7
Specialmotivering
Det föreslås att klimatlagen delas in i kapitel. Detta är en ny lösning i lagens uppbyggnad jämfört med den gällande lagen. Syftet är att förtydliga klimatlagens struktur och förbättra läsbarheten. Lagens första kapitel föreslås innehålla allmänna bestämmelser, inklusive målen för lagen och planeringssystemet. I lagen föreslås dessutom bestämmelser om ett planeringssystem (2 kap.), om rapportering och uppföljning (3 kap.) samt om myndigheter och andra aktörer (4 kap.). I 5 kap. föreslås bestämmelser om ikraftträdandet.
1 §.Lagens syfte. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska lagen innehålla bestämmelser om målen och ramarna för planeringen av Finlands klimatpolitik och för uppföljningen av dess genomförande. Syftet med lagen ska vara att effektivisera planeringen av åtgärderna och stärka möjligheterna att delta i och påverka planeringen. Jämfört med den gällande klimatlagen flyttas bestämmelserna om målen för lagen till en egen paragraf (2 §). I början av paragrafen ska det även hänvisas till målen. Genom den föreslagna lagen stärks och preciseras bestämmelserna om målen bland annat genom att det ställs upp mål om klimatneutralitet samt nya utsläppsminskningsmål för vissa år. Således är det motiverat att det också i den paragraf som gäller lagens syfte hänvisas till målen, så att den utvidgade regleringen i fråga om målen beaktas i den paragrafen och paragrafen beskriver lagen som helhet. I paragrafen föreslås också vissa tekniska preciseringar jämfört med den gällande klimatlagen.
I enlighet med 2 punkten ska syftet med lagen också vara att främja allmänhetens, det vill säga på ett övergripande sätt alla samhällsaktörers, möjligheter att delta i det beslutsfattande som gäller klimatpolitiken. Enligt 2 § 2 mom. i grundlagen hör det till demokratin att den enskilde har rätt att ta del i och påverka samhällets och livsmiljöns utveckling. Vikten och betydelsen av denna rättighet accentueras i samband med åtgärderna för begränsning och anpassning till klimatförändringar. Avsikten är att bestämmelserna om delaktighet ska utvecklas jämfört med den gällande klimatlagen bland annat genom att man utökar samernas möjligheter att delta i beredningen av planerna. Det föreslås också bestämmelser om hur allmänheten ska informeras om klimatårsberättelsen. Ett ytterligare syfte med lagen ska vara att öka riksdagens möjligheter att delta i och påverka planeringen av klimatpolitiken. I detta avseende föreslås bland annat preciseringar av innehållet i den klimatårsberättelse som ska lämnas till riksdagen.
2 §.Målen för lagen och planeringssystemet. I paragrafen föreslås bestämmelser om målen för lagen och för planeringssystemet enligt lagen. Jämfört med den gällande klimatlagen föreslås det nya mål, exempelvis ett mål om klimatneutralitet till 2035 samt utsläppsminskningsmål till 2030 och 2040. Den gällande klimatlagen innehåller ett utsläppsminskningsmål till 2050 som nu föreslås bli uppdaterat. Avsikten är att de mål som tas in i lagen ska ligga i linje med Parisavtalet och de därtill hörande målen för begränsning av klimatuppvärmningen. Målen ska a priori uppnås med nationella medel. Uppfyllelsen av målen för minskning av utsläppen av växthusgaser påverkas i hög grad av EU:s system för handel med utsläppsrätter och dess funktion. Med hjälp av planerna bidrar man således till att säkerställa att målen nås.
Målet om klimatneutralitet och de övriga utsläppsminskningsmålen utvärderas 2025. I utvärderingen beaktas bland annat den nyaste vetenskapliga informationen, den tekniska utvecklingen, andra länders minskningsåtaganden och möjligheterna till internationell flexibilitet samt minskningsåtgärdernas kostnadseffektivitet. Utifrån utvärderingen kan målen ses över och eventuell flexibilitet utnyttjas så att man säkerställer en kostnadseffektiv omställning som också är regionalt och socialt rättvis.
En bestämmelse om ett mål om klimatneutralitet föreslås i 1 mom. 1 punkten. Enligt bestämmelsen är målet för lagen och planeringssystemet att bidra till att utsläppen av antropogena växthusgaser minskar och upptaget i sänkor ökar så att växthusgasutsläppen senast 2035 är högst lika stora som upptaget. Det är ändamålsenligt att utsläppen av växthusgaser och upptagen i sänkorna begränsas till att i enlighet med Parisavtalet gälla antropogena utsläpp och upptag. Vidare föreslås det i 1 punkten att upptagen ska öka och utsläppen minska även efter det att klimatneutralitet uppnåtts. Således innehåller den föreslagna 1 punkten utöver målet att uppnå klimatneutralitet också ett mål om att öka sänkorna och ett mål om negativa koldixidutsläpp.
Det mål om klimatneutralitet som uppställts till 2035 innebär att man under det året eftersträvar en balans mellan de rapporterade utsläppen och upptagen i sänkorna så att utsläppen är högst lika stora som upptagen. Ett villkor för att målet ska nås är då att de sammanlagda utsläppen av växthusgaser från utsläppshandelssektorn och ansvarsfördelningssektorn 2035 är högst lika stora som markanvändningssektorns nettoupptag, beräknat på det sätt som dessa utsläpp och upptag rapporteras i det nationella systemet för inventering av växthusgaser. Med stöd av de planer som avses i den föreslagna lagen kan det klarläggas vilken nivå på utsläpp och upptag som kommer att krävas för att nå målet om klimatneutralitet. Vid beräkningen av nettosänkan ska utöver naturliga kolsänkor även beaktas eventuella tekniska sänkor, vilket framgår av den definition av en sänka som tas in i lagen. Det att upptaget bör öka och utsläppen minska även efter att klimatneutralitet har uppnåtts innebär att målet är att uppnå negativa utsläpp. Det finns en naturvetenskaplig övre gräns för hur mycket upptaget i naturliga sänkor kan öka.
Även om upptaget enligt lagens syfte bör öka, kan sänkorna vara föremål för verksamhet som medför att den eftersträvade utvecklingen av upptaget varierar under enskilda år eller regionalt. I synnerhet avverkningsuttaget i ekonomiskogarna påverkar nivån på kolsänkan i skogarna. Således finns det stor mellanårsvariation i sänkan, och dessutom har vissa åtgärder inom markanvändningssektorn som avser sänkor långsammare effekter än åtgärderna inom andra sektorer. Genom en hållbar skötsel av skogarna främjar man uppnåendet av klimatmålen för markanvändningssektorn och ökningen av sänkorna samtidigt som de övriga delområdena för hållbarhet beaktas. Definitionen av hållbar skogsvård utvecklas med tiden, och begreppet klimatsäker skogsvård har under de senaste åren kommit att utgöra en del av granskningen av skogarnas övergripande hållbarhet.
I den föreslagna 1 mom. 2 punkten anges utsläppsminskningsmålen till 2030 och 2040. Till 2030 föreslås för de sammanlagda utsläppen från ansvarsfördelningssektorn och utsläppshandelssektorn ett minskningsmål på minst 60 procent jämfört med utsläppen av växthusgaser 1990. Avsikten är att minskningsmålet ska basera sig på de rekommendationer om långsiktiga mål för utsläpp och sänkor i klimatlagen som Finlands klimatpanel publicerade i februari 2021. Det föreslagna minskningsmålet på 60 procent kommer sannolikt att vara tillräckligt även för att uppfylla Finlands andel av det gemensamma mål som uppställts i den europeiska klimatlagen, enligt vilket nettoutsläppen bör minska med minst 55 procent senast 2030. Till följd av den föreslagna minskningen på 60 procent beräknas Finlands utsläpp av växthusgaser sjunka till en nivå på cirka 28 miljoner ton koldioxidekvivalenter 2030.
I 2 punkten föreslås även en bestämmelse om att de sammanlagda utsläppen från ansvarsfördelnings- och utsläppshandelssektorn ska minska med minst 80 procent till 2040 jämfört med utsläppen av växthusgaser 1990. Minskningsmålet fram till 2040 ska liksom målet fram till 2030 basera sig på Finlands klimatpanels rekommendationer om de långsiktiga målen för utsläpp och sänkor. Minskningsmålet på 80 procent innebär att Finlands utsläpp kommer att minskas med i genomsnitt 1,4 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år från 2030 till 2040. Till följd av detta beräknas utsläppen sjunka till en nivå på cirka 14 miljoner ton koldioxidekvivalenter 2040.
Den i lagen avsedda planeringen på medellång sikt av åtgärder för att begränsa klimatförändringarna ska gälla utsläppen av växthusgaser från ansvarsfördelningssektorn. Uppfyllelsen av de mål som avser en minskning av de samlade utsläppen av växthusgaser från utsläppshandelssektorn och ansvarsfördelningssektorn påverkas i hög grad av EU:s system för handel med utsläppsrätter och dess funktion, som Finland för egen del kan påverka genom stöd till åtgärder som ökar systemets verkningsfullhet som en del av unionens klimatpolitik.
I 3 punkten föreslås bestämmelser om ett långsiktigt utsläppsminskningsmål till 2050. Detta ska bidra till att säkerställa att de sammanlagda utsläppen från ansvarsfördelnings- och utsläppshandelssektorerna vid denna tidpunkt har minskat med minst 90 procent. Det eftersträvade målet är dock 95 procent jämfört med 1990 års nivå. Minskningsmålet till 2050 ska liksom målen till 2030 och 2040 basera sig på de av Finlands klimatpanel publicerade rekommendationerna om de långsiktiga målen för utsläpp och sänkor. Till följd av minskningen kommer utsläppen att ligga på en nivå på högst 7 miljoner ton koldioxidekvivalenter 2050. Man eftersträvar dock att kunna begränsa mängden utsläpp till en nivå på högst 3,5 miljoner ton koldioxidekvivalenter.
Också utvecklingen av EU:s klimatlagstiftning påverkar Finlands nationella utsläppsminskningsmål. EU har satt som mål att vara koldioxidneutralt senast 2050. Detta innebär att utsläppen och upptaget måste vara i balans före det. Som ett led i översynen av de nationella målen för utsläppsminskning enligt Parisavtalet har EU också ställt upp ett nytt, högre klimatmål till 2030 om en utsläppsminskning på minst 55 procent jämfört med 1990 års nivå. Dessa nya mål har också skrivits in i den europeiska klimatlagen, som antogs sommaren 2021. Kommissionen antog i juli 2021 ett beredskapspaket, det s.k. 55 %-paketet, som innehåller förslag till en reform av lagstiftningen så att den är förenlig med målet att minska utsläppen med minst 55 procent. För närvarande är avsikten den att översynen av EU:s mål till 2040 ska kopplas till den första globala översynen enligt Parisavtalet, som görs 2023.
I 4 punkten föreslås bestämmelser om ett mål för anpassningen till klimatförändringar, som föreslås bli preciserat jämfört med den gällande klimatlagen. Målet för anpassningen ska för det första vara att genom nationella åtgärder främja hanteringen av de klimatrisker som klimatförändringarna medför och stärka den nationella förmågan att anpassa till förändringarna. Avsikten är att bedömningen av klimatriskerna ska innefatta sektorsspecifika och förvaltningsområdesspecifika granskningar samt övergripande granskningar, eftersom de skadliga effekterna av klimatförändringarna och således också behovet av anpassning överskrider sektorsgränserna. Till klimatriskerna kan hänföras plötsliga extrema väderförhållanden, såsom stormar, översvämningar och värmeböljor, samt risker som utvecklas långsammare, exempelvis förändringar i förekomsten av olika skadedjur och växtsjukdomar, som orsakar betydande skada för samhället och naturen. Klimatriskerna kan också anses omfatta risker som hänför sig till samhällets funktioner, samhällsstrukturerna och näringsverksamhet samt till kultur och naturmiljö, och som kan försvåra till exempel utövandet av traditionella samiska näringar. Utöver de risker som direkt berör finländska förhållanden är det av avgörande vikt att man minskar och hanterar de internationella återverkningarna av klimatförändringarna på Finland och de risker som är förenade med dem. En effektiv hantering av klimatriskerna omfattar bland annat prognostisering och modellering av klimatrisker, identifiering av sårbara grupper, sektorer och miljöer, beredskap för och minskande av risker genom proaktiva anpassningsåtgärder samt uppföljning av de åtgärder som genomförs.
