2
Nuläge och bedömning av nuläget
Dispaschörens befattning är en traditionell del av de nordiska ländernas system för sjörätt och sjöförsäkring. Dispaschörsbefattning skapades i Finland 1851, och den ingick i sjölagen från 1873, men dispaschörens uppgifter hade redan fån mitten av 1700-talet varit en del av lagstiftningen under den svenska tiden i Finland. Det har funnits dispaschörer allt sedan 1850-talet, och den nuvarande innehavaren av befattningen, juris doktor, docenten i civilrätt vid Helsingfors universitet Lauri Railas är den tionde dispaschören i Finland. Dispaschörens byrå fanns i Åbo till 1920, varefter den flyttades till Helsingfors.
Bestämmelserna om dispaschörens uppgifter i ersättningsutredningsärenden fanns länge i sjölagen, men de slopades från sjölagen 1939, och därför stiftades det en lag om utredning av ersättningar genom dispaschör i sjöförsäkringsärende (10/1953). Om dispaschörens nuvarande uppgifter föreskrivs i sjölagen (674/1994), i den ovannämnda lagen om utredning av ersättningar genom dispaschör i sjöförsäkringsärende samt i förordningen om dispaschörsbefattning (121/1936) inklusive ändringarna. Till dispaschörens uppgifter hör utredning och fördelning av gemensamt haveri (17 kap. 2 § i sjölagen), utredning av enskilt haveri (17 kap 6 § i sjölagen), utredning av ersättningsärende som baserar sig på sjöfärskring (10/1953), avgörande av en tvist som gäller avståndsfrakt (14 kap. 21 § och 13 kap 15 § i sjölagen) samt avgörande av frågor som gäller beloppet på och fördelningen av redarens globalbegränsning när ingen begränsningsfond har grundats (9 kap. 9 § 4 mom. i sjölagen).
Lagen om utredning av ersättningar genom dispaschör i sjöförsäkringsärende från 1953 förutsätter att dispaschörens ska utreda ett ersättningsärende som baserar sig på sjöförsäkring ifall inte annat har överenskommits. Dispaschörens ersättningsutredning är ett bindande expertavgörande och förutsättningen för att domstolen (sjörättsdomstol) kan pröva ärendet, om det finns meningsskiljaktigheter om ersättningen mellan försäkringstagaren eller annan försäkrad och försäkringsgivaren eller om man annars vill att dispaschören ska utreda ersättningsärendet. Ersättningsutredningen ska alltid begäras skriftligt och till ansökan ska fogas de handlingar som behövs för att utreda ersättningsärendet. Efter detta uppmanar dispaschören motparten skriftligen att ge ett utlåtande om vad denna anser att hans eller hennes intresse kräver med tanke på den ersättningskrav som den som begärt om ersättningsutredning ställt. Alla handlingar som parten vill hänvisa till ska även fogas till utlåtandet. Vid behov kan dispaschören be av bägge parterna ytterligare utredning, skaffa annan utredning eller genomföra sambesiktning för att till exempel bedöma skadans orsak eller omfattning. Parterna har i detta fall rätt att delta i sambesiktningen. Dispaschörens ersättningsutredningspraxis är traditionellt flexibel, eftersom den har utvecklats i praktisk användning under en lång tid, men på samma sätt som i domstolspraxis har parterna lika rätt att presentera sitt ärende och till bedömning av de frågor som avgörandet baserar sig på. Förfarandet är nästan alltid skriftligt men undantagsvis kan även muntliga behandlingar ordnas. Dispaschören har även kunnat höra vittnen, visserligen utan försäkran. Efter att ha fått tillräcklig utredning för ett avgörande, fattar dispaschören ett beslut om ärendet och ger ut en ersättningsutredning, som är ett överklagbart avgörande. Dispaschören ska ge ersättningsutredningen inom två månader från det att dispaschören har fått alla handlingar som behövs för beslutsfattandet.
På motsvarande sätt som dispaschören har gjort en ersättningsutredning på basis av ett sjöförsäkringsavtal, har till dispaschörsbefattningen i dagens läge ingått även ersättningsutredningar på basis av båtförsäkringsavtal, även om de inte nämns separat i den gällande lagstiftningen. Det har begärts om några ersättningsutredningar på basis av båtförsäkringsavtal årligen.
Allt som allt har dispaschören i Finland under åren 2015–2019 upprättat 16 ersättningsutredningar, vilket omfattar alla ersättningsutredningar på basis av sjöförsäkring, inklusive båtförsäkring. På årsnivå har det alltså funnits fem utredningar i genomsnitt, men 2018 lämnades inte ett enda ärende till dispaschören för utredning. Ersättningsutredningar har i första hand anslutit sig till båtförsäkring.
Utöver möjligheten att anlita dispaschören i meningsskiljaktigheter i anknytning till båtförsäkring har parterna kunnat vända sig till Konsumenttvistenämnden eller Försäkrings- och finansrådgivningen FINE för att få råd i ärenden som ansluter sig till båtförsäkring och båtskador. Enligt Konsumenttvistenämnden har den under åren 2015–2019 behandlat allt som allt 21 utredningsbegäranden i anslutning till båtförsäkring. Försäkrings- och finansrådgivningen FINE kontaktades däremot 59 gånger gällande båtförsäkring och -skador och 12 gånger gällande tvister om båtskador enbart 2019. Försäkrings- och finansrådgivningen FINE har till uppgift att ge försäkringskunder avgiftsfri och opartisk rådgivning i tvister som gäller försäkrings- och skadeärenden som behandlats av försäkringsbolag. Antalet kontakter med Försäkrings- och finansrådgivningen FINE verkar ha ökat på längre sikt, vilket torde bero på det att antalet båtägare och därmed båtlivet ökar.
Konsumenttvistenämnden och Försäkrings- och finansrådgivningen FINE behandlar inte tvister i anslutning till båtförsäkring, om någondera parten redan har tagit an behandlingen. Konsumenttvistenämndens och Försäkrings- och finansrådgivningen FINE:s beslut i tvister som gäller båtförsäkringar är rekommendationer. Om parterna inte nöjer sig med Konsumenttvistenämndens och Försäkrings- och finansrådgivningen FINE:s beslut av rekommendationsnatur utan vill alltjämt föra ärendet till domstolen, har dispaschörens ersättningsutredning dock hittills varit en förutsättning för prövningen av ärendet vid sjörättsdomstolen.
En av dispaschörens viktigaste uppgifter har varit att upprätta en utredning vid gemensamt haveri. I en utredning om ett gemensamt haveri presenteras det hur rederiet, lastägare och andra parter vars intressen utsätts för en gemensam risk deltar i täckandet av uppoffringar och kostnader som föranleds av det gemensamma tillbudet. I en utredning som gäller ett gemensamt haveri tar man till exempel hänsyn till det hur kostnaderna för fartygets reparationsåtgärder samt kostnaderna för eventuell lossning och mellanlagring av lasten fördelas, om fartyget ligger i nödhamn på grund av sjönöd. Bestämmelserna om gemensamt haveri baserar sig på internationell avtalspraxis. Enligt 17 kap. 1 § i sjölagen tillämpas i fråga om skada, förlust och kostnad vid gemensamt haveri och fördelningen därav om inte något annat avtalas York-Antwerpen-reglerna av 1974 enligt vad som närmare stadgas genom förordning. York-Antwerpen-reglerna har reviderats 1994 och 2016.
