1
Lagförslag
1 §.Tillämpningsområde. Lagen ska tillämpas i situationer där en fysisk person eller ett inhemskt dödsbo yrkar på rättelse av sin beskattning genom att på eget initiativ anmäla inkomster som saknats vid beskattningen, vilka ska beskattas enligt inkomstskattelagen. Lagen ska tillämpas på arvs- och gåvobeskattningen när en fysisk person eller ett inhemskt dödsbo på eget initiativ anmäler tillgångar som tidigare saknats vid arvs- eller gåvobeskattningen. Lagen ska även tillämpas på fysiska personer som är begränsat skattskyldiga i Finland. Lagen omfattar inte beskattningen av samfund.
Lagen ska endast tillämpas på rättelse som görs utifrån uppgifter som anmälts på eget initiativ. Anmälan på eget initiativ innebär att den skattskyldige har lämnat in ett sådant yrkande om rättelse av beskattningen som avses i lagen innan den skattskyldige fått kännedom om att Skatteförvaltningen vidtagit åtgärder för bestämmande av skatt. Skatteförvaltningen anses ha inlett åtgärder för bestämmande av skatt exempelvis när Skatteförvaltningen har skickat ett brev om hörande till den skattskyldige eller på annat sätt bevisligen har kontaktat den skattskyldige för att reda ut ett ärende som gäller inkomster eller tillgångar som inte har deklarerats och som omfattas av denna lags tillämpningsområde. Det är inte heller fråga om anmälan på eget initiativ när förundersökningsmyndigheten har inlett en förundersökning om skattebrott som gäller odeklarerade inkomster och den skattskyldige haft kännedom om att förundersökningen har inletts. Skatteförvaltningen får redan i nuläget information om inledda förundersökningar i enlighet med 7 § i lagen om skatteförhöjning och tullhöjning som påförs genom ett särskilt beslut (781/2013). Det är inte heller fråga om rättelse på eget initiativ när den skattskyldige har fått kännedom om en skattegranskning eller förundersökning som indirekt gäller den skattskyldige. Det kan till exempel vara fråga om en situation där målet för skattegranskningen är ett samfund från vilket den skattskyldiges inkomster härstammar. Den skattskyldige kan således inte tillämpa verksam ånger på exempelvis svarta löner om det bolag som betalat lönen är mål för en skattegranskning och den skattskyldige känner till detta.
Med inkomster som saknas avses enligt det omfattande inkomstbegreppet i inkomstskattelagen alla inkomster i pengar eller pengars värde, om det inte särskilt föreskrivs att de är skattefria. Inkomster som saknas kan därmed vara exempelvis löner, räntor, dividender, överlåtelsepriser vid överlåtelse av egendom samt övriga skattepliktiga förvärvs- och kapitalinkomster. Inkomsterna kan vara utländska eller inhemska. Den skattskyldige kan även uppge avdragsgilla utgifter för förvärvande och bibehållande av de saknade inkomsterna. På motsvarande sätt kan den skattskyldige från det överlåtelsepris som fåtts vid försäljning dra av faktiska eller förmodade anskaffningsutgifter samt övriga avdragsgilla utgifter. Lagen ska inte tillämpas i situationer där den skattskyldige endast anmäler ett avdrag som denna inte yrkat på i skattedeklarationen eller om den skattskyldige yrkar på rättelse av beskattningen i ett ärende som redan avgjorts. Lagen ska inte heller tillämpas i situationer där den skattskyldige rättar ett ogrundat avdragsyrkande som denna tidigare anmält. Yrkanden av detta slag handläggs som normala rättelseyrkanden i enlighet med vad som föreskrivs i lagen om beskattningsförfarande.
Vid arvsbeskattningen ska lagen tillämpas i situationer där det enligt ärvdabalken ska upprättas en handling innefattande tillägg på grund av att tillgångar tidigare saknats i bouppteckningsinstrumentet. Vid gåvobeskattningen är det fråga om situationer där gåvomottagaren tidigare har försummat sin skyldighet att lämna in en gåvoskattedeklaration.
