Regeringens proposition

Enligt 45 § i inkomstskattelagen (1535/1992) utgör vinst som har erhållits vid överlåtelse av egendom skattepliktig kapitalinkomst. Enligt 46 § i inkomstskattelagen räknas vinsten av egendomsöverlåtelse ut så att från överlåtelsepriset dras av det sammanlagda beloppet av den icke-avskrivna delen av anskaffningsutgiften för egendomen och utgiften för vinstens förvärvande. Det belopp som ska dras av utgör för annan skattskyldig än samfund samt öppet bolag och kommanditbolag alltid dock minst 20 procent och, om den egendom som ska överlåtas har varit hos överlåtaren i minst 10 års tid, minst 40 procent av överlåtelsepriset. 

På motsvarande sätt föreskrivs i 50 § att förlust som har uppkommit vid överlåtelse av egendom ska dras av från vinst som erhållits vid överlåtelse av egendom under skatteåret och de fem följande åren allteftersom vinst uppstår. En fysisk persons och ett inhemskt dödsbos vid beskattningen avdragsgilla överlåtelseförlust som inte dragits av från vinst som erhållits vid överlåtelse av egendom dras av från nettokapitalinkomsten före övriga avdrag från kapitalinkomsterna. Förlust som har uppkommit vid överlåtelse av egendom beaktas inte när underskottet för kapitalinkomstslaget fastställs. 

Enligt 33 a § i inkomstskattelagen utgör dividender från offentligt noterade bolag till 85 procent kapitalinkomst och till 15 procent skattefri inkomst. Med dividender från offentligt noterade bolag avses vinstutdelning från bolag vars aktier, när beslutet om vinstutdelning fattas, är föremål för 

1) handel på en reglerad marknad enligt lagen om handel med finansiella instrument (748/2012), 

2) handel på en annan reglerad och myndighetsövervakad marknad utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, eller 

3) handel på en multilateral handelsplattform enligt lagen om handel med finansiella instrument, under förutsättning att aktien har tagits upp till handel på bolagets ansökan eller med dess samtycke. 

Begreppet placeringsfond har inte definierats i skattelagstiftningen. Placeringsfond definieras i 2 § i lagen om placeringsfonder (48/1999), men det finns ingen hänvisning till lagen i inkomstskattelagen. Vid beskattningen är placeringsfonderna samfund som befriats från inkomstskatt genom en specialbestämmelse. Vid fondinvestering riktas inkomstbeskattningen således inte till fonden utan till dessa andelsägare. Vinstandelar som placeringsfonderna delar ut är beskattningsbar inkomst för andelsägarna och beskattas som kapitalinkomst. Vid inlösen av fondandelar tillämpas bestämmelserna om beskattning av överlåtelsevinst. 

Placeringsfondens intäkter från placeringsobjekten, såsom ränta, dividend eller överlåtelsevinst är skattefria inkomster för placeringsfonden som när de går via fonden blir vinstandel (avkastningsandel) eller överlåtelsevinst (tillväxtandel) som beskattas som andelsägarens inkomst. Således påverkar särdragen i beskattningen av de olika inkomsttyperna inte den slutliga inkomsttagaren, dvs. placeringsfondens andelsägare.  

Försäkringsutbetalningar som erhållits med stöd av livförsäkring är med stöd av 34 § i inkomstskattelagen skattepliktig kapitalinkomst. Enligt bestämmelsen betraktas som livförsäkring endast ett sådant försäkringsavtal som har bestämmelser om den försäkrade och förmånstagaren och som hör till livförsäkringsklasserna 1–3 enligt lagen om försäkringsklasser (526/2008). Pensionsförsäkring betraktas dock inte som livförsäkring.  

I 3 mom. föreskrivs att av en utbetalning som grundar sig på en livförsäkring är endast försäkringens avkastning skattepliktig, om  

1) utbetalningen enligt försäkringsavtalet utgörs av en sparsumma, dvs. en engångsbetalning eller flera betalningar under en kortare tid än två år efter det att den försäkrade har uppnått en viss ålder, och om 

2) utbetalningen enligt försäkringsavtalet ska tillfalla försäkringstagaren själv, då det är han eller hon som är den försäkrade, eller hans eller hennes make, en arvinge till försäkringstagaren i rätt upp- eller nedstigande led eller hans eller hennes adoptivbarn eller dettas bröstarvinge, eller fosterbarn eller makens barn. 

Enligt 35 § i inkomstskattelagen beräknas en livförsäkrings avkastning så att från försäkringsutbetalningen dras av det sammanlagda beloppet av betalda försäkringspremier. När försäkringens avkastning beräknas ska i detta belopp endast inräknas premierna för sparlivförsäkring och därtill ansluten dödsfallsförsäkring enligt ett och samma försäkringsavtal. 

Termen sparlivförsäkring, som används i 35 § och också i 68 § 1 mom. i inkomstskattelagen, där det föreskrivs att premier för en arbetstagares sparlivförsäkring och för frivillig individuell pensionsförsäkring som betalats av arbetsgivaren utgör skattepliktig inkomst för den försäkrade, definieras inte i inkomstskattelagen eller annanstans i lagstiftningen eller i förarbetena. Termen togs in i lagen om försäkringsavtal (543/1994) 2005 i samband med att en bestämmelse om rätten att frånträda pensionsförsäkringar och sparlivförsäkringar fogades till lagen. Bestämmelsen grundar sig på livförsäkringsdirektivet Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG om livförsäkring. och direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster. Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG. Termen definieras inte i lagen eller motiveringen till lagen. 

Definitionen av placeringsförsäkring i lagen om försäkringsdistribution (234/2018) är mycket vid och omfattar utöver sparlivförsäkringar alla livförsäkringar enligt lagen om försäkringsklasser utom risklivförsäkringar och gruppensionsförsäkringar. Syftet med regleringen är att förbättra konsumentskyddet och ur den synvinkeln är den vida definitionen av placeringsförsäkring tillsammans med skyldigheterna för försäkringsdistributören på sin plats.  

När det gäller sparlivförsäkringar är det i sak fråga om en sådan livförsäkring enligt 34 § 1 mom. som tecknats för livsfall, hör till de nämnda livförsäkringsklasserna, uppfyller villkoren enligt 34 § 2 mom. och på vilken besparingar har uppkommit av de försäkringspremier som försäkringstagaren betalat på det sätt som avses i 13 § i lagen om försäkringsavtal. Enligt den sistnämnda bestämmelsen har försäkringstagaren rätt att avbryta premiebetalningen och få en försäkring som motsvarar försäkringens sparandel, dvs. ett fribrev, eller få en sparandel som räknats ut enligt försäkringsvillkoren, dvs. återköpsvärdet. Med stöd av samma bestämmelse är det också möjligt att göra partiella återköp. 

Till en sparlivförsäkring, som alltså är en försäkring för livsfall, ansluts i regel ett dödsfallsskydd genom en risklivförsäkring som ingår i samma försäkringsavtal. Med stöd av detta skydd kan en ersättning som motsvarar sparmedlen betalas vid dödsfall till den försäkrades anhöriga eller någon annan förmånstagare. I 36 § i inkomstskattelagen föreskrivs om skattefrihet för försäkringsersättning som betalas till de i bestämmelsen nämnda anhöriga med stöd av en dödsfallsförsäkring. 

Utgångspunkten i 35 § i inkomstskattelagen är att endast avkastningen är skattepliktig, om försäkringsbetalningen görs under två års tid. I lagen finns inte bestämmelser om förfarandet när utbetalningar i form av återköp enligt 13 § i lagen om försäkringsavtal görs till den försäkrade innan denne har uppnått en viss ålder och det är fråga om ett partiellt återköp.  

Skatteförvaltningen har i sina ställningstaganden ansett att det finns två alternativa förfaranden för den skattemässiga behandlingen av återköp. I Skatteförvaltningens anvisning 3124/31/99 av den 1 februari 2000 konstateras det att inom försäkringsbranschen har två förfaranden tillämpats vid partiellt återköp av sparförsäkringar:  

1) Försäkringsutbetalningen betraktas i sin helhet som skattefri, om beloppet av återköpet inte överskrider beloppet av betalda försäkringspremier. Avkastningen beskattas först när sparbeloppet betalas enligt försäkringsvillkoren.  

2) Vid varje återköp betraktas en del som avkastning och beskattas det år återköpet gjordes.  

I anvisningen konstateras att 35 § i inkomstskattelagen inte entydigt anger vilket förfarande som är det rätta och ingetdera av förfarfarandena strider mot bestämmelsen. 

Genom att fastställa en orealistiskt lång tidsfrist kan bestämmelsen om tidsfristen helt ha förlorat sin betydelse. Det finns produkter på marknaden där tidsfristen har varit till och med nästan 120 år. Se t.ex. Konsumenternas försäkringsbyrås (fr.o.m. 1 januari 2009 Försäkrings- och finansrådgivningen) publikation som innehåller en beskrivning av produkter där den försäkrade inte får vara 120 år när försäkringen löper ut. 

De traditionella sparlivförsäkringarna byggde tidigare på en beräkningsränta, varvid avkastningen fastställdes utifrån en avkastningsprocent som försäkringsbolaget utlovade och eventuellt utifrån kundåterbäringar som utbetalas på basis av försäkringsbolagets verksamhetsresultat.  

Nuförtiden är sparlivförsäkringarna dock så gott som alltid fondanknutna. Försäkringskapitalet är då bundet till vissa placeringsobjekt, till exempel till utvecklingen av värdet på vissa placeringsfonder eller olika placeringskorgar. Placeringsobjekten har inte begränsats eller särskilt definierats i försäkrings- eller skattelagstiftningen.  

I fråga om fondförsäkringar är försäkringstagaren inte själv ägare av placeringsobjekten, utan försäkringsbolaget förvärvar de placeringsobjekt till sin ägo som försäkringstagarens försäkring är bundna till. I avtalsvillkoren kan ingå att försäkringstagaren har rätt att besluta om placeringsobjekten och om byte av dem under avtalets giltighetstid. Försäkringstagaren bär risken för avkastningen och värdeutvecklingen av placeringsobjekten. Byte av placeringsobjekt realiserar inte skattepliktig inkomst för försäkringstagaren, eftersom placeringsobjekten inte ägs av försäkringstagaren (CSN 34/2011). 

Fondförsäkringar tillhandahålls också av flera utländska livförsäkringsbolag. Enligt uppgifter som Skatteförvaltningen fått i samband med verkställandet av beskattningen och skattekontrollen varierar villkoren för utländska försäkringsprodukter från land till land och delvis beroende på produkt och försäkringsbolag. En del försäkringar har motsvarande villkor som finländska sparlivförsäkringar och det månatliga placeringsbeloppet kan vara relativt litet. Däremot skiljer sig villkoren och egenskaperna hos vissa utländska försäkringsprodukter väsentligt från de sparlivförsäkringar som tillhandahålls av finländska försäkringsbolag. Sparbeloppen kan vara mycket betydande. På marknaden finns också i hög grad skräddarsydda produkter där skatteplaneringen har stor betydelse vid produktutvecklingen. Dessutom finns det produkter som kan användas även för andra ändamål än traditionella placeringar eller sparande. Sådana arrangemang kan vara av konstruerad karaktär som till exempel i de fall där aktieinnehav överförs som försäkringspremier och försäkringstagaren samtidigt behåller till exempel förvaltningsrättigheter som är kopplade till aktieinnehavet.  

I 18 § i lagen om försäkringsklasser räknas kapitaliseringsavtal som livförsäkringar i livförsäkringsklass 6. I livförsäkringsdirektivet klassificeras kapitaliseringsavtalen däremot i försäkringsklass VI och livförsäkringarna i försäkringsklass I. Definitionen av försäkringsavtalsverksamhet i lagen om försäkringsklasser motsvarar till innehållet definitionen i artikel 2.2 b i direktivet, där motsvarande begrepp i den engelska versionen är ”capital redemption operations”. Enligt bestämmelsen omfattar kapitaliseringsavtal på försäkringstekniska kalkyler baserade avtal som avser återbetalning av influtet kapital och genom vilka försäkringsbolaget tar på sig ansvar för förbindelser med bestämd varaktighet och beloppsstorlek mot inbetalning av ett avtalat engångsbelopp eller på förhand avtalade periodiska inbetalningar. I 4 a § i lagen om försäkringsavtal definieras kapitaliseringsavtal som en placeringsförsäkring i vilken det inte finns någon försäkrad. 

Ett kapitaliseringsavtal avviker således från de andra produkter som livförsäkringsbolag erbjuder i det att ingen försäkras med stöd av avtalet. Kapitaliseringsavtal har inte heller någon förmånstagare, som har rätt till ersättning i stället för den försäkrade. 

I inkomstskattelagen ingår inte bestämmelser om inkomstbeskattningen av kapitaliseringsavtal och beskattningen av avkastningen av dem grundar sig på en analog tillämpning av den beskattning som tillämpas på sparlivförsäkringar.  

De finländska livförsäkringsbolagen har haft möjlighet att erbjuda kapitaliseringsavtal sedan 1995, då Finland blev medlem i EU. Före det marknadsfördes avtalen främst till företag och samfund, men under de senaste åren i allt högre grad också till privatpersoner. År 2016 ingicks 85 procent av de nya kapitaliseringsavtalen av privatpersoner.  

Ett kapitaliseringsavtal ingås alltid för en viss tid eftersom det inte finns något försäkringsfall som annars skulle avsluta avtalet. Vanligen ingås ett kapitaliseringsavtal för minst fem år. Ett avtal kan dock ingås för en mycket lång tid, till exempel för 30 eller 50 år.  

I allmänhet utbetalas sparmedlen som en engångsbetalning när avtalet löper ut. Det är också möjligt att man kommer överens om att sparmedlen betalas som delbetalningar vid bestämda tidpunkter. 

På samma sätt som i fråga om sparlivförsäkringar kan ett kapitaliseringsavtal bygga på beräkningsränta, vara fondanknuten eller vara en kombination av dessa. Det är vanligt att ett det i samband med kapitaliseringsavtal finns ett stort utbud av placeringsalternativ. Som placeringsobjekt erbjuds ofta olika placeringsfonder och placeringskorgar. Kunden kan ha rätt att besluta om placeringsobjekten och om byte av dem under avtalets giltighetstid. 

Det att privatpersoner erbjuds kapitaliseringsavtal är ovanligt i jämförelse med resten av Europa. De produkter som utländska livförsäkringsbolag erbjuder finländska placerare är enligt de bedömningar som getts huvudsakligen sådana fondanknutna livförsäkringsprodukter som beskrivs ovan. 