17 kap. 6 § i sjölagen innehåller bestämmelser om utredningen av ett enskilt haveri, som också hör till dispaschörens uppgifter, om någon av de som har del i ett enskilt haveri så begär. Det föreslås inte heller några ändringar i dessa bestämmelser.
Såsom det har konstaterats ovan är lagstiftningen gällande dispaschören föråldrad, såväl till sitt innehåll som till sin form. Regleringen motsvarar inte grundlagens krav, och högsta domstolen har i sitt avgörande (S2017/432) av den 24 januari 2018 konstaterat att dispaschörens verksamhet och de ersättningar som tas ut för dess verksamhet till alla delar ska basera sig på lagen och att det inte numera är möjligt att föreskriva om dem genom förordning om det inte ens finns tillräckligt befullmäktigande för ifrågavarande gamla förordning från 1936. Förordningen från 1936 har reviderats 1951 och 1960 när det gäller grunderna för fastställandet av dispaschörens arvode. Enligt 9 § i förordningen har dispaschören rätt att för sin utredning av de sakägare som begärt om utredningen ta ut arvode enligt utredningens omfattning och svårighetsgrad samt det arbete som krävs. När det gäller gemensamt haveri ska dispaschören även fästa uppmärksamhet vid det kapital som haveriet gäller och vid särskilda omständigheter. Detta betyder att man måste ta hänsyn till inte bara utredningens omfattning utan även det hurdana uppoffringar och kostnader det gemensamma haveriet har lett till. Vanligen går utredningens omfattning och uppoffringarnas och kostnadernas storlek hand i hand.
Även bestämmelserna i sjölagen om besvär med anledning av dispaschörens ersättningsutredningar och andra avgöranden är föråldrade och motsvarar inte dagens krav när det gäller till exempel ersättningsutredningens form.
5
Alternativa handlingsvägar
5.1
Handlingsalternativen och deras konsekvenser
Alternativen till reglering av det föreslagna slaget:
1) den nuvarande regleringen ändras inte,
2) den föråldrade lagstiftningen upphävs utan ny, ersättande lagstiftning, eller
3) regleringen ska förnyas till sitt innehåll såsom försäkringsbolagen föreslår så att dispaschören i stället för en ersättningsutredning ska ge ett icke-bindande utlåtande på försäkringsgivarens eller försäkringstagarens begäran. Därtill ska kostnaderna med anledning av givandet av utlåtandet alltid tas ut av den part som har begärt utlåtandet av dispaschören.
Såsom det har konstaterats är den gällande regleringen föråldrad och motsvarar inte grundlagens krav på att det ska föreskrivas om myndigheternas uppgifter och arvodena i anknytning till dem på lagnivån. Även högsta domstolen har fäst uppmärksamhet vid detta i sitt avgörande (S2017/432).
Även lagstiftningens innehåll och form är föråldrade, i synnerhet till den del det har föreskrivits om de arvoden som dispaschören tar ut samt om ändringssökande i dispaschörens utredningar samt andra avgöranden. Därmed ska den gamla lagstiftningen upphävas och det ska vid behov stiftas ny, ersättande lagstiftning. Därför är det ett uteslutet alternativ att hålla i kraft den nuvarande lagstiftningen.
Det andra alternativet innebär att lagen om utredning av ersättningar genom dispaschör i sjöförsäkringsärende och förordningen om dispaschörsbefattning ska upphävas som föråldrade och inga nya bestämmelser ersätter dem. Bestämmelserna i sjölagen om utredningen av ärenden som gäller storleken och fördelningen av redarens ansvarsbelopp, utredningen av meningsskiljaktigheter i anknytning till befraktningsavtal om avståndsfrakt samt upprättandet av en utredning om gemensamt eller enskilt haveri avses dock förbli i kraft. I detta alternativ finns dock ett problem, dvs. hur ska meningsskiljaktigheter mellan parterna i fråga om sjöförsäkring avgöras. Det andra alternativet förutsätter sannolikt annan ersättande reglering om det att ersättningsärenden i anknytning till sjöförsäkringsavtal ska avgöras vid en domstol, antingen på basis av en ersättningsutredning som har utfärdats av en annan stat (ett nordiskt land) eller så att meningsskiljaktigheten förs direkt till domstolen. Om ärendet förs direkt till domstolen, förutsätter detta en betydande investering i domstolarnas expertis i sjörätt, eftersom dispaschörens ersättningsutredning i dagens läge har fungerat som rättsavgörande i första instans, på basis av vilket ärendet vid behov har förts till sjörättsdomstolen för avgörande.
I det tredje alternativet, som föreslås av försäkringsbolag, ska dispaschören utöver de gällande bestämmelserna i sjölagen i stället för en ersättningsutredning ge utlåtanden i meningsskiljaktigheter i anslutning till sjöförsäkringsavtal. Utlåtandet ska inte vara en förutsättning för att ärendet kan föras till domstolen. Det tredje alternativet motsvarar därmed rätt långt det andra alternativet, och konsekvenserna av dessa alternativ blir sannolikt rätt lika, eftersom dispaschörens befattningsbeskrivning i framtiden i regel bara omfattar uppgifterna enligt den gällande sjölagen (utredningar om haverier, meningsskiljaktigheter om fraktningsavtal gällande avståndsfrakt samt i vissa situationer frågor gällande storleken och fördelningen av redarens ansvarsbelopp). Givandet av de utlåtanden som ingår i det tredje alternativet ökar inte väsentligt dispaschörens arbetsuppgifter. I synnerhet om utlåtandet ska betalas av den som begär om det, är det knappast sannolikt att vanliga båtägare i framtiden vänder sig till dispaschören när det gäller meningsskiljaktigheter i skadeförsäkringsärenden. I dagens läge består majoriteten av dispaschörens uppgifter av ersättningsutredningar på basis av sjö- och båtförsäkringsavtal, och största delen av dem gäller båtförsäkringar. På motsvarande sätt som det andra alternativet förutsätter också det tredje alternativet betydande satsningar i domstolarnas sjörättsliga kunnande, om meningsskiljaktigheter i anknytning till sjöförsäkring ska föras direkt till domstolar för avgörande, framför allt i de fall i vilka det inte ens har begärts ett expertutlåtande av dispaschören före domstolsbehandlingen.
