2.1.1  Inkomstbeskattning

Enligt 7 § i lagen om beskattningsförfarande (1558/1995) ska en skattskyldig för beskattningen meddela skattemyndigheten sina skattepliktiga inkomster, de avdrag som ska göras från dessa, uppgifter om sina tillgångar och skulder samt övriga uppgifter som påverkar beskattningen. Enligt lagen om beskattningsförfarande ska den skattskyldige dessutom på uppmaning av Skatteförvaltningen eller besvärsinstansen, med samma skyldigheter som gäller i fråga om skattedeklarationen, utöver denna lämna de kompletterande uppgifter och utredningar samt förete de verifikationer som kan behövas vid beskattningen av den skattskyldige eller handläggning av överklagande som gäller beskattningen. Verkställandet av beskattningen bygger på att den skattskyldige är skyldig att meddela uppgifter som påverkar beskattningen, det vill säga bland annat sina skattepliktiga inkomster. Den skattskyldige ska kontrollera den förhandsifyllda skattedeklarationen och korrigera bristfälliga eller felaktiga uppgifter i denna. Om den skattskyldige försummar sin deklarationsskyldighet och låter bli att meddela inkomster eller meddelar ett mindre inkomstbelopp än vad som egentligen är fallet, kan följden bli att skatt inte uppbärs eller att den skatt som uppbärs är för liten.  

Fysiska personer och inhemska dödsbon ska även meddela de tillgångar och skulder som anges i 10 § 2 och 3 mom. i lagen om beskattningsförfarande. Tillgångar som ska meddelas är bland annat fastigheter, aktier i bostadsaktiebolag och ömsesidiga fastighetsbolag samt i andra aktiebolag, vilka är i den skattskyldiges ägo. Dessutom ska andelar i andra samfund, andra värdepapper och värdeandelar samt andelar i öppna bolag, kommanditbolag och andra sammanslutningar samt besittnings- och nyttjanderätt till förmögenhet meddelas. Deklarationsskyldigheten gäller även utländska tillgångar och skulder. 

Om det framkommer att den skattskyldige har försummat sin deklarationsskyldighet inom de tidsfrister som föreskrivs i lagen om beskattningsförfarande rättas beskattningen till den skattskyldiges nackdel. Enligt 56 § 4 mom. i lagen om beskattningsförfarande kan Skatteförvaltningen rätta ett fel i beskattningen inom fem år om den skattskyldige har försummat sin deklarationsskyldighet i det ärende som felet gäller. Samtidigt påförs den skattskyldige skatteförhöjning. Om tröskeln för polisanmälan har överskridits och det är fråga om annat än en skattskyldig i samfundsform påförs dock ingen skatteförhöjning utan det görs en polisanmälan. Vid rättelse på myndighetsinitiativ påförs förutom skatteförhöjning även skattetillägg enligt lagen om skattetillägg och förseningsränta (1556/1995). Vanligen kommer försummelsen av deklarationsskyldigheten till myndighetens kännedom i samband med en skattegranskning eller verkställandet av beskattningen. Informationen kan också fås av en utomstående, till exempel av en annan stat genom utbyte av information.  

Den skattskyldige kan även själv söka ändring i sin beskattning genom att framställa ett rättelseyrkande till skatterättelsenämnden. Den skattskyldige kan även framställa ett rättelseyrkande till sin egen nackdel. Jämfört med det totala antalet rättelseyrkanden som framställts har dock antalet rättelseyrkanden där den skattskyldige själv kräver exempelvis en höjning av sina beskattade inkomster varit litet. 

Om den skattskyldige har gjort ett rättelseyrkande till sin egen nackdel har man i beskattningspraxisen vanligen inte påfört någon skatteförhöjning för försummelse av deklarationsskyldigheten. Bakgrunden till denna praxis är den allmänna rättsprincip som tillämpats vid sökande av ändring, enligt vilken ett beslut endast kan ges i det ärende som ändringsansökan gäller. Vid yrkanden till egen nackdel har det skattebelopp som ska betalas dessutom vanligen varit litet, eller så har omständigheterna varit sådana att Skatteförvaltningen inte har ansett det vara befogat att pröva om ärendet ska polisanmälas. I beskattningspraxisen har man för skatt som påförts utifrån ett rättelseyrkande uppburit ränta på kvarskatt enligt lagen om beskattningsförfarande. 

Enligt strafflagen (39/1889) är skattebedrägeri straffbart endast då det är uppsåtligt. I de fall där man inte har prövat om ett ärende ska polisanmälas kan det till exempel ha varit fråga om att det ärende som rättelseyrkandet gällt, och som handlat om huruvida en inkomst är skattepliktig eller en utgift avdragsgill eller om en periodisering av dessa, har varit så oklart att felet i skattedeklarationen inte kan anses ha varit uppsåtligt. En annan möjlighet är att den skattskyldige har rättat till ett fel eller en brist i deklarationen kort efter det att den skattskyldige fått beskattningsbeslutet, vilket kan stödja uppfattningen att felet inte har varit uppsåtligt utan snarast har berott på vårdslöshet. Enligt Skatteförvaltningen har man hittills i ytterst få fall prövat om ett ärende ska polisanmälas när den skattskyldige själv har krävt beskattning av inkomst som inte har deklarerats. 

