Regeringens proposition
RP
39
2017 rd
Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om yrkesutbildning och till vissa lagar som har samband med den
PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL
Det föreslås att lagstiftningen om grundläggande yrkesutbildning på andra stadiet och lagstiftningen om yrkesinriktad vuxenutbildning ska omarbetas fullständigt för att svara mot framtida kompetensbehov. Genom omarbetningen genomförs den reform av yrkesutbildningen på andra stadiet som utgör ett av de sex spetsprojekten inom det prioriterade området kompetens och utbildning i regeringsprogrammet för statsminister Juha Sipiläs regering. 
I denna proposition föreslås det en ny lag om yrkesutbildning. Lagen om grundläggande yrkesutbildning och lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning föreslås bli upphävda. Vidare föreslås ändringar av lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet och av vissa andra lagar som bör ändras på grund av att lagstiftningen om yrkesutbildning ses över. 
Bestämmelserna om yrkesutbildning föreslås bli sammanförda i en enda lag. Vidare föreslås undervisnings- och kulturministeriet överta ansvaret för en del av arbetskraftsutbildningen. Det föreslås att yrkesinriktade grundexamina, yrkesexamina och specialyrkesexamina ska kunna avläggas som yrkesinriktade examina på motsvarande sätt som i nuläget. Alla yrkesinriktade examina föreslås vara kompetensbaserade, och det föreslås att man övergår till ett enda sätt att avlägga examina. Dessutom föreslås det att utbildning som handleder för yrkesutbildning, utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv och övrig yrkesutbildning som inte leder till examen även i fortsättningen ska kunna ordnas som yrkesutbildning. 
Inom yrkesutbildningen införs enligt förslaget en enhetlig process för personlig tillämpning, som går ut på att identifiera och erkänna det kunnande som en studerande tidigare har förvärvat samt planera förvärvandet av kunnande som saknas, påvisandet och bedömningen av kunnandet samt behövliga stödåtgärder. När det gäller bedömning av kunnandet föreslås det att man övergår till ett sådant sätt att avlägga yrkesinriktade examina som baserar sig på ett yrkesprov och är oberoende av hur kunnandet har förvärvats. Enligt förslaget ska kunnandet i regel visas i praktiska arbetssituationer i arbetslivet. Studerandes rätt att få särskilt stöd på grund av inlärningssvårigheter, skada, funktionsnedsättning eller sjukdom eller av någon annan orsak utvidgas enligt förslaget till att omfatta även studerande som avlägger en yrkesexamen eller specialyrkesexamen. 
Det föreslås att utbildningsanordnaren på motsvarande sätt som för närvarande ska kunna ordna målinriktad och handledd utbildning på en arbetsplats i samband med praktiska arbetsuppgifter. Läroavtalsutbildningen kvarstår enligt förslaget till centrala delar i nuvarande form. Utbildning som grundar sig på utbildningsavtal föreslås som en ny form av utbildning på en arbetsplats. Utbildning som grundar sig på utbildningsavtal ersätter den nuvarande formen av inlärning i arbetet. 
Det föreslås att reglerings- och styrsystemet för yrkesutbildningen ses över så att all yrkesutbildning i fortsättningen regleras med ett tillstånd att ordna utbildning, det vill säga ett anordnartillstånd. Enligt förslaget ska utbildningsanordnarna ha större frihet än tidigare att inom ramen för sitt anordnartillstånd få bestämma hur de inriktar sitt utbildningsutbud och på vilket sätt och i vilka inlärningsmiljöer de ordnar utbildning. Styr- och regleringssystemet föreslås bestå av anordnartillstånd och årliga prestationsbeslut för finansieringen genom vilka det beslutas om antalet målsatta studerandeår för det följande finansåret, inklusive de studerandeår som reserveras för arbetskraftsutbildning. 
Systemet för finansiering av yrkesutbildning omformas enligt förslaget till en enhetlig helhet genom att de nuvarande finansieringarna för grundläggande yrkesutbildning, yrkesinriktad tilläggsutbildning, läroavtalsutbildning och särskilda yrkesläroanstalter sammanförs. Det finansiella systemet föreslås omfatta även finansieringen av examensinriktad arbetskraftsutbildning och en del av finansieringen av arbetskraftsutbildning som inte leder till examen. Statsfinansieringen för yrkesutbildningen ändras enligt förslaget så att den blir budgetbaserad. Inom det nya finansiella systemet förskjuts tyngdpunkten så att prestationerna och utbildningens genomslagskraft betonas i stället för beräkningen av den tid som använts för studierna. 
De föreslagna lagarna avses träda i kraft den 1 januari 2018. 
ALLMÄN MOTIVERING
1
Inledning
Statsminister Juha Sipiläs regering kom överens om sitt strategiska regeringsprogram den 29 maj 2015. Det strategiska regeringsprogrammet innehåller fem prioriterade områden med sammanlagt 26 spetsprojekt.Att reformera yrkesutbildningen på andra stadiet utgör ett av de sex spetsprojekten inom det prioriterade området kompetens och utbildning. Enligt det strategiska regeringsprogrammet är det meningen att reformen av yrkesutbildningen ska stärka yrkesutbildningens samhälleliga betydelse och innebära att finansieringen av utbildningen samt utbildningsstrukturerna reformeras, dock så att behörigheten för fortsatta studier består. Dessutom ska en regionalt sett heltäckande utbildning tryggas och växelverkan mellan utbildning och arbetsliv intensifieras. Överlappningar inom utbildningen åtgärdas. Likaså avlägsnas gränserna mellan ungas och vuxnas yrkesutbildning. Utbildningsutbudet, finansieringen och styrningen samlas till en enhetlig helhet som lyder under undervisnings- och kulturministeriet. Finansierings- och styrsystemet för yrkesutbildningen omformas till en enhetlig helhet. Utbildningsanordnarna sporras till att göra sin verksamhet effektivare. Lärandet på arbetsplatserna utökas. Dessutom reformeras läroavtalsutbildningen genom att arbetsgivarnas administrativa och ekonomiska börda görs mindre. 
I handlingsplanen för genomförande av spetsprojekten och reformerna i det strategiska regeringsprogrammet 2015—2019 preciserar regeringen åtgärderna inom spetsprojekten och reformerna för att finansieringsmålen och tidtabellsmålen enligt det strategiska regeringsprogrammet ska kunna nås. Enligt regeringens handlingsplan ingår det två centrala åtgärder i spetsprojektet för att reformera yrkesutbildningen: 
1. Yrkesutbildningen på andra stadiet reformeras så att den motsvarar framtida kompetensbehov. 
2. Finansierings- och styrsystemet för yrkesutbildningen omformas till en enhetlig helhet. 
Yrkesutbildningen reformeras så att den motsvarar framtida behov genom att den verksamhetslagstiftning som gäller yrkesutbildningen som helhet ses över. Överlappningar åtgärdas genom att den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning och lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning slås samman till en ny lag där den centrala utgångspunkten är att utbildningen ska vara kompetensbaserad och kundinriktad. Vidare genomförs en examensreform inom yrkesutbildningen, och den reglering och förvaltning som anknyter till examenssystemet förenklas genom att examina görs mera omfattande och antalet separata examina skärs ned samt genom att man övergår till ett sätt att visa kunnande och genomföra bedömningen av kunnande. Samtidigt förtydligas processerna i anslutning till personlig tillämpning så att de lämpar sig för alla kundgrupper. Dessutom ses antagningen av studerande till yrkesutbildning och ansökningstjänsterna över. Inom reformen av yrkesutbildningen skapas och införs det en ny modell för utbildningsavtal, som medger flexibla inriktningar för att främja inlärning på arbetsplatsen och avlägga examen på ett praktiskt sätt. Som en viktig målgrupp beaktas också invandrare. 
Systemet för finansiering av yrkesutbildning omformas till en enhetlig helhet genom att de nuvarande finansiella systemen för grundläggande yrkesutbildning, yrkesinriktad tilläggsutbildning, läroavtalsutbildning och särskilda yrkesläroanstalter sammanförs. I det finansiella systemet tas också in finansieringen av examensinriktad arbetskraftsutbildning och en del av finansieringen av arbetskraftsutbildning som inte leder till examen. Finansieringsandelen i fråga riktas till utbildning av arbets- och näringstjänsternas kundkrets. Verksamhetens genomslagskraft och effektivitet ges större betydelse i utbildningsanordnarnas finansiering, och sådan reglering som begränsar kundorienterad, resultatrik och effektiv verksamhet avvecklas. 
Även reglerings- och styrsystemet för yrkesutbildningen ses över så att all yrkesutbildning i fortsättningen regleras med ett tillstånd att ordna utbildning. Styrsystemet reformeras med betoning på resultat, kvalitet och genomslagskraft, och styrningen av utbildningsanordnarnas verksamhet görs smidigare. Som en del av översynen av reglerings- och styrsystemet för yrkesutbildningen ska tillgången till yrkesutbildning för sådana vuxna som saknar examen på andra stadiet tryggas också i speciella inlärningsmiljöer, såsom fängelser. Enligt undersökningar är utbildning av fångar ett av de mest verkningsfulla och kostnadseffektiva sätten att minska återfall i brott och de kostnader som de orsakar samhället. Läroavtalsutbildningen och inlärning på arbetsplatsen görs attraktivare ur arbetsgivarnas, utbildningsanordnarnas och de studerandes perspektiv. 
Som en del av reformen av yrkesutbildningen inleds dessutom andra åtgärder som inte förutsätter några lagstiftningsmässiga ändringar eller som genomförs inom ramen för den lagstiftning som ses över. Ett exempel på sådana åtgärder är programmet för utveckling av anordnarstrukturen inom utbildningen, där målet är att serviceförmågan hos nätverket av utbildningsanordnare och tillgången till utbildning och dess regionala täckning tryggas genom att anordnarstrukturen ses över. Utbildningsanordnarna uppmuntras till frivilliga fusioner så att huvudmännens neutralitet beaktas. 
I samband med reformen av yrkesutbildningen kommer yrkesutbildningsanordnarnas verksamhetsprocesser och inlärningsmiljöer att ses över och digitaliseras. Inom reformen av yrkesutbildningen inleds ett utvecklingsprogram inom vilket verksamhetsprocesserna inom yrkesutbildningen ses över så att de blir kompetensbaserade och kundinriktade, utbildningsanordnarnas verksamhet effektiviseras och görs mer flexibel, förvaltningen lättas upp och undervisningspersonalens kompetens stärks. I synnerhet läroavtalsutbildning för unga utökas, arbetsgivarnas administrativa och ekonomiska börda till följd av läroavtalsutbildning minskas och kvaliteten på studier på en arbetsplats förbättras. Utbildningsanordnarnas samarbete med verksamheten i anslutning till verkstäder för unga utökas som en del av reformen av yrkesutbildningen för att utveckla individuella studievägar och olika former av inlärningsmiljöer. Digitala tjänster och inlärningsmiljöer som stöder dessa mål utvecklas och införs i stor utsträckning, och undervisningspersonalens kompetens stärks. 
2
Nuläge
Bestämmelser om yrkesutbildning finns i två separata lagar, lagen om grundläggande yrkesutbildning (630/1998) och lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning (631/1998). Lagarna trädde i kraft den 1 januari 1999. 
Lagen om grundläggande yrkesutbildning innehåller bestämmelser om grundläggande yrkesutbildning och om examina inom denna utbildning samt om handledande utbildningar som inte leder till examen. Lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning innehåller i sin tur bestämmelser om yrkesinriktade grundexamina, yrkesexamina och specialyrkesexamina som avläggs genom fristående examina oberoende av hur yrkesskickligheten har förvärvats, och om utbildning som förbereder för dessa examina samt om annan yrkesinriktad tilläggsutbildning än sådan som förbereder för fristående examina. 
2.1
Lagstiftning och praxis
2.1.1
2.1.1 Examina och utbildningar
Examensstrukturen inom yrkesutbildningen följer en trestegsmodell, som består av tre typer av examina: yrkesinriktade grundexamina, yrkesexamina och specialyrkesexamina. I undervisnings- och kulturministeriets förordning om examensstrukturen inom yrkesutbildningen (835/2014) ingick år 2016 sammanlagt 351 yrkesinriktade examina, av vilka 52 var yrkesinriktade grundexamina, 177 yrkesexamina och 122 specialyrkesexamina. Yrkesinriktade grundexamina kan avläggas inom den grundläggande yrkesutbildning som avses i lagen om grundläggande yrkesutbildning eller som fristående examina som avses i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. Yrkesexamina och specialyrkesexamina kan avläggas enbart som fristående examina. Inom grundläggande yrkesutbildning kan man förutom att avlägga yrkesinriktade examina också genomgå två former av handledande utbildning, nämligen handledande utbildning för grundläggande yrkesutbildning samt utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. 
Yrkesinriktade grundexamina som avläggs inom den grundläggande yrkesutbildningen 
Bestämmelser om grundläggande yrkesutbildning och om examina inom den grundläggande yrkesutbildningen, det vill säga yrkesinriktade grundexamina, finns i lagen om grundläggande yrkesutbildning. Enligt 3 § i den lagen är grundläggande yrkesutbildning utbildning som avläggs enligt utbildningsanordnarens läroplan och som leder till en yrkesinriktad grundexamen. Enligt 4 § har den som avlagt en yrkesinriktad grundexamen breda grundläggande yrkesfärdigheter för olika uppgifter inom en bransch samt mer specialiserat kunnande och sådan yrkesskicklighet som arbetslivet kräver inom minst ett delområde. En yrkesinriktad grundexamen kan avläggas som en grundläggande yrkesutbildning eller som en fristående examen. Den grundläggande yrkesutbildningen har planerats i första hand för behoven hos dem som börjar studera direkt efter den grundläggande utbildningen och hos andra som saknar arbetserfarenhet och yrkeskompetens. 
Enligt 5 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning är den grundläggande yrkesutbildningens mål att ge de studerande det kunnande och den yrkesskicklighet som krävs för en yrkesinriktad grundexamen samt färdigheter i företagande. Målet för utbildningen är dessutom att stödja de studerandes utveckling till goda och harmoniska människor och samhällsmedlemmar samt att ge dem sådana kunskaper och färdigheter som de behöver med tanke på förutsättningarna för fortsatta studier, en yrkesmässig utveckling, fritidsintressen och en mångsidig personlighetsutveckling. Enligt 6 § ska i den grundläggande yrkesutbildningen särskilt arbetslivets behov beaktas. Utbildningen ska ordnas i samarbete med näringslivet och arbetslivet i övrigt. 
Med stöd av 4 a § 2 mom. i lagen om grundläggande yrkesutbildning utfärdas genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet bestämmelser om yrkesinriktade grundexamina och om de kompetensområden som ingår i dem (examensstrukturen) samt om fördelningen av grundexamina enligt utbildningsområde. Genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet utfärdas också bestämmelser om de principer som används vid bestämmande av examensbenämningarna.  
En yrkesinriktad grundexamen inom den grundläggande yrkesutbildningen innehåller enligt 12 b § i lagen om grundläggande yrkesutbildning yrkesinriktade examensdelar, gemensamma examensdelar och fritt valbara examensdelar. Genom förordning av statsrådet utfärdas närmare bestämmelser om hur examen byggs upp av de examensdelar som nämns ovan samt om de gemensamma examensdelarnas omfattning och om de delområden som hör till dem. 
Enligt 12 § 2 mom. i lagen om grundläggande yrkesutbildning är omfattningen av en yrkesinriktad grundexamen 180 kompetenspoäng. Genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet får det föreskrivas att en examen får omfatta fler än 180 kompetenspoäng, om den reglering som gäller branschen förutsätter detta. Det kunnande som i genomsnitt förvärvats under ett år inom den grundläggande yrkesutbildningen motsvarar enligt 12 § 3 mom. 60 kompetenspoäng. 
Med stöd av 13 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning bestämmer Utbildningsstyrelsen examensgrunderna för varje examen som ingår i examensstrukturen. I examensgrunderna anges examensbenämningarna, examens uppbyggnad av obligatoriska och valbara examensdelar, omfattningen i kompetenspoäng av examensdelarna och de delområden som ingår i de gemensamma examensdelarna samt kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet i examensdelarna samt bedömningen av kunnandet. I examensgrunderna anges också nyckelfärdigheterna för livslångt lärande. Med dessa avses bland annat lärande- och problemlösningsförmåga, interaktions- och samarbetsförmåga samt yrkesetiska och estetiska kvalifikationer. 
Fristående examina 
Med yrkesinriktad vuxenutbildning avses enligt 1 § 1 mom. i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning yrkesinriktade grundexamina, yrkesexamina och specialyrkesexamina som avläggs genom fristående examina oberoende av hur yrkesskickligheten har förvärvats, liksom även utbildning som förbereder för dessa examina samt annan yrkesinriktad tilläggsutbildning än sådan som förbereder för fristående examina. 
Enligt 2 § i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning är syftet med utbildningen att upprätthålla och höja den vuxna befolkningens yrkeskunnande, förse de studerande med färdigheter i företagande, utveckla arbetslivet och svara mot dess behov av kunnande samt främja sysselsättningen och stödja livslångt lärande. Syftet med den yrkesinriktade vuxenutbildningen är dessutom att ge möjlighet att påvisa yrkesskickligheten oberoende av hur den har förvärvats samt att främja avläggande av examina eller delar av dem. 
Syftet med fristående examina är främst att personer som redan har tidigare arbetserfarenhet eller som deltar i arbetslivet ska kunna visa sin yrkesskicklighet och få en möjlighet att vid examenstillfällena visa att de behärskar uppgiftshelheterna inom arbetslivet. Före examenstillfället kan en person delta i utbildning som förbereder för fristående examen. I enlighet med 8 a § i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning svarar utbildningsanordnaren för den personliga tillämpningen när det gäller ansökan till fristående examen och till utbildning som förbereder för sådan, avläggande av examen och förvärv av behövlig yrkesskicklighet samt för handledningen i anslutning till dessa. Avläggandet av fristående examina är dock alltid oberoende av hur yrkesskickligheten har förvärvats, och därför är det möjligt att delta i examenstillfällena även utan någon förberedande utbildning. 
I en yrkesinriktad grundexamen som avläggs genom en fristående examen ska examinanden enligt 12 a § i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning visa att han eller hon har breda grundläggande yrkesfärdigheter för olika uppgifter inom en bransch samt mer specialiserat kunnande och sådan yrkesskicklighet som arbetslivet kräver inom minst ett delområde. Definitionen motsvarar till sitt innehåll den definition av yrkesinriktad grundexamen inom den grundläggande yrkesutbildningen som finns i lagen om grundläggande yrkesutbildning. Den som avlägger en yrkesexamen ska visa att han eller hon har sådan yrkesskicklighet i enlighet med arbetslivets behov som är djupare än den som krävs för grundexamen eller som gäller mer avgränsade arbetsuppgifter. Den som avlägger en specialyrkesexamen ska visa att han eller hon har sådan yrkesskicklighet i enlighet med arbetslivets behov som innefattar djupa yrkeskunskaper eller mångprofessionellt kunnande. 
Med stöd av 12 b § i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning utfärdas genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet bestämmelser om yrkesinriktade grundexamina och om de kompetensområden som ingår i dem, om yrkesexamina och specialyrkesexamina samt om fördelningen av examina enligt utbildningsområde (examensstrukturen). Genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet utfärdas också bestämmelser om de principer som används vid bestämmande av examensbenämningarna. 
Enligt 12 c § i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning består de fristående examina av yrkesinriktade examensdelar. Det finns inga bestämmelser om omfattningen av yrkesinriktade examina som avläggs genom fristående examina, och inga mått eller bestämningar som visar examinas omfattning är i bruk. 
Med stöd av 13 § i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning bestämmer Utbildningsstyrelsen examensgrunderna för varje examen som ingår i examensstrukturen. I examensgrunderna anges kompetensområdena för yrkesexamina och specialyrkesexamina, examensbenämningarna, examens uppbyggnad av obligatoriska och valbara examensdelar samt kraven på yrkesskicklighet i examensdelarna och bedömningen av kunnandet. 
I anslutning till Utbildningsstyrelsen finns examenskommissioner som tillsatts av Utbildningsstyrelsen och som i enlighet med 7 § i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning ingår avtal om att ordna fristående examina och säkerställer kvaliteten på ordnandet av fristående examina. 
Tabell 1. De som avlagt en yrkesinriktad examen 2010—2015, inkl. arbetskraftsutbildning 
Tabell 2. Studerande inom examensinriktad yrkesutbildning 2010—2015, inkl. arbetskraftsutbildning 
Handledande utbildningar 
Som handledande utbildning som inte leder till examen kan enligt 3 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning ordnas handledande utbildning för grundläggande yrkesutbildning samt utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. 
Enligt 5 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning är målet för den handledande utbildningen för grundläggande yrkesutbildning att ge de studerande färdigheter för att söka till grundläggande yrkesutbildning och att stärka de studerandes förutsättningar att avlägga en yrkesinriktad grundexamen. Målet är att via individuella mål och studievägar stärka det kunnande som de studerande behöver för att övergå till grundläggande yrkesutbildning. 
Målet för utbildningen som handleder för arbete och ett självständigt liv är i sin tur att ge de studerande som behöver särskilt stöd på grund av sjukdom eller skada undervisning och handledning enligt deras individuella mål och färdigheter. Den är avsedd för dem som på grund av sjukdom eller skada inte har möjlighet att övergå till examensinriktad utbildning efter den handledande utbildningen. Utbildningen genomförs alltid som specialundervisning och för den studerande ska det utarbetas en individuell plan för hur undervisningen ska ordnas. 
Även för de handledande utbildningarna är målet dessutom att stödja de studerandes utveckling till goda och harmoniska människor och samhällsmedlemmar samt att ge dem sådana kunskaper och färdigheter som de behöver med tanke på förutsättningarna för fortsatta studier, en yrkesmässig utveckling, fritidsintressen och en mångsidig personlighetsutveckling. 
Enligt 12 c § i lagen om grundläggande yrkesutbildning innehåller de handledande utbildningarna utbildningsdelar. Närmare bestämmelser om de utbildningsdelar som ingår i handledande utbildning får utfärdas genom förordning av statsrådet. Omfattningen av den handledande utbildningen för grundläggande yrkesutbildning samt av den utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv är enligt 12 § 2 mom. 60 kompetenspoäng. Med stöd av 13 b § bestämmer Utbildningsstyrelsen utbildningsgrunderna för de handledande utbildningarna. I utbildningsgrunderna anges obligatoriska och valbara utbildningsdelar samt utbildningsdelarnas omfattning i kompetenspoäng och dessutom målen för kunnandet samt bedömningen av kunnandet i utbildningsdelarna. 
Enligt insamlingen av basuppgifter våren 2016 (20.1.2016) deltog 4 499 studerande i handledande utbildning för grundläggande yrkesutbildning och 1 040 studerande i utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. 
Annan yrkesinriktad tilläggsutbildning 
I lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning avsedd annan yrkesinriktad tilläggsutbildning än sådan som förbereder för fristående examina är särskilt avsedd för de behov av breddad kompetens som inte ingår i utbildning som förbereder för examina. Enligt 8 § i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning beslutar utbildningsanordnaren om innehållet i, omfattningen av och ordnande av annan yrkesinriktad tilläggsutbildning. Hygienpass, certifikat för heta arbeten och annan kortvarig utbildning är exempel på annan yrkesinriktad tilläggsutbildning. År 2015 genomfördes sammanlagt 1 977 studerandeårsverken i form av annan yrkesinriktad tilläggsutbildning. 
Personalutbildning 
Utbildning som avses i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning kan ordnas även som personalutbildning. Med personalutbildning avses vanligen utbildning som bekostas av arbetsgivaren och för vilken gäller att arbetsgivaren i enlighet med sin direktionsrätt kan besluta om vem som ska delta i utbildningen. Arbetsgivaren betalar lön för tiden för deltagande i utbildningen eller ersätter i pengar eller med ledighet den fritid som gått förlorad under deltagandet. Personalutbildning som företag ordnar utgår i regel från det som krävs i arbetsuppgifterna. Personalutbildning är av hävd kortvarig fortbildning på en arbetsplats eller vid en läroanstalt, men den kan också vara utbildning som leder till examen. År 2015 genomfördes inom yrkesinriktad tilläggsutbildning 872 studerandeårsverken i form av personalutbildning, och av dem var 368 studerandeårsverken inom utbildning som inte leder till examen. 
Särskilda yrkesläroanstalter 
Enligt 4 § 3 mom. i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning kan utbildning ordnas i riksomfattande särskilda läroanstalter. Utbildningen vid de riksomfattande särskilda läroanstalterna betjänar företagen och den offentliga förvaltningen. Utbildning kan ordnas också i en särskild yrkesläroanstalt som ordnar sådan yrkesinriktad tilläggsutbildning som huvudsakligen behövs för att utbildningsanordnaren eller dennas medlemssammanslutning ska kunna bedriva verksamhet. De särskilda yrkesläroanstalterna är läroanstalter som drivs av företag inom industrin eller handeln. De utbildar anställda i första hand för huvudmännens behov. De ordnar yrkesinriktad tilläggsutbildning men även grundläggande yrkesutbildning inom industri- och handelsbranschen. De särskilda läroanstalterna ordnar dessutom utbildning i form av läroavtalsutbildning och arbetskraftsutbildning. År 2015 fanns det 25 särskilda yrkesläroanstalter, och i dem ordnades utbildning motsvarande sammanlagt 181 541 studerandearbetsdagar. 
2.1.2
2.1.2 Ordnande av examina och utbildning
Tillstånd att ordna utbildning 
För att grundläggande yrkesutbildning eller yrkesinriktad vuxenutbildning ska kunna ordnas inom det statsandelsfinansierade utbildningssystemet krävs det tillstånd att ordna utbildning som beviljas av undervisnings- och kulturministeriet. År 2006 genomfördes ändringar som innebar att tillstånden att ordna yrkesinriktad tilläggsutbildning separerades tekniskt så att de blev egna tillstånd. För närvarande styrs grundläggande yrkesutbildning och yrkesinriktad tilläggsutbildning genom separata tillstånd att ordna utbildning. Bestämmelser om tillstånden finns i lagen om grundläggande yrkesutbildning och i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. Regleringsnivån och regleringsmålen för tillstånden avviker från varandra. 
Bestämmelser om utbildningsanordnare finns i 8 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning. Motsvarande bestämmelser finns i 4 § i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. En kommun, samkommun, registrerad sammanslutning eller stiftelse eller ett statligt affärsverk kan beviljas tillstånd att ordna utbildning. Enligt undervisnings- och kulturministeriets beslut kan utbildning också ordnas i statliga läroanstalter. 
Förutsättningarna för att tillstånd ska beviljas är samstämmiga i lagarna. I 9 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning och i 5 § i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning föreskrivs det att en förutsättning för att ett tillstånd ska beviljas är att undervisningen behövs och att sökanden har yrkeskompetens och ekonomiska förutsättningar att ordna undervisningen på ett ändamålsenligt sätt. Vid bedömningen av om utbildningen behövs har man beaktat bland annat det branschvisa och regionala utbudet av den utbildning som avses i lagen. Utbildning får inte ordnas i syfte att uppnå ekonomisk vinst. 
Utbildningsuppgiften anges i det tillstånd att ordna utbildning som ministeriet beviljat. Utbildningsuppgiften enligt tillståndet att ordna grundläggande yrkesutbildning innehåller behövliga bestämmelser om utbildningsstadier, utbildningsområden, examina, undervisningsspråket, de kommuner i vilka utbildningen kan ordnas, antalet studerande, en särskild utbildningsuppgift, den form i vilken utbildningen ordnas samt andra omständigheter som gäller ordnandet av utbildningen. En utbildningsuppgift som beviljats med stöd av lagen om grundläggande yrkesutbildning berättigar till att ordna i den lagen avsedda grundexamina inom grundläggande yrkesutbildning samt med stöd av en hänvisningsbestämmelse i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning även utbildning som förbereder för yrkesinriktad grundexamen som avläggs genom en fristående examen. Alla som fått tillstånd har också rätt att ordna grundläggande yrkesutbildning i form av läroavtalsutbildning. 
Enligt 20 § 2 mom. i lagen om grundläggande yrkesutbildning kan undervisnings- och kulturministeriet med stöd av 9 § i den lagen bestämma att utbildningsanordnaren ska ha en särskild utbildningsuppgift att sköta ordnandet av specialundervisning och utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv samt utvecklings-, handlednings- och stöduppgifter i anknytning till specialundervisningen. Utbildningsanordnare som fått en särskild utbildningsuppgift inom specialundervisning ordnar utbildning för personer med de svåraste funktionsnedsättningarna och för andra studerande som behöver rikligt med särskilt stöd och vilkas servicebehov i fråga om och tillgänglighet till specialundervisning förutsätter mer omfattande och mångsidigare specialundervisningstjänster. Det finns 12 sådana utbildningsanordnare, och antalet studerande som fått specialundervisning hos dem rör sig kring 4 500. 
Utbildningsuppgiften för specialläroranstalter och andra utbildningsanordnare som fått en särskild utbildningsuppgift inom specialundervisning går ut på att ordna såväl examensinriktad utbildning som utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. Dessutom ska de som specialundervisning ordna handledande utbildning för grundläggande yrkesutbildning, vilket gör det möjligt för studerande som behöver rikligt med särskilt stöd att fortsätta inom grundläggande yrkesutbildning som ordnas som specialundervisning. Specialläroanstalterna ska dessutom fullgöra utvecklings-, handlednings- och stöduppgifter i anknytning till specialundervisningen. Genom dessa uppgifter stöder de anordnarna av yrkesutbildning i att utveckla och genomföra den yrkesinriktade specialundervisningen genom att tillhandahålla personalen sakkunnigtjänster och främja möjligheterna att beakta behoven av särskilt stöd hos de studerande som behöver specialundervisning. Enligt insamlingen av basuppgifter hösten 2016 (20.9.2016) deltog sammanlagt 1 278 studerande i sådan handledande utbildning för grundläggande yrkesutbildning och 1 039 studerande i sådan utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv som ordnas på basis av en särskild utbildningsuppgift inom specialundervisning. 
Vilken aktör som helst kan ordna utbildning som förbereder för exempelvis yrkesexamen, men för erhållande av statsandelsfinansiering för förberedande utbildning och examina krävs det tillstånd att ordna utbildning. Det beror på att systemet med fristående examina inte till sina grunder är ett utbildningssystem utan ett system som är oberoende av hur yrkeskompetensen har förvärvats. 
Tillstånd att ordna utbildning som beviljats med stöd av lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning gäller utbildning som förbereder för yrkesexamina och specialyrkesexamina samt annan yrkesinriktad tilläggsutbildning. Enligt 5 § 2 mom. i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning innehåller en utbildningsuppgift behövliga bestämmelser om undervisningsspråket, utbildningsområden, antalet studerandeårsverken samt läroavtal i utbildning som förbereder för fristående examina och i annan yrkesinriktad tilläggsutbildning och om en särskild utbildningsuppgift för dessa samt om en utvecklings- och serviceuppgift för arbetslivet och om andra omständigheter som gäller ordnandet av utbildningen och examina. I tillståndet anges särskilt rätt att ordna utbildning vid en läroanstalt eller i form av läroavtalsutbildning. 
Samarbetet med olika arbetsplatser är en viktig del av utbildningen, eftersom den yrkesinriktade vuxenutbildningen i första hand vänder sig till den yrkesverksamma vuxna befolkningen. Det är viktigt att utbildningen utgår från arbetslivet, och den är ofta förlagd även till arbetsplatser. 
Utbudet av grundläggande yrkesutbildning regleras på riksnivå genom styrning via tillstånden att ordna utbildning. De viktigaste elementen i styrningen av den grundläggande yrkesutbildningen utgörs av regleringen på grundval av tillståndsförfarandet och det finansiella systemet, som är nära förknippat med förfarandet. Ett nära samband mellan verksamhet och ekonomi vid ordnande av utbildning står som en viktig utgångspunkt. Via tillståndsregleringen och det finansiella systemet kan man styra utbildningsutbudet så att det tillgodoser behoven inom olika arbetslivsområden. Dessutom säkerställs det att det finns tillgång till utbildning i olika delar av landet och i båda språkgrupperna. För grundläggande yrkesutbildning gäller att det totala antalet studerande enligt tillståndet att ordna utbildning samtidigt utgör det maximala finansieringsbeloppet. Utbildningsanordnaren kan anta fler studerande än det maximala antalet enligt tillståndet, men statsandelsfinansieringen kan inte vara större än för det maximala antalet. Utbildningsanordnaren bestämmer själv hur verksamheten ska organiseras och inom ramen för tillståndet hur utbildningen ska fördelas enligt det regionala utbildningsbehovet. Anordnarna kan utan någon kvantitativ reglering ordna grundläggande yrkesutbildning som läroavtalsutbildning enligt efterfrågan inom alla utbildningsområden. 
Inom yrkesinriktad tilläggsutbildning är tillståndet att ordna utbildning inte något primärt instrument för att reglera utbildningen i kvantitativt hänseende eller rikta in den på olika utbildningsområden. I stället styrs utbildningen i hög grad via det finansiella systemet. Utbildningsuppgiften har emellertid i förekommande fall kunnat kompletteras med bindande skyldigheter för utbildningsanordnaren, exempelvis genom bestämmelser om att tillhandahålla en viss utbildning som behövs på nationell eller regional nivå. Därmed har man via tillstånden kunnat förlägga tilläggsutbildningen till vissa regioner eller utbildningsområden både för aktuella och för bestående särbehov. Ett flertal utbildningsanordnare får ordna utbildning utan restriktioner inom alla utbildningsområden, men för en del av dem är rätten begränsad till ett visst utbildningsområde eller vissa utbildningsområden eller till en utbildning som förbereder för vissa examina. Utbildning kan ordnas på ett smidigare sätt när det i tillståndet att ordna utbildning inte anges på vilka orter utbildningen ska tillhandahållas. 
I tillstånden att ordna yrkesinriktad tilläggsutbildning anges det minimiantal studerandeårsverken som läggs till grund för statsandelen och det årliga minimiantal läroavtal som läggs till grund för statsandelen. Syftet med förfarandet har varit att finansieringen för utbildningsanordnarna ska vara mer förutsägbar. I praktiken har minimiantalet tryggat minimifinansieringen för en del utbildningsanordnare, och blivit underlag för beräkningen av statsandelsfinansieringen. För de flesta utbildningsanordnare är det antal studerandeårsverken som läggs till grund för finansieringen dock betydligt större än minimiantalet i tillståndet. Av de 135 anordnare av yrkesinriktad tilläggsutbildning vid en läroanstalt som fick statsandelsfinansiering 2016 fick 22 finansiering på basis av minimiantalet i tillståndet att ordna utbildning. 
Tabell 3. Antalet anordnare av yrkesutbildning enligt ägartyp åren 2006—2017, situationen i början av 2016 
Beslut om ändring av tillståndet att ordna utbildning fattas av undervisnings- och kulturministeriet. Enligt lagen om grundläggande yrkesutbildning kan undervisnings- och kulturministeriet också utan ansökan ändra de bestämmelser som gäller utbildningsområdena, examina och antalet studerande, om utbildningsutbudet avsevärt skiljer sig från utbildningsbehovet. Enligt lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning kan undervisnings- och kulturministeriet också utan ansökan ändra utbildningsuppgiften samt andra bestämmelser, om utbildningsutbudet avsevärt skiljer sig från utbildningsbehovet. Dessutom kan antalet studerandeårsverken eller läroavtal som ingår i tillståndet ändras också i det fallet att utbildningsanordnaren har ordnat utbildning till avsevärt mindre volym än vad som anges i tillståndet. I regel ändras tillståndet dock med stöd av båda lagarna på ansökan av utbildningsanordnaren. 
Förutom att ändra tillståndet har ministeriet också möjlighet att återkalla det. Enligt lagen om grundläggande yrkesutbildning kan undervisnings- och kulturministeriet återkalla ett tillstånd att ordna utbildning, om utbildningen inte längre uppfyller de krav som bestäms för beviljande av tillstånd eller om utbildningen annars ordnas i strid med den lagen eller bestämmelser och föreskrifter som har utfärdats med stöd av den. Enligt lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning kan ett tillstånd att ordna utbildning återkallas, om tilläggsutbildning inte längre ordnas eller om utbildningen inte längre uppfyller de krav som föreskrivs för beviljande av tillstånd eller om utbildningen i övrigt ordnas i strid med den lagen eller bestämmelser eller föreskrifter som har utfärdats med stöd av den. Innan tillståndet återkallas ska undervisnings- och kulturministeriet dock vid behov bereda utbildningsanordnaren möjlighet att avhjälpa bristerna. 
Examenskommissioner och arrangörer av fristående examina 
Enligt 7 § 1 mom. i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning ska examenskommissioner som på trepartsbasis företräder arbetsgivare, arbetstagare, lärare och självständiga yrkesutövare ansvara för organiseringen av ordnandet av fristående examina och i anslutning till detta för att det med examensarrangörerna ingås avtal om att ordna fristående examina. Utbildningsstyrelsen bestämmer branscher och verksamhetsområden för de olika examenskommissionerna samt tillsätter kommissionerna för högst tre år i sänder. Utbildningsstyrelsen har tillsatt sammanlagt 91 examenskommissioner för perioden den 1 augusti 2016—31 augusti 2018. I anslutning till Utbildningsstyrelsen finns dessutom sekretariatet för fristående examina. Sekretariatet bistår examenskommissionerna i deras praktiska uppgifter. 
Enligt 7 § 3 mom. i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning ingår examenskommissionerna avtal om att ordna fristående examina med utbildningsanordnare och vid behov med andra sammanslutningar och stiftelser som har tillräcklig sakkunskap för ordnande av fristående examina (examensarrangör). Enligt 6 § 2 mom. ska examensarrangören ha tillräckliga ekonomiska och yrkesmässiga förutsättningar att ordna fristående examina av hög kvalitet samt tillräcklig sakkunskap om systemet med fristående examina och de examina som den ordnar. Enligt 7 d § 2 mom. ska det dessutom finnas ett regionalt eller riksomfattande behov av examina eller examensdelar. Enligt 6 § 2 mom. ska examensarrangören ha tillräckliga ekonomiska och yrkesmässiga förutsättningar att ordna fristående examina av hög kvalitet samt tillräcklig sakkunskap om systemet med fristående examina och de examina som den ordnar. Enligt examenskommissionsregistret AITU fanns det ungefär 2 040 gällande avtal om att ordna fristående examina. Största delen av avtalen gäller tills vidare. Enskilda avtal om att ordna fristående examina omfattar i genomsnitt 1,9 examina. På motsvarande sätt rör sig det genomsnittliga antalet avtal per yrkesinriktad examen kring 11. 
Enligt 6 § 3 mom. i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning ska examensarrangören ordna tillräckligt med examenstillfällen med tanke på behovet. Examensarrangören ska utvärdera och utveckla kvaliteten på de examenstillfällen som ordnas och delta i den kvalitetssäkring som examenskommissionerna genomför. 
Bestämmelser om avtal om att ordna fristående examina finns i 5 § i förordningen om yrkesinriktad vuxenutbildning (812/1998). Ett avtal om att ordna fristående examina ska åtminstone ta upp 1) de examina som avtalet gäller, 2) examensspråken, 3) arrangemangen i samband med examenstillfällena, 4) de personer som bedömer examensprestationerna, 5) möjligheten att avlägga en fristående examen utan förberedande utbildning, 6) avgifterna för dem som deltar i examenstillfällen som ordnas utan förberedande utbildning, 7) ordnandet av information och rådgivning om avläggande av examina och om de kostnader som examenstillfällena förorsakar deltagarna, 8) förfarandet vid avgörande av meningsskiljaktigheter som gäller avtalet och 9) avtalets giltighet samt hävning och uppsägning av det. Som bilaga till avtalen om att ordna fristående examina ska examensarrangörerna göra upp en plan för hur de i praktiken tänker ordna fristående examina. Utbildningsstyrelsen har gett en anvisning om planens innehåll. 
Enligt 7 § 1 mom. i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning har examenskommissionerna också till uppgift att säkerställa kvaliteten på ordnandet av fristående examina. Kvalitetssäkringen är en del av examenskommissionernas skyldighet att utvärdera examensarrangörernas verksamhet med tanke på målsättningarna, lagstiftningen och avtalen om att ordna fristående examina. En av examenskommissionernas uppgifter är att se till att examenstillfällena ordnas i enlighet med avtalet om och planen för att ordna fristående examina och att man vid examenstillfällena iakttar examensgrunderna. 
Examenskommissionerna har också till uppgift att delta i utvecklandet av systemet med fristående examina. Examenskommissionerna deltar i utarbetandet av grunderna för yrkesexamina och specialyrkesexamina och om nödvändigt för yrkesinriktade grundexamina och i utvecklandet av strukturen för yrkesexamina och specialyrkesexamina. Examenskommissionerna får göra framställningar till undervisnings- och kulturministeriet och Utbildningsstyrelsen om utvecklande av enskilda yrkesinriktade grundexamina, yrkesexamina och specialyrkesexamina samt systemet med fristående examina. 
Med stöd av 7 § 1 mom. i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning ska examenskommissionerna också utfärda examensbetyg över avlagda fristående examina och på begäran betyg över avlagda examensdelar. I examenskommissionernas uppgifter ingår också att behandla begäran om omprövning av bedömningen av kunnandet hos den som avlagt en examen eller en examensdel. 
2.1.3
2.1.3 Ansökan till utbildning och beslut om antagning som examinand eller studerande
Enligt lagen om grundläggande yrkesutbildning och lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning får en studerande fritt söka till vilken yrkesutbildning han eller hon önskar, bortsett från personalutbildning. Bestämmelser om grunderna för antagning som studerande för grundexamina inom grundläggande yrkesutbildning och som studerande till handledande utbildningar finns i 27 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning. Som studerande till utbildning som leder till en yrkesinriktad grundexamen kan antas den som har slutfört den grundläggande utbildningens lärokurs eller inhämtat motsvarande tidigare lärokurs. Som studerande kan även antas någon annan som av utbildningsanordnaren anses ha tillräckliga förutsättningar att klara studierna. Utbildningsanordnaren beslutar om övriga grunder för antagningen av studerande liksom även om eventuella inträdes- eller lämplighetsprov. Enhetliga antagningsgrunder ska tillämpas på samtliga sökande. 
Enligt 1 § i statsrådets förordning om förfarandet vid ansökan till yrkesutbildning, gymnasieutbildning och förberedande utbildning efter den grundläggande utbildningen (294/2014) används gemensam ansökan vid antagning av studerande till grundläggande yrkesutbildning enligt lagen om grundläggande yrkesutbildning. Gemensam ansökan används dock inte vid antagning av studerande till utbildning som förbereder för yrkesinriktad grundexamen som avläggs genom en fristående examen, grundläggande yrkesutbildning som ordnas i form av läroavtalsutbildning, grundläggande yrkesutbildning på främmande språk, grundläggande yrkesutbildning i form av sådan specialundervisning på basis av en särskild utbildningsuppgift som avses i 20 § 2 mom. i lagen om grundläggande yrkesutbildning, grundexamen i flygledning, handledande utbildning för grundläggande yrkesutbildning eller vid antagning av studerande till utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. 
Ansökan till yrkesutbildning i form av specialundervisning används vid antagningen av studerande till följande utbildningar som ordnas i form av sådan specialundervisning på basis av en särskild utbildningsuppgift som avses i 20 § 2 mom. i lagen om grundläggande yrkesutbildning: grundläggande yrkesutbildning och handledande utbildningar. 
Enligt 1 § 3 mom. i statsrådets förordning om förfarandet vid ansökan till yrkesutbildning, gymnasieutbildning och förberedande utbildning efter den grundläggande utbildningen (294/2014) får inte de som efter den grundläggande utbildningen har avlagt en yrkesinriktad grundexamen, någon annan yrkesinriktad examen, såsom yrkesexamen eller specialyrkesexamen, eller högskoleexamen söka till grundläggande yrkesutbildning genom gemensam ansökan. Tanken bakom bestämmelsen har varit att de studieplatser inom den grundläggande yrkesutbildningen som leder till examen i första hand ska anslås för unga och för studerande utan examen på andra stadiet. Möjligheterna för studerande att söka sig till yrkesutbildning har dock inte egentligen begränsats, utan de har kunnat söka sig till grundläggande yrkesutbildning via ansökningstjänster utanför gemensam ansökan. I dessa situationer är det utbildningsanordnarna som bestämmer om ansökningsförfarandet och grunderna för antagning av studerande. 
Med stöd av 11 § 2 punkten i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning beslutar utbildningsanordnaren om grunderna för antagning av studerande samt om eventuella inträdes- eller lämplighetsprov. Enhetliga antagningsgrunder ska tillämpas på samtliga sökande. Yrkesinriktad vuxenutbildning, inklusive grundläggande yrkesutbildning som förbereder för fristående examen, omfattas inte av gemensam ansökan, utan ansökan görs direkt till utbildningsanordnaren och kan göras året runt. 
2.1.4
2.1.4 Identifiering av kunnande, erkännande och personlig tillämpning
Personlig studieplan samt identifiering och erkännande av kunnande i samband med grundläggande yrkesutbildning 
I 29 a § i lagen om grundläggande yrkesutbildning föreskrivs det om den studerandes personliga studieplan. Utbildningsanordnaren ska tillsammans med den som studerar för avläggande av en grundexamen inom den grundläggande yrkesutbildningen göra upp en personlig studieplan utifrån den studerandes individuella mål och val. Planen ska uppdateras under studietiden. Alla de frågor som är centrala med tanke på studierna tas in i den personliga studieplanen. Avsikten är att bland annat den studerandes individuella val, de sätt som studierna genomförs på, tidtabellen, identifieringen och erkännandet av den studerandes kunnande samt platserna för inlärning i arbetet och yrkesproven ska fastställas i den personliga studieplanen. Det finns dock inte några närmare bestämmelser om studieplanens innehåll. 
Enligt 30 § 1 mom. i lagen om grundläggande yrkesutbildning har en studerande rätt att få tidigare förvärvat kunnande som motsvarar kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet i examens- eller utbildningsgrunderna identifierat och erkänt. Tidigare förvärvat kunnande kan vara kunnande som förvärvats tidigare i en annan läroanstalt, i arbetslivet eller på annat sätt. Det kan med andra ord vara fråga om icke-formellt eller informellt lärande. Genom erkännande av kunnandet är det möjligt att få vissa examensdelar eller utbildningsdelar helt eller delvis avlagda. Till skillnad från det som gäller för systemet med fristående examina identifieras och erkänns tidigare förvärvat kunnande endast på ansökan av den studerande. I samband med ansökan ska den studerande visa en sådan utredning som identifieringen och erkännandet av kunnandet förutsätter. Utbildningsanordnaren beslutar i sin läroplan närmare om förfarandena för identifiering och erkännande av kunnande. 
I fråga om identifiering och erkännande av kunnande i samband med grundexamina inom den grundläggande yrkesutbildningen iakttas bestämmelserna om bedömning av kunnandet, bestämmelserna om beslut om bedömningen av kunnandet och bestämmelserna om omprövning av bedömningen. Utbildningsstyrelsen kan bestämma om principerna för dimensioneringen av identifieringen och erkännandet av kunnande samt om omvandlingen av vitsord. 
Personlig tillämpning i samband med fristående examina 
Enligt 8 a § i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning svarar utbildningsanordnaren för den personliga tillämpningen när det gäller ansökan till fristående examen och till utbildning som förbereder för sådan, avläggande av examen och förvärv av behövlig yrkesskicklighet samt för handledningen i anslutning till dessa. Bestämmelsen gäller yrkesinriktade grundexamina, yrkesexamina och specialyrkesexamina som avläggs genom fristående examina. 
Personlig tillämpning innebär att man på ett kundorienterat sätt för en examinand och en studerande som deltar i utbildning som förbereder för fristående examen planerar och genomför deltagandet i den förberedande utbildningen, examenstillfällena samt handlednings-, rådgivnings- och stödåtgärderna. 
Med hjälp av systemet med fristående examina kan man förnya och påvisa yrkesskicklighet som förvärvats på olika sätt. Inom de fristående examina görs det utifrån examinandens personliga behov och om nödvändigt utifrån arbetsplatsens behov upp en plan för den utbildning en person behöver och hur annat kunnande ska förvärvas. Detta görs i enlighet med examensgrunderna. Identifiering och erkännande av kunnande som förvärvats på olika sätt är en viktig princip i systemet med fristående examina. Det kunnande som påvisas genom fristående examina har en person kunnat förvärva i arbetslivet, genom utbildning eller på något annat sätt, exempelvis genom fritidsintressen. Personlig tillämpning utgör ett led i examinandens rättsskydd, och genom personlig tillämpning kan man säkerställa att förberedande utbildning inte erbjuds i större omfattning än vad som behövs med tanke på avläggandet av examen eller en examensdel. Med hjälp av personlig tillämpning ser man också till att den behövliga utbildningen ordnas med beaktande av den studerandes livssituation och tidigare förvärvat kunnande, samt att tiden och sätten för fullgörande av studierna är ändamålsenliga. Om en person inte har deltagit i utbildning som förbereder för fristående examen, svarar examensarrangören för den personliga tillämpningen. 
Enligt 8 a § 1 mom. i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning får närmare bestämmelser om förfarandena vid personlig tillämpning utfärdas genom förordning av statsrådet. Statsrådets förordning om personlig tillämpning inom yrkesinriktad vuxenutbildning (794/2015) har utfärdats med stöd av bemyndigandet att utfärda förordning. I förordningen har personlig tillämpning indelats i tre delar: 1) ansökan till fristående examina och utbildning som förbereder för sådana, 2) avläggande av examen och 3) förvärvande av behövlig yrkesskicklighet. Personlig tillämpning är en process där det finns ett tydligt samband mellan dessa tre delar. Under processen för personlig tillämpning ska utbildningsanordnaren samarbeta förutom med den sökande eller examinanden också med examensarrangören, företrädare för arbetslivet och vid behov även med andra sakkunniga. Examensgrunderna iakttas alltid i samband med personlig tillämpning. 
Enligt 7 § i förordningen ska utbildningsanordnaren tillsammans med examinanden utarbeta ett dokument om den personliga tillämpningen. I dokumentet sammanställs uppgifter om ansökan, förvärvande av behövlig yrkesskicklighet och avläggande av examen. Inlärning på arbetsplatsen planeras i nära samarbete med den berörda arbetsplatsen. I förordningen ingår bestämmelser om vad som åtminstone ska finnas med i dokumentet om personlig tillämpning. I dokumentet om personlig tillämpning antecknas följande uppgifter: examinanden och den examen som avläggs, kunnande som examinanden tidigare förvärvat och visat, erkännande av kunnande, behovet av förberedande utbildning och av annat förvärvande av behövlig yrkesskicklighet samt målen för, innehållet i och sätten för förvärvande av behövlig yrkesskicklighet, behövliga handlednings- och stödåtgärder, förfaranden för behov av särskilt stöd samt avläggande av examen, examenstillfällena och arrangemangen vid examenstillfällena. I dokumentet om personlig tillämpning kan enligt behov antecknas även andra än de uppgifter som anges i 7 § i förordningen. 
Det kunnande som examinanden tidigare har förvärvat utreds som en del av den personliga tillämpningen. Bestämmelser om erkännande av kunnande finns i 8 a § 2 och 3 mom. i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. Förpliktigad enligt 1 § i förordningen om personlig tillämpning utreder utbildningsanordnaren, utifrån de dokument den sökande visar upp och annan utredning som han eller hon lämnar, det kunnande den sökande tidigare förvärvat och visat, samt bedömer tillsammans med den sökande vilken examen som är lämplig för honom eller henne. På denna grund bedömer utbildningsanordnaren till vilka delar ett förslag till erkännande av kunnande kan lämnas på basis av dokumenten, till vilka delar personen kan anvisas att delta direkt i ett examenstillfälle och till vilka delar personen anvisas att förvärva behövlig yrkesskicklighet. I 8 a § 2 mom. i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning sägs att om examina som examinanden har avlagt tidigare eller delar av sådana examina motsvarar kunnande som anges i examensgrunderna för den examen som avläggs, tillämpas på erkännande av kunnande bestämmelserna om bedömning och bestämmelserna om rättelse och omprövning av bedömningen. Om en person har tillräckligt med dokumentation för erkännande av kunnandet, såsom betyg över en avlagd examensdel, lämnar en bedömningsgrupp bestående av tre parter ett förslag till examenskommissionen om att kunnandet ska erkännas som en del av examen. 
I 8 a § 3 mom. i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning sägs att om personen har annat än i 2 mom. avsett kunnande som anges i examensgrunderna, ska utbildningsanordnaren eller examensarrangören anvisa personen att delta direkt i ett examenstillfälle. Om det tidigare förvärvade kunnandet inte räcker för att delta i examenstillfället, ska utbildningsanordnaren eller examensarrangören anvisa personen att förvärva behövlig yrkesskicklighet till denna del. 
2.1.5
2.1.5 Avläggande av examen och bedömning av kunnandet
Avläggande av yrkesinriktad grundexamen och bedömning av kunnandet inom grundläggande yrkesutbildning 
Inom den grundläggande yrkesutbildningen avläggs en yrkesinriktad grundexamen genom att det kunnande som anges i examensgrunderna visas genom yrkesprov i samband med praktiska arbetsuppgifter på arbetsplatser enligt en av det organ som ansvarar för genomförande och planering av yrkesprov godkänd plan för bedömning av kunnandet och enligt den personliga studieplan som gjorts upp på basis av den och vid behov genom andra bedömningar och genom deltagande i utbildning enligt den personliga studieplanen. 
Bestämmelser om bedömning av studerande inom grundläggande yrkesutbildning finns i 24 a § i lagen om grundläggande yrkesutbildning. Enligt paragrafen är syftet med bedömningen av den studerande att handleda och uppmuntra den studerande i studierna, att utveckla den studerandes förutsättningar att utvärdera sig själv, att ge information om den studerandes kunnande samt att säkerställa att kraven på yrkesskicklighet och målen för kunnandet i examens- eller utbildningsgrunderna uppnås. Den studerandes inlärning och kunnande ska bedömas mångsidigt och tillräckligt ofta under utbildningen. Enligt 24 b § bedöms inlärningen genom att den studerande ges muntlig eller skriftlig respons. Bedömningen av den studerandes inlärning görs av den lärare som ansvarar för undervisningen. Vid inlärning i arbetet görs bedömningen av den studerandes inlärning även av en person som arbetsgivaren utser. Vid läroavtalsutbildning görs bedömningen av inlärningen för de teoretiska studiernas del av den lärare som ansvarar för undervisningen. Vid utbildning på arbetsplatsen görs bedömningen av inlärningen av en person som arbetsgivaren utser. 
Enligt 25 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning bedöms den studerandes kunnande genom att det jämförs med det kunnande som anges i examens- eller utbildningsgrunderna. Om avvikelser i kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet i examens- eller utbildningsgrunderna gjorts genom anpassning enligt 19 a § eller på grund av sådana särskilda studiearrangemang som avses i 21 §, bedöms den studerandes kunnande genom att det jämförs med den studerandes individuella mål. Inom utbildning som leder till en yrkesinriktad grundexamen ska den studerandes yrkeskunnande bedömas på basis av yrkesprov samt vid behov på annat sätt. I yrkesprovet visar den studerande sitt kunnande i arbetssituationer och arbetsuppgifter på en arbetsplats, i en läroanstalt eller på någon annan plats som utbildningsanordnaren anvisar. Utbildningsanordnaren utarbetar en plan för genomförandet av bedömningen av kunnandet och för de metoder som används vid bedömningen av kunnandet. Yrkesproven mäter inte bara den studerandes kompetensnivå utan stöder också den studerandes kompetensutveckling. Under yrkesproven kan den studerande stödjas och handledas vid behov, men detta kan påverka vitsordet. 
I enlighet med 25 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning ges på basis av bedömningen av kunnandet vitsord för examensdelar, yrkesprov, delområden i gemensamma examensdelar och för utbildningsdelar i handledande utbildning. Bestämmelser om skalan för bedömning av kunnandet utfärdas genom förordning av statsrådet. Enligt 10 § i statsrådets förordning om grundläggande yrkesutbildning bedöms godkänt kunnande i fråga om en yrkesinriktad grundexamens examensdelar, yrkesprov och delområden för gemensamma examensdelar med skalan berömligt (3), gott (2) och nöjaktigt (1). Med avvikelse från vad som anges ovan kan kunnande i fritt valbara examensdelar som är studier som stöder förutsättningarna för fortsatta studier eller yrkesmässig utveckling eller examensdelar som baserar sig på kunnande som förvärvats via arbetserfarenhet, genom utbildningsanordnarens beslut bedömas med skalan godkänt/underkänt. Med skalan godkänd/underkänd bedöms också en del av en yrkesexamen eller en specialyrkesexamen som ingår i valbara yrkesinriktade examensdelar eller fritt valbara examensdelar i en yrkesinriktad grundexamen. 
För planeringen och genomförandet av yrkesprov ska utbildningsanordnaren i enlighet med 25 a § i lagen om grundläggande yrkesutbildning tillsätta ett eller flera organ, där medlemmarna företräder utbildningsanordnaren, lärarna och de studerande samt arbets- och näringslivet inom respektive bransch eller branscher. Två eller flera utbildningsanordnare kan också ha ett gemensamt organ. Organet har till uppgift att godkänna utbildningsanordnarens planer för genomförande och bedömning av bedömningen av kunnandet, i synnerhet av yrkesproven, övervaka yrkesprovsverksamheten, fatta beslut om bedömare av yrkesprov samt behandla begäran om omprövning i steg två när det gäller bedömningen av kunnandet. Organets ordförande och övriga medlemmar utses för högst tre år i sänder. Till ordförande för organet ska utses en medlem som inte företräder de studerande. En medlem som företräder de studerande ska ha fyllt 15 år. En medlem som företräder de studerande har rätt att närvara och yttra sig när organet behandlar begäran om omprövning som gäller bedömningen av studerande. I fråga om jäv för medlemmarna tillämpas vad som föreskrivs i 27—29 § i förvaltningslagen (434/2003). Utbildningsanordnaren beslutar närmare om organets övriga uppgifter, arbetssätt och beslutsfattande samt om arvoden till organets medlemmar. 
Enligt 25 b § i lagen om grundläggande yrkesutbildning fattas besluten om bedömningen av kunnandet i en examensdel, ett delområde i de gemensamma examensdelarna eller i en handledande utbildning av den lärare eller, om lärarna är många, av de lärare gemensamt som ansvarar för undervisningen. Angående bedömningen av yrkesprov beslutar de lärare och företrädare för arbetslivet som utsetts av det organ som svarar för planeringen och genomförandet av yrkesprov, gemensamt eller var för sig. Om bedömningen av yrkeskunnandet i en examensdel görs inte bara genom yrkesprov utan också på annat sätt, fattas beslut om denna bedömning av den lärare som svarar för undervisningen eller de teoretiska studierna eller, om lärarna är många, av lärarna gemensamt. Bestämmelser om den kompetens som ska krävas av andra bedömare än lärare utfärdas genom förordning av statsrådet. I fråga om jäv för dem tillämpas vad som föreskrivs i 27—29 § i förvaltningslagen. 
Med stöd av 25 c § i lagen om grundläggande yrkesutbildning har en studerande rätt att få veta hur bedömningsgrunderna har tillämpats på bedömningen av hans eller hennes kunnande. Bestämmelser om förfarandet utfärdas genom förordning av statsrådet. En studerande kan muntligen eller skriftligen begära omprövning av det vitsord som getts på basis av bedömningen av kunnandet hos rektor eller hos den som fattat beslut om bedömningen. Begäran om omprövning ska göras inom 14 dagar från den tidpunkt då den studerande har haft möjlighet att få veta resultaten av bedömningen samt hur bedömningsgrunderna har tillämpats på honom eller henne. En studerande får skriftligen begära omprövning av det beslut som avses i 2 mom. hos det organ som svarar för planeringen och genomförandet av yrkesprov inom 14 dagar efter det att han eller hon har fått del av beslutet. Om beslutet uppenbart är felaktigt kan organet bestämma att ny bedömning ska företas. 
Enligt 25 d § i lagen om grundläggande yrkesutbildning ska utbildningsanordnaren ge den studerande möjlighet att ta om påvisandet av kunnandet, om den studerandes kunnande bedöms som underkänt. Utbildningsanordnaren ska också ge möjlighet att höja ett godkänt vitsord som getts på basis av bedömningen av kunnandet. Om den studerandes kunnande bedöms som underkänt, ska utbildningsanordnaren vid behov ge den studerande möjlighet att på annat sätt visa att han eller hon har förvärvat sådant kunnande som gör det möjligt att gå vidare i studierna. 
I enlighet med 25 e § i lagen om grundläggande yrkesutbildning ger utbildningsanordnaren den som avlagt en yrkesinriktad grundexamen ett examensbetyg när han eller hon med godkänt resultat har avlagt de examensdelar som krävs för examen. Om den studerande säger upp sin studieplats innan examen har avlagts, ska utbildningsanordnaren ge den studerande ett betyg över avlagda examensdelar. Ett betyg över avlagda examensdelar ska på den studerandes begäran också ges under studiernas gång. 
Enligt samma paragraf ska utbildningsanordnaren ge den studerande ett betyg över slutförd handledande utbildning, när den studerande har slutfört en handledande utbildning för grundläggande yrkesutbildning eller en utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. Om den studerande säger upp sin studieplats innan den handledande utbildningen har slutförts, ska utbildningsanordnaren ge den studerande ett betyg över avlagda utbildningsdelar. Ett betyg över avlagda utbildningsdelar ska på den studerandes begäran också ges under studiernas gång. 
Utbildningsanordnaren får dock inte ge ett examensbetyg eller ett betyg över avlagda examensdelar, om den studerande på grund av anpassning enligt 19 a § eller särskilda studiearrangemang enligt 21 § inte har uppnått examensdelarnas centrala krav på yrkesskicklighet och mål för kunnandet. I sådana fall ska utbildningsanordnaren ge ett betyg över den studerandes kunnande. 
Närmare bestämmelser om innehållet i betygen inom grundläggande yrkesutbildning och om undertecknandet av dem samt om bilagorna till betygen utfärdas genom förordning av statsrådet. Enligt 13 § i statsrådets förordning om grundläggande yrkesutbildning består examensbetyget av ett avgångsbetyg och ett yrkesprovsbetyg. Betyget över avlagda examensdelar består i sin tur av ett betyg över avlagda examensdelar och ett betyg över avlagda yrkesprov. Avgångsbetyget och betyget över avlagda examensdelar innehåller avlagda examensdelar och vitsorden för dem. Betygen undertecknas av utbildningsanordnaren. Avgångsbetyget och betyget över avlagda yrkesprov innehåller avlagda yrkesprov och vitsorden för dem. Betygen undertecknas av ordföranden i det organ som svarar för planeringen och genomförandet av yrkesprov. 
Betyget över slutförd handledande utbildning innehåller enligt 13 § i förordningen de utbildningsdelar som avlagts och vitsorden för dem. Betyget undertecknas av utbildningsanordnaren. Om det i den handledande utbildningen ingår yrkesinriktade examensdelar enligt examensgrunderna för yrkesinriktad grundexamen, ges för dessa examensdelar därtill ett betyg över yrkesprov. 
Betyget över den studerandes kunnande innehåller enligt 13 § i förordningen en verbal beskrivning av den studerandes kunnande i fråga om de examensdelar där den studerande på grund av anpassning enligt 19 a § i lagen om grundläggande yrkesutbildning eller särskilda studiearrangemang enligt 21 § i den lagen inte har uppnått examensdelarnas centrala krav på yrkesskicklighet och mål för kunnandet. Betyget undertecknas av utbildningsanordnaren. 
Till betygen ska enligt 13 a § i statsrådets förordning om grundläggande yrkesutbildning fogas ett utdrag ur studieprestationsregistret eller motsvarande utredning, av vilken framgår de delområden som ingår i de gemensamma examensdelarna och bedömningen av kunnandet i fråga om dessa samt andra helheter som är mindre än en examensdel. På den studerandes begäran ska utbildningsanordnaren ge ett tillägg som är avsett särskilt för internationellt bruk och som innehåller uppgifter om det kunnande som examen ger samt om examens nivå och ställning i det finländska utbildningssystemet. Till betyget över avlagda examensdelar ska fogas en utredning över den yrkesskicklighet som bygger på regleringen som gäller branschen som den studerande har på basis av de avlagda examensdelarna. Utbildningsstyrelsen bestämmer vilka uppgifter som ska antecknas i betygen och i bilagorna till dem. 
Avläggande av fristående examen och bedömning av kunnande i samband med fristående examina 
Enligt 12 § i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning avläggs fristående examina genom att examinanden visar sitt kunnande vid examenstillfällen. Bestämmelser om bedömning av examinandens kunnande finns i 15 a §, enligt vilken syftet med bedömningen av kunnandet är att ge information om examinandens kunnande samt säkerställa att kraven på yrkesskicklighet i examensgrunderna uppnås. Examinandens kunnande ska bedömas mångsidigt genom att kunnandet jämförs med det kunnande som anges i examensgrunderna. Enligt 7 § i förordningen om yrkesinriktad vuxenutbildning bedöms ett godkänt kunnande inom yrkesinriktade grundexamina med tillämpning av skalan berömliga (3), goda (2) och nöjaktiga (1). Inom yrkesexamina och specialyrkesexamina bedöms kunnandet med tillämpning av skalan godkänd/underkänd. Utbildning som förbereder för fristående examen eller annan yrkesinriktad tilläggsutbildning bedöms inte enligt skalan för bedömning av kunnande. 
De personer som bedömer examensprestationerna ska tas upp i avtalen om att ordna fristående examina. Examensprestationerna bedöms av en bedömningsgrupp som består av företrädare för arbetsgivare, arbetstagare och undervisningsområdet. Om den examensprestation som bedöms hör till en examen där självständig yrkesutövning är utmärkande för branschen, får en självständig yrkesutövare ersätta företrädaren för arbetsgivare eller arbetstagare. Bedömarna ska ha tillräcklig yrkesskicklighet i fråga om den examen som avläggs och vara tillräckligt insatta i bedömningen av och grunderna för den examen som avläggs. Dessutom ska åtminstone en av bedömarna ha genomgått examensmästarutbildning. 
En examinand har rätt att få veta hur bedömningsgrunderna har tillämpats på hans eller hennes examensprestation. Examinanden får skriftligen begära rättelse av bedömningen först hos de bedömare som har gjort bedömningen, och om examinanden inte är nöjd med bedömarnas beslut får examinanden efter det skriftligen begära omprövning hos examenskommissionen. Om beslutet är uppenbart felaktigt, får examenskommissionen bestämma att en ny bedömning ska göras samt av grundad anledning kräva att examensarrangören ska utse nya bedömare. 
I enlighet med 7 a § i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning ska examenskommissionen utfärda ett examensbetyg när en person med godkänt resultat har avlagt de examensdelar som krävs för examen. Dessutom ska examenskommissionen utfärda ett betyg över avlagda examensdelar på begäran. Enligt 9 a § ska utbildningsanordnaren utfärda ett intyg över deltagande i utbildning som förbereder för fristående examen eller i annan utbildning. Genom förordning av statsrådet utfärdas närmare bestämmelser om innehållet i betygen och intygen och om undertecknandet av dem samt om bilagorna till betygen och intygen. Utbildningsstyrelsen bestämmer närmare om vilka uppgifter som ska antecknas i betygen och intygen och i bilagorna till dem. 
Enligt 6 § i förordningen om yrkesinriktad vuxenutbildning innehåller examensbetyget och betyget över avlagda examensdelar uppgifter om avlagda examensdelar och vitsorden för dem. Betyget undertecknas av en företrädare för examenskommissionen och en företrädare för den som ordnat examen. En anteckning över examen i ett av Utbildningsstyrelsen godkänt yrkesbevis är ett med examensbetyg jämförbart betyg över att examen har avlagts. Enligt 6 a § i förordningen innehåller intyget över deltagande i förberedande utbildning eller annan utbildning uppgifter om utbildningens innehåll och längd. Intyget undertecknas av utbildningsanordnaren. 
Enligt undervisningsförvaltningens statistiktjänst Vipunen avlade sammanlagt 69 512 personer en yrkesinriktad examen inom utbildningsförvaltningens område år 2015. 37 132 studerande avlade en yrkesinriktad grundexamen inom grundläggande yrkesutbildning. År 2015 avlade sammanlagt 32 247 examinander hela examen genom en fristående examen, och av dem avlade 14 157 en yrkesinriktad grundexamen, 12 616 en yrkesexamen och 5 474 en specialyrkesexamen. Sammanlagt 94 402 avlade en yrkesinriktad examensdel eller flera yrkesinriktade examensdelar. En granskning som inkluderar arbetskraftsutbildning visar att 74 073 personer avlade en yrkesinriktad examen år 2015. 37 132 studerande avlade en yrkesinriktad grundexamen inom grundläggande yrkesutbildning. År 2015 avlade sammanlagt 36 808 examinander hela examen genom en fristående examen, och av dem avlade 17 413 en yrkesinriktad grundexamen, 13 902 en yrkesexamen och 5 493 en specialyrkesexamen. Sammanlagt 101 660 avlade en yrkesinriktad examensdel eller flera yrkesinriktade examensdelar. 
Betyg och intyg 
I enlighet med 25 e § i lagen om grundläggande yrkesutbildning ger utbildningsanordnaren den som avlagt en yrkesinriktad grundexamen ett examensbetyg när han eller hon med godkänt resultat har avlagt de examensdelar som krävs för examen. Om den studerande säger upp sin studieplats innan examen har avlagts, ska utbildningsanordnaren ge den studerande ett betyg över avlagda examensdelar. Ett betyg över avlagda examensdelar ska på den studerandes begäran också ges under studiernas gång. 
Enligt samma paragraf ska utbildningsanordnaren ge den studerande ett betyg över slutförd handledande utbildning, när den studerande har slutfört en handledande utbildning för grundläggande yrkesutbildning eller en utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. Om den studerande säger upp sin studieplats innan den handledande utbildningen har slutförts, ska utbildningsanordnaren ge den studerande ett betyg över avlagda utbildningsdelar. Ett betyg över avlagda utbildningsdelar ska på den studerandes begäran också ges under studiernas gång. 
Om den studerande på grund av anpassning eller särskilda studiearrangemang inte har uppnått examensdelarnas centrala krav på yrkesskicklighet och mål för kunnandet, ska utbildningsanordnaren ge ett betyg över den studerandes kunnande. 
Närmare bestämmelser om innehållet i betygen inom grundläggande yrkesutbildning och om undertecknandet av dem samt om bilagorna till betygen utfärdas genom förordning av statsrådet. Enligt 13 § i statsrådets förordning om grundläggande yrkesutbildning består examensbetyget av ett avgångsbetyg och ett yrkesprovsbetyg. Betyget över avlagda examensdelar består i sin tur av ett betyg över avlagda examensdelar och ett betyg över avlagda yrkesprov. Avgångsbetyget och betyget över avlagda examensdelar innehåller avlagda examensdelar och vitsorden för dem. Betygen undertecknas av utbildningsanordnaren. Avgångsbetyget och betyget över avlagda yrkesprov innehåller avlagda yrkesprov och vitsorden för dem. Betygen undertecknas av ordföranden i det organ som svarar för planeringen och genomförandet av yrkesprov. 
Betyget över slutförd handledande utbildning innehåller enligt 13 § i förordningen de utbildningsdelar som avlagts och vitsorden för dem. Betyget undertecknas av utbildningsanordnaren. Om det i den handledande utbildningen ingår yrkesinriktade examensdelar enligt examensgrunderna för yrkesinriktad grundexamen, ges för dessa examensdelar därtill ett betyg över yrkesprov. 
Till betygen ska enligt 13 a § i statsrådets förordning om grundläggande yrkesutbildning fogas ett utdrag ur studieprestationsregistret eller motsvarande utredning, av vilken framgår de delområden som ingår i de gemensamma examensdelarna och bedömningen av kunnandet i fråga om dessa samt andra helheter som är mindre än en examensdel. På den studerandes begäran ska utbildningsanordnaren ge ett tillägg som är avsett särskilt för internationellt bruk och som innehåller uppgifter om det kunnande som examen ger samt om examens nivå och ställning i det finländska utbildningssystemet. Till betyget över avlagda examensdelar ska fogas en utredning över den yrkesskicklighet som bygger på regleringen som gäller branschen som den studerande har på basis av de avlagda examensdelarna. Utbildningsstyrelsen bestämmer vilka uppgifter som ska antecknas i betygen och i bilagorna till dem. 
I enlighet med 7 a § i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning ska examenskommissionen utfärda ett examensbetyg när en person med godkänt resultat har avlagt de examensdelar som krävs för examen. Dessutom ska examenskommissionen utfärda ett betyg över avlagda examensdelar på begäran. Enligt 9 a § ska utbildningsanordnaren utfärda ett intyg över deltagande i utbildning som förbereder för fristående examen eller i annan utbildning. Genom förordning av statsrådet utfärdas närmare bestämmelser om innehållet i betygen och intygen och om undertecknandet av dem samt om bilagorna till betygen och intygen. Utbildningsstyrelsen bestämmer närmare om vilka uppgifter som ska antecknas i betygen och intygen och i bilagorna till dem. 
Enligt 6 § i förordningen om yrkesinriktad vuxenutbildning innehåller examensbetyget och betyget över avlagda examensdelar uppgifter om avlagda examensdelar och vitsorden för dem. Betyget undertecknas av en företrädare för examenskommissionen och en företrädare för den som ordnat examen. En anteckning över examen i ett av Utbildningsstyrelsen godkänt yrkesbevis är ett med examensbetyg jämförbart betyg över att examen har avlagts. Enligt 6 a § i förordningen innehåller intyget över deltagande i förberedande utbildning eller annan utbildning uppgifter om utbildningens innehåll och längd. Intyget undertecknas av utbildningsanordnaren. 
2.1.6
2.1.6 Utbildning och förvärvande av kunnande
Grundläggande yrkesutbildning 
Den grundläggande yrkesutbildningen har planerats för att tillgodose behoven hos i första hand unga personer, unga personer som saknar arbetserfarenhet och yrkeskompetens och som ofta kommer direkt från den grundläggande utbildningen. De som saknar arbetserfarenhet och yrkeskompetens behöver undervisning med hjälp av vilken de kan förvärva det kunnande som behövs för avläggande av examen. På grund av detta regleras utbildningen närmare än utbildning som förbereder för fristående examen. 