Alternativet enligt regeringens proposition avviker från det alternativ som försäkringsbolagen presenterat i och med att upprättandet av ersättningsutredningar i enlighet med sjöförsäkring även framöver ska ingå i dispaschörens befattningsbeskrivning, när det gäller meningsskiljaktigheter i fråga om handelsfartygens sjöförsäkringar samt också sådana meningsskiljaktigheter som gäller båtskador i vilka båtens försäkring har tecknats för en näringsidkares båt i kommersiellt bruk. Dessutom ska ersättningsutredningen i det alternativ som ingår i regeringens proposition även ges i sådana meningsskiljaktigheter gällande båtskada i vilka det i försäkringsvillkoren separat har avtalats att det ska begäras en ersättningsutredning av en dispaschör. Utöver dessa egentliga utredningar och de överklagbara avgörandena i anslutning till dem ska det också vara möjligt att av dispaschören begära ett expertutlåtande i meningsskiljaktigheter i anslutning till en privat båtägares båtskador med stöd av en konsumentförsäkring. Utlåtandet avses dock inte vara ett överklagbart beslut, vilket betyder att dispaschörens ersättningsutredning i meningsskiljaktigheter i anslutning till båtskador inte längre framöver är en förutsättning för att meningsskiljaktigheter ska kunna föras till domstolen. Eftersom största delen av dispaschörens arbetsuppgifter under de senaste tiderna har koncentrerat sig på ersättningsutredningar på basis av båtförsäkringsavtal, är det rätt sannolikt att även alternativet i regeringens proposition på samma sätt som i alternativen två och tre leder till en minskning av de uppdrag som dispaschören får. Alternativet i regeringens proposition är dock en kompromiss mellan de olika parternas åsikter. När ersättningsutredningar enligt sjöförsäkringsavtal och möjligheten att ge utlåtanden i meningsskiljaktigheter som gäller båtförsäkringsavtal alltjämt ska ingå i dispaschörens befattningsbeskrivning, blir det möjligt att i Finland upprätthålla den nationella dispaschörsinstitutionen, till vilken det också i framtiden är möjligt att vända sig i meningsskiljaktigheter som gäller fartyg som har registrerats i Finland. Om bara uppgifter som baserar sig på internationella regler och den gällande sjölagen ingår i dispaschörens befattningsbeskrivning i framtiden, måste man också i meningsskiljaktigheter gällande dessa anlita utredningstjänster som erbjuds av utländska dispaschörer eller om meningsskiljaktigheter ska direkt prövas av domstolen, måsta man satsa betydligt på domstolarnas sjörättsliga expertis.
Därför har det ansetts att det bästa av de presenterade alternativen är att den gällande lagstiftningen ska förnyas till sitt innehåll och till sin form på så sätt att den motsvarar grundlagen krav och att dispaschörsinstitutionen förvaras i Finland, dock så att det föreslås ändringar i befattningsbeskrivningen.
5.2
Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet
I detta kapitel betraktas befattningsbeskrivningen av de övriga nordiska ländernas dispaschörer och lagstiftningen om den. De gällande sjölagarna i Norden från 1994 har beretts i samarbete mellan Finland, Sverige, Norge och Danmark, och lagarna motsvarar varandra till sin struktur och också långt till sitt innehåll. I alla dessa lagar ingår också bestämmelser om gemensamt haveri och dispaschörens uppgifter i det.
Dispaschörsbefattningen är en traditionell del av det nordiska systemet för sjörätt och sjöförsäkring, som har – såsom konstaterats ovan – långa historiska traditioner, och lagstiftningen om dispaschören har varit mycket enhetlig. I synnerhet dispaschörsinstitutionen i Finland och Sverige och lagstiftningen gällande den är mycket enhetliga, medan dispaschörsinstitutionerna i Norge och Danmark liknar varandra. I Finland och Sverige anses dispaschören vara en myndighet så att förfarandet kan karakteriseras som ett bindande förfarande som kan jämställas med en domstol och i vilket dispaschörens utredningar och avgöranden är överklagbara. I Norge och Danmark ger dispaschören i första hand utlåtanden på basis av försäkringsvillkor. Norge och Danmark är större sjöfartsstater än Finland och Sverige, och därför har dispaschören i dem också fler arbetsuppgifter. Den finska och svenska lagstiftningen, i vilken ersättningsutredningar långt kan jämställas med domstolsavgöranden, överensstämmer också bättre med EU-rätten och i synnerhet Europaparlamentets och rådets direktiv om tjänster på den inre marknaden (2006/123/EG), dvs. det s.k. tjänstedirektivet. Syftet med tjänstedirektivet har varit att minska tillståndspliktiga näringar, och de skyldigheter som ingår i det har även bedömts i relation till dispaschörsuppgifterna i Danmark och Norge. Dispaschören betraktas som en myndighet och inte en näringsidkare.
I de nordiska länderna erbjuder dispaschörsbefattningen en snabb och oberoende kanal för behandlingen av tvister om sjöförsäkring samt ett sakkunnigorgan för behandlingen av utredningar gällande gemensamt haveri och andra meningsskiljaktigheter som hänskjutits till dispaschören. Bestämmelserna finns allmänt i de nordiska ländernas nationella sjölagar.
I Sverige finns dispaschörens byrå i Göteborg. Bestämmelserna om dispaschörens verksamhet i Sverige finns i sjölagen 1009/1994 och i förordningen med dispaschörsinstruktion, som utfärdats med stöd av den. Sjölagens 17 kap. innehåller dispaschörens centrala uppgifter och andra bestämmelser. Enligt sjölagen förordnas dispaschören av regeringen. Dispaschören ska vara lagfaren. Dispaschörens befattning kan jämställas med domarens befattning eftersom rättegångsbalkens bestämmelser om jäv även gäller i fråga om dispaschören.
Enligt den svenska sjölagen är det dispaschörens uppgift att avgöra ett tvistemål som gäller sjöförsäkring genom en dispasch. Dispaschförfarandet är i huvudsak skriftligt och det har formats genom åren. Även i Sverige hör det till dispaschörens nuvarande befattningsbeskrivning att ge utredningar i meningsskiljaktigheter som gäller båtförsäkring.
Enligt den svenska sjölagen ska talan mot dispasch föras genom klander hos tingsrätten för den ort där dispaschen är utgiven. I praktiken betyder detta tingsrätten i Göteborg. Om dispaschen inte klandras, ska den gälla.
En förordning som utfärdats med stöd av sjölagen (förordning 932/1975 med dispaschörsinstruktion) reglerar dispaschörens verksamhet i detalj. I förordningen föreskrivs även om personalen som assisterar dispaschören, förordnandet av dispaschören, dennes kansli, handlingarna och aktiveringen.
Om dispaschörens arvode föreskrivs det att dispaschör har rätt till skälig ersättning för befattning med dispaschärende. Den som är missnöjd med betingat arvode kan påkalla domstols prövning därav i den ordning som gäller för klander av dispasch. I den svenska lagstiftningen finns dock inga bestämmelser om vem som betalar dispaschörsarvodet, vilket beror på att försäkringsbolagen enligt etablerad praxis och försäkringsvillkoren har betalat dispaschörens kostnader och arvode. Dispaschörsförfarandet har ansetts vara en tjänst som är avsedd för försäkringstagaren och den försäkrade. Enligt etablerad rättspraxis (Högsta domstolens beslut 9.2.2006) har ett försäkringsbolag inte heller i efterhand kunnat kräva sina utgifter av motparten när det gäller dispasch, även om försäkringstagaren enligt dispaschen blev ersättningsskyldig.
Antalet dispascher har under de senaste åren varit lägre än tio per år.
Under beredningen har kommunikationsministeriet varit i kontakt med svenska regeringen om huruvida det i Sverige finns några planer på att revidera lagstiftningen gällande dispaschören. Enligt nu tillgängliga uppgifter finns det i Sverige inga officiella planer att revidera lagstiftningen gällande dispaschören.
I Norge har dispaschörens (dispasjør) ställning definierats i 17 kap. i sjölagen. I Norge utnämns dispaschören av regeringen efter föredragning av justitieministeriet. Sjölagen gör det möjligt att utnämna flera dispaschören, men för närvarande finns det bara en dispaschör i Norge. I Norge har det också tidigare funnits en separat dispaschörsexamen, men landet har avstått från den. Dispaschörbefattningen i Norge sköts som huvudsyssla. Dispaschören har sitt kontor i Oslo.