Eftersom man i Finland inte har lagstiftat om verksam ånger i anslutning till beskattningen, har man i nuläget inte kunnat garantera att den skattskyldige skyddas mot straffrättsliga påföljder. Därför har rättelseyrkanden till egen nackdel främst gällt rättelse av faktiska fel, och inte anmälan av inkomster som systematiskt har hemlighållits.  

Tack vare det internationella trycket på skatteparadis har vissa stater börjat ge tillgång till sina bankhemligheter. Till exempel har Schweiz från och med 2018 förbundit sig till automatiskt informationsutbyte enligt en global standard som utvecklats av OECD. Den snabba internationella utvecklingen mot automatiskt informationsutbyte har lett till att privatpersoner med tillgångar i utlandet har blivit intresserade av att föra tillbaka sina tillgångar till Finland och av att anmäla sina inkomster här. Som en följd av denna utveckling har Skatteförvaltningen på senare tid handlagt rättelseyrkanden som till sitt innehåll kan anses utgöra exempel på sådana fall som den föreslagna lagstiftningen om verksam ånger uttryckligen är avsedd för. Skatteförvaltningen handlägger anhängiga rättelseyrkanden enligt gällande lag och beslutar om brottsprövning enligt det normala förfarandet. 

2.1.2  Arvs- och gåvobeskattning

Arvsbeskattningen grundar sig på ett bouppteckningsinstrument, om vilket det föreskrivs i ärvdabalken (40/1965). Ett bouppteckningsinstrument är en redogörelse för dödsboets situation, dvs. en förteckning över den avlidnes tillgångar och skulder. Ett exemplar av bouppteckningsinstrumentet ska lämnas till skattebyrån på den avlidnes hemort inom en månad efter det att bouppteckning förrättats. Bouppteckningen ska förrättas inom tre månader från dödsfallet. Den som bäst känner till den avlidnes ekonomiska situation ansvarar för att ordna med bouppteckningen. Detta är vanligen den avlidnes make eller barn. Skatteförvaltningen verkställer arvsbeskattningen utifrån bouppteckningsinstrumentet i enlighet med vad som föreskrivs i lagen om skatt på arv och gåva (378/1940). Ändring i beslutet om arvsskatt söks hos skatterättelsenämnden.  

I bouppteckningsinstrumentet ska den som anmäler dödsboet korrekt uppge den avlidnes alla tillgångar och skulder som anmälaren har kännedom om vid bouppteckningen. Om nya tillgångar eller skulder i dödsboet framkommer efter bouppteckningen ska en handling innefattande tillägg eller rättelse upprättas. Denna handling ska tillställas Skatteförvaltningen inom en månad efter att den upprättats. Skatteförvaltningen kan verkställa beskattningen på nytt utifrån en tilläggs- eller rättelsehandling inom 10 år efter att arvsskattskyldigheten har inträtt. Arvsskattskyldigheten inträder på arvlåtarens dödsdag. När beskattningen verkställs på nytt utifrån nya tillgångar som framkommit i dödsboet påförs ingen skatteförhöjning i anslutning till det nya verkställandet av beskattningen. 

Arvsbeskattningen kan också rättas på myndighetsinitiativ till den skattskyldiges nackdel. Om det inte har påförts någon skatt därför att den skattskyldige eller någon annan anmälningsskyldig har lämnat ett bristfälligt, vilseledande eller oriktigt bouppteckningsinstrument eller en bristfällig, vilseledande eller oriktig skattedeklaration eller annan uppgift eller handling ska skatteförhöjning dessutom påföras när skatterättelsen görs. I nuläget påförs vid arvs- och gåvobeskattning ingen skatteförhöjning i anslutning till skatterättelsen. Det räknas inte heller ut någon ränta på skatten före förfallodagen för den skatt som påförs utgående från rättelsen. 

Vid verksam ånger i anslutning till arvsbeskattningen är det fråga om en situation där dödsbodelägarna medvetet har låtit bli att meddela vissa tillgångar i bouppteckningsinstrumentet. I beskattningspraxisen har det inte framkommit några egentliga fall av verksam ånger. Beskattningen har verkställts på nytt utifrån handlingar innefattande tillägg enligt 38 § i lagen om skatt på arv och gåva. I dessa fall har det inte heller påförts några skatteförhöjningar eller dröjsmålspåföljder. 