Den grundläggande yrkesutbildningen och den handledande utbildningen ska ordnas så att den studerande kan avlägga examen eller slutföra utbildningen på en tid som motsvarar dess omfattning. Det kunnande som i genomsnitt förvärvats under ett år inom den grundläggande yrkesutbildningen och den handledande utbildningen motsvarar 60 kompetenspoäng. För en yrkesinriktad grundexamen som omfattar 180 kompetenspoäng har således tre år angetts som den tid som examen avses omfatta. 
Enligt 31 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning ska en yrkesinriktad grundexamen avläggas inom en tid som med högst ett år överskrider den tid som examen avses omfatta, om inte den studerande av grundad anledning beviljas förlängning. En handledande utbildning för grundläggande yrkesutbildning ska slutföras inom ett år, om inte den studerande på grund av sjukdom eller av någon annan särskild orsak beviljas förlängning. 
Tiden för slutförandet av en utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv bestäms utifrån den studerandes individuella mål och färdigheter. Utbildningsanordnaren beslutar om tiden för slutförandet av utbildningen. Utbildningstiden kan vara högst tre år. 
Enligt 15 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning beslutar utbildningsanordnaren om de sätt som utbildningen genomförs på. En yrkesinriktad grundexamen som avläggs inom den grundläggande yrkesutbildningen ska dock enligt 16 a § inbegripa kunnande genom inlärning i arbetet. Inlärning i arbetet är sådan annan utbildning än läroavtalsutbildning som ordnas på en arbetsplats i samband med praktiska uppgifter. 
Enligt 14 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning ska utbildningsanordnaren utarbeta och godkänna en läroplan som följer de examensgrunder eller de grunder för handledande utbildning som Utbildningsstyrelsen har fastställt. I läroplanen bestäms det om den utbildning som ska ordnas. Läroplanen godkänns separat för finsk-, svensk- och samiskspråkig utbildning och vid behov för utbildning på något annat språk. Läroplanen ska utarbetas så att den ger den studerande möjligheter att på ett individuellt sätt förvärva och påvisa kunnandet. 
Enligt 3 § i statsrådets förordning om grundläggande yrkesutbildning ska utbildningsanordnaren i sin läroplan besluta om åtminstone följande frågor som gäller den utbildning som ordnas: 1) de sätt som utbildningen genomförs på, 2) genomförande av utbildning som ordnas på en arbetsplats i samband med praktiska arbetsuppgifter, 3) den studerandes möjligheter till individuella val samt ordnande av examensdelar och delar av handledande utbildning i samarbete med andra utbildningsanordnare och arbetslivet, 4) genomförande av studiehandledning och utarbetande av den studerandes personliga studieplan, 5) genomförande av specialundervisning och utarbetande av den individuella planen för hur undervisningen ska ordnas, 6) de allmänna principerna för bedömningen av studerande, samt 7) förfarandena vid identifiering och erkännande av tidigare förvärvat kunnande. Dessutom ska utbildningsanordnaren i sin läroplan för varje examen och för den handledande utbildningens del besluta om 1) utbudet av examensdelar och delar av handledande utbildning, 2) ordningsföljden för avläggandet av examensdelarna och delarna av handledande utbildning, 3) hur och när utbildningen genomförs samt om inlärningsmiljön, och 4) bedömningen av den studerandes kunnande enligt den plan som avses i lagen om grundläggande yrkesutbildning. 
Enligt 29 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning har en studerande rätt att få sådan undervisning och handledning som gör det möjligt att uppnå kraven på yrkesskicklighet och målen för kunnandet enligt examens- eller utbildningsgrunderna. En studerande har dessutom rätt att få personlig och annan behövlig studiehandledning. 
Utbildning som förbereder för fristående examen 
Enligt 8 § i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning beslutar utbildningsanordnaren enligt examensgrunderna om ordnande av förberedande utbildning för en fristående examen samt om innehållet i sådan utbildning. I lagstiftningen anges inte hur lång tid avläggande av en fristående examen eller genomförande av den förberedande utbildningen tar i anspråk, eftersom fristående examina kan avläggas oberoende av hur yrkesskickligheten förvärvats. Enligt 9 § beslutar utbildningsanordnaren också om innehållet i, omfattningen av och ordnandet av annan än i 8 § avsedd yrkesinriktad tilläggsutbildning som förbereder för fristående examen. Enligt 9 b § har studerande rätt att få undervisning samt personlig och annan behövlig handledning. 
I 8 b § i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning sägs att i de fall då en studerande inte har tillräckliga studiefärdigheter kan som en del av den utbildning som förbereder för fristående examina ordnas studier i syfte att möjliggöra avläggande av fristående examen eller en del av den och deltagande i utbildning som förbereder för fristående examen. Studier som förbättrar studiefärdigheterna får som heltidsstudier räcka högst sex månader. Utbildningsanordnaren beslutar om ordnandet av studier som förbättrar studiefärdigheterna och om studiernas innehåll. 
Enligt undervisningsförvaltningens statistiktjänst Vipunen deltog sammanlagt 262 227 studerande i examensinriktad yrkesutbildning inom undervisningsförvaltningens område år 2015. Det fanns 123 776 studerande inom grundläggande yrkesutbildning. Yrkesutbildning som förbereder för fristående examen hade 138 451 studerande, av vilka 65 893 deltog i utbildning som förbereder för yrkesinriktad grundexamen som avläggs genom en fristående examen och 48 779 i utbildning som förbereder för yrkesexamen och 23 779 i utbildning som förbereder för specialyrkesexamen. Av de studerande 2015 var 110 935 nya studerande. Av nya studerande deltog 46 362 i grundläggande yrkesutbildning för att avlägga en yrkesinriktad grundexamen. 29 851 av de studerande deltog i utbildning som förbereder för yrkesinriktad grundexamen som avläggs genom en fristående examen, 24 424 nya studerande deltog i utbildning som förbereder för yrkesexamen och 10 298 nya studerande deltog i utbildning som förbereder för specialyrkesexamen. En granskning som inkluderar arbetskraftsutbildning visar att sammanlagt 281 217 studerande deltog i examensinriktad yrkesutbildning år 2015. Det fanns 123 776 studerande inom grundläggande yrkesutbildning. Yrkesutbildning som förbereder för fristående examen hade 157 441 studerande, av vilka 79 656 deltog i utbildning som förbereder för yrkesinriktad grundexamen som avläggs genom en fristående examen och 53 906 i utbildning som förbereder för yrkesexamen och 23 879 i utbildning som förbereder för specialyrkesexamen. 
Utbildning som ordnas på en arbetsplats 
Bestämmelser om utbildning på en arbetsplats i samband med praktiska arbetsuppgifter finns i 16 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning. Enligt paragrafen avtalar utbildningsanordnaren skriftligen med arbetsgivaren om utbildning på en arbetsplats i samband med praktiska arbetsuppgifter. En förutsättning för avtalet är att arbetsplatsen där utbildningen sker har en tillräcklig produktions- och serviceverksamhet för att den utbildning och de yrkesprov som anges i examensgrunderna ska kunna genomföras, behövlig arbetsutrustning samt kompetenta anställda med sådan yrkeskunskap, utbildning och arbetslivserfarenhet att en ansvarig arbetsplatshandledare för den studerande kan utses bland dem. I det avtal som enligt 16 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning ingås mellan utbildningsanordnaren och arbetsgivaren avtalas enligt 5 § i statsrådets förordning om grundläggande yrkesutbildning om parternas uppgifter, hur handledningen av den studerande, bedömningen av den studerandes inlärning och kunnande samt de yrkesprov som ingår i bedömningen av kunnandet ska ordnas, ersättningar som eventuellt ska betalas till arbetsgivaren, samt andra nödvändiga omständigheter som hänför sig till ordnandet av utbildningen och yrkesproven. I fråga om utbildning som sker på en arbetsplats avtalas dessutom om längden på och tidpunkten för utbildningen samt om kunnande som ska förvärvas på arbetsplatsen i enlighet med examensgrunderna. Vid behov avtalas särskilt för varje studerande om de frågor som nämns i paragrafen. 
Enligt den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning kan utbildning som ordnas på en arbetsplats i samband med praktiska arbetsuppgifter genomföras som inlärning i arbetet enligt 16 a § i den lagen eller som läroavtalsutbildning enligt 17 § i den lagen. 
Enligt 16 a § i lagen om grundläggande yrkesutbildning är inlärning i arbetet sådan annan utbildning än läroavtalsutbildning som är målinriktad och handledd utbildning och som ordnas på en arbetsplats i samband med praktiska arbetsuppgifter. Under tiden för inlärning i arbetet står den studerande inte i ett arbetsavtalsförhållande till arbetsgivaren, om inte den studerande och arbetsgivaren separat har avtalat om att ingå ett arbetsavtal. Enligt 5 a § i statsrådets förordning om grundläggande yrkesutbildning ska yrkesinriktade grundexamina som avläggs inom den grundläggande yrkesutbildningen inbegripa kunnande genom inlärning i arbetet omfattande minst 30 kompetenspoäng. 
Enligt 17 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning är läroavtalsutbildning utbildning som huvudsakligen ordnas på arbetsplatsen och som grundar sig på ett skriftligt arbetsavtal för viss tid (läroavtal) som ingås mellan en studerande som fyllt 15 år och arbetsgivaren. Ett läroavtal kan ingås om arbetsgivaren och en utbildningsanordnare har kommit överens om att ordna läroavtalsutbildning. Läroavtalsutbildningen kan också grunda sig på ett skriftligt tidsbundet avtal (tjänstemannaläroavtal) som ingås mellan en tjänsteman och arbetsgivaren, om arbetsgivaren och en utbildningsanordnare har kommit överens om att ordna utbildning. En företagare kan få läroavtalsutbildning i sitt eget företag, om utbildningsanordnaren och företagaren har kommit överens om att ordna utbildning. En företagares och en tjänstemans läroavtalsutbildning baserar sig inte på ett arbetsavtal. I 7 § i statsrådets förordning om grundläggande yrkesutbildning sägs att om en utbildningsanordnare ordnar läroavtalsutbildning, svarar utbildningsanordnaren för ledningen av läroavtalsutbildningen och övervakningen av läroavtalen. 
Av läroavtalet ska enligt 6 § i statsrådets förordning om grundläggande yrkesutbildning framgå avtalets giltighetstid, prövotidens längd, den examen som avläggs genom läroavtalsutbildning eller för vilken läroavtalsutbildningen förbereder samt grunderna för den studerandes avlöning. Till läroavtalet ska fogas ett personligt studieprogram för den studerande av vilket framgår 1) den examen som ska avläggas, den examensgrund som ska iakttas samt examens omfattning eller målen för annan utbildning än sådan som syftar till examen, 2) de centrala arbetsuppgifterna, 3) den teoretiska undervisning som ingår i utbildningen, 4) hur de teoretiska studierna infaller under utbildningstiden, 5) de ansvariga utbildarna samt 6) övriga omständigheter som är nödvändiga med tanke på ordnandet av studierna. 
I studieprogrammet ska den studerandes tidigare utbildning och arbetserfarenhet beaktas och räknas till godo. Studieprogrammet utarbetas gemensamt av den studerande, arbetsgivaren och utbildningsanordnaren så att det kan fogas till läroavtalet när avtalet godkänns. 
För den utbildning som ordnas på arbetsplatsen betalas till arbetsgivaren ersättning enligt de kostnader som utbildningen bedöms åsamka arbetsgivaren. Vid bedömningen beaktas utbildningsområdet, den examen som ska avläggas samt den studerandes erfarenhet och vilket skede studierna befinner sig i. 
Den som deltar i grundläggande yrkesutbildning som ordnas som läroavtalsutbildning ska ges möjlighet att som en del av utbildningen avlägga en sådan fristående examen som föreskrivs i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. Enligt 6 § i statsrådets förordning om grundläggande yrkesutbildning bestämmer utbildningsanordnaren om läroavtalsutbildningen ska ordnas som utbildning som leder till en examen eller som utbildning som förbereder inför en fristående examen. 
Enligt 4 § 3 i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning kan även utbildning som avses i den lagen ordnas i form av läroavtalsutbildning. På utbildningen tillämpas då följande bestämmelser i lagen om grundläggande yrkesutbildning: bestämmelserna i 17 § om läroavtalsutbildning, bestämmelserna i 18 § om tillämpning av lagstiftningen om arbetstagare på läroavtalsutbildningen, bestämmelserna i 24 b § 3 mom. om bedömning av den studerandes inlärning inom läroavtalsutbildning och bestämmelserna i 39 § om studiesociala förmåner i läroavtalsutbildning. 
Bland de utbildningsanordnare som får finansiering för utbildning som ordnas som läroavtalsutbildning var 64 utbildningsanordnare inom grundläggande yrkesutbildning och 65 utbildningsanordnare inom tilläggsutbildning år 2016. 
Inom undervisningsförvaltningens område deltog 49 040 studerande i examensinriktad läroavtalsutbildning år 2015. Av läroavtalsstuderandena avlade 536 en yrkesinriktad grundexamen inom den grundläggande yrkesutbildningen. 17 848 studerande deltog i läroavtalsutbildning som förbereder för yrkesinriktad grundexamen som avläggs genom en fristående examen. 14 883 studerande deltog i läroavtalsutbildning som förbereder för yrkesexamen och 15 773 studerande deltog i läroavtalsutbildning som förbereder för specialyrkesexamen. Av läroavtalsstuderandena 2015 var 19 277 nya studerande. En granskning som inkluderar arbetskraftsutbildning visar att sammanlagt 49 040 studerande deltog i examensinriktad läroavtalsutbildning år 2015. Av läroavtalsstuderandena avlade 536 en yrkesinriktad grundexamen inom den grundläggande yrkesutbildningen. 17 848 studerande deltog i läroavtalsutbildning som förbereder för yrkesinriktad grundexamen som avläggs genom en fristående examen. 14 883 studerande deltog i läroavtalsutbildning som förbereder för yrkesexamen och 15 773 studerande deltog i läroavtalsutbildning som förbereder för specialyrkesexamen. 
Enligt Utbildningsstyrelsens insamling av kostnadsuppgifter 2014 avlades sammanlagt 3 391 779 studieveckor som yrkesinriktade grundexamina inom den grundläggande yrkesutbildningen, och av dem utgjordes 641 218 av studieveckor inom inlärning i arbetet, det vill säga ungefär 19 procent av alla avlagda studieveckor. 
Specialundervisning 
Enligt 19 a § i lagen om grundläggande yrkesutbildning ska studerande som för en längre tid eller regelbundet behöver särskilt stöd i sitt lärande och sina studier på grund av inlärningssvårigheter, skada, sjukdom eller någon annan orsak få specialundervisning. Med specialundervisning avses planenligt pedagogiskt stöd enligt den studerandes individuella mål och färdigheter samt särskilda undervisnings- och studiearrangemang. 
Målet för specialundervisningen är att den studerande kan uppnå de krav på yrkesskicklighet och de mål för kunnandet som anges i examens- eller utbildningsgrunderna. I specialundervisningen kan man dock göra avvikelser från examensgrunderna genom att anpassa kraven på yrkesskicklighet och målen för kunnandet samt bedömningen av kunnandet i den omfattning detta är nödvändigt med hänsyn till den studerandes individuella mål och färdigheter. Utbildningsstyrelsen kan i examensgrunderna bestämma till vilka delar avvikelse från kraven på yrkesskicklighet och målen för kunnandet inte får göras inom ramen för anpassningen. 
Enligt 20 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning beslutar utbildningsanordnaren om huruvida den studerandes undervisning ges som specialundervisning samt om den anpassning som avses i 19 a § 2 mom. För genomförandet av specialundervisningen ska utbildningsanordnaren utarbeta en individuell plan för hur undervisningen ska ordnas för den studerande. Planen uppdateras vid behov. Närmare bestämmelser om utarbetandet av planen och dess innehåll utfärdas genom förordning av statsrådet. Den studerande och den studerandes vårdnadshavare eller lagliga företrädare ska höras innan det fattas beslut i ovan avsedda frågor och innan den individuella planen om ordnandet av undervisningen fastställs. 
Antalet specialstuderande som läggs till grund för finansieringen uppgick till sammanlagt 19 177 den 20 september 2016. 
Den individuella planen för ordnandet av undervisningen ska innehålla beslut om anpassning av kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet i examensdelarna eller av bedömningen av kunnandet. Planen ska innehålla den studerandes individuella studieplan av vilken framgår hur kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet i examensdelarna eller bedömningen av kunnandet har anpassats samt uppgifter om pedagogiskt stöd i anknytning till ordnandet av specialundervisning samt särskilda undervisnings- och studiearrangemang. 
I 25 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning sägs att om avvikelser i kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet i examens- eller utbildningsgrunderna gjorts genom anpassning, bedöms den studerandes kunnande genom att det jämförs med den studerandes individuella mål. I typiska fall handlar det om reducerade möjligheter att agera självständigt. Ofta handlar det om att personen agerar med stöd av någon annan (ganska självständig), under handledning (behöver handledning) eller med assistans (behöver mycket hjälp). I 10 § i statsrådets förordning om grundläggande yrkesutbildning sägs att om de krav på yrkesskicklighet eller mål för kunnandet eller den bedömning av kunnandet som anges i examensgrunderna har anpassats, bedöms den studerandes kunnande dessutom verbalt. Uppgift om anpassning av vitsordet enligt bedömningsskalan ska antecknas på det betyg som ges till den studerande. Om det konstateras att den studerande inte ens med hjälp av specialundervisning har uppnått eller kommer att uppnå de centrala krav på yrkesskicklighet och mål för kunnandet som anges i examensgrunderna så att yrkesskickligheten och kunnandet motsvarar nivån N1 enligt bedömningskriterierna, ska det för den studerande individuellt utformas bedömningskriterier som är på en lägre nivå än enligt den normala bedömningsskalan för nivån N1 (anpassade berömliga 3 (B3A), anpassade goda 2 (G2A) eller anpassade nöjaktiga 1 (N1A)). De anpassade kriterierna för bedömningsskalan har härletts utifrån examensgrunderna, men de beskriver det kunnande som är föremål för bedömning i enlighet med individens förutsättningar som mindre krävande, mindre omfattande eller snävare kunnande. 
Enligt 25 e § 5 mom. i lagen om grundläggande yrkesutbildning får utbildningsanordnaren inte ge ett examensbetyg eller ett betyg över avlagda examensdelar, om den studerande på grund av anpassning inte har uppnått examensdelarnas centrala krav på yrkesskicklighet och mål för kunnandet. I sådana fall ska utbildningsanordnaren ge ett betyg över den studerandes kunnande. Betyget över den studerandes kunnande innehåller en verbal beskrivning av den studerandes kunnande i fråga om de examensdelar där den studerande på grund av anpassning inte har uppnått examensdelarnas centrala krav på yrkesskicklighet och mål för kunnandet. 
Anpassningen förutsätter att utbildningsanordnaren har fattat ett beslut om specialundervisning för den studerande, utarbetat en individuell plan för hur undervisningen ska ordnas samt tillhandahållit specialundervisning för att kraven på yrkesskicklighet och målen för kunnandet ska uppnås. Anpassningen förutsätter att utbildningsanordnaren har god specialundervisningskompetens och en tydlig verksamhetsprocess för hur anpassningen genomförs inom specialundervisningen. Anpassning innebär att den studerande har lika möjligheter att förvärva och påvisa yrkeskompetens samt kan få betyg trots anpassningen. En fotnot om anpassning i betyget kan dock påverka den studerandes tillträde till fortsatta studier eller sysselsättning. Anpassning är därför alltid ett stort beslut med tanke på den studerandes rättssäkerhet. Redan innan den studerande antas till utbildningen bör situationen i princip alltid bedömas med hänsyn till såväl de så kallade SORA-bestämmelserna som examensgrunderna och sysselsättningen. 
Särskilda studiearrangemang 
I 21 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning sägs att förutom i den specialundervisning som avses i 19 a § får avvikelse från kraven på yrkesskicklighet och målen för kunnandet samt bedömningen av kunnandet i examens- eller utbildningsgrunderna göras också om 
1) de krav på yrkesskicklighet eller de mål för kunnandet som anges i examens- eller utbildningsgrunderna till någon del är oskäliga för den studerande med hänsyn till förhållandena eller tidigare förvärvat kunnande, eller 
2) avvikelse är motiverad av skäl som har samband med den studerandes hälsotillstånd. 
Kraven på yrkesskicklighet och målen för kunnandet i examens- eller utbildningsgrunderna kan anses vara oskäliga exempelvis i sådana fall där den studerande exempelvis på grund av språkliga svårigheter, som hör till inlärningssvårigheter, inte tidigare i den grundläggande utbildningen har studerat det andra inhemska språket utan varit befriad från de studierna. På motsvarande sätt kan det i vissa situationer anses vara orimligt att kräva att studerande med ett främmande språk som modersmål ska ha kunskaper i det andra inhemska språket, om de inte tidigare har studerat det och om kunskaperna inte utgör ett sådant centralt kunnande i arbetslivet som anges i examensgrunderna. Särskilda studiearrangemang kan användas också i situationer där det på grund av den studerandes hälsotillstånd eller funktionsnedsättning eller skada kan anses att förvärvande och påvisande av kunnande enligt examensgrunderna är ett oskäligt krav eller utgör ett hinder för avläggande av examen. Redan innan den studerande antas till utbildningen bör situationen i princip alltid bedömas med hänsyn både till bestämmelserna om lämplighet som studerande och till examensgrunderna och sysselsättningen. 
Enligt 21 § 2 mom. i lagen om grundläggande yrkesutbildning är målet för de särskilda studiearrangemangen att den studerande kan avlägga en examen eller genomgå en utbildning även om han eller hon av orsaker som avses i bestämmelsen till någon del inte kan uppnå kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet enligt examens- eller utbildningsgrunderna. Avvikelser från kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet har fått göras endast i den omfattning detta har varit nödvändigt. Om avvikelser i kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet i examens- eller utbildningsgrunderna gjorts på grund av särskilda studiearrangemang, bedöms den studerandes kunnande genom att det jämförs med den studerandes individuella mål. Utbildningsanordnaren får dock inte ge ett examensbetyg eller ett betyg över avlagda examensdelar, om den studerande på grund av särskilda studiearrangemang inte har uppnått examensdelarnas centrala krav på yrkesskicklighet och mål för kunnandet. I sådana fall ska utbildningsanordnaren ge ett betyg över den studerandes kunnande. Betyget över den studerandes kunnande innehåller en verbal beskrivning av den studerandes kunnande i fråga om de examensdelar där den studerande på grund av särskilda studiearrangemang inte har uppnått examensdelarnas centrala krav på yrkesskicklighet och mål för kunnandet. Särskilda undervisningsarrangemang och avvikelser antecknas också i en fotnot i examensbetyget. 
Utbildningsanordnaren beslutar om de särskilda studiearrangemangen. Den studerande och den studerandes vårdnadshavare eller lagliga företrädare ska höras innan det fattas beslut, om de särskilda studiearrangemangen inte grundar sig på den studerandes förslag. 
Utbildningsstyrelsen kan i examens- eller utbildningsgrunderna bestämma till vilka delar avvikelse från kraven på yrkesskicklighet och målen för kunnandet inte får göras inom ramen för de särskilda studiearrangemang som avses i paragrafen. 
Fängelseundervisning 
Utbildning i fängelser hör till undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde och baserar sig i första hand på nationell lagstiftning och tillämpning av den. Fångarnas undervisning ska motsvara undervisningen inom det allmänna utbildningssystemet. I fråga om den utbildning som ordnas i ett fängelse iakttas i tillämpliga delar vad som allmänt föreskrivs om sådan utbildning. Fängelseundervisningen påverkas dessutom av innehållet i och syftet med fängelselagen och fängelseförordningen samt av internationella rekommendationer om fängelseundervisning. I straffanstalter kan man delta i grundläggande utbildning, gymnasieutbildning eller yrkesutbildning. 
För ordnande av fängelseundervisning krävs det att utbildningsanordnaren har specialkompetens. De utbildningsanordnare som ordnar fängelseundervisning har olika praxis och sådana sätt att genomföra utbildningen som har anpassats för en fängelsemiljö. Fångarna har ofta inlärningssvårigheter, och inom utbildning för fångar finns det därför ett större behov än i genomsnitt av närundervisning, olika former av stöd och handledning under olika skeden av studierna samt av specialundervisning och personlig tillämpning. Inlärningssvårigheter, psykiska problem och missbruksproblem samt bristfälliga samhällsfärdigheter innebär att olika former av rehabilitering och färdighetsskapande utbildning före yrkesutbildning spelar en viktig roll. Utbildning som ordnas som fängelseundervisning förutsätter därför yrkesövergripande samarbete mellan utbildningsanordnaren och fängelset. En stor rotation bland de studerande och små undervisningsgrupper är kännetecknande för utbildning som ordnas som fängelseutbildning. Vissa fångar kan studera i grupp, medan det är ett omöjligt alternativ för vissa fångar. 
Yrkesutbildning i fängelser ordnas huvudsakligen som statsandelsfinansierad yrkesutbildning. Fängelseundervisning har också i någon mån ordnats med finansiering för kompetensprogram. 
2.1.7
2.1.7 Trygg studiemiljö och disciplin
Enligt 28 § 1 mom. i lagen om grundläggande yrkesutbildning har en studerande rätt till en trygg studiemiljö. I 28 § 2 mom. föreskrivs det om föremål och ämnen som är förbjudna i läroanstalterna. Bestämmelserna i 1 och 2 mom. tillämpas även på utbildning som avses i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. 
Enligt 28 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning ska utbildningsanordnaren utarbeta en plan för användning av disciplinära åtgärder och för de tillhörande förfaringssätten. I avsikt att främja den interna ordningen, ostörda studier samt trygghet och trivsel i läroanstalten ska utbildningsanordnaren godkänna en ordningsstadga eller meddela andra ordningsbestämmelser som ska tillämpas vid läroanstalten. 
Enligt lagen om grundläggande yrkesutbildning ska en studerande utföra sina uppgifter samvetsgrant och uppträda korrekt. För att en trygg studiemiljö ska kunna garanteras bör man kunna ingripa när en studerande uppför sig olämpligt. Bestämmelser om disciplin finns i 35 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning. Bestämmelserna tillämpas även på utbildning som avses i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. 
En yrkesutbildningsstuderande kan ges en skriftlig varning bland annat om han eller hon stör undervisningen, beter sig våldsamt eller hotfullt, gör sig skyldig till fusk eller i övrigt bryter mot ordningen vid läroanstalten. Om handlingen eller försummelsen är allvarlig eller om den studerande fortsätter att uppföra sig olämpligt efter en skriftlig varning, kan den studerande avstängas från läroanstalten för viss tid, högst ett år, samt uppsägas från elevhemmet för en viss tid eller för den tid som återstår av studierna. I fråga om disciplin föreskrivs det också att en studerande som stör undervisningen, beter sig våldsamt eller hotfullt kan bli tillsagd att lämna undervisningsutrymmet eller en tillställning vid läroanstalten. En studerande kan också förvägras rätt att delta i undervisningen för högst tre arbetsdagar eller under vissa förutsättningar avhållas från studierna. 
Beslut om skriftlig varning till en studerande fattas av rektorn. Beslut om indragning och återställande av studierätten, avstängning för viss tid, uppsägning från elevhemmet samt om avhållande från studier fattas av ett av utbildningsanordnaren tillsatt kollegialt organ. I organet ska ingå representanter för åtminstone utbildningsanordnaren, elevvården, lärarna, arbetslivet och de studerande. Innan beslut om indragning av studierätten fattas ska behövlig expertutredning och annan utredning skaffas, och den studerande och den studerandes vårdnadshavare ska ges tillfälle att bli hörda. Innan en studerande avstängs från läroanstalten, uppsägs från elevhemmet eller ges en skriftlig varning, ska den handling eller försummelse som är orsaken till disciplinstraffet specificeras, behövlig utredning skaffas samt den studerande ges tillfälle att bli hörd. 
I fråga om disciplinstraff, indragning av studierätten och avhållande från studier ska ett skriftligt beslut meddelas. Åtgärder som innebär att en studerande blir tillsagd att avlägsna sig från klassrummet eller förvägras undervisning ska registreras. 
Bestämmelser om avlägsnande av en studerande som uppför sig störande eller äventyrar säkerheten finns i 35 b § i lagen om grundläggande yrkesutbildning. Lyder en studerande inte en uppmaning att avlägsna sig, har rektorn och läraren enligt paragrafen rätt att avlägsna den studerande från klassrummet eller ett annat undervisningsutrymme. Försöker en studerande som ska avlägsnas förhindra detta genom att göra motstånd, har rektorn och läraren rätt att använda sådana maktmedel som är nödvändiga för att få den studerande avlägsnad och som med hänsyn till den studerandes ålder och situationens hotfullhet eller motståndets allvar och en helhetsbedömning av situationen kan anses vara försvarbara. Bestämmelser om verkningarna av anhängigt åtal och domstols beslut på disciplinärt förfarande finns i 35 c § i lagen om grundläggande yrkesutbildning. 
Enligt 35 d § i lagen om grundläggande yrkesutbildning har rektorn och en lärare rätt att tillsammans eller var för sig under arbetsdagen frånta en studerande ett förbjudet föremål eller ämne enligt 28 § 2 mom. i den lagen. Försöker en studerande som innehar ett föremål eller ämne som ska omhändertas förhindra omhändertagandet genom att göra motstånd, har rektorn och läraren rätt att använda sådana maktmedel som är nödvändiga för att omhänderta föremålet eller ämnet och som med hänsyn till den studerandes ålder och situationens hotfullhet eller motståndets allvar och en samlad bedömning av situationen kan anses vara försvarbara. Rätten att använda maktmedel gäller enbart föremål och ämnen som äventyrar den studerandes eller andras säkerhet. 
En lärare och rektorn har rätt att under arbetsdagen granska de saker som en studerande har med sig och de förvaringsutrymmen i skolan som den studerande förfogar över och att utföra en ytlig granskning av den studerandes kläder för att omhänderta ett föremål eller ämne som avses i 28 § 2 mom. och med vilket den egna säkerheten eller någon annans säkerhet kan äventyras, om det är uppenbart att den studerande innehar sådana föremål eller ämnen och den studerande trots begäran vägrar att överlämna dem eller inte på ett tillförlitligt sätt visar att han eller hon inte innehar sådana. Åtgärderna för att omhänderta föremål och ämnen och för att granska den studerandes saker ska genomföras på ett så säkert sätt som möjligt. Åtgärderna får inte ingripa i den studerandes personliga integritet i större omfattning än vad som är nödvändigt för att trygga studieron och säkerheten. 
2.1.8
2.1.8 Studerandes övriga rättigheter och skyldigheter
Enligt 29 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning har en studerande rätt att få sådan undervisning och studiehandledning som gör det möjligt att uppnå kraven på yrkesskicklighet och målen för kunnandet enligt examens- eller utbildningsgrunderna. En studerande har dessutom rätt att få personlig och annan behövlig studiehandledning. Bestämmelser om den studerandes skyldigheter finns i 34 §. Enligt den paragrafen ska en studerande delta i undervisningen om han eller hon inte har beviljats befrielse från den. En studerande ska också utföra sina uppgifter samvetsgrant och uppträda korrekt. I 33 § föreskrivs det dessutom om tystnadsplikt för studerande. Bestämmelserna om tystnadsplikt för studerande och om övriga skyldigheter för studerande tillämpas även på utbildning som avses i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. 
Delaktighet och studerandekår 
Enligt 36 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning ska utbildningsanordnaren främja alla studerandes delaktighet och se till att alla studerande har möjlighet att delta i läroanstaltens verksamhet och utveckling samt att de har möjlighet att uttrycka sin åsikt i frågor som gäller de studerandes ställning. Varje läroanstalt där det ordnas i lagen om grundläggande yrkesutbildning avsedd utbildning ska ha en studerandekår som består av läroanstaltens studerande. Den verksamhet som gäller delaktighet och studerandekår ska planeras som en del av läroplanen och övriga planer som grundar sig på läroplanen eller i samband med dem. I samband med utbildning som ordnas enligt lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning förutsätts det inte att utbildningsanordnaren eller läroanstalten har en studerandekår. 
Studiesociala förmåner 
Bestämmelser om studiesociala förmåner finns i 37 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning. En studerande som studerar på heltid har rätt till en avgiftsfri måltid de arbetsdagar då läroplanen kräver att den studerande är närvarande på en utbildningsplats som utbildningsanordnaren anvisar. Vid utbildning som meddelas vid internatskola har den studerande dessutom dagligen rätt till andra avgiftsfria måltider. 
Det är avgiftsfritt för de studerande att bo i studiebostäder som utbildningsanordnaren anvisar. Att bo i studiebostäder som utbildningsanordnaren anvisar är som studiesocial förmån bundet vid studieplatsen. I bestämmelserna om disciplin i 35 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning föreskrivs det om möjligheten att säga upp en studerande från elevhemmet för en viss tid eller för den tid som återstår av studierna. Lagen innehåller också bestämmelser om verkställighet av ett icke lagakraftvunnet beslut om uppsägning och om det förfarande som ett beslut om uppsägning förutsätter. Enligt de allmänna bestämmelserna om sökande av ändring i lagen om grundläggande yrkesutbildning får ett beslut om uppsägning från elevhemmet överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen (586/1996). Enligt Utbildningsstyrelsens utredning från 2015 bor mer än 10 000 av de studerande inom den grundläggande yrkesutbildningen i studiebostäder som utbildningsanordnarna svarar för. År 2014 bedrev 83 utbildningsanordnare internatboendeverksamhet. Utbildningsstyrelsen föreskriver om de centrala principerna för samarbetet mellan hemmet och läroanstalten och för studerandevården samt om målen för den studerandevård som hör till undervisningsväsendet. Utbildningsanordnaren ska i sin läroplan ange formerna för samarbetet mellan hemmet och läroanstalten samt för studerandevården. 
Bestämmelser om studiesociala förmåner i specialundervisningen finns i 38 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning, och bestämmelser om studiesociala förmåner i läroavtalsutbildning finns i 39 § i den lagen. Studerande som får specialundervisning har rätt att få sådana assistenttjänster, övriga studerandevårdstjänster samt särskilda hjälpmedel som är en förutsättning för att de ska kunna delta i undervisningen. En studerande inom i 20 § 2 mom. avsedd specialundervisning hos en utbildningsanordnare som fått en särskild utbildningsuppgift inom specialundervisning kan dessutom avgiftsfritt ges läroböcker och annat skolmaterial, behövliga resor varje vecka mellan inkvarteringsstället och hemmet, helpension i internatboende eller på annat inkvarteringsställe samt personlig arbetsutrustning. 
Under den tid som studerande i läroavtalsutbildning deltar i teoretisk undervisning har de rätt att få dagpenning, familjebidrag samt ersättning för rese- och inkvarteringskostnader enligt vad undervisnings- och kulturministeriet beslutar. Om den studerande får lön för samma tid eller har rätt till andra lagstadgade förmåner, har den studerande endast rätt till ersättning för rese- och inkvarteringskostnader. Bestämmelserna om studiesociala förmåner i läroavtalsutbildning tillämpas även på i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning avsedd utbildning som ordnas i form av läroavtalsutbildning. 
Studerandeavgifter 
Enligt 37 § 1 mom. i lagen om grundläggande yrkesutbildning är undervisning inom den grundläggande utbildningen avgiftsfri för den studerande. Avgifter kan dock tas ut hos privatstuderande som avses i 27 § 4 mom. Undervisnings- och kulturministeriet kan av särskilda skäl ge tillstånd att ta ut avgifter hos de studerande även i andra fall. Sådana tillstånd har inte sökts och följaktligen inte heller beviljats. Praxis för den avgiftsfria undervisningen samt för de avgifter för läroböcker, läromedel och förnödenheter som tas ut i samband med undervisningen har dessutom preciserats genom undervisningsministeriets anvisning av den 22 oktober 2008 (dnr 19/502/2008). 
I 47 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning sägs att genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet föreskrivs om grunderna för avgifter som tas ut hos de studerande enligt vad som bestäms om offentligrättsliga prestationer i lagen om grunderna för avgifter till staten. Med stöd av en hänvisande bestämmelse tillämpas bestämmelsen även på utbildning som avses i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. Bestämmelser om avgifterna finns i undervisningsministeriets förordning om grunderna för vissa avgifter som tas ut av elever och studerande (1323/2001). 
Enligt 4 § i förordningen kan en provavgift på 50,50 euro tas ut av privatstuderande som avses i 27 § 4 mom. i lagen om grundläggande yrkesutbildning. I 6 § i förordningen finns dessutom bestämmelser om avgifter för läromedel och förnödenheter. Om en utbildningsanordnare ger den studerande de läroböcker som studierna förutsätter eller andra läromedel avsedda för den studerandes personliga bruk eller redskap, maskiner, anordningar, material och andra förnödenheter avsedda för personligt bruk, som den studerande efter slutförd utbildning får behålla, kan utbildningsanordnaren ta ut en avgift för dem motsvarande högst de verkliga anskaffnings- och produktionskostnaderna. Om den studerande skaffar sig dessa läromedel och förnödenheter på annat sätt, kan de avgifter som avses i momentet inte tas ut av den studerande. Som läromedel och förnödenheter betraktas inte arbetsredskap, maskiner, anordningar, skyddskläder, i bestämmelserna om skydd i arbetet föreskriven utrustning, i undervisningen behövliga material och förnödenheter som tillhör utbildningsanordnaren samt annan motsvarande undervisningsmateriel som ingår i den avgiftsfria undervisningen och behövs för att undervisningen ska kunna ordnas. 
Enligt 17 § 1 mom. i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning är också utbildning som förbereder för yrkesinriktad grundexamen som avläggs genom en fristående examen avgiftsfri för den studerande. Enligt 2 mom. kan en skälig studieavgift tas ut hos de studerande i utbildning som förbereder för yrkesexamen och specialyrkesexamen samt i annan tilläggsutbildning. Med avgiften täcks kostnader för ordnande av utbildningen och examen. Bestämmelser om avgifter som tas ut i utbildning som avses i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning finns i 5 § i undervisningsministeriets förordning om grunderna för vissa avgifter som tas ut av elever och studerande. Av en studerande i utbildning som förbereder för yrkesexamen och specialyrkesexamen kan enligt den paragrafen tas ut en avgift som utgör högst 50 procent av det belopp per studerande som beräknats på basis av priset per enhet för yrkesinriktad tilläggsutbildning. I annan yrkesinriktad tilläggsutbildning kan avgiften utgöra högst 75 procent av priset per enhet för yrkesinriktad tilläggsutbildning. 
Enligt 17 § 3 mom. i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning tas en examensavgift ut hos den som deltar i en fristående examen. Examensavgiften fastställs så att avgifterna motsvarar kostnaderna för examensverksamheten. I praktiken har examensavgifterna använts för att täcka arbetsinsatserna för examenskommissionerna, sekretariatet för fristående examina och Utbildningsstyrelsen när det gäller att styra, administrera och utveckla systemet med fristående examina. Enligt 17 a § i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning tar examensanordnaren ut en examensavgift i samband med anmälan till en fristående examen och redovisar examensavgifterna till Utbildningsstyrelsen. Avgiften är en examensspecifik avgift av engångsnatur. I enlighet med 5 § i förordningen om grunderna för vissa avgifter som tas ut av elever och studerande tas en fast examensavgift på 58 euro ut av dem som deltar i yrkesinriktade grundexamina, yrkesexamina och specialyrkesexamina som avläggs i form av fristående examina. För närvarande inflyter ungefär 2,8 miljoner euro per år i examensavgifter. 
Enligt 17 § 4 mom. i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning kan en skälig avgift för ordnande av examen tas ut hos den som deltar i yrkesexamen och specialyrkesexamen och som avlägger examen utan förberedande utbildning. Närmare bestämmelser om beloppet eller övriga grunder för avgiften har inte utfärdats genom förordning. 
I 8 § i förordningen om grunderna för vissa avgifter som tas ut av elever och studerande sägs av vid beräkning av de kostnader som ska läggas till grund för de avgifter som bestäms i förordningen beaktas de kostnader som används vid bestämmande av det självkostnadsvärde för en prestation som avses i 6 § i lagen om grunderna för avgifter till staten. Detta tillämpas dock inte på i 5 § 1 mom. i förordningen avsedda kostnader för avgifter som tas ut i utbildning som förbereder för yrkesexamen och specialyrkesexamen och i annan yrkesinriktad tilläggsutbildning och som är bundna vid priset per enhet för yrkesinriktad tilläggsutbildning. 
2.1.9
2.1.9 Personal
Enligt 40 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning och enligt en hänvisande bestämmelse i 16 § i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning ska varje läroanstalt där det ordnas utbildning enligt dessa lagar ha en rektor som svarar för verksamheten. Vid tvåspråkiga läroanstalter ska det finnas en rektor för vardera språkgruppen eller en rektor som fullständigt behärskar läroanstaltens bägge undervisningsspråk. En utbildningsanordnare ska också ha ett med beaktande av den form i vilken utbildningen ordnas tillräckligt antal lärartjänster eller lärare i arbetsavtalsförhållande. Utbildningsanordnaren kan dessutom ha timlärare samt annan personal. I fråga om behörighetsvillkoren för rektor och lärare föreskrivs genom förordning av statsrådet. Undervisnings- och kulturministeriet kan av särskilda skäl bevilja dispens från dessa villkor. Ett universitet kan i ett enskilt fall förklara en person behörig att ge yrkesutbildning på något konstområde. 
Bestämmelser om behörighetsvillkoren för rektor och kraven på språkkunskaper för rektor finns i 2 kap. i statsrådets förordning om behörighetsvillkoren för personal inom undervisningsväsendet (986/1998, nedan behörighetsförordningen). Behörig som rektor är enligt huvudregeln i 2 § 1 mom. i behörighetsförordningen den som har 
1) högre högskoleexamen, 
2) sådan behörighet som lärare för utbildningsformen i fråga som föreskrivs i behörighetsförordningen, 
3) tillräcklig arbetserfarenhet av läraruppgifter, och 
4) examen i undervisningsförvaltning enligt av Utbildningsstyrelsen godkända grunder, slutfört studier i undervisningsförvaltning omfattande minst 25 studiepoäng eller minst 15 studieveckor som ordnas vid ett universitet eller har på annat sätt inhämtad tillräcklig kännedom om undervisningsförvaltning. 
Bestämmelser om behörighetsvillkoren och kraven på språkkunskaper för lärare och studiehandledare inom yrkesutbildningen finns i 5 kap. i behörighetsförordningen. Bestämmelser om behörighetsvillkoren för lärare i yrkesinriktade studier finns i 13 §, en bestämmelse om meddelande av yrkesinriktad undervisning utan pedagogiska studier finns i 13 a § och bestämmelser om behörighetsvillkoren för lärare inom handledande utbildningar finns i 13 b §. 
Behörig att meddela yrkesinriktad undervisning som ingår i yrkesutbildningen är enligt den huvudregel som anges i 13 § 1 mom. i behörighetsförordningen den som 
1) har avlagt en högskoleexamen som är lämplig för den undervisningsuppgift som utbildningsanordnaren bestämt, 
2) har slutfört pedagogiska studier för lärare i en omfattning av minst 60 studiepoäng eller minst 35 studieveckor, 
3) har minst tre års praktisk arbetserfarenhet i uppgifter som närmast motsvarar innehållet i undervisningsuppgiften samt 
4) innehar behörighetsbrev eller certifikat eller har rätt att utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården som legitimerad yrkesutbildad person, om verksamhet i uppgifter inom branschen förutsätter behörighetsbrev, certifikat eller legitimation. 
Med pedagogiska studier för lärare avses enligt 22 § i behörighetsförordningen pedagogiska studier för lärare enligt 19 § 1 mom. 5 punkten i statsrådets förordning om universitetsexamina och enligt förordningen om examina och lärarutbildning på det pedagogiska området, pedagogiska studier för ämneslärare enligt förordningen om pedagogiska examina och studier, yrkespedagogiska lärarutbildningsstudier enligt statsrådets förordning om yrkespedagogisk lärarutbildning samt sådana minst 35 studieveckors pedagogiska studier i yrkespedagogisk lärarutbildning som anges i tidigare bestämmelser och föreskrifter och som slutförts fristående eller i examen. Pedagogiska studier för lärare fordras inte särskilt av den som har behörighet som klasslärare eller som i magisterexamen i hälsovetenskaper har slutfört de pedagogiska studier för lärare som avses i förordningen om examina i hälsovetenskaper (628/1997). De pedagogiska studierna för lärare kan vara slutförda i examen eller fristående. 
Rätt att meddela yrkesinriktad undervisning har enligt 13 a § i behörighetsförordningen även den som har anställts som lärare på villkor att han eller hon inom tre år från det att anställningsförhållandet inleddes slutför de pedagogiska studier för lärare som avses i 13 § 1 mom. 2 punkten. 
Behörig att ge orienterande och förberedande utbildning före den grundläggande yrkesutbildningen samt utbildning som förbereder invandrare för den grundläggande yrkesutbildningen, vilka numera har slagits samman till handledande utbildning för grundläggande yrkesutbildning, är enligt 13 b § i behörighetsförordningen den som har behörighet för lärare inom yrkesinriktade studier eller gemensamma studier enligt behörighetsförordningen. Den som har behörighet för lärare som meddelar specialundervisning är behörig att meddela undervisning och ge handledning för handikappade i tränings- och rehabiliteringssyfte, enligt gällande lagstiftning utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. 
Bestämmelser om behörighetsvillkoren för lärare i gemensamma studier, det vill säga gemensamma examensdelar enligt gällande lagstiftning, finns i 14 § i behörighetsförordningen. Behörig att ge undervisning i gemensamma examensdelar är enligt den huvudregel som anges i 14 § 1 mom. i behörighetsförordningen den som 
1) har avlagt högre högskoleexamen, i vilken ingår minst 120 studiepoängs eller minst 55 studieveckors eller motsvarande studier i ett undervisningsämne och minst 60 studiepoängs eller minst 35 studieveckors eller motsvarande studier i andra undervisningsämnen, eller som har avlagt diplomingenjörsexamen i något lämpligt utbildningsprogram, samt 
2) har slutfört minst 60 studiepoängs eller minst 35 studieveckors pedagogiska studier för lärare. 
Behörig att ge studiehandledning är enligt 15 § i behörighetsförordningen den som 
1) har behörighet för lärare i yrkesinriktade och gemensamma studier samt har slutfört 60 studiepoängs eller 35 studieveckors studier för studiehandledare vid yrkespedagogisk lärarhögskola eller universitet eller minst 60 studiepoängs studier enligt 19 § 1 mom. 4 punkten i statsrådets förordning om universitetsexamina, eller 
2) har behörighet för studiehandledare i gymnasiet. 
Om ändamålsenliga arrangemang inom studiehandledningen kräver det kan även någon annan lärare som avses i 5 kap. i behörighetsförordningen ge studiehandledning som en del av hans eller hennes övriga undervisning. 
Behörig att meddela specialundervisning är enligt 16 § i behörighetsförordningen den som har behörighet för lärare i yrkesinriktade eller gemensamma studier och som har slutfört studier för speciallärare inom yrkesutbildningen i en omfattning av minst 60 studiepoäng eller minst 35 studieveckor eller som har slutfört studier som ger yrkesfärdigheter för uppgifter inom specialundervisning enligt 19 § 1 mom. 3 punkten i statsrådets förordning om universitetsexamina (794/2004). Behörig att meddela undervisning i gemensamma studier som meddelas som specialundervisning är även den som avlagt lämplig högre högskoleexamen och som har fullgjort studierna för speciallärare. Om ändamålsenliga arrangemang inom specialundervisningen kräver det kan specialundervisning meddelas även av någon annan lärare som avses i 5 kap. i behörighetsförordningen som en del av hans eller hennes övriga undervisning. 
Inom yrkesutbildningen gäller enligt 17 § i behörighetsförordningen att lärarna ska behärska det språk som används i undervisningen. Lärare som meddelar undervisning i modersmålet ska ha utmärkt förmåga att använda detta språk i tal och skrift. Utmärkt förmåga att använda finska eller svenska i tal och skrift visas enligt 22 a § i behörighetsförordningen på det sätt som föreskrivs i statsrådets förordning om bedömning av kunskaper i finska och svenska inom statsförvaltningen (481/2003). Utbildningsanordnaren bedömer om språkkunskaperna är tillräckliga. 
Enligt 23 § i behörighetsförordningen kan en person med tillräcklig utbildning och den förmåga uppgiften kräver förordnas att meddela undervisning interimistiskt - för högst ett år. En sådan person kan dock förordnas att meddela undervisning för längre tid än sex månader endast om personer som uppfyller de behörighetsvillkor som nämnda uppgift förutsätter inte står till buds när förordnandet ges eller om det finns andra särskilda skäl till detta. Den som har tillräcklig utbildning för undervisningsuppgiften och god praktisk yrkesskicklighet kan dock förordnas att meddela yrkesinriktad undervisning för högst två år. En sådan person kan förordnas att meddela undervisning för längre tid än ett år endast om personer som uppfyller de behörighetsvillkor som nämnda undervisningsuppgift förutsätter inte finns tillgängliga eller om det finns andra särskilda skäl till detta. 
Enligt publikationen Lärarna i Finland 2013 omfattade undervisningspersonalen inom yrkesutbildningen dryga 15 000 personer, det vill säga rektorer, chefer som ansvarar för verksamheten, lärare, studiehandledare, speciallärare och övrig undervisningspersonal. Publikationen baserar sig på Statistikcentralens personbaserade datainsamling om lärare från våren 2013. Insamlingen av uppgifter om lärare görs med två eller tre års mellanrum. Den senaste insamlingen gjordes våren 2016, men publikationen om uppgifterna är ännu inte tillgänglig. Av dem som svarade på enkäten vårterminen 2013 och som i första hand arbetade inom yrkesutbildningen var 1 851 (12 procent) lärare i gemensamma studier och 13 166 (88 procent) lärare i yrkesinriktade studier. 
Enligt publikationen Lärarna i Finland 2013 var nästan 80 procent av de lärare som i första hand arbetade inom yrkesutbildningen formellt behöriga. Behörighetsgraden ökade från 2010 med mer än 7,5 procentenheter, vilket delvis tycks förklaras med att behörighetsvillkoren för lärare ändrades 2010. Behörighetsgraden bland dem som arbetar i ledande positioner och bland lektorerna var 95 procent, det vill säga den har hållits kvar på en hög nivå. Även andelen formellt behöriga speciallärare har stigit från 2008 års 88 procent till 95 procent, men antalet speciallärare ser ut att minska kraftigt. En förklarande faktor kan vara att många yrkespedagogiska lärare också har behörighet som speciallärare men inte syns i statistiken för tjänstetypen speciallärare. Antalet studiehandledare ser ut att ha ökat från 2008. Antalet lärare och lärarnas behörighet inom yrkesutbildningen beskrivs närmare i tabell 4. 
Tabell 4. Lärarbehörigheten bland lärare verksamma i första hand inom yrkesutbildningen enligt tjänstetyp åren 2008, 2010 och 2013 
2.1.10
2.1.10 Kvalitetsledning
För närvarande finns det inga separata bestämmelser om kvalitetsledning i lagstiftningen om yrkesutbildning. Bestämmelser om utvärdering av utbildningen finns dock i 24 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning. Enligt den paragrafen är syftet med utvärderingen att säkerställa att syftet med lagen om grundläggande yrkesutbildning nås och att stödja en utveckling av utbildningen och att förbättra förutsättningarna för inlärning. Den som ordnar utbildningen ska också utvärdera utbildningen samt delta i extern utvärdering av verksamheten. De viktigaste resultaten av utvärderingarna ska offentliggöras. Paragrafen innehåller dessutom en bestämmelse om bemyndigande att genom förordning av statsrådet utfärda närmare bestämmelser om utvärderingen och dess utveckling, men inga närmare bestämmelser har utfärdats. 
Motsvarande bestämmelser finns i 15 § i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. I 7 § 1 mom. i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning konstateras dessutom att examenskommissionerna har till uppgift bland annat att säkerställa kvaliteten på ordnandet av fristående examina. Kvalitetssäkringen är en del av examenskommissionernas skyldighet att utvärdera examensarrangörernas verksamhet med tanke på målsättningarna, lagstiftningen och avtalen om att ordna fristående examina. En av examenskommissionernas uppgifter är att på olika sätt se till att examenstillfällena också i praktiken ordnas i enlighet med avtalen om och planen för att ordna fristående examina och att man vid examenstillfällena iakttar examensgrunderna. En examenskommission ska ingripa, om den upptäcker problem i samband med ordnandet av fristående examina. 
2.1.11
2.1.11 Utbildningsexport
Lagen om grundläggande yrkesutbildning och lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning innehåller inte några separata bestämmelser om utbildningsexport, eftersom lagarna har stiftats för att svara mot nationella utbildningsbehov. En del anordnare av yrkesutbildning har exporterat yrkesutbildning som ett led i den avgiftsbelagda service som avses i 48 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning. Med stöd av en hänvisningsbestämmelse i 16 § i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning tillämpas bestämmelserna om avgiftsbelagd service även inom den yrkesinriktade vuxenutbildningen. 
År 2014 genomförde Ammattiosaamisen kehittämisyhdistys AMKE ry AMKE ry:s medlemmar utgörs av 83 yrkesutbildningsanordnare i vars läroanstalter mer än 90 procent av de studerande inom yrkesutbildningen studerar. en enkät om utbildningsexport bland sina medlemmar. Enkäten besvarades av 35 utbildningsanordnare från olika delar av Finland. Enkäten visar att utbildningsexport intresserar yrkesutbildningsanordnarna, och mer än hälften av de som besvarade enkäten har redan upptagit utbildningsexport i sin organisationsstrategi. Några yrkesutbildningsanordnare genomför redan nu projekt för utbildningsexport till ett värde av flera miljoner euro. De flesta utbildningsanordnare befinner sig dock än så länge bara i sonderingsstadiet och håller på att bekanta sig med den kommersiella verksamheten på den internationella marknaden. 
2.1.12
2.1.12 Arbetskraftsutbildning
Arbets- och näringsbyrån, arbets- och näringsförvaltningens kundservicecenter och närings-, trafik- och miljöcentralen erbjuder offentlig arbetskrafts- och företagsservice enligt vad som föreskrivs i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice (916/2012). Genom den offentliga arbetskrafts- och företagsservicen främjas enligt 1 kap. 2 § i den lagen arbetsmarknadens funktion genom att tillgången på kunnig arbetskraft tryggas och de som söker arbete erbjuds möjligheter att få arbete och dessutom främjas uppkomsten av ny företagsverksamhet och utvecklas företagens verksamhetsförutsättningar och arbetslivets kvalitet. 
Som offentlig arbetskrafts- och företagsservice erbjuds arbetsförmedling, information och rådgivning, kompetensutveckling och service för att starta och utveckla företagsverksamhet. Till den offentliga arbetskrafts- och företagsservicen hör också sakkunnigbedömningar som gäller enskilda kunders serviceprocess samt stöd och ersättningar enligt lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. 
Enligt 4 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice ska offentlig arbetskrafts- och företagsservice tillhandahållas utifrån näringslivets och arbetsmarknadens behov och bygga på prognostisering av förändringar. Arbets- och näringsbyrån, arbets- och näringsförvaltningens kundservicecenter och närings-, trafik- och miljöcentralen ska bedöma kundernas behov av service tillsammans med kunderna. Utifrån servicebehovet ska sådan offentlig arbetskrafts- och företagsservice tillhandahållas som på bästa sätt tryggar tillgången på kunnig arbetskraft och främjar enskilda kunders placering på den öppna arbetsmarknaden samt främjar inledning och utveckling av företagsverksamhet. 
Arbets- och näringsbyrån, arbets- och näringsförvaltningens kundservicecenter och närings-, trafik- och miljöcentralen kan producera service enligt lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice själva eller skaffa den delvis eller helt av serviceproducenter med de anslag som i statsbudgeten anvisats för anskaffning av service. Det anslag i statsbudgeten under huvudtiteln för arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde som är avsett att främja sysselsättningen och bekämpa arbetslösheten (sysselsättningsanslag) ska användas till att särskilt stödja sysselsättningen för dem som har en svag ställning på arbetsmarknaden. 
Enligt 1 § i statsrådets förordning om offentlig arbetskrafts- och företagsservice (1073/2012) ansvarar närings-, trafik- och miljöcentralerna för anskaffningarna av offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Arbets- och näringsbyråerna kan göra anskaffningar av offentlig arbetskrafts- och företagsservice inom de gränser som närings-, trafik- och miljöcentralerna fastställer. Närings-, trafik- och miljöcentralerna samt arbets- och näringsbyråerna kan även sköta anskaffningarna gemensamt. 
Bestämmelser om arbetskraftsutbildning finns i 5 kap. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Genom arbetskraftsutbildning förbättras enligt kapitlets 1 § de vuxnas yrkesskicklighet, möjligheter att få arbete eller behålla sitt arbete och deras färdigheter att bedriva verksamhet som företagare samt främjas tillgången på yrkeskunnig arbetskraft och uppkomsten av ny företagsverksamhet. 
Som arbetskraftsutbildning erbjuds utbildning som ger yrkesfärdigheter och integrationsutbildning enligt 20 § i lagen om främjande av integration (1386/2010). Som arbetskraftsutbildning kan dessutom erbjudas grundläggande utbildning för vuxna, om avsaknaden av den grundläggande utbildningens lärokurs hindrar någon från att genomgå yrkesutbildning. 
I dagsläget ordnas inte läroavtalsutbildning som arbetskraftsutbildning. För arbetslösa kan det dock ordnas studiehelheter där en del av utbildningen ordnas som arbetskraftsutbildning och en del som läroavtalsutbildning. En arbetsgivare kan ha rätt att för tiden för läroavtalsutbildning få lönesubvention som avses i 7 kap. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice och som betalas som ersättning för lönekostnader för anställning av en arbetslös person. 
Enligt 5 kap. 3 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice kan som studerande till arbetskraftsutbildning antas personer som är lämpade för utbildningen och för det yrke eller den uppgift som utbildningen siktar på, om de har ett av arbets- och näringsbyrån konstaterat utbildningsbehov. En person under 20 år som har fullgjort sin läroplikt kan antas till utbildning som ger yrkesfärdigheter endast om det inte är möjligt eller annars ändamålsenligt att genomföra utbildningen som frivilliga studier. 
På antagningen av studerande till arbetskraftsutbildning tillämpas dessutom bestämmelserna om grunderna för antagning av studerande, behörighet för studier, tillgänglighet och förutsättningarna för antagning som studerande och information om antagningen av studerande i lagen om yrkesutbildning, lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning, yrkeshögskolelagen (351/2003) och universitetslagen (558/2009), beroende på utbildning. 
Arbets- och näringsbyrån beslutar om antagningen av studerande till utbildning. När det är fråga om studier som leder till högskoleexamen, beslutar högskolan om antagningen av studerande. Själva antagningstillfället och lämplighetsproven i anslutning till antagningen till arbetskraftsutbildning är avgiftsfria för dem som söker sig till arbetskraftsutbildning. 
Till arbetskraftsutbildning söks enligt 9 § i statsrådets förordning om arbetskrafts- och företagsservice elektroniskt via den för ändamålet avsedda webbtjänsten. Till arbetskraftsutbildning kan också sökas med arbets- och näringsministeriets blankett, som undertecknas och lämnas in till arbets- och näringsbyrån. Om utbildningen genomförs som gemensam anskaffning av utbildning och utbildningen i huvudsak ordnas för anställda eller inhyrda arbetstagare i ett visst företag, söks till arbetskraftsutbildning med en av arbets- och näringsministeriet fastställd gruppansökningsblankett, någon annan blankett som innehåller motsvarande uppgifter eller genom ett elektroniskt förfarande. Den som söker till arbetskraftsutbildning ska på begäran som bilaga till sin ansökan tillställa sådana kompletterande redogörelser och betyg som behövs för antagningen av studerande och genomförandet av utbildningen. 
Bestämmelser om antagning av studerande till arbetskraftsutbildning finns i 10 § i statsrådets förordning om arbetskrafts- och företagsservice. Enligt paragrafen ska den arbets- och näringsbyrå som ansvarar för antagningen av studerande säkerställa att den sökande uppfyller de allmänna kraven för utbildning och övriga inträdeskrav som uppställts särskilt för respektive utbildning. Vid antagningen av studerande kan sakkunniga utanför arbets- och näringsförvaltningen anlitas, intervjuer göras samt lämpliga testmetoder användas. Om utbildningen genomförs som gemensam anskaffning av utbildning, kan den arbetsgivare som deltar i finansieringen av utbildningen, uppdragsgivaren för den som tänker bli företagare eller det företag som överlåter företagarrättigheterna delta i antagningen av studerande som medlem i antagningsgruppen. Till arbetskraftsutbildning söks i första hand med webbansökning via arbets- och näringstjänsternas webbplats. Antagningsgruppen beslutar om antagning. I antagningsgruppen ingår förutom företrädare för arbets- och näringsbyrån också företrädare för utbildaren samt när det är fråga om samanskaffningsutbildning företrädare för arbetsgivaren eller någon annan sammanslutning. Vid behov kan dessutom andra lämpliga sakkunniga anlitas, såsom läkare, socialmyndigheter eller sakkunniga inom ett visst yrkesområde eller en bransch. Den arbets- och näringsbyrå som namngetts i anskaffningsavtalet fattar beslut om antagning av studerande till utbildningen. Av beslutet om antagning ska framgå de som sökt till utbildningen, grunderna för och förfarandet vid antagningen, de som blivit antagna, de som står i reserv och de vilkas ansökan har avslagits, och motiveringen till avslaget. Om det sökts med gruppansökan till utbildningen, bekräftar arbets- och näringsbyrån antagningen genom att godkänna ansökan. 
De senaste åren har knappt hälften av anslagen för offentlig arbetskrafts- och företagsservice använts för arbetskraftsutbildning, och år 2015 användes 208 miljoner euro för arbetskraftsutbildning. År 2015 inledde ungefär 58 800 studerande en arbetskraftsutbildning; av dem inledde 14 000 integrations- eller läs- och skrivfärdighetsutbildning för invandrare. För arbetslösa och arbetssökande som hotas av arbetslöshet har som yrkesinriktad arbetskraftsutbildning ordnats inte bara yrkesinriktad tilläggs- och fortbildning utan också utbildning som förbereder för ett nytt yrke och för examen. Inom arbetskraftsutbildning avlades år 2014 mer än 5 000 fristående examina och knappa 8 000 examensdelar. 
2.1.13
2.1.13 Studerandevård
Bestämmelser om rätt till elevhälsa för studerande i utbildning som avses i lagen om grundläggande yrkesutbildning finns i lagen om elev- och studerandevård (1287/2013). Den gällande lagen om elev- och studerandevård gäller även grundläggande utbildning och gymnasieutbildning, och avsikten har varit att lagen bland annat ska skapa en kontinuitet i elev- och studerandevården från förskolan till andra stadiet. Tjänsterna enligt lagen har planerats för att tjäna barns och ungas intressen och behov. Lagen om elev- och studerandevård tillämpas inte på privatstuderande som avses i 27 § 4 mom. i lagen om grundläggande yrkesutbildning, studerande inom utbildning som avses i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning eller studerande inom läroavtalsutbildning som avses i 17 § i lagen om yrkesutbildning, om den utbildning som ordnas som läroavtalsutbildning är utbildning som förbereder för fristående examen eller tilläggsutbildning som inte leder till examen. Elevhälsan omfattar enligt 3 § 3 mom. i lagen om elev- och studerandevård elevhälsa i enlighet med en läroplan som godkänts av utbildningsanordnaren samt elevhälsotjänster, vilka är psykolog- och kuratorstjänster samt studerandehälsovårdstjänster. Den kommun där läroanstalten är belägen svarar för tillhandahållandet av psykolog- och kuratorstjänster. 
Med studerandevård avses enligt 16 a § i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning främjande och upprätthållande av de studerandes studieframgång, goda psykiska och fysiska hälsa och sociala välbefinnande samt understödjande verksamheter. Utbildningsanordnaren ska samarbeta med de myndigheter och andra aktörer som ger och ordnar elevhälsotjänster. Utbildningsanordnaren ska informera de studerande om de förmåner och tjänster inom elevhälsan som är tillgängliga samt vid behov handleda dem när det gäller att ansöka om dessa förmåner och tjänster. 
Bestämmelser om studerandehälsovård finns i hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) och i statsrådets förordning om rådgivningsverksamhet, skol- och studerandehälsovård samt förebyggande mun- och tandvård för barn och unga (338/2011). Enligt 17 § i hälso- och sjukvårdslagen ska den kommunala primärvården ordna studerandehälsovårdstjänster för de studerande vid gymnasier, läroanstalter som ger yrkesutbildning och högskolor i kommunen, oberoende av de studerandes hemvist. Närmare bestämmelser om studerande vid en läroanstalt berättigade till studerandehälsovård finns i statsrådets förordning om rådgivningsverksamhet, skol- och studerandehälsovård samt förebyggande mun- och tandvård för barn och unga. I 23 § i hälso- och sjukvårdslagen avsedda läroanstalter, för vars studerande kommunen ska ordna studerandehälsovård, är enligt 3 § 1 mom. 1 och 2 punkten i förordningen läroanstalter enligt lagen om grundläggande yrkesutbildning och läroanstalter enligt lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. Såsom studerande vid en läroanstalt anses enligt 3 § 2 mom. i förordningen en studerande vid en läroanstalt enligt 1 mom. som studerar i en utbildning som berättigar till studiestöd enligt lagen om studiestöd. Kommunen kan ordna studerandehälsovård även för andra än i 2 mom. avsedda studerande. 
Till studerandehälsovården hör 
1) att främja en sund och trygg studiemiljö på läroanstalten och främja välbefinnandet bland de studerande samt att följa upp detta med tre års mellanrum, 
2) att följa och främja de studerandes hälsa, välbefinnande och studieförmåga, vilket omfattar två periodiska hälsoundersökningar för gymnasieelever och studerande i yrkesläroanstalt och hälsoundersökningar för alla studerande efter individuellt behov, 
3) att ordna hälso- och sjukvårdstjänster för studerande, vilka inbegriper tjänster inom mentalvårdsarbete och alkohol- och drogarbete, främjande av den sexuella hälsan och mun- och tandvård, 
4) att i ett tidigt stadium identifiera behovet av särskilt stöd eller undersökningar hos studerande och att stödja de studerande och vid behov hänvisa dem till ytterligare undersökningar eller fortsatt vård. 
Till studerandehälsovården hör också hälso- och sjukvården under den tid den studerande deltar i inlärning i arbetet och arbetspraktik. 
När den kommunala primärvården ordnar tjänster inom studerandehälsovården ska den samarbeta med föräldrar och vårdnadshavare till minderåriga studerande, med annan studenthälso- och undervisningspersonal och med andra relevanta instanser. Studerandehälsovården är en del av studerandevården enligt lagen om elev- och studerandevård och enligt 16 a § i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. Den myndighet som svarar för den kommunala primärvården ska delta i utarbetandet av läroplanen enligt 11 § i gymnasielagen (629/1998) och 14 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning till den del den gäller studerandevården och samarbetet mellan läroanstalten och hemmet. 
2.1.14
2.1.14 Övriga förmåner
Studiestöd 
Finska medborgare som i Finland bedriver heltidsstudier under minst två månader i en följd efter fullgjord läroplikt beviljas studiestöd enligt lagen om studiestöd (65/1994). Studiestöd beviljas i form av studiepenning, bostadstillägg och statsborgen för studielån. Enligt 4 § 3 mom. 1 och 2 punkten i lagen om studiestöd beviljas studiestöd studerande som genomför yrkesutbildning enligt lagen om grundläggande yrkesutbildning och studerande som genomför utbildning som förbereder för fristående examina eller annan yrkesinriktad tilläggsutbildning enligt lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. Enligt 6 § 1 mom. beviljas studiestöd dock inte den som deltar i läroavtalsutbildning som ordnas enligt lagen om grundläggande yrkesutbildning eller den som deltar i arbetskraftsutbildning enligt lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. 
De allmänna villkoren för att studiestöd ska beviljas är att den studerande har antagits till en läroanstalt, att han eller hon bedriver studierna på heltid, har framgång i studierna samt är i behov av ekonomiskt stöd. Yrkesinriktade studier är enligt 5 a § 3 mom. i lagen om studiestöd heltidsstudier när studiernas omfattning i genomsnitt är minst tre studieveckor eller 4,5 kompetenspoäng per studiemånad. När studiernas omfattning inte har dimensionerats i studieveckor eller kompetenspoäng, fordras att den studerande under i genomsnitt minst 25 veckotimmar deltar i undervisning enligt undervisnings- eller utbildningsprogrammet eller i praktik som hör till studierna. Utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv är dock alltid heltidsstudier. 
För yrkesutbildning beviljas studiestöd för den tid då den studerande bedriver heltidsstudier. Studiestöd kan beviljas för högst tolv månader när den regelrätta studietiden gått ut. Med den regelrätta studietiden avses tiden för slutförande av studierna utan förlängning enligt 31 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning eller 24 § 1 mom. i gymnasielagen eller tiden för slutförande av studierna enligt läroplanen, om tiden inte är angiven i lagstiftningen. I fråga om grundläggande yrkesutbildning, det vill säga utbildning som leder till en yrkesinriktad grundexamen, beviljas studiestöd först för den tid som motsvarar studiernas omfattning, exempelvis vanligen för tre studieår när det gäller en yrkesinriktad grundexamen som omfattar 180 kompetenspoäng. I fråga om annan än gymnasieutbildning och grundläggande yrkesutbildning beviljas studiestöd i regel för tiden för utbildningens längd eller för den tid som motsvarar studiernas omfattning (4,5 kompetenspoäng/studiemånad eller 3 studieveckor/studiemånad), om längden inte har fastställts. I fråga om utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv beviljas studiestöd för tiden enligt den personliga studieplanen, dock för högst tre år. Enligt 5 b § 1 mom. i lagen om studiestöd anses framgången i studierna tillräcklig, om den tid under vilken den studerande bedriver studier på heltid inte väsentligt kommer att överskrida den stödtid som fastställts för studierna i fråga. När det gäller utbildning på andra stadiet innehåller lagstiftningen om studiestöd inte några exakta gränser för när studieprestationerna anger att studierna ska anses framskrida tillräckligt. Normativa gränser för tillräcklig studieframgång är i praktiken i medeltal 4,5 kompetenspoäng eller 3 studieveckor per studiemånad (Folkpensionsanstaltens förmånsanvisning, studiestöd 15.08.2016, kela.fi). 
Enligt publikationen FPA-statistik, Studieförmåner 2014/15 var ungefär 91 000 av mottagarna av studiestöd läsåret 2014—2015 studerande vid yrkesläroanstalter. Det läsåret var det totala antalet mottagare av studiestöd ungefär 290 000. Av mottagarna av studiestöd var ungefär 5 000 studerande vid yrkesutbildningscenter för vuxna, 274 studerande vid särskilda yrkesläroanstalter och 739 studerande vid specialyrkesläroanstalter. 
Stöd för skolresor 
Bestämmelser om beviljande av stöd för kostnader som föranleds av den dagliga skolresan mellan bostaden och läroanstalten för studerande som bedriver gymnasiestudier eller yrkesinriktade studier finns i lagen om stöd för skolresor för studerande i gymnasieutbildning och yrkesutbildning (48/1997, nedan lagen om stöd för skolresor). Berättigad till stöd för skolresor är enligt 2 § 1 mom. 2 och 3 punkten i lagen om stöd för skolresor en studerande som är bosatt i Finland och som bedriver heltidsstudier i Finland inom utbildning enligt 3 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning eller inom sådan frivillig utbildning enligt lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning som förbereder för en yrkesinriktad grundexamen som avläggs genom fristående examen. Bestämmelser om vilka studier som är heltidsstudier finns i lagen om studiestöd. Berättigad till stöd för skolresor är dock inte en studerande som deltar i utbildning som ordnas som distans- eller privatundervisning eller som avgiftsbelagd service eller i läroavtalsutbildning. 
Ett villkor för att stöd för skolresor ska beviljas är att skolvägen är lång och att färdsättet är lämpligt. När dessa bestäms gäller det att beakta de regelbundna resekostnaderna per månad, den studerandes möjligheter att anlita kollektivtrafik samt huruvida studierna bedrivs i en följd. Enligt 3 § i lagen om stöd för skolresor kan stöd för skolresor beviljas en studerande 1) vars skolväg i ena riktningen är minst 10 kilometer, 2) vars skolresekostnader per månad överstiger 54 euro, samt 
3) som utnyttjar kollektivtrafik eller skolskjuts som utbildningsanordnaren ordnar eller något annat lämpligt eget färdsätt när de villkor som föreskrivs i 4 a § uppfylls. Stöd för skolresor beviljas inte en studerande som har möjlighet att bo avgiftsfritt i en bostad som utbildningsanordnaren svarar för, om det inte finns särskilda skäl för att den studerande inte kan ta emot bostaden, eller en studerande som enligt någon annan lag får stöd för de kostnader som föranleds av skolresan. 
Ett villkor för beviljande av stöd för skolresor är dessutom att den studerande per vecka har minst sju sådana resor i ena riktningen som berättigar till stöd för skolresor under en sammanhängande tid av minst 18 dagar. 
Enligt publikationen FPA-statistik, Studieförmåner 2014/15 var ungefär 37 500 av de sammanlagt ungefär 52 500 mottagarna av stöd för skolresor läsåret 2014—2015 studerande vid yrkesläroanstalter. Av dem var ungefär 29 000 under 20 år. 
Vuxenutbildningsstöd 
Bestämmelser om på pensionsförsäkrat förvärvsarbete baserat vuxenutbildningsstöd som beviljas för tiden för utbildning som gäller utveckling och upprätthållande av i Finland bosatta löntagares och företagares yrkesskicklighet finns i lagen om vuxenutbildningsstöd (1276/2000). Som förmån enligt den lagen beviljas vuxenutbildningsstöd i ersättning för inkomstbortfall under studietiden. Därtill kan beviljas statsborgen för studielån enligt lagen om studiestöd (65/1994). Förutsättningar för beviljande av vuxenutbildningsstöd för löntagare är enligt 5 § att 1) personen innan stödperioden inleds har minst åtta års tid i arbete enligt 7 §, 2) personen innan stödperioden inleds har haft ett anställningsförhållande såsom huvudsyssla i minst ett år hos samma arbetsgivare under en eller flera perioder, 3) personen är studieledig enligt lagen om studieledighet (273/1979) eller på motsvarande sätt ledig på grund av utbildning enligt någon annan överenskommelse med arbetsgivaren, och 4) frånvaron från arbetet på grund av utbildning pågår oavbrutet minst två månader eller löntagaren ansöker om jämkat vuxenutbildningsstöd enligt 12 a §. En löntagare förlorar inte sin rätt till vuxenutbildningsstöd för löntagare, om hans eller hennes anställningsförhållande sägs upp efter det att stödperioden inletts av orsaker som är oberoende av löntagaren. 
