Regeringens proposition

Lagstiftning om verksam ånger i anslutning till beskattningen har redan funnits i ett flertal länder i många år. Modellerna för lagstiftning om verksam ånger varierar till form, varaktighet och innehåll, och den valda lagstiftningsmodellen påverkas alltid mer allmänt av särdragen i det ifrågavarande landets beskattnings- och rättssystem. I vissa länder har systemet för verksam ånger gjorts till en del av den permanenta lagstiftningen, medan bestämmelserna i andra länder har varit tidsbundna och haft karaktären av ett program. I Storbritannien har man till exempel sedan 2007 genomfört ett flertal tidsbundna program för verksam ånger. Exempel på länder med permanent lagstiftning är Sverige och Norge, där skattelagstiftningen innehåller bestämmelser som gäller tills vidare och som handlar om den skattskyldiges möjlighet att på eget initiativ rätta beskattningen och därigenom undvika sanktioner, antingen helt eller delvis. Lagstiftningsmodellerna skiljer sig också från varandra i fråga om vilken typ av undandragande av skatt som man vill komma åt. I många länder har ett tidsbundet program för verksam ånger uttryckligen riktats mot tillgångar som placerats i skatteparadis. I Danmark har exempelvis det tidsbundna programmet för verksam ånger endast gällt utländska inkomster och tillgångar i länder med vilka Danmark inte haft något gällande avtal om informationsutbyte.  

I propositionen föreslås det att man i Finland inför lagstiftning om verksam ånger i anslutning till beskattningen. Det internationella automatiska informationsutbytet kommer att effektiveras ytterligare under de närmaste åren, vilket innebär att risken ökar för att tillgångar som gömts utomlands ska upptäckas. På grund av denna utvecklingstrend bedöms lagstiftning om verksam ånger i detta skede vara en effektiv metod för att öka skatteintäkterna till så små administrativa kostnader som möjligt. När risken för upptäckt ökar sporrar lagstiftningen skattskyldiga att deklarera sina inkomster i Finland i stället för att vidta nya arrangemang för att gömma undan tillgångarna. Även OECD har i sin rapport om verksam ånger konstaterat att utvecklingen i fråga om internationellt informationsutbyte erbjuder en bra möjlighet att dra nytta av lagstiftning om verksam ånger. Anmälningar på eget initiativ bidrar också till att kunduppgifter och placeringsarrangemang omfattas av Skatteförvaltningens riskbaserade kontroll även under kommande år.  

Regleringen genomförs genom att en ny lag stiftas om rättelse av beskattningen utifrån uppgifter som lämnats på eget initiativ år 2016. Det är fråga om ett tidsbundet förfarande där den skattskyldige undgår straffrättsliga påföljder för skattebedrägeri om denna på eget initiativ till Skatteförvaltningen anmäler inkomster eller tillgångar som saknats vid den egna beskattningen. De inkomster som anmäls beskattas på normalt sätt enligt de bestämmelser som gällde under respektive år. Dessutom tillkommer kvarskatteränta som dröjsmålspåföljd och skatteförhöjning som administrativ sanktion.  

I finansministeriets utredning om verksam ånger (FM148:00/2014) granskades även andra alternativ för att genomföra lagstiftning om verksam ånger. I rapporten hänvisades till den lagstiftning om verksam ånger som tillämpas i Sverige och Norge, där man helt har frångått såväl skatteförhöjning som straffrättsliga påföljder. Möjligheten att helt undgå sanktionspåföljder vid skattebedrägeri kan göra lagstiftningen om verksam ånger mer lockande ur den skattskyldiges synvinkel.  