Enligt sjölagen hör det till dispaschörens befattningsbeskrivning att hjälpa till i olika tvister och talan i anslutning till sjöförsäkring. I Norge är dispaschörens viktigaste verktyg givandet av utlåtanden. Dispaschörens uppgifter i försäkringsersättningsärenden har närmare definierats i försäkringsvillkoren. Till den norska dispaschören hör försäkringsärenden gällande fartyg och deras maskineri, ansvarsfrågorna i anslutning till dem, ärenden som har att göra med ersättningarnas storlek och deras fördelning, meningsskiljaktigheter om ersättandet av uthyrningar av fartyg och deras medling samt utlåtanden av olika slag i anknytning till sjöförsäkringar. Dispaschörens befattningsbeskrivning i Norge (på samma sätt som i Danmark) avviker därför i någon mån från befattningsbeskrivningen i Finland och Sverige, eftersom givandet av utlåtanden är det centrala verktyget i Norge och Danmark. Innehållet av dispaschörens utlåtanden med stöd av sjöförsäkring i skadeståndsärenden på förslag av parterna motsvarar dock till sitt innehåll mycket långt lagstadgad ersättningspraxis i Finland och Sverige. Eftersom sjöfarten i Norge är mer omfattande än sjöfartssektorn i Sverige och Finland, är också antalet utredningar och utlåtanden som dispaschören upprättar större. Antalet utredningar och utlåtanden varierar från år till år men i genomsnitt finns det flera tiotals per år.
Dispaschören erbjuder tjänster i ovannämnda ärenden på basis av så kallade samnordiska sjöförsäkringsvillkor (Nordic Marine Insurance Plan, senaste versionen från 2016), som å sin sida baserar sig på tidigare norska sjöförsäkringsvillkor från 1986. I dessa samnordiska sjöförsäkringsvillkor ställs gemensamma och enhetliga regler för ersättningskrav och deras behandling. För vare nordiskt land finns dessutom separata regler för nationellt förfarande, om ersättningskravet har överklagats. Enligt de samnordiska sjöförsäkringsvillkoren är försäkringsgivaren ansvarig för dispaschörens kostnader och arvoden oberoende av om försäkringstagaren är ett företag eller en konsument.
Även i Danmark baserar sig dispaschörens (dispachør) uppgifter på 17 kap. i sjölagen. I Danmark förutsätts det av dispaschören ett verksamhetstillstånd, som beviljas av den lokala näringsmyndigheten. Av dispaschören förutsätts en juridisk slutexamen och minst tre års praktiska erfarenhet i sjöförsäkringsärenden. I Danmark kan det finnas flera dispaschörer med verksamhetstillstånd samtidigt, och för närvarande är antalet tre.
Till dispaschörens uppgifter hör utredningar om gemensamt haveri samt givandet av utlåtanden i meningsskiljaktigheter som gäller ersättningar enligt sjöförsäkringsavtal. Dispaschörens befattningsbeskrivning i Danmark ligger alltså mycket nära dispaschörsbefattningen i Norge. På sjöförsäkringsavtal tillämpas samnordiska, danska och engelska sjöförsäkringsvillkor. De danska sjöförsäkringsvillkoren baserar sig på standardvillkoren i det så kallade sjöförsäkringsavtalet (Dansk Søforsikrings-Konvention, 2.4.1934), som danska sjöförsäkrare, rederier och näringslivsorganisationer har godkänt. Med standardvillkoren i avtalet regleras även i större detalj dispaschörens verksamhet i utredningar i anknytning till ersättningstvister. I enlighet med de samnordiska försäkringsvillkoren täcks dispaschörens utgifter från försäkringen.
Eftersom det i Danmark finns flera dispaschörer samtidigt och de har ingen årlig rapporteringsskyldighet, kan man inte från Danmark få officiell statistik om det hurudana fall och hur många ärenden dispaschörerna behandlar årligen.
Om andra länder än de nordiska länderna kan man konstatera att i Tyskland auktoriserar de lokala handelskamrarna dispaschörerna och i Storbritannien arbetar dispaschörerna kommersiellt som självständiga företagare. Dispaschörerna har också en internationell samarbetsorganisation (Association Mondiale de Dispacheurs), inom ramen för vilken dispaschörerna framför allt i de nordiska länderna, Beneluxländerna, Storbritannien, USA och Tyskland bland annat samarbetar och utbyter information.
7
Specialmotivering
I regeringens proposition föreslås det att till avdelning V i sjölagen, som gäller sjöolyckor, ska fogas ett nytt 16 a kap. om dispaschörens uppgifter, beslutsfattande och ersättningar. Därtill ska vissa hänvisningsbestämmelser i sjölagen till lagen om utredning av ersättningar genom dispaschör i sjöförsäkringsärende upphävas, eftersom det föreslås att denna lag såsom även förordningen om dispaschörsbefattning ska upphävas. Det föreslås vidare att bestäm-melserna om ändringssökande i sjölagen ska ändras till den del de gäller ändringssökande i dispaschörens utredningar och avgöranden.
9 kap.Allmänna stadganden om ansvarsbegränsning.
9 §.Åberopande av rätten till ansvarsbegränsning utan upprättande av begränsningsfond. I paragrafens 4 mom. föreskrivs om det att parterna kan hänskjuta frågan om ansvarsbeloppets storlek och fördelning till avgörande av dispaschör, om en begränsningsfond inte har upprättats. I momentet ska göras en teknisk ändring på så sätt att det i momentet hänvisas till 17 kap. 7 § i sjölagen, i vilken det föreskrivs om dispasch, och bestämmelserna i paragrafen i fråga ska iakttas vid avgörandet av en fråga som gäller ansvarsbeloppets storlek och fördelning, om ingen begräsningsfond har upprättats.
16 a kap.Dispaschörens uppgifter, beslutsfattande och ersättningar.
1 §.Utnämnande av dispaschör. Paragrafen ska innehålla bestämmelser om utnämnandet av dispaschören och dennes behörighetskrav. Paragrafens innehåll motsvarar delvis 2 och 3 § i den gällande förordningen om dispaschörsbefattning, men bestämmelsens innehåll ska revideras. Förordningens 2 § innehåller bestämmelser om utnämnandet av dispaschören och en dispaschörsassistent och 3 § om dispaschörens och dispaschörsassistentens kompetenskrav.
Paragrafens 1 mom. innehåller en bestämmelse med definitionskaraktär om dispaschören. Enligt momentet är dispaschörsbefattningen avsedd för upprättande av ersättningsutredningar som baserar sig på sjöförsäkring och för andra uppgifter som nämns i 3 §. Dispaschören ska vara självständig och oberoende av näringsidkare inom sjöfarten och försäkringsbranschen.
Enligt 1 mom. ska dispaschören utnämnas av statsrådet. Enligt gällande bestämmelser har dispaschören utnämnts av kommunikationsministeriet. Dispaschörens ersättningsutrednings-förfarande betraktas som ett legalt skiljeförfarande, enligt vilket meningsskiljaktigheter i an-slutning till sjöförsäkring inte kan föras till domstolen för avgörande innan dispaschören har gett sin ersättningsutredning. Detta betyder att dispaschörens utredningar kan jämställas med uppgifterna av en domare vid tingsrätten och dispaschörens skiljeförfarande kan jämställas med en rättegång vid tingsrätten, vid vilket det meddelas avgöranden som kan jämställas med domstolens avgöranden. Enligt 102 § i grundlagen utnämner republikens president de ordinarie domarna enligt ett i lag bestämt förfarande och bestämmelser om utnämning av övriga domare utfärdas genom lag. Därmed föreslås det att det ska föreskrivas i sjölagen att statsrådet i fortsättningen utnämner dispaschören.