Förutsättningar för beviljande av vuxenutbildningsstöd för företagare är enligt 5 a § i lagen om vuxenutbildningsstöd att 1) företagaren innan stödperioden inleds har minst åtta års tid i arbete enligt 7 § i den lagen, 2) företagaren omedelbart innan stödperioden inleds har varit verksam som företagare enligt 3 § minst ett år, 3) studierna pågår oavbrutet minst två månader eller, om utbildningen inte är oavbruten, att den pågår sammanlagt minst 43 dagar under flera perioder, och 4) att företagarens inkomster från företagsverksamheten under stödperioden har minskat med minst en tredjedel jämfört med den senast verkställda beskattningen före inledandet av studierna. Företagaren har inte rätt till vuxenutbildningsstöd om hans eller hennes förvärvsinkomster från annat än företagsverksamhet under stödperioden överstiger tre fjärdedelar av beloppet av det vuxenutbildningsstöd som betalats till företagaren. Med företagare avses enligt 3 § den som för sin huvudsyssla är skyldig att teckna försäkring enligt lagen om pension för företagare (1272/2006) eller lagen om pension för lantbruksföretagare (1280/2006). 
Enligt 6 § 1 mom. 1 punkten i lagen om vuxenutbildningsstöd kan vuxenutbildningsstöd beviljas den som studerar på heltid och som deltar i sådan utbildning inom undervisningsministeriets ansvarsområde som avses i lagen om grundläggande yrkesutbildning (630/1998) eller lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning (631/1998) och som leder till yrkesinriktad grundexamen, yrkesexamen eller specialyrkesexamen, för avläggande av delar av de examina som avses ovan eller som är tilläggsutbildning eller fortbildning enligt dessa lagar. 
Av Utbildningsfondens statistik framgår att av alla de sammanlagt ungefär 20 500 mottagarna av vuxenutbildningsstöd år 2015 studerade ungefär 6 200 vid yrkesläroanstalter (koulutusrahasto.fi). 
Arbetslöshetsförmåner 
Utgångspunkten är att arbetslösa inte har rätt till arbetslöshetsförmåner, det vill säga inkomstrelaterad dagpenning, grunddagpenning eller arbetsmarknadsstöd, under tiden för heltidsstudier som avses i lagen om utkomstskydd för arbetslösa (1290/2002). Arbetslösa kan dock bedriva studier som betraktas som deltidsstudier utan att gå miste om sin arbetslöshetsförmån. Arbetslöshetsförmåner kan betalas under tiden för heltidsstudier, om det är fråga om arbetskraftsutbildning enligt lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice eller om i den lagen avsedda arbetssökandes frivilliga studier som stöds med arbetslöshetsförmån eller om i lagen om främjande av integration avsedd frivillig integrationsutbildning som stöds med arbetslöshetsförmån. 
Under tiden för arbetskraftsutbildning och under tiden för de ovannämnda studier som stöds med arbetslöshetsförmån kan arbetssökande ha rätt att få arbetslöshetsförmånen till förhöjt belopp för den så kallade aktiva tiden. Dessutom betalas kostnadsersättning för kostnader under den tid arbetssökande deltar i arbetskraftsutbildning och i lagen om främjande av integration avsedd frivillig integrationsutbildning som stöds med arbetslöshetsförmån. 
Enligt vedertagen praxis för tillämpning av lagen om utkomstskydd för arbetslösa har man ansett att utgångspunkten är att den lagens bestämmelser om studier inte ska tillämpas på läroavtalsutbildning. I praktiken tolkas ett läroavtal som vilket arbetsavtal som helst, och om arbetstiden är högst 80 procent av den inom branschen tillämpade maximiarbetstiden för arbetstagare i heltidsarbete kan den arbetssökande ha rätt till jämkad arbetslöshetsförmån under läroavtalsutbildningstiden. 
2.1.15
2.1.15 Finansiering av yrkesutbildning
Bestämmelser om finansiering av yrkesutbildning finns i lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet (1705/2009, nedan finansieringslagen) och i statsrådets förordning om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet (1766/2009, nedan finansieringsförordningen). Med grundläggande yrkesutbildning avses i enlighet med terminologin i finansieringslagen och finansieringsförordningen utbildning som ordnas med stöd av lagen om grundläggande yrkesutbildning samt utbildning som enligt lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning förbereder för sådana yrkesinriktade grundexamina som avläggs i form av fristående examina. Med yrkesinriktad tilläggsutbildning avses utbildning som enligt lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning förbereder för en yrkesexamen eller specialyrkesexamen samt annan yrkesinriktad tilläggsutbildning. 
Den finansiering som beviljas anordnare av grundläggande yrkesutbildning är en del av kommunernas statsandelssystem inom vilket staten och kommunerna tillsammans finansierar yrkesutbildning. Den offentliga finansieringen av yrkesinriktad tilläggsutbildning utgörs helt och hållet av statsfinansiering. En del av yrkesutbildningen ordnas dessutom som personalutbildning, som då medfinansieras även av de företag som utbildar sin personal. 
Den finansiering som utbildningsanordnaren får bestäms enligt de prestationer som finansieringen av varje utbildningsform bygger på och de kalkylerade priserna per enhet för varje prestation. Prestationsenheter är exempelvis antalet studerande och studerandeårsverken. Priserna per enhet baserar sig på de genomsnittliga riksomfattande faktiska driftskostnaderna för grundläggande yrkesutbildning. 
Finansieringen av yrkesutbildning baserar sig på ett kalkylerat system och en så kallad huvudmannamodell, där utbildningsanordnaren beviljas finansiering och utbildningsanordnaren beslutar om fördelningen av finansieringen. Till utbildningsanordnarna betalas finansiering enligt priset per enhet till fullt belopp, med undantag för kommunerna. Från statsandelsfinansieringen till kommunerna avdras kommunens andel per invånare. På så sätt undviks onödig betalningstrafik som går i kors. Bestämmelser om kommunens kalkylerade självfinansieringsandel finns i 8 § i finansieringslagen. Enligt den gällande bestämmelsen utgör kommunens självfinansieringsandel av driftskostnaderna för gymnasieutbildning och grundläggande yrkesutbildning 58,11 procent av grunden för kommunens statsandel. Kommunerna tar del i finansieringen av grundläggande yrkesutbildning i förhållande till antalet invånare i respektive kommun. För 2016 uppgår den beräknade finansieringsandelen för kommunen till 291,92 euro per invånare. 
Bestämmelser om beaktande av mervärdesskatten i finansieringen för privata utbildningsanordnare finns i 32 § i finansieringslagen. Enligt den paragrafen höjs priserna per enhet för privata utbildningsanordnare så att höjningen motsvarar den andel som den mervärdesskatt som de privata utbildningsanordnarna betalat utgör av de mervärdesskattefria kostnader som utbildningsformerna orsakar de privata utbildningsanordnarna. Andelen för mervärdesskatt läggs till priset per enhet för privata utbildningsanordnare. År 2016 uppgår andelen till 4,91 procent 
Bestämningsgrunderna för finansieringen av grundläggande yrkesutbildning 
Enligt 5 § i finansieringslagen bestäms finansieringen för grundläggande yrkesutbildning på basis av antalet studerande och de per studerande bestämda priserna per enhet. Genom förordning av statsrådet utfärdas enligt 23 § 1 mom. i finansieringslagen årligen bestämmelser om de genomsnittliga priser per enhet för gymnasieutbildning, grundläggande yrkesutbildning och grundläggande konstundervisning som läggs till grund för finansieringen för det följande finansåret, i enlighet med vad som bestäms i 54 § 2 mom. och 57 § i lagen om statsandel för kommunal basservice. I dessa paragrafer föreskrivs det om de förändringar som beaktas när de genomsnittliga priserna per enhet beräknas, nämligen förändringarna i statsandelsåliggandenas omfattning och art, de uppskattade förändringarna i kostnadsnivån enligt prisindexet för basservice samt justeringarna av kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna. Det genomsnittliga priset per enhet för grundläggande yrkesutbildning uppgår till 10 465,32 euro år 2016. 
Enligt 23 § 2 mom. i finansieringslagen bestäms priserna per enhet av undervisnings- och kulturministeriet. Priserna per enhet bestäms så att de belopp som beräknas enligt priserna per enhet och som läggs till grund för finansieringen sammanlagt motsvarar de belopp som beräknas på basis av de genomsnittliga priserna per enhet. I 25 § 1 mom. i finansieringslagen föreskrivs det om beräkningen av priserna per enhet för grundläggande yrkesutbildning på basis av de faktiska riksomfattande totalkostnaderna. När kostnaderna beräknas beaktas de riksomfattande totalkostnader som yrkesutbildningsanordnarna under året före det år som föregår det år då priserna per enhet bestäms har orsakats för yrkesutbildning och handledande utbildningar samt för utbildning som enligt lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning förbereder för sådana yrkesinriktade grundexamina som avläggs i form av fristående examina. Kostnader för läroavtalsutbildning beaktas inte. Bestämmelser om kostnader som inte beaktas vid beräkningen av priser per enhet finns i 31 § i finansieringslagen. 
Bestämmelser om beräkning av priserna per enhet för grundläggande yrkesutbildning per utbildningsområde finns i 25 § 2 mom. i finansieringslagen. De per studerande bestämda priserna per enhet beräknas per utbildningsområde genom att de riksomfattande totalkostnaderna för utbildningen inom respektive utbildningsområde divideras med det totala antalet studerande som fått utbildning inom utbildningsområdet under året i fråga. 
Tabell 5. Utbildningsområdesspecifika priser per enhet år 2016 (i euro) 
1. Humanistiska och pedagogiska området 
9 311,88 
2. Kultur 
11 172,81 
3. Samhällsvetensk., företagsekon. och adm. området 
7 674,24 
4. Naturvetenskapliga området 
8 052,31 
5. Teknik och kommunikation 
10 700,59 
6. Naturbruk och miljöområdet 
14 433,26 
7. Social-, hälso- och idrottsområdet 
8 563,69 
8. Turism-, kosthålls- och ekonomibranschen 
10 295,77 
Totalt 
10 465,32  
I 4 § 1 mom. i finansieringsförordningen föreskrivs det om gradering av priserna per enhet inom respektive utbildningsområde. I momentet anges examina och kompetensområden för examina där de utbildningsområdesspecifika priserna per enhet för grundläggande yrkesutbildning är högre än i annan utbildning inom samma utbildningsområde.  
Tabell 6. Graderingsprocent år 2016 
Utbildningsområde 
Utbildning 
Förhöjning % 
2. Kultur 
- Utbildning som leder till grundexamen i musik 
40  
5. Teknik och kommunikation 
- Utbildningsprogrammet för mejeribranschen som leder till grundexamen inom livsmedelsbranschen 
35  
- Utbildning som leder till grundexamen i sjöfart 
25  
- Grundexamen i logistik, utbildningsprogrammet för transportservice, utbildning till chaufför 
- Utbildningarna till busschaufför och kombinationsfordonsförare  
35  
70  
- Utbildning som leder till grundexamen i flygplansmekanik 
55  
- Utbildningsprogrammet för schaktningsmaskintransport som leder till grundexamen inom byggnadsbranschen 
70  
6. Naturbruk och miljöområdet 
- Utbildningsprogrammet för körning av skogsmaskiner som leder till grundexamen inom skogsbranschen 
90  
- Övrig utbildning för grundexamen inom skogsbranschen  
40  
- Utbildning för grundexamen i hästhushållning 
25  
7. Social-, hälso- och 
idrottsområdet 
- Utbildning som leder till grundexamen i idrott 
55  
Priset per enhet för handledande utbildning för grundläggande yrkesutbildning bestäms genom att det genomsnittliga priset per enhet för grundläggande yrkesutbildning graderas med koefficienten 0,80 enligt 4 § 2 mom. i finansieringsförordningen. Priset per enhet för handledande utbildning för grundläggande yrkesutbildning uppgår till 8 372,26 euro år 2016. 
Enligt 4 § 3 mom. i finansieringsförordningen höjs de utbildningsområdesspecifika priserna per enhet och priset per enhet i handledande utbildning för grundläggande yrkesutbildning med 47 procent i specialundervisningen. Bestämmelser om höjningar av priset per enhet i utbildning på basis av en särskild utbildningsuppgift inom specialundervisning enligt 20 § 2 mom. i lagen om grundläggande yrkesutbildning finns i 9 § i finansieringsförordningen. Höjningarna tillämpas både på de utbildningsområdesspecifika priserna per enhet för examensinriktad utbildning och på priset per enhet för handledande utbildning. De utbildningsområdesspecifika priserna per enhet höjs med ett belopp som fås genom att det utbildningsområdesspecifika priset per enhet multipliceras med 1,31. På finansieringen av handledande utbildning för grundläggande yrkesutbildning och utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv tillämpas det genomsnittliga priset per enhet för grundläggande yrkesutbildning multiplicerat med 1,65. År 2016 är priset per enhet således 17 267,78 euro. I finansieringsförordningen föreskrivs det dessutom om höjningar av priset per enhet på basis av svår funktionsnedsättning och på basis av anlitande av ett personligt skolgångsbiträde. På basis av svår funktionsnedsättning höjs priset per enhet med ett belopp som fås när det genomsnittliga priset per enhet multipliceras med 1,12, och på basis av anlitande av ett personligt skolgångsbiträde höjs priset per enhet med ett belopp som fås när det genomsnittliga priset per enhet multipliceras med 2,72. 
Bestämmelser om höjning av priset per enhet på basis av studerandes inkvarteringsförmån finns i 10 § i finansieringsförordningen. Enligt paragrafen höjs priset per enhet i fråga om studerande som har haft inkvarteringsförmån med ett belopp som är 15 procent av det genomsnittliga priset per enhet för grundläggande yrkesutbildning. För utbildning på basis av en särskild utbildningsuppgift inom specialundervisning höjs priset per enhet med 63 procent av det genomsnittliga priset per enhet för grundläggande yrkesutbildning och för utbildning som ordnas i internat med 26 procent av det genomsnittliga priset per enhet för grundläggande yrkesutbildning. Sammanlagt 10 239 studerande hade anmälts som inkvarterade studerande som läggs till grund för finansieringen. 
Enligt 25 § 6 mom. i finansieringslagen utgör priset per enhet för sådan grundläggande yrkesutbildning som ordnas i form av läroavtalsutbildning 63,13 procent av det genomsnittliga priset per enhet för grundläggande yrkesutbildning. Priset per enhet för läroavtalsutbildning höjs dessutom med 50 procent för specialundervisning. När det gäller läroavtalsutbildning graderas inte priset per enhet på basis av utbildningsområde. År 2016 är det mervärdesskattefria priset per enhet 6 606,76 euro. 
Enligt 25 § 4 mom. i finansieringslagen kan undervisnings- och kulturministeriet på basis av en särskild utbildningsuppgift som ålagts utbildningsanordnaren eller av andra särskilda skäl höja priset per enhet. Med stöd av bestämmelsen beviljas årligen höjningar av priset per enhet efter prövning. Priset per enhet kan höjas efter prövning exempelvis på basis av en särskild utbildningsuppgift enligt tillståndet att ordna utbildning, utbildningsanordnarens totalekonomiska situation, en exceptionellt dyr utbildning eller ett riksomfattande utvecklingsprojekt. Utifrån initialkostnaderna för anordnarfusioner har även koncentrationen av anordnarfältet stötts genom att priset per enhet har höjts efter prövning. År 2016 ansökte 33 anordnare om höjning av priset per enhet efter prövning, och 28 av dem beviljades en höjning. Åtta av dessa anordnare beviljades behovsprövad höjning på basis av kostnaderna för fusioner. 
Enligt 25 § 2 mom. i finansieringslagen graderas priserna per enhet för grundläggande yrkesutbildning också på basis av goda resultat i utbildningen. Den resultatbaserade graderingen bestäms på basis av de studerandes sysselsättning, övergång till fortsatta studier, avbrott i studierna och studietider (genomslagskraftsmätare) samt personalens behörighet och åtgärder för personalutveckling (personalmätare). Den andel som bestäms på basis av verksamhetens resultat utgör högst 3 procent av de riksomfattande totalkostnader som avses i 25 § 1 mom. i finansieringslagen. Bestämmelser om gradering av priserna per enhet på basis av verksamhetens goda resultat och om mätare som används vid bedömning av verksamhetens resultat finns i 5—7 § i finansieringsförordningen. De anordnare av grundläggande yrkesutbildning för vilka den behövliga informationen inte är tillgänglig eller antalet studerande är så litet att ett resultatindex inte kan beräknas på ett statistiskt tillförlitligt sätt omfattas inte av resultatindexberäkning. Resultatindexet beräknas inte heller för de utbildningsanordnare som har en i 9 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning avsedd särskild uppgift att ordna specialundervisning. 
För grundläggande yrkesutbildning beviljas finansieringen på basis av antalet studerande under två årliga beräkningsdagar, nämligen den 20 januari och den 20 september. Bestämmelser om beräkningen av antalet studerande finns i 48 § i finansieringslagen och i 21 § i finansieringsförordningen. Förskottsfinansieringen för finansåret beräknas enligt det genomsnittliga antalet studerande året före finansåret, och finansieringen justeras före utgången av finansåret så att den överensstämmer med det faktiska antalet studerande under finansåret. 
I tillståndet att ordna utbildning anges utbildningsanordnarens maximala antal studerande, som också utgör det maximiantal prestationer som beaktas som grund för finansieringen till utbildningsanordnaren. I fråga om läroavtalsutbildning som förbereder för yrkesinriktad grundexamen finns dock ingen kvot för antalet läroavtal per anordnare, utan utbildning får ordnas och utbildning finansieras enligt efterfrågan. 
Bestämningsgrunderna för finansieringen av yrkesinriktad tilläggsutbildning 
Statsfinansieringen för yrkesinriktad tilläggsutbildning beviljas för utbildning för yrkesexamina och specialyrkesexamina och för utbildning som förbereder för dem samt för annan yrkesinriktad tilläggsutbildning än sådan som förbereder för fristående examina. Finansiering beviljas också för genomförande av yrkesinriktade grundexamina som avläggs som fristående examina utan förberedande utbildning. 
Enligt 5 § i finansieringslagen bestäms finansieringen för yrkesinriktad tilläggsutbildning vid en läroanstalt på basis av det antal studerandeårsverken som fastställts för utbildningsanordnaren som grund för beräkning av statsfinansieringen samt det per studerandeårsverke bestämda priset per enhet. Ett studerandeårsverke är enligt 30 § i finansieringsförordningen 190 arbetsdagar om minst sju timmar per studerande. En sådan del av en fristående examen som den studerande avlägger utan att delta i den förberedande utbildningen inför examen motsvarar vid fastställande av finansieringen 8 procent av ett helt studerandeårsverke. 
Enligt 49 § i finansieringslagen fastställer undervisnings- och kulturministeriet årligen inom ramen för maximibeloppet i statsbudgeten det antal studerandeårsverken som läggs till grund för den kalkylbaserade statsfinansieringen för varje utbildningsanordnare. I tillstånden att ordna yrkesinriktad tilläggsutbildning anges för varje utbildningsanordnare minimiantalet studerandeårsverken per år. Det har blivit vedertaget att som grund för fastställandet av antalet studerandeårsverken använda medeltalet av det faktiska antalet studerandeårsverken under de två år som föregår finansåret och det antal studerandeårsverken som anmälts i förfrågan om basuppgifter, men studerandeårsverken fastställs dock alltid till åtminstone minimiantalet enligt tillståndet att ordna utbildning. År 2015 genomfördes sammanlagt 17 733,2 studerandeårsverken, av vilka sammanlagt 15 854 var studerandeårsverken inom så kallad frivillig utbildning. 
Bestämmelser om beräkningen av priserna per enhet för yrkesinriktad tilläggsutbildning finns i 27 § i finansieringslagen. Enligt 1 mom. beräknas priserna per enhet för yrkesinriktad tilläggsutbildning vid en läroanstalt på basis av det genomsnittliga pris per enhet som föreskrivs för grundläggande yrkesutbildning i 23 § 1 mom. i finansieringslagen särskilt för frivillig tilläggsutbildning och för personalutbildning. Enligt 10 § 1 mom. i finansieringslagen är statsandelsprocenten för yrkesinriktad tilläggsutbildning vid en läroanstalt 85,60 och för personalutbildning 47,23. I statsandelsprocenten för frivillig yrkesinriktad tilläggsutbildning har det beaktats att inom utbildningen kan en skälig studerandeavgift tas ut hos den studerande. I statsandelsprocenten för personalutbildning har det beaktats att även företag tar del i finansieringen. 
Bestämmelser om gradering av priserna per enhet enligt olika prisgrupper finns i 11 § i finansieringsförordningen. Prisgrupperna baserar sig på skillnader i kostnaderna för att arrangera utbildning inom olika områden och för olika examina. Enligt 11 § i finansieringsförordningen höjs priset per enhet för yrkesinriktad tilläggsutbildning dessutom med 50 procent av det genomsnittliga priset per enhet för grundläggande yrkesutbildning i fråga om studerande som får särskilda undervisnings- eller elevvårdstjänster på grund av funktionsnedsättning eller sjukdom eller av någon därmed jämförbar orsak. 
För driftskostnaderna för sådan yrkesinriktad tilläggsutbildning som ordnas i form av läroavtalsutbildning beviljas utbildningsanordnaren enligt 10 § 2 mom. i finansieringslagen som finansiering det belopp som fås när antalet studerande som genomgår utbildningen multipliceras med de per studerande bestämda priserna per enhet för utbildningen. Enligt 27 § 2 mom. i finansieringslagen bestämmer undervisnings- och kulturministeriet årligen inom ramen för statsbudgeten priserna per enhet för sådan yrkesinriktad tilläggsutbildning som ordnas i form av läroavtalsutbildning. Priserna per enhet bestäms särskilt för utbildning som förbereder för yrkesexamen eller specialyrkesexamen och särskilt för annan yrkesinriktad tilläggsutbildning. När det gäller läroavtalsutbildning graderas inte priserna per enhet enligt utbildningsområde. År 2016 är priset per enhet för sådan utbildning i form av läroavtalsutbildning som förbereder för yrkesexamen eller specialyrkesexamen 3 268,70 euro och för annan yrkesinriktad tilläggsutbildning som inte leder till examen 2 360,73 euro. 
I tillståndet att ordna yrkesinriktad tilläggsutbildning anges det årliga minimiantalet läroavtal. Det maximala antalet läroavtal bestäms årligen i statsbudgeten och per utbildningsanordnare årligen genom ministeriets beslut om det maximala antalet. Bestämmelser om beräkningen av antalet studerande finns i 21 § i finansieringsförordningen. Finansieringen för yrkesinriktad tilläggsutbildning som ordnas i form av läroavtalsutbildning betalas enligt medeltalet för beräkningsdagarna, dock högst inom ramen för det antal prestationer som anges i undervisnings- och kulturministeriets beslut. 
Enligt 27 § 3 mom. i finansieringslagen graderas priserna per enhet för yrkesinriktad tilläggsutbildning också på basis av verksamhetens resultat. Den andel som bestäms på basis av resultatet utgör högst 3 procent av utbildningsanordnarnas sammanlagda kalkylerade grund för statsandelen för yrkesinriktad tilläggsutbildning. Beloppet av den statsandel som baserar sig på verksamhetens resultat bestäms på basis av avlagda yrkes- och specialyrkesexamina. Den resultatbaserade finansieringen beräknas som en del av det pris per enhet som fastställs för utbildningsanordnaren. Närmare bestämmelser om hur den resultatbaserade finansieringen fastställs och om resultatfinansieringens maximala andelar för olika utbildningsanordnare finns i 12 § i finansieringsförordningen. 
Bestämmelser om finansieringen för särskilda yrkesläroanstalter finns i 10 § 3 mom. i finansieringslagen. I momentet sägs att för driftskostnaderna för en särskild yrkesläroanstalt beviljas utbildningsanordnaren i statsandel det belopp som fås när det antal studerandearbetsdagar som fastställts för utbildningsanordnaren som grund för beräkning av finansieringen multipliceras med det per studerandearbetsdag bestämda priset per enhet. Undervisnings- och kulturministeriet fastställer årligen inom ramen för statsbudgeten det antal studerandearbetsdagar som läggs till grund för finansieringen för det följande finansåret. Det är vedertaget att det antal studerandearbetsdagar som undervisnings- och kulturministeriet beviljar baserar sig på antalet studerandetimmar som anmälts på statistikföringsdagarna under de två föregående åren före finansåret. I statsbudgeten anges separat det maximala antalet studerandearbetsdagar som årligen beviljas Suomen Ilmailuopisto. Enligt 27 § 4 mom. i finansieringslagen fastställer undervisnings- och kulturministeriet årligen det per studerandearbetsdag bestämda priset per enhet för särskilda yrkesläroanstalter. Priset per enhet fastställs genom att det för det föregående året bestämda priset per enhet justeras till den beräknade kostnadsnivån det år då priset per enhet tillämpas. 
Beräkning och utbetalning av finansiering 
Undervisnings- och kulturministeriet är statsbidragsmyndighet i ärenden som gäller driftskostnader som avses i finansieringslagen. På uppdrag av undervisnings- och kulturministeriet svarar Utbildningsstyrelsen för insamlingen av data och för redovisningstjänsterna. De datasystem- och rapporteringstjänster som behövs för redovisningen köps från Tammerfors universitet, och dessutom köps en del av datainsamlingen från Statistikcentralen. 
Enligt 50 § i finansieringslagen beviljar undervisnings- och kulturministeriet utan ansökan kommunen eller en annan utbildningsanordnare den statsandel till kommunen som avses i 6 § i den lagen, den finansiering till samkommuner och privata utbildningsanordnare som avses i 7 § och den statsandel för driftskostnaderna för yrkesinriktad tilläggsutbildning som avses i 10 §. Servicecentret för statens ekonomi- och personalförvaltning utbetalar finansieringen för driftskostnader till en utbildningsanordnare i enlighet med vad som föreskrivs i 49 § i lagen om statsandel för kommunal basservice. Enligt den paragrafen ska servicecentret betala ut som en helhet statsandelar och hemkommunsersättningar som avses i den lagen samt statsandelar och annan finansiering som avses i finansieringslagen och lagen om fritt bildningsarbete. Beloppen betalas ut i jämnstora poster månatligen från finansårets ingång. Vidare tar servicecentret ut skillnaden mellan statsandelen och kommunens självfinansieringsandel hos kommunen, om kommunen är skyldig att i självfinansieringsandel betala mera än vad som betalas i statsandel till kommunen. 
2.2
Den internationella utvecklingen samt lagstiftningen i utlandet och i EU
Sverige 
I Sverige upphör skolplikten vid 16 års ålder, och efter det kan de studerande söka sig till gymnasiets yrkesprogram eller högskoleförberedande program. De vuxna som saknar utbildning på andra stadiet eller som vill byta yrke kan söka sig till kommunal yrkesutbildning för vuxna på andra stadiet (kommunal vuxenutbildning). Gymnasiets yrkesinriktade program är treåriga riksomfattande utbildningar där målet är att förbereda studerande för ett yrke. Det finns sammanlagt aderton utbildningsprogram: tolv yrkesprogram och sex högskoleförberedande program. Sedan 2011 har alla yrkesprogram kunnat fullgöras genom läroavtal (lärlingsutbildning). Under de senaste åren har också de skolbetonade utbildningsprogrammens yrkesinriktade karaktär stärkts och inlärning i arbetet (arbetsplatsförlagt lärande) utökats. Studerande som har inlärningssvårigheter kan efter grundskolan delta i en fyra år lång specialundervisning på andra stadiet (gymnasiesärskolan). Specialundervisning ges också till vuxna. En studerande som inte är behörig för ett visst riksomfattande utbildningsprogram kan först delta i ett introduktionsprogram (introduktion). Det finns fem olika introduktionsprogram, och syftet är att ge den studerande en utbildning som är skräddarsydd enligt individuella utbildningsbehov, som klargör studievägarna, vägleder till arbete samt ger en grund för fortsatt utbildning. Majoriteten (98 procent) av de unga väljer gymnasiet men bara ungefär en fjärdedel (27—28 procent) av dem deltar i yrkesutbildning och hela en femtedel i introduktionsprogram. I Sverige vilar hela utbildningssystemet, även yrkesutbildningen, på statens ansvar. Den språkbetonade introduktionsutbildningen (språkintroduktion) syftar till att ge ungdomar med invandrarbakgrund kunskaper i svenska och således möjliggöra fortsatta studier på andra stadiet eller inom en annan utbildning. Den introduktionsutbildning som är yrkesinriktad (yrkesintroduktion) syftar till att förbättra möjligheterna att få en yrkesutbildning eller ett arbete. 
Danmark 
Danmark har ett i hög grad utvecklat och omfattande yrkesutbildningssystem som har utformats och styrs i samråd med arbetslivet. Den senaste revideringen av systemet genomfördes 2015. I Danmark deltar omkring 50 procent av ungdomarna i en frivillig tionde klass i grundskolan innan de övergår till en utbildning på andra stadiet. Syftet med grundskolans tionde klass är att den studerande ska klargöra sitt val av antingen gymnasium eller yrkesutbildning. I samband med 2015 års reform infördes även utbildning som förbereder för yrkesutbildning. Yrkesutbildning ordnas som samarbete mellan läroanstalterna och arbetslivet enligt en så kallad dualmodell. Studierna inleds på normalt sätt vid en läroanstalt, men för att bli färdig ska den studerande också ha ett avtal med en arbetsgivare, eftersom en del av studierna (30—50 procent) fullgörs genom ett läroavtal. Det finns sammanlagt 111 yrkesutbildningsprogram (erhvervsuddannelse). Längden på dem varierar i hög grad, de flesta är tre och ett halvt till fyra år långa. Största delen (94 procent) av de unga fortsätter studera på andra stadiet, och något mer än hälften av dem genomgår en yrkesutbildning, men endast en femtedel (19 procent) kommer till yrkesutbildningen direkt från grundskolan. Yrkesutbildningsprogrammen i Danmark är öppna för unga och vuxna på samma villkor. Dessutom ordnas yrkesinriktad vuxenutbildning (arbejdsmarkedsuddannelser), och där tillhandahålls bland annat alternativa förberedande utbildningar för exempelvis invandrare. För studerande med inlärningssvårigheter finns det både förberedande utbildning före den grundläggande yrkesutbildningen och utbildning av verkstadstyp. Inom vuxenutbildningen finns det tillgång till två alternativa förberedande utbildningar. Den ena (FVU) förbättrar de grundläggande färdigheterna i matematik och läskunnighet samt inlärningsfärdigheterna och kunskaperna i danska som andra språk. Den allmänna vuxenutbildningen (AVU) är i sin tur avsedd för vuxna som saknar grundläggande utbildning på högstadienivå eller som behöver komplettera vissa läroämnen. 
Norge 
Alla som gått ut grundskolan i Norge har enligt lagen rätt att delta i en tre år lång högre utbildning på andra stadiet. Studerande kan välja mellan tre akademiskt inriktade program och nio yrkesprogram. Norge har ett välutvecklat yrkesutbildningssystem, som administreras genom samarbete mellan staten och arbetslivet och som baserar sig på en modell med läroavtalsutbildning. De flesta yrkesprogrammen leder till en yrkesexamen (fag- og svennebrev), av vilka det finns sammanlagt ungefär 180. Yrkesutbildningen på andra stadiet ordnas vanligen enligt en så kallad 2+2-modell: två års praktisk undervisning vid en läroanstalt samt kort arbetspraktik, på vilken följer en två år lång läroavtalsutbildning i ett företag eller en offentlig organisation. Läroavtalsvägen står öppen även för vuxna, och för exempelvis invandrare finns det introduktionsprogram och verksamhet av verkstadstyp. I Norge väljer ungefär hälften av ungdomsåldersklassen en yrkesutbildning, men bara 35 procent av åldersklassen avlägger en yrkesexamen. En yrkesstuderande som vill fortsätta studera vid en högskola ska fatta beslut om detta efter två års studier och sedan fortsätta ytterligare ett år vid läroanstalten (Påbyggning til generell studiekompetanse) i stället för att delta i läroavtalsutbildning. Den studerande blir då utan yrkesexamen. Ungefär en fjärdedel av alla studerande inom yrkesutbildningen väljer detta alternativ. 
Island 
På Island får alla 16 år fyllda som har slutfört den grundläggande utbildningen fortsätta studera på andra stadiet oavsett sin tidigare studieframgång, men av ungdomsåldersklassen väljer bara ungefär 35 procent en yrkesinriktad studieväg. I synnerhet bland flickor är gymnasiestudier (och därefter högskolestudier) den populäraste utbildningsformen på andra stadiet. Yrkesutbildningen bygger i huvudsak på ett dualsystem och samarbete med arbetslivet. Studieprogrammens längd varierar från två terminer till fyra år. Studierna indelas i en grunddel, som är gemensam för de flesta studierna inom samma bransch, och specialiseringsstudier. Största delen av utbildningen sker vid en läroanstalt även om alla program också innefattar utbildning på arbetsplatser som varierar från 3 till 36 veckor. Endast en liten del av examina avläggs så att utbildningen ordnas uteslutande vid en läroanstalt. Yrkesutbildning för vuxna och även utbildning för invandrare ingår i det officiella utbildningssystemet och ordnas både vid yrkesinriktade läroanstalter och av andra aktörer. Handledning ingår som systematisk verksamhet på alla nivåer inom det isländska utbildningssystemet. 
Nederländerna 
I Nederländerna upphör läroplikten vid 16 års ålder. Sedan 2008 har man haft ett extra år för de 16—17-åringar som inte har uppfyllt de krav som ställs på dem som ska övergå till en allmän eller yrkesinriktad utbildning på andra stadiet. Den lägre yrkesutbildningen på andra stadiet (VMBO) är fyra år lång och avsedd för 12—16-åriga studerande. Studerande med inlärningssvårigheter har tillgång till en utbildningsform av verkstadstyp (PRO). De två första åren av VMBO inrymmer allmänna studier, inklusive akademiska ämnen och språk. Under de två sista åren finns det fyra utbildningslinjer. Linjerna för teoretiska yrkesinriktade studier (VMBO-TL) och kombinationsstudier (VMBO-GL) möjliggör övergång till högre yrkesutbildning på andra stadiet. Den högre nivån på den yrkesinriktade utbildningslinjen (VMBO-KL) förbereder för tre till fyra års examina på andra stadiet, och den lägre nivån (VMBO-BL) förbereder för kortvariga program. De studerande väljer då också en yrkesinriktning bland fyra till fem områden. Efter VMBO följer ett till fyra år långa MBO-program som leder till ett yrke. MBO-program finns att tillgå både som läroanstalts- (BOL) och läroavtalsbetonade (BBL) i hela landet vid regionala läroanstalter (ROC), vid olika branschers egna läroanstalter (vakscholen) eller jordbruksläroanstalter (AOC). Något under 30 procent av yrkesutbildningsstuderandena avlägger examen inom en läroavtalsutbildning. MBO-programmen fungerar delvis också som yrkesinriktad vuxenutbildning, eftersom deltagarnas ålder inte har fastställts strikt. I övrigt har Nederländerna inte någon egentlig yrkesinriktad vuxenutbildning inom det officiella utbildningssystemet, men det finns ett stort utbud av utbildningsmöjligheter på den fria marknaden. I Nederländerna väljer ungefär hälften av ungdomsåldersklassen en yrkesutbildning. 
Österrike 
I Österrike upphör läroplikten vid 15 års ålder, men vid 10 års ålder övergår eleverna till utbildning på det lägre andra stadiet. I detta skede inleds differentieringen då eleverna fördelar sig mellan tre olika skolor vars utbildning räcker fyra år. Efter läroplikten är alternativen antingen en fyraårig akademisk skola på andra stadiet (AHS-Oberstufe) eller andra yrkesutbildningslinjer. Yrkesutbildningen är mycket populär och mångsidig i Österrike, och ungefär 80 procent av de studerande väljer den. Systemet inrymmer ett stort antal olika slags alternativa sätt att avlägga en yrkesexamen. Till egentlig yrkesutbildning övergår man efter åttonde klassen, och utbildningen följer en dualmodell, är fyra eller fem år lång och leder till yrkesexamen. Utbildningen kan fullgöras antingen genom läroavtal, vid en yrkesskola (BMS) eller vid en yrkesläroanstalt (BHS). Vid en yrkesläroanstalt tar det fem år att avlägga examen, som också ger högskolebehörighet. Ungefär 40 procent av yrkesutbildningsstuderandena avlägger examen inom läroavtalsutbildning. Dessutom kan man välja en utbildning som förbereder för yrkesutbildning och som är en ett år lång utbildning på andra stadiet (grade 9). Syftet med utbildningen är att stödja de studerandes val av utbildning och yrke. Sedan 2008 har utbildningssystemet i Österrike även innefattat en utbildningsgaranti för personer under 18 år. Ungdomar som behöver specialpedagogiskt stöd samt personer med funktionsnedsättning och ungdomar som av någon annan orsak behöver stöd erbjuds specialyrkesutbildning (integrative Berufsausbildung). Yrkesutbildningssystemet administreras genom samarbete mellan staten och arbetslivet. Även utbudet av vuxenutbildning är rikligt, inbegripet kurser vid läroanstalter och fortbildning och kompletteringsutbildning i arbetslivet. 
Frankrike 
I Frankrike börjar den sju år långa utbildningen på andra stadiet redan vid 11 års ålder och fördelas på två nivåer; en lägre och en högre utbildning på andra stadiet. Den första nivån (stage) på andra stadiet är obligatorisk och genomförs på fyra år (collége) och i åldern 11 till 15 år. De som har inlärningssvårigheter genomför antingen en allmän eller en yrkesinriktad linje vid collége, som inrymmer minimikraven för läroplikten. I den högre utbildningen på andra stadiet kan man välja en allmän, en teknisk eller en yrkesinriktad utbildning. Efter collége rekommenderar skolan någon lämplig fortsatt utbildning för eleven på basis av skolbetyg och intresse. Studierna kan fortsätta vid ett gymnasium som ordnar allmänna studier eller tekniska studier, eller vid ett yrkesinriktat gymnasium (lycée). Yrkesinriktade studier kan också fullgöras inom läroavtalsutbildning, för vilken det finns separata läroavtalscenter (CFA). Båda utbildningsformerna omspänner ungefär två år och leder till en yrkesinriktad grundexamen (CAP - Certificat d´Aptitude Professionel). Dessutom finns det en yrkeskvalifikation (BEP - Brevet d’études professionnelles), som vanligen leder till en högre yrkesexamen (Baccalaureate). Baccalaureate är då den enda som ger möjlighet att söka in till högskoleutbildning. Vuxna kan avlägga examina via vägar för erkännande av kunnande och livslångt lärande. I Frankrike administreras yrkesutbildningen genom samarbete mellan staten, regionerna och arbetsmarknadsparterna. Utöver statliga examina finns det många yrkesinriktade examina som olika branscher eller privata aktörer har initierat och ansvarar för. 
Europeiska unionens rekommendationer och initiativ 
Utvecklingen av yrkesutbildningen i Finland påverkas av Europeiska unionens rekommendationer och initiativ om utbildningsutveckling. I det följande presenteras de viktigaste beslut och rekommendationer som påverkar utvecklingen av yrkesutbildningen i länderna i Europa. 
Beslutet av den 15 december 2004 om en enhetlig gemenskapsram för tydlighet i kvalifikationer och meriter innebar att det infördes en personlig, samordnad dokumentportfölj (Europass), som medborgarna kan använda frivilligt för att bättre förmedla och lägga fram sina kvalifikationer och meriter i hela Europa. 
Rekommendationen av den 18 juni 2006 om nyckelkompetenser för livslångt lärande innehåller en referensram med vars hjälp medlemsstaterna kan säkerställa att alla ungdomar som genomgått grundläggande utbildning och yrkesutbildning har nyckelkompetenser som behövs för vuxenlivet, vidareutbildning och arbetslivet. Rekommendationen hjälper också medlemsstaterna att se till att vuxna kan utveckla och uppdatera sina nyckelkompetenser genom hela livet. 
Rekommendationen av den 23 april 2008 om en europeisk referensram för kvalifikationer för livslångt lärande (EQF-rekommendationen) kopplar den gemensamma referensramen till åtta kvalifikations- och kunskapsnivåer som fastställs via resultat av lärande. Varje nivå kan nås på olika sätt genom formellt, icke-formellt och informellt lärande. 
Rekommendationen av den 18 juni 2009 om inrättande av en europeisk referensram för kvalitetssäkring av yrkesutbildning hjälper medlemsländerna att utveckla sina yrkesutbildningssystem och yrkesutbildningens kvalitet. Referensramen omfattar olika kvalitetssäkringsfaser: planering, genomförande, utvärdering/bedömning och översyn/revidering. I rekommendationen anges gemensamma kvalitetskriterier och vägledande deskriptorer för varje fas som är avsedda som stöd för medlemsländerna och utbildningsanordnarna när de genomför referensramen. I en bilaga till referensramen ingår dessutom en uppsättning indikatorer (exempelvis investering i utbildning för lärare) av vilka medlemsländerna kan välja de som lämpar sig bäst som stöd vid utvärdering och kvalitetsförbättring av yrkesutbildningssystem och/eller utbildningsanordnare. Nationella referenspunkter är centrala aktörer när referensramen införs. I Finland är Utbildningsstyrelsen en sådan referenspunkt. 
Rekommendationen av den 18 juni 2009 om inrättande av ett europeiskt system för meritöverföring inom yrkesutbildningen (ECVET) tillhandahåller gemensamma metodramar för att underlätta överföring av lärandemeriter från ett system för utbildningsbevis till ett annat eller från en utbildningsväg till en annan. ECVET-systemets metodram omfattar principer och tekniska specifikationer som kan användas för att presentera utbildningsbevis i form av utbildningsmoduler och tillhörande ECVET-poäng, vilket möjliggör meritöverföring och ackumulering av studiemeriter samt inrättande av partnerskap. 
Rekommendationen av den 22 december 2012 om validering av icke-formellt och informellt lärande uppmanar medlemsstaterna att senast 2018 inrätta nationella arrangemang för validering av icke-formellt och informellt lärande. Här ingår att erbjuda arbetslösa och de som riskerar arbetslöshet att delta i bedömning och identifiering av färdigheter. 
I rekommendationen av den 22 april 2013 om att inrätta en ungdomsgaranti rekommenderas medlemsstaterna att se till att alla unga under 25 år inom fyra månader efter det att de blivit arbetslösa eller avslutat sin formella utbildning får ett högkvalitativt erbjudande om sysselsättning, vidareutbildning, lärlingsutbildning eller praktik. Medlemsstaterna uppmanas erbjuda unga vägar för att återgå till utbildning, eller vuxenutbildningsprogram, som ger dem inlärningsmiljöer som motsvarar deras behov och gör att de kan få den kvalifikation de har missat. 
Finland har infört åtgärderna enligt rekommendationerna, bortsett från en europeisk referensram för kvalifikationer. Avsikten är att en regeringsproposition som gäller införande av en finländsk referensram för examina och övriga kompetenser ska lämnas till riksdagen hösten 2016 så att referensramen kan börja gälla den 1 januari 2017. 
Den nya kompetensagendan (New Skills Agenda) är det viktigaste europeiska initiativet som påverkar yrkesutbildningen. Europeiska kommissionen antog initiativet i juni 2016. Målet med kompetensagendan är att säkerställa att européerna redan tidigt skaffar sig bred kompetens och att det europeiska humankapitalet tas till vara så bra som möjligt. På så sätt kan man höja anställbarheten, konkurrenskraften och tillväxten i Europa. Rent konkret föreslår kommissionen att följande tio åtgärder främjas under de två följande åren: 
1) Rådets rekommendation om kompetenshöjningsvägar: nya möjligheter för vuxna, som antogs i december 2016 (Upskilling pathways). Syftet är att hjälpa vuxna med låg kompetensnivå att uppnå en miniminivå av läs-, skriv- och räknekunskaper och digital kompetens samt att gå vidare mot en examen på andra stadiet. 
2) Översyn av den europeiska referensramen för kvalifikationer (EQF), för att bidra till bättre utnyttjande på den europeiska arbetsmarknaden av examina och den kompetens de medför. 
3) En koalition för digital kompetens och arbetstillfällen där medlemsstater och aktörer för utbildning, arbetsliv och industri ingår och där det finns en stor reserv av kunniga personer med digital kompetens. Vidare säkerställs det att enskilda och arbetskraften i Europa har tillräcklig digital kompetens. 
4) En strategi för branschsamverkan kring kompetens för att utveckla kompetensinventeringen och motverka kompetensbrister inom vissa branscher. 
5) Ett verktyg för kartläggning av kompetensprofilen för personer från länder utanför EU, för att i ett tidigt skede kunna kartlägga kompetensen hos asylsökande, flyktingar och andra migranter. 
6) En översyn av bestämmelserna för Europass, för att människorna ska kunna erbjudas bättre och användarvänligare verktyg för att presentera sin kompetens och för att man ska få bättre information i realtid om nuvarande och kommande kompetensbehov och på så vis underlätta karriär- och studieval. 
7) Yrkesutbildning som ett förstahandsval genom att förbättra möjligheterna till arbetsplatsförlagt lärande för studerande inom yrkesutbildning samt genom att se till att yrkesutbildningens goda resultat på arbetsmarknaden får större synlighet. 
8) En översyn av rekommendationen om nyckelkompetenser för livslångt lärande, för att fler människor ska kunna skaffa sig sådana grundläggande färdigheter som behövs i arbetet och livet på 2000-talet. Särskild uppmärksamhet kommer att ägnas åt att främja företagaranda och innovativt tänkande. 
9) Ett initiativ om uppföljning av personer med examen, för att kunna ta fram bättre information om hur de som fullgjort sina studier avancerar på arbetsmarknaden. 
10) Ett förslag om att ytterligare analysera frågan om kompetensflykt och främja utbyte av bästa praxis för att hantera kompetensflykten. 
Europeiska unionens reglering och rättspraxis i fråga om statligt stöd 
Statligt stöd karaktäriseras av att offentliga medel eller stöd kanaliseras till företag/ekonomiska aktörer så att åtgärden är selektiv, det vill säga stödet riktas till exempelvis vissa företag och snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen och påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Bestämmelser om statligt stöd finns i artikel 107 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). I artikel 107.1 sägs att om inte annat föreskrivs i fördragen, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Finansiering som uppfyller kriterierna i artikel 107.1 i EUF-fördraget kan således anses strida mot EU:s regler om statligt stöd. 
Våren 2016 offentliggjorde kommissionen ett tillkännagivande om begreppet statligt stöd som avses i artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (2016/C 262/01). I tillkännagivandet klargörs kommissionens tolkning av artikel 107.1, så som den har tolkats av unionens domstolar. 
Företag och ekonomisk verksamhet står som föremål för EU:s reglering av statligt stöd och EU:s SGEI-reglering (SGEI, tjänster av allmänt ekonomiskt intresse). Det viktiga är att definiera i synnerhet ekonomisk verksamhet och verksamhet av icke-ekonomisk art. Reglerna om statligt stöd gäller endast företag. Enligt kommissionens tillkännagivande om begreppet statligt stöd har Europeiska unionens domstol konsekvent definierat företag som enheter som bedriver ekonomisk verksamhet, oberoende av deras rättsliga ställning och hur de finansieras. Klassificeringen av en viss enhet som ett företag beror därför helt och hållet på vilken typ av verksamhet den bedriver. Det har ingen särskild betydelse om enheten har upprättats i vinstsyfte. Även icke-vinstdrivande enheter kan erbjuda varor och tjänster på en marknad. Om så inte är fallet, faller enheter utan vinstsyfte utanför kontrollen av statligt stöd. En enhet som bedriver både ekonomisk och icke-ekonomisk verksamhet är att betrakta som ett företag endast med avseende på den ekonomiska verksamheten. All verksamhet som går ut på att erbjuda varor och tjänster på en marknad utgör ekonomisk verksamhet som avses i konkurrensreglerna. Exempelvis Pavlov-domen, mål C-180/98, punkt 75. Det att verksamheten klassificeras som social verksamhet eller bedrivs utan vinstsyfte är inte i sig ett tillräckligt särdrag för att verksamheten ska klassificeras som en ekonomisk verksamhet. 
Enligt punkt 28 i kommissionens tillkännagivande om begreppet statligt stöd kan allmän utbildning som anordnas inom ett nationellt utbildningssystem som finansieras och står under tillsyn av staten betraktas som en icke-ekonomisk verksamhet. Enligt kommissionens tillkännandegivande har domstolen slagit fast att staten ”genom att upprätta och upprätthålla ett sådant system för offentlig undervisning som i regel finansieras med medel ur den offentliga budgeten och inte av eleverna eller deras föräldrar, inte avser att bedriva verksamhet i vinstsyfte utan endast att uppfylla sina sociala, kulturella och utbildningspolitiska uppgifter gentemot sina medborgare”. 
I punkt 29 i kommissionens tillkännandegivande sägs att den offentliga utbildningens icke-ekonomiska art inte i princip påverkas av att elever eller deras föräldrar ibland måste betala undervisnings- eller inskrivningsavgifter som bidrar till att finansiera kostnaderna för att driva systemet. Sådana avgifter täcker ofta endast en bråkdel av de verkliga kostnaderna för tjänsten och kan således inte betraktas som betalning för den tjänst som tillhandahålls. Därför ändrar de inte det faktum att en offentlig utbildningstjänst som främst finansieras med offentliga medel är av icke-ekonomisk art. Dessa principer kan gälla för offentliga undervisningstjänster såsom yrkesutbildning, privata och offentliga grundskolor och förskolor, sekundär undervisning vid universitet samt universitetsutbildning. 
Det framgår av domstolens domar i såväl målet Humbel (C-263/86) som målet Wirth (C-109/92) att det huvudsakliga kännetecknet för undervisningstjänster som tillhandahålls mot ersättning är den avgift som betalas av antingen eleven själv eller en annan person, och som mer eller mindre motsvarar den ekonomiska kostnaden för undervisningen. I ett sådant fall utgör erbjudandet av undervisningstjänster en ekonomisk verksamhet. Om kriterierna för statligt stöd inte uppfylls, får stödet inte beviljas utan kommissionens godkännande (artikel 108 (3) i EUF-fördraget). Skyldighet att lämna en förhandsanmälan gäller som huvudregel i fråga om statligt stöd. 
Enligt punkt 30 i kommissionens tillkännagivande måste offentliga utbildningstjänster särskiljas från tjänster som finansieras främst av föräldrar och elever eller genom kommersiella intäkter. Till exempel omfattas högre utbildning som finansieras helt och hållet av studenter helt klart av den senare kategorin. I vissa medlemsstater kan offentliga institutioner även erbjuda utbildningstjänster som, på grund av sin art, finansieringsstruktur och förekomsten av konkurrerande privata organisationer, ska betraktas som ekonomiska. 
2.3
Bedömning av nuläget
Examina och utbildningar 
Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 augusti 2015 reviderades examenssystemet inom yrkesutbildningen för att kunna svara mot de förändringar som skett och som sker i allt snabbare takt vad gäller behoven inom arbetslivet, hos individerna och i samhället, vilka också förändras i allt snabbare takt. I samband med reformen av lagstiftningen skapades ramar för en tydligare examensstruktur och för en reform av examensgrunderna som ska motsvara kraven inom arbetslivet bättre än tidigare. Den kompetensbaserade definitionen av yrkesinriktade examina samt den struktur som består av examensdelar stärktes, vilket har stöttat uppbyggandet av flexibla och individuella studievägar samt främjat identifieringen och erkännandet av tidigare förvärvat kunnande som en del av examen. Detta snabbade också upp examensstrukturen och beslutsfattandet i fråga om den och gjorde det möjligt att reagera mer flexibelt på de förändringar som sker i arbetslivet och samhället. Dessutom förtydligades och förenhetligades lagstiftningen om grundläggande yrkesutbildning och yrkesinriktad vuxenutbildning, särskilt i fråga om den reglering och terminologi som gäller examensstrukturer, examensgrunder och kompetensgrunden. Inom den grundläggande yrkesutbildningen tog man också i bruk kompetenspoäng enligt det europeiska systemet för meritöverföring inom yrkesutbildningen. Kompetenspoäng beskriver omfattningen och djupet hos examina och handledande utbildningar samt delarna av dem och ersatte studieveckorna som baserade sig på studiernas längd. Dessutom ändrades strukturen hos de gemensamma examensdelar som hör till yrkesinriktade grundexamina så att den i högre grad baserar sig på kunnande. Detta genomfördes genom att de tidigare läroämnesliknande gemensamma examensdelarna slogs samman till fyra tematiska examensdelar. Ett mål med reformen av yrkesutbildningen är att fortsätta arbetet med att se över examensstrukturen så att examenssystemet i allt högre grad baserar sig på kunnande och blir allt flexiblare. 
Examensstrukturen inom yrkesutbildningen följer en trestegsmodell, som består av tre typer av examina: yrkesinriktade grundexamina, yrkesexamina och specialyrkesexamina. Examensstrukturen enligt trestegsmodellen motsvarar väl behoven i arbetslivet inom olika kompetens- och verksamhetsområden och betjänar även individens behov av kompetensutveckling under hela arbetskarriären. Den struktur i tre steg som baserar sig på att det kunnande som examenstyperna genererar definieras och där kunnandet utökas och fördjupas från grundexamina till specialyrkesexamina stöder karriärhandledningen och skapar större klarhet i individens val. Dessutom hjälper den arbetslivet att uppfatta vilket kunnande och vilken kompetensnivå arbetssökanden egentligen har. Förhållandet mellan yrkesinriktade grundexamina, yrkesexamina och specialyrkesexamina bestäms dock alltid enligt branschens karaktär och behov. Lagstiftningen förutsätter inte att examina enligt examenstyp bildar ett kontinuum där kunnande läggs till det kunnande som visats i en tidigare examen. I praktiken kan kompetenskraven utgå från branschbehoven så att examina bildar en utvecklingsstig, där yrkesexamina bildar ett kontinuum med grundexamina och där specialyrkesexamina bildar ett kontinuum med yrkesexamina. Yrkesexamina och specialyrkesexamina kan också vara helt självständiga helheter i förhållande till varandra, och yrkesexamina kan även utgöra inträdesexamina till en bransch, i synnerhet när det inte finns någon grundexamen inom branschen i fråga. 
Problemet med examensstrukturen enligt trestegsmodellen är att den kan leda till ett ökat antal examina och överlappande krav på yrkesskicklighet för olika examina. Antalet yrkesinriktade examina har ökat markant under 2000-talet. I synnerhet när det gäller yrkesexamina och specialyrkesexamina är strukturen för närvarande anmärkningsvärt tät. Inom flera studieområden finns det examina där kraven på yrkesskicklighet står nära varandra, och då är det ofta svårt för examinanden och arbetslivet att se skillnaderna mellan närliggande examina eller den yrkeskompetens som bildas av dem. En del examina gäller dessutom ett mycket begränsat yrkesområde och har alltför snäva krav på yrkesskicklighet med tanke på behoven inom arbetslivet som förändras och blir allt mer mångfasetterat i snabb takt. Den täta examensstrukturen bromsar även upp möjligheterna att i examenssystemet snabbt ta in uppdagade nya behov av kunnande i arbetslivet. Inom den täta examensstrukturen svarar man i regel på ett nytt behov av kunnande genom att utforma en ny examen, vilket kräver såväl ändring av förordningen om examensstrukturen som nya examensgrunder och följaktligen är tidskrävande. Arbetslivet förändras snabbt och detta förutsätter att också examenssystemet inom yrkesutbildningen kan reagera på förändrade kompetensbehov på ett smidigare sätt än för närvarande och med framförhållning i fråga om förändringarna i arbetslivet. 
De problem som beskrivs ovan kan emellertid lösas genom att examensstrukturen utvecklas systematiskt. Den 15 april 2015 tillsatte undervisnings- och kulturministeriet en styrgrupp för arbetslivet för att förnya examensstrukturen inom yrkesutbildningen enligt en trestegsmodell. Målet är att undanröja oändamålsenliga överlappningar och minska antalet yrkesinriktade examina, i synnerhet antalet yrkesexamina och specialyrkesexamina, genom att sammanföra dem till mera omfattande helheter för att examensstrukturen ska bilda en helhet som både medborgarna och arbetslivet har lättare att förstå än för närvarande och för att examensstrukturen ska göra det möjligt att på ett bättre sätt än för närvarande kombinera olika slag av kunnande och bygga upp individuella studievägar. Omfattande yrkesinriktade examina gör det också möjligt att svara på nya kompetensbehov enbart genom att ändra examensgrunderna, vilket snabbar upp möjligheterna att svara på arbetslivets kompetensbehov. 
Yrkesexamina och specialyrkesexamina består för närvarande av obligatoriska och valbara yrkesinriktade examensdelar. I yrkesinriktade grundexamina finns dessutom gemensamma examensdelar och fritt valbara examensdelar, som ingår enbart i yrkesinriktade grundexamina inom den grundläggande yrkesutbildningen. Till de gemensamma examensdelarna hör kunnande i kommunikation och interaktion, kunnande i matematik och naturvetenskap, kunnande som behövs i samhället och arbetslivet, och socialt och kulturellt kunnande. De som avlägger en yrkesinriktad grundexamen som en fristående examen avlägger endast de yrkesinriktade examensdelar som ingår i examen och kan inte ens om de så önskar avlägga gemensamma och fritt valbara examensdelar, trots att de skulle kunna behöva i synnerhet gemensamma examensdelar för arbetslivet och med tanke på grundläggande färdigheter som behövs för fortsatta studier. Detta försätter dem som avlägger yrkesinriktade grundexamina i en ojämlik ställning enligt sättet att avlägga examen. För en större jämlikhet bör uppbyggnaden av yrkesinriktade grundexamina vara densamma för alla som avlägger en examen. Vidare bör de gemensamma examensdelarna utvecklas så att de är i mindre grad läroämnesliknande och i högre grad kompetensbaserade och utgår från arbetslivet. Det innebär att de gemensamma examensdelarna på ett bättre sätt än för närvarande svarar mot behoven även hos dem som kommer från arbetslivet för att avlägga examen och att det blir lättare än tidigare att avlägga de gemensamma examensdelarna i samband med de yrkesinriktade examensdelarna. 
De nuvarande gemensamma examensdelarna har gällt sedan den 1 augusti 2015. Det har ansetts vara bra att de är omfattande och byggs upp kring tematiska helheter, likaså att de erbjuder rätt omfattande valbarhet. Däremot har de gemensamma examensdelarnas struktur ansetts vara besvärlig när det gäller att bygga upp individuella studievägar. Det har ansetts att i synnerhet examensdelen socialt och kulturellt kunnande gör uppbyggnaden av examen mer invecklad och att examensdelen har en misslyckad benämning, eftersom den i praktiken kan innehålla flera slags kunnande, även sådant som ingår i de övriga gemensamma examensdelarna. Detta har medfört bland annat att examensbetygen inte alltid ger en korrekt bild av individens kunnande. Om en studerande har valt endast matematik eller fysik och kemi som delområde inom examensdelen socialt och kulturellt kunnande, visar examensbetyget detta valbara kunnande i anslutning till examensdelen socialt och kulturellt kunnande trots att det på ett naturligare sätt hör till examensdelen kunnande i matematik och naturvetenskap. Strukturen hos de gemensamma examensdelarna bör följaktligen förtydligas och förenklas. 
Enligt de nuvarande bestämmelserna kan de fritt valbara examensdelarna i yrkesinriktade grundexamina bestå av bland annat yrkesinriktade examensdelar eller gemensamma examensdelar. I examensgrunderna kan dessutom en del av de yrkesinriktade examensdelarna hänföras till de fritt valbara examensdelarna. Detta innebär att reglerna om grundexaminas uppbyggnad är komplexa och svåra att uppfatta. Uppbyggnaden av grundexamina bör vara enklare än för närvarande. 
Dimensioneringsprinciper för och omfattning av examina 
Enligt den gällande lagstiftningen används kompetenspoäng för att uttrycka omfattningen av grundexamina inom grundläggande yrkesutbildning och omfattningen av de examensdelar som hör till sådana grundexamina samt omfattningen av handledande utbildning för grundläggande yrkesutbildning samt utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv och av de delar som hör till dessa utbildningar. Kompetenspoängen ger kompletterande information om en examen eller en handledande utbildning eller om delar som ingår i dessa och beskriver omfattningen av och djupet i kunnandet på ett enhetligt sätt. I samband med fristående examina används inget omfattningsmått. Avsaknaden av ett omfattningsmått har försvagat överblickbarheten och jämförbarheten för fristående examina, i synnerhet i internationella sammanhang, och medfört att fristående examina och examensdelar som hör till dem har dimensionerats inofficiellt på flera olika sätt för att beskriva omfattningen av kunnandet. För att yrkesutbildningssystemet ska bli tydligare och mera överblickbart bör ett enhetligt dimensioneringskriterium tas i bruk inom alla yrkesinriktade examina, nämligen kompetenspoäng. Med hjälp av kompetenspoäng framgår det kompetensdjup och den kompetensomfattning som krävs för examen tydligt för arbetsgivaren och examinanden, såväl i Finland som på det internationella planet. Kompetenspoäng kan dessutom användas för att bygga upp smidiga och individuella studievägar när examensdelar från andra yrkesinriktade examina tas in i en examen. 
Avläggande av examen och bedömning av kunnandet 
Enligt den gällande lagstiftningen kan en yrkesinriktad grundexamen avläggas på två olika sätt: som en grundläggande yrkesutbildning enligt lagen om grundläggande yrkesutbildning eller som en fristående examen enligt lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. Fördelen med två sätt att avlägga examen är att man genom lagstiftning kan se till att olika slags kundgrupper kan hänvisas till att avlägga examen på det sätt som passar dem bäst. I lagstiftningen kan man dessutom tydligt slå fast vem som betalar examensavgiften eller studerandeavgifterna och hur examen för olika kundgrupper byggs upp. Behoven hos den åldersklass som avslutar den grundläggande utbildningen blir beaktade via den grundläggande yrkesutbildningen, och de olika behoven hos dem som redan förvärvat arbetserfarenhet kan på motsvarande sätt beaktas på ett flexibelt sätt via fristående examina och personlig tillämpning. De kundgrupper inom den grundläggande yrkesutbildningen och den yrkesinriktade vuxenutbildningen som definierats i lagstiftningen är dock i praktiken inte internt enhetliga, utan i båda kundgrupperna finns det individer med olika behov. Ur detta perspektiv upprätthåller de olika sätt att avlägga examen som riktar sig till de olika kundgrupperna i onödan skiljemurar mellan yrkesutbildningen för unga och yrkesutbildningen för vuxna, vilka enligt regeringsprogrammet bör undanröjas. 
De olika sätt att avlägga examen som riktar sig till de olika kundgrupperna står mycket nära varandra i fråga om påvisande och bedömning av yrkeskompetens. Inom den grundläggande yrkesutbildningen påvisas kunnandet för olika yrkesinriktade examensdelar genom att praktiska arbetsuppgifter utförs i genuina arbetssituationer och processer. Dessa situationer benämns yrkesprov. Vid fristående examina visas kunnandet i situationer som benämns examenstillfällen. Även där utförs praktiska arbetsuppgifter i genuina arbetssituationer och arbetsprocesser i arbetslivet. I praktiken består skillnaden närmast i hur strikt man håller fast vid att kunnandet visas explicit på en arbetsplats och hur många bedömare som beslutar om bedömningen av kunnandet. I synnerhet de studerande och företrädarna för arbetslivet har följaktligen haft svårt att göra åtskillnad mellan de olika sätten att avlägga examen och svårt att uppfatta enligt vilken lagstiftning den studerande avlägger examen i respektive fall. 
Om en utbildningsanordnare ordnar en yrkesinriktad grundexamen både inom grundläggande yrkesutbildning och i form av fristående examen, ska utbildningsanordnaren för närvarande för en och samma examen utarbeta både en sådan plan för att ordna fristående examen som lämnas till examenskommissionen och en sådan plan för genomförande och bedömning av yrkesprov som ingår i planen för bedömning av kunnandet och lämnas till organet för yrkesprov. Båda planerna uppdateras vid behov, bland annat när examensgrunderna förnyas. Dessa planer som olika aktörer ska ha och som avviker från varandra har orsakat överlappande arbete för utbildningsanordnarna. Yrkesexamina och specialyrkesexamina kan avläggas enbart i form av fristående examina. Där förekommer det således inte något överlappande arbete. 
Enligt den gällande lagstiftningen bedöms fristående examina enligt examensdelar så att företrädare för arbetsgivare, arbetstagare och undervisningsområdet tillsammans beslutar om bedömningen. För närvarande beslutar lärare och företrädare för arbetslivet tillsammans eller var för sig om bedömningen av yrkesprov. Fördelen med den nuvarande trepartsbedömningen inom systemet med fristående examina är att arbetslivet på ett kraftfullt sätt tar del i bedömningen i och med att företrädare för både arbetsgivare och arbetstagare är bedömare. Problemet med trepartsbedömningen har dock varit att det i praktiken har varit svårt att få i synnerhet arbetsgivare att ställa upp för att bedöma vid examenstillfällen. I vissa fall har man tvingats betala dem för bedömningarna. Vidare har många bedömare som företräder arbetsgivare inte tillräcklig praktisk yrkesskicklighet som hänför sig till den examen och examensdel som ska avläggas, vilket har inneburit att deras insats vid bedömningen har varit obetydlig. Fördelen med den nuvarande bedömningen av yrkesprov är att den är smidig visavi bedömarna. En företrädare för arbetslivet och en lärare kan vara bedömare, antingen tillsammans eller var för sig. Problemet med bedömningen av yrkesprov har varit att om enbart en lärare är bedömare blir arbetslivets röst inte alls hörd när det gäller att säkra kvaliteten på kunnandet. Om enbart en företrädare för arbetslivet är bedömare gäller däremot att bedömningen inte alltid följer de bedömningskriterier som angetts i examensgrunderna, utan bedömningen görs i förhållande till exempelvis arbetslivsbedömarens eget kunnande eller andra examinanders kunnande. Då blir likabehandlingen av de studerande lidande. 
Förutom planerna i anslutning till bedömningen av kunnandet och bedömarna av kunnandet avviker också de betyg som ges examinanderna och de studerande och de som utfärdar betygen från varandra enligt det sätt på vilket examen har avlagts. Inom den grundläggande yrkesutbildningen utfärdas examensbetyg och övriga betyg av utbildningsanordnaren. Både ett examensbetyg och ett betyg över avlagda examensdelar består av två delar, av vilka den ena innehåller information om avlagda examensdelar och den andra information om avlagda yrkesprov. Examenskommissionen utfärdar examensbetyg över avlagda fristående examina och examensdelar. Betyget består av en enda del med information om avlagda examensdelar. De skillnader mellan dokumenten och de olika tillvägagångssätt som beskrivs ovan har medfört extra administrativt arbete för utbildningsanordnarna och examensarrangörerna och försatt dem som avlagt examen i en delvis ojämlik ställning visavi de uppgifter som examensbetyget innehåller och hur snart efter examen de kan få sitt examensbetyg. 
Även praxis för rättelse och omprövning av bedömningen av kunnandet är enligt gällande lagstiftning olika inom grundläggande yrkesutbildning och i samband med fristående examina. Inom den grundläggande yrkesutbildningen begärs omprövning inledningsvis muntligen eller skriftligen hos rektor eller hos den som fattat beslut om bedömningen; i fråga om fristående examina begärs rättelse inledningsvis skriftligen hos bedömarna. Inom den grundläggande yrkesutbildningen får omprövning i nästa steg begäras skriftligen hos det organ för yrkesprov som utbildningsanordnaren har tillsatt; i fråga om fristående examina hos den riksomfattande examenskommissionen, som också i sista hand juridiskt fattar beslut om bedömningen av fristående examina. Olika praxis för rättelse och omprövning försätter dem som avlägger examen i en ojämlik ställning visavi i vilken utsträckning rättelse och omprövning kan begäras hos någon som inte varit med om att besluta om bedömningen. 
Handledande utbildningar 
Genom den lag (246/2015) om ändring av lagen om grundläggande yrkesutbildning som trädde i kraft den 1 augusti 2015 slogs olika utbildningar som förbereder och handleder för grundläggande yrkesutbildning samman till två helheter, nämligen handledande utbildning för grundläggande yrkesutbildning samt utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. De två nya utbildningshelheterna har visat sig vara välfungerande. 
Riksdagen förutsatte i sitt uttalande i sitt svar på regeringens proposition om handledande utbildningar att regeringen målmedvetet följer verkningarna av reformen inom den handledande yrkesutbildningen med avseende på samtliga persongrupper som deltar i utbildningen (RSv 311/2014 rd). 
År 2015 inledde undervisnings- och kulturministeriet ett utredningsarbete om behovet av och tillgången på specialundervisning för personer med de svåraste funktionsnedsättningarna inom yrkesutbildningen (UKM/47/240/2015). Syftet var att klarlägga behovet av och tillgången på yrkesinriktad specialundervisning för personer med de svåraste funktionsnedsättningarna. Utredningen genomfördes av Owal Group Oy och leddes av yrkesutbildningsexperter vid undervisnings- och kulturministeriet. I bakgrunden till utredningen låg en riksomfattande helhetsbedömning av behovet av och tillgången på specialundervisning där man också hade bedömt tillräckligheten hos utbildningsutbudet för personer med de svåraste funktionsnedsättningarna inom utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. För utredningen genomfördes elektroniska enkäter bland tolv utbildningsanordnare med en särskild utbildningsuppgift inom specialundervisning och grundskolor som ordnar grundläggande utbildning för årskurserna 7—9 eller påbyggnadsundervisning inom den grundläggande utbildningen (Utredning om behovet av specialundervisning för personer med de svåraste funktionsnedsättningarna, 2015, Undervisnings- och kulturministeriet). 
Enligt de centrala resultaten och slutsatserna i utredningen kan nybörjarplatserna inom utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv anses vara tillräckliga för de studerande som kommer direkt från den grundläggande utbildningen, men det är en utmaning att det bland de sökande finns personer som inte tidigare har sökt sig till eller blivit antagna till utbildningen. Enligt utredningen finns det inte på riksplanet på längre sikt något behov av att öka den totala dimensioneringen av antalet studieplatser. 
Enligt utredningen bör utbildningsanordnarna säkerställa ett kompetensbaserat genomförande, varvid även antagningen av studerande till utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv blir flexiblare. Utbildningsanordnarna kan också på ett smidigare sätt tillhandahålla utbildning tillsammans med handledande utbildning för grundläggande yrkesutbildning. Enligt utredningen bör utbildningsanordnarnas samarbete fortsätta för att de studieplatser som finns ska kunna fördelas regionalt. Om utbildning inte kan flyttas till mindre orter, bör man se till att det även i fortsättningen finns tillräckligt med studiebostadsplatser vid de större verksamhetsställena. 
Utbildningsanordnarnas samarbete med den grundläggande utbildningen vid övergångsskedet i utbildningen spelar enligt utredningen en viktig roll för dimensioneringen av nybörjarplatserna. Trots att det redan bedrivs mycket samarbete bör man enligt utredningen fästa särskild uppmärksamhet vid insatser för att stödja grundskolorna i samarbetet med vårdnadshavarna för att tillträde till utbildning samt rätt och lämplig utbildningsväg ska kunna säkerställas. 
Studier som förbättrar studiefärdigheterna 
Bestämmelser om studier som förbättrar studiefärdigheterna fogades till lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning genom lag 247/2015 som trädde i kraft den 1 augusti 2015, samtidigt som bestämmelser om handledande utbildning för grundläggande yrkesutbildning samt utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv fogades till lagen om grundläggande yrkesutbildning genom lag 246/2015. Syftet med studier som förbättrar studiefärdigheterna har varit att för den vuxna befolkningen, och i synnerhet den vuxna invandrarbefolkningen, skapa en lämplig utbildningshelhet och utveckla de studiefärdigheter som krävs i studier som syftar till att avlägga fristående examen, med sikte på bättre studiemässiga färdigheter. 
Styrning och tillståndsreglering 
Den gällande styrnings- och regleringsmodellen har utformats under en tid då arbetsmarknaden fortfarande i mycket hög grad fungerade i enlighet med traditionella övergångar. Grundläggande yrkeskompetens som förvärvats som ung stod som utgångspunkt, och den kompletterades genom breddning och fördjupning under karriären. För arbetsmarknadens behov skapade man ett yrkesutbildningssystem som byggde på ett system som siktade till att förvärva grundläggande kompetens och som kompletterades av yrkesinriktad vuxenutbildning. Individernas studiegångar har dock förändrats när arbetslivet har förändrats. När kompetensbehoven förändras och blir allt mångformigare krävs det allt oftare att examina och olika sätt att förvärva kunnande kombineras på ett nytt och smidigt sätt. Styr- och regleringssystemen inom den grundläggande yrkesutbildningen och inom den yrkesinriktade vuxenutbildningen avviker från varandra och förmår inte till alla delar skapa förutsättningar för att svara på kompetensbehoven. Systemen medför också osmidighet när det gäller utbildningsanordnarnas möjligheter att erbjuda möjligheter till kompetenshöjning enligt kundernas mål. Vägarna från yrkesutbildning till arbetslivet och till fortsatta studier har diversifierats, och vuxna personers utbildningsbehov bygger inte längre lika tydligt på tidigare förvärvat kunnande. Det nuvarande styr- och regleringssystemet fördelas på separata helheter och försvårar möjligheterna att hitta sådana utbildningslösningar som lämpar sig bäst för kunden och arbetslivet, exempelvis när det gäller att välja mellan utbildning vid en läroanstalt eller läroavtalsutbildning, att kombinera dessa former för ordnande av utbildning eller att på ett flexibelt sätt fördela de resurser som anvisats yrkesutbildningen i enlighet med kundernas behov. 
I enlighet med den gällande lagstiftningen bedömer undervisnings- och kulturministeriet om den som ansöker om tillstånd att ordna yrkesutbildning har yrkeskompetens och ekonomiska förutsättningar att ordna utbildningen. När det gäller fristående examina bedömer examenskommissionerna dessutom om examensarrangören har förutsättningar att ordna examenstillfällen. Förfarandet har inneburit att tillståndspraxis har blivit komplicerad och att det har uppkommit situationer där en anordnare har tillstånd att ordna utbildning men inte att ordna examenstillfällen. Bedömningen av förutsättningarna att ordna yrkesutbildning har spridits över flera aktörer utan att bilda någon klar helhet. Lagstiftningen förutsätter dock att utbildningsanordnaren svarar för att den som deltar i förberedande utbildning har möjlighet att avlägga en fristående examen som en del av utbildningen. En anordnare som inte har rätt att ordna examina blir tvungen att köpa tjänsten från någon annan utbildningsanordnare eller examensarrangör. Upphandlingsverksamheten mellan utbildningsanordnarna har inte i alla situationer varit kostnadseffektiv och inte heller tydlig. Inom ramen för regleringssystemet har man dock med hjälp av samarbete kunnat svara på olika kompetensbehov på ett flexibelt sätt. En anordnare har då skaffat en del av tjänsterna från andra anordnare. Ansvarsfördelningen mellan anordnarna har emellertid inte alltid varit tydlig, och det samlade ansvaret för den utbildning som ordnas har blivit oklart. 
Inom den grundläggande yrkesutbildningen fastställs enligt nuvarande lagstiftning det maximala antal studerande som i regel utgör taket för finansieringen av verksamheten. Antalet studerande enligt tillståndet att ordna utbildning kan emellertid överskridas i fråga om den finansiering som beviljas, om undervisnings- och kulturministeriet fattar ett sådant beslut och det finansieringsbelopp som det beslutats om i budgeten möjliggör detta. I tillstånden att ordna yrkesinriktad tilläggsutbildning anges i regel det minsta antal studerandeårsverken som styr ministeriets finansieringsbeslut så att oberoende av utfallet ska prestationer fördelas minst till ett antal som motsvarar minimiantalet enligt tillståndet. Tillstånden att ordna yrkesinriktad tilläggsutbildning innehåller inget prestationstak. Den kvantitativa regleringen av grundläggande yrkesutbildning har varit osmidig, eftersom maximiantalen inte har kunnat ändras utan att tillståndet att ordna utbildning ändras. Denna typ av kvantitativ reglering har dock lämpat sig för långvarig utbildning där utbildningens karaktär innebär att de årliga variationerna i volymen är mindre. Inom yrkesinriktad tilläggsutbildning har det varit möjligt att ändra studerandevolymen årligen i samband med finansieringsbeslutet. Detta har lämpat sig bra för utbildning som är kortvarigare än grundexamina. Minimiantalet enligt tillstånden har emellertid i vissa fall medfört att finansiering har beviljats trots att det inte har funnits någon verksamhet. Till följd av de separata regleringssystemen har den kvantitativa regleringen av yrkesutbildningen inte bildat någon speciellt tydlig helhet. 
