivla uppgifternas riktighet. Saldona för offentliga borgenärers och de största privata borgenärernas fordringar måste enligt rekommendation från delegationen för konkursärenden alltid kontrolleras hos borgenärerna. En boförteckning ska göras inom två månader från konkursens början, om inte domstolen förlänger tidsfristen. 

I det andra skedet ska borgenärerna bevaka sina fordringar. För detta ska boförvaltaren utan ogrundat dröjsmål bestämma en bevakningsdag, om inte en ansökan om att konkursen ska förfalla har gjorts sedan boförteckningen blivit klar. Bevakningsdagen ska infalla tidigast en månad och senast två månader efter att den bestämdes. Boförvaltaren ska lämna information om konkursbevakningen till gäldenären och de borgenärer som har lämnat sina kontaktuppgifter till boförvaltaren eller som boförvaltaren annars känner till. Informationen till okända borgenärer sköts via anteckningar i konkurs- och företagssaneringsregistret samt kungörelse. Bevakningen sker så att borgenären anmäler sin fordran till boförvaltaren genom en skriftlig bevakningsskrift, som även kan sändas elektroniskt.  

I princip kan borgenären inte få utdelning för en fordran som inte har bevakats inom utsatt tid. Det finns dock två viktiga undantag från detta. Boförvaltaren kan för det första enligt prövning beakta vissa fordringar utan bevakning. I vissa specialfall ska boförvaltaren gå till väga så, dvs. borgenärerna är i lag befriade från bevakningsskyldigheten. För det andra har borgenären efter bevakningsdagen möjlighet till efterbevakning, som dock kan vara avgiftsbelagd. 

Boförvaltaren har i förslaget till utdelningsförteckning en prövningsbaserad möjlighet att beakta en obevakad konkursfordran, om det inte finns någon oklarhet beträffande grunden för fordran och dess belopp. Fordran kan kontrolleras i bokföringen eller även annars på grundval av fordrans art. Tack vare bestämmelserna kan befrielsen från bevakning ibland vara till och med omfattande om företagets bokföring är uppdaterad när konkursen börjar.  

Delegationen för konkursärenden har rekommenderat att boförvaltaren strävar efter att beakta obevakade fordringar som är klara i fråga om grund och belopp, om det är ändamålsenligt på grund av konkursförvaltningen eller borgenärens arbetsmängd eller av någon annan orsak. Enligt rekommendationen är det t.ex. oftast klara fakturafordringar eller en enhetlig uppsättning konsumentfordringar som ska beaktas utan bevakning. En fordran kan visa sig klar t.ex. med stöd av uppgifter i bokföring som anses tillförlitlig eller inköpsreskontra. Om boförvaltaren använder möjligheten att beakta en obevakad fordran, ska denna i god tid före bevakningsdagen till borgenären sända ett meddelande om till vilket belopp och med vilken förmånsrätt fordran beaktas i förslaget till utdelningsförteckning. Meddelandet kan sändas t.ex. när uppgifter begärs för boförteckningen eller i samband med meddelandet om konkursbevakning. 

Om ett stort antal fordringar som hänför sig till samma eller till en grund av samma slag kan anses ostridiga, kan boförvaltaren i stället för att sända ett särskilt meddelande på ett ändamålsenligt sätt informera borgenärerna om att fordringarna inte behöver bevakas. Detta kan göras t.ex. genom att det publiceras ett meddelande i en dagstidning. Efter bevakningsdagen är det inte längre möjligt att befria fordringar från bevakning. 

I en emittents konkurs beaktas fordringar som grundar sig på ett värdepapper som gäldenären har emitterat utan att de bevakas enligt förutsättningarna i 12 kap. 17 § i konkurslagen. Fordringar som är antecknade i den förteckning som avses i 13 § i lönegarantilagen (866/1998) och i 11 § i lagen om lönegaranti för sjömän (1108/2000) beaktas utan bevakning. 

Fordrans förmånsrätt ska även bevakas utan yrkande, om grunden för förmånsrätt framgår tillräckligt väl av bevakningsskriften eller om boförvaltaren annars känner till den.  

En pantborgenär har ställningen av separatist i en konkurs. Istället för bevakning ska en pantborgenär i enlighet med 12 kap. 9 § i konkurslagen lägga fram en utredning om sin fordran och panträtten. Utredningens innehåll motsvarar i sak en bevakningsskrift. Försummelse att meddela pantfordringar till boförvaltaren leder inte till en rättsförlust, utan till en betalningspåföljd som motsvarar efterbevakningsavgiften. På boförvaltarens begäran ska ges en utredning om tredjemanspant och i vilket fall som helst innan borgenären vidtar åtgärder för att realisera panten. Även uppgifter om en fordran som används till kvittning ska lämnas till boförvaltaren i en bevakningsskrift med hot om en betalningsföljd i samma storlek som efterbevakningsavgiften. 

Fordringar som omfattas av bevakningsskyldigheten kan bevakas även efter bevakningsdagen. Detsamma gäller framställande av tilläggsyrkanden. Borgenären behöver inte lägga fram någon grund för förseningen, men ska med vissa undantag betala efterbevakningsavgiften. Fastställande av utdelningsförteckningen utgör tidsfristen för efterbevakning. 

I en majoritet av konkursförfaranden ordnas dock inte bevakning av fordringar. Domstolen ska besluta att en konkurs ska förfalla, om konkursboets medel inte räcker till för att betala kostnaderna för konkursförfarandet och ingen av borgenärerna åtar sig att svara för dessa. En konkurs förfaller också om borgenärernas utdelning av de medel som ingår i konkursboet skulle bli så obetydlig att det av denna orsak inte kan anses ändamålsenligt att fortsätta konkursen. I praktiken ska medlen i konkursboet uppgå till cirka 25 000 euro för att konkursförfarandet ska fortsätta.  

Boförvaltaren ska utan ogrundat dröjsmål göra en framställning om att konkursen ska förfalla sedan det har framgått att det finns grund för detta. Innan boförvaltaren gör sin framställning till domstolen ska boförvaltaren sända framställningen med bilagor till de största borgenärerna och konkursombudsmannen. Boförvaltaren ska fråga de största borgenärerna, om de åtar sig att svara för kostnaderna för konkursförfarandet, om det finns anledning till detta. Konkursombudsmannen bedömer åter förutsättningarna för en övergång till offentlig utredning. 

Enligt uppgifter från konkurs- och företagssaneringsregistret och från ärendehanteringssystemet för konkurs- och företagssaneringsärenden (Kosti) gjordes 2 408 konkursansökningar 2016. Det fattades 1 812 beslut om att försätta en gäldenär i konkurs, 52 konkurser lades ned och 1 175 konkurser förföll på grund av brist på medel. Det gjordes 694 slutredovisningar.  

Enligt uppgifter från Statistikcentralen avslutade domstolarna behandlingen av sammanlagt 2 845 konkursansökningar 2016. Av de konkursärenden som avslutades 2016 slutade 601 med fastställelse av utdelningsförteckningen. I de övriga fallen avbröts behandlingen av konkursärendet i olika skeden. De vanligaste orsakerna till att förfarandet avbröts var konkursboets medellöshet, vilket var orsaken i 1 167 fall, och återtagande av ansökan, vilket var orsaken i 615 fall. Därmed behandlades 21,1 procent av de slutbehandlade konkursärendena 2016 i ett fullskaligt konkursförfarande, medan åter 41 procent av konkurserna förföll på grund av medellöshet. Återtagande av ansökan (21,6 procent av de slutbehandlade ansökningarna) innebär i praktiken att borgenären fått betalning för sin fordran eller en godkänd säkerhet, vilket innebär att ansökan har återtagits. 

2.1.2  2.1.2 Delgivningar och ärendehanteringssystemet för konkurs- och företagssaneringsärenden

Delgivningar 

Enligt 22 kap. 7 § i konkurslagen kan boförvaltaren sända sådana meddelanden och kallelser samt andra delgivningar och handlingar som avses i konkurslagen på ändamålsenligt sätt per post eller med hjälp av en elektronisk dataöverföringsmetod till den adress som borgenären eller gäldenären har uppgett eller till en postadress som borgenären eller gäldenären senare har meddelat magistraten. Delgivning kan också ske per telefon, om ett skriftligt förfarande inte är nödvändigt på grund av sakens natur. Om inte något annat följer av en begäran av boförvaltaren, kan borgenärerna och gäldenären tillställa boförvaltaren de yttranden, bemötanden och meddelanden som avses i denna lag på ovan nämnda sätt. 

I förarbetena till konkurslagen har det ansetts höra till god boförvaltningssed att boförvaltaren i mån av möjlighet använder det delgivningssätt som gäldenären eller borgenären har begärt. Elektronisk dataöverföringsmetod kan innebära t.ex. e-post eller fax. I fråga om yttranden och meddelanden som ska lämnas till boförvaltaren har konstaterats att om boförvaltaren har förutsatt att ett visst delgivningssätt ska användas, ska gäldenären och borgenären göra så, även om boförvaltaren inte kan kräva att den som inte har nödvändig utrustning använder en elektronisk dataöverföringsmetod.  

Konkursbevakning ska enligt 12 kap. 6 § i konkurslagen alltid ske skriftligen. Därmed kan bevakningen också utföras med hjälp av en elektronisk dataöverföringsmetod. 

Enligt 81 § i lagen om företagssanering (47/1993, nedan företagssaneringslagen) kan delgivningar enligt lagen ske per post eller med hjälp av en elektronisk dataöverföringsmetod, om det inte är nödvändigt att delgivningen sker mot delgivningskvitto eller mottagningsbevis eller på något annat bevisligt delgivningssätt som föreskrivs för tvistemål. Ett meddelande som har sänts med hjälp av en elektronisk dataöverföringsmetod anses ha anlänt till mottagaren inom utsatt tid, om det har anlänt så som det föreskrivs i 10 och 11 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet. Slutredogörelsen kan sändas till en borgenär på den adress denne uppgett i saneringsförfarandet eller senare för övervakaren eller gäldenären efter att saneringsprogrammet fastställts. 

I nämnda lag förutsattes ursprungligen delgivning per post mot delgivningskvitto eller mottagningsbevis, om det inte finns någon särskild orsak att använda ett delgivningssätt som föreskrivits för något annat tvistemål. Bestämmelsen ändrades dock ganska snart efter att den trädde i kraft och gjordes smidigare så att delgivning kan ske per post, telefax eller e-post. I förarbetena konstateras i detta avseende att också bevisbara delgivningssätt kan användas enligt domstolens eller utredarens prövning (RP 79/1993 rd, s. 32). 

Ärendehanteringssystemet för konkurs- och företagssaneringsärenden 

I det arbetsgruppsbetänkande som utarbetades i samband med beredningen av konkurslagen föreslogs att det utfärdas bestämmelser om det informationsförmedlingssystem som ska skapas för konkurs (justitieministeriets arbetsgruppsbetänkande 2/2002). I regeringens proposition togs dock inte in några lagförslag om systemet. I propositionen konstateras till denna del att för att effektivera konkursombudsmannens byrås verksamhet hade man i detta skede börjat utarbeta ett informationssystem för byrån, vilket framför allt ekonomiskt ansågs bättre underbyggt än ett mera omfattande informationssystem som skulle betjäna skötseln av konkursärenden. Enligt propositionen var avsikten dock att det system som skapas för konkursombudsmannen senare vid behov ska kunna användas även i större utsträckning (RP 26/2003 rd, s. 30).  

I förfaranden för konkurs- och företagssanering har sedan början av 2013 använts det webbaserade ärendehanteringssystemet Kosti som administreras av konkursombudsmannen. Basuppgifterna om konkurs överförs till Kosti från Rättsregistercentralens konkurs- och företagssaneringsregister. Konkursombudsmannen ger boförvaltaren åtkomsträtt till det konkursförfarande han eller hon sköter, och boförvaltaren ger borgenärerna och gäldenären i det aktuella förfarandet åtkomsträtt genom att lägga till deras uppgifter i Kosti. Användningen av Kosti kräver stark autentisering av borgenären. Företag, sammanslutningar och företagare med FO-nummer kan logga in i tjänsten med hjälp av Katso-identifiering. Fysiska personer kan logga in tjänsten Suomi.fi med bankkoder. Dessutom är inloggning med Virtu möjlig för statliga myndigheter. 

Boförvaltaren registrerar de centrala handlingarna och uppgifterna i konkursen i systemet Handlingarna anses ha anlänt till konkursombudsmannens byrå när de har registrerats i Kosti. Boförvaltaren kan via Kosti sända de föreskrivna handlingarna till borgenärerna och gäldenären. Borgenärerna och gäldenären kan bläddra i konkursboets handlingar och uppgifter, och borgenärerna kan bevaka sina konkursfordringar genom att registrera bevakningsskriften i Kosti. 

Konkursombudsmannens bevakning av konkursbons förvaltning i fråga om handlingar och tidsfrister bygger för närvarande på Kosti. Konkursombudsmannen övervakar att handlingarna registreras i systemet och går igenom de viktigaste av dem. För närvarande finns det över 81 000 handlingar i systemet. 

2.1.3  2.1.3 Miljöansvar vid konkurs

Ett företags miljöansvar kan i detta sammanhang grovt delas in i offentligrättsliga handlingsskyldigheter, offentligrättsliga betalningsskyldigheter och privaträttsliga betalningsskyldigheter. Här granskas offentligrättsliga handlings- och betalningsskyldigheter och deras förhållande till konkurslagstiftningen. Miljöansvar förstås i denna proposition brett och förutom verksamhet som gäller förorening och förändring av miljön täcker de också bland annat strålning och miljöfarliga ämnen, såsom farliga kemikalier och avfall. Ställningen för privaträttsliga betalningsskyldigheter bestäms i enlighet med konkurslagen, och det finns inget behov av specialbestämmelser. 

Utgångspunkter för konkursrätten 

Lagen innehåller för närvarande inga särskilda bestämmelser om vilken ställning offentligrättsligt ansvar till följd av miljölagstiftningen har vid konkurs. Miljölagstiftningen har med några få undantag utarbetats utan att frågan uppmärksammats i någon större utsträckning, och miljöansvarets ställning beaktas inte heller i konkurslagen. 

Centralt i konkursrätten är indelningen i massaskulder och konkursfordringar. 

Enligt 16 kap. 2 § i konkurslagen avses med massaskulder skulder som beror på konkursförfarandet eller som grundar sig på ett avtal eller en förbindelse som boet har ingått samt för skulder för vilka boet ansvarar enligt konkurslagen eller någon annan lag. Med konkursboets ansvar enligt någon annan lag hänvisas till bestämmelser i annan lagstiftning, t.ex. i hyres-, arbets- och skattelagstiftningen, där det föreskrivs om konkursboets betalningsskyldighet (RP 26/2003 rd, s. 152). Konkursboet svarar för massaskulder enligt normala regler för skuldansvar. I lagen har inte tagits in bestämmelser om den ömsesidiga förmånsrättsordningen mellan massaskulder i den händelse att konkursboets tillgångar inte räcker till betalning av alla massaskulder. I praktiken avgörs sådana situationer genom avtal. Enligt vedertagen praxis betalas först boförvaltarens arvode av massaskulderna, och i övrigt är målet att de återstående medlen ska fördelas enligt samma principer som konkursfordringar, dvs. enligt principen om likställda massaskulder. Vid konkursboets konkurs behandlas massaskulder från den första konkursen som likställda konkursfordringar. 

Med konkursfordran avses en sådan fordran från en konkursgäldenär i fråga om vilken gäldenären ingått en förbindelse eller någon annan rättslig grund har uppstått före konkursens början. Konkursfordringar är också pantfordringar och fordringar, vars grund eller belopp är villkorligt eller stridigt eller oklart av någon annan orsak. För konkursfordringar kan betalas utdelning först från den nettoförmögenhet som finns i boet efter det att massaskulderna har betalats. Bestämmelser om den inbördes förmånsrättsordningen mellan konkursfordringar finns i lagen om den ordning i vilken borgenärer ska få betalning (1578/1992). Utgångsläget är att konkursfordringar är likställda. 

Ett skadeståndsansvar som följer av miljölagstiftningen och har uppstått före konkursens början ser utifrån konkursrätten i princip ut att höra till konkursfordringarna. Avgörande när det gäller utomkontraktuellt skadeståndsansvar är nämligen om den gärning eller försummelse som orsakat skadan eller någon annan omständighet som utgör grunden för skadeståndsansvaret har uppstått före konkursen. Det har ingen betydelse när följderna av skadan framgår eller när den som lidit skada får information om skadan. Om åter konkursboet har fortsatt rörelsen och den händelse som utgör grunden för det offentligrättsliga miljöansvaret har inträffat under konkursboets verksamhet, är det även ur konkursrättslig synvinkel fråga om konkursboets ansvar, dvs. massaskulder. Frågan om vilket ansvar ett konkursbo som fortsatt rörelsen har för en enskild miljöförorening som inträffat före konkursens början och som konkursboet inte förvärrar genom sin verksamhet kan anses vara mera oklar. Detsamma gäller en situation där konkursboet inte fortsätter rörelsen, men en miljöskada uppstått först efter konkursens början medan verksamheten körts ner.  

Ansvariga parter enligt lagstiftningen om miljöfarlig verksamhet 

I miljölagstiftningen har flera olika parter getts ansvar. Ansvariga kan t.ex. vara verksamhetsutövaren, innehavaren, upphovsmannen och ägaren. Vissa skyldigheter och förbud riktas i miljölagstiftningen till alla. Ansvaret har beroende på vilken typ av händelse som utgör grunden för ansvaret, den ansvarigas tillgänglighet och andra omständigheter även kunnat åläggas flera olika berörda i förmånsrättsordning. Ur miljörättslig synvinkel har frågor som berör skadeståndsansvar andra utgångspunkter än vad som beskrivs ovan i fråga om konkursrätten. Skadeståndsansvaret kan då ses som en del av konkurs- eller massafordringarna bland annat beroende på om konkursboet har fortsatt gäldenärens rörelse eller om skyldigheter på grundval av innehavaransvar har ställts i miljölagstiftningen, t.ex. som det gjorts i anknytning till avfallshantering. 

Utgångspunkten i miljöskyddslagen (527/2014) är att det i första hand är verksamhetsutövaren som svarar för skadliga konsekvenser av verksamheten och eventuella skador till följd av den. Med verksamhetsutövare avses enligt 5 § 1 mom. 8 punkten i lagen en fysisk eller juridisk person som bedriver verksamhet som medför risk för förorening av miljön eller som faktiskt beslutar om sådan verksamhet. Verksamhetsutövaren har t.ex. skyldighet att känna till verksamhetens konsekvenser för miljön, verksamhetens risker för miljön och hanteringen av dem samt möjligheterna att minska verksamhetens negativa miljöpåverkan (6 §), skyldighet att förebygga och begränsa förorening av miljön (7 §), skyldighet att bekämpa förorening (14 §) och beredskapsskyldighet (15 §). Dessutom ingår hanteringsbaserat ansvar som kompletterar verksamhetsutövarens ansvar t.ex. i 94 § som gäller avslutande av verksamheten (områdesinnehavarens sekundära kontrollskyldighet) samt behandling och avledande av avloppsvatten i 16 kap. Vissa förbud som ingår i miljöskyddslagen har istället för till en särskilt angiven ansvarig part riktats till alla. Dessa är t.ex. förbud mot förorening av mark (16 §), förbud mot förorening av grundvatten (17 §) och särskilda förbud som gäller havet (18 §). Sanerings- och kostnadsansvaret för mark som förorenats sedan den gamla avfallslagen (1072/1993) trädde i kraft den 1 januari 1994 ligger enligt 133 § i miljöskyddslagen i första hand på den som förorenat marken, i andra hand under vissa förutsättningar på innehavaren av området och, om inte innehavaren av det förorenade området kan åläggas att sanera marken, i sista hand på kommunen. 

I sådana fall där marken och grundvattnet har förorenats före ingången av 1994 grundar sig saneringsansvaret med stöd av ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna i miljöskyddslagen på tidigare gällande lagstiftning och rättspraxis för den. De bestämmelser om ansvar som ska tillämpas i dessa gamla fall grundar sig på tudelningen av regleringen i vattenlagstiftningen och miljölagstiftningen. I vattenlagstiftningen gäller ansvaret i allmänhet endast förorenaren, men enligt miljölagstiftningen kan saneringsansvaret sekundärt gälla områdets innehavare eller i sista hand den kommun där området är beläget. I sådana gamla fall är det därmed möjligt att ingen ansvarar för saneringen. 

I 4 kap. i avfallslagen (646/2011) finns bestämmelser om ansvaret för att ordna avfallshantering. Det är i första hand avfallsinnehavaren som ska ordna avfallshanteringen, om inte något annat följer av 5 kap. (kommunalt anordnad avfallshantering) eller 6 kap. (producentansvar) (28 §). Avfallsinnehavaren har helhetsansvar för avfallshanteringen, dvs. för insamling, transport, återvinning och bortskaffande av avfall inbegripet kontroll och uppföljning av sådan verksamhet och efterbehandling av platser för bortskaffande av avfall samt verksamhet som mäklare. I det ingår i enlighet med avfallsdirektivet (2008/98/EG) också ansvar för kostnaderna för avfallshanteringen. Medlemsstaten kan besluta om ansvarsfördelningen vid ordnande av avfallshantering. Avfallsdirektivet förutsätter att den nuvarande eller tidigare innehavaren eller den ursprungliga producenten står för kostnaderna för avfallshanteringen. 

Med avfallsinnehavare avses avfallsproducenten, fastighetsinnehavaren eller någon annan som är i besittning av avfallet. I motiveringen till lagen konstateras att avfallsinnehavaren i regel är den i vars fysiska besittning avfallet är (RP 199/2010 rd, s. 87). I EU-domstolens rättspraxis har en aktör som utövar bestämmande inflytande över avfall eller produkter dock också kunnat betraktas som avfallsinnehavare även om denna inte skulle ha haft det i sin fysiska besittning. Begreppet avfallsinnehavare och det ansvar för avfallshanteringen som följer av det har kopplingar till principen om förorenarens ansvar i 20 § i avfallslagen (C-1/03 van de Valle och C-188/07 Commune de Mesquer). Enligt 30 § upphör och övergår avfallsinnehavarens ansvar för att ordna avfallshanteringen till den nya innehavaren, när avfallet överlämnas till en mottagare som avses i 29 §. Mottagaren ska ha rätt att ta emot avfallet eller annars i paragrafen avsedd tillräcklig sakkunskap samt ekonomisk och teknisk beredskap att ordna avfallshanteringen. Ansvaret övergår inte till en transportör som transporterar avfall för någon annans räkning. 

Fastighetsinnehavaren har ett i 28 § 2 mom. i avfallslagen avsett sekundärt ansvar att ordna avfallshanteringen som kompletterar avfallsinnehavarens ansvar för att ordna avfallshanteringen. Med fastighetsinnehavare avses den som äger en fastighet eller innehar legorätten till en fastighet. Fastighetsinnehavaren ska ordna avfallshanteringen, om avfallsinnehavaren inte fullgör sin skyldighet eller inte anträffas och om fastighetsinnehavaren har tillåtit den avfallsgenererande verksamheten på fastigheten eller tillåtit att avfall förs till fastigheten. Fastighetsinnehavaren kan anses ha en anknytande skyldighet att följa och ha uppsikt över verksamheten på fastigheten i en omfattning som bedöms från fall till fall (RP 199/2010 rd, s. 87). Fastighetsinnehavaren är dock ofta även avfallsinnehavare. I sådana situationer svarar fastighetsinnehavaren för att ordna avfallshantering med stöd av huvudregeln i 28 § 1 mom. i avfallslagen. 