Beskattningen vid överlåtelse av kapitaliseringsavtal och avkastningen av kapitaliseringsavtal som fåtts i arv 

Ett kapitaliseringsavtal kan överlåtas mot vederlag. På samma sätt som i fråga om beskattningen av avkastning av kapitaliseringsavtal finns det inte särskilda bestämmelser om inkomstbeskattningen vid överlåtelse av kapitaliseringsavtal. Enligt Skatteförvaltningens anvisning Beskattning av kapitaliseringsavtal (A2/200/2018) är det fråga om överlåtelse av en fordringsrätt, på vilken bestämmelserna om beskattning av överlåtelsevinst inte tillämpas. På överlåtelsen tillämpas inte heller 18 § 3 mom. om affärer av gåvokaraktär i lagen om skatt på arv och gåva (378/1940). I momentet föreskrivs att om vederlaget utgör högst tre fjärdedelar av det gängse priset, anses skillnaden mellan det gängse priset och vederlaget som gåva. Om vederlaget är högre än beloppet som placeraren placerat i kapitaliseringsavtalet, ger överlåtelsen upphov till skattepliktig kapitalinkomst för placeraren. Inkomstbeloppet som en fysisk person fått beräknas i detta fall genom att från överlåtelsepriset dra av det belopp som överlåtaren placerat i kapitaliseringsavtalet (betalda premier med avdrag för eventuellt kapital som återbetalats tidigare). Om överlåtelsen är förlustbringande, har förlusten karaktären av fordringsförlust, som inte är avdragsgill vid beskattningen. 

Ett kapitaliseringsavtal ingår i den kvarlåtenskap som den som ingått avtalet lämnar efter sig vid sin död. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 2017:195 räknas som kapitaliseringsavtalets gängse värde i arvsbeskattningen återköpsvärdet vid arvlåtarens frånfälle. Avtalets återköpsvärde minskades inte med den kalkylerade inkomstskatten på det belopp som de avtalsenliga placeringarna kunde beräknas ha avkastat. Vid beräkningen av den skattepliktiga avkastningen ska som kapital som den skattskyldige placerat betraktas det vid arvsbeskattningen fastställda gängse värdet av det placeringsbundna kapitaliseringsavtalet, om dödsboet eller en arvinge återköpte kapitaliseringsavtalet. Den del av det med stöd av avtalet utbetalda beloppet som överstiger detta värde ska betraktas som skattepliktig kapitalinkomst för den skattskyldige.  

Nedan behandlas beskattningen av de samfundsägda kapitaliseringsavtalen i fall då avtalet hör till näringsförvärvskällan. Samma principer tillämpas även på de kapitaliseringsavtal som inte ägs av samfund, om avtalet hör till näringsförvärvskällan. 

Beskattningen av samfunds kapitaliseringsavtal 

En central fråga med tanke på den inkomstskattemässiga behandlingen av samfundens kapitaliseringsavtal är vilken förvärvskälla och vilket tillgångsslag kapitaliseringsavtalet hör till. I lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet (360/1968), nedan näringsskattelagen, ingår inte särskilda bestämmelser om kapitaliseringsavtal och således fastställs förvärvskällan och tillgångsslaget med stöd av de allmänna bestämmelserna. Utöver fysiska personer kan också samfund ingå kapitaliseringsavtal, som kan bygga på beräkningsränta, vara fondanknutna eller vara en kombination av dessa. Enligt den arbetsgrupp som bedömde den skattemässiga behandlingen av olika placeringsformer är i synnerhet de kapitaliseringsavtal som företag ingår avtal som bygger på beräkningsränta.  

Enligt 53 § i näringsskattelagen hör en tillgångspost till näringsverksamhetens förvärvskälla, om den uteslutande eller huvudsakligen används för ändamål som direkt eller indirekt främjar näringsverksamheten. Ett samfund kan ingå ett kapitaliseringsavtal endast eller huvudsakligen i syfte att placera medel. Förvärvskällan fastställs från fall till fall. Om kapitaliseringsavtalet anses höra till näringsverksamhetens förvärvskälla, betraktas det vanligen som samfundets finansieringstillgångar. 

Premier för kapitaliseringsavtal kan i regel inte dras av vid samfundens inkomstbeskattning. Om kapitaliseringsavtal används som incentiv- och engagemangsarrangemang som orsakar löneutgifter kan dessa utgifter betraktas som avdragsgilla med stöd av 8 § 1 mom. 4 punkten i näringsskattelagen. Avkastningen av ett kapitaliseringsavtal som hör till näringsverksamhetens förvärvskälla betraktas som skattepliktig inkomst av näringsverksamhet. Även avkastningen av ett kapitaliseringsavtal som hör till någon annan verksamhets förvärvskälla är skattepliktig inkomst för samfundet.  

Enligt 116 § i inkomstskattelagen ska inkomst av verksamhet för vilken den skattskyldige är bokföringsskyldig periodiseras enligt näringsskattelagen. Således tillämpas bestämmelserna i näringsskattelagen på periodiseringen av avkastningen av aktiebolags och andra bokföringsskyldigas kapitaliseringsavtal.  

I näringsskattelagen ingår inte särskilda bestämmelser om periodiseringen av inkomst som grundar sig på ett kapitaliseringsavtal och således periodiseras inkomsten enligt prestationsprincipen i enlighet med den allmänna bestämmelsen i 19 § i näringsskattelagen.  

För kapitaliseringsavtal som bygger på en beräkningsränta betalas årligen en på förhand avtalad avkastning som utgörs av beräkningsräntan och en eventuell kundkreditering. Den årliga avkastningen kapitaliseras vanligen som en del av kapitaliseringsavtalets medel. I beskattningspraxis har det ansetts att beräkningsräntan och en eventuell kundkreditering för kapitaliseringsavtal som bygger på en beräkningsränta är i enlighet med 19 § i näringsskattelagen prestationsbaserade inkomster för det år under vilket de influtit. 

I fråga om fondanknutna kapitaliseringsavtal har inkomsten ansetts bli realiserad när försäkringsbolaget betalar en prestation som grundar sig på kapitaliseringsavtalet till placeraren eller när en bindande fordringsrätt uppstår för placeraren gentemot försäkringsbolaget. Vanligtvis sker detta när avtalet upphör eller i samband med ett återköp. Till exempel var det i centralskattenämndens avgörande 27/2006 (opublicerad) fråga om ett fondanknutet kapitaliseringsavtal som ansågs höra till bolagets finansieringstillgångar. Skillnaden mellan avkastningen av kapitaliseringsavtalet, dvs. sparsumman, och placeringsbeloppet utgjorde skattepliktig inkomst först det skatteår som sparsumman tas ut. Enligt förhandsavgörandet ledde uttag av det placerade kapitalet inte till skattepåföljder till värdet av det ursprungliga placeringsbeloppet. 

I samband med ett partiellt återköp av ett fondanknutet kapitaliseringsavtal har man i fråga om aktiebolags och andra samfunds beskattning tillämpat en tolkning som svarar mot den tolkning som tillämpas i fysiska personers inkomstbeskattning. Den prestation som ett försäkringsbolag betalar till en placerare kan således betraktas som en återbetalning av placerat kapital upp till det sammanlagda beloppet av försäkringspremierna och som en avkastning i den utsträckning det utbetalda beloppet överskrider beloppet av premierna.  

Beloppet av den inkomst som fås av överlåtelsen av ett samfunds kapitaliseringsavtal ska i regel beräknas genom att det belopp som överlåtaren har placerat i kapitaliseringsavtalet dras av från överlåtelsepriset. Om avkastningen av fondanknutna kapitaliseringsavtal tidigare har beskattats som samfundets inkomst på det sätt som beskrivs ovan, ska däremot denna avkastning dras av från överlåtelsepriset vid överlåtelsen av kapitaliseringsavtalet. 

De förluster som grundar sig på ett kapitaliseringsavtal har ansetts vara sådana slutliga konstaterade värdenedgångar på övriga finansieringstillgångar som avses i 17 § i lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet. Värdenedgången är slutlig i det skedet när avtalet förfaller eller återköps i sin helhet. Vid beskattningen uppkommer en avdragningsbar förlust då avtalet förfaller eller då hela avtalet återköps innan det förfallit. 

Ett kapitaliseringsavtal kan utnyttjas också i fråga om löntagarens incentiv- eller engagemangsarrangemang eller pensionsarrangemang. Den skattemässiga behandlingen av arrangemanget påverkas av om det är ar-betsgivaren eller löntagaren som har äganderätten till kapitaliseringsavtalet. För ett samfund som är arbets-givare är de löneutgifter som uppkommit av incentiv- eller engagemangsarrangemanget avdragsgilla.  

En sparlivförsäkrings förmånstagare kan också vara ett samfund, även om den försäkrade alltid måste vara en fysisk person, såsom en löntagare. På beskattningen av det sparbelopp som betalas till ett samfund som är förmånstagare tillämpas samma principer som på beskattningen av prestationer från kapitaliseringsavtal. 

Utifrån Finanssiala ry:s statistik var sparbeloppet från företagens fondanknutna sparlivförsäkringar och kapitaliseringsavtal i finländska livförsäkringsbolag ca 3,1 miljarder euro vid utgången av 2016. Sparbeloppet för produkter som bygger på en beräkningsränta var cirka 117 miljoner euro. 

I 81 § i inkomstskattelagen avses med pension med engångspremie en pension, som grundar sig på en försäkring som den skattskyldige har betalat i ett för allt eller som han eller hon annars erhållit genom köp, byte eller mot annat vederlag än en fastighet eller genom ett annat med dem jämförbart förvärv mot vederlag. 

Av en pension som grundar sig på en pensionsförsäkring med engångspremie är en andel som minskar med den skattskyldiges stigande ålder förvärvsinkomst. I bestämmelsen ingår en tabell som anger den skattepliktiga förvärvsinkomstens andel enligt ålder. Den skattepliktiga förvärvsinkomstens andel är som högst om pensionstagaren inte har fyllt 44 år, dvs. 60 procent, och minst om pensionstagaren är 92 år gammal eller äldre, dvs. 10 procent.  

I 81 § 2 mom. föreskrivs att av återbäringen, återköpsvärdet eller ändringsvärdet av premierna för en pensionsförsäkring som har betalats i ett för allt är försäkringens avkastning skattepliktig inkomst. 

Enligt 54 d § 3 mom. i inkomstskattelagen är premier för pensionsförsäkring som ska betalas i ett för allt inte avdragsgilla. Bestämmelserna tillämpas både på tidsbegränsade och livsvariga pensionsförsäkringar. 

Bestämmelserna om beskattning av pensioner med engångspremie är från 1958. Enligt de ursprungliga bestämmelserna var pensionen skattepliktig inkomst enligt en separat tabell. Pensionsförsäkringspremier var i princip avdragsgilla i sin helhet, men avdragsrätten begränsades till högst 12 procent av förvärvsinkomsten. Ursprungligen tillämpades samma bestämmelser på flera olika typer av pensioner.  

Vid ingången av 1975 slopades avdragsgillheten för premier för pensionsförsäkringar med engångspremie, medan avdragsgillheten för andra pensionsförsäkringspremier höjdes till 15 procent av förvärvsinkomsterna. Ändringen motiverades med att rätten att dra av engångspremier eventuellt leder till för stora avdrag. På grund av att avdragsgillheten slopades infördes partiell skattefrihet för pensionen. I rättslitteraturen har man ansett att ur teoretisk synvinkel är en pensionsutbetalning skattefri till den del den innehåller kapitalåterbäring men skattepliktig i den mån den innehåller ränteintäkter från engångspremien till försäkringsbolaget. Andersson Edward, Tuloverotus ja varallisuusverotus, 1995, s. 290 

I vissa länder används system som grundar sig på särskilda kontostrukturer som innehåller drag av både direkt och indirekt placering. Gemensamt för dessa strukturer är att placeraren – kontoinnehavaren eller kontots ägare – själv äger placeringsobjekten, men avkastningen av dem beskattas inte på vanligt sätt som den ovan beskrivna indirekta avkastningen av placeringsverksamhet för det år avkastningen influtit, om placeringsobjekten ingår i ett kontosystem som upprätthålls av tjänsteleverantören, till exempel en affärsbank.  

Kontosystemen och den skattemässiga behandlingen av dem varierar från land till land. Såväl avkastningen under spartiden och uttagna medel kan vara skattefria i sin helhet som till exempel i Förenade kungadömets ISA-system, som är en ordinarie form för sparande som omfattas av skatteutgifter. I Sverige är avkastningen under spartiden skattefri i sin helhet, men en schablonmässig skatt bestäms årligen utifrån värdet av de medel som finns på kontot. Uttag av medel leder inte till skattepåföljder. I Norge beskattas inte överlåtelsevinster inom kontot och vid uttag av medel anses det att det placerade kapitalet på kontot har lyfts först och först efter det är de uttagna medlen skattepliktiga. I Danmark finns planer på att vid ingången av 2019 ta i bruk ett konto där både realiserade och icke-realiserade vinster beskattas årligen enligt en särskild skattesats.  

Av de nordiska länderna har Sverige flest på konton tillåtna placeringsobjekt, som är noterade aktier, fondandelar och andra värdepapper. Tillåtna placeringsobjekt i Norge och Danmark är noterade aktier och placeringsfonder som placerar i aktier. Vid beskattningen i Sverige och Danmark beaktas dividender som en del av avkastningen av kontot men i Norge beskattas dividender från aktier på ett konto på samma sätt som andra dividender. 

I Sverige har det sedan ingången av 2012 funnits investeringsparkonton, nedan ISK-konton, som en placerings- eller sparform. Endast fysiska personer eller dödsbon kan vara innehavare av ett ISK-konto. 

På kontot kan förvaras kontanter, aktier, fondandelar och andra värdepapper. De medel som förvaras ska uppfylla vissa närmare föreskrivna villkor och till exempel aktier ska vara upptagna till handel på en värdepappersbörs eller multilateral handelsplattform. Placeraren kan i princip fritt fatta beslut om placeringar. Lagen tillåter att placeringsinstrument används på ett omfattande sätt. Tjänsteleverantören kan dock begränsa instrumenten och behöver inte tillhandahålla alla tillåtna alternativ, till exempel erbjuder inte alla tjänsteleverantörer alla derivatinstrument.  

Vid beskattningen betraktas överföring av värdepapper till ett ISK-konto som överlåtelse, varvid det kan uppkomma en beskattningsbar överlåtelsevinst för kontoinnehavaren. 

I övrigt beskattas kontoinnehavaren enligt en årlig schablonmässig beskattning. Beskattningen av ISK-konton följer en på förhand bestämd schablon (schablonbeskattning) och den baserar sig inte på faktiska överlåtelser. Kontoinnehavaren beskattas således inte till exempel för överlåtelse av värdepapper som förvarats på kontot eller för vinstutdelning om fåtts av aktier. Däremot beskattas kontoinnehavaren årligen på basis av den kalkylmässiga avkastningen. Den kalkylmässiga avkastningen räknas som personens skattepliktiga kapitalinkomster och beskattas enligt en skattesats på 30 procent. 

Den kalkylmässiga avkastningen bestäms utifrån en närmare föreskriven schablonmässig kalkyl, där man i praktiken beaktar värdet av förvarade medel vid ingången av varje kvartal, de belopp som betalats in på kontot under året och de överförda placeringarna. En fjärdedel av det sammanlagda beloppet av dessa utgör det kalkylmässiga skatteunderlaget för avkastningen (kapitalunderlag), som multipliceras med en särskilt fastställd statslåneränta som har ökats med en procentenhet. Räntesatsen ska dock alltid vara minst 1,25 procent. Från och med ingången av 2018 har räntesatsen varit 1,49 procent, varvid skatten är 0,447 procent av skatteunderlaget när skattesatsen på kapitalinkomst är 30 procent. 

Tillgångar som förvaras på ett ISK-konto, såsom aktier, kan inte överföras tillbaka till kontoinnehavaren utan de måste realiseras inom ISK-kontot, varefter kontoinnehavaren kan ta ut medlen till sig själv.  