I tillstånden att ordna grundläggande yrkesutbildning anges för närvarande de kommuner i vilka utbildningen kan ordnas permanent. Platserna för ordnande av utbildningen anges inte i tillståndet att ordna yrkesinriktad tilläggsutbildning. När det gäller grundläggande yrkesutbildning har det att kommunerna anges i tillstånden gjort det möjligt att bedöma tillgången på utbildning i förhållande till behoven hos unga, i synnerhet den åldersklass som avslutar den grundläggande utbildningen, och i förhållande till regionens arbetskraftsbehov. Yrkesinriktad tilläggsutbildning handlar däremot i högre grad om samarbete mellan företag och arbetsplatser. Företag ingår ofta sådana avtal med anordnare av yrkesinriktad tilläggsutbildning där statsandelsfinansierad verksamhet och avgiftsbelagd serviceverksamhet kombineras. Därför har det inte varit ändamålsenligt att koppla verksamheten till regioner eller kommuner. 
Det finns ingen kvantitativ reglering som gäller grundexamensinriktad läroavtalsutbildning. Utbildningsanordnarna har kunnat ordna utbildning enligt arbetslivets behov. Tilläggsutbildning omfattas av kvantitativ reglering. Det har inte behövts någon kvantitativ reglering inom grundexamensinriktad utbildning, eftersom arbetsgivarnas efterfrågan på långvarig utbildning är mer begränsad än efterfrågan på kortvarigare tilläggsutbildning. Detta har inneburit att läroavtalsutbildningens volym har hållits på en rätt stabil nivå. Avsaknaden av en kvantitativ reglering har dock medfört situationer där volymerna för grundexamensinriktad läroavtalsutbildning har ökat markant för några anordnare, vilket har berott på lagstridiga förfaranden och på att utbildningen de facto har inriktats på annat än på avläggande av grundexamina. 
Avbrott och genomströmning i yrkesutbildningen 
Avbrotten inom yrkesutbildningen har minskat successivt under hela 2000-talet. Under motsvarande period har avbrotten inom yrkesutbildningen minskat mer än avbrotten på andra utbildningsstadier. Enligt de senaste uppgifterna från Statistikcentralen avbröt 6,9 procent av de studerande helt och hållet sin yrkesutbildning under läsåret 2013—2014. 
Tabell 7. Studerande som helt och hållet avbrutit studierna inom grundläggande yrkesutbildning 
läsår 
05-06 
06-07 
07-08 
08-09 
09-10 
10-11 
11-12 
12-13 
13-14 
avbr. % 
9,4 % 
9,2 % 
8,9 % 
7,6 % 
8,1 % 
8,1 % 
7,8 % 
7,6 % 
6,9 % 
Källa: Statistikcentralen 
Under läsåret 2013—2014 avbröt kvinnor sin yrkesutbildning något mera sällan än män (6,7/7,0). De studerande avbröt i regel sina studier mest inom det naturvetenskapliga området samt inom naturbruk och miljöområdet, och minst inom social-, hälso- och idrottsområdet. Inom gymnasie- och yrkesutbildning för unga avbröt studerande över 19 år studierna klart oftare än yngre studerande. 
Det finns många faktorer som bidrar till att yrkesinriktade studier avbryts. I bakgrunden till avbrotten kan finnas exempelvis misslyckade val av studieområde, bristfällig studiehandledning, bristfälliga studiefärdigheter, hälsorelaterade skäl, svårigheter i det personliga livet, motivationsproblem, avsaknad av lämpliga utbildningsmöjligheter, sysselsättningsutsikterna inom branschen samt även övergång till arbetslivet under pågående studier. Avbrott i studierna kan utgöra en orsak till marginalisering. Avbrotten kan emellertid också vara en konsekvens av en marginaliseringsutveckling som redan har initierats. 
De regionala variationerna i antalet studerande som avbryter sina studier påverkas av bland annat områdets näringsstruktur och sysselsättningsmöjligheterna för ungdomarna i vilka det kan finnas till och med stora skillnader. De utbildningsbranschspecifika skillnaderna i fråga om avbrotten är också relaterade till sysselsättningsutsikterna men även till dragningskraften hos arbetsuppgifterna inom en viss bransch. De är dessutom relaterade till de möjligheter och den kunskapsgrund som de studerande har att på den sista årskursen inom den grundläggande utbildningen göra studieval som träffar rätt. Det finns studerande som avbryter studierna trots att de har fått en plats inom ett önskat utbildningsområde, vilket innebär att den studiehandledning och det stöd som den grundläggande utbildningen erbjuder har en accentuerad roll. 
Inom yrkesutbildningen har man genomfört flera omfattande åtgärder för att minska avbrotten. Det senaste exemplet är programmet för effektivisering av genomströmningen inom yrkesutbildningen åren 2012—2015. 
Programmet för effektivisering av genomströmningen inom yrkesutbildningen (2011—2015) avslutades hösten 2015. I programmet deltog 55 stora utbildningsanordnare och det omfattade mer än 88 procent av de studerande som avlägger en yrkesinriktad grundexamen på läroplansbasis. Effektiviseringsprogrammet fokuserade på att utveckla den grundläggande yrkesutbildningen för att avbrotten i studierna ska minska och för att examina ska avläggas inom den målsatta tiden. Inom effektiviseringsprogrammet satsade man särskilt på att ta fram föregripande och mer individuella handlingsmodeller för studiehandledning och studerandevård, att ta fram pedagogiska lösningar, handledningspraxis och handlingsmodeller som stöder avläggande av hela examen samt att erbjuda olika arbetsintensiva inlärningsmiljöer och inlärningsmöjligheter. 
Resultaten av den kvantitativa uppföljningen av programmet visar att avbrottsskillnaderna mellan utbildningsanordnarna kvarstod på en hög nivå. Under den sista uppföljningsperioden (2014—2015) varierade skillnaderna från 1,3 till 17,8 procent. Bra utbildningsanordnare lyckades minska avbrotten ytterligare, medan de sämre utbildningsanordnarna hölls kvar på samma siffror som tidigare. Även skillnaderna mellan olika utbildningsområden och olika grundexamina har fortsatt vara stora, och skillnaderna har uppvisat samma riktning under hela programmets gång. 
Risken för att studierna avbryts är mångdubbelt större för 20—24-åringar än för yngre studerande. Orsakerna till avbrotten uppvisar också en större mångfald inom denna åldersgrupp än bland yngre studerande. Resultaten av studerandeenkäter visar att drygt en tredjedel upplever att studierna är alltför lätta. En del av de studerande anser däremot att studierna är alltför stressande och alltför krävande. Det behövs individuella studievägar och alternativa undervisningsmetoder, mångsidiga inlärningsmiljöer och tillräckligt med handledning och stöd i olika former. 
Ett klart och tydligt resultat av effektiviseringsprogrammet är att de studerandes övergripande välfärd, inklusive god hälsa, livsbalans samt upplevelse av delaktighet och möjlighet att påverka de egna studierna, förebygger studieavbrott. Observationerna av uppföljningen visar att inom gruppen 20—24-åringar uppvisar orsakerna till studieavbrotten en större mångfald än inom yngre åldersgrupper. Avbrotten kan ha orsaker som hänför sig till vuxenlivet, exempelvis sysselsättning, familjefrågor eller ekonomiska bekymmer, eller till ett kontinuum av tidigare utbildningsproblem, såsom tidigare avbrott eller arbetslöshet. 
Av resultaten kan också utläsas att könstillhörigheten på ett betydande sätt förklarar avbrotten, och den könsrelaterade differentieringen är fortfarande en utmaning inom den grundläggande yrkesutbildningen. Den starka differentieringen av vissa branscher som flick- och pojkbranscher höjer också avbrottsprocenten inom de berörda branscherna. Avbrotten innebär att segregationen inom utbildningen stärks, och detta problem bör åtgärdas genast i början av studierna. 
Genom åtgärderna för att minska avbrotten inom utbildningen har man lyckats minska avbrottsgraden i jämn takt, men antalet studerande som avbryter studierna har hållits på en relativt stabil nivå. Det innebär att när antalet studerande inom yrkesutbildningen väl har ökat kommer en proportionellt sett större del av de studerande att avlägga en examen medan ett absolut sett lika stort antal studerande kommer att avbryta utbildningen. Det behövs således även i fortsättningen åtgärder för att minska avbrotten. 
Att söka sig till studier eller examen samt antagning som studerande 
När det gäller ansökningsförföranden inom yrkesutbildning förekommer det skillnader mellan olika utbildningsformer. Under de senaste åren har man i betydande grad utvecklat ansökningsförfarandena inom yrkesutbildningen och Utbildningsstyrelsens elektroniska ansökningstjänster, och utveckling behövs även i fortsättningen. Gemensam ansökan främjar en smidig övergång till utbildning på andra stadiet för den åldersklass som avslutat den grundläggande utbildningen, och de smidiga förfarandena för kontinuerlig ansökan vid sidan om gemensam ansökan svarar mot behoven hos olika grupper av sökande, exempelvis vuxna. Den gällande regleringen av ansökningsförfaranden och urvalsgrunder är inte till alla delar tydlig och konsekvent. Regleringen bör göra det möjligt att på ett smidigt sätt söka sig till utbildning samtidigt som den bör säkerställa att de sökande behandlas lika och har ett tillräckligt rättsskydd. 
I dagsläget finns det ingen heltäckande statistik över andra sökande än sökande som deltar i gemensam ansökan, eftersom uppgifter om dem som söker sig direkt till en utbildningsanordnare inte registreras i Studieinfo-tjänsten. Exempelvis våren 2015 deltog sammanlagt 79 662 sökande i gemensam ansökan, och av dem sökte sig 46 324 i första hand till grundläggande yrkesutbildning. Ungefär 34 000 studerande tog emot en studieplats inom yrkesutbildningen. År 2015 inledde sammanlagt ungefär 111 000 studerande sina yrkesutbildningsstudier, vilket innebär att för ungefär 65 000 av dem som inledde sina studier finns det inte några tillgängliga uppgifter om ansökan eller bakgrund. Det går inte heller att få heltäckande uppgifter om de sökande som har sökt sig till en utbildning direkt hos en utbildningsanordnare men inte blivit antagna eller att på ett heltäckande sätt få sådana uppgifter. Detta försämrar möjligheterna att vidta styråtgärder eller andra åtgärder för att främja tillträde till utbildning samt att säkerställa att de sökande och de intresserade individerna behandlas jämlikt. 
Identifiering av kunnande, erkännande och personlig tillämpning 
De olika sätten att avlägga examen och de olika formerna för ordnande av utbildning har lett till att yrkesutbildningssystemet inrymmer ett flertal dokument med olika benämningar och sinsemellan något avvikande innehåll i vilka examinandens eller den studerandes val och individuella studieväg antecknas. En personlig studieplan har gjorts upp för studerande inom grundläggande yrkesutbildning och handledande utbildningar för grundläggande yrkesutbildning. Inom läroavtalsutbildning ska läroavtalet åtföljas av ett individuellt studieprogram. En individuell plan för hur undervisningen ska ordnas görs upp för de studerande som får specialundervisning. I samband med fristående examina görs för varje sökande upp ett dokument om personlig tillämpning när det gäller ansökan, förvärv av kunnande och avläggande av examen. Denna mångfald av olika dokument medför rikligt med administrativt arbete för utbildningsanordnarna och skapar förvirring hos de studerande och i arbetslivet. 
Den gällande lagstiftningen innehåller också skillnader som gäller de åligganden och processer där personlig tillämpning ska göras och smidiga och individuella studievägar ska byggas. Exempelvis erkännande av kunnandet är en rättighet för studerande inom grundläggande yrkesutbildning och genomförs alltid på ansökan av den studerande. I samband med fristående examina är identifiering och erkännande av kunnandet däremot en skyldighet för utbildningsanordnaren eller examensarrangören. Det tidigare förvärvade kunnandet ska identifieras och erkännas som en del av examinandens examen på basis av de dokument och utredningar som examinanden lägger fram. Processen för personlig tillämpning och de dokument som upprättas utgående från den bör förenhetligas för att alla examinander och studerande inom handledande utbildningar ska ha samma möjligheter att bygga upp en individuell studieväg och att på ett smidigt sätt avancera i riktning mot sitt mål. Dessutom bör identifiering och erkännande av kunnandet alltid vara en skyldighet för utbildningsanordnaren, för att resurserna för yrkesutbildning ska kunna riktas till förvärv av kunnande som saknas och därigenom effektivisera utbildningen och förkorta studietiderna och möjliggöra en snabbare övergång från utbildningen till arbetslivet. 
Inom yrkesutbildningssystemet finns det dessutom olika slags trepartsorgan eller organ med i övrigt bred sammansättning som har hand om delvis samma, delvis olika uppgifter och till vilka utbildningsanordnarna och examensarrangörerna för godkännande ska sända planer om anordnande av examina eller påvisande och bedömning av kunnande. Detta medför överlappande arbete för utbildningsanordnarna, i synnerhet när det gäller yrkesinriktade grundexamina där planer som gäller avläggande av samma examen ska lämnas in till examenskommissionen utformade på ett visst sätt och till organet för yrkesprov utformade på ett lite annorlunda sätt. Situationen är klarare för yrkesexamina och specialyrkesexamina, eftersom dessa examina kan avläggas endast som fristående examina. Även anordnandet av fristående examina har dock varit förenat med överlappande arbete, eftersom varje examenskommission har krävt att examensarrangörerna använder specifika blanketter eller tillvägagångssätt. 
Trepartsorgan 
Inom yrkesutbildningssystemet finns det enligt gällande lagstiftning olika slags trepartsorgan eller organ med i övrigt bred sammansättning som har hand om delvis samma, delvis olika uppgifter. För planeringen och genomförandet av yrkesprov ska utbildningsanordnaren tillsätta ett eller flera organ, där medlemmarna företräder utbildningsanordnaren, lärarna och de studerande samt arbets- och näringslivet inom respektive bransch eller branscher. Två eller flera utbildningsanordnare kan också ha ett gemensamt organ. De riksomfattande examenskommissioner på trepartsbasis som tillsätts av Utbildningsstyrelsen och vars medlemmar företräder arbetsgivare, arbetstagare, lärare och självständiga yrkesutövare ingår i sin tur avtal om att ordna fristående examina, säkerställer kvaliteten på ordnandet av fristående examina samt utvecklar systemet med fristående examina och de fristående examina. Dessutom har systemet med utbildningskommissioner och den styrgrupp tillsatt av undervisnings- och kulturministeriet och de utbildningskommissioner tillsatta av Utbildningsstyrelsen som ingår i systemet till uppgift att i egenskap av expertorgan utarbeta kvalitativa prognoser för utbildningssektorn och att främja växelverkan mellan utbildningssektorn och arbetslivet inom yrkesutbildning på andra stadiet och högskoleutbildning. De enskilda utbildningskommissionerna ska bland annat följa, bedöma och göra upp prognoser för hur utbildningen och behovet av kompetens i arbetslivet utvecklas och lämna in initiativ till olika aktörer om hur de yrkesinriktade examina samt yrkesutbildningen och den högre utbildningen kan utvecklas innehållsmässigt. 
Utbildningsanordnarna och examensarrangörerna ska till organen för yrkesprov eller till examenskommissionerna för godkännande och undertecknande ge in planer om ordnande av examina eller påvisande och bedömning av kunnandet, beslutsförslag och betyg. Detta medför överlappande arbete för utbildningsanordnarna, i synnerhet när det gäller yrkesinriktade grundexamina där planer som gäller avläggande av samma examen ska lämnas in till examenskommissionen utformade på ett visst sätt och till organet för yrkesprov utformade på ett lite annorlunda sätt. Situationen är klarare för yrkesexamina och specialyrkesexamina, eftersom dessa examina kan avläggas endast som fristående examina. Även anordnandet av fristående examina har dock varit förenat med överlappande arbete, eftersom varje examenskommission har krävt att examensarrangörerna använder specifika blanketter eller tillvägagångssätt. Behovet av samt rollen och uppgifterna för organen bör omprövas med tanke på utvecklingen av ett nytt yrkesutbildningssystem och kvalitetssäkringen. 
Utbildning som ordnas på en arbetsplats 
För närvarande förvärvas kunnande på en arbetsplats i form av inlärning i arbetet inom den grundläggande yrkesutbildningen, som läroavtalsutbildning samt genom att kunnande enligt de mål som planerats vid personlig tillämpning förvärvas på arbetsplatser. 
Utbildning som ordnas på en arbetsplats har utvecklats under hela 2000-talet. Det har gjorts flera undersökningar om detta samt en omfattande extern utvärdering. 
Inlärning i arbetet för unga och läroavtalsutbildning för unga har utvecklats i synnerhet sedan 2014 som en del av åtgärdshelheten för en reform av ungas inlärning i arbetet och ungas läroavtalsutbildning inom ramen för ungdomsgarantin. En uppföljning och utvärdering av åtgärdsprogrammets resultat och genomslag färdigställdes mot slutet av 2015 (Owal Group Oy). Rapporten, som hade beställts av undervisnings- och kulturministeriet, innehöll utvecklingsförslag som gäller dagens inlärning i arbetet och läroavtalsutbildning i synnerhet som en utbildningsform för unga. Samarbete mellan läroavtals- och läroanstaltsaktörerna är viktigt när det gäller att utveckla alternativet med läroavtal som studieväg. De skiljemurar som utbildningsanordnarna delvis själva byggt upp och konkurrensen mellan olika resultatenheter bromsar för närvarande upp utformningen av flexibla och kundinriktade lösningar och försvårar informationen om olika utbildnings- och servicemöjligheter och möjligheterna att lära av andra. 
För att läroavtalsutbildningen, eller över lag lärandet på arbetsplatser, ska kunna utökas förutsätts det enligt rapporten att ledningen engagerar sig och går in för att målmedvetet leda i riktning mot målet. Även arbetsgivarna behöver bli mer medvetna om olika möjligheter, och över lag få mer kännedom om läroavtalsutbildningen. För att individuella studievägar ska kunna främjas krävs det mera information och attitydpåverkan förutom bland undervisningspersonalen också bland de unga och vårdnadshavarna. Det svåra sysselsättningsläget ses som den primära utmaningen när det gäller att ingå läroavtal. Företagens osäkra ekonomi men även kommunernas varierande praxis och talkoanda för att främja ungdomsgarantin har påverkat åtgärdsprogrammets projektverksamhet och ingåendet av läroavtal. För att främja modeller som kombinerar utbildning vid en läroanstalt och läroavtalsutbildning bör reformen av det finansiella systemet slutföras så att systemet sporrar utbildningsanordnarna att ta fram och genomföra sådana modeller för att ordna utbildning som innebär att olika utbildningsformer kombineras. För flera aktörer befinner sig arbetet fortfarande på försöksstadiet när det gäller att ta fram inlärningslösningar och inlärningsmiljöer som stöder inlärningen på arbetsplatsen och utnyttjar informations- och kommunikationsteknik. I arbetsgivarnas svar accentuerades i synnerhet lärarnas aktivitet som en faktor som har betydelse för att inlärningen i arbetet ska vara framgångsrik. De flesta utvecklingsobjekt, men även god praxis, som arbetsgivarna lyfte fram hänför sig till samarbete med arbetsgivaren, utbyte av information och lärarnas närvaro på arbetsplatserna. 
Annukka Norontaus granskade i sin doktorsavhandling (Oppisopimuskoulutus yritysten tuottamana koulutuspalveluna: tavoitteista vaikutuksiin, Villmanstrand 2016) de mål som företagen har när det gäller läroavtalsutbildning och de effekter som uppkommer för de företag som tillhandahåller utbildning. Undersökningen gällde sådana små och medelstora företag inom olika branscher som har tillhandahållit läroavtalsutbildning och har mångårig erfarenhet av detta. I undersökningen deltog också små och medelstora företag för vilka läroavtalsutbildning med tillhörande verksamhet var obekant. I undersökningen klargjordes perspektivet för tillhandahållande av service och tillhörande mål och effekter för företagen och läroavtalsutbildningens administrativa aktörer. Enligt undersökningen anses läroavtalsutbildningen ha positiva och neutrala effekter, och det finns nästan inga branschspecifika skillnader i fråga om effekterna. Både för de studerande och för arbetsgivarna är upplevelsen av att skapa och producera värde ett viktigt led på vägen till positiva effekter. Även företagets engagemang samt ledningskompetens i fråga om arbetet och utbildningen backar upp de positiva effekterna. Det är viktigt för företagen att ha en bra image som utbildare. Effekterna av att tillhandahålla läroavtalsutbildning är mer omfattande än de uppställda målen, i synnerhet när det gäller effekterna i fråga om strukturellt kapital. Läroavtalsutbildningens genomslagskraft i ett företag uppkommer av förhållandet mellan målen och effekterna. Sammantaget kan det konstateras att läroavtalsutbildningen har bra genomslagskraft och prestationsförmåga i företagen trots att kvaliteten varierar en aning. Initierande, inledande och tillhandahållande av läroavtalsutbildning hänför sig ofta till sådana utvecklingsorienterade personer som någon gång i livet har haft positiva erfarenheter av möjligheterna med läroavtalsutbildning. Enligt undersökningen består kostnaderna för läroavtalsutbildningen av kostnader för anställningsförhållandet, kostnader för frånvaro från arbetet under den teoretiska utbildningen samt kostnader för handledning och bedömning, men utbildningen anses vara ekonomiskt lönsam. Tillhandahållande av läroavtalsutbildning förhindras i huvudsak av brist på kommunikation och information, utebliven identifiering av en utbildningsmöjlighet, företagens svaga utbildningskultur samt oklara föreställningar och uppfattningar. Faktorer relaterade till anställningsförhållandet och ekonomiska faktorer, faktorer relaterade till den ungas utvecklingsstadium samt många slags pedagogiska och etiska faktorer utgör enligt undersökningen moderatorer när det gäller att tillhandahålla läroavtalsutbildning för unga. Av undersökningen framgick dessutom att begreppet unga är diffust både begreppsmässigt och med avseende på referensgruppen. De olika formerna av yrkesutbildning och läroavtalsutbildning samt de många begreppen skapar också oklarhet i båda kontexterna, nämligen i företag där läroavtalsutbildning tillhandahålls och i företag där sådan utbildning inte tillhandahålls. 
Rådet för utbildningsutvärdering genomförde år 2006 en utvärdering av studier på arbetsplatsen och en uppföljande utvärdering år 2010 (Publikationer från Rådet för utbildningsutvärdering 44). Utvärderingen av studier på arbetsplatsen gällde såväl inlärning i arbetet som läroavtalsutbildning. Enligt utvärderingen hade de allmänna målen för inlärning i arbetet då uppfyllts relativt väl. Inlärning i arbetet har främjat yrkesutbildningens konkurrenskraft och bidragit till att utbildningen i högre grad utgår från arbetslivet, ökat dialogen mellan olika aktörer och lärarnas arbetslivskontakter, förändrat de studerandes inlärningsmiljö så att den i högre grad baserar sig på arbetslivet, främjat yrkeskompetensen, stärkt yrkesutbildningens dragningskraft och förutsättningar att trygga möjligheterna att få kvalitativt och kvantitativt tillräcklig arbetskraft för arbetslivet, stärkt de studerandes kännedom om arbetets faktiska karaktär, verksamhetssätten i arbetslivet och arbetsmarknaden och underlättat sysselsättning, sänkt sysselsättningströskeln för unga som löper risk att bli utslagna och för specialstuderande och bidragit till förändrade attityder gentemot dessa. Samarbetet med arbetslivet och formerna för samarbetet varierar från en anordnare till en annan. Utbildningsanordnarna avgränsade i hög grad samarbetet med arbetslivet till att gälla inlärning i arbetet. Andra aspekter på samarbete med arbetslivet och utbildningens arbetslivsmatchning har ägnats mindre uppmärksamhet. Arbetslivsengagemanget och möjligheterna att orka sågs som orosmoment. Fortlöpande användning av samma ”bra” platser för inlärning i arbetet kan leda till belastning och därmed trötthet, frustration och vägran. På arbetsplatserna uppdagades förvirring i fråga om olika styr-, uppföljnings- och finansieringspraxis visavi utbildningsformer och utbildningsområden samt anordnare. För partnerskapsförhållanden behövs det enhetliga förfaranden mellan olika utbildningsanordnare och sektorer. Dessutom behövs det allt bättre samordning också mellan olika utbildningsformer. Verksamhetssätten inom grundläggande yrkesutbildning och yrkesinriktad vuxenutbildning - inklusive arbetskraftspolitisk utbildning - har inte heller förenhetligats, och kopplingar till yrkeshögskolornas verksamhetssätt har inte diskuterats. Det lyftes fram som ett problem att arbetsplatserna, i synnerhet arbetsplatshandledarna och arbetsplatsutbildarna, inte klarar av att behärska många olika former av praxis. Ur arbetslivets perspektiv skulle det vara motiverat att olika anordnare, läroanstalter och branscher har samma verksamhetssätt och principer. 
Skiljemurarna mellan olika utbildningsformer, läroanstalter och branscher har inverkat negativt på det interna samarbetet inom anordnarens organisation. God praxis för läroavtalsutbildning och vuxenutbildning har nästan inte alls tagits till vara för att utveckla inlärningen i arbetet. Inlärning på arbetsplatsen i samband med läroavtalsutbildning har inte heller utvecklats samtidigt som inlärning i arbetet. Det ringa samarbetet mellan olika utbildningsformer, utbildningsnivåer och branscher ansågs i hög grad vara en följd av styrsystemets strukturer och de skarpa skiljemurar som uppkommit i och med detta. Till följd av flera strukturella faktorer och av många andra orsaker finns det olika utbildnings- och träningspraxis för arbetsplatsutbildare/arbetsplatshandledare inom yrkesprovsbaserad utbildning och läroplansbaserad utbildning. Detta är inte ändamålsenligt med tanke på exempelvis en ändamålsenlig användning av utbildningsresurser, att lära av andra och övergripande utveckling av handledningspraxis. För såväl lärare som arbetsplatshandledare gäller att utbildningsbehoven är permanenta. Behoven av höjda anslag accentuerades vid inlärning på arbetsplatsen i samband med läroavtalsutbildning. Utgångspunkten är att i förhållande till annan grundläggande utbildning bör utbildningsanordnarna ha jämlikare ekonomiska utgångslägen och resurser att informera och marknadsföra, anordna, handleda och utvärdera samt utveckla inlärning på arbetsplatsen än för närvarande. Det grundläggande problemet är att de ekonomiska resurserna för läroavtalsutbildning motsvarar 60 procent av priset per enhet för annan grundläggande yrkesutbildning. Detta påverkar bland annat de utbildningsersättningar som betalas till arbetsplatserna och som kan sjunka ytterligare när kostnaderna för de teoretiska studierna stiger. 
I den uppföljande utvärdering av studier på arbetsplatsen som Rådet för utbildningsutvärdering genomförde 2010 konstaterades att inlärningen i arbetet hade utvecklats väldigt mycket sedan den nationella utvärderingen från 2006. Verkställandet av yrkesprov och utvecklingsarbetet i anslutning till dem har haft speciellt stor betydelse. Yrkesprov som en del av inlärningen i arbetet ses som ett viktigt mål. Det går inte och anses inte heller vara nödvändigt att åtskilja inlärning i arbetet från yrkesprov. Yrkesproven håller följaktligen på att integreras i inlärningen i arbetet och den bedömning av de studerande som hänför sig till inlärningen i arbetet. I och med yrkesproven har tyngdpunkten vid bedömningarna av de studerande förskjutits till bedömning av kunnandet. Målen för inlärning i arbetet har blivit tydligare och samarbetet med arbetsplatserna har intensifierats och förtydligats. Utbildningen utgår på det hela taget i allt högre grad från arbetslivet. Även organiseringen av inlärning i arbetet är smidigare och mer systematisk än tidigare. Arbetsplatshandledarnas och lärarnas utbildningsbehov och behovet av perioder i arbetslivet för lärarna är fortlöpande. Det ordnas både utbildning och perioder i arbetslivet, men behovet är större än vad som kan genomföras. Alla arbetsplatser har dock inte någon utbildad arbetsplatshandledare. De största bristerna i förhållande till nationella rekommendationer och fullföljande av dem hänför sig till pedagogisk ledning, obetydlig sänkning av skiljemurarna mellan olika utbildningsformer och utbildningsnivåer och undanröjande av strukturella hinder i anslutning till dessa, ersättningar till arbetslivet inom social- och hälsovårdsområdet samt utbildningsanordnarnas outvecklade system för självvärdering, uppföljning och respons. Det finns inte tillräckligt många utbildade arbetsplatshandledare. Handledningsresurserna på arbetsplatserna är ringa, och därför är det svårt att handleda och bedöma de studerande. På arbetsplatserna förstår man inte det språk som läroanstalterna använder sig av. Terminologin i läroplanen är främmande. I synnerhet bedömningskriterierna upplevs som svåra. Arbetsplatserna har begränsade resurser att beakta olika studerandes handledningsbehov och övriga behov. Unga studerande är ofta alltför oerfarna för att kunna utföra krävande uppgifter, och därför behöver de individuell handledning och klart definierade uppgifter och annat stöd. På vissa arbetsplatser ses de studerande som arbetskraft, vilket kan innebära att den studerande hindras från att studera enligt målen. 
I slutsatserna i den uppföljande utvärderingen konstateras att enligt principen om livslångt lärande bör utbildning och arbetsliv på ett smidigare sätt än för närvarande överlappa varandra och växla i personernas arbetshistoria. Inom nationella utvecklingsprojekt bör man skapa nya modeller och alternativa verksamhetssätt där man beaktar livslångt lärande, förändrade krav inom arbetslivet och förändrade krav som gäller arbetslivsfärdigheter, internationalisering, färdigheter för självständig yrkesutövning och företagande. Begreppen inlärning i arbetet och yrkesprov bör förtydligas och förenhetligas med de begrepp som används inom vuxenutbildningen och i yrkeshögskolorna. Även lärarnas ansvar och uppgifter bör göras enhetligare. Dessutom gäller det att skapa enhetlig praxis för de prov och yrkesprov som ingår i vuxenutbildning. 
Trots att utvärderingen av studierna på arbetsplatsen genomfördes för ungefär tio år sedan och den uppföljande utvärderingen för sex år sedan kan de centrala slutledningarna alltjämt anses vara relevanta, i synnerhet när det gäller olika verksamhetspraxis, begreppssamlingen och stödjandet av studier på arbetsplatsen. I synnerhet tillvaratagande av existerande möjligheter till inlärning i arbetet och läroavtalsutbildning samt medvetenhet om flexibla utbildningsalternativ är alltjämt ett aktuellt utvecklingsobjekt. 
För närvarande kan studerande delta i utbildning som ordnas på en arbetsplats i samband med praktiska arbetsuppgifter antingen i ett arbetsavtalsförhållande eller utan ett arbetsavtalsförhållande. När det gäller inlärning i arbetet enligt lagen om grundläggande yrkesutbildning innehåller lagen mycket få bestämmelser om den studerandes rättsställning, såsom om tillämplig arbetstid när den studerande inte står i ett anställningsförhållande till arbetsgivaren. Detta skapar oklarhet och varierande praxis. På en arbetsplats kan det samtidigt finnas både studerande som inte står i ett anställningsförhållande och studerande som står i ett anställningsförhållande inom läroavtalsutbildning. Med tanke på likabehandling av de studerande och med tanke på de studerandes rättsskydd bör det skapas större klarhet i de studerandes rättigheter och skyldigheter under tiden för annan utbildning på arbetsplatsen än sådan utbildning på arbetsplatsen som grundar sig på ett arbetsavtal. 
Specialundervisning 
Metoderna inom specialundervisningen, särskilt stöd och handledning samt anpassning, gör det möjligt att beakta individuella förutsättningar hos studerande i behov av särskilt stöd när det gäller att förvärva yrkeskompetens, yrkesskicklighet och färdigheter för livslångt lärande. Antalet studerande inom specialundervisning har ökat oavbrutet under 2000-talet. Tre fjärdedelar av de studerande som får specialundervisning studerar inom yrkesutbildningsanordnarnas utbildningar tillsammans med andra studerande, vilket innebär att jämlikhet och delaktighet i utbildningen och arbetslivet blir verklighet. 
Det förhöjda pris per enhet vid finansieringen som utbildningsanordnaren får för studerande som får specialundervisning och som är avsett som ersättning för kostnaderna för specialundervisningen har kunnat öka antalet studerande inom specialundervisning så att även studerande med lindriga inlärningssvårigheter har betecknats som studerande som får specialundervisning, även om inget särskilt stöd har getts. Den minskade finansieringen förutsätter i framtiden att finansieringen för specialundervisning riktas till de studerande för vilka specialundervisning är nödvändig för att de ska kunna nå utbildningsmålen. Genom att bättre än tidigare ta till vara andra former av handledning och stöd i utbildningen när behoven av stöd är mindre kan man förebygga att svårigheterna hopar sig och möjliggöra ingripande i ett tidigt skede när svårigheter uppdagas. Beaktande av individuella studievägar, flexibilitet i utbildningen och individuella behov utgör specialundervisningens styrka. 
Lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning innehåller inte några bestämmelser om specialundervisning, men utbildningsanordnaren har dock i anslutning till finansiering kunnat anmäla studerande som studerande som får specialundervisning och få ett pris per enhet till förhöjt belopp för den studerande i fråga. Till följd av motstridigheterna mellan den lag som gäller verksamheten och finansieringslagen har bara mycket få studerande som fått specialundervisning anmälts till grundexamina, yrkesexamina eller specialyrkesexamina som avläggs genom fristående examina. Ur perspektivet för likabehandling av de studerande har det varit problematiskt om den studerande har antagits för att avlägga en yrkesinriktad grundexamen, yrkesexamen eller specialyrkesexamen som avläggs genom en fristående examen och behovet av specialundervisning har uppdagats först under den förberedande utbildningen. Om den studerandes behov av särskilt stöd inte har beaktats i den förberedande utbildningen, har följden kunnat bli att avläggandet av en examensdel eller hela examen avbrutits. Detta har i sin tur ökat upplevelserna av misslyckande i utbildningen. Generellt inriktade tillräckliga handlednings- och stödinsatser för de studerande står alltid i första rummet och räcker också ofta till för att bemöta behoven av särskilt stöd. Specialundervisning bör dock finnas att tillgå på lika grunder när det tydligt finns ett behov av specialundervisning. 
Fängelseundervisning 
De kostnader som utbildning som ordnas som fängelseundervisning medför för utbildningsanordnaren varierar i hög grad beroende på i vilket fängelse utbildningen har ordnats och i vilken grad verksamhetsmiljön har kunnat stödja ordnandet och genomförandet av utbildningen. När det gäller antalet arbetsledare och väktare vid fängelser varierar de olika fängelsernas personalresurser. Arbetsledarna vid fängelser har en viktig roll som handledare i samband med sådana arbetsuppgifter i fängelser där innehållet kan tas till vara vid utbildning. Väktarna följer fångarna till utbildningslokalerna, och i vissa fall är en väktare närvarande på lektionerna. Även fängelsernas egna studiehandledare har en viktig roll när utbildning genomförs. Tidigare har fängelserna haft egna lärare, men i dag finns det bara arbetsledare kvar. Fängelserna uppvisar också skillnader i fråga om vilka slags psykologtjänster de kan erbjuda. 
Kostnaderna för genomförande av utbildning inom fängelseundervisning ökas generellt av exempelvis antalet speciallärare, små undervisningsgrupper, byggande av inlärningsmiljöer i fängelset samt produktion av separata läromedel som utarbetats för fängelseundervisningens behov. Det nuvarande finansiella systemet identifierar emellertid inte i tillräcklig grad alla dessa faktorer som påverkar kostnaderna för fängelseundervisningen. Det finns dock behov av att ordna mer yrkesutbildning i fängelserna än vad som ordnas för närvarande. 
Studiesociala förmåner och studerandevård 
Helheten av studiesociala förmåner för studerande, studerandehälsovård och studerandevård är för närvarande fragmenterad och svår att uppfatta för både de studerande och de aktörer som svarar för verkställandet, eftersom det föreskrivs om förmånerna och tjänsterna och om de som är berättigade till dem på olika sätt och i olika författningar. Även finansieringen och den allmänna styrningen kommer från olika myndigheter. Studerande som avlägger samma examen hos samma utbildningsanordnare kan beviljas studiesociala förmåner på olika villkor beroende på formen för ordnande av utbildning eller beroende på finansieringsformen. Exempelvis rätten till tjänster enligt lagen om elev- och studerandevård eller till avgiftsfria måltider för dem som avlägger en yrkesinriktad grundexamen har bestämts på basis av om examen avläggs inom den grundläggande yrkesutbildningen eller inom utbildning som förbereder för fristående examen. En del utbildningsanordnare har erbjudit exempelvis avgiftsfria måltider även till andra studerande än de som enligt lag är berättigade till denna förmån. 
I lagen om grundläggande yrkesutbildning finns det väldigt få bestämmelser om utbildningsanordnares internatboendeverksamhet, och det är oklart hur vissa av bestämmelserna i den lagen kan gälla för internatboende i praktiken. 
Avgifter som tas ut av studerande 
De avgifter som för närvarande tas ut av studerande avviker från varandra på så vis att undervisningen inom utbildning som leder till eller förbereder för en yrkesinriktad grundexamen alltid är avgiftsfri medan en examensavgift tas ut av den som avlägger en yrkesinriktad grundexamen som en fristående examen. En motsvarande examensavgift tas också ut av den som avlägger en yrkesexamen eller en specialyrkesexamen som en fristående examen. Examensavgiften och grunderna för hur den bestäms har fastställts tydligt i lag, eftersom beloppet av examensavgiften anges genom förordning och avgiften enligt lag ska fastställas så att intäkterna från avgifterna motsvarar examenskommissionernas kostnader. I praktiken har en examensavgift tagits ut för avläggande av den första examensdelen i en examen, men den principen har inte angetts i bestämmelserna. Beloppen av enskilda examensavgifter är relativt små och uttagandet och redovisningen av dem medför även administrativa kostnader. Examensavgifterna har därför en relativt liten betydelse för den samlade finansieringen av yrkesutbildningen. 
Handledande utbildning och utbildning som leder till eller förbereder för en yrkesinriktad grundexamen är alltid avgiftsfria, men i utbildning som förbereder för en yrkesexamen och specialyrkesexamen samt i annan yrkesinriktad tilläggsutbildning kan enligt lag en skälig avgift tas ut av de studerande. Med avgiften täcks kostnader för utbildningen och kostnader för ordnande av examen. Bestämmelser om avgifternas maximibelopp i förhållande till priset per enhet för yrkesinriktad tilläggsutbildning har utfärdats genom förordning av ministeriet. Regleringen av maximibeloppen är dock inte helt tydlig. Priset per enhet för yrkesinriktad tilläggsutbildning bestäms nämligen per studerandeårsverke men i bestämmelsen tas inte ställning till hur utbildningens omfattning eller längd ska beaktas när avgiften bestäms. 
Inom finansieringen av yrkesinriktad tilläggsutbildning har möjligheten att ta ut studerandeavgifter beaktats så att den kalkylerade finansieringsandel som täcks med studerandeavgifter uppgår till 14,4 procent. Avgifternas kalkylerade andel av finansieringen har angetts som genomsnittlig, men de maximibelopp som anges genom förordning överstiger dock betydligt det genomsnittliga avgiftsbelopp som enligt finansieringslagen fastställts via procentsatsen för nedsatt pris per enhet. I praktiken fattar utbildningsanordnaren beslut om beloppet av den avgift som tas ut, och utbildningsanordnaren kan också besluta att inga studerandeavgifter ska tas ut. Det inbördes förhållandet mellan den genomsnittliga andelen för studerandeavgifter enligt finansieringslagen, maximibeloppen av avgifter enligt förordningen och de studerandeavgifter som utbildningsanordnarna de facto fattar beslut om är inte speciellt tydligt. Av bestämmelserna framgår inte heller klart vilken praxis som ska följas när avgifterna bestäms. 
När studerandeavgifter bestäms gäller det också att beakta EU:s bestämmelser om statligt stöd och konkurrensbestämmelser samt de ståndpunkter som framförts i kommissionens tillkännagivande om begreppet statligt stöd. Med tanke på den offentliga utbildningens karaktär av icke-ekonomisk verksamhet är det viktigt att försäkra sig om att studerandeavgifterna inte kan stå för huvuddelen av finansieringen av utbildningen. 
I lagstiftningen om yrkesutbildning anges inte för närvarande om de inträdes- och lämplighetsprov som ordnas vid antagningen av studerande är avgiftsbelagda eller avgiftsfria. I samband med antagningen ordnar utbildningsanordnarna i praktiken exempelvis psykologiska lämplighetstest, och för deltagandet tas då ut en avgift. Avgifterna är av storleksklassen 50—70 euro. I lagstiftningen bör det anges om det är möjligt att ta ut avgifter för inträdes- och lämplighetsprov. I universitetslagen och i yrkeshögskolelagen föreskrivs det att urvalsproven är avgiftsfria för de studerande. 
Kvalitetsledning 
Enligt den gällande lagstiftningen ska den som ordnar utbildningen också utvärdera utbildningen samt delta i extern utvärdering av verksamheten. Vidare förutsätts det att de viktigaste resultaten av utvärderingarna ska offentliggöras. Kvalitetsbedömning av utbildningsanordnarens verksamhet har endast ingått som ett led i tillståndsprocessen ur perspektivet för yrkeskompetens och ekonomiska förutsättningar. Verksamhetens kvalitet på strategisk nivå eller med tanke på fungerande förfaranden för kvalitetsledning eller förutsättningarna för ordnande har inte varit föremål för granskning. Förändringarna i omvärlden och det ökade samarbetet med arbetslivet förutsätter att utbildningsanordnaren har en fungerande kvalitetsledning och mångsidig utvärdering av den egna verksamheten för att verksamheten ska kunna utvecklas och för att dess kvalitet på ett konkret sätt ska kunna påvisas för de studerande, arbetslivet samt alla samarbetspartner och intressentgrupper. För systematiskt utvecklande av kvalitetsledningen behövs det förpliktande lagstiftning. 
Våren 2015 klarlades läget för kvalitetsledningen inom yrkesutbildningen genom en självvärdering av kvalitetsledningssystemen som Utbildningsstyrelsen organiserade och genom en extern utvärdering som genomfördes av Nationella centret för utbildningsutvärdering (NCU). Mer än 90 procent av alla yrkesutbildningsanordnare deltog i självvärderingen. Utvärderingen baserade sig på kriterier och det förutsattes att utbildningsanordnarna skulle höra olika intressentgrupper på bred front (exempelvis lärare, studerande, arbetslivet och samarbetspartner). Enligt utvärderingen har merparten (71 procent) av yrkesutbildningsanordnarna ett kvalitetsledningssystem som kan anses vara fungerande. Utvärderingen visade dock att också de utbildningsanordnare som nådde upp till den godkända gränsen hade sådant som bör utvecklas inom kvalitetsledningen. Det centrala resultatet av utvärderingen var att utveckling av kvalitetsledningen förutsätter att utbildningsanordnaren engagerar sig. 
Utbildningsexport 
Hittills har exporten av yrkesutbildning och yrkesinriktade examina varit obetydlig, även om några exportprojekt redan har pågått. Enligt Utbildningsstyrelsens projekt för att främja export av yrkesutbildning (2015) har exporten av yrkesutbildning bestått av bland annat utbildningsutveckling samt utveckling av läroplaner, bedömningskompetens och lärarnas pedagogiska kompetens. Enligt projektet möter inte det nuvarande utbudet av utbildningsexport till alla delar efterfrågan, som enligt de utbildningsanordnare som deltar i projektet gäller i synnerhet yrkesinriktade examina. Examensexport skulle öka exporten av finländsk yrkesutbildning och svara mot kundernas behov. 
Den gällande lagstiftningen om yrkesutbildning möjliggör inte export av utbildning som leder till examen eller export av examina. I tillståndet att ordna grundläggande yrkesutbildning anges den plats där undervisningen ordnas samt undervisnings- och examensspråket. I enlighet med lagstiftningen gäller dessutom att undervisningen, yrkesproven och examenstillfällena för fristående examen ordnas i huvudsak på finska och svenska. Även språkkraven i examensgrunderna medför hinder för att exportera utbildning. För yrkesinriktade grundexamina gäller att språkkraven utgör en del av målen för kunnandet i gemensamma examensdelar. Språkkrav ingår dessutom i yrkesinriktade examensdelar för grundexamina, yrkesexamina och specialyrkesexamina. Examensgrunderna innehåller också sådan på finsk lagstiftning och finska bestämmelser baserade krav på yrkesskicklighet som begränsar utbildningsexporten. Även de bestämmelser i nuvarande lagstiftning som gäller avgiftsfri grundläggande yrkesutbildning utgör ett hinder för att exportera utbildning. Inom Utbildningsstyrelsens projekt för att främja export har man bedömt att exportpotentialen är störst för fristående examina som kan avläggas oberoende av hur yrkesskickligheten har förvärvats. Dessutom gäller att utbildning som förbereder för fristående examina redan nu kan ordnas också på andra språk än de inhemska språken och att avgifter kan tas ut för utbildningen. Efterfrågan på utbildning kommer i synnerhet från länder utanför EU och EES-området. 
Nuläget inom export av utbildning på andra stadiet och hindren för export har också granskats i slutrapporten av en arbetsgrupp som undervisnings- och kulturministeriet tillsatte den 23 mars 2016: Utbildningsexport.Åtgärder för att främja export i fråga om yrkesutbildning och gymnasieutbildning (undervisnings- och kulturministeriets publikationer 2016:20). Arbetsgruppen konstaterar att exporten av examensinriktad utbildning inbegriper flera lagstiftningsmässiga utmaningar med anknytning till undervisningsspråket, platsen där undervisningen ordnas, undervisningens avgiftsfrihet, studerandeantagningen, studiesociala förmåner och innefattandet av utbildningen i fråga i statsandelssystemet samt det att utbildning inte kan ordnas i vinstsyfte. Arbetsgruppen föreslår bland annat utveckling av kompetensen inom affärsverksamhet, marknadsföring och riskhantering, grundande av en nationell stödorganisation för utbildningsexport, skapande av stödinstrument för aktörer inom utbildningsexport samt försök med export av examensinriktad yrkesutbildning utanför EU och EES-området. 
Hösten 2016 inledde Utbildningsstyrelsen ett försök med export av examensinriktad utbildning till länder utanför EU och EES-området. Försöket genomförs som ett examensförsök där man kan göra undantag från språkkraven i examensgrunderna och från de kompetenskrav för examen som baserar sig på finsk lagstiftning och finska bestämmelser utan att de centrala kraven på yrkesskicklighet och de centrala målen för kunnandet i examina frångås. Försöksutbildningarna avslutas före utgången av 2020. Den utbildning som genomförs inom försöket utgör export av utbildning som inte till någon del kan finansieras med finansiering som enligt finansieringslagen beviljas yrkesutbildningsanordnare, utan alla kostnader för utbildningen ska tas ut av den som beställer eller av den som deltar i utbildningen. 
Ordnande av arbetskraftsutbildning 
Det centrala syftet med arbetskraftsutbildning är att reagera snabbt på problem på arbetsmarknaden och höja befolkningens sysselsättningsgrad. För upphandling av arbetskraftsutbildning behövs en öppen verksamhet och en tillräckligt lång tid för konkurrensutsättning. Upphandlingsverksamheten har gjort det möjligt att inrikta utbildningarna enligt behovet av arbetskraft men har fördröjt möjligheten att inleda utbildning när behovet har uppdagats. Den administrativa fördröjningen hos såväl utbildningsanordnarna som närings-, trafik- och miljöcentralerna i anslutning till upphandlingen har de facto bromsat upp de utbildningsmässiga möjligheterna att reagera på arbetslivets behov. Samtidigt har den medfört onödig väntan på tillträde till utbildning för arbetslösa och på så vis ökat deras så kallade passiva tid. 
Upphandlingsverksamheten har medfört en betydande fördröjning mellan det uppdagade behovet och inledandet av utbildning. Arbetskraftsutbildning har styrts och administrerats vid arbets- och näringsministeriet och frivillig utbildning vid undervisnings- och kulturministeriet. Arbetskraftsutbildningen och den frivilliga utbildningen har inte bildat någon sammanhängande helhet eftersom bägge ministerierna har styrt verksamheten från sina egna utgångspunkter och eftersom samordningen har varit obetydlig. Exempelvis utbudet av arbetskraftsutbildning och frivillig utbildning har inte samordnats, inte heller vilka aktörer som ordnar utbildningen. Likaså har kvalitetsledningen av verksamheten följt olika principer. Inom vissa utbildningssektorer har det också uppkommit motstridiga situationer när en utbildningsanordnare som saknat tillstånd att ordna en viss utbildning har kunnat ordna den i form av arbetskraftsutbildning. 
Finansiering av yrkesutbildning 
Enligt den gällande lagstiftningen består systemet för finansiering av yrkesutbildningen av finansiering av grundläggande yrkesutbildning vid en läroanstalt, finansiering av yrkesinriktad tilläggsutbildning vid en läroanstalt samt finansiering av läroavtalsutbildning. När det gäller den prestation som läggs till grund för finansieringen finns det tre olika slags grunder: studerande inom grundläggande yrkesutbildning vid en läroanstalt, studerandeårsverke inom tilläggsutbildning vid en läroanstalt och läroavtal inom läroavtalsutbildning. Även sätten att beräkna antalet prestationer avviker från varandra. Inom grundläggande yrkesutbildning vid en läroanstalt och inom läroavtalsutbildning baserar sig det antal prestationer som läggs till grund för finansieringen på det antal som uppgetts för beräkningsdagarna. Inom yrkesinriktad tilläggsutbildning vid en läroanstalt baserar sig antalet prestationer däremot på det årliga kalkylerade antalet studerandeårsverken. Det samlade systemet för finansiering av yrkesutbildningen kan följaktligen anses vara komplicerat. 
Även grunden för beräkning av priset per enhet för den prestation som läggs till grund för finansieringen varierar mellan de olika formerna för ordnande av utbildning. Priset per enhet för grundläggande yrkesutbildning vid en läroanstalt baserar sig direkt på tidigare faktiska kostnader. Priserna per enhet för yrkesinriktad tilläggsutbildning vid en läroanstalt och priserna per enhet för grundläggande utbildning i form av läroavtalsutbildning uppgår till ett belopp som motsvarar en viss procentandel av det genomsnittliga priset per enhet för grundläggande yrkesutbildning vid en läroanstalt. Priserna per enhet för yrkesinriktad tilläggsutbildning i form av läroavtalsutbildning bestäms i sin tur i statsbudgeten. De olikheter som finansieringsgrunderna för olika former för ordnande av utbildning inrymmer i förhållande till tidigare faktiska kostnader har för sin del gjort det finansiella systemet svårtolkat och ökat finansieringens interna inkonsekvens. 
När det gäller utbildning vid en läroanstalt och utbildning i form av läroavtalsutbildning omfattar den grundläggande yrkesutbildningen en finansieringsandel för kommunerna, men någon sådan finansieringsandel ingår inte i den yrkesinriktade tilläggsutbildningen. Grundläggande yrkesutbildning är avgiftsfri, men inom yrkesinriktad tilläggsutbildning kan avgifter tas ut. Examensinriktad arbetskraftsutbildning är i sin tur till alla delar statsfinansierad, och det tas inte ut några avgifter av de studerande inom arbetskraftsutbildning. Systemen avviker således från varandra när det gäller inkomstfinansiering och finansieringsansvar. När examensstrukturen förändras så att den bildar en allt flexiblare helhet måste det skapas större klarhet i hur den nuvarande ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna samt den offentliga och arbetsgivarfinansierade utbildningen fungerar. 
I det gällande finansiella systemet baserar sig utbildningsanordnarnas finansiering i huvudsak på antalet studerande eller studerandeårsverken och på prestationsbestämda priser per enhet. Av finansieringen av yrkesutbildning beviljas 97 procent enbart på basis av att den studerande är närvarande, oberoende av prestationerna, och resultatrik verksamhet står för endast 3 procent av totalfinansieringen. Alla utbildningsanordnare kan inte heller få resultatbaserad finansiering bland annat på grund av att de har för få studerande. Den nuvarande nivån för resultatbaserad finansiering är inte tillräcklig för att styra och sporra utbildningsanordnarna att utveckla och effektivisera sin verksamhet, eftersom största delen av finansieringen beviljas enbart på basis av att den studerande är närvarande. 
Enligt det nuvarande finansiella systemet beviljas utbildningsanordnare finansiering separat för grundläggande yrkesutbildning vid en läroanstalt och i form av läroavtalsutbildning och för tilläggsutbildning, samt beviljas särskilda yrkesläroanstalter finansiering. På motsvarande sätt är den kvantitativa regleringen olika för de olika formerna. Trots att finansieringen är allmänt täckande har bestämmandet av prestationer för de olika formerna inte gjort det möjligt för utbildningsanordnarna att fördela finansieringen mellan olika former, exempelvis från utbildning vid en läroanstalt till utbildning i form av läroavtalsutbildning, om behovet inom arbetslivet skulle förutsätta detta. Volymen för utbildningsanordnarens verksamhet är bunden vid den finansiering som riktats till den aktuella formen och vid prestationerna för den. Detta har inte på bästa tänkbara sätt gjort det möjligt att rikta utbildningsutbudet eller att välja smidiga genomförandesätt i enlighet med kundens behov. 
Ändringarna av bestämmelserna och föreskrifterna om utvecklande av examensstrukturen för yrkesutbildningen trädde i kraft den 1 augusti 2015. Det centrala syftet med reformen var att stärka den kompetensbaserade definitionen av yrkesinriktade examina samt den struktur som består av examensdelar, att stötta uppbyggandet av flexibla och individuella studievägar samt att främja identifieringen och erkännandet av tidigare förvärvat kunnande som en del av examen. Inom ramen för reglerna för examinas uppbyggnad utvidgades dessutom möjligheterna att i examen ta in examensdelar från andra grundexamina eller från yrkesexamina och specialyrkesexamina. Det nuvarande finansiella systemet beaktar emellertid inte i tillräcklig grad dessa ändringar som redan gjorts för att utveckla examensstrukturen. 
Finansieringen av grundläggande yrkesutbildning vid en läroanstalt och i form av läroavtalsutbildning samt yrkesinriktad tilläggsutbildning i form av läroavtalsutbildning baserar sig enligt gällande lagstiftning på den beräkning av antalet studerande eller antalet läroavtal som görs två gånger per år. Följaktligen beaktar finansieringen inte i tillräcklig grad utbildning som inleds under olika tider av året eller att studietiderna varierar i större grad än för närvarande och främjar således inte i tillräcklig grad en effektiv och smidig användning av studerandeplatserna. 
Det nuvarande finansiella systemet är bra när det gäller att trygga en stabil finansiering som kan beräknas på förhand. Systemet styr och sporrar emellertid inte till kompetensbaserad verksamhet som utgår från kunden eller till uppbyggande av individuella utbildningsvägar, såsom kombination av olika former för ordnande av utbildning, möjliggörande av avläggande av examensdelar eller samordning av arbetsliv och studier i enlighet med den studerandes behov. Det finansiella systemet styr och sporrar inte i tillräcklig grad till att effektivisera verksamheten och främja dess genomslagskraft eller till att fullt ut erkänna kunnande som har förvärvats tidigare eller till att ta vara på sommarstudier så att den effektiva utbildningstiden förkortas. Systemet stöder inte heller i tillräcklig grad alternativet att avlägga examen oberoende av hur kunnandet har förvärvats och uppmuntrar inte utbildningsanordnarna till att så snart den studerandes kunnande medger det hänvisa personen till yrkesprov i stället för till förberedande utbildning. 
Det finansiella systemet bör för sin del stödja måluppfyllelsen när det gäller de mål som uppställts för utvecklande av examensstrukturen, kompetensbaserad och kundinriktad verksamhet, kortare studietider, identifiering och erkännande av tidigare förvärvat kunnande samt för smidig antagning av studerande. 
Finansiering av yrkesutbildning med tanke på EU:s bestämmelser om statligt stöd 
Utifrån kommissionens tillkännagivande om begreppet statligt stöd som avses i artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt kan frivillig examensinriktad yrkesutbildning samt handledande utbildning ur perspektivet för EU:s reglering av statligt stöd klassificeras som en icke-ekonomisk verksamhet inom det offentliga utbildningssystemet. Utifrån kommissionens tillkännagivande är det också godtagbart att hos studerande ta ut skäliga avgifter som bidrar till att finansiera kostnaderna för att driva systemet. Statsandelen för yrkesinriktad tilläggsutbildning utgör 85,60 procent, och ungefär 15 procent av de kalkylerade kostnaderna för utbildningen täcks med studerandeavgifter. I det föregående har det emellertid bedömts att det inbördes förhållandet mellan den genomsnittliga andelen för studerandeavgifter enligt finansieringslagen, maximibeloppen av avgifter enligt förordningen och de studerandeavgifter som utbildningsanordnarna de facto fattar beslut om inte är speciellt tydligt i den nuvarande lagstiftningen. När man utfärdar bestämmelser om studerandeavgifter bör man således beakta utbildningens karaktär av offentlig utbildning, som betraktas som en icke-ekonomisk verksamhet med tanke på EU:s bestämmelser om statligt stöd. 
EU:s bestämmelser om statligt stöd bör granskas också när det gäller särskilda yrkesläroanstalter, personalutbildning och finansiering av annan yrkesinriktad tilläggsutbildning. Statligt stöd handlar om att offentliga medel kanaliseras till företag. Statligt stöd karaktäriseras av att offentliga medel eller stöd kanaliseras till företag/ekonomiska aktörer så att åtgärden är selektiv, det vill säga stödet riktas till exempelvis vissa företag och snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen och påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Om dessa fyra villkor är uppfyllda omfattas åtgärden av EU:s reglering av statligt stöd. Offentlig utbildning som ordnas inom ramen för det nationella utbildningssystemet och som i huvudsak eller helt och hållet finansieras med statsmedel och övervakas av staten betraktas emellertid som annan än ekonomisk verksamhet, och dessa utbildningstjänster omfattas inte av regleringen av statligt stöd eller av den reglering som gäller fri rörlighet. 
Offentligt stöd till företag är statligt stöd enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget endast till den del det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. I det avseendet är det enligt kommissionen inte nödvändigt att fastställa att stödet faktiskt påverkar handeln mellan medlemsstaterna, utan endast att stödet kan påverka sådan handel. Enligt kommissionens tillkännagivande om begreppet statligt stöd har domstolen särskilt slagit fast att om ett statligt finansiellt stöd förstärker ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag i handeln inom unionen ska denna handel anses påverkas av detta stöd. 
För utbildning som ordnas vid särskilda yrkesläroanstalter och för generellt inriktad personalutbildning gäller att det inte finns någon sådan fri rätt att söka till utbildningen som den rätt som gäller enligt lagstiftningen om yrkesutbildning, utan utbildningen ordnas för ett företags personal. Offentlig finansiering som anvisas särskilda yrkesläroanstalter och personalutbildning generellt kan följaktligen medföra konkurrensfördelar för de berörda företagen, eftersom andra företag är tvungna att köpa motsvarande utbildningstjänster på den fria marknaden. 
När det gäller personalutbildning som ordnas som annan yrkesinriktad tilläggsutbildning beslutar företaget i regel om innehållet i utbildningen, det vill säga utbildningen skräddarsys för företagets behov. Annan yrkesinriktad tilläggsutbildning i allmänhet är också i princip oförmögen att profilera sig i förhållande till agerande på marknaden i ett konkurrensläge, och den offentliga finansieringen kan potentiellt snedvrida konkurrensen eftersom vem som helst kan sälja utbildning med samma innehåll. Däremot är det fritt att söka sig till offentligt finansierad yrkesinriktad tilläggsutbildning som ordnas i annan form än som personalutbildning, vilket innebär att utbildningen inte riktas till exempelvis personalen vid ett visst företag eller ett visst företags behov. 
Personalutbildning är utbildningsverksamhet som finansieras delvis av staten och delvis av företagen. Statsandelen för personalutbildning utgör 47,23 procent. Det kan anses att finansieringen av personalutbildning indirekt handlar om att offentliga medel kanaliseras till företag, eftersom offentliga medel används för att finansiera sådan personalutbildning som ordnas av utbildningsanordnare med tillstånd att ordna yrkesinriktad tilläggsutbildning om vilken utbildningsanordnaren och ett företag har kommit överens om och för vilken företaget betalar en andel till utbildningsanordnaren. Åtgärden är på så vis selektiv att statsandelen i finansieringen av personalutbildning riktas till ett företag som har kommit överens om ordnande av personalutbildning med en utbildningsanordnare som fått tillstånd att ordna yrkesinriktad tilläggsutbildning. 
I den nationella lagstiftningen uppställs dock inga begränsningar för vilka företag som får avtala med en utbildningsanordnare om ordnande av personalutbildning, utan i princip har alla företag lika möjligheter till detta och samtidigt lika möjligheter att få statsandel för finansieringen av personalutbildningen. Finansieringen av personalutbildning kan således inte entydigt tolkas som en selektiv åtgärd eller som verksamhet som snedvrider konkurrensen. På motsvarande sätt kan inte heller finansieringen för särskilda yrkesläroanstalter entydigt tolkas som en selektiv åtgärd. Alla företag kan i princip ansöka om tillstånd att ordna utbildning som en särskild yrkesläroanstalt och på så vis få offentlig finansiering, om den utbildningsverksamhet som ska ordnas uppfyller de lagstadgade villkoren för att ett tillstånd ska beviljas. 
Det framgår av domstolens domar i såväl målet Humbel Målet C-263/86. som målet Wirth Målet C-109/92. att det huvudsakliga kännetecknet för undervisningstjänster som tillhandahålls mot ersättning är den avgift som betalas av antingen eleven själv eller en annan person, och som mer eller mindre motsvarar den ekonomiska kostnaden för undervisningen. Statsandelen för personalutbildning utgör 47,23 procent av priset per enhet för yrkesinriktad tilläggsutbildning. Priset per enhet för yrkesinriktad tilläggsutbildning baserar sig på det genomsnittliga priset per enhet för grundläggande yrkesutbildning, som i sin tur baserar sig på de faktiska kostnaderna för den grundläggande yrkesutbildningen. Priset per enhet för yrkesinriktad tilläggsutbildning baserar sig således inte direkt på kostnaderna för den yrkesinriktade tilläggsutbildningen. Enbart utifrån statsandelsprocenten för personalutbildning kan man således inte bedöma om en privat aktör, det vill säga ett företag, betalar avgifter som mer eller mindre motsvarar den ekonomiska kostnaden för undervisningen. Det skulle dock vara tydligare för tillämpningen av regleringen av statligt stöd om det utifrån lagstiftningen entydigt kunde fastställas att statsfinansieringen av personalutbildningen utgör mer än 50 procent av de kalkylerade kostnaderna för utbildningen. 
Examensinriktad yrkesutbildning och annan yrkesinriktad tilläggsutbildning som inte leder till examen kan ordnas i form av personalutbildning. Med tanke på uppfyllandet av kriterierna för personalutbildning och statligt stöd bör man också analysera skillnaden mellan examensinriktad utbildning och annan yrkesinriktad tilläggsutbildning, i synnerhet med avseende på om det kan anses att offentliga medel eller stöd kanaliseras till företag/ekonomiska aktörer eller om det är fråga om en icke-ekonomisk verksamhet inom det offentliga utbildningssystemet. Enligt punkt 30 i kommissionens tillkännagivande om begreppet statligt stöd måste det offentliga utbudet av utbildningstjänster särskiljas från tjänster som finansieras främst av föräldrar och elever eller genom kommersiella intäkter. Inom personalutbildning finansieras utbildningen delvis med intäkter som företaget betalar, vilket torde kunna tolkas som sådana kommersiella intäkter som avses i kommissionens tillkännagivande. 
Statsandelen för personalutbildning innebär visserligen att stöd riktas till företag/ekonomiska aktörer, men stödet har olika inriktning beroende på om examensinriktad utbildning eller annan yrkesinriktad tilläggsutbildning som inte leder till examen ordnas som personalutbildning. Inom examensinriktad yrkesutbildning förvärvas och påvisas sådant kunnande och sådan yrkesskicklighet i enlighet med Utbildningsstyrelsens examensgrunder som i princip kan vara till nytta rent generellt i arbetslivet och i anställning hos flera företag. Som annan yrkesinriktad tilläggsutbildning kan däremot ordnas skräddarsydd utbildning som hänför sig explicit till det aktuella företagets verksamhet och som generellt kan vara till nytta i betydligt mer begränsad omfattning än examensinriktad personalutbildning. Annan yrkesinriktad tilläggsutbildning som ordnas som personalutbildning kan följaktligen anses närma sig ett uppfyllande av kriterierna för statligt stöd enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget när det gäller åtgärdens selektivitet och ekonomiskt stöd som riktas till ett visst företag. 
Vid särskilda yrkesläroanstalter ordnas enligt 4 § 3 mom. i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning sådan yrkesinriktad tilläggsutbildning som huvudsakligen behövs för att utbildningsanordnaren eller dennas medlemssammanslutning ska kunna bedriva verksamhet. Så som i det föregående konstaterats om yrkesinriktad tilläggsutbildning som inte leder till examen och som ordnas som generellt inriktad personalutbildning närmar sig utbildning som inte leder till examen och som ordnas vid särskilda yrkesläroanstalter uppfyllandet av kriterierna för statligt stöd när det gäller åtgärdens selektivitet och ekonomiskt stöd som riktas till ett visst företag. 
Utbildningsanordnarnas status som juridiska personer 
En förutsättning för att ett tillstånd att ordna yrkesutbildning ska beviljas är att utbildning inte får ordnas i syfte att uppnå ekonomisk vinst. Det kan emellertid vara svårt att bedöma villkorsuppfyllelsen, om utbildningsanordnaren som juridisk person bedriver även annan verksamhet. I praktiken har det ansetts att bestämmelsen innebär att den yrkesutbildningsverksamhet som avses i tillståndet inte får ge ekonomisk vinst, medan annan verksamhet som den juridiska personen ordnar på företagsmässiga grunder får ge ekonomisk vinst. Det kan dock vara svårt att påvisa hur finansieringen riktas till icke-ekonomisk verksamhet och till företagsmässig verksamhet. 
Kravet på icke-vinstdrivande verksamhet har inte tolkats som ett krav på att verksamheten inte får medföra ett överskott för utbildningsanordnaren. Överskottet ska dock användas för ordnande och utvecklande av yrkesutbildningen och för investeringar i anslutning till detta. Överskottet får inte innebära ekonomiska förmåner för aktieägarna i ett aktiebolag eller för någon annan som deltar i verksamheten eller svarar för den. Regleringen av tillstånd att ordna yrkesutbildning innehåller dock inte för närvarande några uttryckliga bestämmelser om dessa omständigheter. 
Inom det nuvarande yrkesutbildningssystemet avviker beskattningsförfarandena för utbildningsanordnare som har aktiebolagsform och för andra privaträttsliga utbildningsanordnare till vissa delar från beskattningsförfarandena för kommunala utbildningsanordnare. Även den reglering av syftet som gäller för olika former av status som juridisk person uppvisar olikheter. Enligt aktiebolagslagen är syftet med ett bolag att bereda vinst åt aktieägarna, men enligt stiftelselagen ska en stiftelse ha ett nyttigt ändamål. Detta torde för sin del påverka beskattningen för dessa former av juridiska personer. Likabehandling av anordnare med olika status som juridisk person kan bidra till att utbildningsanordnarna har lika förutsättningar att ordna utbildning i synnerhet i framtiden när den finansiering som riktas till yrkesutbildning minskar. Åtminstone mervärdesskattepraxis och inkomstskattepraxis är förenade med olikheter och potentiella problem. 
Den mervärdesskattekompensation som beaktas som en höjning av priserna per enhet för privata utbildningsanordnare baserar sig på de privata utbildningsanordnarnas sammanlagda mervärdesskatteutgifter utifrån vilka en genomsnittlig kompensationsprocent beräknas för alla privata anordnare. Eftersom mervärdesskattekompensation inte betalas till ett belopp som motsvarar just den berörda anordnarens belopp av mervärdesskatt som inte berättigar till avdrag utan som en genomsnittlig kalkylerad höjning av priset per enhet är det tänkbart att höjningen av priset per enhet underskrider eller överskrider det belopp av mervärdesskatt som de facto ingår i anskaffningarna. På anordnarnivå innebär detta att höjningen av priset per enhet täcker och rentav överkompenserar mervärdesskattekostnaderna för en del anordnare medan den inte täcker kostnaderna till fullt belopp för andra. För kommunala anordnare kommer mervärdesskattekostnaderna alltid att beaktas till fullt belopp, eftersom de omfattas av systemet med kommunåterbäring. Utbildningsanordnare som har aktiebolagsform har således en olikvärdig ställning i förhållande till de kommunala anordnarna. 
3
Målsättning och de viktigaste förslagen
3.1
Målsättning
Som ett av spetsprojekten i Juha Sipiläs strategiska regeringsprogram kommer det att genomföras en reform av yrkesutbildningen på andra stadiet. Syftet är att förnya yrkesutbildningen så att den blir en kompetensbaserad och kundinriktad helhet samt att effektivisera den. Ett annat mål är att rationalisera administrationen och avveckla sådan reglering som är oändamålsenlig med tanke på den nya verksamheten. 
Syftet med de förnyelser som genomförs i yrkesutbildningsreformen är ett yrkesutbildningssystem som på ett tidsmässigt riktigare, bättre allokerat och effektivare sätt svarar på arbets- och näringslivets, individernas och samhällets allt snabbare föränderliga yrkesmässiga kompetensbehov och som samtidigt stöder ekonomins förnyelse, skapandet av nya arbetsplatser och företag samt samhällets utveckling och integritet. Reformernas syften har nedan betraktats mer detaljerat från arbets- och näringslivets, individernas och samhällets synvinkel samt genom de centrala reformerna. 
Målet för reformerna från arbets- och näringslivets, individernas och samhällets synvinkel 
Från arbets- och näringslivets olika branschers samt enskilda företags och den offentliga sektorns arbetsplatsers synvinkel är målet att yrkesutbildningen på ett effektiv och smidigt sätt samt i rätt tid och rätt allokerat ska svara på arbetslivets kompetensbehov. Yrkesutbildningen tar för sin del hand om tillgången på kompetent arbetskraft, förstärker företagens konkurrenskraft och den offentliga sektorns serviceförmåga, stöder företag och den offentliga sektorn vid anpassningen till förändringarna i verksamhetsomgivningen och i förnyelsen av verksamheten samt skapar förutsättningar för ny företagsverksamhet och innovationer. Målet är att yrkesutbildningens utbud, tjänster och verksamhetsformer ska bli klara och lätt tillgängliga för arbetslivet samt att de på ett mer helhetsinriktat sätt än nu tar hänsyn till företagens och arbetsplatsernas behov och verksamhetsomgivningens krav. På det här sättet förstärks yrkesutbildningens roll i utvecklingen av arbetslivet. Målet med den kundinriktade och kompetensbaserade verksamheten samt det starkare arbetslivssamarbetet i anknytning till den är att även öka villigheten av företagen och den offentliga sektorns arbetsplatser att delta i genomförandet av sådan utbildning som ordnas på arbetsplatsen. 
Från individernas synvinkel är syftet med yrkesinriktade examina och yrkesutbildningen att producera yrkesskicklighet samt generiska kunskaper som behövs såväl när man övergår till arbetslivet som för att förblir sysselsatt när arbetslivet förändras. Målet är att bättre än nu inom utbildningen ta hänsyn till individernas varierande behov, mål, utgångspunkter och förutsättningar för utvecklandet av kunnandet. Yrkesutbildningen och yrkesinriktade examina främjar livslångt lärande genom att ge färdigheter till kontinuerlig utveckling av kunnandet och allmän behörighet till fortsatta studier vid yrkeshögskolor och universitet. Yrkesutbildningens uppgift är därtill att ge färdigheter att verka i samhället och till aktivt medborgarskap. 
Yrkesutbildningen betjänar såväl unga som vuxna. Utöver kundgrupper av olika slag (till exempel de som avslutat den grundläggande utbildningen, de som är i arbetslivet, företagare eller de arbetslösa) är målet att mer än nu fästa uppmärksamhet vid individernas och arbetsplatsernas diversifierade behov och förutsättningar. Målet är att yrkesutbildningen ska möjliggöra förvärvandet av kunnande för kunder som med tanke på kompetensbehoven, inlärningsfärdigheterna, livssituationen och karriärplanerna är olika på det sätt som bäst lämpar sig för var och en. I synnerhet framhävs kundgrupper med det största behovet att förstärka och förnya kunnandet och som har den svagaste ställningen på arbetsmarknaden. Dylika grupper är bland annat de som avslutat den grundläggande utbildningen och andra personer utan examen efter grundstadiet, arbetslösa arbetssökande, personer vars yrkesskicklighet är föråldrad eller bristfällig, personer i behov av särskilt stöd samt personer med invandrarbakgrund. 
Från samhällets synvinkel är yrkesutbildningens uppgift att främja sysselsättning och företagande, höja sysselsättningsgraden samt främja delaktighet. Därtill ska den främja Finlands konkurrenskraft och finländarnas välmående samt stödja ekonomins förnyelse på ett hållbart sätt. Syftet med reformerna är att bättre än tidigare allokera yrkesutbildningsutbudet enligt behoven av de olika branscherna inom arbetslivet. Vid allokeringen av utbildningsutbudet beaktas även utbildningsgarantin. I enlighet med målen med utbildningsgarantin är det meningen att trygga tillräckliga utbildningsmöjligheter för personer som avslutar den grundläggande utbildningen och andra som mest behöver utveckling av kompetens samt personer som har en svag arbetsmarknadsställning. Syftet med yrkesutbildningen är att utöver utvecklingen av den yrkeskompetens som behövs i arbetslivet och samhället trygga individernas och regionernas jämlikhet och jämställdhet, med hänsyn till bägge nationalspråken. Därtill är syftet med yrkesutbildningen att förstärka samhällets integritet samt medborgarnas delaktighet och välmående. Yrkesutbildningen har även en viktig roll vid integreringen av personer med invandrarbakgrund och stödjandet av den snabba övergången till arbetsmarknaden. Förbättringen av utbildningens effektivitet gör det lättare att anpassa sig till den offentliga ekonomins allt knappare resurser. 
Syften med de centrala reformerna 
För att de ovan beskriva målen kan nås föreslås det omfattande reformer och åtgärder med vilka man kan slopa överlappningar inom utbildningen samt avskaffa gränserna mellan de ungas och de vuxnas yrkesutbildning. Utbildningsutbudet, finansieringen och styrningen ska bilda en enhetlig enhet som lyder under undervisnings- och kulturministeriet. Därtill är det avsikten att utveckla studierna på arbetsplatsen och förnya strukturen och verksamhetsprocesserna för anordnare av yrkesutbildningen för att förbättra yrkesutbildningens arbetslivsorientering, serviceförmåga och tillgänglighet. 
Kärnprocesserna inom yrkesutbildningen ska förnyas genom att övergå till ett enda sätt att avlägga examina som baserar sig på yrkesprov och är oberoende av sättet att förvärva kunnandet och till en process för personlig tillämpning som är gemensam för alla, genom att utveckla utbildningens former på arbetsplatsen, genom att förnya det sätt på vilket man söker sig till utbildningen och valet av studerande, genom att öka utbildningsanordnarnas frihet att bestämma om utbildningsutbudet samt de former genom vilka utbildningen ordnas och om inlärningsmiljöerna. Syftet med de föreslagna reformerna är att möjliggöra mer flexibla och individuella studievägar, som tar hänsyn till olika individers och arbetsplatsers avvikande behov och förhållanden och som ger förutsättningar att förvärva och påvisa det kunnande som eftersträvas på ett sätt som bäst lämpar sig för den studerande och arbetslivet. Därtill ska det genom reformen för utbildningsanordnarna skapas ramar att effektivisera sin verksamhet och förbättra verksamhetens genomslag. Ett annat syfte med reformen är att minska den administrativa börda som ordnandet av examina och utbildning orsakar. 
