7.1
Utlänningslagen
36 §.Allmänna villkor för beviljande av uppehållstillstånd. Till paragrafen fogas ett nytt 4 mom. där det föreskrivs att uppehållstillstånd även kan vägras om det finns grundad anledning att misstänka att en arbetsgivare eller uppdragsgivare har för avsikt att kringgå bestämmelserna om inresa eller vistelse i landet vid ansökan om uppehållstillstånd. För närvarande kan uppehållstillstånd vägras på motsvarande grund endast av skäl som beror på den utlänning som ansöker om tillstånd. Den grundade anledningen att misstänka ska anknyta till den aktuella ansökan om uppehållstillstånd.
Kringgående av inresebestämmelserna vid ansökan om uppehållstillstånd har i den nuvarande regleringen i praktiken inneburit att även om grunden för inresa i sig verkar vara laglig, är den i själva verket inte det. För en inresa anges en grund som inte motsvarar det verkliga syftet med inresan. Inresesättet är skenbart lagligt och oriktiga uppgifter lämnas om syftet med inresan, inklusive falska eller förfalskade handlingar.
Även arbetsgivaren kan i vissa situationer med fog misstänkas ha rekryterat en arbetstagare i syfte att kringgå inresebestämmelserna. Bestämmelser om arbetsgivarens skyldigheter och om bemötande av arbetstagare finns huvudsakligen någon annanstans i lag än i utlänningslagstiftningen. Också i utlänningslagstiftningen föreskrivs det dock om vilka skyldigheter och hurdant bemötande av arbetstagare som förutsätts av arbetsgivaren, vilka kvalitativa krav som ställs för arbete samt vilka skyldigheter som åläggs arbetsgivaren eller uppdragsgivaren i fråga om lämnande av uppgifter.
Det kan till exempel vara fråga om att avsikten inte ens från början är att anställa en utlänning i ett sådant anställningsförhållande som arbetsgivaren uppger eller har uppgett i samband med ansökan. Antalet arbetstimmar kan vara eller ha varit betydligt färre och lönen väsentligt lägre än vad som uppgetts, lagstadgade ledigheter saknas till stor del eller helt, försörjningsförutsättningen är omöjlig att uppfylla genom arbete eller bemötandet av utlänningen i arbetet är diskriminerande. Arbetstagaren får eller har inte nödvändigtvis fått information av arbetsgivaren om de centrala villkoren för arbetet. De uppgifter som lämnats till myndigheten i samband med ansökan kan också vara oriktiga eller vilseledande på något annat sätt. I situationer enligt ovannämnda exempel är risken för arbetsrelaterat utnyttjande hög och således ska uppehållstillstånd inte beviljas för anställning hos en arbetsgivare som handlar på ett dylikt sätt.
I 86 b § i utlänningslagen (uppdragsgivarens skyldigheter) föreskrivs att när arbetstagare som är anställda hos en utländsk arbetsgivare arbetar i entreprenad- eller underentreprenadarbete eller som hyrd arbetskraft tillämpas arbetsgivarens skyldigheter enligt 72 § och 86 a § 1 och 2 mom. på den i Finland verksamma huvudentreprenören eller den som huvudsakligen låter utföra arbetet. Paragrafen gäller endast uppehållstillstånd för arbetstagare. I 86 a § 1 och 2 mom. i utlänningslagen ingår skyldigheter att lämna uppgifter. Utlänningslagens 72 § gäller ansökan om uppehållstillstånd för arbetstagare. Enligt paragrafen ska arbetsgivaren till ansökan om uppehållstillstånd för arbetstagare foga sådan i 2 kap. 4 § i arbetsavtalslagen avsedd information om de centrala villkoren i arbetet, en försäkran om att villkoren stämmer överens med gällande bestämmelser och kollektivavtalet i fråga eller, om det inte finns något kollektivavtal som ska tillämpas, svarar mot den praxis som gäller arbetstagare som är verksamma i motsvarande uppgifter på arbetsmarknaden, samt, om arbets- och näringsbyrån kräver det, en utredning om att arbetsgivaren har uppfyllt och i fortsättningen förmår uppfylla sina förpliktelser som arbetsgivare. I en situation som avses i 86 b § i utlänningslagen tillämpas arbetsgivarens nämnda skyldigheter på huvudentreprenören eller den som huvudsakligen låter utföra arbetet (uppdragsgivaren). Att dessa skyldigheter fullgörs på behörigt sätt, särskilt skyldigheten att lämna korrekta uppgifter, är av betydelse vid bedömningen av om det eventuellt är fråga om kringgående av bestämmelserna om inresa eller vistelse i landet.