Till den del utländska värdepapper förvaras på ISK-kontot kan placeraren få återbäring av källskatt som betalats utomlands vid sin egen beskattning. Återbäring beviljas av den årliga skatt som betalas på grund av ISK-kontot antingen samma år eller senare. I praktiken är källskatt som tagits ut utomlands ofta högre än den skatt som betalas på grund av ett ISK-konto, varvid en del av skatten utomlands ofta inte gottgörs, även om återbäringen kan överföras till de följande skatteåren.  

Om innehavaren av ett ISK-konto är begränsat skattskyldig i Sverige tillämpas inte den ovan beskrivna schablonbeskattningen på honom eller henne i Sverige. På svenska bolags dividender tas källskatt ut i enlighet med de allmänna bestämmelserna. I förarbetena till ändringen konstaterades det att ISK-kontona inte påverkar till exempel tolkningen av skatteavtal. 

Vid uttag av medel från ett ISK-konto eller vid avslutande av kontot påförs ingen särskild beskattning. 

I Norge har det sedan september 2017 varit möjligt att göra placeringar via ett aksjesparkonto, nedan ASK-konto. 

På ASK-konton kan förvaras aktier och aktiefonders andelar samt de vinster som uppkommer vid överlåtelse av dem och som inom kontot är skattefria. Aktier som förvaras på kontot ska vara börsnoterade. På motsvarande sätt kan överlåtelseförluster dras av endast från överlåtelsevinster som skett inom kontot. I Norge gäller också en övergångsbestämmelse med stöd av vilken det är möjligt att under en viss tidsperiod överföra sådana aktier och fondandelar till kontot som man redan äger utan att överföringen beskattas som överlåtelsevinst. 

Placeraren beskattas när han eller hon tar ut medel från kontot och när de uttagna medlen överskrider beloppet av de medel som placerats på kontot. Om placeraren till exempel har placerat 1 000 kronor på kontot är de första 1 000 kronorna som placeraren tar ut skattefria. 

Dividender som fåtts på aktier som finns på ASK-kontot eller avkastning av en fond beskattas dock fortfarande enligt de normala reglerna om dividendskatt. 

I Danmark är avsikten att ta i bruk ett aktiesparkonto (aktiesparekonto) vid ingången av 2019. Via aktiesparkontot ska det vara möjligt att placera i noterade aktier och aktiebaserade placeringsfonder. Syftet med aktiesparkontona är att uppmuntra till aktieplaceringar.  

Placeraren betalar skatt på avkastningen av aktiesparkontot enligt en skattesats på 17 procent. Både realiserad och icke-realiserad avkastning betraktas som avkastning. Således är ökningen av värdet av medel på aktiesparkontot skattepliktig medan en värdesänkning (förlust) dras av från framtida avkastningar. Man får bedriva handel på kontot så ofta man vill. 

För en person kan ett aktiesparkonto grundas. År 2019 är det högsta belopp som kan placeras på kontot 50 000 DKK. Det planeras att maximigränsen ska öka årligen så att år 2022 är den 200 000 DKK. 

Enligt det ursprungliga förslaget skulle maximigränsen för placeringar på kontot vara 500 000 DKK. Beloppet ansågs vara högt och sänktes sedan till en tiondedel. Den maximala skattenyttan vid en avkastning på tio procent är enligt danska beräkningar 68 euro i året. 

I Förenade kungariket finns det flera olika typer av investeringssparkonton (Individual Savings Account, ISA-konto):  

• Cash ISAs  

• Stock and shares ISAs  

• Innovative finance ISAs  

• Lifetime ISAs 

De olika kontona kan vara förenade med vissa begränsningar eller tilläggsvillkor (till exempel Lifetime ISA).  

Inom ISA-kontona är räntor på kontanter, avkastning på placeringar (dividender) och vinster vid överlåtelse skattefria. I Förenade kungariket kan vissa dividendinkomster vara skattefria för fysiska personer också utanför ISA-kontot. Den skattskyldiges maximiplacering per skatteår är 20 000 GBP (Placeringarna på olika typer ISA-konton beaktas sammanräknade, till exempel 5 000 GBP på ett likvidkonto och 15 000 GBP på ett aktiekonto). Redan existerande placeringar kan i regel inte föras över till ett ISA-konto. Även uttag från ett ISA-konto är skattefria. 

Europeiska kommissionen har som en del av sitt projekt gällande kapitalmarknadsunionen jämfört den nationella lagstiftningen om investeringssparkonton i EU-länderna. Utöver de ovannämnda länderna har åtta medlemsstater lagstiftning om dessa konton, dvs. Irland, Italien, Malta, Polen, Frankrike, Slovakien, Ungern och Estland. Finland är således den tolfte medlemsstaten som inför bestämmelser om investeringssparkonton. Förenade kungariket har haft lagstiftning om dessa konton sedan 1991, men alla de övriga medlemsstaterna först på 2010-talet. Lagstiftningen är mycket oenhetlig i de olika medlemsstaterna. Kommissionen har identifierat nio faktorer som utgjort grunden för kommissionens jämförelse: syftet med kontot, den rättsliga grunden och myndighetstillsynen, tillåtna placeringsobjekt, tillåtna kontoinnehavare, tjänsteleverantörer, uttagsbegränsningar, skatteincitament, antal tillåtna konton, kontots minimi- och maximistorlek samt rätten att byta tjänsteleverantör. Jämförelseuppgifterna är inte fullständiga eftersom kommissionens utredningsarbete fortfarande pågår. Därför är det inte heller möjligt att säga exakt vilken medlemsstats kontobestämmelser som påminner mest om det aktiesparkonto som föreslås i Finland. Exempelvis kan skatteincitamenten vara undantag, lättnader, avdrag eller stöd som beviljas av staten. Aktiesparkontot i Finland har dock flera egenskaper som är gemensamma med kontona i de övriga medlemsländerna. 

Finansministeriet tillsatte den 2 juni 2017 en arbetsgrupp med uppgift att bedöma den skattemässiga behandlingen av olika placeringsformer i Finland. Bakom tillsättandet av arbetsgruppen låg programmet för statsminister Juha Sipiläs regering där det anges att en utredning om den skattemässiga behandlingen av olika placeringsformer görs under valperioden. Enligt regeringsprogrammet ska också den skattemässiga behandlingen av tilläggspensioner med engångspremie utredas. 

Arbetsgruppens uppgift var att utreda den skattemässiga behandlingen av olika placeringsformer och av pensioner med engångspremie. Utredningen gällde särskilt placeringsfonder och investeringar i dem, spar- och investeringsförsäkringar samt kapitaliseringsavtal. I uppdraget ingick även en bedömning av skattebehandlingen av kapitalfondsstrukturer i kommanditbolagsform. Målet var att projektet skulle resultera i rekommendationer för att förenhetliga och uppdatera den skattemässiga behandlingen av olika placeringsformer.  

Arbetsgruppens rapport ”Skattebehandlingen av olika investeringsformer” (Finansministeriets publikation 14/2018) publicerades den 4 maj. En central aspekt av beskattningen av indirekta placeringsformer var beskattningens neutralitet mellan olika placeringsformer, där det viktigaste är effekten av uppskjuten beskattning. Arbetsgruppen gjorde också en omfattande bedömning av utvecklingen av den nationella lagstiftningen och EU-lagstiftningen om placeringsmarknader och placeringsverksamhet samt granskade många internationellrättsliga och skatterättsliga faktorer som anknyter till gränsöverskridande placeringsverksamhet.  

Vid en bedömning av neutraliteten utgår man från vilka placeringsformer som är sinsemellan jämförbara och hur skillnader mellan olika placeringsfonder ska beaktas i neutralitetsbedömningen.  

Arbetsgruppen ansåg att det med tanke på uppdraget var viktigt att beskattningen av alla de placeringsprodukter som arbetsgruppen granskade endast riktades mot avkastningen på kapital i enlighet med principerna för kapitalinkomstbeskattningen. De mest centrala frågorna är således när beskattningen ska verkställas och om uppskjutande av beskattning, som för närvarande varierar beroende på placeringsobjekt, har sådana effekter med tanke på beskattningens neutralitet och valet av placeringsobjekt att de ger anledning att reformera beskattningen. 

Arbetsgruppen konstaterade att inkomstbeskattningen grundar sig på realiseringsprincipen som på lagnivå återspeglas i den allmänna bestämmelsen om periodisering i 110 § i inkomstskattelagen. Enligt bestämmelsen anses en inkomst hänföra sig till det skatteår under vilket den har lyfts eller antecknats på den skattskyldiges konto eller under vilket den skattskyldige annars har kunnat förfoga över den. Överlåtelsevinst betraktas som inkomst för det skatteår under vilket köp, byte eller annan överlåtelse skedde. Realiseringsprincipen har bland annat motiverats med att det på grund av värderingssvårigheterna i praktiken är svårt att mäta icke-realiserade värdeändringar. Realiseringsprincipen kan också motiveras med aspekter relaterade till skatteunderlagets likviditet och principen om skattebetalningsförmåga. 

I ett skattesystem som grundar sig på realiseringsprincipen skyddas ägaren från skatt som hänför sig till en ökning av egendomens värde genom att inte sälja egendomen om värdet har stigit. Exempelvis kan ägaren av värdepapper således i detta fall avstå från försäljning, varvid kapitalrörligheten minskar. Arbetsgruppen konstaterade att inlåsningseffekterna av denna beskattning har studerats mycket i litteraturen om kapitalinkomstbeskattning, där det har konstaterats att beskattningen av överlåtelsevinst på aktiemarknaden kan förhindra att man byter placeringsobjekt. I den finländska rättslitteraturen har det också konstaterats att inlåsningseffekten kan förklaras med det räntefria skattelån som enligt realiseringsprincipen implicit beviljas för kapital som placerats i objekt vars värde har stigit. Även färskare forskningsresultat visar att en viss ökning av skatten på överlåtelsevinst minskar antalet realiserade försäljningsvinster. Dessutom visar nyare forskning att välbemedlade personer reagerar mer på ändringar i beskattningen av överlåtelsevinst än mindre bemedlade. 

Vid direkta placeringar beskattas placeraren i enlighet med realiseringsprincipen för löpande avkastning årligen och för värdeökningen i samband med överlåtelse av objektet. Indirekta placeringar innebär att beskattningen av såväl löpande inkomster som av ökningen av placeringsobjektets värde skjuts upp, i enlighet med realiseringsprincipen. Resultatet av indirekta placeringar realiseras som vinst eller förlust först efter det att placeringen avslutas. Av de placeringsformer som arbetsgruppen granskade gäller förmånen av uppskjuten beskattning både för placeringsobjektets värdeökning och för löpande avkastning av placeringsobjektet i fråga om tillväxtfonder, fondanknutna sparlivförsäkringar och kapitaliseringsavtal. I fråga om avkastningsfonder gäller förmånen av uppskjuten beskattning placeringsobjektets värdeökning och den löpande avkastningen av placeringsobjektet fram till dess att fonden delar ut vinsten. För fondförsäkringar och kapitaliseringsavtal gäller också att det är möjligt att först ta ut placeringskapitalet och därefter avkastningen. Denna möjlighet finns inte när det fäller placeringsfonder. I fråga om fondförsäkringar och kapitaliseringsavtal kan placeraren också byta placeringsobjekt utan skattepåföljder. 

Uppskjutande av beskattningen ger placeraren en ekonomisk förmån som minskar den faktiska skattebördan av placeringen. Den förmån som uppskjutandet av beskattningen ger beror på beloppet av det placerade kapitalet, värdeökningen, allokeringsändringar under spartiden och spartidens längd. Provisioner som tas ut minskar förmånen. 

Arbetsgruppen konstaterade att en jämförelse mellan direkta aktieplaceringar och sparlivförsäkringar och kapitaliseringsavtal visar att den förmån som är förknippad med sparlivförsäkringar och kapitaliseringsavtal och som innebär att placeraren kan byta placeringsobjekt skattefritt kan vara av betydelse särskilt när portföljens omsättningshastighet är hög. Utan årlig beskattning av löpande inkomst gagnas placeraren av principen om ränta på ränta både i fråga om placeringar i tillväxtfonder och i fråga om sparlivförsäkringar och kapitaliseringsavtal. Om avkastningen beskattades genast det år den influtit skulle placerarens avkastning efter skatt bli mindre än i fråga om de ovan nämnda placeringsformerna även om det absoluta skattebeloppet också är större. Förmånlighetsbedömningen påverkas beroende på spartiden också av tillämpningen av presumtiva anskaffningsutgifter vid direkta aktieplaceringar och sparande i placeringsfonder. 

Den enskilda placerarens val mellan placeringar i en placeringsfond eller sparlivförsäkringar och kapitaliseringsavtal grundar sig inte nödvändigtvis på skillnaderna i den skattemässiga behandlingen i synnerhet när det placerade kapitalet är litet. Vid bedömningen av neutraliteten vid den skattemässiga behandlingen av olika placeringsformer är det dock skäl att beakta skillnaderna. 

Även om förmånen av uppskjuten beskattning inte har stor betydelse i euro ur den enskilda placerarens synvinkel har den dock betydelse med tanke på statens skatteintäkter. Medan placeraren i detta fall får en ekonomisk vinning av att betalningen av skatt skjuts upp är det fråga om en ränteförlust för skattetagaren. I situationer då placeringsobjektet eller avkastningen av objektet inte realiseras under spararens livstid sker ingen inkomstbeskattning av avkastningen och avkastningen beskattas enligt en arvsskattesats som är betydligt lägre än kapitalskattesatsen. 

I det följande redogörs först för arbetsgruppens bedömning av beskattningen av placeringsfonder. Bedömningen beredde samtidigt väg för arbetsgruppens förslag gällande övriga former av indirekt placering. 

Arbetsgruppen konstaterade att det ursprungliga syftet med den skattelagstiftning från 1987 som gäller placeringsfonder var att den skattemässiga behandlingen av placeringsverksamhet via placeringsfonder motsvarar beskattningen av direkta placeringar i så stor utsträckning som möjligt. Placeringsfonderna var skattefria och på grund av fondernas dåvarande skyldighet att dela ut vinst var den vinstandel som årligen delades ut skattepliktig inkomst. Tillväxandelar, på vilka det inte delas ut vinst, tilläts i placeringsfonder utan undantagstillstånd av finansministeriet i och med lagen om placeringsfonder efter det att de privaträttsliga bestämmelserna i lagen om placeringsfonder ändrades 1994. Efter det har utvecklingen gått i den riktningen att för närvarande är 94 procent av fondandelarna tillväxtandelar. I fråga om dessa andelar beskattas avkastning som samlats i fonden som överlåtelsevinst först när andelarna överlåts.  

Arbetsgruppen ansåg att även om den förmån av uppskjuten beskattning som är förknippad med tillväxtandelar i placeringsfonder är betydande kan den nuvarande skattemodellen motiveras. Beskattningsförfarandet ansågs vara enkelt och tydligt och det har möjliggjort utvecklingen av en livskraftig placeringsfondsmarknad. En varaktig skattelagstiftning ger också en uppenbar nytta med tanke på placerings- och fondmarknaderna. Arbetsgruppen ansåg dock att placeringsfondernas ställning som skattefria samfund även i fortsättningen ska kopplas till genuina kollektiva placeringar av medel som samlats in av allmänheten. Arbetsgruppen ansåg att i enlighet med de förslag som den samtidigt verksamma arbetsgruppen för revidering av lagen om placeringsfonder lade fram är det tillräckligt med ett minimiantal på 30 andelsägare i stället för det nuvarande kravet på minst 50 delägare. 