Vid verksam ånger i anslutning till gåvobeskattningen är det fråga om en situation där den skattskyldige medvetet har låtit bli att lämna in en gåvoskattedeklaration inom utsatt tid. Vid gåvobeskattning ska gåvomottagaren lämna in en gåvoskattedeklaration till Skatteförvaltningen inom tre månader från det att skattskyldigheten inträdde. Skyldigheten att betala gåvoskatt inträder i regel när gåvomottagaren har kommit i besittning av gåvan. När en minderårig får en skattepliktig gåva av sina föräldrar anses skattskyldigheten inträda när donationen har gjorts. Om gåvoskattedeklarationen lämnas in efter föreskriven tidsgräns kan den skattskyldige påföras skatteförhöjning. I beskattningspraxisen har det i anslutning till gåvobeskattningen påförts skatteförhöjningar om deklarationen har lämnats in med betydande försening. Inte heller vid gåvobeskattningen påförs dröjsmålspåföljder på grund av för sent inlämnad gåvoskattedeklaration. Vid rättelse av gåvobeskattningen på myndighetsinitiativ tillämpas motsvarande bestämmelser som vid rättelse av arvsbeskattningen. 

2.1.3  Skattebrott

Med skattebrott avses skattebedrägeri och dess olika gärningsformer samt skatteförseelse. Enligt lagen om beskattningsförfarande föreskrivs om straff för lagstridigt undandragande av skatt och för försök därtill i bestämmelserna om skattebedrägeri i strafflagen. Motsvarande bestämmelse finns även i lagen om skatt på arv och gåva.  

Bestämmelser om skattebedrägeri finns i 29 kap. 1−3 § i strafflagen. För skattebedrägeri kan den dömas som genom att för beskattningen ge myndigheterna en oriktig uppgift om någon omständighet som påverkar bestämmandet av skatt, genom att i en anmälan som lämnas för beskattningen hemlighålla en sådan omständighet som påverkar bestämmandet av skatt, i syfte att undandra skatt genom att underlåta att fullgöra sådana skyldigheter som föreskrivs för beskattningen och som har betydelse för bestämmandet av skatt eller i övrigt bedrägligt får till stånd eller försöker få till stånd att ingen eller alltför låg skatt bestäms eller att skatt återbetalas utan grund. 

Enligt bestämmelsen likställs försök till skattebedrägeri med ett genomfört bedrägeri. Straffet för skattebedrägeri är böter eller fängelse i högst två år.  

Enligt strafflagen är det fråga om skattebedrägeri när den skattskyldige får till stånd eller försöker få till stånd att ingen eller alltför låg skatt bestäms eller att skatt återbetalas utan grund. Ett försök till skattebedrägeri anses ha ägt rum när skattedeklarationen har lämnats in eller när den senast borde ha lämnats in till Skatteförvaltningen. Ett skattebedrägeri anses i sin tur ha ägt rum exempelvis vid inkomstbeskattningen när den ordinarie beskattningen för skatteåret har slutförts. Skattebedrägeri anses ha ägt rum även om den skattskyldige i ett senare skede rättar till försummelsen av deklarationsskyldigheten genom att yrka på rättelse till sin egen nackdel. Åtalsrätten i fråga om skattebedrägeri preskriberas efter fem år.  

Enligt 29 kap. 2 § i strafflagen uppfyller en handling rekvisiten för grovt skattebedrägeri om vid skattebedrägeriet eftersträvas avsevärd ekonomisk vinning eller brottet begås särskilt planmässigt, och skattebedrägeriet bedömt som en helhet är grovt. Vid grovt skattebedrägeri ska gärningsmannen dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år. Åtalstiden för grovt skattebedrägeri är tio år. 

Om skattebedrägeriet, med hänsyn till den eftersträvade ekonomiska vinningens storlek eller andra omständigheter vid brottet, bedömt som en helhet är ringa är det fråga om lindrigt skattebedrägeri. I detta fall ska gärningsmannen dömas till böter för lindrigt skattebedrägeri.  

I 20 kap. 11 § i ärvdabalken kriminaliseras den som uppsåtligen undanhåller något vid bouppteckningen. Enligt paragrafen ska den som vid bouppteckning uppsåtligen undandöljer eller falskeligen uppgiver något dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Om omständigheterna är synnerligen försvårande, ska straffet vara fängelse i högst två år. 

Prövning av polisanmälan vid Skatteförvaltningen 

Skatteförvaltningen är skyldig att anmäla skattebrott eller andra brott som hänför sig till beskattningen till förundersökningsmyndigheten för undersökning. Enligt lagen om Skatteförvaltningen (503/2010) har Skatteförvaltningen rätt att föra talan i brottmål även för andra skattetagare än staten. Enligt Skatteförvaltningens arbetsordning ska Skatteuppbördsenheten anmäla ärenden som gäller skattebrott eller något annat brott som hänför sig till beskattning eller ärenden som gäller bokföringsbrott till förundersökningsmyndigheten samt föra talan i brottmål och i ärenden som gäller skadestånd på grund av brott. Enligt Skatteuppbördsenhetens arbetsordning utgörs de tjänstemän som har rätt att föra talan av ombuden. Skatteuppbördsenheten får impulser till brottsprövning huvudsakligen vid skattegranskningar samt av skattebyråerna i samband med skattekontrollen.  

