2.1.1  2.1.1 Lagen om placeringsfonder

Tillämpning av lagen om placeringsfonder 

Lagen om placeringsfonder utfärdades den 29 januari 1999 och trädde i kraft den 1 februari 1999. Genom lagen upphävdes dess föregångare med samma namn (lag 480/1987). Fondföretagsdirektivet med ändringar har genomförts nationellt genom bestämmelser i lagen om placeringsfonder.  

Enligt 1 § 1 mom. tillämpas lagen om placeringsfonder på fondbolags och förvaringsinstituts verksamhet och på marknadsföring av andelar i fondföretag till allmänheten. I paragrafen anges vidare att ett fondbolag har rätt att förvalta även sådana AIF-fonder som avses i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder, under förutsättning att fondbolaget för denna verksamhet har auktorisation som AIF-förvaltare eller är registrerat hos Finansinspektionen så som föreskrivs i den lagen. En sådan förvaltare av externt förvaltade AIF-fonder som avses i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder får förvalta placeringsfonder under förutsättning att förvaltaren har auktorisation som fondbolag för denna verksamhet.  

Placeringsfonder, specialplaceringsfonder och fondföretag 

Med placeringsfond avses tillgångar som anskaffats genom fondverksamhet och investerats i enlighet med 11 kap. i lagen om placeringsfonder och med de stadgar som har fastställts i Finland samt förpliktelser som följer av dessa tillgångar. I 11 kap. föreskrivs det om placering av placeringsfonders tillgångar i investeringsobjekt som uppfyller kraven enligt fondföretagsdirektivet. En placeringsfond är inte en självständig juridisk person, utan samlade tillgångar som innehas av de fondandelsägare som har investerat i fonden. En placeringsfonds tillgångar ska uppgå till minst 2 miljoner euro, och den ska ha minst 50 andelsägare. 

Det finns också bestämmelser om specialplaceringsfonder i lagen om placeringsfonder. Med specialplaceringsfond avses tillgångar som anskaffats genom fondverksamhet och investerats i enlighet med specialplaceringsfondens stadgar och 12 kap. i lagen om placeringsfonder samt förpliktelser som följer av dessa tillgångar. Genomförandet av AIFM-direktivet har inneburit att en specialplaceringsfond baserad på nationell reglering numera är en juridisk form av en AIF-fond. I 3 a § i lagen om placeringsfonder anges vilka bestämmelser om placeringsfonder som också tillämpas på specialplaceringsfonder. En specialplaceringsfond kan på det sätt som anges närmare i lagen om placeringsfonder åsidosätta de förpliktelser som enligt lagens 11 kap. gäller i fråga om placering av tillgångar, fortlöpande emission av fondandelar och inlösningsskyldighet samt värdeberäkning. På fondbolag som förvaltar specialplaceringsfonder eller andra AIF-fonder tillämpas lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder på det sätt som föreskrivs i 1 kap. 5 § i den lagen.  

Med fondföretag avses i lagen om placeringsfonder ett företag för kollektiva investeringar som har fått auktorisation i någon annan EES-stat än Finland och som enligt lagstiftningen i sin hemstat uppfyller villkoren i fondföretagsdirektivet.  

Fondbolag och deras uppgifter 

Fondbolags affärsverksamhet har begränsats till fondverksamhet, varmed i lagen avses anskaffning av medel från allmänheten för kollektiva investeringar och investering av medlen huvudsakligen i finansiella instrument eller i fastigheter och fastighetsvärdepapper eller andra investeringsobjekt samt förvaltning av placeringsfonder och specialplaceringsfonder och marknadsföring av fondandelar. Fondverksamhet får bedrivas endast av fondbolag som av Finansinspektionen beviljats verksamhetstillstånd för verksamheten. Utöver fondverksamhet får ett fondbolag bedriva till fondverksamheten väsentligen hörande verksamhet, om denna inte är ägnad att skada fondandelsägarnas intressen. Genom separat utvidgat verksamhetstillstånd får fondbolag tillhandahålla i lagen om investeringstjänster (747/2012) avsedd kapitalförvaltning och investeringsrådgivning samt förvaring av finansiella instrument när det gäller aktier eller andelar i placeringsfonder och fondföretag.  

I lagen om placeringsfonder finns bestämmelser om förutsättningarna för verksamhetstillstånd för fondbolag och om ansökan om verksamhetstillstånd (2 kap.), om organisering av fondbolags verksamhet (4 kap.), om fondbolags soliditet och riskkontroll (4 a kap.) samt om krav på ersättningssystem (4 b kap.). Dessutom har lagen bestämmelser om återkallande av fondbolags verksamhetstillstånd och om begränsning av verksamheten. Bestämmelser om fondbolag finns också i de förordningar av kommissionen som nämns i 2 a § i lagen samt i de delegerade akter av kommissionen som avses i fondföretagsdirektivet och i de tekniska standarder som antagits genom förordning eller beslut av kommissionen.  

Placeringsfonders stadgar 

Fondandelsägarnas rättigheter och skyldigheter i en placeringsfond och i förhållande till fondbolaget, som förvaltar placeringsfondens tillgångar och representerar fondandelsägarna, bestäms i enlighet med lagen om placeringsfonder, bestämmelser och föreskrifter som utfärdats med stöd av den samt enligt placeringsfondens stadgar. Närmare bestämmelser om placeringsfonders och specialplaceringsfonders stadgar finns i 7 kap. i lagen om placeringsfonder. Finansinspektionen fastställer på ansökan av fondbolaget en placeringsfonds stadgar och ändringar i dem. En specialplaceringsfonds stadgar ska ges in till Finansinspektionen för kännedom, och en ändring av stadgarna träder i kraft en månad efter det att ändringen har delgetts fondandelsägarna. I de fall som anges närmare i lagen kan Finansinspektionen dock kräva ändringar i specialplaceringsfondens stadgar eller uppställa begränsningar och villkor som är nödvändiga för tillsynen. 

Fondandelar och fondandelsägare 

Den som placerat medel i en placeringsfond har rätt till fondandelar. I lagen om placeringsfonder avsedda fondandelar och andra därmed jämförbara andelar i fondföretag är värdepapper som avses i värdepappersmarknadslagen (746/2012). I placeringsfondens stadgar kan det bestämmas att fonden har både avkastnings- och tillväxtandelar. I fonden kan det också finnas olika andelsserier som avviker från varandra bl.a. när det gäller det belopp som fondbolaget debiterar en placeringsfond som ersättning för förvaltningen av denna. 

Ett fondbolag ska föra ett fondandelsregister över fondandelarna. I fondandelsregistret ska ingå uppgifter om åtminstone fondandelsägarnas namn och postadresser samt övriga uppgifter som förutsätts i 53 § 1 mom. I 56 § föreskrivs det om rätt för den som har förvärvat en fondandel att utöva de rättigheter som enligt lagen om placeringsfonder tillkommer fondandelsägare. Den som har förvärvat en fondandel har inte denna rätt förrän fondandelen har registrerats eller förvärvet har anmälts till fondbolaget jämte utredning. Detta gäller emellertid inte en sådan rättighet som utövas genom uppvisande eller överlåtelse av andelsbevis eller därtill hörande utdelningskuponger.  

Ett fondbolag ska på begäran av en fondandelsägare utfärda andelsbevis över fondandelar. Andelsbeviset ska undertecknas av en styrelsemedlem i fondbolaget eller av en person som styrelsen har befullmäktigat. Ett andelsbevis kan ställas endast till en i fondandelsregistret antecknad person, sammanslutning eller stiftelse. Vid överlåtelse och pantsättning av andelsbevis över fondandelar ska bestämmelserna om löpande skuldebrev i lagen om skuldebrev (622/1947) tillämpas.  

Under de förutsättningar som anges i 9 a kap. kan fondandelar som ägs av en utlänning eller av en utländsk sammanslutning eller stiftelse antecknas i fondandelsregistret genom att man i registret i stället för fondandelsägaren antecknar en fondandelsförvaltare som på uppdrag förvaltar fondandelarna för fondandelsägarens räkning. En fondandelsförvaltare har inte rätt att delta i fondandelsägarstämman med stöd av de fondandelar som förvaltas, och över dessa fondandelar utfärdas inte andelsbevis.  

I 10 kap. i lagen om placeringsfonder föreskrivs det särskilt om fondandelar som hör till värdeandelssystemet.  

Fondandelsägarstämma och representantskap 

Varje placeringsfond har en fondandelsägarstämma, vars uppgifter anges i lagen och i placeringsfondens stadgar. Enligt 19 § 1 mom. i lagen om placeringsfonder gäller att de ärenden som fondandelsägarna enligt den lagen eller placeringsfondens stadgar gemensamt ska besluta om avgörs vid en fondandelsägarstämma som ska hållas vid den tidpunkt som anges i stadgarna. Fondandelsägarstämman ska välja minst en tredjedel av fondbolagets styrelsemedlemmar samt minst en revisor jämte suppleant för revisionen av fondbolaget och placeringsfonden. I regel ska fondandelsägarstämman dessutom besluta om väckande av skadeståndstalan i fråga om skada som har åsamkats placeringsfonden. I fråga om fondandelsägarstämman iakttas i tillämpliga delar förfarandet vid föreningsmöte, om inte något annat anges i placeringsfondens stadgar eller i lagen om placeringsfonder.  

I placeringsfondens stadgar kan det också bestämmas att de av fondbolaget förvaltade placeringsfondernas fondandelsägarstämmor ska välja ett representantskap med uppgift att besluta om placeringsfondernas gemensamma angelägenheter. I stadgarna ska då anges representantskapets uppgifter, sättet för val av representantskapet samt valperioden. I representantskapets uppgifter har ingått åtminstone att välja den medlem till fondbolagets styrelse och den revisor som fondandelsägarna ska välja när antalet medlemmar som ska väljas till fondbolagets styrelse eller antalet revisorer som ska väljas för fondbolaget och de av detta förvaltade placeringsfonderna understiger antalet placeringsfonder som fondbolaget förvaltar.  

Beräkning av fondandelars värde, emission och inlösen 

Bestämmelser om beräkning av fondandelars värde, emission och inlösen finns i 8 kap. i lagen om placeringsfonder. Enligt 45 § ska ett fondbolag på begäran emittera andelar i en placeringsfond som det förvaltar. I placeringsfondens stadgar kan det dock till följd av investeringsverksamhetens natur eller av andra särskilda skäl bestämmas att andelarna ska emitteras endast vid de tidpunkter som närmare anges i stadgarna. Placeringsfonder är öppna till sin karaktär, vilket innebär att var och en i princip kontinuerligt har rätt att investera i placeringsfonderna. För att säkerställa förtroendet för värdepappersmarknaden eller fastighetsmarknaden, för att trygga fondandelsägarnas intressen eller av andra särskilt vägande skäl kan Finansinspektionen trots allt bestämma att en emission av fondandelar ska avbrytas. Dessutom får fondbolaget av vägande skäl som anges i placeringsfondens stadgar vägra att emittera fondandelar och att ta emot teckning av fondandelar.  

Enligt 49 § i lagen om placeringsfonder ska fondbolaget på yrkande av fondandelsägare, på det sätt och vid de tidpunkter som närmare bestäms i placeringsfondens stadgar lösa in andelar i en placeringsfond som bolaget förvaltar. I paragrafen föreskrivs det närmare om inlösningsvärdet och förfarandet vid inlösen. När en specialplaceringsfonds investeringsverksamhet förutsätter det kan dess stadgar avvika från 49 §. I situationer som anges i stadgarna för en placeringsfond kan ett fondbolag tillfälligt avbryta inlösen av fondandelar i fonden. Inlösen får avbrytas endast om detta särskilt krävs för att säkerställa fondandelsägarnas lika rätt eller tillgodose något annat tungt vägande intresse hos fondandelsägarna. Dessutom kan Finansinspektionen under vissa i lagen angivna förutsättningar bestämma att inlösen av fondandelar ska avbrytas.  

Ett fondbolag ska varje bankdag beräkna värdet av en placeringsfond som investerar sina tillgångar huvudsakligen i finansiella instrument. Fondandelsvärdet är värdet av placeringsfondens egendom dividerat med antalet utelöpande fondandelar. Placeringsfondens tillgångar värderas enligt marknadsvärdet. En revisor ska minst sex gånger per år granska att fondandelsvärdet har beräknats på rätt sätt.  

Marknadsföring av fondandelar och fondbolagets informationsskyldighet 

Ett fondbolag är skyldigt att informera allmänheten om den investeringsverksamhet som det bedriver. För varje placeringsfond som ett fondbolag förvaltar ska det offentliggöra ett prospekt (fondprospekt), en kortfattad handling med basfakta för investerare (faktablad), en halvårsrapport och en årsberättelse. Placeringsfondens stadgar ska fogas till fondprospektet.  

Fondprospektet ska innehålla väsentlig och tillräcklig information om målsättningarna för placeringsfondens investeringsverksamhet samt om fondens övriga egenskaper, om det fondbolag som förvaltar placeringsfonden samt om det förvaringsinstitut som placeringsfonden anlitar för att investerare ska kunna göra en tillförlitlig bedömning av placeringsfonden och särskilt av de risker som är förenade med den.  

Förvaringsinstitut och deras uppgifter 

Enligt 31 § i lagen om placeringsfonder har ett förvaringsinstitut hand om en placeringsfonds tillgångar. Med förvaringsinstitut avses i lagen en sammanslutning som bedriver förvaringsinstitutsverksamhet. Med förvaringsinstitutsverksamhet avses i sin tur förvaring av en placeringsfonds tillgångar och övervakning av att lagen, andra bestämmelser och föreskrifter samt fondens stadgar iakttas inom verksamheten. Förvaringsinstitutet får inte bytas ut utan Finansinspektionens tillstånd.  

Förvaringsinstitutsverksamhet får bedrivas endast av förvaringsinstitut som har verksamhetstillstånd från Finansinspektionen. Verksamhetstillstånd ska beviljas ett finländskt aktiebolag som uppfyller de krav för ägarna och bolagets ledning som i lagen om placeringsfonder anges som villkor för erhållande av verksamhetstillstånd och som gäller tillförlitlighet, organisering av verksamheten och finansiella verksamhetsförutsättningar. Dessutom kan ett kreditinstitut eller ett EES-kreditinstitut som har en filial i Finland vara verksamt som förvaringsinstitut. Ett bolag får inte samtidigt vara fondbolag och förvaringsinstitut.  

Ett förvaringsinstitut ska se till att lagen om placeringsfonder och placeringsfondens stadgar iakttas vid emission och inlösen av fondandelar i placeringsfonden, att värdet av fondandelar beräknas och placeringsfondens intäkter används i enlighet med den lagen och bestämmelser och föreskrifter som utfärdats med stöd av den samt i enlighet med placeringsfondens stadgar och att betalningar för transaktioner som berör placeringsfondens tillgångar erläggs till placeringsfonden inom gängse frist. Ett förvaringsinstitut ska också sköta uppdrag som fondbolaget ger, om dessa inte strider mot den lagen eller någon annan lag om fondbolagens verksamhet eller mot placeringsfondens stadgar.  

Fondbolags verksamhet utomlands och marknadsföring av fondföretags andelar i Finland  

I 20 kap. i lagen om placeringsfonder föreskrivs det om etablering av ett fondbolags filial i en annan EES-stat och i en annan än en EES-stat samt om ett fondbolags rätt att bedriva verksamhet inom en annan stats territorium utan filial. I lagen finns det dessutom bestämmelser om marknadsföring av fondandelar i placeringsfonder och specialplaceringsfonder utanför Finland och om marknadsföring av fondföretags andelar i Finland.  

Vidare innehåller lagen bestämmelser om ett utländskt EES-fondbolags rätt att bedriva verksamhet i Finland samt om det tillstånd att inrätta en placeringsfond i Finland som Finansinspektionen beviljar ett sådant fondbolag. 

2.1.2  2.1.2 Lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder

Lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder utfärdades den 7 mars 2014 och trädde i kraft den 15 mars 2014. Genom lagen genomfördes bestämmelserna i AIFM-direktivet nationellt och regleringen av finansmarknaden utvidgades till att gälla sådan kapitalinvestering och fastighetsinvestering i form av kommanditbolag som dittills hade jämställts med portföljförvaltning som bedrivits inom ramen för näringsfriheten. Lagen tillämpas på juridiska personer vars normala verksamhet består i förvaltning av en eller flera alternativa investeringsfonder (AIF-fonder). Vidare tillämpas den på erbjudande av andelar i AIF-fonder till kunder samt på förvaringsinstitutsverksamhet för AIF-fonder.  

Med en AIF-fond avses enligt 2 kap. 1 § ett företag eller kollektiva investeringar i annan form där kapital tas emot från ett antal investerare för att investera det i enlighet med en fastställd investeringspolicy till förmån för dessa investerare och som inte kräver auktorisation enligt artikel 5 i fondföretagsdirektivet. Med AIF-förvaltare aves i sin tur en juridisk person vars normala verksamhet består i sådan förvaltning av AIF-fonder som avses i 2 kap. 3 §. En AIF-förvaltare ska ha auktorisation, som kan beviljas aktiebolag och europabolag, eller registrera sig i det register som förs av Finansinspektionen. I 1 kap. 2 § anges de förutsättningar som när de är uppfyllda medför att en AIF-förvaltare ska ha auktorisation enligt den aktuella lagen (tillståndspliktig AIF-förvaltare). En AIF-förvaltare som förvaltar AIF-fonder vars sammanlagda tillgångar understiger de tröskelvärden som anges i 2 § ska däremot vara föremål för registrering enligt 5 kap. (registreringsskyldig AIF-förvaltare).  

I lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder föreskrivs det om verksamhetsförutsättningarna för AIF-förvaltare, organisering av verksamheten, riskhantering, värdering och delegering. Auktorisation för AIF-förvaltare villkoras av att verksamheten har organiserats på ett tillförlitligt sätt och med tillräckliga resurser för att uppgifterna ska kunna differentieras och intressekonflikter undvikas. Tillförlitligt organiserad värdeberäkning och förvaringsinstitutens uppgifter har betonats i regleringen. Kraven på hur verksamheten ska organiseras gäller dock inte i regel registrerade AIF-förvaltare.  

I lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder finns det också bestämmelser om AIF-förvaltares skyldighet att informera investerare. AIFM-direktivet reglerar i princip förvaltning av alternativa investeringsfonder som erbjuds professionella investerare och krav på förvaltarna, till skillnad från fondföretagsdirektivet som noggrant anger gränser för investeringsverksamheten och minimidiversifieringskrav. AIFM-direktivet gör det möjligt att nationellt välja att tillåta att AIF-fonder marknadsförs även till icke-professionella investerare. Finland har valt en sådan möjlighet i sin reglering. I 13 kap. i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder anges de villkor som ska vara uppfyllda för att en AIF-fond ska kunna marknadsföras även till icke-professionella kunder. Som exempel på villkor kan nämnas auktorisation och upprättande av ett faktablad för fonden. Finansinspektionen kan av särskilda skäl på ansökan bevilja en registreringsskyldig AIF-förvaltare rätt att marknadsföra AIF-fonder till icke-professionella kunder i Finland. I Finland har AIF-fonder med formen av specialplaceringsfonder kunnat marknadsföras till icke-professionella kunder redan innan AIFM-direktivet antogs. Regleringen av investering i och öppethållning av specialplaceringsfonder har hållit sig i närheten av de tillåtna gränserna för placeringsfonder.  

Utöver AIFM-direktivet har lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder också beaktat regleringen enligt EU:s fondförordningar med nära anknytning till direktivet. Sådana förordningar är framför allt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 345/2013 om europeiska riskkapitalfonder, nedan EuVECA-förordningen, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 346/2013 om europeiska fonder för socialt företagande, nedan EuSEF-förordningen, samt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/760 om europeiska långsiktiga investeringsfonder, nedan ELTIF-förordningen. 

2.1.3  2.1.3 Lagen om Finansinspektionen

I lagen om Finansinspektionen (878/2008) föreskrivs om Finansinspektionens uppgifter, förvaltning och tillsynsbefogenheter. Syftet med Finansinspektionens verksamhet är att kreditinstituten, försäkringsanstalterna, pensionsanstalterna och andra tillsynsobjekt bedriver en stabil verksamhet som är en förutsättning för finansmarknadens stabilitet, att de försäkrade förmånerna tryggas och att det allmänna förtroendet för finansmarknadens funktionssätt upprätthålls.  

Finansinspektionen ska utöva tillsyn över finansmarknadsaktörernas verksamhet. Finansinspektionen fullgör sina lagstadgade uppgifter bl.a. genom att bevilja finansmarknadsaktörer verksamhetstillstånd, registrera finansmarknadsaktörer och fastställa stadgarna för deras verksamhet samt genom att övervaka att finansmarknadsaktörerna iakttar de på dem tillämpliga bestämmelserna om finansmarknaden och med stöd av dem utfärdade föreskrifter, villkoren i sina verksamhetstillstånd och de stadgar som gäller deras verksamhet. Finansinspektionen har till sitt förfogande administrativa påföljder om ett tillsynsobjekt eller en annan finansmarknadsaktör inte iakttar de bestämmelser som gäller deras verksamhet. Till de administrativa påföljderna hör ordningsavgifter, offentliga varningar och påföljdsavgifter. 

2.2.1  2.2.1 Fondföretagsdirektivet

Fondföretagsdirektivet antogs den 13 juli 2009 och genom det upphävdes rådets direktiv 85/611/EEG från 1985 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag), nedan gamla fondföretagsdirektivet, med ändringar. Fondföretagsdirektivet har i huvudsak genomförts genom lagen om ändring av lagen om placeringsfonder (1490/2011) och lagen om ändring av lagen om Finansinspektionen (1493/2011) (RP 113/2011 rd).  

I fondföretagsdirektivet har det gamla fondföretagsdirektivet med ändringar kodifierats liksom nya bestämmelser som samtidigt antagits om inrättande av en placeringsfond i någon annan medlemsstat än fondbolagets hemmedlemsstat, nationell och gränsöverskridande fusion av placeringsfonder, matarfond-mottagarfond-strukturer för placeringsfonder, basfakta för investerare, anmälningsförfarande för marknadsföring av fondandelar i andra medlemsstater än fondföretagets hemmedlemsstat och effektivisering av samarbetet mellan behöriga tillsynsmyndigheter.  

Fondföretagsdirektivet ska tillämpas på företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) som är etablerade inom medlemsstaternas territorier. Syftet med fondföretagsdirektivet har varit att samordna medlemsstaternas nationella lagstiftningar om fondföretag i syfte att åstadkomma en tillnärmning inom gemenskapen av konkurrensvillkoren för dessa företag och samtidigt tillförsäkra andelsägarna ett effektivare och enhetligare skydd. Avsikten med samordningen har varit att göra det lättare att ta bort de hinder som finns mot fri rörlighet inom gemenskapen för andelar i fondföretag. I samband med UCITS IV syftade de nya bestämmelserna till att främja verksamheten på EU:s fondmarknad genom att ge fondföretag nya verksamhetsmöjligheter och genom att effektivisera bestämmelserna om skyldigheten att offentliggöra information och bestämmelserna om gränsöverskridande marknadsföring av andelar i fondföretag. 

Fondföretagsdirektivet reviderades 2014 i syfte att beakta marknadsutvecklingen och marknadsaktörernas och tillsynsmyndigheternas dåvarande erfarenheter. Vidare var syftet att ingripa i olikheterna mellan medlemsstaternas nationella bestämmelser, bl.a. i fråga om förvaringsinstitutens förpliktelser och ansvar samt ersättningspolicy och sanktioner. Ändringsdirektivet till fondföretagsdirektivet, UCITS V, antogs den 23 juli 2014.  

Syftet med ändringsdirektivet till fondföretagsdirektivet var att öka investerarnas förtroende för fondföretag, genom att höja kraven i fråga om förvaringsinstitutens förpliktelser och ansvar samt förvaltningsbolagens och investeringsbolagens ersättningspolicy och genom att införa gemensamma sanktionsstandarder för de viktigaste överträdelserna av fondföretagsdirektivet.  

De lagar och andra författningar som efterlevnaden av ändringsdirektivet till fondföretagsdirektivet krävde skulle antas senast den 18 mars 2016. Ändringsdirektivet genomfördes nationellt genom lag 175/2016 om ändring av lagen om placeringsfonder och genom lag 176/2016 om ändring av lagen om Finansinspektionen (RP 3/2016 rd). 

2.2.2  2.2.2 AIFM-direktivet

AIFM-direktivet antogs den 8 juni 2011. Genom direktivet fastställdes harmoniserade bestämmelser för auktorisation, löpande verksamhet och transparens när det gäller förvaltare av alternativa investeringsfonder (AIF-förvaltare) som förvaltar eller marknadsför alternativa investeringsfonder (AIF-fonder) i EES-staterna. Direktivet ska tillämpas på EES-baserade AIF-förvaltare och på icke EES-baserade AIF-förvaltare som förvaltar EES-baserade AIF-fonder eller marknadsför AIF-fonder inom EES. Direktivet reglerar däremot inte AIF-fonderna i sig.  

Med AIF-fond avses i direktivet företag för kollektiva investeringar som tar emot kapital från ett antal investerare för att investera det i enlighet med en fastställd investeringspolicy till förmån för dessa investerare och inte kräver auktorisation enligt artikel 5 i fondföretagsdirektivet. Ingen AIF-förvaltare får förvalta AIF-fonder utan att ha auktoriserats i enlighet med direktivet, om inte något annat följer av undantagsvillkoren.  

Direktivet innehåller utöver allmänna bestämmelser också kapitel med bestämmelser om auktorisation av och verksamhetsvillkor för AIF-förvaltare samt om förvaltarnas skyldigheter i fråga om redovisning av information till investerare och rapporteringsskyldigheter till behöriga myndigheter och om deras skyldigheter vid förvaltning av vissa typer av AIF-fonder. Dessutom innehåller direktivet bestämmelser om auktoriserade AIF-förvaltares rätt att marknadsföra och förvalta EES-baserade AIF-fonder inom EES, särskilda bestämmelser om tredjeländer, marknadsföring till icke-professionella investerare samt bestämmelser om behöriga myndigheter. 

2.2.3  2.2.3 Förordningen om penningmarknadsfonder

Bakgrund 

Penningmarknadsfonderna erbjuder kortfristig finansiering till finansiella institut, företag och stater. Samtidigt använder dessa sammanslutningar sina investeringar i penningmarknadsfonder som ett effektivt sätt att sprida sin kreditrisk och exponering, i stället för att enbart förlita sig på bankinlåning. Händelser som inträffade under den internationella finanskrisen 2008 visade dock att penningmarknadsfonderna har flera egenskaper som gör dem sårbara i tider av stress inom finansmarknaden. När förhållandena är svåra på finansmarknaden är det möjligt att penningmarknadsfonderna sprider eller förstärker risker i hela finanssystemet. När priserna på en tillgång som en penningmarknadsfond har investerat i faller, kan det vara svårt för penningmarknadsfonden att hålla sitt löfte att omedelbart lösa in andelar som investerarna tecknat och samtidigt bevara värdet på andelarna. Enligt rådet för finansiell stabilitet (Financial Stability Board, nedan FSB) och Internationella organisationen för värdepapperstillsyn (International Organisation of Securities Commissions, nedan IOSCO) kan denna situation vara särskilt allvarligt för penningmarknadsfonder med fast eller stabilt nettotillgångsvärde, eftersom situationen skulle kunna utlösa betydande och plötsliga begäran om inlösen, vilket i sin tur skulle kunna leda till mer omfattande makroekonomiska konsekvenser.  

Kommissionen publicerade den 4 september 2013 sitt förslag till bestämmelser som penningmarknadsfonder (COM(2013) 615 final). Den 14 juni 2017 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1131 om penningmarknadsfonder, nedan förordningen om penningmarknadsfonder. Förordningen trädde i kraft den 20 juli 2017 och tillämpas från och med den 21 juli 2018, med undantag av vissa befogenheter som gäller antagande av delegerade akter, som blev tillämpliga redan den 20 juli 2017.  

Tillämpningsområde 

I förordningen fastställs harmoniserade regler för penningmarknadsfonder som är etablerade, förvaltade eller marknadsförda i unionen. Reglerna gäller de finansiella instrument som är godtagbara för investering av en penningmarknadsfond, penningmarknadsfondens portfölj, värderingen av en penningmarknadsfonds tillgångar samt rapporteringskraven för en penningmarknadsfond (artikel 1.1). Syftet med förordningen är att göra penningmarknadsfonderna mer motståndskraftiga, skapa en hög skyddsnivå för investerare och att vid störning förhindra spridningsrisker till följd av uttagsanstormningar (skäl 6 och 9 i förordningen). Medlemsstaterna förbjuds att lägga till ytterligare krav inom det område som omfattas av förordningen.  

Bestämmelserna i förordningen om penningmarknadsfonder baserar sig på fondföretagsdirektivet och AIFM-direktivet och kompletterar den gällande rättsliga ram som skapats genom dessa direktiv. Förordningen omfattar både de fondföretag som regleras i fondföretagsdirektivet och de alternativa investeringsfonder som regleras i AIFM-direktivet. Båda fonderna investerar i rörliga aktiva tillgångar och har som särskilt eller kumulativt mål att erbjuda avkastning i linje med penningmarknadsräntan eller bibehålla värdet på investeringen (artikel 1.1). Rörliga aktiva tillgångar (kortfristiga tillgångar) definieras i förordningen som finansiella tillgångar med en återstående löptid på högst två år (artikel 2.1).  

I artikel 2.11 definieras också de för förordningens bestämmelser centrala statspappersbaserade penningmarknadsfonderna med fast nettotillgångsvärde (nedan statspappersbaserade CNAV-penningmarknadsfonder, eng. public debt constant net asset value MMF eller public debt CNAV MMF). Statspappersbaserade CNAV-penningmarknadsfonder strävar efter att bibehålla ett oförändrat nettotillgångsvärde per andel eller aktie. Dessa penningsmarknadsfonder investerar minst 99,5 procent av sina tillgångar i instrument eller omvända repor som avses i artikel 17.7 och som säkras av statspapper enligt artikel 17.7 och i likvida medel. 