I 2 mom. i paragrafen föreskrivs att 5 § i lagen, som förhindrar att ett straffrättsligt förfarande inleds på grundval av uppgifter som lämnats med stöd av denna lag, även ska gälla tillgångar som omfattas av förmögenhetsskattelagen (1537/1992) som var i kraft 2004 och 2005. Detta innebär att det inte heller inleds någon straffprocess när den skattskyldige tidigare har låtit bli att anmäla uppgifter i anslutning till förmögenhetsbeskattningen. Av administrativa skäl tillämpas bestämmelserna om rättelse av beskattningen emellertid inte på förmögenhetsbeskattningen, varför förmögenhetsskatten inte rättas utifrån nya uppgifter.
I mom. 3 föreskrivs att lagen inte tillämpas på inkomster och tillgångar som i samband med rättelsen av beskattningen konstateras härstamma från brottslig verksamhet. Eftersom Skatteförvaltningen inte har befogenhet att bedriva förundersökningar har den skattskyldige utredningsskyldighet när det gäller tillgångarnas lagliga ursprung. Ett preskriberat brott i anslutning till inkomsterna eller tillgångarna hindrar inte att lagen tillämpas, om de inkomster eller tillgångar som anmäls i övrigt omfattas av lagens tillämpningsområde och av deklarationsskyldigheten i samband med beskattningen. Vinster som erhållits genom ett skattedrägeri som fullbordats genom att deklarationsskyldigheten i anslutning till inkomster och tillgångar som anmäls tidigare har försummats anses inte i detta sammanhang härstamma från brottslig verksamhet. Ett tidigare skattebedrägeri i anslutning till uppgifter eller tillgångar som anmäls förhindrar således inte till någon del att lagen tillämpas, om tillgångarna i övrigt härstammar från laglig verksamhet.
Om lagen inte kan tillämpas på inkomster eller tillgångar som anmäls genom ett rättelseyrkande handläggs yrkandet som ett rättelseyrkande enligt lagen om beskattningsförfarande, och något skydd mot straffrättsliga påföljder gäller i så fall inte.
2 §.Yrkande på rättelse av beskattningen. Rättelse enligt denna lag ska begäras genom ett skriftligt yrkande som tillställs Skatteförvaltningen, i vilket en fysisk person eller ett inhemskt dödsbo anmäler inkomster och tillgångar som inte har deklarerats tidigare. Yrkandet ska innehålla riktiga och tillräckliga uppgifter för att skatt ska kunna påföras till rätt belopp. I praktiken innebär detta att den skattskyldige ska uppfylla sin deklarationsskyldighet i enlighet med vad som föreskrivs i 7 § i lagen om beskattningsförfarande. Om anmälan är bristfällig kan Skatteförvaltningen kräva att den skattskyldige lämnar kompletterande utredningar i enlighet med 11 § i lagen om beskattningsförfarande. Den skattskyldige ska på uppmaning exempelvis uppvisa verifikat som är knutna till ärendet. När ärendet utreds kan även andra utredningsmetoder om vilka det föreskrivs i lagen om beskattningsförfarande tillämpas. Detta innebär att även skattegranskning kan komma i fråga. Om den skattskyldiges yrkande även efter det att ärendet har utretts är så bristfälligt att beskattningen inte kan rättas med stöd av det, skyddas den skattskyldige inte mot åtal för brott.
Med stöd av 1 § tillämpas lagen inte på inkomster eller tillgångar som i samband med rättelsen av beskattningen konstateras härstamma från brottslig verksamhet. Skatteförvaltningen har inte befogenhet att bedriva förundersökningar, och därmed i praktiken inte möjlighet att utreda lagligheten i tillgångarnas ursprung i samband med verkställandet av beskattningen. Därför ska den skattskyldige i samband med yrkandet lägga fram en utredning som visar att inkomsterna och tillgångarna inte härstammar från brottslig verksamhet. Av utredningen ska förutom inkomsternas ursprung även framgå ursprunget för de tillgångar från vilka inkomsterna härstammar. Om det till exempel är fråga om ränteinkomster från ett utländskt bankkonto ska det av utredningen framgå varifrån medlen på kontot härstammar. En tillräcklig utredning kan till exempel vara en utredning om att medlen härstammar från tidigare löneinkomster, avkastning på placeringsverksamhet eller laglig företagsverksamhet eller att de har fåtts som arv eller gåva. I oklara fall kan Skatteförvaltningen göra en anmälan till centralen för utredning av penningtvätt med stöd av 18 § 1 mom. 6 punkten i beskattningsuppgiftslagen.