Syftet med bestämmelsen är att förhindra att arbetsgivare eller uppdragsgivare som handlar i ond tro kan rekrytera utländska arbetstagare med stöd av uppehållstillstånd. Avslag på ansökan om uppehållstillstånd inverkar också på den som ansöker om uppehållstillstånd, eftersom han eller hon inte får tillstånd att vistas i landet i anställning hos den arbetsgivare eller med stöd av ett avtalsförhållande till den uppdragsgivare som avses i tillståndsansökan. När en ansökan om uppehållstillstånd avslås av orsaker som beror på arbetsgivaren eller uppdragsgivaren ska beslutet inte inverka på möjligheterna för den som ansöker om uppehållstillstånd att få uppehållstillstånd för anställning hos en annan arbetsgivare. Av samma orsak är det inte heller ändamålsenligt att förena ett beslut om uppehållstillstånd med inreseförbud.
Den föreslagna bestämmelsen ska tillämpas både vid prövningen av beviljande av första uppehållstillstånd och vid prövningen av beviljande av fortsatt tillstånd. I förslaget ingår besvärsrätt med stöd av 190 §.
54 b §.Fortsatt tillstånd på grund av arbetsgivarens klandervärda förfarande. Bestämmelsen är ny och dess syfte är förutom att skydda offer för arbetsrelaterat utnyttjande också att främja att utnyttjandet avslöjas. Det nya fortsatta tillstånd som föreslås är en ny möjlighet för arbetstagaren att frigöra sig från en arbetsgivare som utnyttjar. En utlänning ska fortfarande ha möjlighet att ansöka om annat fortsatt tillstånd som beviljas i ett normalt förfarande, om det är mer ändamålsenligt med tanke på utlänningens individuella situation.
I 1 mom. föreskrivs det att en utlänning beviljas fortsatt tillstånd för sökande av nytt arbete eller för företagsverksamhet, om det finns grundad anledning att misstänka att utlänningens arbetsgivare på ett betydande sätt har försummat sina skyldigheter som utlänningens arbetsgivare eller på något annat sätt utnyttjat utlänningen. Bestämmelsen innebär att när ett arbete upphör på grund av arbetsgivarens eller uppdragsgivarens icke godtagbara förfarande ska det inte ske till nackdel för den arbetstagare som utnyttjats.
Bestämmelser om arbetsgivarens skyldigheter finns i 2 kap. i arbetsavtalslagen. Till skyldigheterna hör bland annat att sörja för opartisk behandling och arbetarskydd, diskrimineringsförbud, lämnande av information om de centrala villkoren i arbetet samt iakttagande av bestämmelserna om minimilön, lön för sjukdomstid och betalning av lön. Motsvarande bestämmelser finns också i andra lagar som gäller anställningsförhållanden, såsom statstjänstemannalagen (750/1994), lagen om kommunala tjänsteinnehavare (304/2003) och lagen om sjöarbetsavtal (756/2011).
Tillämpningen av bestämmelsen förutsätter att arbetsgivaren på ett betydande sätt har försummat sina skyldigheter som arbetsgivare. Betydande försummelser kan bland annat vara oskäligt långa arbetstider och arbetstimmar, avsaknad av ledigheter och semestrar, utebliven betalning av lön, betydande lönedumpning eller återbetalning av lön, det vill säga att lönen betalas in på kontot men överförs tillbaka till arbetsgivaren på lönedagen. Bristerna i fråga om lönen är betydande i synnerhet när den lön som arbetstagaren får i handen inte längre uppfyller försörjningsförutsättningen enligt utlänningslagstiftningen. Betydande försummelser kan också vara till exempel försummelse av arbetarskyddet eller farliga arbetsförhållanden.