Auktorisation och marknadsföring 

Utöver definitioner ingår det i kapitel I förordningen bestämmelser om typer av penningmarknadsfonder, auktorisation av penningmarknadsfonder, användning av beteckningen penningmarknadsfond och om förordningens relation till kraven i fondföretagsdirektivet och AIFM-direktivet (artiklarna 1—7).  

I artikel 4 förutsätts det att alla penningmarknadsfonder som etableras, marknadsförs eller förvaltas inom unionen ska skaffa sådan auktorisation för penningmarknadsfonder som avses i förordningen. Fondföretag eller AIF-fonder får inte heller utan sådan auktorisation som avses i förordningen ha egenskaper som i allt väsentligt liknar egenskaperna hos de penningmarknadsfonder som avses i förordningen. Till denna del avviker förordningen från EU:s senaste fondförordningar, t.ex. EuVECA- och EuSEF-förordningarna, som det har varit frivilligt för aktörerna att följa. 

Ett företag för kollektiva investeringar som behöver auktorisering som ett fondföretag enligt fondföretagsdirektivet och som en penningmarknadsfond enligt förordningen för första gången, ska auktoriseras som en penningmarknadsfond som en del av auktoriseringsförfarandet enligt fondföretagsdirektivet. Ett fondföretag som redan tidigare har auktoriserats kan däremot separat söka auktorisation som en penningsmarknadsfond i enligt med det fastställda förfarandet i artikel 4.4 och 4.5 i förordningen. 

AIF-fonder beviljas auktorisation som penningmarknadsfonder i samband med auktoriseringsförfarandet enligt artikel 5 i förordningen. AIF-fonder ska auktoriseras endast om penningmarknadsfondens behöriga myndigheter godkänner ansökan från AIF-förvaltaren och även godkänner fondbestämmelserna och valet av förvaringsinstitut. AIF-förvaltaren ska redan före detta ha fått auktorisation med stöd av AIFM-direktivet att förvalta en penningmarknadsfond som är en AIF-fond (artikel 5).  

Auktorisation av en penningmarknadsfond är i kraft i alla medlemsstater och användningen av beteckningen ”penningmarknadsfond” (eng. money market fund, MMF) och den beteckning som hänför sig till den är begränsad till endast dem som auktoriserats i enlighet med förordningen (artikel 4.1 och artikel 6). Auktorisationen av en penningmarknadsfond ska ange typen av penningmarknadsfond. Typen av penningmarknadsfond kan vara någon av följande: penningmarknadsfond med rörligt nettotillgångsvärde, statspappersbaserad penningmarknadsfond med fast nettotillgångsvärde eller penningmarknadsfond med lågvolatilt nettotillgångsvärde (artikel 3). Esma för ett offentligt centralregister över de fonder som avses i förordningen, fondförvaltarna och fondernas behöriga myndigheter. 

Penningmarknadsfonden och dess förvaltare ska alltid iaktta förordningen om penningmarknadsfonder. Om inte något annat föreskrivs i förordningen om penningmarknadsfonder ska de dessutom alltid iaktta antingen kraven i fondföretagsdirektivet eller AIFM-direktivet, beroende på om det är fråga om ett fondföretag eller en AIF-fond (artikel 7.1—7.3). 

Skyldigheter som gäller penningmarknadsfondernas investeringspolicy 

Kapitel II i förordningen innehåller bestämmelser om godtagbara tillgångar för penningmarknadsfonder, kraven på diversifiering av tillgångarna och begränsningar som gäller koncentration (artiklarna 8—18). Godtagbara tillgångar är under de närmare villkor som bestäms i förordningen penningmarknadsinstrument, godtagbara värdepapperiseringar och kortfristiga penningmarknadslån med tillgångar som säkerhet (nedan ABCP-papper, eng. asset-backed commercial paper), inlåning i kreditinstitut, finansiella derivatinstrument, repor och omvända repor samt andelar eller aktier i andra penningmarknadsfonder (artikel 9.1). Lämplighetsvillkoren för dessa kategorier av tillgångar har närmare definierats i artiklarna 10—16 i förordningen. En penningmarknadsfond är förbjuden att investera i andra kategorier av tillgångar än de ovannämnda eller att sälja med hjälp av blankning penningmarknadsinstrument, värdepapperiseringar, ABCP-papper och andelar eller aktier i andra penningmarknadsfonder. Fonden får inte heller ha direkt eller indirekt exponering mot aktier eller råvaror och inte heller ingå avtal om värdepappersutlåning eller värdepapperslån, eller några andra avtal som skulle belasta penningmarknadsfondens tillgångar. Fonden får inte heller ta upp eller bevilja penninglån (artikel 9.2).  

För fondföretagens del innebär de ovannämnda bestämmelserna att vissa sådana skyldigheter enligt fondföretagsdirektivet som gäller fondföretagets investeringspolicy inte ska tillämpas på penningmarknadsfonder, såvida annat inte uttryckligen anges i denna förordning (artikel 8.2).  

Kreditkvaliteten hos penningmarknadsinstrument, värdepapperisering och ABCP-papper 

Med hjälp av förordningen om penningmarknadsfonder vill man undvika att penningmarknadsfonderna använder kreditvärderingsinstitutens klassificeringar mekaniskt och uteslutande. Förvaltaren av en penningmarknadsfond åläggs att ta i bruk ett genomtänkt förfarande för intern kreditkvalitetsbedömning för att fastställa kreditkvaliteten hos penningmarknadsinstrument, värdepapperiseringar och ABCP-papper (artiklarna 19 och 23). I artiklarna 19 och 21 föreskrivs det om de uttryckliga krav som kvalitetsbedömningen ska uppfylla. Utifrån kvalitetsbedömningen ska instrumentets emittent i enlighet med artikel 20 få en intern bedömning. En positiv bedömning av kreditkvaliteten är en av förutsättningarna för att penningmarknadsfonden ska få investera i det aktuella instrumentet. Kommissionen ska anta delegerade akter för att komplettera villkoren för kreditkvalitetsbedömningen (artikel 22). 

Riskhantering 

I kapitel III ingår bestämmelser om skyldigheter som omfattar penningmarknadsfonders riskhantering (artiklarna 24—28). I artikel 24 och 25 ställs det upp separata portföljregler för så kallade kortfristiga penningmarknadsfonder och standardiserade penningmarknadsfonder. I artiklarna föreskrivs det om begränsningar för den vägda genomsnittliga maturiteten för penningmarknadsfondens placeringsportfölj och för den vägda genomsnittliga livslängden beroende på om penningmarknadsfonden är av kortfristigt eller av standardiserat slag. Dessutom föreskrivs det om minimiandelen tillgångar som förfaller på daglig basis eller veckobasis för olika typer av penningmarknadsfonder.  

Förvaltare av penningsmarknadsfonder åläggs utredningsskyldighet när det gäller enskilda investerare för att förutse vad effekterna blir om flera investerare gör fondinlösen samtidigt och för att kunna hantera penningmarknadsfondens likviditet och investerarkoncentration på lämpligt sätt (artikel 27). För varje penningmarknadsfond ska det också finnas stresstestningsrutiner som identifierar möjliga händelser eller framtida förändringar i de ekonomiska villkoren som kan få ogynnsamma effekter på penningmarknadsfonden. Vid behov ska förvaltaren av en penningmarknadsfond dessutom vidta åtgärder för att stärka penningmarknadsfondens stabilitet (artikel 28). 

Värdering 

I kapitel IV ingår bestämmelser om värdering av tillgångar i penningmarknadsfonder, beräkning av nettotillgångsvärdet per andel eller aktie och om emissions- och inlösenkurs (artiklarna 29—33). Tillgångarna i en penningmarknadsfond ska värderas minst varje dag och värderas med hjälp av marknadsvärdering när så är möjligt (artikel 29.1 och 29.2). Endast statspappersbaserade CNAV-penningmarknadsfonder och penningmarknadsfonder med lågvolatilt nettotillgångsvärde kan under vissa förutsättningar också värdera tillgångar med hjälp av nettokostnadsmetoden (artikel 29.6 och 29.7). 

Specifika krav på statspappersbaserade CNAV-penningmarknadsfonder och penningmarknadsfonder med lågvolatilt nettotillgångsvärde 

Förordningen om penningmarknadsfonder omfattar både penningmarknadsfonder med fast och med rörligt nettotillgångsvärde. I syfte att minska systemrisken bör penningmarknadsfonder med fast nettotillgångsvärde endast få drivas i unionen såsom statspappersbaserade penningmarknadsfonder med fast nettotillgångsvärde (artikel 3.1 och skäl 10 i förordningen).  

I kapitel V i förordningen ställs det på statspappersbaserade CNAV-penningmarknadsfonder och penningmarknadsfonder med lågvolatilt nettotillgångsvärde specifika krav som gäller hanteringen av likviditeten. Dessa penningmarknadsfonder åläggs bl.a. en skyldighet att kontrollera efterlevnaden av de likviditetströskelvärden som gäller på veckobasis och vidta vissa åtgärder, t.ex. att ta ut likviditetsavgifter, tillämpa inlösensspärrar och införa ett tillfälligt stopp för inlösen om likviditetströskelvärdena inte uppnås. Om uttagsspärrarna inom en period på 90 dagar överstiger 15 dagar ska en penningmarknadsfond automatiskt upphöra att vara en statspappersbaserad CNAV-penningmarknadsfond eller en penningmarknadsfond med lågvolatilt nettotillgångsvärde (artikel 34). 

Externt tillskott 

I kapitel VI förbjuds penningmarknadsfonder att ta emot externt tillskott (artikel 35). 

Transparenskrav 

I kapitel VII ingår bestämmelser om penningmarknadsfondernas marknadsföring till investerare och om rapporteringen till behöriga myndigheter (artiklarna 36 och 37). En förvaltare av penningmarknadsfonder ska för varje penningmarknadsfond som vederbörande förvaltar minst varje kvartal ge information till penningmarknadsfondens behöriga myndighet. Informationen ska på begäran också ges in till den behöriga myndigheten för förvaltaren av en penningmarknadsfond (artikel 37.1). 

Tillsyn 

I kapitel VII ingår bestämmelser om den tillsyn som de behöriga myndigheterna för penningmarknadsfonden och för fondens förvaltare utövar. Där ingår också bestämmelser om de befogenheter som de behöriga myndigheterna ges samt om sanktioner, särskilda åtgärder, Esmas befogenheter och samarbete mellan myndigheter (artiklarna 38—43).  

Slutbestämmelser 

Senast den 21 januari 2019 ska sådana befintliga fondföretag eller AIF-fonder som omfattas av förordningen lämna in en ansökan om auktorisation till penningmarknadsfondens behöriga myndighet (artikel 44).  

I artiklarna 45—47 föreskrivs det om delegering av befogenheter till kommissionen, om tidpunkten för en översyn av förordningen och om ikraftträdandet av förordningen. 

2.2.4  2.2.4 Förordningen om transparens i transaktioner för värdepappersfinansiering och om återanvändning (SFTR)

Bakgrund 

Den internationella finanskrisen år 2008 visade på ett behov av ökad transparens och tillsyn inte bara inom den traditionella bankbranschen utan också inom områden där man bedriver kreditförmedling som påminner om bankverksamhet, dvs. så kallad skuggbanksverksamhet (eng. shadow banking), eftersom eventuella brister i verksamheten också kan påverka andra delar av finansbranschen. Efter finanskrisen påbörjade FSB en omfattande utredning för att kartlägga de största riskerna med skuggbanksverksamheten. Ett problem som togs upp var att avsaknaden av transparens vid transaktioner för värdepappersfinansiering i praktiken har hindrat reglerings- och tillsynsmyndigheter samt investerare från att korrekt kunna bedöma och övervaka respektive bankliknande risker och graden av sammankoppling i det finansiella systemet. Karaktäristiskt för transaktioner för värdepappersfinansiering, t.ex. avtal om värdepapperslånetransaktioner och repor, är att motpartens medel används för att skaffa finansiering. De finansiella transaktionerna ökar marknadernas likviditet och gör det lättare för marknadsaktörerna att få tillgång till finansiering. Samtidigt kan de öppna för uppbyggnaden av lånefinansierade investeringar och ökad sammankoppling på finansmarknaderna. I augusti 2013 antog FSB en policyram i syfte att förstärka tillsynen och regleringen (”Strengthening Oversight and Regulation of Shadow Banking”) där behovet av krav på transparens gentemot myndigheter och investerare betonades. Policyramen innehöll många andra rekommendationer till åtgärder, t.ex. striktare krav på återpantsättning av tillgångar som erhållits som säkerhet. G20-ländernas ledare godkände FSB:s rekommendationer i september 2013.  

Utöver FSB har också kommissionen undersökt riskerna i samband med skuggbanksverksamhet. Kommissionen offentliggjorde den 29 januari 2014 ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om rapportering och öppenhet om och insyn i transaktioner för värdepappersfinansiering (COM(2014) 40 final). I förslaget iakttogs i huvudsak FSB:s policyram för att säkra jämlika konkurrensförhållanden och internationell konvergens i fråga om regleringen.  

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2365 om transparens i transaktioner för värdepappersfinansiering och om återanvändning samt om ändring av förordning (EU) nr 648/2012, nedan förordningen om transparens i transaktioner för värdepappersfinansiering och om återanvändning eller SFTR-förordningen, antogs den 25 november 2015. Förordningen trädde i kraft den 12 januari 2016 och den tillämpas i huvudsak från och med den 12 januari 2016. I sådana fall då brott mot en bestämmelse kan leda till sanktioner av en behörig myndighet har det i förordningen dock fastställts ett senare tillämpningsdatum. Artikel 4.1 tillämpas på det sätt som fastställs närmare i förordningen 12—21 månader från dagen för ikraftträdandet av de delegerade akter som kommissionen antar. Artikel 13 tillämpas från och med den 13 januari 2017, artikel 14 från och med den 13 juli 2017 och artikel 15 från och med den 13 juli 2016. 

Tillämpningsområde 

I förordningen ställs bindande krav på transparens och rapportering i fråga om transaktioner för värdepappersfinansiering. Avsikten är att genom kraven öka transparensen på marknaderna för värdepappersfinansiering och därmed hela det finansiella systemet. I förordningen skapas en rättslig ram där uppgifter om transaktioner för värdepappersfinansiering kan rapporteras till transaktionsregister och där information om transaktioner för värdepappersfinansiering och totalavkastningsswappar lämnas till fondinvesterare. Därför åläggs fondbolag och AIF-förvaltare särskild informationsskyldighet i samband med transaktioner för värdepappersfinansiering och totalavkastningsswappar. Avsaknaden av transparens med avseende på i vilken utsträckning finansiella instrument som ställts som säkerhet har återanvänts och de motsvarande riskerna i händelse av konkurs kan undergräva förtroendet för motparter och öka riskerna för den finansiella stabiliteten. Därför fastställs i förordningen också striktare krav och informationsbestämmelser för motparter vid återanvändning av finansiella instrument som tagits emot inom ramen för ett säkerhetsarrangemang.  

Med transaktioner för värdepappersfinansiering (eng. securities financing transaction, SFT) avses i förordningen återköpstransaktioner, utlåning och inlåning av värdepapper eller råvaror, köp- och återförsäljningstransaktioner, sälj- och återköpstransaktioner och marginalutlåning (artikel 3.11).  

Förordningen tillämpas på en motpart i en transaktion för värdepappersfinansiering som är etablerad i unionen eller i ett tredjeland, om transaktionen för värdepappersfinansieringen ingår i verksamheten vid den motpartens filial i unionen. Dessutom ska förordningen i enlighet med fondföretagsdirektivet tillämpas på förvaltningsbolag för fondföretag, investeringsbolag och AIF-förvaltare som är auktoriserade enligt AIFM-direktivet. Förordningen ska också tillämpas på motparter som återanvänder en säkerhet och som är etablerad i unionen eller i ett tredjeland, om det antingen är fråga om att återanvändningen ingår i en verksamhet vid den motpartens filial i unionen, eller återanvändningen avser finansiella instrument som tillhandahålls inom ramen för ett säkerhetsarrangemang av en motpart etablerad i unionen eller av en filial i unionen till en motpart etablerad i ett tredjeland (artikel 2.1).  

Vissa aktörer är uttryckligen uteslutna från förordningens tillämpningsområde. Kravet på rapporteringsskyldighet vid transaktioner för värdepappersfinansiering och återanvändning av finansiella instrument som erhållits som säkerhet ska inte tillämpas på medlemmar av Europeiska centralbankssystemet, andra organ i medlemsstaterna som fyller likartade funktioner och andra offentliga organ inom unionen som har i uppdrag att förvalta eller deltar i förvaltningen av statsskulden. Bestämmelserna tillämpas inte heller på Banken för internationell betalningsutjämning. Rapporteringsskyldigheten vid transaktioner för värdepappersfinansiering tillämpas inte heller på sådana transaktioner där motparten är medlem av Europeiska centralbankssystemet (artikel 2.2 och 2.3). 

Förordningens definition av motpart omfattar både finansiella motparter och icke-finansiella motparter (artikel 3.2). Med finansiella motparter avses i förordningen värdepappersföretag, kreditinstitut, försäkringsföretag eller återförsäkringsföretag, fondföretag och i relevanta fall, dess fondbolag, AIF-fonder, tjänstepensionsinstitut, central motparter, värdepapperscentraler eller en enhet i ett tredjeland som kräver auktorisering eller registrering i enlighet med de lagstiftningsakter som avses i leden a—h om den är etablerad i unionen (artikel 3.3). Med icke-finansiella motparter avses däremot ett i unionen eller i ett tredjeland etablerat annat företag än en finansiell motpart. Definitionen av företag som ingår i definitionen av icke-finansiella motparter är därför mycket omfattande (artikel 3.4). 

Skyldighet att informera transaktionsregistret 

I förordningen förutsätts det både när det gäller finansiella motparter och icke-finansiella motparter att de i enlighet med förordningen rapporterar uppgifter om transaktioner för värdepappersfinansiering till ett registrerat eller godkänt transaktionsregister. Om transaktionsregister saknas ska uppgifterna rapporteras till Esma (artikel 4.5). I artikel 4.1 andra stycket definieras de transaktioner för värdepappersfinansiering som omfattas av informationsskyldigheten. Enligt förordningen får en motpart som omfattas av rapporteringsskyldigheten delegera rapporteringen till någon annan. En finansiell motpart ansvarar dessutom för rapporteringen för båda motparternas räkning när en transaktion ingås med en sådan icke-finansiell motpart som på balansdagen inte överskrider gränsvärdena i fråga om två av de tre kriterier som fastställs i artikel 3.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU, nedan redovisningsdirektivet, om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag (artikel 4.3). Dessa gränsvärden hänför sig till de kriterier som enligt redovisningsdirektivet gäller medelstora företag.  

Kraven på de rapporterade uppgifternas innehåll preciseras i de tekniska standarder som Esma har gjort upp och kommissionen antagit (artikel 4.9). Utöver informationsskyldigheten åläggs motparterna att i minst fem år efter det att transaktionerna avslutats arkivera uppgifter om alla transaktioner för värdepappersfinansiering som de har ingått (artikel 4.4).  

Registrering av och tillsyn över transaktionsregister 

I kapitel III finns det bestämmelser om registrering av och tillsyn över transaktionsregister. Ett transaktionsregister ska ansöka om registrering av Esma. Med stöd av SFTR-förordningen kan som transaktionsregister registreras en i unionen etablerad juridisk person som tillämpar förfaranden för kontroll av att de uppgifter som rapporteras till registret enligt artikel 4.1 är fullständiga och korrekta och uppfyller de krav som föreskrivs i artiklarna 78, 79 och 80 i förordning (EU) nr 648/2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister, nedan EMIR-förordningen. Registrering av ett transaktionsregister gäller inom hela unionen. Om det är fråga om ett transaktionsregister som redan har registrerats i enlighet med avdelning VI kapitel 1 i EMIR-förordningen, ska det överlämna en ansökan om utvidgning av registrering. 

Om transaktionsregistret auktoriserats eller registrerats av en medlemsstat ska Esma enligt artikel 6 underrätta och samråda med den behöriga myndigheten före registreringen. Registreringen kan återkallas, om transaktionsregistret uttryckligen avstår från registreringen eller inte har tillhandahållit några tjänster under de senaste sex månaderna, har beviljats registrering efter att ha lämnat osanna uppgifter eller på annat sätt ha använt otillbörliga metoder eller inte längre uppfyller de villkor som gällde för registreringen (artikel 10). 

Befogenheter som tilldelats Esma enligt artiklarna 61—68, 73 och 74 i EMIR-förordningen tillämpas också för SFTR-förordningens del (artikel 9). Transaktionsregistren är med stöd av artikel 11 skyldiga att betala tillsynsavgifter till Esma. 

I artikel 12 finns bestämmelser om transparens och tillgång. Ett transaktionsregister ska offentliggöra totala positioner per typ av transaktion för värdepappersfinansiering och säkerställa att de sammanslutningar som nämns i artikeln ges direkt tillgång till detaljinformation om transaktioner för värdepappersfinansiering. 

Transparens gentemot investerare 

I kapitel IV åläggs fondbolag, fondföretags investeringsbolag och AIF-förvaltare en skyldighet att i företagens periodiska rapporter informera investerare om sin användning av transaktioner för värdepappersfinansiering och totalavkastningsswappar (artikel 13). Dessutom ska det i fondföretags prospekt och i AIF-förvaltares information till investerare anges vilka transaktioner för värdepappersfinansiering och totalavkastningsswappar som används (artikel 14). Vid överträdelse av bestämmelserna ska sanktioner och andra åtgärder som fastställt i fondföretagsdirektivet och AIFM-direktivet tillämpas (artikel 28).  

Återanvändning av finansiella instrument som tagits emot inom ramen för ett säkerhetsarrangemang 

I kapitel V anges de villkor, som om de uppfylls leder till att en motpart har rätt att återanvända finansiella instrument som tagits emot som säkerhet. Återanvändning definieras som en mottagande motparts användning, i eget namn och för egen eller annan motparts räkning, inbegripet eventuella fysiska personer, av finansiella instrument som tagits emot inom ramen för ett säkerhetsarrangemang (artikel 3.12). Enligt förordningen inbegriper användningen överlåtelse av äganderätt eller utövande av en förfoganderätt i enlighet med artikel 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG om ställande av finansiell säkerhet, nedan direktivet om finansiell säkerhet, men inte likvidation av ett finansiellt instrument om den lämnande motparten hamnar på obestånd. 

Återanvändningen enligt förordningen förutsätter bl.a. särskilda rapporteringsskyldigheter om riskerna med och konsekvenserna av att ge sitt samtycke till förfoganderätt över en säkerhet som lämnats inom ramen för ett avtal om finansiell säkerhet eller av att ingå ett avtal om finansiell äganderättsöverföring. Den säkerhetsställande motparten ska åtminstone informeras skriftligen om vilka risker och konsekvenser som kan uppstå om den mottagande motparten råkar i obestånd. En ytterligare förutsättning för återanvändning är att den säkerhetsställande motparten har gett sitt uttryckliga förhandssamtycke till ett sådant avtal om finansiell säkerhet eller har uttryckligen samtyckt till att ställa en säkerhet i form av ett avtal om finansiell äganderättsöverföring (artikel 15).  

Tillsyn och behöriga myndigheter 

I kapitel VI ingår bestämmelser om behöriga myndigheter och deras befogenheter, om samarbete mellan behöriga myndigheter och om tystnadsplikt (artiklarna 16—18). 

Förbindelser med tredjeländer 

I kapitel VII föreskrivs om likvärdighet och godkännande av transaktionsregister i tredjeländer, om indirekt tillgång till uppgifter för myndigheter och om rapporteringens likvärdighet (artiklarna 19—21). 

Administrativa sanktioner och slutbestämmelser 

I kapitel VIII föreskrivs om administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder som tillämpas åtminstone vid överträdelse av artiklarna 4 och 15. Dessutom föreskrivs det i kapitlet om rapportering av överträdelser, informationsutbyte med Esma, offentliggörande av beslut och rätt att överklaga (artiklarna 22—28).  

Slutbestämmelser 

I artiklarna 29—31 och 33 föreskrivs om tidpunkten för en översyn av förordningen, om delegering av befogenheter till kommissionen, kommittéförfarande och ikraftträdande. 

Artikel 32 behandlar de ändringar som ska göras i EMIR-förordningen. Definitionen enligt artikel 2.7 om OTC-derivat eller OTC-derivatkontrakt ska ändras för att säkerställa att en och samma typ av derivatkontrakt redovisas som antingen OTC-derivat eller börshandlande derivat oberoende av om handel med dessa kontrakt bedrivs i unionen eller på tredjelandsmarknader. Dessutom fogas det till förordningen en ny artikel om beslut om likvärdighet för definition av OTC-derivat. Även artikel 81.3 om öppenhet och tillgång till information ändras.  

2.2.5  2.2.5 Ändringsförordningen till EuVECA- och EuSEF-förordningarna

Bakgrund 

I EuVECA- och EuSEF-förordningarna som antogs 2013 föreskrivs om enhetliga krav och villkor som gäller sådana fondförvaltare som inom unionen vill använda beteckningen EuVECA (eng. European venture capital fund) vid marknadsföringen av godkända riskkapitalfonder och beteckningen EuSEF (eng. European social entrepreneurship fund) vid marknadsföringen av godkända fonder för socialt företagande. Bestämmelsen i förordningen är inte tvingande utan valfri för aktörer som ska registrera sig i enlighet med AIFM-direktivet. Fondstrukturerna Europeiska riskkapitalfonder (EuVECA) och europeiska fonder för socialt företagande (EuSEF) skapades för att erbjuda marknadsaktörer nya möjligheter att anskaffa och investera kapital i innovativa små och medelstora företag och sociala företag i hela Europa. I förordningarna ingår bestämmelser om godkända investeringar och portföljföretag, tillåtna investerare och om informationsskyldighet.  

Kommissionen inledde 2016 en översyn av båda förordningarna och då identifierades flera faktorer som kan hämma utvecklingen av fonderna. Faktorer av detta slag var bl.a. regler som definierar fondernas tillgångar, hur förordningarna interagerar med annan befintlig fondlagstiftning och krav som fonderna ska uppfylla för att gränsöverskridande fondpass ska kunna användas. Utifrån översynen lämnade kommissionen den 14 september 2016 ett förslag om ändring av EuVECA- och EuSEF-förordningarna (COM(2016) 461 final).  

Europaparlamentet och rådet antog den 25 oktober 2017 en förordning (EU) 2017/1991om ändring av förordning (EU) nr 345/2013 om europeiska riskkapitalfonder och förordning (EU) nr 346/2013 om europeiska fonder för socialt företagande, nedan ändringsförordningen till EuVECA- och EuSEF-förordningarna eller ändringsförordningen. Förordningen trädde i kraft den 30 november 2017 och den tillämpas från och med den 1 mars 2018. 

Tillämpningsområde 

I ändringsförordningen ges en möjlighet för AIF-förvaltare som auktoriserats genom AIFM-direktivet att använda beteckningarna EuVECA och EuSEF vid marknadsföringen av godkända riskkapitalfonder eller fonder för socialt företagande. Tidigare fick beteckningarna EuVECA och EuSEF med stöd av förordningarna användas endast av sådana förvaltare av fonder som förvaltade tillgångar till ett sammanlagt värde som inte översteg gränsen för auktorisationskravet enligt AIFM-direktivet. Auktoriserade AIF-förvaltare ska i fortsättningen registrera sina europeiska riskkapitalfonder och fonder för socialt företagande samt iaktta vissa bestämmelser i EuVECA- och EuSEF-förordningarna. Här ingår bl.a. bestämmelsen om ett tröskelvärde på 30 procent för andra än godkända investeringar och bestämmelser som gäller de investerarna i målgruppen och informationskraven (artiklarna 1.1 och 2.1 i ändringsförordningen).  

I ändringsförordningens artiklar 1.2 och 2.2 ändras de definitioner av hemmedlemsstat, behörig myndighet och godkänt portföljföretag som ingår i artikel 3 i EuVECA- och EuSEF-förordningarna och fogas en definition av värdmedlemsstat. Ändringarna hänför sig dels till att europeiska riskkapitalfonder och fonder för socialt företagande i framtiden ska kunna förvaltas av en auktoriserad AIF-förvaltare, dels till att utbudet godkända företag som fonderna kan investera i ökas genom ändringsförordningen.  

Villkor för användningen av beteckningarna EuVECA och EuSEF  

I ändringsförordningen ställs det ett krav på ett startkapital på 50 000 euro i fråga om såväl internt förvaltade EuVECA- och EuSEF-fonder som externa förvaltare av godkända riskkapitalfonder. Dessutom fastställs det i ändringsförordningen särskilda bestämmelser om kapitalbasen för registrerade förvaltare. Bestämmelserna avviker från bestämmelserna om kapitalbasen enligt AIFM-direktivet (artiklarna 1.4 och 2.3 i ändringsförordningen).  

Tillsyn och administrativt samarbete 

Till artikel 14 i EuVECA-förordningen och artikel 15 i EuSEF-förordningen om registreringen av förvaltare av europeiska riskkapitalfonder och fonder för socialt företagande har det fogats bestämmelser om myndigheternas behandlingstider och om registreringen i förhållande till registreringen enligt AIFM-direktivet. Den behöriga myndigheten ska behandla ansökan om registrering som förvaltare senast två månader efter det att förvaltaren har lämnat alla nödvändiga uppgifter. Registreringen ska utgöra en registrering enligt AIFM-direktivet när det gäller förvaltningen av godkända riskkapitalfonder och fonder för socialt företagande (artiklarna 1.7 och 2.6 i ändringsförordningen).  

