Lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning
Syftet med MKB-lagen är enligt 1 § att främja bedömningen och ett enhetligt beaktande av miljökonsekvenser vid planering och beslutsfattande och samtidigt öka medborgarnas tillgång till information och deras möjligheter till medbestämmande.
Med miljökonsekvenser avses enligt 2 § 1 punkten i lagen de direkta och indirekta verkningar som ett projekt eller en verksamhet medför i Finland och utanför finskt territorium för a) människors hälsa, levnadsförhållanden och trivsel, b) marken, vattnet, luften, klimatet, växtligheten och organismer samt för naturens mångfald, c) samhällsstrukturen, byggnader, landskapet, stadsbilden och kulturarvet, d) utnyttjande av naturresurserna, samt för e) växelverkan mellan de i a-d underpunkterna nämnda faktorerna. Med förfarandet vid miljökonsekvensbedömning avses i sin tur ett förfarande enligt 2 § 2 punkten i lagen där man utreder och bedömer miljökonsekvenserna av vissa projekt samt hör myndigheter och de vilkas förhållanden eller intressen kan påverkas av projektet.
Bedömningsförfarandet tillämpas enligt 4 § på projekt som kan ha betydande skadliga miljökonsekvenser. Genom förordning av statsrådet föreskrivs om vissa typer av projekt som alltid ska genomgå miljökonsekvensebedömning. Projektförteckningen i förordningens 6 § innehåller 50 typer av projekt grupperade i 11 sektorer. Förfarandet tillämpas inom följande sektorer: 1) djurhållning, 2) tagande och bearbetning av naturtillgångar, 3) byggande i vattendrag och vattenreglering, 4) metallindustri, 5) skogsindustri, 6) kemisk industri och produktion av mineralprodukter, 7) energiproduktion, 8) överföring och lagring av energi och substanser, 9) trafik, 10) vatten och avlopp, 11) avfallshantering samt 12) ändringar av projekt, om ändringarna till storleken motsvarar de projekt som avses i 1-11 punkten. Projektförteckningen i förordningen är uttömmande.
Bedömningsförfarandet tillämpas enligt 4 § 2 och 3 mom. i lagen i enskilda fall även när ett annat projekt eller en väsentlig ändring av ett redan genomfört projekt sannolikt föranleder betydande skadliga miljökonsekvenser. Detta beslutades ursprungligen av miljöministeriet. För tillfället är det närings-, trafik- och miljöcentralen (nedan NTM-centralen) som beslutar om tillämpningen i enskilda fall. Vid bedömningen av huruvida bedömningsförfarandet ska tillämpas i ett enskilt fall beaktas projektets egenskaper och lokalisering samt konsekvensernas karaktär. Även gemensamma konsekvenser av olika projekt ska beaktas. Närmare bestämmelser om bedömningskriterierna finns i 7 § i statsrådets förordning.
Enligt lagens 3 § ska man vid tillämpningen av lagen beakta de utredningar om projektet och dess miljökonsekvenser som gjorts i något annat sammanhang samt i den utsträckning det är möjligt samordna de utredningar som förutsätts i denna lag och i någon annan lagstiftning. Om användningen av en miljökonsekvensbeskrivning som utredning enligt någon annan lag föreskrivs särskilt.
Det hör till den projektansvarigas uppgifter att utreda projektets miljökonsekvenser. Kontaktmyndigheten ansvarar för anordnandet av bedömningsförfarandet och de tillhörande myndighetsuppgifterna. NTM-centralen har genom förordning fastställts som kontaktmyndighet. NTM-centralen beslutar också om huruvida bedömningsförfarandet ska tillämpas i ett enskilt fall. I projekt som gäller kärnanläggningar enligt kärnenergilagen (990/1987) har arbets- och näringsministeriet fastställts som kontaktmyndighet. Ministeriet beslutar också i fråga om kärnanläggningar om huruvida bedömningsförfarandet ska tillämpas i ett enskilt fall.
Den allmänna ledningen av verkställigheten av MKB-lagen, uppföljningen och den allmänna utvecklingen av bedömningen hör till miljöministeriets uppgifter. De övriga ministerierna leder och utvecklar miljökonsekvensbedömningen inom sitt respektive verksamhetsområde.
I enlighet med 7 § 1 mom. i lagen ska miljökonsekvenserna av ett projekt utredas innan åtgärder med väsentliga miljökonsekvenser vidtas för genomförande av projektet. Tillämpningen av bestämmelsen begränsas av 2 mom. i samma paragraf, enligt vilket bedömningen ska göras innan ett tillståndsbeslut eller motsvarande beslut fattas i ärendet.
Bedömningsförfarandet inleds när den projektansvariga överlämnar bedömningsprogrammet till kontaktmyndigheten. Detta ska ske i ett så tidigt skede som möjligt. Kontaktmyndigheten ska tillkännage bedömningsprogrammet och ge de berörda parterna tillfälle att ge utlåtanden och framföra åsikter. Kontaktmyndigheten ska ge ett utlåtande om bedömningsprogrammet av vilket det framgår till vilka delar bedömningsprogrammet vid behov ska justeras, hur de utredningar som behövs enligt denna lag ska skaffas och hur tillkännagivandet och hörandet ska ordnas och vid behov samordnas med förfaranden enligt andra lagar som gäller projektet. I utlåtandet ska ett sammandrag ges över andra utlåtanden och åsikter. Kontaktmyndigheten sänder sitt utlåtande och de övriga utlåtandena och åsikterna till den projektansvariga och ska samtidigt också sända utlåtandet till de behöriga myndigheterna för kännedom.
Den projektansvariga utreder på basis av bedömningsprogrammet och kontaktmyndighetens utlåtande konsekvenserna av projektet och dess alternativ och gör upp en miljökonsekvensbeskrivning, som sänds till kontaktmyndigheten. Kontaktmyndigheten ordnar ett hörande om konsekvensbeskrivningen, vid vilket allmänheten och andra myndigheter kan framföra åsikter eller ge utlåtanden. Enligt lagens 12 § ska kontaktmyndigheten ytterligare ge ett utlåtande om konsekvensbeskrivningen och dess tillräcklighet. Liksom utlåtandet om bedömningsprogrammet ska också detta utlåtande innehålla ett sammandrag över andra åsikter och utlåtanden.
Bedömningsförfarandet avslutas när kontaktmyndigheten sänder sitt utlåtande jämte övriga utlåtanden och åsikter till den projektansvariga. Kontaktmyndigheten ska också sända sitt utlåtande för kännedom till de myndigheter som behandlar projektet, till kommunerna inom det område som påverkas av projektet och vid behov till landskapsförbunden och andra behöriga myndigheter. Förfarandet för miljökonsekvensbedömning slutar således inte med ett förvaltningsbeslut, och bedömningsförfarandet innehåller inte något bindande ställningstagande från tillståndsmyndigheten om huruvida verksamheten bör tillåtas. Med stöd av lagens 13 § får en myndighet dock inte bevilja tillstånd att genomföra ett projekt och inte heller fatta något annat därmed jämförbart beslut innan den har fått konsekvensbeskrivningen och kontaktmyndighetens utlåtande om denna till sitt förfogande. Av ett tillståndsbeslut eller något annat därmed jämförbart beslut som fattats av en myndighet och som gäller projektet ska framgå hur konsekvensbeskrivningen och kontaktmyndighetens utlåtande om denna har beaktats.
I 14 § i MKB-lagen föreskrivs om myndigheternas internationella uppgifter. Enligt bestämmelsen sköter miljöministeriet de underrättelser och förhandlingar som förutsätts i internationella avtal.
I 15 § i MKB-lagen föreskrivs om förutsättningarna för internationellt hörande. Miljöministeriet eller en myndighet som det har utsett ska bereda myndigheter jämte fysiska personer och sammanslutningar i en stat som är utsatt part tillfälle att ta del i bedömningsförfarandet, om miljökonsekvenserna av projektet sannolikt kommer att uppträda på den andra statens territorium.
Lagen om bedömning av miljökonsekvenserna av myndigheters planer och program
Lagen om bedömning av miljökonsekvenserna av myndigheters planer och program (200/2005, nedan SMB-lagen) trädde i kraft den 1 juni 2005. Genom lagen har man till centrala delar genomfört Europaparlamentets och rådets direktiv om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan 2001/42/EG, nedan SMB-direktivet. Vad gäller planläggningen har SMB-direktivet emellertid satts i kraft på nationell nivå genom markanvändnings- och bygglagen (132/1999) och markanvändnings- och byggförordningen (895/1999). SMB-lagen innehåller också de materiella bestämmelser som behövdes för godkännandet av protokollet om strategiska miljöbedömningar, som upprättades i Kiev i maj 2003 och trädde i kraft den 11 juli 2010 (FördrS 69/2010, nedan SEA-protokollet) och som hör till konventionen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang, vilken antogs av Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa.
SMB-lagen innehåller en allmän bestämmelse om utredning och bedömning av planers och programs miljökonsekvenser samt, i enlighet med SMB-direktivet, mer detaljerade bestämmelser om miljöbedömning av vissa planer och program. Skyldigheten att göra en miljöbedömning enligt SMB-lagen gäller sådana av myndigheter beredda planer och program som bedöms kunna ha betydande miljökonsekvenser, baserar sig på en lag, förordning eller administrativ bestämmelse och anger förutsättningarna för tillstånd för projekt eller godkännande av projekt.
I 2 § i SMB-lagen definieras följande termer: myndighet, miljökonsekvenser, miljöbedömning, miljörapport, myndighet som ansvarar för en plan eller ett program samt allmänheten. Lagens 3 § föreskriver om en allmän skyldighet att utreda miljökonsekvenserna. Den myndighet som ansvarar för en plan eller ett program ska se till att miljökonsekvenserna av planen eller programmet utreds och bedöms i tillräcklig utsträckning under beredningen, om genomförandet av planen eller programmet kan ha betydande miljökonsekvenser. I 4 § i lagen anges vilka planer och program som ska genomgå en miljöbedömning. I 5 § i lagen föreskrivs om tillämpning av miljöbedömning enligt prövning. Den myndighet som ansvarar för en plan eller ett program bär ansvaret för miljöbedömningen i fråga om planer och program som avses i 4 och 5 § samt för prövningen enligt 5 § av behovet av en miljöbedömning. I lagens 8–11 § finns bestämmelser om miljöbedömning inklusive utarbetande av en miljörapport, genomförande av samråd, beaktande av miljörapporten och resultaten av samråden i beslutsprocessen samt information om beslutet.
I 10 § i SMB-lagen föreskrivs om miljöbedömningar i fråga om sådana planer och program som kan antas ha betydande gränsöverskridande miljökonsekvenser. De informations- och förhandlingsuppgifter som hänför sig till planens eller programmets miljökonsekvenser ska enligt lagen skötas av miljöministeriet i samarbete med den stat som är utsatt part.
Markanvändnings- och bygglagen
Markanvändnings- och bygglagen trädde i kraft i början av år 2000.
Syftet med lagen är att reglera områdesanvändningen och byggandet för att på det sättet skapa förutsättningar för en bra livsmiljö och främja en ekologiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt hållbar utveckling. Målet är också att tillförsäkra alla en möjlighet att delta i beredningen av ärenden och att säkerställa att planeringen är högklassig och sker i växelverkan, att det finns tillgång till mångsidig sakkunskap och att det ges öppen information om de ärenden som behandlas.
De mål och planer enligt markanvändnings- och bygglagen vilka gäller områdesanvändning ska beaktas i enlighet med lagens 3 § när det med stöd av annan lagstiftning planeras och bestäms hur användningen av miljön ska regleras.
Planläggningen styrs av de allmänna målen för områdesplaneringen som anges i 5 § i markanvändnings- och bygglagen, de riksomfattande målen för områdesanvändningen (22-24 §) samt kraven på planernas innehåll (28 §, 39 § och 54 §).
De möjligheter till växelverkan och deltagande som hör till lagens syften främjas genom växelverkan och information om planläggning i enlighet med 6 §, en planläggningsöversikt enligt 7 § och den utvecklingsdiskussion som enligt 8 § ska föras mellan kommunen och NTM-centralen.
Enligt 9 § ska en plan grunda sig på planering som omfattar bedömning av de betydande konsekvenserna av planen och på sådana undersökningar och utredningar som planeringen kräver. När planens konsekvenser utreds ska planens uppgift och syfte beaktas. När en plan utarbetas ska miljökonsekvenserna, inklusive de samhällsekonomiska, sociala och kulturella konsekvenserna, samt övriga konsekvenser av planen och av undersökta alternativ utredas i behövlig omfattning. Utredningarna ska omfatta hela det område där planen kan tänkas ha väsentliga konsekvenser.
I markanvändnings- och bygglagen betonas att den som utarbetar en plan ska vara behörig för uppgiften. Närmare bestämmelser om behörigheten finns i 3 och 107 § i markanvändnings- och byggförordningen.
I lagens 2 kap. föreskrivs om myndigheterna. Miljöministeriet svarar i egenskap av vederbörande ministerium för den allmänna utvecklingen och styrningen av lagen. NTM-centralen främjar och styr regleringen av kommunens områdesplanering och byggnadsväsende. NTM-centralen övervakar också verkställandet av lagen i enlighet med 18 § i lagen. Förbunden på landskapsnivå ska sköta planeringen på landskapsnivå. I enlighet med 20 § i lagen ska kommunen sköta områdesplaneringen samt styrningen av och tillsynen över byggandet på sitt område. De myndighetsuppgifter som gäller byggnadstillsynen sköts av kommunens byggnadstillsynsmyndighet.
En landskapsplan är en översiktlig plan över markanvändningen, vars rättsverkningar i första hand riktas mot den mer detaljerade planeringen. När en landskapsplan utarbetas måste de riksomfattande målen för områdesanvändningen beaktas och åskådliggöras i form av principer och områdesreserveringar i planen. Markanvändningsfrågor på landskapsnivå eller regional nivå ska i regel lösas i landskapsplanen. Förbundet på landskapsnivå ska se till att en landskapsplan utarbetas och att planen hålls aktuell och utvecklas i den mån det är nödvändigt.
Syftet med de generalplaner som utarbetas i kommunerna är att i allmänna drag styra markanvändningen och samhällsstrukturen i kommunen. Kommunerna kan också utarbeta en gemensam generalplan för att i allmänna drag styra markanvändningen och för att samordna funktionerna.
För den detaljerade regleringen av områdesanvändningen och för byggande och utvecklande av områden utarbetas en detaljplan, vars syfte är att anvisa behövliga områden för olika ändamål och att styra byggandet och annan markanvändning på det sätt som krävs med tanke på bland annat de lokala förhållandena. Om det utarbetas en detaljplan för ett område där det inte finns någon generalplan med rättsverkningar, ska vid utarbetandet av detaljplanen i tillämpliga delar beaktas även vad som bestäms om kraven på generalplanens innehåll.
Enligt 125 § i markanvändnings- och bygglagen krävs bygglov för uppförandet av en byggnad. Bygglov behövs också för sådana reparationer och ändringar som kan jämföras med uppförandet av en byggnad eller för utökning av det utrymme som räknas till byggnadens våningsyta. En byggnad utmärks av att den är en fast konstruktion som finns kvar på platsen länge och av att den också påverkar landskapet eller stadsbilden.
I stället för bygglov kan för byggandet sökas åtgärdstillstånd enligt 126 § i lagen för uppförande av sådana konstruktioner och anläggningar, till exempel master, cisterner och skorstenspipor, beträffande vilka avgörandet av tillståndsärendet inte till alla delar kräver den styrning som annars behövs vid byggande. Åtgärdstillstånd behövs dessutom för uppförande och placering av sådana konstruktioner eller anläggningar som inte betraktas som byggnader, om åtgärden inverkar på naturförhållandena, markanvändningen på det omgivande området eller stads- eller landskapsbilden.
Bygglov och åtgärdstillstånd avgörs av kommunens byggnadstillsynsmyndighet. Om tillståndsförfarandet föreskrivs i lagens 19 kap. och närmare i markanvändnings- och byggförordningen.
Huvudregeln är att grannarna ska höras i bygglovsärenden. Grannarna ska underrättas om att en ansökan om bygglov anhängiggjorts, om detta inte med beaktande av projektets ringa betydelse eller läge eller planens innehåll är uppenbart onödigt med tanke på grannens intresse. Vanligtvis hör sökanden själv grannarna. I vissa fall kan också myndigheterna höra dem. På byggplatsen ska vid behov förrättas syn för att utreda hur byggnaden passar in i miljön, bedöma konsekvenserna av byggandet och höra grannarna. Sökanden och innehavarna av grannfastigheterna ska underrättas om tidpunkten för synen.