En betydande försummelse av arbetsgivarens skyldigheter är ofta också ett uttryck för utnyttjande av arbetstagaren. Utnyttjande kan ske också på andra sätt än genom att arbetsgivaren avsevärt försummar sina skyldigheter. Därför är bestämmelsen tillämplig också om arbetsgivaren på något annat sätt har utnyttjat arbetstagaren. Sådant utnyttjande kan bland annat vara att arbetsgivaren hotar arbetstagarens eller en nära anhörigs liv eller hälsa, hotar med att påverka myndigheterna för att återkalla uppehållstillståndet eller avlägsna arbetstagaren ur landet, beslagtar arbetstagarens identitetshandlingar, besitter arbetstagarens bankkonto, skattekort eller andra viktiga handlingar.
Bestämmelsen är också tillämplig om arbetsgivaren till exempel isolerar en arbetstagare från andra människor genom att kräva boende i lokaler som arbetsgivaren anvisar och som kan vara olämpliga för boende, begränsar användningen av telefon, förbjuder måltider på en plats som arbetstagaren valt eller på något annat sätt begränsar arbetstagarens umgänge med andra människor. Det kan också vara fråga om till exempel att binda arbetstagaren till arbetsgivaren genom skuldsättning eller tagande av snabblån eller genom att låta bli att redovisa skatter och undanhålla information om betalning av efterskatt. De ovannämnda exemplen på kännetecken som tyder på utnyttjande är i princip alltid allvarliga, varför det i fråga om dem inte förutsätts någon bedömning av förfarandets allvarlighetsgrad.
Det föreslagna fortsatta tillståndet beviljas av Migrationsverket. Om det har uppstått misstanke om utnyttjande i samband med en brottsutredning, ska misstanken beaktas vid prövningen av beviljandet av uppehållstillstånd. Det är dock inte nödvändigt att utnyttjandet har konstaterats i samband med en brottsutredning eller att det finns ett domstolsbeslut om det. Utnyttjande kan konstateras till exempel i samband med en inspektion som arbetarskyddsmyndigheten utför och som Migrationsverket kan få information om i form av en offentlig inspektionsberättelse. Migrationsverket kan också grunda en misstanke på sina egna iakttagelser. Det är dock i många fall svårt att bevisa en misstanke om betydande försummelse av arbetsgivarskyldigheter eller annat utnyttjande. Därför ska en skriftlig redogörelse eller muntligt hörande av arbetstagaren anses vara en tillräcklig grund för beviljande av fortsatt tillstånd när tecken på utnyttjande framgår av berättelsen med tillräcklig noggrannhet. I oklara situationer ska fortsatt tillstånd beviljas den som ansöker om det med beaktande av 5 § i utlänningslagen. Migrationsverket ska meddela polisen iakttagelser som gjorts i samband med tillståndsprövningen antingen i form av tips eller i form av en begäran om undersökning. Den lagstiftning som hänför sig till propositionen och som gäller informationsutbytet mellan olika myndigheter beskrivs under avsnitt 12 Förhållande till grundlagen och lagstiftningsordning.
För att säkerställa en konsekvent och likvärdig tillämpning av bestämmelsen är det viktigt att vägledning för Migrationsverket förbereds i samråd med behöriga myndigheter.
Det är möjligt att utlänningen hittar ett nytt arbete eller inleder företagsverksamhet redan medan ansökan om det föreslagna fortsatta tillståndet behandlas. I det föreslagna fortsatta tillståndet ingår rätt att arbeta redan under behandlingstiden för ansökan på det sätt som föreskrivs i 80 § 1, 2 och 3 mom. I fråga om vissa uppehållstillstånd som beviljas för kortvarigt arbete (80 § 3 mom.) kvarstår rätten att arbeta under tiden för behandlingen av ansökan tills uppehållstillstånd har beviljats med anledning av den nya ansökan eller ett negativt beslut har vunnit laga kraft, om ansökan om fortsatt tillstånd har gjorts medan det tidigare uppehållstillståndet var i kraft.