I och med att gränserna mellan de unga och vuxna slopas är det meningen att flytta tyngdpunkten i utbildningstjänster allt starkare till livslångt lärande och utvecklingen av kompetensen under de olika skedena av arbetskarriären. På det här sättet förbättras i synnerhet de vuxnas möjligheter att ständigt utveckla sin kompetens, men samtidigt tryggas tillgången på utbildning för personer som avslutar den grundläggande utbildningen genom till exempel valet av studerande och finansieringsgrunderna. Syftet med att utveckla utbildning som ordnas på arbetsplatsen är att öka utnyttjandet av arbetsplatser som inlärningsmiljö. Det är meningen att använda läroavtalsutbildning och utbildning som grundar sig på utbildningsavtal som en form för utvecklingen av kunnandet hos både de som redan finns på arbetsmarknaden och de som övergår till den. Läroavtalsutbildningen ska göras mer lockande genom att enhetliga och förbättra dess finansiella ställning i förhållande till andra utbildningsformer samt genom att göra dess administrativa förfaranden klarare och mer enhetliga, å ena sidan som en del av individuella studievägar och å andra sidan som en del av de övriga formerna av utbildning som ordnas på arbetsplatsen. Därtill är det meningen att ta i bruk en utbildningsavtalsmodell, som ska ersätta den nuvarande inlärningen i arbetet. Syftet med utbildningsavtalet är att utvidga både individers och arbetsplatsers möjligheter att delta i genomförandet av målinriktad och handledd utbildning som ordnas på arbetsplatsen. 
Det är meningen att förnya yrkesutbildningens styrnings- och finansieringssystem till en enhetlig helhet genom att övergå till ett anordnartillstånd samt genom att kombinera de nuvarande finansieringssystemen för grundläggande yrkesutbildning, yrkesinriktad tilläggsutbildning, läroavtalsutbildning och särskilda yrkesläroanstalter. I helheten ska även ingå finansieringen av arbetskraftsutbildning som leder till examen och en del av finansieringen av sådan arbetskraftsutbildning som inte leder till examen. Syftet med reformen av styrnings- och finansieringssystemet som helhet är att stödja kompetensbaserad och kundinriktad verksamhet, styra och sporra till en förbättring av verksamhetens genomslag och kvalitet, styra till det att utbildningen bättre än nu motsvarar arbetslivets behov, skapa finansieringsgrunderna för genomförandet av individuella studievägar enligt arbetslivets och individernas behov och förutsättningar samt allokera finansieringen på ett ändamålsenligt sätt i förhållande till de kostnader som utbildningen och ordnandet av examina orsakar. 
Det är meningen att förnya yrkesutbildningens reglerings- och styrningssystem så att all yrkesutbildning hädanefter regleras med ett och samma andordnartillstånd. Med tillståndet att ordna utbildning ska definieras ramarna för utbildningsanordnarnas uppgifter och verksamhet. Därtill ser man genom anordnartillstånden till att den riksomfattande strategiska styrningen av yrkesutbildningen överensstämmer med de utbildningspolitiska samt arbetskrafts- och näringspolitiska målen. Syftet är att öka anordnarnas handlingsutrymme och befogenheter att i rätt tid och flexibelt svara på arbetslivets och individernas samt regionernas föränderliga kompetensbehov genom yrkesutbildningens serviceutbud och de olika sätten att ordna utbildningen. Samtidigt ska man dock se till att den riksomfattande styrningen av yrkesutbildningen är tillräckligt starkt för att man ska kunna uppnå de mål som fastställs i riksomfattande strategier. Utbildningsanordnarnas ansvar för genomförandet av yrkesutbildningen mål framhävs i reformen. Detta förutsätter av alla utbildningsanordnare välfungerande kvalitetsledningsmetoder som en del av lednings- och verksamhetssystemet. 
Syftet med reformen av yrkesutbildningens finansieringssystem är att styra och sporra utbildningsanordnarna att rikta sina tjänster enligt arbetslivets behov. Genom finansieringen styrs utbildningsanordnarna också att i synnerhet se till att utbildningsgarantin genomförs samt att kunnandet av de personer som har den svagaste arbetsmarknadsställningen förstärks. Därtill styrs och uppmuntras utbildningsanordnarna genom finansieringen att effektivisera sina utbildningsprocesser och därigenom förkorta utbildningstiderna. Syftet är att öka utbildningsanordnarnas befogenheter att bestämma om allokeringen av utbildningen enligt arbetslivets och individernas behov genom att slopa gränserna mellan finansieringen av olika former att ordna utbildningen och olika examenstyper samt genom att främja utnyttjandet av examensdelar vid sidan av hela examina när de svarar på kompetensbehoven. Dessutom ökas utbildningsanordnarnas möjligheter att på ett flexibelt sätt använda olika former att genomföra utbildningen och olika inlärningsmiljöer på ett sätt som bäst lämpar sig för de studerandes och arbetslivets behov. 
Genom reformen av yrkesutbildningens finansiering främjas också bildandet av anordnarorganisationer i aktiebolagsform och förbättras deras verksamhetsbetingelser genom att förnya finansieringsgrunderna så att de behandlar privaträttsliga anordnare på samma sätt som kommunala anordnare. 
Genom överföringen av arbetskraftsutbildningen från arbets- och näringsministeriet till undervisnings- och kulturministeriet så att den blir en del av det nya yrkesutbildningssystemet förkortas dröjsmålet mellan inledandet av utbildningen och det upptäckta behovet att utveckla kunnandet: Samtidigt minskas det administrativa arbetet som föranleds av konkurrensutsättandet. 
Yrkesutbildningsreformen förutsätter en reform av både lärarrollen och inlärningsmiljöerna. Syftet är att kompetensbaseringen och kundinriktningen förnyar lärarrollen och framhäver lärarrollens och handledningens betydelse. Målet är att förnya lärarrollen så att den är handledande och uppmuntrande samt främjar förvärvandet av kunnande så att de studerande uppnår den eftersträvade kompetensen och får den undervisning och handledning som de behöver i olika inlärningsmiljöer. I och med att examina blir bredare och mer flexibla och studievägarna mer individuella framhävs även samarbete och gemenskap i lärarrollen. Kombinationen av olika examensdelar och utbildningar till helheter som motsvarar arbetslivets och de studerandes behov samt säkrandet av kompetensens kvalitet förutsätter nära samarbete mellan lärare. Därtill ska det finnas mer samarbete med studiehandledare samt till exempel med arbets- och näringslivet, socialväsendet, ungdomsväsendet och arbets- och näringsförvaltningen. Personlig tillämpning och bildandet av individuella studievägar ska vara en del av lärarens yrkesskicklighet på samma sätt som bedömningen av kunnandet och försäkrandet av kunnandets existens och kvalitet. Syftet med undervisningen och handledningen ska vara att stödja varje studerande att uppnå sitt mål och göra sitt bästa. 
3.2
Alternativ
Yrkesutbildningens examensstruktur och examina 
Eftersom reformen av yrkesutbildningen på andra stadiet på ett betydande sätt förnyar hela yrkesutbildningen, bedömdes även examensstrukturen och utvecklingsalternativen för examina inom yrkesutbildningen i början av beredningen på nytt genom att utnyttja utvecklingsarbetet av examensstrukturen för yrkesutbildningen, som genomfördes med lagstiftning som trädde i kraft den 1 augusti 2015. Som alternativ till examensstrukturen i tre steg enligt den gällande lagstiftningen (yrkesinriktad grundexamen, yrkesexamen och specialyrkesexamen) betraktades en examensstruktur i två steg samt ett system för yrkesutbildningen utan examina eller examenstyper utan enbart kompetenshelheter som baserar sig på arbetslivets kompetensbehov och arbets- och verksamhetshelheter och som ska motsvara de nuvarande examensdelarna. 
Examensstrukturen i två steg ska basera sig på examina som ger den grundläggande yrkeskompetensen som behövs i arbetslivet samt av påbyggnadsexamina som kompletterar yrkeskompetensen. I stället för de nuvarande tre examenstyperna ska det alltså bara finnas två examenstyper. Detta ska förenkla yrkesutbildningens examenssystem och även yrkesutbildningens finansierings- och styrningssystem. I tvåstegsmodellen förlorar man dock en examenstyp som har visat sig vara nödvändig i arbetslivet och stödja utvecklingen av kompetensen genom arbetskarriären i väldigt många branscher. Tvåstegsmodellens utgångspunkt är i första hand administrationen, inte arbetslivets kompetensbehov, vilket strider mot reformens centrala mål, det vill säga förstärkandet av yrkesutbildningens kundorientering. 
Det är även möjligt att förnya yrkesutbildningens examenssystem på så sätt att det inte alls omfattar examenstyper eller examina utan enbart kompetenshelheter som baserar sig på arbetslivets kompetensbehov samt arbets- och verksamhetshelheter. Ett dylikt system framhäver det att det viktigaste för arbetslivet är kompetens, inte examina. Genom att utnyttja och fritt kombinera kompetenshelheter av olika slag kan man bilda verkligen individuella studievägar, och gränserna mellan kompetensområden och branscher blir lägre. Reformen av enskilda kompetenshelheter, en helhet åt gången, är också ett flexibelt sätt att reagera på arbetslivets kompetensbehov, som även kan förändras snabbt. Systemet omfattar dock oundvikligen så många kompetenshelheter att det blir svårt för en individ att hitta en lämplig eller som stöd för sysselsättningen behövlig kombination. Även handledningen till en studieväg som bäst lämpar sig för en individ försvåras, eftersom handledarna måste vara medvetna om alla tillbudsvarande kompetenshelheter. Den centrala kärnkompetensen i olika kompetensområden och branscher, som består av flera kompetenshelheter och som i de nuvarande examina typiskt ingår i de obligatoriska examendelarna, blir således otydligare. Dessutom blir det svårt för arbetsgivarna att bedöma och jämföra de arbetssökandes kompetens, när alla sökande har en varierande kombination av kompetenshelheter och den kompetens som varje enskild del ger ska utredas separat. 
Det uppskattades att den nuvarande trestegsmodellen är det bäst fungerande och mest ändamålsenliga genomförandealternativet. Yrkesutbildningens nuvarande examensstruktur och examina har bedömts i kapitel 2.3 Bedömningen av nuläget. 
Dimensioneringsprinciperna och omfattningen av examina 
Ett av målen med yrkesutbildningsreformen är att för alla yrkesinriktade examina skapa enhetliga dimensioneringsprinciper och även införa kompetenspoäng i fristående examina. Den arbetslivsstyrgrupp som undervisnings- och kulturministeriet den 15 april 2015 tillsatte lämnade enligt sitt uppdrag ett förslag om dimensioneringen av fristående examina och om poängsättningen av olika examenstyper. 
Poängsättningen av yrkes- och specialyrkesexamina kan enligt arbetslivsstyrgruppen genomföras på två alternativa sätt. I det första alternativet fastställs omfattningen av alla yrkesexamina så att de omfattar samma antal poäng, och på motsvarande sätt ska alla specialyrkesexamina omfatta samma antal poäng. Detta anses dock leda till att omfattningen av olika examina måste enhetligas på ett artificiellt sätt oberoende av att arbetsuppgifterna i olika branscher varierar. För att man även framöver ska kunna dimensionera examina enligt arbetslivets kompetensbehov, måste de kunna ha olika omfattningar. Ett mer naturligt genomförandealternativ är således ett sådant där kompetenspoängen även kan variera inom examenstyper. Med tanke på utvecklingen av examina och gestaltandet av deras omfattning är det dock motiverat att variationen av antalet poäng inom olika examenstyper begränsas. Variationen av kompetenspoängen inom yrkes- och specialyrkesexamina ska bestå av tre steg. Yrkesexamina kan omfatta 120, 150 eller 180 kompetenspoäng. Specialyrkesexamina kan å sin sida omfatta 160, 180 eller 210 kompetenspoäng. 
När det gäller yrkesinriktade grundexamina tog arbetslivsstyrgruppen upp ett alternativ där omfattningen av grundexamina kunde variera enligt bransch. När det gäller grundexamina valde man emellertid ett alternativ som motsvarar den nuvarande lagstiftningen, där omfattningen av alla grundexamina i princip är 180 kompetenspoäng. På det här sättet vill man försäkra sig om att alla ungdomar, oberoende av det utbildningsområde som de valt, får enhetliga färdigheter för yrkeslivet, fortsatta studier och livslångt lärande. 
Formen av juridisk person för utbildningsanordnaren 
Anordnartillståndet för yrkesutbildningen kan för närvarande beviljas åt kommuner, samkommuner, registrerade samfund eller stiftelser. Utbildningsanordnarnas tillståndsreglering kan alternativt genomföras så att anordnartillstånden förnyas och blir tillstånd motsvaranden lagstiftningen om yrkeshögskolor. I detta fall ska tillstånden beviljas åt särskilda yrkesutbildningsaktiebolag, om vilka det ska föreskrivas delvis avvikande från aktiebolagslagen. På grund av de offentligt finansierade lagstadgade uppgifterna ska yrkesutbildningsaktiebolagen vara icke-vinstdrivande, vilket innebär att de inte kan dela ut vinst till sina ägare eller ge någon annan ekonomisk fördel för de som deltar i verksamheten. När det gäller yrkeshögskoleaktiebolag har det även föreskrivits att medlen vid upplösning av bolaget ska användas för motsvarande verksamhet. 
Genom övergången till en särskild juridisk person för yrkesutbildning i aktiebolagsform kan man trygga allokeringen av finansieringen så fullt som möjligt till den verksamhet som den har avsetts för. Aktiebolagsformen ska även framhäva utbildningsaktörernas ansvar för ekonomin samt verksamhetens genomslag och effektivitet. Utbildningsanordnarna kommer då inte heller att i några som helst omständigheter bilda för sina ägare en större ekonomisk risk än den som deras ägarandel medför. Den enhetliga formen av juridisk person för utbildningsanordnare ska även möjliggöra enhetliga tolkningar och enhetlig praxis i anslutning till beskattningen på motsvarande sätt som man har kunnat göra i fråga om yrkeshögskolor. Detta anses skapa en klar och konsekvent grund för tryggandet av utbildningsanordnarnas verksamhetsmässiga och ekonomiska förutsättningar. 
Aktiebolagsformen ska på ett transparant sätt möjliggöra ett mer omfattande och djupare samarbete med arbetslivet, till exempel för att genomföra gemensamma investeringar och effektivt utnyttja de gemensamma resurserna, samt förstärkandet av arbetslivets roll vid yrkesutbildningens styrning. Aktiebolagsformen ska även möjliggöra den snabba förmågan att fatta beslut som orienteringen i arbetslivet förutsätter. I detta sammanhang är det även möjligt förstärka arbets- och näringslivets roll i styrningen av yrkesutbildningen genom att föreskriva om arbets- och näringslivets representation i de administrativa organen för yrkesutbildningens aktiebolagsmodell. 
Övergången till ett tillståndssystem i aktiebolagsform omfattar dock för yrkesutbildningens del frågor som delvis avviker från yrkeshögskoleutbildningen och som innebär betydande förändringar i organiseringen av utbildningens anordnande. Övergången till ett tillståndssystem i aktiebolagsform förutsätter att alla anordnare av yrkesutbildning ska bolagisera sin verksamhet inom yrkesutbildningen. Yrkesutbildningsaktiebolagen, som fastställts genom lag, ska bli självständiga juridiska personer som inte kan ha andra uppgifter än sådana som genom lag fastställts för sådana aktörer. För närvarande fungerar till exempel folkhögskolor som anordnare av yrkesutbildning, men de anordnar ofta även verksamhet inom det fria bildningsarbetet och gymnasieutbildning. Det är inte möjligt att kombinera det fria bildningsarbetet eller gymnasieutbildning med yrkesutbildningsaktiebolag utan dessa funktioner ska särskiljas under någon annan aktör. Även utbildningssamkommuner och kommuner fungerar som anordnare av yrkesutbildning. Kommunala aktörer ska också bolagisera sin verksamhet för anordnande av yrkesutbildning under ett separat yrkesutbildningsaktiebolag. 
Alternativt kan ordnandet av yrkesutbildningen organiseras så att yrkesutbildningsaktiebolagen är huvudformen för ordnandet av yrkesutbildning. Vid sidan av dessa ska även de privaträttsliga utbildningsanordnare som i betydande grad utöver yrkesutbildning har annan offentligt finansierad utbildning, till exempel fritt bildningsarbete, vars genomförande bolagiseringen betydligt försvårar, ha kvar möjligheten att fungera som utbildningsanordnare. I denna lösning måste man även ta ställning till det om arrangemanget bara gäller under en övergångsperiod eller om man även kan bevilja nya anordnartillstånd åt andra aktörer än yrkesutbildningsaktiebolag. 
Ändringen av den juridiska formen för anordnare av yrkesutbildningen till aktiebolag kan på grund av tidtabeller inte genomföras i samband yrkesutbildningsreformen. Den eventuella övergången till aktiebolagsform ska genomföras som en process i två faser så att reformerna av lagen om yrkesutbildning och finansieringslagen genomförs först och ändringen av den juridiska personens form sedan, på motsvarande sätt som det gjordes gällande yrkeshögskolor. Detta förutsätter beredningen av en separat regeringsproposition om ärendet. 
När det gäller bestämmelserna om anordnartillstånd för yrkesutbildning, har det i samband med beredningen av propositionen bedömts huruvida de nuvarande bestämmelserna om ekonomiska vinstintressen är tillräckliga. Det kan vara ändamålsenligt att specificera vad det avses med icke-vinstdrivande verksamhet. I 5 § i yrkeshögskolelagen föreskrivs om ett yrkeshögskoleaktiebolags ställning som juridisk person. Enligt paragrafen i fråga får ett yrkeshögskoleaktiebolag inte bedriva verksamhet i vinstsyfte och får inte dela ut vinst eller ge annan ekonomisk fördel till en aktieägare eller någon annan som deltar i verksamheten. Bestämmelsen i yrkeshögskolelagen om icke-vinstbringande verksamhet är noggrannare än bestämmelsen som gäller anordnartillstånden för yrkesutbildning. I yrkeshögskolelagen föreskrivs även om utdelningen av medel i vissa situationer och konstateras att medlen övrigt ska användas för ändamål som överensstämmer med yrkeshögskolans uppgift. Det finns ingen motsvarande bestämmelse i yrkesutbildningslagstiftningen. Lagstiftningen förutsätter inte heller att bokföringen ska särskiljas. I nuläget är det dock inte möjligt att på ett enhetligt sätt föreskriva om vinstsyftet, fördelningen av medel och bokföringen i yrkesutbildningslagstiftningen på motsvarande sätt som i yrkeshögskolelagstiftningen, eftersom anordnare av yrkesutbildning inte har en och samma form av juridisk person. 
Styrning och reglering 
Det är möjligt att genomföra styrningen av anordnartillstånd för examina och utbildning genom att i tillstånden detaljerat fastställa de utbildningsområden eller examina och utbildningar som anordnaren har rätt att ordna. Å andra sidan kan man genomföra tillståndsregleringen på motsvarande sätt som i de nuvarande tillstånden för yrkesinriktad tilläggsutbildning så att det i tillstånden inte separat föreskrivs om examina eller utbildningsområden utan bara ges de nödvändiga bestämmelserna om ordnandet av utbildningen. Regleringen av utbildningsområden eller examina i anordnartillstånden är motiverat med tanke på utbildningsutbudets ändamålsenliga allokering och säkerställandet av ett tillräckligt omfattande utbud. Användningen av utbildningsområden i klassificeringen av examina är dock problematiskt, eftersom omfattningen av examina och förändringarna i arbetslivet har gjort att alla examina inte lägre entydigt kan klassificeras under ett visst utbildningsområde. Vid beredningen av propositionen har man kommit till den slutsatsen att det i anordnartillstånden framöver i stället för utbildningsområden ska bestämmas om de examina som utbildningsanordnaren har rätt att utfärda och ordna. 
Regleringen av examina i anordnartillstånden är även motiverat för att utbildningsanordnarens förutsättningar att ordna utbildning enligt utbildningsuppgiften uttryckligen bedöms vid beviljandet av ett anordnartillstånd beträffande de examina för vilka tillståndet ansöks om. En liberal tillståndsreglering blir problematisk i en situation i vilken utbildningsanordnarna vid sidan av ordnandet av utbildning även genomför bedömningen av kunnandet och utfärdar examina. Fastställandet av examina i utbildningsuppgiften gör det möjligt att även bevilja anordnartillstånd åt små utbildningsanordnare med bara en bransch, som inte har några förutsättningar att ordna all yrkesutbildning eller till exempel alla examina inom ett visst utbildningsområde. Å andra sidan får regleringen av anordnartillstånden inte i onödan begränsa utbildningsanordnarens möjligheter att på ett flexibelt sätt svara på arbetslivets behov. Ändringen av anordnartillstånden i samband med nya examina i examensstrukturen samt förändringar i utbildningsbehoven ska därför administrativt sett vara så snabbt och smidigt som möjligt. 
I tillståndet för grundläggande yrkesutbildning föreskrivs för närvarande om de kommuner i vilka utbildningen kan ordnas, men i anordnartillstånden för yrkesinriktad tilläggsutbildning används motsvarande regional reglering inte. I och med att studierna på arbetsplatsen ökar och digitala inlärningsmiljöer blir allt vanligare, är ordnandet av utbildningen mindre bundet till fysiska verksamhetsplatser eller vissa områden, vilket talar för att man kan avstå från strikt reglering som baserar sig på område. Å andra sidan förutsätter tryggandet av utbildningsutbudet i alla delar av landet även framöver att det är möjligt att vid behov i anordnartillstånden bestämma om utbildningsanordnarnas verksamhetsområde. 
För närvarande föreskrivs det även i anordnartillstånden om huruvida utbildningen kan anordnas som läroavtalsutbildning. Regleringen av läroavtalsutbildningen kan alternativt befrias så att alla utbildningsanordnare som fått anordnartillstånd har möjlighet att ordna läroavtalsutbildning, vilket möjliggör för alla anordnare en flexibel kombination av olika utbildningsformer. Detta förutsätter att bedömningen av förutsättningarna för ordnandet vid beviljande av ett tillstånd ska omfatta utbildningens samtliga genomförandeformer och att anordnaren till alla delar har förutsättningar att ordna utbildning med alla olika genomförandeformer. 
På basis av läroavtalsuppgiften i anordnartillståndet får anordnaren för närvarande ordna läroavtalsutbildning i alla utbildningsområden, medan genomförandet av kunskapsbaserad utbildning är bundet till de utbildningsområden som nämns i tillståndet. Detta har till exempel gjort det möjligt att avlägga ovanliga examina var som helst i Finland som läroavtalsutbildning, även om denna utbildning i form av läroanstaltsutbildning bara ordnades vid en eller några få läroanstalter. Å andra sidan förknippas det problem med arrangemanget, eftersom den i lagstiftningen definierade utbildningsanordnaren då är en part som inte har expertis i utbildningen i fråga utan anskaffar hela utbildningen av andra aktörer eller anordnare. Detta har delvis suddat ut utbildningsanordnarnas ansvar och delvis överfört det faktiska ansvaret till den aktör som ansvarar för ordnandet av examenstillfällen eller den kunskapsinriktade utbildningen. 
Regleringen av anordnartillstånden för läroavtalsutbildning kan alternativt genomföras så att rätten till genomförandet av läroavtalsutbildning begränsas till utbildning som motsvarar anordnartillståndet. Då kan man bättre än nu se till att utbildningsanordnaren har expertis i i frågavarande examen och utbildning. Meningen är att en person ska söka sig till läroavtalsutbildning hos en sådan utbildningsanordnare som har tillstånd att ordna examen i fråga. När det gäller sällsynta examina innebär detta alternativ att utbildningsanordnaren kan ligga långt borta från den studerandes boningsort och läroavtalsarbetsplats. Vid den personliga tillämpningen och handledningen av den studerande blir det dock möjligt att utnyttja elektroniska tjänster samt vid förvärvandet av kunnande de möjligheter som studierna på nätet erbjuder. Begränsningen av läroavtalsutbildningen till examina enligt utbildningsuppgiften ska även klarlägga läroavtalsutbildningens finansiering, eftersom finansieringen i detta fall direkt riktas till den anordnare som i verkligheten ordnar utbildningen och inte till den anordnare som skaffar läroavtalsutbildning. 
De ovan beskrivna problemen ansluter sig till det nuvarande sättet att ordna läroavtalsutbildning samt begränsandet av rätten att ordna läroavtalsutbildning bara till examina enligt tillståndet. Som lösning till dessa problem har det i propositionen föreslagits en modell där vissa utbildningsanordnare ges en mer omfattande rätt att ordna läroavtalsutbildning även i andra examina än de som överensstämmer med anordnartillståndet. 
I anordnartillstånden regleras också för närvarande om specialuppgifter av olika slag, till exempel om ordnandet av handledande utbildning för grundläggande yrkesutbildning och om specialuppgiften för specialundervisning. I samband med förslaget ska motsvarande specialuppgifter bli ordnandet av arbetskraftsutbildning och utbildningen av fångar. När det gäller specialuppgifter är det möjligt att genomföra regleringen av anordnartillstånden antingen så att alla anordnare inom ramen för sitt anordnartillstånd får ordna dessa specialuppgifter eller alternativt så att specialuppgifterna ska fastställas i anordnartillståndet. Specialuppgifter kräver ofta sådan kompetens som ska bedömas i samband med beviljandet av anordnartillståndet, vilket innebär att det även framöver är motiverat att bestämma om de flesta specialuppgifter i anordnartillstånden. Därtill är en del av specialuppgifterna, till exempel ordnandet av krävande specialundervisning, till sin natur sådana att det med tanke på tryggandet av deras utbud är motiverat att bestämma om dem i anordnartillståndet så att ordnandet binder anordnaren. 
För närvarande gör tillstånden att ordna yrkesinriktad tilläggsutbildning det möjligt för utbildningsanordnaren att inte alls ordna examensutbildning utan bara annan yrkesinriktad tilläggsutbildning som inte leder till examen. Om examina enligt utbildningsuppgiften i fortsättningen ska fastställas i anordnartillstånden, måste man även beträffande sådan utbildning som inte leder till examen definiera dess förhållande till utbildningsuppgiften. I detta fall ska man i anordnartillståndet till exempel kunna bestämma att utbildning som inte leder till examen ska ansluta sig till en examen, även om utbildningsanordnaren inte anordnade examen i fråga, om man även framöver vill göra det möjligt att bevilja ett anordnartillstånd för enbart utbildning som inte leder till examen. Alternativ kan tillståndet att ordna utbildning som inte leder till examen begränsas bara till sådana anordnare som även ordnar examensutbildning. Detta är, såsom det konstateras ovan vid bedömningen av nuläget, klarare även med tanke på statsstödsregleringen och säkerställer för sin del att utbildningsanordnaren har tillräckliga förutsättningar att ordna utbildningen. Då är det motiverat att begränsa ordnandet av utbildning som inte leder till examen till examina som ingår i anordnarens utbildningsuppgift. Detta alternativ innebär att det framöver bara är möjligt för sådana aktörer som även har ansökt om tillstånd att ordna examensutbildning att ordna yrkesutbildning som inte leder till examen. 
Utgångspunkten i yrkesutbildningens volymmässiga reglering är att komma överens om allokeringen av de resurser som står till utbildningsanordnarnas förfogande. Den volymmässiga regleringen kan genomföras antingen enbart inom ramen för anordnartillstånden eller prestationsbesluten eller som en kombination av dessa. I styrningen kan även ingå målavtal eller styrsamtal mellan utbildningsanordnare och undervisnings- och kulturministeriet. 
Genomförandet av styrningen och den volymmässiga regleringen inom ramen för anordnartillstånden kan ordnas så att det för alla anordnare i tillståndet fastställs högsta antalet prestationer. Högsta antalet ska även fungera som ett tak för finansieringen, och anordnaren kan inte anmäla fler prestationer än detta som grund för finansieringen. Högsta antalet prestationer ska även kunna omfatta bestämmelser om volymen av vissa specialuppgifter, till exempel arbetskraftsutbildning, men utgångspunkten ska vara att utbildningsanordnarnas verksamhet inte styrs för övrigt utan de kan agera inom ramen för sitt tillstånd enligt kundernas behov. Ifall anordnarens verksamhet inte motsvarar utbildningsbehovet eller ifall det förekommer andra problem i den, ska undervisnings- och kulturministeriet inom ramen för lagstiftningen kunna ändra tillståndet. Denna modell är avsedd att skapa stabila och förutsägbara verksamhetsbetingelser för utbildningsanordnarna, men den riksomfattande styrningens förmåga att reagera till förändringar blir långsam, eftersom inverkan på den volymmässiga regleringen alltid förutsätter en ändring av anordnartillstånden. I synnerhet yrkesinriktad tilläggsutbildning och utbildning i form av arbetskraftsutbildning förutsätter ofta möjligheter att snabbt och flexibelt reagera på förändrade utbildningsbehov. 
Den volymmässiga regleringen kan alternativt genomföras så att anordnartillstånden inte omfattar volymmässig reglering utan undervisnings- och kulturministeriet fattar beslut om antalet prestationer per år. Det antal prestationer som ministeriet slagit fast ska även fungera som finansieringsgrund. I den här modellen är den volymmässiga regleringens förmåga att reagera på förändringar snabb och flexibel. Å andra sidan ger modellen ministeriet omfattande beslutanderätt och försvagar från utbildningsanordnarnas synvinkel systemets förutsägbarhet och stabilitet, om de prestationer som årligen fastställs kan variera på ett betydande sätt. 
I den volymmässiga regleringen är det också möjligt att använda en kombination av reglering som baserar sig på anordnartillstånd och årligt beslutsfattande. I detta alternativ ska det i anordnartillstånden fastställas ett minsta antal prestationer, vilket ska trygga stabiliteten och förutsägbarheten. En del prestationer ska fastslås årligen, vilket gör att systemet kan reagera till allokeringen av utbildningsbehov. Denna kombination har också vid beredningen av propositionen ansetts vara det mest ändamålsenliga genomförandesättet. 
Inom yrkesutbildningen är det möjligt att som ett alternativ för styrningen ta i bruk resultatavtalsförhandlingar, som motsvarar styrningen av högskolor. Syftet med dylik målstyrning är att styra utbildningsanordnarnas verksamhet i enlighet med de utbildningspolitiska målen samt trygga tillgången på utbildningen branschvist och regionalt enligt arbetslivets behov. I målstyrningsprocessen avtalar utbildningsanordnarna med undervisnings- och kulturministeriet om centrala volymmässiga och kvalitativa mål som gäller verksamheten och utbildningsutbudet. Därtill ska man kunna komma överens om uppgifter i anslutning till utvecklingen av verksamheten och sådan finansiering som eventuellt beviljas för dem. Målavtalet avses vara i kraft en viss tid, till exempel fyra år åt gången. Genom målavtalsförfarandet är det möjligt att komplettera eller ersätta den volymmässiga regering som baserar sig på anordnartillstånd och prestationsbeslut. Användningen av målavtal gör det möjligt att genomföra volymmässig reglering som är mer flexibel än anordnartillstånden. Målstyrningsprocessen ska även öka dialogen mellan utbildningsanordnarna och ministeriet och erbjuda ett förfaringssätt genom vilket man tillsammans kan ställa strategiska mål och tyngdpunktsområden för att kunna svara på kompetensbehov och utnyttjandet av resurser utan att öka regleringen av utbildningsanordnarnas verksamhet. 
Den volymmässiga regleringen och allokeringen av utbildningen kan i stället för målavtalen även styras med styrsamtal mellan utbildningsanordnarna och undervisnings- och kulturministeriet. Styrsamtalsförfarandet är ett lättare förfarande än målavtalsprocessen, i vilket yrkesutbildningens uppgift och mål i olika regioner och verksamhetsbranscher görs bättre synlig. I styrsamtalsförfarandet ska man inte komma överens om volymmässig reglering utan samtalen är avsedda att bilda ett styrningselement som möjliggör en dialog mellan utbildningsanordnarna och ministeriet samt konkretiserar anordnarnas uppgifter i förhållande till anordnartillstånden för yrkesutbildning. Ett styrsamtal avses inte på samma sätt vara juridiskt bindande som målavtalsförfarandet, där det ingås målavtal mellan ministeriet och utbildningsanordnarna. Syftet med styrsamtalet ska vara att stödja undervisnings- och kulturministeriet i beslutsfattandet gällande allokeringen av utbildningsresurserna. 
Målavtalen eller styrsamtalen som styrningselement är viktiga, eftersom de främjar dialogen mellan utbildningsanordnarna och ministeriet samt möjliggör en flexibel och ändamålsenlig allokering av utbildningen enligt rådande behov och resurser. Bilaterala förhandlingar mellan ministeriet och utbildningsanordnarna förutsätter emellertid en sådan arbetsmängd på ministeriet som inte är möjlig att genomföra inom ramen för det nuvarande antalet anordnare. 
Att söka sig till studier och val av studerande 
Det är möjligt att genomföra ansökan till utbildningen antingen genom ansökningsförfaranden som har bestämts av utbildningsanordnaren eller genom riksomfattande gemensamma ansökan. Bägge dessa sätt används för närvarande, och det är motiverat att möjliggöra ansökningsförfaranden av olika slag även framöver. Ansökan direkt till utbildningen genom ansökningsförfaranden som utbildningsanordnaren bestämmer om gör det möjligt att flexibelt söka sig till utbildningen året om. Å andra sidan tryggar riksomfattande gemensamma ansökningsförfaranden en flexibel övergång av den åldersklass som avslutar den grundläggande utbildningen till andra stadiets utbildning. 
Det är möjligt att föreskriva om förutsättningarna för antagningen som studerande och om urvalsgrunderna för de studerande genom lag och förordning eller alternativt låta var och en utbildningsanordnare bestämma om saken. Numera är förutsättningarna för antagning som studerande enligt lagen rätt allmänna och flexibla. Genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet har föreskrivits om grunderna för antagning som studerande till utbildning som leder till en yrkesinriktad grundexamen, men för andra utbildningar finns inga gemensamma urvalsgrunder. I samband med riksomfattande ansökningsförfaranden är det ändamålsenligt att använda gemensamma urvalsgrunder. Det är också möjligt att föreskriva att användningen av gemensamma urvalsgrunder blir obligatoriskt även i andra val av studerande, vilket ska trygga jämlikheten mellan de studerande. 
Vid beredningen av propositionen har det dock ansetts att även om gemensamma urvalsgrunder tryggar jämlikheten mellan de sökande, är det inte annat än i det riksomfattande ansökningsförfarandet ändamålsenligt att föreskriva om obligatoriska gemensamma urvalsgrunder. Användningen av urvalsgrunder är i princip möjligt när det finns flera sökande som samtidigt söker sig till utbildningen och dessa ska ställas i rangordning. Å andra sidan kan det vara motiverat att rikta utbildning till vissa målgrupper, och i detta fall blir man tvungen att avvika från de föreskrivna urvalsgrunderna. Därtill är användningen av gemensamma urvalsgrunder vanligen i praktiken omöjligt, när enskilda lediga platser fylls mitt på året, eftersom det då är oklart med vad uppfyllandet av urvalsgrunderna ska jämföras. 
Numera är utbildningsanordnarna skyldiga att använda elektroniska ansökningstjänster som upprätthålls av Utbildningsstyrelsen, när de erbjuder yrkesutbildning vid den gemensamma ansökan. För övrigt kan utbildningsanordnarna bestämma om de använder de elektroniska ansökningstjänsterna. Alternativt kan utbildningsanordnarna på ett bredare sätt än nu åläggas att i sitt utbildningsutbud använda elektroniska ansökningstjänster som upprätthålls av Utbildningsstyrelsen. Fördelen med förfarandet är att de sökande i huvudsak hittar yrkesutbildningsutbudet på ett och samma ställe, dvs. i tjänsten studieinfo.fi. Öppnandet av utbildningsutbudet bara genom en servicekanal kan dock i viss mån begränsa besvarandet av kundernas behov, om de sökande inte längre kan vara i direkt kontakt med utbildningsanordnaren om de så vill. I den här regeringspropositionen föreslås följaktligen inte en utvidgning av skyldigheten att använda elektroniska ansökningstjänster, men det finns skäl att framöver undersöka saken när ansökningstjänsterna utvecklas. 
Identifiering, erkännande och personlig tillämpning av kunnande 
Det är möjligt att genomföra personlig tillämpning antingen genom att behålla de nuvarande processerna för personlig tillämpning som varierar enligt målgrupp eller genom att övergå till en gemensam process för personlig tillämpning. En gemensam process för personlig tillämpning ansågs vara det bästa genomförandealternativet, eftersom den slopar gränser mellan de ungas och vuxnas yrkesutbildning och ger alla studerande likadana möjligheter att bygga en individuell och flexibel studieväg som på ett äkta sätt motsvarar det tidigare kunnandet och inlärningsfärdigheterna. Därtill ska utbildningsanordnarna ändra sina förfaringssätt och undervisningsarrangemang så att de som redan har tidigare kunnande enligt grunderna för examen eller utbildningen ska kunna framskrida snabbt och flexibelt mot en examen. 
Avläggande av examen och bedömning av kunnande 
För närvarande är det möjligt att avlägga yrkesinriktade grundexamina på två olika sätt, antingen som grundläggande yrkesutbildning eller i form av fristående examina. Yrkesexamina och specialyrkesexamina kan bara avläggas som fristående examina. Det är möjligt att bibehålla de nuvarande sätten att avlägga examina eller alternativt övergå till ett enda sätt att avlägga examina beträffande alla yrkesinriktade examina. Övergången till ett enda sätt att avlägga examen avses förenkla yrkesutbildningssystemet, terminologin, regleringen och administrationen samt slopa överlappningar och parallell reglering. Dessutom blir de studerandes ställning gentemot varandra mer likvärdig än nu. De som för närvarande avlägger en yrkesinriktad grundexamen som fristående examen har inte samma valmöjligheter som de som avlägger samma examen i form av grundläggande yrkesutbildning. De har inte heller möjlighet eller tvång att inkludera i sina examina gemensamma och valbara examensdelar, i motsats till de studerande som avlägger en examen inom den grundläggande yrkesutbildningen. Det finns två alternativa möjligheter att övergå till ett enda sätt att avlägga examen: antingen genom att välja någotdera av sätten att avlägga examen enligt den nuvarande lagstiftningen eller genom att skapa ett nytt sätt att avlägga examina som baserar sig på yrkesprov. 
Om grundläggande yrkesutbildning väljs som sättet att avlägga examina, måste sådana vuxna som redan har förvärvat kunnande i arbetslivet avlägga examina på samma sätt som ungdomar som avslutat den grundläggande utbildningen. I detta fall förverkligas den individuella vägen mot examen inte nödvändigtvis i praktiken utan studierna avläggs i grupper och framskrider enligt gruppens schema. Detta kommer att förlänga studietider och fördröja avläggandet av examina. Därtill är det främst utbildningsanordnaren som i den nuvarande grundläggande yrkesutbildningen försäkrar sig om den existerande kompetensen och dess art. Riksomfattande kvalitetssäkring är mindre pålitlig än i fristående examina, i vilka avläggandet av examensdelar fastställs och examensbetygen utfärdas av en examenskommission. Det blir nödvändigt att förstärka den riksomfattande kvalitetssäkringen för att det nya yrkesutbildningssystemet ska vara trovärdigt. Å andra sidan, om det nuvarande systemet med fristående examina väljs som sättet att avlägga examina, klarar systemet inte av det ökande antalet personer som avlägger en examen. Då kommer det att behövas mera resurser och examenskommissioner för att upprätthålla systemet med fristående examina. Dessutom ska arbetslivet kunna erbjuda klart fler personer som deltar i bedömningen av kunnandet vid fristående examina, vilket torde bli svårt. 
Det bästa genomförandealternativet ansågs vara övergången till ett enda sätt att avlägga en yrkesinriktad examen så att kompetensen i alla yrkesinriktade examina påvisas genom att bilda ett nytt sätt att påvisa kunnande som baserar sig på yrkesprov genom att utnyttja de bästa sidorna av den grundläggande yrkesutbildningen och systemet med fristående examina. Avläggandet av yrkesinriktade examina och yrkesutbildningen ska enligt förslaget starkt basera sig på personlig tillämpning samt identifieringen och erkännandet av tidigare förvärvat kunnande, som ingår i den. Detta förstärker yrkesutbildningens kundinriktning och kompetensbasering enligt regeringsprogrammets målsättningar. Utmaningen med detta alternativ är hur den personliga tillämpningen kan genomföras i praktiken, när utbildningsanordnarna ska med allt knappare resurser bilda en verkligen unik studieväg för en allt större skara studerande. 
Det är meningen att påvisa kunnandet i delar av yrkesinriktade examina i verkliga arbetssituationer. När det gäller yrkesprovsmiljön är ett alternativ platsen för ordnandet examenstillfällen i det nuvarande systemet för fristående examina, som är arbetsplatsen och bara i undantagsfall någon annan plats. Fördelen med alternativet är äkta arbetslivsinriktning och det att alla studerande genom yrkesprovsmiljön får en direkt kontakt med arbetslivet, vilket främjar sysselsättningen efter att examen har avlagts. I praktiken är det dock omöjligt att för alla som ska avlägga en yrkesinriktad examen hitta en yrkesprovsmiljö i arbetslivet, eftersom knappt 80 procent av examenstillfällen för fristående examina och cirka 50 procent av yrkesproven för närvarande ordnas på arbetsplatser. Ett annat alternativ är den nuvarande yrkesprovsmiljön, som kan vara en arbetsplats, läroanstalt eller annan plats som anvisats av utbildningsanordnaren. Fördelen med detta alternativ är flexibilitet, men en klar svaghet är att det inte uppmuntrar utbildningsanordnarna till samarbete med arbetslivet, i synnerhet när det är lättast att ordna yrkesproven vid läroanstalten. 
Som yrkeprovsmiljö föreslås följaktligen ett tredje genomförandealternativ, i vilket yrkesproven i första hand ska ordnas på företag och på arbetsplatser inom den offentliga förvaltningen, men där de av motiverad anledning även kan ordnas annanstans. Det som är väsentligt är att yrkesprovsmiljön gör det möjligt att påvisa det kunnande som har fastställts i examensgrunderna. Fördelen med detta alternativ är att det ger tillräckligt med flexibilitet för genomförandet av yrkesproven, men uppmuntrar å andra sidan klart att ordna yrkesproven på arbetsplatser för att de studerande ska få erfarenhet om och en direkt kontakt med arbetslivet. 
När det gäller bedömare av kunnandet betraktades det som alternativa genomförandesätt den nuvarande tredelade bedömningen i systemet med fristående examina, den nuvarande bedömningen av yrkesprov, bedömning som enbart genomförs av lärare samt bedömning som genomförs tillsammans av utbildningsanordnaren och en företrädare för arbetslivet. De nuvarande bedömningsmetoderna har utvärderats i kapitel 2.3 Bedömning av nuläget, och därför beskrivs bara de två sistnämnda genomförandealternativen närmare i detta avsnitt. 
I bedömning som enbart genomförs av lärarna är det meningen att den egentliga bedömningen genomförs av och om bedömningen bestämmer en lärare som är expert i pedagogik och känner till examensgrunderna. Företrädarna för arbetslivet kunde ge respons om den studerandes kunnande, men responsen påverkar inte bedömningen av kunnandet. Svagheten med detta alternativ är att arbetslivet i praktiken inte har någon roll i bedömningen av kunnandet och säkerställandet av kunnandets kvalitet utan bedömningen genomförs enbart av personer som arbetar hos utbildningsanordnaren. När en betydande andel av utbildningsanordnarnas finansiering i framtiden kommer att fastställas enligt avlagda examensdelar och examina, finns det en risk att man vill producera prestationer oberoende av kvaliteten. Då är det viktigt att även arbetslivets företrädare, som inte direkt är underställd utbildningsanordnaren och som inte har något intresse att pruta på kvaliteten utan däremot håller fast vid den, deltar i bedömningen. 
Det ansågs att det best fungerande alternativet är ett alternativ där två bedömare som har utsetts av utbildningsanordnaren ska bedöma kunnandet i delar av yrkesinriktade examina och bestämma om bedömningen. En av dessa ska representera arbetslivet och en utbildningsanordnaren. Företrädaren för arbetslivet ska ha särskilt stark praktisk yrkesskicklighet i anslutning till den examensdel som ska bedömas, men också kunnande om bedömningen. Hans eller hennes kompetens kompletteras av en lärare som har sådana pedagogiska kunskaper som behövs för bedömningen och som känner väl examensgrunderna. Företrädaren för utbildningsanordnaren kan dock av särskild anledning vara någon annan person än en lärare, om han eller hon uppfyller de krav som fastställs för bedömaren i lagen. Av särskild anledning ska det vara möjligt att bedömningen genomförs och om bedömningen bestämmer två lärare eller andra företrädare för utbildningsanordnaren. Bedömningen av delar av den handledande utbildningen samt gemensamma examensdelar och deras delområden ska alltid genomföras av och om bedömningen ska bestämma en lärare eller av särskild anledning annan företrädare för utbildningsanordnaren. 
Arbetslivets deltagande i bedömningen av det kunnande som förutsätts i examina på riksomfattande och lokal nivå är en central mekanism för yrkesutbildningens kvalitetssäkring. Kommissionernas roll och möjliga genomförandealternativ betraktades ur den här synvinkeln. Det identifierades fyra möjliga genomförandealternativ: 
1) Riksomfattande eller regionala branschvisa trepartsorgan vars uppgifter, sammansättning och tillsättande ska fastställas i lagen. Organen ska enligt förslaget bestämma om bedömarna, upprätthålla en bedömarpool och utfärda examina samt ge ut examensbetygen på basis av bedömarnas bedömning samt behandla rättelsebegäran av bedömningen. Organen ska tillsättas av Utbildningsstyrelsen. 
2) Regionala eller utbildningsanordnarvisa trepartsorgan per bransch, vars uppgifter, sammansättning och tillsättande ska fastställas i lagen. Utbildningsanordnaren eller -anordnarna tillsammans ska tillsätta ett organ som bestämmer om bedömarna och utfärdar en examen enligt bedömarnas bedömning samt behandlar rättelsebegäran av bedömningen. 
3) Utbildningsanordnaren ska i det av ministeriet beviljade anordnartillståndet även få rätten att utfärda examina i enlighet med tillståndet och ge ut examensbetygen. Ett regionalt, branschvist trepartsorgan som har tillsatts av en utbildningsanordnare eller flera utbildningsanordnare tillsammans och vars uppgifter, sammansättning och tillsättande fastställs i lagen ska godkänna bedömarna samt behandla rättelsebegäran av bedömningen. Examen ska utfärdas enligt bedömarnas bedömning. 
4) Utbildningsanordnaren ska i det av ministeriet beviljade anordnartillståndet även få rätten att utfärda examina i enlighet med tillståndet och ge ut examensbetygen. Examen ska utfärdas enligt bedömarnas bedömning. Riksomfattande organ, vars uppgifter, sammansättning och tillsättande ska fastställas i lagen, deltar i detta alternativ i kvalitetssäkring av bedömningen av kunnandet genom att bedöma bedömningens genomförandeplaner och ge ett utlåtande om dem till ministeriet samt genom att följa med genomförandet av bedömningen och rapportera om de brister som de har upptäckt till ministeriet. Därtill ska organen behandla rättelsebegäran av bedömningen. Utbildningsanordnaren ska besluta om bedömarna i enlighet med en genomförandeplan av bedömningen, som den har utarbetat. 
Fördelen med alternativen 1 och 2 är att såväl bedömningen av kunnandet som utfärdandet av examen är oberoende av utbildningsanordnaren. Svagheten med alternativen är dock att de orsakar rätt mycket administrativt arbete, såväl på riksomfattande nivå som av utbildningsanordnaren. 
I alternativen 3 och 4 är bedömningen av kunnandet oberoende av utbildningsanordnaren, men den utfärdar själv examen, visserligen enligt bedömarnas bedömning. Detta ansågs vara tillräckligt oberoende. Både alternativ 3 och alternativ 4 förutsätter mindre administrativt arbete än alternativen 1 och 2. Alternativ 4 ansågs vara det bästa av de presenterade alternativen, eftersom det är relativt lätt vad gäller administrationen. Därtill ska kvalitetssäkringen ske på riksomfattande nivå, vilket ökar kvalitetssäkringens enhetlighet i olika delar av landet. Alternativ 4 förbättrar också de studerandes rättsskydd, då man till alla delar kan söka rättelse till bedömarnas bedömning av en riksomfattande instans som inte har deltagit i beslutet om bedömningen. 
Det ska vara möjligt att genomföra sekreterartjänsterna för de nya riksomfattande organen på flera alternativa sätt. Ett alternativ är att sekreterarna utnämns bland kommissionernas medlemmar. Styrkan med detta alternativ är att det inte behövs några separata sekreterartjänster, vilket minskar kommissionernas totalkostnader. Svagheten är å andra sidan att en sekreterare som utnämnts bland kommissionens medlemmar inte nödvändigtvis har tid att sätta sig in i sekreteraruppgifterna vid sidan om sitt eget arbete. Dessutom kan olika kommissioners verksamhetssätt bli mycket varierande, när sekreteraruppgifterna handhas av personer från flera olika parter. Ett motsvarande hot om diversifieringen av verksamhetssätten är förknippat med ett alternativ där kommissionen kan köpa sekreterartjänster från den aktör som den själv valt. Fördelen med detta alternativ jämfört med det föregående är att det dock för sekreterare som skaffats i form av köptjänst har reserverats klara resurser för sekreteraruppgifterna. 
Det är också möjligt att ordna sekreteratjänsterna så att Utbildningsstyrelsen utser sina egna experter som sekreterare för kommissionerna på samma sätt som den gör i de nuvarande utbildningskommissionerna. Fördelen med detta alternativ är att det gör det möjligt att bygga enhetliga verksamhetssätt i olika kommissioner, när alla sekreterare är anställda av Utbildningsstyrelsen. Svagheten med alternativet är att när det har tilltänkts att kommissionerna ska ha uppgifter i anslutning till utvecklingen av examensgrunderna, är det problematiskt om experter vid Utbildningsstyrelsen, som ansvarar för utarbetandet av examensgrunderna, i egenskap av sekreterare tar initiativ eller ger utlåtanden som gäller deras eget arbete. Detta kan försvaga iakttagandet av arbetslivets åsikter vid utvecklingen av examensgrunderna. Det bästa genomförandealternativet ansågs vara alternativet där ett sekretariat som liknar sekretariatet för fristående examina och som fungerar i anslutning till Utbildningsstyrelsen men som ändå är självständigt svarar för kommissionernas sekreteraruppgifter. Sekretariatet ska göra det möjligt att enhetliga kommissionernas verksamhetssätt men är tillräckligt oberoende av Utbildningsstyrelsen för att det på ett trovärdigt sätt kan ta hand om alla sekreteraruppgifter, även initiativen och utlåtanden i anknytning till utvecklingen av examensgrunderna. 
Utbildning som ordnas på arbetsplatsen 
Som en del av reformen av yrkesutbildningen på andra stadiet tillsatte undervisnings- och kulturministeriet utredningspersoner för att bereda ett förslag om en utbildningsavtalsmodell och dess ibruktagande inom yrkesutbildningen. Utredningspersonerna lämnade sitt förslag om en modell för utbildningsavtalet till undervisnings- och kulturministeriet den 12 april 2016 (Undervisnings- och kulturministeriets publikationer 2016:8). I utredningen föreslås att det inom yrkesutbildningen ska tas i bruk ett utbildningsavtal som i princip lämpar sig för alla studerande inom yrkesutbildningen, oberoende av det om deras studier leder till examen eller inte. Genom utbildningsavtalet ska det avtalas om studier på arbetsplatsen annat än i anställningsförhållande, eller i andra jämförbara miljöer, oberoende av dess omfattning, mål och längd. Det är meningen att även framöver avtala om inlärningen på arbetsplatsen i anställningsförhållande med ett läroavtal. Utgångspunkten med förslaget är att inlärningen på en arbetsplats planeras och överenskoms om separat för olika examensdelar. Samtidigt kommer man överens om huruvida det ska ingås ett utbildningsavtal eller ett läroavtal mellan utbildningsanordnaren, arbetsplatsen och den studerande. Enligt förslaget betalas arbetsplatsen ingen utbildningsersättning för inlärningen på arbetsplatsen inom ramen för ett utbildningsavtal. Ersättning kan dock betalas om en betydande del av handledningen av inlärningen enligt avtalet ska skötas av en företrädare för arbetsplatsen. Enligt förslaget kan arbetsgivaren under utbildningsavtalets giltighet betala ersättning till den studerande, om den så vill, utan att det uppstår ett anställningsförhållande mellan dem. 
Genomförandet av utredningspersonernas förslag som en del av reformen av yrkesutbildningen bereddes vid undervisnings- och kulturministeriet som tjänstemannaarbete i samarbete med experter i anställningsfrågor vid arbets- och näringsministeriet. Den faktor som skiljer åt ett läroavtal i anställningsförhållande och ett utbildningsavtal utan anställningsförhållande och som fattas från utredningspersonernas modell och ansluter sig i synnerhet till tillämpandet av anställningslagstiftningen, visade sig vara problematisk. Om de studerande kan utföra samma arbetsuppgifter och avlägga samma utbildning till och med på samma arbetsplatser både i form av utbildningsavtal och läroavtal, är de inte likställda vad gäller deras rättigheter och skyldigheter. Om arbetsgivaren därtill kunde, om den vill, betala en ersättning även till en studerande som inte står i anställningsförhållande, är det möjligt att lagstiftningen gällande ett anställningsförhållande ändå måste tillämpas, ifall de faktiska kännetecknen för ett anställningsförhållande, som har definierats i lagstiftning och i rättspraxis, uppfylls. 
Läroavtalsutbildning kan vara en form som används motsvarande den gällande lagstiftningen då förvärvandet av kunnande i huvudsak sker på arbetsplatsen genom att utföra praktiska arbetsuppgifter. I läroavtalsutbildningen ska studierna kompletteras på samma sätt som nu med förvärvandet av kunnande i utbildningsanordnarens inlärningsmiljöer. Kunnandet kunde förvärvas som läroavtalsutbildning, om största delen av förvärvandet av det kunnande som planerats för den studerande kan förvärvas på läroavtalsarbetsplatsen i äkta arbetslivssituationer i samband med praktiska arbetsuppgifter. 
Ett alternativ är att föreskriva att den studerande i utbildning som grundar sig på utbildningsavtal kan förvärva en del, till exempel högst hälften, av det kunnandebehov som konstaterats i samband med den personliga tillämpningen på en arbetsplats i samband med praktiska arbetsuppgifter. Då ska förvärvandet av kunnande i utbildningsanordnarens inlärningsmiljöer kompletteras med utbildning som ordnas på en äkta arbetsplats i samband med praktiska arbetsuppgifter. 
Den kvantitativa differentieringen av förvärvandet av kunnande på arbetsplatsen under olika avtalsarrangemang ska göra det klart när ett läroavtal kan väljas som avtalsform för utbildning som arrangeras på arbetsplatsen och när man kan välja ett utbildningsavtal som inte baserar sig på ett anställningsförhållande. Då uppstår det inte situationer där till exempel studerande som har samma uppgifter på en och samma arbetsplats och samma mål är olikt ställda beroende på om de har ett anställningsförhållande med arbetsgivaren eller inte. Inte heller faktorer som är externa med tanke på ordnandet av utbildningen ska i detta fall påverkar valet av formen för den utbildning som ordnas på arbetsplatsen. Å andra sidan kommer begräsningen av sådan utbildning som grundar sig på ett utbildningsavtal till en viss del av det förvärvade kunnandet, som planerats i samband med personlig tillämpning, att göra förfaringssättet komplicerat, i synnerhet gällande det när gränsen har uppfyllts. 
Alltid då avtalsparterna konstaterar att inlärningen på arbetsplatsen är den huvudsakliga formen för förvärvandet av kunnande, ska det ingås ett läroavtal som baserar sig på ett anställnings- eller tjänsteförhållande. Eftersom en läroavtalsstuderande då är sysselsatt heltid, främjar användningen av läroavtalet sysselsättningen och höjer sysselsättningsgraden. Omfattningen av användningen av läroavtalsutbildning kommer dock att på ett central sätt vara bunden till arbetsgivarnas villighet att anställa en person med läroavtal. Utbildningsavtalet ska möjliggöra inlärningen på en arbetsplats utan ett anställningsförhållande på samma sätt som inlärningen i arbetet gör för närvarande. Då blir det möjligt att utnyttja det som en del av andra sätt att genomföra utbildning, men inte som det huvudsakliga sättet. Det ska vara möjligt att övergå från ett utbildningsavtal till läroavtalsutbildning, ifall det anses att förvärvandet av kunnande i huvudsak kan ske på arbetsplatsen. Detta förutsätter dock att arbetsgivaren är redo att anställa den studerande i ett anställnings- eller tjänsteförhållande. 
För att klarlägga målsättningarna och skillnaderna mellan ett läroavtal som baserar sig på anställningsförhållande och utbildning som baserar sig på ett utbildningsavtal utan ett anställningsförhållande kan det också vara möjligt definiera antalet arbetsplatser eller arbetsgivare som används för förvärvandet av kunnande i de olika avtalsformerna. Detta kan till exempel genomföras så att man med utbildningsavtal på en arbetsplats inte kan förvärva mer än hälften av kunnandet enligt det kunnandebehov som konstaterats i samband med den personliga tillämpningen. Detta avses främja övergången till läroavtalsutbildning alltid då avtalsparterna konstaterar att inlärningen på arbetsplatsen är den lämpligaste och huvudsakliga formen för förvärvandet av kunnande. Verifieringen av högsta mängden utbildning som grundar sig på utbildningsavtal kommer att förutsätta noggrann uppföljning per studerande och arbetsplats av utbildningsanordnaren, vilket ökar utbildningsanordnarens administrativa förpliktelser och ökar kostnaderna. Gränsdragningen kan bli öppen för tolkning och artificiell. Dessutom är innehållet i till exempel yrkesinriktade grundexamina så mångsidigt att det även för närvarande ofta förvärvas kunnande på flera olika arbetsplatser. Å ena sidan ska begränsningen av omfattningen av studierna på en och samma arbetsplats trygga det att den studerande har tillräckliga möjligheter att på arbetsplatsen studera inlärningsmål enligt examensgrunderna, å andra sidan gör det möjligt att förvärva en stor del av kunnandet på en arbetsplats. Bindandet av högsta mängden till en arbetsplats innebär alltså inte nödvändigtvis att det önskade målet, det vill säga övergången till läroavtal, ska förverkligas utan enbart det att arbetsgivaren byts ut flera gånger när det gäller utbildningen som grundar sig på utbildningsavtal. Detta ska dock möjliggöra mer omfattande möjligheter att för det mesta studera genom att arbeta jämfört med att studierna enbart ska genomföras som läroavtalsutbildning, eftersom användningen av läroavtalsutbildning är bunden till arbetsgivarnas villighet att ta en studerande till ett anställnings- eller tjänsteförhållande. 
När det gäller utbildning på arbetsplatsen kan det också vara möjligt att förutsätta en minimiandel i form av förvärvandet av kunnande på arbetsplatsen, till exempel om en studerande som avlägger en yrkesinriktad grundexamen inte har en tidigare yrkesinriktad examen eller arbetserfarenhet i anslutning till examen. Det kunde vara möjligt att förutsätta att denna minimiandel av utbildning som anordnas på arbetsplatsen för en studerande som avlägger en grundexamen ska genomföras med ett utbildningsavtal. Mängden kunnande som ska förvärvas på arbetsplatsen i samband med de praktiska arbetsuppgifterna ska uppskattas av utbildningsanordnaren som en del av den personliga tillämpningen. Eftersom förvärvandet av kunnandet i enlighet med målet för förslaget inte heller i yrkesinriktade grundexamina i fortsättningen ska vara bundet till tid utan kunnande, blir det utmanande att noggrant fastställa minimiandelen av förvärvandet av kunnande som sker på arbetsplatsen. För varje studerande ska utarbetas en personlig utvecklingsplan för kunnandet, där målet kan vara samma antal kompetenspoäng och samma examen, men tidsmässigt kan utbildningens längd variera enligt studerande, beroende bland annat på det kunnande som den studerande tidigare förvärvat. Bedömningen av en tillräcklig mängd blir utmanande för utbildningsanordnaren och den ska basera sig på en bedömning av varje enskild studerande. Det är möjligt att de studerande inte behandlas jämlikt, eftersom det är omöjligt att noggrant föreskriva om en minimiandel. 
Betalningen av sådan lönesubvention som avses i 7 kap. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice under läroavtalsutbildningen kan sporra arbetsgivarna att ingå läroavtal. Därför är det inte ändamålsenligt att avstå från möjligheten att bevilja subvention på basis av ett läroavtal. Om läroavtalsutbildningen ordnas så att utbildningen är arbetskraftsutbildning och den studerande är i ett anställningsförhållande, kan arbetsgivaren få lönesubvention och den person som ingått läroavtalet kan ha möjlighet att få arbetslöshetsförmån som höjts med så kallade höjningar för aktiv tid samt kostnadsersättning. Detta innebär en ökning av arbetslöshetsskyddskostnaderna från nuläget. Ett annat alternativ är en ändring av bestämmelserna om arbetslöshetsförmån som betalas under arbetskraftsutbildningen enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa när det gäller läroavtal, men undantagen gällande läroavtalsutbildningen strider mot det allmänna målet att klarlägga arbetslöshetsskyddslagstiftningen. 
Utöver den ovannämnda ökningen av arbetslöshetsskyddsutgifterna förutsätter ordnandet av läroavtalsutbildning som arbetskraftsutbildning antingen en ökning av de anslag som reserverats för anskaffandet av arbetskraftsutbildning eller en omallokering av anslagen från annan arbetskraftsutbildning till arbetskraftsutbildning i form av läroavtal. 
Eftersom ett läroavtal, förutsättningarna för beviljande av lönesubvention enligt lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice och förutsättningarna för erhållande av arbetslöshetsförmån enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösas bildar en konsekvent helhet, anses ordnandet av läroavtalsutbildning som arbetskraftsutbildning inte vara ändamålsenligt. 
Finansiering 
Det nuvarande finansieringssystemet för yrkesutbildningen baserar sig på en kostandsbas som kalkyleras enligt de verkliga kostnaderna, på basis av vilken det årliga anslaget för yrkesutbildningen fastställs. Finansieringen för högskolorna baserar sig däremot på statens budget, och om finansieringen bestäms årligen i budgeten. Ett system som baserar sig på de verkliga kostnaderna sporrar dock inte på ett optimalt sätt till en effektivering av verksamheten. Ifall anslagen var budgetbaserade, saktade detta ner ökningen av yrkesutbildningens kostnader. Ett budgetbasera anslag kommer också att ändra fastställandet av kommunernas finansieringsandel. Kommunernas finansieringsandel ska fastställas i förhållande till statens anslag, som fastställts i budgeten, och inte som en procentandel av kostandsbasen. 
Det är möjligt att genomföra reformen av finansieringssystemet för yrkesutbildningen inom ramen för det nuvarande finansieringssystemet, som baserar sig på enhetspriset och antalet studerande så att den andel som beviljas på basis av resultatet ska ökas betydligt. Ökningen av resultatfinansieringsandelen ska uppmuntra utbildningsanordnaren att förbättra verksamhetens resultat. Om finansieringen emellertid fastställs enligt antalet studerande, kommer den sporrande effekten till effektivare verksamhet och erkännandet av tidigare kunnande dock inte att förverkligas när det gäller den övriga finansieringen. 
Ett alternativ till enhetsprissystemet är övergången till ett relativt finansieringssystem, som redan finns i bruk i finansieringen av universitet och yrkeshögskolor. I det relativa finansieringssystemet baserar sig den finansiering som utbildningsanordnaren får inte på ett fast enhetspris som fastställts i förväg utan utbildningsanordnarna får finansiering enligt prestationernas relativa antal. Övergången till det relativa finansieringssystemet kan i viss mån göra finansieringen svårare att förutse och mindre stabil, men å andra sidan uppmuntrar systemet utbildningsanordnarna att effektivera sin verksamhet bättre än enhetsprissystemet. I det relativa finansieringssystemet blir det också lättare att genomföra införandet av finansieringselement som ansluter sig till utbildningens genomslag och effektivitet, eftersom redan utgångspunkten är att förhållandevis mer finansiering allokeras till effektiva aktörer. 
Vid fastställandet av finansieringen ska det vara möjligt att använda prestationer av olika slag, till exempel antalet elever eller avlagda examina. Vid fastställandet av finansieringen blir det också möjligt att använda olika faktorer som mäter utbildningens genomslag, såsom de studerandes sysselsättning eller responssystem av olika slag. Vid kalkyleringen av antalet studerande kan man använda en modell som baserar sig på kalkyleringsdagar, i vilken antalet studerande baserar sig ett tvärsnitt på en viss dag. Alternativt är det möjligt att använda en kalkylerad prestation, till exempel studerandeår, med vilken man fastställer en studerandes deltagande i utbildningen på dagsnivå. Modellen som baserar sig på kalkyleringsdagar är enkel och klar, men den styr kraftigt utbildningens längd och uppmuntrar inte till inledandet och avslutandet av studierna på ett flexibelt sätt året om. Om dagen används som grund, tar man å andra sidan bättre hänsyn till olika flexibla studievägar. 
Det är också möjligt att använda som finanseringsgrund de föregående årens verkliga prestationer, prestationerna under finansåret eller prestationer som fastställts med undervisnings- och kulturministeriets prestationsbeslut. I yrkesutbildningens nuvarande finansieringssystem används inom den grundläggande yrkesutbildningen och läroavtalsutbildningen finansårets verkliga prestationer och i yrkesinriktad tilläggsutbildning vid en läroanstalt prestationer som bestämts av undervisnings- och kulturministeriet. Användningen av finansårets verkliga prestationer förutsätter att finansieringen först beviljas i förväg och att det i slutet av finansåret ska fattas ett justeringsbeslut, i vilket finansieringen justeras enligt de verkliga prestationerna. Användningen av justeringsbeslutet förutsätter att de prestationer som används som grund för finansieringen är kända i god tid innan finansåret tar slut. I det nuvarande systemet är uppgifterna tillgängliga efter kalkyleringsdagen i september. 
Användningen av de föregående finansårens verkliga prestationer som grund för beviljandet av finansiering gör det möjligt att bevilja finansiering som slutlig, genom ett beslut utan behov av ett justeringsbeslut. Användningen av de föregående finansårens prestationer är dock på det sättet problematiskt att förändringarna i utbildningsutbudet och -volymen alltid beaktas med ett dröjsmål. I modellen som baserar sig på de föregående finansårens verkliga prestationer blir det därtill problematiskt om antalet prestationer hos olika anordnare varierar betydligt från år till år. Därtill blir det komplicerat att i modellen ta i beaktande tilläggen eller avdragen som riktas till de årliga anslagen, eftersom prestationerna beaktas gällande ett tidigare finansår. En modell som baserar sig på tidigare utfall ska dock säkerställa att den finansiering som betalas ut till utbildningsanordnarna baserar sig på anordnarens verkliga verksamhet. 
Som grund för fastställandet av finansieringen är det också möjligt att använda prestationer som ministeriet årligen fastställer, såsom det för närvarande görs inom yrkesinriktad tilläggsutbildning vid en läroanstalt. Detta ger ministeriet stor beslutanderätt, men å andra sidan blir den volymmässiga regleringens och finansieringens förmåga att reagera till förändringar snabb och flexibel. Det är möjligt att begränsa ministeriets beslutanderätt genom att i lagen föreskriva om de grunder som ministeriet ska ta i beaktande när det beslutar om det årliga antalet prestationer. Det förknippas dock en risk med finansiering som baserar sig på prestationer som bestämts av ministeriet, det vill säga att anordnarens verksamhet under finansåret märkbart avviker från den verksamhetsvolym som fastställts som grund för finansieringen. På detta kan man i så fall reagera först efteråt med följande års prestationsbeslut. 
Som grund för fastställandet av finansieringen kan också användas kombinationer av de ovannämnda faktorerna till exempel så att en del av finansieringen fastställs genom ministeriets prestationsbeslut och en del enligt de föregående finansårens verkliga prestationer. I propositionen föreslås också en dylik kombinerad modell. Användningen av finansårets verkliga prestationer förutsätter att finansieringen justeras i slutet av finansåret, och det är inte möjligt att använda detta alternativ i en sådan modell där antalet prestationer blir klart först på finansårets sista dag. 
3.3
De viktigaste förslagen
3.3.1
3.3.1 Lag om yrkesutbildning
I propositionen föreslås en ny lag om yrkesutbildning. Det föreslås att den nuvarande lagen om grundläggande yrkesutbildning och lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning ska upphävas. 
Det föreslås att man inom yrkesutbildningen ska övergå till ett enda sätt att avlägga examen, som baserar sig på yrkesprov och är oberoende av sättet att förvärva kunnandet. Avsikten är att avstå från systemet med fristående examina enligt den gällande lagstiftningen om yrkesinriktad vuxenutbildning samt från sättet att avlägga grundexamina som baserar sig på den grundläggande yrkesutbildningen. Påvisandet av kunnandet ska enhetligas och den parallella administrationen i anslutning till det ska avvecklas så att kunnandet ska påvisas i praktiska arbetssituationer och yrkesprovet ska bedömas av en lärare som har utsetts av utbildningsanordnaren och en företrädare för arbetslivet tillsammans. Rätten att utfärda en yrkesinriktad examen ska bli en del av anordnartillståndet och i sin helhet övergå till utbildningsanordnaren. Examenskommissionerna i den nuvarande formen ska avskaffas och i stället för dem tillsätts arbetslivskommissioner, vars uppgifter koncentreras på säkerställandet av yrkeskompetensens kvalitet och arbetslivsorientering. Avsikten är att också avstå från de organ som utbildningsanordnarna tillsatt för att planera och genomföra yrkesprov. 
Det föreslås att sättet att söka sig till yrkesutbildning samt valet av studerande och antagning som studerande ska ändras så att den kontinuerliga ansökan blir huvudkanalen när man söker sig till studier. Avsikten är att samtidigt specificera förfaranden i anslutning till valet av examen eller utbildning, som görs i samband med ansökan, samt handledningen för de sökande. Det är meningen att i första hand hålla kvar den gemensamma ansökan till yrkesutbildning och gymnasieutbildning samt gemensamma ansökningsförfaranden till handledande utbildningar och specialundervisning som en kanal för de som avslutat den grundläggande utbildningen samma år och andra personer som inte har en yrkesinriktad examen efter grundstadiet. 
I och med övergången till ett enda sätt att avlägga examina är det meningen att utvidga den enhetliga personliga tillämpningen som omfattar identifiering, erkännande och förvärvande av kunnandet samt kunnande och de nödvändiga handlednings- och stödåtgärderna att gälla alla studerande som avlägger en examen eller dess del samt deltar i handledande utbildningar. Dessutom ska det föreskrivas att erkännandet av kunnande är utbildningsanordnarens skyldighet, vilket innebär att utbildningen koncentrerar sig på förvärvandet av det kunnande som fattas. Dokumenteringen i anknytning till personlig tillämpning ska klarläggas och förenklas genom att övergå till en personlig utvecklingsplan för kunnandet. I planen ska införas all information gällande den personliga tillämpningen, och den ska ersätta dokumentet om personlig tillämpning av fristående examina, den personliga studieplanen för grundläggande yrkesutbildning, det personliga studieprogrammet som förutsätts i läroavtalsutbildningen samt den individuella planen för hur undervisningen skall ordnas inom specialundervisningen enligt den nuvarande lagstiftningen. 
Studier som ordnas på en arbetsplats ska förnyas så att utbildning som grundar sig på ett utbildningsavtal ska tas i bruk i stället för inlärningen i arbetet, som ingår i den nuvarande lagstiftningen. Huvudformerna av den utbildning som ordnas på arbetsplatsen ska i fortsättningen vara läroavtalsutbildning och utbildning som grundar sig på utbildningsavtal. Dessutom ska man i samband med den personliga tillämpningen kunna avtala om annan inlärning på arbetsplatsen på samma sätt som nu. De utbildningsformer som bäst lämpar sig för den studerande och som ordnas på arbetsplatsen i samband med de praktiska arbetsuppgifterna ska planeras i anknytning till den personliga tillämpningen, och den studerande ska till exempel flexibelt kunna flytta från utbildning som grundar sig på ett utbildningsavtal till läroavtalsutbildning, när hans eller hennes kompetens och färdigheter ökar och förutsättningarna för ingåendet av ett läroavtal uppnås. Läroavtalsutbildningens attraktion i synnerhet som en utbildningsform för de unga ska ökas genom att enhetliga dess finansiella ställning i förhållande till de övriga formerna för genomförandet av utbildningen, genom att klarlägga och enhetliga dess administrativa processer och öka flexibiliteten att utnyttja den som en utbildningsform på ett mångsidigare sätt inom ramen för den personliga tillämpningen. Kriterierna för ingåendet av ett läroavtal och utbildningsavtal ska fastställas enligt enhetliga principer för att klarlägga den pedagogiska och administrativa processen på arbetsplatsen och göra den smidigare samt för att säkra kvaliteten på den utbildning som ordnas på arbetsplatsen. 
Det föreslås att om rätten att utfärda examina och ordna utbildning ska bestämmas med ett anordnartillstånd att ordna yrkesutbildning i stället för nuvarande separata tillstånd för yrkesinriktad grundutbildning och tilläggsutbildning. Det föreslås vidare att utfärdandet av examina ska ändras så att rätten att utfärda examina ska ges direkt till utbildningsanordnaren, vilket innebär att man kan avstå från systemet med examenskommissioner och separata avtal om ordnande av yrkesprov, som ingås med examenskommissionerna. Utbildningsanordnarna ska inom ramen för de examina som ingår i deras anordnartillstånd friare än tidigare få bestämma hur de allokerar sitt utbildningsutbud samt om det på vilket sätt och i vilka inlärningsmiljöer utbildning anordnas. Samtidigt är det meningen att klarlägga utbildningsanordnarnas ansvar i samband med ordnandet av utbildning och examina, då enbart utbildningsanordnarna ska ha rätten att utfärda examina. Tillståndet ska även omfatta bestämmelser och uppgifter som är nödvändiga med tanke på ordnandet av utbildning och examina samt tillgången på utbildningen. Arbetskraftsutbildning som leder till examen och en del av den arbetskraftsutbildning som inte leder till examen ska bli en del av yrkesutbildningen som förvaltas av undervisnings- och kulturministeriet från början av 2018, och i anordnartillståndet ska föreskrivas om uppgiften för arbetskraftsutbildningen. Utgångspunkten är att arbets- och näringsmyndighetens arbetskraftspolitiska bedömning ska bli kvar vid antagning som studerande och arbets- och näringsförvaltningen ska höras vid ordnandet av utbildningar. Utbildningsförvaltningen ska ansvara för utbildningens kvalitet och finansiering. 
Det föreslås att finansieringssystemet för yrkesutbildningen ska förnyas till en enhetlig enhet genom att kombinera de nuvarande finansieringssystemen för grundläggande yrkesutbildning, yrkesinriktad tilläggsutbildning, läroavtalsutbildning och särskilda yrkesläroanstalter. I finansieringssystemet ska även ingå finansieringen av sådan arbetskraftsutbildning som leder till examen och en del av finansieringen av sådan arbetskraftsutbildning som inte leder till examen. Vikten av verksamhetens genomslag och effektivitet i utbildningsanordnarnas finansiering ska ökas. I det föreslagna nya finansieringssystemet flyttas finansieringens tyngdpunkt på ett märkbart sätt från kalkyleringen av den tid som använts för studierna till avlagda examensdelar och examina, sysselsättning eller placering i fortsatta studier efter utbildningen samt till den respons som erhållits om utbildningen. I fortsättningen ska finansieringen basera sig på ett anslag i statens budget, och man kommer att till alla delar avstå från kostnadsbasen. Ökningen av kostnadsnivån ska iakttas i anslaget genom att använda ett index. 