Nedskräparens skyldighet att städa upp har i 73–74 § i avfallslagen ordnats så att ansvaret i första hand vilar på nedskräparen, i andra hand på de olika innehavarna av området och i sista hand på kommunen. Enligt 74 § i avfallslagen kan uppstädningsskyldigheten i sista hand övergå på innehavaren av en fastighet eller kommunen.  

Den som bedriver avfallsbehandling ska enligt 59 § i miljöskyddslagen ställa säkerhet för att garantera en adekvat avfallshantering, uppföljning, kontroll och åtgärder som behövs när verksamheten avslutas eller efter avslutad verksamhet. Säkerhetskravet gäller förutom de egentliga åtgärderna för att bortskaffa och återvinna avfallet också annan sådan verksamhet där det uppstår stora avfallsmängder och i anknytning till det samtidigt ett behov av att behandla avfall yrkesmässigt eller i anläggning. Skyldigheten att ställa säkerhet och uppskatta mängden är en del av miljötillståndsprövningen. Säkerheten ska vara tillräcklig för att de åtgärder som avses i 59 § i miljöskyddslagen ska kunna vidtas med beaktande av verksamhetens omfattning och natur och de villkor som meddelas för verksamheten. 

I praktiken bestämmer miljötillståndet och gällande lagstiftning de avfallshanteringsskyldigheter som täcks med säkerheten. Eftersom säkerheten tryggar fullgörandet endast av de avfallshanteringsskyldigheter som preciseras i tillståndsbestämmelserna, är den inte till nytta vid försummelser av avfallshanteringen ifall det har tagits emot en större mängd avfall än vad som är tillåtet enligt tillståndsbestämmelserna. Om verksamheten blir större än den var när tillståndet söktes har det bedömts att tillståndsmyndigheten kan förutsätta att säkerheten höjs. I praktiken är förfaranden för en höjning av säkerheten inklusive ändringssökande långvariga.  

Säkerhetskraven i lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor (390/2005, nedan kemikaliesäkerhetslagen) gäller i första hand verksamhetsutövare som ges en bred definition. Med verksamhetsutövare avses en juridisk eller fysisk person som tillverkar, importerar, saluför, släpper ut på marknaden, överlåter, exporterar, lagrar, förpackar, distribuerar, innehar, förvarar, använder eller på något annat sätt som avses i denna lag hanterar en farlig kemikalie eller en explosiv vara eller någon annan produkt. 

Ansvar enligt dammsäkerhetslagen (494/2009) gäller dammägaren, med vilken innehavaren av en damm eller den som har till uppgift att sörja för planering, anläggande, drift och underhåll av en damm jämställs enligt 4 § 5 punkt i lagen. 

För skyldigheter enligt 11 § i marktäktslagen (555/1981) svarar tillståndshavaren. Bland författningarna på området för miljölagstiftningen utgör marktäktslagen ett undantag i det avseendet att det i lagen har tagits in en uttrycklig bestämmelse i händelse av tillståndshavarens konkurs (16 a §, 463/1997). Om en tillståndshavare enligt bestämmelsen har försatts i konkurs och tillståndet inte inom sex månader från konkursens början har överförts på någon annan enligt 13 a § eller konkursboet inte meddelat att det fortsätter den verksamhet som tillståndet avser, förfaller den på tillståndet grundade rätten att ta substanser och de förpliktelser som är förenade med tillståndet ska fullgöras för den substansmängd som redan har tagits. Enligt motiveringen till regeringens proposition gäller den skyldighet att fullgöra tillståndsförpliktelserna som uppkommer i sådana fall då tillståndet förfaller tillståndshavaren men inte ett sådant konkursbo som inte fortsätter täktverksamheten. Då tillståndet förfaller kan säkerheten användas för att fullgöra förpliktelserna. Eventuella yrkanden på konkursboet måste framställas i den ordning som stadgas om konkursbevakning. (RP 242/1996 rd, s. 7.) Bestämmelsen i marktäktslagen är därmed avsedd att tillämpas utifrån konkurslagen och med den skapas t.ex. inte massaskuldsförpliktelser för ett konkursbo som inte fortsätter gäldenärens rörelse. Det finns ingen motsvarande bestämmelse om förfallande i fråga om det miljötillstånd som behövs för marktäkt. 

Förutom i marktäktslagen finns det även en bestämmelse om konkurs för anläggningens verksamhetsutövare i 15 § i lagen om utsläppshandel (311/2011), där konkursboet åläggs vissa skyldigheter. 

I den nya strålsäkerhetslagen (som här beskrivs i enlighet med RP 28/2018 rd och RSv 74/2018 rd) avses med strålning joniserande strålning (strålning som bildar joner i mediet) och icke-joniserande strålning (ultraviolett strålning, synligt ljus, infraröd strålning, radiofrekvent strålning, lågfrekventa och statiska elektriska och magnetiska fält samt ultraljud). Enligt 22 § i lagen är verksamhetsutövare ansvariga för strålsäkerheten i sin verksamhet och detta ansvar kan inte överföras på någon annan. Med verksamhetsutövare avses innehavare av säkerhetstillstånd, företag, sammanslutningar, stiftelser och inrättningar, andra arbetsgivare och enskilda näringsidkare som bedriver strålningsverksamhet. Enligt 48 § krävs det ett säkerhetstillstånd för användning av strålning, om inte något annat föreskrivs i strålningslagen. I 49 och 50 § i lagen föreskrivs om verksamhet som direkt med stöd av lag är befriad eller genom beslut av Strålsäkerhetscentralen kan befrias från säkerhetstillstånd.  

Bestämmelser om radioaktivt avfall finns i 11 kap. i lagen. Verksamhetsutövaren ska medan strålningsverksamhet pågår och när sådan verksamhet avslutas se till att det radioaktiva avfallet inte förorsakar någon skada för hälsan eller miljön. Verksamhetsutövaren ska också se till att radioaktivt avfall som uppkommer i verksamheten oskadliggörs. I den utsträckning en verksamhetsutövare inte uppfyller nämnda ombesörjningsplikt inom rimlig tid eller inte kan förväntas göra det eller om avfallets ursprung är okänt eller det inte går att lokalisera den ansvariga verksamhetsutövaren är staten sekundärt ansvarig och ska se till att det radioaktiva avfallet oskadliggörs. Med radioaktivt avfall avses radioaktiva ämnen eller radioaktivt kontaminerade anordningar, varor och ämnen som det inte finns användning för eller för vilka ägaren inte står att finna, och som måste oskadliggöras i fråga om sin radioaktivitet. Med radioaktivt ämne avses åter ett ämne som sönderfaller spontant och alstrar joniserande strålning. 

Enligt 9 § i kärnenergilagen (990/1987) ska tillståndshavaren och den avfallshanteringsskyldiga sörja för säkerheten vid en kärnanläggning och för kärnavfallshanteringen. Med tillståndshavare avses innehavare av ett tillstånd för användning av kärnenergi och med avfallshanteringsskyldig en tillståndshavare vars verksamhet leder till eller har lett till uppkomsten av kärnavfall. En avfallshanteringsskyldig svarar även för kostnaderna för kärnavfallshanteringen. 

En avfallshanteringsskyldig ska enligt 36 § bereda sig på avfallshantering för det första genom att betala de föreskrivna avgifterna till statens kärnavfallshanteringsfond och för det andra enligt 44 § genom att till staten överlämna de föreskrivna säkerheterna. Statens kärnavfallshanteringsfond är en fond utanför statsbudgeten som svarar för reservering i anknytning till kärnavfallshantering och för administrering av medlen. Som säkerheter godkänns endast de säkerheter som föreskrivs i 45 §. I praktiken har fastighetssäkerheter och intressesammanslutningars proprieborgen använts som säkerheter. Avfallshanteringsskyldigas ansvarsbelopp bedöms och fastställs årligen (39 och 43 §), och tillståndshavaren ska ställa säkerheter enligt det årligen fastställda beloppet. 

I en eventuell insolvenssituation sköts kärnavfallshanteringen förutom genom kärnavfallshanteringsfonden genom att realisera säkerheter. Om en avfallshanteringsskyldig inte uppfyller sina skyldigheter i anknytning till kärnavfallshanteringen, kan kärnavfall genom beslut av statsrådet överlåtas till staten (31 §). Staten svarar därefter för vidtagandet av sådana åtgärder för kärnavfallshanteringen som ännu inte vidtagits och den avfallshanteringsskyldiga för de kostnader som dessa åtgärder medför. Enligt 30 § i lagen kan arbets- och näringsministeriet på begäran helt eller delvis överföra överlåtarens ombesörjningsskyldighet på mottagaren, om överföringen inte äventyrar kärnavfallshanteringen. Överföringen kräver att mottagaren har användningstillstånd enligt kärnenergilagen. Staten svarar för kärnavfall efter placering i slutligt förvar, då en avfallshanteringsskyldigs ombesörjningsskyldighet har upphört (34 §). 

Ansvaret enligt gentekniklagen (377/1995) faller på den verksamhetsutövare som svarar för innesluten användning eller avsiktlig utsättning i miljön av genetiskt modifierade organismer. Med genetiskt modifierad organism avses en organism vars genetiska material har modifierats på ett sätt som inte inträffar naturligt genom parning eller naturlig rekombination.  

Iståndsättningsansvaret vid upphörande av gruvdrift har i 143 och 150 § i gruvlagen (621/2011) ordnats så att ansvaret i första hand är lagt på verksamhetsutövaren. Om det inte längre finns någon som bedriver gruvdrift eller den som bedriver gruvdrift inte kan nås eller förmås att fullgöra sina skyldigheter, och gruvområdet eller hjälpområdet för gruvan behöver övervakas av orsaker som har samband med allmän säkerhet, svarar dock innehavaren av området under vissa förutsättningar för övervakningen och de behövliga korrigerande åtgärderna. När ansvaret inte kan läggas på innehavaren av området eller när det gäller ett område vars besittnings- och nyttjanderätt har återgått till fastighetsägaren, svarar i sista hand gruvmyndigheten för övervakningen och de korrigerande åtgärderna. 

Genom subsidiära miljöansvarssystem (TOVA-system) fås beredskap för ersättning av vissa miljöskador och undanröjande av miljörisker, när den som orsakar miljöskador är insolvent, okänd eller onåbar. I Finland är dessa system obligatorisk försäkring som bygger på lagen om miljöskadeförsäkring (81/1998) och oljeskyddsfonden som bygger på lagen om oljeskyddsfonden (1406/2004). I sista hand har finansieringen dessutom kommit från statens budgetfinansiering. Om det inte funnits någon egentlig ansvarig har staten i vissa fall burit det ekonomiska ansvaret för miljö- och kemikaliesäkerheten. 

Metoder för ingripande enligt miljölagstiftningen och det allmännas rätt att vidta åtgärder 

I konkurssituationer bygger de mest centrala metoderna för ingripande enligt miljölagstiftningen i allmänhet på miljöskyddslagen och på lagen om avhjälpande av vissa miljöskador (383/2009, nedan miljöansvarslagen).  

Enligt 175 § i miljöskyddslagen som gäller förpliktande beslut kan tillsynsmyndigheten 1) förbjuda den som bryter mot nämnda lag eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den, eller mot villkor eller förelägganden och föreskrifter som meddelats med stöd av den lagen, att fortsätta eller upprepa överträdelsen, eller förelägga denna att fullgöra sina skyldigheter på något annat sätt, 2) förelägga den som förfarit så som avses i 1 punkten att återställa miljön i ursprungligt tillstånd eller att undanröja olägenheter som miljön har åsamkats genom överträdelsen, 3) förelägga verksamhetsutövaren att i tillräcklig utsträckning utreda verksamhetens miljöpåverkan, om det finns grundad anledning att misstänka att verksamheten orsakar sådan förorening av miljön som strider mot denna lag. Skyldigheten kan vanligen förenas med vite, hot om tvångsutförande eller hot om avbrytande enligt 184 § i lagen. Beslut om åläggande har använts t.ex. för att ålägga en ny legotagare till en legorätt som hör till ett konkursbo att sörja för det avfallsansvar som härrörde från en tidigare legotagare före den gäldenär som varit legotagare (HFD 2005:52). Om sådan verksamhet som medför risk för förorening av miljön orsakar omedelbar fara för människors hälsa eller hotar att medföra omedelbara och betydande skadeverkningar för miljön, kan verksamheten med stöd av miljöskyddslagen avbrytas direkt. I insolvensfall har verksamheten dock i praktiken ofta redan avbrutits eller håller på att avbrytas. 

I miljöansvarslagen föreskrivs i fråga om vissa miljöskador som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador (2004/35/EG), dvs. om avhjälpande av naturskador, betydande förorening av grundvatten, betydande förorening av vattendrag samt betydande negativa förändringar i vattendrag eller grundvatten. Kostnadsansvaret enligt lagen hör till verksamhetsutövaren (10 §). I lagen föreskrivs också om myndighetens rätt att vidta åtgärder. Enligt 9 § får den regionala miljöcentralen på statens bekostnad vidta eller låta någon annan vidta nödvändiga åtgärder för att förebygga skador och begränsa dem eller vidta eller låta någon annan vidta hjälpåtgärder på det skadade området, om 1) det brådskar med ärendet och det inte går att vänta på ett förfarande enligt en lag som nämns i 2 § 1 mom. utan att skadan utvidgas betydligt, eller 2) den verksamhetsutövare som orsakat skadan inte kan påträffas utan svårighet. Paragrafen har tillämpats t.ex. för utarbetande av föreskrifter i samband med stängningen av ett gruvområde som förvaltats av ett konkursbo (beslut av NTM-centralen i Norra Österbotten POPELY/4321/2015). De kostnader som orsakats staten kan återkrävas hos den verksamhetsutövare som orsakat skadan genom återkrav enligt 14 §. Nämnda lag och de förfaranden som ingår i den gäller inte situationer där t.ex. enbart marken eller luften förorenats. 

Förvaltningstvång enligt miljöskyddslagen och t.ex. vite för att förstärka dem är inte effektiva när den ansvariga parten är insolvent och det inte är en tillräcklig metod för att skydda miljön och hälsan att avbryta verksamheten. Ett förvaltningstvångsföreläggande som är förenat med vite eller hot om tvångsutförande får inte riktas mot en part som inte har någon rättslig och faktiskt möjlighet att uppfylla huvudförpliktelsen (viteslagen 1113/1990). Allmänt taget har förvaltningstvångsbeslut använts ganska sällan i konkurssituationer bland annat på grund av oklarheter i samband med riktandet av ansvaret. Det centrala i många allvarliga fall av miljöförorening eller andra skadliga förändringar är dock att snabbt kunna vidta åtgärder för att begränsa utbredningen av eventuella skador och förebygga t.ex. farliga konsekvenser för människors hälsa.  

Räddningsmyndigheterna sörjer under de förutsättningar som föreskrivs i räddningslagen (379/2011) för åtgärder för omedelbar bekämpning av skador av miljöförorening och skador till följd av miljöförorening, men mera omfattande åtgärder, t.ex. att distribuera el och värme samt ordna bevakning vid fastigheten tills t.ex. avfallshantering för farliga avfall har kunnat ordnas, kan vara nödvändiga för att undanröja risker för förorening och hot mot människors hälsa eller miljön till följd av den. Myndigheter har inte med stöd av miljöskyddslagen behörighet att vidta dessa åtgärder för att förhindra eller begränsa miljöförorening själva annat än via indirekt förvaltningstvång, vilket har lett till ett behov av att bedöma behovet av en komplettering av bestämmelserna om myndigheternas befogenheter. I vissa fall som uppstått under de senaste åren har det varit nödvändigt att genom undantagsarrangemang sköta åtgärder som är nödvändiga med tanke på bekämpandet av allvarliga miljö- och hälsorisker av statens medel, eftersom de nuvarande subsidiära miljöansvarssystemen inte har fungerat på önskat vis.  

I enlighet med beredningen i miljöministeriet fogas det till miljöskyddslagen en bestämmelse genom vilken myndigheterna ges behörighet att ingripa i allvarliga fall av miljöförorening genom mera omfattande administrativa tvångsmedel. Regeringen lämnade en proposition om saken (RP 116/2018 rd) den 6 september 2018. I propositionen föreslås att en myndighet kan vidta nödvändiga åtgärder för att förebygga och begränsa förorening av miljön, om verksamhet som medför risk för miljöförorening medför eller hotar att medföra allvarlig risk eller allvarlig olägenhet för hälsan eller miljön och om genomförandet av de åtgärder som behövs inte med stöd av räddningslagen hör till räddningsverksamheten. Förutsättningen för att myndighetsåtgärder ska kunna vidtas är att den som är skyldig att vidta åtgärder i praktiken saknar funktionsförmåga, t.ex. är insolvent, eller att den ansvariga inte omedelbart kan klarläggas. Dessutom föreslås att kostnaderna för myndighetsverksamheten i mån av möjlighet återkrävs i efterhand av den som hade varit skyldig att vidta åtgärder.  

Förhållandet mellan konkurs- och miljölagstiftningen 

Miljölagstiftningen som är utspridd på flera lagar som hör till olika ministeriers ansvarsområden och de många olika ansvariga parterna kan fördunkla rättsläget i gränssnittet mellan konkursrätt och miljörätt. Dessutom avviker konkreta fall av miljöförorening och andra skadliga verkningar i naturen märkbart från varandra och de kan uppstå och framskrida stegvis, vilket begränsar användningen av den konkursrättsliga utgångspunkt enligt vilken ögonblicket när den rättsliga grunden uppstår ges en avgörande betydelse. I praktiken är det ofta mycket svårt att veta när och varför en omständighet som leder till en viss miljöförorening eller någon annan skadlig förändring exakt har uppstått.  

Klart i det nuvarande rättsläget kan anses att ett konkursbo som fortsätter gäldenärens rörelse svarar för verksamhetsutövarens eller innehavarens miljöförpliktelser åtminstone till den del det är fråga om en situation som uppstått efter det att konkursen började. När det gäller frågan om konkursboet t.ex. är den verksamhetsutövare som avses i miljötillståndet enbart om det kör ner verksamheten eller när det håller egendomsposten i försäljningsbart skick, har avvikande åsikter framförts i praktiken och i rättslitteraturen. 

Konkursboets ansvar för att på grundval av innehavarställningen ordna avfallshanteringen har bedömts i högsta förvaltningsdomstolens rättspraxis för tolkningen av avfallslagen. I avgörandet HFD 2003:51 ansågs konkursboet som innehavare av problemavfall som uppkommit i gäldenärsbolagets verksamhet. Som avfallsinnehavare skulle konkursboet ansvara för att avfallshanteringen ordnas, även om det enligt konkursboets ståndpunkt inte kunde betraktas som ansvarig part därför att problemavfallet hade uppkommit innan bolaget försattes i konkurs. Avgörandet avviker från den tolkning som iakttogs ännu i början av 1990-talet (HFD 1991 A 89, HFD 18.8.1993 liggare 2848 och HFD 13.4.1994 liggare 1474). Dess rättsregel fastställdes i avgörandet HFD 2017:53 där det bland annat hänvisas till avfallsdirektivet och till att det alltid ska finnas en part som ansvarar för skyldigheterna med stöd av avfallslagen. I motiveringen till avgörandet konstateras också att det var fråga om en avfallsinnehavares offentligrättsliga ansvar och inte om att tillgodose fordringsrätten för avfallshanteringskostnaderna och därför hade bestämmelsen i 16 kap. 2 § 1 mom. i konkurslagen ingen betydelse i ärendet när det gäller det avfallshanteringsansvar som hör till konkursboet. Högsta förvaltningsdomstolen fäste vid bedömningen av ärendet därmed ingen vikt vid för vilka skulder konkursboet har massaansvar och när det är fråga om konkursfordran. 

Med stöd av avgörandet HFD 2003:51 konstateras i rekommendation 1/2004 från delegationen för konkursärenden (med ändringar den 16 juni 2009) att konkursboet i egenskap av sådan avfallsinnehavare som avses i 3 § 1 mom. i avfallslagen har massaskuldsansvar för adekvat behandling av avfallet. I övrigt konstateras i rekommendationen att konkursboet enligt den rådande tolkningen inte har massaansvar för förorening av mark eller grundvatten som har orsakats av gäldenärens verksamhet, åtminstone inte om konkursboet inte fortsätter den verksamhet som förorenar miljön.  

Det ansvar som möjligen påförs konkursboet skulle vara en följd av gäldenärsbolagets försummelse och påföras boet genom universalsuccession och inte genom förvärv. I myndighetspraxis har den allmänna inställningen varit återhållsam till en analog tillämpning av rättsregeln i avgörandet HFD 2003:51 på annan liknande miljölagstiftning. I högsta förvaltningsdomstolens prejudikat HFD 2016:44 ansågs det möjligt att ålägga dödsbodelägarna att i egenskap av innehavare av markområdet utreda föroreningen av marken. I avgörandet konstaterades att inte ansvarsbegränsningen i miljöskyddslagen som bygger på innehavarens goda tro kunde tillämpas till förmån för dödsbodelägarna, eftersom innehavet av området inte byggde på förvärv utan på universalsuccession. 

Den oklara ställningen för miljöansvar vid konkurser, det begränsade tillämpningsområdet för subsidiära miljöansvarssystem och bristerna i myndigheternas befogenheter har lett till att det från fall till fall varit nödvändigt att genom undantagsarrangemang genomföra sådana nödvändiga åtgärder för förebyggande och bekämpning i vissa allvarliga situationer med fara för miljön och människors hälsa och säkerhet som uppstått i samband med konkurser. I detta sammanhang har frågan om möjligheten att ålägga konkursboet att vidta nödvändiga åtgärder blivit aktuell. Vissa åtgärder kan vidtas av utomstående, medan åter konkursboet i vissa situationer t.ex. med koppling till upplagring av kemikalier eller vattenrening i praktiken kan vara den enda som klarar av att utföra åtgärderna. I praktiken har NTM-centralen och konkursboet i vissa fall kommit överens om massaansvar för kostnader som staten betalat för förebyggande av eventuella direkta skador under de första månaderna. Därefter har ytterligare kostnader finansierats genom statens tilläggsbudget. I vissa fall har konkursombudsmannen ansökt om offentlig utredning av ett konkursbo med stöd av något annat särskilt skäl som avses i 11 kap. 1 § 1 mom. i konkurslagen så att miljöåtgärder kunnat genomföras kontrollerat och användningen av offentliga medel övervakas (Avilon Fibres Oy, Green Tech Center Oy, Kromipinta Oy och Talvivaara Sotkamo Oy). 

Den arbetsgrupp som berett ändringen av konkurslagen ansåg det viktigt att utvecklandet av subsidiära miljöansvarssystem ska fortsättas för att åtgärder som är nödvändiga med avseende på bekämpande av allvarliga miljö- och hälsorisker ska bli skötta i insolvenssituationer och när den betalningsskyldiga är okänd eller onåbar (Konkurssilain tarkistaminen, justitieministeriet, Betänkanden och utlåtande 12/2018). Oberoende av vad som föreskrivs om konkursbons miljöansvar blir miljöansvaret ofta eftersatt därför att konkursboet inte har medel för att sköta det. 