Enligt den gällande lagstiftningen har uppdragsgivaren ansvar för arbetsgivarskyldigheterna på det sätt som föreskrivs i 86 b §. Dessa skyldigheter för uppdragsgivaren gäller närmast lämnande av uppgifter till myndigheter eller förtroendevalda på arbetsplatsen, men gäller inte arbetsgivarens skyldigheter i egentlig mening eller andra skyldigheter gällande korrekt bemötande av arbetstagaren. Därför ska tillämpningen av det föreslagna momentet inte kopplas till uppdragsgivarens skyldigheter.
I 2 mom. föreskrivs det att fortsatt tillstånd för sökande av arbete eller för företagsverksamhet beviljas som kontinuerligt för ett år från det att det föregående uppehållstillståndet upphörde att gälla. Detta säkerställer att ett fortsatt tillstånd som beviljas på grund av ett nytt arbete eller företagsverksamhet i ett normalt förfarande också är av kontinuerlig karaktär. Det fortsatta tillståndets kontinuerliga karaktär hänför sig till bestämmelsens syfte att göra det möjligt för offer för arbetsrelaterat utnyttjande att få en ny start på arbetsmarknaden.
Det beviljade uppehållstillståndet är förenat med rätt att börja arbeta och det finns inga begränsningar av bransch. Så som nämnts ovan har rätten att arbeta kunnat uppkomma redan genom ansökan om det föreslagna fortsatta tillståndet.
Uppehållstillstånd för sökande av arbete eller för företagsverksamhet kan beviljas en gång för varje misstänkt fall av utnyttjande. Uppehållstillstånd som beviljats efter ett sådant tillstånd kan beviljas som vanligt uppehållstillstånd på grund av arbete, om det nya arbetet fortsätter och det inte förekommer utnyttjande av utländsk arbetskraft. Avsikten är att utlänningar ska styras mot normala förfaranden också i fråga om systemet med uppehållstillstånd. I samband med ansökan om vanligt fortsatt tillstånd utreds också den nya arbetsgivarens förutsättningar att klara av sina arbetsgivarskyldigheter samt arbetsvillkoren på det sätt som föreskrivs i fråga om det uppehållstillstånd som krävs. Om en utlänning på nytt hamnar i en situation där det finns grundad anledning att misstänka att även hans eller hennes nya arbetsgivare på ett betydande sätt har försummat sina skyldigheter som arbetsgivare eller på något annat sätt utnyttjat honom eller henne ska det fortsatta tillståndet kunna beviljas på nytt.
Tillämpningen av det föreslagna fortsatta tillståndet förutsätter inte att utlänningens försörjning är tryggad. När en utlänning har blivit utsatt för arbetsrelaterat utnyttjande har han eller hon inte nödvändigtvis betalats minimilön enligt lag och kollektivavtal eller fått någon lön alls. Om utkomst förutsätts hindrar det sannolikt tillämpningen av bestämmelsen och därmed uppnåendet av dess syfte.
I 3mom. föreskrivs det att en familjemedlem till en sådan utlänning som beviljats uppehållstillstånd med stöd av 1 mom. beviljas uppehållstillstånd med stöd av 47 § 3 mom. En person som ansöker om det föreslagna fortsatta tillståndet har eventuellt redan familjemedlemmar i Finland. Den föreslagna bestämmelsen möjliggör fortsatt vistelse i landet för familjemedlemmar och vid behov också ny familjeåterförening.
67 §. Migrationsverket som uppehållstillståndsmyndighet. Enligt 67 § 1 mom. i utlänningslagen beviljar och återkallar Migrationsverket uppehållstillstånd. Således omfattar Migrationsverkets befogenhet också beviljande av det föreslagna nya fortsatta tillståndet (54 b §). Detsamma gäller återkallande av det föreslagna fortsatta tillståndet. Bestämmelser om återkallande av uppehållstillstånd finns i 58 § i utlänningslagen.
Till paragrafen fogas ett nytt 5 mom. enligt vilket Migrationsverket på ansökan beviljar rätt att arbeta på den grund som anges i 78 § 5 mom.