Även om det inte föreslogs några innehållsmässiga ändringar av placeringsfonderna och specialplaceringsfonderna ansåg arbetsgruppen att de förslag som lades fram av den arbetsgrupp som finansministeriet tillsatte den 21 december 2016 för att bedöma behovet av en revidering av lagen om placeringsfonder (VM 111:00/2016) och frågor som gäller internationella situationer talar för en precisering av skattebestämmelserna om placeringsfonder och specialplaceringsfonder i skattelagstiftningen.  

Arbetsgruppen ansåg att den nuvarande skattelagstiftningen om sparlivförsäkringar, som härstammar från tiden före försäkringsprodukternas kraftiga utveckling, har blivit föråldrad till stora delar. Sparlivförsäkringarnas ökade popularitet beror på produktutvecklingen av sparlivförsäkringarna och på den gynnsamma beskattningsmiljö som uppstått till följd av rättspraxis.  

Arbetsgruppen konstaterade att de nuvarande bestämmelserna inte beskriver det väsentliga innehållet i den skattemässiga behandling som gör det möjligt att utan begränsning av de tidsfrister som anges i 34 § 3 mom. 1 punkten i inkomstskattelagen ta ut medel från försäkringen i form av partiella återköp, som också i första hand betraktas som kapitalåterbäringar och först i sista hand som skattepliktig avkastning, Detta är möjligt när en betydande andel av försäkringskapitalet utgörs av avkastning.  

Största delen av produkterna är nuförtiden fondanknutna och den försäkrade kan ha möjlighet att välja placeringsobjekt inom försäkringen och byta dem utan skattepåföljder.  

Det nuvarande beskattningsförfarandet där uttagna medel i första hand betraktas som kapitalåterbäring och först i sista hand som skattepliktig inkomst har utvecklats i rättspraxis och grundar sig inte på en uttrycklig bestämmelse i lag. Beskattningsförfarandet innebär icke-neutralitet i jämförelse med till exempel direkta placeringar där beskattningen sker när försäljningsvinst eller löpande inkomst erhålls. Beskattningen är också förmånligare än beskattningen av placeringar i placeringsfonder. Vid en neutralitetsbedömning anser arbetsgruppen att även rätten att skattefritt byta placeringsobjekt är en beaktansvärd förmån.  

Nackdelen med att det uppstår en förmån av uppskjutande av beskattningen är att om det uppkommer förlust från en sparlivförsäkring är det inte en avdragsgill förlust. 

Arbetsgruppen ansåg att beskattningen av sparlivförsäkringar bör ändras så att den del av de uttagna medlen som motsvarar den relativa andelen av avkastningen på de belopp som betalats in till försäkringen alltid betraktas som skattepliktig inkomst. På så sätt motsvarar den skattemässiga behandlingen av sparlivförsäkringar till väsentliga delar den skattemässiga behandlingen av placeringsfonder. 

Exempel  

Det placerade kapitalet i en sparlivförsäkring eller ett kapitaliseringsavtal är 10 000 euro, sparbeloppet vid tidpunkten för uttag är 15 000 euro och avkastningen av avtalet är således 5 000 euro. Spararen tar ut 1 000 euro, varav 5 000 / 15 000 x 1 000 euro = 333 euro betraktas som avkastning.  

Vid sparande i en placeringsfond löser fondbolaget in fondandelar till ett värde av 1 000 euro, dvs. 6,67 procent av 15 000 euro. Av en anskaffningsutgift på 10 000 euro dras motsvarande 6,67 procent av som anskaffningsutgift, dvs. 667 euro, varvid den beskattningsbara överlåtelsevinsten är 333 euro. 

Skillnader i jämförelse med sparande i placeringsfonder orsakas av att vid beskattningen av överlåtelsevinster kan, beroende på ägartiden och värdeökningen, en presumtiv anskaffningsutgift bli tillämplig i stället för den ursprungliga anskaffningsutgiften, vilket vid en förmånlighetsbedömning blir till förmån för sparande i en placeringsfond. 

Arbetsgruppen ansåg att förluster från sparlivförsäkringar bör vara avdragsgilla när avtalet löper ut, varvid förlusten är slutgiltig.  

I samband med behandlingen av placeringssparkonton förhöll sig arbetsgruppen negativt till en symmetrisk behandling av avkastning och förlust från avtalet så att också en förlust alltid realiseras vid uttag av medel om kontot är förlustbringande vid tidpunkten för uttag. Om en förlust som dras av vid beskattningen realiseras öppnas en möjlighet för helt konstgjorda arrangemang. Genom att göra en tilläggsplacering och ta ut samma belopp till exempel redan samma dag genereras en avdragsgill förlust även om kontoställningen i själva verket inte har ändrats på något sätt. Arbetsgruppen ansåg att det verkar uppenbart att denna typ av handlande har karaktären av kringgående av skatt. Arbetsgruppen konstaterade också att det i undersökningar kommit fram att i praktiken strävar åtminstone de mest sofistikerade placerarna efter att dra nytta av förluster. 

Arbetsgruppen konstaterade att det också fanns produkter på marknaden som kan användas även för andra ändamål än för traditionella placeringar och sparande. Dessa produkter tillhandahålls främst av utländska försäkringsbolag. Sådana arrangemang kan vara av konstruerad karaktär som till exempel i de fall där aktieinnehav överförs som försäkringspremier och försäkringstagaren samtidigt behåller rättigheter som är kopplade till aktieinnehavet. Arbetsgruppen ansåg att det är motiverat att ingripa i sådana konstgjorda arrangemang genom särskilda bestämmelser. 

Med tanke på främst de ovannämnda situationerna undersökte arbetsgruppen alternativ till det beskattningsförfarande som föreslogs. Ett alternativ var att uttagna medel i första hand ska betraktas som avkastning, vilket inte skulle innebära avvikelse från realiseringsprincipen, och ett annat alternativ var att vid byte av placeringsobjekt ska det sammanlagda beloppet av den kalkylmässiga överlåtelsevinsten och den löpande avkastningen av placeringsobjekten betraktas som inkomst för skatteåret oberoende av om medel har tagits ut eller inte. Arbetsgruppen beskrev det senare alternativet som en slags genomströmningsmodell. 

Kapitaliseringsavtal 

Arbetsgruppen konstaterade att de skattemässiga frågor som gäller kapitaliseringsavtal till stor del är desamma som i fråga om sparlivförsäkringar. Ett särskilt problem när det gäller kapitaliseringsavtal är att det inte finns några särskilda bestämmelser om den skattemässiga behandlingen av dem. Beskattningen av dem grundar sig på rättspraxis och Skatteförvaltningens anvisningar. På motsvarande sätt som i fråga om sparlivförsäkringar betraktas uttagna medel i kapitaliseringsavtal enligt nuvarande praxis i första hand som kapitalåterbäring och först i sista hand som beskattningsbar avkastning. Förluster är inte heller avdragsgilla vid placerarens beskattning. 

Arbetsgruppen föreslog att kapitaliseringsavtal ska beskattas på samma sätt som sparlivförsäkringar. Den del av de uttagna medlen som motsvarar den relativa andel som avkastningen på de belopp som betalats in till försäkringen utgör av försäkringskapitalet ska alltid betraktas som skattepliktig inkomst . Enligt förslaget ska också förluster från kapitaliseringsavtalet vara avdragsgilla när avtalet löper ut. 

Arbetsgruppen tog inte direkt ställning till inkomstbeskattningen vid överlåtelse av kapitaliseringsavtal eller till arvsbeskattningen eller gåvobeskattningen i samband med överlåtelse. Arbetsgruppen ansåg dock att vid den fortsatta beredningen bör man också bedöma behoven av reglering av arvs- och gåvobeskattningen i fråga om kapitaliseringsavtal på lämpligt sätt och att det i anslutning till överlåtelse av kapitaliseringsavtal finns tolkningsfrågor som bör beaktas i den fortsatta beredningen. 

Vid bedömningen skiljde arbetsgruppen mellan tidsbegränsade och livsvariga pensionsförsäkringar med engångspremie. Livsvariga pensioner är till sin natur riskförsäkringar i sann bemärkelse. Efter det att den försäkrade har uppnått pensionsålder betalas pension på basis av försäkringen under den försäkrades hela livstid. Pensionen för en person som lever länge finansieras inte endast med personens egna medel utan delvis med medel som efterlämnats av personer som levde en kortare tid och försäkringsrisken har inte undanröjts genom ett dödsfallsskydd som anslutits till pensionsförsäkringen. Enligt arbetsgruppen är däremot tidsbegränsade pensionsförsäkringar med engångspremie placeringsinstrument som kan jämställas med andra sparandeprodukter. 

Arbetsgruppen konstaterade att de nuvarande skattebestämmelserna med beaktande av de nuvarande förväntade levnadsåren och nivåerna på avkastningen av placeringsobjekt delvis leder till dubbel beskattning och ansåg att beskattningsförfarandet i praktiken förhindrar att det uppstår en marknad för pensioner med engångspremie. Bestämmelserna är inte heller i enlighet med grundprinciperna för kapitalinkomstbeskattningen, där utgångspunkten är att endast avkastningen av kapital beskattas.  

Arbetsgruppen ansåg att den skattesanktion som är förknippad med de nuvarande skattebestämmelserna bör undanröjas och att det med tanke på neutraliteten är motiverat att det beskattningsförfarande som tillämpas på sparlivförsäkringar och kapitaliseringsavtal också tillämpas på pensionsförsäkringar med engångspremie. 

Även om arbetsgruppen ansåg det vara av stor betydelse om försäkringen har karaktären av en tidsbegränsad sparandeprodukt eller om den är en ren livsvarig risklivförsäkring föreslog arbetsgruppen att samma beskattningsförfarande ska tillämpas både på tidsbegränsade och livsvariga pensionsförsäkringar med engångspremie.  

Arbetsgruppen bedömde också om det med tanke på utvecklingen av en marknad för livsvariga pensioner med engångspremie räcker med att endast skattesanktionen undanröjs. Arbetsgruppen diskuterade också ingående om behovet och grunderna för att införa skattebestämmelser om livsvariga pensionsförsäkringar med engångspremie som grundar sig på ett alternativ som omfattas av skattestöd. Till denna del lade arbetsgruppen dock inte fram några förslag. Arbetsgruppen ansåg att i en modell med skattestöd bör man bland annat beakta hur skattestödet ska riktas på ett ändamålsenligt sätt. Dessutom bör man beakta engångspremiens maximibelopp, riskfördelningen, åldern då pensionen lyfts och frågor som gäller samordningen med det övriga pensionssystemet. 

I enlighet med sitt uppdrag begränsade arbetsgruppen sitt förslag till att endast gälla pensionsförsäkringar med engångspremie. Arbetsgruppen ansåg att utan kravet på engångspremie tillämpas i praktiken det föreslagna beskattningsförfarandet i stor utsträckning bland annat på pensioner som betalas från utlandet till Finland med stöd av en frivillig pensionsförsäkring och som i dagens läge i sin helhet är skattepliktig förvärvsinkomst enligt 34 § 1 mom. i inkomstskattelagen eller, om försäkringen ska jämställas med en försäkring enligt 34 a §, i sin helhet skattepliktig kapitalinkomst. Utgångspunkten att pensioner som betalas med stöd av en frivillig försäkring i sin helhet är förvärvsinkomst kan motiveras med tanke på att enligt arbetsgruppens uppskattning är också största delen av de utländska frivilliga pensionsförsäkringarna kopplade till skattestöd i form av rätt till avdrag för premier eller på något annat sätt. Från internationella jämförelser vet man att EET-principen (exemption-exemption-taxation), som tillämpas på frivilliga individuella pensionsförsäkringar i Finland och enligt vilken premierna är avdragsgilla, avkastningen under spartiden skattefri och betalda pensioner skattepliktig inkomst, är den modell som allmänt tillämpas på pensionsförsäkringar med skattestöd också i andra länder. När frivilliga pensioner i sin helhet beskattas som förvärvsinkomst leder det sannolikt till rätt slutresultat i majoriteten av de gränsöverskridande fallen. Beskattningsrätten i Finland påverkas också eventuellt av de bestämmelser i skatteavtalet som ska tillämpas.  

På grund av den internationella utvecklingen och den offentliga debatten som aktualiserades under arbetsgruppens mandatperiod ansåg arbetsgruppen att det fanns skäl att också bedöma aspekter som gäller ibruktagandet av investeringssparkonton. Som jämförelse använde arbetsgruppen särskilt de modeller för investerings- eller aktiesparkonton som har tagits i bruk eller planeras i de övriga nordiska länderna. Arbetsgruppen bedömde separat tre modeller, varav en var en modell som grundar sig på beskattning av en kalkylmässig avkastning och som tillämpas i Sverige. De två andra modellerna grundar sig på beskattning av den relativa avkastningen när medel tas ut. Modellerna skiljde sig från varandra främst endast till den del dividender betraktades som en del av avkastningen av kontot eller inte.  

Arbetsgruppen ansåg att modellen som grundar sig på beskattning av en kalkylmässig avkastning inte lämpar sig för Finland bland annat därför att en enhetlig skattelagstiftning förutsätter att beskattningen tillämpas på alla placeringsformer som konkurrerar sinsemellan. Dessutom avviker modellen från de principer om betalningsförmåga och neutralitet som tillämpas i hög grad inom det finländska skattesystemet.  

I den förstnämnda modellen som grundar sig på beskattningen av den relativa avkastningen är dividenderna skattefria när de tas emot och de beskattas som en del av avkastningen av kontot när medlen tas ut. Av uttagna medel betraktas som skattepliktig inkomst den relativa andel som motsvararar den relativa andelen (återstående) avkastning på de belopp som betalats till kontot av (det återstående) investeringskapitalet. Beskattningsförfarandet förutsätter att medlen på kontot värderas till dagsvärdet när medel tas ut från kontot. Till denna del motsvarar beskattningssättet också arbetsgruppens förslag till reform av beskattningen av sparlivförsäkringar och kapitaliseringsavtal. Enligt arbetsgruppen är problemet med denna modell att dividendbeskattningen inte är i överensstämmelse med de internationella skatteavtal som Finland ingått eller med gemenskapslagstiftningen. 

På grund av de problem som är förknippade med dividender beslutade arbetsgruppen att föreslå en modell som grundar sig på beskattning av den relativa avkastningen så att dividenderna inte är med på kontot utan de beskattas på samma sätt som för närvarande. Arbetsgruppen föreslår att förluster från kontot ska vara avdragsgilla först när kontot avslutas så att realisering av förluster genom uttag av medel från kontot inte blir ett nytt skatteplaneringsverktyg. Avdrag för förluster i samband med avslutande av kontot överensstämmer också med arbetsgruppens förslag gällande sparlivförsäkringar och kapitaliseringsavtal. I fråga om tillåtna placeringsobjekt motsvarar arbetsgruppens förslag den gällande lagen om bundet långsiktigt sparande (1183/2009) och medel på kontot kan således placeras i bland annat börsnoterade aktier, placeringsfonder och obligationslån. Arbetsgruppen föreslog inte att det föreskrivs om övre gränser för placeringar på kontot, även om gruppen konstaterade att det är ett sätt att minska statens skatteinkomstförluster. 