Anpassningen till klimatförändringar bidrar till att öka klimatresiliensen. I anpassningssammanhang ska med klimatresiliens avses en medveten och proaktiv förmåga att agera flexibelt vid förändringar och störningar i vädret och klimatet, att återhämta sig från dem samt att utveckla verksamheten och beredskapen efter dem. Klimatresiliensen är kopplad till hanteringen av klimatrisker genom att man i planeringen av åtgärder och lösningar beaktar klimatriskerna och strävar efter att förebygga och lindra dem. I klimatresiliensen ska dessutom ingå åtgärder för att minska sårbarheter hos branscher, människor och natur och att stärka deras anpassningsförmåga.
I 2 mom. föreslås en bestämmelse om att ett ytterligare mål är att bidra till att de åtaganden fullgörs som följer av avtal som är bindande för Finland och av EU-lagstiftningen. Att dessa åtaganden fullgörs kan effektivt och konsekvent säkerställas i samband med att planerna utarbetas och verkställs. Vidare föreslås i 2 mom. en bestämmelse som kompletterar de mål för utsläpp och upptag som anges i paragrafen. Om det i ett avtal som är bindande för Finland eller i EU-lagstiftningen ställs upp strängare mål för utsläppen eller upptaget av växthusgaser i Finland än de som nämns i paragrafen, ska de mål som avses i 1 mom. 1—3 punkten grunda sig på dessa.
I 3 mom. ställs det upp nya mål för lagen och planeringssystemet i förhållande till den gällande klimatlagen. Enligt 1 punkten i momentet är ett mål för lagen och planeringssystemet för klimatpolitiken att bidra till att säkerställa rättvisa klimatåtgärder och hållbar utveckling. Vad som avses med rättvisa klimatåtgärder har inte på ett konsekvent sätt definierats i vare sig lagstiftning eller internationella avtal.
Det mål som gäller rättvisa klimatåtgärder kan i den föreslagna lagen anses innefatta dels ett processperspektiv, dels ett innehållsperspektiv. Att processerna eller förfarandena är rättvisa innebär att planerna och eventuella ytterligare åtgärder bereds på ett rättvist och transparent sätt. Avsikten är att rättvisa i samband med förfarandena ska förverkligas exempelvis genom det utlåtande- och samrådsförfarande som avses i 13 §. Klimatförändringarna utgör ett grundläggande hot mot samhället, människorna och livsmiljön, och åtgärderna för att bekämpa dem förutsätter ett brett medborgardeltagande och en bred offentlig debatt. Medborgardeltagande främjas även genom bestämmelserna om information till allmänheten i 16 och 18 §. Rättvisa klimatåtgärder främjas också genom en omfattande konsekvensbedömning av de planerade åtgärderna där man tar hänsyn till olika befolkningsgrupper. Detta tillgodoses i synnerhet genom de konsekvensbedömningar som avses i 13 § 2 mom.
När det gäller klimatåtgärdernas innehåll är rättviseperspektivet förankrat i de åtaganden avseende grundläggande fri- och rättigheter och mänskliga rättigheter som är bindande för Finland. Innehållsperspektivet utgår från exempelvis internationella människorättskonventioner, nationella grundläggande fri- och rättigheter samt nationella och internationella domstolars tolkningspraxis. Således ställer de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna miniminivån för i vilken mån exempelvis de åtgärder som läggs fram i planerna är rättvisa. En central rättvisedimension när det gäller klimatåtgärder är exempelvis att man ser till att kommande generationers rättigheter tillgodoses. Rättvisa i fråga om innehållet i klimatåtgärderna omfattar även så kallad rättvis omställning, som syftar till att omställningen till ett koldioxidsnålt samhälle inte ska medföra en oskälig börda för till exempel individen, arbetstagarna, befolkningsgrupperna, näringslivet eller olika branscher. I en rättvis omställning är det viktigt att konsekvenserna av omvälvningen granskas ur olika aktörers synvinkel. Det bör beaktas att rättvisa är ett värdebaserat och värdeladdat samhälleligt och politiskt mål och en etisk princip.
Med säkerställande av en hållbar utveckling ska i förslaget på ett allmänt plan avses åtgärder för att trygga goda levnadsförhållanden för nuvarande och kommande generationer. Hållbar utveckling kan anses innefatta en ekologisk, ekonomisk och sociokulturell dimension. Hela mänskligheten har en odelbar rätt till en sund miljö, till biologisk mångfald och till kulturarvet. I samband med klimatförändringar framhävs vikten av att man värnar om kommande generationers rättigheter och detta kan anses vara ett av syftena för planeringssystemet enligt klimatlagen. FN:s generalförsamling kom 2015 överens om globala mål för hållbar utveckling, och målen definieras närmare i handlingsprogrammet för hållbar utveckling (Agenda 2030). Vid beredningen av de åtgärder som ingår i planerna bör konsekvenserna av åtgärderna i ett hållbarhetsperspektiv. Hållbarhetsmålet konkretiseras i förslaget exempelvis i de allmänna krav som ställs på planerna. Således ska det i 8 § ställas krav på att man vid beredningen av planerna ska ta hänsyn till bland annat de eventuella konsekvenserna av planerna för den biologiska mångfalden samt till kostnadseffektiviteten för de åtgärder som avser begränsning av och anpassning till klimatförändringar. Också den miljökonsekvensbedömning som avses i 13 § syftar till att säkerställa att hållbarhetsperspektivet beaktas.
Enligt 2 mom. ska målet för lagen och planeringssystemet vara att bidra till att trygga samernas förutsättningar att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Genom detta mål vill man säkerställa att samernas rättigheter enligt 17 § 3 mom. i grundlagen tillgodoses inom klimatlagens tillämpningsområde. En ytterligare ambition är att genom målet säkerställa att den samiska kulturens förutsättningar inte försämras genom åtgärderna i planerna enligt klimatlagen. Eftersom klimatförändringarna framskrider snabbare på de nordliga breddgraderna påverkas samerna alldeles särskilt av konsekvenserna. Samerna är ett urfolk, och klimatförändringarna kommer sannolikt att ha negativa konsekvenser för den samiska kulturen, som har ett nära samband med den arktiska naturen. Samernas förutsättningar att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur främjas i synnerhet i den föreslagna 14 §.
3 §.Tillämpningsområde. Enligt 1 mom. ska lagen tillämpas på de statliga myndigheternas uppgifter vid utarbetandet av klimatpolitiska planer och säkerställandet av att de verkställs. Till de statliga myndigheterna hör utöver statsrådet och ministerierna även den övriga statliga centralförvaltningen samt de regionala och lokala myndigheterna. De centrala skyldigheter som hänför sig till lagens planeringssystem ska gälla i synnerhet statsrådet och dess ministerier. I lagen föreslås även bestämmelser om uppgifterna för Finlands klimatpanel och det samiska klimatrådet. Jämfört med den gällande klimatlagen föreslås det att den hänvisning till att annan lagstiftning ska iakttas utöver klimatlagen och som ingår i bestämmelsen om tillämpningsområdet stryks som onödig.
I 2 mom. föreslås en hänvisning till bestämmelser som gäller utsläppshandelssektorn. Klimatlagen och lagstiftningen om utsläppshandeln kommer inte att överlappa varandra, eftersom avsikten är att klimatlagen ska gälla planeringen och uppföljningen av klimatpolitiken, medan lagstiftningen om utsläppshandeln gäller den praktiska organiseringen av handeln med utsläppsrätter för växthusgaser. Bestämmelser om utsläpp från verksamheter inom den sektor som omfattas av utsläppshandeln och om åtgärder för att minska utsläppen finns i lagen om utsläppshandel (311/2011) och lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart (34/2010) samt till vissa delar också i lagen om användning av Kyotomekanismerna (109/2007).
4 §.Verkningar för annan planering och annat beslutsfattande. I paragrafen föreslås bestämmelser om hur de planer som det föreskrivs om i klimatlagen ska beaktas i genomförandet av annan lagstiftning. En förutsättning för att planerna ska beaktas när man med stöd av annan lagstiftning planerar och fattar beslut om åtgärder som påverkar utsläppen och upptaget av växthusgaser och som syftar till att anpassa till klimatförändringar ska vara att det uttryckligen föreskrivs om planerna i den berörda speciallagstiftningen. Paragrafen ska gälla samtliga klimatpolitiska planer enligt den föreslagna lagen. Närmare bestämmelser om planerna föreslås i 9—12 §.
Bestämmelsen har således inga direkta konsekvenser för sådana beslut och planer som fattas med stöd av annan lagstiftning. Bestämmelsen påverkar således inte direkt exempelvis tillståndsprövning i enskilda fall, utan det rör sig om en bestämmelse där det hänvisas till framtida bestämmelser i speciallagar. I de olika sektorslagarna kan det tas in hänvisningar till planerna enligt denna lag, vilket ökar klimatlagens genomslag inom de olika sektorerna.
Jämfört med den gällande klimatlagen preciseras bestämmelsen så att det i stället för till åtgärder för minskning och begränsning av utsläpp ska hänvisas till åtgärder som påverkar utsläppen och upptaget. Att bestämmelsen utvidgas till att även gälla upptaget hänger samman med förslaget om att planeringssystemet ska omfatta även markanvändningssektorn.
5 §.Åtgärder som främjar begränsningen av och anpassningen till klimatförändringar. I paragrafen föreslås bestämmelser om de statliga myndigheternas främjandeplikt. Enligt förslaget ska de statliga myndigheterna inom ramen för sina uppgifter, befogenheter och resurser i sin verksamhet främja genomförandet av målen och planerna enligt den föreslagna lagen. Jämfört med den gällande klimatlagen utvidgas främjandeplikten till att vid sidan av genomförandet av planerna också gälla uppnåendet av målen. Likaså stryks såsom onödig hänvisningen till att myndigheterna ska handla i den utsträckning det är möjligt. Den föreslagna paragrafen stöder för egen del också skyldigheten enligt 20 § 2 mom. i grundlagen för det allmänna att verka för att alla tillförsäkras en sund miljö.
Jämfört med den gällande klimatlagen utvidgas främjandeplikten till att gälla målen enligt lagen. Således ska de i paragrafen avsedda myndigheterna främja uppfyllelsen av de mål som anges i lagen, till exempel det mål om klimatneutralitet som avses i 2 § 1 mom. 1 punkten. Utöver att de ska sträva efter att öka sänkan och minska de växthusgasutsläpp som deras verksamhet ger upphov till ska myndigheterna dessutom sträva efter att i sin verksamhet beakta effekterna av klimatförändringarna. De myndigheter som avses i bestämmelsen ska i princip ha ett klimatperspektiv i all verksamhet, exempelvis i offentlig upphandling och investeringar och i produktionen av offentliga tjänster samt i uppföljningen och utvärderingen. De statliga ämbetsverken ska också vid behov se över sin interna praxis så att den främjar begränsningen av och anpassningen till klimatförändringar.
Jämfört med den gällande klimatlagen ska de statliga myndigheternas främjandeplikt inte längre begränsas till den utsträckning det är möjligt. Den begränsning som finns i den gällande lagen är hädanefter inte längre motiverad, eftersom myndigheterna givetvis handlar inom ramen för sina möjligheter. Ändringen preciserar bestämmelsen och ökar dess genomslag. I en rättsstat förverkligar myndigheterna allmänna mål inom ramen för sina uppgifter och befogenheter. Likaså agerar myndigheterna a priori inom ramen för de resurser som anvisats dem i det beslutsfattande som gäller statsfinanserna.
Med statliga myndigheter ska utöver statsrådet och ministerierna även avses den övriga statliga centralförvaltningen samt statens regionala och lokala myndigheter. Detta motsvarar också den definition av statliga myndigheter som avses i den gällande klimatlagen. Statens regionförvaltning, i synnerhet närings-, trafik- och miljöcentralerna, binds till planeringen och genomförandet av klimatpolitiken via verksamheten vid de ministerier som styr centralerna.
6 §.Definitioner. De föreslagna definitionerna följer i stor utsträckning definitionerna enligt FN:s klimatkonvention och EU-lagstiftningen.