I Finland kan skatteförhöjning påföras till exempel om den skattskyldige under den tid som verkställandet av beskattningen pågår på Skatteförvaltningens begäran redogör för inkomster som saknas i deklarationen. Det kan till exempel vara fråga om hyresinkomster som den skattskyldige har glömt att uppge i deklarationen. I situationer där verksam ånger kan tillämpas är det fråga om fall där rekvisiten för skattebedrägeri eller till och med grovt skattebedrägeri uppfylls. Om den skattskyldige i dessa situationer skulle undgå skatteförhöjning skulle det uppstå situationer där skatteförhöjning skulle kunna påföras när den skattskyldige i samband med den ordinarie beskattningen redogör för saknade inkomster på Skatteförvaltningens begäran, medan skatteförhöjning inte skulle kunna påföras i fall där inkomster har hemlighållits i flera år. Det är därför motiverat att i situationer med verksam ånger som administrativ sanktion påföra skatteförhöjning på grund av försummelse av deklarationsskyldigheten. Genom att påföra skatteförhöjning förhindrar man också att lagstiftningen om verksam ånger påverkar den allmänna skattemoralen negativt.  

Huvudmålet för lagstiftningen är att få privatpersoner att anmäla utländska tillgångar och de inkomster som dessa genererar så att dessa börjar omfattas av den finländska beskattningen, och detta till så små administrativa kostnader som möjligt. Därför begränsas lagstiftningen till att omfatta fysiska personers och inhemska dödsbons inkomster som ska beskattas enligt inkomstskattelagen (1535/1992). Lagstiftningen omfattar således inte exempelvis inkomster som ska beskattas enligt lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet (360/1968) eller enligt inkomstskattelagen för gårdsbruk (543/1967).  

Lagstiftningen omfattar inte heller beskattningen av samfund eller det straffansvar som uppkommer när en person agerar på ett samfunds vägnar. Det vore problematiskt att utvidga lagen till att omfatta samfund eftersom ett samfund som har gjort sig skyldigt till skattebedrägeri ofta också har begått andra brott, till exempel bokföringsbrott. Syftet med lagstiftningen är att erbjuda straffrättsligt skydd endast vid skattebedrägeri som grundar sig på att en fysisk person eller ett dödsbo vid den egna beskattningen tidigare har försummat sin deklarationsskyldighet i fråga om de inkomster eller tillgångar som nu anmäls. Samfundets delägare ansvarar inte heller personligen för den skatt som påförs samfundet, förutom om ett eventuellt straffrättsligt skadeståndsansvar föreligger. Dessutom kan det finnas andra ansvariga personer i samfundet vars straffrättsliga ställning också skulle bedömas.  

Det faktum att samfund inte omfattas av lagstiftningen leder vad gäller arrangemang mellan samfundet och delägaren exempelvis till att en delägare i situationer med förtäckt dividend vid den egna beskattningen kan tillämpa verksam ånger på försummelsen av deklarationsskyldigheten samtidigt som denna ändå riskerar straffrättsliga påföljder på grund av den försummelse som skett i anslutning till samfundets beskattning, om delägaren har en sådan ställning i bolaget som innebär straffrättsligt ansvar. I dessa situationer är benägenheten att utnyttja möjligheten till verksam ånger sannolikt liten i praktiken. Situationer med förtäckt dividend där en delägare kan bli straffrättsligt ansvarig på bolagets vägnar kan i praktiken endast uppstå i inhemska bolag. Inhemska bolag är även i dag föremål för normal skattekontroll och skattegranskningar görs till exempel regelbundet. Lagstiftningen om verksam ånger är uttryckligen avsedd för situationer där en skattekontroll är mycket komplicerad med hänsyn till de medel som för närvarande står till buds. 

Eftersom utländska tillgångar kan ha överförts från en person till en annan antingen som arv eller gåva gäller lagstiftningen om verksam ånger även arvs- och gåvobeskattningen. En person kan således även anmäla inkomster från tillgångar som denna fått i arv eller gåva utan risk för att åtalas för skattebrott när det gäller dessa skatteslag. Även arvs- och gåvobeskattningen rättas utifrån de uppgifter som saknats och skatteförhöjning påförs som administrativ påföljd. 