Skatteförvaltningen kan göra en polisanmälan när tröskeln för att inleda en förundersökning har överskridits, det vill säga när det finns misstanke om att ett brott har begåtts. Enligt etablerad praxis förutsätter detta åtminstone att en utredning om de mest väsentliga rekvisitfaktorerna - uppsåt inbegripet - visar att tröskeln för förundersökning har överskridits. Skatteförvaltningen bedömer från fall till fall om en polisanmälan ska göras. I skattelagstiftningen finns det inga bestämmelser om huruvida Skatteförvaltningen då den prövar om en polisanmälan ska göras ska beakta att en skattskyldig som försummat sin deklarationsplikt anmäler sina inkomster på eget initiativ i ett senare skede.  

Enligt statistik från Skatteuppbördsenheten vid Skatteförvaltningen gjorde Skatteförvaltningen 520 polisanmälningar 2014. Polisanmälningarna omfattade sammanlagt 931 

Merparten av Skatteförvaltningens polisanmälningar gäller skattebedrägerier. År 2014 var det i cirka 80 procent av de anmälningar om skattebedrägeri som Skatteförvaltningen registrerade fråga om grovt skattebedrägeri. De grova skattebedrägeriernas andel av de brott som anmäls har kontinuerligt vuxit under 2000-talet. Efter skattebedrägerierna har Skatteförvaltningen registrerat flest bokföringsbrott och brott som gäller oredlighet som gäldenär. I de fall där Skatteförvaltningen har registrerat brott som gäller oredlighet som gäldenär har det varit fråga om att Skatteförvaltningen i straffprocessen framställt krav i egenskap av målsägande. Själva polisanmälan har i dessa fall vanligen gjorts av ett konkursbos förvaltare. Skatteförseelsernas och övriga förseelsers andel av alla brott som Skatteförvaltningen anmäler har klart sjunkit under 2000-talet. 

I ärenden som gäller andra brott kan Skatteförvaltningen på eget initiativ lämna ut uppgifter till andra myndigheter i enlighet med vad som föreskrivs i lagen om offentlighet och sekretess i fråga om beskattningsuppgifter (1346/1999), nedan beskattningsuppgiftslagen. Skatteförvaltningen lämnar oftast ut uppgifter om fall där man upptäckt missbruk av socialskyddsförmåner, försummelse av avgifter i anslutning till pensions- eller olycksfallsskyddet samt tvivelaktiga affärstransaktioner. 

Skatteförvaltningen kan med stöd av beskattningsuppgiftslagen meddela centralen för utredning av penningtvätt när det i samband med skattekontrollen har upptäckts tvivelaktiga affärstransaktioner eller när det kan misstänkas att medel används till finansiering av terrorism eller straffbart försök till detta. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att en anmälan görs i situationer där det finns misstanke om sådan penningtvätt som avses i strafflagen. En anmälan görs om det i samband med verkställandet av beskattningen framkommer omständigheter som ger skäl att betvivla att medel eller annan egendom som används vid en affärstransaktion har ett lagligt ursprung eller om affärstransaktionen verkar tvivelaktig på något annat sätt. Tvivelaktiga affärstransaktioner kan exempelvis vara genomfakturering eller andra betalningar som gjorts på oklara grunder, affärstransaktioner som inte hör till affärsverksamheten eller som i övrigt är avvikande samt stora konsult- eller kommissionsavgifter som betalas till utlandet, framför allt till skatteparadis. Misstanke kan också väckas om medel flyttas mellan olika konton eller penninginstitut utan att det finns något klart ekonomiskt skäl till detta eller om medel fördelas på många olika konton i små depositioner. År 2014 gjorde Skatteförvaltningen sju anmälningar till centralen för utredning av penningtvätt. 

2.1.4  Internationellt informationsutbyte

Vikten av att utbyta skatteinformation ökar i takt med att skattekonkurrensen utvecklas och skattekringgåendet tar nya former. I sin rapport ”Offshore Voluntary Disclosure, Comparative Analysis, Guidance and Policy Advice” från 2010 konstaterar OECD att det blir allt svårare att dölja inkomster och tillgångar i och med att insynen och informationsutbytet på global nivå ökar. Tills vidare sker informationsutbytet huvudsakligen på begäran, men man är snabbt på väg mot ett automatiskt informationsutbyte på internationell nivå.  

Finland deltar aktivt i projekt för att utveckla informationsutbytet. Finland hör till de första länder som ska börja tillämpa en global standard för automatiskt informationsutbyte som utvecklats av OECD och godkänts av G20-länderna. Liksom ett flertal andra länder har Finland ingått ett så kallat FACTA-avtal (FördrS 25/2015) med Förenta staterna, som innebär att myndigheterna automatiskt rapporterar uppgifter från finansinstituten till den andra statens myndigheter. Dessutom utgör direktivet om administrativt samarbete i fråga om beskattning (2011/16/EU) med de ändringar som godkändes i december 2014 en väsentlig del av den helhet som det automatiska informationsutbytet utgör.  