Enligt 2 mom. är behörighetsvillkoren för en dispaschör annan högre högskoleexamen i juridik än magisterexamen i internationell och komparativ rätt, intyg om behörighet som dispaschör, bra förtrolighet i försäkrings- och skadeståndsrätt och de uppgifter som ingår i tjänsten samt goda språkkunskaper. Såsom det har konstaterats ovan kan dispaschörsbefattningen jämföras med en domares uppgifter, och därför är det befogat att hålla fast vid kravet på en högre examen i juridik. Intyget över dispaschörens behörighet beviljas antingen av en in-hemsk eller utländsk dispaschör, när sökanden har visat att han eller hon innehar de kunskaper som ansluter sig till skötseln av befattningen samt beredskap att ta hand om uppgifterna. Med tanke på skötseln av dispaschörens uppgifter är goda kunskaper i försäkrings- och skadeståndsrätt särskilt viktiga. Av dispaschören förutsätts också goda språkkunskaper så att han eller hon kan ge ersättningsutredningar på finska och svenska. Dispaschörernas internationella samarbete förutsätter också goda kunskaper i engelska. Också dokumentmaterialet till de uppgifter som lämnas till dispaschören kan utöver de inhemska språken vara på engelska eller på andra främmande språk.
Enligt paragrafens 3 mom. kan som dispaschör inte utses en person som är i konkurs eller vars handlingsbehörighet har begränsats. Motsvarande förutsätts bland annat i 3 § 5 punkten i lagen om advokater (496/1958).
I 4 mom. föreskrivs att dispaschören ska vara opartisk och oberoende. Dispaschören arbetar under tjänsteansvar, vilket betyder att på dispaschören tillämpas straffrättsligt tjänsteansvar och skadeståndsansvar enligt bestämmelserna i skadeståndslagen (412/1974).
2 §.Dispaschörens ställföreträdare. I paragrafen föreskrivs att dispaschören ska ha en ställ-företrädare som behandlar och avgör ärenden om dispaschören är jävig. På dispaschörens ställföreträdare tillämpas vad som föreskrivs om dispaschören. Således ska dispaschörens ställföreträdare utnämnas samtidigt som statsrådet utnämner den egentliga dispaschören. Dispaschörens ställföreträdare är i reserv och tar inte an uppgifter som lämnas till dispaschören annars än i en sådan situation att den egentliga dispaschören har konstaterats vara jävig för uppgiften.
3 §.Dispaschörens uppgifter. Om dispaschörens uppgifter föreskrivs för närvarande i 1 § i lagen om utredning av ersättningar genom dispaschör i sjöförsäkringsärende, i vilken det konstateras att dispaschören ska utreda ett ersättningsärende som grundar sig på avtal om sjö-försäkring innan ärendet kan upptas till prövning av domstol. Dessutom ingår det i 17 kap. i sjölagen bestämmelser om gemensamt och enskilt haveri. I sjölagen ingår också den i 9 kap. 9 § föreskrivna uppgiften att på en parts begäran utreda frågor som gäller storleken och fördelningen av redarens ansvarsbelopp samt oklarheter som har att göra med ett befraktningsavtal om avståndsfrakt som avses i 14 kap. 21 §. Vidare föreskrivs det i 4 § i förordningen om dispaschörsbefattning att dispaschören är skyldig att fullgöra alla de åligganden som enligt lag tillhör hans befattning och varom han vederbörligen anmodas.
Nu föreslås det att dispaschörens uppgifter ska samlas i en paragraf och till behövliga delar ska det hänvisas till bestämmelserna i andra kapitel i sjölagen, i vilka bestämmelserna om uppgifter i anslutning till upprättandet av en utredning om storleken och fördelningen av reda-rens ansvarsbelopp, avgörandet av oklarheter som har att göra med ett befraktningsavtal om avståndsfrakt samt upprättandet av en utredning om gemensamt och enskilt haveri i huvudsak ska finnas kvar som oförändrade.
I paragrafens 1 mom. ska listas de utredningar som hör till dispaschörens uppgifter, om inte annat har avtalats. Denna formulering gör det möjligt, på samma sätt som i den ikraftvarande regleringen, för parterna att avtala om utredningen och avgörandet av saker även på annat sätt, till exempel av dispaschören i ett annat nordiskt land eller annan skiljeman som parterna har kommit överens om. Man måste också komma ihåg att risken i handelsfartygens försäkringsavtal i allt högre grad har fördelats mellan flera försäkringsgivare och dessa finns i flera olika länder. Följaktligen tillämpas på ett sjöförsäkringsavtal ofta lagstiftningen i det land som är huvudförsäkraren. Även om Finland inte var flaggstaten för ett handelsfartyg, kan en meningsskiljaktighet som ansluter sig till ett sjöförsäkringsavtal lämnas till dispaschören för utredning i Finland och en meningsskiljaktighet som ansluter sig till sjöförsäkringen av ett handelsfartyg under Finlands flagga till dispaschören eller en domstol i ett annat land. Till detta kopplas även Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr. 1215/2012 om dom-stols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (den s.k. Brysselförordningen) samt den internationella Luganokonvention (Lugano II-konventionen från 2007). Med stöd av EU-förordningen och Luganokonventionen kan försäkringstagaren också inleda ett ärende mot försäkringsgivaren vid en domstol i landet där hans eller hennes hemort finns även om fartyget hade försäkrats i ett annat land.
Enligt paragrafens 1 mom. 1 punkten ska dispaschören på uppdrag av försäkringstagaren, den försäkrade eller försäkringsgivaren upprätta en ersättningsutredning som baserar sig på båt-försäkring. För närvarande har det ingått i dispaschörens befattningsbeskrivning att på begäran upprätta en ersättningsutredning även i meningsskiljaktigheter som baserar sig på båtförsäkring, även om det inte finns separata bestämmelser om detta i den gällande regleringen.
Enligt paragrafens 1 mom. 2 punkten ska dispaschören på ansökan av försäkringstagaren, den försäkrade eller försäkringsgivaren upprätta en ersättningsutredning som baserar sig på båtförsäkring, om försäkringen har tar tecknats för en båt som är i en näringsidkares kommersiella användning. Detta betyder att tvister om konsumentbåtförsäkringar i regel blir utanför dispaschörens ersättningsutredning, men båtförsäkringar som tecknats av en fysisk person eller en juridisk person som använder sin båt i näringssyfte omfattas av ersättningsutredningen. Därmed omfattas också tvister gällande försäkringar av båtar som ägs av näringsidkare som utövar båtuthyrning som huvudsyssla av ersättningsutredningen, när någon annan än nä-ringsidkaren själv har använt båten. Huvudsyssla omfattar här till exempel turist-, utflykts- och andra rekreationstjänster i vilka uthyrningen av båtar i väsentlig grad ingår. Även om båtägaren hade registrerat sig som näringsidkare med firma, men ägandet av båten inte på något sätt ansluter sig till näringsidkarens verksamhet, omfattas meningsskiljaktigheter i an-slutning till en dylik båts försäkringar naturligtvis inte av ersättningsutredningen. Om man tillfälligt eller också på ett mer omfattande sätt hyr ut sin egen båt till andra användare, betyder detta inte att verksamheten ska anses vara näringsverksamhet i huvudsyssla och att dispaschörens ersättningsutredning förutsätts i ett ärende som gäller båten i fråga och ersättandet av båtskador.