2.1.4  2.1.4 Offentlig utredning

Domstolen kan på framställning av konkursombudsmannen besluta att konkursen ska fortsätta som offentlig utredning, om detta kan anses befogat därför att boets tillgångar är obetydliga, det finns utredningsbehov som gäller gäldenären eller konkursboet eller av något annat särskilt skäl. På framställning av konkursombudsmannen ska domstolen ge boförvaltaren och enligt prövning gäldenären och de största borgenärerna tillfälle att bli hörda. 

I allmänhet blir offentlig utredning aktuell som ett alternativ till att konkursen förfaller. Konkursombudsmannen får med stöd av 10 kap. 2 § i konkurslagen information från boförvaltaren om en framställning om att konkursen ska förfalla och boförvaltaren kan även annars rådgöra med konkursombudsmannen om behovet av offentlig utredning. När domstolen har bestämt att konkursen ska fortsätta som offentlig utredning, upphör boförvaltarens förordnande och borgenärernas beslutanderätt i konkursen. Förvaltningen av ett konkursbo som är föremål för offentlig utredning sköts och beslutanderätten utövas av en person som har förordnats av konkursombudsmannen, är behörig som boförvaltare, dvs. offentlig utredare, och i vars besittning konkursboets egendom ska överlämnas. 

I fråga om den offentliga utredaren gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs om boförvaltare. Den offentliga utredaren ska fullgöra boförvaltarens skyldighet att lämna en redogörelse så som konkursombudsmannen bestämmer. De kostnader för konkursförfarandet som föranleds av den offentliga utredningen betalas av statens medel till den del konkursboets medel inte räcker till för att betala dem. Konkursombudsmannen beslutar om ersättning. Det genomsnittliga arvodet för offentliga utredare 2013–2017 var cirka 12 000 euro (moms 0 %). 

Den offentliga utredaren ska göra en slutredovisning för konkursboet så som föreskrivs i 19 kap. i konkurslagen. Konkursombudsmannen ska granska och godkänna slutredovisningen. Slutredovisningen ska tillställas gäldenären. Borgenärerna ska tillställas slutredovisningen endast när konkursboets tillgångar räcker till betalning av utdelning. Lagen innehåller ingen uttrycklig bestämmelse om huruvida den slutredovisning för en offentlig utredning som godkänts av konkursombudsmannen får klandras. 

Om det vid den offentliga utredningen framgår att konkursboets tillgångar räcker till för att täcka kostnaderna för konkursförfarandet och det annars är befogat att återföra förvaltningen av konkursboet på borgenärerna, ska domstolen på framställning av konkursombudsmannen eller en borgenär förordna en boförvaltare för konkursboet och besluta att konkursboets förvaltning återförs på borgenärerna. Dessa bestämmelser har inte tillämpats i någon större utsträckning. 

Meddelande om övergång till offentlig utredning och om när konkursboets förvaltning ska återföras på borgenärerna ska ges så som föreskrivs i 22 kap. i konkurslagen. Ändring får inte sökas genom besvär i ett beslut genom vilket det har bestämts att konkursen ska fortsätta som offentlig utredning eller genom vilket konkursboets förvaltning har återförts på borgenärerna. 

Offentlig utredning togs i bruk i samband med att konkurslagen trädde i kraft 2004. Varje år övergår man till offentlig utredning i några tiotal konkurser. 2013 skedde det i 92 konkurser och under åren 2014–2017 i genomsnitt i 60 konkurser. Under perioden 1.9.2004–31.12.2017 inleddes sammanlagt 878 offentliga utredningar. Antalet offentliga utredningar som gått ända till slutredovisning före utgången av 2017 var 394, och därtill var 484 offentliga utredningar anhängiga den 31 december 2017. Fram till den dagen hade medel om cirka 6,2 miljoner euro kunnat betalas ut till borgenärerna i offentliga utredningar. Enligt en undersökning för åren 2013–2015 hade de klart vanligaste orsakerna till offentlig utredning en koppling till behov av utredning om ekonomisk brottslighet. Ganska ofta var även möjligheten till återvinning aktuell. 

2.3.1  2.3.1 Utredning av konkursfordringar och tidsfrister för förfarandet

Utredning av konkursfordringar 

Konkursfordringar utreds för närvarande i praktiken i två faser: först i samband med uppgörandet av boförteckningen och senare med vissa undantag vid bevakningsförfarandet. Ett sådant förfarande orsakar sannolikt onödiga kostnader och tidsförlust för både borgenärerna och konkursboet. I synnerhet för utländska borgenärer kan det tvådelade förfarandet också leda till missförstånd, om borgenären antar att en fordran som denna redan en gång anmält blir beaktad i förslaget till utdelningsförteckning. I flera länder inom Europeiska unionen används en skuldutredningsmodell i en enda fas, vilket även motsvarar det system som tagits som utgångspunkt i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 om insolvensförfaranden (nedan EU:s insolvensförordning). 

Vid bedömningen av anmälningsförfarandet för fordringar ska även beaktas att ungefär två tredjedelar av konkurserna förfaller på grund av brist på medel. Boförteckningen har i sig även i konkurser som förfaller en viktig ställning vid utredningen av gäldenärens medel. Uppgörandet av en fullständig boförteckning leder dock delvis till onödigt arbete, eftersom en detaljerad förteckning över borgenärerna inte har någon nämnvärd praktisk betydelse. I konkurser som förfaller är det däremot med avseende på det allmänna intresset och borgenärernas rättigheter viktigt att klarlägga orsakerna till konkursen och gäldenärens verksamhet före konkursen och därmed t.ex. om någon i gäldenärens verksamhet har gjort sig skyldig till brott eller på annat sätt förfarit på ett otillbörligt sätt mot borgenärerna. Därför är det önskvärt att boförvaltaren i synnerhet koncentrerar sin arbetsinsats på att utreda omständigheterna kring gäldenärsutredningen. I konkurser som förfaller är det särskilt viktigt att boförvaltarens arbetsinsats inriktas på ett ändamålsenligt sätt, eftersom boförvaltaren i sådana ofta får arvode enligt ett färre antal arbetstimmar än han eller hon i praktiken har lagt ner. 

På grundval av ovanstående har det i beredningen dels utvärderats hur anmälningsförfarande för fordringar kan förenklas i ett fullständigt konkursförfarande. Dels har det utvärderats om det är ändamålsenligt att lindra kraven på boförteckningen eller på något annat sätt lindra konkursförfarandet i synnerhet med beaktande av konkurser som förfaller. 

I beredningen har det först utvärderats ett alternativ där t.ex. alla borgenärer i överensstämmelse med konkursförfarandet i Norge och Tyskland skulle uppmanas att anmäla sina fordringar till boförvaltaren vid konkursens början. En sådan skuldutredning i en enda fas kan försnabba fullständiga konkursförfaranden. Å andra sidan förfaller de flesta konkurser. I konkurser som förfaller orsakas borgenärerna onödigt arbete, eftersom fordringarna alltid ska anmälas officiellt genast i början av konkursen och inte först när boförteckningen är klar och konkursen konstaterats fortgå. Boförvaltaren måste på samma sätt som nu göra upp en heltäckande boförteckning över gäldenärens alla tillgångar och skulder, även om nyttan med en detaljerad utredning av fordringarna är liten i en konkurs som förfaller. Om boförvaltaren i det här alternativet dessutom ska meddela bevakningsdagen direkt till alla kända borgenärer, skulle detta möjligen innebära en ännu mer arbetskrävande skyldighet att hålla kontakt med en större personkrets än vad nu är fallet. 

I beredningen har det också bedömts ett alternativ där nuläget inte ändras på annat sätt än genom att boförvaltaren oftare än nu åläggs att utan separat bevakning beakta fordringarna på grundval av bokföringen, borgenärernas saldoanmälningar eller någon annan information som bedömts vara tillförlitlig. Boförteckningen ska då tillställas alla borgenärer, och endast de har bevakningsskyldighet som med avseende på uppgifterna i boförteckningen är skyldiga att göra ändringar. Bevakningsdagen ska för okända borgenärer antecknas i registret över konkursärenden. Med avseende på borgenärerna skulle alternativet förenkla det nuvarande förfarandet i det avseendet att det inte behövs någon annan anmälan över huvud taget, om det inte finns något att anmärka på anteckningen i boförteckningen. Med avseende på boförvaltaren kan förfarandet bli något klarare bland annat om antalet bevakningar minskar. Å andra sidan kan skuldutredning vara arbetskrävande i början i synnerhet i sådana konkursbon där det inte finns någon tillförlitlig bokföring. I konkurser som förfaller skulle alternativet inte innebära någon förbättring jämfört med nuläget för vare sig borgenärerna eller boförvaltaren. 

Antalet konkurser som förfaller är ungefär det dubbla jämfört med konkursförfaranden som slutar med att utdelningsförteckningen fastställs. Det är inte ändamålsenligt att ändra lagen så att förfarandet blir enklare endast i fullständiga konkursförfaranden. Det är ändamålsenligt att förenkla förfarandet i synnerhet i sådana konkursbon där medlen inte räcker till ett fullständigt konkursförfarande och där konkursen därmed förfaller.  

Av ovan nämnda skäl föreslås i propositionen en lösningsmodell där förfarandet förenklas för det första genom att kraven på boförteckningens innehåll lindras när det gäller konkursfordringar. Om endast de största fordringarna i fortsättningen skrivs in i boförteckningen, behöver borgenärerna i princip inte alls anmäla sina fordringar innan det är känt att konkursen fortsätter. Då undviker även boförvaltaren en detaljerad skuldutredning i början av konkursen och kan effektivare än tidigare koncentrera sin arbetsinsats framför allt på att utreda gäldenärens förmögenhet och de omständigheter som behövs för gäldenärsutredningen, t.ex. orsakerna till konkursen och gäldenärens verksamhet. Eftersom en gäldenärsutredning alltid ska göras upp också i fortsättningen och eftersom minimiinnehållet i boförteckningen med undantag för förteckningen över borgenärer förblir oförändrat, skulle alternativet inte försämra möjligheterna att bedöma behovet av förutsättningarna för att konkursen ska förfalla eller av en eventuell offentlig utredning. Borgenärernas rätt att delta i ett förfarande där konkursen förfaller kvarstår oförändrad, eftersom framställningen om att konkursen ska förfalla även nu sänds för utlåtande endast till de största borgenärerna. Om det är känt att det finns medel i konkursboet så att förfarandet kan fortsätta, är det ofta nödvändigt att redan i boförteckningen göra upp en förteckning över gäldenärens alla skulder. I fortgående konkurser ska boförvaltaren även i fortsättningen lämna en anmälan om konkursbevakning till de borgenärer som har lämnat sina kontaktuppgifter till boförvaltaren eller annars är kända av boförvaltaren. 

Samtidigt kan även bedömas eventuella behov av ändringar i lagstiftningen om beaktande av fordringar utan bevakning. Även om möjligheten att beakta fordringar med klara grunder och klar omfattning utan bevakning redan nu är omfattande, använder boförvaltare den i mycket varierande grad. Det vore önskvärt att möjligheten skulle användas oftare än vad nu är fallet. På så vis skulle konkursförfarandet kunna förenklas förutom för konsumentborgenärer även för andra borgenärer. Å andra sidan ska boförvaltarnas ansvar inte utökas oskäligt, i synnerhet med beaktande av att det på det sätt som beskrivs ovan föreslås att skuldutredningen i början av konkursförfarandet ska begränsas väsentligt. Inte heller en sådan lösning kan anses vara ändamålsenlig att möjligheten att beakta klara obevakade fordringar helt och hållet skulle ändras till en skyldighet. Däremot kan ett balanserat alternativ med avseende på olika parter anses vara att den nuvarande möjligheten ändras till en skyldighet, när ett stort antal borgenärer har klara fordringar som hänför sig till samma grund eller till en grund av samma slag. Boförvaltaren kan även i fortsättningen t.ex. i en dagstidning meddela att sådana fordringar beaktas istället för genom särskilda meddelanden. Det är motiverat att sådana fordringar som det uppenbarligen inte kan väntas någon utdelning för lämnas utanför skyldigheten. 

Det är ändamålsenligt att även en fordran som anmälts i förtid, dvs. innan bevakningsdagen bestämts, förutom en bevakad fordran och en fordran som boförvaltaren anmält på eget initiativ, ska berättiga till utdelning. I praktiken har fordringar som bevakats i förtid redan nu beaktats i förslaget till utdelningsförteckning, men för tydlighetens skull ska bestämmelser om saken tas in i lag. 

Bestämmelser om tidsfrister för färdigställande av boförteckningen och gäldenärsutredningen 

Även om det föreslås att kraven på boförteckningens innehåll ska lindras, finns det inga skäl att förkorta den två månader långa tidsfristen för färdigställande av boförteckningen och gäldenärsutredningen. Detta beror på att det inte föreslås några inskränkningar i kraven på innehållet i gäldenärsutredningen. Dessutom ska det beaktas att möjligheten att förlänga tidsfristen, som är avsedd att vara ett undantag, i praktiken har blivit huvudregel och därför finns det i stället för tidsfristens längd skäl att snarare granska orsakerna till att uppgörandet av boförteckningen dragit ut på tiden och vid behov bedöma möjligheterna till en effektivisering av bestämmelserna om beviljande av förlängning. 

I många fall är det en giltig orsak med avseende på boförvaltningen som lett till dröjsmålet, t.ex. att gäldenären håller sig undan, och därför kan förlängningsmöjligheten inte strykas helt. Däremot har det förekommit fall där det inte har framgått något särskilt skäl till dröjsmålet. I praktiken är väntan på att bokföringen ska bli färdig en av de största orsakerna till dröjsmål. Eftersom det föreslås att kraven på innehållet i boförteckningen ska lindras på det sätt som beskrivs ovan är målet att boförteckningen så ofta som möjligt ska kunna göras upp utan att utredningen av skulder är orsaken till väntan på att bokföringen ska bli färdig. I 9 kap. 3 § 1 mom. i konkurslagen föreskrivs om möjligheten att inte göra någon redovisning bland annat därför att det inte kan anses motiverat att slutföra bokföringen och upprätta bokslut därför att boets tillgångar är obetydliga eller av någon annan orsak. Om uppgörandet av boförteckning inte längre skulle kräva en noggrann utredning av skulderna, skulle denna möjlighet kunna användas oftare i konkurser som förfaller, förutsatt att det inte finns andra behov av utredning i gäldenärens verksamhet. I ett konkursbo som bedömts fortgå ska bokföringen slutföras. 

Förlängningar beviljas för närvarande av domstolar, men deras verkliga möjligheter att övervaka att grunderna för förlängning är befogade och hur konkursförfarandet framskrider är mycket begränsade. Förlängningar söks och beviljas ganska rutinmässigt. Det kan ifrågasättas om det är ändamålsenligt att formellt hålla kvar förlängningen som ett beslutsfattande som bygger på begäran och beslut och som inte i någon större utsträckning övervakas i praktiken. Ett system som bygger på boförvaltarens kritiska självvärdering och egna motiverade anmälan kan ses som effektivare med avseende på en utveckling av verksamhetskulturen. Övervakningen av boförvaltarens verksamhet hör även i detta avseende naturligare till konkursombudsmannens än domstolens uppgifter. Konkursombudsmannen har bättre förutsättningar att bedöma när orsaken till dröjsmålet med boförteckningen är befogad och när det snarare beror på boförvaltaren. I beredningen har det bedömts att en anteckning av boförvaltaren om orsakerna till dröjsmålet med boförteckningen och gäldenärsutredningen samt uppskattad dag för när de blir färdiga i konkursombudsmannens ärendehanteringssystem Kosti skulle bidra till ett effektivt förfarande samt gynna uppföljningen och insynen. Detta förutsätter att tidsfristen för slutförandet av boförteckningen övervakas i konkursombudsmannens byrå och att åtgärder vidtas om den inte har blivit färdig inom två månader och det inte har framförts någon godtagbar orsak till dröjsmålet eller om boförvaltaren när tidsfristen överskrids bedömer att slutförandet har tagit onödigt lång tid. Boförvaltaren ska göra en anmälan med samma innehåll även till domstolen, eftersom även domstolen måste kunna följa hur konkursärendena framskrider. Eftersom anmälningarna har samma innehåll föranleder dessa båda inte i någon nämnvärd utsträckning mer arbete för boförvaltarna. 

Det finns inga skäl att slopa huvudregeln om en två månaders tidsfrist. Målet för ett snabbt konkursförfarande och den tidsmässiga bundenheten vid fastställandet av boförteckningen för vissa tvångsmedel som riktas mot gäldenären och begränsningarna i handlingsbehörighet förutsätter en klar tidsfrist som det krävs särskilda grunder att avvika ifrån. 

Den föreslagna ändringen förbättrar även borgenärernas tillgång till information. Tidsfristen för boförteckningen finns inte i de uppgifter som enligt 4 § i lagen om konkurs- och företagssaneringsregistret (137/2004) ska föras in i konkurs- och företagssaneringsregistret och informationen framgår för närvarande inte heller av ärendehanteringssystemet för konkurs-och företagssaneringsärenden (Kosti). Däremot kan boförvaltarna redan nu i allmänhet föra in tidsfristen för gäldenärsutredningen, som vanligen blir färdig samtidigt som boförteckningen, i Kosti. I fortsättningen ser borgenärerna förutom tidsfristerna även motiveringen till en eventuell överskridning av tidsfristen på två månader i Kosti. Borgenärer som inte har tillgång till Kosti kan på samma sätt som nu höra sig för om saken hos boförvaltaren. 

Bestämmelser om tidsfrister för framställning om att konkursen ska förfalla och bevakning 

När boförteckningen och gäldenärsutredningen är klara går man beroende på fall vidare i konkursförfarandet antingen till beredning av en framställning om att konkursen ska förfalla eller till ordnande av bevakning. 

En framställning om att konkursen ska förfalla ska enligt lagen göras utan ogrundat dröjsmål sedan det har framgått att det finns grund för detta, dock inte förrän boförteckningen och gäldenärsutredningen blivit klara. Tidsfristen har därmed en relativt öppen formulering. Exempelvis en pågående förundersökning eller rättegång eller utredning av egendomens realiseringsvärde kan i många fall med fog försena framställningen om att konkursen ska förfalla. Däremot har det i praktiken förekommit fall där tiden mellan det att förfarandet inletts och konkursen förfallit har varit mycket lång även om det inte funnits någon särskild orsak till detta. I en utredning som gjordes i slutet av 2016 i konkursombudsmannens byrå framgick att ungefär tio procent av alla anhängiga konkursförfaranden var sådana som varit anhängiga över ett år, där ingen bevakningsdag hade bestämts, ingen övergång till offentlig utredning hade skett och ingen framställning om att konkursen ska förfalla hade gjorts. Detta kan betraktas som en ganska betydande andel. 

I utredningen framgick att en av de största orsakerna till dröjsmål var en anhängig straffprocess där konkursboet var målsägande. Boförvaltaren har sedan konkursen förfallit inte längre någon talan för borgenärerna i ett ärende som gäller gäldenärens brott. Av orsaker som hänför sig till förandet av talan kan det vara befogat att boförvaltaren inte gör framställningen om att konkursen ska förfalla utan företräder borgenärskollektivet i straffprocessen, om medel som utökar utdelningen är att vänta till boet från ett skadeståndsärende som behandlas i samband med den, dvs. om det inte är fråga om en straffprocess enbart i ett allmänt intresse. Däremot framgick det i utredningen ett tiotal fall där det inte ens vid förfrågan har uppgetts någon särskild orsak till att förfarandet dragit ut på tiden eller där den angivna orsaken inte har förefallit befogad med avseende på konkursförfarandets ändamål. I vissa fall har boförvaltarna t.ex. under en ganska lång tid fortsatt att driva in konkursboets fordringar genom utsökning, även om detta har visat sig resultatlöst. I utredningen framgick också att boförvaltarna endast i ett fåtal fall har gått ut med sådan information som avses i rekommendation 14/2005 från delegationen för konkursärenden om att framställningen om att konkursen ska förfalla skjuts upp. 

I beredningen har utifrån observationer bedömts olika alternativ för att effektivisera processen efter att boförteckningen och gäldenärsutredningen blivit färdiga. Det har ansetts vara primärt att hitta en sådan lösning där bestämmelserna om framställningen om att konkursen ska förfalla och bestämmandet av bevakningsdag behandlas på samma sätt. Tidpunkten för bestämmande av bevakningsdag är även nu kopplad till en framställning om att konkursen ska förfalla på så vis att en bevakningsdag ska bestämmas utan ogrundat dröjsmål om det inte har gjorts någon framställning sedan boförteckningen blivit klar. 

Att boförvaltaren ger borgenärerna en möjlighet att komma med ett utlåtande om förutsättningarna för att konkursen ska förfalla har fortfarande ansetts nödvändigt. Då har borgenärerna också möjlighet att meddela att de åtar sig att svara för konkurskostnaderna. Även om det i synnerhet sedan offentlig utredning infördes i sig blivit ganska sällsynt att borgenärerna åtar sig att svara för kostnaderna, bör de fortfarande ges denna rätt. En borgenär kan t.ex. ha en annan uppfattning om värdet på gäldenärens egendom eller beloppet av de medel som kommer till boet via en rättegång. I vissa situationer ska boförvaltaren fortfarande särskilt fråga borgenärerna om de åtar sig att svara för konkurskostnaderna. En sådan orsak kan finnas t.ex. när boförvaltaren känner till att någon av borgenärerna har en annan uppfattning om hur medlen räcker till. 

Därmed måste en lösningsmodell för konkursens förfallande sökas genom att fokus snarare läggas på tidsfristerna och möjligheterna att följa dem än på att gallra bland de ovan nämnda förfarandeskedena. I beredningen har det bedömts ett alternativ där boförvaltaren alltid inom en viss kortare tidsfrist, t.ex. en månad, sedan boförteckningen och gäldenärsutredningen blivit klara antingen ska göra en framställning om att konkursen ska förfalla eller bestämma en bevakningsdag. Sådana bestämmelser skulle förhindra att förfarandet stannar upp i det aktuella skedet och alltid erbjuda parterna snabb och klar information om det sannolika vägvalet i konkursförfarandet. Däremot finns det ofta ett sakligt skäl till dröjsmålet med framställningen om att konkursen ska förfalla och sådana skäl kan inte undanröjas genom en absolut tidsfrist. Tvärtom kan en absolut tidsfrist skapa en press på boförvaltaren att antingen skyndsamt bereda en framställning om att konkursen ska förfalla eller i onödan bestämma en bevakningsdag för säkerhets skull i många sådana fall där det verkar relativt sannolikt att det inte kommer att göras någon framställning om att den ska förfalla. Eftersom ett övergripande mål i propositionen är att utredningen av konkursförfaranden och fordringar ska bli effektivare, kan nämnda alternativ inte anses vara tillfredsställande. 

I beredningen har en liknande kombination av föreskriven tidsfrist och boförvaltarens eget dröjsmålsmeddelande ansetts bättre än vad som anges ovan i samband med bestämmelserna om tidsfristen för boförteckningen och gäldenärsutredningen. Genom att ha en huvudregel med en tidsfrist på en månad kan betydelsen av ett snabbt konkursförfarande betonas även i detta skede av förfarandet. Å andra sidan har boförvaltaren möjlighet att utan något besvärligt förfarande meddela dröjsmålet till ärendehanteringssystemet för konkurs- och företagssaneringsärenden (Kosti) vilket innebär att konkursombudsmannens möjligheter att övervaka hur förfarandena går vidare skulle bli bättre. 

