1.1
Konkurslagen
1 kap. Allmänna bestämmelser
3 §.Vem som kan försättas i konkurs. I 2 mom. anges undantag från vem som kan försättas i konkurs. Till förteckningen fogas de nya landskap som avses i den landskapslag som föreslås i regeringens proposition RP 15/2017 rd. Konkursskyddet omfattar även landskapens affärsverk, eftersom de är en del av landskapet på samma sätt som kommunala affärsverk är en del av kommunen. Det är fråga om ett tekniskt förtydligande som motsvarar bakgrundspremisserna i beredningen av landskapsreformen. Paragrafens 1 och 3 mom. ändras inte.
2 kap. Förutsättningarna för att försätta en gäldenär i konkurs
3 §.Presumtion om insolvens. Tillämpningsområdet för 2 mom. 3 punkten utvidgas så att det även täcker gäldenärer som är bokföringsskyldiga för sin yrkesverksamhet. I bokföringslagen (1336/1997) gällde länge olika skyldigheter för affärs- och yrkesverksamhet. I och med lag 1620/2015 som trädde i kraft i början av 2016 är det dock inte längre så. I regeringens proposition (RP 89/2015 rd) motiveras den lösningen i synnerhet med att gränsdragningen mellan de två begreppen är svår. Därmed är det inte längre motiverat att behandla affärs- och yrkesverksamhet på olika sätt heller i bestämmelserna om förutsättningar för att försätta en gäldenär i konkurs. Även tillämpningsområdet för näringsförbud har nyligen på motsvarande sätt utvidgats till sådan yrkesverksamhet som avses i bokföringslagen (749/2017). Liksom för närvarande tillämpas den aktuella punkten på alla typer av gäldenärer oberoende av om de är fysiska personer eller juridiska personer.
3 kap. Rättsverkningarna av att en konkurs börjar
11 §.Rättsverkningarnas giltighetstid. I det nya 3 mom. tas in en informativ hänvisningsbestämmelse till 66 § i lagen om företagssanering, där det föreslås att det utreds vilka konsekvenser upphävande av ett beslut om att försätta en gäldenär i konkurs och nedläggning av en konkurs enligt 7 kap. 13 § i konkurslagen har för ett saneringsprogram som har förfallit med anledning av att gäldenären försatts i konkurs. Nedläggning av en konkurs innebär att konkursen inte har motsvarat sitt syfte och upphävande av ett beslut om att försätta gäldenären i konkurs att det inte har funnits grunder för konkursen. Därför är det viktigt i dessa fall att förfallandet av saneringsprogrammet återkallas och att genomförandet av programmet kan fortsätta som förut.
7 kap. Förfarandet i domstol
8 §.Behandlingen av en borgenärs ansökan. De gällande bestämmelserna förutsätter att behandling i sammanträde ska ordnas om gäldenären motsätter sig konkursansökan alltid när gäldenären inte uttryckligen har samtyckt till behandling i kansliet. Det föreslås att bestämmelserna i 1 och 2 mom. ändras för att minska sådana fall där avsaknaden av gäldenärens samtycke inte nödvändigtvis har motsvarat dennes verkliga syfte och där det inte heller annars har funnits något verkligt behov av en sådan behandling i sammanträde som detta lett till. Med andra ord är det med beaktande av konkursens vittsyftande konsekvenser och gäldenärens rättsskydd motiverat att tröskeln för att inte ordna behandling i sammanträde ska vara tillräckligt hög även i fortsättningen. Därför ska det tas in två kriterier i bestämmelserna och ingrepp i någotdera leder till en skyldighet att ordna behandling i sammanträde.
Endast om den gäldenär som motsätter sig ansökan inte begär behandling i sammanträde och om domstolen dessutom anser att behandling i sammanträde är onödig behöver behandling i sammanträde inte ordnas. Därmed ska en gäldenär som motsätter sig ansökan alltid ha rätt till behandling i sammanträde enbart med stöd av begäran oberoende av domstolens bedömning. Begäran behöver inte motiveras. För att gäldenären ska kunna ta ställning till ärendet ska denna utöver det tillägg som föreslås i 1 mom. uttryckligen tillfrågas om behandling av ärendet i sammanträde begärs. Samtidigt ska gäldenären underrättas om möjligheten att avgöra ärendet i ett skriftligt förfarande utan behandling i sammanträde, om gäldenären inte har begärt att det behandlas i sammanträde.
Även om den gäldenär som motsatt sig ansökan inte har begärt behandling i sammanträde, ska behandling ordnas om inte domstolen anser det onödigt. Tröskeln för att inte ordna sammanträde är avsedd att vara högre än i den allmänna bestämmelsen i 8 kap. 3 § 3 mom. i rättegångsbalken. Om gäldenären har motsatt sig konkursansökan, kan det bli aktuellt att inte ordna behandling i sammanträde i sådana situationer där förekomsten av förutsättningar för att försätta gäldenären i konkurs inte kan betvivlas. Om gäldenären motsätter sig ansökan kan det också vara motiverat att höra den konkurssökande borgenärens syn på att gäldenären motsatt sig ansökan, t.ex. ifall borgenären och gäldenären förhandlar om tidtabellen för betalningen av den sökandes fordran.
Den ovan beskrivna bestämmelsen om behandling av saken i sammanträde gäller endast en situation där gäldenären uttryckligen har motsatt sig konkursansökan. Även om gäldenären inte ger något uttalande med anledning av ansökan eller det av gäldenärens uttalande inte direkt framgår om gäldenären motsätter sig ansökan, ska domstolen med stöd av 11 § undersöka förutsättningarna för att försätta gäldenären i konkurs på tjänstens vägnar. Saken behandlas i sammanträde, om domstolen anser att det behövs (se RP 26/2003 rd, s. 94).
8 kap. Boförvaltare
7 §.Boförvaltarens arvode. En boförvaltare har enligt den gällande bestämmelsen rätt att av konkursboets medel för sitt uppdrag få ett arvode som är skäligt med hänsyn till uppdragets svårighetsgrad, det arbete som har utförts, boets omfattning och andra omständigheter samt att få ersättning för de kostnader som orsakats boförvaltaren och som har varit nödvändiga för förvaltningen av boet. Enligt 7 § 3 mom. i övervakningslagen kan domstolen på yrkande av konkursombudsmannen nedsätta det arvode som borgenärerna har fastställt för boförvaltaren, om boförvaltaren i väsentlig mån har försummat sina uppgifter eller skyldigheter eller om arvodet klart överstiger vad som kan anses skäligt. Konkursombudsmannen ska framställa sitt yrkande inom 30 dagar från den dag då det dokument som innehåller borgenärernas beslut har anlänt till konkursombudsmannens byrå.
Konkurslagen innehåller däremot inte någon uttrycklig bestämmelse som styr borgenärernas beslut om en nedsättning av boförvaltarens arvode på grund av brister som uppdagats i boförvaltarens verksamhet. Enligt en rekommendation om boförvaltarens arvode från delegationen för konkursärenden 13/2004 kan arvodet sättas ner, och i grova fall kan boet avstå från att fastställa något arvode alls för boförvaltaren, om denna försummar sina uppgifter, gör sig skyldig till missbruk, eller av en orsak som beror på boförvaltaren själv, t.ex. jäv, måste befrias från sitt uppdrag. I punkt 8.2 i den reviderade rekommendationen konstateras att arvodet kan bli lägre än variationsintervallet för jämförelsearvodena om förvaltningen av boet har varit ineffektiv eller oskicklig. Enligt rekommendationen kan arvodet nedsättas även i det fall att boförvaltaren försummar sina uppgifter, gör sig skyldig till missbruk eller om förvaltningen av boet inte annars har följt lag och god boförvaltningssed. I sådana fall där boförvaltaren befrias från sitt uppdrag av en orsak som beror på boförvaltaren själv, ska arvodet sättas ner åtminstone så mycket att borgenärerna inte orsakas merkostnader av att boförvaltaren byts ut. Vid nedsättningen av boförvaltarens arvode kan även graden av klandervärdhet i boförvaltarens förfarande beaktas.
En bestämmelse om nedsättning av arvodet tas in i det nya 2 mom. Förhoppningen är att en uttrycklig bestämmelse ska ha en styrande effekt för kvaliteten på skötseln av uppgifterna. När det gäller boförvaltares rättsskydd och möjligheten att förutsäga arvodet är det också motiverat att bestämmelser om nedsättning av arvodet tas in i lag och att saken inte ska vara baserad på en rekommendation. I övervakningslagen görs behövliga ändringar av konsekvensskäl.
Arvodet kan för det första nedsättas när boförvaltaren har skiljts från uppdraget av ett skäl som anges i 6 § 1 mom. 1 eller 2 punkten. Grunden för skiljande av en boförvaltare från uppdraget kan därmed vara att boförvaltaren inte är behörig eller är jävig liksom även om boförvaltaren försummar sina uppgifter eller handlar i strid med lag eller god boförvaltningssed. För det andra kan arvodet nedsättas även om boförvaltaren inte har skiljts från uppdraget. Då förutsätts att boförvaltaren väsentligt har försummat sina uppgifter eller skyldigheter. Väsentlig försummelse kan t.ex. vara om boförvaltaren inte sköter sina uppgifter enligt lag eller väsentligt förlänger förfarandet genom att utan befogat skäl låta bli att iaktta t.ex. bestämmelserna om tidsfrister i 9 kap. 1 och 2 §, 10 kap. 2 §, 12 kap. 5 § eller 13 kap. 2 §.
Inga bestämmelser utfärdas om nedsättningens belopp. Nedsättningen kan vara mycket betydande i sådana fall där det har förekommit avsiktliga missbruk eller mycket allvarliga brister i boförvaltarens verksamhet.
Paragrafens gällande 1 mom. kvarstår oförändrat och 2 och 3 mom. blir som sådana 3 och 4 mom.
9 kap. Utredning av konkursboet samt gäldenärens bokföring
1 §.Boförteckning. Paragrafens 1 mom. föreslås bli ändrat för att kraven på boförteckningens innehåll ska bli lindrigare så att det i boförteckningen istället för gäldenärens samtliga skulder och förbindelser antecknas åtminstone gäldenärens största borgenärer och deras fordringar, de största övriga förbindelserna och en uppskattning av de övriga skuldernas och förbindelsernas totalbelopp.
Syftet med bestämmelsen är att förbättra boförvaltarens möjligheter att koncentrera sin arbetsinsats på att utreda de omständigheter som är mest centrala i början av konkursen, alltså framför allt gäldenärens förmögenhet och omständigheter som behövs för gäldenärsutredningen. I momentet avses endast minimiinnehållet i boförteckningen, och det finns givetvis inget hinder för att boförvaltaren även i fortsättningen tar in gäldenärens samtliga skulder i boförteckningen. Ett sådant förfarande skulle vara ändamålsenligt i synnerhet när det antas att konkursen kommer att fortgå i full skala. Boförvaltaren ska informera de kända borgenärerna om bevakningen av konkursfordringarna. En borgenär kan anses vara känd av boförvaltaren, om skulden framgår av gäldenärens bokföringsmaterial som innehas av boförvaltaren eller av något annat material som anknyter till affärsverksamheten och kan betraktas som tillförlitligt. Om boförteckningen innehåller endast de största borgenärerna och konkursen fortsätter, ska även de övriga borgenärerna utredas innan bevakningsdagen bestäms. En förteckning över samtliga skulder kan vara ändamålsenlig även när boförvaltaren anser att det är nödvändigt att göra en sådan anmälan om en brottsmisstanke till polisen som avses i 14 kap. 5 § 4 mom. Om inte alla gäldenärens skulder har förts in i boförteckningen, ska boförvaltaren i samband med att anmälan görs meddela polisen vilka borgenärer som framgår av bokföringen och deras fordringar. Det är således ändamålsenligt att göra upp boförteckningen enligt minimivillkor främst när konkursen antas förfalla och det inte har uppdagats någon orsak att göra en polisanmälan.
Begreppet de största borgenärerna tolkas utifrån samma utgångspunkter som på andra ställen i konkurslagen, t.ex. i paragrafens 4 mom. och i 10 kap. 2 § 3 mom., och det kan preciseras genom rekommendationer från delegationen för konkursärenden. Med gäldenärens övriga betydande förbindelser avses t.ex. sådana finansiellt betydande borgensförbindelser och tredjemanspanter som gäldenären ställt. Gäldenären ska även i fortsättningen styrka att uppgifterna i boförteckningen är riktiga. Bestämmelsen om sammandraget ska förenklas så att ett sammandrag ska göras om det är ändamålsenligt. Boförteckningens omfattning kan även i fortsättningen vara en orsak till att det är ändamålsenligt att göra ett sammandrag.
För gäldenärsbrott döms med stöd av 39 kap. 2 § 1 mom. 4 punkten i strafflagen en gäldenär som i ett konkursförfarande underlåter att anmäla en skuld för att bereda sig eller någon annan orättmätig vinning. När boförvaltaren beslutar att boförteckningen görs upp enligt minimivillkor, kan en gäldenär som underlåter att anmäla en ringa skuld eller någon annan sådan skuld som inte hör till minimivillkoren för boförteckningen inte dömas på grundval av ovan nämnda punkt. Lämnande av en falsk eller vilseledande uppgift, t.ex. fel värde på skuldernas totala belopp, kan bedömas med stöd av 3 punkten.