Enligt paragrafens 1 mom. 3 punkten ska dispaschören på parternas begäran utreda frågor gällande storleken och fördelningen av redarens ansvarsbelopp som avses i 9 kap. 9 § 3 mom. i sjölagen och ge avgöranden om dem. Man kan lämna frågor som gäller ansvarsbeloppets storlek och fördelning till dispaschören för avgörande om det inte har upprättats en sådan begränsningsfond om ansvarsfördelningen som avses i 9 kap. 7 § i sjölagen. Dispaschörens uppgift ska alltså inte heller till den här delen ändras från den gällande regleringen.
Enligt paragrafens 1 mom. 4 punkten ska dispaschören på avtalsparternas begäran utreda en tvist som gäller avståndsfrakt enligt ett fraktningsavtal som avses i 14 kap. 21 § i sjölagen och utfärda ett avgörande om den. Resebortfraktaren har enligt ifrågavarande bestämmelse i sjölagen rätt till avståndsfrakt, om en del av resan har utförts när befraktningsavtalet hävs el-ler faller bort eller när godset av någon annan anledning lossas i en annan hamn än den avta-lade lossningshamnen. Enligt bestämmelsen i fråga kan dispaschören utreda och avgöra en tvist som gäller avståndsfrakt. Bestämmelserna om gemensamt haveri tillämpas på avgörandet av meningsskiljaktigheten i tillämpliga delar.
Enligt paragrafens 1 mom. 5 punkten ska dispaschören göra den i 17 kap. i sjölagen avsedda utredningen och fördelningen av gemensamt haveri. Såsom det har konstaterats ovan definieras det i en utredning om ett gemensamt haveri hur fartyget, lastägare och andra parter vars egendom eller intressen utsätts för ett gemensamt tillbud deltar i täckandet av uppoffringar och kostnader som föranleds av det.
Enligt paragrafens 1 mom. 6 punkten ska dispaschören upprätta en utredning av ett enskilt haver enligt 17 kap. 6 § i sjölagen i situationer där det behövs utredning av en skada mellan flera parter som varit delaktiga i ett haveri men där förutsättningarna för ett gemensamt haveri inte uppfylls.
Dispaschörens uppgifter och skyldigheter i utredningar enligt 1 mom. 3, 4, 5 och 6 punkten ska inte ändras i jämförelse med den gällande lagstiftningen. Dispaschörens utredningar gäller i regel bara ersättningsansvaren mellan försäkringstagaren och försäkringsgivaren, inte de-ras ersättningsskyldigheter gentemot tredje parter, och det föreslås inte att lagstiftningen till den här delen ska ändras.
Om försäkringstagaren, den försäkrade och försäkringsgivaren har i försäkringsvillkoren avta-lat att det vid meningsskiljaktigheter i anknytning till båtförsäkring kan begäras om en ersättningsutredning av dispaschören, ska dispaschören även i detta fall enligt paragrafens 2 mom. ge en ersättningsutredning. Huvudregeln är dock att meningsskiljaktigheter som ansluter sig till en vanlig konsuments båtförsäkring i fortsättningen inte förutsätter dispaschörens ersättningsutredning för att ärendet ska kunna föras till domstolen för avgörande.
Enligt paragrafens 3 mom. kan försäkringstagaren, den försäkrade eller försäkringsgivaren i andra ärenden som ansluter sig till båtförsäkring be av dispaschören ett utlåtande som avses i 7 §, och i meningsskiljaktigheter som ansluter sig till dessa är ersättningsutredningen ingen förutsättning för att ärendet ska kunna prövas av domstolen. Dispaschörens kunnande bör utnyttjas i synnerhet i sådana båtskador som har skett på havsområdet. I meningsskiljaktigheter som gäller båtskador som har skett i insjötrafiken kan parterna även framöver anlita Konsumenttvistenämnden eller Försäkrings- och finansrådgivningen FINE, även om inget hindrar dem att be ett utlåtande av dispaschören även i dessa ärenden.
Allt som allt kan därmed konstateras att dispaschörens uppgifter i huvudsak förblir oförändrade med undantag av det att dispaschörens uppgifter på ovan beskriva sätt enligt förslaget ska begränsas i meningsskiljaktigheter som ansluter sig till båtförsäkring.
4 §.Förfarande med ersättningsutredning. Enligt paragrafens 1 mom. upprättar dispaschören den i 3 § 1 mom. 1 punkten avsedda ersättningsutredningen som baserar sig på sjöförsäkring samt i särskilda fall som avses i 3 § 2 mom. 2 punkten och i 2 mom. även ersättningsutredningar som baserar sig på båtförsäkring med iakttagande av detta kapitel. En ersättningsutredning inleds med en ansökan enligt 5 § och dispaschören ska ge ersättningsutredningen enligt bestämmelserna i 6 §.
Enligt paragrafens 2 mom. upprättar dispaschören ersättningsutredningen med iakttagande av vad som föreskrivs i lagen om skiljeförfarande (967/1992) om förfarandet vid skiljeförfarande. Ersättningsutredningsförfarandet betraktas som ett så kallat legalt skiljeförfarande, enligt vilket dispaschörens utredning är jämförbar med en bindande rättegång i första instans innan ärendet förs till sjörättsdomstolen för prövning. Detta innebär att dispaschörens utredningar är obligatoriska för sakägarna, och de avgöranden som dispaschören ger i samband med dessa utredningar är verkställbara ifall de inte överklagas hos sjörättsdomstolen. Avvikande från ett vanligt skiljeförfarande är sakägarna i ett legalt skiljeförfarande med stöd av lagen skyldiga att först avgöra sin tvist i ett skiljeförfarande innan ärendet förs till domstol för avgörande.
5 §.Ansökan om ersättningsutredning. I paragrafen ska föreskrivas om de uppgifter som ett uppdrag om ersättningsutredning till dispaschören ska innehålla. Om ansökan om ersättningsutredning föreskrivs för närvarande i 2 § i lagen om utredning av ersättningar genom dispaschör i sjöförsäkringsärende, och enligt 1 mom. i nämnda paragraf ska uppdraget till dispaschören lämnas skriftligen och i detta sammanhang ska de handlingar som behövs för utredningen av ersättningsärendet även lämnas. Handlingarna specificeras dock inte i någon större detalj.
För att specificera bestämmelserna föreslås det nu på vilket sätt ett ersättningsutredningsärende ska inledas och vilka handlingar som vanligen bifogas till ansökan. Ur ansökan ska för det första framgå sökandens kontaktuppgifter. För det andra ska det ur ansökan även framgå kontaktuppgifterna till andra sakägare, vilket betyder den försäkrades kontaktuppgifter, om någon annan försäkrad person än försäkringstagaren är en part, samt försäkringsgivarens kon-taktuppgifter. För det tredje ska det till ansökan fogas handlingar om försäkringsavtalet, dvs. försäkringsbrevet och andra försäkringsvillkor.