I den nya artikel 14 a som fogats till EuVECA-förordningen och den nya artikel 15 a som fogats till EuSEF-förordningen föreskrivs med stöd av AIFM-direktivet om skyldigheten för AIF-förvaltare att registrera en riskkapitalfond och fond för socialt företagande om AIF-förvaltaren avser använda beteckningen EuVECA eller EuSEF. I artiklarna föreskrivs dessutom om krav på vad en registreringsansökan ska innehålla och krav på den behöriga myndigheten när det gäller behandlingen och registreringen av ansökan inom utsatt tid (artiklarna 1.8 och 2.7 i ändringsförordningen). Genom ändringsförordningen har det också fogats bestämmelser till EuVECA- och EuSEF-förordningarna om skyldigheten att motivera och informera vid vägran att registrera samt om rätten att överklaga (artiklarna 1.8 och 2.7 i ändringsförordningen).  

I den ändrade artikel 16 i EuVECA-förordningen och den ändrade artikel 17 i EuSEF-förordningen finns bestämmelser om skyldigheten för behöriga myndigheter att underrätta varandra och Esma. Dessutom förbjuds den behöriga myndigheten i en värdmedlemsstat att ställa tilläggskrav på marknadsföring och administrativa förfaranden eller ta ut ersättningar och andra avgifter (artiklarna 1.9 och 2.8 i ändringsförordningen).  

Till förordningarna har fogats bestämmelser om skyldigheten för behöriga myndigheter att för genomförande av inbördes utvärderingar ställa till Esmas förfogande de uppgifter som legat som grund för registreringen. Esma genomför inbördes utvärderingar i syfte att förbättra samstämmigheten i de processer som hänför sig till de tillsyns- och utredningsbefogenheter som utövas av de behöriga myndigheterna med stöd av förordningarna. Esma får utarbeta tekniska regleringsstandarder där de uppgifter som ska lämnas till Esma definieras mer i detalj. Där ska också ingå uppgifter om tekniska standarder för tillsyn när det gäller standardformulär, mallar och förfaranden (artiklarna 1.10 och 2.9 i ändringsförordningen).  

I artikel 17 i EuVECA-förordningen och artikel 18 i EuSEF-förordningen föreskrivs om Esmas skyldighet att föra en central databas över alla förvaltare av EuVECA- och EuSEF-fonder och de fonder som förvaltarna marknadsför (artiklarna 1.11 och 2.10 i ändringsförordningen).  

Genom ändringarna i artikel 18 i EuVECA-förordningen och artikel 19 i EuSEF-förordningen preciseras arbetsfördelningen mellan de behöriga myndigheterna i fråga om sådana EuVECA- och EuSEF-fonder som förvaltas av auktoriserade AIF-förvaltare (artiklarna 1.12 och 2.11 i ändringsförordningen).  

Till artikel 20 i EuVECA-förordningen och artikel 21 i EuSEF-förordningen som behandlar administrativa sanktioner har det fogats bestämmelser om det ansvar som förvaltare av EuVECA- och EuSEF-fonder har för sådana förluster eller skador som uppstår till följd av överträdelser av förordningarna (artiklarna 1.14 och 2.13 i ändringsförordningen).  

Artikel 21 i EuVECA-förordningen och artikel 20 i EuSEF-förordningen innehåller en precisering av skyldigheterna för behöriga myndigheter att vidta åtgärder för att författningstekniskt ansvara för ändringar i förordningen. Dessutom har det till förordningarna fogats bestämmelser om att befogenheter som i enlighet med AIFM-direktivet tilldelats behöriga myndigheter, inbegripet befogenheter som gäller sanktioner, ska utövas också i fråga om auktoriserade AIF-förvaltare (artikel 1.15 och 1.16 samt artikel 2.14 och 2.15 i ändringsförordningen).  

Slutbestämmelser 

I artikel 3 i ändringsförordningen till EuVECA- och EuSEF-förordningarna finns bestämmelser om ikraftträdandet av förordningen. I förordningen föreskrivs särskilt att vissa ändrade bestämmelser i EuVECA- och EuSEF-förordningarna inte ska tillämpas på vid den tidpunkt då ändringsförordningen börjar tillämpas befintliga förvaltare av EuVECA- och EuSEF-fonder under dessa fonders löptider.  

2.2.6  2.2.6 Annan EU-lagstiftning

Direktivet och förordningen om marknader för finansiella instrument 

Regleringen av tillhandahållande av investeringstjänster, investerarskydd och handel med finansiella instrument har varit föremål för en omfattande översyn under de senaste åren. Den 15 maj 2014 antog Europaparlamentet och rådet förordning (EU) nr 600/2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012, nedan MiFIR, och direktiv 2014/65/EU om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU, nedan MiFID II. Genom rättsakterna upphävdes det tidigare direktivet 2004/39/EG om marknader för finansiella instrument, som hade genomförts nationellt i Finland år 2007. Avsikten var att MiFIR och MiFID II, med undantag för vissa övergångsbestämmelser, skulle tillämpas med start den 3 januari 2017, men tillämpningen av hela lagstiftningsramverket sköts senare upp med ett år. MiFIR och MiFID II blev slutligen tillämpliga den 3 januari 2018.  

Tillsammans utgör MiFIR och MiFID II en rättslig ram för reglering av värdepappersföretag, kreditinstitut som tillhandahåller investeringstjänster, handelsplatser, leverantörer av datarapporteringstjänster och tredjelandsföretag som tillhandahåller investeringstjänster eller bedriver investeringsverksamhet inom EES. Syftet med rättsakterna är att främja handelns transparens, effektivitet och tillförlitlighet i fråga om samtliga finansiella instrument. MiFID II-regleringen har förandrat kraven på auktorisation av värdepappersföretag och organisering av verksamheten i syfte att säkerställa investerarskyddet. De viktigaste förändringarna fokuserar på bl.a. restriktioner för användningen av incitament, ökad transparens i verksamheten genom breddad skyldighet att lämna information samt på processer för produktgodkännande och fastställande av målmarknaden för produkterna. 

Förslag till lagstiftning om gränsöverskridande distribution 

Den 12 mars 2018 lade kommissionen fram ett åtgärdspaket för att fördjupa kapitalmarknadsunionen, tillsammans med meddelandet ”Fullbordande av kapitalmarknadsunionen — dags att påskynda arbetet” (COM(2018) 114 final). I paketet ingår även ett förslag till ett direktiv om ändring av direktivet om fondföretag och av AIFM-direktivet samt ett förslag till förordning om gränsöverskridande distribution av fondföretag och till ändring av EuVECA-förordningen och EuSEF-förordningen (COM (2018) 92 final, COM(2018) 110 final, U 20/2018 rd). Kommissionen föreslår lagstiftningsåtgärder med syftet att undanröja rättsliga hinder för gränsöverskridande distribution av fonder i EU. Dessa nya åtgärder förväntas leda till att det kostar mindre för kapitalförvaltare att verka över gränserna. Åtgärderna är ämnade som ett stöd för ökad gränsöverskridande distribution av fonder.  

Revidering av det europeiska systemet för finansiell tillsyn 

Den 20 september 2017 lade kommissionen fram förslag till Europaparlamentets och rådets förordningar om ändring av förordningarna om inrättande av europeiska tillsynsmyndigheter och av vissa andra förordningar samt till direktiv om ändring av direktiven om marknader för finansiella instrument och om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (COM(2017) 536 final, COM(2017) 537 final, COM(2017) 538 final och COM(2017) 539 final, U 62/2017 rd). Kommissionen föreslår lagstiftningsåtgärder i syfte att stärka tillsynen över den finansiella marknaden i Europa och de europeiska tillsynsmyndigheternas och systemriskkommitténs ställning. Med hjälp av en enhetligare finansiell tillsyn strävar man efter att främja kapitalmarknadsunionen och den gemensamma marknadens funktion samt integrationen av finansmarknaderna och gränsöverskridande finansieringsverksamhet.  

Utöver att revidera de europeiska tillsynsmyndigheternas verksamhet vill kommissionen ge Esma flera nya direkta tillsynsbefogenheter som gäller värdepappersmarknaden. Esma föreslås få direkta tillsynsuppgifter i anknytning till exempelvis europeiska riskkapitalfonder, europeiska fonder för socialt företagande och europeiska långsiktiga investeringsfonder. Enligt den föreslagna ändringen av MiFIR-förordningen ska även AIF-förvaltare omfattas av Esmas rätt till produktinterventioner.  

Hållbar finansiering 

I mars 2018 antog kommissionen en handlingsplan för finansiering av hållbar tillväxt (COM(2018) 97 final) och lämnade i maj 2018 de första förslagen till lagstiftning i anslutning till den (COM(2018) 353 final, COM(2018) 354 final, COM(2018) 354 final). I dessa tangeras också hållbarhetsteman för fondsektorn. Det har lämnats en E-skrivelse om handlingsplanen (E 26/2018 vp) och en U-skrivelse om förslagen till lagstiftning (U 56/2018 rd). 

2.3.1  2.3.1 Finländska placeringsfonder

Enligt Finans Finland (Finanssiala ry) uppgick fondkapitalet i de finländska placeringsfonderna till 116,2 miljarder euro vid utgången av 2017. Enligt Finlands Banks statistik var placeringsfondernas (inklusive specialplaceringsfondernas) fondandelsskuld, dvs. fondkapital, dock ungefär 5 miljarder större än det fondkapital som Finans Finland hade uppgett. I november 2017 fanns det 26 finländska fondbolag. 

Storleken på fondsektorn har mångdubblats sedan början av 1990-talet. Under de senaste sex åren har storleken fördubblats. (Figur 1.) Fondsektorns tillväxt påverkas såväl av värdeförändringar hos fondens investeringsobjekt som av nya fondinvesteringar. Nettoteckningarna i placeringsfonderna har varit i hög grad positiva under de senaste fem åren (Figur 2). Även investeringsobjektens värdestegring har fått sektorn att växa. 

Figur 1. Fondkapital i finländska placeringsfonder 

Källa: Finans Finland och Suomen Sijoitustutkimus 

Figur 2. Nettoteckningar i finländska placeringsfonder 

Källa: Finans Finland och Suomen Sijoitustutkimus 

Trots att placeringsfondernas fondkapital har vuxit mycket i Finland under de senaste åren, har Finlands fondsektor små investeringstillgångar i jämförelse med de viktigaste fondländerna i Europa. Finlands fondekonomi är dock av förhållandevis samma storlek som de övriga nordiska ländernas, med undantag för Sverige vars fondsektor är nästan tre gånger så stor som fondsektorerna i de övriga nordiska länderna. Pensionssystemet i Sverige stöder medborgarnas fondinvesteringar, vilket har främjat fondsektorns tillväxt i Sverige. I de stora fondländerna i Europa uppgår fondsektorns storlek till tusentals miljarder, medan den i Finland uppgår till drygt hundra miljarder. Fondsektorerna i de europeiska staterna är dock av en storleksklass som utgör bara bråkdelar av Förenta staternas fondsektor på närmare 20 000 miljarder euro. Också EU:s sammanräknade fondsektor är mindre än Förenta staternas fondsektor. (Figur 3.) 

Figur 3. Placeringsfondernas investeringstillgångar i utvalda länder, oktober 2017 (miljarder euro) 

Källa: EFAMA 

Om investeringstillgångarna för fondsektorn i de länder som jämförelsen gäller divideras med ländernas folkmängd, visar sig Finlands fondsektor vara någorlunda medelstor på en EU-skala. Vid en sådan jämförelse visar Finland sig också vara av någorlunda samma storlek som de övriga nordiska länderna. Dragen hos fondländer i stil med Irland och Luxemburg accentueras när investeringstillgångarna divideras med folkmängden. I EU-medlemsstater som i genomsnitt har en utvecklad finansmarknad uppgick investeringstillgångarna dividerade med folkmängden till 20 000—50 000 euro, medan tillgångarna uppgick till knappa 7 miljoner euro i Luxemburg och knappa 0,5 miljoner euro i Irland. (Figur 4.) 

Figur 4. Placeringsfondernas investeringstillgångar i oktober 2017 dividerade med folkmängd enligt land (euro) 

Källa: EFAMA 

Det finns 26 fondbolag i Finland. Fondsektorn i Finland är mycket koncentrerad, på samma sätt som den övriga finanssektorn i Finland. Enligt Finansinspektionens statistik var 70 procent av fondkapitalet i finländska placeringsfonder vid utgången av 2017 placerad via de tre största kreditinstitutkoncernernas fondbolag. Nordea Funds hade en andel på 39 procent av marknaden, OP-Fondbolaget Ab en andel på 21 procent och Danske Invest Fondbolag Ab en andel på 10 procent. Därefter följde Evli Fondbolag Ab med 6 procent och FIM Kapitalförvaltning med 5 procent. De återstående 20 fondbolagen hade marknadsandelar på under 5 procent, i genomsnitt tämligen små andelar. 

Det är i hög grad inhemska aktörer som investerar i finländska placeringsfonder. Enligt Finlands Banks statistik kom 79 procent av investeringstillgångarna i finländska fonder från Finland vid utgången av 2017. Försäkringsbolagen utgör med sin andel på 25 procent den största investerarsektorn i de finländska placeringsfonderna. En stor del av de tillgångar som placeras via försäkringsbolagen utgörs dock indirekt av finländska hushålls investeringar. Därefter kommer främmande länder med en andel på 21 procent, varav en andel på 17 procent utgörs av investeringar från Sverige. Hushållen med sin andel på 18 procent är den tredje största investerarsektorn, medan övriga finansiella institut med sin andel på 16 procent är den fjärde största.  

Den klart största delen av de finländska placeringsfondernas fondkapital har placerats i antingen aktiefonder eller räntefonder. Enligt Finlands Banks statistik var 44 procent av fondkapitalet placerad i räntefonder och 40 procent i aktiefonder vid utgången av 2017. Av placeringsfondernas kapital var 16 procent placerad i andra slags fonder. Siffrorna från Sijoitustutkimus avviker en aning från Finlands Banks motsvarande siffror. Enligt Sijoitustutkimus var 38 procent placerad i aktier och 40 procent i räntefonder. Skillnaden mellan rapportörerna beror i hög grad på att de rapporterar om blandfonderna på olika sätt. Enligt Finlands Bank var 9 procent placerad i blandfonder, medan Sijoitustutkimus uppgav att de placerade tillgångarna uppgick till 19 procent. 

I de finländska placeringsfonderna har fondkapitalet diversifierats på ett EU-centrerat sätt. Enligt Finlands Banks statistik var 29 procent av placeringsfondernas fondkapital, dvs. drygt 33 miljarder euro, placerad i Finland vid utgången av 2017. En stor del av fondkapitalet, 44 procent eller ungefär 50 miljarder euro, hade placerats någon annanstans i EU. I länder utanför EU hade placerats 27 procent eller ungefär 32 miljarder euro. Fördelningen enligt målområde förändras vid en granskning av enbart investeringar i aktier i finländska placeringsfonder, vilka uppgick till sammanlagt 44 miljarder euro vid utgången av 2017. Största delen, 48 procent, av placeringsfondernas aktieinvesteringar styrs till länder utanför EU-området, medan 22 procent av det investeringskapital som styrs till aktier styrs till Finland och 30 procent någon annanstans i EU. 

2.3.2  2.3.2 Finländarnas investeringar i utländska fonder

Förutom i finländska placeringsfonder kan finländarna investera i utländska fonder och vice versa. Enligt Statistikcentralens balansräkningsstatistik hade finländarna i juni 2017 110 miljarder fordringar på utländska fonder. På motsvarande sätt hade utländska investerare placerat 25 miljarder euro i finländska placeringsfonder. (Figur 5.) 

Finländarna investerar mer i utländska fonder än i finländska placeringsfonder, eftersom endast ungefär 80 procent av de finländska placeringsfondernas fondkapital utgörs av finländska investeringar, dvs. finländarna har investerat ungefär 90 miljarder euro i finländska placeringsfonder. Motsvarande belopp i utländska fonder är 110 miljarder euro. De finländska arbetspensionsförsäkringsbolagens stora investeringstillgångar är en orsak till de stora utländska fondinvesteringarna. Exempelvis arbetspensionsbolagens bokslut för 2016 visar att de har investeringar i utländska ränte- och aktiefonder till ett värde av närmare 50 miljarder euro. Finländskt kapital styrs dessutom till utländska fonder via finländska fondbolag, som agerar distributörer till utländska fonder inom samma koncern. 

Figur 5. Fondfordringar och fondskulder enligt balansräkningsstatistiken. 

Källa: Statistikcentralen 

2.3.3  2.3.3 Placeringsfondernas kostnadseffektivitet

Enligt Morningstars Morningstar Global Fund Investor Experience Study, 2017 utredning från 2017 gäller att bland olika staters fondsektorer har investerarna upplevt att de kostnader som finländska placeringsfonder tar ut hos sina kunder är högre än i jämförbara länder i genomsnitt. Enligt utredningen har de finländska placeringsfonderna sämre kostnadseffektivitet än de övriga nordiska ländernas placeringsfonder. I Danmark och Norge rör kostnaderna sig på medelnivå, medan Sverige har en av de kostnadseffektivaste fondsektorerna. Enligt utredningen är placeringsfonderna i Sverige kostnadseffektivare för investerare än i exempelvis Förenade kungariket. 

Finansinspektionen samlar årligen in bokslutsuppgifter hos fondbolag och auktoriserade AIF-förvaltare. Enligt dessa uppgifter var medianen för fondbolagens utgifter i förhållande till intäkterna 93,6 procent vid utgången av 2016 och 88,6 procent vid utgången av 2015. För AIF-förvaltare med auktorisation, som inte hade auktorisation även som fondbolag, var motsvarande relationstal 82,4 procent vid utgången av 2016 och 83,1 procent vid utgången av 2015. Bokslutsuppgifterna visar att den klart största utgiftsposten i fondbolag utgörs av ersättningsutgifter, medan förvaltningskostnaderna är den klart största utgiftsposten för auktoriserade AIF-förvaltare. 

2.3.4  2.3.4 Förändrade strukturer för fondverksamheten

Fondföretagsdirektivet (UCITS IV) effektiviserade den gränsöverskridande marknadsföringen av fonder ytterligare. Redan tidigare hade det varit möjligt att marknadsföra fonder i hela EU. Ändringen möjliggjorde fusionering mellan fonder i olika länder samt även mellan fondbolag i olika länder. 

Många aktörer har använt sig av denna möjlighet att effektivisera sin verksamhet. Exempelvis fonder med samma investeringspolicy i olika nordiska länder har fusionerats så att beträffande enskilda aktörer har förvaltningen av fonderna koncentrerats till allt fåtaligare platser. Från den valda etableringsplatsen förvaltas fonderna och marknadsförs sedan inom ett vidsträcktare område. För Finlands vidkommande har fonder både kommit och gått.  

2.4.1  2.4.1 Lagen om placeringsfonder

Lagteknisk kvalitet och struktur 

Behovet av en övergripande översyn av lagen om placeringsfonder har redan länge varit på tapeten. Till följd av de talrika ändringarna och partiella revideringarna har lagen blivit svåröverskådlig, fått en komplicerad struktur och blivit en omfattande helhet. Lagen innehåller rikligt med svåröverskådliga hänvisningar i synnerhet när det gäller specialplaceringsfonder, och skrivsättet är inte längre enhetligt. Möjligheterna att greppa lagens struktur och innehållet försvåras ytterligare av att lagen saknar paragrafrubriker.  

Genom fondföretagsdirektivet, som antogs 2009, förenhetligades regleringen av placeringsfonder betydligt. Lagen om placeringsfonder, som hade utfärdats tio år tidigare, hade vid det laget redan ändrats flera gånger efter ikraftträdandet. Det ansågs därför att det behövdes en övergripande översyn av lagen i samband med det nationella genomförandet av fondföretagsdirektivet. I den aktuella propositionen föreslogs det dock att fondföretagsdirektivet skulle genomföras enbart genom ändringar av lagen om placeringsfonder, eftersom AIFM-direktivet redan hade antagits vid den tidpunkten och eftersom genomförandet av det direktivet ansågs medföra betydande ändringar också av lagen om placeringsfonder (RP 113/2011 rd, s. 41).  

I samband med genomförandet av AIFM-direktivet ansågs det emellertid att fondregleringen kan göras tydligare på bred front endast genom att direktivet genomförs genom en separat lag, eftersom alternativet att genomföra direktivet och de direkt tillämpliga förordningar som kompletterar direktivet genom ändringar i lagen om placeringsfonder skulle ha gjort lagen ännu otydligare. Stiftandet av lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder innebar i praktiken att revideringen av lagstiftningen om investeringsfonder alltjämt skulle framskrida etappvis, på det sätt som de då aktuella EU-projekten i anslutning till fondföretagsdirektivet förutsatte. En totalrevidering av lagen om placeringsfonder ansågs vara möjlig först efter att ändringsdirektivet till fondföretagsdirektivet (UCITS V) hade blivit klart (RP 94/2013 rd, s. 87). I samband med genomförandet av UCITS V gjordes dock närmast bara de nödvändiga ändringar i lagen om placeringsfonder som genomförandet av direktivet förutsatte (RP 3/2016 rd).  

För att en bättre teknisk kvalitet ska åstadkommas krävs det att lagen om placeringsfonder ersätts med en ny lag om placeringsfonder, varvid de oklarheter och tekniska inkonsekvenser som uppdagats kan åtgärdas. Lagen bör få en tydligare struktur också därför att bestämmelser om samma aktörer finns även i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder, exempelvis till den del ett fondbolag förutom en placeringsfond också förvaltar en AIF-fond. Olikheterna mellan dessa lagar framgår tydligare om lagstrukturerna påminner om varandra i högre grad än för närvarande. 

Tillämpningsområde  

Enligt 1 § tillämpas lagen om placeringsfonder på fondbolags och förvaringsinstituts verksamhet och på marknadsföring av andelar i fondföretag till allmänheten. I samband med genomförandet av AIFM-direktivet ändrades paragrafen så att det för närvarande anges att ett fondbolag har rätt att förvalta även sådana AIF-fonder som avses i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder under förutsättning att fondbolaget för denna verksamhet har auktorisation som AIF-förvaltare eller är registrerat hos Finansinspektionen så som föreskrivs i den lagen. En sådan förvaltare av externt förvaltade AIF-fonder som avses i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder får förvalta placeringsfonder under förutsättning att förvaltaren har auktorisation som fondbolag för denna verksamhet. AIF-förvaltare som har auktorisation för verksamheten eller som har registrerat sig hos Finansinspektionen på det sätt som föreskrivs i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder får förvalta specialplaceringsfonder på det sätt som föreskrivs i 3 a § i lagen om placeringsfonder. I den paragrafen föreskrivs det om de övriga bestämmelser i lagen om placeringsfonder som ska tillämpas på AIF-förvaltare. I paragrafen föreskrivs det dessutom om tillämpning av lagen om placeringsfonder på fondbolag och om utländska EES-fondbolags rätt att bedriva verksamhet i Finland och om fondföretags rätt att marknadsföra sina andelar i Finland. 

Lagen om placeringsfonder gäller framför allt fondbolag som förvaltar placeringsfonder som uppfyller kraven i fondföretagsdirektivet, och förvaring av placeringsfonders tillgångar i förvaringsinstitut. Lagen har bestämmelser inte bara om placeringsfonder utan också om specialplaceringsfonder. Dessa fonders reglering avviker från placeringsfondernas och har utvidgats betydligt under de senaste åren. Bestämmelser om specialplaceringsfonder finns för närvarande också i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder, där det föreskrivs om exempelvis förvaring av specialplaceringsfonders tillgångar. Specialplaceringsfonder får förvaltas endast av AIF-förvaltare som har auktorisation för denna verksamhet eller är registrerade hos Finansinspektionen. 

I lagen om placeringsfonder avses med fondbolag aktiebolag som bedriver fondverksamhet. Av tillämpningsbestämmelsen i lagen om placeringsfonder bör tydligare än för närvarande framgå vilken affärsverksamhet lagen ska tillämpas på. Fondföretagsdirektivet har genomförts genom lagen, och utifrån det kan det anses att lagen bör gälla verksamhet som motsvarar verksamhet som avses i det direktivet. Fondföretagsdirektivet innehåller bestämmelser om företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper. Definitionen av fondverksamhet bör preciseras så att inte exempelvis förvaltning av specialplaceringsfonder ingår i fondverksamheten.  

Bestämmelser om företag för kollektiva investeringar finns inte bara i lagen om placeringsfonder utan också i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder och lagen om fastighetsfonder (1173/1997). Utöver det har det antagits EU-förordningar om penningmarknadsfonder samt europeiska riskkapitalfonder, europeiska fonder för socialt företagande och långsiktiga investeringsfonder. Lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder tillämpas på juridiska personer vars normala verksamhet består i förvaltning av en eller flera AIF-fonder, samt på erbjudande av andelar i AIF-fonder till professionella kunder och på förvaringsinstitutsverksamhet för AIF-fonder. Med en AIF-fond avses ett företag eller kollektiva investeringar i annan form där kapital tas emot från ett antal investerare för att investera det i enlighet med en fastställd investeringspolicy till förmån för dessa investerare och som inte kräver auktorisation enligt artikel 5 i fondföretagsdirektivet. 

Därtill finns bestämmelser om verksamhet som innebär att allmänheten erbjuds möjlighet att delta i gemensamma fastighetsplaceringar också i lagen om fastighetsfonder. Fastighetsfondsverksamheten kan bedrivas så att allmänheten deltar i placeringsverksamheten genom att teckna, köpa eller på annat sätt förvärva aktier i ett publikt aktiebolag eller andelar i ett kommanditbolag varefter bolaget, i annat syfte än byggande eller fastighetsförädling, vidareplacerar de från allmänheten influtna medlen huvudsakligen i fastigheter och fastighetsvärdepapper. Bestämmelser om fastighetsfonder i aktiebolagsform och därmed jämställbara kommanditbolag finns dessutom i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder.  

Fondverksamhet anknyter uttryckligen till förvaltning av sådana fonder för kollektiva investeringar som avses i fondföretagsdirektivet. I Finland är investeringsverksamhet enligt fondföretagsdirektivet än så länge möjlig endast i placeringsfonder som inrättats i enlighet med lagen om placeringsfonder. Specialplaceringsfonder är en av de juridiska former som är möjliga för AIF-fonder. Med tanke på en tydligare reglering faller det sig naturligt att regleringen av specialplaceringsfonder finns i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder. 

Centrala begrepp  

I 2 § i lagen om placeringsfonder definieras de begrepp som används i lagen. Centrala begrepp är fondverksamhet, placeringsfond, specialplaceringsfond, fondföretag, fondbolag, fondandelsägare och förvaringsinstitut. Dessa begrepp har setts över under den tid lagen har varit i kraft, och till lagen har fogats nya definitioner med anledning av att fondföretagsdirektivet har ändrats. 

I lagen om placeringsfonder har begreppet fondföretag reserverats för att gälla endast företag för kollektiva investeringar som har fått auktorisation i någon annan EES-stat än Finland och som enligt lagstiftningen i sin hemstat uppfyller villkoren i fondföretagsdirektivet (2 § 1 mom. 10 punkten). Ett sådant fondföretag som har fått auktorisation i någon annan EES-stat än Finland har kunnat bildas med stöd av lag, antingen på kontraktsrättslig grund (som värdepappersfonder förvaltade av förvaltningsbolag) eller enligt trustlagstiftning (som unit trusts) eller på associationsrättslig grund (som investeringsbolag). En finländsk placeringsfond som förvaltas av ett fondbolag är i sak ett fondföretag som avses i fondföretagsdirektivet, trots att den inte benämns så i lagen. 

De fondbenämningar och termer som används i fondregleringen kan uppfattas som svåra att greppa bland icke-professionella kunder. I internationella sammanhang skiljer man ofta mellan olika typer av fonder genom att hänvisa till antingen fondföretagsdirektivet eller AIFM-direktivet, oavsett vilken juridisk form fonderna har. På grund av regleringsbakgrunden refererar namnen placeringsfond och specialplaceringsfond i Finland uttryckligen till fondernas juridiska form. I Finland refererar man ofta till exempelvis AIF-fonder i kommanditbolagsform till åtskillnad från specialplaceringsfonder, även om båda kan benämnas AIF-fonder. Specialplaceringsfonder avviker givetvis från andra AIF-fonder när det gäller investeringsverksamhet som regleras närmare i lag samt när det gäller juridisk struktur och skattemässig behandling, eftersom beskattningen i Finland bestäms på basis av den juridiska formen. Regleringen av AIF-fondernas investeringsverksamhet är i övrigt mycket knapphändig, och regleringen inriktas i första hand på fondförvaltaren.  

Fondandelar i placeringsfonder har kunnat indelas i andelsserier och andelsklasser. Andelsserierna har använts bl.a. för att förvalta de avgifter som tas ut hos investerarna. Exempelvis de förvaltningsavgifter som placeringsfonderna debiterar har kunnat variera enligt andelsserie. För en likvärdig behandling av andelsägarna har det då varit viktigt med öppen information om på vilka grunder investerarna har kunnat teckna olika aktieserier. Andelsklassen har kunnat vara antingen en avkastnings- eller en tillväxtandel enligt investerarens val.  

Genom att dela fondandelarna i bråkdelar kan man ge noggrannare information om placeringsfondens värde. En bestämmelse om indelning i bråkdelar bör tas in i placeringsfondens stadgar och samtidigt bör den divisor som ska användas uppges.  

Fondens öppethållande och antalet andelsägare 

Enligt lagen om placeringsfonder ska en placeringsfonds tillgångar uppgå till minst 2 miljoner euro och ska den ha minst 50 andelsägare. Minimikapitalet och minimiantalet fondandelsägare ska uppnås inom sex månader efter det att placeringsfonden har inlett sin verksamhet. Finansinspektionen kan av särskilda skäl, i syfte att säkra förtroendet för värdepappersmarknaden eller fastighetsmarknaden eller i syfte att trygga fondandelsägarnas intressen, bevilja undantag från den angivna tiden för högst sex månader.  