Rättelse av beskattningen utifrån saknade uppgifter begärs genom ett skriftligt yrkande som lämnas till Skatteförvaltningen, i vilket den skattskyldige på eget initiativ anmäler inkomster som tidigare inte omfattats av beskattningen samt avdrag i anslutning till dessa inkomster. Den skattskyldige ska lämna riktiga och tillräckliga uppgifter för att skatt ska kunna påföras till rätt belopp. Det skulle kunna finnas särskilda blanketter för de rättelseyrkanden som avses i denna lag, vilket skulle underlätta handläggningen för såväl Skatteförvaltningen som den skattskyldige. Arvsbeskattningen rättas utifrån en handling innefattande tillägg, som ska uppfylla formkraven i ärvdabalken och gåvobeskattningen rättas utifrån en gåvoskattedeklaration med de saknade uppgifterna.  

Beskattningen rättas i enlighet med bestämmelserna om ändring av beskattningen på myndighetsinitiativ i lagen om beskattningsförfarande och lagen om skatt på arv och gåva. Beskattningen kan därmed ändras antingen till den skattskyldiges nackdel eller till dennas fördel. När beskattningen rättas enligt samma förfarande som vid rättelse på myndighetsinitiativ är Skatteförvaltningen inte bunden av exempelvis det inkomstbelopp som ska läggas till enligt den skattskyldiges yrkande. Skatteförvaltningen kan därmed i samband med rättelsen av beskattningen avvika från den skattskyldiges yrkande, till exempel om det i anslutning till rättelsen framkommer att den beskattningsbara inkomst som ska läggas till bör vara 60 000 euro, och inte 50 000 euro som den skattskyldige själv har uppgett. Eftersom den skattskyldige på eget initiativ ska anmäla uppgifterna på ett sådant sätt att skatt kan påföras till rätt belopp, kan ett avvikande närmast komma i fråga när ett avdrag som den skattskyldige yrkar på inte godkänns eller när det skattepliktiga inkomstbeloppet har tolkats fel i rättelseyrkandet. Avvikelser av detta slag i samband med rättelse påverkar inte den skattskyldiges rätt till straffrättsligt skydd om de övriga förutsättningarna för verksam ånger uppfylls.  

Lagstiftningen om verksam ånger gäller alla yrkanden som framställs av fysiska personer och dödsbon, i vilka anmäls inkomster som ska beskattas enligt inkomstskattelagen eller tillgångar som ska beskattas enligt lagen om skatt på arv och gåva och som inte tidigare har omfattats av beskattningen. Detta innebär att alla yrkanden som framställs under den föreslagna lagens giltighetstid och som omfattas av lagens tillämpningsområde handläggs enligt samma förfarande. Detta garanterar en jämlik behandling, och den skattskyldige behöver inte separat yrka på att lagen ska tillämpas. 

Enligt bestämmelserna om preskription av åtalsrätten i strafflagen preskriberas åtalsrätten efter fem år vid skattebedrägeri och efter tio år vid grovt skattebedrägeri. Dessutom kan preskriptionstiden för åtalsrätten på ansökan förlängas en gång med ett år. Med stöd av lagen om beskattningsförfarande ska ett rättelseyrkande lämnas in inom fem år från ingången av året efter det då beskattningen av den skattskyldige slutförts. Framför allt skattskyldiga med utländska placeringsarrangemang kan i många fall förmodas ha hemlighållit tillgångar och intäkter under en längre tidsperiod än fem år. Om beskattningen rättas endast för fem år riskerar den skattskyldige att åtalas för grovt skattebedrägeri i fråga om mer långvariga arrangemang, eftersom denna genom att anmäla sina inkomster för de senaste fem åren samtidigt avslöjar att försummelser har skett även under tidigare år. Detta kan antas minska antalet skattskyldiga som utnyttjar möjligheten att tillämpa verksam ånger. Därför föreslås det att lagstiftningen om verksam ånger gör det möjligt att söka ändring i beskattningen för en längre tid än de fem år som normalt tillämpas vid sökande av ändring, så att den skattskyldige inte riskerar att en straffprocess rörande grovt skattebedrägeri inleds. I praktiken kan den skattskyldige yrka på rättelse av beskattningen för de senaste elva åren. 