Utvecklingen av det automatiska informationsutbytet påverkar även de möjligheter som lagstiftningen om verksam ånger erbjuder. Det automatiska informationsutbytet kan anses minska behovet av lagstiftning om verksam ånger. Det automatiska informationsutbytet ökar risken för att bli upptäckt, vilket i sin tur sporrar den skattskyldige att uppfylla sin deklarationsskyldighet. Utvecklingen av informationsutbytet bidrar till att en skattskyldig som har försummat sin deklarationsskyldighet upptäcks, vilket skulle innebära att det inte finns behov av möjligheten till verksam ånger. 

I detta skede där det automatiska informationsutbytet fortfarande håller på att utvidgas är lagstiftningen om verksam ånger ändå attraktiv eftersom informationsutbytet ännu inte håller en tillräckligt hög nivå. Även om det automatiska informationsutbytet redan inom några år kan komma att avslöja tillgångar som gömts utomlands är det med tanke på inflödet av skatteintäkter och den administrativa effektiviteten önskvärt att så fort som möjligt få information om inkomster som inte har deklarerats.  

Utvecklingen av det automatiska informationsutbytet och lagstiftningen om verksam ånger kan också ses som redskap som kompletterar varandra. Även om det automatiska informationsutbytet fungerar effektivt är det inte fullständigt. Det är därför möjligt att Finland inte får kännedom om en del av de utländska tillgångarna och inkomsterna. I och med att risken för att bli upptäckt ökar sporrar lagstiftningen om verksam ånger den skattskyldige att deklarera sina inkomster i Finland i stället för att vidta nya arrangemang för att gömma undan sina tillgångar.  

2.2.1  Sverige

Möjligheten till verksam ånger har redan funnits i tiotals år i den svenska skattelagstiftningen. De nuvarande bestämmelserna om verksam ånger ingår i skatteförfarandelagen (2011:1244) och i skattebrottslagen (1971:69). Enligt skatteförfarandelagen påförs ingen skatteförhöjning om den skattskyldige på eget initiativ har rättat till tidigare lämnade felaktiga eller bristfälliga uppgifter. I skattebrottslagen finns separata bestämmelser om att den skattskyldige inte kan dömas för skattebedrägeri om denna på eget initiativ har vidtagit åtgärder med stöd av vilka skatt kan påföras till rätt belopp.  

Tillämpningen av lagstiftningen om verksam ånger förutsätter att anmälan har gjorts på eget initiativ innan skattemyndigheten har hunnit vidta åtgärder mot den skattskyldige eller den skattskyldige fått kännedom om sådana åtgärder. Offentlig information från Skatteverket om kommande kontroll- eller granskningsåtgärder som riktas mot exempelvis placeringar i skatteparadis utgör inget hinder för verksam ånger.  

Såväl fysiska som juridiska personer kan begära rättelse på eget initiativ. Förfarandet gäller i stor utsträckning alla skatteslag. Rättelse kan begäras retroaktivt för de fem senaste skatteåren, vilket motsvarar tidsfristen på fem år för efterbeskattning. Om det är fråga om en så stor inkomst att det skulle leda till åtal för grovt skattebedrägeri är tidsfristen för rättelse tio år. Detta beror på att preskriptionstiden för grovt skattebedrägeri är tio år. I Sverige är gränsen för grovt skattebedrägeri cirka 445 000 svenska kronor (cirka 48 000 euro) i undandragen skatt.  

Den skattskyldige ska lämna ett skriftligt rättelseyrkande till skattemyndigheten. Till anmälan ska bifogas alla uppgifter som är av betydelse för handläggningen av ärendet. När beskattningen rättas utifrån en anmälan som den skattskyldige lämnat in på eget initiativ påförs denna ingen skatteförhöjning och det väcks inget åtal för skattebedrägeri. Utöver skattebeloppet ska den skattskyldige betala normal dröjsmålsränta. 

Åren 2010−2014 rättade sammanlagt 7 953 skattskyldiga sin beskattning på eget initiativ. Systemet för verksam ånger har under denna tid ökat skatteintäkterna med sammanlagt cirka 1,9 miljarder kronor (cirka 199 miljoner euro). I merparten av rättelseyrkandena har källstaten för inkomsterna varit Schweiz eller Luxemburg.  

2.2.2  Danmark

I Danmark tillämpades ett temporärt program för verksam ånger som gällde utländska inkomster och tillgångar från juli 2012 till juni 2013. Programmet byggde på frivillig anmälan på eget initiativ, och anmälan skulle göras innan skattemyndigheten eller någon annan myndighet hade vidtagit åtgärder mot den skattskyldige.  

Såväl fysiska som juridiska personer kunde delta i programmet för verksam ånger. Programmets tillämpningsområde omfattade tillgångar och inkomster i länder med vilka Danmark inte hade något gällande skatteavtal om informationsutbyte den 1 januari 2008. Anmälan skulle göras skriftligen till skatteförvaltningen och innehålla alla de uppgifter och utredningar som behövdes för att ärendet skulle kunna avgöras. Tillgångarnas ursprung måste vara lagligt. Vidare krävdes att beloppet på den skatt som undandragits var minst 100 000 danska kronor (cirka 13 400 euro). 