Bestämmelsen om placeringsfondens minimikapital och antalet fondandelsägare är nationell. Kravet på minsta antal fondandelsägare baserar sig inte direkt på fondföretagsdirektivet, men syftet har varit att säkerställa att fondverksamheten handlar om genuina kollektiva investeringar och att fondplaceringarna har karaktären av kollektivt investerande av medel som insamlats av allmänheten (RP 59/1996 rd, s. 38). I bakgrunden till kravet kan även skattepolitiska mål skönjas, eftersom det enligt förarbetena till lagen inte ansågs ändamålsenligt att förhindra verksamhet om det kunde visas att det enda syftet med verksamheten inte var exempelvis att kringgå beskattning. Kravet på minimiantalet andelsägare var inte ursprungligen ovillkorligt, utan fram till 2004 kunde undantag beviljas enligt tillsynsmyndighetens beslut. Motsvarande bestämmelser om krav på minimiantal för allmänheten finns inte i lagstiftningen om placeringsfonder i de övriga nordiska länderna, och även ute i Europa förekommer krav endast i några få andra medlemsstater. Exempelvis i Spanien är kravet 100 andelsägare. Ett allmänt krav i Europa är däremot kollektiva investeringar, som också uttrycks i fondföretagsdirektivet, och placeringsfondernas öppethållande för allmänheten.  

I vissa situationer kan ett strikt krav på ett minimiantal andelsägare i onödan försvåra verksamheten för nyetablerade placeringsfonder. Investerare vill ofta backa upp sitt investeringsbeslut genom att bekanta sig med placeringsfondens avkastningshistoria, som ännu inte finns att tillgå när det gäller nyetablerade placeringsfonder. Trycket på att fondbolaget kraftfullt ska marknadsföra en nyetablerad placeringsfond för att kravet på minimiantalet andelsägare ska kunna uppfyllas gagnar inte heller investerarnas intressen. Antalet andelsägare varierar under placeringsfondens livscykel, och placeringsfondens investeringspolicy sammanfaller inte alltid med de samtida investeringstrenderna. Placeringsfonder har upplösts och fusionerats också på grund av att antalet andelsägare har sjunkit under den gräns som anges i lagen. Till denna del försvårar kravet verksamheten framför allt för mindre fondbolag. 

Även institutionella investerare investerar i fonder. Avgränsningarna för investeringsverksamheten för värdepappersfonder enligt fondföretagsdirektivet har angetts i direktivet och erkänts inom hela EU. Avgränsningarna lämpar sig ofta också för investeringsverksamhet som bedrivs av institutioner som omfattas av soliditetsreglering. Institutionella investerare värdesätter kontinuitet, långsiktighet och förutsägbarhet i placeringsfondernas verksamhet. I det perspektivet kan placeringsfonder där det förekommer rikligt med teckningar och inlösningar och därmed nödvändiga köp- och säljtransaktioner i portföljen förefalla mindre förutsägbara än placeringsfonder med färre investerare och likaså färre transaktioner. Också av denna orsak bör det gå att inrätta placeringsfonder där det inte har ställts något krav på att antalet andelsägare ska vara minst 50.  

Fondandelsägares ställning och fondandelsägarstämma 

Fondandelsägarna har visat liten aktivitet i fråga om att delta i fondandelsägarstämmorna, och stämmorna har haft en liten betydelse. I en placeringsfond utövas kontrollrätt i fråga om den egendom som finns i placeringsfonden framför allt av ett fondbolag, och fondandelsägarstämmans beslutanderätt avviker i betydande grad från beslutanderätten för t.ex. aktiebolags, andelslags eller andra sammanslutningars bolagsstämmor och andra motsvarande stämmor. Fondandelsägarna har inte rätt att byta ut det fondbolag som förvaltar placeringsfonden eller att ändra placeringsfondens investeringspolicy. Fondandelsägarna godkänner inte heller fondbolagets eller placeringsfondens bokslut. Dessutom har de medlemmar som fondbolaget föreslagit till fondbolagets styrelse och till representantskapet ofta blivit valda, vilket har medfört att fondandelsägarstämmans faktiska maktutövning har blivit obetydlig. Trots fondandelsägarstämmans rätt att utnämna medlemmar till fondbolagets styrelse och revisorer för fondbolaget har fondinvesterarnas rätt att kräva inlösen av fondandelar setts som fondinvesterarnas huvudsakliga sätt att påverka fondbolagets beslutsfattande. Med tanke på specialsituationer är det dock fortfarande befogat att hålla kvar möjligheten att ordna en fondandelsägarstämma för att behandla en skada som kollektivt drabbat andelsägarna.  

I dagens läge kan ett fondbolags webbplats vara ett minst lika effektivt forum som en stämma när det gäller att delge andelsägarna information om placeringsfondens bokslutsuppgifter, halvårsrapporter och verksamhetsberättelser samt annan information som beskriver utvecklingen för placeringsfondens investeringsverksamhet. Ur perspektivet för andelsägarnas rätt till direkt information finns det således inte något liknande behov som tidigare att hålla kvar fondandelsägarstämman. Investerarna agerar också i tilltagande grad via e-tjänster, vilket också talar för att informationsförmedlingen bör ordnas elektroniskt via webbsidor. I regleringen gäller det emellertid att säkerställa andelsägarnas inbördes informationsgång i situationer där det uppdagas behov av att sammankalla en fondandelsägarstämma.  

Andelsbevis 

Enligt 54 § 1 mom. i lagen om placeringsfonder är ett fondbolag skyldigt att på begäran av en fondandelsägare som är antecknad i fondandelsregistret utfärda andelsbevis över andelsägarens fondandelar. Bestämmelser om andelsbevisets innehåll finns i 55 §, som i huvudsak motsvarar bestämmelserna om aktiebrevets innehåll i aktiebolagslagen (624/2006). Andelsbevis utfärdas inte över fondandelar som har tecknats i en fondandelsförvaltares namn (57 e §). 

Ett andelsbevis kan lyda på flera fondandelar eller bråkdelar av sådana och det kan enligt 54 § ställas endast till en i fondandelsregistret antecknad person, sammanslutning eller stiftelse. Enligt lagens förarbeten motsvarar bestämmelsen 29 § 1 och 2 mom. i 1987 års lag om placeringsfonder, i vars motivering en fondandels juridiska ställning har jämställts med delägarskap i ett aktiebolag, dvs. andelen kan överlåtas till någon annan. Enligt motiveringen kan fondandelar, liksom även andelsbevis, säljas och pantsättas till någon annan (RP 202/1998 rd).  

Överlåtelser av fondandelar genomförs väldigt sällan i jämförelse med antalet inlösen av andelar. Merparten av de händelser som antecknas i andelsregistret gäller tecknings- eller inlösningsuppdrag. Parter i rättshandlingen är då investeraren och fondbolaget, som också ansvarar för andelsregistrets bokföring. Tillförlitlighetskraven på placeringsfondernas andelsregister avviker således tydligt från de krav som ställs på exempelvis värdeandelssystem och värdeandelsregisters kontoförare. Värdeandelsregistrets kontoförare antecknar i regel på basis av tredje parters rättshandlingar händelser i värdeandelssystemet utgående från de utredningar som lagts fram för kontoföraren.  

Vid överlåtelse eller pantsättning av andelsbevis ska enligt lagen om placeringsfonder tillämpas vad som i 13, 14 och 22 § i lagen om skuldebrev föreskrivs om löpande skuldebrev. Vid tillämpningen av bestämmelserna ska den som innehar ett andelsbevis och som enligt fondbolagets anteckning på beviset är införd som fondandelsägare i fondandelsregistret jämställas med den som enligt 13 § 2 mom. i lagen om skuldebrev förmodas ha rätt att göra skuldebrevet gällande (57 § 1 mom.). Bestämmelsen motsvarar 32 § 1 mom. i 1987 års lag om placeringsfonder. Det momentet innehåller bestämmelser om andelsbevis som värdepapper. I motiveringen påpekas att bestämmelserna i första hand syftar till att trygga ställningen för andelsbevisköparen eller någon annan förvärvare på samma sätt som ställningen för förvärvaren av ett skuldebrev tryggas i lagen om skuldebrev (RP 238/1986 rd). 

Om inget andelsbevis har utfärdats över en fondandel ska det i fondandelsregistret antecknas eventuella panträtter eller andra motsvarande rättigheter som belastar fondandelen och som anmälts till fondbolaget (57 § 4 mom.). 

Fondandelsägaren har rätt att av fondbolaget få inlösen för sin fondandel genom att överlåta sitt andelsbevis till fondbolaget (56 §). För inlösen av fondandelar mot andelsbevis krävs ingen registrering före inlösen. 

Eftersom inbördes överlåtelser av fondandelar mellan investerare har varit sällsynta och eftersom bestämmelser om pantsättning av fondandelar utan andelsbevis redan finns i den gällande lagen om placeringsfonder, förefaller det som ett obehövligt, förlegat verksamhetsmönster att ålägga fondbolagen att utfärda andelsbevis. 

Värdeberäkning av fondandelar och dess riktighet 

Enligt artikel 85 i fondföretagsdirektivet ska reglerna för värdering av tillgångar och för beräkning av emissionspris och inlösenpris på en värdepappersfonds andelar fastställas nationellt, i fondbestämmelserna eller i investeringsbolagets bolagsordning. 

Enligt 48 § 1 mom. i lagen om placeringsfonder ska ett fondbolag beräkna fondandelsvärdet varje dag (bankdag) som depositionsbanker i allmänhet håller öppet. Detta krav gäller dock inte för en specialplaceringsfond som investerar sina tillgångar huvudsakligen i fastigheter och fastighetsvärdepapper, vars värde ska beräknas och offentliggöras månatligen den sista bankdagen varje månad.  

I lagen om placeringsfonder åläggs både placeringsfondens förvaringsinstitut och dess revisor förpliktelser i anknytning till säkerställande av att fondandelsvärdet beräknas på rätt sätt. Enligt 31 a § 1 mom. 2 punkten i lagen om placeringsfonder ska ett förvaringsinstitut se till att värdet av fondandelar i placeringsfonden beräknas i enlighet med den lagen och bestämmelser och föreskrifter som utfärdats med stöd av den samt i enlighet med placeringsfondens stadgar. I 38 § 1 mom. förutsätts vidare att åtminstone en av de revisorer som avses i 36 § 2 mom. minst sex gånger per år, med minst en och högst tre månaders intervaller, ska granska att fondandelsvärdet har beräknats på rätt sätt. För en specialplaceringsfond som huvudsakligen investerar i fastigheter och fastighetsvärdepapper räcker det emellertid att det en gång per år i samband med revisionen granskas att fondandelsvärdet har beräknats på rätt sätt. Revisorn ska upprätta en skriftlig revisionsberättelse och lämna den till fondbolaget (38 § 2 mom.). 

Närmare bestämmelser om förvaringsinstitutens skyldigheter finns i kommissionens delegerade förordning (EU) 2016/438 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG vad gäller krav avseende förvaringsinstitut. Artikel 5.1 i förordningen gäller förvaringsinstitutens uppgifter i samband med värdering av andelar. Enligt den ska ett förvaringsinstitut inrätta förfaranden för att  

a) regelbundet kontrollera att lämpliga och konsekventa förfaranden införs och tillämpas för värderingen av fondföretagets tillgångar i enlighet med tillämplig nationell lagstiftning enligt artikel 85 i fondföretagsdirektivet och med fondföretagets bestämmelser eller bolagsordning, 

b) se till att riktlinjerna och förfarandena för värdering genomförs effektivt och ses över regelbundet. 

Enligt punkt 2 i samma artikel ska förvaringsinstitutet genomföra de kontroller som avses i punkt 1 med intervaller som överensstämmer med intervallen för fondföretagets värderingspolicy enligt den nationella lagstiftning som antagits i enlighet med artikel 85 i fondföretagsdirektivet, och med fondföretagets bestämmelser eller bolagsordning. Om förvaringsinstitutet anser att beräkningen av värdet på fondföretagets andelar inte har utförts i enlighet med tillämplig lagstiftning eller fondföretagets bestämmelser eller bolagsordning, ska det underrätta förvaltningsbolaget eller investeringsbolaget, och se till att avhjälpande åtgärder i fondföretagets investerares intresse vidtas utan dröjsmål (artikel 5.3). 

Bestämmelsen i 38 § i lagen om placeringsfonder om en revisors skyldighet att minst sex gånger per år granska att fondens värde har beräknats på rätt sätt har ansetts innehålla ett onödigt krav som bör upphävas. Det är fråga om en nationell bestämmelse som har ansetts öka kostnadstrycket för verksamheten. Det har ansetts att kravet överlappar och delvis står i konflikt med förvaringsinstitutens skyldigheter enligt artikel 5 i kommissionens delegerade förordning. Frågan togs senast upp våren 2016 i samband med behandlingen av regeringens proposition om det nationella genomförandet av UCITS V-direktivet (RP 3/2016 rd).  

I samband med utskottsbehandlingen yttrade riksdagens ekonomiutskott i sitt betänkande EkUB 2/2016 rd följande om förslaget att upphäva 38 § i lagen om placeringsfonder: ”Ekonomiutskottet konstaterar att enligt fondföretagsdirektivet (artikel 85) hör regler om bestämningen av placeringsfonders värde och således också 38 §, som föreslås bli upphävd, till området för den nationella regleringen. Det kan således tolkas så att kommissionens förordning särskilt gäller skapandet av sådana adekvata processer som stöder en värdebestämning som har utförts enligt den nationella regleringen. Därför anser utskottet att det inte är motiverat att upphäva den föreslagna bestämmelsen. Däremot anser utskottet det motiverat med en fortsatt utredning av huruvida den gällande regleringen, som ålägger revisorerna att minst sex gånger per år granska att fondandelsvärdet har beräknats på rätt sätt, är ändamålsenlig med avseende på att nå målen med regleringen. I samband med den fortsatta utvecklingen av regleringen kunde man exempelvis undersöka om granskningen i normala förhållanden kunde utföras kvartalsvis och oftare när marknadsförhållandena kräver det.”  

Den reglering enligt artikel 5 i kommissionens delegerade förordning som nämns ovan och som gäller den tillsyn som förvaringsinstitut utövar ska inte tolkas som överlappande med bestämmelserna i 38 § i lagen om placeringsfonder, vilka utgör en del av den nationella reglering som artikel 85 i fondföretagsdirektivet förutsätter. De skyldigheter som förvaringsinstituten åläggs i kommissionens delegerade förordning kan inte anses ersätta den kontroll av att fondandelsvärdet har beräknats på rätt sätt som en revisor ska genomföra enligt 38 §, eftersom den granskningen beaktar att verifikaten och noteringarna är enhetliga och att resultatet av beräkningen är korrekt samt eftersom en extern revision konstaterar att beräkningsprocessen har följts som sig bör. Felfri värdeberäkning och tillförlitliga beräkningsprocesser är av särskild betydelse även för fondinvesterarna, och därför har bestämmelsen kopplingar också till tryggande av investerarnas ställning och inbördes likvärdighet. Revisionsarvodena för granskning av en värdeberäknings riktighet ökar dock placeringsfondens förvaltningsutgifter och föranleds av den nationella regleringen. Det är därför skäl att öka tidsintervallen mellan kontrollerna. 

Inlösen av fondandelar 

Placeringsfondernas öppna karaktär har inkluderat rätt att i princip när som helst kräva att det fondbolag som förvaltar en placeringsfond ska lösa in fondandelar. Principen framgår av 49 § i lagen om placeringsfonder, enligt vars 1 mom. fondbolaget på yrkande av fondandelsägare ska, på det sätt och vid de tidpunkter som närmare bestäms i placeringsfondens stadgar, lösa in andelar i en placeringsfond som bolaget förvaltar. En fondandel ska lösas in omedelbart med placeringsfondens tillgångar, till det värde som den enligt 48 § beräknas ha på inlösningsdagen. Inlösen ska ske i den ordning fondandelsägarna har framställt yrkanden om saken. En förutsättning för inlösen är att andelsbeviset överlämnas till fondbolaget, om ett sådant har utfärdats.  

I lagen anges de villkor som ska vara uppfyllda för att denna huvudregel ska kunna frångås. Enligt 50 § 1 mom. i lagen om placeringsfonder kan ett fondbolag i situationer som anges i stadgarna för en placeringsfond som bolaget förvaltar tillfälligt avbryta inlösen av andelar i fonden. Inlösen av fondandelar får avbrytas endast om detta särskilt krävs för att säkerställa fondandelsägarnas lika rätt eller tillgodose något annat tungt vägande intresse hos fondandelsägarna. Ett exempel på en sådan orsak har ansetts vara situationer där man inte har kunnat få tillförlitlig marknadsinformation från de viktigaste marknadsplatserna för fondens investeringsobjekt eller från någon väsentlig del av dem, varvid fondandelsvärdet inte kan beräknas dagligen. Då är det motiverat att avbryta inlösen och emission av fondandelar för att säkerställa att fondandelsägarna behandlas lika (RP 113/2011 rd, s. 80). Bestämmelsen baserar sig på artikel 84.2 a i fondföretagsdirektivet.  

Den internationella finanskris som bredde ut sig 2008 lyfte på ett globalt plan fram nödvändigheten av olika metoder för att reglera likviditeten ur perspektivet för både makrostabilitet och mikrostabilitet. Ett fondbolags möjligheter att ordna en placeringsfonds likviditet, dvs. sköta inlösen och teckningar på ett smidigt sätt, har i flera internationella framställningar setts som en nödvändighet för att säkerställa en stabil verksamhet på marknaden. Även fondbolag bör ha tillräckligt omfattande metoder för att kunna reagera på olika marknadssituationer, oavsett om de beror på en enskild placeringsfonds investeringspolicy, en enskild investerares åtgärder eller det allmänna ekonomiska läget. Esma har också fäst vikt vid tillräckliga metoder för att reglera likviditeten. 

I juli 2017 publicerade IOSCO en konsultationsrapport om reglering av fondernas likviditet och riskhantering (Open-ended Fund Liquidity and Risk Management — Good Practices and Issuer for Consideration, CR05/2017). I rapporten indelas verktygen för reglering av likviditeten i tre huvudgrupper:  

1) metoder för att överföra tecknings- och inlösningsutgifterna på investerarna (exempelvis swing pricing och redemption in kind) 

2) metoder som begränsar utbetalning av medel (exempelvis uppskjutande av inlösen och side pockets) 

3) övriga metoder som bromsar upp eller stoppar inlösen (exempelvis begränsning av inlösen och avbrytande av inlösen).  

Den gällande lagen om placeringsfonder täcker på ett bra sätt de vanligaste verktygen för att hantera teckningar och inlösen. Lagen innehåller däremot inga bestämmelser om begränsning av inlösen. Begränsning av inlösen har setts om en behövlig metod i situationer där exempelvis en enskild stor inlösen kan göra andra normalstora eller rentav små inlösningsanspråk trögflytande. Användningen av likviditetshanteringsverktyg är emellertid förenad med många frågor, t.ex. i ett hurdant marknadsläge de ska användas, vilken prioritetsordning de har och hur de behandlar olika grupper av investerare.  

Bestämmelser om begränsning av inlösen finns exempelvis i förordningen om penningmarknadsfonder. I förordningen åläggs förvaltare av statspappersbaserade penningmarknadsfonder med fast nettotillgångsvärde och förvaltare av penningmarknadsfonder med lågvolatilt nettotillgångsvärde skyldighet att ha förfaranden för likviditetshantering för att kontrollera efterlevnaden av de likviditetströskelvärden som gäller på veckobasis för sådana fonder. Om andelen tillgångar som förfaller på veckobasis som fastställs i förordningen hamnar under 30 procent av de totala tillgångarna i en sådan penningmarknadsfond och den dagliga nettoinlösen under en enda arbetsdag överskrider 10 procent av de totala tillgångarna, ska enligt artikel 34.1 a styrelsen för förvaltaren av penningmarknadsfonden besluta om en eller flera av följande åtgärder ska tillämpas: införa likviditetsavgifter på fondinlösen, tillämpa inlösensspärrar eller införa ett tillfälligt stopp för inlösen. Med inlösensspärrar avses i förordningen om penningmarknadsfonder åtgärder som begränsar antalet andelar som kan lösas in på en och samma arbetsdag till 10 procent av andelarna i penningmarknadsfonden för en period på upp till 15 arbetsdagar. Förfarandena för likviditetshantering ska beskrivas tydligt i fondbestämmelserna eller bolagsordningen, samt i prospektet. 

Delfonder 

I Finland kan placeringsfonder ha olika andelsserier, men lagstiftningen i Finland möjliggör inte för närvarande att placeringsfonder indelas i delfonder. En fondstruktur som i Europa benämns paraplyfond (eng. umbrella fund) och innebär att en placeringsfond består av tiotals eller rentav hundratals delfonder (eng. sub-fond) är möjlig att genomföra i flera EU-medlemsstater, såväl i fonder med rörligt kapital som i fonder enligt avtalsmodellen. Enligt paraplymodellen består en fond av delfonder, vars investeringspolicy kan variera på samma sätt som för självständiga placeringsfonder. Dessutom har delfonderna separata tillgångar. I en paraplyfond tecknar fondinvesterarna direkt andelar i den delfond de valt och sannolikt närmare bestämt en viss andelsserie i den delfond de valt. De nordiska länderna har dock för närvarande ingen reglering i anknytning till paraplyfondsmodellen.  

Fondföretagsdirektivet reglerar inte direkt paraplyfondsstrukturer. Enligt artikel 1.3 kan ett fondföretag bildas med stöd av lag, antingen på kontraktsrättslig grund (som värdepappersfonder förvaltade av förvaltningsbolag) eller enligt trustlagstiftning (som unit trusts) eller på associationsrättslig grund (som investeringsbolag). I artikel 1.2 sägs att medlemsstaterna får tillåta att fondföretag består av flera delfonder. I övrigt nämns delfonder separat i direktivet i följande sammanhang: i definitionen av fusion i artikel 2.1 p, i artikel 37 (fusion), i artikel 49 (investeringspolicy), i artikel 58 (master/feederfondföretag), i artikel 78 (basfakta för investerare) och i artikel 91 (marknadsföring i andra medlemsstater) samt i bilaga I modul A punkt 1.13 (kostnader för inlösen och byte).  

Även identifieringskoden legal entity identifier, LEI-koden, kan beviljas per delfond. Utgångspunkten är att juridiska personer får koden, för att den juridiska personen ska kunna identifieras i samband med värdepappershandel. Inom den europeiska rättstolkningen har man dock godkänt att LEI-koden används per delfond. 

2.4.2  2.4.2 Lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder

Anmälan om inledande av marknadsföring av AIF-fonder 

Enligt 12 kap. 1 § 3 mom. i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder kan en AIF-förvaltare börja marknadsföra en AIF-fond i Finland efter att ha underrättats om saken av Finansinspektionen. Enligt 21 kap. 4 § ska Finansinspektionen efter att ha fått en anmälan om inledande av marknadsföring försäkra sig om att en AIF-förvaltare följer lagen vid förvaltningen av en AIF-fond. Finansinspektionen ska underrätta AIF-förvaltaren om beslutet inom 20 dagar efter att ha mottagit en fullständig anmälan. I samband med att regleringen av specialplaceringsfonder flyttas bör bestämmelsen om anmälningsförfarandet uppdateras. Med tanke på aktörernas rättssäkerhet har det rent konkret aktualiserats ett behov av att skapa större klarhet i beslutsprocessen och föreskriva om meddelande av ett överklagbart beslut i situationer där parterna inte är av samma åsikt om anmälans fullständighet eller omständigheter i anknytning till den och huruvida kraven är berättigade i synnerhet när det handlar om i 13 kap. avsedda AIF-fonder som erbjuds till icke-professionella kunder.  

I AIFM-direktivet har marknadsföringen av AIF-fonder till icke-professionella investerare och införandet av ytterligare krav på den överlåtits till nationellt beslutsfattande. Enligt artikel 43 i AIFM-direktivet får medlemsstaterna tillåta AIF-förvaltare att till icke-professionella investerare marknadsföra andelar eller aktier i AIF-fonder som de förvaltar. I sådana fall får medlemsstaterna införa striktare krav på AIF-förvaltarna eller AIF-fonden än de krav som gäller för AIF-fonder som marknadsförs till professionella investerare på deras territorium i enlighet med direktivet. 

I samband med det nationella genomförandet av AIFM-direktivet valdes en regleringslösning där utgångspunkten är att skyddet för icke-professionella kunder tryggas genom auktorisationstillsyn, informationsskyldighet och jämförbar information (RP 94/2013 rd, s. 93). Villkoren för beviljande av auktorisation som AIF-förvaltare fokuserar dock inte i första hand på AIF-fondens struktur och verksamhet utan snarare på bedömning av om AIF-förvaltaren uppfyller de krav på ordnande av verksamheten som anges i 6—11 kap. och 12 kap. 8 § 3 mom. Uppfyllande av villkoren för beviljande av auktorisation som AIF-förvaltare kan inte direkt anses innebära att den AIF-fond som marknadsförs i princip alltid lämpar sig även för icke-professionella investerare. 

2.4.3  2.4.3 Nationella genomförandeåtgärder som förordningen om penningmarknadsfonder kräver

Förordningen om penningmarknadsfonder är direkt tillämplig rätt i alla medlemsstaterna och genomförandet av den kräver i regel inga särskilda lagstiftningsåtgärder på nationell nivå. Genomförandeåtgärder behövs dock om den gällande nationella lagstiftningen skulle strida mot förordningens bestämmelser eller om förordningen innehåller bestämmelser där en medlemsstat åläggs att utfärda bestämmelser för att säkerställa att förordningens bestämmelser är ändamålsenliga. Förordningen om penningmarknadsfonder medför inte ett behov att i någon betydande omfattning ändra den gällande lagstiftningen, utan det är meningen att man närmast ska göra vissa preciseringar som förordningen förutsätter. Dessutom ska det nationellt fattas beslut om en detaljerad reglering som gäller vissa bestämmelser, och till denna del behövs det uttryckliga genomförandeåtgärder.  

Förordningen om penningmarknadsfonder innehåller särskilda bestämmelser om den typ av fond som förvaltas av de fondbolag som avses i lagen om placeringsfonder och de auktoriserade AIF-förvaltare som avses i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder. Utöver bestämmelserna i förordningen ska det på penningmarknadsfonder också tillämpas de bestämmelser som med stöd av fondföretagsdirektivet eller AIFM-direktivet fastställts om förvaltning, marknadsföring, tillhandahållande av tjänster över gränserna och etableringsfrihet beroende på om den aktuella penningmarknadsfonden är en placeringsfond eller en AIF-fond (skäl 12 i förordningen). De nya bestämmelserna enligt förordningen om penningmarknadsfonder ska därför ses som kompletterande reglering av nationell lagstiftning om placeringsfonder och lagstiftning om förvaltare av alternativa investeringsfonder.  

När förordningen om penningmarknadsfonder har börjat tillämpas ska det på penningmarknadsfonder utöver nationell lagstiftning också tillämpas förordningens uttömmande bestämmelser om bl.a. krav på auktorisation av penningmarknadsfonder, finansieringsinstrument som är tillåtna för penningsmarknadsfonder, investeringsportföljer och värdering. Till denna del kan förordningens bestämmelser närmast ses som ett komplement till den gällande regleringen, särskilt när det gäller alternativa investeringsfonder. I motsats till lagen om placeringsfonder där det ingår bestämmelser om både fondbolag och placeringsfonder gäller lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder inte nästan alls själva investeringsfonderna. Där föreskrivs t.ex. inte om eventuella investeringsobjekt för alternativa investeringsfonder eller om investeringsverksamheten i övrigt. Finansinspektionen godkänner inte heller för närvarande separat stadgarna för alternativa investeringsfonder.  

Bestämmelserna i förordningen om penningmarknadsfonder ersätter också till vissa delar gällande nationella bestämmelser. I artikel 8.2 i förordningen konstateras det att penningmarknadsfonder som auktoriserats som fondföretag inte ska omfattas av skyldigheterna när det gäller fondföretagens investeringspolicy i artiklarna 49—50 a, 51.2 och 52—57 i fondföretagsdirektivet, om inte annat uttryckligen anges i denna förordning. Dessa artiklar har genomförts nationellt genom 11 kap. i den gällande lagen om placeringsfonder. Nationella bestämmelser som motsvarar bestämmelserna i fondföretagsdirektivet och som gäller investering av en placeringsfonds tillgångar ska därmed inte direkt med stöd av förordningen tillämpas på placeringsfonder som har auktorisation som en penningmarknadsfond. I fråga om de övriga bestämmelserna i förordningen om penningmarknadsfonder avgörs förhållandet mellan lagen om placeringsfonder och förordningen i enlighet med EU-rättens allmänna rättsprinciper så att bestämmelserna i förordningen ska tillämpas i första hand i förhållande till nationella bestämmelser som möjligen strider mot förordningens bestämmelser.  

Till följd av de delvis överlappande tillämpningsområdena för penningmarknadsförordningen, lagen om placeringsfonder och lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder är det skäl att till de nationella lagarna foga en förtydligande hänvisning till förordningen om penningmarknadsfonder till den del som det i förordningen finns särskilda bestämmelser om penningmarknadsfonder och deras förvaltare.  

I förordningen om penningmarknadsfonder definieras penningmarknadsfondens behöriga myndighet för penningmarknadsfonder som den behöriga myndigheten i penningmarknadsfondens hemmedlemsstat enligt artikel 97 i fondföretagsdirektivet (artikel 2.17 a). För EU-baserade AIF-fonder är den behöriga myndigheten den behöriga myndigheten i AIF-fondens hemmedlemsstat enligt definitionen i artikel 4.1 p i AIFM-direktivet (artikel 2.17 b). För icke EU-baserade AIF-fonder definieras den behöriga myndigheten också med stöd av bestämmelserna i AIFM-direktivet om en behörig myndighet. Från vilken medlemsstat den ansvariga behöriga myndigheten kommer beror på hur fonden marknadsförs och om fonden förvaltas av en EU-baserad AIF-förvaltare (artikel 2.17 c). 