Riksdagens finansutskott krävde i sitt betänkande (FiUB 15/2013 rd) att verksam ånger inte får gälla situationer där medel har skaffats genom brottslig verksamhet. Vid den personliga beskattningen fastställs huruvida en inkomst är skattepliktig och därmed även deklarationsskyldighetens omfattning och innehåll enligt bestämmelserna i inkomstskattelagen och lagen om beskattningsförfarande. Enligt det omfattande inkomstbegreppet i inkomstskattelagen är den skattskyldiges alla inkomster och förmåner i pengars värde skattepliktiga, om inte något annat uttryckligen föreskrivs i lagen eller det är fråga om en förmån som enligt den etablerade rätts- eller beskattningspraxisen helt står utanför inkomstbegreppet. Inom rättspraxisen har man ansett att inkomst från verksamhet som inte kan utövas lagligt inte omfattas av det skattemässiga inkomstbegreppet. Därför har man av hävd ansett att exempelvis tillgångar som förvärvats genom stöld inte är beskattningsbar inkomst. Inte heller har ekonomisk vinning från koppleriverksamhet, som har förverkats till staten, ansetts utgöra beskattningsbar inkomst (HD 2005:17). Inom rättspraxisen har man även ansett att inkomster från i sig laglig verksamhet är skattepliktiga och därmed även omfattas av deklarationsskyldigheten, även om utövandet av verksamheten i det aktuella fallet har lagstridiga och till och med brottsliga drag. Detta innebar till exempel att en person som hade drivit resebyrårörelse utan behörigt tillstånd utöver detta brott även hade gjort sig skyldig till skattebedrägeri eftersom personen i fråga inte hade uppgett inkomsterna från reseförsäljningen i sina skattedeklarationer (HD 1983 II 66).  

Lagen tillämpas inte på inkomster eller tillgångar som i samband med rättelsen av beskattningen konstateras härstamma från brottslig verksamhet. Skatteförvaltningen har inte befogenhet att bedriva förundersökningar och därmed inte heller möjlighet att utreda lagligheten i tillgångarnas ursprung i samband med verkställandet av beskattningen. Därför föreslås det att den skattskyldige i samband med yrkandet ska lägga fram en utredning om tillgångarnas lagliga ursprung och om att de omfattas av lagens tillämpningsområde. I oklara fall kan Skatteförvaltningen med stöd av beskattningsuppgiftslagen göra en anmälan till centralen för utredning av penningtvätt. En anmälan om penningtvätt är ingen polisanmälan och den kräver inte en bedömning av huruvida ett brott har begåtts. Tröskeln för att lämna in en anmälan är således låg. På grundval av anmälan genomför centralen för utredning av penningtvätt en undersökning för att reda ut om det finns skäl att misstänka att de tillgångar som är föremål för anmälan har brottsligt ursprung eller om de eventuellt är kopplade till finansiering av terrorism. Först i samband med att tvivelaktig affärsverksamhet utreds och vid en eventuell förundersökning kan man närmare reda ut vilka straffrättsliga rekvisit handlingen uppfyller. Förundersökningen görs av centralen för utredning av penningtvätt eller någon annan förundersökningsmyndighet. I oklara fall rättar Skatteförvaltningen beskattningen på normalt sätt med stöd av denna lag, trots anmälan om penningtvätt. Om det senare framkommer att det är fråga om inkomster eller tillgångar som har erhållits genom brottslig verksamhet, och som därmed inte omfattas av det skattemässiga inkomstbegreppet och döms förverkade till staten, kan den skattskyldige med hjälp av ett normalt rättelseyrkande yrka på att dennas beskattning ska rättas i enlighet med vad som föreskrivs i lagen om beskattningsförfarande. 