För de inkomster som anmäldes under programmets gång påfördes särskilda böter till ett belopp som motsvarade högst 60 procent av skattebeloppet. Normal dröjsmålsränta togs ut på skattebeloppet. Skatter och påföljdsavgifter skulle betalas separat inom en fastställd betalningstid. Om villkoren för programmet för verksam ånger uppfylldes undkom den skattskyldige straffrättsligt ansvar, och det väcktes inget åtal om skattebedrägeri.  

Endast 138 personer deltog i programmet för verksam ånger under dess giltighetstid, vilket var mindre än väntat. Man antar att programmets verkningsfullhet påverkades av tillämpningsområdets begränsade målgrupp och de relativt stränga påföljderna. 

2.2.3  Norge

I Norge finns permanent lagstiftning om rättelse av beskattningen på eget initiativ. Rättelsen kan göras för de tio senaste skatteåren och ska ske på eget initiativ. Vid bedömningen av om rättelsen skett på eget initiativ är det väsentligt att den skattskyldige när rättelseyrkandet lämnades in inte hade kännedom om granskningsåtgärder som skattemyndigheten vidtagit eller planerade att vidta eller om uppgifter som en utomstående lämnat till skattemyndigheten. Rättelsen anses inte heller ha skett på eget initiativ om det är allmänt känt att skattemyndigheten exempelvis inleder skattegranskningar inom en särskild bransch. 

Såväl fysiska som juridiska personer kan göra en rättelse på eget initiativ. Förfarandet gäller i stor utsträckning olika skatteslag, även om till exempel mervärdesskatt inte omfattas.  

Av anmälan ska framgå alla uppgifter som behövs för handläggningen av ärendet. Undantag från detta kan göras om dessa uppgifter inte kan ges av orsaker som inte beror på den skattskyldige eller om anskaffningen av uppgifterna skulle innebära oskäliga kostnader eller oskäligt besvär.  

Utöver det skattebelopp som undandragits ska den skattskyldige även betala normala räntepåföljder. Inkomsterna kan beskattas för de senaste tio åren. Det finns särskilda bestämmelser för om en skatteförhöjning ska påföras eller inte i samband med anmälan på eget initiativ. I praktiken påförs ingen skatteförhöjning i situationer där det är fråga om verksam ånger. Straffrättsliga påföljder tillämpas inte heller i praktiken, och om dessa finns det detaljerade administrativa anvisningar bland annat i fråga om tillgångarnas laglighet. 

År 2013 anmälde 229 skattskyldiga inkomster och tillgångar som saknats vid beskattningen till de norska skattemyndigheterna. År 2013 anmäldes tillgångar som omfattades av förmögenhetsskatt till ett belopp på sammanlagt 8 miljarder kronor, tillgångar som omfattades av arvsskatt till ett belopp på 6,5 miljarder kronor och övriga inkomster till ett belopp på 273 miljoner kronor. Sedan 2007 har totalt cirka 1 100 personer utnyttjat möjligheten att tillämpa verksam ånger. Med stöd av anmälningarna har det gjorts tillägg till inkomster och tillgångar till ett belopp på sammanlagt cirka 37 miljarder kronor (cirka 4 miljarder euro).  

2.2.4  Storbritannien

I Storbritannien består systemet för verksam ånger av ett antal program av olika längd som är riktade till olika målgrupper. För närvarande pågår fyra program som gäller inhemska inkomster och som bland annat rör anmälan av hyresinkomster. Dessutom pågår fyra program som gäller utländska tillgångar och placeringar (Isle of Man Disclosure Facility, Guernsey Disclosure Facility, Jersey Disclosure Facility och Liechtenstein Disclosure Facility). 

I villkoren för ett program fastställs vilka inkomster eller tillgångar som omfattas av programmet. Vidare fastställs målgruppen för programmet, det vill säga möjligheten för olika typer av skattskyldiga att delta i programmet. Förfarandet innebär att den skattskyldige gör en preliminär anmälan till skattemyndigheten, varefter den skattskyldige får information och anvisningar av skattemyndigheten om hur den egentliga anmälan ska göras. 

Den frivilliga anmälan ska göras i enlighet med villkoren för respektive program innan skattemyndigheten har vidtagit åtgärder mot den skattskyldige. Anmälan ska vara fullständig och innehålla de uppgifter som behövs för att nå ett avgörande i ärendet. Verksam ånger omfattar inte medel som härstammar från exempelvis grov organiserad brottslighet.  

Om den skattskyldige har lämnat fullständiga uppgifter i enlighet med villkoren för programmet vidtas i princip inte några straffrättsliga sanktioner. Den skattskyldige måste betala de skatter och räntor samt den administrativa sanktion som med stöd av anmälan påförs för varje skatteår. Sanktionerna grundar sig vanligen på en procentandel av det skattebelopp som inte har betalats. Vid utländska placeringar har sanktionsbeloppet varit 10–40 procent.  

De tidsbundna programmen har rapporterats inbringa cirka 610 miljoner pund (cirka 850 miljoner euro) i skatteintäkter sedan början av 2007.  