Enligt 1 punkten ska med växthusgas i enlighet med FN:s klimatkonvention avses vissa naturliga och antropogena gasformiga beståndsdelar i atmosfären som absorberar och återkastar infraröd strålning. De beståndsdelar som nämns i definitionen är koldioxid, metan, dikväveoxid, fluorkolväten, perfluorkarboner, svavelhexafluorid och kvävetrifluorid. Med begreppet växthusgas hänvisas det också till andra beståndsdelar i atmosfären av ovannämnda typ som i enlighet med internationella åtaganden som binder Finland räknas som växthusgaser. Det vore ändamålsenligt att man i praktiken också kunde beakta eventuella förändringar genom vilka det till de definitioner av växthusgaser som anges i internationella avtal senare fogas sådana beståndsdelar i atmosfären som än så länge inte anges i avtalsbestämmelserna. För närvarande ingår bestämmelser av detta slag i synnerhet i FN:s klimatkonvention och det därtill hörande Kyotoprotokollet.
Enligt 2 punkten ska med klimatförändringar avses förändringar av klimatet som är direkt eller indirekt hänförliga till mänsklig verksamhet, som ändrar sammansättningen av den globala atmosfären och som går utöver naturliga klimatvariationer som observerats under jämförbara tidsperioder, Definitionen baserar sig på definitionen i artikel 1 i FN:s klimatkonvention.
I 3 punkten definieras vad som avses med begränsning av klimatförändringar. Med begränsning av klimatförändringar ska för det första avses hindrande av uppkomsten av antropogena växthusgasutsläpp från att uppstå och komma ut i atmosfären. Definitionen avses bli preciserad jämfört med den gällande lagen så att den också täcker åtgärder för att öka sänkan. För det andra ska med begränsning kunna avses åtgärder för att lindra eller avhjälpa klimatförändringarnas effekter i övrigt. Begränsningen av klimatförändringar kan genomföras med metoder av mycket olika slag, exempelvis genom att man använder förnybar energi eller energibesparande lösningar, ökar sänkan, avstår från fossila bränslen samt avskiljer och lagrar koldioxid. Åtgärderna för att begränsa klimatförändringar kan även innefatta metoder som inte ännu hade införts när lagförslaget lämnades.
Enligt 4 punkten ska med anpassning till klimatförändringar avses åtgärder genom vilka man förbereder sig på och anpassar sig till redan konstaterade eller prognostiserade negativa eller positiva effekter eller konsekvenser som klimatförändringarna har för samhället, ekonomin och naturen. Sådana åtgärder kan vara exempelvis åtgärder med vilka man ökar anpassningsförmågan och förmågan till flexibel anpassning till det föränderliga klimatet samtidigt som man minskar exponeringen och sårbarheten för klimatförändringar och deras effekter. Anpassningen kan gälla en bred uppsättning olika konsekvenser som har samband med klimatförändringar, såsom jordens stigande medeltemperatur och allt extremare väderleksförhållanden.
I 5 punkten föreslås en definition av det nationella systemet för inventering av växthusgaser. I definitionen hänvisas det till artikel 2.12 i förordningen om styrningen av energiunionen. Enligt artikel 2.12 avses med nationellt inventeringssystem ett system av institutionella, legala och procedurmässiga arrangemang inom en medlemsstat för uppskattning av de antropogena utsläppen från källor och upptag i sänkor av växthusgaser, och för rapportering och arkivering av inventeringsinformation. Bestämmelser om inventeringssystemet finns också bland annat i artikel 37 i den förordningen.
I 6 punkten definieras det nationella systemet för rapportering av politiska åtgärder. I definitionen hänvisas det till det system för politiska strategier och åtgärder och prognoser som avses i artikel 2.6 i förordningen om styrningen av energiunionen. Enligt artikel 2.6 avses med system för styrmedel och åtgärder och prognoser ett system av institutionella, legala och procedurmässiga arrangemang som inrättats för rapportering om styrmedel och åtgärder och prognoser som avser dels antropogena utsläpp från källor och upptag av växthusgaser i sänkor, dels energisystemet, i enlighet med bland annat artikel 39 i förordningen.
I 7 punkten föreslås en definition av utsläppen från utsläppshandelssektorn. Med utsläpp från utsläppshandelssektorn ska avses utsläpp som omfattas av tillämpningsområdet för lagen om utsläppshandel och i lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart. I fråga om lagen om utsläppshandel ska det hänvisas till lagens 2 §, enligt vilken lagen tillämpas på koldioxidutsläpp från de verksamheter som anges i 1—24 punkten och på sådana andra växthusgasutsläpp som nämns särskilt i anslutning till de verksamheter som avses i 25—28 punkten. Lagens tillämpningsområde preciseras i föreslagna 3—5 § i fråga om vissa verksamheter. Tillämpningsområdet för lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart och dess begränsningar bestäms i enlighet med 2 § i den lagen.
I 8 punkten föreslås en definition av utsläppen från ansvarsfördelningssektorn. I definitionen föreslås en hänvisning till ansvarsfördelningsförordningen, där det föreskrivs om bindande årliga minskningar av växthusgasutsläppen i medlemsstaterna under perioden 2021—2030. Med utsläppen från ansvarsfördelningssektorn ska avses de växthusgasutsläpp som definieras i artikel 3.1 i ansvarsfördelningsförordningen.
I paragrafens 9 punkt föreslås en definition av markanvändningssektorn. Med markanvändningssektorn ska avses de sex markanvändningskategorier som används i det nationella systemet för inventering av växthusgaser, nämligen skogsmark, åkermark, betesmark, våtmark, bebyggd mark och övrig mark. I den gällande klimatlagen ingår ingen definition av begreppet markanvändningssektorn. I den föreslagna lagen föreslås det att planeringssystemet för klimatpolitiken utvidgas så att den nya klimatplanen för markanvändningssektorn blir en del av systemet.
I paragrafens 10 punkt definieras begreppet sänka. Med sänka ska i enlighet med IPCC:s definition avses en process, verksamhet eller mekanism som avlägsnar en växthusgas, aerosol eller en föregångare till växthusgas från atmosfären. Definitionen omfattar således även tekniska sänkor. Definitionen av begreppet sänka är ny jämfört med den gällande klimatlagen.
I 11 punkten föreslås en definition av upptag, som är ett nytt begrepp i lagen. Med upptag ska avses mängden växthusgaser som en sänka avlägsnar från atmosfären under en viss tid. I Kyotoprotokollet avses med en s.k. sänkkredit (removal unit) att ett ton koldioxidekvivalenter avlägsnas från atmosfären.
7 §.Planeringssystemet för klimatpolitiken. I 1 mom. föreslås bestämmelser om de klimatpolitiska planer som planeringssystemet som helhet består av. Jämfört med den gällande klimatlagen utvidgas planeringssystemet till att även omfatta markanvändningssektorn, för vilken det utarbetas en egen klimatplan. Det föreslås att namnen på planerna ses över och förkortas i den nya lagen. Således omfattar planeringssystemet för klimatpolitiken utöver en klimatplan för markanvändningssektorn även en långsiktig klimatplan, en klimatplan på medellång sikt och en nationell plan för anpassning till klimatförändringar. Bestämmelser om målen för planeringssystemet föreslås i 2 §.
Enligt 2 mom. ska det i planerna ställas upp mål för minskning av växthusgasutsläpp, ökning av sänkan och anpassning till klimatförändringar samt anges de åtgärder inom olika förvaltningsområdena som behövs för att uppnå dessa mål. Jämfört med den gällande lagen utvidgas bestämmelsen till att även gälla sänkor. I enlighet med det föreslagna 2 kap. ska både de allmänna kraven enligt 8 § och de särskilda krav som ställs på varje plan enligt 9—12 § tillämpas på beredningen av planerna och på planernas innehåll.
8 §.Allmänna krav på de klimatpolitiska planerna. I paragrafen föreslås bestämmelser om de allmänna krav som ska ställas på beredningen av de klimatpolitiska planerna och på planernas innehåll och som ska gälla samtliga i 7 § avsedda planer. I 1 mom. föreslås bestämmelser om den försiktighetsprincip som ska iakttas vid fastställandet av de mål och åtgärder i planerna som gäller begränsning av och anpassning till klimatförändringar. De mål och åtgärder som gäller begränsning av och anpassning till klimatförändringar ska fastställas i planerna utifrån aktuell vetenskaplig information så att hänsyn tas till klimatförändringarnas framskridande, deras sannolika positiva och negativa effekter, faror och risker i anslutning till dem samt möjligheter att förhindra klimatrelaterade olyckor och begränsa deras skadliga verkningar. Med aktuell vetenskaplig information ska avses exempelvis sådana nationella och internationella vetenskapliga artiklar och publikationer från forskningsprojekt som publicerats under de senaste åren. Aktuell vetenskaplig information om hur klimatförändringarna framskrider produceras och sammanställs av exempelvis den mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC) och av Finlands klimatpanel som avses i 20 § i den föreslagna lagen. De mål som gäller begränsning av och anpassning till klimatförändringar samt de åtgärder som behövs för att uppnå dem bör planeras så att man tar största möjliga hänsyn till de många olika slags konsekvenser som klimatförändringarna eventuellt kan ha. Avsikten är att man med hjälp av planerna i tillräcklig utsträckning ska kunna förbereda sig också på sådana konsekvenser av klimatförändringarna som är så kraftiga att de påverkar samhällets verksamhetsförutsättningar på ett negativt sätt.
Enligt 2 mom. ska de åtaganden som följer av internationella avtal som är bindande för Finland och av EU-lagstiftningen anges i planerna. I den gällande klimatlagen ställs ett sådant innehållsmässigt krav endast på den klimatpolitiska planen på medellång sikt. Nu föreslås det bli ett allmänt krav som ska gälla samtliga planer. Exempelvis i fråga om klimatplanen på medellång sikt innebär kravet att planen ska innehålla en redogörelse för de åtaganden som gäller ansvarsfördelningssektorn och som följer av internationella avtal och EU-lagstiftningen. Vidare föreslås i momentet att det med hjälp av planerna ska säkerställas att åtagandena fullgörs. Det innebär att de sektorsvisa planerna ska utarbetas så att också de åtaganden som följer av internationella avtal och av EU-lagstiftningen fullgörs. I praktiken ska man vid fastställandet av målen i planerna se till att de åtaganden om minskning av utsläpp som då gäller inom EU beaktas. Uppfyllelsen av målen för minskning av utsläppen av växthusgaser från ansvarsfördelningssektorn och utsläppshandelssektorn påverkas i hög grad av EU:s system för handel med utsläppsrätter och dess funktion. Med hjälp av planerna bidrar man således till att säkerställa att åtagandena fullgörs.
I 2 mom. föreslås vidare en förteckning som i stor utsträckning baserar sig på 6 § i den gällande klimatlagen och som gäller omständigheter som ska beaktas vid beredningen av planerna. För det första ska vid beredningen av de klimatpolitiska planerna tas hänsyn till den information som tagits fram genom det nationella systemet för inventering av växthusgaser och det nationella systemet för rapportering av politiska åtgärder. Likaså ska man vid beredningen av planerna beakta bedömningar av utvecklingen av den internationella klimatpolitiken och EU:s klimatpolitik.
Vid beredningen av planerna ska dessutom enligt 3 punkten miljömässiga, sociala och ekonomiska faktorer beaktas i enlighet med principen om hållbar utveckling. Vid planeringen av framtida åtgärder ska åtgärdernas sociala och ekonomiska verkningsfullhet bedömas till exempel med tanke på en rättvis inkomstfördelning, sysselsättningen samt tryggandet av industrins och det övriga näringslivets konkurrenskraft. I 4 punkten föreslås bestämmelser om att kostnadseffektiviteten ska beaktas vid beredningen av planerna. Med detta avses att man för att begränsa klimatförändringar och anpassa sig till dem ska använda de metoder som man bedömer att ger det bästa möjliga resultatet i förhållande till kostnaderna. Exempelvis i fråga om begränsningen av klimatförändringar ska resultatet vara den största möjliga utsläppsminskningen i förhållande till kostnaderna av åtgärden. Det bör dock noteras att det inte är möjligt eller ens ändamålsenligt att sätta ett penningvärde på alla de fördelar som begränsningen och anpassningen medför. Bedömningen av kostnadseffektiviteten är således alltid förknippad med osäkerhetsfaktorer. Kostnadseffektiviteten och kostnadseffekterna av planerna bör bedömas ur såväl ett offentligekonomiskt som ett samhällsekonomiskt perspektiv.