78 §.Rätt att arbeta med stöd av uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd som beviljats på grund av arbete är i praktiken alltid förenat med någon begränsning av bransch eller ställning. Uppehållstillstånd för arbetstagare kan också vara kopplat till en given arbetsgivare. Det är möjligt att en arbetstagare kan frigöra sig från en arbetsgivare som handlat klandervärt och inleda ett nytt arbete eller företagsverksamhet inom ramen för sitt nuvarande uppehållstillstånd. I de fall där begränsningar i det nuvarande uppehållstillståndet hindrar arbetstagaren från att frigöra sig från arbetsgivaren och söka arbete någon annanstans ska arbetstagaren ha möjlighet att ansöka om utvidgning av rätten att arbeta i anställning hos en annan arbetsgivare.
Det föreslås att nya 5 och 6 mom. fogas till paragrafen. I 5 mom. föreskrivs det att en utlänning som arbetar med stöd av uppehållstillstånd beviljas på ansökan rätt att arbeta utan begränsning av bransch eller någon annan begränsning, om det finns grundad anledning att misstänka att utlänningens arbetsgivare på ett betydande sätt har försummat sina skyldigheter som arbetsgivare eller på något annat sätt utnyttjat utlänningen och under förutsättning att utlänningens nya arbetsgivare till ansökan fogar de bilagor som avses i 72 § 1 och 2 punkten och, om Migrationsverket kräver det, de bilagor som avses i 3 punkten.
Till skillnad från den föreslagna 54 b § är det inte fråga om tillstånd för sökande av arbete utan om rätt att direkt övergå i anställning hos en ny arbetsgivare. Rätten att arbeta med stöd av den föreslagna bestämmelsen varar så länge som det befintliga uppehållstillståndet är i kraft. Om det är fråga om ett fortsatt tillstånd kan denna rätt vara i kraft upp till fyra år. Därför är det nödvändigt att i samband med utvidgning av rätten att arbeta utreda att det nya anställningsförhållandet är som sig bör och vid behov också att den nya arbetsgivaren har förmåga att klara av sina arbetsgivarskyldigheter.
Betydande försummelse av arbetsgivarskyldigheter eller annat utnyttjande bedöms på samma sätt som det föreslås i specialmotiveringen till den föreslagna 54 b §. En bedömning ska göras skilt för varje sökande.
Rätten att arbeta förutsätter att en ansökan lämnas in till Migrationsverket. Utlänningen får ett intyg om utvidgad rätt att arbeta av Migrationsverket när en betydande försummelse av arbetsgivarens skyldigheter eller annat utnyttjande har konstaterats. Utlänningen kan visa upp intyget för sin nya arbetsgivare som bevis på rätt att arbeta.
Att utfärda intyg om utvidgad rätt att arbeta är ny uppgift för Migrationsverket. Förutsättningarna för vistelse i landet ska inte bedömas utan endast frågan om huruvida sökandens arbetsgivare på ett betydande sätt har försummat sina skyldigheter som arbetsgivare eller på något annat sätt utnyttjat utlänningen. Så som det konstaterats ovan ska betydande försummelse av arbetsgivarskyldigheter eller annat utnyttjande bedömas på samma sätt som det föreslås i specialmotiveringen till den föreslagna 54 b §.
Också i fråga om beslut om utvidgning av rätten att arbeta ska Migrationsverket meddela polisen sina iakttagelser antingen i form av tips eller i form av en begäran om undersökning.
Med tanke på uppnåendet av syftet med bestämmelsen är det viktigt att ansökan om intyg kan behandlas snabbt. Eftersom det i många fall är svårt att få bevis på arbetsgivarens klandervärda förfarande ska en skriftlig redogörelse eller muntligt hörande av arbetstagaren också här anses vara en tillräcklig grund för beviljande av fortsatt tillstånd när tecken på utnyttjande framgår av berättelsen med tillräcklig noggrannhet. I oklara situationer ska fortsatt tillstånd beviljas den som ansöker om det med beaktande av 5 § i utlänningslagen.
Bestämmelser om avgiften för behandlingen av intyg utfärdas i inrikesministeriets förordning om Migrationsverkets avgiftsbelagda prestationer. Med stöd av 8 § 2 mom. i lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992) beslutar vederbörande ministerium om avgifterna för myndigheternas prestationer inom förvaltningsområdet och i 6 § 3 mom. föreskrivs om särskilda grunder på vilka det får bestämmas att en avgift uppbärs till ett lägre belopp än självkostnadsvärdet. Med beaktande av syftet med den föreslagna bestämmelsen är det motiverat att tillämpa en avgift som är lägre än självkostnadsvärdet.