Förslagen motsvarar huvudsakligen de förslag som arbetsgruppen som bedömde beskattningen av olika placeringsformer lämnade. Det föreslagna förfarandet för beskattning av avkastning motsvarar arbetsgruppens förslag om proportionell beskattning. Detsamma gäller behandlingen av förluster. 

Särskilt i fråga om aktiesparkonton avviker dock förslagen till vissa delar från arbetsgruppens förslag. Placeringsobjekten på kontot har begränsats till endast börsaktier och på kontot kan placeras högst 50 000 euro. Enligt förslaget ska dividender på aktier på kontot räknas som en del av avkastningen av kontot, och de beskattas inte ännu när de tas emot. 

Beskattningen av avkastning 

Det föreslås att beskattningen av sparlivförsäkringar och kapitaliseringsavtal förnyas i enlighet med de förslag som arbetsgruppen som bedömde beskattningen av olika placeringsformer lämnade. Av utbetalningar med stöd av avtal betraktas som kapitalinkomst för skatteåret den relativa andel som motsvarar avkastningens andel av sparbeloppet när medel tas ut.  

Regeringen instämmer i arbetsgruppens ståndpunkt att de övriga beskattningsförfaranden som arbetsgruppen bedömde inte lämpar sig som huvudprinciper för beskattningen av sparförsäkringar. En sådan huvudprincip för beskattningen av fondförsäkringar eller kapitaliseringsavtal där värdeökningar som skett inom försäkringen, kalkylmässiga överlåtelsevinster eller belopp som livförsäkringsbolaget krediterat kunden beskattas som sådana utan koppling till uttag av medel strider mot realiseringsprincipen och är internationellt sett mycket exceptionell. Eftersom placeringsobjekten ägs av försäkringsbolaget skulle det vara på många sätt problematisk om i synnerhet den löpande avkastningen av placeringsobjekten betraktas som försäkringstagarens skattepliktiga inkomst. Till exempel har kundkrediteringar som ökar försäkringskapitalet sannolikt inte i allmänhet en direkt koppling till försäkringsbolagets avkastning av placeringsobjekt som ägs av bolaget och om dessa krediteringar betraktas som spararens inkomst kan det således också leda till en omotiverat sträng beskattning, förutom att det strider mot realiseringsprincipen. 

Det sistnämnda förfarandet är dock enligt arbetsgruppens bedömningar ett motiverat alternativ för att ingripa i försäkringsarrangemang av konstruerad karaktär på det sätt som beskrivs nedan.  

Avdrag för förlust 

Enligt förslaget ska förlust från sparlivförsäkringar och kapitaliseringsavtal vara avdragsgill vid beskattningen om förlusten uppkommer av att beloppet av försäkringspremier eller andra betalningar som spararen gjort, minskat med andelen av dem som betraktas som inkomst, är större än beloppet av försäkringsutbetalningar eller andra betalningar till spararen under avtalsperioden.  

Genom att tillåta avdragsrätt innan avtalet upphör ges en möjlighet till konstgjorda arrangemang i syfte att utnyttja förluster, vilket inte är motiverat. En sådan möjlighet skapar ett starkt incitament för att alltid utnyttja förlusterna när avtalet är tillfälligt förlustbringande medan det kan antas att avkastningen alltid realiseras enligt behov och efter övervägande på grund av skattepåföljderna. En symmetrisk behandling av förluster och avkastning skulle således leda till ett synnerligen obalanserat arrangemang med tanke på skattetagaren. Vid inkomstbeskattningen är utgångspunkten vid behandlingen av förluster i allmänhet att förlusten ska vara slutgiltig. 

Beaktande av rätten att dra av premier  

De sparandeprodukter som avses i detta sammanhang är inte förenade med rätt att dra av premierna vid inkomstbeskattningen i Finland. Skattelagstiftningen i olika länder avviker dock betydligt från varandra också i fråga om försäkringsbaserade sparandeprodukter. Om en försäkringstagare som flyttat till Finland har haft rätt att dra av försäkringspremier vid inkomstbeskattningen enligt skattelagstiftningen i sin tidigare hemviststat för försäkringar som denna har tecknat där, är det motiverat att medel som försäkringstagaren har tagit ut från försäkringen medan han eller hon bor i Finland betraktas som skattepliktig inkomst. I ett internationellt perspektiv kan rätten att dra av försäkringspremier så gott som utan undantag anses vara kopplat till en skatteplikt för försäkringsutbetalningar.  

Enligt förslaget ska ett villkor för tillämpning av det ovan beskrivna förfarandet för beskattning av avkastning vara att premier som betalats med stöd av ett avtal inte har dragits av vid beskattningen. Om villkoret inte uppfylls och de premier som den försäkrade har betalat är helt eller delvis avdragsgilla, är försäkringsutbetalningarna i sin helhet skattepliktig kapitalinkomst.  

Beskattningen av överlåtelse av kapitaliseringsavtal 

Det föreslås att uttryckliga bestämmelser om inkomstbeskattningen vid överlåtelse av kapitaliseringsavtal tas in i inkomstskattelagen. Med avvikelse från nuvarande beskattningspraxis föreslås det att bestämmelserna om beskattning av överlåtelsevinst ska tillämpas på överlåtelse av kapitaliseringsavtal, dock så att presumtiva anskaffningsutgifter enligt 46 § 1 mom. inte tillämpas vid överlåtelse.  

De presumtiva anskaffningsutgifterna grundar sig på behovet av att förenkla det administrativa förfarandet till exempel när den skattskyldige har svårigheter att klarlägga anskaffningsutgifterna för en tillgångspost som länge varit i den skattskyldiges ägo och att beakta inflationens verkningar. Dessa aspekter är inte på samma sätt tillämpliga på kapitaliseringsavtal. När det gäller kapitaliseringsavtal är det fråga om särskilda placeringsprodukter som används för många olika typer av placeringar i olika tillgångsposter. I kapitaliseringsavtalen ingår dessutom förmåner av uppskjuten beskattning jämfört med direkt ägande av egendom, eftersom skatt betalas först när medel tas ut från avtalet.  

Av formerna av indirekta placeringar är kapitaliseringsavtalen närmast jämförbara med aktiesparkonton, där medel kan realiseras endast genom uttag från kontot. Det föreslagna sättet att tillämpa bestämmelserna om beskattning av överlåtelsevinst vid överlåtelse av kapitaliseringsavtal så att medlen realiseras vid överlåtelse av avtalet i stället för vid uttag av medlen leder till samma slutresultat och är således det mest motiverade alternativet med tanke på neutraliteten. Om den skattemässiga behandlingen är förmånligare vid överlåtelse av kapitaliseringsavtal än vid återköp eller upphörande kan detta leda till konstruerade mellanöverlåtelser innan avtalet upphör, särskilt i situationer där avkastningen av kapitaliseringsavtalet är betydande. 

Förslaget innebär inte några skattemässiga förändringar för spararen i jämförelse med nuläget på det sättet att den beskattningsbara inkomstens storlek vid överlåtelse är densamma som enligt Skatteförvaltningens anvisning i nuläget, när överlåtelsen betraktas som överlåtelse av fordringsrätt. Den beskattningsbara inkomsten utgörs av skillnaden mellan överlåtelsepriset och de premier som spararen har betalat. Tillämpningen av bestämmelserna om beskattning av överlåtelsevinst innebär dock att förluster som uppkommer vid överlåtelse är avdragsgilla som överlåtelseförlust enligt 50 § i inkomstskattelagen. Även detta är motiverat med tanke på neutraliteten, eftersom också förlust från ett aktiesparkonto är avdragsgill när avtalet upphör på samma sätt som förlust från ett kapitaliseringsavtal. 

Vid överlåtelsetagarens beskattning ska det vederlag som överlåtelsetagaren har betalat vid uttag på basis av avtalet jämställas med premier för kapitaliseringsavtal på samma sätt som för närvarande. 

Återverkningar av beskattningen vid överlåtelse av kapitaliseringsavtal på arvsbeskattningen 

Förslaget som gäller beskattning vid överlåtelsevinst innebär inte heller några ändringar av behandlingen av en avliden persons kapitaliseringsavtal i arvsbeskattningen. 

Ändringen har dock betydelse för behandlingen av den efterlevande makens kapitaliseringsavtal vid den kalkylmässiga avvittringen och arvsskiftet i samband med verkställandet av arvsbeskattningen. I fråga om dessa är det här fråga om en situation som inte är reglerad och som inte behandlas desto mer varken i Skatteförvaltningens anvisningar eller i rättslitteraturen. Rättsläget är således mycket oklart. Skattepåföljderna vid byte av ägare av kapitaliseringsavtal i samband med avvittring och arvskifte är också oklara till exempel när medel utanför boet lämnas som vederlag. 

En betydande fördel med att tillämpa bestämmelserna om beskattning av överlåtelsevinst är att på så sätt blir man av med en stor del av de öppna tolkningsfrågor som ligger bakom de tolkningsfrågor och tillämpningsproblem som gäller arvs- och gåvobeskattningen i fråga om kapitaliseringsavtal och som det hänvisas till i arbetsgruppspromemorian. 

Den skattemässiga behandlingen har varit oklar i de situationer då kapitaliseringsavtal överförs till den efterlevande maken eller från den efterlevande maken till dödsboet i avvittringen av kvarlåtenskap. I fråga om behandlingen av egendom som omfattas av beskattning av överlåtelsevinst har det däremot funnits en tydlig och etablerad praxis för hur ägartiden och anskaffningsutgiften beräknas i enlighet med 46 § 2 mom. i inkomstskattelagen. I momentet föreskrivs att om den överlåtna egendomen har förvärvats vid avvittring, beräknas ägartiden och anskaffningsutgiften med hänsyn till det fång som är tidigare än avvittringen. Om bestämmelserna om beskattning av överlåtelse tillämpas vid överlåtelse av kapitaliseringsavtal blir den ovannämnda bestämmelsen tillämplig på motsvarande sätt och bestämmer också anskaffningsutgiften i samband med överföring av kapitaliseringsavtal i avvittringen av kvarlåtenskap. 

Om dödsboets kapitaliseringsavtal överförs till den efterlevande maken, överförs den avlidnes anskaffningsutgift till denne i enlighet med 46 § 2 mom. I motsatta situationer utgörs dödsboets anskaffningsutgift av det gängse värde som använts i arvsbeskattningen.  

För arvsbeskattningen innebär förslaget att den beräknade inkomstskatteskulden inte heller dras av i fråga om den efterlevande makens kapitaliseringsavtal. En beräknad skatteskuld kan också ingå i den efterlevande makens andra placeringar, till exempel i aktier, men vid arvsbeskattningen görs inte heller kalkylmässiga avdrag i fråga om dem.  

Förslagen har konsekvenser för arvsplaneringen i förmögna dödsbon där man ofta strävar efter att beakta den skattemässiga behandling som är fördelaktig för bägge parter när man väljer hur egendomen ska fördelas mellan den efterlevande maken och dödsboet. Avsikten är att överföra sådana medel till den efterlevande maken där överlåtelsen är skattefri för denne, till exempel stadigvarande bostad, eller där den avlidnes anskaffningsutgift är så nära det gängse värdet som möjligt. På motsvarande sätt strävar man efter att överföra sådana medel till dödsboet där skillnaden mellan anskaffningsutgiften och det gängse värdet är så stor som möjligt, eftersom det gängse värde som använts vid arvsbeskattningen tillämpas vid vidareöverlåtelser. 

Förslagen undanröjer den rättsliga osäkerheten och minskar framtida rättstvister samtidigt som de förtydligar villkoren för arvsplanering. Till exempel beräknas överlåtelsevinsten vid användning av medel som står utanför dödsboet på samma sätt som vid annan överföring av medel som omfattas av beskattningen av överlåtelsevinst. I avvittringen av kvarlåtenskap ska flera saker beaktas såväl i beskattningen som i den övriga lagstiftningen och därför försvårar osäkerheten kring den skattemässiga behandlingen de val som gäller avvittringen. Därför är det motiverat att sträva efter så tydliga och förutsägbara villkor som möjligt. 

Eftersom det nuvarande rättsläget är oklart och avvittringen av kvarlåtenskap är kopplad till så många enskilda variabler som beror på de tillgångsposter som hör till dödsboet och de familjerättsliga förhållandena är det inte möjligt att bedöma om ändringarna medför en strängare eller mildare beskattning på allmän nivå. 

I enlighet med sitt uppdrag lade arbetsgruppen endast fram förslag om pensionsförsäkringar med engångspremie. Arbetsgruppen föreslog att de ska beskattas på samma sätt som sparlivförsäkringar och kapitaliseringsavtal. Enligt förslaget ska beskattningsförfarandet tillämpas både på tidsbegränsade och livsvariga försäkringar. 

Enligt regeringens uppfattning är det dock motiverat att göra regleringen smidigare så att utöver försäkringar med engångspremie ska också försäkringar för vilka premier har betalats i flera rater kunna omfattas av den föreslagna skattemässiga behandlingen.  

Det finns däremot också vägande skäl för att i fråga livsvariga pensionsförsäkringar, som inte kan jämställas med andra sparandeprodukter, införa bestämmelser om beskattningen av avkastning som avviker från den skattemässiga behandlingen av sparandeprodukter. Bestämmelserna behövs för att man ska kunna beakta karaktären av livsvarig pension. Detta har samband med att försäkringskapital och den andel av försäkringsutbetalningar som ska betraktas som skattepliktig inkomst inte kan fastställas på ett med andra sparandeprodukter jämförbart sätt som kan tillämpas vid beskattningen. I arbetsgruppens rapport ges inte exempel på tillämpning av proportionell beskattning av avkastning vid beskattningen av livsvariga försäkringar och arbetsgruppen behandlade heller inte i övrigt frågor i anknytning till detta. Frågan ansågs uppenbarligen inte vara av särskilt stor vikt eftersom arbetsgruppen ansåg det vara ytterst tvivelaktigt att det skulle uppstå en marknad för livsvariga livförsäkringar i Finland, om beskattningen följer allmänna principer. Om försäkringstagaren inte får andra bättre förmåner än likvida sparandeformer i gengäld för en livslång förbindelse, blir efterfrågan på produkten och dess säljbarhet sannolikt mycket liten enligt rapporten. Enligt arbetsgruppen stöds denna slutsats också av den kraftiga minskning av populariteten hos frivilliga pensionsförsäkringar och avtal om långtidssparande som skedde trots att skatteunderstödet bevarades. 

Som motvikt till en smidigare reglering föreslås det att det till pensionsförsäkringarna kopplas ett krav på att försäkringspremier inte har dragits av vid inkomstbeskattningen för att endast avkastningen ska vara skattepliktig. Kravet tryggar den nationella skattebasen i gränsöverskridande situationer och är viktigt framförallt i fråga om pensionsförsäkringar som i andra staters skattelagstiftning relativt ofta är förenade med rätt att dra av premier för försäkringen och som på grund av det beviljade skatteunderstödet är rätt så vanliga. Det föreslås att i dessa situationer ska pensioner och anda utbetalningar med stöd av en pensionsförsäkring beskattas som förvärvsinkomst. Detta är motiverat därför att den olika skattemässiga behandlingen av kapitalinkomster och förvärvsinkomster är utmärkande främst för de nordiska länderna. I gränsöverskridande fall har premierna vanligen dragits av från förvärvsinkomsterna. 