Vid beredningen av planerna ska nivån på och utvecklingen av den teknik som avser begränsning av och anpassning till klimatförändringar och beredskap inför dem beaktas. Också samordningen av planerna med planeringen av energi- och trafikpolitiken behöver beaktas i samband med beredningen. Beredningen ska till behövliga delar samordnas med beredningen av annan energi- och klimatpolitik, inklusive med utarbetandet av en nationell klimat- och energistrategi i analogi med den gällande strategin. I 7 punkten föreslås bestämmelser om de eventuella konsekvenserna av planerna för livsmedelstryggheten i Finland. I praktiken innebär det att man i planeringen och genomförandet av åtgärder som hänför sig till jordbruksproduktionen ska se till att inte livsmedelstryggheten i Finland äventyras. I 8 punkten föreslås bestämmelser om beaktande av den biologiska mångfalden. Eftersom klimatförändringarna och utarmningen av den biologiska mångfalden är kopplade till varandra, bör man vid beredningen av planerna bedöma vilka konsekvenser planerna har för den biologiska mångfalden. Dessutom ska andra faktorer som är väsentliga för samhällsutvecklingen beaktas. Sådana faktorer kan till exempel vara cirkulär ekonomi, koldioxidsnålt byggande och planeringen av områdesanvändningen.
9 §.Långsiktig klimatplan. I paragrafen föreslås bestämmelser om en långsiktig klimatplan, vars tidsperspektiv avviker från de övriga klimatpolitiska planerna. Planen ska bidra till uppnåendet av de mål som ställs upp i 2 §. I synnerhet de långsiktiga minskningsmålen till 2040 och 2050 som ställs upp i 2 § 1 mom. 2 och 3 punkten ska utgöra utgångspunkten vid beredningen av planen.
Någon långsiktig plan har ännu inte utfärdats med stöd av den gällande klimatlagen. Med anledning av EU:s förordning om styrningen av energiunionen lämnades dock en första långsiktig strategi (Long Term Strategy) till kommissionen 2020. Strategin kan till sitt innehåll till vissa delar anses motsvara kraven på den långsiktiga planen i den gällande klimatlagen. Kraven på planen föreslås bli preciserade jämfört med den gällande klimatlagen. På grund av det långa tidsintervallet kommer planen att ha karaktären av ett scenario, och den kommer inte att innehålla några politiska åtgärder. Avsikten är att den långsiktiga klimatplanen på ett allmänt plan ska motsvara de krav som ställs på de långsiktiga strategierna i EU:s förordning om styrningen av energiunionen. Jämfört med bestämmelserna i den gällande klimatlagen ska i planen i fortsättningen även granskas utvecklingen av sänkorna inom markanvändningssektorn och de alternativa vägarna för att nå målet om ett ökat upptag.
Enligt bestämmelsen ska statsrådet anta en långsiktig klimatplan minst vart tionde år. Intervallet på tio år motsvarar det krav i artikel 15 i EU:s förordning om styrningen av energiunionen som gäller tiden efter 2029, då varje medlemsstat vart tionde år ska lämna en långsiktig strategi till kommissionen. De två första strategierna lämnas dock med ett tätare intervall, eftersom den följande strategin efter den som lämnades 2020 ska lämnas redan den 1 januari 2029. Tidsramen för den långsiktiga klimatplanen i klimatlagen beror i praktiken på cyklerna för planeringen av de bestämmelser som gäller klimatförändringar och som är aktuella på internationell nivå eller inom EU.
Om det blir uppenbart att den förväntade långsiktiga utvecklingen till väsentliga delar avviker från prognosen vid den tidpunkt då planen godkändes, eller om verksamhetsmiljön förändras snabbt, är det ändamålsenligt att den långsiktiga klimatplanen kan ses över före den bakre gränsen på tio år. En sådan situation kan föreligga exempelvis om de utvecklingsbanor som anges i den långsiktiga planen ser ut att vara omöjliga eller högst osannolika med hänsyn till den aktuella informationen. En långsiktig plan kan vid behov utarbetas exempelvis vart femte år. Detta är i linje med artikel 15 i EU:s förordning om styrningen av energiunionen, där det anges att medlemsstaterna vid behov bör uppdatera sina långsiktiga strategier vart femte år.
Enligt 1 punkten ska i den långsiktiga klimatplanen ingå scenarier för utvecklingen av utsläppen och upptagen som omfattar åtminstone de följande 30 åren. Den föreslagna tidsramen på 30 år följer tidsramen för den långsiktiga planeringen i artikel 15 i EU:s förordning om styrningen av energiunionen. Med hjälp av de scenarier som avses i bestämmelsen kan man granska utsläppens eventuella framtida utvecklingsförlopp. Utifrån scenarierna kan man även granska olika sätt att minska utsläppen av växthusgaser, öka sänkan och anpassa sig till klimatförändringar. Med scenarier för utsläppsutvecklingen avses relevanta, möjliga och internt konsekventa beskrivningar av hur utsläppen av växthusgaser samt sänkorna utvecklas i framtiden. I planen ska också ingå ett basscenario som beskriver utvecklingsförloppet under åtminstone de 30 följande åren utifrån nuvarande åtgärder. Denna utveckling kan jämföras med de scenarier som används för att uppnå målen enligt lagen.
Enligt 2 punkten ska planen innehålla de viktigaste alternativa tillvägagångssätten för de olika sektorerna baserade på det mål för minskning av växthusgasutsläppen som avses i 2 § 1 mom. 3 punkten och det mål för ökning av upptaget i sänkor som avses i 2 § 1 mom. 1 punkten. Genom att ange olika sektorsspecifika vägar kan man klarlägga vilken insats som kommer att krävas av de olika sektorerna för att målen för minskning av växthusgaser och ökning av upptaget i sänkor ska uppnås. I fråga om målet att minska utsläppen av växthusgaser ska den förväntade utsläppsutvecklingen inom olika sektorer bedömas och möjligheterna till sektorsvisa utsläppsminskningar granskas. När det gäller målet att öka upptaget ska den förväntade utvecklingen av sänkorna granskas särskilt inom markanvändningssektorn men också i fråga om de tekniska sänkorna.
Enligt 3 punkten ska planen innehålla en uppskattning av den förväntade utvecklingen av metoder för att minska växthusgasutsläppen och öka sänkan på lång sikt. Med metoder för att minska växthusgasutsläppen ska avses exempelvis tekniska utsläppsminskningsmetoder och motsvarande utvecklingsförlopp. När det gäller metoderna för att öka sänkan bör dels utvecklingen av metoder för att stärka naturliga sänkor, det vill säga i stor utsträckning skogarna, dels den förväntade utvecklingen av tekniska sänkor bedömas. Utifrån den bedömningen ska det läggas fram slutsatser om i vilken mån de eventuella nya metoderna kan främja uppnåendet av målen enligt 2 § och i synnerhet av de långsiktiga utsläppsminskningsmålen.
Enligt 4 punkten ska av planen också framgå andra behövliga omständigheter. Sådana omständigheter kan vara exempelvis utvecklingen av energi-, industri- och infrastrukturinvesteringar och deras betydelse för utsläppsutvecklingen, eller riskbedömningar om att klimatförändringarna och deras skadliga effekter ökar snabbare än väntat.
10 §.Nationell plan för anpassning till klimatförändringar. I paragrafen föreslås bestämmelser om en nationell plan för anpassning till klimatförändringar. Det föreslås att namnet på planen preciseras jämfört med den gällande klimatlagen. Dessutom ska tidsramen för anpassningsplanen ses över så att planen i fortsättningen ska utarbetas minst varannan valperiod, medan den enligt den gällande klimatlagen ska utarbetas minst vart tionde år. Tidsramen för anpassningsåtgärderna varierar, men de åtgärder som i typfall tas in i den nationella planen genomförs genom en långsiktig och ofta kontinuerlig verksamhet som syftar till att utveckla aktörernas beredskap för effekterna av klimatförändringarna.
I 1 mom. föreslås närmare bestämmelser om kraven på innehållet i anpassningsplanen. I anpassningsplanen ska för det första beaktas de mål för lagen och planeringssystemet som avses i 2 §. Med stöd av 1 punkten ska planen innehålla en risk- och sårbarhetsgranskning som baserar sig på aktuell vetenskaplig information och som ska användas vid utarbetandet av anpassningsåtgärder. Vid planeringen av åtgärderna är det särskilt viktigt att fastställa de olika sektorernas, gruppernas, sammanslutningarnas, ekosystemens och regionernas sårbarhet och identifiera klimatriskerna i fråga om dem och att utifrån detta identifiera de primära behoven av anpassningsåtgärder i olika tidsperspektiv.
Enligt 2 punkten ska i anpassningsplanen vid behov tas in en granskning enligt förvaltningsområde och över förvaltningsgränserna. Den förstnämnda kan innebära exempelvis en bedömning av de olika förvaltningsområdenas anpassningsbehov och en utvärdering av deras eventuella handlingsprogram. Med hjälp av granskningen kan man främja en ändamålsenlig och kostnadseffektiv allokering av anpassningsåtgärderna exempelvis inom de verksamhetsområden som är mest sårbara med tanke på klimatförändringar. Genom den förvaltningsövergripande granskningen, som utgör ny reglering i lagen, kan man exempelvis försöka identifiera anpassningsbehov som är gemensamma för många förvaltningsområden eller klimatrisker som har återverkningar på och mellan olika förvaltningsområden och således effektivisera verksamheten och rikta in åtgärderna effektivare och mer exakt.
Enligt förslaget ska i anpassningsplanen vid behov också ingå en regional granskning. Detta är ett nytt innehållskrav jämfört med den gällande klimatlagen. Syftet med den regionala granskningen är att identifiera regionala specialbehov i fråga om anpassningen. Exempel på sådana är anpassningsbehoven i den arktiska regionen. I planen kan man till exempel fastställa olika sätt att främja regionala och lokala anpassningsåtgärder. Avsikten är att de regionala granskningarna ska genomföras inom ramen för regionens och dess myndigheters uppgifter, befogenheter och resurser.
Åtgärderna i anpassningsplanen ska utgå från målen i 2 §. I praktiken kan detta innebära till exempel att anpassningsåtgärderna preciseras i förhållande till hur exempelvis uppnåendet av målet om klimatneutralitet framskrider eller till hur man bedömer att klimatförändringarna framskrider globalt. Enligt 4 punkten ska man vid behov i anpassningsplanen också kunna beakta andra omständigheter som anses behövliga. Syftet med punkten är att göra bestämmelserna om anpassning mer flexibla.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om en översyn av anpassningsplanen under de valperioder då det inte föreligger någon i skyldighet enligt 1 mom. att utarbeta en plan. I samband med en sådan halvtidsöversyn ska det bedömas om planen är aktuell och om det finns behov av nya åtgärder. I den gällande klimatlagen finns ingen motsvarande bestämmelse, men i praktiken har en sådan översyn gjorts 2019 i fråga om den nuvarande anpassningsplanen. Det rörde sig om en halvtidsöversyn av verkställigheten av den gällande anpassningsplanen som Finlands miljöcentral och Naturresursinstitutet genomförde på uppdrag av jord- och skogsbruksministeriet. Med halvtidsöversyn enligt bestämmelsen ska avses exempelvis en halvtidsöversyn av ovannämnda slag som görs samband med den nuvarande anpassningsplanen. De krav enligt 13 och 14 § som gäller utarbetandet av planen ska inte gälla översyn enligt detta moment.
11 §.Klimatplan på medellång sikt. I paragrafen föreslås bestämmelser om en klimatplan på medellång sikt (KAISU), som ska gälla utsläppen från ansvarsfördelningssektorn. Utsläppen från ansvarsfördelningssektorn omfattar utsläpp från trafik, jordbruk, individuell uppvärmning av byggnader, arbetsmaskiner och avfallshantering, F-gaser samt vissa andra utsläpp. Jämfört med 9 § i den gällande klimatlagen förtydligas bestämmelsen så att det åtgärdsprogram som ingår i planen stryks såsom obehövligt.