Till skillnad från i fallet med boförteckning och gäldenärsutredning är det inte meningsfullt att förutsätta att det uppskattade datumet för en framställning om att konkursen ska förfalla ska föras in i registret. Detsamma gäller det uppskattade datumet för bestämmandet av bevakningsdag. Det kan anses vara tillräckligt att meddela orsaken till dröjsmålet. Att registrera orsaken så att konkursombudsmannen och parterna kan se den skulle öka insynen i förfarandet och bidra till en verksamhetskultur där konkursförfarandet drar ut på tiden endast i grundade fall. 

Utsatt dag för förslaget till utdelningsförteckning 

Enligt 13 kap. 2 § i den gällande konkurslagen ska boförvaltaren ha förslaget till utdelningsförteckning klart inom två månader efter bevakningsdagen eller, om konkursboet är omfattande, inom fyra månader efter bevakningsdagen. Domstolen kan på begäran av boförvaltaren förlänga denna tid av särskilda skäl. I förslaget till utdelningsförteckning antecknas de uppgifter om fordringar som avses i 13 kap. 1 §, inklusive boförvaltarens eventuella bestridanden. 

De nuvarande tidsfristerna har ansetts vara onödigt långa. I praktiken bereder boförvaltaren vanligen förslaget till utdelningsförteckning allteftersom det kommer bevakningar. I propositionen föreslås dessutom att en fordringsanmälan som gjorts innan bevakningsdagen bestämts ska beaktas som bevakning, om den uppfyller kraven på bevakning. Boförvaltaren ska också oftare än vad nu är fallet på eget initiativ beakta en obevakad fordran. Att kontrollera och komplettera bevakningar samt boförvaltarens bedömning av att göra ett bestridande förutsätter vanligen inte en sådan tidsfrist på två eller fyra månader som avses i den gällande tidsfristbestämmelsen. I beredningen har det ansetts att tidsfristerna skulle kunna halveras. Däremot är det motiverat att hålla kvar möjligheten att domstolen av särskilda skäl kan förlänga tidsfristen. 

2.3.2  2.3.2 Delgivningar och ärendehanteringssystemet för konkurs- och företagssaneringsärenden

I lagen finns inga bestämmelser om användningen och rättsverkningarna av ärendehanteringssystemet för konkurs- och företagssaneringsärenden Kosti. Konkursombudsmannen har rekommenderat att Kosti används och ansett att användningen av systemet ingår i god boförvaltningssed. I praktiken använder alla boförvaltare Kosti på något sätt, men tillvägagångssätten varierar. 

En fråga som aktualiserats är om en boförvaltare är skyldig att använda Kosti. Kosti innehåller också personuppgifter och därmed ska bestämmelser om systemet utfärdas genom lag. 

Av dessa orsaker är det befogat att för det första i lag ta in bestämmelser om Kosti, åtkomsträttigheter till systemet, uppgifter och handlingar som ska lagras samt tillgången till dem. På grund av den osäkerhet som förekommit i praktiken finns det skäl att i lagen även ta in hänvisningsbestämmelser som gäller offentlighet för de uppgifter som förts in i systemet och överlåtelse av uppgifterna samt en bestämmelse om radering av uppgifter. Det är ändamålsenligt att ovan nämnda bestämmelser fås att även gälla företagssaneringsförfarandet. En egen lag stiftas om ärendehanteringssystemet.  

För det andra finns det skäl att i konkurslagens bestämmelse om delgivningssätt ta in en uttrycklig möjlighet till delgivning med hjälp av Kosti till borgenärer som har tillgång till systemet. Även om alla borgenärer av tekniska skäl eller skäl som hänför sig till stark autentisering inte kan ges rätt att använda Kosti, skulle det inte uppstår några oklarheter, eftersom boförvaltaren alltid vet vilka han eller hon gett åtkomsträtt till Kosti i det aktuella ärendet. En borgenär till vilken sådan delgivning som förutsätts i lagen inte kan göras via Kosti ska den givetvis lämnas med hjälp av något annat delgivningssätt. Det här är fallet exempelvis med utländska borgenärer. Kosti är även annars dåligt anpassat för information till utländska borgenärer om sådana uppgifter som förutsätts i EU:s insolvensförordning, dvs. när konkursen börjar och bevakningsdagen för fordran, eftersom dessa anmälningar enligt artikel 54 i förordningen ska göras med hjälp av ett standardformulär. 

En annan fråga är att borgenären också kan se sådana uppgifter i Kosti som boförvaltaren inte annars sänder åtminstone till alla borgenärer. Detta gäller t.ex. den anteckning som föreslås i propositionen om tidpunkten för när boförteckningen och gäldenärsutredningen är klara när det inte är möjligt att göra dem klara inom utsatt tid. Om en borgenär som inte har åtkomsträtt till Kosti vill ha sådan information om konkursförfarandets förlopp, kan han eller hon höra sig för om saken direkt hos boförvaltaren. 

Det är dessutom ändamålsenligt att även möjliggöra användningen av andra elektroniska system, förutsatt att den mottagare som använder systemet har godkänt detta. Till exempel advokatbyråer använder kanske sina egna system i förvaltningen av konkursbon och förmedlingen av handlingar. Eftersom delgivningen även annars med hjälp av en elektronisk dataöverföringsmetod får sändas till den adress som borgenären eller gäldenären har uppgett, finns det ingen grund för att inte godkänna delgivning via ett annat elektroniskt system så länge mottagaren har tillgång till systemet och har godkänt dess användning.  

Risken för att en handling som sparats i Kosti eller något annat system inte upptäcks av mottagaren därför att han eller hon inte kontinuerligt följer systemet kan betydligt minskas med hjälp av bestämmelser om att boförvaltaren ska meddela mottagaren per e-post att handlingen sparats, om inte något annat avtalas. I Kosti finns redan nu en funktion som möjliggör sändning av ett e-postmeddelande och som enligt planerna kommer att automatiseras i arbetet med att utveckla Kosti. 

När det gäller delgivningar kan också antas att genom att delgivning till en adress som finns i handelsregistret tillåts kan möjligheterna att nå i synnerhet utländska företag främjas. 

I företagssaneringslagen är det i det här sammanhanget motiverat att göra motsvarande ändringar gällande delgivningar som i konkurslagen. 

2.3.3  2.3.3 Miljöansvar vid konkurs

Utgångspunkter 

Rättsläget i gränssnittet mellan miljörätt och konkursrätt är oklart. Under de senaste åren har det inletts flera ekonomiskt betydande konkurser där det har varit nödvändigt att utreda konkursboets ansvar för miljöförstöring och avfall som uppstått i gäldenärens verksamhet. Med tanke på motsvarande framtida fall finns därmed ett klart behov av att klargöra rättsläget. För behovet av lagstiftning talar också det att frågor som gäller konkursbons miljöansvar har stor betydelse både för parterna i ett konkursförfarande och för samhället. När det gäller förutsägbarhet och rättssäkerhet kan det inte anses tillräckligt att förlita sig på enstaka rättsfall inom miljölagstiftningens område och eventuella analogiska tolkningar av dem. Det är inte heller tillräckligt att konkreta fall kan avgöras genom att det tillgrips specifika undantagsarrangemang, som avtal mellan det allmänna och konkursboet eller offentliga utredningar som finansieras med tilläggsbudget. En viss nackdel kan också anses vara att det i stor utsträckning är det allmänna som i konkurssituationer bär ansvaret för miljösäkerheten i avsaknad av en faktisk ansvarig, även om en sådan skulle gynna konkursboets borgenärer. 

När det gäller utvecklingen av det problemområde som gäller företagens insolvens och skötseln av miljöansvar kan det allmänt konstateras att de primära lösningarna inte är exekutionsrättsliga. Innehållet i miljölagstiftningen, övervakningen av att den iakttas, miljösäkerheter, försäkringar, fonder som inrättats i händelse av miljöskador och straffrättsliga ansvarssystem har stor betydelse. I samband med översynen av konkurslagen kan t.ex. eventuella revideringsbehov i anknytning till den materiella miljölagstiftningen eller aspekter på förebyggande av insolvens eller miljöskador inte bedömas, utan det ska framför allt granskas hur rättsläget kan göras klarare när det gäller kostnadsansvar till följd av handlingsskyldigheter och miljölagstiftningen. 

Vid granskningen av lösningsmöjligheter med stöd av ny lagstiftning ska det beaktas att lösningen är ekonomiskt betydande för de olika parterna och beroende på slutresultatet förbättrar eller försämrar deras ställning. Så är fallet speciellt när det gäller konkursbon där det finns medel. Lösningen inverkar även på om en konkurs förfaller eller fortsätter. Den kan också ha inverkan på hur stor drivfjäder t.ex. avtalspartner till ännu aktiva företag och, sedan konkursen börjat, konkursboets övriga aktörer har att se till att skyldigheterna enligt miljölagstiftningen iakttas. 

Granskningen delas här in i två delar. Först granskas en situation där konkursboet inte väljer att fortsätta gäldenärens rörelse. Till slut bedöms de i praktiken relativt sällsynta fall, där konkursboet beslutar att fortsätta gäldenärens rörelse. 

Lösningsalternativ och en utvärdering av dem (konkursbon som inte fortsätter gäldenärens rörelse) 

En lösningsmodell kan för det första sökas i förhållande till frågan i vilken ställning kostnadsersättningsansvar till följd av miljölagstiftningen ska ställas. De huvudsakliga alternativen till denna del är att fastställa fordran som bygger på offentligrättsligt miljöansvar som massaskuld eller konkursfordran. Om fordran karaktäriseras som konkursfordran, ska det ytterligare bedömas om det är fråga om en vanlig fordran utan förmånsrätt eller om fordran ska beviljas något slags förmånsrätt i förhållande till de övriga konkursfordringarna. Som underalternativ för förmånsrätten kan den allmänna förmånsrätten granskas i förhållande till hela boets nettoförmögenhet eller att miljöfordringar ges en särskild förmånsrätt som ska gälla endast egendomsposten för dem, t.ex. en fastighet som rengjorts på initiativ av det allmänna. När det gäller den allmänna eller objektspecifika förmånsrätten ska det också bedömas om det åsidosätter även en pantborgenär. 

Därefter ska det granskas till vilka delar en viss enskild lösningsmodell eller en kombination av lösningsmodeller ska gälla offentligrättsligt miljöansvar, dvs. om dess tillämpningsområde bör begränsas t.ex. på grundval av området för den materiella miljölagstiftningen, arten av åtgärder som föranleder kostnader, den ansvarsgrundande ställningen eller någon annan omständighet. Till dessa delar ska det beaktas att det finns ett mycket stort antal bestämmelser som gäller offentligrättsligt miljöansvar och även de ansvariga definieras olika. Utmärkande för miljölagstiftningen är också en mycket snabb förändring, och därför kan en kasuistiskt definierad lösningsmodell inte anses önskvärd. 

En massaskuldsställning skulle maximalt trygga möjligheten att få betalning för offentligrättsliga miljöfordringar och således kunna främja fullgörandet av miljörättsliga skyldigheter. Tack var den kan ett konkursbo effektivare än för närvarande förpliktas att själv vidta åtgärder, vid behov vid vite. Å andra sidan ska det beaktas att om kretsen av massaskulder utvidgas betydligt, är följden förutom att konkurser förfaller oftare än tidigare på grund av bristen på medel även att fler konkursbon än tidigare inte kan svara ens för sina egna skyldigheter, vilket i sista hand kan leda till konkursboets konkurs. Då förblir konkursboet och dess miljöansvar outrett. Även borgenärernas möjligheter att få betalning kan oskäligt försämras. Detta gäller inte enbart borgenärer för konkursfordringar, utan även borgenärer för massaskulder som boets medel inte nödvändigtvis längre räcker till full betalning åt. 

Därför bör inställningen vara återhållsam till att fordringar som grundar sig på ett miljöansvar skulle beviljas allmän massaskuldsställning. 

En lösning som i princip är befogad med tanke på jämlikheten mellan borgenärerna skulle vara att hela det miljöansvar, för vilket den rättsliga grunden uppstått innan konkursen började, får ställningen som vanliga konkursfordringar utan förmånsrätt, t.ex. på samma sätt som skattefordringar. I praktiken är lösningen dock svår att motivera med tanke på miljöansvarslagstiftningen och skulle försämra kommunens eller statens ställning i synnerhet i situationer där de, t.ex. genom att göra värdet på en fastighet med negativt värde som hör till boet positivt, skulle använda offentliga medel till förmån för andra borgenärer. Det är i sista hand det allmänna som i varje fall kan tvingas ingripa i allvarliga risksituationer som hotar miljön eller hälsan. I detta avseende kan det allmänna som är borgenär för miljöfordringar inte direkt jämställas med de flesta andra borgenärer som senast när konkursen inleds upphör såväl med att investera medel i det insolventa bolaget som även med andra rättsliga åtgärder som gäller bolaget. Att ge alla miljöansvar ställningen som konkursfordran utan förmånsrätt skulle troligen inte heller sporra konkursboet till att vidta åtgärder för att begränsa ytterligare skador. 

Av dessa skäl måste inställningen vara återhållsam till att fordringar som grundar sig på ett miljöansvar i alla avseenden skulle lämnas i ställningen som konkursfordran. 

Nedan bedöms en lösningsmodell som grundar sig på en allmän förmånsrätt. Att bevilja allmän förmånsrätt för alla typer av miljöansvar skulle med tanke på kontinuiteten i konkursförfaranden vara ett fördelaktigare alternativ än en allmän massaskuldsställning, men å andra sidan skulle det vad gäller fördelarna med massaskuldsställningen inte innebära några möjligheter att förplikta konkursboet att vidta vissa åtgärder. Utifrån jämlikheten mellan borgenärerna finns det samma slags nackdelar med en allmän förmånsrätt som konstaterades i samband med massaskuldsställningen. Å ena sidan kan det anses befogat att borgenärerna inte ska kunna dra nytta av om miljörättsliga skyldigheter har försummats i gäldenärsbolagets verksamhet och motsvarande minskning inte har skett i dess förmögenhet. Å andra sidan kan motsvarande argument ges för vilken som helst försummelse av offentligrättsliga skyldigheter, t.ex. skatteskulder. I samband med att bestämmelserna om förmånsrätt reviderades på 1990-talet ville man betona principen om borgenärernas jämlikhet och slopade allmän förmånsrätt för både offentliga borgenärer och andra borgenärer, med undantag för underhållsbidrag till barn. Allmän förmånsrätt ansågs vara motiverad endast om den har betydelse för medborgarnas grundtrygghet eller övriga väsentliga ekonomiska intressen (RP 181/1992, s. 12 och 17). Miljörelaterade frågor dryftades inte i samband med beredningen. I och för sig avviker de från de övriga rent ekonomiska frågorna, eftersom även det allmänna intresset är av betydelse för dem. De miljörelaterade specialfrågorna, t.ex. konkursboets handlingsskyldighet, kan dock inte lösas genom bestämmelser om förmånsrätt. 

Därmed skulle en lösningsmodell som är baserad på förmånsrätt innebära en försämring av de övriga borgenärernas ställning utan att fullgörandet av miljöansvaret samtidigt skulle främjas på något betydande sätt i konkursbon. Således kan inte heller en allmän förmånsrättsställning anses vara en tillfredsställande lösning. 

Nästa fråga är om det allmänna borde få tillbaka de miljökostnader som satsats på en viss egendomspost, eller åtminstone värdeökningen för dem, från den aktuella egendomspostens försäljningspris genast efter försäljnings- och verkställighetskostnaderna före alla andra borgenärer. Ett sådant alternativ kan med tanke på de olika parterna anses vara mera balanserat än en allmän förmånsrätt eller massaskuldsställning. Det kan anses motiverat även i förhållande till pantborgenärer, eftersom inte heller de utan grund bör kunna gynnas av sanerings- eller andra åtgärder som vidtagits av det allmänna. Å andra sidan ska det beaktas att ju mera omfattande rätt som åsidosätter pantborgenärers rätt det föreskrivs om desto högre nivå kan finansieringens pris och säkerhetsanspråket stiga till. Således måste möjligheterna att begränsa lösningsmodellen, t.ex. till en viss typ av miljöskador, granskas nedan. Det har också betydelse om en eventuell objektspecifik rätt till ersättning för kostnader ska begränsas så att den gäller det totala beloppet av miljökostnader som orsakats det allmänna eller endast den värdeökning på egendomen som de lett till. 

Å andra sidan skulle den sistnämnda lösningsmodellen oberoende av tillämpningsområdets omfattning ensam bli ganska otillräcklig i sådana situationer där egendomens värde även efter de betydande kostnader som använts till att sanera en nedsmutsad egendomspost eller förhindra tilläggsskador är obetydlig eller negativ eller där egendomen inte kan realiseras. Det bör också fästas uppmärksamhet vid situationer där en miljöskada som redan uppstått riskerar att snabbt bli allvarlig. Konkursboets intresse att vidta de åtgärder som miljömyndigheten förutsätter kan då bli litet, om kostnaderna för åtgärderna får ställningen som konkursfordran, när de vidtas av det allmänna. 

Valet mellan lösningsalternativen och möjligheter att kombinera dem 

Såsom framgår av bedömningen ovan skulle båda lösningsalternativen, kategoriskt genomförda, vara otillfredsställande ur någon synvinkel. En patentlösning skulle i sig göra lagstiftningen klarare, vilket är det centrala målet i propositionen. Enbart målet att skapa klarhet kan dock inte berättiga en överbetoning eller ett åsidosättande av en enskild part eller ett enskilt intresse med avseende på de övriga. Sålunda granskas det nedan om massaskuldsställningen, ställningen som konkursfordran utan förmånsrätt och objektspecifik förmånsrätt kan kombineras till en lösningsmodell som skulle tjäna de praktiska behoven och uppnå en acceptabel balans mellan olika intressen och samtidigt målet med tillräcklig klarhet Granskningen gäller endast konkursbon som inte fortsätter gäldenärens rörelse. Ansvaret för konkursbon som fortsätter rörelsen behandlas nedan. 

I beredningen har det ansetts ändamålsenligt att det med tanke på situationer som kräver brådskande åtgärder skapas en begränsad massaskuldsställning för vissa nödvändiga miljöåtgärder. Begränsningen svarar samtidigt på den allmännare frågan till vilka delar konkursboet ska vara skyldigt att vidta de åtgärder som avses i miljölagstiftningen. Konkursboets handlingsskyldighet skulle nämligen förbli nominell, om inte ett motsvarande kostnadsersättningsansvar uttryckligen skulle vara en massaskuld som är på konkursboets ansvar. Å andra sidan skulle begränsningen göra det möjligt att ge många miljökostnader ställningen som vanlig konkursfordran utan att tvingande miljöaspekter kan anses ha blivit åsidosatta. 

Konkursboets handlingsskyldighet och ansvarens därpå följande ställning som massaskuld behövs i synnerhet i fall där det är nödvändigt att utan dröjsmål vidta åtgärder för att förhindra eller begränsa skador. En sådan begränsning skulle utesluta t.ex. restaureringsåtgärder framför allt i syfte att höja en fastighets eller någon annan egendoms försäljningsvärde. Begränsningen kan definieras med hjälp av tre kumulativa förutsättningar 1) åtgärderna ska vara nödvändiga, 2) för att förebygga eller begränsa miljöförorening eller betydande skadliga förändringar i miljön, 3) om föroreningen eller de skadliga förändringarna medför eller hotar att medföra en allvarlig risk eller allvarlig olägenhet för hälsan eller miljön. 

Arrangemanget ska i princip gälla samtliga situationer som omfattas av offentligrättsligt miljöansvar. Det skulle nämligen vara mycket svårt att kategorisera eller prioritera olika situationer enligt deras förmodade skadepotential och skadlighet om det enda kriteriet för kategoriseringen är vilken lagstiftning ansvaret grundar sig på. I princip kan vilket slags miljöskada som helst inbegripa sådana konkreta enskilda fall där det är nödvändigt att vidta åtgärder för att förhindra eller begränsa allvarliga skador eller ett hot om sådana. Myndigheten skulle givetvis med stöd av den tillämpliga substanslagstiftningen antingen själv ha behörighet att vidta dessa nödvändiga åtgärder och driva in kostnaderna hos den egentliga ansvariga parten eller behörighet att ålägga en verksamhetsutövare, innehavare eller någon annan ansvarig part att vidta åtgärderna. I sista hand är det beroende av prövning av bevisningen om och till vilka delar åtgärderna har varit nödvändiga för att förhindra eller begränsa de skador som definieras i bestämmelsen. Ansvar som undantas från kriteriet får ställningen som konkursfordran utan förmånsrätt, om inte den rättsliga grunden för ansvaret har uppkommit först sedan konkursen började. 

Även rätten att få ersättning från försäljningspriset på den egendom som miljökostnaderna gäller kan begränsas på motsvarande sätt. Detta skulle minska t.ex. skadliga verkningar för tillgången och priset på finansiering med avseende på ett alternativ där alla slags kostnader som bygger på miljöansvar får den bästa förmånsrätten till pantföremålet. Däremot skulle det allmännas möjligheter att få betalning inte heller på grund av begränsningen bli oskäligt dåliga, eftersom det allmänna i praktiken ofta kan vidta endast nödvändiga åtgärder. Om en fastighet eller något annat föremål som är föremål för sanering eller andra miljöåtgärder inte är säkerhet, behövs det inte en separat bestämmelse om rätten till kostnadsersättning. Då ska konkursboet nämligen som en del av normal boförvaltning sträva efter att realisera objektet och i första hand använda eventuella medel från realiseringen till att täcka sina massaskulder. Däremot behövs en förtydligande bestämmelse i den händelse att konkursboet inte kan svara för sina miljörättsliga förpliktelser. Då ska det allmänna ha samma rätt till ersättning från den pantsatta egendomens försäljningspris som konkursboet. 

När det gäller avfall och kemikalier som bygger på innehavaransvar har en begränsning av massaskuldsställningen och rätten till kostnadsersättning från den pantsatta egendomens försäljningspris på ovan nämnda sätt inte ensamt betraktats som en tillfredsställande lösning. Avfallet skulle oftast inte omfattas av massaskuldsbestämmelsen som begränsats till de mest akuta tillbuden. Då skulle avfallet bli kvar på fastigheten, och konkursboet skulle i praktiken ha intresse av att sörja för avfallshanteringsansvaret endast när det bedömer det förnuftigt på grund av strävanden att realisera fastigheten. Samma slags aspekter gäller i hög grad även kemikalier. I synnerhet när det gäller avfall är det också mycket svårt att i konkursboets ställe hitta en annan ansvarig part i en sådan situation där det inte finns någon separat fastighetsägare. I avfallslagen föreskrivs t.ex. inte något allmänt avfallshanteringsansvar i sista hand för det allmänna, men kommunen svarar i sista hand för nedskräpning. I viss mån inkonsekvent skulle det också kunna anses vara om konkursboet samtidigt kan realisera försäljningsdugligt avfall och fritt undandra sig ansvaret för annat avfall. 

Att bevilja en allmän massaskuldsställning för allt avfall och alla kemikalier skulle däremot innebära en risk för att inget sådant konkursbo skulle bli färdigt utrett där en tillhörande fastighet har stora mängder avfall eller kemikalier. Följden skulle vara antingen att konkursen förfaller när det uppdagas att boet sedan nämnda ansvar har fullgjorts inte har tillräckliga medel för utdelning till borgenärerna, eller konkurs för konkursboet, vilket var fallet i det s.k. Ekoport-fallet som anknöt till avgörandet HFD 2017:53 (konkursboets konkurs förföll genom ett lagakraftvunnet beslut av den 15 augusti 2017 i Helsingfors tingsrätts mål K 17/23128). 