Tidsbegränsade och livsvariga pensionsförsäkringar 

Enligt förslaget tillämpas på beskattningen av avkastningen av tidsbegränsade pensionsförsäkringar samma skattemässiga behandling som i fråga om sparlivförsäkringar och kapitaliseringsavtal. Detsamma gäller behandlingen av förluster. 

Också i fråga om de förslag som gäller beskattningen av livsvariga pensionsförsäkringar är utgångspunkten att endast avkastningen av försäkringen är skattepliktig. Med avkastning avses det sammanlagda beloppet av försäkringsutbetalningar, dvs. pensioner och andra försäkringsutbetalningar, minskat med försäkringspremier. 

Den ovan beskrivna proportionella beskattningen av avkastning lämpar sig för livsvariga pensionsförsäkringar i de fall då den försäkrade har utnyttjat sin rätt att få återköpsvärdet av försäkringen till fullt belopp. Avkastningens andel kan i dessa fall fastställas entydigt. 

När försäkringsutbetalningar i enlighet med pensionsförsäkringens syfte betalas som pension under den försäkrades livstid, vars längd inte kan förutspås, är det däremot mycket problematiskt att fastställa hur avdragen av försäkringspremier från försäkringsutbetalningarna ska periodiseras. Det tänkbara förfarandet att betalda pensioner i första hand ska betraktas som kapitalåterbäring och först i sista hand som beskattningsbar avkastning leder i och för sig till rätt resultat men undanröjer inte förmånen av uppskjuten beskattning i fråga om livsvariga pensionsförsäkringar, vilket nu är ett centralt problem vid beskattningen av övriga egentliga sparandeprodukter. 

I samband med beredningen behandlades också möjligheten att fastställa livsvariga försäkringars sparbelopp genom att koppla dem till den ansvarsskuld till följd av försäkringen som avses i försäkringsbolagslagen. Enligt detta alternativ betraktas den del av ansvarsskulden som överstiger beloppet av försäkringspremier som avkastning av avtalet. Som andelen beskattningsbar årlig avkastning av betald pension betraktas då den del som vid betalningsögonblicket motsvarar den återstående avkastningens relativa andel av ansvarskulden vid betalningsögonblicket. På så sätt tillämpas motsvarande beskattningsförfarande som i fråga om de försäkringsprodukter och kapitaliseringsavtal som behandlas ovan. Kopplingen till ansvarsskulden är emellertid problematisk i det hänseendet att det är fråga om ett förfarande som är kopplat till den nationella lagstiftningen om försäkringsbranschen och vars tillämplighet i internationella sammanhang kan ifrågasättas eftersom begreppet bokföringsmässig ansvarsskuld är beroende av vilken lagstiftning som ska tillämpas. Det går inte att stödja sig på till exempel Europeiska unionens lagstiftning eftersom begreppet ansvarsskuld inte har förenhetligats till de delar som avses här. Behovet av ett förfarande som lämpar sig i gränsöverskridande situationer betonas av att det är osäkert om det överhuvudtaget kommer att uppstå en marknad för livsvariga pensioner som inte omfattas av skattestöd i Finland. Eventuellt blir försäkringar som tecknats utomlands det enda tillämpningsområdet för bestämmelserna och modellen är i princip inte alltid tillämplig på beskattningen av dessa försäkringar. De föreslagna bestämmelserna är också tydligare och enklare ur administrativ synvinkel. 

För närvarande finns det inte livsvariga pensionsförsäkringar på den finländska marknaden, vilket i stor utsträckning beror på skattelagstiftningen, och det går inte att förutspå hurdana produkter för livsvariga pensioner som kan uppstå på marknaden i Finland om de begränsningar som gäller beskattningen avskaffas. Beskattningslagstiftningen utgör inte hinder för att sparbelopp skulle kunna ingå också i livsvariga pensionsförsäkringar så att den försäkrade dessutom har rätt att ta ut sparbeloppet i form av återköp till exempel innan den försäkrade uppnår pensionsåldern enligt försäkringsavtalet. Det finns inte heller något hinder för att möjligheten till återköp utsträcks till en längre tid. Rätten till återköpsvärde kan med stöd av 13 § 3 mom. i lagen om försäkringsavtal också helt uteslutas. Frågan kompliceras ytterligare av möjligheten till partiellt återköp, för vilket det inte torde finnas lagstiftningsmässiga hinder heller efter det att pensionsutbetalningen redan har inletts. 

Förslaget som gäller livsvariga pensionsförsäkringar grundar sig på den princip som tillämpas på vissa livsvariga pensionssystem bland annat i Förenta staterna och där den osäkerhet som är förknippad med livslängden har beaktats genom att man tillämpar spararens förväntade livslängd, dvs. förväntat antal levnadsår, när pensionsutbetalningen inleds. Det förväntade antalet levnadsår beskriver den förväntade medellivslängden för en person i en viss ålder som räknats ut med statistikmatematiska metoder på basis av dödlighetsstatistiken. 

Vid beräkningen av den andel som betraktas som pensionsavkastning ska det sammanlagda beloppet av försäkringspremier dras av så att beloppet fördelas under betalningstiden för pensionen enligt det förväntade antalet levnadsår för en person i den försäkrades ålder på basis av Statistikcentralens dödlighetsstatistik. Denna andel av försäkringspremierna dras av från den pension som årligen betalas ut och den överstigande delen betraktas som beskattningsbar avkastning.  

Exempel 

Om beloppet av betalda försäkringspremier är till exempel 50 000 euro och pensionsutbetalningen inleds när den försäkrade fyller 65 år, varvid det förväntade antalet levnadsår för kvinnor och män är 19,94 år enligt Statistikcentralens nyaste statistik, är det belopp som dras av 50 000 euro / 20 år, dvs. 4 000 euro per år. Den andel som överstiger det nämnda beloppet av den årliga pensionen är beskattningsbar avkastning. Den förväntade livslängden för 0—100-åringar 2016 enligt Statistikcentralens beräkningar anges i tabellen ”Dödlighets- och livslängdstal 1986—2016” på Statistikcentralens webbplats: http://pxnet2.stat.fi/PXWeb/pxweb/fi/StatFin/StatFin__vrm__kuol/statfin_kuol_pxt_007.px/?rxid=2a822193-dd72-4a66-8083-beb4b795e088 

I samband med beredningen behandlades också det alternativet att man tillämpar det förväntade antalet levnadsår enligt åldersklass direkt i inkomstskattelagen. Kopplingen till de förväntade livslängderna som beräknats av Statistikcentralen är dock flexiblare eftersom de förändringar i den förväntade livslängden som sker över tiden då kan beaktas utan lagändringar.  

Förslaget innebär att när den försäkrades levnadsår motsvarar personens förväntade antal levnadsår efter det att pensionsutbetalningen har inletts, avdras försäkringspremierna jämt under hela betalningstiden. Om den försäkrade lever längre avdras försäkringspremierna i exempelfallet ovan under de 20 första åren, varvid de pensioner som betalas efter det är skattepliktig inkomst i sin helhet. För en person som lever betydligt längre än genomsnittet blir avkastningens andel stor i livsvariga pensioner till följd av de dödlighetsåterbäringar som tillkommer den försäkrade. I båda fallen beskattas avkastningen till rätt belopp men i det senare fallet drar spararen nytta av den ränteförmån som fås när premierna dras av degressivt.  

Om den försäkrade lever en kortare tid än genomsnittet, dras en del av försäkringspremierna inte av från den försäkrades pension. 

Kravet på engångspremie  

Med avvikelse från arbetsgruppens förslag begränsas inte de förslag som gäller pensionsförsäkringar endast till pensionsförsäkringar med engångspremie, utan gäller allmänt frivilliga pensionsförsäkringar som den försäkrade tecknar, med undantag för de i 34 a § i inkomstskattelagen avsedda frivilliga individuella pensionsförsäkringar som omfattas av skattestöd.  

Av pension som betalas på basis av en annan pensionsförsäkring som den försäkrade har tecknat än en i 34 a § avsedd försäkring, betraktas den ovan i föregående avsnitt konstaterade andel som skattepliktig avkastning för skatteåret, under förutsättning att försäkringspremier inte har dragits av vid beskattningen. 

Arbetsgruppen motiverade avgränsningen av bestämmelserna så att de endast gäller pensionsförsäkringar med engångspremie med synpunkter som gäller Finlands beskattningsrätt i gränsöverskridande situationer (se avsnitt 3.1.5). 

Helt nationellt sett kan det inte anses vara av någon nämnvärd betydelse om försäkringspremierna har betalats som engångsbetalning eller inte, om det är fråga om en sparandeprodukt som omfattas av kapitalinkomstbeskattningen, där en av huvudprinciperna för beskattningen ska vara att endast avkastningen beskattas. Det som dock har betydelse är att om bestämmelserna görs smidigare återspeglar sig detta också i Finlands beskattningsrätt i internationella situationer. De nationella bestämmelserna ska tillämpas på samma sätt på pensioner och andra försäkringsutbetalningar som betalas i gränsöverskridande situationer som i fråga om prestationer som betalats i helt nationella situationer. 

Inkomstskattelagen omfattar tre beskattningsförfaranden för pensioner och andra prestationer som betalas på basis av en frivillig pensionsförsäkring. Prestationer som har betalats på basis av en sådan frivillig individuell pensionsförsäkring som avses i 34 a § eller en därmed jämförbar utländsk pensionsförsäkring är skattepliktig kapitalinkomst eftersom det är fråga om sparande som omfattas av skattestöd, där premierna är avdragsgilla vid beskattningen. En utbetalning med stöd av en pensionsförsäkring med engångspremie är i enlighet med tabellen i 81 § delvis skattepliktig förvärvsinkomst. Försäkringsutbetalningar på grund av andra frivilliga pensionsförsäkringar är i sin helhet skattepliktig förvärvsinkomst enligt huvudregeln i 34 § 1 mom. 

Om kravet på engångspremie slopas i enlighet med arbetsgruppens förslag innebär det att pensions- och andra försäkringsutbetalningar från utlandet som beskattas som skattepliktig förvärvsinkomst med stöd av det gällande 34 § 1 mom. överförs från beskattningen av förvärvsinkomst till fullt belopp till att omfattas av det föreslagna nya beskattningsförfarandet, varvid endast avkastningen beskattas under förutsättning att försäkringspremier inte har dragits av vid beskattningen. I samband med beredningen kunde man inte bedöma de skattemässiga konsekvenserna av en sådan ändring, men den kan inte antas vara helt obetydlig med beaktande av den markanta ökningen av den internationella mobiliteten och behovet att komplettera pensionsskyddet som också har ökat i andra länder. 

En orsak till att frågan bedömdes avvikande från arbetsgruppens förslag var dock också högsta förvaltningsdomstolens årsboksavgörande HFD 2018:55, som gavs i slutet av arbetsgruppens arbetsperiod den 23 april 2018. 

I fallet i fråga hade A under åren 2000—2004 arbetat som utsänd arbetstagare i Förenta staterna och då av sin nettolön efter beskattning som verkställdes i Förenta staterna placerat medel på ett 401(k)-konto i enlighet med den s.k. after-tax-metoden. A:s avsikt var att efter återkomst till Finland ut medlen på 401(k)-kontot som en engångsprestation. Uttaget av medel som hänförde sig till after-tax-metoden var skattefri inkomst i Förenta staterna. En del av medlen hade placerats enligt Pre-tax-metoden, dvs. lönen hade överförts till kontot till bruttobelopp före skatt.  

Skatteförvaltningen hade i ett förhandsavgörande av den 10 februari 2015 konstaterat att när A tar ut medel från 401(k)-kontot ska alla medel som tas ut från kontot beskattas som förvärvsinkomst som kan jämställas med pensionsinkomst. Förvaltningsdomstolen avslog A:s besvär över förhandsbeskedet och ansåg bland annat att det är fråga om ett frivilligt program för pensionssparande och att A:s penningmedel på 401(k)-kontot således är inkomster som kan jämställas med pensionsinkomst.  

I sitt avgörande ansåg högsta förvaltningsdomstolen att när A tar ut medel som denne har placerat på 401(k)-kontot i enlighet med after-tax-metoden är det fråga om medel som redan har beaktats som A:s skattepliktiga inkomster vid beskattningen i Förenta staterna. Till denna del får A således inte sådan ny skattepliktig inkomst i Finland som avses i 29 § 1 mom. eller i någon annan bestämmelse i inkomstskattelagen. Det var inte fråga om pension enligt inkomstskattelagen utan A:s placering i fråga om after-tax- metoden ska anses vara övrigt långsiktigt sparande. 

Som tillämpade rättsregler nämndes 29 § 1 mom. i inkomstskattelagen, enligt vilket skattepliktig inkomst är med de begränsningar som nämns i inkomstskattelagen den skattskyldiges inkomster i pengar eller pengars värde, och 32 §, enligt vilken skattepliktig kapitalinkomst är bland annat avkastning av egendom, samt 61 §, enligt vilken förvärvsinkomst är annan inkomst än kapitalinkomst. 

Högsta förvaltningsdomstolen avslog ansökan om besvärstillstånd till den del det i förhandsavgörandet var fråga om beskattningen av medel som placerats enligt pre-tax-metoden och av avkastningen av medlen. Till denna del skulle inkomsterna beskattas i sin helhet som förvärvsinkomst. 

Än så länge finns det veterligen inte rättsfallskommentarer eller andra omnämnanden om fallet i rättslitteraturen och man har inte heller tagit ställning till dess betydelse i Skatteförvaltningens anvisningar. 

Förhandsavgörandet kan eventuellt sammanfattas till den preliminära rättsregeln att om en utländsk placeringsprodukt har karaktären av en sparandeprodukt och inte ett egentligt pensionsarrangemang ska endast avkastningen av produkten beskattas som kapitalinkomst med stöd av de nationella bestämmelserna i enlighet med principerna för beskattning av kapitalinkomster. Om placeringar i produkten har varit avdragsgilla eller samma effekt har åstadkommits genom att skattefria inkomster har kunnat överföras till produkten på något annat sätt är dock inkomst av produkten i sin helhet skattepliktig förvärvsinkomst. 

Av avgörandet framgår inte när olika sparandeformer som inte omfattas av avdragsrätt ska anses vara sådana att inkomst av dem ska anses ha karaktären av kapitalinkomst och beskattas endast till avkastningens del. 

När det beaktas att målet har varit att tidsbegränsade pensionsförsäkringar ska ha samma skattemässiga ställning som sparlivförsäkringar och kapitaliseringsavtal på grund av deras ekonomiska likheter kan det anses vara sannolikt att tidsbegränsade pensionsförsäkringar i framtiden kommer att betraktas som sparandeprodukter i enlighet med HFD:s beslut så att endast kapitalavkastningen är skattepliktig, oberoende av om premierna har betalats som engångspremie eller i flera rater. 