Paragrafens 2 mom. ändras så att det om boförteckningen drar ut på tiden inte längre ska sökas förlängning av tidsfristen hos domstolen, utan boförvaltaren för själv in det uppskattade datumet för när boförteckningen blir klar och skälen till att boförteckningen inte har gjorts upp inom utsatt tid i ärendehanteringssystemet för konkurs- och företagssaneringsärenden (Kosti). Boförteckningen ska i princip göras upp inom två månader och undantag från den tidsfristen kan göras endast av särskilda skäl som inte beror på boförvaltaren, t.ex. att bokföringen inte är klar eller att gäldenären håller sig undan. Anteckningen ska göras genast när grunden för den är känd, och i varje fall före utgången av tidsfristen. Om hindret för slutförandet av boförteckningen inte kan undanröjas heller inom ramen för den uppskattade tiden, kan en ny anteckning göras. Bestämmelsen förbättrar konkursombudsmannens möjligheter att övervaka hur konkursförfarandena framskrider och informationen till parterna. Boförvaltaren ska göra en anmälan med samma innehåll även till den domstol som handlägger konkursärendet. Domstolen behöver inte med anledning av anmälan vidta några särskilda åtgärder, men den kan registrera en ny tidsfrist för att kunna följa hur ett pågående ärende framskrider.
2 §.Gäldenärsutredning. Till 1 mom. 1 punkten fogas ordet stiftelse, vilket innebär att boförvaltaren i gäldenärsutredningen ska ta in information om gäldenärens ägar- och koncernförhållanden även när gäldenären är en stiftelse. Förutom en sammanslutning kan även en stiftelse ha bestämmande inflytande som baserar sig på ett koncernförhållande till en annan juridisk person och även en stiftelse kan vara föremål för bestämmande inflytande.
I 2 mom. görs ändringar som motsvarar 1 § 2 mom.
10 kap. När en konkurs förfaller
2 §.Ansökan om att konkursen ska förfalla. Paragrafen innehåller bestämmelser om innehållet i en ansökan om att konkursen ska förfalla och dessutom förfarandebestämmelser som gäller ansökan. Det föreslås att bestämmelserna ändras i synnerhet för att den tid som har förflutit mellan det att förfarandet inleddes och konkursen förfaller i praktiken har kunnat vara mycket lång, även om det inte har framkommit någon särskild orsak till det.
Enligt gällande 2 § 3 mom. ska boförvaltaren sända sin framställning om att konkursen ska förfalla till borgenärerna innan han eller hon har rätt att ansöka om att konkursen ska förfalla hos domstolen. Till denna del föreslås inga ändringar i förfarandet. Bestämmelserna i 3 mom. föreslås dock bli flyttade till 1 mom. för att paragrafen ska bli klarare.
Boförvaltaren ska utan ogrundat dröjsmål göra en ansökan till domstolen om att konkursen ska förfalla sedan det har framgått att det finns grund för detta. Till 1 mom. föreslås bli fogat den tidsfrist inom vilken boförvaltaren ska sända sin framställning till borgenärerna innan ansökan görs hos domstolen. Framställningen ska sändas inom en månad från det att boförteckningen och gäldenärsutredningen blivit klara. Denna tidsfrist behövs, eftersom konkursförfarandena har kunnat pågå en mycket lång tid utan att det framkommit något skäl till det. Den föreslagna tidsfristen är dock inte absolut. Exempelvis en pågående förundersökning eller rättegång eller utredning av egendomens realiseringsvärde kan vara en orsak till att framställningen inte kan göras inom en månad. Boförvaltaren ska också beakta att boförvaltaren sedan konkursen förfallit inte längre har rätt att föra talan för borgenärerna t.ex. i ett ärende som gäller ett brott som gäldenären begått. Om framställningen inte kan sändas till borgenärerna inom utsatt tid, ska boförvaltaren anteckna orsaken till dröjsmålet i ärendehanteringssystemet för konkurs- och företagssaneringsärenden. En sådan anteckning är nyttig med tanke på informationen till både borgenärerna och gäldenären och konkursombudsmannens övervakningsmöjligheter.
Till 2 mom. överförs från det gällande 1 mom. bestämmelser som gäller inlämnande av ansökan om att konkursen ska förfalla till domstolen. Dessa bestämmelser liksom även paragrafens rubrik och dess 3 mom. ändras så att det i stället för ordet ”framställning” används ordet ”ansökan” som lämpar sig bättre för domstolsförfarande. Den först nämnda termen hålls kvar i lagen endast till den del det är fråga om de skeden som föregår inlämnandet av en ansökan om att konkursen ska förfalla till domstolen. Paragrafens 3 mom. motsvarar i övrigt gällande 2 mom. Ansökan om att konkursen ska förfalla kan även i fortsättningen göras i en situation där boförteckningen av en orsak som anges i 4 kap. 6 § 3 mom. inte har styrkts.
3 §.Behandlingen av en ansökan om att konkursen ska förfalla. I paragrafen ändras ordet ”framställning” till ordet ”ansökan” som lämpar sig bättre för domstolsförfarande.
4 §.Boförvaltarens arvode när konkursen förfaller. Till 2 mom. fogas en bestämmelse enligt vilken boförvaltaren i samband med framställningen om att konkursen ska förfalla också ska sända sitt yrkande på arvode och kostnadsersättning till borgenärerna, gäldenären och konkursombudsmannen. Dessutom görs domstolens skyldighet att ge gäldenären möjlighet att bli hörd på samma sätt beroende av prövning som i gällande lag redan gäller för borgenärer och konkursombudsmannen. Hörande kan fortfarande behövas i synnerhet när boförvaltarens arvodesyrkande inte är i linje med rekommendationen från delegationen för konkursärenden eller när boförvaltaren har fakturerat för åtgärder som denna har vidtagit sedan fakturan redan har meddelats gäldenären och borgenärerna för kännedom. Gäldenären och borgenärerna ska givetvis ha rätt att yttra sig i ärendet även på eget initiativ och att söka ändring i beslutet, även om domstolen inte har gett dem tillfälle att bli hörda. Eftersom konkursombudsmannen inte är part i förfarandet, behöver den uttryckliga bestämmelsen om konkursombudsmannens rätt att yttra sig och söka ändring på eget initiativ hållas kvar i paragrafen.
7 §.Meddelanden och sökande av ändring. I 2 mom. ändras ordet ”framställning” till ordet ”ansökan” som lämpar sig bättre för domstolsförfarande.
11 kap. Offentlig utredning
1 §.Övergång till offentlig utredning. Ordalydelsen i den första meningen i 2 mom. ändras för att undanröja vissa oklarheter som förekommit praktiken. Syftet med bestämmelsen är att boförvaltaren och enligt domstolens prövning gäldenären och de största borgenärerna ska höras med anledning av en framställning från konkursombudsmannen och inte att konkursombudsmannen gör en framställning hos domstolen om att dessa parter ska höras.
2 §.Verkningarna av övergång till offentlig utredning. Paragrafens 2 mom. ändras i syfte att förbättra borgenärernas tillgång till information så att den offentliga utredaren på eget initiativ ska fullgöra boförvaltarens redogörelse- och informationsskyldighet enligt 14 kap. 11 §, om inte konkursombudsmannen bestämmer något annat. Den offentliga utredaren ska således göra en årsredogörelse och lämna den till gäldenären och de största borgenärerna samt på begäran även till andra borgenärer. Konkursombudsmannen får årsredogörelsen via Kosti-systemet. Den offentliga utredaren ska på begäran ge borgenären även andra uppgifter än sådana uppgifter om konkursboet och dess förvaltning som avses i 14 kap. 11 § 2 mom.
Konkursombudsmannen kan t.ex. i beslutet om utnämning av den offentliga utredaren befria utredaren från de skyldigheter som föreskrivs i 14 kap. 11 §. Konkursombudsmannen kan gå till väga så, om han eller hon inte anser att en årsredogörelse är ändamålsenlig. Inte heller med stöd av ett sådant undantag kan den offentliga utredaren vägra ge borgenären sådana uppgifter som denne begär och som borgenärer är berättigade till även i ett vanligt konkursförfarande.
Samtidigt stryks orden ”i tillämpliga delar” i momentet. Även utan detta uttryck är det klart att sådana bestämmelser om boförvaltare inte kan tillämpas på den offentliga utredaren som inte på grund av sakens natur är tillämpliga på honom eller henne. Liksom konstateras i förarbetena till konkurslagen (RP 26/2004 rd, s. 115) utför en offentlig utredare samma uppgifter som en boförvaltare. En offentlig utredare har delvis större befogenheter än en boförvaltare i ett normalt konkursförfarande. Eftersom det inte finns någon borgenärsförvaltning vid offentlig utredning, är bestämmelserna om borgenärsförvaltning inte tillämpliga på den offentliga utredaren och t.ex. de bestämmelser som begränsar boförvaltarens bestämmanderätt gäller därmed inte den offentliga utredaren. T.ex. 8 kap. 10 § som gäller tvångsmedel tillämpas inte heller på den offentliga utredaren. Däremot tillämpas t.ex. bestämmelserna om utredning i efterhand även i en offentlig utredning.
4 §.Hur en offentlig utredning avslutas. I paragrafens nya 3 mom. föreskrivs om möjligheten att klandra en slutredovisning av den offentliga utredningen som konkursombudsmannen godkänt. Den del av slutredovisningen som gäller utdelningen, dvs. den del som avses i 19 kap. 2 § 3 mom., kan klandras. Således kan klander i praktiken bli aktuellt endast i sådana offentliga utredningar där bevakning har ordnats med stöd av 11 kap. 2 §. På klander tillämpas bestämmelserna i 19 kap. 6 §, med undantag för bestämmelserna om missnöjesanmälan i 15 kap. 11 § som det hänvisas till i 1 mom.
Ansökan om klander kan göras av gäldenären eller borgenärerna. En borgenär har i enlighet med de allmänna lärorna om ändringssökande dock inte rätt att söka ändring när borgenärens klander inte ens om det går vidare skulle leda till en ökning av borgenärens utdelning. Det kan exempelvis vara fråga om en situation där borgenärens fordran är så liten att klander inte skulle påverka utdelningen.
Om ansökan går vidare upphäver domstolen godkännandet av slutredovisningen eller ändrar slutredovisningen. Ansökan ska i enlighet med 15 kap. 12 § göras inom en månad efter att borgenärerna har informerats om den godkända slutredovisningen och alltid senast inom tre månader från beslutet om godkännande. Konkursboets rätt att föra talan utövas av den offentliga utredaren, vars uppgift fortsätter även efter en klanderrättegång och de åtgärder som efteråt ska vidtas på grund av den.
4 a §.Skyldighet att ge tillfälle till utmätning i samband med offentlig utredning. Den nya paragrafen ska gälla en situation där konkursboet sedan kostnaderna för konkursförfarandet och de övriga massaskulderna betalats har så obetydliga medel för utdelning att det inte kan anses ändamålsenligt att göra upp en utdelningsförteckning. Trots att även ordnande av bevakning och uppgörande av en utdelningsförteckning samt i princip även en återgång av konkursförvaltningen i sig kvarstår som tillåtna alternativ, är det i en sådan situation i allmänhet ändamålsenligare att tillämpa ett förfarande enligt 3 kap. 12 § i konkurslagen. Då underrättar den offentliga utredaren utmätningsmannen om situationen i samband med slutredovisningen och de övriga avslutande åtgärderna och ger denne tillfälle att inom skälig tid mäta ut sådan gäldenären tillhörig egendom som inte behövs för betalning av massaskulder. I den andra meningen i den paragraf det hänvisas till konstateras att utmätningsmannen dock inte behöver underrättas ifall det är uppenbart obehövligt därför att tillgångarna är obetydliga eller av någon annan orsak. Då är det i allmänhet fråga om särskilt obetydliga utdelningsbara medel.
12 kap. Konkursfordringar, bevakning och utredning av fordringar
3 §.Gemensamt skuldansvar. Ordalydelsen i 1 mom. förtydligas för att de tolkningsproblem som förekommit i praktiken ska undvikas. En borgenär kan bevaka sin fordran på gäldenären till det belopp som fordran uppgick till när konkursen började, utan hänsyn till om borgenären efter det har fått betalning av en borgensman. Borgenären har dock inte denna rätt om borgensmannen har betalat hela huvudförpliktelsen före den bevakningsdag som avses i 5 §.
Med huvudförpliktelse avses av hävd den del av skulden som en borgensman svarar för. Om borgensmannens ansvar är begränsat endast till en del av skulden och borgensmannen har betalat det belopp som anges i borgensförbindelsen före bevakningsdagen, får borgenären bevaka endast den fordran som borgenären fortfarande har på gäldenären. Borgensmannen ska då själv bevaka sin fordran i gäldenärens konkurs. I 18 kap. 6 § används uttrycket ”den huvudförpliktelse som borgensmannen svarar för". I det nu aktuella momentet används samma uttryck.