För att verksam ånger ska sporra den skattskyldige att på eget initiativ anmäla inkomster och tillgångar som denna gömt utomlands, bör lagstiftningen göra det möjligt för den skattskyldige att undgå straffrättsliga påföljder och offentlig handläggning av brott.  

Det föreslås att den skattskyldige ska undgå straffrättsliga påföljder genom att det vid skattebedrägeri enligt strafflagen och försummelse av bouppteckning enligt ärvdabalken, som grundar sig på att en fysisk person eller ett dödsbo vid den egna beskattningen tidigare har försummat deklarationsskyldigheten i fråga om de anmälda uppgifterna, inte görs någon polisanmälan eller förundersökning och inte förs något åtal, samt att domstolen inte undersöker ärendet för de fysiska personers del vars beskattning har rättats med stöd av denna lag eller fysiska personer som ansvarar för den skatt som påförs med anledning av rättelsen.  

Undgående av straffrättliga påföljder gäller endast skattebrott om vilka det föreskrivs i 29 kap. 1−3 § i strafflagen, det vill säga brott vars rekvisit har uppfyllts då den skattskyldige har försummat sin deklarationsskyldighet i samband med beskattningen. Dessutom undgår den anmälningsskyldige sådana straffrättsliga påföljder till följd av felaktiga uppgifter i bouppteckningsinstrumentet som det föreskrivs om i ärvdabalken. Lagstiftningen om verksam ånger i anslutning till beskattningen ger därmed inte skydd mot andra eventuella straffrättsliga handlingar som omfattar de inkomster och tillgångar som anmäls. Sådana handlingar kan vara exempelvis oredlighet som gäldenär, mutbrott eller penningtvättsbrott. 

I propositionen föreslås det att det som administrativ sanktion i samband med rättelse påförs skatteförhöjning såväl vid inkomstbeskattningen som vid arvs- och gåvobeskattningen. Det föreslås att lagen ska innehålla schematiska och tydliga bestämmelser om skatteförhöjning. Vid inkomstbeskattningen ska som skatteförhöjning påföras en progressiv procentandel av det inkomstbelopp som lagts till. Vidare föreslås det att skatteförhöjningen vid inkomstbeskattningen ska utgöra 3 procent av det tillagda inkomstbeloppet, dock minst 300 euro. För den del av den tillagda inkomsten som överskrider 60 000 euro uppgår skatteförhöjningen till 5 procent och för den del som överskrider 100 000 euro till 7 procent. Skatteförhöjningen är av samma omfattning som de skatteförhöjningar som enligt Skatteförvaltningens harmoniseringsanvisningar ska påföras den skattskyldige i situationer där det avslöjas att denna har försummat sin deklarationsskyldighet och Skattestyrelsen har rättat beskattningen till den skattskyldiges nackdel. Enligt gällande beskattningspraxis har skatteförhöjningar i praktiken inte påförts i situationer där den skattskyldige själv har yrkat på rättelse genom att lämna uppgifter om ytterligare inkomster.  

Enligt lagen om skatt på arv och gåva kan skatten höjas till högst det dubbla beloppet om den skattskyldige medvetet eller av grov vårdslöshet har lämnat felaktiga uppgifter. Skatteförvaltningens harmoniseringsanvisningar anger inte att skatteförhöjning ska påföras i fråga om arvs- och gåvobeskattning. Enligt Skattestyrelsens anvisningar om arbetsmetoder kan arvs- och gåvobeskattningen höjas med 10—40 procent, om den skattskyldige medvetet eller av grov vårdslöshet har lämnat in ett bouppteckningsinstrument som innehåller i västentlig grad felaktiga uppgifter, som t.ex. uppgett ett avsevärt lägre belopp än tillgångarna omfattar. Enligt gällande beskattningspraxis har någon skatteförhöjning inte påförts inom arvsbeskattningen, om de skattskyldiga har lämnat in en kompletterande bouppteckning där de saknade uppgifterna framgår. Det finns inte heller någon beskattningspraxis i de fall då rättelsen görs på myndighetsinitiativ. Eftersom bestämmelsen om skatteförhöjning i lagen om skatt på arv och gåva är mycket gammal och någon egentlig beskattningspraxis i fråga om påförande av förhöjning, föreslås det att arvs- och gåvoskatten höjs med en fast procentandel på 15 procent. Enligt lagen om skatt på arv och gåva ska skatteförhöjningen påföras endast den skattökning som en oriktighet har gällt, om den gällt endast en viss del av ett arv, ett testamente eller en gåva. 