Förutsättningarna för att bygglov ska beviljas är dels landskapliga, dels tekniska. I tillståndsbeslutet ska nämnas förutsättningarna för tillståndet samt meddelas nödvändiga tillståndsbestämmelser om t.ex. bullerisolering för industriverksamhet, ordnande av avfallshantering, utförande av byggnadsarbetet eller åtgärden och begränsning av de olägenheter som de eventuellt medför.
I lagens 132 § föreskrivs om tillståndsansökningar och anmälningar enligt markanvändnings- och bygglagen i förhållande till förpliktelserna enligt MKB-lagen. Om en miljökonsekvensbeskrivning enligt MKB-lagen ska utarbetas för byggandet eller en annan åtgärd som enligt markanvändnings- och bygglagen kräver tillstånd eller myndigheternas godkännande ska den fogas till den tillståndsansökan eller anmälan som avses i markanvändnings- och bygglagen.
Om bygglov söks för ett område enligt naturvårdslagen som anges närmare genom förordning av statsrådet och som är av betydelse för naturvården eller för ett område som i landskapsplanen har reserverats som rekreations- eller skyddsområde, ska NTM-centralens utlåtande inhämtas om ansökan. Om miljötillstånd enligt miljöskyddslagen (527/2014) behövs för den verksamhet som byggandet avser får avgörandet av bygglovsärendet skjutas upp till dess miljötillståndsärendet är avgjort, om det är motiverat med beaktande av byggnadens användningsmöjligheter eller den planerade verksamhetens miljökonsekvenser.
I lagens 199 § föreskrivs om miljökonsekvenser som överskrider statsgränserna. I sådana fall där samarbete med en annan stat förutsätts vid bedömningen av miljökonsekvenserna av genomförandet av en plan ska det förbund på landskapsnivå eller den kommun som utarbetar planen innan planen godkänns lämna vederbörande ministerium och NTM-centralen de uppgifter som behövs för att enligt avtalet underrätta en annan stat. Ministeriet sköter de anmälnings- och förhandlingsuppgifter som ska skötas i relation till en annan stat.
Naturvårdslagen
Naturvårdslagen (1096/1996) trädde i kraft den 1 januari 1997.
Syftet med denna lag är bland annat att bevara naturens mångfald, vårda naturens skönhet och landskapets värde samt stöda hållbart nyttjande av naturtillgångarna och av miljön.
Naturvårdslagens 10 kap. innehåller särskilda bestämmelser om Europeiska gemenskapens nätverk Natura 2000. I 65 § i lagen föreskrivs att om ett projekt eller en plan antingen i sig eller i samverkan med andra projekt eller planer sannolikt betydligt försämrar de naturvärden i ett område som statsrådet föreslagit för nätverket Natura 2000 eller som redan införlivats i nätverket, för vars skydd området har införlivats eller avses bli införlivat i nätverket Natura 2000, ska den som genomför projektet eller gör upp planen på behörigt sätt bedöma dessa konsekvenser (Naturabedömning). Detsamma gäller ett sådant projekt eller en sådan plan utanför området som sannolikt har betydande skadliga verkningar som når området.
Den ovannämnda konsekvensbedömningen kan enligt 65 § 1 mom. utföras som en del av det bedömningsförfarande som avses i MKB-lagen. Om konsekvensbedömning görs som en del av förfarandet vid miljökonsekvensbedömning enligt lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning anses Natura-bedömningen ha skötts på det sättet. Om den lagen inte tillämpas på projektet eller planen ska en Naturabedömning enligt naturvårdslagen genomföras separat. Vid en Naturabedömning bedöms projektets eller planens konsekvenser för naturskyddsområdet med godtagbara metoder, och resultaten ska framgå klart av dokumenten. Förfarandet vid Naturabedömningen kan vara lättare än förfarandet vid miljökonsekvensbedömning, som är mer formbundet.
Miljöskyddslagen
Den nya miljöskyddslagen trädde i kraft den 1 september 2014.
Miljöskyddslagen är en central författning när det gäller att bekämpa föroreningar av miljön. Enligt lagens 1 § är syftet med lagen att:
förebygga och hindra förorening och risk för förorening av miljön, förebygga och minska utsläpp, avhjälpa skador orsakade av förorening och avvärja miljöskador,
trygga en sund, trivsam och naturekonomiskt hållbar och mångsidig miljö, stödja en hållbar utveckling och motverka klimatförändringen,
främja en hållbar användning av naturresurser, minska mängden avfall och avfallets skadlighet samt förebygga skadeverkningar av avfall,
effektivisera bedömningen av konsekvenserna av miljöförorenande verksamhet och beaktandet av dessa konsekvenser som en helhet, samt
förbättra medborgarnas möjligheter att påverka beslut som gäller miljön.
Enligt 6 § i lagen ska verksamhetsutövaren känna till verksamhetens konsekvenser för miljön, verksamhetens risker för miljön och hanteringen av dem samt möjligheterna att minska verksamhetens negativa miljöpåverkan (skyldighet att vara konsekvensmedveten). I lagens 2 kap. föreskrivs också om andra allmänna skyldigheter, principer och förbud.
Miljöskyddslagen innehåller omfattande bemyndiganden för utfärdande av statsrådsförordningar i syfte att förebygga förorening av miljön.
I lagens 3 kap. föreskrivs om myndigheterna och deras uppgifter. Miljöministeriet svarar för den allmänna styrningen, uppföljningen och utvecklingen av verksamhet som avses i miljöskyddslagen. NTM-centralen ska inom sitt område styra och främja skötseln av de uppgifter som avses i miljöskyddslagen och i bestämmelser som har utfärdats med stöd av den, övervaka att bestämmelserna iakttas samt för sin del föra talan för att tillvarata det allmänna miljöskyddsintresset. NTM-centralen stöder i ärenden som hör till dess behörighetsområde också den kommunala miljövårdsmyndighetens verksamhet.
Regionförvaltningsverket är statlig miljötillståndsmyndighet och stöder i ärenden som hör till dess behörighetsområde den kommunala miljövårdsmyndighetens verksamhet.
Den kommunala miljövårdsmyndigheten ska sköta de tillstånds- och tillsynsuppgifter som enligt miljöskyddslagen hör till kommunen. Allmänna tillsynsmyndigheter enligt den lagen är NTM-centralerna och den kommunala miljövårdsmyndigheten. Lagen innehåller också bestämmelser om övriga tillsynsmyndigheter, expertmyndigheter och sakkunniginrättningar.
Bestämmelser om verksamhet som kräver tillstånd finns i 4 kap. i lagen och i bilaga 1 till lagen. Miljötillstånd krävs enligt 27 § i lagen för sådan verksamhet som medför risk för förorening av miljön. I miljöskyddslagen och miljöskyddsförordningen föreskrivs om tillståndsansökans innehåll.
Syftet med miljötillstånd är att utreda förutsättningarna att placera verksamheten på den planerade platsen med hänsyn till naturförhållandena och markanvändningen i området samt verksamhetens inverkan på hälsan och miljön. I tillståndet meddelas nästan alltid utsläppsgränser och andra föreskrifter i syfte att förhindra risker och skadliga konsekvenser av verksamheten. En förutsättning för att tillstånd ska beviljas är att den olägenhet eller risk för hälsan eller miljön som verksamheten medför kan förebyggas tillräckligt i tekniskt och ekonomiskt hänseende. Tillstånd beviljas för verksamhet som är placerad på ett visst ställe, och placeringen får inte strida mot detaljplanen.
I miljöskyddslagen föreskrivs också om de utlåtanden som ska begäras om en ansökan om miljötillstånd. Tillståndsmyndigheten kan även inhämta andra behövliga utredningar i saken.
Innan ett ärende avgörs ska de vilkas rätt eller fördel saken kan beröra (parterna) ges tillfälle att framställa anmärkningar med anledning av tillståndsärendet. Andra än parterna ska ges tillfälle att framföra sin åsikt. Tillståndsmyndigheten ska lägga fram ansökningsdokumenten offentligt och informera om tillståndsansökan i nödvändig omfattning i huvudsak genom att kungöra den under minst 30 dagar. De sakägare som saken i synnerhet gäller ska underrättas särskilt om kungörelsen.
Till en ansökan om miljötillstånd ska fogas en sådan miljökonsekvensbeskrivning som avses i 39 § 2 mom. i lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning samt kontaktmyndighetens utlåtande om miljökonsekvensbeskrivningen. Till ansökan ska dessutom vid behov fogas en sådan Naturabedömning som avses i 65 § i naturvårdslagen.
Om tillståndsbeslutet föreskrivs i lagens 8 kap. I lagens 83 § 2 mom. konstateras att när det gäller projekt som ska genomgå förfarande för miljökonsekvensbedömning ska det framgå av tillståndsbeslutet hur bedömningen har beaktats vid tillståndsprövningen.
Vattenlagen
Den nya vattenlagen (587/2011) trädde i kraft den 1 januari 2012.
I 3 kap. i lagen föreskrivs om tillståndspliktiga vattenhushållningsprojekt. Behovet av tillstånd bestäms antingen enligt projektets konsekvenser eller anläggningsförteckningen. Ett projekt ska ha tillstånd enligt 3 kap. 2 § i vattenlagen om det medför en i bestämmelsen avsedd förändring i vattendraget eller grundvattnet och förändringen kränker allmänt eller enskilt intresse. Om det är fråga om ett projekt som avses i 3 kap. 3 § i vattenlagen ska man ha tillstånd oberoende av projektets konsekvenser.
Vid tillståndsförfarande enligt vattenlagen avgörs förutsättningarna för att genomföra ett projekt och ordnas de privaträttsliga förhållanden som följer av projektet. Om sökanden inte äger det område som krävs för projektet och inte heller besitter det med stöd av en ständig nyttjanderätt, är en förutsättning för tillstånd att sökanden beviljas rätt att använda området eller lägger fram en tillförlitlig redogörelse för hur rätten till området ska ordnas.
Till tillståndsansökan ska enligt 11 kap. 3 § fogas bl.a. en detaljerad plan över projektet, en redogörelse för projektets syfte och konsekvenser samt en beräkning av den nytta och de förluster av förmåner som projektet medför. Om ansökan gäller tillstånd för ett sådant projekt som avses i MKB-lagen ska en miljökonsekvensbeskrivning enligt MKB-lagen fogas till ansökningsdokumenten. I den mån beskrivningen innehåller sådana uppgifter om miljökonsekvenserna som behövs för tillämpningen av vattenlagen behöver uppgifterna inte visas upp på nytt. Till ansökan ska vid behov fogas en sådan bedömning som avses i 65 § i naturvårdslagen (Naturabedömning).
Bestämmelser om de allmänna förutsättningarna för tillstånd finns i 3 kap. 4 § i lagen.
Enligt 3 kap. 10 § ska ett tillståndsbeslut förenas med behövliga villkor om undvikande av olägenheter som orsakas av projektet eller av dess genomförande.
Regionförvaltningsverket fungerar som tillståndsmyndighet enligt vattenlagen.
Enligt 11 kap. 6 § ska utlåtande om ansökan begäras av den statliga tillsynsmyndighet inom vars verksamhetsområde projektets verkningar kan framträda och av behöriga myndigheter som bevakar allmänintresset, om det inte är uppenbart onödigt att begära utlåtande av dem. När det är fråga om sådana samhälleligt viktiga projekt av nationell betydelse som kan ha avsevärda eller omfattande skadliga verkningar ska utlåtande av statsrådet inhämtas. Tillståndsmyndigheten ska dessutom begära utlåtande av den kommunala miljövårdsmyndigheten i de kommuner där det i ansökan avsedda projektets verkningar kan framträda, av den kommun där projektet ska placeras och vid behov av kommunerna inom projektets influensområde.
Innan tillståndsmyndigheten avgör ett ärende ska den ge dem vars rätt, fördel eller skyldighet ärendet kan beröra tillfälle att framställa anmärkningar med anledning av ärendet. Andra än parterna ska ges tillfälle att framföra sin åsikt innan ärendet avgörs.
Information om en ansökan ska ges genom en kungörelse.
I 11 kap. 21 § föreskrivs om beslutets innehåll. Om ansökan gäller ett projekt som avses i MKB-lagen ska det framgå av beslutet hur bedömningen har beaktats.
Marktäktslagen
Marktäktslagen (555/1981) trädde i kraft den 1 januari 1982.
Syftet med lagen är att täktverksamhet ordnas på ett sätt som stöder en hållbar utveckling av miljön. Marktäktslagen tillämpas enligt lagens 1 § på tagande av sten, grus, sand, lera och mull för bortforsling eller för lagring eller förädling på platsen. Enligt 2 § tillämpas marktäktslagen dock inte på täktverksamhet som baserar sig på gruvlagen eller tagande och nyttjande av substanser som lösgjorts i samband med byggande, då åtgärden grundar sig på ett tillstånd eller godkännande av en myndighet. Marktäktslagen tillämpas inte heller på sådant tagande av substanser på vattenområde för vilket det enligt vattenlagen krävs tillstånd.
I lagens 4 a § föreskrivs om myndigheterna och deras uppgifter. Miljöministeriet svarar för den allmänna styrningen, uppföljningen och utvecklingen av verksamhet som avses i marktäktslagen. NTM-centralen styr och övervakar verksamheten enligt lagen inom sitt område. Kommunen ska styra och övervaka täktverksamheten i kommunen. Tillstånd för täktverksamhet beviljas av den kommunala miljövårdsmyndigheten.
I 4 § i lagen föreskrivs om tillståndstvång. Där konstateras att täktverksamhet kräver tillstånd. Närmare bestämmelser om förfarandet för ansökan om tillstånd och de uppgifter som ansökan ska innehålla finns i statsrådets förordning om marktäkt (926/2005).
Då tillstånd söks ska den sökande enligt lagens 5 § lägga fram en täktplan över täktverksamheten och vården av miljön samt områdets senare användning i den utsträckning det är möjligt. I tillstånd till täktverksamhet ska enligt 11 § ingå bestämmelser om vad sökanden ska iaktta för undvikande eller begränsande av de olägenheter som projektet medför, såvida dessa omständigheter inte framgår av täktplanen.
I 13 § i lagen och 3 § i ovannämnda förordning föreskrivs om hörande.
Tillståndsmyndigheten ska begära utlåtande av NTM-centralen om området är av riksomfattande eller annars väsentlig betydelse med hänsyn till naturskyddet, området är av betydelse med hänsyn till vattenvården eller täktverksamheten omedelbart påverkar ett område inom en annan kommun. Det kan dessutom bli aktuellt att begära utlåtanden i sådana situationer som avses i 4 § i marktäktsförordningen.
I lagens 6 § föreskrivs om förutsättningar för beviljande av tillstånd. Om MKB-lagen tillämpas på ett projekt ska det av beslutet framgå på vilket sätt bedömningen enligt den lagen har beaktats.
Genom den ändring av miljöskyddslagen (423/2015) som trädde i kraft i början av juli 2016 och ändringen av marktäktslagen (424/2015) slog tillståndsförfarandet enligt marktäktslagen delvis samman med miljötillståndsförfarandet. Därmed kommer ansökningar om tillstånd för sådana marktäktsprojekt som kräver tillstånd enligt både miljöskyddslagen och marktäktslagen att behandlas genom det förfarande som avses i miljöskyddslagen. Ett projekt som kräver tillstånd enbart enligt marktäktslagen behandlas alltjämt genom det förfarande som avses i marktäktslagen.
Gruvlagen
Den nya gruvlagen (621/2011) trädde i kraft den 1 juli 2011.
Syftet med lagen är att främja gruvdrift och malmletning som bedrivs på ett samhälleligt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart sätt. Gruvlagen utgör en uppsättning av grundläggande normer för gruvdrift och gruvsäkerhet.
Säkerhets- och kemikalieverket är gruvmyndighet enligt gruvlagen.
För anläggande av gruva och bedrivande av gruvdrift krävs gruvtillstånd enligt 16 § i lagen. Till tillståndsansökan ska enligt lagens 34 § vid behov fogas en miljökonsekvensbeskrivning enligt MKB-lagen och en utredning om bedömning enligt 65 § i naturvårdslagen (Naturabedömning). I tillståndsansökan ska en med tanke på tillståndsprövningen nödvändig och tillförlitlig redogörelse ges om bl.a. miljökonsekvenserna och andra konsekvenser av verksamheten med beaktande av de planerade åtgärdernas art och omfattning, om inte de begärda uppgifterna ingår i den ovannämnda miljökonsekvensbeskrivningen.
Lagens 6 kap. innehåller en omfattande uppsättning bestämmelser om tillståndsprövning. Gruvtillståndet ska innehålla behövliga bestämmelser för att trygga allmänna och enskilda intressen.
I lagens 56 § föreskrivs om tillståndsbeslutets innehåll. Om MKB-lagen tillämpas på projektet ska det av tillståndsbeslutet framgå hur bedömningen har beaktats vid tillståndsprövningen.