Under tiden för behandlingen av ansökan fortsätter utlänningens rätt att arbeta i enlighet med det gällande uppehållstillståndet. I vissa numera få situationer är rätten att arbeta med stöd av uppehållstillstånd bunden till en given arbetsgivare. I synnerhet då framhävs behovet av en snabb behandling av ansökan vid Migrationsverket. När en utlänning hittar ett nytt arbete eller inleder företagsverksamhet och på den grunden ansöker om fortsatt tillstånd ska rätten att arbeta fortsätta under tiden för behandlingen av ansökan med stöd av 80 § 1, 2 eller 3 mom. i utlänningslagen.
När giltighetstiden för ett befintligt uppehållstillstånd löper ut har utlänningen möjlighet att antingen ansöka om fortsatt tillstånd som beviljas i det normala förfarandet eller om ett sådant fortsatt tillstånd enligt 54 b § som nu föreslås. Utvidgning av rätten att arbeta eller avslag på ansökan om intyg påverkar i princip inte förutsättningarna för fortsatt tillstånd som beviljas i ett normalt förfarande. Detta beror på att Migrationsverkets prövning av utvidgning av rätten att arbeta gäller den tidigare arbetsgivarens påstådda klandervärda förfarande, medan prövningen av arbetsgivarens förutsättningar i fråga om fortsatt tillstånd som beviljas i normalt förfarande gäller den nya arbetsgivaren. När det är fråga om ansökan om fortsatt tillstånd enligt den föreslagna 54 b § är däremot en eventuell tidigare prövning i fråga om samma arbetsgivare fortfarande av betydelse vid ansökan om utvidgning av rätten att arbeta.
I 6 mom. föreskrivs om rätten att arbeta i fråga om offer för utnyttjande av arbetskraft som fått uppehållstillstånd. En utlänning som har beviljats uppehållstillstånd enligt 54 b § får efter att ha hittat ett arbete börja arbeta eller inleda företagsverksamhet. En förutsättning för fortsatt rätt att arbeta är att ansökan om fortsatt uppehållstillstånd för arbete eller företagsverksamhet görs innan det föregående uppehållstillståndet går ut.
187 §.Vägran att bevilja uppehållstillstånd på grund av arbete. Ett beslut om att inte bevilja första uppehållstillstånd för arbetstagare innebär att under den angivna tiden beviljas ingen utlänning uppehållstillstånd på grund av arbete hos den arbetsgivare som beslutet gäller.
Det föreslås att den nuvarande paragrafen preciseras så att den bättre uppfyller propositionens mål att förebygga utnyttjande av utländsk arbetskraft och bättre än nu tydliggör att beslut om att inte bevilja tillstånd är en administrativ påföljd av karenskaraktär och inte en påföljd av straffkaraktär.
Beslut om att inte bevilja uppehållstillstånd har funnits i utlänningslagen sedan 1993 och det har delvis samband med utlänningsförseelse av arbetsgivare (186 §) som till väsentliga delar har varit oförändrad sedan 2004. I sin nuvarande form motsvarar bestämmelserna inte helt kraven på proportionalitet, förutsägbarhet, exakthet, noggrann avgränsning och behörig rättssäkerhet. Till exempel ger den nuvarande 187 § myndigheten en mycket omfattande prövningsrätt och möjlighet att fatta beslut om att inte bevilja uppehållstillstånd tills vidare, vilket uppenbarligen inte uppfyller det nuvarande proportionalitetskravet. Av denna anledning ska arbets- och näringsbyråns prövningsrätt och beslut att inte bevilja uppehållstillstånd för arbetstagare begränsas till sex månader.
På samma sätt som den ändring som föreslås i 36 § är syftet med denna ändring att förhindra att arbetsgivare eller uppdragsgivare som handlar i ond tro ska kunna rekrytera utländska arbetstagare med stöd av uppehållstillstånd för arbetstagare. Bestämmelsen förbättrar således inte direkt utländska arbetstagares rättsliga ställning men antagligen förebygger den att det uppstår situationer där utländsk arbetskraft utnyttjas.