Därmed bör lagstiftningslösningen på ett eller annat sätt representera en mellanliggande ståndpunkt, där kravet på en jämlik behandling av borgenärerna beaktas. Lösningen bör vara allmänt godtagbar. För att hitta en balanserad gränsdragning kan en allmän utgångspunkt i fråga om avfall och kemikalier även anses vara att grunderna för konkursboets ansvar är desto mer vägande ju klarare det är fråga om farligt avfall och farliga kemikalier. Å andra sidan skulle avsaknaden av ansvar för konkursboet lättare kunna motiveras om det inte är fråga om farligt eller särskilt skadligt avfall. Lösningen skulle bli klarare om en sådan gränsdragning görs med hjälp av definitionerna på farliga avfall och farliga kemikalier i avfallslagen och kemikaliesäkerhetslagen. Då svarar konkursboet alltid som massaskuld för farligt avfall och farliga kemikalier, medan åter för annat avfall och andra kemikalier endast till de delar de i undantagsfall ger upphov till eller riskerar ge upphov till allvarlig fara eller allvarlig skada för hälsan eller miljön enligt begränsningen ovan. Det är ändamålsenligt att sprängämnen som avses i kemikaliesäkerhetslagen ges samma ställning som de farliga kemikalier som avses i lag. 

Eftersom det till nämnda delar är fråga om lagstadgade skyldigheter för konkursboet, ska boet även då ha rätt att från det pantsatta föremålets försäljningspris få ersättning för kostnader som det orsakats. Om panthavaren känner till en köpare som trots ansvar vad gäller avfall eller kemikalier är redo att köpa den fastighet som ingår i boet, finns det inga hinder för panthavaren att utöva sin självständiga realiseringsrätt. 

Slutligen ska en lämplig avgränsning i fråga om strålskyddslagstiftningen också bedömas. Å ena sidan är det så att en avgränsning där alla ämnen som hör till tillämpningsområdet för strålskyddslagen ställs under massaansvar skulle vara alltför omfattande. Exempelvis i fråga om icke-joniserande strålning skulle det inte finnas tillräckligt vägande grunder för ett sådant ansvar. Så är även fallet när det gäller andra strålkällor än radioaktiva ämnen. Dessa är elektroniskt strålningsalstrande anordningar som inte alstrar strålning om de inte uttryckligen kopplas till en strömkälla och inte används. De utgör med andra ord inte med sin blotta existens en fara för hälsan eller miljön. 

Också när det gäller radioaktiva ämnen bör sådana fall undantas konkursboets ansvar där innehav av ämnet inte förutsätter säkerhetstillstånd. Ett alternativ är att ställa en gräns så att den enbart gäller slutna strålkällor med hög aktivitet. En sådan begränsning har dock inte setts ändamålsenlig därför att även sådana strålkällor som kan vara en allvarlig hälsorisk då undantas konkursboets ansvar. En fungerande ändamålsenlig begränsning även med tanke på systematiken i strålskyddslagen har i beredningen visat sig vara att ett sådant radioaktivt ämne eller radioaktivt avfall för vars innehav det krävs säkerhetstillstånd ska omfattas av konkursboets ansvar. 

Ett tillstånd enligt kärnenergilagen återkallas med stöd av 26 § i kärnenergilagen helt eller delvis om uppnåendet av de allmänna principer som i lagen föreskrivs för användningen av kärnenergi på ett väsentligt sätt äventyras eller t.ex. på grund av att tillståndshavaren försätts i konkurs. Att fortsätta med verksamhet enligt kärnenergilagen är inte möjligt utan tillstånd och konkursboet kan inte heller utan det sörja för kärnavfallshanteringen. När en kärnanläggning går i konkurs svarar staten för kärnavfallshanteringen. Kostnaderna för kärnavfallshanteringen täcks ur Statens kärnavfallshanteringsfond och genom att realisera de säkerheter som ställs av tillståndshavaren. I princip ska de räcka för att täcka kostnaderna för kärnavfallshanteringen. Därför föreslås inte i propositionen att det tas in bestämmelser i fråga om kärnavfall i konkurslagen. Vid konkurs för en kärnanläggning är boets handlingsskyldighet begränsad till att boet möjliggör en ändamålsenlig verksamhet för staten för att bekämpa kärnskada och ordna kärnavfallshanteringen. 

Avdrag för kostnaderna för fullgörandet av miljöskyldigheterna från den pantsatta egendomens försäljningspris 

Ovan föreslås att lösningsmodellen för förvaltningskostnaderna för den pantsatta egendomen ska begränsas så att den blir lika omfattande som ansvaret för massaskulder. Här behandlas ytterligare två andra frågor i anknytning till en begränsning av lösningsmodellen. Den första gäller genom vilken typ av beräkningsmetod kostnaderna kan minskas, och den senare när kostnaderna på ett tillräckligt sätt kan anses ha gällt pantsatt egendom. 

I beredningen har lösningsalternativen när det gäller den första frågan bedömts vara att a) kostnaderna för konkursboets nödvändiga åtgärder som gäller den pantsatta egendomen dras helt av från egendomens försäljningspris samt att b) konkursboet får ersättning endast för egendomens värdeökning till följd av åtgärderna. I många fall har en fastighet som drabbats av en allvarlig miljöskada inte över huvud taget något försäljningsvärde utan att det vidtas nödvändiga åtgärder, och försäljningspriset efter miljöåtgärderna blir mindre än kostnaderna för åtgärderna. Då är styrningen av det försäljningspris som fås genom reparationer eller andra åtgärder till den myndighet som vidtagit åtgärderna lika stor (100 % av försäljningspriset) oberoende av om beräkningssättet grundar sig på samtliga miljökostnader som använts för egendomen eller på värdeökningen till följd av dem. I ett sådant fall har valet av lösningsmodell ingen betydelse. Däremot ska regleringslösningen tillämpas även vid miljöskador av en mera begränsad storleksklass, även om de är lika akuta. Om fastighetens försäljningspris före reparationsåtgärderna i ett sådant fall skulle ha varit t.ex. 500 000 euro, och efter senare vidtagna nödvändiga åtgärder som kostat 300 000 euro, 600 000 euro (värdeökning 100 000 euro), får det redan en märkbart större relativ betydelse om det allmänna och säkerhetsborgenärerna får betalt i förhållandet 300 000/300 000 eller 100 000/500 000 euro. 

Nackdelen med ett alternativ som bygger på värdeökning kan bland annat anses vara svåra bevisfrågor när det gäller värdeökningens storlek. Den skulle med tanke på säkerhetsborgenärerna också vara anmärkningsvärt förmånlig jämfört med den princip som framgår av 17 kap. 7 § i konkurslagen, enligt vilken konkursboet får full ersättning för de nödvändiga kostnader som boet har orsakats av vård och försäljning av pantsatt egendom som ingår i boet genast efter försäljnings- och verkställighetskostnaderna. I den aktuella lösningen skulle det vara fråga om konkursboets lagfästa skyldighet att sörja för nödvändiga åtgärder, och därför talar systematiken i konkurslagen för en modell enligt 17 kap. 7 §. Å andra sida kan priset på finansieringen av verksamhet som är riskabel med tanke på miljön och säkerhetsanspråket på den stiga och utbudet av finansiering kan minska, vilket talar för det alternativ som grundar sig på en värdeökning. Nämnda konsekvenser kan orsakas trots att pantborgenären känner till arten av den finansierade verksamheten och i allmänhet är medveten om de största riskerna med den redan innan skadorna uppdagas.  

Framför allt finns det skäl att fästa uppmärksamhet vid de två följande omständigheterna. För det första när det uppdagas en så allvarlig miljöförstöring eller annan skadlig förändring vid en fastighet att konkursboet får ansvar för massaskulder är situationen i allmänhet den att fastigheten inte alls kan realiseras förrän åtminstone dessa nödvändiga åtgärder har vidtagits. Därför är risken för en sämre ställning för pantborgenären närmast teoretisk även i det alternativ som baserar sig på alla nödvändiga kostnader. Detsamma kan sägas om en situation när det finns stora mängder farliga avfall eller kemikalier vid fastigheten. Då kan underlåtelse att sköta de anknytande ansvaren förhindra realisering eller åtminstone minska fastighetens försäljningspris med beloppet av kostnaderna för de aktuella ansvaren. 

För det andra, om panthavaren dock märker att fastigheten kan realiseras till något pris trots att den t.ex. är förorenad eller att det finns avfall och kemikalier på den, finns det inga hinder för att panthavaren på normalt sätt utövar sin självständiga realiseringsrätt enligt 17 kap. 11 § i konkurslagen. Att hitta en köpare skulle gynna alla parter i en konkurs, och då skulle fastigheten och ansvaren överföras till mottagaren av överlåtelsen. Därmed skulle en modell som grundar sig på de nödvändiga kostnaderna inte kränka panthavarens egendomsskydd eller förtroende för att panthavaren på normalt sätt kan utöva sin realiseringsrätt när han eller hon upptäcker att fastigheten kan realiseras. 

Därför föreslås i propositionen att konkursboet och det allmänna bör kunna få ersättning för sådana nödvändiga kostnader från den pantsatta egendomens försäljningspris som konkursboet med stöd av lag ska svara för som för massaskuld. Eftersom det är fråga om rätt till ersättning från försäljningspriset på pantsatt egendom, kan ersättningens belopp inte överskrida köpesumman för den pantsatta egendomen. 

När det gäller den andra frågan har det vid beredningen ansetts i sig klart att lösningen kan kopplas endast till sanerings- eller andra miljökostnader som gällt ett pantsatt föremål (i praktiken i allmänhet en fastighet). Kostnader som anknyter till någon annan egendom i ett konkursbo än ett pantföremål kan inte påföras till nackdel för panthavaren. 

Hur klar tolkningen av det aktuella kriteriet är kan i praktiken dock bero på vilket slag av miljöansvar det är fråga om. Det är klart att t.ex. kostnader i anknytning till förorening av mark gäller den fastighet som är pantsatt. Däremot kan åtgärder som gäller lös egendom på fastigheten, t.ex. bortföring av avfall eller kemikalier, åtminstone inte ur sakrättslig synvinkel i princip betraktas som åtgärder för den pantsatta fastigheten. I praktiken kan det dock uppstå situationer där avfall eller kemikalier på en fastighet orsakar fastigheten t.ex. risk för miljöskada eller där det finns så mycket avfall eller kemikalier att fastigheten inte kan realiseras förrän de anknytande ansvaren har fullgjorts. 

Konkursboets ansvar begränsar sig enligt propositionen till farliga avfall och farliga kemikalier samt till en situation där avfallen eller kemikalierna orsakar eller riskerar att orsaka en allvarlig fara eller allvarlig skada för hälsan eller miljön. Om konkursboet inte ska ha rätt att få ersättning för kostnader som de betalat på dessa grunder, räknas de åtgärder som konkursboet vidtagit till godo för panthavaren. Detta skulle leda till att ett ämne som inte är farligt eller ger upphov till tillbud kommer att belasta fastigheten om boet saknar miljöansvar, vilket skulle leda till att köpesumman för fastigheten minskar. Det är inte befogat att panthavarens ställning på detta sätt skulle vara beroende av hur farligt det avfall eller de kemikalier som finns på fastigheten är klassificerat. 

Genom lösningsmodellen eftersträvas en så rättvis ansvarsfördelning som möjligt framfört allt mellan panthavaren och konkursboets allmänna borgenärer, och en så stor neutralitet som möjligt mellan de två situationer där panthavaren antingen utövar sin självständiga realiseringsrätt när konkursen börjar (miljökostnaderna syns i köpesumman) eller där konkursboet sörjer för realiseringen (miljökostnaderna syns inte i köpesumman, men konkursboet drar av dem genast efter försäljnings- och verkställighetskostnaderna). Därför är det ändamålsenligt att begreppet om huruvida det gäller fastigheten eller inte snarare bedöms utifrån ekonomiska aspekter än sakrättsliga läror som gäller fastigheter och lös egendom. 

Därför föreslås det i propositionen att konkursboet ska ha rätt till ersättning från den pantsatta egendomens försäljningspris även när boet har sörjt för det offentligrättsliga miljöansvar som det enligt lag har för avfall och kemikalier som finns på en pantsatt fastighet. Som ett avgörande tolkningskriterium föreslås om avfall eller kemikalier som finns på en pantsatt egendom och är farliga eller orsakar tillbud kan anses belasta fastighetens försäljningsvärde. 

Konkursbon som fortsätter gäldenärens rörelse 

Slutligen bör granskas sådana jämförelsevis sällsynta fall där konkursboet beslutar att fortsätta gäldenärens rörelse, dvs. där det inte är fråga om t.ex. enbart nedläggning av verksamheten och realisering av gäldenärens rörelsetillgångar. 

Som en godtagbar utgångspunkt kan anses att konkursboet betraktas som verksamhetsutövare när det fortsätter gäldenärens rörelse och har i fråga om den fortsatta verksamheten ansvar för miljöskyldigheterna i verksamheten oberoende av om de händelser som ligger till grund för det offentligrättsliga miljöansvaret har inträffat innan konkursen började eller sedan konkursen börjat. Fortsättandet av rörelsen sker som resultatet av ett medvetet beslut av gäldenärerna i konkursboet och det kan anses skäligt att ett sådant konkursbo inte befrias från ansvaret för en sådan förorening eller förändring av miljön som rörelsen har orsakat. Till det konkursbo som fortsätter rörelsen ska också kunna riktas t.ex. sådana skyldigheter i miljölagstiftningen som gäller områdets innehavare eller mottagaren av överlåtelse. 

I beredningen har det utretts om det med avseende på konkursboets ansvar har någon betydelse om föroreningen eller förändringen beror på normal rörelseverksamhet eller på en engångsföreteelse som inträffat före konkursen och som inte är en typisk del av gäldenärens verksamhet. I det senare fallet kan det vara fråga om t.ex. ett enskilt mänskligt misstag eller att en maskin gått sönder och de skadliga effekterna av det. Ur konkursrättsliga utgångspunkter kan det föreslås att ett konkursbo inte ens om det fortsätter rörelsen ska vara ansvarigt för en miljöskada i gäldenärens verksamhet som helt klart är en engångsföreteelse, om dess effekter entydigt kan särskiljas från andra effekter av verksamheten. Då innebär miljöansvar inte någon sådan risk för konkursboet som skulle utgöra ett hinder för en fortsatt rörelse i sådana klara fall där det skett t.ex. en naturskada och det inte råder någon oklarhet om när den inträffat eller vilka effekter den haft. Däremot bör försättandet av en gäldenär i konkurs inte vara en omständighet med hjälp av vilken miljörelaterade handlingsskyldigheter kan undvikas. För jämförelsens skull kan det konstateras att om gäldenärsföretagets verksamhet säljs till ett annat företag genom ett företagsförvärv övergår även den miljörättsliga handlingsskyldigheten, t.ex. återställningsskyldighet, på den nya ägaren. Förutom ur miljösynvinkel skulle det också ur konkurrenssynvinkel vara tvivelaktigt om ett konkursbo som fortsätter rörelsen skulle tillåtas bedriva sin verksamhet befriad från sådant offentligrättsligt ansvar som gäller andra marknadsaktörer. Därför är det befogat att inte ens skador av engångsnatur behandlas på annat sätt i en konkurssituation. 

Däremot är det befogat att konkursboets ansvar på grund av idkandet av rörelse begränsas endast till sådan rörelse som konkursboet beslutat att fortsätta. Även om det primära syftet med konkursförfarandet inte är att fortsätta rörelsen är det bland annat av sysselsättningspolitiska skäl befogat att undvika lagstiftningslösningar som i onödan begränsar möjligheterna till sådan realisering där sådana delar av rörelsen som kan anses vara livsdugliga kan fortsättas och överlåtas som en fungerande helhet. 

En fullskalig övergång av gäldenärens miljöansvar på det konkursbo som fortsätter rörelsen är inte heller befogat när konkursboet i enlighet med det som anförs ovan är skyldigt att vidta åtgärder för att förhindra eller begränsa förorening eller en betydande skadlig förändring av miljön. När verksamheten behöver fortsättas för att bekämpa en allvarlig miljö- eller hälsorisk bör konkursboet ha möjlighet att välja det ändamålsenligaste sättet att hantera risken. Konkursboet bör således kunna välja om det t.ex. kör ned verksamheten under kontrollerade former eller om det fortsätter rörelsen utan att lösningen inverkar på miljöansvarets omfattning. Det är inte befogat att ingripa i borgenärernas inbördes ställning genom att öka massaansvaret i en situation där konkursboet måste fortsätta gäldenärens verksamhet av miljöskäl. En sådan situation kan uppstå t.ex. i gruvdrift.  

Om miljöansvar i en ovan beskriven situation övergår i sin helhet på boet kan det i praktiken också påverka användningsområdet för offentlig utredning. Detta beror på att konkursombudsmannen i en situation där rörelsen fortsätts särskilt ska besluta om staten samtidigt åtar sig att svara för alla miljöskyldigheter i massaskuldsställning som följer av konkursgäldenärens verksamhet. Sådana fall är mycket sällsynta, men enskilda fall kan ha stor betydelse både ekonomiskt och med tanke på hanteringen av miljörisker. 

2.3.4  2.3.4 Offentlig utredning

Konkurslagens bestämmelser om offentlig utredning har tillämpats sedan konkurslagen trädde i kraft. Antalet konkurser som överförts till offentlig utredning var 484 den 31 december 2017, vilket motsvarade cirka 16,3 procent av alla konkursförfaranden som då var anhängiga. Oftast leder behovet av att utreda brottsmisstankar mot gäldenären till offentlig utredning. Offentliga utredningar har med avseende på borgenärerna även en klar ekonomisk betydelse. I förfarandena hade före utgången av 2017 betalats ut medel om cirka 6,2 miljoner euro till borgenärerna. 

Offentlig utredning har visat sig vara ett fungerande och smidigt sätt att fortsätta konkurser som annars håller på att förfalla på grund av utredningsbehov eller något annat särskilt skäl. Till vissa delar har det dock i praktiken observerats ett behov av att bedöma hur bestämmelserna om offentlig utredning i 11 kap. i konkurslagen fungerar. 

Det har bland annat kommit fram att lagen inte innehåller någon uttrycklig bestämmelse om huruvida en slutredovisning som konkursombudsmannen godkänt kan klandras. Enligt 11 kap. 4 § 1 mom. i konkurslagen ska slutredovisningen göras så som föreskrivs i 19 kap. Enligt 19 kap. 6 § i lagen ska i fråga om klander av borgenärssammanträdets beslut i ett ärende som gäller godkännande av slutredovisningen tillämpas vad som bestäms i 15 kap. 11 och 12 §. I en offentlig utredning ska borgenärerna tillställas slutredovisningen endast om konkursboets tillgångar räcker till betalning av utdelning. När det i en konkurs sker en övergång till offentlig utredning upphör borgenärernas beslutanderätt och borgenärerna har inte längre någon egentlig ställning i boförvaltningen. Att borgenärerna i efterhand kan klandra förvaltningen av offentlig utredning strider mot principerna för offentlig utredning. Klanderrätten måste dock i viss mån bedömas på ett annat sätt när utdelning fördelas mellan borgenärerna i den offentliga utredningen. Om de medel som ingår i konkursboet enligt 11 kap. 2 § 2 mom. i konkurslagen uppenbarligen räcker till för utdelning till borgenärerna, kan den offentliga utredaren bestämma om bevakningen av fordringarna. Tillämpliga i en sådan situation bli förutom bevakning även bestämmelser som gäller bestridande av fordringar och styrkande av utdelningsförteckningen. Förfarandet och borgenärernas ställning är då i offentlig utredning de samma som i ett vanligt konkursförfarande. Därför är det befogat att borgenärerna har rätt att klandra den del av slutredovisningen som gäller utdelningen, om vilken föreskrivs i 19 kap. 2 § 3 mom. i konkurslagen. Klanderrättens omfattning har i praktiken varit oklar och därför föreslås det att en uttrycklig bestämmelse om saken tas in i 11 kap. 4 §. 

För det andra behöver informationen till borgenärerna under förfarandets gång utvärderas. Enligt 11 kap. 2 § 2 mom. i den gällande konkurslagen ska den offentliga utredaren fullgöra boförvaltarens skyldighet att lämna en redogörelse så som konkursombudsmannen bestämmer. I praktiken har det förekommit situationer där borgenärerna inte har fått tillräcklig information. Borgenärerna kan ha behov av information trots att de inte i en offentlig utredning deltar i beslutsfattandet. Även en offentlig utredning påverkar på samma sätt som ett vanligt konkursförfarande förverkligandet av borgenärernas förmögenhetsrättigheter. Därmed ska bestämmelserna ändras så att det även i offentliga utredningar i princip ska göras en årsredogörelse som ska delges på det sätt som föreskrivs i 14 kap. 11 § i konkurslagen. Konkursombudsmannen ska dock lämnas rätt att befria den offentliga utredaren från dessa skyldigheter i enskilda fall. Det kan vara onödigt att utarbeta en årsredogörelse t.ex. om övergången till offentlig utredning har skett i slutet av boförvaltningen av skäl som hänför sig till boförvaltaren. 

För det tredje har det i beredningen setts ett behov av att reglera fördelningen av medlen i en situation där medlen i ett konkursbo som är föremål för en offentlig utredning efter betalningen av massaskulderna är så obetydliga att utdelningsförteckningen inte styrks av ändamålsenlighetsskäl. Situationen kan jämföras med det förfarande som iakttas i ett normalt konkursförfarande när en konkurs förfaller på grund av att de utdelningsbara medlen är obetydliga. Då ska boförvaltaren i enlighet med 3 kap. 12 § i konkurslagen ge utmätningsmannen tillfälle att inom skälig tid mäta ut sådan gäldenären tillhörig egendom som inte behövs för betalning av konkurskostnaderna eller konkursboets övriga skulder. Samma förfarande kan anses ändamålsenligt även i en offentlig utredning. När en offentlig utredning slutar med en slutredovisning som konkursombudsmannen godkänner upphör inte konkursens rättsverkningar för det domstolsbeslut som avses i 3 kap. 11 § i konkurslagen och det är inte klart om 3 kap. 12 § kan tillämpas i en offentlig utredning. Därför bör saken förtydligas i 11 kap. i konkurslagen. 

För det fjärde har aktualiserats frågan om behovet av säkerhet när konkursen fortsätter som en offentlig utredning och konkursboet ansöker om säkringsåtgärder. Enligt 8 kap. 2 § i utsökningsbalken förutsätter verkställigheten av en säkringsåtgärd att sökanden ställer säkerhet hos utmätningsmannen för den skada som kan tillfogas svaranden genom säkringsåtgärden. Enligt den allmänna bestämmelsen i 3 kap. 44 § i utsökningsbalken krävs säkerhet bland annat inte av ett offentligt samfund eller en offentligrättslig inrättning. Bestämmelsen tillämpas inte på ett konkursbo som är föremål för en offentlig utredning även om ett offentligt utredningsintresse hänför sig till den offentliga utredningen. Så är fallet trots att de kostnader för konkursförfarandet som föranleds av den offentliga utredningen betalas av statens medel till den del konkursboets medel inte räcker till betalning av dem. Konkursombudsmannen beslutar om ersättning. Bestämmelsen kan tolkas så att den täcker eventuella kostnader för verkställigheten åtminstone när konkursombudsmannen har ansett den nödvändig. 