Enligt 1 mom. ska statsrådet även i fortsättningen anta en klimatplan på medellång sikt en gång per valperiod. I momentet föreslås en hänvisning till de mål för lagen och planeringssystemet som avses i 2 §. Således ska dessa mål vid sidan av målet om klimatneutralitet utgöra utgångspunkten vid beredningen av planen. Jämfört med den gällande klimatlagen preciseras momentet dessutom så att det i enlighet med 1 punkten i momentet ska anges ett mål för utvecklingen av växthusgasutsläppen från ansvarsfördelningssektorn. Detta mål kan anges exempelvis som ett kvantitativt mål. Enligt 2 punkten ska planen också innehålla åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser från ansvarsfördelningssektorn. Med åtgärder ska i detta sammanhang i synnerhet avses olika politiska åtgärder som förvaltningen vidtar. I enlighet med 3 punkten ska planen innehålla uppgifter om utvecklingen av utsläppen och upptaget av växthusgaser. I enlighet med 4 punkten ska den också innehålla uppskattningar av utvecklingen av utsläppen och av hur åtgärderna påverkar utsläppen. Närmare bestämmelser om innehållet i uppgifterna och uppskattningarna föreslås i 2 mom.
I planen ska vid behov också kunna anges andra omständigheter som anses behövliga. Det kan exempelvis handla om granskningar av flera olika utsläppskällor eller sektorer och som gäller privat konsumtion, offentlig upphandling och kommunala åtgärder.
Bestämmelserna i 2 mom. motsvarar i huvudsak 9 § 3 mom. i den gällande klimatlagen. I momentet föreslås närmare bestämmelser om vad de uppgifter och uppskattningar som avses i 1 mom. 3 och 4 punkten ska omfatta. Denna del av planen ska omfatta uppgifter om hur utsläppen av växthusgaser i Finland har utvecklats sedan 1990. I uppgifterna om utsläppsutvecklingen ska på ett övergripande sätt granskas utvecklingen inom såväl ansvarsfördelningssektorn som utsläppshandelssektorn. De uppgifter som läggs fram ska också omfatta specificerade uppgifter om hur utsläppen och upptaget av växthusgaser från ansvarsfördelningssektorn, utsläppshandelssektorn och markanvändningssektorn har utvecklats sedan 2005 då EU:s utsläppshandel inleddes. År 2005 är också referensåret för de nationella utsläppsminskningsmålen enligt EU:s ansvarsfördelningsförordning.
Utöver uppgifter om den faktiska utsläppsutvecklingen ska det bedömas hur de sammanlagda utsläppen av växthusgaser från ansvarsfördelningssektorn och utsläppshandelssektorn, och separat utsläppen från ansvarsfördelningssektorn, kommer att utvecklas utifrån de nuvarande åtgärderna under de 10—15 åren efter antagandet av planen. Det rör sig om s.k. basscenarier där den framtida utsläppsutvecklingen granskas mot bakgrund av de nuvarande åtgärderna. Dessutom ska det ges en uppskattning av hur utsläppen från ansvarsfördelningssektorn kommer att utvecklas utifrån behövliga nya åtgärder i planen under de 10—15 åren efter antagandet av planen. Dessa uppgifter kan betraktas som s.k. politikscenarier, där man vid granskningen av utsläppsutvecklingen beaktar hur de nya åtgärder som planeras bli genomförda i framtiden kommer att påverka den framtida utsläppsutvecklingen.
Jämfört med den gällande klimatlagen föreslås granskningsperioden för den uppskattade utsläppsutvecklingen bli ändrad från 10—20 år till 10—15 år. Detta ligger mer i linje med den målsatta planeringshorisonten på medellång sikt inom klimatpolitiken. Dessutom kommer målen nu att vara fler, eftersom det i klimatlagen föreslås mål till 2030, 2035, 2040 och 2050. En kortare planeringshorisont kan därför anses vara motiverad. Det är likaså skäl att notera att det är desto svårare att planera åtgärder och bedöma deras konsekvenser ju längre tidsspann det rör sig om.
I uppgifterna och uppskattningarna kan man vid behov även granska andra än ovannämnda omständigheter. Detta kan till exempel innebära att man gör mångsidiga konsekvensbedömningar i anslutning till politikscenariot.
I samband med planen på medellång sikt har man också granskat de konsumtionsbaserade utsläppen, särskilt med hänsyn till hushållens konsumtion. Genom att kartlägga de konsumtionsbaserade utsläppen vill man uppskatta utsläppen från konsumtionen eller slutefterfrågan under hela produktionskedjan. Granskningen av konsumtionsbaserade utsläpp kompletterar den traditionella produktionsbaserade bedömningen av utsläppsutvecklingen. Det kan vara ändamålsenligt att granska de konsumtionsbaserade utsläppen också i fortsättningen.
12 §.Klimatplan för markanvändningssektorn. Planeringssystemet för klimatpolitiken ska i förslaget kompletteras med en ny klimatplan för markanvändningssektorn, som statsrådet ska godkänna minst varannan valperiod. Med markanvändningssektorn avses de markanvändningskategorier enligt sektorn för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk som baserar sig på det nationella systemet för inventering av växthusgaser, nämligen skogsmark, åkermark, betesmark, våtmark, bebyggd mark och övrig mark. Med utsläpp av växthusgaser från markanvändningssektorn avses utsläpp från dessa markanvändningskategorier och från de övergångar som sker mellan dem. I 1 mom. föreslås en hänvisning till de i 2 § avsedda målen för lagen och planeringssystemet, som ska utgöra utgångspunkten vid beredningen av planen. I planen ska det anges olika sätt att minska utsläppen och öka sänkorna inom markanvändningssektorn så att Finlands nettosänka ökar.
Enligt 1 mom. ska av planen för det första framgå ett mål för utvecklingen av utsläppen och upptaget av växthusgaser från markanvändningssektorn. Målet kan anges exempelvis som ett kvantitativt mål. Av planen ska också framgå de åtgärder som ska vidtas inom markanvändningssektorn i syfte att minska utsläppen av växthusgaser och öka upptaget. Med åtgärder ska i samband med planen i synnerhet avses olika politiska åtgärder som förvaltningen vidtar. Planen för markanvändningssektorn ska omfatta exempelvis åtgärder som avser växthusgasutsläpp från jordbruksmarken och koldioxidbindning i marken, utsläpp och upptag från skogsmark och trädbestånd, ändringar i markanvändningen samt klimatviktiga våtmarker. I enlighet med 3 punkten ska i planen ges uppgifter om utvecklingen av utsläppen och upptaget av växthusgaser. I enlighet med 4 punkten ska av planen också framgå uppskattningar av hur utsläppen och upptaget från markanvändningssektorn kommer att utvecklas och hur åtgärderna påverkar dem.
I 2 mom. föreslås närmare bestämmelser om innehållet i de uppgifter och uppskattningar som avses i 1 mom. 3 och 4 punkten. Momentet överensstämmer till strukturen och innehållet i stor utsträckning med 11 § 2 mom. som gäller klimatplanen på medellång sikt, dock så att uppgifterna och uppskattningarna i planen för markanvändningssektorn i princip ska gälla utvecklingen av såväl utsläppen som upptaget. Enligt 1 punkten ska uppgifterna och uppskattningarna för det första omfatta uppgifter om hur de sammanlagda utsläppen av växthusgaser från ansvarsfördelnings- och utsläppshandelssektorn har utvecklats sedan 1990. Detta motsvarar de uppgifter som avses i 11 § 2 mom. 1 punkten, och gör det möjligt att jämföra olika sektorer. Uppgifterna och uppskattningarna ska också omfatta uppgifter om hur utsläppen och upptagen av växthusgaser från markanvändningssektorn har utvecklats sedan 1990.
Utöver uppgifterna om den faktiska utvecklingen av utsläppen och upptaget ska man granskas hur utsläppen och upptaget från markanvändningssektorn kommer att utvecklas 10—15 år från det att planen antogs mot bakgrund av de nuvarande åtgärderna. Det rör sig om s.k. basscenarier där den framtida utvecklingen av utsläppen och upptaget granskas mot bakgrund av de nuvarande åtgärderna. Vidare ska det ges en uppskattning av hur utsläppen kommer att utvecklas utifrån de nya, behövliga åtgärder som ingår i planen under de 10—15 åren efter antagandet av planen. Denna utvecklingsbana kan betraktas som s.k. politikscenarier, där man vid granskningen av utvecklingen i fråga om utsläppen och upptaget beaktar hur de ytterligare åtgärder som planeras bli genomförda kommer att påverka den framtida utvecklingen. I uppgifterna och uppskattningarna kan vid behov också andra omständigheter granskas.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om en översyn av planen för markanvändningssektorn under de valperioder då det inte föreligger någon i skyldighet enligt 1 mom. att utarbeta en plan. I samband med en sådan halvtidsöversyn ska det bedömas om planen är aktuell och om det finns behov av nya åtgärder. Med halvtidsöversyn ska avses till exempel en sådan halvtidsöversyn som gjordes 2019 i fråga om anpassningsplanen. De krav enligt 13 och 14 § som gäller utarbetandet av planen ska inte gälla den översyn som avses i detta moment.
13 §.Beredningen av de klimatpolitiska planerna. I paragrafen föreslås bestämmelser om det förfarande som ska iakttas vid beredningen av de klimatpolitiska planer som avses i 9—12 §. Jämfört med den gällande klimatlagen kommer den föreslagna bestämmelsen att öka rätten till inflytande. Bestämmelsen föreslås också bli kompletterad så att det samiska klimatrådet, sametinget och skoltarnas byastämma fogas till de aktörer av vilka det ska begäras utlåtande om utkasten till planer.
Enligt 1 mom. ska vid beredningen av de klimatpolitiska planerna allmänheten ges tillfälle att bekanta sig med utkastet till plan och framföra sin åsikt om dem. Jämfört med den gällande klimatlagen ska allmänheten i fortsättningen vid behov också kunna framföra sin åsikt också på annat sätt än skriftligen. På detta sätt säkerställs det att exempelvis personer med funktionsnedsättning och barn har möjlighet att framföra sina åsikter om utkastet till plan. Således ska allmänheten i fortsättningen ges möjlighet att vid behov framföra sina åsikter till exempel muntligen.
I 1 mom. föreslås vidare bestämmelser om att utlåtanden om utkasten till plan ska begäras från centrala myndigheter och sammanslutningar, från den klimatpanel som avses i 20 § och från det samiska klimatråd som avses i 21 §. Med sammanslutningar ska i vid bemärkelse avses olika offentligrättsliga juridiska personer såsom kommuner och landskap samt privaträttsliga juridiska personer såsom föreningar och företag. Som centrala aktörer kan också betraktas exempelvis forskningsinstitut som bedriver klimatforskning, såsom universitet och högskolor.
Framöver ska utlåtande även begäras från sametinget och från skoltarnas byastämma. Syftet med den utvidgade skyldigheten att begära utlåtande är att möjliggöra att samerna mer aktivt kan delta i beredningen av planerna. Bestämmelser om arbetsfördelningen mellan myndigheterna vid beredningen av planerna finns i 19 §, som gäller myndigheternas uppgifter.
I samband med beredningen av de klimatpolitiska planerna är det ändamålsenligt att sträva efter att olika aktörer på bred front deltar i beredningsprocessen. Eftersom klimatförändringarna är starkt förknippade med en tanke om kommande generationers rättigheter, är det motiverat att i beredningen särskilt ta hänsyn till barns och ungas delaktighet.
Ett ändamålsenligt förfarande med tanke på medborgardelaktigheten kunde till exempel vara ett medborgarråd som inrättas för viss tid som stöd för beredningen av planen. Med hjälp av ett medborgarråd kan man få in medborgarnas synpunkter på planerna. Medborgarrådet kunde till exempel bedöma hur den plan som bereds främjar hållbar utveckling och rättvisa klimatåtgärder. Ett medborgarråd användes i början av 2021 i samband med beredningen av planen på medellång sikt.