I Finland har det i 4 § 1 mom. i lagen om placeringsfonder och i 50 f § 1 mom. i lagen om Finansinspektionen fastställts att Finansinspektionen är den behöriga myndighet som avses i både fondföretagsdirektivet och AIFM-direktivet. Detta innebär att Finansinspektionen i Finland också är en sådan behörig myndighet som avses i förordningen om penningmarknadsfonder. På motsvarande sätt är det Finansinspektionens uppgift att utföra de uppgifter som enligt förordningen föreskrivs den behöriga myndigheten, t.ex. att bevilja auktorisation för penningsmarknadsfonder, övervaka fondmarknadsfonderna och deras förvaltare samt vid behov återkalla auktorisationer, om förordningen inte har iakttagits (artikel 41.2 b). Finansinspektionen ska också övervaka placeringsfonder, fondföretag eller AIF-fonder som är etablerade eller marknadsförs i Finland för att verifiera att de inte använder beteckningen penningmarknadsfond eller låter antyda att de är en penningmarknadsfond om de inte uppfyller den här förordningen (artikel 38.5).  

Vissa bestämmelser i förordningen om penningmarknadsfonder förutsätter dock också uttryckligen nationella genomförandeåtgärder som förpliktar medlemsstaterna att utfärda kompletterande nationella bestämmelser. Till dessa bestämmelser hör bestämmelserna om behöriga myndigheters befogenheter i artikel 39 och bestämmelserna om sanktioner och andra åtgärder i artikel 40. 

I artikel 39 förutsätts det att medlemsstaterna i enlighet med nationell rätt ska ge de behöriga myndigheterna alla de tillsyns- och utredningsbefogenheter som de behöver för att utföra sina uppgifter enligt förordningen. I artikeln ingår också en förteckning över de befogenheter som myndigheterna i synnerhet ska ha. Bestämmelserna i artikel 39 a—f om behöriga myndigheters befogenheter förutsätter inte ett nationellt genomförande, eftersom 3 kap. i lagen om Finansinspektionen redan för närvarande innehåller de bestämmelser om tillsyns- och utredningsbefogenheter som krävs enligt förordningen. I 3 kap. i lagen om Finansinspektionen föreskrivs om Finansinspektionens tillsynsbefogenheter, t.ex. om rätten att få uppgifter och om vissa åtgärder som Finansinspektionen kan vidta om tillsynsobjektet har underlåtit att följa bestämmelserna om finansmarknaden eller med stöd av dem utfärdade föreskrifter, verksamhetstillståndets villkor eller stadgar som gäller verksamheten. Redan i enlighet med 4 § i lagen om Finansinspektionen är fondbolag och auktoriserade AIF-förvaltare Finansinspektionens tillsynsobjekt. Motsvarande åtgärder, såsom begränsning av tillsynsobjekts verksamhet och återkallande av verksamhetstillstånd ska i fortsättningen tillämpas också vid brott mot bestämmelser i förordningen om penningmarknadsfonder. En del av Finansinspektionens befogenheter ska dessutom i fråga om tillsynen över förordningen bygga direkt på förordningen. I artikel 41.2 föreskrivs det om särskilda åtgärder som den behöriga myndigheten vid behov ska vidta om en penningmarknadsfond eller dess förvaltare inte har iakttagit vissa bestämmelser i förordningen. Finansinspektionen har därmed med stöd av artikel 41.2 b rätt att återta det tillstånd som beviljats en penningmarknadsfond vid sådana brott som avses i artikel 41.1.  

I artikel 40.1 krävs det att medlemsstaterna ska föreskriva om sanktioner för överträdelse av förordningen och om andra åtgärder samt vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att dessa sanktioner genomförs. Sanktionerna och de andra åtgärderna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Till följd av förordningen bör omfattningen av de administrativa påföljder som Finansinspektionen påför utökas att också gälla överträdelse av vissa bestämmelser i förordningen. Påföljdsavgifter ska dock föreskrivas som påföljd endast för överträdelse av de mest centrala bestämmelserna i förordningen, dvs. överträdelser som kan äventyra säkra och tillförlitliga penningmarknadsfonder eller som aktörer kan dra betydande regelstridig nytta av jämfört med aktörer som följer reglerna. Finansinspektionens nuvarande tillsynsbefogenheter anses vara tillräckliga för en effektiv tillsyn över de övriga bestämmelserna i förordningen. 

2.4.4  2.4.4 Nationella genomförandeåtgärder som SFTR-förordningen kräver

I den gällande nationella lagstiftningen ingår inte en motsvarande skyldighet att rapportera transaktioner för värdepappersfinansiering som i SFTR-förordningen. Förordningen gäller delvis aktörer vars verksamhet redan för närvarande regleras i annan lagstiftning som gäller finansmarknaden och som redan med stöd av den regleringen hör till Finansinspektionens tillsynsobjekt. Förordningen gäller också delvis sådana aktörer som Finansinspektionen inte före SFTR-förordningen har utövat tillsyn över. SFTR-förordningen är direkt tillämplig lagstiftning, men det nationella genomförandet av förordningen kräver att kompletterande bestämmelser ska utfärdas så att en behörig myndighet ska kunna utföra sin tillsynsuppgift på ett effektivt sätt och för att säkra att förordningen iakttas.  

I artiklarna 13 och 14 i SFTR-förordningen föreskrivs om särskilda krav på transparens i fråga om företag för kollektiva investeringar när det gäller företagens periodiska rapporter och handlingar före avtal. Enligt artikel 13 ska fondbolag, investeringsbolag och AIF-förvaltare informera investerare om sin användning av transaktioner för värdepappersfinansiering och totalavkastningsswappar i de halvårs- och årsrapporter som avses i artikel 68 i fondföretagsdirektivet och i de årsredovisningar som avses i artikel 22 i AIFM-direktivet. Dessutom ska det enligt artikel 14 i fondföretags prospekt enligt artikel 69 i fondföretagsdirektivet och i AIF-förvaltares information till investerare enligt artikel 23.1 och 23.3 i AIFM-direktivet anges vilka transaktioner för värdepappersfinansiering och totalavkastningsswappar som fondföretags förvaltningsbolag eller investeringsbolag respektive AIF-förvaltare har tillstånd att använda samt tydligt anges att sådana transaktioner och instrument används. Halvårs- och årsrapporter ska innehålla de uppgifter som anges i avsnitt A i bilagan till SFTR-förordningen och prospekt och information till investerare ska innehålla de uppgifter som anges i avsnitt B i bilagan. Uppgifternas innehåll preciseras vid behov genom tekniska standarder för tillsyn som godkänts av kommissionen. 

Bestämmelserna i SFTR-förordningen kompletterar bestämmelserna i fondföretagsdirektivet (artiklarna 68—82) och AIFM-direktivet (artiklarna 22 och 23) om skyldigheten att ge information till investerare. Fondföretagsdirektivets bestämmelser om prospekt, halvårsrapporter och årsrapporter har genomförts nationellt genom 13 kap. i lagen om placeringsfonder. Det prospekt som avses i artikel 69 i fondföretagsdirektivet motsvarar det fondprospekt som avses i 92 § i den gällande lagen om placeringsfonder, och om de halvårsrapporter och årsrapporter som avses artikel 68 i fondföretagsdirektivet föreskrivs det i 94 och 96 §. På motsvarande sätt har AIFM-direktivets bestämmelser om årsrapporter genomförts nationellt genom 11 kap. i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder, där det föreskrivs om skyldigheten för förvaltare av alternativa investeringsfonder att tillhandahålla bokslut och verksamhetsberättelse samt de uppgifter som avses i 11 kap. 1 § 3 punkten och som inte ingår i bokslutet eller verksamhetsberättelsen. I 12 kap. 4 § i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder finns det bestämmelser om de uppgifter som enligt artikel 23.1 och 23.3 i AIFM-direktivet ska tillhandahållas investerare. För att ge en helhetsbild av regleringarna är det nödvändigt att till lagen om placeringsfonder och lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder foga ett omnämnande om att det i SFTR-förordningen föreskrivs närmare om information om transaktioner för värdepappersfinansiering och totalavkastningsswappar i de ovannämnda handlingarna.  

SFTR-förordningen förutsätter dessutom att det vid överträdelse av artiklarna 13 och 14 ska tillämpas de sanktioner och andra åtgärder som föreskrivs i fondföretagsdirektivet och AIFM-direktivet. I 144 b § i den gällande lagen om placeringsfonder och i 22 kap. 1—3 § i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder föreskrivs det om de påföljder som fastställts med stöd av direktivet. Bestämmelserna bör kompletteras för att sanktioner ska kunna påföras också för överträdelse av bestämmelserna i SFTR-förordningen. 

I artikel 15 i SFTR-förordningen finns bestämmelser om villkoren för återanvändning av finansiella instrument som mottagits inom ramen för ett säkerhetsarrangemang. Bestämmelserna i förordningen har koppling till det ställande av säkerhet vid överföring av äganderätt och den förfoganderätt över finansiella säkerheters om avses i direktivet om finansiell säkerhet. Tillämpningsområdet för SFTR-förordningen är mer omfattande än det som gäller direktivet om finansiell säkerhet, eftersom bestämmelserna om information enligt artikel 15 i SFTR-förordningen tillämpas på alla motparter som omfattas av säkerhetsarrangemang. Avsikten med förordningen är dock inte att ändra tillämpningsområdet för direktivet om finansiell säkerhet. I artikel 15.4 i förordningen konstateras det också att artikeln inte ska påverka nationell rätt om en transaktions giltighet eller verkan. Sådana nationella bestämmelser är när det gäller säkerhetsrätter i lagen om finansiella säkerheter (11/2004) särskilt 4 § om säkerhet som grundar sig på överföring av äganderätt, dvs. så kallade säkerhetsöverlåtelser, och 5 § om panträtt med förfoganderätt för panthavaren. Enligt artikel 15.3 påverkar denna artikel inte strängare sektorsspecifik lagstiftning, särskilt inte fondföretagsdirektivet eller MiFID II-direktivet, och nationell rätt som syftar till att säkerställa en högre skyddsnivå för lämnande motparter. Därför tillämpas förordningens bestämmelser om återanvändning på t.ex. placeringsfonder och förvaringsinstitut eller på värdepappersföretags kunder endast till den del som strängare bestämmelser om återanvändning av säkerheter inte ingår i gällande bestämmelser om placeringsfonder eller skydd av en kunds medel. Till följd av artikel 15 i SFTR-förordningen är det därmed inte nödvändigt att göra andra ändringar i den nationella lagstiftningen än i fråga om bestämmelser om administrativa sanktioner för överträdelser av artikeln. 

I SFTR-förordningen definieras behöriga myndigheter med hjälp av behöriga myndigheter som utsetts med stöd av EU-reglering. Enligt förordningen är behöriga myndigheter för finansiella motparter de behöriga myndigheter som avses i EMIR-förordningen, rådets förordning (EU) 1024/2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (den s.k. SSM-förordningen), Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 909/2014 om förbättrad värdepappersavveckling i Europeiska unionen och om värdepapperscentraler samt ändring av direktiv 98/26/EG och 2014/65/EU och förordning (EU) nr 236/2012 (den s.k. förordningen om värdepapperscentraler), Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut (det s.k. tjänstepensionsdirektivet), fondföretagsdirektivet, AIFM-direktivet, Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (s.k. CRD IV), och MiFID II-direktivet, nationella behöriga myndigheter och de tillsynsmyndigheter som avses i Europaparlamentet och rådets direktiv 2009/138/EG om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (s.k. Solvens II) (artikel 16.1 a).  

För icke-finansiella motparter omfattar de behöriga myndigheterna de som utsetts i enlighet med artikel 10.5 i EMIR-förordningen (artikel 16.1 b). De behöriga myndigheterna ska utöva de befogenheter som tilldelats dem genom ovannämnda bestämmelser och övervaka företagens efterlevnad av de skyldigheter som fastställs i SFTR-förordningen (artikel 16.2).  

I Finland har Finansinspektionen utsetts till en sådan nationell behörig myndighet som avses i de ovannämnda bestämmelserna. Finansinspektionen är därmed också en sådan behörig myndighet i Finland som avses i SFTR-förordningen. Utöver att Finansinspektionen utövar tillsyn över att skyldigheterna i förordningen iakttas ska den bl.a. besluta om administrativa sanktioner mot överträdelser av förordningen (artiklarna 22, 23 och 28), samarbeta och utbyta information med Esma och andra behöriga myndigheter (artikel 17), rapportera till andra behöriga myndigheter om faktiska eller potentiella överträdelser (artikel 24) och offentliggöra beslut som gäller sanktioner vid överträdelser (artikel 26). I den nationella lagstiftningen finns det inte särskilda bestämmelser om transaktionsregister. Om en sådan tjänsteleverantör beslutar sig för att inleda verksamhet i Finland ska Finansinspektionen vid behov utöva tillsynssamarbete med Esma som beviljar transaktionsregistret tillstånd och övervakar dess verksamhet.  

I förordningen åläggs medlemsstaterna att i enlighet med nationell lagstiftning ge behöriga myndigheter befogenhet att ålägga administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder mot åtminstone överträdelser av artiklarna 4 och 15 utan att det påverkar tillämpningen av artikel 28 och medlemsstaternas rätt att besluta om och ålägga straffrättsliga påföljder (artikel 22.1). De administrativa sanktionerna och de andra administrativa åtgärderna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande (artikel 22.2). 

I artikel 22.4 ingår en förteckning över de administrativa sanktioner och åtgärder som de behöriga myndigheterna åtminstone ska ha befogenhet att ålägga och tillgripa. Kap. 3 i lagen om Finansinspektionen innehåller redan för närvarande i huvudsak de befogenheter som förordningen kräver. Befogenheten enligt artikel 22.4 a att meddela förbud ingår redan i 33 § i lagen om Finansinspektionen och befogenheten enligt artikel 22.4 b om offentliga meddelanden ingår i gällande 39 §. I 26 och 27 § i lagen finns redan för närvarande bestämmelser om befogenheten enligt artikel 22.4 c att återkalla eller tillfälligt dra in tillstånd. Det tillfälliga förbudet enligt artikel 22.4 d att utöva ledningsfunktioner kräver dock att en sådan uttrycklig bestämmelse fogas till lagens 28 § om begränsning av ledningens verksamhet. Det är också nödvändigt att utvidga förteckningen i lagens 5 § om andra finansmarknadsaktörer, så att det i förteckningen ingår alla de motparter enligt förordningen som vid behov ska omfattas av Finansinspektionens tillsynsbefogenheter. 

I artikel 22.4 e—g finns bestämmelser om de maximala administrativa sanktionsavgifter som en behörig myndighet minst ska ha rätt att fastställa. Till 40 och 41 a § i lagen om Finansinspektionen ska det fogas en befogenhet för Finansinspektionen att ålägga sanktioner enligt förordningen för överträdelse av vissa bestämmelser i förordningen.  

I artikel 23 ingår bestämmelser om användningen av befogenheter som gäller fastställande av administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder. Artikeln förutsätter inte ändringar i den nationella lagstiftningen, eftersom 41 § i lagen om Finansinspektionen redan för närvarande innehåller bestämmelser om motsvarande omständigheter som ska beaktas när påföljdsavgifter påförs. 

I artikel 26 åläggs medlemsstaterna att se till att behöriga myndigheter på sin webbplats offentliggör alla beslut om administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder vid överträdelse av artiklarna 4 och 15. Bestämmelsen förutsätter inte ändringar i den nationella lagstiftningen, eftersom de bestämmelser i 43 § i lagen om Finansinspektionen som gäller offentliggörande av administrativa påföljder och andra beslut redan för närvarande motsvarar artikelns bestämmelser.  

Artikel 27 innehåller bestämmelser om rätten att överklaga. Bestämmelsen kräver inte ett nationellt genomförande, eftersom det redan med stöd av nuvarande 73 § i lagen om Finansinspektionen är möjligt att överklaga Finansinspektionens beslut genom besvär hos Helsingfors förvaltningsdomstol. 

2.4.5  2.4.5 Nationella genomförandeåtgärder som ändringsförordningen till EuVECA- och EuSEF-förordningarna kräver

EuVECA- och EuSEF-förordningarna genomfördes nationellt i samband med att AIFM-direktivet genomfördes 2014. Till följd av ändringsförordningen till EuVECA- och EuSEF-förordningarna är det inte i sig nödvändigt med betydande ändringar av gällande nationell lagstiftning, eftersom ändringarna i regel är direkt tillämpliga.  

I artiklarna 1.2 b och 2.2 c i ändringsförordningen till EuVECA- och EuSEF-förordningarna ändras definitionen av behöriga myndigheter så att en behörig myndighet definieras direkt genom de behöriga myndigheter som avses i artiklarna 3.3 a och 7.1 i AIFM-direktivet. En behörig myndighet definierades tidigare i förordningar som en nationell myndighet som en hemmedlemsstat utnämner genom lag eller förordning och vars uppgift är att registrera de förvaltare av fondföretag som omfattas av förordningen. Till följd av definitionen finns det i 50 f § 2 och 3 mom. i lagen om Finansinspektionen bestämmelser om att Finansinspektionen är en sådan behörig myndighet som avses i EuVECA- och EuSEF-förordningarna. Eftersom Finansinspektionen också enligt AIFM-direktivet har definierats som behörig myndighet i Finland leder inte ändringen av definitionen till denna del till ändringsbehov när det gäller den nationella lagstiftningen.  

Den nationella lagstiftningen bör ändras till följd av artiklarna 1.8 och 2.7 i ändringsförordningen. I dessa punkter åläggs medlemsstaterna att säkerställa rätten att överklaga hos nationella rättsliga och administrativa myndigheter eller andra myndigheter, om en registrering av en EuVECA- eller EuSEF-fond eller av fondens förvaltare avslås eller om ett registreringsbeslut inte har meddelats inom den tidsfrist som anges i förordningen. Redan i lagen om Finansinspektionen och i förvaltningsprocesslagen (586/1996) föreskrivs det omfattande om möjligheten att söka ändring i beslut som Finansinspektionen har fattat. Rättsmedlen enligt förvaltningsprocesslagen kan dock i första hand användas när en myndighet har fattat ett förvaltningsbeslut i saken. Om myndigheten försummar att fatta ett förvaltningsbeslut eller förvaltningsbeslutet dröjer, har en part vanligen inte möjlighet att föra ärendet till en domstol för behandling utan en bestämmelse om detta i en speciallag. Med stöd av en särskild bestämmelse kan dock också en myndighets brist på agerande leda till ett överklagbart beslut. Exempelvis en AIF-förvaltares eller ett fondbolags ansökan om verksamhetstillstånd ska avgöras inom den tid som anges i lagen från det att sökanden har lämnat de handlingar och utredningar som behövs för ett avgörande. Om inget beslut har meddelats inom utsatt tid kan den som gjort ansökan anföra besvär och besvären anses då gälla avslag på ansökan (4 kap. 2 § 5 mom. i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder och 5 b § 2 mom. i lagen om placeringsfonder). Det är därför nödvändigt att i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder ännu särskilt föreskriva om den möjlighet att söka ändring i fråga om registreringen som EuVECA- och EuSEF-förordningarna förutsätter. 

3.2.1  3.2.1 Terminologi

I samband med totalreformen av lagstiftningen om placeringsfonder har ambitionen varit att se över fondterminologin så att definitionen av fondverksamhet på ett tydligare sätt refererar till en investeringspolicy enligt fondföretagsdirektivet än till den juridiska form som valts för fonden. Avsikten med preciseringen har varit att understryka skillnaden mellan verksamheten enligt fondföretagsdirektivet och verksamheten enligt AIFM-direktivet, trots att båda handlar om förvaltning av kollektiva investeringar.  

Alternativet att slopa termen fondföretag (på finska yhteissijoitusyritys) har övervägts noggrant, eftersom det i flera sammanhang har ansetts att uttrycket är svårförståeligt. Terminologin i lagen om placeringsfonder har dock direkta återverkningar även på annan lagstiftning, bl.a. skattelagstiftningen. En ändrad terminologi kan medföra osäkerhet när det gäller den skattemässiga behandlingen av placeringsfonder i inhemska och internationella sammanhang. En ändrad terminologi kan också oavsiktligt förändra begreppet placeringsfond i skattelagstiftningen bl.a. i förhållande till utländska aktörer, vilket inte är ett syfte med det ändringsförslag som gäller lagen om placeringsfonder. Av denna orsak föreslås det inte till denna del några ändringar av terminologin i lagen om placeringsfonder. Fondföretag ska alltjämt referera till fonder enligt fondföretagsdirektivet inrättade i någon annan EES-stat än i Finland, oavsett deras juridiska form. I definitionen av placeringsfond betonas dock enligt förslaget tydligare än tidigare att med placeringsfond avses uttryckligen fonder enligt fondföretagsdirektivet, vilket i den gällande kombinerade regleringen lätt har blivit utan uppmärksamhet trots att specialplaceringsfond har definierats särskilt ända sedan 2011, då definitionen av specialplaceringsfond fogades till lagen om placeringsfonder. I motiveringen i regeringens proposition konstaterades då uttryckligen följande: ”Definitionen av placeringsfond föreslås bli ändrad så att den uteslutande gäller placeringsfonder som uppfyller kraven i 11 kap. och som avses i fondföretagsdirektivet. Med placeringsfond avses enligt förslaget tillgångar som anskaffats genom fondverksamhet och investerats i enlighet med 11 kap. och med de stadgar som fastställts i Finland samt förpliktelser som följer av dessa tillgångar.” (RP 113/2011 rd, s. 56) 

3.2.2  3.2.2 Fondandelsregister

Enligt branschens bedömning har revideringen av regleringen av fondandelsregisterföringen speciellt stor betydelse. Decentraliserad registerföring i e-system möjliggör på ett smidigt sätt även gränsöverskridande marknadsföring. Ett sådant förfarande är möjligt och förekommer allmänt när det gäller utländska fonder. Bestämmelserna om förande av ett andelsregister har en tydlig koppling till dels hur Skatteförvaltningens erhållande av information fungerar, dels hur internetförbindelser och andra digitala tillämpningar kan användas. De system som används bör bl.a. vid gränsöverskridande marknadsföring möjliggöra smidiga kontakter till och från kunder. Osmidighet har setts som en svaghet hos den nuvarande regleringen. Omarbetning av andelsregisterregleringen är ett viktigt mål, som dock kräver ytterligare reflektioner. En förutsättning är också att den internationella skatteregleringen analyseras, framför allt för att säkerställa att anmälningsplikten är övergripande och att information fås för att beskattning ska kunna verkställas. Eftersom regleringslösningarna har mycket stor betydelse för organiseringen av verksamheten, bör diskussionerna om en översyn av andelsregisterregleringen fortsätta för att en lösning som tillfredsställer alla parter ska kunna nås. Nu föreslås dock inga ändringar i bestämmelserna om fondandelsregisterföringen. 

3.2.3  3.2.3 Investeringsbolag med rörligt kapital

I samband med projektet för en reform av regleringen har man diskuterat möjligheten att ta med även andra associationsrättsliga former som en form av kollektiva investeringar enligt fondföretagsdirektivet. Ett alternativ är reglering som gäller investeringsbolag med rörligt kapital (société d'investissement à capital variable, SICAV). Denna möjlighet baserar sig på fondföretagsdirektivet, där det anges att ett fondföretag kan bildas med stöd av lag, antingen på kontraktsrättslig grund eller enligt trustlagstiftning eller på associationsrättslig grund. Exempelvis Luxemburg, Irland, Storbritannien och Frankrike har för närvarande reglering som gäller investeringsbolag med rörligt kapital. Möjliggörande av en associationsrättlig UCITS-fondmodell skulle kunna främja finländska placeringsfonders ställning genom konkurrens på den internationella marknaden.  

För att inrätta fonder erbjuder fondregleringen i Luxemburg alternativen en avtalsmodell (fonds commun de placement, FCP) och en bolagsmodell med rörligt kapital (SICAV) eller med fast kapital (société d’investissement à capital fixe, SICAF). Den senaste utvecklingen av Irlands fondreglering dateras till 2015 i form av en ny typ av fondinstrument (Irish collective asset management vehicle, ICAV). ICAV kan jämställas med en associationsrättslig fondmodell, men på samma sätt som fondtillsynen i övrigt lyder registreringen av och tillsynen över ICAV under Irlands centralbank, vilket snabbar upp inrättandet av en fond. Dessutom har ICAV som associationsrättslig form planerats uttryckligen för att vara ett fondinstrument, och på ICAV tillämpas därför endast en del av den associationsrättsliga lagstiftningen om andra bolagsformer. Redan före det senaste utvecklingsprojektet har det i Irland varit möjligt att inrätta fonder verksamma enligt avtalsmodellen, i trustform eller som bolag med rörligt eller fast kapital.  

Sveriges regering fattade 2014 beslut om att tillkalla en utredare med uppdrag att dryfta möjligheterna att stärka den svenska fondbranschens konkurrenskraft och modernisera det nationella fondregelverket. Utredningens slutbetänkande (En hållbar, transparent och konkurrenskraftig fondmarknad, SOU 2016:45) blev klar i juni 2016, och i den föreslogs bl.a. att associationsrättsliga fonder bör tillåtas i Sverige för att konkurrenskraften ska öka. I slutbetänkandet föreslogs det att det i Sverige stiftas en ny lag om investeringsbolag. Ett sådant investeringsbolag med rörligt kapital skulle kunna förvaltas av ett fondbolag eller en AIF-förvaltare med tillstånd. Skattefrågor ingick inte i utredningen, och därför lämnades förslaget för fortsatt beredning bl.a. i fråga om skatteförslag. 

I samband med reformen av lagen om placeringsfonder har man också preliminärt gått igenom alternativa lösningar till reglering som gäller investeringsbolag med rörligt kapital. En tänkbar utgångspunkt för en alternativ modell enligt den arbetsgrupp som berett totalreformen av lagen om placeringsfonder är aktiebolagslagens bestämmelser, som kan omarbetas till en snäv reglering som gäller bolag med rörligt kapital. I aktiebolagslagen i Finland har man redan övergått från aktiens nominella belopp till ett alternativ utan nominellt belopp, som på ett enklare sätt lämpar sig även för reglering av investeringsbolag med rörligt kapital. Tänkbara alternativa modeller att analysera kan vara åtminstone en särskild lag som skrivits utgående från lagen om placeringsfonder och finns jämsides med den reglering som grundar sig på aktiebolagslagstiftningen, eller ett tillägg som skrivs in i lagen om placeringsfonder och som gäller investeringsbolag med rörligt kapital. Behovet att möjliggöra en ny bolagsstruktur för både placeringsfonder och AIF-fonder talar för alternativet med en särskild lag. Alternativet att ta in den associationsrättsliga regleringen i lagen om placeringsformen kan än en gång försvåra möjligheterna att få grepp om regleringen av fondtyperna.  

I propositionen föreslås det dock att man tills vidare håller sig till strukturen för placeringsfonder på kontraktsrättslig grund (avtalsmodellen). Investeringsbolag med rörligt kapital handlar nämligen om ett juridiskt sett komplicerat sakkomplex, som kräver omsorgsfulla fortsatta utredningar i förhållande till den nuvarande associationsrättsliga regleringen (bolagsregleringen). 

3.2.4  3.2.4 Utläggning på entreprenad

I samband med totalreformen av lagen om placeringsfonder har man också lyft fram behoven av att ändra lagens reglering av utläggning på entreprenad. I bestämmelserna om utläggning på entreprenad har dock inte uppdagats några betydande nationella spärrar i förhållande till kraven i fondföretagsdirektivet. Med beaktande dessutom av det regleringstryck relaterat till utläggning på entreprenad som följer av bl.a. Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen anses det vara onödigt och för tidigt att ändra regleringen i detta läge. 

3.2.5  3.2.5 Förvaringsinstitut

I samband med totalreformen av placeringsfondslagstiftningen har man också uppskattat de åtgärder som behövs för att säkerställa att utbudet av förvaringsinstitutstjänster är tillräckligt. När det gäller förvaringsinstitutstjänster har problem relaterade till tillgången på tjänster snarast ansetts beröra AIF-fonder. När det gäller placeringsfonder har det vid beredningen av propositionen inte uppdagats några sådana problem i nuläget som skulle kräva att regleringen ändras. Av fondföretagsdirektivet följer dessutom särskilda krav i fråga om förvaringsinstitut vilka avgränsar den potentiella gruppen av förvaringsinstitut för en placeringsfond. Det föreslås därför inte några ändringar som gäller förvaringsinstitutstjänsterna.  

3.3.1  3.3.1 Lag om placeringsfonder

Lagens struktur och tillämpningsområde 

I denna proposition föreslås en ny lag om placeringsfonder genom vilken 1999 års lag om placeringsfonder föreslås bli upphävd. Den föreslagna lagens struktur bygger på de lösningar som man gått in för i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder. Den lagen kan ses som en bra strukturell förebild för den nya lagen, eftersom den representerar relativt ny lagstiftning om finansmarknaden och innehåller liknande reglering som den föreslagna lagen. För att främja läsbarheten och tydligheten föreslås det att paragraferna rubriceras i den nya lagen. Vidare föreslås det att lagen får en ny struktur och att paragraferna numreras enligt kapitel, vilket kan anses vara ändamålsenligt i ett förhållandevis omfattande förslag som är utsatt för ändringar som EU-regleringen föranleder. Det föreslås också flera andra preciseringar av lagen för att förbättra lagens läsbarhet och för att uppdatera bestämmelserna så att de bättre motsvarar det nuvarande sättet att skriva lag. 