I praktiken har situationerna avgjorts så att konkursombudsmannen har ingått en förbindelse om att en eventuell skada vid verkställigheten av säkringsåtgärder ersätts av statens medel. I vissa situationer har utmätningsmannen inte godkänt en förbindelse utan har krävt en säkerhet. Att säkerhet krävs innebär i flera situationer att en säkringsåtgärd inte kan verkställas. I praktiken kan detta leda till att det blir svårare att få tillbaka medel till boet och att syftet med den offentliga utredningen inte nås. Att kräva säkerhet av ett konkursbo i offentlig utredning kan inte anses vara ändamålsenligt utan utgångspunkten måste vara att staten kan stå för sitt kostnadsansvar enligt 11 kap. 3 § i konkurslagen även när det gäller ett eventuellt skadeståndsansvar på grund av en säkerhetsåtgärd.  

Enligt 7 kap. 7 § i rättegångsbalken kan domstolen på ansökan befria sökanden från att ställa säkerhet enligt 8 kap. 2 § i utsökningsbalken, om domstolen finner att sökanden inte förmår göra det och om hans eller hennes rätt kan anses uppenbart grundad. Bestämmelsens ordalydelse lämpar sig dåligt för ett konkursbo som är föremål för offentlig utredning. 

Därför finns det skäl att ta in en bestämmelse i utsökningsbalken om att det inte krävs säkerhet av ett konkursbo som är föremål för offentlig utredning. Eftersom offentliga utredare i allmänhet är advokater och inte tjänstemän vid konkursombudsmannens byrå, finns det skäl att i bestämmelsen för att garantera en tillräcklig offentlig kontroll ta in villkoret att konkursombudsmannen har godkänt ansökan om verkställighet. Ärendet ska inte prövas i domstol, utan i ett verkställighetsförfarande. I praktiken ska den offentliga utredaren för utmätningsmannen lägga fram konkursombudsmannens skriftliga samtycke till en ansökan om en säkringsåtgärd.  

2.3.5  2.3.5 Vissa särskilda frågor

I beredningen har också utvärderats vissa andra enstaka ändringsbehov som har aktualiserats i praktiken. Delvis har sådana frågor ingått i en promemoria av den 11 december 2014 från delegationen för konkursärenden (Behov av ändringar i konkurslagen, 277/51/14) och i en promemoria av den 26 augusti 2016 från konkursombudsmannens byrå (Behov av ändringar i konkurslagstiftningen, 151/01/16). 

I det här sammanhanget behandlas mer ingående ordnandet av behandling i sammanträde om gäldenären motsätter sig konkursansökan, fastställandet av det slutliga beloppet av villkorade fordringar, preskription av offentliga fordringar, överklagande av konkursombudsmannens beslut samt överföring av konkursombudsmannens beslutanderätt. När det gäller de övriga ändringarna nämns de viktigaste bakgrundsfaktorerna till ändringsförslagen i detaljmotiveringen i propositionen. 

Ordnande av behandling i sammanträde om gäldenären motsätter sig en konkursansökan 

Enligt det gällande 7 kap. 8 § 2 mom. i konkurslagen ska saken behandlas i sammanträde om gäldenären motsätter sig konkursansökan, om inte gäldenären har samtyckt till att behandlingen sker i kansliet. Uttryckliga samtycken ges ganska sällan. Detta har lett till onödiga behandlingar i sammanträde som gäldenären trots kallelse inte anländer till eller där det inte anförs någon egentlig grund för motståndet mot konkursansökan. Det har förekommit fall i synnerhet när konkurs har sökts med stöd av 2 kap. 3 § 2 mom. 3 punkten, dvs. försummelse av betalningsuppmaning. Borgenärerna orsakas tidsförlust och kostnader för deltagandet i sådan behandling i sammanträde och med avseende på domstolarnas resursanvändning är det inte motiverat att det ordnas onödiga behandlingar. Av dessa orsaker bör antalet sådana fall minskas där avsaknaden av gäldenärens samtycke inte nödvändigtvis har motsvarat dennas verkliga syfte och där det inte heller annars har funnits behov av en sådan sessionsförhandling som detta lett till. Med andra ord är det med beaktande av konkursens vittsyftande konsekvenser och gäldenärens rättsskydd motiverat att tröskeln för att inte ordna behandling i sammanträde är fortsatt hög. Bestämmelserna ska ändras så att behandling i sammanträde ska ordnas alltid om gäldenären begär det och dessutom även när den inte har begärts, om domstolen inte anser att behandling i sammanträde är onödig.  

Fastställande av det slutliga beloppet av villkorade fordringar  

Det är vanligt att det slutliga beloppet av borgenärens fordran inte är klart före bevakningsdagen. Då övervakar borgenären sin fordran som villkorad och uppger ett maximalt belopp för den och även i utdelningsförteckningen styrks fordran som villkorad (s.k. villkorade fordringar och fordringar till maximibelopp). Fordringarnas belopp preciseras under konkursförfarandets gång och i oklara fall anpassas ofta fordrans belopp. Ibland kan ett avtal dock inte fås till stånd även om boförvaltaren betraktar fordrans belopp som utrett. Då kan boförvaltaren ta ställning till fordrans slutliga belopp först i slutredovisningen. Tvister som gäller fordrans slutliga belopp kan således avgöras som en klandertalan mot slutredovisningen, vilket är en tung process och sker i ett onödigt sent skede av förfarandet. Ett annat alternativ är att boförvaltaren eller borgenären väcker en fastställelsetalan om fordrans belopp, vilket också är en onödigt tung process. 

För att lätta på förfarandet och underlätta fastställelsen av fordringarnas slutliga belopp är det motiverat att möjliggöra en precisering av en fordran som fastställts med villkorat belopp i utdelningsförteckningen så att den motsvarar det slutliga beloppet. Både boförvaltaren och borgenären ska ha möjlighet att göra en ansökan om ändring av utdelningsförteckningen hos domstolen. Det bör vara fråga om en fordran i fråga om vilken tvister omfattas av en allmän domstols behörighet. Exempelvis en skattefordrans belopp preciseras i beskattningsförfarandet.  

Preskription av offentliga fordringar 

Enligt det gällande 21 § 2 mom. i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007) är möjligheten att få betalning ur medel som överlämnats till konkurs utan hinder av att preskriptionstiden löpt ut tidsmässigt kopplat först till konkursbevakning. Behandlingen avviker från bestämmelserna om civilrättsliga fordringar. Enligt 11 § 2 mom. i lagen om preskription av skulder (728/2003) avbryts preskriptionen för den tid som konkursförfarandet pågår den dag då det fattas ett beslut om konkurs. Då kan borgenärerna lita på att de trots preskriptionstider har rätt att få betalning för de medel som överlämnats till konkurs förutsatt att de anmäler sina fordringar eller de annars beaktas i konkursen. 

Bestämmelserna i lagen om verkställighet av skatter och avgifter har lett till att det vid konkurser måste ordnas onödiga konkursbevakningar för att preskription av offentligrättsliga fordringar inte ska leda till förlust av rätten till betalning. Det skulle vara befogat att behandla privaträttsliga och offentligrättsliga fordringar i konkurs på samma sätt. Bestämmelserna kan dock inte helt förenhetligas med bestämmelserna i lagen om preskription av skulder med hänsyn till att bestämmelser om preskription av civilrättsliga och offentligrättsliga fordringar har utfärdats genom olika lagstiftningstekniska lösningar. En ändamålsenlig lösning är att preskription inte skulle hindra borgenärerna att få betalning för de medel som överlämnats till konkursen om preskriptionen har skett efter att gäldenären försatts i konkurs. Därmed anges tidpunkten för när gäldenären försätts i konkurs som den avgörande tidpunkten i stället för konkursbevakning. 

Överklagande av konkursombudsmannens beslut 

Bestämmelser om besvärsförbud för konkursombudsmannens beslut föreskrivs för närvarande i 9 § i förordningen om övervakning av förvaltningen av konkursbon (111/1995, nedan övervakningsförordningen). Enligt bestämmelsen får ändring i ett beslut som konkursombudsmannen fattat med stöd av lagen om övervakning av förvaltningen av konkursbon (109/1995, nedan övervakningslagen) inte sökas genom besvär. Därmed ska bestämmelser om besvärsförbud utfärdas på lagnivå och begränsas så att det av bestämmelsen klart framgår att besvärsförbudet inte gäller sådana beslut som har betydelse för individens rättigheter eller skyldigheter. 

Enligt 21 § 1 mom. i grundlagen har var och en rätt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt lagskipningsorgan och därför kan denna rättighet i princip inte begränsas ens genom en bestämmelse på lagnivå. Enligt den gällande lagen för konkursombudsmannen avgöranden som är viktiga med avseende på individens rättigheter eller annars principiellt viktiga till domstolen (t.ex. ansökningar och yrkanden som framställts med stöd av 7 §, 8 § 2 mom. och 11 § i övervakningslagen) eller det föreskrivs en separat rätt att söka ändring i dem (t.ex. 5 § 3 mom. i övervakningslagen). Beslut om ersättning för kostnaderna för en offentlig utredning fattas med stöd av konkurslagen (11 kap. 3 §) och inte övervakningslagen, och därför omfattas nämnda avgörande inte heller nu av besvärsförbud, vilket framgår även av bestämmelsen om sökande av ändring i 15 a § i övervakningslagen. Beslut som hänför sig till hur konkursombudsmannen utövar sin övervakningsrätt (t.ex. beställning av specialrevision, lämnande av ansökningar till domstolen) får däremot inte överklagas. 

Överföring av konkursombudsmannens beslutanderätt 

Bestämmelserna om konkursombudsmannens uppgifter har formulerats så att beslutanderätten utövas av konkursombudsmannen. I konkursombudsmannens byrå finns för närvarande en byråchef och sex konkursöverinspektörer som har rätt att vara sådana föredragande som avses i 1 § i övervakningsförordningen. Uttryckliga bestämmelser har inte utfärdats om delegeringen av beslutanderätten till dessa tjänstemän. I 13 § i övervakningslagen föreskrivs endast om att konkursombudsmannen kan förordna en av sina tjänstemän att utföra vissa uppgifter och i 6 § i övervakningsförordningen om att närmare bestämmelser om behandlingen av ärenden och om övrig organisering av verksamheten ges i arbetsordningen för konkursombudsmannens byrå. Det finns ett klart behov av möjligheten att delegera beslutanderätten för att trygga handlingsmöjligheterna för konkursombudsmannens byrå, eftersom antalet ärenden som byrån behandlar har varit fortsatt högt, många ärenden innehåller samma slags återkommande bedömningar och de situationer som kommer fram ibland även förutsätter snabba reaktioner.  

Tillämpningen av konkurs- och företagssaneringslagarna samt praxis för god boförvaltnings- och företagssaneringssed är till många delar redan tämligen vedertagna. Det skulle vara befogat att i enlighet med 12 § i lagen om Konkurrens- och konsumentverket (661/2012) avgränsa delegeringsmöjligheten till ärenden där praxis i fråga om lagens tillämpning är vedertagen. Samtidigt är det ändamålsenligt att till övervakningslagen överföra bestämmelser om avgörande av ärenden på föredragning (för närvarande 5 § i övervakningsförordningen) samt utfärda en grundläggande bestämmelse om arbetsordningen för konkursombudsmannens byrå och fastställandet av den.  

3.2.1  3.2.1 Utredning av konkursfordringar och tidsfrister för förfarandet

I propositionen föreslås en förenkling av skuldutredning så att det i boförteckningen i fortsättningen räcker att i stället för alla borgenärer uppge endast de största borgenärerna och deras fordringar, de största övriga förbindelserna och en uppskattning av det totala antalet övriga borgenärer och förbindelser. Då behöver största delen av borgenärerna i princip inte alls anmäla sina fordringar förrän det är känt att det inte är fråga om en konkurs som förfaller i brist på medel. Om ett stort antal borgenärer har konkursfordringar som hänför sig till samma grund eller till en grund av samma slag och det inte råder någon oklarhet om grunden för fordringarna och deras belopp, har boförvaltaren i fortsättningen en skyldighet istället för rättighet att utan bevakning beakta sådana fordringar i förslaget till utdelningsförteckning. Boförvaltaren kan efter prövning också i annat fall utan bevakning beakta en konkursfordran som anses vara klar. Även en fordran som anmälts i förtid, dvs. innan bevakningsdagen bestämts, ska förutom en bevakad fordran och en fordran som boförvaltaren anmält på eget initiativ berättiga till utdelning. I detta avseende är förslaget förtydligande, eftersom fordringar som bevakats i förtid i praktiken redan nu har beaktats i förslaget till utdelning. 

Regleringen som gäller konkursförfarandets tidsfrister och möjligheterna att övervaka iakttagandet av tidsfristerna ska ses över för att göra förfarandet snabbare. Boförteckningen och gäldenärsutredningen ska på samma sätt som nu i princip göras upp inom två månader från konkursens början. Bestämmelserna om beviljande av förlängning av tidsfristen ska ändras så att boförvaltaren i fortsättningen ska anteckna uppskattat datum för slutförande och orsaken till dröjsmålet i ärendehanteringssystemet Kosti samt meddela dessa uppgifter även till domstolen. Anteckningen i Kosti förbättrar konkursombudsmannens möjligheter att övervaka hur konkursförfarandet går vidare. Inlämnande av en framställning om att konkursen ska förfalla eller bestämmande av bevakningsdag omfattas i fortsättningen av samma slags skyldighet att motivera dröjsmålet. Till dessa delar tas i lagen med avvikelse från nuläget även in en bestämmelse om tidsfristens principiella längd, som ska vara en månad från det att boförteckningen och gäldenärsutredningen blivit klara. Tidsfristerna för förslaget till utdelningsförteckning ska halveras. 

3.2.2  3.2.2 Delgivningar och ärendehanteringssystemet för konkurs- och företagssaneringsärenden

I propositionen föreslås att det stiftas en egen lag om ärendehanteringssystemet för konkurs- och företagssaneringsärenden (Kosti). Kosti delas vad gäller datainnehållet och användningsändamålet in i två delar. Syftet med systemets första del är att boförvaltare och utredare ska förmedla information till konkursombudsmannen för övervakningen av konkursförvaltningen och saneringsförfarandet. Genom förordning utfärdas bestämmelser om vilka uppgifter och handlingar som det är obligatoriskt att föra in i systemet. Syftet med systemets andra del är att boförvaltare och utredare via systemet kan sända sådana handlingar som rör förfarandena till borgenärer och gäldenären som konkursombudsmannen inte behöver för att sköta sina uppgifter. 

Till de delar personuppgifter förs in i ärendehanteringssystemet eller sänds via systemet, blir uppgifterna ett personregister. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska person med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (nedan EU:s allmänna dataskyddsförordning) har tillämpats sedan den 25 maj 2018. I anknytning till EU:s dataskyddsförordning föreslås att det stiftas en dataskyddslag som kompletterar förordningen och att personuppgiftslagen (523/1999) upphävs (RP 9/2018 rd). EU:s dataskyddsförordning och den kompletterande dataskyddslagen ska i princip tillämpas på all behandling av personuppgifter. Centrala principer för behandling av personuppgifter i förordningen är principen om ändamålsbegränsning, principen om uppgiftsminimering, principen om korrekthet, laglighet och öppenhet, principen om lagringsminimering och principen om integritet och konfidentialitet. Det system som föreslås i propositionen ska vara förenligt med EU:s dataskyddsförordning och den kompletterande nationella lagstiftningen. 

Konkursombudsmannen är personuppgiftsansvarig i systemets första del, medan det i den andra delen åter är konkursombudsmannen samt boförvaltaren eller utredaren i det aktuella konkurs- eller företagssaneringsärendet som är gemensamt personuppgiftsansvariga. Det är frågan om en sådan gemensamt personuppgiftsansvarig som avses i artikel 26 i EU:s dataskyddsförordning. Ansvarsfördelningen mellan de personuppgiftsansvariga definieras klart i bestämmelserna. Konkursombudsmannen ska sköta informationssäkerheten i systemet och för de uppgifter som förts in i systemet. Förfrågningar om behandling av personuppgifter riktas till konkursombudsmannen. I övrigt svarar boförvaltaren eller utredaren i respektive ärende för den personuppgiftsansvarigas skyldigheter. 

Konkursombudsmannen har inte tillgång till handlingar som lagras i systemets privata del. Dessa handlingar blir därmed inte myndighetens handlingar och på dem tillämpas inte lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999, nedan offentlighetslagen). Det föreslagna systemet motsvarar systemet i lagen om ett system för betalningstjänst- och deklarationsservice för småarbetsgivare (658/2004) där Skatteförvaltningen är administratör för systemet, men inte har tillgång till de handlingar som småarbetsgivare lagrar i systemet. 

Boförvaltarens och utredarens möjlighet till elektronisk delgivning tas även annars in i lagen. Användningen av Kosti är därmed inte den enda möjligheten till elektronisk delgivning. 

3.2.3  3.2.3 Miljöansvar vid konkurs

Den föreslagna lösningen 

I propositionen föreslås ett förtydligande av det oklara rättsläget genom att det tas in bestämmelser om ställningen för offentligrättsligt miljöansvar vid konkurs i ett nytt kap. 16 a i konkurslagen. Av bestämmelserna ska framgå till vilken del konkursboet är skyldigt att sörja för miljöansvaret på egen bekostnad (ansvar för massaskuld) och till vilken del boet inte har handlingsskyldighet och kostnadsansvar. I det senare fallet förblir åtgärder som eventuellt vidtas av en myndighet eller någon annan aktör i samma ställning som normal konkursfordran. Syftet med den föreslagna regleringen är att på ett balanserat sätt beakta både vägande miljöaspekter och principen om en jämlik behandling av borgenärerna, som är utgångspunkten i konkursförfarandet. 

När den rättsliga grunden för ett offentligrättsligt miljöansvar har uppkommit innan konkursen började, har konkursboet handlingsskyldighet och ansvar för massaskuld till följande delar: 

- Nödvändiga åtgärder för att förebygga eller begränsa miljöförorening eller betydande skadliga förändringar i miljön, om föroreningen eller de skadliga förändringarna medför eller riskerar att medföra en allvarlig risk eller allvarlig olägenhet för hälsan eller miljön. 

- Avfallsinnehavarens ansvar enligt avfallslagen i fråga om farligt avfall, däremot i fråga om annat än farligt avfall endast om de orsakar eller riskerar att orsaka en ovan beskriven situation med allvarlig fara eller allvarlig skada. 

- Ansvar enligt kemikaliesäkerhetslagen för farliga kemikalier och sprängämnen som konkursboet har i sin besittning. 

- Ansvar enligt strålskyddslagen till de delar konkursboet innehar sådant radioaktivt ämne eller radioaktivt avfall för vars innehav det krävs säkerhetstillstånd. 

En gemensam nämnare för uppkomsten av ansvar är riskelementet. Avsikten är att den föreslagna regleringen ska vara uttömmande och att konkursboet inte utöver de nämnda situationerna ska kunna åläggas att vidta andra t.ex. hjälpåtgärder med stöd av miljölagstiftningen.  

Om en myndighet blir tvungen att överta konkursboets ansvar, ska konkursboet svara för kostnaderna till den del åtgärderna har genomförts efter att konkursförfarandet började. Begränsningen till åtgärder som vidtagits efter konkursens början beror på att den lösning som redan beskrivs ovan, enligt vilken ett ansvar för massaskulder kan uppkomma om den rättsliga grunden uppstått före konkursen, avviker från de konkursrättsliga utgångspunkterna. Om den aktuella begränsningen saknas, skulle detta distansera lösningsmodellen för mycket från principen om en jämlik behandling av borgenärerna. 

Konkursboet ska i princip på eget initiativ och utan dröjsmål vidta de åtgärder som det ansvarar för. Boförvaltaren ska underrätta behörig myndighet om att en konkurs börjat, om gäldenärens verksamhet förutsätter tillstånd med stöd av miljölagstiftningen, registrering eller anmälan. Närmare bestämmelser om anmälningsskyldigheten utfärdas genom förordning. Boförvaltare ska dessutom ta kontakt med den behöriga myndigheten, om han eller hon har en misstanke om att boet har handlingsskyldighet. Om konkursboets och miljömyndighetens uppfattningar om tolkningen av bestämmelserna skiljer sig från varandra i ett enskilt fall, kan myndigheten vid behov ge en bestämmelse om åtgärder med stöd av sina befogenheter enligt tillämplig miljölagstiftning. Myndigheten ska tillämpa de föreslagna bestämmelserna i konkurslagen parallellt med den materiella miljölagstiftningen och mot den först nämnda granska om besluten kan inriktas på konkursboet och, om så är fallet, till vilka delar. Ett beslut om förvaltningstvång kan inriktas på ett konkursbo endast när boet har handlingsskyldighet enligt konkurslagen. De föreslagna bestämmelserna kan förutsätta en översyn av de materiella bestämmelserna om förvaltningstvång för att myndigheten ska kunna ålägga konkursboet att vidta åtgärder om förutsättningarna uppfylls. 

Om de åtgärder konkursboet har vidtagit har gällt pantsatt egendom, har konkursboet enligt 17 kap. 7 § i konkurslagen rätt att få ersättning från den pantsatta egendomens försäljningspris. Myndigheten har samma rätt när den för konkursboets räkning har varit tvungen att sörja för dess ansvar. Bestämmelserna hindrar inte panthavaren att utöva sin självständiga realiseringsrätt, om denna anser att egendomen trots allt kan säljas. 

Ansvaret för ett konkursbo som fortsätter gäldenärens rörelse är mer omfattande än de ovan nämnda och motsvarar i princip en aktörs normala ansvar. Ett konkursbo som fortsätter rörelsen svarar dock inte för miljöansvar som följer av gäldenärens verksamhet på annat sätt än i fråga om den rörelse som det bestämmer att fortsätta. Om ett konkursbo måste fortsätta verksamheten för att fullgöra sina skyldigheter i anknytning till förebyggande eller begränsning av förorening eller en betydande skadlig förändring av miljön, bestäms miljöansvaret för ett konkursbo som fortsätter rörelsen på samma sätt som för ett konkursbo som inte fortsätter rörelsen.  

Förhållandet mellan förslaget som gäller avfallshanteringen och avfallsdirektivet 

Enligt artikel 14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG (nedan avfallsdirektivet) ska medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning införa principen om förorenarens ansvar enligt vilken kostnaderna för avfallshanteringen bör falla på den ursprungliga avfallsproducenten eller på avfallets följande innehavare. Enligt artikel 15 som handlar om det operativa ordnandet av avfallshantering ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att se till att varje ursprunglig avfallsproducent eller annan innehavare av avfall själv utför behandlingen av avfall eller överlåter behandlingen till en handlare eller verksamhetsutövare som behandlar avfall eller ombesörjer detta genom en privat eller offentlig avfallsinsamlare i enlighet med artiklarna 4 och 13. Enligt artikel 36 ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att förbjuda att avfall överges, dumpas eller hanteras på ett okontrollerat sätt. 

Direktivet har tolkats så att det förutsätter att det alltid måste finnas en aktör som svarar för skyldigheterna när det gäller avfall. Bestämmelserna som gäller ansvarsfördelning ska i första hand granskas utifrån uppnåendet av målen för skyddet för hälsa och miljö. Bestämmelserna i avfallsdirektivet ställer inte de ansvariga inom avfallshantering i en inbördes förmånsrättsordning utan medlemsstaterna har behörighet att besluta om på vem skyldigheterna att ordna avfallshantering ska falla i den nationella lagstiftningen. Det väsentliga är att direktivets centrala mål och skyldigheter i anknytning till skydd för hälsa och miljö i praktiken uppnås genom ansvarsfördelning. 