5 §.Bestämmande av bevakningsdag. Till 1 mom. fogas en bestämmelse enligt vilken boförvaltaren ska anteckna orsaken till dröjsmål i ärendehanteringssystemet för konkurs- och företagssaneringsärenden (Kosti) om bevakningsdagen inte har bestämts inom en månad från det att boförteckningen blev färdig. Ändringen och orsakerna till den motsvarar i stor utsträckning det som konstaterades i samband med 10 kap. 2 § 1 mom. Valet mellan om boförvaltaren ska göra en sådan anmälan som avses i det nämnda momentet eller i detta moment, bestäms enligt vilket boförvaltaren vid tidpunkten för anmälan anser sannolikare: att det bestäms en bevakningsdag eller görs en framställning om att konkursen ska förfalla.
6 §.Konkursborgenärens rätt till utdelning. Till 1 mom. koncentreras alternativen för hur borgenären ska gå till väga för att kunna få utdelning för sin fordran. Momentets 2 och 3 punkt motsvarar i sak momentets gällande innehåll. I 1 punkten konstateras uttryckligen att även en fordran som anmälts innan bevakningsdagen bestämts ska beaktas. Detta förfarande är vanligt när de största borgenärerna redan har anmält sina fordringar för uppgörandet av boförteckningen i enlighet med 9 kap. 1 §, som föreslås bli ändrad. Även små borgenärer kan på eget initiativ ha anmält sina fordringar redan innan bevakningsdagen bestäms, och sådana anmälningar ska beaktas eller vid behov kompletteras i enlighet med 15 §.
Paragrafens 2 och 3 mom. kvarstår som förut (RP 26/2003 rd, s. 117).
Enligt det föreslagna 4 mom. gäller i fråga om innehållet i en fordringsanmälan som gjorts innan bevakningsdagen bestämts vad som föreskrivs om bevakningsskriftens innehåll i 7 §. Därmed förutsätts t.ex. i fråga om räntekrav att kravet i en anmälan som gjorts före bevakningsdagen uttryckligen ska nämnas på samma sätt som i bevakningsskriften och att det t.ex. inte räcker med den räntesats för dröjsmålsräntan som antecknats på en faktura som bifogats anmälan. När det gäller granskning och komplettering av en fordringsanmälan iakttas vad som föreskrivs om granskning och komplettering i 14 och 15 § i kapitlet.
8 §.När en fordran beaktas utan bevakning. Paragrafens 1 mom. ändras så att boförvaltaren i fortsättningen i stället för möjlighet har skyldighet att beakta fodringar med klara grunder och belopp när det för ett stort antal borgenärer är fråga om fordringar på samma grund eller en grund av samma slag och det inte är klart att utdelning inte är att vänta för fordringarna. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas i synnerhet i konkurser för nätbutiker, resebyråer och andra sådana företag vars verksamhet vanligen involverar ett stort antal borgenärer. I övrigt kvarstår beaktandet av klara fordringar som en möjlighet vars användning styrs närmare genom rekommendationer från delegationen för konkursärenden och i förarbetena till konkurslagen (se RP 26/2003 rd, s. 118–119). Uttrycket att det inte råder någon oklarhet i fråga om grunden för fordran och dess belopp liksom uttrycket som gäller ett stort antal fordringar ska motsvara uttrycken i den gällande lagen.
Boförvaltarens skyldighet att informera de behöriga borgenärerna om att han eller hon på eget initiativ beaktat fordringarna och bestämmelserna om sätten att informera kvarstår i sak som förut, vilket framgår av de bestämmelser som särskiljs i 2 mom.
Paragrafens gällande 2 och 3 mom. blir 3 och 4 mom.
13 kap. Förslag till utdelningsförteckning och fastställande av utdelningsförteckningen
2 §.Fristdagen för förslaget till utdelningsförteckning och översändande av förslaget. Tidsfristerna i 1 mom. ska halveras. Boförvaltaren ska ha förslaget till utdelningsförteckning klart inom en månad efter bevakningsdagen eller, om konkursboet är omfattande, inom två månader efter bevakningsdagen. Domstolen kan även i fortsättningen på begäran av boförvaltaren förlänga denna tid av särskilda skäl.
16 §.Rättelse och ändring av en fastställd utdelningsförteckning. Paragrafens 1 och 2 mom. ändras inte.
I paragrafen tas in ett nytt 3 mom. där det föreskrivs om möjligheten att ändra utdelningsförteckningen i fråga om fordringar som fastställts som villkorliga i fråga om beloppet. På yrkande av boförvaltaren eller borgenären kan domstolen i utdelningsförteckningen precisera storleken på en fordran som fastställts som villkorlig vad gäller beloppet. Boförvaltaren eller borgenären har därmed möjlighet att begära att utdelningsförteckningen ändras när han eller hon anser att grunden för fordran och dess belopp utretts på ett tillräckligt sätt. Borgenärer och gäldenären hörs under de förutsättningar som anges i paragrafen. Om domstolen anser att fordrans belopp blivit utrett, ändras utdelningsförteckningen så att fordrans slutliga belopp fastställs i förteckningen i stället för det villkorliga beloppet.
Det blir aktuellt att framställa yrkande hos domstol främst när en överenskommelse om beloppet av en fordran som ansetts blivit utredd inte kan nås i konkursförfarandet. Det bör vara fråga om en fordran i fråga om vilken tvistlösning omfattas av en allmän domstols behörighet. En typisk fordran som förfarandet tillämpas på är en skadeståndsfordran. En ändring av utdelningsförteckningen förutsätter att fordrans belopp kan utredas.
Paragrafens gällande 3 mom. blir 4 mom. och till momentet fogas en möjlighet att bestrida beloppet av en fordran som med stöd av 3 mom. yrkats bli preciserad.
15 kap. Hur borgenärerna utövar sin beslutanderätt
6 §.Hur borgenärssammanträdet sammankallas. Paragrafens 1 mom. ändras och görs smidigare så att det första borgenärssammanträdet vid behov kan hållas redan innan boförteckningen blivit klar. Då behöver ett nytt borgenärssammanträde inte nödvändigtvis mera ordnas sedan boförteckningen blivit klar. Det kan vara ändamålsenligt att gå till väga på så vis t.ex. när det finns behov av att brådskande avgöra frågor som gäller realisering av egendom. Förutsättningen är att de största borgenärerna som avses i den föreslagna 9 kap. 1 § redan har utretts på ett tillförlitligt sätt innan sammanträdet sammankallas. Om även andra än de största borgenärerna är kända i det här skedet bestäms skyldigheten att kalla dem även i fortsättningen i enlighet med bestämmelserna i 7 och 8 §. Ändringen stämmer överens förutom med ändringsförslagen som gäller en lindring av skuldutredning även med att ett sådant annat beslutsförfarande som avses i 2 § 2 mom. i kapitlet redan nu är möjligt innan boförteckningen blivit klar.
16 a kap. Konkursbons offentligrättsliga miljöansvar
1 §.Allmän bestämmelse om konkursbons miljöansvar. Genom bestämmelserna i det nya 16 a kap. förtydligas ställningen vid konkurs för offentligrättsligt ansvar till följd av miljölagstiftningen. Det offentligrättsliga miljöansvaret kan bygga t.ex. på bestämmelserna i miljöskyddslagen, vattenlagen, naturvårdslagen, avfallslagen, marktäktslagen, kemikaliesäkerhetslagen eller strålsäkerhetslagen. Till det offentligrättsliga miljöansvaret hör också bland annat ansvar för sådana förebyggande åtgärder och hjälpåtgärder som avses i miljöansvarslagen. Med offentligrättsligt miljöansvar avses i praktiken bekämpning, avhjälpande, sanering, återställande av förändringar i miljön eller miljöskador eller andra sådana åtgärder.
Bestämmelserna ska inte gälla privaträttsligt miljöansvar, såsom verksamhetsutövares skadeståndsskyldighet för skada som orsakats ägaren av en grannfastighet. I propositionen föreslås inga ändringar som skulle påverka rätten att få ersättning för skador på miljön. Den som lidit skada på grund av gäldenärens verksamhet ska således för att få utdelning bevaka sin fordran på normalt sätt i konkursförfarandet.
Bestämmelserna ska inte heller ha konsekvenser för förutsättningarna för realiseringen av en sådan säkerhet som avses i miljöskyddslagen.
Av paragrafen framgår utgångspunkten att ett konkursbos offentligrättsliga miljöansvar bestäms enligt konkurslagen och att myndigheten inte utöver de situationer som avses i konkurslagen dessutom kan ålägga konkursboet att vidta t.ex. hjälpåtgärder med stöd av miljölagstiftningen eller få massaskuldsställning för sina fordringar. Bestämmelserna i konkurslagen är avsedda att vara uttömmande.
I paragrafen föreskrivs för det första om att konkursboet inte har någon skyldighet att vidta åtgärder i andra situationer än de som avses i 16 a kap., om en incident som lett till ett offentligrättsligt miljöansvar har inträffat innan konkursen började. För det andra tas det in en förtydligande bestämmelse i paragrafen om den allmänna konkursrättsliga principen att fordringar som bygger på en rättsgrund som uppkommit innan konkursen började är konkursfordringar. Principen framgår också av 1 kap. 5 § i konkurslagen. På motsvarande sätt ska sådana miljörättsliga fordringar som bygger på en rättsgrund som uppkommit först efter att konkursen började vara massaskulder. Det är fråga om massaskuld t.ex. när en behållare som gäldenären använder i sin verksamhet går sönder och det läcker ut ett miljöfarligt ämne i marken efter att gäldenären har försatts i konkurs. Vissa fordringar som bygger på ett miljöansvar ges dock ställningen som massaskuld oberoende av när rättsgrunden uppkommit. Bestämmelser om dessa situationer föreskrivs uttryckligen i kapitlet. Ett beslut om förvaltningstvång som utfärdats mot gäldenären gäller i princip inte mot konkursboet. Detta beror på att konkursboets ansvar enligt konkurslagen är mera begränsat än gäldenärens ansvar enligt miljölagstiftningen. Det skulle dock inte finnas något hinder för att inrikta ett beslut om förvaltningstvång som utfärdats mot gäldenären på konkursboet när och till de delar beslutet inbegriper sådant miljöansvar som enligt konkurslagen hör till konkursboet. Myndigheten kan utfärda ett beslut om förvaltningstvång mot konkursboet endast i sådana situationer där konkursboet har ett miljöansvar enligt konkurslagen.
Omfattningen av konkursboets ansvar får inte påverkas av om ett förvaltningstvångsförfarande varit aktuellt före konkursen eller inte. Till de delar skyldigheterna inte enligt det föreslagna16 a kap. omfattas av konkursboets ansvar, har de ställningen som konkursfordringar. De föreslagna bestämmelserna har däremot ingen inverkan på vilka skyldigheter som inriktas på fastighetens eventuella nya ägare i en situation där fastigheten överlåts vidare i ett konkursförfarande och bestämmelserna inte förhindrar t.ex. en realisering av avfallssäkerheten genom ett förvaltningstvångsförfarande.
Har egendomen övergått till en ny ägare eller innehavare sedan ett beslut om föreläggande av vite eller av hot fattats och har beslutet överklagats, får besvärsmyndigheten enligt 21 § i viteslagen fortsätta ärendets behandling och fatta ett beslut som gäller den nya ägaren eller innehavaren. Enligt motiven till bestämmelsen (RP 63/1990 rd) gäller den alla ägarbyten, och en partssuccession kan således även föranledas av den förpliktades död eller konkurs. De bestämmelser som i propositionen föreslås när det gäller omfattningen av ett konkursbos ansvar är med avseende på konkurssituationer specialbestämmelser, vars gränser inte kan utvidgas genom tolkningen av 21 § i viteslagen. Därmed kan bestämmelsen i 21 § i viteslagen tillämpas på ett konkursbo endast när det blir en sådan innehavare som avses i 16 a § kap. Det kan vara fråga om en sådan situation t.ex. när en avfallsinnehavares skyldigheter enligt 3 § 1 mom. tillämpas på ett konkursbo när det är fråga om farligt avfall.
Konkursboets rätt att söka ändring i ett beslut om förvaltningstvång som utfärdats mot det bestäms enligt tillämplig miljölagstiftning. Eftersom det är fråga om ett myndighetsbeslut som gäller miljöförpliktelser, söks ändring hos förvaltningsdomstolen. Tvister som gäller förpliktelsens existens och omfattning avgörs således i förvaltningsdomstolen. Om en myndighet åter låter vidta åtgärder och tar ut ersättning hos boet, handlar det om huruvida ersättningen ska betraktas som massaskuld eller som en skuld som ska bevakas. Denna fråga om fordrans natur är konkursrättslig och ska avgöras i samband med konkursförfarandet. Ändring söks hos en allmän domstol.