Finansieringssystemet ska bestå av fyra finansieringselement: elementen för den kalkylerade finansieringen, dvs. basfinansiering, prestationsbaserad finansiering, genomslagsfinansiering samt strategifinansiering. Finansieringssystemet ska vara relativt, vilket innebär att värdet på prestationer i basfinansieringen och den prestationsbaserade finansieringen fastställs inom ramen för anslaget i statens budget i förhållande till alla prestationer som ligger som grund för finansieringen. I alla former av utbildningen ska används enhetliga prestationer, såsom studerandeår, examina och deras delar. Grunderna för fastställandet av finansiering ska enhetligas mellan de olika former genom vilka utbildning genomförs. Det tillräckliga utbudet av arbetskraftsutbildning ska tryggas genom att bestämma om den studerandeårsvolym som ska reserveras för den som en del av högsta antalet målinriktade studerandeår i anordnarens basfinansiering. 
1kap. i den nya lagen om yrkesutbildning ska innehålla de allmänna bestämmelserna om bland annat lagens tillämpningsområde, syftet med yrkesinriktade examina och yrkesutbildning samt definitionerna. 
2 kap. i lagen ska innehålla bestämmelserna om examina och utbildningar. Motsvarande nuläget ska de yrkesinriktade examina vara yrkesinriktade grundexamina, yrkesexamina och specialyrkesexamina. Alla yrkesinriktade examina ska vara kompetensbaserade och examenstypernas definitioner ska inte ändras. I en yrkesinriktad grundexamen visas breda grundläggande yrkesfärdigheter för olika uppgifter inom en bransch samt mer specialiserat kunnande och sådan yrkesskicklighet som arbetslivet kräver inom minst ett delområde med anknytning till en samlad verksamhet inom arbetslivet. I en yrkesexamen ska visas sådan yrkesskicklighet i enlighet med arbetslivets behov som är djupare än den som krävs för grundexamen eller som gäller mer avgränsade arbetsuppgifter. I en specialyrkesexamen ska visas sådan yrkesskicklighet i enlighet med arbetslivets behov som innefattar djupare yrkeskunskaper än i en yrkesexamen eller mångprofessionellt kunnande. För de som avslutat grundutbildningen ska en yrkesinriktad grundexamen även framöver vara den främsta yrkesinriktade examen. Alla yrkesinriktade examina ska alltjämt ge allmän behörighet till fortsatta studier vid högskolor. 
Bestämmelser om yrkesinriktade grundexamina, yrkesexamina och specialyrkesexamina som ingår i examensstrukturen ska utfärdas på samma sätt som nu genom en förordning om examensstrukturen som utfärdats av undervisnings- och kulturministeriet. Det är meningen att avstå från placeringen av examina i utbildningsområden i förordningen om examensstrukturen, men utbildningsområdesklassificeringen kan alltjämt vid behov användas som statistisk klassificering. Avsikten är att i regel även avstå från bestämmelser om kompetensområden inom yrkesinriktade grundexamina i förordningen om examensstrukturen, och om kompetensområden ska föreskrivas i examensgrunderna på samma sätt som om kompetensområden för yrkesexamina och specialyrkesexamina redan nu. Ändringarna ska göra det möjligt att snabbare och mer flexibelt reagera till arbetslivets förändrade kompetensbehov. 
Som handledande utbildning som inte leder till examen är det möjligt att även framöver ordna två utbildningar som riktas till olika målgrupper, dvs. handledande utbildning för yrkesutbildning samt handledande utbildning för arbete och självständigt liv. Utbildning som handleder för yrkesutbildning ska ge de studerande färdigheter att söka sig till yrkesinriktad examensutbildning och stärka de studerandes förutsättningar att avlägga en yrkesinriktad examen. Utbildning som handleder för yrkesutbildning ska i huvudsak motsvara den nuvarande utbildningen som handleder för grundläggande yrkesutbildning, men i fortsättningen kan den vid sidan om yrkesinriktade grundexamina till exempel handleda för de yrkesinriktade examina som fungerar som inledande examina till en bransch. Med detta tillägg ökas möjligheterna att bygga studievägar som stöder förvärvandet av yrkesskicklighet enligt kundernas olika behov. Utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv är riktad till personer som på grund av sjukdom, skada eller funktionsnedsättning inte har möjlighet att gå över till examensutbildning. Syftet med utbildningen är att ge de studerande som på grund av sjukdom, skada eller funktionsnedsättning behöver särskilt stöd undervisning och handledning enligt deras individuella mål och färdigheter. Utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv ska motsvarar det som föreskrivs i den gällande lagstiftningen. 
Som övrig yrkesutbildning kan ordnas utbildning som kompletterar eller fördjupar yrkeskompetensen. Den övriga yrkesutbildningen syftar inte till avläggande av en examen eller examensdel. Såsom övrig yrkesutbildning kan det också ordnas, på samma sätt som nu, utbildning som förbereder för uppgifter som yrkes- och trafikflygare, utbildningar som förbereder för uppgifter som förare i den spårbundna stadstrafiken samt som ett nytt element utbildning som förbereder för uppgifter som flygledare. 
Alla yrkesinriktade examina, handledande utbildning samt examens- och utbildningsdelar ska ha en gemensam kompetensbaserad dimensioneringsgrund, kompetenspoäng. Kompetenspoängen ska även tas i bruk i yrkes- och specialyrkesexamina. Motsvarande nuläget ska omfattningen av en yrkesinriktad grundexamen vara 180 kompetenspoäng. Omfattningen av en yrkesexamen är enligt förslaget 120, 150 eller 180 kompetenspoäng och omfattningen av specialyrkesexamina 160, 180 eller 210 kompetenspoäng. Undervisnings- och kulturministeriet ska bestämma om omfattningen av yrkesexamina och specialyrkesexamina samt om omfattningen av enskilda yrkesinriktade grundexamina som överskrider 180 kompetenspoäng genom förordning. Handledande utbildningar ska omfatta 60 kompetenspoäng, vilket motsvarar nuläget. 
Utbildningsstyrelsen ska alltjämt bestämma om examensgrunderna för varje examen som hör till examensstrukturen. Såsom i nuläget ska Utbildningsstyrelsen bereda examensgrunderna i nära samarbete med arbetslivet och andra intressentgrupper. Utbildningsstyrelsen ska dessutom vid beredningen av examensgrunderna samarbeta med respektive arbetslivskommission. Utbildningsstyrelsen ska också alltjämt bestämma om grunderna för de handledande utbildningarna. Utbildningsstyrelsen ska i examensgrunderna bestämma om examensdelarnas omfattning och i utbildningsgrunderna om omfattningen av de handledande utbildningarnas delar i enlighet med dimensioneringsgrunderna för examens- och utbildningsdelar, som föreskrivs i lagen. 
En yrkesinriktad examen byggs upp av yrkesinriktade examensdelar på samma sätt som nu. Yrkesinriktade grundexamina ska förutom yrkesinriktade examensdelar omfatta delar som är gemensamma för alla grundexamina, som är nödvändiga för att uppnå yrkesskicklighet och som kompletterar yrkesskickligheten. Syftet med dem är att se till att den som avlagt en yrkesinriktad grundexamen oberoende examen har de grundläggande skickligheter och kunskaper som behövs i arbetet och livet, gemensamt kunnande som behövs i alla branscher samt lika färdigheter till livslångt lärande samt aktiv och jämlik verksamhet i samhället. De gemensamma examensdelarna ska även stödja förvärvandet av yrkeskompetens redan under utbildningstiden. 
Enligt den gällande lagstiftningen har de gemensamma examensdelarna ingått i grundexamina som avläggs i form av grundläggande yrkesutbildning men inte i grundexamina som avläggs som fristående examina. I fortsättningen ska de gemensamma examensdelarna ingå i examina för alla de som avlägger en yrkesinriktad grundexamen, och deras struktur, innehåll och kunnandemål ska justeras så att de bättre än nu även motsvarar behoven av de vuxna som redan är i arbetslivet, i synnerhet med tanke på förbättrandet av grundläggande färdigheter. Meningen är att avstå från de valbara examensdelar som enligt den gällande lagstiftningen ingår i yrkesinriktade grundexamina som separata examensdelar, och motsvarande valbarhet ska ingå i yrkesinriktade examensdelar. 
I 3 kap. i lagen ska föreskrivas om rätten att utfärda examina och att ordna sådan utbildning som avses i denna lag. I fortsättningen ska all yrkesutbildning samt anordnande och utfärdande av yrkesinriktade examina omfattas av ett anordnartillstånd för yrkesinriktade examina och utbildning. De som fått tillståndet ska kallas utbildningsanordnare. Avsikten är att avstå från separata anordnartillstånd för grundläggande yrkesutbildning och yrkesinriktad tilläggsutbildning samt från anordnaravtal för fristående examina. Utbildningsanordnarna ska inom ramen för sitt anordnartillstånd få ordna yrkesprov, utfärda examina samt ordna examensutbildning och handledande utbildning samt övrig yrkesutbildning för kunderna inom yrkesutbildningen. Utbildningsanordnaren ska inom ramen för sitt anordnartillstånd få bestämma om utbudet av utbildning och examina, sättet att ordna och genomföra utbildningen samt om sin profilering enligt till exempel bransch eller kundgrupp. 
Det centrala syftet med anordnartillstånden är att fastställa utbildningsanordnarens uppgift och försäkra sig om anordnarens verksamhetsmässiga och ekonomiska förutsättningar att ordna examina och utbildning av hög kvalitet. Därtill syftar anordnartillstånden till att säkerställa att det finns ett utbildningsbehov för de examina och den utbildning som tillhandahålls. Anordnartillstånden och de utbildningsuppgifter som fastställs i dem skapar för sin del ramarna för utbildningens strategiska riksomfattande koordinering. 
I anordnartillståndet ska även till alla delar ges ett tillstånd att utfärda examina. Systemet med examenskommissioner ska avskaffas och den rätt att ordna examina som ges i anordnartillståndet ska omfatta såväl den examensutbildning som är avsedd för förvärvandet av kompetens som utfärdandet av examen. 
De förutsättningar som ansluter sig till beviljandet av ett anordnartillstånd för examina och utbildning samt förutsättningar inom ramen för vilka undervisnings- och kulturministeriet kan ändra eller återkalla tillståndet ska specificeras jämfört med nuläget. En förutsättning för beviljande av ett anordnartillstånd av examina och utbildning ska vara att ordnandet av de examina och den utbildning som avses i ansökan är behövligt med beaktande av de riksomfattande eller regionala kompetensbehov samt att den sökande har ekonomiska och operativa förutsättningar att på ett ändamålsenligt ta hand om den uppgift som den ansökt om. Vid bedömningen av förutsättningarna för beviljandet av ett anordnartillstånd ska utöver kompetensbehovet beaktas verksamhetens art, effektivitet och genomslag. För att uppfylla de operativa kraven ska den sökande med tanke på resultatrik, effektiv och högklassig skötsel av uppgiften enligt anordnartillståndet ha utbildningspersonal som uppfyller behörighetskraven, tidsenliga pedagogiska processer och stödprocesser som uppfyller kraven på en kompetens- och kundbaserad verksamhet samt ändamålsenliga inlärningsmiljöer och fungerande kvalitetsledningsförfaranden för att ta hand om utbildningsuppgiften. Examina eller utbildning ska inte heller framöver få ordnas i syfte att uppnå ekonomisk vinst med undantag för uppdragsutbildning och utbildning som ordnas utanför Europeiska ekonomiska området. 
Ett av undervisnings- och kulturministeriet beviljat tillstånd att ordna yrkesinriktade examina och utbildning ska berättiga till ordnandet av förvärvade av sådant kunnande som behövs för yrkesinriktade grundexamina, yrkesexamina och specialyrkesexamina, för ordnande av påvisandet av kunnande, det vill säga i praktiken yrkesprov, i de examina som nämns i tillståndet samt utfärdandet av examina. Tillståndet kan dock avgränsas så att det bara gäller utbildning som ordnas i form av arbetskraftsutbildning. Därtill kan utbildningsanordnaren beviljas en utvidgad uppgift för läroavtalsutbildning, som berättigar utbildningsanordnaren att i form av läroavtalsutbildning även skaffa andra examina än de som nämns i anordnartillståndet. I tillståndet ska dessutom föreskrivas om rätten att ordna handledande utbildningar, utbildning i form av internatboende, utbildning för fångar samt arbetskraftsutbildning. Därtill ska det i tillståndet föreskrivas om undervisnings- och examensspråket, utbildningsanordnares viktigaste verksamhetsområde samt om minimiantalet studerandeår som avses i lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet. Det ska vara möjligt att i tillståndet vid behov även bestämma om övriga rättigheter, skyldigheter, villkor samt om utvecklings- och andra uppgifter som ansluter sig till ordnandet av examina och utbildning. 
I det nya tillståndet att ordna yrkesutbildning ska bestämmas om minimiantalet studerandeår. Detta är avsett att styra undervisnings- och kulturministeriets årliga beslut om antalet målinriktade studerandeår, eftersom antalet målinriktade studerandeår inte kan ställas lägre än minimiantalet studerandeår i anordnartillståndet. För att göra det lättare att förutse utbildningsanordnarnas verksamhetsvolym ska största andelen, dvs. i praktiken cirka 90 procent av det antal studerandeår som är tillgängligt inom ramen för budgeten, bestämmas i anordnartillstånden. Därtill kan ministeriet årligen allokera antalet studerandeår som överstiger minimiantalet i anordnartillstånden enligt behov. Med förfarandet tryggas å ena sidan för anordnarna förutsebarhet av verksamheten, å andra sidan möjliggör det allokeringen av utbildningsresurserna på ett mer flexibelt sätt än nu enligt förändringarna i verksamhetsomgivningen, till exempel sysselsättningssituationen och behovet av arbetskraft. Det antal studerandeår som har bestämts i anordnartillståndet ska inte i regel bindas vid utbildningsformer, examenstyper eller branscher utan anordnare ska få bestämma om allokeringen av sina studerandeår enligt behovet inom sitt verksamhetsområde eller bransch. 
Med stöd av sitt anordnartillstånd ska utbildningsanordnaren även kunna ordna yrkesutbildning som inte leder till examen i anslutning till examina enligt anordnartillståndet. Det ska dock inte vara möjligt att bevilja ett anordnartillstånd enbart för anordnande av yrkesutbildning som inte leder till examen med undantag för utbildning som utbildning som förbereder för uppgifter som yrkes- och trafikflygare och flygledare samt uppgifter som förare i den spårbundna stadstrafiken. 
Motsvarande nuläget ska tillståndet att ordna examina och utbildning beviljas på ansökan. Den sökande ska definiera den uppgift den ansöker om samt beskriva utbildningsbehovet och sina förutsättningar att sköta uppgiften. Utbildningsanordnaren ska inom ramen för sitt tillstånd flexibelt kunna allokera utbudet av examina och utbildning enligt kompetens- och utbildningsbehovet. 
Enligt huvudregeln ska en ändring av tillstånden att ordna examina och utbildning ske efter ansökan från utbildningsanordnaren. Undervisnings- och kulturministeriet ska dock utan ansökan kunna ändra eller återkalla tillståndet att ordna examina och utbildning, om förutsättningarna för ändring eller återkallande av anordnartillståndet enligt lagen uppfylls. 
En del av arbetskraftsutbildningen ska förvaltas och finansieras av undervisnings- och kulturministeriet från början av 2018. Utgångspunkten är att arbets- och näringsmyndighetens arbetskraftspolitiska bedömning ska bli kvar vid antagningen som studerande och att arbets- och näringsförvaltningen ska höras vid ordnandet av enskilda utbildningar. Undervisningsförvaltningen ska ansvara för utbildningens kvalitet och finansiering. En del av de studerandeår som fastställts i budgeten ska allokeras till arbetskraftsutbildning. För de utbildningsanordnare som fått uppgiften för arbetskraftsutbildning ska anvisas en del av basfinansieringens målinriktade studerandeår för ordnande av arbetskraftsutbildning. Utbildningsanordnaren ska genomföra utbildningen för de kunder som utsetts av arbets- och näringsmyndigheten inom ramen för denna resurs. 
I statens budget överförs stegvis från 2018 till momentet för yrkesutbildning 80 miljoner euro för att användas för sådan utbildning som förutsätter arbetskraftspolitisk bedömning av arbets- och näringsmyndigheten. Övergången till ett statsandelsfinansierat system inom arbetskraftsutbildningen innebär samtidigt att arbetskraftsutbildning med finansiering från undervisnings- och kulturministeriet inte kan genomföras om utbildningsanordnaren inte har ett tillstånd att ordna yrkesutbildning som berättigar till detta. För närvarande ordnas arbetskraftsutbildning även av aktörer utan anordnartillstånd. Även framöver ska alla de juridiska personer som nämns i lagen kunna ansöka om tillstånd att ordna yrkesutbildning. Utbildningsanordnaren ska även kunna ansöka om ett anordnartillstånd enbart för ordnande av arbetskraftsutbildning samt de examina som den tänker ordna i form av arbetskraftsutbildning. Vid tillståndsprövningen ska förutsättningarna bedömas i förhållande till den verksamhet som aktören ansöker om, och i tillståndsprövningen ska arbets- och näringsministeriet höras beträffande arbetskraftsutbildning. Utbildningsanordnarna ska dessutom vara skyldiga att föra en kontinuerlig dialog med arbets- och näringsförvaltningen när det gäller allokeringen av utbildningsutbudet. 
I 3 kap. ska även föreskrivas om uppdragsutbildning och examensutbildning som ordnas utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Denna reglering är nytt i lagstiftningen om yrkesutbildningen, eftersom så kallad utbildningsexport gällande examina inte tidigare har varit möjligt inom ramen för lagstiftningen. Inom uppdragsutbildningen ska utbildningsanordnaren kunna ordna sådana examina och examensdelar som har fastställts i anordnartillståndet samt examensutbildning som handleder för dem för grupper av studerande så att utbildningen ska beställas och finansieras av finska staten, en annan stat, en internationell organisation, ett finskt eller utländskt offentligt samfund eller en finsk eller utländsk stiftelse eller privat sammanslutning. Uppdragsutbildning kan inte ordnas för medborgare i stater som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller för personer som jämställs med dem. Bestämmelserna om uppdragsutbildning ska motsvara bestämmelserna om uppdragsutbildningen i universitetslagen och lagen om yrkeshögskolor. 
I lagen ska även föreskrivas om examenutbildning utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Inom ramen för den ska en utbildningsanordnare utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet kunna ordna examina och examensdelar som anges i anordnartillståndet samt examensutbildning som förbereder för dem. Målgruppen av studerande är den samma som i uppdragsutbildningen, men skillnaden med uppdragsutbildningen är att denna utbildning kan direkt erbjudas åt studerande utan en aktör som fungerar som beställare. Uppdragsutbildning och utbildning som ordnas utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet får inte försämra utbildningsanordnarens förutsättningar att ordna examina och utbildning som anges i anordnartillståndet. Uppdragsutbildning och utbildning som ordnas utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska ordnas enligt affärsekonomiska grunder, dvs. utbildningsanordnaren ska ta ut av beställaren av utbildningen eller den studerande avgifter som åtminstone täcker kostnaderna för att ordna utbildningen. 
I 4 kap. i lagen föreskrivs om att söka sig till studier samt om antagning som studerande. Såsom nu, ska var och en ha rätt att fritt söka sig till att avlägga den önskade examen eller genomföra den önskade utbildningen med undantag av personalutbildning och arbetskraftsutbildning. Om ansökan till arbetskraftsutbildning och om urvalsgrunderna ska delvis föreskrivas i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. 
Det är meningen att de ska finnas två huvudsakliga kanaler att söka sig till yrkesutbildning, det vill säga kontinuerliga ansökan samt riksomfattande ansökningsförfaranden. Med riksomfattande ansökningsförfaranden avses i praktiken den nuvarande gemensamma ansökan till grundläggande yrkesutbildning och gymnasieutbildning, den gemensamma ansökan till handledande utbildningar och specialundervisning. Såsom nu ska de riksomfattande ansökningsförfarandena ordnas årligen på våren. Genom den kontinuerliga ansökan ska det vara möjligt att söka sig till all utbildning som utbildningsanordnaren ordnar, flexibelt året om. Såsom nu ska bestämmelser om riksomfattande ansökningsförfaranden utfärdas genom förordning av statsrådet och om de urvalsgrunder som används i den gemensamma ansökan, dvs. om urvalspoäng som ges åt de sökande, genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet. För övrigt ska utbildningsanordnaren bestämma om ansökningsförfaranden och de urvalsgrunder som tillämpas. Vid antagning av studerande ska jämlika urvalsgrunder tillämpas. 
Som studerande kan en person antas som utbildningsanordnaren anser ha tillräckliga förutsättningar att förvärva det kunnande eller avlägga den examen som eftersträvas. Motsvarande nuläget ska som studerande dock inte den antas som på grund av sitt hälsotillstånd eller sin funktionsförmåga inte kan genomföra utbildningsrelaterade praktiska uppgifter vid en läroanstalt, på en arbetsplats eller i en annan inlärningsmiljö vid så kallade SORA-examina. Förutsättningarna för att bli antagen som studerande till en utbildning som handleder för yrkesutbildning ska motsvara de gällande förutsättningarna för att bli antagen som studerande till en utbildning som handleder för grundläggande yrkesutbildning. 
I lagen ska föreskrivas närmare än nu om handledningen vid valet av den examen eller utbildning som ska avläggas. Det ska vara utbildningsanordnarens uppgift att tillsammans med den sökande utreda vilken examen, examensdel eller utbildning som är lämplig för honom eller henne, om den sökande inte har ansökt om att bli antagen som studerande till en viss examen eller utbildning. Därtill ska det vara utbildningsanordnarens uppgift att vid behov hänvisa den sökande till utbildning som ordnas av en annan utbildningsanordnare eller till en annan ändamålsenlig tjänst. Utbildningsanordnaren ska på motsvarande sätt ge handledning åt en person som redan antagits som studerande, om denna av motiverad anledning vill byta examen eller utbildning eller av annan anledning vill avbryta de inledda studierna. 
I 5 kap. i lagen finns bestämmelser om personlig tillämpning. Avsikten är att i all yrkesutbildning ta i bruk en enhetlig process för personlig tillämpning som lämpar sig för alla kunder inom yrkesutbildningen. Genom den ska man identifiera och erkänna den studerades existerande kunnande, planera hur den del som fattas ska förvärvas, hur kunnandet visas och bedöms samt de handlednings- och stödåtgärder som behövs för uppnåendet av målen. Ansvaren och förfaranden gällande ansökan till studier och antagning som studerande ska kunna variera enligt kanal, såsom det föreskrivs i 4 kap. i lagen. 
Det ska föreskrivas att det är utbildningsanordnarens skyldighet att utreda och erkänna kunnande som den studerande tidigare förvärvat. I lagen och i förordningen som utfärdas med stöd av den ska föreskrivas om förfaranden gällande erkännandet av det tidigare förvärvade kunnandet, på motsvarande sätt som när det gäller personlig tillämpning inom yrkesinriktad vuxenutbildning. I utbildningen koncentrerar man sig att enbart förvärva sådant kunnande som fattas av den studerande i förhållande till det mål som ställts i den personliga utvecklingsplanen för kunnandet. 
I processen för personlig tillämpning ska uppgifterna om tidigare förvärvat kunnande samt uppgifterna i anknytning till erläggandet av examina eller utbildning och förvärvandet av det behövliga kunnandet och yrkesskickligheten samlas i den personliga utvecklingsplanen för kunnandet. Utbildningsanordnaren ska utarbeta den personliga utvecklingsplanen för kunnandet tillsammans med den studerande. Arbetsgivaren eller någon annan företrädare för arbetsplatsen ska delta i utarbetandet av planen, om utbildningen ordnas som läroavtalsutbildning eller som utbildning som grundar sig på utbildningsavtal eller om kunnandet visas på arbetsplatsen. Även andra aktörer ska delta i utarbetandet av planen till den del förvärvandet av kunnande och kunnandet enligt planen baserar sig på samarbete mellan utbildningsanordnaren och en annan anordnare av yrkesutbildning, en anordnare av gymnasieutbildning eller andra aktörer. 
I 6 kap. i lagen finns bestämmelser om avläggandet av examen och handledande utbildning och om bedömningen av kunnandet. På motsvarande sätt som i den gällande lagstiftningen har en examensdel avlagts när det kunnande som anges i examensgrunderna har påvisats antingen genom ett yrkesprov eller genom erkännande av kunnande. En examen har avlagts när alla examensdelar som enligt examensgrunderna krävs för examen har avlagts med godkänt resultat. Utbildningsanordnaren ska vara skyldig att ordna möjligheter att avlägga examina också för dem som inte deltar i examensutbildningen. 
Uppgifterna gällande bedömningen av kunnandet ska inte i det stora hela ändras från de nuvarande, inte heller utbildningsanordnarens skyldighet att upprätta en plan för genomförandet av bedömningen. Bedömningen av kunnandet och planen över bedömningen ska enligt förslaget dock enhetligas och bedömningens pålitlighet ska förbättras genom att övergå till ett enda sätt att avlägga en yrkesinriktad examen som baserar sig på yrkesprov och är oberoende av sättet att förvärva kunnande. Kunnandet ska påvisas i alla yrkesinriktade examina på ett enhetligt sätt, i huvudsak genom att visa det i arbetslivet i praktiska arbetssituationer. Även andra yrkesprovsmiljöer kan komma i fråga av motiverade skäl. Det är meningen att avstå från systemet med fristående examina och ett sätt att avlägga en yrkesinriktad grundexamen som baserar sig på grundläggande yrkesutbildning, men med personlig tillämpning är det möjligt att se till att alla de som avlägger en yrkesinriktad examen får den undervisning och handledning som de behöver för att kunna avlägga den examen eller den handledande utbildning som eftersträvas eller deras del. 
Kunnandet ska bedömas separat för varje examens- eller utbildningsdel samt i fråga om gemensamma examensdelar, separat för varje delområde. Två bedömare som har utsetts av utbildningsanordnaren ska ansvara för och besluta om bedömandet av kunnandet. En av dessa ska i regel vara lärare och den andra ska företräda arbetslivet. En lärare eller av särskild anledning annan företrädare för utbildningsanordnaren ska ansvara för bedömningen av kunnandet och besluta om den i fråga om gemensamma examensdelar och i handledande utbildningar. Såsom nu ska bedömarna ha tillräcklig yrkesskicklighet i anknytning till den examen som ska avläggas samt tillräcklig förtrogenhet med bedömning och grunderna för den examen som avläggs. Utbildningsanordnaren ska introducera bedömarna från arbetslivet i bedömningen av kunnandet. Motsvarande nuläget ska de studerande ges möjlighet till självbedömning av sina prestationer och de ska även ha rätt att få respons om utvecklingen av sitt kunnande under avläggandet av examen och utbildningen. Rättelseförfarandet av bedömningen ska enhetligas. 
Utbildningsanordnaren ska ge ut och underteckna ett examensbetyg och betyg över avlagda examensdelar samt andra behövliga betyg och bilagorna till dem. Meningen är att avstå från delen för fristående examina i det tvådelade examensbetyget för en yrkesinriktad grundexamen som avlagts i form av grundläggande yrkesutbildning. I alla yrkesinriktade examina ska examensbetyget bestå av en del, men på samma sätt som nu kan det innehålla obligatoriska bilagor. 
I 7 kap. i lagen finns bestämmelser om förvärvandet av kunnande. Utbildningsanordnaren beslutar om sättet att genomföra utbildningen. Utbildningsanordnaren ska ha breda möjligheter att genomföra individuella studievägar och i dem utnyttja olika inlärningsmiljöer och pedagogiska lösningar. De studerande ska även framöver ha rätt att i olika inlärningsmiljöer få sådan undervisning och sådan individuell och annan behövlig handledning som gör det möjligt att uppnå kraven på yrkesskicklighet och målen för kunnandet enligt examens- eller utbildningsgrunderna. Därtill ska den studerande motsvarande nuläget ha rätt att få individuell och annan behövlig studiehandledning. Utbildningsanordnaren ska besluta om innehållet i och genomförandet av utbildningen. Innehållet ska emellertid följa grunderna för examen och den handledande utbildningen. Om en studerande inte har tidigare kunnande som förvärvats i samband med praktiska arbetsuppgifter och som hänför sig till den examen som ska avläggas, ska utbildningsanordnaren för den studerande inom den grundläggande yrkesutbildningen ordna utbildning på en arbetsplats i samband med praktiska arbetsuppgifter. 
I de fall då utbildningsanordnaren bedömer att den studerande inte har tillräckliga studiefärdigheter, kan som en del av examensutbildningen ordnas studier som förstärker kunnandet och förutsättningarna att avlägga en examen eller en del av den och att delta i examensutbildning. Syftet med studier som stöder studiefärdigheterna ska vara att förstärka sådana studiefärdigheter som krävs i examensutbildningen, till exempel språkliga, matematiska eller informationstekniska färdigheter, eller att förstärka färdigheterna i anslutning till studietekniken. 
En studerande som på grund av inlärningssvårigheter, skada, funktionsnedsättning, sjukdom eller av någon annan orsak behöver långvarigt eller regelbundet särskilt stöd i sitt lärande och sina studier för att uppnå kraven på yrkesskicklighet och målen för kunnandet enligt examens- eller utbildningsgrunderna ska ha rätt till särskilt stöd. Med särskilt stöd avses planenligt pedagogiskt stöd enligt den studerandes personliga behov, mål och färdigheter samt särskilda undervisnings- och studiearrangemang. Det särskilda stödet ska omfatta alla studerande inom den handledande utbildningen och examensutbildningen, avvikande från tidigare bestämmelser, även de studerande för yrkesexamina och specialyrkesexamina. 
Såsom enligt den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning ska man inom specialundervisningen även i fråga om den studerande för en yrkesinriktad grundexamen som får särskilt stöd kunna avvika från examensgrunderna genom att anpassa bedömningen av kunnandet i den omfattning det är nödvändigt med hänsyn till den studerandes individuella mål och färdigheter. Avvikelse från kraven på yrkesskicklighet och målen för kunnandet enligt grunderna för yrkesinriktade grundexamina eller den handledande utbildningen när det gäller andra studerande än sådana som får särskilt stöd får enligt förslaget göras, om de krav på yrkesskicklighet eller de mål för kunnandet som anges i examens- eller utbildningsgrunderna till någon del är oskäliga för den studerande med hänsyn till förhållandena eller tidigare förvärvat kunnande eller om avvikelsen är motiverad av skäl som har samband med den studerandes skada, funktionsnedsättning eller hälsotillstånd. Bestämmelserna om avvikelser från kraven på yrkesskicklighet och inlärningsmål ska i huvuddrag motsvara bestämmelserna om särskilda studiearrangemang i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning, men avvikelse från kraven på yrkesskicklighet och inlärningsmål i en yrkesinriktad grundexamen ska i fortsättningen innebära att den studerande inte avlägger något kunnande enligt examensgrunderna, och därmed ska det inte bedömas. Anpassandet ska i fortsättningen bara gälla bedömningen av kunnandet. Anpassande eller avvikelse ska inte vara möjligt i yrkes- och specialyrkesexamina. 
I 8 kap. i lagen finns bestämmelser om utbildning som ordnas på en arbetsplats. Sådan målinriktad utbildning som har planerats av utbildningsanordnaren och som utbildningsanordnaren ansvarar för men som ordnas annanstans än i utbildningsanordnarens inlärningsmiljöer på en arbetsplats i samband med praktiska arbetsuppgifter ska ordnas i form av utbildning som grundar sig på ett läroavtal eller ett utbildningsavtal. Utbildning som grundar sig på ett utbildningsavtal ska ersätta inlärningen i arbetet enligt den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning. Därtill kan det på arbetsplatsen genomföras även annan inlärning och andra studier i anknytning till uppnåendet av yrkesskicklighetskraven och kompetensmålen enligt den personliga utvecklingsplanen för kunnandet, som inte nödvändigtvis förutsätter avtalande om det mellan den studerande, arbetsgivaren och utbildningsanordnaren. 
På basis av utbildningsavtal och läroavtal ska man på arbetsplatsen kunna genomföra målinriktad och handledd inlärning på ett sätt som från fall till fall lämpar sig bäst för den studerande och arbetsgivaren. Det ska därtill vara möjligt att kombinera utbildning som grundar sig på utbildningsavtal och läroavtal på ett flexibelt sätt inom det förvärvande av kunnande som planerats för den studerande. 
Om förutsättningarna för ingåendet av ett läroavtal och ett utbildningsavtal ska förskrivas på ett enhetligt sätt. En förutsättning är att det på arbetsplatsen med tanke på uppnåendet av det kunnande som har ställts som mål i den personliga utvecklingsplanen för kunnandet och ordnandet av yrkesprov finns tillgång på tillräcklig produktions- och serviceverksamhet, behövliga arbetsredskap samt personal som är kompetent i fråga om yrkesskicklighet, utbildning och arbetserfarenhet, bland vilka en personlig arbetsplatshandledare kan utses för den studerande. Arbetsplatsen ska vara sådan att den studerande kan förvärva det planerade kunnandet i äkta arbetslivssituationer och arbetsmiljöer. På arbetsplatsen ska utföras sådana arbetsuppgifter genom vilka det planerade målet för kunnande kan uppnås. 
Läroavtalsutbildningen ska basera sig på ett skriftligt tidsbundet avtal mellan den studerande i anställnings- eller tjänsteförhållande och arbetsgivaren. I läroavtalsutbildningen sker förvärvandet av det eftersträvade kunnandet i huvudsak på en arbetsplats och det kompletteras vid behov med förvärvandet av kunnande i andra inlärningsmiljöer. Om läroavtalsutbildningen uppskattas orsaka kostnader för arbetsgivaren, betalar utbildningsanordnaren arbetsgivaren utbildningsersättning enligt detta. 
Förvärvandet av kunnande på en företagares eget företag ska genomföras på samma sätt som nu med ett läroavtal för en företagare. Ingen utbildningsersättning ska betalas ut i företagarens läroavtalsutbildning. Utbildningsersättning kan dock betalas ut åt en annan arbetsplats eller annan arbetsplatshandledare för kostnader som orsakas av handledningen och rådgivningen av en företagare som får läroavtalsutbildning. 
På läroavtalet ska i huvudsak tillämpas arbetslagstiftning, såsom i nuläget. Eftersom utbildning som grundar sig på ett utbildningsavtal inte ordnas i anställningsförhållande, ska det för utbildningsavtalets del separat föreskrivas om tillämpandet av lagstiftning som gäller arbetstiden samt om hävandet av avtalet. 
I utbildning som grundar sig på utbildningsavtal ska den studerande kunna förvärvakunnande som har ställts som mål och planerats i den personliga utvecklingsplanen för kunnandet på arbetsplatsen i samband med praktiska arbetsuppgifter. I utbildning som grundar sig på utbildningsavtal står den studerande inte i anställningsförhållande. Utbildningsavtalet ska vara ett tidsbundet avtal om vilket det avtalas enligt examensdelar enligt den personliga utvecklingsplanen för kunnandet. Utbildningen av fångar som ordnas i samband med arbetsverksamheten vid en straffanstalt ska framöver ordnas med utbildningsavtal. 
När det är fråga om ett utbildningsavtal betalar arbetsplatsen ingen ersättning för den studerande och arbetsplatsen betalas ingen ersättning under tiden utbildningsavtalet gäller. När studierna grundar sig på utbildningsavtal, ska en studerande på heltid ha rätt till studiestöd och stöd för skolresor samt till en avgiftsfri måltid som utbildningsanordnaren erbjuder på samma sätt som i studier som sker i utbildningsanordnarens inlärningsmiljöer. 
Utbildningsanordnaren ska ansvara för att förvärvandet av kunnande på en arbetsplats ordnas så att de mål gällande kunnande som ställts för studeranden i den personliga utvecklingsplanen för kunnandet uppnås. Arbetsgivaren eller utbildningsavtalsarbetsplatsen ska ansvara för den studerandes arbetarskydd under den tid utbildningen ordnas på en arbetsplats. 
Om ett läroavtal eller utbildningsavtal hävs, ska utbildningsanordnaren ordna möjlighet för den studerande att på något annat sätt förvärva det kunnande som ställts som mål i den personliga utvecklingsplanen för kunnandet. Syftet är att studierna inte ska avbrytas när man inom en och samma utbildningsanordnare övergår till exempel från ett utbildningsavtal till ett läroavtal eller tvärtom. 
I 9 kap. i lagen föreskrivs om rätten till en trygg studiemiljö, indragning och återställande av studierätten, narkotikatest, rätten att omhänderta förbjudna föremål eller ämnen av studerande, rätten att granska den studerandes saker samt om disciplinen i inlärningsmiljön. Därtill förskrivs det i kapitlet särskilt om disciplin på internatboenden. 
I avsikt att främja den interna ordningen, ostörda studier samt trygghet och trivsel i studiemiljön ska utbildningsanordnaren anta en ordningsstadga eller meddela andra ordningsbestämmelser som ska tillämpas vid läroanstalten. Enligt den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning har utbildningsanordnaren även numera skyldighet att godkänna en ordningsstadga eller att meddela andra ordningsbestämmelser. Bestämmelsen tillämpas dock inte på sådan utbildning som avses i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. Skyldighet att godkänna en ordningsstadga eller att meddela andra ordningsbestämmelser som tillämpas vid en läroanstalt ska därmed i fortsättningen omfatta alla utbildningsanordnare. Med undantag av bestämmelsen om godkännandet av en ordningsstadga och disciplin på internatboenden motsvarar bestämmelserna i kapitlet i huvudsak de motsvarande bestämmelserna i 5 kap. i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning, som med stöd av hänvisningsbestämmelser även i huvudsak har tillämpats på utbildning som avses i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. 
I 10 kap. i lagen finns bestämmelser om den studerandes rättigheter och skyldigheter. I kapitlet ska ingå bestämmelser om allmänna skyldigheter, om när studerande anses ha avgått, om studerandevård, studiesociala förmåner, utbildningsanordnarens verksamhet, avgifter, hörande av studerande och om uppdragsutbildning. 
Om studerandehälsovården föreskrivs i hälso- och sjukvårdslagen och om rätten av den studerande inom utbildning för en yrkesinriktad grundexamen och handledande utbildning till studerandevård i lagen om elev- och studerandevård. I och med övergången till ett enda sätt att avlägga en examen blir det nödvändigt att ändra tillämpningsområdet för lagen om elev- och studerandevård när det gäller grundläggande yrkesutbildning, eftersom de studerande framöver inte kan särskiljas mellan de som avlägger en läroplansbaserad yrkesinriktad grundexamen och en yrkesinriktad grundexamen som baserar sig på yrkesprov. Avsikten är att ge ut regeringens proposition om ändring av lagen om elev- och studerandevård senare under 2017. 
Om den studerandes rätt till avgiftsfria måltider föreskrivs i huvudsak motsvarande nuläget så att den studerande inom heltidsutbildning för en grundexamen och handledande utbildning har rätt till avgiftsfria måltider de dagar då den studerandes personliga utvecklingsplan för kunnandet förutsätter att den studerande är närvarande på en utbildningsplats som utbildningsanordnaren anvisar. I utbildning som enligt anordnartillståndet ordnas i en internatskola samt i andra studier om vilka det enligt den gällande lagstiftningen förskrivs genom förordning ska den studerande därtill ha rätt till andra måltider. 
Bestämmelserna om studiesociala förmåner för de studerande som får särskilt stöd ska till sitt sakinnehåll motsvara bestämmelserna om studiesociala förmåner inom specialundervisningen enligt den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning. 
Även bestämmelserna om de studiesociala förmånerna för den studerande i läroavtalsutbildning ska i huvudsak motsvara bestämmelserna i den gällande lagstiftningen, men avvikande från nuläget föreskrivs de om förmånerna genom lag. 
Om utbildningsanordnarens internatboende föreskrivs noggrannare än nu. Syftet är att enhetliga nuvarande praxis och förbättra rättsskyddet för elever som bor på internat och främja jämställdheten mellan de som ansöker om plats på internatboende. För internatboendets del ska det föreskrivas om dess ordnande samt om beviljandet av en plats på internatboendet och om rätten till en plats. Bestämmelsen om ordnandet av internatboende ska i huvudsak motsvara nuvarande praxis, även om det inte finns närmare bestämmelser om ärendet i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning. Ordnandet av internatboende ska även framöver vara frivilligt för utbildningsanordnaren. Motsvarande nuläget blir boende på utbildningsanordnarens internat avgiftsfritt för den studerande. Bestämmelsen om avgiftsfriheten av boendet på ett internat i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning tillämpas dock inte för närvarande på sådan utbildning som avses i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. Det föreslås att bestämmelserna om disciplinen på internatboenden ska finnas i ett separat kapitel om en trygg studiemiljö. 
Utbildningen för en yrkesinriktad grundexamen och handledande utbildning är avgiftsfri för de studerande. Dessutom är de inträdes- och lämplighetsprov som eventuellt används vid antagningen studerande avgiftsfria för de studerande. I utbildningen för yrkesexamen och specialyrkesexamen och i den övriga yrkesutbildning ska det vara möjligt för utbildningsanordnaren att ta ut en skälig studieavgift. Inga avgifter tas emellertid ut för arbetskraftsutbildning. 
Utbildningsanordnaren ska säkerställa de studerandes möjlighet att delta i utbildningsanordnarens verksamhet och i utvecklandet av verksamheten samt möjlighet att påverka beslut som gäller dem själva och påverkar deras ställning. 
I 11 kap. i lagen ska föreskrivas om behandling och utlämnande av uppgifter. 
I 12 kap. finns bestämmelserna om ändringssökande. I kapitlet ska huvudsakligen motsvarande nuläget föreskrivas om begäran om omprövning, sökande av ändring hos förvaltningsdomstolen och hos rättsskyddsnämnden för studerande samt om tiden för sökande av ändring, verkställande av disciplinbeslut och beslut om avhållande från studierna, besvärsförbud och besvärstillstånd. 
I 13 kap. i lagen ska bland annat föreskrivas om utbildningsanordnarens personal, samarbetsskyldighet för utbildningsanordnare, arbetslivskommissioner, utbildningsanordnarens informationsskyldighet, samarbetsskyldighet, prognostisering av kompetensbehovet samt om utvärdering av utbildningen och kvalitetsledning. Bestämmelserna om personalen ska i huvudsak motsvara de gällande bestämmelserna. Bestämmelser om behörighetsvillkoren för rektor och lärare ska utfärdas genom förordning av statsrådet. Motsvarande nuläget ska en utbildningsanordnare med beaktande av det sätt som utbildningen ordnas ha ett tillräckligt antal lärare och annan personal. 
En anordnare av yrkesutbildning ska ha en allmän skyldighet att samarbeta med andra utbildningsanordnare inom regionen. Bestämmelsen förutsätter samarbete med såväl andra anordnare av yrkesutbildning som anordnare av gymnasieutbildning och annan utbildning, såsom universitet eller högskolor eller läroanstalter som erbjuder grundläggande utbildning. Därtill omfattar samarbetsskyldigheten offentliga aktörer samt privata sammanslutningar och stiftelser som bedriver ungdomsarbete. 
I kvalitetssäkringen av yrkeskompetensen och yrkesinriktade examina ska delta arbetslivskommissioner som ansvarar för vissa examina och som är riksomfattande organ. Arbetslivskommissionerna ska delvis motsvara de nuvarande examenskommissionerna men de ska inte ha sådana administrativa uppgifter som ingående av avtal om ordnande av fristående examina eller utfärdande av examina eller givande av betyg. Arbetslivskommissionernas viktigaste uppgift enligt förslaget är att delta i kvalitetssäkringen av genomförandet av yrkesprov och bedömningen av kunnandet samt i utvecklandet av yrkesutbildningens examensstruktur, yrkesinriktade examina och grunderna för dem i samarbete med undervisnings- och kulturministeriet och Utbildningsstyrelsen. Därtill ska arbetslivskommissioner behandla begäran om rättelse av bedömningen av kunnandet. Kommissionerna ska verka i samband med Utbildningsstyrelsen, som även tillsätter dem. Till sin sammansättning och mandatperiod liknar arbetslivskommissionerna de nuvarande examenskommissionerna, men på grund av att antalet examina och uppgifterna minskar, ska deras antal vara lägre. För varje arbetslivskommission utses de examina som de ansvarar för. Avsikten är att avstå från organen för yrkesprov som lagstadgade organ. Utbildningsanordnarna förutsätts dock alltjämt enligt lagen samarbeta med regionens arbetsliv och andra anordnare av yrkesinriktade examina och yrkesutbildning, anordnare av gymnasieutbildning, högskolor samt anordnare av den grundläggande utbildningen och ungdomsverkstäder. Formerna av regionalt samarbete och eventuella organ kan bestämmas av utbildningsanordnaren. 
I paragrafen om bedömningen av utbildningen och kvalitetsledningen ska föreskrivas om utbildningsanordnarens skyldighet att utvärdera de examina, den utbildning och den övriga verksamhet som den ordnar samt deras genomslag. Utbildningsanordnaren ska svara för kvaliteten på och kontinuerlig utveckling av kvalitetsledningen av de examina, den utbildning och den övriga verksamhet som den ordnar. Utbildningsanordnaren ska också regelbundet delta i extern utvärdering av verksamheten och kvalitetsledningssystemen och publicera resultaten av utvärdering som den har ordnat. Syftet med bestämmelsen är att förbättra kvalitetsledningen hos anordnaren av yrkesutbildning samt försäkra den höga kvaliteten på examina och utbildning, när utbildningsanordnarens befogenheter om ordnandet av utbildning ökar. 
Arbetskraftsutbildning 
I reformen av yrkesutbildningen ska arbetskraftsutbildning som leder till examen och en del av utbudet, finansieringen och förvaltningen av sådan arbetskraftsutbildningen som inte leder till examen utgöra en del av yrkesutbildningen, som är underställd undervisnings- och kulturministeriet. I tillståendet att ordna utbildning ska det vara möjligt att ge utbildningsanordnaren som utbildningsuppgift att ordna arbetskraftsutbildning. Ansvaret för arbets- och näringspolitiken såsom även beslutsfattandet och lagstiftningen om rättigheterna och skyldigheter för arbets- och näringsförvaltningens personkunder ska alltjämt höra till arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde. I enlighet med lagen om yrkesutbildning ska det i den arbetskraftsutbildning som ordnas i huvudsak iakttas bestämmelserna om nämnda utbildning. Arbetskraftsutbildningen ska avvika från den övriga utbildningen bland annat gällande ansökningen, antagningen som studerande och planeringen av utbildningstjänster. 
Arbetskraftsutbildning kan genomföras av de utbildningsanordnare som har tillstånd att ordna utbildning och examina, och i tillståndet ska nämnas utbildningsuppgiften för arbetskraftsutbildning. 
De utbildningsanordnare som fått utbildningsuppgiften för arbetskraftsutbildning ska genomföra arbetskraftsutbildning inom ramen för sin statsandelfinansiering. De aktörer som har ordnat arbetskraftsutbildning och som inte har haft tillstånd att ordna grundläggande yrkesutbildning eller yrkesinriktad tilläggsutbildning ska även framöver kunna ansöka om tillståndet och omfattas av statsandelsfinansierad arbetskraftsutbildning. Förutsättningarna för beviljandet av tillståndet ska bedömas i förhållande till de förutsättningar som ställs av lagen, på samma sätt som gällande de övriga aktörerna. 
En utbildningsanordnare ska bestämma om ordnandet av arbetskraftsutbildning, men anordnaren ska på inbjudan av arbets- och näringsförvaltningen delta i regionala diskussioner som gäller planering av arbetskraftsutbildningen. Utbildningsanordnarna ska på basis av diskussionerna bestämma om genomförandet av utbildningen. Såsom nu ska utbildningsanordnaren meddela arbets- och näringsförvaltningen uppgifter om den arbetskraftsutbildning som den ordnar. 
För arbetskraftsutbildningen ska anges ett mål beträffande antalet prestationer som en del av undervisnings- och kulturministeriets årliga prestationsbeslut. Innan prestationsbeslutet fattas ska undervisnings- och kulturministeriet höra arbets- och näringsförvaltningen. 
3.3.2
3.3.2 Finansiering av yrkesutbildningen
Finansieringssystemet generellt 
Enligt regeringens verksamhetsplan föreslås det att finansieringssystemet för yrkesutbildningen ska förnyas till en enhetlig helhet genom att kombinera de nuvarande finansieringssystemen för grundläggande yrkesutbildning, yrkesinriktad tilläggsutbildning, läroavtalsutbildning och särskilda yrkesläroanstalter. I finansieringssystemet ska även ingå finansieringen av arbetskraftsutbildning som leder till examen och en del av finansieringen av sådan arbetskraftsutbildning som inte leder till examen. I enlighet med regeringens verksamhetsplan ska vikten av verksamhetens genomslag och effektivitet i utbildningsanordnarnas finansiering ökas. I det föreslagna nya finansieringssystemet flyttas finansieringens tyngdpunkt på ett märkbart sätt från kalkyleringen av den tid som använts för studierna till åstadkomna prestationer och utbildningens genomslag. 
Det ska till alla delar avstås från fastställandet av finansieringen enligt de verkliga kostnaderna, och statens finansiering för yrkesutbildningen ska i framtiden basera sig på budgeten. Anslaget i budgeten och kommunens självfinansieringsandel i anknytning till den ska justeras årligen motsvarande ökningen av kostnadsnivån för yrkesutbildningsindexet. Staten och kommunerna ska även i fortsättningen tillsammans delta i finansieringen av yrkesutbildningen. Kommunernas finansieringsandel av yrkesutbildningens driftskostnader ska fastställas som en procentandel av statsfinansieringen av yrkesutbildningen i statens budget. Kommunernas relativa finansieringsandel ska fastställas enligt finansieringsnivån under finansåret 2017, och i enlighet med lagen om statsandel för kommunal basservice ska statsandelen i nya och utvidgande uppgifter vara 100 procent. 
Det förslås att det i finansieringen av yrkesutbildningen ska tas i bruk ett förfarande som motsvarar den modell som är i bruk på universitet och yrkeshögskolor, enligt vilken det inte i förväg ska ställas ett fast pris på de prestationer som används som grund för finansieringen. Denna modell lämpar sig bättre när anslaget är budgetbaserat. Dessutom ska betydelsen av verksamhetens effektivitet och genomslag som finansieringsgrund öka i framtiden och sätten att genomföra utbildningen kan variera mer än nu. I den nya finansieringsmodellen ska den finansiering som beviljas utbildningsanordnarna motsvara den relativa andelen av anordnarens verkliga prestationer av alla utbildningsanordnarnas prestationer. Prestationernas värde i euro ska fastställas per år och variera enligt prestationernas totalantal i hela landet. Detta ska försäkra att finansieringen för prestationerna hålls inom ramen för det anslag som har fastställts i statens budget. 
I fortsättningen ska det i finansieringssystemet inte finnas olika kanaler för grundläggande yrkesutbildning, yrkesinriktad tilläggsutbildning, lärovaltalsutbildning eller särskilda yrkesläroanstalter. Man ska dock ta i beaktande skillnaderna mellan och särdragen i olika examenstyper och utbildningsformer då detta är ändamålsenligt med tanke på kompetensbaseringen och kundinriktningen. I finansieringssystemet ska identifieras centrala faktorer som påverkar utbildningens kostnader, till exempel kostnadsskillnader mellan olika examina och branscher, olika examenstyper, formerna att genomföra utbildningen, särskilt stöd och logi, arbetskraftsutbildning, studier som stöder inlärningsfärdigheter och personalutbildning genom att vikta antalet prestationer som användas som grund för finansieringen med olika koefficienter som tar hänsyn till kostnadsskillnaderna. Jämför med nuläget är det dock avsikten att minska och enhetliga graderingsfaktorer per examen och bransch, vilket gör att finansieringssystemet blir klarare och enklare. Enhetligandet av finansieringsgrunderna minskar även de olika finansieringskoefficienternas inverkan på det hur kundens studieväg ska genomföras. Målet är att utbildningsanordnaren ska planera förvärvandet av kunnandet på basis av kundernas behov med sådana genomförandeformer som bästa lämpar sig för deras behov. Det hur förvärvandet av kunnande genomförs ska styras av kundens behov av kunnande, inte av finansieringsnivån för de olika formerna med vilka utbildningen ordnas. Även om fastställandet av finansieringens nivå som helhet inte i fortsättningen ska basera sig på en kostnadsbas, ska det även framöver vid fastställandet av kostnadsskillnaderna och ändringar i kostnadsnivån användas kostnadsinformation som har samlats av utbildningsanordnarna. Finansieringskoefficienterna ska justeras regelbundet vid behov på basis av den verkliga kostnadsutvecklingen. 
I dagens läge varierar grunderna enligt vilka de prestationer och enhetspriser som används som grund för finansieringen fastställs, vilket gör att en reform av finansieringen till en enhetlig helhet även förutsätter att de prestationer som används som grund för beviljandet av finansiering ska enhetligas så att de kan mätas enligt samma måttstock. Därför föreslås det att det ska tas i bruk ett studerandeår, som ska används som grund för den volymmässiga regleringen och den prestation som används som grund för finansieringen i styrnings- och regleringssystemet. Studerandeåret ska vara en jämförbar prestation i alla former av yrkesutbildningen. Studerandeåret lämpar sig såväl för långvarigare utbildning för en yrkesinriktad grundexamen som för kortvarig yrkesinriktad tilläggsutbildning och övrig yrkesutbildning. Andra prestationer som ska användas som grund för finansieringen är enligt förslaget till exempel avlagda examina och examensdelar. Med dessa styr och uppmuntrar man å ena sidan till effektivare utbildningsprocesser. Å andra sidan gör det möjligt att på ett flexiblare sätt svara på kompetensbehov, eftersom inte bara examina utan även examensdelar ska användas som prestationer. Detta gör det möjligt att mer flexibelt än nu svara på arbetslivets och olika individers kompetensbehov med såväl examina som deras delar. 
I dagens läge baserar sig finansieringen antingen på antalet verkliga prestationer under finansåret eller på ett antal prestationer som fastställts genom ett finansieringsbeslut. Enligt förslaget ska finansieringsgrunden framöver vara deras kombination, dvs. i basfinansieringen prestationer som bestämts genom prestationsbeslutet och i den prestationsbaserade finansieringen och genomslagsfinansieringen det verkliga antalet prestationer under åren före finansåret. Finansieringen ska beviljas hösten före finansåret med budgetvillkor, och den beviljade finansieringen ska inte justeras på basis av verkliga prestationer under finansåret. Såsom i nuläget ska finansieringen beviljas och betalas utbildningsanordnaren, som bestämmer om dess användning enligt användningssyftet. 
Grunderna för fastställande av finansieringsandelar 
Totalfinansieringen enligt budgeten ska uppdelas i basfinansiering, prestationsbaserad finansiering, genomslagsfinansiering och strategifinansiering. Basfinansieringen, den prestationsbaserade finansieringen och genomslagsfinansieringen ska fastställas enligt kalkylerade grunder och den finansiering som beviljas utbildningsanordnarna ska motsvara den relativa andelen av anordnarens verkliga prestationer av alla utbildningsanordnarnas prestationer inom varje finansieringsandel. Beviljandet av strategifinansiering ska basera sig på undervisnings- och kulturministeriets prövning. Strategifinansieringen ska beviljas inom de ramar som fastställts i statens budget, och dess andel ska högst vara fyra procent av anslaget för yrkesutbildningen i statens budget, som innehåller statens och kommunens finansieringsandel. Resten av anslaget för yrkesutbildningen ska beviljas på kalkylerade grunder så att basfinansieringsandelen är 50 procent, prestationsbaserad finansieringsandelen 35 procent och genomslagfinansieringsandelen 15 procent. 
Syftet med basfinansieringen är att skapa förutsättningar och en förutsägbar grund för ordnandet av examina och utbildning i olika branscher samt för olika kundgruppers utbildning. I basfinansieringen tas enligt förslaget hänsyn till examensbaserade kostandsfaktorer, examenstyper samt andra centrala faktorer som påverkar utbildningens kostnadsnivå, till exempel särskilt stöd, inkvartering, personalutbildning, fängelseundervisning och arbetskraftsutbildning. Med basfinansieringens fem kostnadsgrupper, dvs. graderingsfaktorer per examen ska man ta hänsyn till de varierande kostnaderna för olika examina och därmed se till att utbildningsanordnarna har tillräckliga förutsättningar att ta hand om olika branschers utbildningsbehov. Därtill stöder man med graderingen av finansieringen utbildningsanordnarnas förutsättningar att ta hand om utbildningen av en hel åldersklass, om arbetskraftsutbildning samt utbildningen av de som behöver mera stöd och handledning. Genom graderingsfaktorerna tar man till exempel hänsyn till resursbehovet för särskilt stöd, fängelseundervisning, studier som stöder inlärningsfärdigheter eller de studerande som behöver inkvartering. Basfinansieringen avses trygga finansieringen även då den studerande av olika anledningar inte klarar av att avlägga examensdelar eller avlägger dem långsammare än i genomsnitt eller behöver mera stöd och handledning för att uppnå den eftersträvade kompetensen. Utbildningsanordnarens bransch- och kundgruppsprofil ska på det här sättet tas i beaktande i basfinansieringen. Inom ramen för basfinansieringen ska även finansieras avläggandet av studentexamen samtidigt som en yrkesinriktad grundexamen enligt samma principer som nu. 
Basfinansieringen bestäms utifrån den målinriktade studerandevolymen som fastställs årligen. Som den prestation som mäter studerandevolymen ska användas ett studerandeår. Undervisnings- och kulturministeriet ska årligen besluta om antalet målinriktade studerandeår för varje utbildningsanordnare under det följande finansåret. Antalet kan inte underskrida minimiantalet studerandeår enligt anordnartillståndet. Det ska även vara möjligt att höja basfinansieringsandelen efter prövning på ansökan av särskilda skäl som hänför sig till utbildningsanordnarens verksamhet, till exempel ordnandet av speciellt dyr utbildning. 
Den prestationsbaserade finansieringen ska bestämmas utifrån avlagda examina samt delar av examina. Syftet med den prestationsbaserade finansieringen är att styra och uppmuntra utbildningsanordnarna att rikta utbildning och examina starkare än nu enligt arbetslivets och individers kompetensbehov. Därtill ska den styra och uppmuntra att effektivera studieprocesser och se till att de studerande kan avlägga examina och deras delar enligt de mål som ställts för utbildningen. Med den prestationsbaserade finansieringen uppmuntrar man även till kortare studietider samt effektivare identifiering och erkännande av tidigare förvärvat kunnande. Dessutom gör användningen av inte bara examina utan också examensdelar som prestationer det möjligt att mer flexibelt än nu svara på arbetslivets och olika individers kompetensbehov av olika slag till exempel inom ramen för examensdelar eller genom att kombinera delar av olika examina till en examen. 
Vid fastställandet av antalet prestationer som ligger som grund för finansieringen under ett finansår ska användas de examensdelar och examina som avlagts under året före det år som föregår finansåret. Yrkesinriktade examina har sammanlagt uppskattningsvis 3 500 examensdelar av olika slag, och deras omfattning och kravnivå varierar inom en examen och mellan examina. Examensdelarnas omfattning och kravnivå ska tas i beaktande genom att använda kompetenspoäng. Största delen av den prestationsbaserade finansieringen ska fastställas på basis av kompetenspoängen för de avlagda examensdelarna. Vid behov ska det vara möjligt att begränsa en oändamålsenligt stor ökning av antalet prestationer genom att ställa antalet prestationer i förhållande till det antal studerandeår som utbildningsanordnaren genomfört. Detta förbättrar för sin del finansieringens förutsägbarhet. 
I den prestationsbaserade finansieringen ska man även ta hänsyn till olika målsättningar för yrkesinriktade grundexamina samt yrkes- och specialyrkesexamina och deras särdrag. Vikten av en yrkesinriktad grundexamen i den prestationsbaserade finansieringen ska vara sådan att den uppmuntrar till avläggandet av hela examina, vilket är det främsta målet med den grundläggande yrkesutbildningen. När det gäller yrkes- och specialyrkesexamina kan vikten för en examen definieras som mindre än i grundexamina, vilket betyder att examensdelarnas relativa andel på motsvarande sätt blir större. Genom detta är de meningen att ta hänsyn till att det allt oftare går att svara på kompetensbehoven av personer som redan förvärvsarbetar även med examensdelar, och i alla situationer är det inte nödvändigt att avlägga hela examina, om personen till exempel redan avlagt en yrkesinriktad examen. I dagens läge har en stor andel av de som avlägger yrkes- och specialyrkesexamina redan en tidigare avlagd yrkesinriktad examen. I finansieringen av examina ska man därtill ta hänsyn till kostnadsskillnaderna mellan examina och behovet av särskilt stöd samt det om den studerande har en tidigare yrkesinriktad examen efter grundstadiet. Den avlagda examens vikt ska därtill vara större om den studerande inte har en yrkesinriktad examen som avlagts efter grundstadiet. Genom detta stöder man tillgången på utbildning av personer som avslutat den grundläggande utbildningen och andra personer som inte har en yrkesinriktad examen efter grundstadiet. 
Som grund för fastställandet av genonslagsfinansieringen ska användas sysselsättning och placering i fortsatta studier i fråga om dem som avlagt hela examina eller examensdelar samt studerande- och arbetslivsrespons. I genomslagsfinansieringsandelen är det meningen att allokera finansieringen på basis av det genomslag som utbildningsanordnarnas verksamhet och kvalitet har. Syftet är att sporra och styra utbildningsanordnarna att allokera utbildning till de branscher i vilka det finns behov av arbetskraft, att se till att utbildningen motsvarar arbetslivet och är av hög kvalitet samt att erbjuda förutsättningar för fortsatta studier. Genomslagsfinansieringen och den prestationsbaserade finansieringen ska bilda en balanserad helhet, eftersom genomslagsfinansieringen ska för sin del försäkra att den finansiering som baserar sig på avlagda examina och examensdelar inte styr utbildningsanordnarna att arbeta på ett oändamålsenligt sätt, till exempel genom att allokera sitt utbildningsutbud så att de kan maximera finansieringen i stället för enligt arbetslivets kompetensbehov. Därtill ska genomslagsfinansieringen uppmuntra till ordnande av läroavtalsutbildning, eftersom läroavtalsutbildningen sysselsätter bättre än andra former av utbildning. 
Inom genomslagsfinansieringen är det meningen att betrakta de studerade som avlägger hela examina och de som avlägger examensdelar separat. Därtill tar man hänsyn till det om den studerande var sysselsatt eller inte när studierna inleddes. Inom genomslagsfinansieringen har sådana personer den största vikten som inte var sysselsatta innan utbildningen inleddes men som fått arbete efter att de avlagt en examen eller dess del. 
Genom strategifinansieringen är det meningen att stödja genomförandet av utbildningspolitiskt betydande mål, till exempel den nationella utvecklingen av yrkesutbildningen, utbildningsanordnarnas strategiska utvecklingsverksamhet, ordnandet av tävlingar i yrkesskicklighet och utvecklingen av anordnarstrukturen. Utbildningens nationella utveckling kan till exempel betyda grundandet av bransch- eller examensvisa utvecklingsnätverk. 
De kostnader som föranleds av särskilt stöd ska tas i beaktande med koefficienter i basfinansieringen samt för den prestationsbaserade finansieringens del i avlagda examina och examensdelar. Det anses vara motiverat att ta hänsyn till särskilt stöd i basfinansieringen, eftersom en studerande som får särskilt stöd inte nödvändigtvis kan klara av sina studier inom samma tid som de övriga studerandena. Det är också nödvändigt att ta hänsyn till särskilt stöd i den prestationsbaserade finansieringsandelen. Genom detta uppmuntras utbildningsanordnarna att med pedagogiskt stöd och andra nödvändiga stödåtgärder även göra det möjligt för de studerande som får särskilt stöd att avlägga en examen. 
Bestämmande om finansieringen 
I statens budget ska årligen bestämmas om högsta antalet studerandeår, som ska basera sig på det anslag som ingår i statens budget. Detta högsta antal som har bestämts i budgeten ska fungera som tak för de studerandeår som undervisnings- och kulturministeriet årligen delar ut med sina prestationsbeslut och som ministeriet annars delar ut under finansåret. På basis av anslaget och det högsta antalet studerandeår bildas det ett värde i euro för ett studerandeår, men detta värde ska dock inte användas på samma sätt som enhetspriset direkt som grund för finansieringen. 
I det nya tillståndet att ordna yrkesutbildning ska bestämmas om minimiantalet studerandeår för utbildningsanordnarna. Meningen är att minimiantalet studerandeår enligt anordnartillstånden ska sammanlagt täcka cirka 90 procent av alla studerandeår som delas ut inom ramen för statens budgetanslag. Med det minimiantal som fastställts i anordnartillstånden är det meningen att trygga basfinansieringens förutsägbarhet och därmed utbildningsanordnarnas möjlighet till långsiktig planering och utveckling av verksamheten samt till nödvändiga investeringar. 
Undervisnings- och kulturministeriet ska årligen på hösten genom ett prestationsbeslut besluta om antalet målinriktade studerandeår för varje utbildningsanordnare under det följande finansåret enligt finansårets behov. De målinriktade antalen studerandeår som bestäms genom prestationsbesluten ska täcka cirka 98 procent av alla studerandeår som delas ut. En liten andel av studerandeåren ska delas ut under finansåret för att det ska vara möjligt att svara på akuta behov att allokera utbildning. 
På basis av budgetanslaget och det högsta antalet studerandeår bildas det årligen ett slags värde i euro för ett studerandeår. Om nivån på budgetanslaget ändras, ska detta i regel även beaktas i antalet studerandeår som används som finansieringsgrund så att det eurobelopp som betalas per studerandeår ska förbli stabilt. Förfarandet ska skapa ramarna för finansieringens tillräckliga förutsägbarhet till exempel när anslagsnivån eller antalet studerandeår som utbildningsanordnarna genomfört ändras. Ifall antalet studerandeår som utbildningsanordnaren genomfört överskrider högsta antalet i budgeten, påverkar detta inte nödvändigtvis prestationernas värde så att det sänker det under det kommande finansåret. 
Minimiantalet studerandeår enligt anordnartillståndet ska ligga som grund för undervisnings- och kulturministeriets årliga beslut om antalet målinriktade studerandeår per utbildningsanordnare. Ministeriet kan inte fatta ett beslut som underskrider minimiantalet i anordnartillståndet. När det fattas beslut om antalet målinriktade studerandeår, ska det också vara möjligt att ta hänsyn till de verkliga antalen prestationer under tidigare finansår, de årliga behoven att allokera utbildningen samt utdelningen av eventuella tilläggsanslag mellan utbildningsanordnarna. Vid beslutsfattandet ska man även trygga verksamhetens stabilitet och möjligheterna att ordna långvarig utbildning. 
Ministeriet ska höra utbildningsanordnarna innan det fattar beslutet om målinriktade studerandeår, vilket gör att utbildningsanordnarna ska ha möjlighet att meddela sina utbildningsbehov och de motiverade resursbehoven i anslutning till dem. Ministeriet kan genomföra hörandet i form av ett interaktivt styrsamtal, antingen med enskilda utbildningsanordnare eller med flera anordnare samtidigt. Genom detta förfarande skapar man ett transparent, flexibelt och interaktivt förfarande att kvantitativt allokera verksamheten på årsnivå. 
I den nya modellen för kvantitativ reglering av yrkesutbildningen är det meningen att kombinera former av yrkesutbildning om vilka det nu beslutas med separata prestationsbeslut, och i fortsättningen ska anordnaren beviljas ett totalantal studerandeår. Antalet studerandeår ska i regel inte bindas vid utbildningsformer, examenstyper eller branscher utan anordnare ska enligt det behov som den upptäckt eller förutser få använda antalet studerandeår på det sätt som den anser vara ändamålsenligt med tanke på arbetslivets kompetensbehov och utbildningsbehoven. Antalet målinriktade studerandeår om vilka det bestäms genom ett prestationsbeslut ska dock innehålla en bestämmelse om den målinriktade volymen av utbildning som ordnas i form av arbetskraftsutbildning. 
Utbildningsanordnaren ska beviljas basfinansiering enligt de målinriktade studerandeåren, även om det verkliga antalet studerandeår under finansåret i fråga inte motsvarade antalet målinriktade studerandeår. Om antalet målinriktade studerandeår underskrids märkbart, ska man dock ta hänsyn till detta när beslut om målinriktade studerandeår fattas för kommande finansår. 
Genom det prestationsbeslut som fattas årligen på hösten ska man bestämma antalet målinriktade studerandeår för utbildningsanordnaren för det kommande finansåret, som styr utbildningsanordnarens verksamhet under det kommande finansåret och fungerar som grund för fastställandet av basfinansieringen. För det andra ska man genom prestationsbeslutet fastställa de faktiska antalen prestationer som ska användas som beviljandegrund för prestations- och genomslagsfinansieringen för det kommande finansåret, dvs. de examina och examensdelar som tas i beaktande samt grunderna för beviljandet av genomslagsfinansieringen. Om beviljandet av finansieringen i euro ska bestämmas på basis av målinriktade studerandeår i prestationsbeslutet samt de fastställda faktiska antalen prestationer i samband med finansieringsbeslutet om betalningen av statsandelar, som fattas i slutet av året. 
Insamlingen av data för finansieringssystemet 
De uppgifter som behövs för det nya finansieringssystemet fås från system som upprätthålls av Utbildningsstyrelsen och Statistikcentralen. Finansieringsreformen kommer att ändra den informationsgrund som används som grund för finansieringen och datainnehållet i de uppgifter som ska samlas in. De nya datainsamlingar som behövs som grund för fastställandet av finansieringen ska göras genom att utnyttja elektroniska system som byggs som en del av Utbildningsstyrelsens system. Målet är att den information som behövs ska överföras genom gränssnitt från ett system till ett annat i realtid så vitt det är möjligt. Då behövs det inte några separata datainsamlingar, vilket minskar behovet av manuellt arbete i anslutning till datainsamlingar. Under övergångsperioden behövs det emellertid elektronisk datainsamling och -överföring i nuvarande former eller i en form som utvecklas från dem, eftersom den information som används som grund för finansieringen inte till alla delar än är tillgänglig. Statistikcentralens datalager innehåller redan de uppgifter som behövs i det nya finansieringssystemet. Datainsamlingen genom gränssnitt från utbildningsanordnarnas system inom utbildningsförvaltningen ska även göra det möjligt för utbildningsanordnarna att få prestationsuppgifterna för det kommande finansåret tidigare än nu. Detta ska göra finansieringen lättare att förutse, eftersom anordnarna utöver sina egna prestationer har information om det sammanlagda antalet prestationer i hela landet i god tid innan det egentliga prestationsbeslutet fattas. 
I datainsamlingen som gäller studerandeår ska under övergångsperioden användas Utbildningsstyrelsens nuvarande blankettdatainsamlingar och dataöverföringar i elektronisk form samt former som bearbetats från dem. Datainsamlingen ska utvecklas så att den blir allt lättare att använda för utbildningsanordnarna. 
Examensuppgifterna ska under övergångsperioden fås av Statistikcentralen. De examensuppgifter som fås av Statistikcentralen kan enligt planerna användas genast då det nya finansieringssystemet tas i bruk, det vill säga när prestationsbeslutet för finansåret 2018 fattas. Enligt den övergångsbestämmelse som föreslås i lagen ska examensdelar inte användas som grund för beviljandet av finansieringen för finansåren 2018 och 2019. 
Undervisnings- och kulturministeriet har genom sitt beslut av den 10 juli 2015 (UKM/33/040/2015) utsett en styrgrupp för beredningen av ett register för verifierat kunnande och tillsammans med Utbildningsstyrelsen inlett ett utvecklingsprojekt som har i uppgift att planera, genomföra och ta i bruk ett register för verifierat kunnande, som ska bilda det huvudsakliga datalagret för kunnande som verifierats av en myndighet. En del av de uppgifter som behövs för fastställandet av finansieringen, till exempel uppgifterna om studerandeår för basfinansieringen samt uppgifterna för den prestationsbaserade finansieringen om examensdelar och examina med sina omfattningar, ska enligt förslaget vara tillgängliga genom gränssnitt från utbildningsanordnarnas system inom undervisningsförvaltningen till det datalager som är under beredning och för fastställandet av finansieringen. 
Uppgifterna om sysselsättningen och fortsatta studier, som ska användas som grund för genomslagsfinansieringen, ska komma från Statistikcentralen. 
Studeranderesponsuppgifterna per anordnare ska fås från studeranderesponssystemet för yrkesutbildningen, som upprätthålls av Utbildningsstyrelsen. Till exempel det existerande responssystemet för AIPAL-yrkesprov kan utvidgas så att det kommer att gälla all yrkesutbildning, och dess innehåll kan utvecklas enligt finansieringssystemets behov. Vid sidan av studeranderesponssystemet ska det skapas ett arbetslivsresponssystem, i vilket arbetsgivarnas respons ska samlas in. Uppgifterna i studeranderesponssystemet ska användas för första gången som grund för finansieringen för finansåret 2020 och uppgifterna i arbetslivsresponssystemet som grund för finansieringen för finansåret 2022. 
Utbildningsstyrelsens insamling av kostnadsdata ska fortsätta i en förnyad form för uppföljningen av examina och kostnadsutvecklingen av andra viktningsgrunder. Meningen är att på basis av kostnadsuppgifterna bedöma kostnadsskillnaderna mellan examina och viktningsgrunderna och de förändringar som sker i dem. På basis av dessa uppgifter ska kostnads- och andra viktningskoefficienter i finansieringsmodellen vid behov ändras. 
Datainsamlingarna för det nya finansieringssystemet och de system som de förutsätter ska koncentreras till Utbildningsstyrelsen. Prestationsbeslutsrapporteringen liksom rapporteringen av finansierings- och kostnadsuppgifterna för utbildningsförvaltningens interna bruk och utbildningsförvaltningens och anordnarnas gemensamma bruk ska integreras med OIVA - Utbildningsförvaltningens styrnings- och regleringstjänst. Den offentliga rapporteringen av prestationsuppgifter och kostnadsuppgifter ska koncentreras till utbildningsförvaltningens gemensamma statistiktjänst Vipunen. Dataöverföringen mellan datasystemen och OIVA - Utbildningsförvaltningens styrnings- och regleringstjänst ska ske genom gränssnitt. 
4
Propositionens konsekvenser
4.1
Ekonomiska konsekvenser
4.1.1
4.1.1 Konsekvenser för utbildningsanordnaren
År 2017 genomförd besparing 
Enligt planen för de offentliga finanserna 2017—2020 anvisas det en anslagsbesparing på 190 miljoner euro för yrkesutbildning från och med 2017. Lagändringarna gällande denna besparing i yrkesutbildningen har gjorts med lagändringen 1486/2016, som trädde i kraft den 1 januari 2017. Genom nämnda lagändring har besparingen helt allokerats till grundläggande yrkesutbildning som ordnas vid en läroanstalt, vilket gör att besparingen inte än 2017 riktas till sådana anordnare av yrkesutbildning vars hela verksamhet med statsandelsfinansiering består av yrkesinriktad tilläggsutbildning. I regeringspropositionen om lagändringen (RP 177/2016 rd) har det konstaterats att de besparingar i finansieringssystemet som bereds som en del av reformen av yrkesutbildningen från och med 2018 ska hänföra sig till alla anordnare av yrkesutbildning. 
I regeringspropositionen gällande besparingen i yrkesutbildningen har konstaterats att utbildningsanordnarna kan anpassa sin verksamhet till den sjunkande anslagsnivån genom att minska antalet studerande eller sänka kostnaderna per studerande eller genom att kombinera dessa alternativ. De föreslagna sparalternativen gör att besparingen kan omsättas i praktiken på det sätt som är mest ändamålsenligt för varje utbildningsanordnare. Undervisnings- och kulturministeriet skickade våren 2016 en enkät till alla anordnare av yrkesutbildning. I den frågades bland annat om anordnarnas ekonomiska bärkraft samt de yrkes- och verksamhetsmässiga förutsättningarna att ordna högklassig utbildning. I regeringspropositionen har konstaterats att det på basis av svaren förefaller som att anordnarna av yrkesutbildning inte i någon betydande grad anpassar sin verksamhet genom att minska antalet studerande, utan genom att effektivisera sin verksamhet på andra sätt. 