Lagen ska tillämpas på alla yrkanden som avses i 1 §, vilket till exempel innebär att även om den skattskyldige anmäler inkomster eller tillgångar som saknas genom ett normalt rättelseyrkande till skatterättelsenämnden så handläggs yrkandet ändå enligt det förfarande som föreskrivs i denna lag.
Alla skattskyldiga kan i princip tillämpa verksam ånger endast i fråga om de inkomster och tillgångar de inte uppgett i beskattningen för egen del. Vid inkomstbeskattningen är ett odelat dödsbo en särskild skattskyldig, för vars skatter dödsboets delägare dock ansvarar. Därmed har också alla delägare självständig rätt att söka ändring i beskattningen av dödsboet, vilket innebär att en av delägarna självständigt kan lägga fram ett yrkande rörande inkomstbeskattning enligt denna lag.
I 2 mom. i paragrafen föreskrivs att yrkande på rättelse av arvsbeskattningen ska göras med hjälp av en handling innefattande tillägg som uppfyller formkraven i ärvdabalken. Med stöd av handlingen innefattande tillägg kan skatteförvaltningen, i enlighet med nuvarande praxis, rätta arvsbeskattningen för alla delägare, varvid även det skydd mot straffrättsligt förfarande om vilket det föreskrivs i 5 § gäller alla delägare. Av bouppteckningsinstrumentet eller dess bilagor ska framgå de uppgifter som avses ovan i 1 mom. Om något bouppteckningsinstrument inte behöver upprättas efter arvlåtaren, yrkas rättelse genom en skattedeklaration.
Enligt 3 mom. i paragrafen ska ett yrkande som gäller gåvobeskattningen göras med hjälp av en sådan gåvoskattedeklaration som avses i lagen om skatt på arv och gåva (378/1940), med vilken man anmäler uppgifter om en gåva som inte har deklarerats tidigare. Skattedeklarationen ska innehålla de uppgifter som avses i 1 mom.
3 §.Rättelse av beskattningen. När det gäller inkomstbeskattningen ska Skatteförvaltningen rätta beskattningen med beaktande av bestämmelserna om ändring av beskattningen på myndighetsinitiativ i lagen om beskattningsförfarande. Detta innebär att Skatteförvaltningen rättar beskattningen på normalt sätt enligt de bestämmelser som gäller under respektive år. Eftersom det är fråga om anmälan av inkomster eller tillgångar som saknats vid beskattningen rättas beskattningen i princip till den skattskyldiges nackdel. Beskattningen kan även rättas till den skattskyldiges fördel om den skattskyldige till exempel har större utgifter eller överlåtelseförluster till följd av inkomstens förvärvande. När beskattningen rättas enligt bestämmelserna om rättelse på myndighetsinitiativ är Skatteförvaltningen inte bunden av den skattskyldiges yrkande. Beskattningen kan därmed rättas utifrån de uppgifter som anmälts även på ett sätt som avviker från den skattskyldiges yrkande. Detta innebär att Skatteförvaltningen kan avvika från yrkandet exempelvis i fråga om beloppet på den inkomst som ska läggas till eller beloppet på det avdrag som yrkas. Eftersom den skattskyldige på eget initiativ med hjälp av ett rättelseyrkande ska lämna riktiga och tillräckliga uppgifter på ett sådant sätt att skatt kan påföras till rätt belopp, kan ett avvikande i praktiken närmast komma i fråga när ett avdrag inte godkänns eller när det skattepliktiga inkomstbelopp som har anmälts på eget initiativ har tolkats fel i rättelseyrkandet.
Den föreslagna lagen ska endast tillämpas på inkomster och tillgångar som anmälts på eget initiativ. Om det i samband med rättelsen framkommer att den skattskyldige inte har anmält alla sina inkomster och tillgångar på eget initiativ ska lagen inte tillämpas på de oanmälda inkomsterna och tillgångarna. Skatteförvaltningen kan i fråga om de inkomster som inte har anmälts inleda en rättelse på myndighetsinitiativ till den skattskyldiges nackdel enligt lagen om beskattningsförfarande samt pröva om ärendet ska polisanmälas.