Till de delar ett konkursbo enligt bestämmelserna i kapitlet får handlingsskyldighet och till följd av den ett kostnadsersättningsansvar ska konkursboet följa sådana tillståndsbestämmelser som eventuellt anknyter till den aktuella näringen och som har betydelse för eliminering av en sådan risk som avses i bestämmelserna. Likaså om konkursboet lägger ner gäldenärens rörelse och som en del av nedläggningen upprätthåller verksamheten för att egendomen fortsättningsvis ska gå att sälja ska det i detta avseende följa de tillståndsbestämmelser som anknyter till verksamheten, t.ex. de utsläppsbegränsningar som ställs i kapitlet. Skyldigheten att följa tillståndsbestämmelserna begränsas till tillståndsbestämmelser av betydelse för den fortsatta verksamheten. Konkursboet har ingen skyldighet att följa tillståndsbestämmelser som inte anknyter till konkursboets egen verksamhet, och t.ex. en återställningsskyldighet som ålagts gäldenären i tillståndet ska inte gälla ett konkursbo som lägger ner verksamheten.
2 §.Konkursboets handlingsskyldighet och ansvar för kostnaderna. I 1 mom. föreskrivs om konkursboets skyldighet att vidta vissa nödvändiga åtgärder. Konkursboet ska betala de åtgärder som avses i momentet av boets medel. Om en myndighet vidtar eller låter vidta sådana åtgärder med offentliga medel, har konkursboet massaansvar för kostnaderna till dessa delar. Nämnda handlingsskyldighet och motsvarande massaskuldsställning begränsas till sådana åtgärder som är nödvändiga för att förhindra eller begränsa miljöförorening eller en betydande skadlig förändring i miljön. Förorening av miljön ska på det sätt som anges i 5 § 1 mom. 2 punkten i miljöskyddslagen förstås som utsläpp som antingen i sig eller tillsammans med andra utsläpp orsakar sådana följder som avses i bestämmelsen. Konkursboets ansvar gäller situationer där sådan förorening medför eller hotar medföra en allvarlig risk eller allvarlig skada för hälsan eller miljön.
Bedömningen av förutsättningarna för boets handlingsskyldighet varierar från fall till fall och beror på omständigheterna. Handlingsskyldigheten kan vara aktuell t.ex. i en situation där avloppsvattenbassängerna på fastigheten ska tömmas eller kontrolleras och underhållas med jämna mellanrum för att undvika de följder som avses i paragrafen. I en sådan situation kan det också uppkomma ett behov av att vidta sådana underhållsåtgärder för dammsäkerheten som bedöms vara nödvändiga. Handlingsskyldigheten kan även ha en koppling till en behörig förvaring av miljö- och hälsofarliga ämnen och avfall samt genetiskt modifierade organismer i en industrianläggning eller lagerbyggnader, vilket kan förutsätta distribution av el och värme, ventilationsunderhåll eller ordnande av bevakning av fastigheten eller av avfallshantering.
Graden av risk eller skada för människors hälsa eller miljön måste bedömas från fall till fall och genom helhetsprövning. I bedömningen fästs vikt t.ex. vid en eventuell miljöskadas konsekvenser för människors hälsa, grundvattenområden som lämpar sig för vattenanvändning eller skyddsnivån för arter eller naturtyper. T.ex. utsläpp av farliga kemikalier eller explosions- eller brandrisk kan betraktas som farliga. Även t.ex. okontrollerade utbrott av vattenmassor kan vara sådana allvarliga följder som avses i paragrafen. Allvarlig risk eller allvarlig skada för hälsan eller miljön kan också uppstå t.ex. vid försummelse av underhåll eller behörig användning av konstruktioner enligt vattenlagen och dammsäkerhetslagen. Vilken grad av sannolikhet som ska krävas i respektive fall ska avgöras i förhållande till hur allvarlig konsekvensen bedöms vara. Att förebygga en hotande skada kan i många fall vara mera befogat än att ta till de tunga eftervårdsåtgärder som situationen kräver när skadan redan är skedd. För bedömningen av en sanitär olägenhet kan behövas hälsovårdsmyndigheternas ståndpunkt.
Åtgärder som görs i återställande syfte och hjälpåtgärder undantas från definitionen. Således kommer t.ex. landskapsmässiga återställningsåtgärder eller återplantering av fiskebestånd inte att omfattas av konkursboets ansvar. Däremot kan återställande i anknytning till radioaktiv strålning i vissa situationer vara nödvändigt för att förebygga eller begränsa ytterligare skador, vilket innebär att det kan vara fråga om en situation som omfattas av definitionen i 1 mom. I vissa situationer kan även andra återställningsåtgärder, t.ex. iståndsättning av mark, bli aktuella för att förebygga eller begränsa förorening av grundvatten. I den mån åtgärderna eller en fortsättning på åtgärderna blir utanför definitionen i momentet, har konkursboet ingen handlingsskyldighet och inte heller något massaansvar för kostnaderna för åtgärder som myndigheterna eventuellt har vidtagit. Sådana åtgärder som vidtagits på en myndighets bekostnad har därmed ställningen som konkursfordran.
Konkursboets skyldighet att vidta sådana åtgärder som avses i 1 mom. är inte beroende av om konkursboet har fortsatt gäldenärens rörelse. Det har inte heller någon betydelse i vilket skede av gäldenärens verksamhet föroreningen eller den skadliga förändringen av miljön har uppkommit. Om den uppkommit först efter konkursens början, svarar konkursboet i enlighet med de normala principerna för massaansvar för åtgärderna oberoende av om de omfattas av definitionen i 1 mom. eller inte. Uttrycket ”som orsakas av gäldenärens verksamhet” visar å ena sidan på denna gränsdragning. Å andra sidan visar uttrycket på den uppenbara omständigheten att konkursboet inte har några skyldigheter i förhållande till sådan miljöförorening eller förändring i miljön som inte har någon koppling till det aktuella konkursboets eller den aktuella konkursgäldenärens verksamhet.
Att vidta åtgärder ska anses nödvändigt för att undvika en sådan skadlig verkan eller hot om skadlig verkan som avses i momentet. Därmed är avsikten att sådana omständigheter där handlingsskyldighet uppkommer ska vara noggrant definierade. Däremot kan själva åtgärderna uppvisa en bred variation, t.ex. kontrollerad behandling och sanering av förorenade vatten, balansering av vattenbalansen, inhägnande av ett område, anskaffning av teknisk utrustning som krävs för hanteringen av en farlig situation, stärkande av eventuella skyddskonstruktioner eller t.ex. ordnande av el, värme eller bevakning till en fastighet.
Konkursboet ska utan dröjsmål vidta de åtgärder som avses i paragrafen. Handlingsskyldighet är en uppgift som hör till förvaltningen av boet enligt 14 kap. 5 § 1 mom. 9 punkten i konkurslagen och som ska skötas av boförvaltaren. Till boförvaltarens uppgifter hör också bland annat att ta i sin besittning den egendom som ingår i konkursboet, samt vårda och bevara den. Boförvaltaren har oftast inte sakkunnighet att bedöma om konkursboet har och i vilken mån det har sådan handlingsskyldighet som avses i 1 mom. Boförvaltaren ska då utan dröjsmål kontakta den behöriga myndigheten och vid behov begära dennas ställningstagande i frågan. Boförvaltaren kan t.ex. upptäcka att det finns behållare på gäldenärens fastighet. Boförvaltaren ska då utreda vad behållarna innehåller och kontakta den behöriga myndigheten för att utreda om det finns en handlingsskyldighet och vilken omfattning den har. Vid behov kan myndigheten ge en bestämmelse om åtgärderna med stöd av sina befogenheter enligt tillämplig miljölagstiftning och i ett myndighetsförfarande enligt nämnda lagstiftning. Miljömyndigheten ska mot bestämmelserna i konkurslagen granska om beslut som bygger på en viss miljölagstiftning kan inriktas på konkursboet och, om så är fallet, i vilken utsträckning. Med stöd av tillämplig miljölagstiftning bestäms också t.ex. konkursboets rätt att söka ändring samt eventuella skyldighet att iaktta beslutet trots att ändring har sökts.
I 2 mom. föreskrivs om konkursboets kostnadsansvar när konkursboet inte själv har vidtagit nödvändiga åtgärder i en sådan situation som avses i 1 mom. utan myndigheten har tvingats vidta eller låta vidta åtgärderna. Konkursboet har massaansvar för kostnaderna för åtgärder som en myndighet låtit vidta, när åtgärderna har vidtagits sedan konkursen började. Däremot förblir kostnaderna för sådana åtgärder som har kunnat vidtas redan innan konkursen började i ställningen som konkursfordran även om konkursboet sedan konkursen började har haft handlingsskyldighet och på grund av det kostnadsersättningsansvar. Med avseende på uppkomsten av ansvar har det ingen betydelse när myndigheten har fattat beslut om att låta vidta åtgärderna.
Om myndigheten betraktar de kostnader som den orsakats som massaskulder och boförvaltaren betraktar dem som konkursfordringar, ska boförvaltaren överväga att med stöd av 12 kap. 8 § 1 mom. beakta myndigheternas fordringar som är klara i fråga om grunden för fordran och dess belopp i utdelningsförteckningen även om myndigheten inte har bevakat dem. Myndigheten kan också alltid bevaka sina fordringar som villkorliga i det fall att boförvaltarens uppfattning om typen av skuld skiljer sig från myndighetens.
3 §.Konkursboets ansvar för avfall, farliga kemikalier och explosiva varor. I 1 mom. föreskrivs om konkursboets ansvar för avfall. Olika bestämmelser utfärdas om i avfallslagen avsett farligt avfall och annat avfall som inte klassificeras som farligt. Farligt avfall definieras i 6 § 1 mom. 1 punkten i avfallslagen. Farligt avfall är enligt bestämmelsen avfall som är brandfarligt eller explosivt, smittfarligt, annars hälsofarligt eller miljöfarligt eller har någon motsvarande egenskap. Enligt 6 § 3 mom. i avfallslagen får det genom förordning av statsrådet utfärdas närmare bestämmelser om de egenskaper som avses i 1 mom. 1 punkten enligt vilka avfall ska betraktas som farligt avfall, samt föreskrivas om klassificeringen av avfall som farligt avfall respektive annat avfall. I 7 § i avfallslagen möjliggörs en avvikelse från klassificering som farligt avfall i enskilda fall. Ett undantag från klassificeringen som farligt avfall som beviljats gäldenären är i kraft också i förhållande till konkursboet.
Konkursboet ska i egenskap av avfallsinnehavare svara för avfallshanteringen av farligt avfall. Med avfallsinnehavare avses enligt 6 § 1 mom. 5 punkten i avfallslagen avfallsproducenten, fastighetsinnehavaren eller någon annan som är i besittning av avfallet. När farligt avfall anses vara i konkursboets besittning, har det sådana skyldigheter som avses i avfallslagen att svara för det farliga avfallet. Bestämmelser om ordnande av avfallshantering utfärdas i 28 § i avfallslagen. Enligt avfallslagen har avfallsinnehavaren på det sätt som beskrivs i den allmänna motiveringen helhetsansvaret för avfallshanteringen. I praktiken innebär bestämmelsen att rättsläget i fråga om farligt avfall kvarstår enligt högsta förvaltningsdomstolens senaste avgörandepraxis (HFD 2003:51 och HFD 2017:53)
I den andra meningen i 1 mom. föreskrivs om konkursboets ansvar för sådant avfall i dess besittning som inte klassificeras som farligt. Det är då fråga om sådant annat avfall som avses i avfallslagen. Konkursboet har enligt huvudregeln inte sådant ansvar för ordnandet av avfallshantering och kostnaderna för den enligt avfallslagen i fråga om sådant avfall. När det gäller annat avfall finns det inga grunder i anknytning till förhindrande av allvarliga miljö- och hälsoskador för att ställa anknytande kostnadsposter i förmånsrättsställning med beaktande av syftet med konkursförfarandet och kravet på en jämlik behandling av borgenärerna. Avsikten är att till dessa delar avvika från högsta förvaltningsdomstolens avgörandepraxis (HFD 2003:51 och HFD 2017:53).
På konkursboets ansvar för sådant avfall i dess besittning som inte är farligt avfall tillämpas avfallslagens bestämmelser om avfallsinnehavarens ansvar endast om och i den mån avfallet medför eller hotar medföra en allvarlig risk eller allvarlig skada för hälsan eller miljön. En sådan situation kan uppkomma t.ex. när avfall i konkursboets besittning inte innehåller så stora halter att det i sig skulle klassificeras som farligt, men den stora avfallsmängden skulle leda till en situation som medför eller hotar medföra en allvarlig risk eller allvarlig skada för hälsan eller miljön. I praktiken kan det också t.ex. uppkomma fall där organiskt avfall på fastigheten orsakar en allvarlig miljö- eller hälsorisk via lakvatten.