I propositionen föreslås att skyldigheter för avfallsinnehavare enligt avfallslagen endast i begränsad utsträckning ska tillämpas på konkursboet. Konkursboet ska inte ha skyldighet att sörja för gäldenärens avfall som inte klassificeras som farliga och som inte orsakar eller riskerar att orsaka allvarlig fara eller allvarlig skada för hälsan eller miljön. På motsvarande sätt får inte heller kostnaderna för bortstädningen av sådana avfall ställningen som massaskuld. Om avfallen finns på gäldenärens fastighet, kan det dock ligga i konkursboets intresse att sanera fastigheten för att den ska kunna säljas till ett bättre pris. Konkursboet kan också sälja fastigheten och avfallet, varvid ansvaret enligt avfallslagen övergår på fastighetens nya ägare. Ibland kommer inget av dessa alternativ i fråga på grund av avfallshanteringskostnadernas belopp. I det fallet sörjer inte konkursboet för avfallen utan de ska skötas av gäldenären eller följande aktör i ansvarskedjan. 

Det är anmärkningsvärt att när ansvaret för avfallshanteringen faller på konkursboet, faller de inte på den som orsakat avfallet. Av principen om förorenarens ansvar följer därmed inte att konkursboet ska ha avfallshanteringsansvar. Syftet med konkursförfarandet är att gäldenärens egendom ska användas till betalningen av borgenärernas obetalda fordringar. För att fullgöra detta syfte överförs gäldenärens egendom till borgenärernas bestämmande inflytande. Spektrumet av borgenärer är skiftande och täcker ofta t.ex. varuleverantörer, finansiärer av verksamheten, borgenärer med skadeståndsfordringar och borgenärer med offentligrättsliga fordringar som t.ex. Skatteförvaltningen och arbetspensionsbolag. Dessa har i allmänhet inte på något sätt varit med och orsakat avfallsproblemet. Att avfallsansvaret faller på konkursboet innebär att det belopp som ska användas till att sköta ansvaren tas från det belopp som betalas till borgenärerna av gäldenärens egendom.  

Att försätta gäldenären i konkurs befriar inte denna från skyldigheterna enligt avfallslagen. I konkursförfarandet delas gäldenärens egendom mellan borgenärerna i enlighet med ordningsföljden för betalningar. Varje borgenär, även miljömyndigheterna, har möjlighet att bevaka sina fordringar i konkursförfarandet. Gäldenären blir inte fri från att svara för sådana konkursfordringar för vilka det inte inflyter full betalning i konkursen. Gäldenärens avfallshanteringsskyldigheter försvinner därmed inte i och med konkursen, och konkursen bidrar inte till att minska antalet ansvariga enligt avfallslagen. 

I en situation där avfallen finns på arrendemark kan legogivaren i egenskap av fastighetsinnehavare få en skyldighet att sörja för avfallen antingen direkt med stöd av definitionen på avfallsinnehavare enligt 6 § 1 mom. 5 punkten i avfallslagen eller med stöd av det sekundära ansvaret att ordna avfallshanteringen enligt 28 § 2 mom. i avfallslagen. Sekundärt ansvariga för nedskräpning är dessutom enligt 74 § i avfallslagen olika områdesinnehavare och i sista hand kommunen. Miljöskyddslagen innehåller en motsvarande ansvarskedja när det gäller mark. Genom propositionen ändras inte dessa skyldigheter som grundar sig på miljölagstiftningen. 

3.2.4  3.2.4 Offentlig utredning

I propositionen föreslås bli preciserat att slutredovisningen i den offentliga utredningen kan klandras till de delar den gäller utdelningen. Det föreslås att borgenärernas tillgång till information förbättras så att det även i offentliga utredningar i princip ska göras en årsredogörelse som delges på det sätt som föreskrivs i 14 kap. 11 § i konkurslagen. Konkursombudsmanen ska dock även i fortsättningen ha rätt att befria en offentlig utredare från de sist nämnda skyldigheterna i enskilda fall. Vidare preciseras att det även i en offentlig utredning kan gås till väga på det sätt som avses i 3 kap. 12 § i konkurslagen, dvs. att tillfälle ges till utmätning när medlen i ett konkursbo efter betalningen av massaskulder är så obetydliga att utdelningsförteckningen inte fastställs av ändamålsenlighetsskäl. Till utsökningsbalken fogas en bestämmelse om att ett konkursbo som är föremål för offentlig utredning inte behöver ställa säkerhet när den offentliga utredaren ansöker om verkställighet med konkursombudsmannens samtycke. Avsikten är att bestämmelsen ska tillämpas på verkställighet av en säkringsåtgärd. 

3.2.5  3.2.5 Vissa särskilda frågor

Det gällande 7 kap. 8 § 2 mom. i konkurslagen förutsätter att konkursansökningar behandlas i sammanträde alltid om den gäldenär som har motsatt sig ansökan inte uttryckligen har samtyckt till behandling i kansliet. Det föreslås att bestämmelsen ändras för att minska sådana fall där avsaknaden av gäldenärens samtycke inte nödvändigtvis har motsvarat dennas verkliga syfte och där det inte heller annars har funnits något verkligt behov av en sådan behandling i sammanträde som detta lett till. Behandling i sammanträde ska i fortsättningen ordnas alltid om gäldenären begär det och dessutom även när det inte har begärts, om inte domstolen anser att behandlingen i sammanträde är onödig. När borgenärens ansökan delges gäldenären ska domstolen i den händelse att gäldenären motsätter sig konkursansökan fråga om gäldenären begär att saken behandlas i sammanträde, samt meddela möjligheten att avgöra saken utan behandling i sammanträde, om begäran inte framförts. Bestämmelsen ska tolkas snävare än den allmänna bestämmelsen i 8 kap. 3 § 3 mom. i rättegångsbalken. 

Till 13 kap. i konkurslagen som gäller förslag till utdelningsförteckning och fastställande av utdelningsförteckningen föreslås bli fogat en bestämmelse enligt vilken domstolen på yrkande av boförvaltaren eller borgenären kan precisera storleken på en fordran som fastställts med villkorat belopp i utdelningsförteckningen. Beloppet av en fordran som på yrkande ska preciseras kan bestridas. 

Till övervakningslagen föreslås bli fogat centrala bestämmelser om konkursombudsmannens byrå. För närvarande har t.ex. bestämmelsen om besvärsförbud ingått i övervakningsförordningen. Samtidigt föreslås bli fogat till lagen en bestämmelse enligt vilken konkursombudsmannen i ärenden där praxis i fråga om lagens tillämpning är vedertagen får överföra beslutanderätt på tjänstemän som är föredragande. 

Det föreslås att 21 § i lagen om verkställighet av skatter och avgifter ändras i fråga om konkurs så att preskription av en offentlig fordran inte hindrar att betalning fås ur medel som överlämnats till konkurs, om preskriptionen har skett efter att gäldenären försatts i konkurs. Enligt den gällande bestämmelsen är möjligheten att få betalning ur medel som överlämnats till konkurs utan hinder av att preskriptionstiden löpt ut tidsmässigt kopplat till konkursbevakningen. Motsvarande ändring görs i sak i samma slags bestämmelser i lagen om lönegaranti och lagen om lönegaranti för sjömän.  

4.1.1  4.1.1 Utredning av konkursfordringar och tidsfrister för förfarandet

Konsekvenser för borgenärernas och gäldenärernas ställning, konsekvenser för företagen och konsekvenser för hushållen  

Propositionen har konsekvenser för företag i rollen som konkursgäldenär eller konkursborgenär. Däremot antas propositionen inte ha några allmänna konsekvenser för företag som inte är parter i ett enskilt konkursförfarande. Därmed granskas inte nedan konsekvenser för företag särskilt utan som en del av konsekvenserna för borgenären och gäldenären. Detsamma gäller konsekvenser för hushållen. 

En förenkling av skuldutredningen skulle minska de kostnader som borgenärerna orsakas av att anmäla fordringar. Detta skulle särskilt gälla i konkurser som förfaller. Dessa är mer än dubbelt så många som konkurser som fortsätter tills utdelningsförteckningen fastställs. I och med förändringen är det bara de största borgenärerna som över huvud taget behöver anmäla sina fordringar i konkurser som förfaller. De största borgenärernas fordringar ska utredas när boförteckningen görs upp, men en anmälan som uppfyller kraven på innehållet i bevakningen beaktas senare som bevakning. I praktiken är de största borgenärerna ofta Skatteförvaltningen och arbetspensionsbolag, banker och finansbolag samt beroende på sektor exempelvis varuleverantörer och hyresvärdar. 

De besparingar som kan uppnås i samband med anmälan av fordringar kan inte uppskattas i eurobelopp. Anmälningskostnaderna beror t.ex. på hur stort borgenärsföretag det handlar om och hur indrivningsverksamheten är organiserad i det företaget. 

I synnerhet konsumentborgenärers ställning förbättras av att boförvaltarna åläggs att på eget initiativ beakta de klara fordringar som en stor del av borgenärerna har på samma grund eller en grund av samma slag. Boförvaltarnas tillvägagångssätt i nuläget har varierat på denna punkt. Nyttan gäller förutom konsumentborgenärer i synnerhet sådana små och medelstora företag som inte har resurser att systematiskt följa alla de konkurser som gäller dem. Ekonomisk betydelse har ändringen visserligen bara i en situation där det finns tillräckligt med medel i konkursboet för betalning av utdelning och det vad gäller beloppet kan betalas utdelning för fordran. Risken för rättsförlust för borgenärer kan även minskas av att det uttryckligen föreskrivs att en fordringsanmälan som gjorts före bevakningsdagen berättigar till utdelning. 

Att skynda på slutförandet av boförteckningen ligger också i gäldenärens intresse. Vissa begränsningar i handlingsbehörighet och tvångsmedel som inriktas på gäldenären är tidsmässigt bundna vid slutförandet av boförteckningen. Samtidigt blir konkursförfarandena totalt sett kortare. Dessa omständigheter kan i viss mån försnabba möjligheten för företagare som gått i konkurs att inleda ny affärsverksamhet. 

I propositionen föreslås ändringar även i bestämmelserna om tidsfrister för slutförande av boförteckningen och gäldenärsutredningen samt bestämmande av bevakningsdag eller framläggande av framställning om att konkursen ska förfalla och i samband med det åläggs boförvaltaren en skyldighet att motivera dröjsmål i ärendehanteringssystemet Kosti. Ändringarna förhindrar att konkursförfarandet drar ut på tiden och främjar parternas och konkursombudsmannens möjligheter att ge akt på hur förfarandet framskrider. Nu har det på det sätt som konstateras i avsnitt 2.3.1 förekommit fall där det inte funnits någon godtagbar orsak t.ex. till dröjsmål för framställningen om att konkursen ska förfalla.  

Ett snabbare konkursförfarande minskar i princip de totala kostnaderna för förfarandet. Det är framför allt förenklingen av skuldutredning som skulle ha en sådan konsekvens. Till dessa delar rör konsekvensen förutom boförvaltarens arvode även kostnaderna för bokföring, eftersom bokföringen i konkurser som förfaller oftare än tidigare kan avslutas utan att slutföras. En minskning av förfarandekostnaderna ligger framför allt i borgenärernas intresse. I en fullständig konkurs får borgenärerna en större utdelning, och i konkurser som förfaller blir det mer medel över till att täcka massaskulderna. I en situation där massaskulder blir helt täckta, men tillgångarna inte räcker till ett fullständigt konkursförfarande, ökar det belopp som med stöd av 3 kap. 12 § i konkurslagen ska redovisas för utmätning. I vissa fall gynnar minskningen av förfarandekostnader även gäldenären. En ökning av borgenärernas utdelning minskar nämligen gäldenärens skuldansvar med stöd av 1 kap. 6 § i konkurslagen. I praktiken har restskulder efter konkurs betydelse om konkursgäldenären är en fysisk person. 

Konsekvenser för den offentliga ekonomin 

Förslagen har inga direkta konsekvenser för den offentliga ekonomin. En minskning av förfarandekostnaderna har ur statens synvinkel ingen betydelse ens i konkurser som förfaller, eftersom statens ansvar för ersättningen till boförvaltaren har begränsats till 1 000 euro i 10 kap. 5 § i konkurslagen. Däremot har förenklingen av konkursförfarandet med avseende på offentligrättsliga borgenärers verksamhet samma positiva verkningar som ovan beskrivs för borgenärernas del. 

4.1.2  4.1.2 Delgivningar och ärendehanteringssystemet för konkurs- och företagssaneringsärenden

Att lagra centrala handlingar i konkurs- och företagssaneringsförfaranden Kosti samt möjligheten till elektronisk delgivning underlättar informationsgången och minskar något förfarandekostnaderna. Minskningen kan inte bedömas i euro. 

Den tekniska utveckling av ärendehanteringssystemet Kosti som förslagen förutsätter orsakar datasystemkostnader av engångsnatur i en storleksklass som i beredningen har uppskattats till cirka 20 000 euro. I kalkylen har beaktats att Kosti juridiskt ska delas in i två delar, ändringarna i anknytning till delgivningar och de nya dataposter som ska fogas till Kosti, inklusive de motiveringsskyldigheter som beskrivs under punkten ”Utredning av konkursfordringar och tidsfrister för förfarandet” i dröjsmålssituationer. Ändringarna kan genomföras inom ramen för den årliga utvecklingsbudgeten för ärendehanteringssystemet. 

4.1.3  4.1.3 Miljöansvar vid konkurs

Utgångspunkter och vissa praktiska fall 

Den primära effekten av propositionen är ett klarare rättsläge i gränssnittet mellan miljö- och konkursrätt. Genom propositionen frigörs inte mer tillgångar för konkursboets bruk utan det är fråga om till vilka delar konkursboet har handlingsskyldighet för att förebygga och begränsa miljöförorening och när kostnader som orsakats en myndighet för miljöåtgärder får ställningen som massaskuld. Även propositionens ekonomiska konsekvenser ska ses mot denna utgångspunkt. 

En ungefärlig bedömning av propositionens ekonomiska konsekvenser i euro förutsätter som basuppgifter för det första en uppskattning av antalet sådana konkursbon där det årligen ska vidtas åtgärder som baserar sig på miljölagstiftningen, för det andra en uppskattning av de genomsnittliga kostnaderna för sådana åtgärder och för det tredje jämförelseuppgifter om hur kostnadsansvaret är fördelat i det nuvarande rättsläget. För det första går det inte att ge någon uppskattning av nämnda antal, eftersom det är slumpen som avgör när affärsverksamhet som innebär risker för miljön går i konkurs. Det finns t.ex. inga statistiska uppgifter om i hur många konkurser det under ett år har betalats fordringar som följer av miljöskyddslagstiftningen av konkursboets medel. Detsamma gäller hur många företag med miljötillstånd som under ett år ha gått i konkurs. Det är fortfarande svårt att förutsäga hur stora miljökostnaderna i ett visst konkursbo blir i eurobelopp. Detta beror bland annat på vad som har varit arten och omfattningen av gäldenärens verksamhet och var den har varit belägen, hur allvarliga miljöriskfaktorer det förekommit i samband med verksamheten, förekomsten av eventuella miljöskador samt i ett hur tidigt skede nödvändiga åtgärder vidtas. 

Konsekvensbedömningen försvåras framför allt av problemet att hitta hållbara jämförelseobjekt för hur ansvars- och kostnadsfördelningen ska ordnas i det nuvarande rättsläget. Propositionen kan med säkerhet i jämförelse med nuvarande rättspraxis sägas inskränka konkursboets massaansvar för sådana avfall som inte är farliga. I övrigt kan inte ges motsvarande säkra jämförelser. Detta är första gången som det görs ett försök att samordna konkurs- och miljölagstiftningen. Av nämnda skäl är det inte möjligt att ge ens en ungefärlig uppskattning i euro av propositionens ekonomiska konsekvenser. Nedan ges dock uppgifter om vissa praktiska fall för att det ska vara möjligt att få en bild av fenomenets förekomst och storleken på kostnaderna. Därefter ges allmänna synpunkter på propositionens ekonomiska konsekvenser. 

I Avilon Fibres Oy:s konkurs som fortsatt som offentlig utredning fanns hundratals ton brandfarliga och explosiva kemikalier på fastigheten. De totala kostnader som staten orsakades fram till augusti 2017 steg till cirka 5,3 miljoner euro. Det beräknades att ca en miljon euro betalas tillbaka till staten.  

För utredning och kontroll över den risk för miljöskada som uppdagats i lokalerna för konkursboet PP-Recycling LTD som bedrivit återvinningsverksamhet beviljades NTM-centralen 2013 sammanlagt cirka 80 000 euro. Med anslaget betalades bland annat lagrets elkostnader och beställdes hos Ekokem Oy Ab en utredning över mängden avfall, arten av avfall och vilken risk det orsakade för miljö och människor. Farliga avfallsråvaror som avger hälsovådliga ångor i luften och innebär risk för eldsvåda och storolycka hade blivit kvar på fastigheten. När konkursen förfallit på grund av bristen på medel övergick ansvaret för avfallet på fastighetsinnehavaren, dvs. Green Tech Center Oy, som likaså försattes i konkurs. Den sistnämnda konkursen fortsatte som offentlig utredning. Staten har under åren 2013–2015 beviljat totalt 2,3 miljoner euro för kostnader för borttransport och ändamålsenlig hantering av farligt avfall. Staten har dessutom orsakats kostnader för offentlig utredning i anknytning till bl.a. skötseln av boets förvaltning och straffprocessen. Det beräknas att eventuellt ca 0,1 miljoner euro betalas tillbaka till staten. 

I konkursen för Kromipinta Oy och dess fastighetsaktiebolag, som fortsatte som offentlig utredning, var det fråga om kemikaliesäkerhet på grundvattenområde. Statens totala satsning uppgick fram till augusti 2017 till knappa 0,5 miljoner euro. Något över hälften av detta belopp riktas av arbets- och näringsministeriets medel till bekämpningen av miljöskador och något mindre än hälften av konkursombudsmannens byrås medel till kostnader för offentlig utredning i anknytning till boförvaltningen och straffprocessen. Beloppet av utdelningsbara medel var cirka 0,1 miljoner euro. 

I konkursen för Talvivaara Sotkamo Oy som fortsatt som offentlig utredning orsakade ett läckage i gipsfällningsdammen i gruvdriften stora skador på vattendragen. Vid utgången av augusti 2017 hade de totala kostnaderna för staten stigit till ca 120 miljoner euro, varav ca 90 procent hänförde sig till bekämpning av miljöskador. Fram till dess hade ca 20 miljoner euro betalats tillbaka till staten. 

Staten tvingas agera för att bekämpa allvarliga miljöskador på grund av att verksamheten vid nickelgruvan i Hitura upphört och Belvedere Mining Oy som ägt gruvan gått i konkurs. Sedan slutet av 2015 har kostnaderna för förebyggande av miljöförorening på gruvområdet till en början varit cirka 0,9 miljoner euro per år. Kostnaderna täcktes först med medel från miljöministeriets moment 2016 och sedan med finansiering på 0,52 miljoner euro som beviljades i tilläggsbudgeten för 2016. Dessutom har det till miljöskyddsåtgärder använts en avfallssäkerhet på 1,99 miljoner euro som bolaget har ställt för NTM-centralen. NTM-centralen sköter som bäst stängningen av gruvan med statlig finansiering. I tilläggsbudgeten för 2017 reserverades 5 miljoner euro för bekämpningen av miljöskador på grund av gruvan och för stängningen av gruvan. För kostnaderna för planeringen av och tillståndsberedningen för den andra fasen av stängningen av gruvan samt för obligatoriska tilläggsarbeten under den första fasen har det anvisats ett anslag på 1,3 miljoner euro. Finansieringsbehovet för att täcka kostnaderna för stängningen av gruvan uppgår enligt en preliminär bedömning till sammanlagt ca 15–20 miljoner euro under de följande 9–14 åren. 

Konsekvenser för borgenärernas och gäldenärernas ställning, konsekvenser för företagen och konsekvenser för hushållen 

Även om det av ovan angivna skäl inte anses möjligt att uppskatta propositionens konsekvenser i eurobelopp kan följande synpunkter på saken ges rent allmänt. 

Man kan säga att åtminstone vissa konkursbon tack vare en uttrycklig lagstiftning blir snabbare utredda än tidigare, när t.ex. miljömyndigheternas förvaltningsbeslut och eventuellt ändringssökande samt samordningen av synpunkterna hos konkursboets olika aktörer får klara lagstiftningsramar. Mindre tvister och ett snabbare konkursförfarande minskar i allmänhet de totala kostnaderna för förfarandet.  

Åtminstone i enskilda fall kan uppkomsten av hot om miljöskador eller en utbredning och ett förvärrande av redan uppkomna miljöskador begränsas och de ekonomiska skadorna för antingen det allmänna eller konkursboets borgenärer till denna del minskas av att konkursboet åläggs en skyldighet att vid allvarliga tillbud utan dröjsmål vidta vissa åtgärder för att förhindra ytterligare skador.  

Att uttryckligen undanta de flesta mindre allvarliga miljöansvarssituationer från massaansvar skulle främja jämlikheten mellan borgenärerna utan att tvingande miljöaspekter förbigås. Inte heller en begränsad massaskuldsställning kan med säkerhet sägas försämra andra borgenärers rätt att få betalning, eftersom det även om det nuvarande rättsläget har framförts synpunkter enligt vilka ett konkursbo kan ha ett allmänt massaansvar för miljökostnader eller genom miljöansvar en till och med starkare s.k. superförmånsrätt med avseende på alla andra borgenärer. Borgenärernas rätt till betalning skulle förbättras åtminstone i fråga om ansvar för avfall som inte är farligt. I praktiken är ansvaret för både avfall och kemikalier betydande och relativt ofta sådan typ av miljöansvar som nu är aktuellt. 

Syftet med propositionen är att undvika att konkurser förfaller i onödan och att konkursbon går i konkurs samt att samtidigt beakta vägande miljöaspekter. Genom att begränsa massaansvaret för konkursbon eftersträvas jämlikhet mellan borgenärerna. Om konkursen förfaller på grund av betydande massaansvar, återställs egendomen till gäldenären och kan utmätas. Då kan endast sådana borgenärer få betalning för sina fordringar som har en verkställbar utsökningsgrund. Exempelvis en stor del av offentliga fordringar, såsom skattefordringar, är direkt utsökbara fordringar. Gäldenären vidtar i allmänhet i praktiken inte åtgärder för att sköta miljöansvaret, även om gäldenären är skyldig att göra det. Med tanke på hanteringen av miljöriskerna och på borgenärernas jämlikhet är det därmed bättre att konkursförfarandet fortsätter i full skala. 

Eftersom en rörelse ofta bedrivs på en legofastighet och avfallsansvaret enligt propositionen i dagens läge oftare i enlighet med 28 § 2 mom. i avfallslagen kanaliseras till legogivaren istället för till konkursboet, kan hyresavtalsvillkor som gäller säkerhet och andra omständigheter i viss mån skärpas och hyrorna stiga. Ur legogivarnas synvinkel blir en fungerande myndighets- och egenkontroll ännu viktigare. Därmed kan propositionen ha små konsekvenser för arrendemarknaden i den mån det är fråga om fastigheter som ska arrenderas för en rörelse som medför risker för miljön. Det har inte i propositionen varit möjligt att uppskatta hur många legogivare dessa konsekvenser kan tänkas beröra, eftersom det inte finns tillgänglig statistisk information om hur många företag med en verksamhet som medför risker för miljön som är verksamma på en legofastighet eller hur ofta det uppstår miljörelaterade problem på dem. 