Kärnenergilagen
Kärnenergilagen (990/1987) trädde i kraft den 1 mars 1988.
Kärnenergilagen innehåller de allmänna principerna för användningen av kärnenergi samt bestämmelserna om säkerheten vid användning av kärnenergi, kärnavfallshanteringen, tillstånden för och övervakningen av användning av kärnenergi samt om behöriga myndigheter. Med användning av kärnenergi avses sådan verksamhet som omfattas av tillämpningsområdet för kärnenergilagen och som täcker samtliga verksamheter i anslutning till kärnenergi och produktionen av kärnenergi från gruvdrift och anrikningsverksamhet som syftar till produktion av uran och torium ända till placeringen av kärnavfall i slutförvar. Bestämmelser som preciserar lagen har utfärdats genom kärnenergiförordningen (161/1988).
Enligt 8 § i kärnenergilagen är användning av kärnenergi förbjuden utan sådant tillstånd som avses i den lagen.
Kärnenergilagen innehåller hänvisningar till miljökonsekvensbedömningar i 4 kap., där det föreskrivs om principbeslut, och i 5 kap., som reglerar tillståndsförfarandet. Enligt 13 § i kärnenergilagen ska sökanden innan principbeslut fattas offentliggöra en allmänt hållen, [av handels- och industriministeriet] granskad och enligt ministeriets direktiv uppgjord utredning om den planerade anläggningen, dess beräknade inverkan på miljön och dess säkerhet. Utredningen ska vara allmänt tillgänglig.
I 19 § i kärnenergilagen sägs att tillstånd till uppförande av kärnanläggning kan beviljas, om alla förutsättningar som anges i paragrafen uppfylls, inklusive kravet att kärnanläggningens förläggningsort är ändamålsenlig med avseende på den planerade verksamhetens säkerhet och att miljövården på behörigt sätt har beaktats vid planeringen av verksamheten. Enligt 20 § kan tillstånd att driva kärnanläggning beviljas efter det att tillstånd till att uppföra anläggningen har beviljats och, utöver de övriga kraven, om kärnanläggningen och driften av den uppfyller säkerhetskraven enligt kärnenergilagen och de anställdas och befolkningens säkerhet samt miljöskyddet har beaktats på behörigt sätt.
Kärnenergiförordningen innehåller närmare bestämmelser om tillståndsansökan och de utredningar som ska fogas till ansökan. Till en ansökan som gäller ett principbeslut av statsrådet ska enligt förordningens 24 § fogas en konsekvensbeskrivning enligt lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning och kontaktmyndighetens utlåtande om konsekvensbeskrivningen samt en utredning om de grunder för planeringen som sökanden ämnar följa för att undvika miljöskador och begränsa miljöbelastningen.
Till en ansökan om byggnadstillstånd ska enligt 32 § i kärnenergiförordningen fogas en utredning om kärnanläggningens inverkan på miljön samt om de grunder för planeringen som sökanden ämnar följa för att undvika miljöskador och begränsa miljöbelastningen. Till ansökan om drifttillstånd ska enligt förordningens 34 § likväl fogas en utredning om åtgärder i syfte att begränsa kärnanläggningens miljöbelastning.
När ändring söks i byggnads- eller drifttillståndet för en kärnanläggning ska enligt 40 § i kärnenergiförordningen i tillämpliga delar iakttas samma bestämmelser som vid ansökan om nytt tillstånd.
Bestämmelser om hörande av allmänheten finns i 13 § i kärnenergilagen, enligt vilken [handels- och industriministeriet] ska bereda möjlighet för invånarna och kommunerna i anläggningens närmaste omgivning samt lokala myndigheter att skriftligen framföra sina åsikter om den planerade anläggningen innan ett principbeslut fattas. Ministeriet ska dessutom, på det sätt som ministeriet närmare bestämmer, anordna ett offentligt möte på anläggningens tilltänkta förläggningsort, vid vilket muntliga eller skriftliga åsikter kan framföras. Dessa åsikter ska bringas till statsrådets kännedom. Närmare detaljerade bestämmelser om hörande av allmänheten och ministeriets skyldighet att kungöra att ett kärnanläggningsprojekt har inletts ingår i 27, 28 och 29 § i kärnenergiförordningen.
Landsvägslagen
Landsvägslagen (503/2005) trädde i kraft den 1 januari 2006, och samtidigt upphävdes lagen om allmänna vägar (243/1954).
Lagen gäller planering, byggande och underhåll av vägar som upplåtits för allmän trafik och som upprätthålls av staten, dvs. landsvägar. Syftet med lagen är att upprätthålla och utveckla landsvägsförbindelserna som en del av trafiksystemet och så att de fungerar och är trygga samt främjar en hållbar utveckling och tillgodoser trafik- och transportbehoven. Dessutom syftar lagen till att trygga möjligheterna att delta i planeringen av väglösningar genom att genomföra och främja en god förvaltning och ett gott rättsskydd i ärenden som gäller landsvägarna.
Enligt lagens 10 § är staten väghållare och enligt 11 § är den behöriga NTM-centralen väghållningsmyndighet.
Landsvägar får byggas på basis av lagenliga utrednings- och vägplaner. Skyldigheten att utarbeta en plan gäller under vissa förutsättningar också i fråga om förbättring av landsväg. Väghållningsmyndigheten ansvarar för utarbetandet av planerna och Trafikverket för godkännandet av dem (i vissa fall godkänns planerna av kommunikationsministeriet). En utredningsplan ska enligt lagens 19 § innehålla en utredning av behovet av landsvägen samt av de alternativ som granskats, de grundläggande trafiklösningarna och tekniska lösningarna för vägen, vägens ungefärliga sträckning samt en bedömning av verkningarna av vägen och möjligheterna att avlägsna eller lindra menliga verkningar. Bestämmelser om vägplanens innehåll finns i 22 § i lagen. I planen ska vägens sträckning och höjdläge samt tvärsektion anges. Till vägplanen ska fogas en bedömning av vägens verkningar samt i den anges de åtgärder som behövs för att avlägsna eller minska de menliga verkningar som vägen medför. En godkänd vägplan berättigar till inlösen av de områden och rättigheter som anges i vägplanen.
I 27 § i lagen konstateras att när en utredningsplan och en vägplan utarbetas ska fastighetsägare och övriga sakägare samt de, vilkas boende, arbete eller övriga förhållanden kan påverkas av planen, ges möjlighet att delta i beredningen av planen, bedöma verkningarna av planen och skriftligen eller muntligen framföra sin åsikt i saken. Kommunen ska hålla planerna offentligt framlagda under 30 dagar, och anmärkningar kan göras mot dem. Utlåtanden om planen ska begäras av de landskapsförbund och kommuner som ligger innanför planens influensområde samt också av andra myndigheter om det är nödvändigt med tanke på beslutsprövningen.
Enligt lagens 18 § ska en utredningsplan alltid utarbetas inom projekt på vilka bedömningsförfarandet enligt 2 kap. i lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning tillämpas. I lagens 29 § konstateras att till en utredningsplan som gäller ett vägprojekt enligt MKB-lagen ska fogas en miljökonsekvensbeskrivning enligt den lagen. Av utredningsplanen och vägplanen ska framgå på vilket sätt konsekvensbeskrivningen har beaktats i planen. När det bedömningsförfarande som anges i lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning har tillämpats på utredningsplanen tillämpas förfarandet inte på nytt när en vägplan utarbetas i enlighet med utredningsplanen.
Banlagen
Banlagen (110/2007) trädde i kraft den 1 januari 2008.
Lagen gäller planering, byggande och underhåll av järnvägar. Lagen tillämpas på det bannät som förvaltas av staten och till vissa delar också på privata spåranläggningar. Syftet med lagen är att upprätthålla och utveckla järnvägsförbindelserna som en del av trafiksystemet och så att de fungerar och är trygga samt främjar en hållbar utveckling och tillgodoser behoven hos person- och godstrafik på järnvägarna. Syftet med lagen är dessutom att trygga upprätthållandet, utvecklandet och byggandet av järnvägar som en trafikform som förenar olika delar av riket samt trygga möjligheterna att delta i planeringen av järnvägstrafiklösningar genom att genomföra och främja en god förvaltning och ett gott rättsskydd i ärenden som gäller bannätet.
Enligt lagens 7 § är Trafikverket banhållningsmyndighet och banhållare för det bannät som det förvaltar.
Järnvägar får byggas på basis av utrednings- och järnvägsplaner som är förenliga med banlagen. Trafikverket ansvarar för utarbetandet och godkännandet av planerna (i vissa fall godkänns planerna av kommunikationsministeriet).
En utredningsplan ska enligt lagens 12 § innehålla en utredning av behovet av att bygga en järnväg eller utveckla bannätet samt av de alternativ som granskats, de grundläggande trafiklösningarna och tekniska lösningarna för banan, järnvägsområdets ungefärliga läge samt en bedömning av verkningarna av järnvägsområdet och järnvägstrafiken. Vidare ska också möjligheterna att avlägsna eller lindra menliga verkningar samt en preliminär kostnadskalkyl presenteras i utredningsplanen. I lagens 15 § konstateras att i en järnvägsplan ska följande anges: järnvägen och dess läge, användning för olika ändamål, höjdläge, tvärsektion och torrläggning samt de planerade planskilda korsningarna, plankorsningarna och trafikförbindelserna. Till järnvägsplanen ska fogas en bedömning av järnvägens verkningar samt i den anges de åtgärder som behövs för att avlägsna eller minska de menliga verkningar som byggandet av banan eller tågtrafiken medför. En godkänd järnvägsplan berättigar till inlösen av de områden och rättigheter som anges i järnvägsplanen.
I 22 § i lagen konstateras att när en utredningsplan och en järnvägsplan utarbetas ska fastighetsägare och övriga sakägare samt de, vilkas boende, arbete eller övriga förhållanden kan påverkas av planen, ges möjlighet att delta i beredningen av planen, bedöma verkningarna av planen och skriftligen eller muntligen framföra sin åsikt i saken. Kommunen ska hålla planerna offentligt framlagda under 30 dagar, och anmärkningar kan göras mot dem. Utlåtanden om planen ska begäras av de landskapsförbund och kommuner som ligger innanför planens influensområde samt också av andra myndigheter om det är nödvändigt med tanke på beslutsprövningen.
Enligt lagens 11 § ska en utredningsplan alltid utarbetas inom projekt på vilka bedömningsförfarandet enligt 2 kap. i lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning tillämpas. I lagens 24 § konstateras att till en utredningsplan som gäller ett banprojekt enligt MKB-lagen ska fogas en konsekvensbeskrivning enligt den lagen. Av utredningsplanen och järnvägsplanen ska framgå på vilket sätt konsekvensbeskrivningen har beaktats i planen. När det bedömningsförfarande som anges i lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning har tillämpats på utredningsplanen tillämpas förfarandet inte på nytt när en järnvägsplan utarbetas i enlighet med utredningsplanen.
Luftfartslagen
Luftfartslagen (864/2014) trädde i kraft den 13 november 2014. Genom den lagen upphävdes en annan lag med samma namn (1194/2009). Genom luftfartslagen regleras luftfart i Finland och luftfart med finska luftfartyg utanför Finland. Lagen innehåller bestämmelser bl.a. om säkerhets- och behörighetskrav för luftfartyg och deras personal liksom för den landbaserade personal som betjänar luftfarten, om luftfartens tillstånd och register, om flygplatser och markutrustning, om marktjänster på flygplatser, om luftfartsskydd för den civila luftfarten, om flygtrafiktjänst, om undersökning av luftfartsolyckor, om efterspanings- och räddningstjänst för luftfart samt om påföljdspraxis.
Trafiksäkerhetsverket är behörig myndighet enligt luftfartslagen.
För inrättande av flygplats eller något annat område som tjänar luftfarten krävs byggnadstillstånd enligt 79 § i lagen, bortsett från några undantag som anges i bestämmelsen. Tillståndsplikten gäller också ändringar av flygplatser eller andra områden som tjänar luftfarten, när ändringarna kan ha konsekvenser för flygsäkerheten eller avsevärda konsekvenser för landskapsbilden. Byggnadstillstånd beviljas av Trafiksäkerhetsverket. Statsrådet kan i enskilda fall förbehålla sig rätten att avgöra ett ärende som gäller byggnadstillstånd.
Enligt 6 § i MKB-förordningen tillämpas förfarandet för miljökonsekvensbedömning på anläggande av flygplatser med en banlängd av minst 2 100 meter.
Lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter
Lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter (603/1977) trädde i kraft den 1 januari 1978.
Enligt 3 § i lagen kan genom inlösen fast egendom eller ständig eller tidsbestämd särskild rättighet förvärvas, rätten att nyttja eller råda över fast egendom eller särskilda rättigheter varaktigt eller för viss tid begränsas samt särskild rättighet upphävas.
Enligt 4 § får inlösen ske när allmänt behov så kräver. Inlösen får likväl inte verkställas, om inlösningens syfte kan uppnås lika lämpligt på något annat sätt eller om det men inlösningen förorsakar enskilt intresse är större än den nytta som den medför för allmänt intresse.
Statsrådet utfärdar vid sitt allmänna sammanträde inlösningstillstånd på ansökan. Om inlösningstillstånd söks för byggande av en järnväg, en kraftledning, en naturgasledning eller annat motsvarande företag och om ingen motsätter sig att inlösningstillstånd utfärdas eller det är fråga om inlösen som är av mindre betydelse med avseende på allmänt och enskilt intresse, kan även Lantmäteriverket bevilja tillstånd.
En ansökan om inlösningstillstånd för ett sådant projekt som avses i MKB-lagen ska bifogas en miljökonsekvensbeskrivning enligt MKB-lagen. I den mån beskrivningen innehåller sådana uppgifter om miljökonsekvenserna som behövs för tillämpningen av denna lag ska det inte krävas en ny utredning om samma sak.
Enligt 8 § i lagen ska ägare av sådan fast egendom och innehavare av sådan nyttjanderätt som inlöses, om sökanden inte styrker att dessa skriftligen har samtyckt till inlösningen, innan inlösningstillstånd utfärdas beredas tillfälle att inom utsatt tid avge utlåtande i saken. I lagens 9 § konstateras att om inlösen för byggande av kraftledning, naturgasnät eller annat motsvarande företag verkställs, kan hörande av ägare av fast egendom och innehavare av nyttjanderätt ordnas så att sökanden ger de ägare och innehavare vilkas rätt och fördel saken berör tillfälle att framföra sin åsikt om företaget vid ett möte som ordnas i varje kommun.
I projekttillstånd enligt elmarknadslagen och naturgasmarknadslagen bestäms inte var ledningen eller röret ska dras. Det område som behövs för ledningen eller röret förvärvas i de flesta fall vid inlösningstillståndsförfarande. Det är också möjligt att komma överens med markägarna på frivillig väg, men det förfarandet används sällan, eftersom antalet markägare nästan alltid är mycket stort på lednings- och rörrutter.
Enligt 84 § kan innan inlösen verkställs tillstånd beviljas för undersökning av det område som ska inlösas. I undersökningsarbetet får inte intrång göras i annans rätt i högre grad än vad som är nödvändigt för att uppnå resultatet av undersökningen, och ägaren eller rättsinnehavaren får inte åsamkas onödig störning. Vid behov ska i beslutet om tillstånd specificeras för hurdana åtgärder tillståndet har givits och vilka begränsningar som ska iakttas vid arbetet. Tillstånd till undersökningen beviljas av Lantmäteriverket. Vid behandlingen av tillståndsärendet kan sakägarna informeras om ärendet genom offentlig delgivning enligt 62 § i förvaltningslagen. Om det likväl är uppenbart att undersökningsarbetet i betydande grad skulle försvåra nyttjandet av någon fastighet, ska en sådan fastighets ägare eller innehavare informeras om ansökan genom vanligt delgivning enligt 59 § i förvaltningslagen.
Lagen om inlösningstillstånd för vissa projekt som påverkar användningen av miljön
Lagen om inlösningstillstånd för vissa projekt som påverkar användningen av miljön (768/2004, nedan lagen om inlösningstillstånd) trädde i kraft den 30 november 2004. Lagen om inlösningstillstånd stiftades i syfte att till fullo genomföra de förpliktelser som följer av Århuskonventionen. Största delen av de projekt som avses i konventionen omfattades redan tidigare av miljörelaterade tillståndsförfaranden. I fråga om placeringen av sådana ledningar som avses i 2 § i lagen om inlösningstillstånd löstes frågan genom att införa ett krav om att detta ska behandlas i samband med förfarandet för inlösningstillstånd. Frågan ska behandlas med iakttagande av bestämmelserna i inlösningslagen och lagen om inlösningstillstånd. Förfarandets kompletterande karaktär framgår av 3 §, enligt vilken förfarandet inte ska tillämpas om genomförandet av ett projekt till alla delar sker utifrån en plan med rättsverkningar enligt markanvändnings- och bygglagen där projektets placering och förhållande till annan områdesanvändning har utretts.