I 1 mom. avses avfall som hör till avfallslagens tillämpningsområde. Avfallslagen tillämpas inte med stöd av dess 3 § med de preciseringar som anges närmare i bestämmelsen t.ex. på utsläpp till luft, koldioxid, avloppsvatten, icke-förorenade muddermassor, jord som inte lösgjorts och alla animaliska biprodukter till den del det finns bestämmelser om dem någon annanstans i lag. När avfallslagen inte tillämpas har konkursboet handlingsskyldighet och massaansvar för kostnaderna endast till den del som förutsättningarna enligt den föreslagna 2 § uppfylls. Bestämmelser om sådana farliga kemikalier och explosiva varor samt radioaktivt avfall som avses i 3 § 1 mom. 4 punkten i avfallslagen föreskrivs dock uttryckligen i de föreslagna 3 § 2 och 3 mom. samt i 4 §.
Om avfallet inte är farligt och inte medför allvarlig risk eller allvarlig skada för hälsan eller miljön, har konkursboet ingen skyldighet att vidta åtgärder som gäller avfallet. Konkursboet har dock bestämmande inflytande också över sådant avfall och kan därmed vid behov ordna avfallshanteringen. Så kan fallet vara t.ex. när det är ändamålsenligt att ordna avfallshantering med tanke på realiseringen av fastigheten. Av realiseringen av återvinningsbart avfall kan också inflyta medel i boet.
I 28 § 2 mom. i avfallslagen föreskrivs om fastighetsinnehavarens ansvar att ordna avfallshantering i andra hand. Med fastighetsinnehavare avses den som äger en fastighet eller innehar arrenderätten till en fastighet. I en situation där konkursboet inte enligt konkurslagens bestämmelser orsakas sådant ansvar att ordna avfallshantering som avses i avfallslagen, uppstår ansvar inte heller på den grund att gäldenären äger fastigheten. Konkursboet blir inte ägare till fastigheten eller innehavare av fastigheten eller området enligt avfallslagen. Gäldenären är fortfarande fastighetens ägare. Övergången av bestämmande inflytandet och besittningen som grundar sig på lag från gäldenären till konkursboet innebär inte att konkursboet skulle ha använt sin rätt att välja och förbundit sig vid de betalningsskyldigheter som gäller konkursgäldenärens egendom (t.ex. HFD 2015:103, punkt 11).
Det är däremot inte uteslutet att skyldigheter som gäller avfallshanteringen inte i vissa situationer skulle kunna inriktas på konkursboet på den grund att konkursboet betraktas som innehavare av arrenderätten enligt definitionen i 6 § 1 mom. 6 punkten i avfallslagen. Då ska först avgöras frågan om huruvida arrenderätten är i kraft i förhållande till konkursboet. Bestämmelser om hävandet av ett legoavtal och om konkursboets tillträde i en konkurs föreskrivs i 19 § i jordlegolagen (268/1966) och i 39 § i lagen om hyra av affärslokal (482/1995). När konkursboet har åtagit sig att svara för legoavtalet kan det betraktas som innehavare av legorätten.
Om konkursboet använder legoområdet, ansvarar boet enligt 19 § 3 mom. i jordlegolagen under den tiden för uppfyllande av förpliktelserna enligt legoavtalet, trots att det inte åtagit sig att svara för dem. I praktiken har det förekommit oklarhet och stridigheter om vad som ska betraktas som användning av legoområdet. I propositionen föreslås att 19 § 3 mom. i jordlegolagen, 39 § 3 mom. i lagen om hyra av affärslokal och 49 § 3 mom. i lagen om hyra av bostadslägenhet (481/1995) görs tydligare så att inte enbart det att konkursboet lämnar gäldenärens egendom på området eller i lägenheten ska betraktas som användning av legoområdet eller lägenheten. Om konkursboet inte har åtagit sig att svara för legoavtalet, ska miljömyndigheten i regel med stöd av avfallsansvaret i andra hand inrikta avfallsskyldigheterna på legogivaren, och det ska separat avgöras om legogivaren med anledning av det får ett ersättningsyrkande mot konkursboet.
I 2 mom. föreskrivs om konkursboets ansvar för farliga kemikalier och explosiva varor. En definition på farliga kemikalier finns i 6 § 2 punkten i kemikaliesäkerhetslagen, enligt vilken det med farlig kemikalie avses ämnen och blandningar som ska klassificeras eller märkas enligt CLP-förordningen (Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar, ändring och upphävande av direktiven 67/548/EEG och 1999/45/EG samt ändring av förordning (EG) nr 1907/2006) samt andra brännbara vätskor. Med explosiv vara avses enligt punkt 5 i samma paragraf sprängämne och föremål eller medel som innehåller sprängämne samt andra ämnen, blandningar, föremål eller medel som tillverkats för att alstra en detonation eller ett pyrotekniskt fenomen.
I kemikaliesäkerhetslagen åläggs verksamhetsutövaren ansvaret för farliga kemikalier och explosiva varor. Begreppet verksamhetsutövare definieras osedvanligt brett. Med verksamhetsutövare avses enligt 6 § 18 punkten en juridisk eller fysisk person som tillverkar, importerar, saluför, släpper ut på marknaden, överlåter, exporterar, lagrar, förpackar, distribuerar, innehar, förvarar, använder eller på något annat sätt som avses i denna lag hanterar en farlig kemikalie eller en explosiv vara eller någon annan produkt. Begreppet verksamhetsutövare täcker därmed även innehavare av en farlig kemikalie eller en explosiv vara. På konkursboets ansvar för farliga kemikalier och explosiva varor i dess besittning tillämpas vad som föreskrivs i kemikaliesäkerhetslagen om verksamhetsutövarens ansvar. Konkursboet ska därmed sörja för farliga kemikalier och explosiva varor i dess besittning på det sätt som föreskrivs i ovan nämnda lag.
I 3 mom. föreskrivs om konkursboets kostnadsersättningsansvar. Om konkursboet inte har vidtagit i lag föreskrivna åtgärder för farligt avfall, farliga kemikalier eller explosiva avfall i dess besittning, utan en myndighet har tvingats låta utföra åtgärderna på egen bekostnad, ska konkursboet svara för kostnaderna. Konkursboet har därmed massaansvar för kostnader som det allmänna orsakats för farligt avfall, farliga kemikalier och explosiva varor i konkursboets besittning. Konkursboet får massaansvar för kostnader som orsakats myndigheten också när de åtgärder som myndigheten vidtar eller låter vidta gäller avfall som inte klassificeras som farligt, men som medför eller hotar medföra allvarliga risker eller allvarliga skador för hälsan eller miljön. Bestämmelsen gäller åtgärder som har vidtagits efter konkursens början.
Konkursboet har sådant massaansvar som avses i bestämmelserna även när det farliga avfallet, de farliga kemikalierna eller de explosiva varorna har befunnit sig på en legofastighet.
4 §.Konkursboets ansvar för radioaktiva ämnen och radioaktivt avfall. I 1 mom. föreskrivs om konkursboets ansvar för sådana radioaktiva ämnen och radioaktiva avfall som avses i strålsäkerhetslagen. Med radioaktivt ämne avses enligt 4 § 14 punkten i strålsäkerhetslagen ett ämne som sönderfaller spontant och alstrar joniserande strålning. Med radioaktivt avfall avses enligt 15 punkten i samma paragraf radioaktiva ämnen eller radioaktivt kontaminerade anordningar, varor och ämnen som det inte finns användning för eller för vilka ägaren inte står att finna, och som måste oskadliggöras i fråga om sin radioaktivitet.
Konkursboets ansvar ska inte gälla andra än radioaktiva strålkällor. Dessa andra strålkällor kan vara t.ex. anordningar som alstrar strålning elektroniskt och som alstrar strålning endast med hjälp av elström. De utgör alltså inte genom sin blotta existens en risk för hälsan eller miljön.
Strålsäkerhetslagens bestämmelser om verksamhetsutövarens ansvar tillämpas på konkursboet när det för innehavet av de radioaktiva ämnen eller avfall som boet innehar behövs sådant säkerhetstillstånd som avses i strålsäkerhetslagen. I 48 § i strålsäkerhetslagen föreskrivs om säkerhetstillstånd och hur det beviljas. Enligt huvudregeln förutsätter användning av strålning säkerhetstillstånd, som beviljas av Strålsäkerhetscentralen på ansökan. I 49 § i strålsäkerhetslagen föreskrivs om verksamhet som är befriad från säkerhetstillstånd. Säkerhetstillstånd behövs bland annat inte om en strålkälla innehåller endast lite radioaktivt ämne eller exponeringen för strålning är obetydlig på grund av säkerhetsegenskaperna hos den strålningsalstrande anordningen. Med stöd av 50 § i strålsäkerhetslagen kan Strålsäkerhetscentralen under vissa förutsättningar i enskilda fall bevilja en verksamhet befrielse från säkerhetstillstånd. Befrielse som beviljats gäldenären ska också vara i kraft i förhållande till konkursboet.
I 2 mom. föreskrivs om kostnadsersättningsansvar för konkursbon på motsvarande sätt som i 3 § 3 mom.
5 §.Miljöansvaret för ett konkursbo som fortsätter rörelsen. I paragrafen föreskrivs om det offentligrättsliga miljöansvaret för ett konkursbo som fortsätter gäldenärens rörelse. Ansvaret för ett konkursbo som fortsätter gäldenärens rörelse är mera omfattande än för ett konkursbo som inte fortsätter rörelsen.
I den första meningen i 1 mom. ska finnas en förtydligande bestämmelse med stöd av vilken ett konkursbo som fortsätter gäldenärens rörelse ska svara för offentligrättsliga miljöförpliktelser i samma omfattning som vilken annan aktör som helst. Bestämmelsen ska t.ex. gälla förpliktelser som verksamhetsutövaren har enligt miljöskyddslagen eller vattenlagen. Konkursboet har bland annat en sådan skyldighet som avses i miljöskyddslagen att vara medveten om skadliga konsekvenser av sin verksamhet, skyldighet att förebygga skador på grund av förorening och skyldighet att iaktta miljötillståndsförpliktelser för verksamheten. Ett konkursbo som fortsätter rörelsen ska också ha de tillstånd som behövs för utövande av verksamhet, och iaktta tillståndsbestämmelserna. Ett sådant tillstånd kan till exempel vara ett tillstånd som enligt marktäktslagen behövs för marktäkt eller ett säkerhetstillstånd enligt strålsäkerhetslagen. Om gäldenärens tillstånd att utöva verksamhet förfaller eller återkallas på grund av konkurs, ska konkursboet ansöka om ett nytt tillstånd för att kunna fortsätta rörelsen.
Bestämmelsen innebär också att skyldigheterna i avfallslagen ska tillämpas fullt ut på ett konkursbo som fortsätter gäldenärens rörelse. Konkurslagstiftningen orsakar därmed inte något hinder för att tillämpa avfallslagens bestämmelser om avfallsinnehavarens skyldigheter på konkursboet när det fortsätter gäldenärens verksamhet. Detsamma gäller ansvar t.ex. för strålkällor, kemikalier och genetiskt modifierade organismer.
Ansvaret uppstår när det gäller rörelse som fortsatts. Om gäldenären har verksamhetsställen på flera orter och konkursboet fortsätter gäldenärens rörelse vid ett verksamhetsställe, innebär en fortsättning av rörelsen inte något ansvar för avfall och kemikalier på de övriga verksamhetsställena.
Den andra meningen i momentet utgör ett undantag från huvudregeln, enligt vilken konkursboet inte svarar för förpliktelser som bygger på en rättsgrund som uppkommit före konkursens början. Enligt bestämmelsen ska ett konkursbo som fortsätter gäldenärens rörelse även svara för de miljöförpliktelser som föranleds av gäldenärens aktuella verksamhet, dvs. skyldigheter som bygger på en rättsgrund som har uppkommit före konkursens början och som anknyter till den rörelse som konkursboet fortsätter. Även om fortsättningen av en rörelse inte definieras i konkurslagen är en fortsättning i praktiken klart identifierbar, eftersom borgenärerna fattar ett uttryckligt beslut om detta (se även RP 26/2003 rd, s. 133). Att fortsätta en rörelse kan också vara mervärdesskattepliktigt (14 § i mervärdesskattelagen, 1501/1993), och bokföringsskyldigheten för ett konkursbo som fortsätter rörelsen bestäms i enlighet med bokföringslagen och inte i enlighet med 16 kap. 1 § i konkurslagen. Konkursboet anses utifrån nämnda skyldigheter inte fortsätta rörelsen om det enbart realiserar gäldenärens egendom eller slutför halvfärdiga arbeten, om inga andra än obetydliga omsättningstillgångar skaffas för verksamheten (RP 88/1993 rd, s. 48 och RP 26/2003 rd, s. 159). Avsikten är att den föreslagna bestämmelsen ska tolkas utifrån samma vedertagna utgångspunkter.
Det ansvar som ett konkursbo som fortsätter gäldenärens rörelse har för miljöförpliktelser som följer av gäldenärens verksamhet begränsas till skador som uppkommit i den rörelse som konkursboet fortsätter. Om gäldenären skulle ha drivit rörelse inom två olika sektorer, varav konkursboet fortsätter endast den ena, utsträcker sig konkursboets ansvar inte från den till miljöförpliktelser för den verksamhet som boet inte fortsätter. Då har det ingen betydelse om rörelse i olika sektorer har drivits på samma eller olika verksamhetsställen, eftersom det i vilket fall som helst är fråga om olika slags verksamhet.