För att öka tydligheten och förbättra avgränsningen ska det i bestämmelsen anges hurdana uppgifter lämnandet gäller. Arbets- och näringsbyrån kunde fatta beslut om att första uppehållstillstånd för arbetstagare inte beviljas i fråga om anställning hos en sådan arbetsgivare eller i fråga om ett avtalsförhållande till en sådan uppdragsgivare som själv eller via en företrädare har lämnat en myndighet oriktig eller vilseledande information om ärenden som avses i 72 §, 86 a § eller 86 b § i utlänningslagen. I den nuvarande 187 § finns det endast en hänvisning till 186 § 1 mom. 2 punkten (utlänningsförseelse av arbetsgivare).
De beslut om att inte bevilja uppehållstillstånd som fattats av arbets- och näringsbyrån ska införas i systemet för hantering av utlänningsärenden (UMA-systemet), varvid de personuppgiftsansvariga får information om besluten i realtid.
Omnämnandet av anställning hos en uppdragsgivare ändras till avtalsförhållande till en uppdragsgivare. Även om uppdragsgivaren enligt 86 b § svarar för en del av arbetsgivarens skyldigheter enligt utlänningslagen är arbetstagaren dock inte anställd hos uppdragsgivaren utan hos arbetsgivaren, som i sin tur har ett avtalsförhållande med uppdragsgivaren. Uppdragsgivaren kvarstår dock i bestämmelsen eftersom uppdragsgivarens skyldigheter i fråga om uppehållstillstånd för arbetstagare uttryckligen hänför sig till lämnande av uppgifter till myndigheten.
I 2 mom. föreslås preciseringar vars syfte är att tydligare än för närvarande formulera att beslut om att inte bevilja uppehållstillstånd är en administrativ påföljd av karenskaraktär. En förutsättning för beslutet är att informationen är signifikant oriktig eller vilseledande och att arbetsgivaren eller uppdragsgivaren i fråga trots uppmaning inte har rättat informationen inom utsatt tid. Beslut om att uppehållstillstånd inte beviljas kan fattas för en viss tid på högst 6 månader. Om det är fråga om ett företag eller en sammanslutning riktas beslutet också till den ansvariga personen. Med ansvariga personer avses de ansvariga personer som hör till företagets organisationsanknutna personer och som antecknats i handelsregistret samt betydande ägare. Det föreslagna tillägget främjar bekämpningen av utnyttjande av utländsk arbetskraft.
Informationen ska vara signifikant oriktig eller vilseledande. Eftersom informationen om beslutet hänför sig till samma arbetsgivarskyldigheter som det också är fråga om i de föreslagna 54 b § och 78 § 4 mom. kan de riktlinjer som nämns i specialmotiveringen till nämnda bestämmelser tillämpas vid bedömningen av allvarlighetsgraden. I fråga on beslut om att inte bevilja uppehållstillstånd görs bedömningen av arbets- och näringsbyrån. Uppgifter om försummelse av arbetsgivarens skyldigheter kan också lämnas av arbetarskyddsmyndigheten, varvid arbets- och näringsbyrån kan jämföra de uppgifter som arbetsgivaren eller uppdragsgivaren lämnat till myndigheten med arbetarskyddsmyndighetens inspektionsberättelse.
Enligt 34 § 1 mom. i förvaltningslagen (434/2003) ska en part innan ett ärende avgörs ges tillfälle att framföra sin åsikt om ärendet och avge sin förklaring med anledning av sådana yrkanden och sådan utredning som kan inverka på hur ärendet kommer att avgöras.
En ytterligare förutsättning för beslutet är att arbetsgivaren eller uppdragsgivaren trots uppmaning inte har rättat informationen inom utsatt tid. Om det har konstaterats att uppgifterna om anställningsförhållandet eller anställningsvillkoren är oriktiga eller vilseledande ska arbetsgivaren i praktiken rätta till saken också på praktisk nivå. Arbets- och näringsbyrån ska också underrätta arbetarskyddsmyndigheten om att en uppmaning har getts så att arbetarskyddsmyndigheten har möjlighet att utföra en arbetarskyddsinspektion på platsen i fråga. I och med dessa tillägg kommer beslut att inte bevilja uppehållstillstånd i större utsträckning än tidigare att ha karaktären av övervakning och inriktas på korrigerande åtgärder. Med hjälp av detta strävar man efter att styra arbetsgivarens eller uppdragsgivarens verksamhet så att den motsvarar de förutsättningar och förfaranden som föreskrivs i utlänningslagen.