Elmarknadslagen
Elmarknadslagen (588/2013) trädde i kraft den 1 september 2013.
Enligt 14 § i elmarknadslagen ska projekttillstånd fås för byggande av en elledning med en nominell spänning på minst 110 kilovolt. Projekttillstånd behövs emellertid inte för byggande av en intern elledning i en fastighet eller i en motsvarande fastighetsgrupp. Tillståndsmyndighet för en elledning som sträcker sig över riksgränsen är arbets- och näringsministeriet och för andra elledningar Energimyndigheten.
I lagens 15 § konstateras att bestämmelser om de uppgifter och utredningar som ska ingå i en ansökan om projekttillstånd utfärdas genom förordning av statsrådet. En ansökan om tillstånd för ett sådant projekt som avses i MKB-lagen ska bifogas en miljökonsekvensbeskrivning enligt MKB-lagen. Tillståndet kan förenas med sådana villkor som ska anses nödvändiga med tanke på förutsättningarna för tillstånd. Av tillståndsbeslutet ska det enligt 14 § framgå hur bedömningen enligt MKB-lagen har beaktats.
När projekttillstånd söks är den exakta dragningen av elledningen i allmänhet ännu inte känd. I det skedet kan det också finnas flera potentiella alternativa rutter. Dragningen av elledningen fastställs inte i projekttillståndet, utan det görs separat i samband med att man ansöker om rätt att använda ledningsrutten. I de flesta fall förvärvas rätt att använda rutten för en högspänningsledning vid inlösningsförfarande enligt lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter.
I 17 § i elmarknadslagen ingår en specialbestämmelse om bestämmandet av dragningen av högspänningsledningar och förvärv av rätt att använda ledningsområdet, vilken kräver kommunens samtycke till dragning av en elledning med en nominell spänning på minst 110 kilovolt, om inte rätten att placera elledningen grundar sig på ett sådant inlösningsförfarande som avses i lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter och elledningen byggs någon annanstans än på ett område som i planen har reserverats för detta ändamål. Kommunen får inte vägra samtycke eller ställa villkor för det utan giltiga skäl som baserar sig på områdesplaneringen eller som hänför sig till miljöaspekter eller andra omständigheter, om vägran eller villkoren medför oskäligt förfång för tryggandet av elöverföringen eller för sökanden.
Lagen innehåller inga särskilda bestämmelser om förfarandet för samråd med parter. På samråd tillämpas således förvaltningslagen.
Naturgasmarknadslagen
Naturgasmarknadslagen (508/2000) trädde i kraft den 1 augusti 2000.
Enligt 6 kap. 5 § i naturgasmarknadslagen ska för byggande av ett överföringsrör som överskrider landets gräns ett projekttillstånd sökas skriftligt hos arbets- och näringsministeriet. Om ansökan gäller tillstånd för ett sådant projekt som avses i MKB-lagen ska en miljökonsekvensbeskrivning enligt MKB-lagen fogas till ansökningsdokumenten. Tillståndet kan förenas med sådana villkor som ska anses nödvändiga med tanke på förutsättningarna för tillstånd. Av tillståndsbeslutet ska dock framgå på vilket sätt en bedömning enligt lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning har beaktats.
När projekttillstånd söks är den exakta dragningen av överföringsröret i allmänhet ännu inte känd. I det skedet kan det också finnas flera potentiella alternativa rutter. Dragningen av överföringsröret fastställs inte i projekttillståndet, utan det görs separat i samband med att man ansöker om rätt att använda ledningsrutten. I de flesta fall förvärvas rätt att använda rutten för ett överföringsrör vid inlösningsförfarande enligt lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter.
Syftet med projekttillståndsförfarandet är framför allt att bedöma gränsöverskridande överföringsrörsprojekts betydelse med avseende på naturgassystemet och naturgasöverföringsbehoven. En förutsättning för att tillstånd ska beviljas är att byggandet av ett överföringsrör som överskrider landets gräns är ändamålsenligt med tanke på utvecklingen och ömsesidigheten på naturgasmarknaden. Då tillstånd beviljas ska projektets betydelse för den inre naturgasmarknaden beaktas.
Lagen innehåller inga särskilda bestämmelser om förfarandet för samråd med parter. På samråd tillämpas således förvaltningslagen.
Tillämpningsfrekvens i fråga om förfarandet för miljökonsekvensbedömning
Förfarandet för miljökonsekvensbedömning tillämpas på i genomsnitt 30–50 projekt per år. Förfarandet tillämpas endast på de med avseende på miljökonsekvenserna största projekten, vilket innebär att projekt i mindre skala inte omfattas av tillämpningen. Antalet inledda förfaranden för miljökonsekvensbedömning har ökat från de första åren efter att lagen trädde i kraft och varierar stort också från år till år (bild 1). På 1990-talet inleddes varje år i genomsnitt 20–30 bedömningsförfaranden. I början av 2000-talet inleddes 35–40 bedömningsförfaranden per år och efter 2008 har antalet under de flesta åren överstigit 40 bedömningsförfaranden per år. Flest bedömningsförfaranden inleddes 2009 (72 stycken).
Bland de förfaranden för miljökonsekvensbedömning som inleddes 1994–2014 gällde den vanligaste typen av projekt avfallshantering (157 st.), den näst vanligaste tagande och bearbetning av naturtillgångar (132 st.) och den tredje vanligaste energiproduktion (130 st.). Förfarandet vid miljökonsekvensbedömning tillämpades minst på skogsindustriprojekt (1 st.), metallindustriprojekt (2 st.), djurhållning (6 st.), byggande i vattendrag (7 st.) samt vatten och avlopp (11 st.). Ändringarna i lagstiftningen om avfallshantering och avfallshanteringens utveckling har påverkat antalet bedömningsförfaranden i fråga om dessa projekt. Under de senaste åren har den förändrade energipolitiken lett till att förfarandet för miljökonsekvensbedömning tillämpats på ett stort antal vindkraftsprojekt.
Fram till slutet av 2014 hade sammanlagt 717 projekt för miljökonsekvensbedömning inletts. Av dessa projekt hade 641 avslutats, medan 60 fortfarande pågick och 16 hade avbrutits.
Antalet miljökonsekvensbedömningar varierar mellan NTM-centralerna. Nyland uppvisade det största antalet inledda projekt, totalt 126, och Södra Savolax det minsta antalet, 20. Arbets- och näringsministeriet är kontaktmyndighet i kärnenergiprojekt. Förfarandet för miljökonsekvensbedömning har tillämpats 11 gånger på kärnenergiprojekt.
Bild 1: Antalet förfaranden för miljökonsekvensbedömning som inletts 1994–2014 indelade efter projekttyp och år. MKB-lagen trädde i kraft i september 1994, vilket är en delorsak till att antalet förfaranden var mindre det året.
Bild 2: Antalet förfaranden för miljökonsekvensbedömning som inletts 1994–2014 indelade efter projekttyp.
Tabell 1: Tillämpningen av förfarandet för miljökonsekvensbedömning i enskilda fall (MKB-lagen, 6 §). Siffrorna bygger på de beslut som fattats 1.9.2006–31.12.2013 (Perho, Juha 2015. YVA-menettelyn soveltaminen yksittäistapauksissa –ympäristövaikutusten arviointimenettelystä annetun lain (468/1994) 6 §:n mukainen päätöksenteko ja hallintokäytäntö. Referee-artikel, november 2015. Publicerats i Edilex 2.12.2015. HYPERLINK "http://www.edilex.fi/artikkelit/15922" www.edilex.fi/artikkelit/15922).
Luonnonvarojen otto ja käyttö
Vesistön rakentaminen ja säännöstely
Kemianteollisuus ja mineraalituotteiden valmistus
Energiantuotanto, tuulivoima
Energian ja aineiden siirto sekä varastointi
Tillämpning av förfarandet för miljökonsekvensbedömning i enskilda fall
Förfarandet för miljökonsekvensbedömning tillämpas antingen direkt på basis av den projektförteckning som finns i MKB-förordningen eller i enskilda fall genom ett beslut av NMT-centralen. I fråga om kärnanläggningsprojekt fattas beslutet av arbets- och näringsministeriet. I slutet av 2013 hade sammanlagt 428 beslut fattats i enskilda fall; i 130 projekt måste bedömningsförfarandet tillämpas och i 295 behövde det inte tillämpas. Besluten har oftast gällt byggande av vindkraftverk, tagande och bearbetning av naturtillgångar eller djurhållning.
I cirka 30 procent av alla projekt som blev föremål för beslutsförfarandet bestämdes att förfarandet för miljökonsekvensbedömning ska tillämpas. De projekt som genomgått beslutsförfarandet har delvis varit ganska små eller haft ringa konsekvenser, vilket förklarar det stora antalet negativa beslut. Största delen av de beslut som fattas i enskilda fall bygger på en begäran av den projektansvariga. Detta kan tolkas som att den projektansvariga har velat kontrollera om det är nödvändigt att tillämpa förfarandet för miljökonsekvensbedömning före tillståndsförfarandet.
Bild 3: Tillämpning av MKB-förfarandet i enskilda fall; hur förfarandet har inletts. Siffrorna bygger på de 396 beslut som fattats 1.9.2006–31.12.2013 (Perho, Juha 2015).
Förfarandets längd vid miljökonsekvensbedömning
Förfarandet för miljökonsekvensbedömning omfattar två faser, bedömningsprogram- och konsekvensbeskrivningsfasen. Den lagstadgade behandlingstiden är 2–3 månader i fråga om bedömningsprogrammet och 3–4 månader i fråga om konsekvensbeskrivningen. Behandlingstiden omfattar samrådstiden och den tid som reserverats för kontaktmyndighetens utlåtande. Bedömningsprogramfasen innefattar en samrådstid på 30–60 dagar. Kontaktmyndigheten ska ge sitt utlåtande om bedömningsprogrammet inom en månad och sitt utlåtande om konsekvensbeskrivningen inom två månader från det att samrådstiden löpt ut. Myndighetsbehandlingen tar således högst 7 månader i anspråk. Om man beaktar också den tid som det i genomsnitt tar för den projektansvariga att bereda konsekvensbeskrivningen blir bedömningsförfarandets längd cirka 1–1 ½ år. Förfarandets längd beror således i hög grad på den projektansvariga, till exempel på när terränginventeringarna utförs och hur länge det tar att utreda miljökonsekvenserna och utarbeta konsekvensbeskrivningen, samt hur mycket växelverkan som inkluderas i miljökonsekvensbedömningen. En del projektansvariga har förberett sig på miljökonsekvensbedömningen genom att utföra en del av terränginventeringarna och miljöutredningarna redan innan miljökonsekvensbedömningen inleds. Under bedömningsförfarandet kompletterar man uppgifterna och sammanställer den slutliga konsekvensbedömningen. I en del projekt görs miljökonsekvensbedömningen som en del av projektplaneringen, och då kan MKB-förfarandet totalt sett ta en längre tid i anspråk.
Arbetstid som använts för uppgifter enligt MKB-lagen och prestationsavgifter
Vid NTM-centralerna har den arbetstid som de anställda har använt för uppgifter enligt MKB-lagen fördubblats från slutet av 1990-talet till 2008, vilket överensstämmer med det ökande antalet förfaranden. År 2015 uppgick den till cirka 17 årsarbetsverken, av vilka cirka 8,23 årsarbetsverken bestod av avgiftsfri handledning och rådgivning.
Tabell 2. Årsarbetsverken som använts för uppgifter som hänför sig till miljökonsekvensbedömning vid NTM-centralerna år 2015. Till uppgifterna på första raden hör allmän handledning och bland annat uppgifter i anslutning till bestämningen av MKB-förfarandets tillämpningsområde, såsom beslut som ska fattas i enskilda fall och beredningen av sådana beslut. Uppgifterna på andra raden består av kontaktmyndigheternas uppgifter i bedömningsprograms- och konsekvensbeskrivningsfasen.
MKB-uppgifter,
allmän handledning och avgiftsfri myndighetsverk-samhet
Avgiftsbelagd,
MKB- uppgift
För kontaktmyndighetsuppgifter enligt MKB-lagen har fastställts prestationsavgifter när det gäller att utarbeta ett utlåtande om bedömningsprogrammet och konsekvensbeskrivningen. Avgifterna bygger på en prissättning i fyra steg som baserar sig på den arbetsmängd som krävs för utarbetande av de utlåtanden som ska ges om programmet för miljökonsekvensbedömning och om miljökonsekvensbeskrivningen. För MKB-program (2015) går prissättningen från 4 000 euro till 32 000 euro och för miljökonsekvensbeskrivningar från 6 000 euro till 42 000 euro. Det fastställda timpriset är 80 euro. Avgiften börjar löpa från det att behandlingen av bedömningsprogrammet inleds tills ett utlåtande har getts. År 2015 inflöt totalt 266 000 euro i avgifter för bedömningsprogram och totalt 456 000 euro för miljökonsekvensbeskrivningar.
Behovet av projektplanläggning i MKB-projekt
Finlands miljöcentral (SYKE) utredde år 2015 vilka projektplaneringsförfaranden som de olika projekttyperna enligt MKB-förordningen kräver (Katsaus YVA-menettelyn, kaavoituksen ja lupamenettelyjen suhteesta, Janne Hesso). Markanvändnings- och bygglagen innehåller ingen separat definition av begreppet projektplan. Med projektplan avses i praktiken en plan som görs upp eller ändras enbart eller huvudsakligen för genomförandet av ett visst projekt. I en planläggningssituation kan genomförandet av projektet i praktiken förutom områdesreserveringar och planbestämmelser i anslutning till själva projektet även kräva ändringar som gäller till exempel trafikarrangemang eller andra markanvändningslösningar i projektets närmaste omgivning.
Termen projektplan används oftast i samband med detaljplaner, då en plan utarbetas till exempel för byggandet av ett köpcentrum. En projektplan kan också anknyta till en mer allmän planläggning, till exempel en generalplan för vindkraftverk eller en landskapsplan för ett gruvprojekt. Oftast styr inte heller projektplanen genomförandet i detalj, men utgångsläget enligt markanvändnings- och bygglagen är att konsekvenserna ska utredas så att det planerade projektet kan genomföras inom de ramar som planen och planbestämmelserna tillåter.
I utredningen analyserades handlingarna om sammanlagt 23 MKB-förfaranden. Dessa valdes ut så att utredningen omfattade så färska förfaranden som möjligt och största delen av de olika projekttyperna. År 2015 inleddes 31 MKB-förfaranden. Den vanligaste typen av projekt var energiproduktion, och av 14 energiproduktionsprojekt gällde 13 vindkraftverk. De övriga vanligaste projekttyperna var avfallshantering (6 st.), tagande och bearbetning av naturtillgångar (3 st.) och ändringar av projekt (3 st.). År 2015 låg betoningen på energiproduktion och i synnerhet på vindkraftsprojekt. Av dessa är vindkraftsprojekten nästan alltid förknippade med en generalplan som projektplan.
Utredningen visar att 65 procent av MKB-projekten krävde planläggning på en eller flera plannivåer år 2015. Sammanlagt 13 procent krävde en landskapsplan, 52 procent en generalplan och 30 procent en detaljplan.
Tabell 3. Behovet av en projektplan i de projekt som ingick i Finlands miljöcentrals utredning som gäller år 2015.
Projekttyp enligt projektförteckningen i MKB-förordningen
1 ) djurhållning
1a) hönshus
1b) svinhus
Oftast finns det redan en planreservering (inget separat behov av projektplan)
2) tagande och bearbetning av naturtillgångar
2a) gruvdrift
2b) tagande av sten
2e) torvutvinning
I gruvprojekt oftast en general- och detaljplan
I projekt för tagande av sten oftast en generalplan
I torvutvinningsprojekt finns det i allmänhet redan en planreservering (inget behov av projektplan)
5) skogsindustri
5a) massafabriker
7) energiproduktion
7e) vindkraft
I vindkraftsprojekt i regel en generalplan
8) överföring och lagring av energi och substanser
8c) kraftledningar ovan markytan
Oftast finns det redan en planreservering (inget behov av projektplan)
9) trafik
9b) väg med fyra eller flera körfält
9f) havsfarleder och hamnar
I regel en generalplan
Större hamnutvecklingsprojekt kräver både general- och detaljplan, mindre oftast en detaljplan
10) vatten och avlopp
10c) behandlingsanläggningar för avloppsvatten
Behandlingsanläggningar för avloppsvatten kräver oftast en detaljplan
11) avfallshantering
11b) anläggningar för behandling av annat avfall än problemavfall
Nya lägen kräver ofta en generalplan och en detaljplan
Internationella förfaranden enligt Esbokonventionen och SEA-protokollet
Miljöministeriet är behörig myndighet för Esbokonventionen i Finland och ansvarar för de uppgifter som hör till konventionens område. Åland har ingen självständig ställning som part i Esbokonventionen och ingen egen kontaktmyndighet för Esbokonventionen, utan landskapet deltar i konventionsenliga gränsöverskridande miljökonsekvensbedömningar via miljöministeriet.