Om den skattemässiga behandlingen av tidsbegränsade pensionsförsäkringar begränsas på det föreslagna sättet till att endast gäller pensionsförsäkringar med engångspremie uppnås inte det resultat som eftersträvas, dvs. att trygga Finlands beskattningsrätt i fråga om andra prestationer som betalas till Finland från utlandet. 

Det föreslås att det tillämpas ett särskilt beskattningsförfarande på vissa arrangemang av konstruerad karaktär som genomförts genom ett försäkringsavtal. Detta ska gälla sparlivförsäkringar, kapitaliseringsavtal och pensionsförsäkringar, om försäkringstagaren eller en av denne utsedd person har rätt eller möjlighet att utöva sådana rättigheter som anknyter till underliggande tillgångar och som vanligen tillkommer ägaren. Som rättigheter som tillkommer ägaren betraktas inte att den skattskyldige kan besluta vilka placeringsobjekts värdeutveckling de förmåner som hör till försäkringen har bundits till eller att den skattskyldige har indirekt rätt till avkastningen av placeringsobjekten. 

Enligt förslaget beskattas avkastningen av placeringsobjekten då som den skattskyldiges inkomst under det skatteår som intäkterna har flutit in till försäkringsbolaget och som de kan tas ut av den skattskyldige.  

Också på kapitaliseringsavtal och sparlivförsäkringar som hör till näringsförvärvskällan är det motiverat att tillämpa bestämmelserna i inkomstskattelagen. I annat fall är det möjligt att kringgå särskilt tillämpningen av det beskattningsförfarande som anges i det föregående avsnittet genom att ingå ett avtal enligt bestämmelsen i företagets namn. För tydlighetens skull föreslås det att behövliga bestämmelser om detta tas in i näringsskattelagen.  

Ett sådant aktiesparkonto som avses i den regeringsproposition om aktiesparkonton som getts samtidigt med denna proposition (regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om aktiesparkonton och lag om ändring av 40 § i lagen om Finansinspektionen) är avsett att vara ett särskilt placeringskonto där ägaren kan byta placeringsobjekt utan skattepåföljder och på så sätt använda avkastningen av placeringsverksamheten i sin helhet till nya placeringar. Avkastningen från placeringsverksamheten beskattas först när medel tas ut från kontot. Enligt förslaget ska endast pengar kunna sättas in på kontot och endast pengar kunna tas ut från kontot, dvs. aktier som redan ägs kan inte överföras till kontot och aktier som har förvärvats till kontot kan inte överföras från kontot utan att aktierna först säljs.  

Till kontot kan överföras högst 50 000 euro och en person kan ha endast ett konto. Kontot kan dock överföras till en annan tjänsteleverantör utan skattepåföljder. Medel på kontot kan placeras i aktier i inhemska eller utländska börsnoterade bolag. Enligt förslaget är överlåtelsevinster från aktier och dividender på aktier skattefria när de tas emot i Finland.  

Beskattningen av avkastning 

Av medel som lyfts från ett aktiesparkonto betraktas som avkastning den del av det gängse värdet av sparmedlen som överskrider beloppet av inbetalningar till aktiesparkontot. Således betraktas också icke-realiserad värdeökning på aktierna som avkastning. 

För att beräkna avkastningens andel på aktiesparkontot ska det gängse värdet på medlen på kontot vid den aktuella tidpunkten fastställas först. Det gängse värdet utgörs av marknadsvärdet som beräknats utifrån de senaste slutkurserna för aktierna på kontot ökat med medlen på inlåningskonton som anslutits till aktiesparkontot. Efter det dras nettobeloppetav inbetalningar till kontot av från det gängse värdet, dvs. inbetalningar till kontot dras av och den andel av tidigare uttagna medel som inte ska betraktas som avkastning läggs till (kapitaluttag). På så sätt kan beloppet av avkastningen på aktiesparkontot fastställas. Avkastningens relativa andel av sparmedlens gängse värde fås genom att beloppet av avkastningen delas med det gängse värdet på medlen på kontot. 

Enligt förslaget beskattas avkastningen av aktiesparkontot när medel tas ut från kontot. Den andel av avkastningen som ingår i det belopp som tas ut betraktas som skattepliktig kapitalinkomst. Av det totala beloppet uttagna medel betraktas som avkastning samma relativa andel som avkastningens andel av det gängse värdet på kontot. Den resterande andelen av de uttagna medlen är skattefritt uttag av kapital, som minskar beloppet av penningprestationer som har placerats på kontot. 

Exempel 

På kontot har placerats 10 000 euro och värdet på de aktier som förvärvats med medlen på kontot har ökat med 5 000 euro. Det gängse värdet på medlen på kontot är 15 000 euro. Om 1 500 euro tas ut från kontot, är andelen skattepliktig kapitalinkomst av detta belopp 5 000 / 15 000 dvs. 500 euro, och beloppet av penningplaceringar på kontot minskar på motsvarande sätt med 1 000 euro. 

Eftersom beskattningen av avkastning av aktiesparkonton inte är beskattning av överlåtelsevinst ska presumtiva anskaffningsutgifter i samband med uttag från kontot eller avslutande av kontot inte tillämpas vid beskattningen av avkastningen av kontot. 

Beskattningen av dividender 

Enligt förslaget ska dividender på aktier som finns på ett aktiesparkonto betraktas som en del av avkastningen av aktiesparkontot och de ska inte beskattas när de tas emot. När medel tas ut gör det ingen skillnad hur avkastningen har bildats. Den nuvarande partiella skattefriheten för dividender på börsnoterade bolag tillämpas således inte till någon del vid uttag av medel. 

På dividend från utlandet har betalarens hemviststat eventuellt tagit ut källskatt i enlighet med ett skatteavtal mellan Finland och staten i fråga eller med stöd av den nationella lagstiftningen. Om källskatt har tagits ut betraktas dividendens nettobelopp som avkastning av kontot, dvs. dividendens bruttobelopp minskat med den utländska källskatten. Enligt förslaget ska källskatt som tagits ut på dividend inte kunna avräknas i någon situation i enlighet med lagen om undanröjande av internationell dubbelbeskattning (1552/1995). 

Om den skattskyldige ansöker om och får återbäring av källskatten till fullt belopp eller delvis efter det att dividenden har tagits emot betraktas beloppet av den källskatt som betalats tillbaka till den skattskyldige som avkastning som tagits ut från kontot. Den skattskyldige ska anmäla beloppet av den återbetalda skatten både till tjänsteleverantören och till Skatteförvaltningen. Tjänsteleverantören ska i sin tur anmäla beloppet av den källskatt som återbetalats till den skattskyldige i en årsanmälan som görs till Skatteförvaltningen. Om den skattskyldige inte anmäler den återbetalda källskatten till Skatteförvaltningen ska den skattskyldige kunna påföras en skatteförhöjning i enlighet med 32 § i lagen om beskattningsförfarande (1558/1995). 

Avdrag för förlust 

Överlåtelseförluster som uppkommer på kontot är inte avdragsgilla vid beskattningen. Enligt förslaget är förlust från ett aktiesparkonto avdragsgill när kontot avslutas. Försäljning av aktier och överlåtelsevinster eller överlåtelseförluster från aktier har således inte någon betydelse vid beräkningen av avkastningen av ett aktiesparkonto. 

Om det gängse värdet av sparmedlen på ett aktiesparkonto är lägre än nettobeloppet av inbetalningar till aktiesparkontot när kontot avslutas, utgörs förlusten från aktiesparkontot av skillnaden mellan nettobeloppet av inbetalningar till aktiesparkontot och det gängse värdet av sparmedlen. Förlusten från ett aktiesparkonto är avdragsgill från skattepliktiga kapitalinkomster det år då aktiesparkontot avslutas. 

Till den del förlusten inte har dragits av från de skattepliktiga kapitalinkomsterna beaktats denna vid fastställandet av förlust som hänför sig till kapitalinkomstslaget enligt 60 §. Förlusten från aktiesparkontot dras av från nettokapitalinkomsten efter avdrag för överlåtelseförluster före övriga avdrag från kapitalinkomsterna. Förlusten från aktiesparkontot beaktas inte vid fastställandet av underskott i kapitalinkomstslaget. 

Aktiesparkontona i jämförelse med andra staters investeringskonton 

Skattebestämmelserna om aktiesparkonton ska uttryckligen tillämpas endast på sådana aktiesparkonton som avses i lagförslaget om aktiesparkonton. Om en person som är allmänt skattskyldig i Finland i någon annan av Europeiska unionens medlemsstater eller i en stat som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområde innehar ett investeringskonto enligt lagstiftningen i staten i fråga, tillämpas skattebestämmelserna om aktiesparkonton på beskattningen av inkomst från det utländska kontot i fråga endast om kontot till väsentliga delar kan jämställas med ett finländskt aktiesparkonto. Detta förutsätter bland annat att de placeringsobjekt som hör till kontots tillämpningsområde motsvarar aktiesparkonton och att avkastningen av kontot beskattas i staten i fråga enligt samma principer som avkastningen av aktiesparkonton. Jämställandet förutsätter också att maximibeloppet för medel som placeras på kontot motsvarar maximibeloppet för aktiesparkonton. Dessutom förutsätts det till exempel att dividender från aktier på kontot betraktas som en del av avkastningen av kontot och beskattas först när medlen tas ut. Investeringskonton i andra stater än EU- eller EES-stater jämställs inte med aktiesparkonton.  

På motsvarande ska källskatt tas ut på vanligt sätt för dividender som betalats till ett konto enligt en annan EU- eller EES-stats lagstiftning som innehas av en begränsat skattskyldig i Finland. Om ett konto enligt en annan EU- eller EES-stats lagstiftning kan jämställas med ett aktiesparkonto enligt de ovan beskrivna villkoren, ska källskatt inte tas ut för dividender som har betalats till ett sådant konto. 

I fråga om investeringskonton i olika EU- eller EES-stater har det veterligen inte uppstått rättspraxis om kontonas jämställbarhet i EU- eller EFTA-domstolen. Om en sådan rättspraxis uppstår senare kan det ha betydande konsekvenser bland annat för Finlands rätt att ta ut källskatt för dividender som begränsat skattskyldiga har fått i Finland. 

Behandlingen av aktiesparkonton vid arvsbeskattningen 

Enligt 15 § i lagförslaget om aktiesparkonton upphör avtalet att gälla när spararen avlider. Denna grundläggande lösning undanröjer samtidigt det behov av översyn av arvsbeskattningen i samband med aktiesparkonton som arbetsgruppen lyfte fram i sin promemoria. Rätten till medlen övergår till spararens rättsinnehavare.  

Även om avtalet upphör kvarstår värdeandelskonton och inlåningskonton som anslutits till aktiesparkontot oförändrade och medel på dessa konton tillhör dödsboet. Medel på värdeandels- och inlåningskonton beaktas vid arvsbeskattningen på samma sätt som medel på vilket annat motsvarande konto som helst. Vid arvsbeskattningen värderas medlen således enligt det gängse värdet vid spararens död. Avslutande av ett aktiesparkonto på grund av spararens död medför inga inkomstskattepåföljder. Vid vidareöverlåtelse av aktier betraktas det beskattningsvärde som använts vid arvsbeskattningen enligt 47 § i inkomstskattelagen som anskaffningsutgift för aktierna. 

Av det gängse värdet på den efterlevande makens aktiesparkonto vid makens död avdras vid makens arvingars arvsbeskattning den uppskjutna skatteskuld som hänför sig till aktiesparkontot. Förfarandet motsvarar den skattemässiga behandlingen av den efterlevande makens sparlivförsäkring i Skatteförvaltningens anvisning A73/200/2018 om värdering av tillgångar i arvs- och gåvobeskattningen. 

Förhöjd skatt på aktiesparkonto 

Enligt den föreslagna lagen om aktiesparkonton får penningmedel tas emot på aktiesparkontot till ett belopp av högst 50 000 euro. Möjligheten att sätta in ett större belopp än 50 000 euro genom att öppna flera aktiesparkonton är inte godtagbar. När ett avtal om aktiesparkonto ingås har inte den tjänsteleverantör som tillhandahåller kontot möjlighet att säkerställa att personen i fråga inte redan har ett aktiesparkonto eller ta reda på beloppet av medel som placerats på kontot. Om en person kan ha fler än ett konto är det i praktiken inte möjligt att effektivt övervaka att den övre gränsen på 50 000 euro som fastställts för insättningar inte överskrids. Det föreslås således att det föreskrivs i inkomstskattelagen att en person kan ha endast ett aktiesparkonto. Om en person trots det har två eller flera konton påför Skatteförvaltningen en skatteförhöjning per dag för alla de dagar som han eller hon har haft fler än ett konto. 

Tjänsteleverantören ska lämna Skatteförvaltningen uppgifter om datumen för ikraftträdande och avslutande av kontot och med hjälp av dessa uppgifter kan Skatteförvaltningen fastställa skatteförhöjningen på automatisk väg utan tjänstemannaarbete. 

En tidigareläggning av tidpunkten för beskattningen av avkastning återspeglas i de beslut som spararna fattar om valet av placeringsinstrument. Reformen innebär att sparlivförsäkringarna och kapitaliseringsavtalen skattemässigt blir mindre förmånliga jämfört med övriga sparformer, varför deras andel som placerings- och sparform sannolikt minskar bland privatpersoner, i synnerhet när det gäller nytt sparande. Man kan anta att bland de sparare som föredrar indirekta placeringsformer kommer en betydande andel av det nya sparandet i framtiden att ske via aktiesparkonton. 

Man kan anta att en tidigareläggning av beskattningen av avkastning senarelägger realiseringar av medel.  

I övergångsskedet, innan de nya bestämmelserna börjar tillämpas vid ingången av år 2020, kommer medel sannolikt att tas ut skattefritt genom utnyttjande av den nuvarande beskattningspraxisen åtminstone i situationer då en sparare ser ett finansieringsbehov inom en nära framtid. Detta ökar den beskattningsbara avkastningens andel när medel tas ut senare, och då framhävs skatteändringarnas effekt att skjuta upp uttag av medel. Försäkringstagarnas beteende kan särskilt påverkas av om försäkringen har resulterat i vinst eller förlust innan lagen träder i kraft. 

De förslag som gäller pensionsförsäkringar slopar de skattemässiga begränsningarna för försäkringsbolagen att erbjuda frivilliga pensionsförsäkringar som saknar rätt till avdrag för premierna. Produkternas intåg på marknaden ökar det produkturval som finns för pensionssparande och erbjuder dem som är intresserade av pensionsförsäkringar en möjlighet att trygga konsumtionsmöjligheterna under pensionärstiden med hjälp av produkter utifrån vilka pension betalas i ett jämnt inkomstflöde. Även om partiella återköp har varit möjliga i sparlivförsäkringarna och kapitaliseringsavtalen och de har kunnat användas för långsiktigt sparande inför pensionärstiden, torde det finnas fördelar med en egentlig pensionsförsäkring och man kan anta att de främjar efterfrågan på pensionsförsäkringarna. 