I 2 mom. föreslås en hänvisning till lagen om bedömning av miljökonsekvenserna av myndigheters planer och program (SMB-lagen). Enligt 3 § i SMB-lagen ska miljökonsekvenserna av en plan eller ett program utredas och bedömas i tillräcklig utsträckning under beredningen, om genomförandet av planen eller programmet kan ha betydande miljökonsekvenser. Denna allmänna skyldighet att utreda och bedöma miljökonsekvenserna ska gälla i fråga om de klimatpolitiska planerna. Till skillnad från de planer som avses i 4 och 5 § i SMB-lagen och som kräver formbunden miljöbedömning enligt SMB-lagen, kommer det i planerna enligt klimatlagen inte att röra sig om att man skapar en ram för beslut om tillstånd för eller godkännande av projekt. I 2 mom. föreslås förutom bestämmelser om miljökonsekvenser också bestämmelser om andra konsekvenser som i behövlig omfattning ska utredas i samband med att planerna utarbetas. Sådana konsekvenser är de ekonomiska och sociala konsekvenserna samt övriga konsekvenserna av planerna. Det vore viktigt att konsekvenserna bedöms exempelvis med hänsyn till barn och unga och att i man i bedömningen i den mån det är möjligt beaktar kommande generationers rättigheter. Genom en omfattande konsekvensbedömning där man också beaktar de grundläggande fri- och rättigheterna ur olika synvinklar kan man främja rättvisa klimatåtgärder.
14 §.Främjande av samekulturen. I paragrafen föreslås bestämmelser om främjande av samekulturen som en del av beredningen av de klimatpolitiska planerna. Eftersom effekterna av klimatförändringarna är kraftigare på de nordliga breddgraderna är samerna som grupp i en särskilt sårbar ställning när klimatförändringarna framskrider. Jämfört med den gällande klimatlagen är bestämmelserna om samerna nya. Syftet med bestämmelsen är förtydliga myndigheternas skyldigheter i anslutning till främjandet av samernas rättigheter i samband med att planerna enligt planeringssystemet för klimatpolitiken bereds.
I 1 mom. föreslås en bestämmelse om en skyldighet att inom samernas hembygdsområde vid beredningen av planerna beakta samernas rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur som urfolk. Bestämmelser om samernas hembygdsområde finns i 4 § i sametingslagen, enligt vilken med samernas hembygdsområde avses Enontekis, Enare och Utsjoki kommuner samt Lapin paliskunta benämnda renbeteslags område i Sodankylä kommun. Som ett led i beredningen bör exempelvis de planerade åtgärdernas inverkan på samernas traditionella näringar, såsom renskötsel, fiske och jakt utredas. Den traditionella samekulturen är kopplad till den arktiska naturen, och klimatförändringarna inverkar särskilt på behovet av att anpassa den samiska kulturen. Hur de planerade åtgärderna påverkar samekulturen bör granskas både på kort och på lång sikt. Avsikten är att granskningen ska kunna göras tillsammans med det samiska klimatrådet, sametinget och skoltarnas byastämma.
I 1 mom. föreslås också bestämmelser om att myndigheterna vid beredningen av de klimatpolitiska planerna enligt klimatlagen ska förhandla med sametinget. Förhandlingarna ska föras i syfte att säkerställa att samernas rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur beaktas inom samernas hembygdsområde. Eftersom de klimatpolitiska planerna är riksomfattande kan de alltid anses ha konsekvenser för samernas ovan beskrivna rättigheter. Därför är det motiverat att alltid föra förhandlingar när planerna bereds. Vid förhandlingarna kan man fokusera på sådana planerade åtgärder som har samband med tillgodoseendet av samernas rättigheter. Vid förhandlingarna ska det förfarande som avses i 9 § i sametingslagen iakttas. Det ministerium som bereder den klimatpolitiska planen ska ansvara för att förhandlingarna förs i rätt tid.
I 2 mom. föreslås en bestämmelse om att myndigheterna vid beredningen av planer enligt klimatlagen också ska beakta att levnadsförhållandena och utkomstmöjligheterna för skoltarna och inom skoltområdet bör främjas. Likaså bör myndigheterna ta hänsyn till skoltarnas möjligheter att bevara och främja skoltkulturen. Syftet med momentet är att styra tolkningen och tillämpningen av lagen så att det som i skoltlagen (253/1995) föreskrivs om saken blir beaktat vid beredningen av planerna.
15 §.Redogörelse till riksdagen. I paragrafen föreslås bestämmelser om det förfarande genom vilket de klimatpolitiska planer som avses i 9—12 § överlämnas till riksdagen för bedömning. Att riksdagens deltar i planeringen av klimatpolitiken är ändamålsenligt på grund av klimatpolitikens särskilda karaktär och klimatförändringarnas effekter på samhället. Den föreslagna paragrafen följer i stor utsträckning bestämmelserna i den gällande klimatlagen om överlämnande av klimatpolitiska planer till riksdagen för bedömning.
Det förfarande som ska gälla för samtliga planer som föreslås i lagen är ett redogörelseförfarande i enlighet med 44 § i grundlagen. De gällande bestämmelserna föreslås bli preciserade så att samtliga i lagen avsedda klimatpolitiska planer separat ska föreläggas riksdagen för bedömning. Jämfört med den gällande klimatlagen föreslås bestämmelserna dessutom bli kompletterade så att den nya klimatplan för markanvändningssektorn som avses i 12 § ska föreläggas riksdagen för bedömning. Närmare bestämmelser om behandlingen av redogörelsen i riksdagen finns i 23 § i riksdagens arbetsordning (40/2000). Med anledning av redogörelsen ska riksdagen kunna ta ställning till de klimatpolitiska planer som statsrådet godkänt och i ställningstagandena kräva att statsrådet vidtar åtgärder för att verkställa planerna.
16 §.Uppföljning av genomförandet av de klimatpolitiska planerna. I paragrafen föreslås bestämmelser om uppföljningen av genomförandet av de klimatpolitiska planer som avses i 9—12 § samt om de ytterligare åtgärder som ska vidtas utifrån uppföljningen. Jämfört med den gällande klimatlagen föreslås det ändringar i syfte att i bestämmelsen ta in de nya målen för lagen och den klimatplan för markanvändningssektorn som avses i 12 §.
Enligt 1 mom. ska statsrådet vara skyldigt att följa huruvida de planer som avses i 9—12 § är tillräckliga i förhållande till de mål för begränsning av och anpassning till klimatförändringar som uppställts i planerna och i förhållande till de mål som anges i 2 §. I fortsättningen ska uppföljningen inte enbart inriktas på de åtgärder som anges i planerna, utan även andra omständigheter kan beaktas vid bedömningen av måluppfyllelsen. Avsikten är att varje ministerium ska ansvara för uppföljningen inom sitt förvaltningsområde på det sätt som föreskrivs i 19 §.
Utifrån uppföljningsuppgifterna ska det i enlighet med 18 § årligen utarbetas en klimatårsberättelse, där behovet av ytterligare åtgärder bedöms. En bedömning av uppföljningsuppgifterna och behovet av ytterligare åtgärder kan också göras i samband med andra förvaltningsområdesspecifika utvärderingar av de klimatpolitiska planerna. Sådana kan vara exempelvis genomförandeutvärderingar eller halvtidsöversyn av planerna.
Utifrån klimatårsberättelsen eller någon annan förvaltningsområdesspecifik bedömning ska statsrådet vid behov besluta om ytterligare åtgärder för att uppnå målen. Med ytterligare åtgärder ska avses sådana nya politikåtgärder med hjälp av vilka de mål som anges i planerna eller som avses i 2 § kan nås. I det fallet ska det röra sig om ett relativt stort behov av ytterligare åtgärder. Utöver detta ska de olika myndigheterna även i fortsättningen kunna vidta vissa ytterligare klimatpolitiska åtgärder som inte motiveras av ett betydande behov som konstaterats till exempel i klimatårsberättelsen. För sådana mindre och enskilda ytterligare åtgärder ska det inte heller i fortsättningen förutsättas ett i 16 och 17 § avsett förfarande.
I 2 mom. föreslås en bestämmelse om en skyldighet för statsrådet att följa upp huruvida de mål som avses i 2 § är tillräckliga utifrån den aktuella vetenskapliga informationen om hur klimatförändringarna framskrider. Med sådan aktuell vetenskaplig information ska avses exempelvis nationella och internationella vetenskapliga artiklar och publikationer från forskningsprojekt, som publicerats under de närmaste åren. Sådan vetenskaplig information om hur klimatförändringarna framskrider som är central med tanke på klimatlagen produceras och sammanställs av exempelvis den mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC) och av Finlands klimatpanel som avses i den föreslagna lagens 20 §. Liksom i den gällande klimatlagen ska syftet med uppföljningsskyldigheten enligt 2 mom. vara att säkerställa att Finland för egen del fullgör de åtaganden som följer av bindande internationella åtaganden och av Europeiska unionens rättsakter.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om det kunskapsunderlag som den uppföljning som avses i bestämmelsen ska grunda sig på. Utfallet av de uppskattningar av utvecklingen av växthusgasutsläpp som ingår i de klimatpolitiska planerna ska enligt förslaget följas upp på basis av de uppgifter om Finlands växthusgasutsläpp som tas fram varje år inom ramen för det nationella systemet för inventering av växthusgaser. I uppföljningen ska dessutom i behövlig utsträckning beaktas de uppgifter som tagits fram genom det nationella systemet för rapportering av politiska åtgärder.
Bestämmelsen om information i 4 mom. föreslås bli preciserad jämfört med den gällande klimatlagen. I momentet föreslås en bestämmelse om att statsrådet ska informera allmänheten om resultaten av uppföljningen. I praktiken ska ministerierna inom sina respektive förvaltningsområden informera om aktuella och centrala frågor som gäller genomförandet av planerna. Med denna skyldighet att informera vill man se till att allmänheten, såsom medborgarna, har möjlighet att få information om hur väl klimatpolitiken fungerar och om målens aktualitet samt att följa hur de klimatpolitiska planerna genomförs och på så sätt bidra till beredningen av framtida planer. Det centrala är att det ska informeras om ärenden på ett lättbegripligt och lättfattligt sätt, så att informationen når fram till så många olika aktörer som möjligt och så att exempelvis människor i olika åldrar kan utnyttja den. Särskilda bestämmelser om information om klimatårsberättelsen föreslås i 18 §.
17 §.Ändring av de klimatpolitiska planerna. I paragrafen föreslås bestämmelser om en skyldighet för statsrådets att ändra de planer som avses i 9—12 §, om statsrådet i den uppföljning som det gjort med stöd av 16 § 1 mom. har ansett att det behövs ytterligare åtgärder för att uppnå de mål som ställts upp i planerna eller i 2 §. Jämfört med den gällande klimatlagen föreslås i bestämmelsen tekniska ändringar i syfte att i bestämmelsen ta in den klimatplan för markanvändningssektorn som avses i 12 §. Paragrafen föreslås också bli kompletterad med hänvisningar till 14 § som gäller främjande av samekulturen, eftersom det jämfört med den gällande klimatlagen kommer att ställas nya krav på beaktandet av samernas rättigheter i beredningsprocessen.
Enligt 1 mom. ska de förfaranden som anges i 13 och 14 § iakttas när planerna ändras. Enligt 2 mom. behöver förfarandena enligt 13 och 14 § dock inte iakttas i sådana fall där det i de klimatpolitiska planerna görs korrigeringar, huvudsakligen av teknisk natur, i uppgifter av mindre betydelse. En sådan ändring kan till exempel vara en rättelse av en kalkyl som ingår i planen.
Paragrafen påverkar inte tidsplanen för den redogörelse som avses i 15 §. Således ska det inte heller krävas någon ny redogörelse när innehållet i de klimatpolitiska planer som avses i 9—12 § ändras i enlighet med 16 § 1 mom. Om statsrådet däremot i samband med att det i enlighet med det föreslagna 16 § 2 mom. följer upp huruvida målen enligt 2 § är tillräckliga konstaterar att det finns skäl att se över målen, ska statsrådet på nytt anta en eller flera klimatpolitiska planer. I sådana fall ska planerna lämnas till riksdagen i form av redogörelser i enlighet med 15 §.