För att den skattskyldige inte ska riskera åtal ens för grovt skattebedrägeri kan den skattskyldige yrka på att dennas inkomstskatt undantagsvis ska rättas för skatteåren 2004—2015. Om beskattningen för 2015 ännu inte har slutförts handläggs yrkanden som gäller detta år som normala komplement till skattedeklarationen i anslutning till den ordinarie beskattningen. Genom bestämmelsen förlängs inte tiden för rättelse på myndighetsinitiativ. Om en person yrkar på att dennas inkomstbeskattning ska rättas till exempel för åren 2010—2014 och Skatteförvaltningen upptäcker att inkomster även har hemlighållits under tidigare år kan beskattningen inte längre rättas på myndighetsinitiativ. Skyddet mot straffrättsligt förfarande gäller dock endast de inkomster som anmälts på eget initiativ.
Eftersom bestämmelserna om rättelse på myndighetsinitiativ i lagen om beskattningsförfarande tillämpas på rättelsen av beskattningen, kan beskattningen även verkställas enligt uppskattning. Beskattning enligt uppskattning kan närmast komma i fråga om den skattskyldige på eget initiativ strävar efter att lämna riktiga och tillräckliga uppgifter för att skatt ska kunna påföras till rätt belopp, men denna till exempel inte längre har möjlighet att ge en detaljerad utredning om inkomsternas belopp under tidigare år. Om beskattningen inte ens kan rättas enligt uppskattning tillämpas inte lagen, och Skatteförvaltningen kan pröva om ärendet ska polisanmälas.
Enligt 2 mom. i paragrafen rättas arvs- och gåvobeskattningen med beaktande av bestämmelserna om ändring av beskattningen på myndighetsinitiativ i lagen om skatt på arv och gåva. Arvsbeskattningen kan rättas utifrån en handling innefattande tillägg som uppfyller formkraven i ärvdabalken, och rättelsen omfattar alla delägare i dödsboet. Även vid arvs- och gåvobeskattningen beaktas preskriptionstiden för grovt skattebedrägeri samt möjligheten att förlänga preskriptionstiden för åtalsrätten med ett år. Arvs- och gåvobeskattningen kan därför rättas inom 11 år från dagen för verkställandet av beskattningen. Om ingen arvs- eller gåvobeskattning har verkställts kan beskattningen rättas inom 11 år från det att den ursprungliga deklarationen för de tillgångar som inte har anmälts borde ha lämnats till Skatteförvaltningen. Det kan till exempel hända att arvsbeskattningen överhuvudtaget inte har verkställts när en person har fått ett utländskt arv. Vid gåvobeskattningen är det i praktiken fråga om situationer där det inte tidigare har lämnats in någon gåvoskattedeklaration.
I 3 mom. föreskrivs om den ränta som ska räknas på skatt som ska betalas. Vid inkomstbeskattningen påförs på skatten sådan kvarskatteränta som aves i lagen om beskattningsförfarande. Om den skattskyldige får skatteåterbäring räknas återbäringsränta på återbäringen. Detta motsvarar den ränta som även i nuläget vid inkomstbeskattningen påförs den skatt som lagts till utifrån ett rättelseyrkande samt den ränta som påförs när beskattningen rättas till den skattskyldiges nackdel enligt 56 § 2 och 3 mom. i lagen om beskattningsförfarande. Räntan räknas i enlighet med bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarande. Vid arvs- och gåvobeskattningen påförs, liksom i nuläget, inga dröjsmålspåföljder. Vid rättelser i enlighet med denna lag påförs inte heller någon skatteförhöjning, eftersom det inte är fråga om rättelse på myndighetsinitiativ.
4 §.Skatteförhöjning. I paragrafen finns bestämmelser om påförande av skatteförhöjning i samband med rättelse av beskattningen enligt denna lag. Enligt 1 mom. utgörs skatteförhöjningen vid inkomstbeskattningen av en procentandel av det inkomstbelopp som lagts till. Med det inkomstbelopp som lagts till avses den beskattningsbara nettoinkomst som lagts till. Skatteförhöjningen är 3 procent av det inkomstbelopp som lagts till, dock minst 300 euro.
Om den tillagda inkomsten överskrider 60 000 euro uppgår skatteförhöjningen till 5 procent för den del som överskrider 60 000 euro och om den tillagda inkomsten överskrider 100 000 euro uppgår skatteförhöjningen till 7 procent för den överskjutande delen.
Exempel:
Till den skattskyldiges inkomster som ska beskattas för 2012 läggs 80 000 euro. För den del som överstiger 60 000 euro är skatteförhöjningen 3 procent och för den del som överstiger 60 000, alltså 20 000, är skatten 5 procent, alltså 1 000 euro. Skatteförhöjningen blir då 2 800 euro.