Förslaget till ändring av 17 kap. 7 § i konkurslagen inverkar på hur kostnaderna riktas i relationen mellan panthavaren och konkursboets allmänna borgenärer. Realsäkerheter har i allmänhet en större relativ betydelse när en ny rörelse eller rörelse i liten skala bedrivs. Förslaget som gäller den pantsatta egendomens ställning, enligt vilket ett konkursbo får dra av vissa kostnader för miljöansvaret från den pantsatta egendomens försäljningspris, är begränsat i två viktiga avseenden. Från den pantsatta egendomen får dras av endast de mycket begränsade kostnadsposter som konkursboet enligt förslaget har varit skyldigt att betala som för massaskuld. Vidare är det uttryckligen fråga om åtgärder som gällt den pantsatta egendomen och som därmed har kommit pantborgenären till godo. 

Pantborgenärens ställning tryggas av en självständig realiseringsrätt enligt 17 kap. 11 § i konkurslagen och som panthavaren kan utöva om panthavaren märker att den pantsatta egendomen kan realiseras redan innan nödvändiga miljöåtgärder vidtas. Den föreslagna lösningen eftersträvar neutralitet mellan de två situationerna där panthavaren antingen utövar sin självständiga realiseringsrätt när konkursen börjar (miljökostnaderna syns i köpesumman för den pantsatta egendomen) eller där konkursboet sörjer för realiseringen (miljökostnaderna syns inte i köpesumman, men konkursboet drar av dem). 

Därför kan propositionen inte i någon betydande grad antas försämra utbudet av finansiering eller höja dess pris. Propositionen kan dock ur finansiärernas synvinkel understryka behovet av en noggrann bedömning av miljörelaterade risker i mottagarföretag som ett led i kreditbeslutsprocessen. Det är möjligt att det uppstår produkter på marknaden där ett företag som förbundit sig att sköta sitt miljöansvar väl får finansiering på bättre villkor än ett företag där skötseln av ansvaret är förenat med riskfaktorer. Detta kan i sin tur sporra företag att sköta miljöansvaret ännu bättre. Sektorer som kan vara förknippade med miljörisker är t.ex. gruvsektorn, avfallshanteringssektorn och verksamhet som inbegriper hantering av farliga kemikalier. 

Om konsekvenserna för borgenärerna och panthavaren blir små på det sätt som beskrivs ovan kan det bedömas att propositionen inte har några stora konsekvenser för verksamheten på marknaden. 

Företagskonsekvenserna av de bestämmelser som föreslås framgår på olika sätt beroende på i vilken roll företagen granskas. Företagets roll i rollen som konkursborgenär, konkursgäldenär eller legogivare granskas ovan. Däremot finns det skäl att granska möjligheterna att starta en rörelse med miljökonsekvenser eller grunda ett nytt företag. Målet i propositionen har varit att t.ex. undvika att det blir svårare att få nödvändig finansiering för en rörelse eller att få en legotomt. Sådana konsekvenser kan dock inte helt uteslutas. I sig kan beaktandet av miljöaspekten i lagstiftningen alltid i viss mån synas t.ex. i startkostnaderna för en verksamhet, och en sådan konsekvens kan inte helt elimineras i ett samhälle som tar hänsyn till miljövärden. 

I detta sammanhang ska det granskas vilka möjligheterna är att fortsätta rörelsen i ett företag som försatts i konkurs och senare överlåta den till en eventuell köpare, vilket ofta skulle vara till fördel såväl med tanke på miljöaspekterna som på t.ex. bevarade arbetsplatser. Vid beredningen av propositionen har målet varit att tröskeln för att fatta ett beslut om att fortsätta en rörelse inte görs för hög. Däremot har det bland annat på grund av konkurrensaspekter inte ansetts godtagbart att konkursboet skulle kunna fortsätta rörelsen och vara befriat från de offentligrättsliga skyldigheter som gäller andra marknadsaktörer. Målet i propositionen har varit att samordna motsatta aspekter av denna typ så att miljöansvar som baserar sig på fortsatt rörelse begränsas endast till fortsatt verksamhet och att sådant ansvar som grundar sig på fortsatt rörelse inte uppkommer när rörelsen uttryckligen fortsatts av miljöskäl, dvs. för att förhindra eller begränsa miljöförorening eller en betydande skadlig förändring. Bestämmelserna bedöms i den föreslagna formen inte avsevärt försvåra ett konkursbos möjligheter att fortsätta rörelsen när detta bedöms vara ett lämpligt tillvägagångssätt. En sådan konsekvens kan dock inte helt uteslutas i synnerhet i situationer där en potentiell köpare av rörelsen inte är känd.  

Bestämmelsernas konsekvenser för hushållen framgår på olika sätt beroende på om hushåll granskas i rollen som t.ex. borgenär eller hyresvärd. Propositionens konsekvenser för borgenärens och hyresvärdens ställning granskas ovan. Ställningen för en utomstående, t.ex. ägaren till en fastighet som ligger nära konkursgäldenärens fastighet eller en person som bor invid samma vattendrag, kan förbättras jämfört med nuläget i den mån konkursboets offentligrättsliga miljöansvar och i synnerhet handlingsskyldighet bedöms kunna begränsa uppkomsten av hot om miljöskador eller en utbredning av redan uppkomna miljöskador. Ställningen för dessa skulle därmed förbättras i den mån det är fråga om en situation som hör till konkursboets handlingsskyldighet och inbegriper ett riskelement. Som konstateras ovan skulle sannolikheten för att en konkurs förfaller eller för att konkursboet går i konkurs öka om alla miljörelaterade kostnadsposter gavs obegränsad massaskuldsställning. Därmed skulle en sådan lösningsmodell inte heller gynna ägarna till grannfastigheterna. 

Syftet med propositionen är inte att i något avseende ingripa i det privaträttsliga ersättningsansvarets ställning i ordningsföljden för betalning till borgenärerna. En skadeståndsfordran för en privatperson, t.ex. ägaren till en grannfastighet, är således en normal konkursfordran som det kan betalas utdelning för i en konkurs. Ju mer omfattande konkursboets offentligrättsliga ansvar är, desto mindre utdelningsbara medel blir över till borgenärerna. Ett mer omfattande massaansvar för konkursbon än vad som föreslås skulle t.ex. innebära att utdelningen till ägaren av en grannfastighet skulle vara ännu mindre om denna har en fordran som grundar sig på skadestånd. 

Konsekvenser för den offentliga ekonomin 

I propositionen handlar det om att klarlägga ansvars- och kostnadsfördelningen, och det är inte möjligt att genom propositionen generera eller frigöra ytterligare medel för skötseln av miljöansvar. Därmed har propositionen inga direkta konsekvenser för statsbudgeten eller kommunernas budgeter. På lång sikt, tillsammans med utvecklandet av subsidiära miljöansvarssystem, kan propositionen dock minska det allmännas behov av att ingripa i miljörelaterade konkurser med hjälp av offentlig utredning och tilläggsbudgeter och därmed minska kostnaderna för det allmänna. 

Ovan beskrivs skälen till att det inte är möjligt att ge någon uppskattning i eurobelopp av propositionens konsekvenser, och dessa aspekter gäller också konsekvenserna för kommunalekonomin. Propositionens konsekvenser för kommunerna framgår på olika sätt beroende på om kommunen granskas som markägare, legogivare, konkursborgenär eller t.ex. aktör enligt miljölagstiftningen. Ovan bedöms att eftersom avfallsansvaret oftare än nu skulle kanaliseras direkt till legogivaren, kan hyresavtalsvillkoren för hyressäkerhet och andra omständigheter i viss utsträckning skärpas och hyrorna stiga när verksamhet som innebär risker för miljön bedrivs på fastigheten. Ur legogivarnas synvinkel blir en fungerande myndighets- och egenkontroll ännu viktigare. Propositionen har i detta avseende konsekvenser för kommunerna, eftersom kommunerna relativt ofta har rollen som legogivare. 

Uppstädningsskyldigheten i anknytning till nedskräpning har i avfallslagen i första hand ålagts nedskräparen själv och i andra hand har skyldigheten fördelats mellan olika aktörer. I sista hand är det kommunen som ansvarar i vissa situationer. Miljöskyddslagen innehåller en motsvarande ansvarskedja när det gäller mark. Genom propositionen ändras inte dessa skyldigheter som grundar sig på miljölagstiftningen. De föreslagna bestämmelserna kan i viss utsträckning öka risken för att kommunerna ska orsakas kostnader för sanerings- och uppstädningsskyldigheten i situationer där en stor mängd avfall blir kvar på fastigheten eller nedskräpningen leder till förorening av marken. Detta gäller dock endast sådana situationer där det inte ens finns någon sekundärt ansvarig part. Det ska dessutom beaktas att propositionen i praktiken inte innebär någon förändring i nuläget i fråga om sådana konkurser där konkursboets medel inte räcker till för utdelning. Sådana konkurser utgör ungefär två tredjedelar av alla konkurser. Då är det i sista hand kommunen som har sanerings- och uppstädningsansvar oberoende av vilken omfattning konkursboets ansvar har. 

Konkursboets skyldighet att vid allvarliga tillbud vidta vissa åtgärder för att förhindra ytterligare skador kan i enskilda fall begränsa uppkomsten av miljöskador eller att de förvärras och därmed minska de ekonomiska skadorna för antingen det allmänna eller konkursboets borgenärer, även om massaskuldsställningen inte ger konkursboen mer pengar eller förändrar det faktum att en stor del av konkurserna förfaller. Även om de kostnader staten eller kommunerna i en situation med massaansvar orsakas i egenskap av ansvarig instans enligt miljölagstiftningen kan minska något, minskar å andra sidan samtidigt borgenärernas utdelning i viss mån, inklusive offentligrättsliga borgenärer. Därmed uppstår inte heller i detta avseende några betydande helhetskonsekvenser för den offentliga ekonomin. 

4.2.1  4.2.1 Utredning av konkursfordringar och tidsfrister för förfarandet

En förenkling av skuldutredningen skulle minska boförvaltarens arbetsmängd i synnerhet i konkurser som förfaller. I synnerhet i medellösa bon är det med tanke på boförvaltaren skäligt att han eller hon kan koncentrera sin arbetsinsats på viktigare saker än att göra upp en detaljerad skuldförteckning, eftersom boförvaltare endast kan få en begränsad ersättning från staten. Boförvaltarna måste då utföra mindre sådant arbete som de i praktiken inte får arvode för. Fördelarna med en enklare skuldutredning omintetgörs inte heller i samband med en anmälan om ett beslut om att konkursen ska förfalla. I praktiken delges nämligen ett beslut om att konkursen ska förfalla åtminstone inte till någon större borgenärskrets än till dem som har hörts i samband med framställningen och ansökan om att konkursen ska förfalla. 

Konkursombudsmannens bevakningsarbete och t.ex. bedömning av behovet av offentlig utredning blir inte svårare, eftersom en gäldenärsutredning fortfarande måste göras och även innehållet i boförteckningen kvarstår som förut med undantag för en heltäckande skuldförteckning. 

Boförvaltarens skyldighet att på eget initiativ beakta sådana klara fordringar som ett stort antal gäldenärer har på samma grund eller en grund av samma slag kan öka boförvaltarnas arbete. Å andra sidan är ökningen av arbetsmängden obetydlig med beaktande av att det redan enligt bestämmelsens ordalydelse är fråga om fordringar som inte är oklara i fråga om grund och belopp. I praktiken fås uppgifterna vanligen direkt ur bokföringen. 

Ändringar i bestämmelserna om tidsfrister som gäller vissa skeden i konkursförfarandet förskjuter tyngdpunkten i övervakningen av hur förfarandet framskrider från domstolarna till konkursombudsmannens byrå. Domstolarnas faktiska möjligheter att övervaka hur förfarandena framskrider har varit tämligen begränsade och det har varit allmänt att förlängningar beviljats till och med flera gånger och därför skulle nämnda förskjutning av tyngdpunkten inte försämra rättssäkerheten. På grund av att beslut om att förlänga tidsfristen är rutinmässiga skulle domstolarnas arbetsmängd minska endast obetydligt med anledning av de föreslagna bestämmelserna. Boförvaltarens skyldighet att anteckna orsaken till dröjsmålet i ärendehanteringssystemet Kosti förbättrar övervakningsmöjligheterna för konkursombudsmannens byrå. Samtidigt kan byråns arbetsmängd i någon mån öka. Däremot innebär ändringarna inte att alla enskilda konkursförfaranden där det gjorts dröjsmålsanteckningar i Kosti fortlöpande måste följas vid konkursombudsmannens byrå. Dröjsmål kan t.ex. granskas med jämna mellanrum och boförvaltarens motiveringsskyldighet kan främja en ändamålsenlig inriktning på övervakningsarbetet. Dessutom har parterna i förfarandet med stöd av anteckningarna i Kosti möjlighet att följa hur det förfarande som gäller dem framskrider och vid behov ta kontakt med boförvaltaren eller konkursombudsmannens byrå. Boförvaltarnas arbetsmängd ökas inte nämnvärt av en befogad dröjsmålsanmälan. Det är frågan om att boförvaltarna ska ägna mer uppmärksamhet än förut åt vissa aspekter av förfarandets förlopp och öka informationen till parterna om dessa. 

4.2.2  4.2.2 Delgivningar och ärendehanteringssystemet för konkurs- och företagssaneringsärenden

Skyldigheten att lagra centrala uppgifter och handlingar i ärendehanteringssystemet Kosti i konkurs- och företagssaneringsförfaranden underlättar övervakningsarbetet vid konkursombudsmannens byrå, eftersom boförvaltarnas och utredarnas förfaranden i nuläget har varierat. Klara regler för lagringsskyldigheten och möjligheten till elektronisk delgivning underlättar också boförvaltarnas och utredarnas verksamhet. 

4.2.3  4.2.3 Miljöansvar vid konkurs

För miljömyndigheternas del kommer bestämmelserna om när och i vilken mån konkursboet kan åläggas att vidta åtgärder att underlätta beslutsfattandet och effektivisera möjligheterna att ingripa i allvarliga faror och olägenheter för miljön. Å andra sidan förutsätter tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna vid sidan om substanslagstiftningen om miljön en ny slags kompetens av miljömyndigheterna. Den första tiden bestämmelserna är i kraft skulle det behövas utbildning för miljömyndigheternas personal bland annat för att trygga en enhetlig tillämpning.  

Boförvaltarna har i nuläget vanligen kontaktat konkursombudsmannens byrå i konkursfrågor som gällt miljön. I och med de nya bestämmelserna förskjuts tyngdpunkten i förfrågningar och rådgivning från konkursombudsmannens byrå till miljömyndigheterna. Miljömyndigheternas eller förvaltningsdomstolarnas arbetsmängd kan dock inte antas öka i en sådan utsträckning att det skulle påverka personalstyrkan, eftersom miljömyndigheterna också i nuläget har varit tvungna att avgöra vilken den eventuella reaktionen ska vara på sådana situationer i konkursbon som är skadliga eller farliga för miljön. Propositionen och den bifogade förordningen väntas förbättra informationsflödet och underlätta samarbetet mellan boförvaltaren och den statliga eller kommunala miljömyndigheten. 

Ställningstaganden till i vilken utsträckning konkursboet eller någon annan part ska svara för vidtagandet av åtgärder hör till myndigheternas normala övervakningsuppgifter. Vid behov ska myndigheten förplikta boet att vidta nödvändiga åtgärder eller bevaka kostnaderna för vidtagandet av åtgärder som konkursfordran. I situationer där verksamheten har bedrivits på en legofastighet och det är fråga om avfallshanteringsansvar för annat än farligt avfall ska myndigheten tidigare än vad nu är fallet vända sig till legogivaren.  

När det gäller boförvaltarna förtydligar bestämmelserna i vilken omfattning konkursboet och boförvaltaren som dess representant har skyldighet att vidta åtgärder som gäller miljön. Därmed erbjuder bestämmelserna boförvaltaren ett juridiskt ryggstöd att vidta sådana åtgärder som avviker från det grundläggande syftet med konkursförfarandet när konkursboets handlingsskyldighet är aktuell. I oklara fall kan boförvaltarna ha kontakt med miljöministeriet. Om myndigheternas ståndpunkt avviker från boförvaltarnas lägesbedömning, avgörs ärendet i sista hand genom besvär. Detta väntas åtminstone inte öka processkostnaderna för utredningen av ansvarsförhållanden med avseende på nuläget, eftersom frågor som i nuläget anknyter till riktandet av kostnadsansvaret måste avgöras i domstol i synnerhet på grund av det oklara rättsläget. Myndigheten kan bestämma att ett beslut som ålägger boet att vidta åtgärder ska verkställas direkt, vilket innebär att dröjsmål med bekämpningsåtgärderna undviks.  

De föreslagna bestämmelserna bör tillämpas både i förvaltningsdomstolar och i allmänna domstolar. Till behörigheten för de första nämnda hör att bedöma miljömyndigheternas beslut t.ex. i ett ärende som gäller konkursboets handlingsskyldighet, medan åter frågan om när en viss fordran ska betraktas som massaskuld eller konkursfordran är konkursrättslig och avgörs i sista hand i allmän domstol. Domstolens arbetsmängd antas inte öka, eftersom det på ovan konstaterat sätt redan nu har förekommit motsvarande situationer som det varit svårt att utreda på grund av det oklara rättsläget. 

4.3.1  4.3.1 Miljöansvar vid konkurs

Genom propositionen säkerställs att konkursbon vid allvarliga tillbud som förekommer i samband med ett konkursförfarande utan dröjsmål kan åläggas att vidta nödvändiga miljörelaterade åtgärder samt sörja för bland annat farligt avfall och farliga kemikalier. Det finns alltså en klar ansvarig part med handlingsskyldighet i ovan beskrivna situationer. Detta kan antas begränsa utbredandet av konkreta skadeverkningar och risker för miljön, människors hälsa och säkerhet. Å andra sidan kan inte ens handlingsskyldighet för konkursboet förhindra att endast vissa konkursbos medel räcker till för att sörja för miljöansvar. Det är vanligt att ett konkursbo inte har medel för kostnaderna för konkursförfarandet och därför förfaller ungefär två tredjedelar av de konkurser som inletts. Det är viktigt att arbetet med att utveckla subsidiära miljöansvarssystem fortsätter också av denna orsak. 

Bestämmelserna om en begränsad massaskuldsställning kan under ett gäldenärsföretags verksamhet påverka i vilken utsträckning företagets finansiärer och andra avtalsparter har incitament att fästa uppmärksamhet vid uppenbara risker i företagets skötsel av miljöärenden. Exempelvis legogivare kan effektivare än nu övervaka legotagarens verksamhet, vilket kan leda till att miljörelaterade brister i legotagarens verksamhet ännu oftare kommer fram. Detsamma gäller panthavare i en situation där gäldenären är verksam på sin egen fastighet. En utökad kontroll är önskvärd ur miljösynvinkel. Dessutom har företaget redan när verksamheten inleds ett ännu större behov av att visa att den sköter sina miljörelaterade skyldigheter på behörigt sätt. Det är möjligt att kvaliteten på skötseln av miljöskyldigheter i fortsättningen uppmärksammas allt mera redan när finansiering söks, vilket gynnar företag som sköter sina miljöskyldigheter väl. 

När det gäller annat än farligt avfall föreslås att konkursbons massaansvar minskas jämfört med det ansvar som fastställts i högsta förvaltningsdomstolens rättspraxis. Detta kan i vissa fall försämra skötseln av avfallsansvar i konkurser. Utdelningen för fordringar som har samma ställning som en konkursskuld blir i praktiken ofta liten. Visserligen har inte heller den nuvarande omfattande massaskuldsställningen kunnat garantera skötseln av avfallsansvar utan har tvärtom kunnat leda till att konkursen förfaller eller till att konkursboet går i konkurs (t.ex. Ekoport-fallet som nämns i avsnitt 2.3.3). De föreslagna bestämmelserna har ingen inverkan på incitamenten för aktiva företag att sörja för avfallshanteringen, eftersom de föreslagna bestämmelserna är tillämpliga endast i en situation där företaget har försatts i konkurs. 

Det bör också beaktas att miljömässigt riskfyllda rörelser ofta bedrivs på en legofastighet. Då kan fastighetsägaren om förutsättningarna i 28 § 2 mom. i avfallslagen uppfylls som ansvarig i andra hand hållas direkt ansvarig för avfall som undantas från konkursboets ansvar. Det kan bli allmännare att bedriva verksamhet t.ex. på en legofastighet som arrenderas av ett separat fastighetsbolag för att de ekonomiska riskerna för verksamhetens finansiärer och övriga borgenärer ska begränsas.  

Till de delar det inte finns någon som är ansvarig i andra hand för farligt avfall, kommer avfallsansvar som inte skötts efter avslutat konkursförfarande fortfarande att belasta fastigheten, om inte fastigheten kan realiseras under förfarandets gång. Gäldenären kommer fortfarande att vara ansvarig för avfall som finns på fastigheten. Den myndighet som övervakar gäldenärens verksamhet vidtar normala övervakningsåtgärder på området, men den ansvarigas insolvens innebär i praktiken att gäldenären inte vidtar åtgärder. Det är inte uteslutet att detta i vissa fall där det inte finns någon ansvarig i andra hand leder till skadliga miljökonsekvenser, såsom förhindrad användning av områden eller förfulning av landskapet. Motsvarande situationer uppstår dock redan i dagens läge, och den föreslagna lagstiftningen antas inte öka dessa fall i någon betydande utsträckning. Det som är viktigt med avseende på de grundläggande miljörättigheterna är att en tydligare lagstiftning och konkursbons handlingsskyldighet som helhet betraktade kan bidra till att förbättra miljökvaliteten och förebygga allvarliga risker och skador.  

4.4.1  4.4.1 Utredning av konkursfordringar och tidsfrister för förfarandet

Genom propositionen lindras skuldutredningen i synnerhet i konkurser som förfaller. På detta sätt görs det möjligt att inrikta boförvaltarnas arbetsinsats i synnerhet på att utreda omständigheter kring gäldenärsutredningen, t.ex. orsakerna till konkursen och verksamheten före gäldenärens konkurs. Detta främjar åter med tanke på det allmänna intresset och borgenärernas rättigheter på ett önskvärt sätt uppdagande och utredning av eventuella missbruk. 

När det gäller hederliga konkursgäldenärer kan de ändringar som påskyndar förfarandet i viss mån snabbare leda till en ny start och därmed förbättra sysselsättningen. Det bedöms att konkursförfarandet beroende på fall försnabbas med veckor eller till och med månader. En sådan utveckling kan inte anses vara obetydlig när den jämförs med den totala längden på ett konkursförfarande i nuläget. Den genomsnittliga längden på ett konkursförfarande har efter konkursbeslutet under de senaste åren i konkurser som förfallit varit cirka 10 månader (medianen cirka sex månader) och i konkurser som slutar med att utdelningsförteckningen fastställs cirka 14 månader (medianen cirka 11 månader). När det gäller gäldenärerna kan ett snabbare förfarande även ha positiva verkningar för hälsan och det sociala välbefinnandet, eftersom en gäldenär i många fall kan uppleva konkursförfarandet som mentalt tungt.