För det tredje ska sökandens eventuella krav i ärendet framgå av ansökan. I en ansökan som gäller ersättningsutredning behöver man dock inte alltid specificera vad som borde ersättas på basis av försäkringen, eftersom det också till den här delen är fråga om tillämpandet av för-säkringsvillkoren, och här begärs det om dispaschörens avgörande. Dispaschören kan å andra sidan ibland ge sitt avgörande enbart om huruvida skadan ska ersättas eller inte, varefter för-säkringsbolaget räknar den egentliga ersättningen.
För det femte ska till ansökan om ersättningsutredning fogas de redogörelser som gjorts på basis av ansökan, fakturor och annat material som sökanden av ersättningsutredning i sin ansökan vill hänvisa till. Ersättningsutredningen upprättas snabbare om tillräckliga handlingar tillställs redan i början av förfarandet. Om ansökan undertecknas av annat ombud än en advokat, behövs sökandens fullmakt. Med stöd av lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003) kan uppdraget lämnas till dispaschören elektroniskt. Där-med kan såväl uppdraget gällande upprättandet av en ersättningsutredning som uppdraget gällande givandet av ett utlåtande och handlingarna i anslutning till dem skickas till dispaschören till exempel med e-post. Omfattande material gällande en ersättningsutredning, till exempel bildmaterial, inspelningar eller en teknisk redogörelse, kan dock i praktiken förut-sätta användningen av vanlig post.
Lämnandet av ansökan enligt paragrafens 2 mom. avbryter preskriptionen av den skuld som avses i ansökan i enlighet med 11 § i lagen om preskription av skulder (728/2003). Bestämmelsen har ansetts vara nödvändig för att om någon av de parter som är föremålet för utredningen upptäcker ett problem eller en meningsskiljaktighet i det ärende som är föremålet för utredningen i ett sent skede, preskriberas ärendet inte innan samförstånd har uppnåtts i ärendet, antingen av dispaschören eller genom annat skiljeförfarande, eller innan domstolen har meddelat ett lagakraftvunnet avgörande i ärendet.
6 §.Ersättningsutredning. I paragrafen ska föreskrivas om de föreskrivna tiderna för upprättandet av en ersättningsutredning och om ersättningsutredningens innehåll samt om det hur det söks ändring i en ersättningsutredning.
I paragrafens 1 mom. ska föreskrivas att dispaschören ska utarbeta en ersättningsutredning inom 60 dagar från det att dispaschören har fått alla de uppgifter som anses vara nödvändiga av sakägarna. Dispaschören kan förlänga den föreskrivna tiden i vittomfattande och svåra ärenden. Dispaschören ska meddela de parter i försäkringsavtalet som är föremålet för utredningen om den förlängda tiden.
Upprättandet av ersättningsutredningen framskridet i ett skriftligt förfarande, men dispaschören kan också höra parterna. Dispaschören ska också kunna förrätta syner om försäkringstagaren, den försäkrade eller försäkringsgivaren så begär. Parterna ska ha rätt att delta i synen, om de så vill, samt uttala sig om annan utredning som dispaschören skaffat. Detta ska fort-sätta så länge som dispaschören anser att parterna i fråga har fått tillräckligt tillfälle att pre-sentera sin syn och de utredningar som de anser vara nödvändiga för att stödja den. Efter att ha fått alla nödvändiga dokument och annat material och redogörelser i samband med be-handlingen av ärendet ska dispaschören fatta ett beslut om ärendet och ge en ersättningsutredning om det, som är ett överklagbart avgörande.
I paragrafens 2 mom. ska föreskrivas om ersättningsutredningens innehåll. Ersättningsutredningen ska innehålla som allmänna uppgifter dagen för givandet av ersättningsutredningen och sakägarnas namn. Utöver dessa allmänna uppgifter ska ersättningsutredningen redogöra för sakägarnas krav och svar med motiveringar, innehålla en förteckning över de presenterade bevisen, motiveringarna samt de bestämmelser och rättsnormer som tillämpats. Den centrala delen av ersättningsutredningen är ersättningsbeslutet, som innehåller beslutet om ersättandet av de utgifter som parterna krävt samt om det hur dispaschörens utgifter och arvode ersätts.
I paragrafens 3 mom. ska föreskrivas att dispaschören undertecknar ersättningsutredningen och sänder den till sakägarna. I ersättningsutredningen ska även ingå anvisningar för sökande av ändring, enligt vilka det är möjligt att söka ändring i ersättningsutredningen och avgörandet enligt den genom besvär. Dispaschörens ersättningsutredning är ett bindande och överklagbart avgörande i vilket det kan ansökas om ändring genom besvär till sjörättsdomstolen enligt lagpropositionens 21 kap. 8 §.
7 §.Dispaschörens utlåtande. I paragrafen ska föreskrivas om dispaschörens utlåtande. I fortsättningen ska det vara möjligt att be av dispaschören ett utlåtande i båtskadeärenden som ansluter sig till privata konsumentförsäkringar, när dispaschörens ersättningsutlåtande inte längre i fortsättningen i meningsskiljaktigheter gällande försäkringsavtal i anknytning till båtskador är förutsättningen för förandet av saken till domstolen. Dispaschören ska ge sitt utlåtande i båtskadeärenden i egenskap av expert. Dispaschörens utlåtande ska alltså vara ett alternativ till att man i meningsskiljaktigheter som gäller båtförsäkring vänder sig till antingen Konsumenttvistenämnden eller till Försäkrings- och finansrådgivningen FINE. Utlåtandet är på lagstiftningsnivån en ny uppgift inom dispaschörsbefattningen, när ersättningsutredningen inte längre i meningsskiljaktigheter som gäller båtförsäkring är en förutsättning för förandet av tvisten till domstolen för avgörande. Avvikande från ersättningsutredningar och avgöranden enligt dem, som dispaschören ger enligt 3 § 1 mom. 2 punkten och 2 mom. i särskilda fall som ansluter sig till båtförsäkring ska dispaschörens utlåtande inte vara ett överklagbart avgörande.
I paragrafens 1 mom. ska föreskrivas om de uppgifter och bilagor som ingår i begäran om utlåtande. I begäran om utlåtande ska ingå försäkringstagarens eller en annan försäkrad persons och försäkringsgivarens kontaktuppgifter, handlingarna om försäkringsavtalet, redogörelse av de frågor som är föremålet för begäran om utlåtande samt en fullmakt, om begäran har under-tecknats av annat ombud än en advokat.
I paragrafens 2 mom. ska föreskrivas att dispaschören ger sitt utlåtande i ärendet efter att ha hört parterna till försäkringsavtalet. Utlåtandet ska ges inom 30 dagar från det att dispaschören har fått alla redogörelser och de ytterligare uppgifter som behövs för att ge ett utlåtande. I svåra ärenden ska dispaschören vid behov kunna förlänga den föreskrivna tiden för givandet av utlåtandet, och den som begärt att få ett utlåtande ska informeras om detta.
I paragrafens 3 mom. ska föreskrivas om utlåtandets innehåll. I utlåtandet ska ingå en be-skrivning av fallet som är föremålet för begäran om utlåtande och ett ställningstagande med motiveringar. Utlåtandet sänds skriftligen till parterna. Såsom det har konstaterats ovan, är utlåtandet inte bindande eller överklagbart.