Arvs- och gåvoskatten höjs med 15 procent.
Exempel:
Den skattskyldige deklarerar 2013 för 300 000 euro som denne fått i gåva av sina föräldrar. Den skattskyldige har inte fått några andra gåvor som ska beaktas i gåvobeskattningen. Den skatteskala som ska tillämpas för den gåva som erhållits 2013 är 39 810 euro enligt skatteklass I. Skatteförhöjningen är 15 procent av 39 810 euro, alltså 5 971,50 euro.
I 2 mom. finns bestämmelser om att skatteförhöjning inte behöver påföras om det anses att den tidigare försummelsen av deklarationsskyldigheten är ringa. I nuläget har rättelseyrkanden med vilka den skattskyldige själv anmäler inkomster som tidigare inte har deklarerats handlagts enligt det normala förfarandet för rättelseyrkanden. Enligt beskattningspraxisen har man i dessa situationer vanligen låtit bli att påföra skatteförhöjning för försummelse av deklarationsskyldigheten. Det har kommit in rätt få sådana rättelseyrkanden till egen nackdel som nämns ovan, och i dessa har det huvudsakligen varit fråga om rättelse av ett faktiskt fel och inte om verksam ånger rörande inkomster som hemlighållits systematiskt. Avsikten är inte att ändra beskattningspraxisen när det gäller denna typ av fall, varför skatteförhöjning inte heller i fortsättningen behöver påföras vid ringa försummelse. Skatteförhöjning påförs inte heller i situationer där det efter bouppteckningen framkommit nya tillgångar i dödsboet som dödsbodelägarna inte har haft kännedom om.
Enligt 3 mom. tillämpas vid påförande av skatteförhöjning i övrigt bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarande och lagen om skatt på arv och gåva. Enligt lagen om skatt på arv och gåva kan t.ex. skatteförhöjning påföras bara för den skattökning en oriktighet har gällt, om den gällt endast en viss del av ett arv, ett testamente eller en gåva.
5 §.Förhindrande av straffrättsligt förfarande. I paragrafen föreskrivs att ett straffrättsligt förfarande inte kan inledas mot den skattskyldige till följd av att denna tidigare försummat sin deklarationsskyldighet i fråga om uppgifter som anmälts på eget initiativ med stöd av denna lag. Enligt paragrafen görs det inte någon polisanmälan eller förundersökning, förs det inte något åtal och undersöker domstol inte ärendet vid sådant brottmål som avses i 29 kap. 1—3 § i strafflagen och 20 kap. 11 § i ärvdabalken i de fall där ovannämnda brottmål grundar sig på att den skattskyldige tidigare försummat deklarationsskyldigheten i fråga om uppgifter som anmälts med stöd av denna lag. Skyddet mot straffprocess gäller sådana fysiska personer vars beskattning rättas med stöd av denna lag eller fysiska personer som ansvarar för den skatt som påförs med anledning av rättelsen i enlighet med vad som föreskrivs i 52 § lagen om beskattningsförfarande. Skyddet gäller därmed även exempelvis alla delägare i ett odelat dödsbo som beskattas som en särskild skattpliktig. Eftersom alla delägares arvsbeskattning kan rättas utifrån handlingen innefattande tillägg gäller skyddet alla delägare även vid arvsbeskattningen. Skyddet omfattar inte personer som skulle ansvara för skatten endast om ett straffrättsligt skadeståndsansvar föreligger. Skyddet gäller inte heller andra som deltagit i skattebedrägeriet.
Förhindrande av straffrättsligt förfarande är av central betydelse med tanke på lagens mål. Skyddet mot straffrättsligt förfarande gäller dock enbart samma straffrättsliga ärende som den tidigare försummelsen av deklarationsskyldigheten beträffande de uppgifter som anmälts på eget initiativ. Eftersom rättelsen av beskattningen grundar sig på de uppgifter som den skattskyldige anmält på eget initiativ avses med samma ärende endast tidigare försummelse av deklarationsskyldigheten beträffande de uppgifter som den skattskyldige anmäler på eget initiativ med stöd av denna lag. Den nationella lagstiftningen om ne bis in idem-principen vid beskattning utgör därmed inget hinder för handläggning av ett brottmål, om detta grundar sig på försummelse av deklarationsskyldigheten i samband med beskattningen av andra uppgifter än de som har anmälts på eget initiativ med stöd av denna lag. Om en person till exempel anmäler ränteinkomster från medel på ett schweiziskt bankkonto och det i ett senare skede via det internationella informationsutbytet framkommer att personen i fråga har hemlighålligt inkomster även i en annan stat, gäller det straffrättsliga skyddet inte inkomsterna i den andra staten. Om en person endast anmäler en del av en viss inkomstpost gäller skyddet inte de inkomster som inte har anmälts. Om en person till exempel anmäler inkomster endast för fem år men Skatteförvaltningen upptäcker att det även finns inkomster som inte har anmälts under tidigare år, är Skatteförvaltningen skyldig att göra en polisanmälan rörande de tidigare skatteåren, om tröskeln för polisanmälan överskrids och åtalsrätten inte har preskriberats.