Före utgången av september år 2016 hade Esbokonventionen tillämpats på miljökonsekvensbedömningar i anslutning till 59 projekt. Finland har varit upphovspart i 37 projekt och utsatt part i 22 projekt. I två projekt (gasledningsprojekten Nord Stream i Östersjön och Balticconnector mellan Finland och Estland) har Finland varit både upphovspart och utsatt part.
Ryssland är inte part i Esbokonventionen. Landet har undertecknat konventionen men inte ratificerat den. Finland har ändå i praktiken informerat Ryssland om alla projekt som sannolikt kan medföra skadliga miljökonsekvenser på Rysslands område. Ryssland har tillämpat konventionen som om landet varit upphovspart i projekten gällande hamnterminalen Ust-Luga och gasledningen i Östersjön. Vidare har Ryssland deltagit i flera av Finlands bedömningsförfaranden.
Antalet inledda miljökonsekvensbedömningar har varierat avsevärt från år till år, men från mitten av 2000-talet har trenden pekat klart uppåt, bortsett från de två senaste åren då relativt få projekt har inletts. Det ökande antalet gränsöverskridande miljökonsekvensbedömningar syns också som en större arbetsmängd vid miljöministeriet. Arbetsmängden har påverkats särskilt av de omfattande gränsöverskridande miljökonsekvensbedömningar som genomförts i samband med gasledningsprojektet i Östersjön och olika kärnenergiprojekt under åren 2006–2010.
De gränsöverskridande miljökonsekvensbedömningarna har i genomsnitt pågått 16 månader då Finland varit upphovspart och 17 månader då Finland varit utsatt part. Varaktigheten har beräknats från notifieringen enligt Esbokonventionen till kontaktmyndighetens utlåtande om konsekvensbeskrivningen (Finland som upphovspart) och från den andra statens notifiering till Finlands svar gällande konsekvensbeskrivningen (Finland som utsatt part).
I största delen av de gränsöverskridande miljökonsekvensbedömningar där Finland har varit involverad har den andra parten varit Sverige. I de näst flesta fallen har den andra parten varit något av våra övriga grannländer, dvs. Estland, Ryssland eller Norge. Finlands åtskilliga kärnenergiprojekt återspeglas i att ett stort antal länder har deltagit i Finlands projekt. I dessa projekt har Österrike varit det mest avlägsna landet som deltagit i Finlands miljökonsekvensbedömningar. Österrike har i dessa fall separat begärt att få delta i Finlands bedömningsförfarande.
De informations- och förhandlingsuppgifter som hänför sig till en plans eller ett programs miljökonsekvenser ska enligt SMB-lagen skötas av miljöministeriet i samarbete med den utsatta staten.
Hittills har ett gränsöverskridande förfarande enligt SEA-protokollet tillämpats 15 gånger på miljökonsekvensbedömningar i anslutning till planer och program enligt SMB-lagen. Finland har varit upphovspart i miljökonsekvensbedömningen i anslutning till tre planer eller program samt utsatt part i 12 miljökonsekvensbedömningar.
2.3
Den internationella utvecklingen samt lagstiftningen i utlandet och EU:s lagstiftning
Lagstiftningen i vissa länder
EU-länderna ska iaktta MKB-direktivet, men de olika ländernas system skiljer sig ändå från varandra till exempel i fråga om lagstiftningsmetoder. Vissa länder har dessutom ett separat MKB-förfarande medan andra har integrerat detta förfarande i tillståndsförfarandet. Även antalet MKB-förfaranden varierar mycket mellan olika länder (tabell 4). Vid jämförelsetidpunkten hade Finland det fjärde minsta antalet MKB-förfaranden i EU (38 stycken) efter Malta, Lettland och Österrike. Flest MKB-förfaranden utfördes i Sverige (1 600), Frankrike (3 867) och Polen (4 000).
Denna internationella jämförelse fokuserar på Nederländerna, Sverige, Estland, Danmark, Tyskland, Lettland och Litauen. I jämförelsen fästs vikt vid bedömningssystemens allmänna drag, framför allt vilken typ av lagstiftning som används för att reglera MKB-förfarandet, vilken ställning MKB-förfarandet har i förhållande till andra förfaranden samt vilka drag och myndigheter som är centrala i förfarandet.
Nederländerna
MKB-lagstiftningens allmänna drag och de centrala myndigheterna
I Nederländerna regleras MKB-förfarandet i lag sedan år 1987. Senare har ändringar gjorts i MKB-lagstiftningen, och för tillfället har Nederländerna kommit längre än många andra länder när det gäller den allmänna integreringen av miljölagstiftningen. Från år 2010 har Nederländerna nämligen tillämpat ett samlat tillståndssystem inom ramen för en "ramlag för miljöförfarande" (Wet algemene bepalingen omgevingsrecht, Wabo), där 25 olika tillståndsförfaranden slogs samman. Den materiella lagstiftningen stannade på sektornivå. Målet har varit att slå samman alla tillståndsförfaranden som hänför sig till samma fysiska miljö, och man tillämpar en tillståndstjänst i form av samservice och integrerade tillståndsbeslut. Integreringen av lagstiftningen utvecklas alltjämt i Nederländerna: år 2015 antogs en ny "miljö- och planeringslag" (Omgevingswet), som förenar ytterligare 15 lagar och tillståndsförfaranden och som genomför de ändringar i MKB-direktivet som träder i kraft år 2017. Lagen träder huvudsakligen i kraft år 2019, men de ändringar som förutsätts enligt MKB-direktivet träder i kraft före maj 2017.
I Nederländerna har MKB-förfarandet integrerats i tillståndsförfarandet. Om ett projekt förutsätter ändringar i planläggningen genomförs planändringen i ett separat förfarande. Bestämmelser om MKB finns i "lagen om miljösystem” (Wet milieubeheer), särskilt i dess sjunde kapitel, samt i en separat MKB-förordning (Besluit milieueffectrapportage, 1994). Lagen och förordningen har ändrats i samband med Wabo-lagen och utvecklingen av det samlade tillståndssystemet under åren 2010 och 2011, och då infördes förutom ett fullskaligt MKB-förfarande även ett förenklat MKB-förfarande. Valet av förfarande bygger på projekt- och tillståndstypen och det förfarande som tillämpats i fråga om dessa. Till exempel tillstånd enligt naturskyddslagen kräver ett fullskaligt MKB-förfarande, liksom även sådana projekt där initiativtagaren är en myndighet på nationell nivå.
Den behöriga myndigheten i MKB-förfarandet är densamma som i tillståndsförfarandet, vilket innebär att den behöriga myndigheten kan variera. Ett annat särdrag i Nederländernas system är att det finns ett självständigt sakkunnigorgan, en MKB-kommission (Commissie voor de milieueffectrapportage). Den fungerar som ett oberoende rådgivande sakkunnigorgan och ett utvecklings- och forskningscenter för MKB även internationellt. MKB-kommissionen ger utlåtanden om MKB-beskrivningar vid fullskaligt förfarande, och vid behov kan man, utöver det utlåtande som ges av den lokala eller regionala tillståndsmyndigheten, också begära ett utlåtande av kommissionen vid ett förenklat MKB-förfarande.
I lagen anges vilka projekt som ska genomgå MKB-förfarande. Lagen innehåller också en omfattande förteckning över de projekt i fråga om vilka behovet av MKB-förfarande ska bedömas.
MKB-förfarandets förlopp
Före MKB-förfarandet görs en eventuell bedömning av behovet av MKB, efter att den projektansvariga har gjort en anmälan till tillståndsmyndigheten. Ingen tidsfrist har fastställts i lag för behovsbedömningen.
Det egentliga MKB-förfarandet inleds med en begränsning av bedömningen (bedömningsprogramfas). I ett förenklat förfarande är begränsningen inte obligatorisk, men den projektansvariga kan vid behov be myndigheten ge en rekommendation om begränsning av bedömningen. Rekommendationen ska ges inom sex veckor. Tidsfristen kan förlängas till sammanlagt 12 veckor. Myndigheten kan också ge en rekommendation på eget initiativ om den anser det vara nödvändigt. Även MKB-kommissionen kan konsulteras. Vid ett fullskaligt MKB-förfarande ordnas ett offentligt hörande i bedömningsprogramfasen. Allmänheten och myndigheterna i anslutning till projektet hörs för att bestämma hur omfattande och detaljerad bedömningen ska vara.
En miljökonsekvensbedömning genomförs i enlighet med begränsningen och en MKB-beskrivning sammanställs. Beskrivningen läggs ut till påseende och ett offentligt hörande ordnas om den, oavsett om det är fråga om ett fullskaligt eller ett förenklat förfarande. Vid ett förenklat förfarande sammanställer den behöriga myndigheten ett utlåtande om MKB-beskrivningen där den bedömer framför allt MKB-förfarandets kvalitet och tillräcklighet. Vid ett fullskaligt MKB-förfarande är det MKB-kommissionen som ger ett utlåtande om konsekvensbeskrivningen. Före de ändringar som gjordes i lagstiftningen åren 2010–2011 gav MKB-kommissionen utlåtanden om alla MKB-beskrivningar, men vid förenklat förfarande är det frivilligt att begära ett utlåtande av kommissionen. MKB-kommissionen kan ställa kompletterande frågor och begära tilläggsuppgifter av den projektansvariga. Utlåtandet ska ges inom sex veckor.
MKB-beskrivningen ska tas i beaktande i tillståndsbeslutet för projektet, och det ska framgå av tillståndet eller beslutet på vilket sätt MKB-förfarandet har beaktats. En offentlig kungörelse ska också göras om tillståndet. För alla MKB-projekt fastställs en skyldighet att följa upp miljökonsekvenserna.
Ny lagreform träder i kraft år 2019
År 2015 antogs en ny "miljö- och planeringslag" (Omgevingswet), som förväntas träda i kraft huvudsakligen år 2019. Denna lagreform går ut på en sammanslagning av 15 lagar, till exempel planläggnings- och tillståndslagstiftningen (Wabo). Även vattenlagen, naturskyddslagen och några andra författningar slås delvis samman med lagen. Integreringen gäller också materiellrättsliga bestämmelser, i och med att förfarandebestämmelser har slagits samman i Wabo-lagen. Målet med reformen är att förenkla, lätta upp och effektivisera regleringen av och förfarandena för miljörelaterade projekt. Antalet utredningar och bedömningar minskar, och målet är att också antalet lokala "detaljplaner", som det nu finns ymnigt av även på ett litet område, ska minska. Genom lagreformen genomförs också de senaste ändringarna i MKB-direktivet.
Sverige
MKB-lagstiftningens allmänna drag och de centrala myndigheterna
I Sverige har en betydande del av miljöregleringen samlats i miljöbalken (Miljöbalk (1998:808)), som år 1998 ersatte 15 tidigare lagar och förfaranden. Substansbestämmelserna finns dock alltjämt i speciallagar. Bestämmelser om MKB-förfarandet finns i 6 kap. i miljöbalken. Dessutom har också en separat MKB-förordning stiftats (Förordning (1998:905) om miljökonsekvensbeskrivningar). En totalreform av 6 kap. i miljöbalken och MKB-förordningen pågår för tillfället under 2016 i syfte att effektivisera förvaltningen och genomföra ändringarna i MKB-direktivet (Ds 2016:25 Miljöbedömningar).
MKB-förfarandet har nära samband med tillståndsförfaranden enligt vissa andra lagar i miljöbalken. Den projektansvariga ska genomföra ett MKB-förfarande innan tillståndsansökan lämnas in, och MKB-beskrivningen är en del av tillståndsansökan. Utlåtanden om MKB-förfarandet ges som en del av tillståndsbeslutet eller i ett separat beslut i samband med tillståndsbeslutet. Till de centrala myndigheterna hör länsstyrelsen, till vilken MKB-beskrivningen ska lämnas in och vilken fungerar som kontaktmyndighet. Andra relevanta myndigheter är tillståndsmyndigheten och tillsynsmyndigheten.
Det svenska systemet med MKB-skyldigheten som begrepp och dess omfattning avviker i viss mån från det finska. Nästan alla projekt som är tillståndspliktiga enligt miljöbalken är enligt lag också MKB-skyldiga. Sådana projekt som regleras separat genom förordning och projekt som på annan grund sannolikt medför betydande miljökonsekvenser ska emellertid genomgå ett så kallat omfattande MKB-förfarande. Andra projekt ska genomgå ett så kallat litet MKB-förfarande, där samrådet och konsekvensbeskrivningen är mer begränsade. På grund av den omfattande MKB-skyldigheten genomförs ett stort antal konsekvensbedömningar i Sverige.
I 6 kap. i miljöbalken anges en allmän regel för när MKB ska genomföras. MKB-förordningen föreskriver om de typer av verksamhet som alltid kräver MKB och om de prövningskriterier utifrån vilka behovet av bedömningsförfarande fastställs i enskilda fall.
MKB-förfarandets förlopp
Enligt lagens 1 § ska en miljökonsekvensbeskrivning fogas till en ansökan, då den gäller tillstånd att grunda, bedriva eller ändra vissa typer av verksamhet som är tillståndspliktiga enligt miljöbalken, eller om sektorslagstiftningen så kräver. De flesta tillståndspliktiga projekten omfattas således av MKB-skyldigheten. Länsstyrelsen kan också fatta beslut om MKB-skyldigheten i ett enskilt fall, om projektet sannolikt får betydande miljökonsekvenser (5 §).
Enligt lagen ska den MKB-skyldiga inleda bedömningen i tillräcklig god tid innan tillståndsansökan lämnas in. Länsstyrelsen fungerar som kontaktmyndighet i styrningen av bedömningen och beredningen av tillståndsansökan. I lagen betonas att MKB ska genomföras i ett tillräckligt tidigt skede med avseende på planeringen av projektet och att resultaten av bedömningen ska finnas till förfogande i alla skeden av beslutsfattandet.
Både det omfattande och det lilla MKB-förfarandet inleds då den projektansvariga lämnar in uppgifter om projektet och dess eventuella miljökonsekvenser till länsstyrelsen, de berörda parterna och tillsynsmyndigheten, och ett samråd om projektets MKB anordnas för dessa (Miljöbalken, 6 kap. 4 §). Om ett projekt hör till det omfattande MKB-förfarandet, dvs. om det på basis av lagstiftning eller länsstyrelsens beslut kan anses vara sannolikt att det får betydande miljökonsekvenser, ska även andra myndigheter och allmänheten engageras i samrådet. Vid samrådet diskuteras projektet eller tillståndsärendet, dess omfattning, placering, genomförande och miljökonsekvenser samt utarbetandet av miljökonsekvensbedömningen och dess innehåll.
Länsstyrelsen beslutar i vilken omfattning bedömningen ska göras (5 §). Den projektansvariga sammanställer en konsekvensbeskrivning, vars innehåll regleras i lagens 7 §. Lagen innehåller inga detaljerade bestämmelser om konsekvensbeskrivningens innehåll när det gäller små MKB-förfaranden, utan i lagens 7 § konstateras allmänt att konsekvensbeskrivningen ska innehålla de uppgifter om projektet och dess konsekvenser som är nödvändiga med tanke på projektets omfattning och karaktär. Däremot regleras konsekvensbeskrivningen i detalj i fråga om omfattande MKB-förfaranden.
MKB-beskrivningen lämnas in tillsammans med tillståndsansökan. Vid ett omfattande MKB-förfarande publiceras beskrivningen och ansökan, och ett samråd ordnas om dessa. Enligt 6 kap. 9 § i miljöbalken ska tillståndsmyndigheten ge ett utlåtande om konsekvensbeskrivningens tillräcklighet och om huruvida den uppfyller kraven i lagen. Tillståndsmyndigheten fattar beslut om godkännandet av konsekvensbeskrivningen antingen som en del av tillståndsbeslutet eller i samband med det. Beslut om ett MKB-förfarande kan inte överklagas separat.
MKB-regleringen ses över
I Sverige har man strävat efter att förenkla systemet med miljötillstånd och MKB-förfarande. Som exempel kan nämnas att den automatiska MKB-skyldigheten har avskaffats i fråga om vissa tillståndspliktiga projekt. En totalreform av 6 kap. i miljöbalken, som gäller MKB, bereds för tillfället under 2016 (Ds 2016:25 Miljöbedömningar). Genom reformen genomförs ändringarna i MKB-direktivet. Förslaget är ute på remiss till hösten 2016.