Man kan förvänta sig att de schematiska och tydliga bestämmelser om skatteförhöjning som föreslås gör att förfarandet förblir lockande och därmed motsvarar lagens mål. Vid bedömningen av nivån på skatteförhöjningen bör man även beakta att beskattningen i situationer med verksam ånger undantagsvis kan rättas för de senaste 11 åren och att skatteförhöjningen påförs separat för varje år. Dessutom bör man beakta att den skattskyldige själv anmäler inkomster som tidigare saknats, varvid det inte är fråga om rättelse till den skattskyldiges nackdel på myndighetsinitiativ. Dessutom påförs vid inkomstbeskattningen samma dröjsmålspåföljder som de som i dag tillämpas när beskattningen rättas med stöd av ett rättelseyrkande som den skattskyldige lämnat in på eget initiativ.  

Om det är fråga om ringa försummelse av deklarationsskyldigheten behöver skatteförhöjning inte påföras. I detta fall ska den skattskyldige betala skattebeloppet och dröjsmålspåföljder. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att lagstiftningen om verksam ånger inte innebär en skärpning av nuläget vid rättelse av ringa fel utifrån den skattskyldiges rättelseyrkan. Skatteförhöjning ska inte heller i fortsättningen påföras i situationer som gäller arvsbeskattning där det framkommer dittills okända tillgångar i dödsboet.  

Som dröjsmålspåföljd vid inkomstbeskattningen påförs kvarskatteränta enligt lagen om beskattningsförfarande. Kvarskatteräntan är den i räntelagen (633/1982) avsedda referensräntan för den halvårsperiod som föregår kalenderåret i fråga minskad med två procentenheter, dock minst 0,5 procent. Kvarskatteräntan räknas på den skatt som följer av ändringen av beskattningen från den 1 februari året efter skatteåret till den förfallodag som sätts ut för skatten. Till den del kvarskatten överstiger 10 000 euro är kvarskatteräntan dock referensräntan ökad med två procentenheter till utgången av den andra månaden efter slutförandet av beskattningen. För tiden därefter är räntan referensräntan minskad med två procentenheter, dock minst 0,5 procent. Den uträknade kvarskatteräntan minskas med 20 euro, dock högst räntebeloppet. Räntebeloppet och beräkningssättet motsvarar nuläget vid rättelse till egen nackdel. Eftersom det inte är fråga om rättelse på myndighetsinitiativ påförs ingen skatteförhöjning enligt lagen om skattetillägg och förseningsränta. Vid arvs- och gåvobeskattning påförs, i enlighet med nuläget, inga dröjsmålspåföljder.  

Det föreslås att lagstiftningen om verksam ånger ska gälla temporärt i ett år. Den skattskyldige kan anmäla inkomster som saknats vid beskattningen från den 1 januari 2016 till den 31 december 2016. Lagen tillämpas på sådana yrkanden om rättelse av beskattningen som avses i denna lag och som anhängiggjorts under lagens giltighetstid. 

Om den skattskyldige efter lagens giltighetstid och efter att beskattningen verkställts på eget initiativ lämnar in en anmälan om exempelvis utländska inkomster kan detta på nytt leda till straffpåföljder. Lagstiftningens temporära karaktär bedöms bidra till att anmälningen av inkomster intensifieras samt minska benägenheten att utreda möjligheterna till nya skattearrangemang.  