18 §.Klimatårsberättelse. Bestämmelserna om klimatårsberättelsen föreslås bli preciserade och klimatårsberättelsens innehåll utvidgat jämfört med den gällande klimatlagen. Kraven på innehållet föreslås bli preciserade med hänsyn till i synnerhet riksdagens skrivelse (RSk 2/2020 rd) och miljöutskottets betänkande (MiUB 1/2020 rd) om riksdagsbehandlingen av den första klimatårsberättelsen. Jämfört med den gällande klimatlagen preciseras paragrafen så att innehållet i klimatårsberättelsen utvidgas till att även omfatta markanvändningssektorn. Sambandet mellan klimatårsberättelsen och uppföljningssystemet och de ytterligare åtgärderna förtydligas. Dessutom tas i paragrafen in en skyldighet att informera.
I 1 mom. föreslås en bestämmelse om en skyldighet för statsrådet att varje kalenderår lämna riksdagen en klimatårsberättelse. I fortsättningen ska alla uppgifter lämnas årligen, vilket innebär att en del av uppgifterna kommer att lämnas oftare än enligt den gällande klimatlagen. Detta är ändamålsenligt för att riksdagen ska ha större möjligheter att regelbundet följa genomförandet av den nationella klimatpolitiken, föra diskussioner utifrån en lägesbedömning och påverka klimatpolitiken på ett övergripande plan.
I 1 mom. föreslås en förteckning över de uppgifter som ska tas in i klimatårsberättelsen. Enligt 1 punkten ska berättelsen innehålla uppgifter om utvecklingen av utsläpp och upptag som baserar sig på material som Statistikcentralen tar fram. Jämfört med den gällande klimatlagen ska berättelsen i fortsättningen utöver uppgifter om utvecklingen av utsläppen inom ansvarsfördelningssektorn även innehålla uppgifter om utvecklingen av utsläppen och upptaget inom utsläppshandelssektorn och markanvändningssektorn. Således kommer den att ge en mer heltäckande bild av det övergripande läget i fråga om utsläppen och upptaget. Innehållet i klimatårsberättelsen har utvecklats i denna riktning redan i den klimatårsberättelse som antogs 2020 (B 18/2020 rd).
På grund av eftersläpningar i samband med insamlingen av uppgifterna om utvecklingen av utsläppen och upptaget kommer de uppgifter i klimatårsrapporten som gäller utvecklingen inte att avse året före det år då berättelsen antogs, utan det år som föregick det. Exempelvis uppgifterna för 2020 kommer att kunna lämnas som slutliga uppgifter våren 2022. I klimatårsberättelsen ska dock tas in ett så kallat snabbestimat från Statistikcentralen om utvecklingen av såväl utsläppen som upptaget under det föregående året.
I klimatårsberättelsen har man också granskat de konsumtionsbaserade utsläppen, särskilt med hänsyn till hushållens konsumtion. Genom att kartlägga de konsumtionsbaserade utsläppen strävar man efter att uppskatta utsläppen från konsumtionen eller slutefterfrågan under hela produktionskedjan. Granskningen av de konsumtionsbaserade utsläppen kompletterar den traditionella produktionsbaserade bedömningen av utsläppsutvecklingen. Bakgrunden till den konsumtionsrelaterade granskningen i samband med årsberättelsen har varit att riksdagen har krävt en heltäckande och mångsidig granskning av utsläppen. Det kan anses ändamålsenligt att de konsumtionsbaserade utsläppen granskas i samband med årsberättelsen också i fortsättningen.
Enligt 2 punkten ska berättelsen i fortsättningen också innehålla en bedömning av hur tillräckliga de nuvarande åtgärderna och de planerade åtgärderna är med hänsyn till uppnåendet av de mål som ställts upp för de följande 15 åren. Sådana mål är till exempel målet om klimatneutralitet, målet om ökning av sänkan och målen för minskning av utsläppen som avses i 2 §. Utifrån denna bedömning ska i berättelsen också tas in en bedömning av behovet av i 16 § 1 mom. avsedda ytterligare åtgärder för att nå målen. Eftersom avsikten är att i berättelsen endast ska bedömas det eventuella behovet av ytterligare åtgärder, kommer berättelsen i princip inte att innefatta konkreta förslag om innehållet i åtgärderna. I berättelsen kan dock noteras de sektorer inom vilka åtgärderna i planen inte har genomförts på planerat sätt eller där utsläppsminskning varit mindre än beräknat. Denna bedömning förtydligar årsberättelsens roll som en del av uppföljningssystemet i lagen och klargör sambandet mellan berättelsen och det förfarande i lagen som gäller ytterligare åtgärder. I praktiken kan det med anledning av bedömningen i berättelsen inledas ett förfarande för att vidta ytterligare åtgärder som innebär att statsrådet fattar ett i 16 § 1 mom. avsett beslut om ytterligare åtgärder, varefter planen eller planerna ändras i enlighet med det förfarande som avses i 17 §.
I 3 och 4 punkten föreslås särskilda bestämmelser om uppgifter om uppfyllelsen av målen i planerna. Enligt 3 punkten ska årsberättelsen innehålla uppgifter om uppfyllelsen av målen i den plan på medellång sikt som avses i 11 §. Med stöd av 4 punkten ska berättelsen innehålla uppgifter om uppfyllelsen av de mål för minskning av utsläpp och ökning av upptaget som ingår i den klimatplan för markanvändningssektorn som avses i 12 §.
I enlighet med 5 punkten ska i klimatårsberättelsen också inkluderas uppgifter om genomförandet av de nuvarande åtgärderna och de planerade åtgärderna. Jämfört med den gällande klimatlagen ska det således i fortsättningen lämnas uppgifter också om hur genomförandet av de planerade åtgärderna har framskridit. Berättelsen ska dessutom innehålla uppgifter om genomförandet av de ytterligare åtgärder som avses i 16 § 1 mom. och som statsrådet beslutat om, för att den ska ge en helhetsbild av samtliga åtgärder och hur de genomförts.
I 6 punkten föreslås en bestämmelse om innehållet i berättelsen till den del som gäller anpassningen. Berättelsen ska för det första i behövlig omfattning innehålla en bedömning av hur tillräckliga och effektiva de åtgärder som ingår i anpassningsplanen är. Eftersom tidsramarna för de olika anpassningsåtgärderna kan variera, föreslås i lagen en precisering om att rapporteringen ska göras i behövlig omfattning. För det andra ska berättelsen vid behov innehålla en redogörelse för hur de planerade anpassningsåtgärderna har genomförts inom de olika förvaltningsområdena. Jämfört med den gällande klimatlagen preciseras det att redogörelsen vid behov också ska innehålla ett regionalt perspektiv.
I 2 mom. föreslås en bestämmelse om informationsskyldighet. Avsikten är att miljöministeriet ska informera allmänheten om att klimatårsberättelsen lämnats och också närmare informera om dess centrala innehåll. Skyldigheten att informera ska gälla miljöministeriet, eftersom ministeriet enligt 19 § ansvarar för sammanställandet av årsberättelsen. Att det informeras om klimatårsberättelsen kommer att öka den breda allmänhetens möjligheter att få information om resultatet och utvecklingen av klimatpolitiken. Informationen accentuerar också den allt viktigare roll som årsberättelsen har i uppföljningen av klimatpolitiken. Klimatårsberättelsen riktas inte enbart till riksdagen utan också till andra aktörer och till allmänheten, exempelvis till medborgarna. Allmänheten ska informeras om berättelsen på ett begripligt sätt. Detta kan i praktiken innebära exempelvis att det görs en icke-teknisk sammanfattning av årsberättelsen.
19 §.Myndigheternas uppgifter. I bestämmelsen föreslås bestämmelser om uppgiftsfördelningen mellan myndigheterna vid beredningen och uppföljningen av de klimatpolitiska planerna samt vid sammanställandet av klimatårsberättelsen. Uppgiftsfördelningen vid beredningen av de klimatpolitiska planerna föreslås vara likartad som i den gällande klimatlagen. Varje ministerium ska i fråga om det egna förvaltningsområdet svara för beredningen av de klimatpolitiska planerna och för uppföljningen av dem. Reglementet för statsrådet (262/2003) innehåller bestämmelser om ministeriernas ansvarsområden och om fördelningen av ärendena mellan ministerierna. Paragrafen motsvarar i huvudsak 15 § i den gällande klimatlagen, men bestämmelsen preciseras bland annat i syfte att uppdatera namnen på de klimatpolitiska planerna.
Enligt 1 mom. ska arbets- och näringsministeriet svara för samordningen av den långsiktiga klimatplanen, miljöministeriet ska svara för samordningen av klimatplanen på medellång sikt och jord- och skogsbruksministeriet ska svara för samordningen av den nationella planen för anpassning till klimatförändringar. Jämfört med den gällande klimatlagen föreslås dessutom en ny bestämmelse om att jord- och skogsbruksministeriet ska svara för klimatplanen för markanvändningssektorn. Dessutom ska de olika sektoriella perspektiven samordnas i den ministerarbetsgrupp som saken gäller (för närvarande i ministerarbetsgruppen för klimat- och energipolitik).
Enligt 2 mom. ska styrningen och uppföljningen av verkställigheten av planerna liksom i den gällande klimatlagen åligga varje ministerium i fråga om det egna ansvarsområdet. Miljöministeriet ska ansvara för sammanställandet av klimatårsberättelsen.
I 3 mom. föreslås en bestämmelse om Statistikcentralens roll som nationell ansvarsenhet vid inventeringen av växthusgasutsläppen i Finland. Statistikcentralens uppgifter ändras inte jämfört med den gällande klimatlagen. I bestämmelsen ska det även i fortsättningen handla om skyldigheten att utse en aktör som ansvarar för att systemet för inventering av utsläppen av växthusgaser enligt FN:s klimatkonvention samt Parisavtalet och Kyotoprotokollet fungerar. Skyldigheten grundar sig närmare bestämt på partskonferensens beslut 3/CMA.1 om genomförandet av Parisavtalet, antaget i Katowice den 15 december 2018, och partskonferensens beslut 19/CMP.1 om genomförandet av Kyotoprotokollet, antaget i Montreal den 9 december 2005 (beslutet gäller som förordning med stöd av republikens presidents förordning 376/2006). Bestämmelser om nationella inventeringssystem finns också i EU:s förordning om styrningen av energiunionen (artikel 37). Det rör sig om en sådan annan för Statistikcentralen föreskriven uppgift som anges i 2 § 2 mom. i lagen om Statistikcentralen (48/1992). Statistikcentralens uppgifter som ansvarsenhet för inventeringssystemet baserar sig dessutom på avtal om produktion av utsläppsberäkning och rapportering som ingåtts mellan Statistikcentralen och sakkunniginrättningarna.
20 §.Finlands klimatpanel. I paragrafen förslås bestämmelser om Finlands klimatpanel och dess uppgifter. Jämfört med den gällande klimatlagen preciseras paragrafens rubrik så att rubriken lyder ”Finlands klimatpanel” i stället för ”Vetenskapligt sakkunnigorgan”. Finlands klimatpanel har sedan klimatlagen trädde i kraft fått en etablerad roll som expertorgan inom klimatpolitiken. Därför är det motiverat att använda klimatpanelens namn också i rubriken.
I 1 mom. föreslås bestämmelser om tillsättande av klimatpanelen. Enligt förslaget ska klimatpanelen tillsättas av statsrådet och dess mandatperiod vara begränsad till fyra år. Avsikten är att miljöministeriet ska bereda förslaget om tillsättande av klimatpanelen i samarbete med övriga ministerier. Klimatpanelen ska också i fortsättningen vara ett oberoende expertorgan.