Till exempel har man i den rättspraxis som gäller ne bis in idem-principen ansett att ett skattebedrägeri som skett i samband med ett aktiebolags beskattning och ett skattebedrägeri som skett i samband med en delägares egen beskattning ur straffrättslig synvinkel är två separata ärenden. Detta innebär att skyddet mot straffrättsligt förfarande som gäller delägare i ett aktiebolag inte gäller skattebedrägeri som skett inom bolaget.
Uppgifter som erhållits med stöd av denna lag behandlas som normala beskattningsuppgifter, varför bestämmelserna i beskattningsuppgiftslagen tillämpas på deras offentlighet, användning och överlåtande. Skatteförvaltningen kan därmed använda uppgifterna till exempel i samband med skattekontrollen under kommande år och skattekontrollen av andra skattskyldiga eller göra en anmälan om penningtvätt med stöd av de uppgifter som lämnats. Skatteförvaltningen kan också överlåta uppgifterna till åklagar- och förundersökningsmyndigheterna för förundersökning, väckande av åtal och domstolsbehandling rörande sådana brott som nämns i 28 § i lagen om Skatteförvaltningen i situationer där bestämmelserna i denna lag inte förhindrar handläggning av brottmålet i fråga. Detta kan till exempel vara fallet när det är fråga om ett brottmål som avser en annan skattskyldig eller när den skattskyldige har begått andra brott än sådana som nämns i denna lag.
6 §.Förhållande till annan lagstiftning. I paragrafen föreskrivs att det på rättelse av inkomstbeskattningen enligt denna lag i övrigt ska tillämpas de bestämmelser om rättelse av beskattningen som ingår i lagen om beskattningsförfarande. Förfarandet motsvarar därmed rättelse på myndighetsinitiativ, och Skatteförvaltningen rättar beskattningen med beaktande av bestämmelserna i denna lag och bestämmelserna om rättelse på myndighetsinitiativ i lagen om beskattningsförfarande. Skatteförvaltningen kan därmed till exempel begära kompletterande utredningar i anslutning till rättelsen, och den skattskyldige är skyldig att lämna kompletterande uppgifter och utredningar. Även vid rättelse av arvs- och gåvobeskattningen motsvarar förfarandet rättelse på myndighetsinitiativ.
När det gäller den skatt som påförs med anledning av rättelsen är det fråga om inkomstskatt, arvsskatt eller gåvoskatt. På uppbörd och indrivning av skatt tillämpas därför bestämmelserna om inkomstskatt eller arvs- och gåvoskatt. Den skatt som påförs vid rättelse preskriberas enligt 20 § i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007) i princip fem år efter ingången av året efter det år då den påfördes. Eftersom lagen omfattar fysiska personer och dödsbon är det fysiska personer som ansvarar för de skatter som påförs utifrån rättelsen. Om skatten inte har betalats på förfallodagen kan Skatteförvaltningen vidta normala åtgärder för indrivning av skatt. Efter förfallodagen påförs för den skatt som inte har betalats även förseningsränta enligt lagen om skattetillägg och förseningsränta.
Ändring i beslut som getts med stöd av denna lag söks på samma sätt som när ändring söks i beslut som getts i samband med rättelse av beskattningen på myndighetsinitiativ. Ändring i beslut ska således först sökas genom ett rättelseyrkande till skatterättelsenämnden. Ändring i skatterättelsenämndens beslut söks genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Ändring i förvaltningsdomstolens beslut kan sökas hos högsta förvaltningsdomstolen, förutsatt att högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.