Enligt svaren till enkäten kommer man att minska utgifterna för personalen inom undervisning med cirka 80 miljoner euro, dvs. knappa 10 procent, under perioden 2016—2018. Under samma period minskar hela personalstyrkan med cirka 1 400 lärare från 21 500 till 20 100, och fortsätter att minska med ungefär 200 fram till 2020. För lärare i huvudsyssla innebär minskningen att antalet minskar med cirka 800 lärare 2016—2018. 
Enligt enkäten planerar anordnarna att spara cirka 20 miljoner i fastighetsutgifter 2016—2018. Också efter 2018 anpassas fastighetsutgifterna med ytterligare ungefär fem miljoner euro. Nedskärningarna i fastighetsutgifterna motsvarar en minskning på ungefär sju procent i de totala fastighetsutgifterna. En del av utbildningsanordnarna har inte möjlighet att minska lokalkostnaderna speciellt snabbt. Mer än hälften av anordnarna planerar att effektivisera användningen av lokalerna och ungefär en tredjedel av utbildningsanordnarna planerar att minska antalet lokaler. Enligt anordnarnas uppskattningar stängs cirka 130 lokaler fram till 2020. Utbildningsanordnarna avser att minska investeringarna med cirka 25 miljoner euro fram till 2018. 
Vid övergången till det nya finansieringssystemet kommer besparingen på 190 miljoner euro i finansieringen av yrkesutbildningen 2017 att allokeras till alla anordnare av yrkesutbildning i stället för grundläggande yrkesutbildning vid läroanstalter. Utgångspunkten är att besparingen riktas jämt till alla anordnare och alla former med vilka yrkesutbildning anordnas eftersom finansieringen inte i det nya finansieringssystemet fördelas enligt examenstyper eller de former under vilka de ordnas utan i budgeten ska fastställas helhetsfinansieringen för yrkesutbildning, som fördelas relativt enligt den yrkesutbildning som utbildningsanordnarna tillhandahåller. Enligt enkäten till anordnare av yrkesutbildning kommer anpassningsåtgärderna med anledning av besparingen på 190 miljoner euro att äga rum under åren 2017—2020, och en del aktörer har redan genomfört åtgärder 2016. Därmed kommer en del av de ovan beskrivna anpassningsåtgärderna att äga rum under det nya, föreslagna finansieringssystemets giltighet. 
De i den ovannämnda enkäten konstaterade åtgärderna av utbildningsanordnare baserade sig på de medel och åtgärder med vilka utbildningsanordnarna då planerade att anpassa sin verksamhet. De element i det nya finansieringssystemet som baserar sig på verksamhetens effektivitet och genomslag samt ändringarna i lagstiftningen om yrkesutbildningsverksamheten, i synnerhet enhetligandet av verksamhetsmetoderna, personlig tillämpning, ökningen av utbildningen på arbetsplatsen samt avvecklingen av överlappande och parallell reglering skapar för sin del förutsättningar för utbildningsanordnarna att förnya sin verksamhet, förbättra dess arbetslivsorientering och anpassa den till den nya finansieringsnivån. 
Finansieringssystemet 
Reformen av yrkesutbildningens finansieringssystem kommer att påverka fördelningen av finansieringen mellan anordnarna av yrkesutbildning. Finansiering ska relativt sett mer än nu riktas till de utbildningsanordnare som har effektiv genomströmning och utbildning, eftersom vikten av avlagda examina och examensdelar samt genomslaget för utbildningen som grund för finansieringen ska öka märkbart jämfört med nuläget. 
I och med att finansieringssystemet förnyas kan den relativa fördelningen av finansieringen mellan utbildningsanordnarna även ändras på grund av anordnarnas utbildningsutbud. På den här ändringens storlek och riktning påverkar de koefficienter som används vid beviljandet av finansieringen, ifall de inte direkt baserar sig på kostnaderna för ordnandet av utbildningen utan det ingår andra styreffekter i dem. Till exempel höjningen av finansieringsnivån för sådan utbildning som ordnas som läroavtalsutbildning jämfört med nuläget innebär att nivån på finansieringen för sådana anordnare som ordnar mycket läroavtalsutbildning stiger. 
Därtill kommer det hurdan utbildning och hurdana examina utbildningsanordnarna ordnar att påverka fördelningen av finansieringen mellan utbildningsanordnarna. Utbildningsanordnarna ska i fortsättningen friare få bestämma i vilken mån de erbjuder examina eller deras delar för att svara på arbetslivets kompetensbehov eller i vilket förhållande de erbjuder utbildning i olika branscher och olika examenstyper. Detta påverkar utbildningsanordnarens totalfinansiering. Finansieringskoefficienterna påverkar å andra sidan det hur väl finansieringen motsvarar de kostnader som föranleds av examina av olika slag, deras delar och ordnandet av utbildningen. Variationerna i finansieringsnivån med anledning av de ovannämnda faktorerna i anknytning till allokeringen av utbudet påverkar därför inte direkt utbildningsanordnarnas förmåga att ordna utbildning inom ramen för den erhållna finansieringen. 
Finansieringssystemets reform ska även påverka finansieringens stabilitet och förutsebarhet. Finansieringen kommer att variera mer än nu på basis av utbildningsanordnarens resultat och verksamhetens genomslag. Finansieringens stabilitet och förutsebarhet ska tryggas med det minimiantal studerandeår som fastställs i anordnartillståndet, en tillräcklig basfinansieringsandel, begränsning av den prestationsbaserade finansieringen samt en övergångsperiod. Förutsägbarheten kommer dock att minska för sådana anordnare vars antal prestationer varierar kraftigare per år, eftersom prestationen av varje enskild utbildningsanordnare i det relativa finansieringssystemet ska för sin den påverka den finansiering som de övriga utbildningsanordnarna får. Utöver minimiantalet studerandeår ska det beviljade målinriktade antalet studerandeår i basfinansieringen bestämmas årligen, vilket betyder att anordnarens antal studerandeår i viss mån kan variera från ett år till ett annat. Å andra sida ska förutsebarheten av den studerandeårsbaserade basfinansieringens värde i euro tryggas genom att årligen bestämma om högsta antalet studerandeår, som används som grund för finansieringen, i stället för att antalet studerandeår som utbildningsanordnaren genomför direkt ska påverka antalet prestationer i det kommande finansårets basfinansiering. 
Den prestationsbaserade finansieringen ska fastställas enligt de examensdelar och examina som utbildningsanordnaren åstadkommit. Den prestationsbaserade finansieringen riktar finansieringen mer till sådana utbildningsanordnare som har effektiv genomströmning. Antalet examina som utbildningsanordnarna årligen ordnar varierar, vilket ska påverka finansieringsnivån i förhållande till vikten av examensfinansiering. För utbildningsanordnare med en stor examensvolym (mer än 1 000 examina per år), har de årliga variationerna varit relativt små, 4—5 procent årligen i genomsnitt, i relation till tre års medeltal. De största relativa årliga variationerna i antalet examina har små utbildningsanordnare. Det finns dock skillnader mellan små utbildningsanordnare, vilket betyder att antalet examina för vissa varierar lite, medan de för andra varierar betydligt. 
Genomslagsfinansieringen ska basera sig på det hur de som avlagt examen eller examensdelar får arbete och placerar sig i fortsatta studier samt på studerande- och arbetslivsresponsen. Genomslagsfinansieringen riktar sig förhållandevis mest till sådana anordnare hos vilka så många som möjligt av dem som avlagt en examen eller en examensdel blir sysselsatta eller övergår till fortsatta studier. Även sådana anordnare som har många studerande som avlägger yrkesexamina eller specialyrkesexamina kunde få mera genomslagsfinansiering, eftersom sysselsättningsgraden av de som avlägger sådana examina är högre än hos de som avlagt grundexamen. På motsvarande sätt ökar finansieringen för sådana anordnare som relativt sett har mer läroavtalsutbildning, eftersom de studerande efter läroavtalsutbildningen i genomsnitt hittar bättre arbete än de som genomgått utbildning vid läroanstalter. Å andra sidan fäster man vid den prestationsbaserade finansieringen mer vikt vid sysselsättningen av en sådan studerande som inte var sysselsatt innan studierna inleddes. 
Det har gjorts testkalkyler om förändringarna i finansieringen vid övergången till det nya finansieringssystemet. I dessa testkalkyler har använts uppgifter som är tillgängliga på basis av det nuvarande finansieringssystemet. Som studerandeår har i fråga om grundläggande yrkesutbildning och läroavtalsutbildning använts det viktade medeltalet av antalet studerande samt i fråga om yrkesinriktad tilläggsutbildning vid en läroanstalt finansierade studerandeårsverken. I kalkylerna har det antagits att en studerande och ett studerandeårsverke motsvarar ett studerandeår. De examina och examensdelar som ligger som grund för den prestationsbaserade finansieringen har fastställts enligt de uppgifter som för närvarande finns till förfogande. I basfinansieringen och den prestationsbaserade finansieringen har skillnaderna enligt bransch och examen beaktats med kostnadsgruppskoefficienter som baserar sig på uppgifter per bransch och examen, som erhållits från de nuvarande kostnadsdatainsamlingarna genom att använda fem olika kostnadsgrupper. I basfinansieringen och den prestationsbaserade finansieringen har kostnadsskillnaderna enligt examenstyp samt läroavtalsutbildningens avvikande kostnader beaktats med koefficienter enligt det bifogade utkastet till förordning. Utgångspunkten för koefficienterna för inkvartering och särskilt stöd är de nuvarande koefficienterna. I genomslagsfinansieringen har man mätt andelen av de som avlagt en examen och en examensdel som blivit sysselsatta och fortsatt med sina studier vid högskolor. De som avlagt hela examen i förhållande till de som avlagt en examensdel har viktats 2:1 och de som var arbetslösa före examen i förhållande till de som var sysselsatta 2:1. 
I de testkalkyler som beskriver effekterna av övergången till den nya finansieringsmodellen har använts uppdelningen till basfinansiering, prestationsbaserad finansiering och genomslagsfinansiering enligt regeringens proposition. De data som det nya systemet kräver finns inte till alla delar på ett brett sätt till förfogande, vilket innebär att testkalkylerna har gjorts med de tillgängliga uppgifterna. Som studerandeår har i fråga om grundläggande yrkesutbildning och läroavtalsutbildning använts det viktade medeltalet av antalet studerande enligt det nuvarande finansieringssystemet samt i fråga om yrkesinriktad tilläggsutbildning studerandeårsverken. Om examensdelar och deras omfattning har det funnits information som har samlats in av Utbildningsstyrelsen, men inte på ett heltäckande sätt. Om information har fattats, har det använts uppskattningar. Informationen om examina och om sysselsättningen och fortsatta studier har fåtts från Statistikcentralen. Den respons som finansieringssystemet behöver har inte funnits tillgänglig, vilket betyder att genomslagsfinansieringens hela andel på 15 procent har i testkalkylerna fördelats enbart på basis av uppgifterna om sysselsättning och fortsatta studier. De olika koefficienter som har använts i testkalkylerna och som beaktar olika kostandsfaktorer har härletts av de nuvarande kostnaderna eller alternativt har koefficienter motsvarande de nuvarande nivåerna använts. Som koefficienter avsedda för den styrande effekten har använts de koefficienter som har planerats i förordningen. De anordnare som bara har utbildning vid specialläroanstalter är inte med i testkalkylerna. 
På basis av testkalkyler kommer finansieringen av cirka 40 procent av anordnarna att förändras med mer än 10 procent jämfört med den nuvarande statsandelsfinansieringen. För en femtedel av anordnarna kommer finansieringen att sjunka och för en femtedel att öka så här mycket. Sådana anordnares vars finansiering kommer att sjuka med mer än 10 procent andel av den nuvarande finansieringens eurobelopp, samt även av antalet elever, är cirka 12 procent. För knappt 4 procent av anordnarna kommer finansieringen att minska med över 20 procent. Dessa anordnares andel av finansieringen och de studerande är bara en promille. 
De anordnares vars finansiering ska öka med mer än 10 procent andel av den nuvarande finansieringen är 13 procent och av antalet studerande 15 procent. För var tionde anordnare ökar finansieringen med mer än 20 procent. Deras andel av finansieringen är 3 procent och av de studerande 4 procent. För de anordnare vars finansieringsandel ska öka med mer än 10 procent kommer en större andel av finansieringen än i genomsnitt utan undantag från prestations- och genomslagsfinansieringen. Deras prestationsförmåga är alltså bättre än i genomsnitt. Hos några är basfinansieringens andel mindre än en fjärdedel av finansieringen. I synnerhet hos anordnare som ökar sin finansiering med mer än 20 procent bildar genomslagsfinansieringen minst 30 procent av finansieringen, dvs. dubbelt så mycket som i genomsnitt. Här måste man dock beakta att responssystemen inte är med. Deras införande kan antas balanserat fördelningen av genomslagsfinansieringen något. 
Vid införandet av det nya finansieringssystemet ska det finnas en övergångsperiod under vilken basfinansieringsandelen ska gradvis sjunka mot 50 procent och andelarna av den prestationsbaserade finansieringen och genomslagsfinansieringen på motsvarande sätt öka. Med övergångsperioden ska man se till att den finansiering som utbildningsanordnaren får inte ska ändras märkbart eller överraskande i samband med införandet av den nya finansieringsmodellen. Övergångsperioden ska garantera anordnarna tillräckligt med tid för att anpassa verksamheten till de ändringar som finansieringsmodellen orsakar. Dessutom kan man under övergångsperioden uppskatta hur koefficienterna fungerar i förhållande till de ställda målen. 
Under finansåren 2018 och 2019 ska basfinansieringens andel vara 95 procent och den prestationsbaserade finansieringens 5 procent. Detta innebär att finansieringen under dessa år i huvudsak bestäms enligt de studerandeår som har allokerats till anordnarna. 2020 kommer basfinansieringens andel att vara 70 procent, den prestationsbaserade finansieringens 20 procent och genomslagsfinansieringens 10 procent. Då kommer enligt testkalkylerna finansieringen att förändras med mer än 10 procent hos knappt 30 procent av anordnarna. Hos drygt 15 procent kommer finansieringen att minska med mer än 10 procent och hos knappt 14 procent kommer den att öka med mer än 10 procent. Deras andel som förlorar mer än 10 procent är 2 procent av den nuvarande finansieringen och deras andel som får en ökning på mer än 10 procent är 5 procent. Även om redan övergången till en basfinansiering på 70 procent minskar finansieringen med mer än 10 procent hos nästa var sjätte anordnare, är deras andel av finansieringen dock bara 2 procent. Detta beror på att det bara finns en stor anordnare i denna grupp. När basfinansieringen sjunker till 50 procent, finns det flera stora utbildningsanordnare hos dem som förlorar över 10 procent. 
Den gradvisa övergången från finansiering som mest består av basfinansiering till en andel av basfinansiering på 50 procent ger anordnarna tid att anpassa sin verksamhet. I testkalkylerna simulerades situationen av två stora anordnare med flera branscher och verksamhetsformer. Hos båda dessa ska finansieringen minska med mer än 10 procent, när basfinansieringens andel blir 50 procent. I simuleringen testades hur mycket deras ställning förbättras, om de kan producera prestationer inom den prestationsbaserade finansieringen i förhållande till prestationerna i basfinansieringen i samma förhållande som de i genomsnitt produceras, alltså kalkylerat på det här sättet vara lika effektiva som anordnarna i genomsnitt. En av anordnarna kan genom att effektivera produktionen av examensdelar och examina förbättra sin ställning med 4 procentenheter och genom att öka antalet personer som blir sysselsatta eller övergår till fortsatta studier med 7 procentenheter. Därmed kommer dess finansiering att ligga på samma nivå som nu. Den andra ska å sin sida öka sin finansieringsandel något. Inverkan av både effektiveringen av produktionen av examensdelar och examina och ökningen av sysselsättningen och övergången till fortsatta studier är 8 procentenheter. 
Vid bedömningen av finansieringsmodellens testkalkyler måste man ta hänsyn till det att de beskriver det hur finansieringen per anordnare hade ändrats om den hade delats enligt de nya finansieringsgrunderna och om utbildningsanordnarens verksamhet inte ändras från det tidigare. På grund av finansieringskoefficienternas styrande effekt kommer utbildningsanordnarna att ändra sin verksamhet, men det är svårt att i detalj uppskatta denna ändring, eftersom den beror på flera faktorer. 
Finansieringsmodellens dynamiska effekter har även uppskattats med en enkät. Enkäten, som gjordes i januari 2017, utredde utbildningsanordnarnas åsikter och uppskattningar om hur den nya finansieringsmodellen påverkar deras verksamhet. 60 procent av utbildningsanordnarna besvarade enkäten. Svaren baserar sig på utkastet till regeringens proposition som hade sänts på remiss. Respondenterna ansåg att finansieringssystemet i princip är sporrande och största delen uppskattade att det nya systemet sporrar anordnarna att var mer resultatrika, effektivera sin verksamhet och komma på innovativa lösningar samt ökar utbildningsanordnarnas ansvar för sina resultat. Ungefär hälften ansåg att de mätare som ska användas i det nya finansieringssystemet mäter utbildningens genomslag, men bara en tredjedel ansåg att viktningen av prestationerna inom genomslagsfinansieringen överensstämmer med målen. Mest kritiskt ställde sig respondenterna till det huruvida det nya finansieringssystemet är tillräckligt förutsebart för att man ska kunna planera framtiden, huruvida det tar hänsyn till de centrala faktorer som påverkar kostnader och om det ger tillräckliga ramar att erbjuda utbildning åt mer utmanande kundgrupper. Därtill ansåg nästan hälften av respondenterna att det nya finansieringssystemet inte behandlar de olika sätten att genomföra utbildning på ett jämlikt sätt. 
I enkäten utreddes respondenternas syn på hur sannolikt de anser att det nya finansieringssystemet leder till negativa styreffekter. Respondenterna ansåg att den mest sannolika negativa styreffekten blir inverkan på urvalet. 82 procent av respondenterna ansåg att finansieringen inte i tillräcklig grad sporrar att välja mer utmanande studerande för utbildningen. En annan potentiell negativ effekt ansågs vara den att utbildningsanordnarna bara koncentrerar sig på att åstadkomma prestationer, i vilket fall till exempel sysselsättningen av de studerande får mindre uppmärksamhet och utbildningsanordnarna sänker sina kvalitetskrav. Respondenterna ansåg dock att det är osannolikt att utbildningsanordnarna låter bli att försöka komma på nya innovativa lösningar för att utveckla sin verksamhet eller att utbildningsanordnarna försöker förvränga de uppgifter som används vid mätningen. 
I enkäten utreddes närmare hur respondenterna tror att deras egen verksamhet kommer att ändras till följd av finansieringssystemet. På basis av svaren kommer finansieringssystemet att påverka målen gällande antalet studerande. Mest ökning ville man ha i antalet läroavtal inom grundutbildningen och andra mest i antalet läroavtal inom tilläggsutbildningen. När det gäller yrkesinriktad tilläggsutbildning vid läroanstalter fördelades målen ganska jämt mellan ökning och bibehållande på nuvarande nivå. I fråga om antalet studerande inom grundläggande yrkesutbildning vid läroanstalter var det vanligaste målet att bibehålla det på nuvarande nivå. Respondenternas svar beror dock på det hur mycket utbildningsanordnaren för närvarande har studerande i dessa utbildningsformer. De som inte alls har ifrågavarande studerande strävar inte efter ökningar utan största delen konstaterar att finansieringssystemet inte kommer att påverka frågan eller att de inte kan påverka saken. En stor del av respondenterna ansåg att finansieringssystemet inte kommer att ha någon större inverkan på allokeringen av utbildningen. Det vanligaste målet var dock att öka utbildningens allokering till de som inte har en tidigare examen, de arbetslösa, invandrare och de som avslutat den grundläggande utbildningen. 
Mer än hälften av utbildningsanordnarna planerade att sträva efter en ökning i antalet kompetenspoäng och examina samt i sysselsättningen hos de studerande. Bara en liten andel av respondenterna ansåg att finansieringssystemet inte kommer att påverka målen gällande examina eller kompetenspoäng eller att de inte kan påverka deras antal. När det gäller sysselsättningen av de studerande, ansåg dock mer en tredjedel av respondenterna att finansieringssystemet inte kommer att ha någon inverkan eller att utbildningsanordnaren inte kan påverka saken. 
Till följd av finansieringssystemet var det vanligaste målet i fråga om verksamhetssätten att öka satsningarna på processen för personlig tillämpning, och cirka 70 procent av respondenterna strävade efter detta. De näst vanligaste målen var att öka samarbetet med näringslivet, utbildning inom bara den del som fattas, utbudets allokering enligt arbetslivets behov och inlärningen på arbetsplatsen. Cirka hälften av respondenterna ville öka samarbetet med andra utbildningsanordnare samt stödja de studerande vid arbetssökning och erläggandet av studierna. Cirka 20 procent av respondenterna ansåg att finansieringssystemet inte kommer att påverka stödet för de studerande när de söker sig till fortsatta studier eller utbildningens marknadsföring, och inom dessa strävade respondenterna också minst efter ökning. 
På basis av svaren till enkäten tänker utbildningsanordnarna utnyttja den information som finansieringssystemet producerar. Mer än 90 procent av respondenterna tänkte följa med informationen om sin egen verksamhet som ligger som grund för finansieringssystemet och utnyttja den för att utveckla sin verksamhet. Närmare 70 procent av utbildningsanordnarna tänkte i sin verksamhet mer än tidigare koncentrera sig på de saker som systemet mäter, det vill säga åstadkommandet av examina och kompetenspoäng samt de studerandes sysselsättning och/eller övergång till fortsatta studier. De negativa konsekvenserna, till exempel valet av studerande och produktionen av prestationer, utreddes genom att fråga om utbildningsanordnarna tänker specificera urvalsgrunderna eller underlätta erhållandet av studieprestationer när det nya finansieringssystemet har trätt i kraft. Litet under hälften av respondenterna berättade att de tänker specificera urvalsgrunderna, men största delen ansåg att de inte kommer att underlätta erhållandet av prestationer. 
När det gäller svaren till enkäten bör man dock ta hänsyn till det att en del respondenter ansåg att det var utmanande att besvara frågorna på basis av propositionsutkastet. Därtill konstaterade en del respondenter att finansieringssystemet är en del av en större helhet och att det är svårt att veta vilka ändringar som beror på det. 
Under införandet av det nya finansieringssystemet ska det finnas en övergångsperiod under vilken basfinansieringsandelen ska gradvis sjunka mot 50 procent och andelarna av prestations- och genomslagsfinansieringen på motsvarande sätt öka. Med övergångsperioden ska man se till att den finansiering som utbildningsanordnaren får inte ska ändras märkbart eller överraskande i samband med införandet av den nya finansieringsmodellen. Övergångsperioden ska garantera anordnarna tillräckligt med tid för att anpassa verksamheten till de ändringar som finansieringsmodellen orsakar. Dessutom kan man under övergångsperioden uppskatta hur koefficienterna fungerar i förhållande till de ställda målen. 
Det nya finansieringssystemet förutsätter av utbildningsanordnarna större ekonomisk bärkraft än för närvarande, eftersom förändringarna i utbildningsanordnarens utbud och verksamhet i en finansieringsmodell som i huvudsak baserar sig på de föregående årens verkliga prestationer i regel påverkar den erhållna finansieringen med ett dröjsmål på två år. Å andra sidan jämnar detta ut förändringarnas inverkan när antalet prestationer minskar. En ökning av studerandevolymen som baserar sig på ökningar i budgetanslagen eller andra allokeringsbehov av utbildning ska dock tas i beaktande redan i finansåret finansiering som en ökning av studerandeår i basfinansieringen, vilket säkerställer utbildningsanordnarnas ekonomiska möjligheter att svara på de allokerade utbildningsbehoven för varje enskilt finansår. 
När de gäller en privat anordnare av yrkesutbildning föreslås det gällande mervärdesskatteutgifterna i anknytning till de lagstadgade uppgifterna övergång till ett kompensationsförfarande, s.k. euro för euro, vars principer motsvarar förfarandet enligt universitetslagen och yrkeshögskolelagen. Ersättningen ska beviljas åt alla utbildningsanordnare enligt de verkliga mervärdeskostnaderna. Övergången till euro för euro-principen ska slopa ett problem i samband med den nuvarande mervärdeskompensationen, som i dagens läge beviljas som genomsnitt, dvs. det att den inte motsvarar anordnarens verkliga mervärdesskattebörda. Förfarandet gör att privata utbildningsanordnare sinsemellan samt privata och kommunala utbildningsanordnare i förhållande till varandra kommer att vara mer jämlikt ställda. 
Reformen av yrkesutbildningen 
Den finansiering som utbildningsanordnarna får avses även framöver vara av allmän karaktär, dvs. utbildningsanordnarna ska själva kunna allokera den finansiering som de fått på det sätt som de anser vara ändamålsenligt. I och med reformen av yrkesutbildningen ändras de lagstadgade uppgifterna i anknytning till ordnandet av yrkesutbildningen delvis. Med övergången till ett enda sätt att avlägga examen blir utbildningsanordnarnas verksamhetsprocesser enhetligare och parallell administration avvecklas, vilket minskar kostnaderna för ordnandet av utbildningen. Å andra sidan kommer reformen att innebära vissa nya eller ändrade uppgifter för anordnarna, som ökar deras kostnader. De viktigaste kostnadseffekterna av nya eller ändrade uppgifter ansluter sig till personlig tillämpning, utbildning som ordnas på en arbetsplats, gemensamma examensdelar, särskilt stöd för de studerande samt till studiesociala förmåner. 
Överföringen av arbetskraftsutbildningen till undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde ska genomföras genom att flytta anslaget för arbetskraftsutbildning från arbets- och näringsministeriets huvudklass till undervisnings- och kulturministeriets huvudklass från 2018. De nedan presenterade kostnadskalkylerna och -bedömningarna beträffande yrkesutbildningen baserar sig enbart på uppgifter om den yrkesutbildning som numera är underställd utbildningsförvaltningen, eftersom finansieringen av arbetskraftsutbildningen ska genomföras inom ramen för anslag som flyttas över. 
I och med övergången till ett enda sätt att avlägga examen ska rätten att utfärda examina övergå till utbildningsanordnarna och examenskommissionerna i den nuvarande formen ska avskaffas. Ändringen minskar utbildningsanordnarnas administrativa arbete i anknytning till anskaffande och förnyelse av anordnaravtalen. Examenskommissionerna har ingått avtal om ordnandet av utbildning med utbildningsanordnarna och andra aktörer. Avtalen förnyas enligt verksamhetsperiod. Enligt utbildningsanordnarnas uppskattningar är den arbetsmängd som förberedelsen av ett nytt avtal att ordna examen kräver cirka 30—100 arbetstimmar i genomsnitt. Uppskattningarna varierar dock kraftigt beroende på examen och examenskommissionernas praxis. Den arbetsmängd som förnyelsen av ett avtal för anordnande av examen förutsätter är enligt utbildningsanordnarna litet mindre än arbetsmängden vid förberedelsen av ett nytt avtal. Det kan uppskattas att en förnyelse av avtalet att ordna en examen eller förberedelserna för ett nytt avtal förutsätter 50 timmar av arbete i genomsnitt. För förberedelserna ansvarar i huvudsak lärarna (den årliga kostnaden enligt bedömningsramen för kommunal ekonomi cirka 61 080 euro: 1 595 arbetstimmar per år = cirka 38 euro per timme). Detta innebär att förnyelsen av tillståndet att ordna en enskild examen orsakar kostnader på cirka 1 900 euro för utbildningsanordnarna. År 2016 fanns det uppskattningsvis cirka 2 050 avtal om anordnande av examina i kraft hos sammanlagt 185 aktörer. Ifall avtalen förnyades med tre års mellanrum, orsakar detta för utbildningsanordnarna administrativa kostnader på uppskattningsvis 1,3 miljoner euro per år (2050 avtal x 1 900 euro per avtal per 3 år). Slopandet av avtal om anordnande av examina ska därmed minska utbildningsanordnarnas kostnader med cirka 1,3 miljoner euro. 
På motsvarande sätt skapar förberedelsen av examensbetyg för examenskommissionernas godkännande för utbildningsanordnarna administrativt arbete, som försvinner i och med reformen. Utbildningsanordnarna samlar in bedömningarna samt förbereder examensbetygen och skickar dem till examenskommissionerna för undertecknande. Enligt uppskattningar från utbildningsanordnarna tar det cirka 3 timmar av arbete att sammanställa bedömningarna, förbereda betygen och skicka dem till en studerande. Cirka en timme av denna tid kan uppskattas bestå av kontakterna med examenskommissionerna. Uppskattningarna om arbetstid varierar dock enligt anordnare. Dessa arbetsskeden utförs i huvudsak av studiesekreterare/byråsekreterare (lönekostnad inklusive lönebikostnader cirka 39 000 euro; priset på en arbetstimme cirka 24 euro). År 2015 avlades det sammanlagt 32 247 fristående examina. I förhållande till examensantalet 2015 är de årliga kostnaderna för förberedelsen av examensbetygen cirka 800 000 euro för utbildningsanordnarna. 
Det kan uppskattas att övergången till ett enda sätt att avlägga examina på längre sikt, till exempel fem år, möjliggör för utbildningsanordnarna en effektivering av administrationen i anknytning till undervisningen med minst fem procent. Detta ska minska utbildningsanordnarnas kostnader med cirka 7,5 miljoner euro. 
Personlig tillämpning och effektivisering av erkännande av tidigare förvärvat kunnande 
Enligt förslaget ska det utarbetas en personlig utvecklingsplan för kunnandet för alla de som avlägger en examen och de studerande inom den handledande utbildningen. För de som tidigare avlagt en yrkesinriktad examen i form av fristående examen ska den föreslagna personliga tillämpningen och den personliga utvecklingsplanen för kunnandet mycket långt motsvara den personliga tillämpning som förutsätts i den gällande lagstiftningen och dokumentet om den, vilket gör att det till den här delen inte uppstår ytterligare kostnader för utbildningsanordnarna. För de som avlagt en yrkesinriktad grundexamen i form av grundläggande yrkesutbildning och de studerande inom den handledande utbildningen ska den föreslagna personliga tillämpningen delvis avvika från de studerandevisa planerna enligt den nuvarande lagstiftningen, såväl till förfaranden som till innehållet. Detta ökar i viss mån behovet av personlig handledning och utbildningsanordnarnas kostnader. 
När man bedömer storleken av de tilläggskostnader som den personliga tillämpningen orsakar, ska man komma ihåg att förfaranden som liknar den föreslagna personliga tillämpningen på rätt omfattande sätt redan används även inom den grundläggande yrkesutbildningen, eftersom utbildningsanordnarna ska tillsammans med de studerande upprätta en personlig studieplan som baserar sig på personliga mål och val (HOPS). Handledande utbildning för grundläggande yrkesutbildning och utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv baserar sig i princip på kartläggandet av de studerandes individuella behov och mål. Därför kan den nya processen för personlig tillämpning inte just anses öka utbildningsanordnarnas arbetsmängd inom den handledande utbildningen. Dessutom ska det inom specialundervisningen upprättas en individuell plan för hur undervisningen skall ordnas (IP), som innehåller information i anslutning till genomförandet av specialundervisningen. Inom läroavtalsutbildningen upprättas å sin sida en personlig studieplan för den studerande. Den enhetliga processen för personlig tillämpning avses ersätta dessa parallella administrativa förfaranden. I fortsättningen ska utbildningsanordnarna även kunna utnyttja gemensamma digitala lösningar, som håller på att utvecklas, vilket gör att anordnarna redan under ansökningsstadiet får uppgifter som behövs i den personliga tillämpningen på ett mer omfattande och säkrare sätt än nu. Detta gör att fasen för den personliga tillämpningen blir effektivare och kortare. 
Det har inte på årsnivå samlats in kostnadsuppgifter gällande de kostnader som den personliga tillämpningen och motsvarande förfaranden inom den grundläggande yrkesutbildningen och den handledande utbildningen orsakar utbildningsanordnarna. Därför är det inte möjligt att uppskatta kostnaderna för den utvidgade personliga tillämpningen direkt på basis av statistiken. Det kan emellertid bedömas att upprättandet av en personlig utvecklingsplan för kunnandet kan, jämfört med nuvarande praxis, för varje person som avlägger en yrkesinriktad grundexamen orsaka läraren tilläggsarbete på 3,5 arbetstimmar och studiehandledaren tilläggsarbete på 3,5 tilläggstimmar, dvs. sammanlagt cirka ett dagsverke. Kostnadsökningen med anledning av utvidgningen av den personliga tillämpningen för anordnare av grundläggande yrkesutbildning blir således cirka 10,7 miljoner euro. I kalkylen har använts löner enligt kalkyleringsramen för den kommunala ekonomins effektivitetskalkyler inklusive lönebikostnader (lönen för en lektor vid en yrkesskola 61 080 euro och för en studiehandledare 60 424 euro) samt det årliga antalet arbetstimmar (1 595 arbetstimmar). Som antal studerande som avlägger en yrkesinriktad grundexamen har använts uppskattningen i budgeten för 2017, enligt vilken antalet studerande som inleder sina studier är 40 000. 
Å andra sidan kommer man att i samband med den personliga tillämpningen att på ett mer omfattande sätt än nu utreda de studerandes tidigare kunnande och planera förvärvandet av det kunnande som fattas, vilket kommer att effektivera utbildningen. Därför uppskattas det att utvidgningen av den personliga tillämpningen och handledningen i samband med den kommer att minska andra kostnader för ordnandet av utbildningen, eftersom man då mer systematiskt än nu kan identifiera tidigare förvärvat kunnande, och i ordnandet av utbildningen allt effektivare koncentrera sig på att förvärva sådant kunnande som fattas. Därtill förbättras utbildningens genomströmning och avbrutna studier minskar, vilket för sin del effektiverar utbildningsanordnarnas verksamhet. 
Erkännandet av kunnande ska enligt lagförslaget bli utbildningsanordnarens skyldighet i all examensutbildning och handledande utbildning. I och med detta kommer utbildningsanordnarna att i den personliga utvecklingsplanen för kunnandet att koncentrera sig på förvärvandet av det kunnande som fattas. Effektiveringen av erkännandet av kunnande kommer att i synnerhet påverka de grundexamina som tidigare avlagts i form av grundläggande yrkesutbildning. År 2014 fanns det sammanlagt cirka 128 649 studerande inom grundläggande yrkesutbildning som baserar sig på läroplaner. Bland dessa hade 19 237 studerande en tidigare avlagd examen, bland vilka 17 903 studerande hade en yrkesinriktad grundexamen, studentexamen eller högskoleexamen. För sådana här studerande kan man i regel erkänna till exempel de gemensamma examensdelarna (35 kompetenspoäng) och de valfria examendelarna (10 kompetenspoäng). I Utbildningsstyrelsens kostnadsdatainsamling 2015 anmälde utbildningsanordnarna sammanlagt cirka 738 000 kompetenspoäng som avlagts genom erkännande av kunnande, vilket var cirka 10 procent av alla anmälda kompetenspoäng (studieveckorna under tiden 1.1.—31.7.2015 omvandlade till kompetenspoäng med koefficienten 1,5). Ifall den studerande genom erkännandet av kunnande kunde avlägga alla gemensamma och valfria examensdelar, dvs. sammanlagt 45 kompetenspoäng, motsvarar detta 25 procent av omfattningen av en examen som omfattar 180 kompetenspoäng. 
Ifall erkännandet av gemensamma examensdelar ökade så att hälften av de studerande som har en tidigare avlagd yrkesinriktad grundexamen, studentexamen eller högskoleexamen direkt genom erkännande av expertis kan avlägga 1/3 eller 11,7 kompetenspoäng av gemensamma examensdelar och det uppskattas att kostnadsstrukturen av de gemensamma examensdelarna motsvarar kostnaderna för utbildningsområdet samhällsvetenskap, företagsekonomi och administration, blir kostnadsbesparingen 13,8 miljoner euro. På motsvarande sätt om erkännandet av de valbara examensdelarna ökade så att hälften av de studerande som har en tidigare avlagd examen direkt genom erkännandet av kunnande årligen kan avlägga 1/3, dvs. 3,3 kompetenspoäng av de valbara examensdelarna och kostnadsstrukturen av de valbara examensdelarna uppskattas motsvara de genomsnittliga kostnaderna, blir kostnadsbesparingen 5,7 miljoner euro. Enligt Utbildningsstyrelsens kostnadsdatainsamling är kostnaden för ett kompetenspoäng inom utbildningsområdet samhällsvetenskap, företagsekonomi och administration 132 euro (årlig kostnad 7 920 €/60 kompetenspoäng). Den genomsnittliga kostnaden för ett kompetenspoäng i en yrkesinriktad grundexamen är enligt kostnadsuppgifterna för 2015 cirka 179 euro (genomsnittlig årlig kostnad 10 749 €/60 kompetenspoäng). 
Därtill kan tidigare kunnande identifieras på basis av arbetserfarenhet samt annan inofficiell eller vardagsinlärning eller på basis av den studerades andra studier än sådana som ingått i en examen. Då kan den studerande antingen styras att direkt påvisa sitt kunnande eller att förvärva den yrkesskicklighet eller det kunnande som fattas innan kunnandet kan påvisas. En effektivering av identifieringen av kunnande förkortar examensutbildningens längd. Det behövs alltså inte nödvändigtvis alls någon examensutbildning eller den behövs bara till den del som den studerads tidigare kunnande inte räcker till för att påvisa kunnandet. Enligt Vipunen var 28 648 av de studerande i den läroplansbaserade grundläggande yrkesutbildningen år 2015 20-åringar eller äldre. Av dessa var 9 594 25-åringar eller äldre. En stor del av dessa studerande har tidigare arbetserfarenhet. Om det av 20-åriga eller äldre studerade på basis av tidigare arbetserfarenhet identifieras till exempel 5 kompetenspoäng mer kunnande (till exempel sammanlagt 15 kompetenspoäng, det vill säga cirka 8 procent av examenomfattningen), behöver personen i fråga mindre utbildning. Enligt kostnadsuppgifter om yrkesinriktad tilläggsutbildning under 2015 är ett examenstillfälles kostnad cirka 8 procent av ett studerandeårsverkets totalkostnader. Enligt kostnaderna 2015 var den grundläggande yrkesutbildningens genomsnittliga kostnad per kompetenspoäng 179 euro, vilket gör att kostnadsbesparingen per identifierad kompetenspoäng är 165 euro, om man tar i beaktande kostnaden på uppskattningsvis 8 procent som orsakas av ordnandet av yrkesprovet. Om det enligt en måttlig uppskattning årligen av 28 648 studerande på basis av tidigare arbetserfarenhet identifierades 5 kompetenspoäng mer än nu, blir kostnadsbesparingen 23,6 miljoner euro. Om mer kunnande erkänns, ökar kostnadsbesparingen på motsvarande sätt. 
Ett enda sätt att avlägga examina och möjliggörandet av individuella studievägar tillsammans med ökningen av friheten att ordna utbildning skapar för utbildningsanordnarna ramar för att utveckla och ta i bruk kompetensbaserade pedagogiska verksamhetsmodeller och undervisningsarrangemang av nytt slag. I och med dem kan man till exempel på ett effektivare sätt utnyttja digitala inlärningslösningar och tjänster, effektivera användningen av lokaler till exempel genom att övergå till två studerandeskiften och bättre än nu i studierna utnyttja tiden mellan terminerna. De digitala tjänster och nya verksamhetsmodeller som anknyter sig till den personliga tillämpningen och den personliga utvecklingsplanen för kunnandet möjliggör för sin del effektivare processer och kostnadssänkningar. KOSKI-tjänsten (koncentrerad riksomfattande integrationstjänst av studierättigheter och prestationer), som håller på att byggas, kommer att effektivera erkännandeprocesser för kunnande hos utbildningsanordnarna, eftersom tidigare examina och studieprestationer samlas in i ett nytt datalager. Detta innebär att man inte behöver utreda dem på basis av betyg eller motsvarande dokument. Det är dock i det här skedet omöjligt att i detalj uppskatta den kostnadsbesparing som dess åtgärder medför. 
Utbildning på arbetsplatser 
Ökningen av utbildning som ordnas på en arbetsplats, avläggandet av yrkesprov i första hand på arbetsplatser samt den lagstadgade samarbetsskyldigheten kommer att förutsätta av utbildningsanordnarna närmare samarbete med arbets- och näringslivet. Å andra sidan minskar ökningen av undervisningen som i olika former ordnas på arbetsplatsen och påvisandet av yrkesskickligheten i anslutning till delar av yrkesinriktade examina i första hand i praktiska arbetsuppgifter på en arbetsplats utbildningsanordnarnas behov av lokaler och kostnaderna i anslutning till maskiner, redskap och materiel. I och med övergången till ett enda sätt att avlägga examen kommer man också att avstå från organen för yrkesprov som har utnämnts av anordnare av grundläggande yrkesutbildning. 
Andelen av sådan utbildning som ordnas på arbetsplatsen kommer att bero på hur den lockar utbildningsanordnarna, arbetsplatser och studerande. Därtill kommer det allmänna sysselsättningsläget och det ekonomiska läget att påverka arbets- och näringslivets möjligheter att erbjuda uppgifter som lämpar sig för utbildning som ordnas på arbetsplatser. För närvarande deltar litet under 250 000 studerande årligen i yrkesutbildningen, vilket innebär att antalet potentiella deltagare i utbildning som ordnas på arbetsplatsen är rätt stort. Av dessa 250 000 studerande är 49 000 för närvarande läroavtalsstuderande. 
Ökningen av utbildning som ordnas på arbetsplatsen ska minska kostnaderna i anslutning till fastigheter, maskiner, redskap och materiel. Kostnaderna för undervisningen och handledningen kommer att öka när det gäller utbildningen på arbetsplatsen, men på motsvarande sätt minskar de gällande sådan utbildning som ordnas i andra inlärningsmiljöer, när undervisning och handledning mer än nu ska genomföras på arbetsplatser i stället för läroanstalter. På motsvarande sätt ska ökningen av möjligheterna till utbildning i andra inlärningsmiljöer än i utbildningsanordnarens fysiska inlärningsmiljöer tillsammans med en ökad effektivisering av utnyttjandet av lokaler en sänkning av kostnaderna i anslutning till lokaler, maskiner, utrustning och materiel. 
På basis av kostnadsdatainsamlingarna för 2015 uppgick fastighetskostnaderna inom den grundläggande yrkesutbildningen till cirka 270 miljoner euro. Undervisningsverksamhetens övriga utgifter, i vilka maskiner, utrustning och materiel ingår, uppgick till cirka 139 miljoner euro år 2015. Ökningen av läroavtalsutbildningen och utbildningen som grundar sig på utbildningsavtal på längre sikt minskar kostnaderna i anslutning till fastigheter, maskiner, redskap och materiel. Ifall utgifterna i fråga sjunker med cirka 10 procent, blir kostnadsbesparingen sammanlagt cirka 40,9 miljoner euro. 
Syftet med reformen är att öka läroavtalsutbildning genom att bland annat enhetliga dess finansieringsnivå i förhållande till andra former att ordna utbildning. Ett enhetligt finansieringssystem möjliggör en flexibel kombination av läroavtalsutbildning och utbildning som sker i andra inlärningsmiljöer bättre än nu och sporrar också till den. Läroavtalsutbildningen genomförs i huvudsak på arbetsplatsen. År 2015 uppgick läroavtalsutbildningens årliga kostnader till 6 191 euro per studerande inom grundläggande yrkesutbildning och till 10 749 euro per studerande i utbildning som ordnas vid läroanstalter. Kostnaderna för yrkesinriktad tilläggsutbildning inom läroavtalsutbildningen var 3 545 euro per studerande och inom utbildningen vid läroanstalter 8 781 euro per studerande. Ifall utbildningsanordnaren ordnade utbildning med läroavtal i stället för den nuvarande utbildningen vid en läroanstalt, blir den årliga kostnadsskillnaden inom grundläggande yrkesutbildning 4 558 euro och inom yrkesinriktad tilläggsutbildning 5 236 euro. På basis av kostnadsdatainsamlingen var det årliga antalet elever 2015 inom grundläggande yrkesutbildning i läroavtalsform 11 919 och inom yrkesinriktad tilläggsutbildning 21 894. Om antalet studerande inom den grundläggande yrkesutbildningen som ordnas som läroavtalsutbildning på längre sikt, till exempel inom de följande fem åren, ökar med 70 procent, det vill säga till cirka 20 000 studerande årligen, kommer detta att sänka utbildningsanordnarnas kostnader med cirka 38 miljoner euro. Läroavtalsutbildningens andel av den grundläggande yrkesutbildningens volym ökar enligt nivån 2015 uppskattningsvis med fyra procentenheter från cirka 8 procent till 12 procent. Den årliga ökningen av läroavtal blir då 1 600 läroavtal i genomsnitt. Ökningen av läroavtalsutbildningens volym med ett tusen studerande och minskningen av utbildningen vid läroanstalter på motsvarande sätt ger enligt ovan beskrivna grunder cirka 4,7 miljoner euro i kostnadsbesparingar. Om antalet studerande inom den yrkesinriktade tilläggsutbildningen som ordnas vid läroanstalter ökade med 5 procent, kommer detta att sänka utbildningsanordnarnas kostnader med cirka 5,7 miljoner euro. Som helhet blir den uppskattade spareffekten cirka 23,7 miljoner euro. 
Enligt Utbildningsstyrelsens kostandsdatainsamling 2015 avlades det inom den grundläggande yrkesutbildningen som baserar sig på läroavtal sammanlagt cirka 7 890 000 kompetenspoäng. Av dessa var cirka 1 440 000 (studieveckorna under perioden 1.1.—31.7.2015 omvandlade till kompetenspoäng med koefficienten 1,5 och kompetenspoängen för en yrkesinriktad grundexamen som avläggs som fristående examen uppskattade för perioden 1.8.—31.12.2015) kompetenspoäng från inlärningen i arbetet. På basis av kostnadsuppgifterna för 2015 var kostnaderna för undervisningen exklusive inlärningen i arbetet cirka 834 066 000 euro. Kostnaderna för inlärningen i arbetet uppgick till 70 410 000 euro, och de ersättningars andel som betaldes till arbetsgivarna var 5 741 000 euro. Kalkylerat med ovannämnda siffror blir den genomsnittliga kostnaden för ett kompetenspoäng inom inlärningen i arbetet cirka 49 euro och inom den övriga undervisningen cirka 129 euro. Inom den läroplansbaserade grundläggande yrkesutbildningen avlades det enligt kostnadsdatainsamlingen 2015 cirka 6 604 000 kompetenspoäng (studieveckorna under perioden 1.1.—31.7.2015 omvandlade till kompetenspoäng med koefficienten 1,5). Av dessa var cirka 1 442 200 kompetenspoäng inom inlärningen i arbete. Detta motsvarar cirka 22 procent av alla anmälda kompetenspoäng inom den läroplansbaserade grundläggande yrkesutbildningen. Inom kostnadsdatainsamlingen av utbildning vid yrkesläroanstalter i form av yrkesinriktad vuxenutbildning samlas det inte in data om kostnaderna eller volymen av utbildning som ordnas på arbetsplatser. 
Enligt den gällande lagstiftningen är omfattningen av en yrkesinriktad grundexamen enligt lagen om grundläggande yrkesutbildning 180 kompetenspoäng, och av detta ska minst 30 kompetenspoäng bestå av förvärvandet av kunnande i form av inlärning i arbetet. I en treårig examen ska det alltså i genomsnitt finnas inlärning i arbetet värt 10 kompetenspoäng. Om andelen av utbildningen på arbetsplatser som grundar sig på utbildningsavtal på längre sikt, till exempel fem år, ska öka till exempel till 20 kompetenspoäng per år, kommer andelen av sådan utbildning som grundar sig på utbildningsavtal att öka till 33 procent av en yrkesinriktad grundexamen på 180 kompetenspoäng. Kalkylerat på basis av det sammanlagda antalet kompetenspoäng 2015 blir antalet kompetenspoäng som grundar sig på ett utbildningsavtal i detta fall cirka 2 179 000, dvs. antalet kompetenspoäng som baserar sig på inlärningen i arbetet stiger till cirka 51 procent jämfört med 2015. Utvidgningen av studier på arbetsplatser beror dock i sista hand på arbetsgivarnas villighet att ta emot fler studerande än nu till arbetsplatser och besluta under vilken form studierna på arbetsplatsen genomförs, vilket gör att de presenterade uppskattningarna är riktgivande. 
Inom den utbildning som ordnas på arbetsplatsen på basis av utbildningsavtal ska arbetsgivaren enligt förslaget inte längre i fortsättningen betalas några ersättningar, vilket kommer att sänka kostnaderna för utbildningen som grundar sig på utbildningsavtal med cirka 5,7 miljoner euro på nivån för 2015. Utan utbildningsersättningar blir den genomsnittliga kostnaden för ett kompetenspoäng inom inlärningen i arbetet cirka 45 euro. På basis av kostnadsuppgifterna 2015 är skillnaden mellan utbildning som ordnas som inlärning i arbetet och i annan inlärningsmiljö i så fall 84 euro per kompetenspoäng. Ökningen av studierna på arbetsplatsen förutsätter större satsningar på handledningen av inlärningen på arbetsplatsen, vilket gör att utgångspunkten vid bedömningen av kostnadseffekterna är att en del av den undervisning och handledning som utbildningsanordnaren genomför ska överföras till arbetsplatser. Då minskar kostnadsskillnaden mellan studier på arbetsplatsen och undervisningsverksamheten inom studier i andra inlärningsmiljöer jämfört med nuläget. 
På basis av kostnadsuppgifterna för 2015 var undervisningsverksamhetens personalutgifter för inlärningen i arbetet exklusive utbildningsersättningen cirka 59 825 000 euro, dvs. cirka 41 euro per kompetenspoäng. Om det uppskattas att kostnaderna för undervisningen och handledningen av sådan utbildning som grundar sig på utbildningsavtal ökar med 25 procent, kommer personalkostnaden för undervisningen att öka med 10 euro per kompetenspoäng. Om andelen utbildning som grundar sig på utbildningsavtal stiger med 51 procent till cirka 2 179 000 kompetenspoäng, blir kostnadsökningen i undervisningens personalutgifter sammanlagt cirka 22,6 miljoner euro. Personalutgifterna för undervisningen inom utbildning som ordnas i annan inlärningsomgivning ska minska med motsvarande eurobelopp, dvs. med cirka 2,7 procent, och antalet kompetenspoäng ska minska motsvarande ökningen av utbildning på basis av utbildningsavtal med cirka 737 000 kompetenspoäng. Med dessa förändringsantaganden blir den genomsnittliga kostanden för utbildning som grundar sig på utbildningsavtal 55 euro per kompetenspoäng och kostanden för utbildning som ordnas i annan inlärningsomgivning 113 euro. Skillnaden blir 58 euro. Enligt de ovan presenterade antagandena ska utbildningsanordnarnas kostnader således minska med cirka 42,8 miljoner euro. 
Utvidgning av avläggandet av gemensamma examensdelar 
I och med övergången till ett enda sätt att avlägga examen kommer examensdelar som motsvarar de nuvarande examensdelarna och valbara examensdelarna att ingå i examen för alla som avlägger en yrkesinriktad grundexamen. Detta medför en ny skyldighet och kräver kunnande av nytt slag av de utbildningsanordnare som har ordnat yrkesinriktade grundexamina bara i form av fristående examen. Det fanns sammanlagt 15 sådana utbildningsanordnare 2014. År 2014 avlade 12 785 personer en yrkesinriktad grundexamen som fristående examen (utbildningsförvaltningen). Omfattningen av de gemensamma examendelarna är 35 kompetenspoäng, dvs. 19,4 procent av en yrkesinriktad grundexamen omfattande 180 kompetenspoäng. Kostnadsstrukturen av gemensamma examensdelar kan uppskattas motsvara utbildningsområdet samhällsvetenskap, företagsekonomi och administration, vars genomsnittliga kostnad 2015 var 7 920 euro. Genom att använda ovannämnda kostnad som utbildningens årliga kostnad och som utbildningens längd tre år blir de kalkylerade kostnaderna för gemensamma examensdelar cirka 4 620 euro per studerande. Omfattningen av valbara examensdelar har varit 10 kompetenspoäng, dvs. 5,5 procent av en yrkesinriktad grundexamen omfattande 180 kompetenspoäng, och de har kunnat innehålla till exempel yrkesinriktade eller gemensamma examensdelar. Kostnadsstrukturen av gemensamma examensdelar kan uppskattas motsvara yrkesutbildningens genomsnittliga kostnad, som 2015 var 10 749 euro. Genom att använda den genomsnittliga kostnaden som utbildningens årliga kostnad och som utbildningens längd tre år blir de kalkylerade kostnaderna för valbara examensdelar cirka 1 320 euro per den studerande. År 2014 hade 66 procent av dem som avlade en yrkesinriktad grundexamen i form av fristående examen (informationen finns tillgänglig bara gemensamt för alla förvaltningsgrenar) en tidigare yrkesinriktad grundexamen eller studentexamen, vilket betyder att de i regel ska få de gemensamma examensdelarna och valbara examensdelarna godkända genom erkännandet av kunnande. Om 44 procent av de som avlagt en yrkesinriktad grundexamen i form av fristående examen, dvs. cirka 5 600 nya studerande, i fortsättningen avlägger de gemensamma examensdelarna och valbara examensdelarna, blir den uppskattade totalkostnaden för denna ökning i fråga om gemensamma examensdelar cirka 26 miljoner euro och i fråga om valbara examensdelar 7,4 miljoner euro. Kostnadsuppskattningen påverkas dels av det med hurdan volym utbildningsanordnarna i fortsättningen ordnar yrkesinriktade grundexamina för målgruppen i fråga. Den ovan presenterade uppskattningen baserar sig på volymen 2015 och det antagande att det även framöver ordnas grundexamina i samma förhållande för målgruppen i fråga. I stället för grundexamina kan dessa personer i fortsättningen avlägga till exempel yrkesinriktade examina eller i stället för en hel examen examensdelar, vilket gör att det i dylika situationer inte uppstår kostnader för gemensamma examensdelar. 
Utbildningsanordnarna ska i fortsättningen ha skyldighet att ordna särskilt stöd även för studerande som avlägger yrkesexamina och specialyrkesexamina. För närvarande har utbildningsanordnaren kunnat frivilligt ordna specialundervisning för studerande inom yrkesinriktad tilläggsutbildning. År 2014 ordnades det yrkesinriktad tilläggsutbildning i form av specialundervisning för cirka 150 studerandeårsverken, vilket motsvarar cirka en procent av alla studerandeårsverkena. Inom finansieringen har enhetspriset för yrkesinriktad tilläggsutbildning höjts för de studerandes del som fått specialundervisning med ett eurobelopp som är 50 procent av det genomsnittliga enhetspriset för yrkesutbildningen, dvs. på nivån 2016 5 232,66 euro per studerande. Inom den grundläggande yrkesutbildningen fanns det hösten 2015 cirka 21 500 studerande som avlade en yrkesinriktad grundexamen och fick specialundervisning, dvs. 14,7 procent av alla studerande. Det kan dock uppskattas att andelen studerande inom utbildningen för yrkes- och specialyrkesexamen som får särskilt stöd i fortsättningen blir lägre än inom den grundläggande yrkesutbildningen. Om antalet studerande inom utbildningen för yrkes- och specialyrkesexamina som får särskilt stöd hade varit till exempel fyra procent av alla studerandeårsverken, dvs. 600 studerandeårsverken, blir de uppskattade kostnaderna med anledning av ökad specialundervisning cirka 2,4 miljoner euro. 
Antalet studerande inom den grundläggande yrkesutbildningen som är berättigade till avgiftsfria måltider blir litet högre än enligt den nuvarande lagen, när heltidsstuderande inom den handledande utbildningen som avlägger en yrkesinriktad grundexamen som fristående examen enligt den nuvarande lagstiftningen ska ingå i antalet studerande inom den grundläggande yrkesutbildningen. Enligt Utbildningsstyrelsen kostnadsdatainsamling för 2015 var de genomsnittliga kostnaderna för anordnande av måltider 517 euro per studerande. Enligt uppgifterna i Vipunen fanns det 2015 cirka 44 375 studerande inom den handledande utbildningen för en yrkesinriktad grundexamen vid läroanstalt (undervisningsförvaltningen). Ifall 1/3 av detta antal studerade heltid hela kalenderåret och var i fortsättningen berättigad till avgiftsfria måltider, ökar kostnaderna med anledning av måltiderna uppskattningsvis med cirka 7,6 miljoner euro. En del utbildningsanordnare erbjuder dock redan nu en avgiftsfri måltid även för studerande som avlägger en grundexamen i form av fristående examen, vilket betyder att den verkliga kostnadsökningen blir en aning mindre. 
Måltidskostnaderna för utbildningsanordnarna varierar i synnerhet enligt antalet studerande. En del anordnare lagar måltiderna själva eller köper dem av en serviceproducent. På en läroanstalt i genomsnittlig storlek kostar det uppskattningsvis 4 euro per dag att ordna en daglig avgiftsfri måltid enligt uppgifter från några utbildningsanordnare och Utbildningsstyrelsen. Att ordna en måltid på en specialläroanstalt och under inlärningen i arbetet är ofta dyrare. 
Om utbildning som ordnas på arbetsplatsen för studerande inom den grundläggande yrkesutbildningen ökar, kan detta höja utbildningsanordnarnas kostnader jämfört med ordnandet av avgiftsfria måltider vid en läroanstalt. För närvarande försöker utbildningsanordnarna under inlärningen i arbetet med arbetsplatsen ingå ett avtal om ordnandet av dagliga måltider, men om detta inte lyckas, betalar utbildningsanordnarna en matpeng eller erbjuder en möjlighet att äta på en annan undervisningsplats som anordnaren eventuellt har nära inlärningsplatsen. Värdet på den matpeng som under inlärningen i arbetet betalas till studerande är cirka 4—7 euro. 
Att svara på utbildningsbehoven med examensdelar 
Utbildningsanordnarnas befogenheter att svara på arbetslivets och individernas kompetensbehov ska ökas så att anordnarna inom ramen för sin utbildningsuppgift enligt anordnartillståndet fritt kan bestämma hurdan utbildning och hurdana examina de erbjuder. Dessutom ska finansieringssystemet framöver identifiera examensdelar som prestationer inom finansieringen. Därmed kunde utbildningsanordnarna flexiblare än nu bestämma i vilken mån de svarar på arbetslivets och individernas kompetensbehov genom hela examina eller alternativt examensdelar. På det här sättet kan utbildningsarrangemangen ytterligare effektiveras, eftersom det i framtiden allt oftare blir möjligt att svara på sådana personers kompetensbehov som tidigare avlagt en examen med enskilda examensdelar i stället för hela examina. Detta kommer att minska utbildningskostnaderna per studerande jämfört med det att de i första hand erbjuds examensutbildning, såsom det i dagens läge i regel görs. 
För utbildningsanordnaren gör möjligheten att utnyttja examensdelar det möjligt att ett lika omfattande utbildningsutbud kan produceras med lägre kostnader, när det är möjligt att bättre allokera resurserna till att svara på kompetensbehovet. På basis av den tillgängliga informationen är det dock svårt att presentera ett eurobelopp, eftersom utbildningsanordnarna bestämmer om utbudet enligt arbetslivets behov. År 2015 avlades sammanlagt 69 512 yrkesinriktade examina inom sådan utbildning som är underställd utbildningsförvaltningen. Av dessa avlades 82 procent vid en läroanstalt och 18 procent som läroavtalsutbildning. Inom utbildningen vid läroanstalter avlades det 46 710 yrkesinriktade grundexamina, 8 596 yrkesexamina och 1 972 specialyrkesexamina. År 2015 tog avläggandet av en läroplansbaserad yrkesinriktad grundexamen 2,9 år i genomsnitt och som fristående examen 1,8 år. Det tog i genomsnitt 1,3 år att avlägga en yrkesexamen och 1,7 år att avlägga en specialyrkesexamen. På basis av medeltalen är den genomsnittliga totalkostnaden för en grundexamen på basis av läroplan cirka 31 000 euro (2,9 x 10 749 €) och som fristående examen 19 300 euro (1,8 x 10 749 €). 
Bland de som 2014 avlade en yrkesinriktad grundexamen hade 11 procent (4 167 studerande) av dem som studerade inom den grundläggande yrkesutbildningen tidigare avlagt en yrkesinriktad examen eller högskoleexamen och 63 procent av dem som deltog i den utbildning som leder till fristående examen (10 118 studerande). Det kan uppskattas att 50 procent av dem som tidigare avlagt en yrkesinriktad examen i fortsättningen i stället för en hel examen avlägger examensdelar så att den studerande i genomsnitt avlägger cirka hälften av de yrkesinriktade delarna av en grundexamen. Inom den läroavtalsbaserade yrkesinriktade grundexamen blir i detta fall även de gemensamma och valbara examendelar oavlagda. Omfattningen av de yrkesinriktade examensdelarna är 135 kompetenspoäng, vilket innebär att den studerande avlägger examensdelar för cirka 70 kompetenspoäng i genomsnitt. Om man antar att kostnaderna för avläggandet av 60 kompetenspoäng på nivån 2015 motsvarar en årlig kostnad på 10 749 euro, är kostanden för avläggandet av 70 kompetenspoäng cirka 12 500 euro. I detta fall blir kostnadsbesparingen för den läroplansbaserade utbildningens del cirka 38,8 miljoner euro och i fråga om utbildning i form av yrkesprov 34,4 miljoner euro, dvs. sammanlagt 73,3 miljoner euro. 
Man kan dock anta att utbildningsanordnare kommer att använda de resurser som besparas även för att öka utbudet. Den verkliga besparingspotentialen kommer alltså att bero på utbildningsanordnarnas beslut. Därtill ska man i kalkylen ta hänsyn till att en del av denna besparingspotential överlappar med den kostnadsbesparing som föranleds av ökningen av erkännandet och identifieringen av kunnandet. Om en studerande som avlagt en tidigare examen avlägger en annan yrkesinriktad examen, förverkligas spareffekten genom identifiering och erkännande av kunnande. Ifall en studerande som tidigare avlagt en examen bara avlägger enskilda examensdelar i stället för en hel examen, förverkligas spareffekten direkt genom mindre behov av utbildning. 
Kvalitetsledning 
Fungerande kvalitetsledning, som förutsätts av utbildningsanordnarna ökar inte utbildningens kostnader utan främjar utbildningsanordnarens strategiska utveckling och anpassningen av verksamheten till de befintliga ekonomiska resurserna samt styr dem att agera enligt de strategiska målen. 
4.1.2
4.1.2 Konsekvenser för den studerade
Det föreslås att rätten till avgiftsfria måltider ska utvidgas att gälla alla heltidsstuderande som avlägger en yrkesinriktad grundexamen. Detta ska förbättra i synnerhet de vuxna studerandes studiesociala förmåner, eftersom de som avlägger en yrkesinriktad grundexamen som fristående examen inte har rätt till en avgiftsfri måltid enligt den gällande regleringen. 
Motsvarande nuläget ska den grundläggande yrkesutbildningen och den handledande utbildningen vara avgiftsfria för den studerande, men det är möjligt att uppbära avgifter för yrkes- och specialyrkesutbildningen samt annan yrkesinriktad tilläggsutbildning. Det föreslås att man ska avstå från examensavgifter för deltagande i ett examenstillfälle, vilket gör att avläggandet av examina blir avgiftsfritt för den studerande: Detta ska förbättra den ekonomiska ställningen för en studerande som avlägger en examen eller en examensdel. För övrigt är det meningen att behålla den genomsnittliga nivån på de studerandeavgifter som tas ut för utbildningen för yrkes- och specialyrkesexamina oförändrad, vilket betyder att förslaget till den här delen inte har konsekvenser för de studerandes allmänna ekonomiska ställning. Utbildningsanordnaren ska även framöver bestämma om storleken på avgiften på en enskild utbildning som de ordnar inom ramen för bestämmelser som ges genom förordning av utbildnings- och kulturministeriet. 
När det gäller heltidsstudier har de studerande inom yrkesutbildningen rätt till förmåner enligt lagen om studiestöd. Inga ändringar föreslås i denna rätt. 
Den som avlägger en yrkesinriktad grundexamen samt den studerande för handledande utbildning har rätt till stöd för skolresor enlig lagen om stöd för skolresor, om längden på skolresan åt en riktning är minst 10 kilometer och den studerande har minst sju resor åt en riktning per vecka som berättigar till stöd under en oavbruten period på minst 18 dagar. Rätten till stöd för skolresor finns såväl under studier vid en läroanstalt som på en arbetsplats, ifall de övriga förutsättningarna för beviljandet av stödet uppfylls. I fortsättningen kommer kunnande allt oftare att förvärvas även i andra inlärningsmiljöer, vilket kan leda till att färre studerande än nu har rätt till stöd för skolresor, om antalet regelbundna skolresor minskar. 
Längden på utbildningen och arbetslöshetsperioderna påverkar en persons löneinkomster. Flexibla kanaler till utbildningen året om kommer att göra att det tar kortare tid att inleda studier och därmed blir perioderna utanför utbildningen och arbetslivet kortare. Förfaranden med personlig tillämpning och prestationsinriktningen i finansieringssystemet kommer att göra utbildningen kortare, vilket gör att den som avlagt en examen kommer att övergå fortare till arbetslivet. För personer som redan var i arbetslivet innan studierna inleddes, kommer detta att förkorta perioder utanför arbetslivet. Förkortningen av studiernas längd och arbetslöshetsperioder kommer därmed att öka löneinkomsterna av den person som hittar arbete. För vissa studerande kan utbildningen dock även bli längre, eftersom det att gemensamma examensdelar och valbara examensdelar blir obligatoriska kommer att förlänga tiden för avläggandet av examen för de som för närvarande avlägger en yrkesinriktad grundexamen som fristående examen samt studietiden inom den handledande utbildningen, vilket skjuter upp övergången till arbetslivet. 
4.1.3
4.1.3 Konsekvenser för statsfinanser och den kommunala ekonomin
Anslaget för yrkesutbildningen beviljas under budgetens moment 29.20.30 Statsandel och statsunderstöd för yrkesutbildningens driftskostnader. Utöver statsandelen för yrkesutbildning innehåller momentet statsandelar för ändamål av olika slag, En del av dessa beviljas som statsunderstöd som avses i 44 § i lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet och en del som statsunderstöd enligt statsunderstödslagen (688/2001). Statsunderstöd beviljas även under moment 29.30.21 Utvecklande av vuxenutbildningen. Från moment 29.20.01 Omkostnader för statlig yrkesutbildning finansieras yrkesutbildning som ordnas av staten. Därtill finansieras under moment 29.20.33 kompetensprogrammet för unga vuxna, vars finansiering tar slut i slutet av 2017. 
I den nya modellen för finansieringen av yrkesutbildningen ska det avstås från fastställandet av finansieringen enligt den verkliga kostnadsbasen, och statens hela finansiering för yrkesutbildningen ska i framtiden basera sig på budgeten. Anslaget i budgeten ska justeras årligen motsvarande ökningen av kostandesnivån för yrkesutbildningsindexet. Ett budgetbaserat anslag gör det möjligt att bättre än nu förutse statens och kommunernas utgifter vad gäller yrkesutbildningen och bromsar ner ökningen av de offentliga utgifter som anvisas till utbildningen. 
Kommunerna deltar för närvarande i finansieringen av den grundläggande yrkesutbildningen (examensutbildning och handledande utbildning) med en självfinansieringsandel, om vilken det föreskrivs i lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet. Enligt gällande bestämmelser deltar kommunerna inte i finansieringen av den yrkesinriktade tilläggsutbildningen. I fortsättningen ska finansiering för yrkesutbildning inte beviljas separat för grundläggande yrkesutbildning och tilläggsutbildning, vilket gör att kommunernas finansieringsansvar inte framöver kan särskiljas enligt den nuvarande fördelningen mellan grundläggande utbildning och tilläggsutbildning. Enligt 55 § 2 mom. i lagen om statsandel för kommunal basservice är statsandelen för nya och mer omfattande statsandelsåligganden 100 procent av de kalkylerade kostnaderna för nya och mer omfattande åligganden, om inte åliggandena minskas i motsvarande utsträckning. Med stöd av en hänvisningsbestämmelse tillämpas bestämmelsen i fråga även på finansiering som avses i lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet. 
Kommunerna ska ha kvar sin självfinansieringsandel för finansieringen av yrkesutbildningen. Kommunernas finansieringsansvar ska inte längre uppdelas mellan grundläggande utbildning och tilläggsutbildning, men bestämmelsen i 55 § 2 mom. lagen om statsandel för kommunal basservice om den 100-procentiga statsandelen för nya och mer omfattande uppgifter ska tas i beaktande så att kommunernas relativa eller eurofinansiering av yrkesutbildningens totalfinansiering inte ska stiga när det nya finansieringssystemet tas i bruk. Situationen under finansåret 2017 ska användas som basår för fastställandet av statens och kommunernas relativa finansieringsandelar samt kommunernas finansieringsandel i euro. Kalkylmässigt ska kommunernas självfinansieringsandel av finansieringen av den yrkesinriktade tilläggsutbildningen kompenseras genom att minska kommunernas finansieringsandel av den grundläggande yrkesutbildningen. 
På grund av att de grundläggande principerna för yrkesutbildningens finansieringssystem ändras är det i fortsättningen inte möjligt att definiera kommunernas finansieringsandel motsvarande det gällande systemet som en procentandel av statsandelens grund utan definitionsregeln ska ändras så att den överensstämmer med principerna i den nya finansieringsmodellen. I den nya finansieringsmodellen ska statens finansieringsandel av yrkesutbildningens finansiering bestämmas i statens budget och kommunernas finansieringsandel ska definieras som en relativ andel av anslaget i statens budget. I praktiken erhålls kommunernas finansieringsandel genom att multiplicera statens anslag med den i lagen föreskrivna koefficienten. 
Även i kommunernas finansieringsansvar är det avsikten att avstå från fastställandet av finansieringen på basis av den verkliga kostnadsbasen, och kommunernas finansieringsandel ska fastställas med en koefficient på basis av anslaget i statens budget. På kommunernas finansieringsandel ska därtill tillämpas en indexhöjning enligt yrkesutbildningsindexet, vilket gör att kommunernas finansiering i euro ska stiga motsvarande höjningen av kostnadsnivån enligt indexet. Bestämmelserna om statsfinansieringen av nya och mer omfattande åligganden enligt 55 § 2 mom. i lagen om statsandel för kommunal basservice ska även framöver tillämpas, dvs. enligt dem kan kommunernas finansieringsansvar inte öka. En eventuell sänkning av anslaget i statens budget ska å sin sida minska eurobeloppet på kommunernas finansieringsandel direkt på basis av den i lagen föreskrivna koefficienten. 
Kommunens självfinansieringsandel ska även framöver basera sig på antalet invånare i kommunen, vilket innebär att kommunernas finansieringsställning som yrkesutbildningens finansiär inte ändras till den här delen. 
Beloppet på den ersättning för mervärdesskatt som i fortsättningen ska betalas till privata utbildningsanordnare kommer att ändras från år till år enligt utfallet. De genomsnittliga mervärdesskatterna har dock redan nu ersatts för privata anordnare som höjningar av enhetspriset, vilket innebär att ändringen inte har några märkbara effekter på statsfinanserna. Den ersättning för mervärdesskatt som för närvarande betalas för privata anordnare av yrkesutbildning ingår i statens anslag enligt budgeten och i kommunernas finansieringsandel. I fortsättningen ska eurobeloppet på mervärdesskattersättningen skiljas åt från anslaget för yrkesutbildningen så att det i budgeten fastställs ett eurobelopp av anslaget under momentet som får användas för att betala de mervärdesskatteersättningar som nämns i finansieringslagen. Detta eurobelopp ska basera sig på de privata utbildningsanordnarnas senast fastställda bokslut. Förfarandet ska motsvara det förfarande som används i finansieringen av universitetens och yrkeshögskolornas mervärdesskatteersättningar. 
Regeringen har i sin plan för de offentliga finanserna 2016—2019 beslutat om överföringen av anslag i anslutning till överföringen av arbetskraftsutbildningen från moment 32.30.51 i arbets- och näringsministeriets huvudklass till undervisnings- och kulturministeriets huvudklass från 2018. För att trygga tillgången på och kontinuiteten av arbetskraftsutbildningen har det mellan undervisnings- och kulturministeriet och arbets- och näringsministeriet avtalats om utbildningens finansiering under övergångsperioden så att övergångsperiodens utbildningsanskaffningar under moment 32.30.51 både 2016 och 2017 ska betalas från moment 32.30.51. Från början av 2018 ansvarar undervisnings- och kulturministeriet för finansieringen av de utbildningar som inleds. Det är meningen att returnera det anslag som har bedömts för anskaffandet av de utbildningar som är föremål för övergångsperioden som en budgetteknisk rättelse från undervisnings- och kulturministeriets huvudklass till arbets-och näringsministeriets huvudklass i planen för de offentliga finanserna 2018—2021 och i statens budget. Gällande de utbildningar som överförs från arbets- och näringsministerits förvaltningsgren till undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsgren ska de utbildningar som anskaffats till arbets- och näringsministeriets förvaltningsgren avslutas senast under året 2019, och det ska inte längre uppstå kostnader för dem i statens budget för 2020. Återbetalningar av anslag för utbildningar som är föremål för övergångsperioden ska specificeras som en del av budgetberedningen. 
Det kommer att uppstå tilläggskostnader för Utbildningsstyrelsen med anledning av reformen och underhållet av datainsamlingen om yrkesutbildning, eftersom Utbildningsstyrelsen ansvarar för utvecklingen och underhållet av utbildningsförvaltningens datasystem och för insamlingen av finansieringsdata. Undervisnings- och kulturministeriet har genom sitt beslut av den 10 juli 2015 (UKM/33/040/2015) utsett en styrgrupp för beredningen av ett register för verifierat kunnande och tillsammans med Utbildningsstyrelsen inlett ett utvecklingsprojekt som har i uppgift att planera, genomföra och ta i bruk ett register för verifierat kunnande, som ska bilda det huvudsakliga datalagret för kunnande som verifierats av en myndighet. En del av de uppgifter som behövs för fastställandet av finansieringen kan enligt förslaget vara tillgängliga genom gränssnitt från utbildningsanordnarnas system inom undervisningsförvaltningen till det datalager som är under beredning och för fastställandet av finansieringen. Detta kommer att specificeras då beredningsprojektet om registret för verifierat kunnande framskrider. 
Utvecklingen och underhåller av ett studeranderesponssystem kommer att ge Utbildningsstyrelsen tilläggskostnader. I utvecklingen av systemet kan de nuvarande responssystemen (AIPAL/OPAL) dock utnyttjas. Därtill uppstår det kostnader från utvecklingen och underhållet av det nya systemet för arbetslivsrespons. 
När det gäller uppgifter från Statistikcentralen kommer det bara att uppstå sådana mindre kostnader som inte föranleds av extraheringen av data. Produceringen av data om sysselsättning och fortsatta studier, som används som grund för genomslagsfinansieringen, kommer inte att leda till några ändringar i systemen eller i datainsamlingen. Statistikcentralen ska dock genomföra den extrahering av data som behövs vid kalkyleringen av genomslagsfinansieringen från sitt sysselsättningsregister och leverera uppgifterna till utbildningsförvaltningen. 
För närvarande uppgår intäkterna från examensavgifterna till cirka 3 miljoner euro per år. De kostnader som allokerats till examenskommissionernas verksamhet har varit cirka 2,4 miljoner euro per år. Den uppskattade totalkostnaderna för det sekretariat för fristående examina som inlett sin verksamhet den 1 augusti 2016 är cirka 750 000 euro per år och de är en del av kostnaderna för examenskommissionernas verksamhet. Den arbetsinsats som Undervisningsstyrelsen använt för administrationen, styrningen och utvecklingen av systemet med fristående examina har på årsnivå varit drygt 7 dagsverken, dvs. cirka 256 000 euro, och totalkostnaderna för Undervisningsstyrelsen 357 000 euro. Undervisningsstyrelsen har uppskattat att det med anledning av utvidgningen av omfattningen av yrkesutbildningsexamina och det minskade antalet examina samt kommissionernas färre uppgifter kan finnas cirka 40 arbetslivskommissioner, och kostnaderna för kommissionernas verksamhet och sekretariat uppskattas uppgå till cirka 1,2 miljoner euro. När de kostnader som uppstår för Utbildningsstyrelsen inberäknas, blir totalkostnaderna för arbetslivskommissionerna uppskattningsvis cirka 1,5 miljoner euro per år. 
De reformer som ansluter sig till studier på arbetsplatsen kan ha effekter på de offentliga finanserna beroende på hur studierna på arbetsplatsen ökar och under vilka former de genomförs. Om utnyttjandet av läroavtalsutbildningen ökar, påverkar detta de offentliga finanserna genom en ökning av skatteintäkter, eftersom de studerande då är sysselsatta. Om studierna som grundar sig på utbildningsavtal däremot ökar, kommer detta inte att direkt påverka de offentliga finanserna, men om de minskar utnyttjandet av läroavtal från den nuvarande volymen, kommer detta att öka studiestödsutgifter och utgifter i form av stöd för skolresor. I den här situationen minskar statens och kommunernas skatteintäkter på motsvarande sätt. 
Sammanfattning av de uppskattade ekonomiska effekterna 
Ändring, ökning eller slopande av lagstadgade uppgifter i anslutning till ordnandet av yrkesutbildning eller andra ändringar i verksamheten* 
uppskattad kostnads-ökning  
uppskattad kostnads-minskning 
Nettoeffekt  
  