Beslut om att uppehållstillstånd för arbetstagare inte beviljas begränsas till en viss tid på högst 6 månader. Tidsfristens längd beror på relevansen av felaktig eller vilseledande information. Ändringen av beslut om att inte bevilja uppehållstillstånd som gäller tills vidare till beslut som gäller högst 6 månader innebär en betydande begränsning. För att säkerställa en konsekvent och likvärdig tillämpning av bestämmelsen är det viktigt att vägledning för arbets- och näringsbyrån förbereds i samråd med behöriga myndigheter.
Till momentet fogas en bestämmelse om att påföljden även riktas mot företagets eller sammanslutningarnas ansvariga personer. På så sätt förhindras att en person som lämnat oriktig eller vilseledande information kan kringgå bestämmelsen genom att fortsätta anlita utländska arbetstagare via ett annat företag som han eller hon äger eller kontrollerar. Det föreslagna tillägget främjar bekämpningen av utnyttjande av utländsk arbetskraft.
Trots beslut om att inte bevilja uppehållstillstånd ska det fortfarande vara möjligt för arbetsgivaren att anställa en finländsk person eller utlänning som redan är i Finland med stöd av uppehållstillstånd på någon annan laglig grund. Dessutom kunde de utlänningar som redan är anställda av arbetsgivaren i fråga kunna få ett fortsatt uppehållstillstånd. Det är således inte fråga om ett rekryteringsförbud.
I 3 mom. föreskrivs det om förhållandet mellan beslut om att inte bevilja uppehållstillstånd och utlänningsförseelse av arbetsgivare. Eftersom det inte är fråga om en sanktion som kan jämföras med en straffpåföljd, ska tillsammans med påföljden också kunna åberopas 186 § 1 mom. 2 punkten. Beslut om att inte bevilja uppehållstillstånd kan också fattas i fråga om en arbetsgivare eller dennes företrädare som med stöd av 186 § 1 mom. 2 punkten har dömts för utlänningsförseelse av arbetsgivare efter att uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat en myndighet oriktig eller vilseledande information om en utlännings villkor i arbetet eller arbetsuppgifter och om de krav som dessa ställer. Bestämmelsen förenhetligar förhållandet mellan beslut om att inte bevilja uppehållstillstånd och utlänningsförseelse av arbetsgivare så att en påföljd som dömts ut i en straffprocess tillsammans med en administrativ påföljd är strängare än enbart en administrativ påföljd.
211 §. Delegationen för utländska arbetstagares och företagares anställnings- och uppehållstillståndsärenden. Förvaltningen av arbetskraftsinvandringen överfördes från inrikesministeriet till arbets- och näringsministeriet vid ingången av 2020. I samband med detta gjordes behövliga ändringar i bestämmelserna om ministeriernas behörighet, men de materiella lagarna ändrades inte. Nu föreslås det att delegationen överförs från inrikesministeriet till arbets- och näringsministeriet. Delegationen är ett sakkunnigorgan bestående av olika myndigheter och arbetsmarknadsorganisationer som på ett betydande sätt kan stödja bekämpningen av utnyttjande av utländsk arbetskraft.
För att bredda delegationens arbete fogas till paragrafen också ärenden som gäller uppehållstillstånd för företagare. Tillägget är motiverat eftersom företagare från utlandet utgör en del av den ekonomiska invandringen och eftersom man också i större utsträckning än tidigare strävar efter att omvandla traditionella anställningsförhållanden till avtalsförhållanden mellan företagare. I synnerhet om det är fråga om så kallat tvångsföretagande är förfarandet också förenat med en risk för arbetsrelaterat utnyttjande. Delegationens namn ändras så att det motsvarar den ändrade uppgiften.