Om konkursboet inom samma sektor fortsätter rörelse endast på verksamhetsställe B, men en incident som lett till förorening av miljön eller någon annan skadlig förändring i miljön har inträffat på verksamhetsställe A, svarar konkursboet i allmänhet inte för miljöskyldigheterna. Ansvar uppkommer enbart om skadan trots den geografiska skillnaden har uppkommit i samma, fortsatta verksamhet. Om verksamheten har varit miljötillståndspliktig och vartdera verksamhetsstället har haft eget miljötillstånd, är det inte fråga om samma verksamhet eftersom verksamheten på de olika verksamhetsställena kan skiljas åt med stöd av det beviljade tillståndet. Om verksamhetsställena däremot har ett gemensamt miljötillstånd, bryts ansvaret om så sker även när rörelsen på det ena verksamhetsstället säljs vidare genom en normal försäljning av rörelse och om den fortsatta rörelsen är klart avgränsad i borgenärernas beslut. Exempelvis i servicestationsverksamhet är det vanligen möjligt att fortsätta rörelsen enbart på verksamhetsställe B utan att detta ger upphov till ansvar för sådan förorening eller skadlig förändring i miljön som enbart skett på verksamhetsställe A.
Ett beslut om förvaltningstvång som utfärdats enbart mot gäldenären kan inte automatiskt verkställas mot konkursboet ens när konkursboet fortsätter gäldenärens rörelse. Saken ska bedömas särskilt i varje enskilt fall. Detta beror på att en fortsättning av rörelsen åtminstone inte i alla situationer leder till ett övergripande miljöansvar, utan det kan vara nödvändigt att bedöma t.ex. den aktuella rörelsen som begrepp eller om den fortsatts av ett sådant skäl som anges i 2 mom.
I 2 mom. föreskrivs om en begränsning för när konkursboet får ett sådant miljöansvar som avses i bestämmelsen att fortsätta rörelsen. Paragrafen tillämpas inte över huvud taget, om rörelsen fortsätts i syfte att avvärja en risk som avses i 2 § 1 mom. Konkursboet ska enligt ovan beskrivna 2 § 1 mom. utan dröjsmål vidta de åtgärder som är nödvändiga för att förebygga eller begränsa sådan förorening av miljön eller sådana betydande skadliga förändringar i miljön som orsakas av gäldenärens verksamhet, om föroreningen eller de skadliga förändringarna i miljön medför eller hotar medföra en allvarlig risk eller allvarlig olägenhet för hälsan eller miljön.
Momentet tillämpas i situationer där konkursboet enligt 2 § 1 mom. har skyldighet att vidta åtgärder. Det är i praktiken fråga om att konkursboet ska upprätthålla gäldenärens verksamhet för att förebygga eller begränsa förorening av miljön eller en betydande skadlig förändring av miljön. Gäldenärens verksamhet kan därmed inte avslutas när konkursen börjar, eftersom ett snabbt avslutande av verksamheten kan leda till de följder som avses i 2 § 1 mom. Det kan till exempel vara nödvändigt att fortsätta behandling och kontroll av vatten i anknytning till gruvdrift. Rörelsen kan då fortsättas utan att det orsakar ett sådant ansvar som avses i 1 mom. Vid prövningen av om rörelsen kan fortsättas av miljöskäl bör boförvaltaren kontakta den behöriga tillsynsmyndigheten.
När momentet blir tillämpligt kan gäldenärens rörelse fortsättas som helhet. Tillämpningen av momentet begränsas inte heller av att det förutom ett miljörelaterat skäl även finns ett annat skäl till att fortsätta rörelsen. Vid tillämpningen av 2 mom. bestäms konkursboets miljöansvar i enlighet med 2–4 § i kapitlet.
Om gäldenären har verksamhet på flera olika verksamhetsställen, varav konkursboet fortsätter det ena om de förutsättningar som avses i det aktuella momentet uppfylls och de övriga på någon annan grund, t.ex. för att kunna sälja rörelsen vidare som en funktionell helhet, befrias konkursboet inte från det miljöansvar som avses i paragrafen i fråga om de verksamhetsställen vars verksamhet fortsätts av andra än miljöskäl.
17 kap. Vård och försäljning av egendom som ingår i konkursboet samt bestämmelser om pantborgenärer
7 §.Kostnaderna för pantsatt egendom. Till 1 mom. fogas bestämmelser om konkursboets rätt att från den pantsatta egendomens försäljningspris få ersättning för åtgärder som gäller den pantsatta egendomen och som konkursboet har tvingats betala med stöd av 16 a kap. 2–4 § som gäller offentligrättsligt miljöansvar. Konkursboets miljöansvar i fråga om pantsatt egendom ställs således i samma ställning som kostnader som konkursboet orsakats av vård och försäljning av den pantsatta egendomen. Om konkursboets ansvar varit grundat på att en rörelse fortsätts enligt 16 a kap. 5 §, finns inte rätt till ersättning från försäljningspriset på den pantsatta egendomen, förutom till de delar som konkursboet i varje fall skulle ha haft ansvar med stöd av 2, 3 eller 4 § i kapitlet.
De åtgärder som konkursboet vidtagit bör ha haft samband med den pantsatta egendomen. Det är klart att åtgärder som berör mark gäller direkt den pantsatta fastigheten. Detsamma gäller sådana åtgärder som vidtas i en byggnad som finns på fastigheten och som i och med att en allvarlig miljörisk elimineras höjer fastighetens värde.
Åtgärder som gäller lös egendom på fastigheten gäller i princip inte den pantsatta fastigheten. Exempelvis kostnader för undanröjande av små mängder avfall eller kemikalier på fastigheten är således i princip inte åtgärder som gäller fastigheten, men de kan bli beaktade som kostnader för iordningsställande av fastigheten för försäljning med stöd av gällande lagstiftning. I en situation där det t.ex. finns så mycket avfall eller kemikalier att deras förekomst på fastigheten klart inverkar på köpesumman för fastigheten är det dock motiverat att konkursboet får ersättning efter att ha tvingats avlägsna avfallet med stöd av 16 a kap. 3 eller 4 § och samtidigt eventuellt ha gjort fastigheten försäljningsduglig. Därmed är bestämmelsen inte avsedd att tolkas utifrån sakrättsliga läror som gäller fastigheter och lös egendom, utan ur ekonomiska synvinklar, dvs. genom att eftersträva neutralitet mellan de två situationerna där panthavaren antingen utövar sin självständiga realiseringsrätt (miljökostnaderna syns i köpesumman) eller där konkursboet sköter realiseringen (miljökostnaderna syns inte i köpesumman, men konkursboet drar av dem genast efter försäljning- och verkställighetskostnaderna). Dock kan sådana åtgärder som konkursboet med stöd av bestämmelserna i 2–4 § inte har haft skyldighet att vidta inte med stöd av den föreslagna bestämmelsen bli ersatta från den pantsatta egendomens försäljningspris.
I momentet föreskrivs även om rätten för den myndighet som vidtagit åtgärderna att få ersättning för åtgärderna från panthavaren i en motsvarande situation där konkursboet skulle ha haft rätt till ersättning. En sådan situation kan uppstå när konkursboet inte har medel att vidta åtgärden, men läget är så akut att en myndighet vidtar åtgärder för att korrigera den. Myndigheten ska ha rätt till ersättning endast i sådana situationer där konkursboet enligt konkurslagen skulle ha haft handlingsskyldighet, men myndigheten har vidtagit åtgärderna i stället för konkursboet.
Ändringen inverkar också i en situation där egendom säljs i utsökningsförsäljning. Vid försäljning av lös egendom enligt 5 kap. 33 § i utsökningsbalken och fast egendom enligt 47 § 1 mom. 1 punkten i utsökningsbalken betalas sådan ersättning som avses i 17 kap. 7 § i konkurslagen från köpesumman omedelbart efter försäljnings- och verkställighetskostnaderna.
Panthavarens självständiga realiseringsrätt enligt 17 kap. 11 § kvarstår oförändrad.
Om konkursboet har gett en pantborgenär i uppdrag att ha hand om vården av pantsatt egendom som ingår i boet, har borgenären enligt den gällande bestämmelsen i 2 mom. samma rätt som konkursboet att få ersättning för de nödvändiga kostnader som vården gett upphov till. Pantborgenärens rätt att få ersättning för kostnaderna utvidgas på samma sätt som 1 mom. Om pantborgenären i stället för konkursboet skulle ha vidtagit de i 1 mom. avsedda åtgärder som omfattas av konkursboets miljöansvar, ska pantborgenären ha rätt att få ersättning för kostnaderna för åtgärderna från försäljningspriset på den pantsatta egendomen.
Rätten att få ersättning från den pantsatta egendomens försäljningspris ska också i fråga om miljörelaterade kostnader gälla enbart situationer där konkursboet har gett pantborgenären i uppgift att sörja för vården av den pantsatta egendom som ingår i boet. Pantborgenären ska inte ha skyldighet att vidta de åtgärder som avses i 16 a kap.
19 kap. Konkursboets slutredovisning och utredning i efterhand
9 §.Utredning i efterhand. Till 1 mom. fogas en skyldighet för boförvaltaren att underrätta konkursombudsmannen om vilka åtgärder han eller hon vidtagit med anledning av att det efter att konkursen avslutats uppdagas nya medel eller om det annars behövs utredningsåtgärder. Boförvaltaren har redan enligt gällande lag skyldighet att underrätta de borgenärer som saken gäller om åtgärderna, om detta inte är uppenbart onödigt på grund av sakens ringa betydelse. Skyldigheten att underrätta konkursombudsmannen begränsas inte på motsvarande sätt. I praktiken fullgör boförvaltaren sin anmälningsskyldighet genom att lagra handlingen om utredning i efterhand i ärendehanteringssystemet för konkursärenden. Även borgenärerna får information om handlingen via ärendehanteringssystemet.
22 kap. Konkursregistret, kungörelser och meddelanden
7 §.Delgivningssätt. Paragrafens 1 mom. delas in i punkter där det föreskrivs om alternativa sätt att sända delgivning. I 1 punkten ges boförvaltaren möjligheten att sända delgivningar och handlingar till en postadress som förts in i handelsregistret. Detta underlättar delgivning med tanke på företag och i synnerhet filialer till utländska bolag när boförvaltaren inte känner till någon annan adress. Dessutom ändras ordalydelsen i bestämmelsen om den adress som har meddelats magistraten så att delgivning sänds till den postadress som förts in i befolkningsdatasystemet, vilket inte innebär någon ändring i sak. Det ska noteras att det trots de kontaktuppgifter som eventuellt fås ur handelsregistret eller befolkningsdatasystemet alltid är parten själv som har ansvaret för att boförvaltaren informeras om ändringar i kontaktuppgifterna.
I 2 mom. möjliggörs i praktiken i syfte att undanröja de oklarheter som förekommit i praktiken sändning av delgivning och handlingar genom att de förs in i ärendehanteringssystemet för konkurs- och företagssaneringsärenden (Kosti). Detta förutsätter att mottagaren har beviljats åtkomsträtt till systemet. Dessutom tryggar den bestämmelse som föreslås i 2 mom. att mottagaren alltid observerar en delgivning som sänts via Kosti. Det bör noteras att alla borgenärer, t.ex. utländska borgenärer, inte kan beviljas åtkomsträtt till Kosti. Till borgenärer som inte får delgivning via Kosti ska delgivningen sändas på något annat sätt.
I 3 punkten möjliggörs delgivning även med hjälp av andra slags elektroniska system. Det kan t.ex. vara fråga om sådana egna system som advokatbyråer som sköter konkursärenden tar i bruk för att underlätta informationsförmedlingen. Till denna del förutsätts att mottagaren har tillgång till systemet och att denna uttryckligen har samtyckt till att systemet används för delgivning. Ett engångssamtycke räcker och samtycket kan senare återtas.
Innehållet i punkt 4 som gäller delgivning per telefon motsvarar den gällande bestämmelsen.
I 2 mom. föreskrivs om ytterligare förutsättningar för att boförvaltaren ska kunna sända delgivning via Kosti eller något annat elektroniskt system. Boförvaltaren ska då i samband med varje delgivning med hjälp av en elektronisk dataöverföringsmetod underrätta den som ska ta emot delgivningen, dvs. i praktiken till den e-postadress som mottagaren uppgett, att handlingen har lagrats i Kosti eller något annat system. I nuläget är Kosti en funktion med vars hjälp boförvaltaren kan sända ett e-postmeddelande om en handling som lagrats i systemet. Denna funktion ska enligt planerna automatiseras i arbetet med att utveckla Kosti. Ett sådant meddelande som avses i momentet behöver inte sändas om så har överenskommits med mottagaren.
Paragrafens 3 mom. ska gälla de yttranden, bemötanden och meddelanden, inklusive bevakningsskrifter, som borgenärerna och gäldenären sänder till boförvaltaren, Uppgifterna kan sändas till boförvaltaren genom att de förs in i Kosti eller sänds per post, e-post eller med hjälp av en annan elektronisk datasöveröringsmetod. Eftersom boförvaltare använder sig av alla de ovan nämnda verktygen, behöver det i fortsättningen inte förutsättas ett samtycke för dessa sätt att ta emot delgivningar.