2.2.5  Irland

I Irland finns permanenta bestämmelser om när det är möjligt att frivilligt anmäla inkomster som saknats vid beskattningen. Förfarandet beror på om den skattskyldige har gjort anmälan utan att känna till att en myndighet vidtagit åtgärder mot denna, eller om anmälan har gjorts först efter det att den skattskyldige har informerats om att granskningsåtgärder eller andra beskattningsåtgärder kommer att vidtas. 

Såväl fysiska som juridiska personer kan lämna in en anmälan. Anmälan kan gälla olika skatteslag på ett uttömmande sätt. Den skattskyldige ska i anmälan efter bästa förstånd ange alla relevanta uppgifter och se till att de är korrekta. Anmälans omfattning varierar i fråga om skatteslag och skatteår beroende på om felet har berott på uppsåt eller vårdslöshet.  

Anmälningarna ska lämnas in skriftligt till skattemyndigheten. Innan den skattskyldige gör en anmälan ska denna meddela skattemyndigheten om sin avsikt, varefter skattemyndigheten fastställer tidsperioden för när anmälan ska göras och tidsfristerna för den. Det skattebelopp som anmäls inklusive räntor ska ha betalats eller så ska man ha avtalat om annan bindande finansiering vid den tidpunkt när anmälan lämnas in. Sanktionsbeloppet behöver inte betalas eller beräknas i anmälningsskedet. Den skattskyldige ska på alla sätt handla öppet och vara samarbetsvillig under hela processen.  

När skattemyndigheten har mottagit anmälan ingår denna ett avtal om sanktionsbeloppet med den skattskyldige. Sanktionen räknas som en procentandel av det undandragna skattebeloppet. Sanktionsbeloppet påverkas av om anmälan har gjorts före eller efter det att skattemyndigheten har meddelat att den har för avsikt att vidta gransknings- och beskattningsåtgärder mot den skattskyldige. Dessutom har det betydelse om det är fråga om uppsåt eller vårdslöshet och om den skattskyldige har gjort flera anmälningar. Om anmälan godkänns vidtas inga straffrättsliga åtgärder och uppgifter om den skattskyldige publiceras inte heller i det offentliga register som myndigheten för. 

2.2.6  Italien

Italien inledde i februari 2015 ett nytt tidsbundet program för verksam ånger (Collaborazione volontaria). En frivillig anmälan enligt programmet ska göras senast i september 2015, och anmälan kan gälla de år för vilka beskattningen fortfarande kan rättas. Syftet med programmet är att kunna börja beskatta inhemska och utländska tillgångar som tidigare saknats vid beskattningen redan innan det automatiska informationsutbytet mellan Italien och skatteparadis utvidgas.  

En frivillig anmälan som lämnas in av en fysisk person eller ett samfund kan i stor utsträckning gälla inkomstskatt, mervärdesskatt samt utländska och inhemska tillgångar som inte har deklarerats. Anmälan ska göras innan några beskattningsåtgärder riktas mot den skattskyldige. Den skattskyldige ska tillhandahålla de uppgifter om inkomster och tillgångar som behövs för att skattebeloppet ska kunna fastställas. 

Den skattskyldige ska betala den skatt som påförs på grundval av den frivilliga anmälan samt räntepåföljder. En sänkt administrativ sanktion påförs. I fråga om utländska tillgångar kan sanktionsbeloppet sänkas med hälften. En minimisanktion påförs emellertid alltid. Till följd av den frivilliga anmälan undgår den skattskyldige vissa skattebrottsåtal rörande försummelse av skattedeklaration och undandragande av skatt, men åtalsskyddet är inte heltäckande. 

I Italien har under femton års tid genomförts tre tidsbundna program för verksam ånger, varav det senaste upphörde 2010. Programmen har till sitt innehåll skilt sig från det program som inleddes 2015. 

2.2.7  Förenta staterna

I Förenta staterna pågår för närvarande ett program för verksam ånger som gäller utländska placeringar (Offshore Voluntary Disclosure Program, OVDP). Programmet gäller tills vidare, men skattemyndigheten har förbehållit sig rätten att ändra villkoren eller avsluta programmet när som helst. Programmet utgör ett par till skattemyndighetens brottsutredningsprogram (Voluntary Disclosure Practise,VDP), inom vilket man beaktar frivilliga anmälningar som uppfyller villkoren då man beslutar om ett ärende ska föras till åtalsprövning. Vid sidan av programmet för verksam ånger inleddes i juli 2014 två nya program (Streamlined Foreign Offshore och Streamlined Domestic Offshore) som erbjuder den skattskyldige ett förenklat förfarande för att rätta till felaktiga uppgifter, men inte något skydd mot straffrättsliga påföljder om det är fråga om uppsåt. I det fallet uppmanas den skattskyldige att delta i programmet för verksam ånger.  