Syftet med det lagförslag som bereds är bland annat att specificera definitionerna i lagen och koncentrera bedömningen på verksamheter och projekt som sannolikt medför betydande miljökonsekvenser. Det föreslås att antalet projekt som omfattas av MKB-skyldigheten ska begränsas. Det har funnits ett tryck i Sverige att göra en tydligare skillnad i MKB-förfarandet och MKB-kraven mellan de projekt som sannolikt medför betydande miljökonsekvenser och andra projekt, för att bedömningsskyldigheten och till exempel de handlingar som ska sammanställas ska stå i rätt proportion till miljökonsekvensernas betydelse (Ds 2016:25 Miljöbedömningar).
Tyskland
MKB-lagstiftningens allmänna drag och de centrala myndigheterna
I Tyskland är det möjligt att stifta miljöskyddslagar på både federal nivå och delstatsnivå, men största delen av lagstiftningen är federal. Delstaterna kan stifta lagar om förbundsstaten inte har utövat sin lagstiftande makt. Försök har gjorts att kodifiera miljölagstiftningen, men projekten har misslyckats på grund av konstitutionella problem. Ett projekt kan kräva flera tillstånd, men man har strävat efter att slå samman tillståndsförfarandena på delstatsnivå. Dessutom har miljöförfarandena förenklats till vissa delar under de senaste åren, och i samband med det har MKB-förfarandet justerats något.
Bestämmelser om MKB-förfarandet finns i den federala MKB-lagen, som ursprungligen stiftades år 1990 (Gesetz über die Umweltverträglichkeitsprüfung – UVPG). Senare har lagen reviderats, och den inkluderar i dag SMB. Artikel 4 i lagen möjliggör en striktare reglering i lagstiftningen på delstats- och sektornivå, men i praktiken hänvisas det i dessa lagar ofta till den federala MKB-lagen.
De olika faserna av MKB-förfarandet (bl.a. bedömningsprogramfasen, samråden, konsekvensbeskrivningen) har integrerats i tillståndsförfarandena, och en och samma myndighet ansvarar för MKB-förfarandet och tillståndet. Den sista fasen av MKB-förfarandet är den behöriga myndighetens motiverade slutsats om projektets miljökonsekvenser, som tas i beaktande då det slutligen bestäms om huruvida tillstånd ska beviljas för projektet. Tillståndsförfarandet kan inledas med en kort projektansökan som kompletteras senare. MKB-lagen innehåller särskilda bestämmelser om olika typer av bedömningsförfaranden (UVPG, artiklarna 15–19). Om ett projekt måste godkännas av flera myndigheter ska delstaten utse en samordnande MKB-myndighet (UVPG, artikel 14 (1)).
MKB-förfarandet och konsekvensbedömningen i anslutning till planläggningen utförs separat i enlighet med SMB-direktivet. Miljöutredningar som har utförts i samband med planläggningen utnyttjas i MKB-förfarandet för att undvika dubbel bedömning.
Som bilaga till den federala MKB-lagen finns en lista över projekt som alltid ska genomgå MKB-förfarande och sådana projekt om vilka beslutet ska fattas utifrån särskilda prövningskriterier som fastställts i lag. MKB-förfarande kan krävas i ett enskilt fall, om projektet antas kunna medföra betydande miljökonsekvenser. I lagen föreskrivs även om en särskild prövningsfas för projekt som genomförs på ett ekologiskt känsligt område. I praktiken finns det således tre olika projektkategorier i Tyskland: projekt som alltid kräver MKB, projekt som överstiger tröskelvärdena för betydande konsekvenser samt projekt som genomförs på känsliga områden. Vissa projekt med ändringar eller utvidningar kan också förutsätta ett MKB-förfarande. Om flera projekt av samma typ som har samband med varandra och som genomförs samtidigt tillsammans överstiger MKB-tröskelvärdet, ska dessa som helhet genomgå MKB-förfarande. Ett MKB-förfarande förutsätts också i det skedet då projektets storlek, inklusive utvidgningen, överstiger tröskelvärdet för MKB-förfarande (UVPG artiklarna 3, 3a, 3b, 3d, 3e, bilaga 1). Syftet med bestämmelsen är att hindra att projekt spjälks upp på ett konstgjort sätt för att undvika MKB-skyldigheten.
MKB-förfarandets förlopp
Enligt lagen startar MKB-förfarandet då tillståndsförfarandet inleds antingen genom en anmälan som görs av den projektansvariga eller på något annat sätt som är obligatoriskt för respektive tillståndsförfarande, eller då den projektansvariga konsulterar den behöriga myndigheten om vilka handlingar som behövs för MKB-förfarandet. Den projektansvariga, den behöriga myndigheten och andra relevanta myndigheter kan på förhand förhandla om MKB-förfarandet, dess omfattning och de utredningar som krävs. Allmänt taget ska handlingarna innehålla information om projektet, dess miljökonsekvenser och hur dessa ska undvikas, samt alternativ för hur projektet ska genomföras. (UVPG 3a, artikel 5–6).
Då alla handlingar och utredningar har lämnats in och tillståndsmyndigheterna ansett dem vara tillräckliga ska samråd med andra myndigheter och tredje parter anordnas, och den behöriga myndigheten ska utifrån samråden och de handlingar som den projektansvariga har lämnat in göra en sammanfattning av projektets miljökonsekvenser (Zusammenfassende Darstellung der Umweltauswirkungen, artikel 11 i lagen). Den behöriga myndigheten ger på basis av sammandraget ett utlåtande om projektets miljökonsekvenser. Utlåtandet tas i beaktande i samband med tillståndsbeslutet om projektet eller motsvarande (artikel 12).
Projekt för revidering av MKB-lagstiftningen
Tyskland planerar att revidera sin MKB-lagstiftning avsevärt samtidigt som landet genomför de senaste ändringarna i MKB-direktivet. Fokusområden för revideringen är bedömningen av gränsöverskridande miljökonsekvenser samt en mer detaljerad reglering av olika specialsituationer, såsom ändringar eller kumulativa effekter av projekt. Dessutom planerar man att slå samman bedömningsförfarandet enligt natur- och fågeldirektiven med MKB-förfarandet. Under de senaste åren har det också pågått andra projekt och initiativ ämnade att lätta på företagens administrativa börda och förenkla miljölagstiftningen. I samband med dem har MKB-tröskelvärdet redan höjts i fråga om vissa projekt.
Estland
MKB-lagstiftningens allmänna drag och de centrala myndigheterna
I Estland regleras MKB-förfarandet i "lagen om MKB- och miljösystem" (Keskkonnamõju hindamise och keskkonnajuhtimissüsteemi seadus) och dess andra kapitel. Samma lag innehåller bestämmelser förutom om MKB-förfarandet även om SMP samt om frivilliga miljösystem och miljömärken. Lagen stiftades år 2005, men före det reglerades MKB-förfarandet i en MKB-förordning från år 1992. MKB-förfarandet är kopplat till tillståndsförfarandet eller det övriga förfarandet så att de inleds med en och samma anmälan och den myndighet som beslutar om tillståndet också fattar beslut om till exempel inledandet av MKB-förfarande och därtill hörande samråd. Bestämmelser om tillståndsförfarandena finns i olika lagar. Förhållandet mellan plan och tillstånd avviker från det finska systemet såtillvida att i Estland ska planen vara färdig innan MKB-förfarandet kan inledas.
I Estland omfattar MKB-förfarandet två centrala myndigheter: en tillståndsmyndighet och en MKB-tillsynsmyndighet. Tillståndsmyndigheten (9 §) bestämmer i samband med inledandet av tillståndsförfarandet också om inledandet av MKB-förfarandet och sköter många MKB-relaterade uppgifter, till exempel samrådet. Som tillståndsmyndigheter fungerar, beroende på projektet, exempelvis kommunerna, miljömyndigheten eller miljöministeriet.
Lagens 10 § innehåller separata bestämmelser om MKB-tillsynsmyndigheten och dess uppgifter. Tillsynsmyndigheten godkänner MKB-programmet och MKB-beskrivningen och säkerställer att de överensstämmer med lagen, och informerar om godkännandet av MKB-programmet och MKB-beskrivningen. Vidare ansvarar den för uppföljningen och efterhandsbedömningen i anslutning till MKB-förfarandet. I vanliga fall är det miljömyndigheten (Keskkonnaameti) som fungerar som tillsynsmyndighet och i fråga om sådana projekt som medför betydande gränsöverskridande miljökonsekvenser är det miljöministeriet (Keskkonnaministeerium). Keskkonnaameti är en myndighet som sorterar under miljöministeriet och som verkställer Estlands miljö- och naturskyddspolitik och styr verkställandet, reglerar och övervakar användningen av naturtillgångar, förmedlar information och beviljar vissa tillstånd.
Den som genomför projektet ansvarar för utförandet av MKB-förfarandet, men i praktiken får MKB-förfarandet utarbetas endast av en licensierad MKB-expert, som kan vara en fysisk person eller till exempel ett företag. "Lagen om MKB- och miljösystem" innehåller bestämmelser om behörighetskraven för dessa experter och hur man ansöker om licensen i fråga. Licensen kan beviljas för fem år, och i den definieras vilken typ av miljökonsekvenser eller verksamhet den ger rätt att bedöma. Licenserna beviljas av miljöministeriet. Syftet med systemet är att säkerställa att alla experter i MKB-förfarandet är opartiska och självständiga. Tillsynsmyndigheten övervakar att den som genomför ett MKB-förfarande har den licens som krävs, och licensen kan också dras in till exempel om felaktig information presenteras i MKB-förfarandet (lagens 10 § och 14–15 §).
Enligt 3 § i "lagen om MKB- och miljösystem" är MKB-förfarandet obligatoriskt då ett nytt projekt eller en ändring av ett projekt sannolikt kommer att medföra betydande miljökonsekvenser. Även sådana projekt vars verksamhet påverkar ett Natura-område på ett betydande sätt omfattas av MKB-tillämpningsområdet. MKB-skyldigheten omfattar bland annat bygglov, miljötillstånd, tillstånd som gäller gruvindustri samt andra projekt som medför betydande miljökonsekvenser (7 §). Lagens 6 § innehåller en förteckning över alla projekt och anläggningar som medför betydande miljökonsekvenser och som omfattas av MKB-skyldigheten samt, i enskilda fall, projekt som förutsätter MKB-behovsbedömning och bedömningskriterier för dessa. Om det finns flera tillståndssökande eller tillstånd för ett visst projekt kan MKB-förfarandet utföras gemensamt för dem alla.
MKB-förfarandets förlopp
MKB-förfarandet är indelat i en MKB-programfas och en MKB-beskrivningsfas, och bägge faserna är förknippade med beslut från både tillståndsmyndigheten och tillsynsmyndigheten. Tillståndsmyndigheten fattar för det första beslut om behovet av MKB-förfarande och inledandet av förfarandet, då tillståndsförfarandet inleds. Före detta kan den som genomför projektet konsultera myndigheterna om de uppgifter som eventuellt kan krävas i MKB-förfarandet (lagens 11–12 §). Då ett MKB-förfarande inleds skjuts behandlingen av tillståndet fram tills förfarandet har slutförts.
Den första egentliga fasen är MKB-programfasen. Den projektansvariga, dvs. i praktiken den projektansvarigas licensierade konsult, sammanställer ett MKB-program, där det redogörs för projektet och dess miljökonsekvenser, schema, alternativ och motsvarande omständigheter. Programmet ska också innehålla en delaktighetsplan. Tillståndsmyndigheten lägger fram MKB-programmet offentligt för minst 14 dagar, varefter den projektansvariga ansvarar för att ett offentligt samråd ordnas. Därefter ska tillsynsmyndigheten, i allmänhet miljömyndigheten Keskonnaameti, godkänna eller förkasta MKB-programmet inom 30 dagar. Om programmet inte godkänns ska det omarbetas och publiceras på nytt. Om den projektansvariga inte lämnar in en slutlig MKB-beskrivning till tillståndsmyndigheten inom två år från det att MKB-programmet godkänts, preskriberas programmet (lagens 13 § och 16–19 §).
I den andra fasen sammanställer den projektansvarigas konsult utifrån MKB-programmet en MKB-beskrivning med det innehåll som fastställs närmare i lagen. Även beskrivningen ska läggas fram offentligt, och ett samråd om den ordnas på samma sätt som i fråga om MKB-programmet. Tillsynsmyndigheten godkänner eller förkastar MKB-beskrivningen inom 30 dagar, och till beskrivningen fogas också miljövillkor som är avsedda att minska och förebygga skadliga miljökonsekvenser av projektet. Om tillsynsmyndigheten inte godkänner beskrivningen återsänds den till konsulten, som ska lägga fram beskrivningen till påseende på nytt och ordna ett samråd. Erhållna kommentarer ska besvaras om de inte har besvarats tillräckligt utförligt tidigare. Beskrivningen kan korrigeras och sändas på nytt för godkännande (lagens 20–23 §).
Då tillståndsmyndigheten fattar beslut om projektet ska MKB-beskrivningen och de villkor som fogats till denna beaktas, och tillstånd får inte beviljas om miljövillkoren inte kan följas. De miljökonsekvenser som fastställts i MKB-förfarandet ska följas upp också efter att projektet har genomförts. Tillsynsmyndigheten ansvarar för uppföljningen av MKB-projekten. Tillståndsvillkoren kan ändras enligt tillsynsmyndighetens förslag om uppföljningsinformationen ger anledning därtill (lagens 20–25 §).
Danmark
MKB-lagstiftningens allmänna drag och de centrala myndigheterna
Danmark tog in MKB-förfarandet i sin lagstiftning första gången år 1989 och beslutade att integrera det i landets befintliga reglerings- och planläggningssystem. För tillfället regleras MKB-förfarandet i en "MKB-förordning" som anknyter till planläggningslagen (Bekendtgørelse nr. 957 af 27. juni 2016 om vurdering af visse offentlige og private anlægs virkning på miljøet (VVM) i medfør af lov om planlægning) och som en del av lagstiftningen på sektornivå, bland annat havsskydds-, gruv-, tillståndsförfarande-, byggnads-, väg- och banlagstiftningen.
Det danska bedömningsförfarandet avviker från de övriga förfarandena som beskrivs här genom att de politiska beslutsfattarna i Danmark är en del av MKB-systemet. Dessutom sammanställs MKB-beskrivningen i ett tidigt skede av processen, och det är myndigheten, inte den projektansvariga, som ansvarar för utarbetandet av bedömningen. Enligt lagens 1 § kan projektet inte framskrida innan ett beslut om MKB-behovet har fattats eller, om MKB-förfarande krävs, innan konsekvensbeskrivningen har godkänts.
Den behöriga myndigheten enligt "MKB-förordningen" varierar beroende på sektor och projekt. I allmänhet är det kommunfullmäktige som fungerar som behörig myndighet, men i vissa fall är det ”Vatten- och naturförvaltningsverket" (Styrelsen for Vand- og Naturforvaltning), ”Miljöverket” (Miljøstyrelsen) eller regionsrådet (1, 8-13 §).
I förordningen föreskrivs om projekt som måste genomgå MKB-förfarande och sådana projekt i fråga om vilka det gäller att bedöma om de sannolikt kommer att medföra betydande miljökonsekvenser. Lagen innehåller också bestämmelser om prövningskriterier.
MKB-förfarandets förlopp
Ett MKB-förfarande enligt "MKB-förordningen" inleds då den projektansvariga gör en anmälan till den behöriga myndigheten om att ett projekt inleds, ändras eller utvidgas. Denna myndighet är i allmänhet kommunfullmäktige. Om det måste bedömas huruvida projektet förutsätter ett MKB-förfarande eller inte beslutar myndigheten om tillämpningen av MKB (1–3 §).
I följande fas gör den behöriga myndigheten upp en begränsning av MKB-förfarandet (ett bedömningsprogram), som också ska innehålla en beskrivning av delaktighetsförfarandena. Ett samråd ordnas angående begränsningen. Därefter sammanställer den behöriga myndigheten en MKB-beskrivning, och ett andra samråd ordnas om denna. Även om det är myndigheten som sammanställer beskrivningen ska den projektansvariga lämna in uppgifter för detta ändamål. Beskrivningen läggs fram till påseende i 8 veckor. Efter samrådet bestämmer den behöriga myndigheten om MKB-förfarandet ska godkännas och MKB-tillstånd beviljas för projektet (VVM-tilladelsen), och därtill fastställs villkoren för tillståndet (4–7 §). MKB-tillståndet utvecklades på grund av att MKB-bestämmelserna i sektorslagstiftningen inte omfattade alla bedömningssituationer.