8 §.Ankomsttidpunkten för ett meddelande som har skickats med användning av en elektronisk dataöverföringsmetod. Med stöd av det tillägg som föreslås i paragrafen ska även en handling som lagrats i Kosti anses ha anlänt till mottagaren inom utsatt tid, om den har anlänt så som det föreskrivs i 10 och 11 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003). I de aktuella paragraferna föreskrivs om när ett elektroniskt meddelande eller en handling som begärts in av en myndighet anses ha inkommit till myndigheten inom utsatt tid. Paragraferna gäller däremot inte när mottagaren anses ha fått del av en handling som sänts av en myndighet.
1.4
Lagen om ärendehanteringssystemet för konkurs- och företagssaneringsärenden
1 §.Förvaltning av ärendehanteringssystemet och dess ändamål. I propositionen föreslås det att det stiftas en egen lag om ärendehanteringssystemet för konkurs- och företagssaneringsärenden (Kosti). Enligt 1 mom. ska konkursombudsmannen förvalta ett gemensamt ärendehanteringssystem för konkurs- och ärendehanteringsärenden och säkerställa dess funktion.
I 2 och 3 mom. föreskrivs det om ändamålet med systemet. Även om det tekniskt är fråga om samma datasystem innehåller det två delar som är separata i fråga om datainnehåll och ändamål. För det första är syftet enligt 2 mom. att boförvaltaren och utredaren via ärendehanteringssystemet ska förmedla sådan information till konkursombudsmannen som han eller hon behöver för att övervaka konkursförvaltningen och saneringsförfarandet.
För det andra finns det enligt 3 mom. en separat del i ärendehanteringssystemet via vilken boförvaltaren och utredaren kan sända sådana delgivningar som avses i 22 kap. 7 § i konkurslagen och 81 § i företagssaneringslagen till borgenärerna och gäldenären samt borgenärerna till boförvaltaren eller utredaren. Det är fråga om en separat verksamhet med avseende på konkursombudsmannens övervakningsuppgifter, vars syfte är att underlätta boförvaltarnas och utredarnas arbete med att sända delgivningar liksom även möjliggöra sändning av uppgifter, t.ex. bevakningsskrifter, via systemet från borgenären till boförvaltaren eller utredaren.
2 §.Den personuppgiftsansvarige samt ansvar i fråga om ärendehanteringssystemet. I 1 mom. föreskrivs om den personuppgiftsansvarige för den första delen i systemet, dvs. den del som avses i 1 § 2 mom. Registret förs av konkursombudsmannen som ska sköta skyldigheterna som personuppgiftsansvarig enligt personuppgiftslagstiftningen.
I 2 mom. föreskrivs om den personuppgiftsansvarige för den andra delen i systemet, dvs. den del som avses i 1 § 3 mom. Personuppgiftsansvarig för denna del i systemet är konkursombudsmannen och boförvaltaren eller utredaren i det aktuella konkurs- eller saneringsförfaranden gemensamt. Det är frågan om den gemensamt personuppgiftsansvariga som avses i artikel 26 i EU:s dataskyddsförordning. Konkursombudsmannen har i egenskap av systemförvaltare hand om informationssäkerheten i systemet och för de uppgifter som förts in i systemet. Alla förfrågningar om behandling av personuppgifter som gäller systemet ska sändas till konkursombudsmannen, som är en sådan gemensam kontaktpunkt som avses i artikel 26.1 i dataskyddsförordningen. Konkursombudsmannen ska när det gäller begäranden om behandling av personuppgifter ha kontakt med den aktuella boförvaltaren eller utredaren som ska besvara förfrågan och vid behov t.ex. rätta uppgifterna.
Boförvaltare och utredare är personuppgiftsansvariga för de konkurs- och företagssaneringsärenden som de sköter. Till dem hör de skyldigheter till följd av personuppgiftslagstiftningen som inte enligt lag hör till konkursombudsmannens ansvar. Boförvaltaren och utredaren ska således svara t.ex. för att de uppgifter som förts in i systemet är lagenliga och att det inte förs in några sådana personuppgifter i systemet som inte behövs med avseende på förvaltningen av konkursboet eller saneringsförfarandet. De ska också svara för att de uppgifter som de för in i systemet är korrekta.
I 3 mom. föreskrivs om borgenärernas ansvar när de för in uppgifter i ärendehanteringssystemet. Borgenärerna är inte personuppgiftsansvariga utan svarar endast för att de uppgifter de för in i systemet är korrekta. Om en borgenär t.ex. har fört in felaktiga personuppgifter i systemet, ska de rättas utan obefogat dröjsmål. En sådan skyldighet som avses i momentet minskar inte den personuppgiftsansvariges skyldighet enligt artikel 16 i dataskyddsförordningen att rätta uppgifter.
3 §.Åtkomsträtt till ärendehanteringssystemet. I 1 mom. föreskrivs i enlighet med nuvarande praxis om att varje konkurs och saneringsförfarande som börjat förs in i ärendehanteringssystemet utifrån uppgifter som på elektronisk väg överförs från konkurs- och företagssaneringsregistret.
Enligt 2 mom. ska konkursombudsmannen bevilja boförvaltaren och utredaren rätt att använda systemet för respektive konkurs- eller företagssaneringsärende. För en senare teknisk utveckling av systemet är det enligt paragrafen också möjligt att ge boförvaltaren och utredaren åtkomsträtt till systemet utifrån uppgifter som på elektronisk väg automatiskt överförs från konkurs- och företagssaneringsregistret.
I det föreslagna 3 mom. ges boförvaltaren och utredaren i uppgift att ge borgenärerna och gäldenären åtkomsträtt till systemet. Förslaget motsvarar rådande praxis.
4 §.Uppgifter som ska föras in i ärendehanteringssystemet. I 1 mom. föreskrivs i motsvarighet till rådande praxis att de uppgifter som förts in i konkurs- och företagssaneringsregistret förmedlas automatiskt till ärendehanteringssystemet.
I 2 mom. föreskrivs om boförvaltarens och utredarens skyldighet att föra in sådana uppgifter som behövs för övervakningen av förvaltningen av konkursboet och av saneringsförfarandet i systemet. Det handlar om sådana uppgifter som konkursombudsmannen behöver för att sköta sina uppgifter enligt lag. Närmare bestämmelser om vilka uppgifter och handlingar som det är obligatoriskt att föra in i systemet och om förfarandet för införandet utfärdas genom förordning av justitieministeriet. Boförvaltaren eller utredaren kan via systemet samtidigt delge även borgenärerna och gäldenären en handling som ska sändas till konkursombudsmannen.
Skyldigheten för boförvaltaren för ett konkursbo och utredaren i ett saneringsförfarande att föra in uppgifter i ärendehanteringssystemet är inte begränsad till de uppgifter som räknas upp i förordningen. Den förteckning som ska tas in i förordningen är alltså inte uttömmande. Om boförvaltaren eller utredaren anser att någon annan information, t.ex. en rapport om särskild granskning i en konkurs, behövs med tanke på skötseln av konkursombudsmannens övervakningsuppgifter, ska han eller hon föra in handlingen i ärendehanteringssystem med stöd av momentet. Det kan också gälla en handling som konkursombudsmannen har begärt.
När det är fråga om andra uppgifter som ska förmedlas till konkursombudsmannen än de som nämns i förordningen, ska boförvaltaren eller utredaren i ärendehanteringssystemet uttryckligen anvisa att de ska sändas till konkursombudsmannen. Systemet ska till denna del utvecklas tekniskt för att det ska vara klart till vilken del av systemet handlingen hör. Detta är väsentligt, eftersom konkursombudsmannen inte har tillgång till information som med stöd av 4 mom. har förts in i systemet andra del, som är av privat karaktär. Om boförvaltaren eller utredaren via systemet sänder en handling som först varit avsedd endast för borgenärerna även till konkursombudsmannen, överförs handlingen då från systemets privata del till den offentliga delen.
I 3 mom. föreskrivs om företagssaneringsförfaranden där det inte har förordnats en utredare. I sådana förfaranden finns det ingen naturligt aktör att ge skyldigheten att föra in uppgifter. Då ska konkursombudsmannen föra in sådana uppgifter som han eller hon anser nödvändiga i ärendehanteringssystemet. Eftersom någon utredare som står under konkursombudsmannens övervakning inte har förordnats, behöver uppgifterna främst på grund av statistikföringen föras in i systemet. Sådana fall där det inte förordnas någon utredare är i praktiken sällsynta.
I 4 mom. föreskrivs om boförvaltarens och utredarens möjlighet att föra in andra än sådana uppgifter som behövs för konkursombudsmannens övervakning i systemet. Uppgifterna förs in i systemets privata del som avses i 1 § 3 mom. Syftet med införandet av uppgifterna är att de sänds till borgenärerna och gäldenärerna via systemet. Uppgifterna ska vara nödvändiga med avseende på det aktuella konkurs- eller saneringsförfarandet. På motsvarande vis kan borgenärerna via systemet sända uppgifter till boförvaltaren eller utredaren.
Sådana uppgifter som avses i momentet sänds inte till konkursombudsmannen. Det är alltså fråga om uppgifter som sänds via ett system som myndigheten förvaltar och som sänds endast mellan privata utan att myndigheten har tillgång till uppgifterna. Sådana uppgifter som avses i momentet utgör en separat del av ärendehanteringssystemet i fråga om ändamål och datainnehåll.
5 §.Personuppgifter som ska föras in ärendehanteringssystemet. Den största delen av de uppgifter som ska föras in i ärendehanteringssystemet rör juridiska personer. Gäldenären kan dock även vara en fysisk person och det kan även annars finnas ett behov av att föra in uppgifter som klassificeras som personuppgifter i systemet. I paragrafen föreskrivs om vilka slags personuppgifter som kan föras in i systemet. De förutsättningar som föreskrivs i paragrafen för införingen av personuppgifter ska gälla hela registret oberoende av i vilken del av registret de aktuella uppgifterna ska föras in. Grund för behandling av personuppgifter är artikel 6.1 c i EU:s dataskyddsförordning.
En gemensam grund i 1 mom. 1 punkten är att personuppgiften behövs med avseende på det aktuella konkurs- eller företagssaneringsförfarandet eller övervakningen av förfarandet. Med identifieringsuppgifter avses framför allt namn och personbeteckningar. Av de lagstadgade ändamålen med konkurs- och företagssaneringsförfaranden och av utredningsbehov följer att ganska omfattande uppgifter om gäldenärens förmögenhet, skulder och rättshandlingar ska kunna föras in i systemet. Med stöd av 2 punkten kan i systemet föras in sådana personuppgifter som behövs i gäldenärsutredningen eller den ekonomiska basutredningen. Om en personuppgift som ska föras in i systemet inte hör till de uppgifter som räknas upp i 1–2 punkten, ska den på det sätt som framgår av 3 punkten vara nödvändig med avseende på det aktuella konkurs- eller företagssaneringsärendet eller övervakningen av förfarandet. Nödvändiga är i allmänhet t.ex. personuppgifter som ska tas in i en handling som ska upprättas på grund av konkurslagen eller företagssaneringslagen.
I 2 mom. föreskrivs om när det är tillåtet att föra in uppgifter om särskilda kategorier av personuppgifter samt uppgifter om brott och förseelser. De personuppgifter som ska föras in i ärendehanteringssystemet kan innehålla uppgifter om gäldenärens hälsotillstånd eller hälsotillståndet för gäldenärens företrädare eller uppgifter om brott eller förseelser som skett i gäldenärens verksamhet, om de är nödvändiga med avseende på konkurs- eller företagssaneringsförfarandet eller övervakningen av förfarandet. De uppgifter som ska föras in i systemet kan inte innehålla andra personuppgifter om särskilda kategorier av personuppgifter som avses i artikel 9 i EU:s dataskyddsförordning.
Enligt artikel 9.1 i EU:s dataskyddsförordning är uppgifter om en persons hälsa särskilda kategorier av personuppgifter vars behandling i princip är förbjuden. Behandling av en uppgift förutsätter att det finns en grund enligt artikel 9.2 för behandlingen. Enligt artikel 9.2 f är behandlingen tillåten, om den är nödvändig för att fastställa, göra gällande eller försvara rättsliga anspråk eller som en del av domstolarnas dömande verksamhet. Enligt artikel 9.2 g är behandling också tillåten om den är nödvändig av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse, på grundval av medlemsstaternas nationella rätt, vilken ska stå i proportion till det eftersträvade syftet, vara förenlig med det väsentliga innehållet i rätten till dataskydd och innehålla bestämmelser om lämpliga och särskilda åtgärder för att säkerställa den registrerades grundläggande rättigheter och intressen.