Lagen om placeringsfonder har blivit svårläslig till följd av sin ändringshistoria och de samordnade bestämmelserna enligt fondföretagsdirektivet och AIFM-direktivet. Avsikten är nu att främja läsbarheten på så vis att den reglering som gäller placeringsfonder separeras från den reglering som gäller specialplaceringsfonder. 

Den finskspråkiga terminologin i lagen om placeringsfonder förenhetligas med terminologin i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder och i fondföretagsdirektivet så att man i lagen generellt övergår från uttrycket ”sijoitusrahaston hallinnoiminen” till uttrycket ”sijoitusrahaston hoitaminen”. Det svenska uttrycket ”förvaltning av placeringsfonder” ändras inte.  

Delfonder 

Avsikten är att främja de finländska fondernas internationella konkurrenskraft genom att förenhetliga de finländska fondbestämmelserna med de fondbestämmelser som används i andra EU-medlemsstater. Det föreslås därför att reglering som tillåter delfondsstrukturer ska fogas till den nya lagen om placeringsfonder. I Finland kan placeringsfonder ha olika andelsserier, men den gällande lagstiftningen har inte gjort det möjligt att indela placeringsfonder i delfonder. Den 30 januari 2017 offentliggjorde Esma ett yttrande (Share classes of UCITS, Esma31-43-296) där andelsseriernas möjligheter att avvika från varandra annat än i begränsad utsträckning exempelvis i fråga om valutaskydd utesluts. Någon motsvarande ståndpunkt har inte tagits när det gäller delfonder, och det är möjligt att bilda delfonder med från varandra avvikande investeringspolicy. För att finländska placeringsfonder ska kunna erbjuda fondalternativ i samma omfattning som flera andra EU-medlemsstater kan, är det motiverat att tillåta delfondsstrukturer även i Finland.  

Det föreslås att begreppet delfond fogas till lagen om placeringsfonder. En delfond ska kunna bestå av en delfond eller flera delfonder på det sätt som beskrivs närmare i stadgarna, och delfonderna kan i sin tur delas i andelsserier och andelsklasser. Efter reformen är det således möjligt att en fondandelsägare äger andelsserie 1 i delfond A i placeringsfond X och har valt en tillväxtandel. Delfondens värde ska kunna uppges med en bråkdels noggrannhet. Införandet av begreppet delfond gagnar i synnerhet gränsöverskridande fondverksamhet, men även i hemlandet kan man dra nytta av den möjlighet som begreppet är förenat med, nämligen att i delfonder driva från varandra avvikande investeringspolicy, till skillnad från vad som är möjligt i fråga om andelsserier. I delfondsstrukturer blir det möjligt att använda bl.a. olika inflations- och indexskydd. 

I en delfondsstruktur består en placeringsfond således av en eller flera delfonder, som var och en kan ha en från varandra avvikande investeringspolicy, och på motsvarande sätt som enligt strukturen med en placeringsfond kan delfonden ha avkastnings- eller tillväxtandelar och andelsserier. Enligt den föreslagna delfondsmodellen bildar delfonderna tillsammans placeringsfondens tillgångar, men delfondernas tillgångar ska förvaras och bokföras separat. Det som föreskrivs om placeringsfonder ska i princip tillämpas på motsvarande på delfonder. Det föreslås dock att det ska upprättas bokslut för varje delfond, men så att det också ska läggas fram en kombinerad resultat- och balansräkning för placeringsfondens samtliga delfonder. Enligt förslaget ska det även vara möjligt att göra ett kombinerat fondprospekt för delfonderna, i vilket delfondernas gemensamma och fondspecifika uppgifter kan presenteras i ett enda prospekt. Det ska emellertid också vara möjligt att ge ut ett fullständigt fondprospekt per delfond. Ett faktablad ska däremot alltid offentliggöras per delfond.  

På delfondernas stadgar tillämpas enligt förslaget på motsvarande sätt det som föreskrivs om placeringsfondens stadgar. I en delfondsstruktur är placeringsfonden en s.k. paraplyfond. I flera fondbolag har placeringsfondens stadgar redan nu presenterats som en kombination bestående av gemensamma stadgar som gäller fondbolagets alla placeringsfonder och av s.k. fondspecifika stadgar som gäller en enskild placeringsfond. Denna praxis har gjort det lättare att på fondbolagsnivå hantera placeringsfondernas stadgar och stadgeändringar. Framläggande av stadgar som en kombination av en paraplyfonds gemensamma stadgar och delfondsspecifika stadgar fungerar på samma sätt. Regleringen utgör dock inget hinder för att man, om så önskas, skriver stadgar på ett fullständigt heltäckande sätt separat för varje delfond. Stadgarna och stadgarnas strukturer bör dock i första hand vara tydliga. Finansinspektionen fastställer en placeringsfonds stadgar, om den anser att de är lagenliga och tydliga. 

Fondandelsägarstämma 

Det föreslås att regelbundna årligen återkommande fondandelsägarstämmor ska slopas. Bestämmelserna om fondandelsägarstämman är nationella och baserar sig inte på några krav i fondföretagsdirektivet. Fondandelsägarstämman anses inte heller längre ha något stort mervärde när det gäller att förmedla information, eftersom fondbolagen numera publicerar halvårsöversikter, årsberättelser och annan aktuell information om sina fonder på sina webbsidor. 

För tryggande av fondandelsägarnas ställning föreslås det att en fondandelsägarstämma alltjämt ska kunna sammankallas vid behov på initiativ av fondandelsägare, fondbolagets styrelse, en oberoende styrelsemedlem eller en revisor. På sammankallande av en stämma tillämpas enligt förslaget vad som i 21 § i den gällande lagen om placeringsfonder föreskrivs om sammankallande av en extra fondandelsägarstämma, med den ändringen att även en oberoende styrelsemedlem föreslås få självständig rätt att sammankalla en stämma. En fondandelsägare eller en grupp av andelsägare ska enligt förslaget få sammankalla en stämma, om fondandelsägaren eller gruppen tillsammans innehar minst en andel om 5 procent av alla utelöpande fondandelar. Förslaget innebär att minoritetsskyddet höjs. Det ska alltjämt vara möjligt att regelbundet hålla en årlig fondandelsägarstämma, om fondbolaget beslutar förfara på det viset och bestämmelser om sammankallande av stämman finns i placeringsfondens stadgar. Föreningslagen (503/1989) ska alltjämt i tillämpliga delar tillämpas på fondandelsägarstämman.  

Fondandelsägaren ska underrätta fondbolaget om sitt initiativ om att en fondandelsägarstämma ska hållas. Initiativet kan gälla exempelvis väckande av talan i fråga om skada som har åsamkats alla fondandelsägare gemensamt. Fondbolaget ska då enligt förslaget vara skyldigt att så som föreskrivs närmare i placeringsfondens stadgar underrätta de övriga fondandelsägarna om initiativet om sammankallande av en stämma. De övriga fondandelsägarna kan ansluta sig till initiativet, och den 5 procents andel som behövs kan då samlas ihop på detta sätt, om inte initiativtagaren själv har den ägarandel som behövs. Fondbolaget ska dock ha rätt att av grundad anledning vägra underrätta om initiativet. En sådan anledning kan vara exempelvis en situation där en andelsägare upprepade gångar utan någon i lag angiven grund föreslår att en fondandelsägarstämma ska sammankallas eller om en fondandelsägarstämma redan har fattat ett beslut om saken och inga nya grunder har framkommit.  

Slopandet av regelbundna fondandelsägarstämmor innebär också att man i placeringsfondsregleringen slopar bestämmelserna om utseende av medlemmar till fondbolagets styrelse och av revisor valda av fondandelsägarna. I den nya lagen föreskrivs inte heller längre om det representantskap om vilket det föreskrivs i 22 § i den gällande lagen.  

Oberoende styrelsemedlem i ett fondbolag 

Det föreslås ändringar som gäller valet av styrelsemedlemmar i ett fondbolag. I stället för att ange att fondandelsägarna ska välja styrelsemedlemmar föreslås lagen i fortsättningen förutsätta att minst en tredjedel av styrelsemedlemmarna ska uppfylla de krav på oberoende som anges i lagen. Avsikten är att de kriterier för oberoende som styrelsemedlemmarna föreslås uppfylla ska säkerställa att medlemmarna är oberoende i förhållande till fondbolaget, de som har bestämmande inflytande i fondbolaget och andra organisationer som hör till samma koncern, det förvaringsinstitut som fondbolaget anlitar, det värdepappersföretag som ansvarar för portföljförvaltningen samt allmänt till andra fondbolag och förvaringsinstitut. Utgångspunkten för fastställandet av oberoende är de kriterier för oberoende för fondbolagets och förvaringsinstitutets styrelsemedlemmar som anges i artikel 25.2 i UCITS V-direktivet och i artikel 21 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2016/438.  

Utöver att vara oberoende ska en oberoende styrelsemedlem också ha i 3 kap. 2 § föreslagen allmän kännedom om fondverksamhet samt allmän kännedom om investeringstjänster, om fondbolaget har beviljats tillstånd för kapitalförvaltning. I jämförelse med de nuvarande styrelsemedlemmar som fondandelsägarna väljer till fondbolaget kommer de föreslagna oberoende medlemmarna att omfattas av striktare kompetenskrav, eftersom det inte har krävts att de styrelsemedlemmar som fondandelsägarna valt till fondbolaget enligt den gällande lagen ska ha kännedom om fondverksamhet eller investeringstjänster. 

Minimiantal andelsägare 

Enligt 27 § i den gällande lagen om placeringsfonder är minimiantalet andelsägare 50. Bestämmelsen har baserat sig på nationell prövning av ändamålsenligheten. Det är fortfarande nödvändigt att genom lagstiftning säkerställa att fondverksamheten handlar om genuina kollektiva investeringar och att fondplaceringarna har karaktären av kollektivt investerande av medel som insamlats av allmänheten. Med hänsyn till behovet att underlätta nyetablerade placeringsfonders verksamhet och institutionella investerares fondinvesteringar föreslås det i propositionen att minimiantalet andelsägare ska sänkas till 30. Det föreslås också att kravet enligt det gällande 27 § 2 mom. ska ändras så att den angivna tiden för att uppnå minimikapitalet och minimiantalet andelsägare förlängs till ett år och så att Finansinspektionens möjlighet att bevilja undantag slopas. Det föreslås inga ändringar i kravet på minimikapitalet (2 miljoner euro) för en placeringsfond. Den bestämmelse i 45 § i den gällande lagen om placeringsfonder där huvudregeln enligt principen om fortlöpande emission slås fast, nämligen att ett fondbolag på begäran ska emittera andelar i en placeringsfond som det förvaltar, föreslås likaså stå kvar i den nya lagen. Principen har härletts ur placeringsfondernas öppethållande för allmänheten, men bestämmelsen baserar sig inte direkt på fondföretagsdirektivet.  

Revisorernas granskning av att värdet har beräknats på rätt sätt 

Det föreslås att den frekvens för revisorns granskningar av att värdet har beräknats på rätt sätt som anges i 38 § i den gällande lagen om placeringsfonder ska dras ner betydligt från nuvarande sex gånger per år. Den nuvarande bestämmelsen är nationell, och den har ökat placeringsfondernas förvaltningskostnader. Det är emellertid viktigt för investerarna att placeringsfondens värde beräknas felfritt och att beräkningsprocesserna är tillförlitliga, och därför föreslås det att det i 7 kap. 3 § i den nya lagen föreskrivs att en revisor minst en gång per år ska granska riktigheten hos beräkningen av fondandelsvärdet och riktigheten hos värdena vid årsskiftet. Bestämmelsen är flexibel och innebär att revisorerna alltjämt i specialsituationer också oftare än så kan kontrollera att fondandelsvärdet har beräknats på rätt sätt. I synnerhet behov i anknytning till skattekontroll talar för att riktigheten hos värdet vid årsskiftet bör fastställas.  

Begränsning av inlösen 

Det föreslås en ny metod för att reglera likviditeten utöver avbrytande av inlösen. Till lagen om placeringsfonder fogas enligt förslaget bestämmelser om möjligheten att i en placeringsfonds stadgar bestämma om under vilka förutsättningar fondbolaget kan ordna inlösen enligt placeringsfondens öppettider under flera olika dagar, t.ex. när ett enskilt inlösningsanspråk överskrider den gräns för placeringsfondens värde som anges i stadgarna. En sådan begränsning kan förhindra en enskild stor inlösens negativa effekt på placeringsfondens likviditet och möjliggöra fortsatta små inlösningar jämsides med en stor inlösen. Om begränsning av inlösen inte används måste varje fall av inlösen i princip skötas i den ordning anspråken kommer in. Detta kan på ett oskäligt sätt skjuta upp små inlösningsanspråk i situationer där en stor andelsägare vill lösa in en betydande del av eller alla sina fondandelar i en placeringsfond. Inlösen kan behöva begränsas också när flera inlösningsanspråk anhopas så att alla uppdrag inte kan genomföras samtidigt. Det är viktigt för investerarna att olika alternativ som eventuellt kan aktualiseras i en inlösningssituation har beskrivits tillräckligt tydligt och inte kommer som en fullständig överraskning.  

Ett fondbolags rätt att utan samtycke lösa in en fondandelsägares fondandelar 

Det föreslås att lagen om placeringsfonder kompletteras så att ett fondbolag får rätt att i situationer som anges närmare i lag och i placeringsfondens stadgar lösa in fondandelar också utan uppdrag eller samtycke från fondandelsägaren. Det är meningen att bestämmelsen ska säkerställa att fondbolagen har möjlighet att reagera i sådana potentiella situationer där det är förenligt med alla andelsägares intresse att begränsa uppkomsten av oförutsedda kostnader till följd av förpliktelser som hänför sig till en enskild investerare.  

Andelsbevis 

Den tvingande reglering enligt den gällande lagen som förpliktat ett fondbolag att på begäran av en andelsägare utfärda ett fysiskt andelsbevis över fondandelar ska slopas. Förslaget medger dock att fondbolagen fortsätter tillämpa förfarandet enligt den gällande lagen, om de så önskar. Bestämmelsen gör det också möjligt för fondbolagen att på ett smidigt sätt övergå till ett tillstånd utan andelsbevis så att fondbolagen kan besluta att sluta utfärda nya andelsbevis. Om inte något annat beslutas ska fondbolagen inte vara skyldiga att inom en viss tid samla in de andelsbevis som de redan emitterat, utan andelsbevisen kan avvecklas på ett naturligt sätt i samband med inlösningsåtgärder. 

De ändrade bestämmelserna om andelsbevis föreslås för att placeringsfondsregleringen ska bli tidsenligare. Syftet med den ändrade regleringen av andelsbevisen är också att göra förvaltningen av placeringsfonderna kostnadseffektivare i en digital omvärld och höja ägaruppgifternas tillförlitlighet på så vis att alla uppgifter kan läsas i fondandelsregistret. Skyldigheten att utfärda fysiska andelsbevis kan anses föråldrad i en värld där teknologin utvecklas och fondtjänsterna digitaliseras. Det är väldigt få fondandelsägare som begär att få ett fysiskt andelsbevis. Fondbolagen ska dock se till att det går att utfärda fysiska andelsbevis, vilket medför en onödig administrativ börda för fondbolagen.  

Slopandet av fysiska andelsbevis har inga konsekvenser för det sakrättsliga skyddet mot tredje man vid överlåtelse och pantsättning av andelsbevis. Det sakrättsliga skyddet mot tredje man vid överlåtelse och pantsättning av fondandelar tillgodoses på motsvarande sätt som enligt den gällande lagen utifrån anmälan till fondbolaget och anteckning i andelsregistret. I 57 § 4 mom. i den gällande lagen om placeringsfonder föreskrivs det redan nu om pantsättningsanteckning i andelsregistret när inget andelsbevis har utfärdats över en fondandel.  

Fondandelsägares talerätt och väckande av talan på alla fondandelsägares vägnar 

I 139 § i den gällande lagen om placeringsfonder föreskrivs det att fondandelsägarstämman beslutar om framställande av skadeståndskrav och väckande av talan i fråga om skada som har åsamkats alla fondandelsägare gemensamt. Kostnaderna för skadeståndskravet och ombudets arvode betalas av placeringsfondens medel. I 140 § föreskrivs det om förfarandet när fondandelsägarstämman har beslutat att inte väcka talan. Enligt den gällande lagen kan andelsägare som företräder en kvalificerad minoritet väcka talan även då, under de förutsättningar som anges i lagen. De fondandelsägare som har väckt talan svarar för rättegångskostnaderna som betalas av placeringsfondens medel i den mån de medel som placeringsfonden vunnit genom rättegången räcker till för detta. Eftersom det föreslås att regelbundna fondandelsägarstämmor ska slopas har det ansetts att det behövs bestämmelser om ett särskilt förfarande för sådana situationer där en andelsägare väcker initiativ om sammankallande av en stämma men inte själv har det kvalificerade minoritetsägande som krävs. När ägaruppgifterna i placeringsfondens andelsregister inte är offentliga kan det annars bli oskäligt svårt för andelsägaren att få kontakt med andra andelsägare.  

Nationellt genomförande av EU-regleringen 

I lagen om placeringsfonder föreslås bestämmelser om bestämmande av administrativa påföljder för överträdelser av de bestämmelser i SFTR-förordningen på vilka ska tillämpas sanktioner som har fastställts i enlighet med fondföretagsdirektivet. I övrigt föreslås bestämmelser om tillämpliga administrativa påföljder för överträdelse av förordningen och om Finansinspektionens tillsynsbefogenheter i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder och i lagen om Finansinspektionen. Till lagen om placeringsfonder fogas dessutom behövliga hänvisande bestämmelser till förordningen om penningmarknadsfonder och till SFTR-förordningen.  

3.3.2  3.3.2 Lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder

Överföring av regleringen av specialplaceringsfonder till lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder  

Det föreslås att den reglering som gäller specialplaceringsfonder i sin helhet ska tas in i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder så att behövliga hänvisningar till lagen om placeringsfonder fogas till lagen. Specialplaceringsfonderna är en av AIF-fondernas juridiska former, och därför passar regleringen av specialplaceringsfonder på ett naturligt sätt in i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder. I samband med överföringen av regleringen av specialplaceringsfonder bör en liten del tillämplig överlappande placeringsfondsreglering eller placeringsfondsreglering som föreslås bli upphävd gallras bort, exempelvis reglering som gäller bevarande av noteringar om transaktioner eller revision. Det föreslås inga andra innehållsmässiga ändringar i den reglering som specifikt gäller specialplaceringsfonder. Det föreslås inga ändringar i den reglering som gäller specialplaceringsfondernas investeringsinriktning, minimikapital eller skyldighet att dela ut avkastning. Det bör emellertid noteras att till den del det i samband med den nya lagen föreslås ändringar av sådana materiella bestämmelser i lagen om placeringsfonder till vilka det hänvisas i regleringen av specialplaceringsfonder kommer dessa ändringar också att gälla specialplaceringsfonder. Som exempel på sådana ändringar kan nämnas sänkningen av minimiantalet fondandelsägare från 50 till 30, de föreslagna förändringarna i fråga om fondandelsägarstämman och de nya bestämmelserna om begränsning av inlösen.  

Regleringen av styrelsens sammansättning i ett fondbolag och regleringen av styrelsens oberoende ska inte längre tillämpas på förvaltare av specialplaceringsfonder. Om det är fråga om förvaltare med dubbel auktorisation, både ett fondbolag som förvaltar placeringsfonder och en AIF-förvaltare som förvaltar en specialplaceringsfond, varvid aktören har auktorisation både enligt lagen om placeringsfonder och enligt lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder, ska styrelsemedlemmarna i fondbolaget i vilket fall som helst uppfylla villkoren enligt lagen om placeringsfonder. Om det är fråga enbart om en AIF-förvaltare som förvaltar en specialplaceringsfond, kan organiseringen av förvaltningen jämföras med andra AIF-förvaltares förvaltning och vad som föreskrivs om detta i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder kan då tillämpas.  

Anmälan om inledande av marknadsföring av AIF-fonder samt produktgodkännande 

I samband med att regleringen av specialplaceringsfonder flyttas föreslås det också ändringar som rör den behandling av anmälningar som det föreskrivs om i 21 kap. 4 § i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder. Enligt 12 kap. 1 § 3 mom. i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder kan en AIF-förvaltare börja marknadsföra en AIF-fond i Finland efter att ha underrättats om saken av Finansinspektionen. Enligt 21 kap. 4 § ska Finansinspektionen underrätta om beslutet inom 20 dagar efter att ha mottagit en fullständig anmälan.  

Med tanke på aktörernas rättssäkerhet har det rent konkret aktualiserats ett behov av att skapa större klarhet i beslutsprocessen och föreskriva om meddelande av ett överklagbart beslut i situationer där parterna inte är av samma åsikt om anmälans fullständighet eller omständigheter i anknytning till den och huruvida kraven är berättigade i synnerhet när det handlar om i 13 kap. avsedda AIF-fonder som erbjuds icke-professionella kunder. Det föreslås att en ny bestämmelse tas in i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder. Den föreslagna bestämmelsen förpliktar Finansinspektionen att inom utsatt tid meddela ett överklagbart beslut, om den inte kan godkänna AIF-förvaltarens anmälan om inledande av marknadsföring. 

Finansinspektionen ska kunna förbjuda att marknadsföring till icke-professionella kunder inleds, om den anser att icke-professionella kunders intressen inte har beaktats tillräckligt vid förvaltningen av AIF-fonden eller i arrangemangen i anknytning till produktgodkännande. Det innebär i praktiken närmast bedömning av om den planerade AIF-fonden enligt AIF-förvaltarens utredningar och ståndpunkt lämpar sig för den tilltänkta målgruppen bl.a. vad gäller fondens riskprofil. Bestämmelsen ger Finansinspektionen beslutanderätt när det gäller att trygga investerarnas ställning. Bestämmelsen lämpar sig för auktoriserade AIF-förvaltare på vilka även i övrigt kan tillämpas de krav på organisering av verksamheten som anges i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder. Finansinspektionen ska dock alltid ange grunderna för sitt beslut. När det gäller registreringsskyldiga AIF-förvaltare kan Finansinspektionen redan inom ramen för den gällande regleringen i samband med behandlingen av beviljande av undantag ta ställning till om AIF-fonden lämpar sig för den planerade kundmålgruppen.  

Tillförlitlighetskrav som ställs på registreringsskyldiga AIF-förvaltares ledning och ägare 

På registreringsskyldiga AIF-förvaltares ledning och betydande ägare ska enligt förslaget ställas samma tillförlitlighetskrav som enligt den gällande lagen ska ställas på auktoriserade AIF-förvaltare. Motsvarande krav har redan uppställts för flera andra funktioner som kräver registrering, såsom förmedlare av gräsrotsfinansiering och förmedlare av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom. För att trygga investerarnas ställning bör de krav på tillförlitlighet som gäller ägare utsträckas till att omfatta även de aktörer som nämns ovan. 

Nationellt genomförande av EU-regleringen 

I lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder föreslås bestämmelser om bestämmande av administrativa påföljder för överträdelser av de bestämmelser i SFTR-förordningen på vilka ska tillämpas nationella sanktioner som har fastställts i enlighet med AIFM-direktivet. I övrigt föreslås bestämmelser om tillämpliga administrativa påföljder för överträdelse av förordningen och om Finansinspektionens tillsynsbefogenheter i lagen om placeringsfonder och i lagen om Finansinspektionen. Med anledning av ändringsförordningen till EuVECA- och EuSEF-förordningarna föreslås bestämmelser om den möjlighet att söka ändring som förordningen förutsätter bli fogade till lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder. Till lagen fogas dessutom behövliga hänvisande bestämmelser till förordningen om penningmarknadsfonder och till SFTR-förordningen.  

3.3.3  3.3.3 Lagen om Finansinspektionen

Det föreslås att Finansinspektionens rätt att få uppgifter ur bötes- och straffregistret utvidgas till att omfatta utredning av den lagstadgade tillförlitligheten när det gäller registreringsskyldiga AIF-förvaltares ägare, styrelsemedlemmar, verkställande direktör eller anställda. Förslaget anknyter till de ändringar som föreslås i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder och som gäller tillförlitlighetskrav i fråga om registrerade AIF-förvaltares ledning och betydande ägare.  

Det föreslås dessutom att lagen om Finansinspektionen ändras så att Finansinspektionen får rätt att meddela administrativa påföljder för överträdelse av centrala bestämmelser i förordningen om penningmarknadsfonder och SFTR-förordningen. I lagen föreslås också bestämmelser om Finansinspektionens verksamhet som behörig myndighet enligt dessa förordningar. 

3.3.4  3.3.4 Övriga lagar

Det föreslås att lagen om gåvoutfästelser (625/1947) förtydligas i fråga om donation av fondandelar. Samtidigt ska regleringen av så kallade notariatsgåvor uppdateras. 

De lagförslag i denna proposition som nämns ovan kräver även ändringar av teknisk natur och ändrade laghänvisningar som följer av den nya lagen. Utöver de lagar som nämns ovan föreslås därför även följande lagar bli ändrade:  

- lagen om Finansinspektionens tillsynsavgift (879/2008) 

- lagen om investeringstjänster  

- lagen om fastighetsfonder  

- lagen om bundet långsiktigt sparande (1183/2009) 

- lagen om finansiella säkerheter  

- lagen om tillsyn över finans- och försäkringskonglomerat (699/2004) 

- lagen om värdeandelssystemet och om clearingverksamhet (348/2017) 

- lagen om myndigheten för finansiell stabilitet (1195/2014) 

- lagen om gräsrotsfinansiering (734/2016) 

- handelsregisterlagen (129/1979) 

- lagen om värdering av tillgångar vid beskattningen (1142/2005) 

- lagen om offentlighet och sekretess i fråga om beskattningsuppgifter (1346/1999) 

- lagen om beskattningsförfarande (1558/1995) 

- lagen om förmyndarverksamhet (442/1999). 

3.4.1  3.4.1 Fondandelsregister

Våren 2016 antog Europaparlamentet och rådet förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG, nedan dataskyddsförordningen. I dataskyddsförordningen fastställs bestämmelser om skyddet för fysiska personer med avseende på behandlingen av personuppgifter och bestämmelser om det fria flödet av personuppgifter. Dataskyddsförordningen har tillämpats sedan den 25 maj 2018. 

I 9 kap. 4 § i lagförslag 1 i propositionen föreskrivs det om ett fondandelsregister över fondandelar. Enligt lagförslaget ska ett fondbolag föra fondandelsregistret, vilket motsvarar den gällande regleringen.  

Bestämmelserna i lagförslag 1 om fondandelsregistret omfattas av tillämpningsområdet för dataskyddsförordningen, men det nationella handlingsutrymme som förordningen ger har utnyttjats i fråga om dem. I artikel 6.1 i dataskyddsförordningen anges grunderna för när behandlingen av personuppgifter är laglig. Åtminstone ett av villkoren i punkten ska uppfyllas. Enligt artikel 6.1 c är behandlingen laglig om den är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige. 

Enligt artikel 6.3 ska det föreskrivas om grunden för den behandling som avses i artikel 6.1 c i antingen a) unionsrätten eller b) en medlemsstats nationella rätt som den personuppgiftsansvarige omfattas av. 

Syftet med behandlingen ska fastställas den rättsliga grunden för behandlingen i fråga eller i den behandling som avses i artikel 6.1 e, och den ska vara nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning. Den rättsliga grunden för behandlingen kan innehålla särskilda bestämmelser för att anpassa tillämpningen av bestämmelserna i dataskyddsförordningen, bland annat: de allmänna villkor som ska gälla för den personuppgiftsansvariges behandling, vilken typ av uppgifter som ska behandlas, vilka registrerade som berörs, de enheter till vilka personuppgifterna får lämnas ut och för vilka ändamål, ändamålsbegränsningar, lagringstid samt typer av behandling och förfaranden för behandling, inbegripet åtgärder för att tillförsäkra en laglig och rättvis behandling, däribland för behandling i andra särskilda situationer enligt kapitel IX. Unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt ska uppfylla ett mål av allmänt intresse och vara proportionell mot det legitima mål som eftersträvas. 

Behandlingen av de uppgifter som samlas in och i det sammanhanget behandlas i det fondandelsregister som enligt lagförslag 1 ska föras är i enlighet med artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen motiverad för att den personuppgiftsansvariges lagstadgade skyldigheter ska fullgöras. I enlighet med artikel 6.3 i förordningen har det i den nationella rätt som den personuppgiftsansvarige omfattas av föreskrivits om grunden för behandlingen. Syftet med behandlingen av personuppgifter i ett fondandelsregister ska vara den registrering av fondandelsägares äganderätt som uttryckligen fastställts i lag. För att kunna reda ut vem som äger fondandelar i en placeringsfond och i vilka proportioner är det viktigt att det fondandelsregister som förs uppdateras. Även fondandelsägarnas möjlighet att utnyttja sina lagstadgade rättigheter bygger i regel på att fondandelarna är registrerade. Regleringen om fondandelsregistret kan anses uppfylla ett mål av allmänt intresse och vara proportionell mot det mål som eftersträvas.  

Den rättsliga grunden för behandlingen ska dessutom omfatta särskilda bestämmelser i 9 kap. 4 § i lagförslag 1 om de uppgifter som ska behandlas, de aktörer som ska registreras och de myndigheter till vilka uppgifter får lämnas ut.  

Fondbolaget ska vara skyldigt att lämna uppgifter till åklagar- och förundersökningsmyndigheterna för utredning av brott och till andra myndigheter som med stöd av lagen har rätt att få sådana uppgifter. Det ska föreskrivas om grunden för överlämnande i speciallagar om myndigheternas verksamhet. Fondandelsregistret ska dessutom hållas tillgängligt för fondandelsägarstämman. 

I och med att det enligt 3 kap. 9 § i lagförslag 1 ska vara möjligt att använda uppgifter som samlats i fondandelsregistret också när insiderregister för fondbolag inrättas, finns det en möjlighet att den personuppgiftsansvarige vidare behandlar personuppgifter för ett annat syfte än det för vilket uppgifterna samlades.  