Efter MKB-tillståndet görs alla nödvändiga ändringar i planen, varefter ett eventuellt tillstånd beviljas för projektet. Det tillstånd som beviljas för projektet ska överensstämma med den planändring som sammanställts tidigare. Vid sidan av de sektoriella tillståndslagarna tillämpas ett system med MKB-tillstånd. Kommunerna spelar en avgörande roll i MKB-förfarandet, eftersom de ansvarar både för MKB-förfarandet och för planläggningen. I Danmark är den politiska kopplingen till MKB-förfarandet uppenbar. Beslutet fattas av politiker och eventuella besvär ska riktas till en nämnd som till största delen består av politiker. MKB-förfarandet kan dra ut på tiden. Det beror på de tidskrävande offentliga samråden och den politiska beslutsprocessen.
Ny lagstiftning
Danmark ska se över sin decentraliserade MKB-reglering. År 2016 har man godkänt en ny separat lag om MKB och SMP som träder i kraft 16.5.2017 (Lov nr. 425 af 18. maj 2016 om miljøvurdering af planer og programmer og af konkrete projekter (VVM)). Genom den nya lagen genomförs ändringen i MKB-direktivet från år 2014, och syftet är att utarbeta samlade och täckande bestämmelser om MKB- och SMP-förfarandena och sammanställa lagstiftningen på sektornivå. Vissa sektorer faller alltjämt utanför lagen. Genom den nya lagen genomförs till exempel det reviderade MKB-direktivets krav gällande tidsfrister, behörigheten hos den som gör MKB-bedömningen, samordningen av MKB- och Naturabedömningen, tillsynen över iakttagandet av tillståndsvillkoren samt främjandet av ett elektroniskt förfarande. I framtiden kan en myndighet inte sammanställa MKB-handlingar, utan denna skyldighet åläggs den projektansvariga.
Lettland
MKB-lagstiftningens allmänna drag och de centrala myndigheterna
Lettland har en MKB-lag (Likums par ietekmes uz vidi novērtējumu), som antogs år 1998 och ändrades senast år 2015, med kompletterande förordningar. MKB-lagen innehåller också bestämmelser om SMP. I lagen förutsätts att ett MKB-förfarande genomförs i ett tidigt skede av projektet.
Den centrala myndigheten är statens miljöverk, som övervakar och samordnar MKB-förfarandet (Valsts vides dienests) och som också ger utlåtanden om konsekvensbeskrivningen. Det slutliga beslutet om MKB-förfarande fattas av den tillståndsmyndighet som anges i sektorslagstiftningen. Som tillståndsmyndighet fungerar ett lokalt förvaltningsverk, en statlig myndighet eller någon annan myndighet beroende på tillståndet. De lokala myndigheterna ska konsulteras också under MKB-förfarandet. Den projektansvariga ska ordna de samråd som krävs och sammanställa en bedömning. MKB-förfarandet och de aktörer och experter som ska höras och konsulteras i samband med det kan variera något mellan olika projekttyper. Det finns till exempel specialbestämmelser i MKB-lagen om sådana projekt som påverkar naturskyddet.
Bilaga 1 till lagen innehåller en förteckning över alla projekt som omfattas av MKB-skyldigheten, och därtill kan MKB-förfarande förutsättas i enskilda fall, i samband med ändringar eller på grund av de totala konsekvenserna av flera små projekt. En förteckning över de projekt som förutsätter en MKB-behovsbedömning finns i bilaga 2 till lagen. Vidare ska behovet av MKB-förfarande bedömas i samband med projekt, ändringar av projekt och flera projekt som genomförs samtidigt, då dessa har anknytning till Natura-områden (artikel 32).
MKB-förfarandets förlopp
MKB-förfarandet inleds då den projektansvariga lämnar in ett projektförslag som innehåller minst två alternativ för projektets läge och tekniska genomförande. Om ett projekt förutsätter en MKB-behovsprövning ska miljöverket inom 20 dagar avgöra om MKB-förfarandet ska tillämpas på projektet. Även om en preliminär bedömning visar att projektet inte behöver genomgå ett MKB-förfarande kan miljöverket ändå i vissa fall ge den som genomför projektet tekniska anvisningar. Vidare ska den projektansvariga innan MKB-förfarandet genomförs konsultera de lokala myndigheterna om genomförandet av projektet, och de lokala myndigheterna ska inom 15 dagar ge en bedömning av hur väl projektet överensstämmer med planerna (61, artikel 11–14).
Om ett projekt omfattas av MKB-skyldigheten ska den projektansvariga ge allmänheten en möjlighet att kommentera projektförslaget och dess miljökonsekvenser (artikel 15). Miljöverket sammanställer på ansökan av den projektansvariga ett bedömningsprogram, där projektförslaget, resultaten av samrådet och en eventuell preliminär konsekvensbedömning har beaktats och där den projektansvariga och experter eventuellt har hörts. Bedömningsprogrammet ska i regel sammanställas inom 30 dagar från ansökan och det gäller i fem år (artiklarna 61 och 16).
Den projektansvariga gör på basis av programmet ett utkast till konsekvensbeskrivning, som tillsammans med relevanta handlingar läggs fram offentligt för påseende och kommentarer i 30 dagar. Till förfarandet hör också ett samråd, och utkastet sänds till de relevanta myndigheterna för kommentarer. Den projektansvariga ska beakta kommentarerna i beskrivningen och skicka den tillsammans med de erhållna kommentarerna till miljöverket (artikel 17).
Miljöverket sammanställer ett utlåtande om konsekvensbeskrivningen och bedömer huruvida beskrivningen överensstämmer med bedömningsprogrammet och lagstiftningen, om samråden har genomförts i enlighet med kraven och om kommentarerna har beaktats. Konsekvensbeskrivningen och processen kan kompletteras och korrigeras om de inte uppfyller kraven. Utlåtandet publiceras och det gäller i tre år. Utlåtandet kan innehålla villkor som projektet måste uppfylla för att bli godkänt (artikel 20).
Konsekvensbeskrivningen, miljöverkets utlåtande och projektplanen ska lämnas in till tillståndsmyndigheten tillsammans med de utredningar som behövs för ansökan om tillstånd. Den myndighet som beslutar om tillståndet ska beakta konsekvensbeskrivningen med tillhörande kommentarer och MKB-myndighetens utlåtande i sitt beslut om projektet eller tillståndet (artikel 21–22).
Litauen
MKB-lagstiftningens allmänna drag och de centrala myndigheterna
Litauens MKB-lagstiftning härstammar från år 1996 och består av en "lag om miljökonsekvensbedömning av vissa ekonomiska projekt" (Lietuvis republikos planuojamos ūkinės veiklos poveikio aplinkai verinimo įstatymas), nedan MKB-lagen, och fyra förordningar. Förordningarna innehåller separata bestämmelser om fastställande av MKB-behov, deltagande i MKB-förfarande, bedömning av MKB-dokument samt bedömningsprogrammet och konsekvensbeskrivningen. Lagen har reviderats senast år 2011 och förordningarna senast 2015 eller 2010. Lagen revideras som bäst med anledning av ändringarna i MKB-direktivet, och den reviderade lagen träder i kraft våren 2017.
Ansvarig myndighet är miljöskyddsverket (Aplinkos apsaugos agentūra) eller, i fråga om projekt med gränsöverskridande miljökonsekvenser, miljöministeriet. I det litauiska MKB-förfarandet ordnas ett allmänt samråd eller konsulteras myndigheterna i varje fas av förfarandet, och tidsfristerna är ganska korta. Lagen föreskriver separat om de relevanta offentliga institutioner och myndigheter som analyserar bedömningsdokumenten och uttalar sig om konsekvensbeskrivningen innan MKB-myndigheten fattar sitt beslut. I likhet med Estlands lagstiftning förutsätts det också i Litauens MKB-lag att den som sammanställer MKB-utredningarna och dokumenten har en viss expertis och utbildning. Däremot krävs ingen sådan licens som i Estland. I praktiken lämnas MKB-dokumenten in av den konsult som ansvarar för projektet. Till MKB-myndighetens ansvar hör att fastställa behovet av MKB-förfarande, godkänna MKB-programmet och fatta ett MKB-beslut om projektet på grundval av konsekvensbeskrivningen. MKB-myndigheten kan också anlita konsulter vid bedömningen av MKB-beskrivningen.
I en bilaga till MKB-lagen finns en förteckning över de projekt som omfattas av MKB-skyldigheten och i en annan bilaga anges i vilka fall det ska bedömas om projektet kommer att medföra betydande miljökonsekvenser. Dessutom gäller MKB-skyldigheten också projekt som påverkar Natura-områden och naturskyddet (artikel 3 och 7 i MKB-lagen).
MKB-förfarandet gäller projekt och är en väsentlig del av tillståndsbeslutet. Utan ett godkänt MKB-förfarande kan tillstånd inte beviljas. Strävan är att MKB-förfarandet ska genomföras i ett tidigt skede av projektplaneringen. Konsekvensbedömningen av planen och MKB har inte integrerats, utan en eventuell plan eller planändring utförs som ett separat förfarande.
MKB-förfarandets förlopp
Enligt MKB-lagen ska beslutet om behovet av MKB-förfarande fattas inom 20 arbetsdagar från det att myndigheten har fått alla nödvändiga uppgifter. Beslutet gäller i tre år. Beslutet kungörs och de berörda parterna kan kommentera det inom tio arbetsdagar. Även den projektansvariga kan inom tio dagar begära en ändring av beslutet. Om MKB-myndigheten omprövar sitt beslut ska den höra dem som kommenterat beslutet och den projektansvariga. Ett nytt beslut ska fattas inom fem arbetsdagar. Även beslut om sådana projekt som ingår i projektförteckningen ska kungöras (artikel 7).
Följande steg är att den projektansvariga ska låta en godkänd expert sammanställa ett bedömningsprogram. Programmet ska innehålla information om projektet, dess eventuella konsekvenser och hur de ska bedömas. En kungörelse om programmet utfärdas och allmänheten, de relevanta institutionerna och myndigheterna samt miljöministeriet kan kommentera det och föreslå kompletteringar innan MKB-myndigheten godkänner programmet. Tidsfristen är tio arbetsdagar. I vissa fall kan den lokala kommunala myndigheten ändå hindra att projektet genomförs, om den inte godkänner bedömningsprogrammet eller anser att projektet inte är genomförbart. Om allmänheten har fört fram motiverade förslag till programmet eller om de relevanta myndigheternas och institutionernas synpunkter skiljer sig från varandra ska MKB-myndigheten dessutom ordna ett samråd om programmet mellan dem som kommenterat det och den projektansvariga experten (artikel 8).
Den projektansvariga experten sammanställer en konsekvensbeskrivning som läggs fram offentligt och som allmänheten kan kommentera. Kommentarerna och den MKB-beskrivning som eventuellt kompletterats utifrån dessa sänds för kommentarer till de relevanta offentliga institutioner och myndigheter som anges i lagen. Dessa aktörer bedömer om beskrivningen överensstämmer med bedömningsprogrammet, om bedömningen har genomförts på ett täckande sätt och om projektet är genomförbart. De kan också föreslå ändringar i beskrivningen, och experten ska i så fall beakta dessa och sända en kompletterad rapport på nytt för kommentarer. Beskrivningen är ute för kommentarer 20 arbetsdagar den första gången och 10 arbetsdagar den andra gången. Därefter överlåts konsekvensbeskrivningen och kommentarerna till MKB-myndigheten för bedömning. Om beskrivningen har ändrats avsevärt till följd av myndigheternas och institutionernas kommentarer kan MKB-myndigheten kräva att den projektansvariga på nytt lägger fram beskrivningen offentligt (artikel 9).
MKB-myndigheten ska fatta ett beslut om konsekvensbeskrivningen inom 25 arbetsdagar eller begära att den ska kompletteras. Om konsulter anlitas för justeringen av konsekvensbeskrivningen är tidsfristen 50 dagar. Ett bifallande beslut gäller i fem år. Om MKB-myndigheten beslutar att tillstånd inte ska beviljas för projektet på grund av att det bryter mot lagen eller på grund av dess miljökonsekvenser får projektet inte genomföras (artikel 10).
Tabell 4. Antal MKB-förfaranden per år i olika EU-länder. Talet representerar medeltalet under åren 2005–2008. (GHK 2010. Collection of information and data to support the Impact Assessment study of the review of the EIA Directive A study for DG Environment ja European Commission, DG ENV 2009.Study concerning the report on the application and effectiveness of the EIA Directive. Final report.)
Antal MKB-förfaranden per år (st.)
Europeiska unionen
MKB-direktivet
Inom Europeiska unionen har det föreskrivits om miljökonsekvensbedömning genom rådets direktiv om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt 85/337/EEG, som ursprungligen utfärdades 1985 och som senare ändrats tre gånger (rådets direktiv 97/11/EG, Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35/EG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/31/EG). Det ursprungliga direktivet och de senare ändringarna i detta har kodifierats till ett direktiv, då Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt utfärdades 2011 (kodifikation, nedan MKB-direktivet).
I MKB-direktivet förutsätts föregripande miljökonsekvensbedömning i fråga om de projekt som anges i direktivets bilaga I. Miljökonsekvenserna av de projekt som anges i bilaga II ska bedömas om projekten på grund av sin art, sin omfattning och sitt läge sannolikt medför betydande miljökonsekvenser med beaktande av bedömningsgrunderna i bilaga III. Ändringar och utvidgningar av befintliga projekt omfattas också av bedömningen om till exempel en kapacitetsökning överstiger den storleksgräns som gäller för projektförteckningen. Medlemsstaterna ska säkerställa att tillståndsförfarande tillämpas på sådana projekt som nämns i MKB-direktivet. I tillståndsförfarandet och tillståndet ska de uppgifter som erhållits genom miljökonsekvensbedömningen beaktas och antecknas i tillståndsbeslutet. MKB-direktivet ska tillämpas förutom på MKB-förfarandet även på tillståndsförfaranden som hänför sig till projekt som omfattas av MKB-direktivet.
Enligt direktivet ska allmänheten informeras och berörda parter ges möjlighet till deltagande. Medlemsstaterna förutsätts bestämma i detalj hur informationen och samrådet ska organiseras. Kommentarer och synpunkter ska kunna framställas medan det ännu finns flera alternativ.
Esbokonventionen har satts i kraft inom Europeiska unionen genom MKB-direktivet. Om projektet sannolikt får betydande konsekvenser i en annan medlemsstats område ska myndigheterna och medborgarna i den medlemsstaten ges möjlighet att delta i förfarandet för bedömning av projektets konsekvenser. Förfarandet är också förknippat med en skyldighet att anordna förhandlingar om bland annat projektets eventuella gränsöverskridande konsekvenser och åtgärder som planeras i syfte att minska eller eliminera sådana konsekvenser. I tillståndsförfarandet och tillståndet ska också resultat från samråd och förhandlingar som anordnats i andra medlemsländer beaktas. Tillståndsbeslutets centrala innehåll ska skickas till den deltagande medlemsstaten, som ska se till att allmänheten ges tillgång till informationen i sitt eget område. MKB-direktivet föreskriver om informerandet av tillstånd i närmare detalj än Esbokonventionen. Vidare förutsätter direktivet att en medlemsstat ska kunna delta i en annan medlemsstats bedömningsförfarande, om den så kräver. Esbokonventionen förutsätter i motsvarande situation bägge parters samtycke eller ett utlåtande av till exempel en separat tillsatt utredningskommitté.
Direktivet om rätt till deltagande
Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35/EG om åtgärder för allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön och om ändring, med avseende på allmänhetens deltagande och rätt till rättslig prövning, av rådets direktiv 85/337/EEG och 96/61/EG, nedan direktivet om rätt till deltagande, har samband med ratificeringen av konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (FördrS 121—122/2004, nedan Århuskonventionen) i Europeiska gemenskapen. Genom direktivet har gemenskapslagstiftningen anpassats till Århuskonventionens krav till den del som det i konventionen finns bestämmelser om allmänhetens rätt till deltagande och rätt att söka ändring i konventionen. I direktivet finns det bestämmelser om allmänhetens rätt att delta i utarbetandet av vissa planer och program på miljöområdet, och genom direktivet ändrades dessutom det tidigare MKB-direktivet (85/337/EEG) och IPPC-direktivet (96/61/EG) när det gäller rätt att söka ändring och rätt att väcka talan. Vad gäller MKB-lagstiftningen har direktivet genomförts genom en ändring av MKB-lagen (458/2006) och statsrådets därtill hörande förordning om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (713/2006).
I artikel 2 i direktivet om rätt till deltagande finns det bestämmelser om allmänhetens deltagande i utarbetandet av planer och program som räknas upp i bilaga I till direktivet. Förteckningen omfattar planer och program som det föreskrivs om i totalt sex av gemenskapens miljödirektiv, av vilka fyra rör planer eller program i olika avfallsdirektiv (75/442/EEG, 91/157/EEG, 91/689/EEG och 94/62/EG). Dessutom tillämpas artikeln på de planer och program som avses i rådets direktiv 91/676/EEG om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket och i rådets direktiv 96/62/EG om utvärdering och säkerställande av luftkvaliteten.