I ett konkurs- eller företagssaneringsförfarande kan det vara nödvändigt att behandla uppgifter om gäldenärens hälsa eller om hälsan för gäldenärens företrädare. Exempelvis ett företagssaneringsförfarande kan vara befogat därför att gäldenären har insjuknat i en allvarlig sjukdom och näringsverksamheten därför tillfälligt drabbats, även om den i sig är livsduglig. Om det är fråga om en näringsidkare eller yrkesutövare eller ett litet företag i bolagsform kan behandlingen av uppgifter om företrädarens hälsa på allmän nivå därmed vara nödvändigt för att förfarandet ska kunna genomföras. Om man dessutom beaktar den betydelse som fungerande insolvensförfaranden har i samhället, uppfyller bestämmelserna kraven på proportionalitet och ett viktigt allmänt intresse.
Enligt artikel 10 i EU:s dataskyddsförordning får behandling av personuppgifter som rör fällande domar i brottmål samt överträdelser endast utföras under kontroll av myndighet eller då behandling är tillåten enligt unionsrätten eller medlemsstatens nationella rätt, där lämpliga skyddsåtgärder för de registrerades rättigheter och friheter fastställs.
I ärendehanteringssystemet kan finnas handlingar där brott som gäldenären misstänks ha begått eller en fällande dom för gäldenären i brottmål nämns. Det är nödvändigt att föra in sådan information i systemet, eftersom informationen har betydelse med avseende på hur förfarandet framskrider och dess syfte.
EU:s dataskyddsförordning förutsätter bestämmelser om lämpliga och särskilda skyddsåtgärder när det i medlemsstatens lagstiftning föreskrivs om behandling av personuppgifter i anknytning till brott eller när behandlingen av hälsouppgifter baseras på artikel 9.1 g i förordningen. I 6 § 2 mom. och 7 § 2 mom. i den föreslagna dataskyddslagen räknas upp sådana åtgärder som kan tillämpas även i ärendehanteringssystemet för konkurs- och företagssaneringsärenden. Liksom konstateras i motiven till lagen är förteckningen inte heltäckande eller tvingande, utan det överlåts åt den personuppgiftsansvarige att i första skedet pröva hurdana skyddsåtgärder de risker som är förknippade med behandling av personuppgifter förutsätter (RP 9/2018 rd, s. 94).
6 §.Tillgång till uppgifter som förts in i ärendehanteringssystemet. Med stöd av 1 mom. ska konkursombudsmannen ha rätt att se uppgifter som förts in i systemet med stöd av 4 § 1–3 mom. och behandla dem. Konkursombudsmannen har därmed tillgång till alla sådana uppgifter som han eller hon behöver för att utföra sina uppgifter enligt lag. Konkursombudsmannen ska däremot inte ha rätt att ur systemet söka fram uppgifter som avses i 4 § 4 mom. i större utsträckning än vad som behövs för att förvalta systemet och trygga informationssäkerheten. Informationsutbytet mellan boförvaltaren eller utredaren samt borgenärerna och gäldenären kommer således inte till konkursombudsmannens kännedom. Konkursombudsmannen har inte rätt att söka sådan information i systemet som inte är avsedd att sändas till honom eller henne. Om konkursombudsmannen för utförandet av sina övervakningsuppgifter med stöd av 4 § 4 mom. behöver en handling som är införd i systemet, ska han begära detta separat hos boförvaltaren eller utredaren och denna kan via systemet sända handlingen till konkursombudsmannen.
Enligt 2 mom. har boförvaltaren och utredaren tillgång till uppgifter som hänför sig till deras uppgifter. Således har boförvaltaren och utredaren inte tillgång till sådana uppgifter som inte hänför sig till sådana konkursbon eller företagssaneringsförfaranden som de sköter.
Borgenärerna och gäldenären har enligt 3 mom. tillgång till uppgifter som gäller den aktuella konkursen eller företagssaneringen till den del de är berättigade till det med stöd av någon annan lag. Borgenärernas och gäldenärens rätt att få information om behandlingen av ett konkurs- och företagssaneringsärende bestäms enligt konkurslagen och företagssaneringslagen. Boförvaltaren har exempelvis rätt att begränsa gäldenärens tillgång till information med stöd av 4 kap. 2 § i konkurslagen. Borgenären har i princip tillgång till alla uppgifter som förts in i systemet om det aktuella förfarandet.
7 §.Offentlighet för uppgifter som förts in i ärendehanteringssystemet och utlämnande av uppgifter. I 1 mom. finns en informativ bestämmelse om att offentlighet för och utlämnande av uppgifter som med stöd av 4 § 1–3 mom. förts in i ärendehanteringssystemet omfattas av vad som föreskrivs i offentlighetslagen.
I offentlighetslagen föreskrivs om offentlighet för en myndighetshandling och om lämnande av uppgifter ur en sådan. Offentlighetslagen tillämpas på konkursombudsmannen, men t.ex. inte på boförvaltare och utredare. Boförvaltare och utredare avgör därmed inte begäranden om handlingar som gjorts med stöd av offentlighetslagen.
Enligt 7 § i offentlighetslagen blir en handling som har inkommit till en myndighet för behandling av ett ärende eller annars i samband med ett ärende som hör till myndighetens verksamhetsområde eller uppgifter offentlig när myndigheten har fått den, om det inte i någon annan lag föreskrivs något om dess offentlighet eller sekretess eller om någon annan begränsning av rätten att ta del av den. En handling som boförvaltaren eller utredaren gjort upp blir därmed en myndighetshandling som konkursombudsmannen tillämpar offentlighetslagen på när handlingen har förts in i systemet och därmed sänts till konkursombudsmannen. Uppgifter om en sekretessbelagd myndighetshandling eller om dess innehåll får lämnas ut endast om så särskilt föreskrivs i offentlighetslagen. Om de handlingar som förts in i systemet innehåller sekretessbelagda uppgifter, får de inte lämnas ut ens om handlingen i övrigt är offentlig. Tillämplig i konkurs- och företagssaneringsärenden kan bli t.ex. 24 § 1 mom. 20 punkten i offentlighetslagen där det föreskrivs om sekretess för företagshemlighet.
I 2 mom. föreskrivs om uppgifter som med stöd av 4 § 4 mom. ska föras in i systemet, dvs. uppgifter som förmedlas mellan boförvaltaren eller utredaren samt borgenärerna och gäldenären. Det är fråga om handlingar mellan privata som förmedlas med hjälp av ett system som förvaltas av en myndighet. Dessa uppgifter och det register som de bildar är inte sådana handlingar som avses i offentlighetslagen och som hör till konkursombudsmannens bestämmanderätt och därmed tillämpas inte offentlighetslagen på dem.
Konkursombudsmannen har varken rätt att se eller behandla de uppgifter som avses i det aktuella momentet och har förts in i systemet. Om konkursombudsmannen, en av de anställda eller en person som handlar på uppdrag av konkursombudsmannen har fått sådana uppgifter i samband med förvaltningen, ska uppgifterna hållas hemliga. På brott mot skyldigheten att iaktta sekretess tillämpas då 35 § i offentlighetslagen, som innehåller en straffbestämmelse för brott mot skyldigheten att iaktta handlingssekretess.
Den rätt eller skyldighet att lämna uppgifter till en annan myndighet som i lag föreskrivs för konkursombudsmannen gäller inte uppgifter som har förts in i ärendehanteringssystemet med stöd av 4 § 4 mom. Eftersom det är fråga om handlingar mellan privata som konkursombudsmannen inte har tillgång till, kan konkursombudsmannen inte heller lämna ut uppgifter till en annan myndighet.
8 §.Inspektörers och förundersökningsmyndigheters tillgång till ärendehanteringssystemet. I 1 mom. möjliggörs den som på uppdrag av konkursombudsmannen utför en särskild granskning och förundersökningsmyndigheten direkt tillgång till vissa uppgifter i ärendehanteringssystemet. Inspektörers och förundersökningsmyndighetens rätt att få uppgifter bestäms med stöd av andra bestämmelser och i den aktuella paragrafen föreskrivs om rätt att söka uppgifterna direkt i ärendehanteringssystemet. Konkursombudsmannen beviljar tillgång till ärendehanteringssystemet.
Enligt 5 § 1 mom. i övervakningslagen kan konkursombudsmannen förordna en eller flera inspektörer att utföra särskild granskning av gäldenärens eller konkursboets förvaltning, räkenskaper eller verksamhet. Inspektörer har samma rättigheter att få information från konkursboet som konkursombudsmannen. En inspektör beviljas således i allmänhet tillgång till hela den delen av ärendehanteringssystemet som även konkursombudsmannen har tillgång till. Däremot är information som en förundersökningsmyndighet behöver för förundersökningen av ett brott i allmänhet mer begränsad. Tillgången till ärendehanteringssystemet bör gälla endast de uppgifter som behövs för att förundersökning ska kunna verkställas.
Tillgången till systemet gäller också sekretessbelagda uppgifter. Enligt 5 § 1 mom. i övervakningslagen jämställs inspektörens rätt att få information med konkursombudsmannens rätt till information och gäller därmed även sekretssbelagda uppgifter. I 16 § i övervakningslagen föreskrivs åter att konkursombudsmannen trots bestämmelserna om sekretess i offentlighetslagen får lämna ut sekretessbelagda uppgifter till åklagar- och polismyndigheterna för utredning av brott.
I 2 mom. föreskrivs om tillgången till uppgifterna i ärendehanteringssystemet för en inspektör som på uppdrag av konkursombudsmannen utför en särskild granskning. Enligt 9 kap. 4 § i konkurslagen kan borgenärerna besluta om särskild granskning av gäldenärens räkenskaper och verksamhet, om gäldenärens bokföring eller andra omständigheter ger anledning till detta. När beslutet om särskild granskning har fattats ska boförvaltaren ge den som förrättar den särskilda granskningen tillgång till de uppgifter i ärendehanteringssystemet som behövs för granskningen.
Dessutom föreskrivs i momentet om tillgång till uppgifterna i ärendehanteringssystemet för den som verkställer revision av ett konkursbo enligt 16 kap. 1 § 2 mom. i konkurslagen. Enligt bestämmelsen beslutar borgenärerna om att revision ska verkställas, men i ett omfattande konkursbo ska revision alltid verkställas. Boförvaltaren ska ge revisorn tillgång till ärendehanteringssystemet till de delar det behövs för verkställandet av revisionen. Revisorn ska ges tillgång åtminstone till de handlingar som även kan ses av konkursombudsmannen.
I 3 mom. föreskrivs om möjligheten för en utredare som förordnats i en företagssanering att ge den expert som anlitats för granskningen av gäldenärens verksamhet tillgång till de handlingar som lagrats i systemet. Tillgång kan ges till den del det behövs för granskningen. Behovet av granskning vid företagssanering bygger på 8 § 1 mom. 3 punkten i företagssaneringslagen, enligt vilken utredaren i behövlig omfattning ska sörja för granskning av den verksamhet som gäldenären bedrivit innan förfarandet inleddes och på 9 § 3 mom., enligt vilket utredaren har rätt att anlita sakkunniga när han fullgör sitt uppdrag.
9 §.Radering av uppgifter. Enligt 1 mom. ska de uppgifter som förts in i ärendehanteringssystemet raderas tio år efter att det aktuella konkurs- eller saneringsförfarandet avslutades. Enligt 19 kap. 7 § i konkurslagen avslutas nämligen konkursen när slutredovisningen har godkänts. Om konkursen har förfallit, räknas tiden från domstolens beslut om att konkursen ska förfalla. Ett företagssaneringsförfarande upphör i normala fall i och med beslutet om fastställande av saneringsprogrammet. Raderade uppgifter förstörs.
Om konkursen har lagts ned, finns det dock inget behov av att förvara uppgifterna i tio år. Detsamma gäller en situation där beslutet om att försätta gäldenären i konkurs upphävs med anledning av ändringssökande. I dessa två situationer raderas uppgifterna enligt 2 mom. vid utgången av följande kalenderår. Den föreslagna förvaringstiden möjliggör årlig statistikföring.
I 6 § i justitieministeriets förordning om konkursärenden räknas upp vilka handlingar som boförvaltaren ska förvara i minst tio år efter godkännandet av slutredovisningen. Boförvaltaren ska även lagra de handlingar som nämns i 1–4 punkten i ärendehanteringssystemet, där de enligt kravet förvaras i tio år. Boförvaltaren kan anses ha fullgjort sin förvaringsskyldighet när han eller hon har lagrat en handling i ärendehanteringssystemet.
Med avseende på EU:s dataskyddsförordning är det i bestämmelserna om förvaringstid fråga om att utnyttja det handlingsutrymme som avses i artikel 6.3 i förordningen. Huvudregeln om en förvaringstid på tio år behövs i konkurser bland annat för att verkställandet av fordringar kan pågå ännu flera år efter slutredovisningen. Det är också vanligt att det flera år senare kommer in oförutsedda medel i boet, t.ex. fordringar som grundar sig på brott. Konkursombudsmannens kontroll kan inte inriktas på redovisning av medel i efterhand i en situation där uppgifterna har raderats i ärendehanteringssystemet. En kortare förvaringstid kan leda till ett ökat missbruk. När det gäller företagssaneringsförfarandet behövs den föreslagna förvaringstiden eftersom saneringsprogram pågår i flera år.