En skattskyldig som under lagens giltighetstid anmäler inkomster och tillgångar som hemlighållits vid beskattningen undgår straffrättsligt straff även om handlingen uppfyller rekvisiten för skattebrott. Den skattskyldige undviker därmed också att straffprocessen blir offentlig. Påföljden är skatteförhöjning som påförs som administrativ sanktion.  

Genom förslaget förlängs tiden för rättelse av beskattningen från nuvarande fem år till 11 år i fråga om de rättelseyrkanden som omfattas av lagens tillämpningsområde. Förslaget förlänger inte tiden för rättelse av beskattningen på myndighetsinitiativ. 

Tack vare lagstiftningen om verksam ånger börjar fysiska personer som anmäler saknade inkomster samt deras tillgångar och källan till tillgångarna omfattas av skattekontrollen och blir därmed en del av den riskbaserade skattekontrollen. För Skatteförvaltningen är det administrativt sett mer effektivt att få tillgång till uppgifter via en anmälan som den skattskyldige själv gör än om Skatteförvaltningen blir tvungen att göra en skattegranskning eller utnyttja internationellt informationsutbyte för att få tillgång till uppgifterna. Införandet av det nya förfarandet ökar dock det administrativa arbetet inom Skatteförvaltningen i någon mån, till exempel när det gäller utbildning och handledning. Yrkandena handläggs enligt redan existerande förfaranden, varför den föreslagna lagstiftningen inte förväntas medföra några omfattande merkostnader eller ändringar inom personalresurserna för Skatteförvaltningens del.  

De nuvarande skattebrottsundersökningarna inleds huvudsakligen på grund av att brottsmisstanke väckts i samband med skattegranskningar av samfundskunder, varför lagstiftningen om verksam ånger som gäller fysiska personer inte förväntas få någon väsentlig inverkan på antalet skattebrottsärenden som handläggs.  

Lagstiftningen om verksam ånger kan dock i någon mån förväntas minska den arbetsmängd som läggs ner på handläggningen av skattebrott inom Skatteförvaltningen, polisen, åklagarväsendet och rättsinstanserna. Eftersom det är fråga om temporär lagstiftning blir konsekvenserna för personalen inte bestående. 

Erfarenheter på internationell nivå har visat att programmen för verksam ånger har genererat avsevärda skatteintäkter i de berörda länderna. Administrationen i anslutning till programmen för verksam ånger har varit liten, varför de har utgjort en effektiv metod för att inbringa skatteintäkter. Det har också varit av stor betydelse att de tillgångar som anmälts till skattförvaltningarna har kommit till myndigheternas kännedom och därmed beskattats även under kommande år. De skatteintäkter som programmen har gett har dock varierat beroende på villkoren i programmet och på grunderna för den ifrågavarande statens beskattnings- och rättssystem. Till exempel har systemet för verksam ånger i Sverige ökat skatteintäkterna med sammanlagt cirka 199 miljoner euro under 2010−2014. 

Privatpersoner med omfattande utländska placeringsarrangemang kan förväntas vara villiga att betala de administrativa sanktioner som följer av att deklarationsskyldigheten försummats om de därigenom undgår ett straffrättsligt straff och ett offentligt straffrättsligt förfarande. Den föreslagna lagstiftningen kan därmed antas öka skatteintäkterna i någon mån, men något material som ger detaljerade uppgifter om vilka konsekvenser lagstiftningen får för skatteintäkterna finns inte att tillgå. Med stöd av erfarenheter från andra länder kan man dock förutsätta att ett program för verksam ånger även i Finland ger skatteintäkter till ett belopp på cirka 10 miljoner euro. 

Tabellen nedan visar påföljdernas konsekvenser vid rättelse på eget initiativ i ett exempelfall där den skattskyldige under 10 års tid årligen har haft ränteinkomster till ett belopp på 10 000 euro. I exemplet antas förfallodagen för skatterna vara den 31 december 2016.