De uppgifter som ska registreras i fondandelsregistret motsvarar i hög grad uppgifterna i den gällande lagen, dvs.  

1) fondandelsägarnas namn och postadresser, 

2) antalet fondandelar som innehaven omfattar, 

3) fondandelarnas olika andelsklasser och andelsserier specificerade,  

4) registreringsdatum för fondandelarna, och 

5) ordningsnummer för andelsbevisen. 

I artikel 9 i dataskyddsförordningen finns det bestämmelser om behandlingen av särskilda kategorier av personuppgifter. Enligt artikel 9.1 ska behandling av personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse eller medlemskap i fackförening och behandling av genetiska uppgifter, biometriska uppgifter för att entydigt identifiera en fysisk person, uppgifter om hälsa eller uppgifter om en fysisk persons sexualliv eller sexuella läggning vara förbjuden. Vid särskilda kategorier av personuppgifter ska någon av de grunder för behandling som anges i artikel 9.2 uppfyllas. 

Uppgifter samlade i fondandelsregistret är inte sådana uppgifter om särskilda kategorier av personuppgifter som avses i artikel 9 i dataskyddsförordningen.  

3.4.2  3.4.2 Insiderregister

I 3 kap. 9 § i lagförslag 1 i propositionen föreskrivs det om det insiderregister som ett fondbolag ska föra över insideranmälningar. Enligt lagförslaget ska ett fondbolag föra insiderregistret, vilket motsvarar den gällande regleringen. 

Behandlingen av de uppgifter som samlas in och behandlas i det fondandelsregister som enligt lagförslag 1 ska föras är i enlighet med artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen motiverad för att den personuppgiftsansvariges lagstadgade skyldigheter ska fullgöras. I enlighet med artikel 6.3 i förordningen har det i den nationella rätt som den personuppgiftsansvarige omfattas av föreskrivits om grunden för behandlingen. Avsikten med behandlingen av personuppgifter i insiderregistret är att hindra marknadsmissbruk, vilket uttryckligen fastställs i lag. 

Den rättsliga grunden för behandlingen ska omfatta särskilda bestämmelser i 3 kap 7—9 § i lagförslag 1 om de uppgifter som ska behandlas, de aktörer som ska registreras, bevaringstider för uppgifterna och utlämnande av uppgifterna.  

Enligt 3 kap. 9 § i lagförslag 1 har andra än registrerade personer rätt att mot ersättning av kostnaderna få utdrag ur insiderregistrets innehåll. Fysiska personers personbeteckning och adress och andra fysiska personers än insiders och fondbolagets aktieägares namn är dock inte offentliga. 

Skyldigheten för fondbolag och vissa andra marknadsaktörer att föra offentliga insiderregister hör till nationell reglering. I Finland finns dock en lång tradition av offentlighet och transparens i fråga om ägande på värdepappersmarknaden. Betydelsen av och ställningen för offentliga insiderregister har senast behandlats omfattande i samband med det nationella genomförandet av MiFID II (RP 151/2017 rd, s. 97—100). De offentliga insiderregistren och den stora allmänhetens intresse för dem är ägnade att förhindra marknadsmissbruk. Att transparensen främjas när det gäller ägande och handel för en insider och dennes närmaste krets förbättrar investerarnas tillgång till information och den stora allmänhetens förtroende för marknaden. Bedömningen är att lagstiftningen till denna del uppfyller ett mål av allmänt intresse och är proportionell mot det legitima mål som eftersträvas. 

I enlighet med 3 kap. 10 § i lagförslag 1 i propositionen ska det genom Finansinspektionens föreskrift närmare bestämmas det detaljerade innehållet i fondbolagets insiderregister och hur uppgifterna ska registreras. Den rättsliga grunden för behandlingen av personuppgifter i insiderregistret ska därmed också omfatta den föreskrift av Finansinspektionen som nämns ovan. 

Enligt 3 kap. 9 § i lagförslag 1 motsvarar de uppgifter som registreras i insiderregistret i hög grad uppgifterna i den gällande lagen, dvs.  

1) för varje insider de fondandelar, aktier och finansiella instrument som ägs av insidern, omyndiga som avses i 7 § 2 mom. 1 punkten och organisationer eller stiftelser som avses i 7 § 2 mom. 2 punkten och som är av det slag som avses i momentet samt specificerade förvärv och avyttringar, och 

2) de fondandelar som ägs av aktieägare som avses i 8 § och förändringar i innehavet. 

Därtill, om insideranmälningarna görs i enlighet med 3 kap. 7 § 6 mom. kan fondbolagets insiderregister till denna del bildas av uppgifter från värdeandelssystemet (3 kap. 9 § 2 mom.). 

De uppgifter som samlas i insiderregistret är inte sådana uppgifter enligt artikel 9 i dataskyddsförordningen som gäller särskilda kategorier av personuppgifter.  

3.4.3  3.4.3 Övriga bestämmelser

De föreslagna ändringarna i 26 kap. 2 § och 27 kap. 7 § i lagförslag 1 i propositionen (133 a och 150 § i den gällande lagen om placeringsfonder) till följd av dataskyddsförordningen ingår i regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av kreditinstitutslagen och till vissa lagar som har samband med den (RP 100/2018 rd). Propositionen har beretts av vid finansministeriet. 

4.1.1  4.1.1 Konsekvenser för företagen

Fondbolag 

De föreslagna ändringarna lindrar kostnaderna för fondbolagen. De föreslagna ändringarna underlättar också finländska fondbolags agerande på den internationella marknaden när den nationella tilläggsregleringen minskar. Vid utgången av 2017 fanns det 26 finländska fondbolag. 

Ändring som innebär att en fondandelsägarstämma sammankallas endast i speciella situationer 

Förslaget att ändra fondandelsägarstämman så att en stämma ska sammankallas endast i speciella situationer minskar den börda som regleringen medför för fondbolagen. Ordnande av fondandelsägarstämma medför kostnader för fondbolaget. Stämman upplevs också som onödig, eftersom det sällan utövas reell makt där.  

Enligt gällande lagstiftning ska fondbolaget årligen ordna en fondandelsägarstämma. Under de senaste åren har andelsägarna varit relativt obenägna att delta i stämmorna. Det har hänt att t.ex. knappt hundra andelsägare av tiotusentals eller rentav hundratusentals andelsägare har deltagit. Dessutom har fondandelsägarstämmans faktiska beslutanderätt varit obetydlig, eftersom de vanligtvis redan på förhand tilltänkta kandidaterna till styrelsemedlemmar och revisorer har blivit valda.  

De föreslagna ändringarna skapar större klarhet i fondbolagens struktur ur ett internationellt perspektiv. När fondbolagen internationaliseras och fonder inrättas utomlands har det hänt att den nuvarande regleringen visat sig vara problematisk eftersom den innehåller drag som avviker från regleringen i länder som liknar Finland. I Finland antar fondbolagen ofta att de styrelsemedlemmar som valts av fondandelsägarstämman är oberoende, och om det de facto inte förhåller sig på det viset blir följden en konflikt med EU-lagstiftningen.  

Sänkt minimiantal andelsägare i placeringsfonder 

Enligt gällande lagstiftning ska en placeringsfond ha minst 50 andelsägare. Det föreslås att minimiantalet ska sänkas till 30. Det lindrigare kravet på minimiantalet andelsägare kan sänka tröskeln för marknadstillträde för små aktörer och underlätta möjligheterna att inrätta en placeringsfond. Det kan vara svårt för en placeringsfond att uppfylla kravet på 50 andelsägare, i synnerhet om det är fråga om en placeringsfond med en mer speciell investeringsinriktning. Vidare kan kravet på 50 andelsägare medföra problem i exempelvis sådana fall där antalet andelsägare i en välfungerande placeringsfond till följd av inlösen minskar så att det underskrider minimiantalet. En sänkning av minimiantalet med 20 gör det lättare att inrätta och bedriva verksamhet i en placeringsfond i fall av detta slag. 

Om inte minimiantalet andelsägare enligt den gällande lagen uppnås inom sex månader eller efter den tilläggstid på sex månader som kan fås efter det, måste placeringsfonden för närvarande avslutas eller fusioneras med en annan placeringsfond. Det föreslås att tidsgränsen sex månader höjs till ett år, vilket ytterligare underlättar möjligheterna att samla in andelsägare och minimikapital. 

Begränsning av inlösen 

De föreslagna bestämmelserna ger fondbolagen en ny möjlighet att gradera inlösningar över flera dagar, om ett enskilt inlösningsanspråk eller ett stort antal inlösningsanspråk överskrider den gräns för placeringsfondens värde som anges i stadgarna. Begränsning av inlösen skyddar placeringsfondens likviditet och mindre andelsägare. Utan möjlighet att begränsa inlösen sköts inlösen i den ordning som anspråken inkommit, varvid en enskild stor andelsägares inlösen kan äventyra placeringsfondens likviditet, vilket kan ha konsekvenser också för placeringsfondens värde. Möjligheten att begränsa inlösen ökar fondbolagets spelrum i samband med stora inlösningsanspråk, men också när inlösningsanspråken anhopas.  

Andelsbevis 

Det föreslås att fondbolagens skyldighet att utfärda fysiska andelsbevis på begäran av fondandelsägare ska slopas. Numera händer det sällan att någon begär andelsbevis över fondandelar, men slopandet av den förpliktande regleringen lättar på fondbolagens behov att producera och administrera andelsbevis. Pantsättningsanteckningar och andra anteckningar kan också för närvarande göras digitalt utan något fysiskt andelsbevis. 

Delfonder 

I propositionen föreslås det bestämmelser som gör det möjligt att bilda delfonder till placeringsfonder. I Finland har en placeringsfond tidigare kunnat ha andelsserier och andelsklasser. I praktiken innebär en delfondsstruktur att placeringsfonderna kan differentiera investeringspolicyn på ett effektivare sätt än genom andelsserier. Enligt Esmas ståndpunkt kan andelsserierna inte avvika från varandra till sin investeringsinriktning på samma sätt som delfonder kan, och skillnaderna mellan andelsserier kan gälla i första hand valutaskydd eller förvaltningsavgifter. Delfondsstrukturen kan också lätta på fondbolagens administrativa börda eftersom den innebär att en placeringsfond kan ha delfonder och andelsserier i dem. 

Revisors granskning av värdeberäkningar 

Det föreslås att frekvensen för revisorns granskningar av värdeberäkningen ska minskas från sex årliga granskningar till minst en granskning. Den minskade granskningsfrekvensen anses minska på fondbolagens administrativa börda utan att höja risken i anknytning till riktigheten hos värdeberäkningarna. Fel i värdeberäkningarna har vanligen uppdagats i samband med tillsynen över förvaringsinstitut, inte i samband med revisionerna.  

Konsekvenser för fondbolag som förvaltar penningmarknadsfonder 

EU:s förordning om penningmarknadsfonder gäller penningsmarknadsfonder. I Finland fanns i slutet av 2017 tio penningmarknadsfonder som alla hade formen av placeringsfonder. Fondernas kapital uppgick till cirka 3,5 miljarder euro. Genom de föreslagna bestämmelserna skapas ett krav på auktorisation av penningmarknadsfonder.  

I förordningen om penningmarknadsfonder definieras noggrant t.ex. vilka objekt en penningmarknadsfond får investera i, hur fonden kan diversifiera sina investeringar, hur investeringar och penningmarknadsfonder ska värderas och hur penningmarknadsfonder internt ska övervaka sin verksamhet. För riskhanteringens del åläggs förvaltarna av fonderna dessutom utredningsskyldighet när det gäller bl.a. enskilda investerare. Vissa skyldigheter är penningmarknadsfonderna redan nu i praktiken tvungna att fullgöra. En del av kraven kan vara nya eller begränsa investeringarna mer än tidigare, och detta kan medföra kostnader för penningmarknadsfonderna. 

AIF-förvaltare 

Vid utgången av 2017 var 34 auktoriserade AIF-förvaltare och 73 registreringsskyldiga AIF-förvaltare verksamma i Finland. Det föreslås att Finansinspektionen ska åläggas skyldighet att meddela ett överklagbart beslut om den anser att icke-professionella investerares intressen inte har beaktats tillräckligt vid förvaltningen av en AIF-fond eller vid arrangemang i anknytning till produktgodkännande. De föreslagna bestämmelserna förbättrar icke-professionella investerares ställning liksom även aktörernas rättssäkerhet när Finansinspektionen blir skyldig att inom en angiven tid meddela ett negativt beslut om inledande av marknadsföring. De föreslagna ändringarna kan medföra en administrativ börda för AIF-förvaltarna. Kraven på ordnande av produktgodkännande för värdepappersföretag som agerar distributionskanaler återspeglas dock indirekt även i de kunskaper som AIF-förvaltarna förutsätts ha, även om det inte har angetts några direkta förpliktelser för AIF-förvaltarna. Vidare föreslås det att Finansinspektionen ska få rätt att också i samband med registreringsansökan kontrollera straffregistret i fråga om viktiga personer.  

Överföringen av regleringen av specialplaceringsfonder från lagen om placeringsfonder till lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder kan skapa osäkerhet om den skattemässiga behandlingen av specialplaceringsfonderna. Närmare om detta under rubriken 4.1.3 Konsekvenser för den offentliga ekonomin. Eventuella osäkerhetsfaktorer i anknytning till beskattningen av specialplaceringsfonderna kan återspeglas i AIF-förvaltarnas vilja att inrätta nya specialplaceringsfonder och även i marknadsföringen av redan inrättade specialplaceringsfonder till kunderna. Skattefrågor som rör placeringsfonder har granskats närmare i detalj i den av finansministeriet den 2 juni 2017 tillsatta arbetsgrupp som utvärderar skattebehandlingen av olika investeringsformer och i den arbetsgruppsrapport som arbetsgruppen publicerade den 4 maj 2018 Skattebehandlingen av olika investeringsformer (på finska, finansministeriets publikationer 14/2018, VM070:00/2017).  

Förvaltare av EuVECA- och EuSEF-fonder 

I Finland finns för närvarande två registrerade förvaltare av EuVECA-fonder och en registrerad förvaltare av EuSEF-fonder. Det finns sammanlagt tre EuVECA-fonder och två EuSEF-fonder.  

Ändringarna av EuVECA- och EuSEF-förordningarna har följts redan från och med mars 2018. I förordningarna sänks kraven på EuVECA- och EuSEF-fonderna. Exempelvis luckras kraven på investeringsobjekt upp, och också auktoriserade AIF-förvaltare kan i fortsättningen börja sköta EuVECA- och EuSEF-fonder. Bestämmelserna i förordningen är inte tvingande, men genom att ansöka om att få omfattas av förordningarna får AIF-förvaltare rätt att i Europa gränsöverskridande marknadsföra de fonder som de förvaltar med lättare villkor än med stöd av AIFM-direktivet. För närvarande har endast registreringsskyldiga AIF-förvaltare kunnat ansöka om att få vara verksamma som förvaltare av EuVECA- och EuSEF-fonder. I och med att förändringarna i hög grad leder till lättare ramverk och bättre rättssäkerhet för EuVECA- och EuSEF-förvaltarna torde förändringarna inte leda till betydande kostnader för aktörerna. 

Övriga företag 

Konsekvenser för företag som agerar investerare 

Fonderna erbjuder investerarna ett enkelt sätt att diversifiera investeringar. I Finland investerar företagen även i fonder. I synnerhet penningmarknadsfonder är viktiga för företagen, eftersom många företag kortvarigt placerar sina kassatillgångar i dem. De ändringar som riktas till företag som agerar investerare påminner om konsekvenserna för hushåll som investerar i fonder. 

Konsekvenser för företagsfinansieringen 

Fonderna investerar sina tillgångar även i finländska företag. Vid utgången av 2016 hade de tre största finländska fondbolagen 3,5 miljarder euro placerade i finländska börsbolag. Utöver dessa investerar även placeringsfonder och AIF-fonder i finländska företag, i såväl stora som små. Flera AIF-fonder investerar riskkapital i växande uppstartsföretag. Fonderna har därmed en indirekt inverkan på företagsfinansieringen. När fondsektorn växer styrs allt mer finansiering till företagen via olika fonder. 

Konsekvenser för revisorerna 

Det föreslås att frekvensen för den granskning av värdeberäkningen som revisorerna utför ska minskas från nuvarande sex gånger till minst en gång per år, vilket påverkar revisorernas arbetsmängd. Det finns ungefär 500 placeringsfonder i Finland, och det innebär att färre granskningar av värdeberäkningarna kommer att minska arbetsmängden för revisionsföretagen. 

Konsekvenser av SFTR-förordningen för företag på finansmarknaden 

SFTR-förordningen träder i kraft gradvis och den har till vissa delar varit i kraft sedan januari 2016. De sista bestämmelserna i förordningen träder i kraft 21 månader från det att kommissionen har godkänt en delegerad akt som gäller artikel 4.9 i förordningen. Bestämmelserna om återanvändning av säkerheter har trätt i kraft redan i juli 2016, och bestämmelserna om placeringsfondernas och de alternativa investeringsfondernas informationsskyldighet gentemot investerare i januari 2017. Eftersom man i båda fallen har varit tvungen att följa bestämmelserna i över ett år, torde inte bestämmelserna i förordningen till denna del ha konsekvenser, förutom att Finansinspektionen får rätt att påföra påföljdsavgifter för överträdelser av bestämmelserna.  

Ikraftträdandet av SFTR-förordningen kommer mest att påverka aktörer som idkar värdepappershandel. Dessa aktörer kommer att orsakas administrativa kostnader och systemkostnader i och med att de blir tvungna att rapportera uppgifter om transaktioner för värdepappersfinansiering till ett transaktionsregister. En del av aktörerna omfattas redan av Finansinspektionens tillsyn, medan en del genom de föreslagna bestämmelserna kommer att omfattas av tillsynen. Utanför rapporteringsskyldigheten faller i praktiken dock icke-finansiella aktörer som är små eller medelstora företag, eftersom det i deras fall är en finansiell motpart som ansvarar för anmälan om uppgifter. I SFTR-förordningen finns också bestämmelser som gäller transaktionsregister, men bestämmelserna har inga direkta konsekvenser för Finland, eftersom det för närvarande inte finns något transaktionsregister i Finland. 

4.1.2  4.1.2 Konsekvenser för hushållen

Placeringsfonderna är bra investeringsobjekt för hushållen, eftersom de gör det möjligt att sprida även små investeringstillgångar över flera objekt och på så sätt minska riskerna. Vidare gör de det möjligt för hushållen att investera i sådana objekt som det annars skulle vara omöjligt eller olönsamt att investera i. I oktober 2017 innehade hushållen hela 21 miljarder euro av de finländska placeringsfondernas värde. 

Det föreslås att bestämmelserna om att sammankalla en fondandelsägarstämma varje år ändras så att det föreskrivs att en stämma ska sammankallas endast vid behov. Fondandelsägarna har visat ett svagt intresse för att delta i fondandelsägarstämmorna, och konsekvenserna av förslaget berör därför bara en mycket liten del av de hushåll som har investerat i finländska placeringsfonder. Fondandelsägarstämman är emellertid en viktig faktor med avseende på andelsägarnas rättsställning, och därför anses det att den bör kunna sammankallas i specialsituationer. Vid de årliga fondandelsägarstämmorna har andelsägarna också fått information om placeringsfonderna. Motsvarande information finns i hög grad på fondbolagens webbsidor, och därför bedöms det att hushållens möjligheter att få information inte försämras. Vidare förbättras investerarskyddet för småinvesterare genom de förslagna ändringarna av bestämmelserna om begränsning av inlösen och genom de föreslagna ändringarna av bestämmelserna om AIF-förvaltare. 

4.1.3  4.1.3 Konsekvenser för den offentliga ekonomin

De föreslagna ändringarna har indirekta konsekvenser för den offentliga ekonomin.  

De föreslagna ändringarna i placeringsfondslagstiftningen och i lagstiftningen om AIF-förvaltare har till vissa delar konsekvenser som återspeglas även i beskattningen. Konsekvenserna är delvis indirekta. I inkomstbeskattningen är placeringsfonderna samfund, som dock enligt 20 § 1 mom. 2 punkten i inkomstskattelagen är befriade från inkomstskatt. Avkastningsandelar som placeringsfonderna delar ut är beskattningsbar inkomst för andelsägarna och beskattas som kapitalinkomst. Inlösen av tillväxtandelar i placeringsfonder beskattas enligt de allmänna bestämmelserna om beskattning av försäljningsvinster. Vid fondinvestering riktas inkomstbeskattningen således inte till fonden utan till dessa andelsägare.  

Begreppet placeringsfond har inte definierats i skattelagstiftningen, utan begreppsinnehållet bestäms på basis av lagen om placeringsfonder. Det föreslås att det krav på minimiantalet andelsägare som anges i lagen om placeringsfonder ska sänkas från nuvarande 50 till 30 andelsägare. Detta inverkar direkt på begreppet placeringsfond i beskattningen. Den föreslagna ändringen breddar på motsvarande sätt begreppet för placeringsfonder som är befriade från inkomstskatt. Förslaget sänker på motsvarande sätt även minimiantalet andelsägare i specialplaceringsfonder eftersom detta minimiantal i regleringen är bundet vid det minimiantal andelsägare som används i placeringsfonderna.  

De föreslagna ändringarna som rör specialplaceringsfonder avses inte ändra kravet på minimikapital för specialplaceringsfonder, antalet andelsägare annat än vad gäller den allmänna sänkningen av minimiantalet andelsägare, investeringsinriktningen med relaterade minimiinvesteringskrav, eller bestämmelserna om skyldighet att betala avkastning. Enligt rätts- och beskattningspraxis har både värdepappersfonder enligt fondföretagsdirektivet och specialplaceringsfonder baserade på den nationella regleringen betraktats som placeringsfonder som avses i inkomstskattelagen. Med placeringsfonder och fondverksamhet avses i fortsättningen endast fondverksamhet enligt fondföretagsdirektivet. Det är meningen att överföringen av specialplaceringsfonder till lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder inte ska innebära några materiella ändringar som påverkar specialplaceringsfondernas verksamhet, men överföringen bryter trots allt sambandet med begreppet fondverksamhet enligt lagen om placeringsfonder. Överföringen av regleringen av specialplaceringsfonder från lagen om placeringsfonder kan följaktligen inverka på om specialplaceringsfonder längre betraktas som placeringsfonder som avses i inkomstskattelagen. Specialplaceringsfonder har begreppsmässigt definierats separat i lagen om placeringsfonder ända sedan 2011. 

Enligt förslaget ska en placeringsfond i fortsättningen kunna bestå av en eller flera delfonder. I en delfondsstruktur är den egentliga placeringsfonden ett slags skal och styrs alla tillgångar till delfonder. En delfond är enligt förslaget en del av en placeringsfond med en investeringsverksamhet som kan avvika från placeringsfondens övriga delfonders investeringsverksamhet och från placeringsfondens allmänna investeringspolicy på ett sätt som beskrivs närmare i placeringsfondens stadgar. En delfond kan dessutom delas i andelsserier och andelsklasser, på samma sätt som en placeringsfond. Inom rättspraxis har det ansetts att ett byte av aktier i en luxemburgisk SICAV-delfond till aktier i en annan delfond varit en överlåtelse när de förvärvade aktierna riktats till en annan fondförmögenhet än de aktier som ägts tidigare (HFD 24.7.2009 liggare 1010). Byte av en finländsk placeringsfonds andelsserier inom samma placeringsfond har inte ansetts vara skattepliktig överlåtelse. Byte av andelsserier i olika placeringsfonder har dock ansetts vara överlåtelse. Så även i det fallet att placeringsfonderna förvaltas av samma fondbolag (HFD 10.5.2000 liggare 862). Om strukturen för placeringsfonder som förvaltas av olika fondbolag i fortsättningen organiseras så att placeringsfonderna ingår i en delfondsstruktur, kan detta eventuellt påverka skatteintäkterna, beroende på om byte av delfondsandelar betraktas eller inte betraktas som överlåtelse i beskattningen.  

4.1.4  4.1.4 Samlade ekonomiska konsekvenser samt samhällsekonomiska konsekvenser

De föreslagna ändringarna skapar större klarhet i lagstiftningen om fondsektorn på finansmarknaden. Eftersom de föreslagna ändringarna i första hand går ut på att förtydliga fondlagstiftningen och uppdatera den till nutid bedöms de föreslagna ändringarna inte ha några betydande samhällsekonomiska konsekvenser. Även skattekonsekvenserna är endast indirekta, och konsekvenserna borde inte ha någon betydande inverkan på statens budgetekonomi. Ett syfte med de föreslagna ändringarna är att förbättra de finländska fondernas konkurrenskraft på både den inhemska och den internationella marknaden. När konkurrenskraften höjs och fondernas fondkapital ökar kan allt mera tillgångar styras till finländsk företagsfinansiering. 

De föreslagna ändringarna lindrar kostnaderna för fondbolagen, men de ökar den administrativa bördan för AIF-förvaltare i någon mån. Ändringarna anses trots allt generellt stödja den tillförlitlighet, det investerarskydd och den rättssäkerhet som behövs på finansmarknaden. Det är meningen att de föreslagna bestämmelserna ska skapa större klarhet i fondlagstiftningen genom att lagstiftningen om specialplaceringsfonder överförs till lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder. Överföringen kan eventuellt öka osäkerheten om den skattemässiga behandlingen av specialplaceringsfonderna, även om det är meningen att de föreslagna bestämmelserna ska innebära att den nuvarande skattemässiga behandlingen kvarstår. 

5.1.1  5.1.1 Totalreform av placeringsfondslagstiftningen

Den 21 december 2016 tillsatte finansministeriet en arbetsgrupp med uppgift att bereda förslag till behövliga ändringar av och tillägg till lagar och förordningar för att ändra lagen om placeringsfonder. Arbetsgruppen skulle vara klar med sitt arbete senast den 31 januari 2018. Den 12 december 2017 beviljades arbetsgruppen tilläggstid till den 28 februari 2018 för att färdigställa sitt arbete.  

Arbetsgruppen skulle bedöma hur placeringsfondslagstiftningen borde revideras för att främja fondbranschens inhemska och internationella konkurrenskraft, effektivisera verksamheten och öka möjligheterna för nya aktörer att komma in i branschen samt minska den inhemska koncentrationen inom sektorn, dock utan att reducera andelsägarnas nuvarande skydd eller ställning. Arbetsgruppen skulle utforma sitt förslag i form av en regeringsproposition. Arbetsgruppen skulle i sitt arbete beakta framför allt följande mål: 1) att förtydliga regleringen och avreglera den, 2) att ge regleringen en sådan skriftlig form att den inte utgör ett hinder för ett kontrollerat ibruktagande av finansteknologiska tillämpningar, 3) att trygga fondbolagens och placeringsfondernas inhemska och internationella konkurrenskraft, 4) att trygga andelsägarnas ställning, investerarskydd, 5) att organisera fondverksamheten så att den motsvarar de strukturer som slagits fast i andra medlemsstater och är så smidig som möjligt, samt 6) att öka kostnadseffektiviteten och sänka tröskeln för inträde i branschen. 

Arbetsgruppen bestod av företrädare för finansministeriet, justitieministeriet, Östra Finlands universitet, Finansinspektionen, Konkurrens- och konsumentverket och Kuluttajaliitto — Konsumentförbundet ry. Till permanenta sakkunniga kallade arbetsgruppen in företrädare från finansministeriet, OP Gruppen, Finans Finland och Försäkrings- och finansrådgivningen.  

Arbetsgruppen sammanträdde 25 gånger under sin mandattid.  

Arbetsgruppen ordnade två diskussionsmöten om sina förslag. Det första ordnades i mitten av mandattiden, den 14 juni 2017. Det andra, mera omfattande mötet ordnades den 30 oktober 2017.  

I enlighet med uppdraget sammanställde arbetsgruppen sitt förslag i form av en regeringsproposition. Arbetsgruppen överlämnade sitt förslag till finansministeriet den 28 februari 2018.  

Arbetsgruppens arbetsgruppspromemoria Totalreform av placeringsfondslagstiftningen, som också innehåller ett utkast till regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om placeringsfonder och till vissa lagar som har samband med den (finansministeriets publikationer 5/2018, lagstiftningsprojekt VM111:00/2016), sändes på offentlig remiss till vida kretsar den 15 mars 2018. Arbetsgruppspromemorian publicerades också på finansministeriets webbplats. Remisstiden gick ut den 4 maj 2018. 

Den fortsatta beredningen av propositionen har utförts som tjänsteuppdrag vid finansministeriet utgående från remissbehandlingen av arbetsgruppens förslag, i samarbete med andra behöriga ministerier och övervakare. För att få svar på närmare frågor har vissa centrala intressentgrupper hörts specifikt på basis av de anmärkningar som de framfört i sina remissyttranden. 

Förslaget till ändring av lagen om gåvoutfästelser har utarbetats som tjänsteuppdrag vid justitieministeriet. 

5.1.2  5.1.2 Nationellt genomförande av vissa EU-förordningar

Den 9 oktober 2013 lämnades det en utredning till riksdagen (E 125/2013 rd) som gällde kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet, publicerad den 4 september 2013, ”Skuggbankverksamhet — hantering av riskkällor i den finansiella sektorn”.  

En U-skrivelse (U 70/2013 rd) om kommissionens förslag till penningmarknadsförordning lämnades till riksdagen den 17 oktober 2013. 

En U-skrivelse (U 17/2014 rd) om kommissionens förslag till SFTR-förordning lämnades till riksdagen den 17 april 2014. 

En U-skrivelse (U 47/2016 rd) om kommissionens förslag till ändring av EuVECA- och EuSEF-förordningarna lämnades till riksdagen den 1 september 2016. 