Enligt artikel 2 i direktivet om rätt till deltagande ska medlemsstaterna se till att allmänheten informeras om förslag till planer eller program och att allmänheten har rätt att yttra sig om dem. Resultatet av deltagandet ska på vederbörligt sätt beaktas och allmänheten ska informeras om godkända planer eller program. Med allmänheten avses enligt artikeln en eller flera fysiska eller juridiska personer eller sammanslutningar, organisationer eller grupper av dessa. På nationell nivå ska det fastställas vilken allmänhet som har rätt att delta i förfarandet i ärenden som avses i direktivet. För det nationella genomförandet av direktivet, i synnerhet artikel 2, kompletterades bestämmelsen om allmänhetens deltagande i beredningen av vissa miljörelaterade planer och program i 26 § 1 mom. i miljöskyddslagen. Till skillnad från vad som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv (2001/42/EG) om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan, är syftet med planerna och programmen som hör till tillämpningsområdet för direktivet om rätt till deltagande i regel inte att ställa upp en ram för beslut om tillstånd till projekt eller godkännande av projekt.
Direktivet om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan
Europaparlamentets och rådets direktiv om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan 2001/42/EG, nedan SMB-direktivet, utfärdades i juni 2001.
Direktivet förutsätter att miljöpåverkan av planer och program inom direktivets tillämpningsområde samt av rimliga alternativ till dem utreds och utvärderas när planen eller programmet utarbetas och innan planen eller programmet godkänns. Vid beredningen av en plan eller ett program utarbetas en miljörapport, och både allmänheten och berörda miljömyndigheter ges möjlighet att yttra sig. Om en plan eller ett program kan antas medföra betydande miljökonsekvenser i andra medlemsstater ska dessa höras, och de ansvariga miljömyndigheterna och allmänheten där ska ges tillfälle att yttra sig.
Resultatet av bedömningen ska beaktas när planen eller programmet utarbetas. När en plan eller ett program har godkänts ska allmänheten och de ansvariga miljömyndigheterna samt de medlemsstater med vilka samråd har ägt rum informeras om beslutet och motiveringen till det. Medlemsstaterna ska också övervaka de betydande miljökonsekvenser som genomförandet av planerna och programmen leder till. Direktivet förutsätter vidare att medlemsstaterna säkerställer miljörapporternas kvalitet.
I SMB-direktivet nämns uttryckligen dess förhållande till vissa av gemenskapens rättsakter. Enligt artikel 11 i SMB-direktivet påverkar miljöbedömningar som utförs enligt detta direktiv inte tillämpningen av kraven i MKB-direktivet eller kraven i annan gemenskapslagstiftning. Det innebär att en bedömning som har gjorts enligt SMB-direktivet inte inverkar på behovet att tillämpa MKB-direktivet på enskilda projekt.
Om skyldigheten att bedöma planers eller programs miljökonsekvenser följer både av SMB-direktivet och av annan gemenskapslagstiftning samtidigt kan medlemsstaterna föreskriva om samordnade eller gemensamma förfaranden som uppfyller kraven i den relevanta gemenskapslagstiftningen. I direktivets ingress nämns i detta sammanhang direktiv 79/409/EEG om bevarande av vilda fåglar, nedan fågeldirektivet, habitatdirektivet och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område, nedan ramdirektivet om vattenpolitik.
Internationella fördrag
Esbokonventionen
I Esbokonventionen avtalas om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang. Konventionen fastställer de fördragsslutande parternas skyldigheter att bedöma miljökonsekvenserna av vissa verksamheter i ett tidigt skede av planeringen och förpliktar staterna att underrätta och samråda med varandra om alla sådana större projekt som kan antas ha betydande skadlig miljöpåverkan över nationsgränserna. Den som är part i konventionen har rätt att delta i en annan parts förfarande för miljökonsekvensbedömning, om de skadliga miljökonsekvenserna av det projekt som ska bedömas sannolikt kommer att förorsakas staten i fråga. Konventionen undertecknades i Esbo 1991. Finland ratificerade konventionen 1995, och den trädde i kraft 1997. I mars 2016 deltog sammanlagt 45 parter i konventionen. Dessutom är Europeiska unionen part i Esbokonventionen. Esbokonventionen innehåller bestämmelser som hör till såväl Europeiska unionens som medlemsstaternas behörighet och har därmed karaktären av ett s.k. blandavtal.
I Finland har förpliktelserna enligt konventionen genomförts genom bestämmelserna om internationellt hörande i MKB-lagstiftningen (MKBL 14–15 §) och förordningen om sättande i kraft av konventionen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang (FördrS 67/1997).
MKB-överenskommelsen mellan Finland och Estland
Vid sidan av Esbokonventionen har Finland och Estland ingått en bilateral överenskommelse om miljökonsekvensbeskrivningar i gränsöverskridande sammanhang (FördrS 51/2002). Överenskommelsen syftar till att effektivisera det bilaterala samarbetet när det gäller förfarandet för bedömning av miljökonsekvenser. Förpliktelserna enligt överenskommelsen motsvarar i stor utsträckning Esbokonventionen. Enligt överenskommelsen ska det även inrättas en kommission för miljökonsekvensbedömning, som ska sammanträda minst en gång om året. Kommissionen består av de medlemmar som parterna utser och dess uppgift är främst att ha en rådgivande roll och utgöra ett forum för utbyte av information.
SEA-protokollet
Det protokoll om strategiska miljöbedömningar som hör till Esbokonventionen (nedan SEA-protokollet) har samma syften och huvudsakliga innehåll som SMB-direktivet. Syftet med SEA-protokollet är att främja beaktandet av miljö- och hälsoaspekter framför allt i beredningen av planer och program. SEA-protokollet godkändes år 2003 och trädde i kraft internationellt den 11 juli 2010. I mars 2016 hade protokollet 27 parter, inklusive Europeiska unionen. Finland var den första staten som ratificerade protokollet.
Bestämmelserna i SEA-protokollet har fogats till den nationella lagstiftningen huvudsakligen genom lagen om bedömning av miljökonsekvenserna av myndigheters planer och program (200/2005). Vad gäller planläggningen har SEA-protokollet satts i kraft på nationell nivå genom markanvändnings- och bygglagen (132/1999) och markanvändnings- och byggförordningen (895/1999).
Enligt artikel 10 i SEA-protokollet är gränsöverskridande samråd nödvändigt även då en plan eller ett program som är föremål för miljökonsekvensbedömning, inklusive planer för markanvändning, kan antas medföra betydande gränsöverskridande miljökonsekvenser.
Förfarandet vid miljökonsekvensbedömning
MKB-lagen har varit i kraft i drygt 20 år. Under lagens giltighetstid har det gjorts ändringar i den. Dessa har baserat sig å ena sidan på ändringar i EU-lagstiftningen och å andra sidan på nationella behov av att precisera regleringen, eller så har de orsakats av ändringar i den övriga miljölagstiftningen. MKB-lagens grundläggande struktur och roll som miljömässig styrningsmetod har bibehållits oförändrade.
Finlands miljöcentral har bedömt MKB-lagens funktionsduglighet genom att utreda hur väl förfarandet för miljökonsekvensbedömning fungerar och om det behöver utvecklas (Suomen ympäristö 18/2010). Det viktigaste resultatet av bedömningen var att MKB-lagen fungerar ganska bra med hänseende till lagens syften och förvaltningens effektivitet. Utredningen visar att förfarandet för miljökonsekvensbedömning tillämpas på få projekt men att det alltid är fråga om projekt med betydande miljökonsekvenser, vilket är befogat med tanke på bedömningens syfte. Rollerna och ansvarsfördelningen mellan parterna i bedömningsprocessen ansågs vara klara. Bedömningsprocessen i två faser ansågs vara en motiverad lösning med tanke på verkningsfullheten och kvaliteten av förfarandet vid miljökonsekvensbedömning, och den ansågs ge medborgarna goda möjligheter till information och deltagande.
I bedömningen av funktionsdugligheten identifierades vissa utvecklingsbehov som kräver att lagstiftningen justeras. De gällde å ena sidan samordningen av förfarandet för miljökonsekvensbedömning och planläggningen och å andra sidan förhållandet mellan förfarandet för miljökonsekvensbedömning och tillståndsförfarandena. En betydande del av de utvecklingsobjekt som identifierades i samband med bedömningen kunde genomföras genom utveckling av myndigheternas styrning och verksamhetssätt samt utbildning.
Även om MKB-lagen som sådan har upplevts fungera bra har kundperspektivet framkommit allt tydligare under de senaste åren, dvs. det att olika lagar tillämpas samtidigt då ett projekt grundas eller då en verksamhet utvidgas eller ändras. Bedömningen omfattar då i synnerhet förfarandet för miljökonsekvensbedömning enligt MKB-lagen, miljötillståndsförfarandet enligt miljöskyddslagen, undantagsbeslut enligt naturvårdslagen, tillstånd enligt vattenlagen samt projektplanerings- och bygglovsförfarandet enligt markanvändnings- och bygglagen.
Under den senaste valperioden utreddes i samband med den andra fasen av revideringen av miljöskyddslagen möjligheten att förenkla förfarandet för miljökonsekvensbedömning när det gäller utvidgning och ändring av industriell verksamhet. Man kom dock fram till att en förenkling inte var ändamålsenlig med hänsyn till det ringa antalet projekt.
Möjligheterna att utveckla förfarandet för miljökonsekvensbedömning har utretts i en rapport om smidigare och effektivare miljöförfaranden, "Ympäristömenettelyjen sujuvoittaminen ja tehostaminen", som sammanställts av en särskilt tillsatt bedömningsgrupp (Ympäristöministeriön raportteja 13/2015). MKB-lagen är ett centralt objekt i förslagen på hur överlappande förfaranden kan minskas och förfarandena samordnas. Bedömningsgruppen föreslog att MKB-lagen ska innehålla bestämmelser om förhandsöverläggningar, att förfarandet för miljökonsekvensbedömning och planläggningen samordnas, att miljökonsekvensbedömningarna och Naturabedömningarna samordnas, att resultaten av förfarandet för miljökonsekvensbedömning utnyttjas allt effektivare i tillståndsförfarandena samt att bestämmelserna om bedömningsprogrammet och konsekvensbeskrivningen ändras.
Till målen i statsminister Juha Sipiläs regeringsprogram hör bland annat att skapa smidigare tillstånds- och besvärsförfaranden. Enligt regeringsprogrammet ska förfarandet för miljökonsekvensbedömning och projektplanen slås samman. Å andra sidan innehåller regeringsprogrammet också andra mål som påverkar utvecklingen av MKB-lagen. Enligt regeringsprogrammet får varken industrins kostnader eller kommunernas uppgifter öka, och ytterligare reglering ska undvikas då EU-lagstiftningen genomförs på nationell nivå. I anslutning till målet att skapa smidigare miljöförfaranden utreds för tillfället i ett gemensamt projekt mellan ministerierna möjligheten att genomföra miljöförfarandena som samservice. Utredningen färdigställdes i maj 2016.
Då MKB-lagen och MKB-förordningen granskas med avseende på den grundlag som trädde i kraft år 2000 ska vikt fästas vid regleringsnivån. Med stöd av 4 § i MKB-lagen föreskrivs i MKB-förordningens 6 § om på vilken typ av verksamhet förfarandet för miljökonsekvensbedömning ska tillämpas och i förordningens 7 § om tillämpningen av bedömningsförfarandet i enskilda fall. Eftersom det medför förpliktelser för företagen att omfattas av MKB-skyldigheten bör den nya MKB-lagen innehålla bestämmelser om skyldigheten att genomföra miljökonsekvensbedömning. Eftersom projektförteckningen och kriterierna för tillämpning i enskilda fall är mycket detaljerade lämpar de sig väl som bilagor till lagen, på samma sätt som det föreskrivs om tillståndsskyldigheten i miljöskyddslagen.
Enligt vad som angetts ovan går de viktigaste utvecklingsbehoven i fråga om MKB-lagen ut på att, vid sidan av att genomföra ändringarna i EU-direktivet, intensifiera samarbetet mellan den projektansvariga och centrala myndigheter i ett tidigt skede av projektplaneringen genom förhandsöverläggning, samordna förfarandet för miljökonsekvensbedömning och projektplanen samt samordna förfarandet för miljökonsekvensbedömningar och Naturabedömningar.
Dessutom bör också MKB-lagens och paragrafernas struktur klargöras och regleringsnivån till vissa delar justeras. Hänvisningsbestämmelserna mellan MKB-förfarandet och tillståndslagarna behöver också förenhetligas.
Internationellt förfarande – Esbokonventionen och SEA-protokollet
Det finländska förfarandet för miljökonsekvensbedömning och dess funktionsduglighet när det gäller förpliktelserna om internationellt hörande bedömdes år 2012 (Valtioiden rajat ylittävien ympäristövaikutusten arviointi Suomessa, Ympäristöministeriön raportteja 7/2012, nedan funktionsrapporten).
Enligt funktionsrapporten fungerar det nuvarande systemet för miljökonsekvensbedömning i sin helhet bra med avseende på internationella förfaranden. I rapporten föreslås ändå vissa kompletterande bestämmelser i MKB-lagen och SMB-lagen.
Bestämmelserna om gränsöverskridande miljökonsekvensbedömningar i 3 kap. i den gällande MKB-lagen gäller endast situationer där Finland är den part som ger upphov till miljökonsekvenserna. Däremot innehåller lagstiftningen för tillfället inga bestämmelser om situationer där Finland deltar i en gränsöverskridande miljökonsekvensbedömning som utsatt part. De förfaranden som har tillämpats i sådana situationer har hittills grundat sig direkt på bestämmelserna i Esbokonventionen och den praxis som etablerats med stöd av dem. I funktionsrapporten föreslås det att MKB-lagen kompletteras med bestämmelser om situationer där Finland är utsatt part i en annan stats förfarande för miljökonsekvensbedömning. Genom att dessa bestämmelser tas in i lagen klargörs också medborgarnas rätt att få information och delta i beslutsprocessen.
I funktionsrapporten lyfter man också fram artikel 5 i Esbokonventionen, som gäller de samråd som ska föras mellan staterna utifrån dokumenten för miljökonsekvensbedömning. På motsvarande sätt innehåller 3 kap. 14 § i MKB-lagen, som gäller internationellt hörande, för tillfället ett allmänt omnämnande av att miljöministeriet sköter avtalsenliga förhandlingsuppgifter. I praktiken har förhandlingar anordnats vid behov. Avsaknaden av en noggrannare bestämmelse i lagen har i sig inte orsakat några problem i praktiken. För att säkerställa att artikel 5 i Esbokonventionen genomförs effektivt finns det ändå skäl att komplettera MKB-lagen med exakta bestämmelser om anordnande av samråd då en miljökonsekvensbedömning ordnas i samarbete med en annan stat.
Vidare föreslås det i funktionsrapporten att det till MKB-lagen fogas en skyldighet enligt artikel 6 i Esbokonventionen att också beakta resultaten från samråd mellan staterna och ställningstaganden om bedömningsdokumenten i ett tillståndsbeslut eller annat motsvarande beslut. I praktiken har problemet varit att samråden mellan staterna i vissa projekt har pågått längre än den tidsfrist på två månader som i 12 § i MKB-lagen fastställs för kontaktmyndighetens utlåtande. I dessa situationer har beaktandet av samrådsresultaten och ställningstagandena i tillståndsbeslutet grundat sig direkt på artikel 6 i Esbokonventionen.
Den gällande MKB-lagen innehåller för tillfället inga bestämmelser om ett förfarande som gäller Finlands skyldighet att skicka tillståndsbeslut eller motsvarande beslut till de utsatta parterna i förfaranden för miljökonsekvensbedömning i enlighet med artikel 6 i Esbokonventionen. I praktiken har tillståndsbesluten skickats till en utsatt stat alltid då miljöministeriet har fått reda på att projektet har beviljats tillstånd. Eftersom tillståndsmyndigheterna för tillfället inte är skyldiga att skicka tillståndsbeslutet till miljöministeriet, som skulle förmedla det vidare till de utsatta staterna, har det krävts särskilda åtgärder för att uppfylla skyldigheten enligt konventionen. För att förfarandet ska bli smidigare och konventionen ska kunna genomföras effektivt bör denna skyldighet fogas till MKB-lagen.
Inte heller SMB-lagen innehåller exakta bestämmelser om situationer där Finland är utsatt part i miljökonsekvensbedömningen av en annan stats plan eller program. För att främja ett effektivt verkställande av SEA-protokollet bör bestämmelser om förfarandet i dessa situationer fogas till SMB-lagen.