Enligt gällande skattebestämmelser är det inte möjligt att byta placeringsobjekt utan skattepåföljder vid direkta aktieplaceringar. På samma sätt betalas skatt på dividender vid tidpunkten då de tas emot, fastän hela dividendbeloppet återinvesteras på aktiemarknaden. Enligt propositionen ska avkastningen av placeringsverksamheten få användas till fullt belopp för nya placeringar och därmed får placerarna en förmån i form av uppskjuten beskattning. Storleken på förmånen är beroende av hur länge medlen är deponerade på kontot utan att de tas ut. 

Skattegraden för placeringar beräknas utifrån skatten på överlåtelsevinster och dividendskatten. Skatten på överlåtelsevinster uppgår för närvarande till 30 procent om kapitalinkomsterna understiger 30 000 euro, och till 34 procent till den del som kapitalinkomsterna överstiger 30 000 euro. Aktiesparkontot ändrar i sig inte skattegraden för överlåtelsevinster, men för placeraren uppstår en fördel i och med att beskattningen skjuts upp. 

För närvarande är skattegraden för dividender som delas ut för direktägda börsaktier 25,5 procent om dividenderna beskattas enligt skattesatsen för kapitalinkomst som är 30 procent (85 procent av börsdividenderna är skattepliktig inkomst). Enligt propositionen ska dividenderna vara skattefria vid betalningstidpunkten, men då medlen tas ut beskattas de enligt skattesatsen för kapitalinkomster som är minst 30 procent. Skattegraden blir således högre än om dividenderna är utanför kontot. 

Avgörande för reformens konsekvenser för skatteinkomsterna är det svårförutspådda beteendet hos spararna. En tidigareläggning av tidpunkten för beskattningen av avkastning tidigarelägger samtidigt inflödet av skatteinkomsterna åtminstone på medellång sikt. Till den del som det görs uttag av försäkringsprodukter innan försäkringsavtalet har upphört att gälla, minskar bestämmelserna också de förlorade skatteinkomster som orsakas av att obeskattad avkastning i samband med en sparares död överförs att beskattas enligt arvsskattesatsen som är betydligt lägre än skattesatsen för kapitalinkomst. 

Man kan anta att ökningen av skatteinkomsterna särskilt under de närmaste åren förblir rätt anspråkslös, i storleksklassen någon miljon euro, eftersom det antas att många sparare som ser ett finansieringsbehov inom den närmaste framtiden tar ut medel i enlighet med de nuvarande bestämmelserna, innan ändringarna har trätt i kraft, och då betraktas de uttagna medlen i första hand som kapitalåterbäring som inte beskattas.  

På längre sikt utmynnar avtalen i mer beskattningsbar avkastning. Eftersom man inte känner till avkastningens andel av besparingarna i avtalen, avtalens löptid, som dessutom kan ändras genom avtal mellan parterna, och det inte heller går att förutse när kommande uttag infaller, är förutsättningarna för att kunna uppskatta vad konsekvenserna kommer att betyda i euro dåliga.  

Enligt de antaganden som gjordes i avsnitt 1.2 utifrån sparlivförsäkringarna och kapitaliseringsavtalen bedömdes skattepliktig avkastning ha betalats ut till ett värde av knappt 90 miljoner euro år 2016, vilket med en skattesats på 30 procent för kapitalinkomster motsvarar ett skatteutfall på drygt 25 miljoner euro. Eftersom produkternas sparbelopp har ökat betydligt under de senaste knappt tio åren, kan man också anta att beloppet av de prestationer som betalas ut enligt avtalen har stigit betydligt. Ändringen i sättet att beskatta avkastningen kan på medellång sikt öka det årliga skatteutfallet med till exempel 10–20 miljoner euro. 

I detta skede går det inte att bedöma vilka konsekvenser de förslag som gäller pensionsförsäkringarna kommer att ha för skatteinkomsterna. I bedömningen av helheten beaktas också vilka medel som används för att finansiera försäkringspremierna och till detta hör även frågan om överlåtelsevinster realiseras i samband med realiseringen av de här medlen. Typiskt för pensionsförsäkringarna är att de är långvariga och att avkastningen på de medel som överförs som pensionspremier från andra placeringsobjekt till pensionsförsäkringarna förblir utanför skattebasen för en längre tid. Avkastningen på de pensioner som ska betalas ut bedöms flyta in under en längre tid än på medellång sikt, när man beaktar att medelåldern bland försäkringstagare av de nya frivilliga individuella pensionsförsäkringarna har legat under 40 år. 

Vid beredningen av propositionen var exakta uppgifter om värdet på de börsnoterade aktier som ägs av fysiska personer inte tillgängliga. Skatteförvaltningen samlar dock årligen in detaljerade uppgifter om fysiska personers dividender från offentligt noterade bolag för beskattningen och genom att dra nytta av de här uppgifterna har man lyckats räkna ut värdet på börsaktieinnehavet för de här personerna. De bolag som inte betalar ut dividender lämnar utanför den granskning som sker med hjälp av dividenduppgifterna och därmed fattas också uppgifter om innehavet i sådana bolag i beräkningsgrunden för börsaktieinnehavet. Trots detta bedömer man att den granskning som sker med hjälp av dividenduppgifterna bildar en tillräckligt exakt beräkningsgrund för bedömningen av de ekonomiska konsekvenserna i propositionen. 

År 2016 uppgick antalet allmänt skattskyldiga som fått dividender från offentligt noterade bolag till cirka 583 000 personer. Dividendernas genomsnittliga belopp uppgick till omkring 2 000 euro per person och beloppet av mediandividenden var cirka 240 euro per person. När man utgår från att börsaktier årligen ger en avkastning på cirka fyra procent av aktiernas marknadsvärde, kan man genom att dra nytta av detta antagande göra uppskattningar av värdet på personernas aktieinnehav. Det genomsnittliga värdet på en persons börsaktieinnehav har därmed uppgått till cirka 50 000 euro och medianen har varit cirka 6 000 euro. 

För cirka 500 000 personer understiger värdet på aktieinnehavet 50 000 euro och det sammanlagda värdet på detta innehav uppgår till cirka 4,5 miljarder euro. På motsvarande sätt har cirka 83 000 personer ett aktieinnehav som överstiger 50 000 euro och det sammanlagda värdet på deras aktieinnehav uppgår till cirka 25,5 miljarder euro. Innehav till ett värde av under 100 000 euro har cirka 536 000 personer, och det sammanlagda värdet av deras innehav uppgår till cirka 7 miljarder euro. Omkring 47 000 personer har ett aktieinnehav som överstiger 100 000 euro och det sammanlagda värdet av detta innehav uppgår till cirka 23 miljarder euro. Omkring 580 000 personer har ett aktieinnehav som är värt under 1 000 000 euro och det sammanlagda värdet av de här personernas aktieinnehav uppgår till cirka 18,5 miljarder euro. Omkring 3 000 personer har ett aktieinnehav som är värt över 1 000 000 euro och det sammanlagda värdet av deras aktieinnehav uppgår till cirka 11,5 miljarder euro. Av siffrorna kan man utläsa att för en anmärkningsvärt stor grupp är aktieinnehavet klart mindre än genomsnittet och likaså är aktieinnehavet anmärkningsvärt större än genomsnittet för en liten grupp. 

Baserat på beräkningarna kan det konstateras att när maximibeloppet för insättningarna på aktiesparkontot fastställs till 50 000 euro, kan omkring 85 procent av aktieinnehavarna ha hela sitt börsaktieinnehav på kontot utan att överskrida maximibeloppet för insättningarna. På kontona finns då endast cirka 15 procent av alla personers sammanlagda börstillgångar. Det är dock inte möjligt att överföra aktierna till kontot direkt, eftersom endast pengar kan överföras till aktiesparkontot. 

En arbetsgrupp som har utrett beskattningen av olika placeringsformer antog i sina beräkningar att omkring hälften av privatpersonernas placeringar kommer att överföras till placeringssparkonton och att övergången sker under en fem år lång övergångsperiod. Enligt arbetsgruppens bedömning kommer de förlorade intäkterna av skatten på överlåtelsevinst att uppgå till omkring 26–28 miljoner euro under det första året och på lång sikt kommer de att öka till 260–280 miljoner euro per år. På motsvarande sätt uppskattas de förlorade intäkterna av dividendskatten på lång sikt uppgå till cirka 110–130 miljoner euro per år. 

I arbetsgruppens beräkningar beaktades dock inga överlåtelseförluster, inte heller maximibeloppet på 50 000 euro för insättningarna till kontot och inte de skatter som ska betalas för de medel som tas ut från kontot. I granskningen ingick förutom börsaktier även andra placeringsprodukter, men arbetsgruppen beaktade inte att redan befintliga placeringar måste realiseras innan medlen överförs till kontot. I och med denna realisering uppkommer skattepliktiga överlåtelsevinster och därigenom också inkomster av skatten på kapitalinkomster för staten.  

När arbetsgruppens beräkningar kompletteras med avseende på de här viktiga faktorerna, kan man bedöma att effekten av aktiesparkontot på de totala skatteintäkterna under det första tillämpningsåret (år 2020) leder till att skatteintäkterna ökar något (under en miljon euro). I bedömningen har effekterna på de skatter som tas ut på överlåtelsevinster och dividender beaktats och dessutom har skatteinkomsterna som uppstår vid realiseringen av de befintliga placeringarna beaktats. Enligt bedömningen kommer uttagen av medel inte att resultera i några skatteintäkter under det första året.  

Skatteinkomsterna beräknas minska med cirka 16 miljoner euro år 2021, med cirka 34 miljoner euro år 2022, med cirka 54 miljoner euro år 2023 och med cirka 76 miljoner euro år 2024. De så kallade långsiktiga effekterna på skatteintäkterna realiseras för första gången år 2025 efter den övergångsperiod som enligt arbetsgruppens antagande varar i fem år. Det året bedöms skatteintäkterna minska med cirka 100 miljoner euro. I beräkningarna har också uttag av medel från kontot beaktats och man har uppskattat att cirka fem procent av det sammanlagda gängse värdet på alla konton är det belopp som kommer att tas ut per år. Beräkningarna har utarbetats med antagandet att det allmänna ekonomiska läget, placerarnas beteende och börsaktiernas värdeutveckling fortsätter på samma sätt som under de senaste åren.  

Vid utgången av år 2017 hade finländarna deponerat medel till ett värde av sammanlagt 86 miljarder euro på inlåningskonton. Om de som för närvarande inte har några direkta aktieplaceringar blir intresserade av placerande i och med att aktiesparkontot införs, kommer detta att påverka både intäkterna av källskatten på ränteinkomster och intäkterna av skatten på kapitalinkomster. För de medel som finns på ett inlåningskonto tas det ut källskatt på ränteinkomsten och om medlen överförs från inlåningskontot till ett aktiesparkonto minskar intäkterna av källskatten på ränteinkomsten. På motsvarande sätt ökar intäkterna av skatten på kapitalinkomster till följd av detta, då avkastning som influtit på aktiesparkontona tas ut. 

Nedan granskas de eventuella skattekonsekvenserna av de medel som överförs från inlåningskonton efter den övergångstid på fem år som det utgicks från i de föregående beräkningarna. Räntenivån påverkar på ett avgörande sätt hur mycket källskatt på ränteinkomster som flyter in årligen. Om man antar att medel till ett värde av sammanlagt en miljard euro överförs från inlåningskonton till aktiesparkonton, minskar de årliga intäkterna av källskatt på ränteinkomster med cirka tre miljoner euro om räntenivån ligger på en procent. På motsvarande sätt minskar de årliga intäkterna av källskatt på ränteinkomster med cirka sex miljoner euro, om de överförda insättningarna uppgår till två miljarder euro. Effekten på källskatten på ränteinkomster är också cirka sex miljoner euro, om värdet på de överförda insättningarna uppgår till en miljard euro och den genomsnittliga räntenivån ligger på två procent. 

Skatt på kapitalinkomster flyter in av uttagna insättningar. Om man använder samma antagande om ett årligt uttag på fem procent som i beräkningarna ovan, kommer det av uttagen att flyta in skatt på kapitalinkomster till ett värde av cirka tre miljoner euro per år, om de insättningar som överförs till aktiesparkonton uppgår till en miljard euro. På motsvarande sätt fördubblas skatten på kapitalinkomster om beloppet av de insättningar som överförs uppgår till två miljarder euro. Om det till exempel överförs två miljarder euro till kontot och den genomsnittliga räntenivån ligger på två procent, uppgår den sammantagna effekten på skatteintäkterna till sammanlagt cirka sex miljoner euro. Om den summa som överförs är en miljard och den genomsnittliga räntenivån en procent, uppgår den sammantagna effekten till sammanlagt omkring noll euro. 

Den arbetsgrupp som utredde beskattningen av olika placeringsformer bedömde att om det inte betalas skatt för dividenderna i samband med utbetalningen av dem, utan de är skattefria vid mottagningstidpunkten, kan intäkterna av källskatten minska betydligt, eftersom de begränsat skattskyldiga placerarna skulle kunna hänvisa till att uttagande av källskatt strider mot EU-rätten. Arbetsgruppen bedömde dessutom att rätten att ta ut källskatt skulle kunna försvinna helt, eftersom Finland sannolikt inte heller i det skede då medlen tas ut skulle ha rätt till källbeskattning. Detta skiljer sig från situationen för de allmänt skattskyldiga placerarna som enligt förslaget innebär att dividendinkomsterna i praktiken beskattas i det skede som medlen tas ut från kontot. 

Det finns inga exakta uppgifter om det sammanlagda beloppet av den källskatt som betalas för dividender som i Finland betalats ut till begränsat skattskyldiga fysiska personer. Rent generellt kan man konstatera att beloppet av skatteintresset inom källbeskattningen kan variera mycket från år till år beroende på storleken på de dividender som enskilda bolag delar ut. 

Från Skatteförvaltningens sida har man lyckats identifiera endast en del av de här situationerna baserat på uppgifterna i årsanmälan. År 2017 uppgick dividenderna som mottagits av begränsat skattskyldiga fysiska personer enligt dessa uppgifter till cirka 40,1 miljoner euro och av dem uppgick den uttagna källskatten till knappt 5 miljoner euro. Siffrorna är baserade på de uppgifter som dividendutbetalarna uppgett i sin årsanmälan och i dem har inga rättelser och korrigeringar beaktats. De fysiska personerna i de stater som förmodas vara relevanta, såsom de olika nordiska länderna, omfattas i betydande mån av ett så kallat förenklat förfarande. Skatteförvaltningen får till denna del inga uppgifter om dem som fått dividender, och exakta uppgifter om storleken på källskatten för de dividender som betalats ut till fysiska personer framgår inte av Skatteförvaltningens statistik. År 2016 uppgick till exempel bruttodividenderna för dem som omfattades av det förenklade förfarandet till cirka 1,5 miljarder euro, av vilka källskattens belopp (15 procent) uppgick till drygt 300 miljoner euro. Om exempelvis 25 procent av detta belopp utgjordes av dividender som mottagits av begränsat skattskyldiga fysiska personer, skulle källskatten uppgå till närmare 56 miljoner euro. 

Om det senare uppkommer en rättspraxis för Europeiska unionens domstol eller för Europeiska frihandelssammanslutningens domstol i fråga om de placeringskonton som används i andra EU- eller EES-stater och deras jämställbarhet med aktiesparkonton, är det möjligt att detta kan få betydande konsekvenser bland annat för Finlands rätt att ta ut källskatt av begränsat skattskyldiga för dividender som betalats ut i Finland.