Såväl fysiska personer som samfund kan delta i programmet för verksam ånger. En anmälan kan göras förutsatt att skattemyndigheten inte har riktat åtgärder mot den skattskyldige innan anmälan görs. Anmälan kan gälla inkomstskatt. Utöver utländska inkomster kan den skattskyldige även anmäla inhemska inkomster. Om det enbart är fråga om inhemska inkomster finns det vissa skillnader i anmälningsförfarandet. Programmet gör det möjligt att lämna in uppgifter för de åtta senaste skatteåren, medan den normala tiden för efterbeskattning är tre år. Det finns detaljerade bestämmelser om beräkningen av tidsperioden och om undantagssituationer.  

Efter att den skattskyldige har kontaktat skattemyndigheten ger denna preliminär information om deltagande i programmet. Detta är dock ingen garanti för att den skattskyldige slutgiltigt ska godkännas för programmet, och det är ingen obligatorisk fas i programmet. Den skattskyldige ska lämna in anmälan skriftligt till skattemyndigheten. Efter att den skattskyldige informerats om att denna preliminärt godkänts för programmet, ska den skattskyldige utöver ansökan även lämna in de skattedeklarationer som saknas för de skatteår som omfattas av programmet samt övriga uppgifter som behövs för att ett avgörande ska kunna nås. Den skattskyldige ska även lämna en förbindelse genom vilken denna godkänner att uppgifterna för de skatteår som programmet omfattar granskas. Den skattskyldige ska betala skattebeloppet och normala dröjsmålsräntor samt sanktioner. Dessutom ska den skattskyldige ha ett nära samarbete med skattemyndigheten och vid behov tillhandahålla uppgifter om exempelvis aktörer som erbjuder offshore-tjänster och andra uppgifter som begärs. I regel gör inte skattemyndigheten någon separat fullskalig granskning av de anmälningar som godkänts för programmet, men den kan göra det om den så önskar. 

Det finns mycket detaljerade bestämmelser om hur sanktionerna ska räknas ut. I fråga om utländska tillgångar grundar sig sanktionen på en viss procentandel (vanligen 27,5 procent) av det sammanlagda högsta värdet på de anmälda tillgångarna under den tid som anmälan omfattar (offshore penalty). Dessutom ska den skattskyldige betala sanktioner som påförs på grund av försummelse av deklarations- och betalningsskyldigheten samt en sanktion på 20 procent i anslutning till offshore-placeringar. Den skattskyldige behöver ändå inte betala större sanktioner än i normalfallet. En godkänd anmälan leder vanligen inte till straffrättsliga åtgärder. En förutsättning för detta är att det inte är fråga om medel som skaffats genom brottslig verksamhet. 

Mellan åren 2009 och 2014 har över 45 000 skattskyldiga deltagit i programmet för verksam ånger, och beloppet på de skatter, räntor och sanktioner som påförts via programmet har beräknats uppgå till 6,5 miljarder dollar (cirka 6 miljarder euro). 

2.2.8  Kanada

I Kanada finns ett system för frivillig anmälan (Voluntary Disclosure Program,VDP), där de skattskyldiga kan göra en anmälan för att rätta till en bristfällig skattedeklaration eller anmäla uppgifter som tidigare har undanhållits helt. Den skattskyldige kan göra en anonym ansökan, utifrån vilken skattemyndigheten för en diskussion med den skattskyldige och ger närmare information om själva processen och om påföljderna i samband med den samt om de eventuella risker som ett beslut om att låta bli att korrigera uppgifterna innebär. Skattemyndigheten kan dock fatta ett bindande beslut först efter att myndigheten fått kännedom om den skattskyldiges identitet och all relevant information har behandlats.  

Alla som är skattskyldiga kan lämna in en anmälan. Ansökan ska lämnas in frivilligt innan några granskningsåtgärder, förfrågningar eller andra åtgärder som är relevanta med tanke på ärendets karaktär har vidtagits mot den skattskyldige eller den skattskyldige fått kännedom om sådana åtgärder. Den skattskyldige ska i samband med ansökan tillställa skattemyndigheten alla relevanta uppgifter. Ansökan ska gälla en situation i vilken den skattskyldige normalt skulle påföras sanktioner. Dessutom ska den skatt som det är fråga om vara minst ett år försenad. I praktiken ska felaktiga och bristfälliga uppgifter korrigeras inom preskriptionstiden, det vill säga de tio senaste åren.  

Om anmälan uppfyller de föreskrivna villkoren och godkänns påförs ingen administrativ sanktion. Dessutom kan den skattskyldige beviljas partiell befrielse från räntepåföljder. Det riktas inte heller några straffrättsliga påföljder mot den skattskyldige. Om det i ärendet framkommer nya uppgifter som den skattskyldige inte har anmält kan åtal dock väckas på grund av dessa uppgifter.  

År 2011−2012 gjorde fler än 13 600 skattskyldiga en frivillig anmälan, och anmälde inkomster som saknades till ett belopp på över 863 miljoner dollar (cirka 600 miljoner euro). Beloppet på de skatter som skulle betalas beräknades uppgå till över 310 miljoner dollar (cirka 210 miljoner euro).