8 §.Förfarande i andra ärenden. Paragrafens 1 mom. innehåller en hänvisningsbestämmelse till 17 kap. 7 § i sjölagen, i vilken det föreskrivs om dispaschörens andra utredningar. Dessa är ett ärenden som gäller storleken och fördelningen av redarens ansvarsbelopp, ett ärende som gäller ett fraktningsavtal om avståndsfrakt samt utredningar av gemensamt och enskilt haveri. I paragrafens 2 mom. ska föreskrivas att ärenden som gäller storleken och fördelningen av redarens ansvarsbelopp och ärenden som gäller ett fraktningsavtal om avstånds-frakt ska avgöras inom tre månader från det att dispaschören har fått alla de uppgifter som anses vara nödvändiga av sakägarna. Dispaschören kan förlänga den föreskrivna tiden i vit-tomfattande och svåra ärenden, och sakägarna ska informeras om detta. Om utredningen av gemensamt och enskilt haveri och de föreskriva tiderna i anknytning till dem föreskrivs i 17 kap. i sjölagen.
9 §.Ersättning till dispaschören. I paragrafen ska föreskrivas om ersättningar som dispaschören tar ut för sina utredningar och om det vilken part som betalar ersättningen för dessa utredningar till dispaschören.
Enligt paragrafens 1 mom. ska dispaschören fastställa beloppet på den ersättning som betalas för dennes arbete och utgifter i de ärenden som dispaschören behandlat. Ersättningen ska med hänsyn till ärendets omfattning och svårighetsgrad vara rimlig. Detta betyder att kostnaderna för dispaschörens utredningar och utlåtanden ska ersättas till fullt belopp så att dispaschören får en rimlig ersättning för det utförda arbetet. Ersättningen ska tas ut enligt antalet arbetstimmar som upprättandet av utredningen eller utlåtandet har tagit, och i den kan man ta hänsyn till utredningen omfattning och svårighetsgrad. Vid fastställandet av rimlig ersättning ska dispaschören använda som utgångspunkt timlönen enligt sin huvudsyssla.
Enligt paragrafens 2 mom. är försäkringsgivaren skyldig att betala dispaschörens ersättning för upprättande av ersättningsutredningar som avses i 3 § 1 mom. 1 och 2 punkten samt 2 mom., ifall ärendet gäller en kaskoförsäkring. När det gäller expertutlåtanden i anslutning till båtförsäkring betalas ersättningen till dispaschören alltid av den som begärt om utlåtandet. Ersättningen för det i 3 § 1 mom. 5 punkten avsedda verkställandet av utredningen och för-delningen av gemensamt haveri betalas av sakägarna till det gemensamma haveriet solidariskt.
I andra ärenden enligt paragrafens 3 mom. ska dispaschören avgöra från fall till fall hur er-sättningsskyldigheten fördelas mellan sakägarna med beaktande av 21 kap. i rättegångsbalken.
Paragrafens 4 mom. ska innehålla en hänvisningsbestämmelse till 21 kap. 8 § i sjölagen, i vilken det föreskrivs om hur ändring i dispaschörens avgörande söks genom besvär.
10 §.Offentlighet i ärenden som behandlats av dispaschören. Paragrafen ska innehålla en hänvisningsbestämmelse till lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar (370/2007), vars bestämmelser ska iakttas i tillämpliga delar på offentligheten av dispaschörens utredningar och avgöranden enligt dem.
17 kap.: Haveri
2 §.Dispasch och dispaschör. Eftersom det i lagpropositionen föreslås att lagen om utredning av ersättningar genom dispaschör i sjöförsäkringsärende ska upphävas när bestämmelserna blir en del av sjölagen, föreslås det även att 17 kap. 2 § 2 och 3 mom. i sjölagen gällande haveri ska upphävas. Paragrafens 2 mom. innehåller en hänvisning till den lag som ska upphävas och i 3 mom. föreskrivs att om dispaschören gäller vad som särskilt stadgas om dispaschör. I lagförslaget föreslås det att bestämmelserna om dispaschören ska samlas i sjö-lagen, och därför ska det framöver inte finnas någon reglering om dispaschören i andra lagar och förordningar. I paragrafen ska alltså bara bli kvar av den gällande paragrafen dess 1 mom., enligt vilket utredning och fördelning av gemensamt haveri ska, om något annat inte avtalas, göras genom dispasch i det land och på den ort redaren bestämmer. Dispasch upp-görs i Finland av en dispaschör.
7 §.Upprättande av dispasch. Paragrafen innehåller bestämmelser om verkställandet av dispaschörens utredning av ett haveri. Enligt paragrafens gällande 2 mom. ska dispaschören se-dan den i kungörelsen förelagda tiden har löpt ut utan dröjsmål och senast två månader därefter på en dag som ges till känna genom anslag på tingsrättens anslagstavla och kungörelse i officiella tidningen, utge dispaschen i två exemplar. Den föreskrivna tiden ska ändras till tre månader. Samtidigt fogas det till momentet en bestämmelse om att dispaschören kan förlänga den föreskrivna tiden på tre månader i vittomfattande och svåra ärenden. Tillägget är i linje med det som ovan har framförts gällande den föreskrivna tiden för upprättandet av en ersättningsutredning. Därtill ska det till momentet fogas en bestämmelse enligt vilken ändring i dispaschörens utredningar ska sökas enligt 21 kap. 8 § i sjölagen.
21 kap.: Laga domstol och rättegång i sjörättsmål
8 §.Ändringssökande och verkställighet. I den gällande 21 kap. 8 § i sjölagen föreskrivs det om klander av dispasch. Det föreslås att paragrafen ska ändras så att regleringen om änd-ringssökande uppdateras. Det föreslås att rubriken ändras så till ändringssökande och verkställighet. Paragrafen innehåller alltså bestämmelser om hur det söks ändring i dispaschörens utredningar och andra avgöranden genom besvär och hur de vinner laga kraft.
I paragrafens 1 mom. ska föreskrivas att ändring i dispaschörens avgörande kan sökas genom besvär vid sjörättsdomstolen. Vid ändringssökande tillämpas i tillämpliga delar vad 25 kap. 12–14, 14 a–14 c och 15–18 § i rättegångsbalken stadgar om ändringssökande i tingsrättens avgörande. Med dessa bestämmelser i rättegångsbalken ställs kraven på den tid inom vilken besväret ska lämnas och om besvärsskriftens innehåll. Bestämmelserna om tingsrätten ska alltså i tillämpliga delar gälla för dispaschören och bestämmelserna om hovrätten ska gälla för sjörättsdomstolen.
I 3 mom. ska föreskrivas att ändring i sjörättsdomstolens avgörande kan sökas hos högsta domstolen, om högsta domstolen beviljar besvärstillstånd. Då ändring söks i sjörättsdomstolens avgörande ska man i tillämpliga delar iaktta bestämmelserna i 30 kap. i rättegångsbalken gällande ändringssökande i ett ärende som hovrätt handlagt i andra instans.
I paragrafens 4 mom. ska föreskrivas att dispaschörens avgörande i vilken ingen ändring sökts verkställs såsom en lagakraftvunnen dom. Bestämmelser om verkställandet av en lagakraftvunnen dom finns i 2 kap. i utsökningsbalken (705/2007).
14 §.Ändringssökande i dom angående dispasch. Enligt propositionen ska paragrafen upp-hävas som föråldrad. Ändringssökande i dispaschörens utredningar ska på det ovan beskrivna sättet samlas i 21 kap. 8 § i sjölagen, som också ska innehålla bestämmelser om hur ändring i sjörättsdomstolens dom ska sökas hos högsta domstolen genom besvär.