Vid finansministeriet bereddes som tjänsteuppdrag ett utkast till regeringens proposition med förslag till nationella lagstiftningsåtgärder som förordningen om penningmarknadsfonder, SFTR-förordningen samt ändringsförordningen till EuVECA- och EuSEF-förordningarna förutsätter (lagstiftningsprojekt VM001:00/2018). Propositionsutkastet med förslag till ändring av lagen om placeringsfonder, lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder och lagen om Finansinspektionen sändes på offentlig remiss till vida kretsar den 3 maj 2018. Propositionsutkastet publicerades också på finansministeriets webbplats. Remisstiden gick ut den 14 juni 2018.  

Vid den fortsatta beredningen beslutade man slå samman propositionsutkastet med totalreformen av placeringsfondslagstiftningen, eftersom förslagen innehöll delvis överlappande ändringar i den nationella lagstiftningen. Det ansågs därför vara ändamålsenligt att propositionerna slås samman innan de slutligen överlämnas till riksdagen.  

5.2.1  5.2.1 Totalreform av placeringsfondslagstiftningen

Sammanlagt 22 myndigheter och organisationer svarade på begäran om utlåtande. Yttranden inkom från justitieministeriet, arbets- och näringsministeriet, Finansinspektionen, Enheten för utredning av grå ekonomi, Konkurrens- och konsumentverket, Verket för finansiell stabilitet, Finlands Bank, Skatteförvaltningen, Finlands näringsliv rf, Finans Finland, FINE Försäkrings- och finansrådgivningen, Centralhandelskammaren, Kuluttajaliitto — Konsumentförbundet ry, OP Gruppen, Aktiespararnas Centralförbund rf, PricewaterhouseCoopers Ab, Finlands Fackförbunds Centralorganisation FFC rf, Finlands Advokatförbund rf, Suomen pääomasijoitusyhdistys ry, Finlands Börsstiftelse, Finlands Revisorer rf och Företagarna i Finland rf. 

Vid finansministeriet bereddes en sammandragspromemoria av återkopplingen från remissförfarandet. Promemorian har publicerats på finansministeriets webbsidor. 

Remissorganen ansåg att propositionsutkastet huvudsakligen var lyckat. De ansåg att arbetsgruppens mål behövs och kan understödjas. I yttrandena efterlystes dessutom bl.a. den fortsatta beredning som föreslagits i arbetsgruppspromemorian när det gäller reglering av andelsregistret och investeringsbolag med rörligt kapital. I flera yttranden om de föreslagna ändringarna i lagen om placeringsfonder ansågs det att arbetsgruppens förslag om innehållet i lagen kan understödjas. Slopandet av fondandelsägarstämman, de föreslagna ändringarna av minimiantalet andelsägare, bestämmelserna om riktigheten i värdeberäkningar, införandet av delfondsstrukturer samt olika aspekter på slopandet av andelsbevis lyftes särskilt fram i yttrandena. 

I några yttranden tog remissorganen ställning till fondandelsägarstämmans ställning och behovet av stämmor. Största delen av de som yttrade sig om stämman förordade förslaget om att slopa den (bl.a. Finansinspektionen, Centralhandelskammaren, Finlands Näringsliv rf och OP Gruppen). Advokatförbundet förordade också förslaget i arbetsgruppspromemorian, men ansåg att frågan om stämmans behörighet och dess beslutsärenden blev diffus i arbetsgruppspromemorian. Justitieministeriet ansåg att kvalificerade minoriteters rätt att kräva att en bolagsstämma eller någon annan motsvarande stämma sammankallas är ett allmänt rättsmedel också i sådana sammanslutningar som årligen ska hålla ordinarie bolagsstämma eller motsvarande stämma. Det rekommenderades att avvikelser från den allmänna bolags- och associationslagstiftningen motiveras i motiveringen till förslaget och att det klargörs hur avvikelserna påverkar fondandelsägarnas investerarskydd. Aktiespararnas Centralförbund rf och Börsstiftelsen uttryckte oro inför förslaget att slopa de regelbundna fondandelsägarstämmorna. Remissorganen ansåg att enbart den omständigheten att deltagandet i stämmorna har varit litet inte borde tillskrivas betydelse. Det skulle snarare gälla att bedöma behovet principiellt med tanke på möjligheterna att bevara andelsägarnas rättigheter. Aktiespararnas Centralförbund rf såg fondandelsägarstämman som ett påverkningsforum för investerarna och som ett redskap för direkt information och offentlighet.  

Placeringsfondens stadgar om investeringsverksamheten anger gränserna för placeringsfondens investeringspolicy. Fondbolaget beslutar om placeringsfondens stadgar inom ramen för lagen om placeringsfonder. Stadgarna och stadgeändringarna träder i kraft efter delgivning, när Finansinspektionen först har godkänt dem. Andelsägarna har inte beslutanderätt i fråga om placeringsfondens investeringspolicy. Andelsägarnas möjligheter att påverka investeringsverksamheten inskränks till val av placeringsfond och byte av placeringsfond. Fondbolaget lägger fram placeringsfondens bokslut vid fondandelsägarstämman, men andelsägarna kan inte besluta om godkännandet. Andelsägarna väljer sina företrädare till fondbolagets styrelse och en revisor och medlemmar till det eventuella representantskapet. Valen kan ha förlöpt mycket rutinmässigt utgående från stämmoarrangörernas beredningar. Av de orsaker som nämns i det föregående har man vid den fortsatta beredningen hållit fast vid förslaget om att slopa skyldigheten att ordna regelbundna fondandelsägarstämmor. Motiveringen till förslaget har dock preciserats utgående från kommentarerna.  

Aktiespararnas Centralförbund rf:s och Börsstiftelsens förslag om rätt för en enskild oberoende styrelsemedlem att sammankalla en stämma har fogats till propositionen. Eftersom vägran att informera om förslaget att sammankalla en fondandelsägarstämma föreslås vara möjlig bara av grundad anledning har det bedömts vara obehövligt att till propositionen foga Aktiespararnas Centralförbund rf:s och Börsstiftelsens förslag om offentliggörandeskyldighet eller anmälan till Finansinspektionen, när det bedöms att sådana situationer inte förekommer ofta. En andelsägare som anser att motiveringen till ett negativt beslut är otillräcklig eller lagstridig kan kontakta Finansinspektionen direkt.  

På basis av Börsstiftelsens och Aktiespararnas Centralförbund rf:s yttranden har kriterierna för oberoende medlemmar i ett fondbolag preciserats bl.a. när det gäller närstående personer till personer i ledande ställning i fondbolagets närstående organisationer och i fondbolaget. 

Förslaget om att sänka minimiantalet andelsägare från 50 till 30 förordades i flera yttranden (bl.a. av Finansinspektionen, Börsstiftelsen, Centralhandelskammaren, Finans Finland, Advokatförbundet). Aktiespararnas Centralförbund rf ansåg dock att en ännu djärvare sänkning av såväl minimiantalet andelsägare som minimikapitalet skulle ha varit bra framför allt med tanke på nya aktörers möjligheter att komma in i branschen. Exempelvis så att minimiantalet andelsägare är ett (1) och kravet på minimikapital är 5 000 euro (nu 2 miljoner euro). Även Advokatförbundet och OP Gruppen förordade ett lägre minimiantal än det som arbetsgruppen föreslog. 

Många remissorgan ansåg att möjliggörandet av en ny delfondsstruktur kan understödjas. Centralhandelskammaren förordade möjligheten att införa en delfondsstruktur. Advokatförbundet ansåg att delfonder innebär större smidighet. Finansinspektionen förordade möjligheten att bilda delfonder, men ansåg det också vara viktigt att precisera bestämmelserna ytterligare dels på placeringsfondsnivå, dels på delfondsnivå i stället för på placeringsfondsnivå. Aktiespararnas Centralförbund rf såg delfondsmodellen som problematisk i den bemärkelsen att den kan fördunkla andelsägarnas bild av fondens verksamhet och investeringsobjekt. Justitieministeriet föreslog att delfondsstrukturens förhållande till fusion klarläggs vid den fortsatta beredningen. Finans Finland ansåg att delfondernas skattemässiga ställning bör preciseras. Enligt Skatteförvaltningen bör det i skattelagstiftningen utöver begreppet delfond tas in exakta regler för hur delfonder och byte av en delfond till en annan delfond beskattas. Motiveringen till de föreslagna paragrafändringarna har breddats och preciserats på basis av återkopplingen från remissförfarandet. Beträffande fusioner har preciseringar tagits in förutom i själva fusionsbestämmelserna också i detaljmotiveringen till dem. Den skattemässiga behandlingen av delfonder har också behandlats i den av finansministeriet den 2 juni 2017 tillsatta skattearbetsgrupp som utvärderar skattebehandlingen av olika investeringsformer. Arbetsgruppens rapport publicerades den 4 maj 2018, och preciseringen av skatteregleringen fortsätter som ett separat lagstiftningsprojekt. 

Arbets- och näringsministeriet tog i sitt yttrande ställning till strukturen hos fondbolags och placeringsfonders bokslut och fäste vikt vid fondregleringens avvikelser från bokslutsregleringen i övrigt. Lämnande av jämförelsetal och finansieringsanalys är exempel på sådana olikheter. 

Propositionens förslag om fondbolags och placeringsfonders bokslut baserar sig på den gällande lagen om placeringsfonder och har kompletterats med ytterligare villkor som rör delfonder. Fondbolags och i synnerhet placeringsfonders verksamhet avviker i någon mån från verksamheten för genomsnittliga bokföringsskyldiga, vilket för sin del förklarar de anammade regleringsskillnaderna. Det har utfärdats en separat förordning om det närmare innehållet i fondbolags och placeringsfonders bokslut och bokslutets uppställningsform, nämligen finansministeriets förordning om uppställningsformen för den resultaträkning och balansräkning som ingår i fondbolags, placeringsfonders och alternativa investeringsfonders bokslut och om den verksamhetsberättelse som fogas till bokslut samt om placeringsfonders halvårsrapport (231/2014). I 3 § 5 och 6 mom. i förordningen föreskrivs som följer: ”Verksamhetsberättelsen för ett fondbolag som avses i 5 § 2 mom. i lagen om placeringsfonder ska innehålla en kapitaltäckningsanalys med uppgifter om fondbolagets kapitalbas och minimibeloppet för kapitalbasen. I fråga om nyckeltalen och de viktigaste posterna i resultat- och balansräkningen ska i verksamhetsberättelsen ingå en tabell som upptar åtminstone de tre senaste räkenskapsperioderna. Nyckeltal och andra uppgifter ska också anges om övriga faktorer som eventuellt har betydelse för fondbolagets verksamhet, såsom om personalen.” 

Det förutsätts däremot inte att verksamhetsberättelsen för en placeringsfond ska innehålla de uppgifter som beskrivs ovan. I de krav som gäller för investerarinformation om en placeringsfond ingår dock att det ska lämnas uppgifter om de kostnader och arvoden som tas ut för placeringsfonden samt om placeringsfondens avkastningshistoria för tio år bakåt eller för minst den tid som placeringsfonden har existerat, om den har varit verksam en kortare tid än tio år. Sådana referensuppgifter om placeringsfonden som är av intresse för investerare kan således fås via andra informationskanaler än från bokslutet. Utifrån de grunder som nämns ovan har det ansetts obehövligt att i propositionen tai in preciseringar av den gällande regleringen. De uttrycksmässiga preciseringar som framförts i yttrandet när det gäller verksamhetsberättelsen och kreditinstitutslagen (610/2014) har beaktats i hög grad.  

Arbets- och näringsministeriet föreslog i sitt yttrande att det även till verksamhetsberättelsen skulle fogas ett krav på de ansvariga personernas uttalande om bokslutet. På de grunder som åberopats i det föregående i anknytning till fondverksamhetens särdrag har det bedömts att tillägget inte behövs i detta sammanhang framför allt eftersom, så som också framfördes i yttrandet, formuleringarna om uttalandet även i andra sektorbestämmelser skulle kräva fortsatt beredning.  

Beträffande ändringsförslaget om granskning av att värdet har beräknats på rätt sätt kan det nämnas att Centralhandelskammaren understödde förslaget och att Aktiespararnas Centralförbund rf ansåg att förslaget var förståeligt och godtagbart. Börsstiftelsen förstod behovet av att dra ner på antalet granskningar, men ansåg att en gång per år var för lite. Finlands Revisorer rf och PricewaterhouseCoopers Ab motsatte sig ändringsförslaget. I båda yttrandena framfördes åsikten att revisionens arbetsmängd inte kommer att minska även om man övergår från granskning sex gånger enligt den gällande lagen till granskning en gång enligt förslaget. För närvarande tillämpar revisorerna KHT-yhdistys — Föreningen CGR ry:s rekommendation om granskning av värdeberäkningar. Granskningsarbetet och arbetsmängden utgör en helhet på årsbasis, om än granskningen infaller vid sex tidpunkter. En övergång till en enda granskning per år kommer enligt Finlands Revisorer rf med största sannolikhet att öka revisorernas arbetsmängd med avseende på revision av placeringsfondernas bokslut, eftersom den granskning av att värdet har beräknats på rätt sätt som utförs under räkenskapsperioden också stöder revisionen av bokslutet. 

PricewaterhouseCoopers Ab motiverade i sin tur granskningen av riktigheten hos värdeberäkningar som följer: ”Granskningen utförs sex gånger om året och för varje granskning lämnas ett yttrande om den översiktliga granskningen (KHT-yhdistys — Föreningen CGR ry:s rekommendation om översiktlig granskning). Den översiktliga granskningen motsvarar inte en revision, och därför lämnas ingen revisionsberättelse om granskningen.” I yttrandet konstaterades även följande: ”Placeringsfondens revisor granskar bokslutet varje år och lämnar då en revisionsberättelse. PwC anser inte att det är nödvändigt att revisorns skyldigheter utökas med skyldigheten att fastställa riktigheten hos placeringsfondens värde vid årsskiftet, eftersom revisorn årligen lämnar in en revisionsberättelse som gäller placeringsfonden. Revisionen och revisionsberättelsen om den täcker redan nu till alla delar det arbete som föreslås bli tillagt.” 

PricewaterhouseCoopers Ab hade emellertid tidigare i sitt yttrande konstaterat följande: ”PwC anser inte att antalet granskningar av riktigheten i värdeberäkningen behöver minskas. Om den översiktligt utförda granskningen ändras till revision en gång per år, minskar inte granskningsarbetet eller dess kostnader för bolaget. Däremot kan uppdagandet av eventuella fel fördröjas, åtminstone om granskningen utförs först efter räkenskapsperioden. Om den översiktliga granskningen utförs endast en gång, fås inte tillräckligt med granskningsevidens för hela räkenskapsperioden om att fondens värde har beräknats på rätt sätt. Dessutom kommer arbetsmängden att öka när det gäller att granska placeringsfondernas bokslut.” 

Av de remissyttranden som beskrivs ovan framgår att granskningen av att värdet har beräknats på rätt sätt inte heller för närvarande motsvarar en revisionsnivå. Den har genomförts som en s.k. översiktlig granskning, om vilket det inte ges något yttrande. I remissyttranden har remissorganen delvis motstridigt bedömt ändringen av arbetsmängden för bokslutet vid årsskiftet, om det krävs att riktigheten i värdeberäkningen granskas i samma sammanhang. I motiveringarna åberopas också att möjligheterna att upptäcka fel försämras.  

I propositionen kvarstår förslaget om att minska antalet granskningar av värdeberäkningars riktighet till minst en gång per år. Med tanke på investerarnas ställning kan det bedömas att granskning av en värdeberäknings riktighet som utförs minst en gång per år men som är på revisionsnivå inte kommer att minska värdeberäkningens tillförlitlighet i någon betydande grad i jämförelse med att översiktliga granskningar utförs sex gånger per år. Ändringen kan rentav skapa större klarhet i genomförandet av granskning av att värdet har beräknats på rätt sätt och i investerarnas uppfattning om granskningsarbetet. Vid sidan av den tillsyn som utövas av revisorerna bör även förvaringsinstitutens tillsynsskyldigheter beaktas. I tillsynsskyldigheterna ingår även tillsyn över värdeberäkningar.  

I sitt remissyttrande kommenterade PricewaterhouseCoopers Ab också behovet av tydligare revisionsreglering vid gränsöverskridande verksamhet. Till denna del har inga nya bestämmelser som kompletterar innehållet i fondföretagsdirektivet fogats till lagen om placeringsfonder. I motiveringen till 24 kap. 9 § har dock som ett förtydligande öppnats frågan om den nationella regleringens tillämplighet när det gäller en placeringsfond som i Finland förvaltas av ett fondbolag som bildats i en annan medlemsstat. Behörighetsfördelning på basis av fondföretagsdirektivet lämpar sig på motsvarande sätt på en placeringsfond som ett finländskt fondbolag förvaltar i en annan medlemsstat och på placeringsfondens bokslut.  

Många remissorgan ansåg att slopandet av andelsbevis är en tidsenlig och proportionerlig reform. Skatteförvaltningen föreslog att utfärdande av andelsbevis inte tillåts i fortsättningen för förebyggande av kringgående av skatt och grå ekonomi. Justitieministeriet ansåg att den föreslagna möjligheten att vid behov utfärda andelsbevis krävde precisering, framför allt i fråga om tillämpning av lagen om skuldebrev, och menade att förslaget borde ändras så att det motsvarar bestämmelsens syfte. Advokatförbundet föreslog att man vid den fortsatta beredningen i fråga om regleringen av fondandelar över vilka det inte har utfärdats något andelsbevis skulle gå in för en lösning som motsvarar aktiebolagslagens reglering av aktier över vilka det inte har utfärdats något aktiebrev. Advokatförbundet ansåg nämligen att det blir problematiskt att jämställa fysiska skuldebrev och fondandelar över vilka det inte har utfärdats något andelsbevis. Med anledning av återkopplingen från remissförfarandet gick man vid den fortsatta beredningen in för att i lagen om placeringsfonder återinföra de materiella bestämmelserna om andelsbevis, dock med den ändringen att ett fondbolag inte längre ska vara skyldigt att utfärda andelsbevis på begäran av andelsägarna. I stället för att i lagen föreslå att andelsbevisen slopas inom en viss övergångsperiod har man genom bestämmelserna försökt möjliggöra en smidig övergång i riktning mot en fullständigt digital modell med fondandelsregister. En smidig övergång möter till denna del även fondinvesterarnas behov. 

Börsstiftelsen välkomnade inte den föreslagna nya rätten för fondbolagen att lösa in fondandelar utan ett uppdrag eller samtycke från fondandelsägaren. Börsstiftelsen föreslog att det skulle krävas att fondbolaget informerar andelsägarna tydligt, både i teckningsfasen och i det skede då lagstiftningen ändras. Börsstiftelsen föreslog också att andelsägaren skulle få en övergångsperiod under vilken andelsägaren kan besluta om den exakta tidpunkten för inlösen i stället för att tvångsinlösen genomförs omedelbart utan att andelsägaren har någon möjlighet att påverka. Enligt lagen om placeringsfonder och enligt placeringsfondens stadgar ska ett fondbolag alltid på förhand informera samtliga andelsägare om placeringsfondens stadgeändringar. Stadgeändringarna träder i regel i kraft en månad efter delgivningen. Under tiden för delgivning av stadgeändringarna har andelsägarna möjlighet att reagera t.ex. genom att yrka på inlösen av sina fondandelar, om de inte kan godkänna ändringarna. Vid den fortsatta beredningen har lagberedarna bedömt att den delgivningspraxis som beskrivs ovan ger andelsägarna sådana tillräckliga möjligheter att reagera som kan jämföras med det som skulle följa av den övergångsperiod som Börsstiftelsen föreslog.  

Justitieministeriet föreslog att propositionen skulle kompletteras till den del det gäller hur upptagningen av inlösningsvillkor av detta slag i stadgarna för fonder som inrättats före lagens ikraftträdande påverkar andelsägarnas egendomsskydd och hur förslaget uppfyller de allmänna kriterierna för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna. Bedömningen av egendomsskyddets förenlighet med grundlagen har kompletterats vid den fortsatta beredningen av propositionen. 

Finans Finland föreslog att motiveringen till bestämmelsen om inlösen av fondandelar kompletteras med ett exempel som gäller en situation där ett fondbolag inte har fått sådana uppgifter av andelsägaren som ska lämnas enligt bestämmelserna om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism. Vid den fortsatta beredningen har motiveringen till lagen om placeringsfonder inte ändrats enligt Finans Finlands förslag, eftersom fondbolagens skyldigheter i en sådan situation bestäms med stöd av lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism (444/2017) och regleringen av penningtvätt i övrigt. Dessutom har exempelvis Esma och Europeiska bankmyndigheten (EBA) meddelat gemensamma riktlinjer för kundkontroll och riskfaktorer i anknytning till penningtvätt och finansiering av terrorism (Joint Guidelines under Articles 17 and 18(4) of Directive (EU) 2015/849 on simplified and enhanced customer due diligence and the factors credit and financial institutions should consider when assessing the money laundering and terrorist financing risk associated with individual business relationships and occasional transactions, JC 2017 23). Riktlinjerna tillämpas från och med den 26 juni 2018. 

Förslaget om begränsning av inlösen förordades (bl.a. av Finansinspektionen, Centralhandelskammaren, Börsstiftelsen) och ansågs vara lönt att understödja med tanke på investerarna. OP Gruppen fäste vikt vid formuleringen, som ger läsaren en begränsad uppfattning om tillämpningen av begränsningen av inlösen. Vid den fortsatta beredningen har lagberedarna i motiveringstexten försökt förtydliga innehållet genom att referera till situationer där det utöver en enda stor enskild inlösen kan vara fråga om en stor grupp av anhopade, i sig små inlösningsanspråk som inte kan genomföras under en och samma dag.  

Finans Finland föreslog att propositionen kompletteras med ett undantag från offentliggörandeskyldighet för specialplaceringsfonder som ska upplösas, om specialplaceringsfonden har färre än 30 andelsägare. Finans Finland motiverade inte närmare om förslaget skulle gälla endast specialplaceringsfonder som inrättats för färre än 30 andelsägare eller också situationer där en sådan specialplaceringsfond som enligt stadgarna ska ha fler än 30 andelsägare upplöses, men vars ägarantal har sjunkit under den gräns som krävs. Vid den fortsatta beredningen har lagberedarna ansett att det är omotiverat att förslaget tas in lagförslaget, när informationen om upplösning av en specialplaceringsfond enligt en bedömning med tanke på investerarna kan ha betydelse för bedömningen av ett fondbolags verksamhet rent allmänt, varvid även andra än andelsägarna i specialplaceringsfonden kan ha intresse av att få information om upplösningen.  

Finans Finland föreslog också preciseringar av investeringsreglerna enligt den gällande lagen om placeringsfonder när det gäller samma emittent och OTC-derivat samt reglerna om sammanräknande av återköpsavtalens kredit. Vid den fortsatta beredningen bedömde lagberedarna att Finansinspektionens tolkningspraxis visavi reglering av investeringsverksamheten fortfarande fungerar smidigare än om tolkningen skrivs in i lagen.  

Finans Finland kommenterade frågan om huruvida bestämmelserna om upplösning i 19 kap. 5 § i lagen om placeringsfonder lämpar sig för alla specialplaceringsfonder. Enligt Finans Finlands ståndpunkt skulle det inte behöva publiceras något meddelande i en tidning om upplösning av en specialplaceringsfond som har färre än 30 andelsägare. Kommissionen har i mars 2018 lagt fram lagstiftningsförslag för att underlätta gränsöverskridande marknadsföring av fonder. Regleringen kommer också att behandla avslutande av marknadsföring av såväl placeringsfonder som AIF-fonder. Även om upplösning i sig är en separat process kan det för säkerställande av konsekvent praxis vara bra att även förfarandet för underrättande och meddelande om upplösning bedöms samtidigt som bestämmelserna om avslutande av marknadsföring ska införlivas. Av de orsaker som nämns ovan har förslaget inte tagits in i denna proposition.  

Finans Finland föreslog att insiderbestämmelserna i 3 kap. i lagen om placeringsfonder skulle strykas som nationell reglering som inte bygger på något direktiv. Finans Finland ansåg att man i fråga om insideranmälan borde överväga möjligheten att begränsa skyldigheten att göra insideranmälan till att gälla fondandelar i placeringsfonder som förvaltas av fondbolaget, om det anses vara omöjligt att slopa insideranmälan. Ändamålsenligheten med reglering som gäller insiderregister och insideranmälningar har under den senaste tiden redan bedömts på ett heltäckande sätt i regeringens proposition om genomförande av MiFID II-direktivet (RP 151/2017 rd, s. 97—100), och vid den fortsatta beredningen har lagberedarna inte sett några behov av att ändra lagen om placeringsfonder på de grunder som anförts i den propositionen. 

Utöver det som påtalats ovan har preciseringar av teknisk natur och rättelser gjorts i propositionen och har motiveringen preciserats med anledning av återkopplingen från remissförfarandet. 

5.2.2  5.2.2 Nationellt genomförande av vissa EU-förordningar

Sammanlagt 18 myndigheter och organisationer svarade på begäran om utlåtande om det nationella genomförandet av förordningen om penningmarknadsfonder, SFTR-förordningen och ändringsförordningen till EuVECA- och EuSEF-förordningarna. Svar kom från arbets- och näringsministeriet, Finansinspektionen, Konkurrens- och konsumentverket, Verket för finansiell stabilitet, Finlands Bank, Skatteförvaltningen, Finlands näringsliv rf, Finans Finland, Försäkrings- och finansrådgivningen FINE, Centralhandelskammaren, Kuluttajaliitto — Konsumentförbundet ry, Aktiespararnas Centralförbund rf, Finlands Börsstiftelse, Finlands Fackförbunds Centralorganisation FFC rf, Finlands Advokatförbund rf, Finlands Revisorer rf, Företagarna i Finland rf och Työeläkevakuuttajat TELA — Arbetspensionsförsäkrarna TELA ry.  

Vid finansministeriet bereddes en sammandragspromemoria av återkopplingen från remissförfarandet. Promemorian har publicerats på finansministeriets webbplats.  

Konkurrens- och konsumentverket, Verket för finansiell stabilitet, Centralhandelskammaren, Kuluttajaliitto — Konsumentförbundet ry, Finlands Advokatförbund rf, Finlands Revisorer rf och Työeläkevakuuttajat TELA — Arbetspensionsförsäkrarna TELA ry hade ingenting att yttra om propositionsutkastet. Arbets- och näringsministeriet ansåg att utkastet var motiverat och hade ingenting att tillägga. Finlands Bank konstaterade att den inte hade någonting att anmärka mot de föreslagna ändringarna. Aktiespararnas Centralförbund rf och Börsstiftelsen förordade finansministeriets föreslagna sätt att ändra den nationella lagstiftningen så som förordningarna kräver.  

Finansinspektionen ansåg att de förtydligande hänvisningarna till förordningen om penningmarknadsfonder som föreslogs i lagen om placeringsfonder och i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder var bra och skapade större klarhet. Likaså ansåg Finansinspektionen att det var bra och skapade större klarhet att behövliga tillägg med anledning av ändringarna i EuVECA- och EuSEF-förordningarna hade fogats till lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder. Finansinspektionen ansåg det vara viktigt att ändringarna träder i kraft så snart som möjligt.  

Försäkrings- och finansrådgivningen FINE ansåg att de föreslagna ändringarna innebar förbättringar för fondverksamhetens transparens och Finansinspektionen befogenheter, vilket FINE såg som viktigt och lönt att understödja med tanke på investerarna och tillgodoseendet av kundskyddet. 

Förslaget om Finansinspektionens rätt att påföra förvaltare av penningmarknadsfonder administrativa påföljder med anledning av överträdelser och förslaget om utvidgning av Finansinspektionens tillsynsrättigheter i fråga om värdepapper var nyttiga reformer, ansåg Finlands Fackförbunds Centralorganisation FFC rf. 

Företagarna i Finland rf ansåg det vara bra att till den del SFTR-förordningen genomförs kommer rapporteringsskyldigheten i praktiken inte att omfatta sådana icke-finansiella aktörer som är små eller medelstora företag, eftersom det i deras fall är en finansiell motpart som ansvarar för anmälan om uppgifter. I övrigt hade Företagarna i Finland rf inga kommentarer till propositionsutkastet.  

När det gäller förordningen om penningmarknadsfonder bör den nationella lagstiftningen preciseras, eftersom förordningen enligt vissa kriterier möjliggör s.k. fonder med fast nettotillgångsvärde, vars värdeberäknings- och värderingsprinciper avviker från lagen om placeringsfonder, ansåg Finans Finland. Finans Finland menade att de föreslagna bestämmelserna bör kombineras med regeringens proposition om en totalreform av lagen om placeringsfonder. Utgående från Finans Finlands kommenterar har motiveringen till 1 kap. 1 § i lagen om placeringsfonder preciserats vid den fortsatta beredningen så att det av motiveringen tydligare framgår att värdeberäknings- och värderingsprinciperna för penningmarknadsfonder med fast nettotillgångsvärde bestäms med stöd av förordningen om penningmarknadsfonder. 

Finlands Näringsliv rf ansåg att arbetsekonomiskt sett skulle det ha varit mer befogat att lägga fram ändringarna i placeringsfondslagstiftningen i samband med den totalreform av placeringsfondslagstiftningen som bereddes av en expertgrupp som företrädde branschen. 

Skatteförvaltningen ansåg att det skulle vara bra att i propositionen mera ingående beskriva förslagets och förordningarnas konsekvenser förutom för Finansinspektionens också för andra myndigheters, exempelvis skattemyndigheternas, rätt att få uppgifter. I SFTR-förordningen föreskrivs det närmare om transparens och tillgång till transaktionsregistrets uppgifter. Beskrivningar av direkt tillämpliga EU-förordningar har följaktligen inte fogats till regeringens proposition vid den fortsatta beredningen.  

Utöver det som påtalats ovan har preciseringar av teknisk natur och rättelser gjorts i propositionen och har motiveringen preciserats med anledning av återkopplingen från remissförfarandet.