I klimatpanelen ska det ingå representanter för olika vetenskapsområden. Representanterna ska företräda exempelvis naturvetenskaperna och samhällsvetenskaperna och allmänt de vetenskapsområden där man undersöker sektorer med nära anknytning till begränsning av och anpassning till klimatförändringar, såsom trafik och transport, byggande, energi, jord- och skogsbruk samt markanvändning. När panelen tillsätts bör man ägna uppmärksamhet åt att där finns en balanserad representation från olika vetenskapsgrenar. Lämpliga som medlemmar i klimatpanelen är i regel personer som arbetar eller har arbetat i akademiska uppdrag, som har vetenskaplig sakkunskap inom klimatpanelens uppgiftsområde och som iakttar de allmänna forskningsetiska principerna bland annat när det gäller öppenheten om bindningar. Att dessa principer iakttas bidrar till att stärka förtroendet för klimatpanelens objektivitet som vetenskapligt expertorgan. Akademiska uppdrag som avses ovan kan vara exempelvis ett anställningsförhållande vid ett universitet eller ett forskningsinstitut eller uppdrag i egenskap av professor emerita eller emeritus.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om klimatpanelens uppgifter. Avsikten är att uppgifterna ska preciseras i förhållande till den gällande klimatlagen, enligt vilken panelen har till uppgift att sammanställa och analysera vetenskaplig kunskap om begränsningen av och anpassningen till klimatförändringen. I praktiken tar klimatpanelen också fram ny information, det vill säga den samlar exempelvis in material och gör egna utsläppsuppskattningar. Det föreslås att arbetet med att ta fram ny information ska fogas till panelens uppgifter så att klimatpanelens uppgifter beskrivs så tydligt som möjligt och på ett sätt som motsvarar nuläget. Jämfört med den gällande klimatlagen föreslås det att till klimatpanelens uppgifter också ska höra att identifiera vilka behov av information som finns. Klimatpanelen ska om den så önskar även kunna göra utredningar som underlag för exempelvis de utlåtanden som lämnas till riksdagens utskott. Avsikten är att klimatpanelen ska ta fram, sammanställa och analysera vetenskapliga data för alla olika faser i klimatpolitiken ändra från planeringen till genomförandet och uppföljningen.
I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det också om givande av utlåtanden. I 13 § föreslås en bestämmelse om att man vid beredningen av de klimatpolitiska planerna ska begära ett utlåtande från klimatpanelen. Panelen ska om den så önskar exempelvis kunna undersöka om åtgärderna i planerna är tillräckliga i förhållande till målen i 2 §. Panelen kan också på eget initiativ ge utlåtanden om strategier, planer och färdplaner som gäller begränsning av eller anpassning till klimatförändringar och om lagförslag som är av betydelse för begränsningen av och anpassningen till klimatförändringarna. I momentet föreslås vidare en bestämmelse om att klimatpanelen också kan ta fram andra utredningar och material och informera om dessa. Det kan exempelvis röra sig om material som tydliggör de begrepp som används inom klimatpolitiken eller om verktyg som gör det lättare för medborgarna att göra klimatvänliga val. I momentet föreslås vidare en bestämmelse om att det till medlemmarna i Finlands klimatpanel kan betalas ett skäligt arvode för skötseln av uppgiften. Det kunde exempelvis röra sig om ett årligt arvode.
Avsikten är att miljöministeriet i samband med att det planerar hur anslagen för panelens verksamhet ska fördelas och bereder anknytande utlysningar om understöd även ska kunna begära utlåtanden av klimatpanelen om aktuella behov av data för klimatpolitiken. Klimatpanelen ska således kartlägga informationsbehoven och identifiera informationsglapp i klimatpolitiken ur ett vetenskapligt expertorgans synvinkel. När utlåtande begärs från klimatpanelen görs det i form av ett vanligt samrådsförfarande, och klimatpanelens bedömning av informationsbehovet kommer inte att omfatta någon offentlig förvaltningsuppgift.
I 3 mom. föreslås en bestämmelse som preciserar och utvidgar det tidigare bemyndigandet att utfärda förordning i fråga om klimatpanelen. Ett mer omfattande bemyndigande att utfärda förordning öppnar för mer transparenta och detaljerade bestämmelser om klimatpanelens verksamhet. Det ska även i fortsättningen vara möjligt att genom förordning utfärda närmare bestämmelser om klimatpanelens uppgifter och sammansättning. Dessutom ska det få utfärdas närmare bestämmelser om andra förfaranden som gäller klimatpanelens verksamhet samt om mandatperioden för och valet av medlemmarna i klimatpanelen och om medlemmarnas arvoden. Valet av medlemmar ska även omfatta förfarandet för nominering av medlemmar.
21 §.Samiska klimatrådet. I paragrafen föreslås bestämmelser om samiska klimatrådet, som är ett nytt organ. Klimatrådet ska vara ett oberoende expertorgan som statsrådet inrättar till stöd för beredningen av de klimatpolitiska planerna. Klimatrådets syfte ska vara att stödja beredningen av planerna och ta fram kunskapsunderlag så att man i beredningen identifierar och beaktar sådana omständigheter som är centrala med tanke på främjandet av den samiska kulturen. Avsikten är att statsrådet ska inrätta klimatrådet för viss tid, det vill säga exempelvis för några år i sänder, och miljöministeriet ska svara för organiseringen av rådets arbete. Klimatrådet kommer i praktiken att vara ett nytt, permanent organ. I praktiken inriktas klimatrådets verksamhet på den tid då planerna bereds. I klimatrådets verksamhet ska det även tas hänsyn till möjligheten att använda de samiska språken. Avsikten är att det samiska klimatrådet ska vara oberoende i förhållande till andra samiska aktörer, såsom sametinget.
Enligt 1 mom. ska det i klimatrådet finnas företrädare för innehavare av samisk traditionell kunskap. Innehavare av traditionell kunskap kan vara exempelvis personer som idkar traditionella samiska näringar. I klimatrådet ska det också finnas företrädare för centrala vetenskapsområden. Centrala vetenskapsområden med tanke på klimatrådet är exempelvis områden som anknyter till klimatförändringar och samernas rättigheter, såsom naturvetenskaperna och samhällsvetenskaperna.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om det samiska klimatrådets uppgifter. Det föreslås att klimatrådet ska ge utlåtanden om de klimatpolitiska planer som avses i klimatlagen till den del som gäller främjandet av den samiska kulturen. I praktiken innebär detta att även levnadsförhållandena och främjandet av naturnäringarna i skoltområdet bör beaktas. I sina utlåtanden ska klimatrådet till exempel kunna bedöma vilka konsekvenser de klimatpolitiska planerna har för samekulturen. På så sätt kan man få ett bredare kunskapsunderlag till stöd för såväl beredningen av planerna som exempelvis förhandlingarna med sametinget. Det vore ändamålsenligt att klimatrådet avger utlåtande i det inledande skedet av beredningen av planerna och i remissfasen. Vid behov ska klimatrådet i anslutning till en och samma plan kunna avge flera utlåtanden i olika beredningsskeden. Klimatrådet ska om det så önskar också kunna ge utlåtanden i andra frågor som gäller klimatpolitiken, exempelvis i arktiska frågor. Det ska också kunna utföra andra uppgifter som gäller produktionen av kunskapsunderlag och som har samband med klimatförändringar och samernas rättigheter och kultur. Därigenom stärks dialogen mellan myndigheterna, forskarsamhället och samerna. I 2 mom. föreslås dessutom en bestämmelse om att det till medlemmarna i det samiska klimatrådet kan betalas ett skäligt arvode för skötseln av uppgiften. Det kunde exempelvis röra sig om ett årligt arvode.
I enlighet med 3 mom. ska det genom förordning av statsrådet få utfärdas närmare bestämmelser om klimatrådets uppgifter, sammansättning, mandatperiod och andra förfaranden som gäller klimatrådets verksamhet samt om valet av medlemmar och om medlemmarnas mandatperioder och arvoden. Valet av medlemmar ska även omfatta förfarandet för nominering av medlemmar.
22 §.Ikraftträdande. I paragrafen föreslås bestämmelser om lagens ikraftträdande. Det föreslås att lagen träder i kraft den 1 juli 2022. Samtidigt föreslås den gällande klimatlagen bli upphävd.
23 §. Övergångsbestämmelser. I paragrafen föreslås övergångsbestämmelser. Inledningsvis föreslås det bestämmelser om tidsplanen för när den första långsiktiga klimatplanen ska antas. Enligt övergångsbestämmelsen ska en första i 9 § avsedd långsiktig klimatplan enligt den nya klimatlagen antas senast 2025. Under den tid som klimatlagen varit i kraft har statsrådet inte antagit någon långsiktig plan enligt lagen. Den gällande klimatlagen trädde i kraft 2015. Enligt 7 § i den lagen ska statsrådet minst vart tionde år anta en långsiktig plan, och det är ändamålsenligt att denna tidsplan följs också när den nya lagen träder i kraft. I praktiken ska planen antas före utgången av 2025.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om tidsplanen för utarbetandet av andra planer än långsiktiga klimatplaner. Tidsramen för utarbetandet av de planer som avses i 10—12 § ska vara bunden till valperioderna. Enligt förslaget ska en klimatplan på medellång sikt antas en gång per valperiod medan en anpassningsplan och en klimatplan för markanvändningssektorn ska antas minst varannan valperiod. Enligt övergångsbestämmelsen ska en första i 11 § avsedd klimatplan på medellång sikt antas under den valperiod som börjar efter att den föreslagna lagen har trätt i kraft, det vill säga i praktiken under valperioden 2023—2027. En första anpassningsplan enligt den nya klimatlagen (10 §) och en första klimatplan för markanvändningssektorn (12 §) ska antas senast under den andra valperioden efter ikraftträdandet av den nya lagen, det vill säga i praktiken senast under valperioden 2027—2031. I praktiken kommer de klimatplaner som antagits före ikraftträdandet av den föreslagna lagen att vara i kraft och tillämpas tills de motsvarande klimatplaner som utfärdas med stöd av den nya lagen har antagits. Också de klimatplaner som ännu är under beredning när den föreslagna lagen träder i kraft kommer efter att de har antagits att vara i kraft och tillämpas tills de motsvarande klimatplaner som utfärdas med stöd av den föreslagna lagen har antagits. I den senare delen av momentet föreslås en bestämmelse som gäller anpassningsplanen och klimatplanen för markanvändningssektorn och enligt vilken en första översyn enligt 10 och 12 § ska göras under den valperiod som börjar efter att den nya lagen har trätt i kraft, det vill säga i praktiken under valperioden 2023—2027. Om en anpassningsplan (10 §) eller en klimatplan för markanvändningssektorn (12 §) emellertid antas under valperioden i fråga, ska det inte finnas någon skyldighet att se över den berörda klimatplanen redan under valperioden 2023—2027.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om sådana planer som ännu är under beredning när den föreslagna lagen träder i kraft. Avsikten är att de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av den föreslagna lagen ska tillämpas på beredningen av och innehållet i en sådan plan. Beredningen av en anpassningsplan enligt den tidigare klimatlagen har inletts under beredningen av den nya klimatlagen, och avsikten är att planen ska vara klar vintern 2022—2023. Den kommer således sannolikt att färdigställas efter ikraftträdandet av den nya klimatlagen. Detta innebär i praktiken att den planen kommer att utarbetas i enlighet med de innehållskrav och krav på beredningsprocessen som anges i den gällande klimatlagen. Till övriga delar kommer även denna plan att omfattas av bestämmelserna i den nya klimatlagen, exempelvis bestämmelserna om rapportering och uppföljning. Således ska anpassningsplanen lämnas till riksdagen i form av en redogörelse i enlighet med den föreslagna 15 §. Också beredningen av en klimatplan på medellång sikt har inletts under den gällande klimatlagens giltighetstid, och avsikten är att planen ska överlämnas våren 2022, det vill säga sannolikt innan den nya klimatlagen träder i kraft. Om beredningen av den planen försenas kommer också planen på medellång sikt att omfattas av bestämmelserna i detta moment.
I övergångsbestämmelserna föreslås vidare att bestämmelserna om rapportering och uppföljning (3 kap.) i den nya klimatlagen även ska tillämpas på de klimatpolitiska planer som är i kraft vid ikraftträdandet av den föreslagna lagen. Således ska exempelvis bestämmelserna om klimatårsberättelsen gälla områdena för alla de planer som anges i bestämmelsen om klimatårsberättelsen (18 §), även om det inte har lämnats någon plan enligt den nya klimatlagen i fråga om det berörda området. I praktiken ska ministerierna till exempel lämna uppgifter som gäller det egna förvaltningsområdet till miljöministeriet för klimatårsberättelsen. Bestämmelserna om rapportering och uppföljning i den nya lagen ska även tillämpas på sådana planer som inte har utarbetats med stöd av den lag som förslås bli upphävd. En sådan plan är exempelvis klimatplanen för markanvändningssektorn, om vilken det inte föreskrivs i den gällande klimatlagen. Beredningen av en plan för markanvändningssektorn pågår som bäst, och planen blir sannolikt klar i början av 2022, det vill säga innan den nya klimatlagen träder i kraft.