7 §.Ikraftträdande. Det är fråga om ett tidsbundet förfarande som gäller i ett år. Lagen träder i kraft i början av 2016 och gäller till slutet av samma år. Lagen tillämpas på yrkanden som gäller rättelse av beskattningen och som anhängiggörs under lagens giltighetstid.
3
Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning
Bestämmelserna om verksam ånger kan med avseende på grundlagen anses ha betydelse i fråga om den jämlikhetsprincip om vilken det föreskrivs i 2 kap. 6 § i grundlagen. Bestämmelserna om verksam ånger har kritiserats för att vara orättvisa för de skattskyldiga som uppfyllt sin deklarationsskyldighet i enlighet med lagen. Den temporära lagstiftningen om verksam ånger kan dessutom till exempel anses försätta personer som anmäler tidigare hemlighållna inkomster under olika år i olika ställning. Skattskyldiga som under lagens giltighetstid anmäler uppgifter som tidigare saknats vid beskattningen undgår straffrättsliga påföljder, medan däremot skattskyldiga som på samma sätt anmäler inkomster före eller efter lagens giltighetstid riskerar att åtalas för skattebedrägeri. Den föreslagna lagstiftningen kan därmed anses vara problematisk när det gäller den jämlikhetsprincip om vilken det föreskrivs i grundlagen.
Lagstiftning om verksam ånger har redan tillämpats i flera länder under många år, antingen som permanent eller temporär lagstiftning.
Det huvudsakliga syftet med den föreslagna lagen är att samla in skatteintäkter med hjälp av ett förfarande som kräver liten administration. Målet är att till små administrativa kostnader få skattskyldiga att anmäla utländska tillgångar och de inkomster som dessa ger så att dessa börjar omfattas av den finländska beskattningen. Den föreslagna lagstiftningen kan också anses öka jämlikheten i samband med beskattningen, eftersom skattskyldiga som tidigare låtit bli att deklarera sina inkomster ur ett skattemässigt perspektiv skulle försättas i samma ställning vad gäller tidigare år som de skattskyldiga som har deklarerat sina inkomster på ett korrekt sätt. Tack vare anmälningarna på eget initiativ skulle kunduppgifter och placeringsarrangemang även under kommande år omfattas av Skatteförvaltningens riskbaserade kontroll, vilket bidrar till en jämlik behandling vid beskattningen.
Det är fråga om en temporär lag. Avsikten med lagstiftningens temporära karaktär är att intensifiera anmälningen av inkomster och minska benägenheten att utreda möjligheten till nya skattearrangemang. Alla fysiska personer har under ett år möjlighet att anmäla inkomster och tillgångar som de tidigare hemlighållit och som omfattas av lagens tillämpningsområde, och därmed undvika straffrättsliga påföljder. Under lagens giltighetstid behandlas de skattskyldiga jämlikt, eftersom ett samstämmigt förfarande tillämpas på likadana rättelseyrkanden. Inte ens under lagens giltighetstid undgår den skattskyldige alla sanktioner, utan som administrativ sanktion påförs skatteförhöjning på grund av tidigare försummad deklarationsskyldighet.
Den föreslagna lagstiftningen kan anses försätta personer som anmäler tidigare hemlighållna inkomster under olika år i olika ställning när det gäller de straffrättsliga påföljderna, men å andra sidan har alla fysiska personer möjlighet att anmäla tidigare hemlighållna inkomster och tillgångar under lagens giltighetstid. I fråga om beskattningen kan den föreslagna lagstiftningen anses medföra en mer jämlik behandling av de skattskyldiga.
Lagen tillämpas på yrkanden om rättelse av beskattningen som anhängiggörs under lagens giltighetstid. Enligt 8 § i grundlagen får för brott inte dömas till strängare straff än vad som var föreskrivet i lag när gärningen begicks. Den lindrigare lagens princip som straffrättslig princip ingår i 3 kap. 2 § i strafflagen. I propositionen föreslås inga ändringar i strafflagen, utan det är huvudsakligen fråga om lagstiftning som rör förfarandet. Enligt regeringens uppfattning är propositionen därför inte problematisk vad gäller den lindrigare lagens princip, utan beslut om rättelseyrkanden som anhängiggjorts innan lagen trädde i kraft kan fattas enligt gällande bestämmelser.
Med stöd av vad som anförts ovan anser regeringen att lagen kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Frågan är emellertid principiellt betydelsefull, varför regeringen föreslår att grundlagsutskottetts utlåtande begärs om lagförslaget.