  
euro 
Euro 
Övergång till ett anda sätt att avlägga examen  
55 600 000 
-7 300 000 
48 300 000 
Utvidgning av personlig tillämpning att omfatta alla studerande  
10 700 000 
  
  
Infogande av gemensamma och valbara examensdelar i alla grundläggande examina  
33 400 000 
  
  
Utvidgningen av målgruppen för särskilt stöd för de studerande  
2 400 000 
  
  
Utvidgning av målgruppen för studiesociala förmåner (avgiftsfria måltider) 
7 600 000 
  
  
Minskning av utbildningsanordnarnas och andra myndigheters administrative uppgifter  
  
-7 300 000 
  
* grundade av arbetslivskommissioner och de resurser som verksamheten förutsätter  
1 500 000 
  
  
Erkännande av kunnande som utbildningsanordnarnas skyldighet i all föreskriven utbildning** 
0 
-43 100 000 
-43 100 000 
  
* erkännande av kunnande effektiveras i den grundläggande yrkesutbildningen  
  
-19 500 000 
  
  
* identifiering av kunnande effektiveras i den grundläggande yrkesutbildningen 
  
-23 600 000 
  
Övergång från avläggande av hela examina till avläggande av examensdelar** 
0 
-73 000 000 
-73 000 000 
  
* Utbildning som ordnas minskar och studiernas längd blir kortare  
  
-73 000 000 
  
Ökning av utbildning som ordnas på arbetsplatsen  
0 
-92 200 000 
-92 200 000 
  
* utbildning på arbetsplatsen ökar (läroavtal) 
  
-43 700 000 
  
  
* utbildning på arbetsplatsen ökar (utbildningsavtal) 
  
-42 800 000 
  
  
* utbildningsersättningar slopas 
  
-5 700 000 
  
Undervisningsarrangemang effektiveras  
0 
-40 900 000 
-40 900 000 
  
* effektivt genomförande av individuella studievägar ("läsordningar") 
  
  
  
  
* kostnader för fastigheter, utrustning, materiel och undervisningsadministration minskar 
  
-40 900 000 
  
Sammanlagt 
55 600 000 
-256 500 000 
-200 900 000 
** kan delvis finnas överlappande spareffekter  
 
 
 
4.2
Konsekvenser för administrationen och konsekvenser för myndigheterna
4.2.1
4.2.1 Konsekvenser för utbildningsanordnaren
Övergången till ett anordnartillstånd och förnyelsen av alla anordnartillstånd kommer att påverka utbildningsanordnarna. Övergången till ett anordnartillstånd ska göra det möjligt för utbildningsanordnarna att på ett mer omfattande sätt än nu allokera utbildningsutbudet till exempel till den grundläggande utbildningen eller tilläggsutbildningen eller, när det gäller utbildningen i olika inlärningsmiljöer (till exempel utbildningsavtal, läroavtal, digitala inlärningsmiljöer), på ett sätt som är ändamålsenligt med tanke på det aktuella allmänna eller individuella utbildningsbehovet. Alla utbildningsanordnare ska ha möjlighet att ordna utbildning även som läroavtalsutbildning för de examina som nämns i tillståndet. Därtill ska utbildningsanordnarna kunna anskaffa sådana examensdelar som inte ingår i deras tillstånd av andra utbildningsanordnare för att genomföra individuella studievägar. 
De anordnare som har ett gällande tillstånd att ordna grundläggande yrkesutbildning eller tilläggsutbildning ska inte behöva ansöka om ett nytt tillstånd, utan undervisnings- och kulturministerier ändrar de gällande tillstånden till anordnartillstånd enligt den nya lagen med stöd av de övergångsbestämmelser som ingår i lagen. Ändringen av anordnartillstånden ska dock påverka på det sättet att det framöver i tillstånden ska fastställas de examina som utbildningsanordnaren har rätt att ordna i stället för utbildningsområden. Enligt den föreslagna övergångsbestämmelsen ska anordnartillståndet beviljas för de examina till vilka utbildningsanordnaren har haft ett avtal om anordnande av examen med examenskommissionen. När det gäller yrkesinriktad tilläggsutbildning blir tillståndsregelringen strängare, eftersom utbildningsanordnarnas rätt att ordna handledande utbildning per utbildningsområde eller examen inte har begränsats i de nuvarande tillstånden för tilläggsutbildning. I samband med omvandlingen av anordnartillstånden ska anordnarna dock ha möjlighet att till sina anordnartillstånd även ansöka om nya examina, till exempel sådana examina för vilka de har ordnat förberedande utbildning. 
I tillstånden att ordna utbildning ska det som nya uppgifter även föreskrivas om utbildningsuppgiften för arbetskraftsutbildning och utbildning av fångar, som utbildningsanordnaren ska ansöka om. Även regleringen av anordnartillstånden gällande verksamhetsområde kommer att ändras och införas som en ny bestämmelse för nuvarande anordnare av yrkesinriktad tilläggsutbildning. 
Därtill påverkar ändringarna i styrnings- och finansieringssystemet den volymmässiga regleringen som baserar sig på anordnartillstånden. I anordnartillstånden ska även bestämmas om minimiantalet studerandeår. Detta minimiantal ska till sin natur vara annorlunda än högsta antalet studerande, som i dagens läge fastställs i anordnartillstånden för grundläggande yrkesutbildning, eftersom finansieringen av den utbildning som ordnas ska basera sig på det målinriktade antalet studerandeår som fastställs årligen och inte på det verkliga antalet studerande. Inom den yrkesinriktade tilläggsutbildningen baserar sig finansieringen redan nu på antalet studerandeårsverken, som bestäms genom finansieringsbeslut, och inom läroavtalsutbildningen på det årliga antalet läroavtal. 
Utbildningsanordnaren ska kunna ordna annan utbildning i anslutning till de examina som ansluter sig till utbildningsuppgiften, men ett tillstånd att ordna enbart övrig yrkesutbildning ska inte längre beviljas. Detta påverkar ställningen av framför att de utbildningsanordnare som för närvarande inte har rätt att ordna examensutbildning i sitt tillstånd. Dessa utbildningsanordnare ska ansöka om tillstånd att ordna examensutbildning efter övergångsperioden på tre år. 
Även ändringen av anordnartillståndsregleringen gällande läroavtalsutbildning påverkar utbildningsanordnarna. I fortsättningen ska utbildningsanordnarna bara kunna ordna läroavtalsutbildning i de examina som ingår i deras anordnartillstånd. Detta kommer att ha märkbara effekter på verksamheten av vissa anordnare, eftersom det för närvarande har varit möjligt att ordna läroavtalsutbildning i alla utbildningsområden genom att förvärva de kunskapsinriktade studierna från en sådan anordnare som har anordnartillståndet för utbildningsområdet i fråga. Den föreslagna ändringen framhäver det att anordnare av läroavtalsutbildning även beträffande ordnandet av läroavtalsutbildning ska ha det nödvändiga kunnandet med tanke på ordnandet av utbildningen för varje examen och utfärdandet av examen samt tillräckligt samarbete med arbetslivet. Utbildningsanordnaren kan även ansöka om nya examina till sitt tillstånd och därmed utvidga sitt utbud enligt arbetslivets behov. Å andra sidan ska rätten att ordna läroavtalsutbildning även delvis utvidgas, eftersom alla anordnare kan enligt förslaget ordna läroavtalsutbildning i de examina som ingår i deras anordnartillstånd, och ordnandet av läroavtalsutbildning är inte längre beroende av utbildningsuppgiften för läroavtalsutbildning enligt anordnartillståndet. 
I och med övergången till ett enda sätt att avlägga examen blir utbildningsanordnarnas verksamhetsprocesser, i synnerhet då det gäller förvärvandet, påvisandet och bedömningen av kunnande samt utfärdandet av betyg, klarare när man kan avstå från parallella processer. Detta ska minska utbildningsanordnarnas arbetsmängd. Därtill förenklar och klarlägger övergången till ett enda sätt att avlägga examen och bedöma kunnandet yrkesutbildningens administration och styrning. Utbildningsanordnarens bestämmanderätt och befogenheter ska öka, när den utfärdar alla yrkesinriktade examina och ger ut alla betyg. 
Examenskommissionerna för fristående examina ska avskaffas och en del av deras uppgifter ska överföras till utbildningsanordnarna. De nuvarande examenskommissionerna har gett ut betygen för de yrkesinriktade examina som avlagts som fristående examina. År 2014 avlades det sammanlagt 34 900 fristående examina. Examenskommissionerna utfärdade ett examensbetyg åt alla som hade avlagt en hel examen. Utöver examensbetyg har examenskommissionerna årligen gett ut ett stort antal betyg över genomförda examensdelar på examinandernas begäran. I fortsättningen är det meningen att utbildningsanordnaren utfärdar alla examina och ger ut alla betyg, men detta ska inte öka utbildningsanordnarens arbetsmängd. Även för närvarande har utbildningsanordnarna gjort betygen och examenskommissionerna har bara godkänt och undertecknat dem. De har också sett till att de som avlagt en examen eller examensdelar får de undertecknade betygen. I praktiken innebär överföringen av utfärdandet av examina och utgivandet av betyg till alla delar till utbildningsanordnarna att ett administrativt skede i processen försvinner, vilket som allra bäst kan göra det snabbare att få betyg. 
Det att det framöver bara finns ett enda sätt att avlägga yrkesinriktade examina minskar avtal och planer av olika slag som utbildningsanordnaren ska upprätta. I fortsättningen behöver utbildningsanordnaren inte ingå separata avtal om ordnande av fristående examina med kommissionerna utan rätten att utfärda examina och ordna examensutbildning ska vara en del av tillståndet att utfärda examina och ordna utbildning, som beviljas av undervisnings- och kulturministeriet. För närvarande (september 2016) finns det enligt AITU-examenskommissionsregistret sammanlagt 185 aktörer som har ingått ett avtal om ordnande av fristående examina. Per en utbildningsanordnare finns det i genomsnitt 11 anordnaravtal. Utbildningsanordnarna har 1—56 olika examenskommissioner som sina avtalsparter. En utbildningsanordnare som i dagens läge ordnar yrkesinriktade grundexamina såväl som fristående examen som i form av grundläggande yrkesutbildning ska för en och samma examen upprätta en plan för ordnandet av den fristående examen för examenskommissionen samt en plan för genomförandet och bedömningen av yrkesproven för organet för yrkesprov. I fortsättningen kommer utbildningsanordnarens administrativa arbete att minska till den här delen, eftersom utbildningsanordnaren bara ska upprätta en plan för genomförandet av bedömningen av kompetensen per examen, som innehåller en plan för genomförande och bedömning av yrkesproven. 
Enligt den gällande lagstiftningen måste en utbildningsanordnare som ordnar yrkesinriktade grundexamina som grundläggande yrkesutbildning eller en anordnare som ordnar handledande utbildningar ha upprättat en läroplan enligt examensgrunderna eller grunderna för den handledande utbildningen, i vilken det bestäms om den utbildning som ska ordnas. Man har varit tvungen att upprätta en separat läroplan för utbildning som ordnas på finska, svenska och samiska samt vid behov på annat språk. Genom statsrådets förordning har det närmare föreskrivits om de ärenden som ska bestämmas i läroplanen. Enligt förslaget ska utbildningsanordnaren inte längre ha en lagstadgad skyldighet att upprätta en läroplan i viss format. Detta ska minska utbildningsanordnarnas arbetsmängd. Utbildningsanordnarna ska även i fortsättningen utarbeta en genomförandeplan för den utbildning som den ordnar men kan själv bestämma om planen och dess innehåll. Utbildningsanordnaren ska dock alltjämt se till att information om möjligheterna att avlägga examina och om utbildningen samt om hur man söker sig till utbildningen finns allmänt tillgänglig. 
Enligt förslaget ska det i all yrkesutbildning tas i bruk en personlig tillämpningsprocess, som lämpar sig för alla kunder inom den yrkesinriktade utbildningen. Den personliga tillämpningen ska utvidgas så att den i fortsättningen gäller alla studerande inom examensutbildningen och den handledande utbildningen, vilket ökar utbildningsanordnarnas arbetsmängd något i samband med den personliga tillämpningen. Å andra sidan kommer övergången till en gemensam process för personlig tillämpning att klarlägga och förenkla utbildningsanordnarnas verksamhetsprocesser samt enhetliga utarbetandet av personliga studievägar. 
I processen för personlig tillämpning ska det i fortsättningen vara utbildningsanordnarens uppgift att utarbeta för den studerande en personlig utvecklingsplan för kunnandet och i den införa personliga uppgifter om identifiering, erkännande, förvärvande och visande av kunnandet samt om handlednings- och stödåtgärder. Den personliga utvecklingsplanen för kunnandet ska ersätta dokumentet om personlig tillämpning av fristående examina, den personliga studieplanen för grundläggande yrkesutbildning, det personliga studieprogrammet som förutsätts i läroavtalsutbildningen samt den individuella planen för hur undervisningen skall ordnas inom specialundervisningen enligt den nuvarande lagstiftningen. I fortsättningen ska det att bara en plan behöver upprättas klarlägga och förenkla utbildningsanordnarnas uppgifter i samband med den personliga tillämpningen. 
Den personliga tillämpningen, genomförandet av individuella studievägar och bedömningen av kunnandet förutsätter av utbildnings- och handledningspersonalen förmåga att arbeta i inlärningsmiljöer av olika slag. Den yrkesmässiga lärarrollen förutsätter allt mer arbete tillsammans och mångprofessionellt samarbete i läroanstaltens vardag samt utnyttjandet av utbildningsanordnarens sakkännedom i den kundinriktade serviceprocessen. Samarbete krävs också till exempel med arbets- och näringslivet, socialväsendet, aktörer som är engagerade i ungdomsarbetet samt arbets- och näringsförvaltningen. 
Examensdelar som motsvarar de nuvarande gemensamma examensdelarna och valbara examensdelarna ska ingå i examen för alla som avlägger en yrkesinriktad grundexamen, vilket innebär att det av dem som nu ordnat yrkesinriktade grundexamina bara som fristående examina i fortsättningen krävs nytt kunnande. År 2014 fanns det sammanlagt 15 sådana utbildningsanordnare. För dem innebär reformen att de måste anställa kompetent personal för nya uppgifter eller uppdatera den nuvarande personalens kunnande. 
Enligt förslaget ska även strukturen, innehållet och kompetensmålen för de gemensamma examensdelarna ändras. I fortsättningen består de gemensamma examensdelarna av tre tematiska helheter i stället för de nuvarande fyra helheterna. Dessa blir kunnande i kommunikation och interaktion, kunnande i matematik och naturvetenskap och kunnande om samhälle och arbetsliv. Det är meningen att avstå från den nuvarande gemensamma examendelen inom socialt och kulturellt kunnande, men det kunnande som ingår i den ska fogas in i de tre resterande gemensamma examensdelarna. Ändringarna ska förenkla reglerna om uppbyggandet av en yrkesinriktad grundexamen samt göra examensbetygen mer informativa, när namnet på examensdelen bättre än nu beskriver de delområden som ingår i examensdelen. Ändringarna kan även ha inverkan på den utbildning som tillhandahålls och antalet undervisningspersonal. 
I fortsättningen ska bara de utbildningsanordnare som i sitt anordnartillstånd har fått uppgiften att ordna statsandelsfinansierad arbetskraftsutbildning få erbjuda sådan utbildning. Tillståndet ska beviljas som en del av tillståndet att ordna yrkesutbildning. Till följd av ändringen blir det möjligt att även sådana nya aktörer som för närvarande inte har ett tillstånd men som har ordnat arbetskraftsutbildning som har finansierats som upphandlingsverksamhet kommer att ansöka om tillstånd. 
Förutsättningen för beviljandet av ett tillstånd att ordna arbetskraftsutbildning är att de yrkes- och verksamhetsmässiga samt ekonomiska fortsättningarna som föreskrivs i lagen samt utbildningsbehovet ska uppfyllas. När det gäller de anordnare som fått tillstånd bedöms det att antalet upphandlingar om ordnandet av arbetskraftsutbildning och det administrativa arbetet i samband med dem kommer att minska. De anordnare som fått ett tillstånd kan dock även framöver delta i upphandlingar av arbetskraftsutbildning som finansieras i form av upphandlingsverksamhet. 
Yrkesutbildningens nya examensstruktur ska i fortsättningen göra det möjligt att avlägga examina som överskrider de nuvarande utbildningsområdena och svarar på arbetslivets nya kompetensbehov och i vilka antalet valmöjligheter har utökats. Detta förutsätter att utbildningsanordnaren ska kunna förutse kompetens- och utbildningsbehov, göra sitt utbud mångsidigare och se till att personalen är tillräcklig och har tillräcklig kompetens. De ändringar som ansluter sig till examensstrukturen bedöms i praktiken förutsätta mer regionalt samarbete mellan utbildningsanordnarna än tidigare, delvis även på riksomfattande plan, för att de studerande på ett äkta sätt ska ha möjlighet att utnyttja valfriheten enligt examensgrunderna i sin personliga utvecklingsplan för kunnandet. 
Utbildningsanordnarnas uppgifter i anknytning till ansökningsförfaranden kommer att delvis ändras, när de studerande i fortsättning huvudsakligen kommer att söka sig till utbildningen genom så kallad kontinuerlig ansökan. Detta betyder att det blir möjligt att söka sig till all utbildning som utbildningsanordnaren ordnar flexibelt året om. Utbildningsanordnarna ska bestämma om ansökningsförfarandena i anslutning till kontinuerlig ansökan. Det är dock inte fråga om en uppgift av helt nytt slag, eftersom det vid sidan av den traditionella gemensamma ansökan redan nu har varit möjligt att söka sig till den grundläggande utbildningen och i synnerhet till tilläggsutbildningen genom tilläggs- och separata ansökningar av olika slag. Det är redan för närvarande utbildningsanordnarens uppgift att välja de studerande, och därför uppskattas arbetsmängden inte till den här delen öka. 
Till följd av ökningen av sådan utbildning som ordnas på arbetsplatsen kommer utbildningsanordnarnas arbete tillsammans med olika arbetsgivare att öka. Utbildningsanordnarna ska framöver reservera tillräckliga personalresurser för handledningen av studier på arbetsplatser samt ta hand om samarbetet med arbetslivet på ett högklassigt sätt och se till att de har den kompetens som behövs för detta. Utbildningsanordnaren ska försäkra sig om personalens kunnande samt det att det tas hand om arbetslivssamarbetet och ansvarsfördelningen gällande den i utbildningsanordnarens organisation. Det högklassiga genomförandet av utbildning på arbetsplatsen förutsätter samarbete mellan utbildningsanordnarna, läroanstalterna och arbetsplatserna, informationsförmedling, utbildning av lärare och arbetsplatshandledare samt utveckling av genomförandemodeller som tar hänsyn till bransch- och regionvisa behov. 
Utbildning enligt förslaget som grundar sig på utbildningsavtal eller läroavtal förutsätter avtalande per arbetsplats på basis av det individuella kompetensbehovet. För utbildningsavtalets del innebär detta en ändring i förhållande till avtalandet om inlärningen på arbetet enligt den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning. Utbildningsanordnaren ska skriftligen avtala om utbildningsavtalet enligt delar av examen med en företrädare för arbetsplatsen. Som en del av den personliga utvecklingsplanen för kunnandet kommer utbildningsanordnaren, den studerande och företrädaren för arbetsplatsen överens om de praktiska arbetsuppgifter genom vilka det eftersträvade kunnandet kan uppnås samt om handledningen av den studerande. Å andra sidan har det inom den grundläggande yrkesutbildningen beträffande utbildning som ordnas på arbetsplatsen redan nu överenskommits om den studerandes individuella mål som en del av hans eller hennes personliga studieplan tillsammans med arbetsplatsen och den studerande. Ändringen kommer alltså inte att ändra verksamheten på ett betydligt sätt. Ordnandet av utbildning som grundar sig på ett utbildningsavtal kommer att förutsätta av utbildningsanordnaren och dess undervisningspersonal närmare samarbete med arbetslivet än inom ramen för den nuvarande inlärningen i arbetet. Det att utbildningsavtalet ingås enligt examensdel kommer att ge utbildningsanordnaren något mer arbete. 
Förslaget om särskilt stöd kommer att innebära en ny uppgift för en sådan utbildningsanordnare som inte tidigare ordnat specialundervisning. Förslaget förutsätter av dessa anordnare kunnande i anslutning till särskilt stöd och resurser för att ordna det. Ifall utbildningsanordnaren inte tidigare haft specialstuderande, ska utbildningsanordnaren se till att personalen har tillräcklig kompetens och att tjänster inom specialundervisningen är tillgängliga och ändamålsenliga. Största delen av utbildningsanordnarna erbjuder redan i dagens läge specialundervisning. 
I fortsättningen blir det obligatoriskt för alla utbildningsanordnare att godkänna en ordningsstadga eller ge ut ordningsbestämmelser. Bestämmelsen om godkännande av en ordningsstadga har inte i dagens läge tillämpats på den utbildning som avses i den gällande lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. Ändringen ökar skyldigheterna av de utbildningsanordnare som inte idag har en skyldighet att godkänna en ordningsstadga eller ge ut andra ordningsbestämmelser. Utbildningsanordnarens skyldighet att ta hand om säkerheten på läroanstalten ska inte minska. Allt mångsidigare inlärningsmiljöer och -lokaler kommer att medföra för läroanstalterna säkerhetsutmaningar av nytt slag, vars gestaltande lyckas till exempel vid en uppdatering av ordningsstadgan. 
Enligt förslaget ska det föreskrivas om en utbildningsanordnares internatboende noggrannare än nu. Detta kommer att enhetliga och klarlägga de praktiska arrangemangen av de utbildningsanordnare som ordnar internatboende. I fortsättningen ska de utbildningsanordnare som ordnar internatboende ta hänsyn till bland annat de jämlika grunderna för beviljandet av en plats i internatboendet. Därtill klarlägger förslaget utbildningsanordnarens befogenheter när det gäller upprättande av en ordningsstadga för internatboendet samt användningen av disciplinära åtgärder på internatboendet. 
Det nya finansieringssystemet ger utbildningsanordnarna även i fortsättningen rätten att bestämma om allokeringen av finansieringen. Avståendet från olika finansieringskanaler per examenstyp och formen för ordnandet ska öka utbildningsanordnarnas befogenhet att svara på arbetslivets kompetensbehov på det mest ändamålsenliga sättet inom ramen för de befintliga resurserna. Det kommer också att behandla anordnarna på ett jämlikt sätt oberoende upprätthållarens form. 
4.2.2
4.2.2 Konsekvenser för andra myndigheter
Konsekvenser för undervisnings- och kulturministeriet och Utbildningsstyrelsen 
Ikraftträdandet av den nya lagstiftningen förutsätter att alla gällande anordnartillstånd för grundläggande yrkesutbildning och tilläggsutbildning ska beviljas på nytt. Undervisnings- och kulturministeriet ska bevilja anordnartillstånd för de nuvarande innehavarna av anordnartillstånd utan ansökan med stöd av övergångsbestämmelserna i lagen. Därtill kommer sådana aktörer som har ett avtal om ordnande av fristående examina eller som har ordnat arbetskraftsutbildning men som inte har ett tillstånd att ordna yrkesutbildning att ansöka om helt nya tillstånd att ordna yrkesutbildning. Förnyelsen av anordnartillstånden och behandlingen av nya ansökningar kommer att öka undervisnings- och kulturministeriets arbetsmängd betydligt. 
Yrkesutbildningens finansiering ska i fortsättningen fastställas med ett enda prestationsbeslut och inte lägre med separata beslut om grundläggande yrkesutbildning och tilläggsutbildning, vilket minskar undervisnings- och kulturministeriets arbetsmängd. I tillståndet att ordna yrkesutbildning ska i fortsättningen bestämmas om minimiantalet studerandeår, men undervisnings- och kulturministeriet ska årligen bestämma om utbildningsanordnarens målinriktade antal studerandeår. Detta kommer att öka arbetsmängden i samband med beredningen av undervisnings- och kulturministeriets finansieringsbeslut, eftersom årliga betraktelser av motsvarande slag numera bara har gjorts under beredningen av finansieringsbesluten gällande yrkesinriktad tilläggsutbildning. 
Enligt förslaget ska det genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet föreskrivas om omfattningen av yrkesexamina och specialyrkesexamina i form av kompetenspoäng. Detta blir en ny uppgift för undervisnings- och kulturministeriet, men den uppskattas dock inte ha en märkbar inverkan på ministeriets arbetsmängd. Det är meningen att bestämma om kompetenspoängen för yrkes- och specialyrkesexamina i förordningen om examensstrukturen, som undervisnings- och kulturministeriet även för övrigt utfärdar. Utbildningsstyrelsen ska bereda förslagen om ändring av examensstrukturen såsom i dagens läge och i detta sammanhang, efter att ha hört arbetslivet och intressentgrupperna samt arbetslivskommissionerna, göra ett förslag även om kompetenspoängen för yrkes- och specialyrkesexamina. Detta ska också underlätta undervisnings- och kulturministeriets arbete vid fastställandet av kompetenspoängen för olika examina. 
Enligt förslaget ska examenskommissionerna avskaffas, vilket innebär att Utbildningsstyrelsen inte längre utreder förutsättningarna av utbildningsanordnarna eller anordnarna av fristående examina som stöd för examenskommissionerna på deras begäran, vilket kommer att minska Utbildningsstyrelsens arbetsmängd. Enligt förslaget kan undervisnings- och kulturministeriet dock vid behov begära ett utlåtande av Utbildningsstyrelsen om genomförandeplanerna om bedömningen av utbildningsanordnaren när det beviljar eller ändrar anordnartillstånd eller överväger att återkalla ett tillstånd. Givandet av ett utlåtande kommer att förutsätta av Utbildningsstyrelsen ungefär motsvarande arbetsmängd som den nuvarande utredningen av förutsättningarna för ordnandet. År 2014 genomförde Utbildningsstyrelsen sammanlagt 101 utredningar av förutsättningarna att ordna fristående examina. År 2015 var antalet 86 och är 2016 sammanlagt 94. 
Enligt förslaget ska Utbildningsstyrelsen i fortsättningen bereda examensgrunderna i samarbete med arbets- och näringslivet, utbildningsanordnarna och andra centrala intressentgrupper. Den föreskrivna uppgiften blir en ny lagstadgad uppgift för Utbildningsstyrelsen, men i praktiken ökar den inte Utbildningsstyrelsens arbetsmängd, eftersom Utbildningsstyrelsen även i nuläget bereder examensgrunderna i brett samarbete med intressentgrupperna. Enligt förslaget ska det framöver finnas bara ett enda sätt att avlägga yrkesinriktade examina, vilket innebär att Utbildningsstyrelsen ska ändra grunderna för alla yrkesinriktade grundexamina så att de bara innehåller ett enda sätt att avlägga examen och därigenom för alla studerande enhetliga regler om uppbyggandet av en examen och kompetenspoängen. Uppbyggnaden av yrkesinriktade grundexamina ska ändars så att det finns tre gemensamma examensdelar i stället för fyra. Dessutom är det meningen att avstå från valbara examensdelar som separata examensdelar och motsvarande valbarhet ska ingå i yrkesinriktade examensdelar. Ändringen kommer att öka arbetsmängden vid Utbildningsstyrelsen, som ska ändra grunderna för alla yrkesinriktade grundexamina motsvarande den nya lagstiftningen så att de nya grunderna är tillgängliga när lagen träder i kraft. Utbildningsstyrelsen ska även fastställa för alla delar av yrkes- och specialyrkesexamina kompetenspoäng samt förnya yrkes- och specialyrkesexamina enligt arbetslivsstyrgruppens förslag. Även detta kommer att öka arbetsmängden vid Utbildningsstyrelsen speciellt under åren 2017—2018. Bestämmandet om grunderna för och andra bestämmelser om de examina och utbildningar som hör till dess verksamhetsområde är en av Utbildningsstyrelsen basuppgifter, men en omfattande reform av grunderna för yrkesinriktade examina samtidigt kommer att kräva att de resurser som är tillgängliga för Utbildningsstyrelsen i första hand riktas till reformen av grunderna samt eventuellt även tilläggsresurser som stöd för förnyelsen av grunderna och genomförandet av yrkesutbildningens reform. 
Övergången till ett enda sätt att avlägga en examen på basis av yrkesprov innebär att det inte längre ska finnas några lagstadgade riksomfattande examenskommissioner för fristående examina eller organ för yrkesprov på utbildningsanordnarnivån. De ska ersättas av riksomfattande arbetslivskommissioner, vars antal dock blir lägre än de nuvarande examenskommissionernas. Därtill ska de nya arbetslivskommissionerna ha klart färre administrativa uppgifter än de nuvarande examenskommissionerna, när till exempel det administrativa arbetet i anknytning till ingåendet av tillstånden att ordna fristående examina uteblir. Enligt AITU-examenskommissionsregistret finns det för närvarande 2 040 avtal om anordnande av fristående examina (september 2016). I fortsättningen ska examensbetygen och andra betyg utfärdas av utbildningsanordnarna, vilket innebär att de nya arbetslivskommissionerna inte längre tar hand om det administrativa arbetet i anknytning till utfärdandet av betyg. 
Vid Utbildningsstyrelsen minskar även delvis datainsamlingen som innehåller manuella delar, när man övergår till dataöverföringar genom gränssnitt från ett system till ett annat i elektronisk form. Byggandet av överföringsförbindelser mellan informationssystem och system kräver dock resurser. När systemen blir färdiga och när man övergår till upprätthållandestadiet kommer den arbetsinsats som datainsamlingen kräver dock att minska. Utbildningsstyrelsen ska även utveckla och upprätthålla de studerande- och arbetslivsresponssystemen som det nya finansieringssystemet förutsätter. 
Konsekvenser för arbets- och näringsministeriet, närings-, trafik- och miljöcentralerna samt TE-byråerna 
Yrkesutbildningens reform kommer att ändra arbetsfördelningen mellan arbets- och näringsministeriet och undervisnings- och kulturministeriet vid genomförandet av arbetskraftsutbildning. I fortsättningen kommer arbetskraftsutbildning att styras, finansieras och genomföras inom ramen för två olika finansierings- och styrningssystem. Arbets- och näringsförvaltningen ska bibehålla ansvaret för att förutse behovet av arbetskraftsutbildning, allokeringen av utbildningsutbudet, styrningen av arbetssökande, studerandeurvalet och utredningen av de arbetskraftspolitiska förutsättningarna för betalningen av arbetslöshetsförmåner. Arbets- och näringsförvaltningen ska även framöver ha en roll vid uppföljningen av utbildningens genomförande och kvalitet. 
Tudelningen av ordnandet av arbetskraftsutbildningen bedöms öka arbetet vid arbets- och näringsministeriet, närings-, trafik- och miljöcentralerna samt TE-byråerna i och med att de ska planera och styra arbetskraftsutbildningens helhet enligt bestämmelserna om såväl upphandlingssystemet som statsandelssystemet. Eftersom arbetsmängden i anslutning till upphandlingar av arbetskraftsutbildning dock kommer att minska, uppskattas reformen av yrkesutbildningen på andra stadiet som helhet inte ha några märkbara konsekvenser för arbets- och näringsförvaltningens arbetsmängd. De föreslagna ändringarna ska leda till att de existerande resurserna allokeras till andra uppgifter. Den delvisa övergången till statsandelssystemet förutsätter av närings-, trafik- och miljöcentralerna uppbyggandet av ett styrnings- och samarbetsnätverk av ett nytt slag tillsammans med utbildningsanordnarna samt utveckling av förutseende av utbildningsbehoven. Även vid TE-centralerna kommer ändringen av fördelningen av ansvaret för utbildningen att förutsätta utveckling av nya verksamhetsmodeller bland annat i planeringen av utbildningar och styrningspraxis av arbetssökanden. 
Konsekvenser för regionförvaltningsverken 
Enligt förslaget kan regionförvaltningsverket av särskilda skäl bevilja dispens från behörighetsvillkoren för rektorer och lärare inom yrkesutbildningen i stället för undervisnings-och kulturministeriet. När det gäller yrkesutbildningen är beviljandet av dispens från behörighetsvillkoren för rektorer och lärare en ny uppgift för regionförvaltningsverket. Regionförvaltningsverket behandlar även för närvarande beviljandet av dispensen från behörighetsvillkoren för lärare och rektorer inom den grundläggande utbildningen och gymnasier samt för rektorer inom den grundläggande konstundervisningen. Ansökningarna om dispens behandlas riksomfattande vid Södra Finlands regionförvaltningsverk. Eftersom det för närvarande bara kommer enstaka ansökningar om dispens från behörighetsvillkoren för rektorer och lärare inom yrkesutbildningen till ministeriet per år, kommer den nya uppgiften inte att märkbart öka regionförvaltningsverkets arbetsmängd från det nuvarande. 
Gällande ändringssökande får omprövning av beslut som särskilt nämns i lagen enligt förslaget begäras hos regionförvaltningsverket. De beslut som underställs omprövning ska i huvudsak motsvara de beslut som nämns i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning, vilket innebär att regionförvaltningsverkets arbetsmängd inte uppskattas öka med anledning av rättelseförfarandet. 
4.3
Samhälleliga konsekvenser
4.3.1
4.3.1 Konsekvenser för tillgången på och tillgängligheten av utbildning och dess kvalitet
Övergången till ett anordnartillstånd ska göra det möjligt för utbildningsanordnarna att på ett mer omfattande sätt än nu allokera utbildningsutbudet enligt behovet. Koefficienterna i finansieringssystemet ska ställas så att de inte sporrar till allokeringen av utbildningsutbudet på ett visst sätt utan möjliggör allokeringen av utbildningen enligt behoven på ett kostnadsneutralt sätt. Det kan dock finnas även styrningsmål i anknytning till finansieringssystemets koefficienter: till exempel är målet med ökningen av finansieringsnivån för läroavtalsutbildningen att sporra till ordnandet av läroavtalsutbildning mer än nu. Man kan anta att ordnandet av läroavtalsutbildningen kommer att öka något i och med finansieringsreformen. Å andra sidan är ordnandet av läroavtalsutbildning också beroende av de tillgängliga platserna för läroavtalsutbildning, vars antal finansieringssporren till utbildningsanordnarna inte direkt påverkar. Syftet med finansieringssporren är också användningen av läroavtalsutbildning då den är ett möjligt och ändamålsenligt sätt att förvärva kunnande. Därtill kan utbildningsanordnarna främja användningen av läroavtalsutbildningen genom att utveckla verksamhetsprocesserna så att de blir klarare och fungerar bättre med tanke på arbetslivet. 
Med verksamhetsområdet i första hand, som nämns i anordnartillstånden, samt med regleringen om minimiantalet studerandeår kan man främja tillgången på utbildning som motsvarar arbets- och näringslivets kompetensbehov och tillgången på yrkesutbildning för de unga. Ministeriet kan inom ramen för regleringen av minimiantalet studerandeår i anordnartillstånden sörja för tillräckligt utbildningsutbud i förhållande till olika regioners behov av kunnande och arbetskraft. 
I och med befrielsen av regleringen om verksamhetsområdet för den grundläggande yrkesutbildningen är det möjligt att utbildningsutbudet kommer att öka åtminstone i folkrika områden. Möjligheterna till ordnandet av läroavtalsutbildning kan öka volymmässigt, när ordnandet inte längre ska vara bundet till den utbildningsuppgift som nämns i anordnartillståndet och när dess finansiering ligger på samma nivå som finansieringen av utbildning som ordnas på annat sätt. Eftersom utbildningsanordnaren dock kan ordna läroavtalsutbildning enbart i de examina som nämns i anordnartillståndet, kan detta minska läroavtalsutbildningens utbud per anordnare i vissa områden och i sällsynta examina. Genom den utvidgade uppgiften för läroavtalsutbildning kan man dock även trygga utbudet av alla men i synnerhet sällsynta examina i alla delar av landet. Därtill är det möjligt att genom läroavtalsutbildning förbättra utbildningens regionala tillgänglighet, eftersom utbildning kan ordnas där var arbetsplatserna finns. 
Avståendet från kalkyleringen av studerandeantalen på basis av kalkyldagar och övergången till ett enhetligt sätt att definiera ett studerandeår, som är grunden för basfinansieringen, kommer att göra studievägarnas individuella innehåll och längd mer flexibel. Ändringen stöder även möjligheterna att kontinuerligt söka sig till studier samt personlig tillämpning vid förvärvandet och påvisandet av kunnandet. Studerandeåret ska stödja byggandet av individuella studievägar eftersom inledandet och avslutandet av studierna inte längre än bundet till kalkyldagar. Då kan man bättre ta hänsyn till åtgärder för utvecklingen av kunnandet som genomförs på olika sätt samt det kunnande som de studerande behöver. Inom ramen för sin studerandeårskapacitet kan en utbildningsanordnare på ett effektivare och mer flexibelt sätt styra antalet studerande och anta nya studerande inom ramen för det tillgängliga antalet studerandeår. 
Fastställandet av yrkesinriktade examina och deras delar som prestationer som påverkar fastställandet av finansieringen styr utbildningsanordnarna mot effektivare verksamhet, eftersom finansieringen inte så kraftigt som nu fastställs på basis av antalet studerande eller närvaro. Därtill ska det styra utbildningsanordnarna att svara på de studerandes kompetensbehov inte bara genom hela examina men också med examensdelar. Då blir det möjligt för utbildningsanordnarna att inom ramen för sina resurser betjäna fler kunder än nu, när man vid förvärvandet av kunnande kan bara koncentrera sig på det kunnande som personen i fråga inte har och när man i fråga om vissa kunder kan uppnå kompetensmålet med examensdelar i stället för hela examina. Användningen av examensdelar som prestationer i finansieringen kan även styra utbildningsutbudet mer än nu till examensdelar i ställer för examina, vilket i och för sig är syftet. Om den prestationsbaserade finansieringens finansieringskoefficienter styr för kraftigt till avläggande av examensdelar, kan detta leda till att avläggandet av examina i synnerhet när det gäller de vuxna minskar betydligt, när andelen av kortvarigare utbildning ökar. Detta kan i och för sig vara ändamålsenligt, ifall utbudet motsvarar arbetslivets behov, men en utbildningsanordnare kan även öka utbudet av kortvarig utbildning för att det är lättare att förutse ekonomiskt. I detta fall motsvarar utbildningsutbudet inte nödvändigtvis på bästa möjliga sätt arbetslivets kompetensbehov. Å andra sidan kan det att det betalas finansiering för examensdelarna sporrar utbildningsanordnaren att anta studerande med svagare inlärningsfärdigheter, eftersom utbildningsanordnaren får finansiering även för separata examensdelar. Då kan avläggandet av examensdelar i stället för examina ställas som mål, vilket för sin del minskar risken för avbrutna studier. I finansieringssystemet ska även tas hänsyn till det att de som avlägger en yrkesinriktad grundexamen vanligen har mindre tidigare förvärvat kunnande än de som avlägger yrkes- eller specialyrkesexamina. Då ska man inte överkompensera den finansiering som betalas för avläggande av yrkes- och specialyrkesexamina eller deras delar, eftersom en stor andel av de studerande har tidigare förvärvat kunnande som kan erkännas som en del av examen eller dess del och det behövs mindre resurser för förvärvandet av det kunnande som fattas. 
Prestationsbaserad finansiering och genomslagsfinansieringen ska styra utbildningsanordnarna att förbättra genomströmningen, eftersom en del av finansieringen uteblir om en studerande avbryter sina studier. Genomslagsfinansieringen ska å sin sida styra utbildningsanordnaren att allokera sitt utbud enligt arbetslivets behov till de branscher där det behövs arbetskraft. Utöver sysselsättningen ska man ta hänsyn till övergången till fortsatta studier, vilket styr utbildningsanordnarna att se till att de studerande avlägger examina och att det för dem finns välfungerande kanaler till fortsatta studier vid yrkeshögskolor och universitet. På det här sättet styr finansieringen till närmare samarbete mellan yrkesutbildningen och högskolor. 
En betydande ökning av prestations- och genomslagsfinansieringen kan dock leda till att utbildningsanordnarna inte har några sporrar att ta emot sådana studerande vars förutsättningar att avlägga examensdelar eller hela examina eller hitta arbete efter studierna uppskattas vara sämre än hos andra sökande. Det är mest sannolikt att en dylik effekt förekommer i tillväxtcentra, eftersom de i och med den större befolkningsbasen erbjuder fler möjligheter att välja kundbasen. I regioner med mindre befolkning har utbildningsanordnarna däremot inte just möjligheter att välja de studerande. Syftet att trygga utbildningen av en hel åldersklass och se till att även studerande med sämre inlärningsfärdigheter får utbildning ska genomföras med minimiantalet studerande i anordnartillstånden, en tillräcklig basfinansieringsandel samt genom att se till att finansieringssystemet tar hänsyn till de kostnader som föranleds av stödåtgärder, till exempel specialundervisning och handledningen av sådana studerande som inte har en tidigare yrkesinriktad examen på andra stadiet. I prestationsbaserad finansiering ska finansieringen dessutom höjas då den som avlägger examen inte har en yrkesinriktad examen som avlagts efter grundstadiet. När anordnaren får en studerande som inte har en examen att avlägga en examen, är finansieringssporren betydligt större än när det är fråga om en person som redan har en examen. Vid sidan av detta är sporren i genomslagsfinansieringen den största när den studerande i början av utbildningen är icke-sysselsatt och hittar arbete efter att ha avlagt examen. Även genom detta sporrar genomslagsfinansieringen att så vitt som möjligt utnyttja läroavtalsutbildning, i synnerhet i slutskedet av studierna, eftersom den som avlagt examen då hittar arbete lättare än i genomsnitt jämfört med den nuvarande utbildningen vid läroanstalter. 
Den föreslagna bestämmelsen om att inträdes- och lämplighetsproven ska vara avgiftsfria förbättrar jämlikheten mellan de sökande och möjligheterna att söka sig till utbildningen oberoende av den ekonomiska situationen. 
Enligt resultaten från programmet för effektivering av yrkesutbildningens genomströmning är genomströmningsprocenten för män litet bättre än för kvinnor. Genomströmningsprocenten för de som representerar den kön som är minoriteten i det egna utbildningsområdet är sämre än majoritetens. Till exempel inom teknik och trafik är kvinnornas genomströmning sämre än männens och på motsvarande sätt är männens genomströmning sämre i social- och hälsovårdssektorn. Enligt utredningen kan orsaken till detta vara könens annorlunda behandling eller till och med diskriminering samt svårigheterna i grupptillhörigheten. Å andra sidan nämndes även motiven som förklarande faktorer, till exempel det att man genom valet vill vara annorlunda i stället för att ha ett genuint intresse för studierna. 
Den klarare processen för personlig tillämpning och det individuella valet av examen eller utbildning, som ingår i förslaget, anses förbättra förutsättningarna att söka sig till ett lämpligt utbildningsområde och möjligheterna att bygga individuella studievägar som baserar sig på den studerandes intresse. Detta ska minska antalet avbrutna studier och förbättra studiemotivationen. Då kan man uppskatta att även skillnaderna mellan könen jämnas ut. Den handledning och rådgivning som erbjuds i samband med den personliga tillämpningen ska också öka vetskapen om olika alternativ och uppmuntra de studerande att söka sig till en bransch som är atypisk för hans eller hennes kön. Även stöd och handledning under studierna minskar risken för de som ensamma representerar sitt kön att avbryta studierna. 
Den kontinuerliga ansökan ska bättre än nu stödja ett studieval vars utgångspunkt är den individuella situationen och individens motivation i synnerhet när det gäller en studerande som kommer från arbetslivet eller har varit arbetslös. I den kontinuerliga ansökan kommer arbetslivets behov och möjligheterna att hitta arbete sannolikt att påverka beslutet om studievalet mera, eftersom vetskapen om en eventuell arbetsplats uppmuntrar att förvärva kunnande. Den kontinuerliga ansökan gör det också lättare för kvinnor som sköter sina barn hemma att på ett flexibelt sätt inleda studier eller fortsätta med dem efter ett avbrott. Förvärvandet av kunnande en examensdel åt gången ökar å sin sida möjligheterna att studera fast man har en familj och vid sidan av arbetet, vilket höjer kunskapsnivån inom arbetslivet i synnerhet i kvinnodominerade service- och omsorgsbranscher. 
På motsvarande sätt uppmuntrar placeringen i fortsatta studier som grund för genomslagsfinansieringen i princip till samarbete med högskolor, i synnerhet yrkeshögskolor, vilket kan påskyndaövergången till fortsatta studier. Introduktionen av studentrespons som grund för finansieringen ska öka de studerandes deltagande och möjligheter att påverka utvecklingen av utbildningens innehåll och gör studierna därmed mer kundinriktade. Det förknippas även riskfaktorer med användningen av studeranderespons vid fastställandet av finansieringen. Dessa ansluter sig till responsens validitet och täckning. 
Utbildningsanordnarnas ansvar för kvaliteten på de examina och den utbildning som de ordnar samt på den övriga verksamheten och förbättringen av kvalitetsledningen kommer att uppmuntra även de utbildningsanordnare hos vilka utvecklingen av kvalitetsledningen bara just har börjat satsa på utbildningens kvalitet på alla nivåer av verksamheten. Kvalitetsledningens utveckling ska vara en del av utbildningsanordnarens strategiska ledning, som leder till effektiv och inflytelserik verksamhet. Detta hjälper utbildningsanordnaren att anpassa sin verksamhet enligt de ekonomiska resurserna och främjar uppnåendet av de strategiska målen. 
Motsvarande nuläget ska utbildningsanordnarens undervisnings- och examensspråk, som bestäms i anordnartillståndet, vara finska eller svenska eller finska och svenska. De anordnartillstånd som är i kraft då lagen träder i kraft ska ändras till anordnartillstånd enligt den nya lagen utan ansökan, vilket betyder att lagens ikraftträdande inte påverkar undervisnings- och examensspråket enligt tillståndet. Enligt förslaget ska undervisnings- och kulturministerier då det beviljar anordnartillstånd se till att tillstånden bildar en helhet som tryggar den tillräckliga tillgången på yrkesutbildning beträffande till exempel utbildningen på svenska. 
4.3.2
4.3.2 Konsekvenser för företag och arbetsmarknaden
Ökningen av utbildningsanordnarnas befogenheter vid allokeringen av utbildningsutbudet gör det möjligt att mer flexibelt än nu svara på kompetensbehoven med examina och examensdelar. Bredare möjligheter att erbjuda examina och deras delar samt bygga individuella studievägar ger bättre möjligheter att svara på företagens och arbetsmarknadens förändrade och mer specificerade kompetensbehov. Genom personlig tillämpning och effektiveringen av erkännandet av det tidigare förvärvade kunnandet samt de ökade möjligheterna att studera på arbetsplatser är det möjligt att förkorta utbildningstider och genomföra mer utbildning i samband med arbetet. Därigenom kan man öka möjligheterna att kombinera arbete och utveckling av kunnande. Detta gäller i synnerhet personer som är i arbetslivet. 
Genom examensgrunderna, bedömningen av kunnandet i samarbete mellan arbetslivet och utbildningsanordnarna och genomslagsfinansieringen ska man se till att de avlagda examina och examensdelarna till sin kvalitet motsvarar arbetslivets krav på yrkesskicklighet och kompetensmål. 
Införandet av den prestationsbaserade finansieringens andel och ökningen av genomslagsfinansieringens andel ska uppmuntra utbildningsanordnarna att bättre än nu allokera sitt utbildningsutbud motsvarande arbetslivets behov. Det styr utbildningsanordnarna att allokera sitt utbud till de branscher där det behövs kompetent personal och allokera sitt utbud att motsvara kompetensbehovet på det mest effektiva sättet. Då erbjuds det sannolikt utöver examina mer examendelar än nu. Sysselsättning och arbetslivsrespons som grund för genomslagsfinansieringen sporrar utbildningsanordnarna till nära samarbete med arbetslivet för att förbättra utbildningens relevans och matchning. 
Påvisandet av kunnandet genom att visa yrkesskickligheten på arbetsplatser i praktiska arbetsuppgifter ger företag och andra arbetsplatser en direkt möjlighet att bedöma hur väl den studerandes kunnande motsvarar arbetslivets behov. På det här sättet kan arbetslivet påverka utbildningens kvalitet och det hur väl den motsvarar arbetslivets behov. Påvisandet av kunnande på arbetsplatser förutsätter att arbetsplatser kan erbjuda fler yrkesprovsmiljöer för de studerande, när påvisandet av kunnandet även i en yrkesinriktad grundexamen i regel ska ske på arbetsplatser. Enligt Nationella centret för utbildningsutvärdering (Karvi) ordnas 49,9 procent av yrkesproven på arbetsplatsen och 47,6 procent vid läroanstalter. Därtill har 4,4 procent av yrkesproven genomförts så att provet på arbetsplatsen kompletteras på läroanstalten eller tvärtom. Om ordnandet av fristående examina på arbetsplatser samlas inte nationella statistiska eller bedömningsuppgifter. Riktgivande information kan dock fås från AIPAL-responssystemet. Det är frivilligt att ge AIPAL-respons. Av de som gav AIPAL-respons 2015 och under de åtta första månaderna av 2016 svarade 76 procent att examenstillfället har varit på arbetsplatsen eller på platsen för inlärningen i arbetet. Det finns stor variation mellan olika branscher och examina gällande det i vilken grad examina och yrkesprov har ordnats på arbetsplatsen. Även i fortsättningen är det motiverat att ordna en del yrkesprov annanstans är på arbetsplatsen i synnerhet då det inte är möjligt att påvisa allt kunnande som förutsätts i examensgrunderna på en arbetsplats på grund av till exempel det att patient- eller trafiksäkerheten kan äventyras. Yrkesproven ska avges vid läroanstalten eller på en annan plats som anvisats av utbildningsanordnaren och som motsvarar kunnandekraven för examen delvis även när företrädarna för arbetslivet anser att något kunnande som ansluter sig till de baskunskaper som behövs i arbetslivet ska visas på en läroanstalt innan den studerande på ett tryggt sätt kan arbeta på en arbetsplats och påvisa sitt kunnande där. Eftersom en betydande andel av yrkesproven och proven på yrkesskicklighet redan nu avläggs på arbetsplatser, torde antalet yrkesprov växa måttligt i det nya systemet. 
Arbetsplatserna ska ha personer som uppfyller kraven för bedömare för att bedöma yrkesproven. Företrädarna för arbetslivet behöver som stöd för bedömningsarbetet utbildning eller orientering i synnerhet i sina kunskaper om bedömning och handledning, även om det inte krävs att de ska avlägga ett visst utbildningsprogram. Nuförtiden ska minst en av bedömarna av examensprestationen i en fristående examen ha avlagt examensmästarutbildningen. 
Om det i fortsättningen alltid är en bedömare som utsetts av arbetslivet och en bedömare som utsetts av utbildningsanordnaren som beslutar om bedömningen av yrkesprov som motsvarar de tidigare yrkesproven, behövs det bedömare från arbetslivet till fler bedömningssituationer är tidigare. Kalkylmässigt ska det finnas 132 053 (221 565 x 0,596) fler bedömningssituationer. Å andra sidan deltar det enligt Karvis uppgifter arbetslivsrepresentanter i 61,6 procent av bedömningsdiskussioner av yrkesproven, vilket betyder att om dessa personer som deltagit i bedömningsdiskussionen även deltar i bestämmandet om bedömningen, behövs det bara bedömare från arbetslivet till 85 081 (221 565 x 0,384) fler bedömningssituationer än nu. På motsvarande sätt om det i fortsättningen bara är två personer som beslutar om bedömningen av yrkesprov som motsvarar de tidigare yrkesproven, dvs. en person som utsetts av arbetslivet och en som utsetts av utbildningsanordnaren, behövs det till den här delen färre bedömare som representerar arbetslivet. Den kalkylerade minskningen är 145 612 färre bedömningssituationer än nu. Som helhet kommer det att behövas färre bedömare från arbetslivet att bedöma yrkesproven inom det nya yrkesutbildningssystemet (132 053-145 612 = -13 559 eller 85 081-145 612 = -60 531 bedömningssituationer). Yrkesproven bedöms i enlighet med den gällande lagstiftningen enligt examensdel så att om bedömningen bestämmer företrädare för arbetsgivaren, arbetstagarna och undervisningssektorn tillsammans. I yrkes- och specialyrkesexamina ska det avläggas 4,0 examensdelar i genomsnitt för att en examen blir avlagd. Avläggandet av en yrkes- och specialyrkesexamen tar 1,25 år i genomsnitt. I yrkesinriktade grundexamina som avläggs som fristående examina finns det i genomsnitt 5,7 examensdelar som krävs för avläggandet av examen och det tar 1,75 år i genomsnitt att avlägga en examen. Enligt Vipunen avlades det 13 348 yrkesexamina och 5 411 specialyrkesexamina 2014, vilket betyder att det kalkylmässigt avlades 60 029 (13 348 + 5 411 x 4 / 1,25) delar av yrkes- och specialyrkesexamina per år. Det avlades 16 141 yrkesinriktade grundexamina som fristående examina, vilket gör att det kalkylerade antalet delar av yrkesinriktade grundexamina var 52 574 (16 141 x 5,7 / 1,75). Därtill avlade en del studerande bara examensdelar, inte hela examina. År 2014 fanns det sammanlagt 33 009 personer som avlade en separat examensdel eller examensdelar som fristående examina. Eftersom det inte finns pålitlig information om huruvida dessa personer avlade en examensdel eller flera examensdelar, har de i den här bedömningen ansetts ha avlagt bara en examensdel. Detta innebär att det kalkylerade antalet examensdelar 2014 var sammanlagt 145 612 (60 029 + 52 574 + 33 009). Det finns dock skäl att ta i beaktande att de ovan presenterade kalkylerna bara ger en grov uppfattning om behovet av bedömare från arbetslivet. Även om antalet bedömningssituationer minskar som helhet, kan behovet av bedömare åtminstone i vissa grundexamina öka, eftersom det av bedömaren av kunnandet alltid förutsätts kunnande i anslutning till den examen eller examensdel som ska bedömas. Allmänt bedömningskunnande som erhållits genom bedömningen av andra examina räcker inte till. 
Ökningen av studier på arbetsplatsen kan påverka arbetsmarknaden på olika sätt. I dagens läge deltar litet under 250 000 studerade årligen i yrkesutbildningen och av dem är cirka 49 000 läroavtalsstuderande. Studier som grundar sig på utbildningsavtal motsvarar delvis den nuvarande inlärningen i arbetet. Mer omfattande förvärvande av kompetens på arbetsplatser utan ett anställningsförhållande kan i viss mån påverka ställningen av sysselsatta personer i arbetslivet och utbudet av arbete. På motsvarande sätt ska ökningen av utbildning som ordnas på arbetsplatsen på basis av ett anställningsförhållande påverka de sysselsatta personers ställning genom att öka antalet sysselsatta. Om utbildningen på arbetsplatsen ökade till exempel med 10 procent jämfört med inlärningen i arbetet inom den grundläggande yrkesutbildningen 2014, innebär detta en ökning på cirka 65 000 studieveckor, dvs. cirka 98 000 studiepoäng. En ökning med 25 procent innebär å sin sida att antalet studieveckor enligt den tidigare lagstiftningen ökar från 641 000 studieveckor till 801 000 studieveckor Enligt Utbildningsstyrelsen kostnadsdatainsamling 2014 avlades det sammanlagt 3 391 779 studieveckor i de yrkesinriktade grundexamina som avlagts inom den grundläggande yrkesutbildningen. Antalet studieveckor i inlärningen i arbetet uppgick till 641 218 av dessa, dvs. cirka 19 procent av alla avlagda studieveckor. Enligt de bestämmelser som var i kraft till den 30 juli 2015 var det obligatoriskt att avlägga som en del av yrkesinriktade grundexamina som avlagts inom den grundläggande yrkesutbildningen 20 studieveckor av inlärning i arbete, när hela examensomfattningen var 120 studieveckor. Från den 1 augusti 2015 skulle yrkesinriktade grundexamina som avlagts inom den grundläggande yrkesutbildningen innehålla minst 30 kompetenspoäng av förvärvande av kunnande genom inlärning i arbetet.. En studievecka motsvarar cirka 40 arbetstimmar, vilket betyder att ökningen av inlärningen i arbetet med 25 procent från utfallet 2014 betyder cirka 8 miljoner fler arbetstimmar av inlärning i arbetet. Detta är en riktgivande uppskattning av den volym arbetsuppgifter som lämpar sig till utbildning på arbetsplatser och som arbets- och näringslivet ska kunna erbjuda när utbildning som ordnas på arbetsplatsen ökar. 
Vid övergången till statsandelsfinansierad arbetskraftsutbildning blir dröjsmålet mellan det upptäckta utbildningsbehovet och inledandet av utbildningen betydligt kortare. Inledandet av utbildningen är inte längre beroende av framgången i upphandlingar utan anordnaren kan omedelbart starta en utbildning med den finansiering som den fått genom prestationsbeslutet. Med tanke på arbetsmarknaden och de arbetslösa blir verksamheten snabbare och kan bättre reagera på olika situationer. 
Reformen kan ha konsekvenser på utövandet av näring för de aktörer som har ordnat arbetskraftsutbildning som eventuellt inte får ett anordnartillstånd. Beviljandet av ett anordnartillstånd och den utbildningsuppgift som nämns i det förutsätter att de i lagen föreskrivna villkoren ska uppfyllas, och innan enskilda ansökningar lämnas in är det inte möjligt att bedöma detta. På motsvarande sätt kan reformen påverka ställningen för sådana anordnare av fristående examina som inte har ett tillstånd att ordna utbildning. En del av dessa aktörer kommer kanske inte att få ett tillstånd. 
Det att studier på fängelse bättre än nu tas i beaktande i yrkesutbildningens finansieringssystem ska förbättra de ekonomiska förutsättningarna att ordna undervisning på fängelser och kommer antagligen att öka ordnandet av yrkesutbildning i form av fängelseundervisning. Inom ramen för uppgiften för fängelseundervisning kan man också bättre koordinera dess utbud i förhållande till behovet. Enligt internationella undersökningar har utbildning av allt slag en viktig roll vid förebyggandet av förnyade brott. Därför har yrkesutbildning som ordnas på fängelser en viktig roll i placeringen i samhället och sysselsättningen efter ett brott. 
4.3.3
4.3.3 Konsekvenser för de studerade
Införandet av en prestationsbaserade finansieringsdel som baserar sig på examina och examensdelar ska uppmuntra utbildningsanordnarna att genom styråtgärder och andra stödåtgärder se till att de studerande kan avlägga examensdelar och examina. Finansiering som baserar sig på prestationer sporrar även att fullt identifiera och erkänna tidigare förvärvat kunnande, vilket förkortar de genomsnittliga utbildningstiderna. Med tanke på en ung åldersklass som kommer på arbetsmarknaden betyder detta att arbetskarriären förlängs i början av karriären. Med tanke på de vuxna som redan är i arbetslivet betyder förändringen att frånvaron från arbetet blir kortare samt allt flexiblare möjligheter att kombinera arbete och studier. Reformen av finansieringssystemet har därmed positiva konsekvenser för såväl sysselsättningsgraden som arbetskarriärernas totallängd. 
Vid övergången till enhetlig personlig tillämpning och ett enda sätt att avlägga en yrkesinriktad examen kommer sättet att ordna utbildningen i form av grundläggande yrkesutbildning eller som fristående examen inte längre att påverka längden eller innehållet av studierna för de studerande inom grundexamensutbildningen. I och med att det avstås från avläggandet av en yrkesinriktad grundexamen i form av grundläggande yrkesutbildning och den personliga tillämpningen ska de studerande inom grundexamensutbildningen ha jämlika möjligheter att snabbare övergå till arbetsmarknaden om personen har tidigare förvärvat kunnande som behövs för att avlägga examen eller om hans eller hennes inlärningsfärdigheter möjliggör snabbt framskridande. Å andra sidan kan man genom mer individuella studievägar bättre se till att individens behov och färdigheter till studier tas i beaktande. Därigenom kan man minska avbrytandet av studier och risken för utslagning. För att den studerandes personliga studieväg, som planerats under den personliga tillämpningen, kan genomföras ska undervisningen och annan handledning främja förvärvandet av kunnande och i den ska man utnyttja inlärningsmiljöer av olika slag. 
I en yrkesinriktad grundexamen ska framöver alltid ingå gemensamma examensdelar. Även de som håller på att avlägga yrkes- och specialyrkesexamina ska kunna avlägga gemensamma examensdelar som separata examensdelar. Detta erbjuder en möjlighet av nytt slag att förstärka de baskunskaper som behövs i arbetet och livet. Även om jämställdheten mellan de studerande inom grundexamensutbildningen ska öka i och med att strukturen av en examen blir enhetligare, kan det finnas en risk att sådana vuxna som länge har varit i arbetslivet inte klarar av de gemensamma examensdelarna eller inte alls söker sig till att avlägga en yrkesinriktad grundexamen om de misstänker att de inte klarar av de gemensamma examensdelarna. Därtill kan det att de gemensamma examensdelarna blir obligatoriska i grundexamina förlänga vissa studerandes studievägar från det nuvarande. Detta beror dock på det hurdant tidigare kunnande som kan erkännas personen i fråga har. 
Mer omfattande möjligheter att avlägga enskilda delar av yrkesinriktade examina ska förbättra i synnerhet möjligheterna av sådana personer som är i arbetsför ålder och i arbetslivet att utveckla sitt kunnande. Det tar en kortare tid att avlägga examendelar än examina och det kan lättare kombineras med till exempel arbetet än avläggandet av en hel examen. Det ska också vara möjligt att avlägga en examen en del åt gången. Möjligheten att avlägga separata examensdelar sänker också tröskeln för till exempel sådana personer som inte har en tidigare examen eller för vilka det har gått en lång tid sedan de senast studerade att delta i utbildningen. Avläggandet av examensdelar och förvärvandet av kunnande som behövs för detta i huvudsak i arbetet sänker tröskeln till deltagande. 
Den främsta målgruppen för den riksomfattande gemensamma ansökan är ungdomar som under det år som de söker sig till studier har avslutat den grundläggande eller handledande utbildningen, men alla personer som inte har en yrkesinriktad examen kan använda den gemensamma ansökan. Genom utbildningsutbudet och de urvalsgrunder som används kan man dock se till att de som samma år avslutat den grundläggande utbildningen ska söka sig och få en utbildningsplats genom den gemensamma ansökan. Det gemensamma ansökningsförfarandet ska stödja övergången av den åldersklass som avslutat den grundläggande utbildningen direkt till fortsatta studier och arbetslivet, vilket minskar antalet mellanår. Det är möjligt att följa med det utbildningsutbud som utbildningsanordnarna öppnar för den gemensamma ansökan och därigenom se till att utbudet är tillräckligt för de som avslutat den grundläggande utbildningen. För att säkerställa ett tillräckligt utbildningsutbud för de som avslutat den grundläggande utbildningen kan undervisnings- och kulturministeriet även vid behov i anordnartillståndet ställa förpliktelser för utbildningsanordnarna gällande utbildningsutbudet för de som avslutat den grundläggande utbildningen, ifall det utbud som anordnarna anmält i den gemensamma ansökan inte räcker till för deras behov. 
Tillämpningen av de urvalsgrunder om vilka det föreskrivs genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet ska i fortsättningen bara gälla de som använder den gemensamma ansökan. De urvalsgrunder som ska tillämpas vid antagning som studerande kommer därmed att vara annorlunda beroende på det ansökningsförfarande som personen i fråga använder när han eller hon söker sig till utbildning som. Enligt förslaget ska utbildningsanordnaren vid antagning av studerande till den grundläggande yrkesutbildningen genom kontinuerlig ansökan bestämma om urvalsgrunderna genom att dock iaktta jämlika urvalsgrunder. Den föreslagna förändringen ska å ena sidan öka jämställdheten mellan de studerande, när studerande antas genom kontinuerlig ansökan, eftersom utbildningsanordnaren kan tillämpa enhetliga urvalsgrunder oberoende av den sökandes tidigare utbildningsbakgrund i stället för de urvalsgrunder som bestämts av undervisnings- och kulturministeriet. Tillämpningen av urvalsgrunderna i den gemensamma ansökan ska dock påskynda valet av de studerade som samma år avslutat den grundläggande utbildningen i stället för att utbildningsanordnarna separat ska bedöma förutsättningarna för antagning som studerande av alla uppskattningsvis 60 000 Enligt statistikcentralens uppgifter har cirka 60 000 av dem som avslutat grundskolans 9:e klass årligen direkt sökt sig till fortsatta studier. Enligt utbildningsstyrelsens uppgifter fanns det våren 2015 sammanlagt 79 662 sökande i den gemensamma ansökan till yrkesutbildning och gymnasieutbildning. År 2015 hade 57 379 av dessa avslutat den grundläggande utbildningen samma år. sökande som samma år avslutat den grundläggande utbildningen. Allokeringen av den gemensamma ansökan även framöver till de som avslutat den grundläggande utbildningen och personer som inte har en examen efter grundstadiet ska trygga dessa målgruppers tillgång på utbildning. 
Syftet med den så kallade kontinuerliga ansökan är att främja tillgången på utbildning året om för alla sökande. Avläggandet av den grundläggande utbildningen ska inte längre vara en förutsättning för antagning som studerande, utan som studerande kan enligt förslaget antas en sökande som utbildningsanordnaren anser ha tillräckliga förutsättningar för förvärvande av den kompetens som är målet eller avläggande av examen. Den föreslagna ändringen ska enhetliga regleringen om förutsättningarna för antagning som studerande till den del det är fråga om förutsättningarna för antagning som studerande av de personer som avlägger nuvarande grundläggande yrkesutbildning och fristående examina. Den kontinuerliga ansökan förebygger även avbrytandet av studier i situationer där den studerande vill byta utbildning. 
Eftersom utbildningsanordnaren ska ansvara för bedömningen av en persons förutsättningar att avlägga en examen eller utbildning, kan det dock vara möjligt att de sökande har olika möjligheter att antas att avlägga en examen eller utbildning beroende på de förfaranden som utbildningsanordnarna använder vid bedömningen av de studerandes förutsättningar och de stödåtgärder som var och en utbildningsanordnare kan erbjuda för de studerande. 
Om den studerande som har blivit antagen i det riksomfattande ansökningsförfarandet vill byta examen eller utbildning eller kan på grund av sitt hälsotillstånd eller funktionsförmåga inte avlägga den examen eller den handledande utbildning som han eller hon har blivit antagen till, har personen i fråga, avvikande från den nuvarande lagen om grundläggande yrkesutbildning, en lagstadgad rätt till det att utbildningsanordnaren på nytt bedömer en examen eller handledande utbildning som lämpar sig för honom eller henne. Utbildningsanordnarna har redan nu erbjudit flexibla möjligheter att flytta från en utbildning till en annan, men regleringen på lagnivå av utredningen av valet av examen och utbildning på nytt kan minska avbrutna studier och påskynda övergången till arbetsmarknaden, när det tar en kortare tid att hitta en lämplig examen eller utbildning. 
Den föreslagna utvidgningen av särskilt stöd till såväl alla studerande inom grundexamensutbildningen som yrkesexamina och specialyrkesexamina ska åtminstone förbättra handikappade personers möjligheter till yrkesutbildning som motsvarar deras behov och deras sysselsättning. Erhållandet av särskilt stöd bidrar till de studerandes jämlikhet när det gäller utbildningen. Genom särskilt stöd ska det vara möjligt att påverka utbildningsmöjligheterna av personer i olika åldrar och med olika livssituationer, deras yrkeskompetens samt den kompetens som behövs i arbetslivet. Utvidgningen av särskilt stöd även till den övriga yrkesutbildningen än utbildningen för grundexamina och handledande utbildning kommer att öka valfriheten och byggandet av flexibla studievägar. Avläggandet av en yrkesinriktad examen med särskilt stöd kan göra det möjligt för en del handikappade studerande att kunna utveckla sitt kunnande på ett mer ändamålsenligt sätt och avlägga en examen som innehåller bättre allokerad och mindre omfattande kunnande än grundexamen men som motsvarar arbetslivets kompetensbehov på ett noggrannare sätt som en examen som möjliggör introduktionen till arbetslivet. Kortare utbildning kan vara ett lämpligare alternativ med tanke på individens egna resurser. Avläggandet av en yrkes- och specialyrkesexamen med särskilt stöd erbjuder även en verklig möjlighet till tilläggsutbildning och kompletterande utbildning för personer hos vilka förändringar i hälsotillståndet eller arbetsförmågan kan förutsätta tilläggsutbildning eller omskolning. 
Studier som stöder studiefärdigheter kunde erbjudas för alla studerande inom den grundläggande yrkesutbildningen när motsvarande studier som förbättrar studiefärdigheter i dagens läge bara har erbjudits som en del av den utbildning som handleder för en fristående examen. Det blir dock även fortsättningsvis utbildningsanordnaren som bestämmer om tillhandahållandet av studier som stöder studiefärdigheter. Tillgången på yrkesutbildning och avklarandet av studierna hos framför allt personer som har brister i studiefärdigheter blir därmed beroende av det hur utbildningsanordnarna bestämmer att ordna utbildningen. Studier som stöder studiefärdigheter kan i synnerhet sänka tröskel till deltagande i utbildningen för personer med bristfällig grundutbildning eller bristfälliga språkkunskaper och minska risken för avbrytandet av studierna. 
Inom yrkesutbildning som ordnas som fängelseutbildning har numera vanligen inte avlagts några examina, antingen på grund av korta strafftider eller på grund av fångens färdigheter. Klarläggandet av processen för personlig tillämpning och möjligheten att avlägga examensdelar ska bättre än nu besvara fångarnas behov av yrkesutbildning. Avläggandet av en examensdel eller delar motiverar till fortsatta studier även efter att strafftiden har avslutats. 
Påvisandet av kunnande i första hand på arbetsplatser kan förbättra i synnerhet unga personers möjligheter till sysselsättning, när de genom yrkesprov får en direkt kontakt med arbetslivet och en möjlighet att intyga arbetsgivaren om sin yrkesskicklighet och sitt kunnande. 
I utbildning som grundar sig på ett utbildningsavtal och som ordnas på arbetsplatsen ska den studerandes ställning förbättras jämfört med den nuvarande inlärningen i arbetet, eftersom det i lagen noggrannare ska föreskrivas om bland annat den arbetstid som tillämpas, rollen av den personliga utvecklingsplanen för kunnandet vid genomförandet av utbildning som ordnas på arbetsplatsen, om ansvaren för den som erbjuder en utbildningsavtalsarbetsplats och utbildningsanordnaren samt om hävandet av utbildningsavtalet. Som en den av den personliga tillämpningen ska den studerande delta i planeringen av utbildningen som grundar sig på utbildningsavtal, vilket gör att den studerande har bättre insikt i innehållet av den utbildning som ordnas på arbetsplatsen samt dess mål, ansvaren och skyldigheterna. Ett utbildningsavtal kan vid behov även hävas på den studerandes initiativ, om studierna på arbetsplatsen inte motsvarar det som planerats i den personliga utvecklingsplanen för kunnandet eller om utbildningsavtalets villkor inte iakttas i utbildningen på arbetsplatsen. 
Under utbildning som ordnas på arbetsplatsen ska de studerande antingen vara heltidsstuderande eller sysselsatta på heltid beroende på om de deltar i utbildning som grundar sig på ett utbildningsavtal eller ett läroavtal. De studerande kan enligt förslaget på arbetsplatsen utföra precis samma arbetsuppgifter, men den som studerar på basis av ett utbildningsavtal har inget anställningsförhållande med arbetsgivaren och arbetsgivaren betalar inte heller en lön för arbetsprestationen. För den studerande i läroavtalsutbildning ska arbetsgivaren betala lön eller annat vederlag på samma sätt som för andra anställa i ett anställningsförhållande. Detta kan leda till att de studerande inte är jämlikt ställda på arbetsplatsen beroende på om arbetsgivaren är redo att genomföra utbildningen på arbetsplatsen i anställningsförhållande eller inte. 
Utbildningsavtalet kan dock öka möjligheter att genomföra utbildning på arbetsplatser, eftersom det inte förutsätter ett anställningsförhållande. Till den här delen motsvarar det den nuvarande inlärningen i arbete, som huvudsakligen genomförs utan ett anställningsförhållande. Utbildningsavtalet gör det även möjligt för arbetsplatser som inte kan erbjuda utbildning på arbetsplatsen i anställningsförhållande att erbjuda en utbildningsarbetsplats för den studerande. Detta ska å sin sida öka de studerandes möjligheter att förvärva kunnande på arbetsplatsen. Utbildningsavtalet kan även utnyttjas i synnerhet i början av unga studerandes studievägar för att förstärka förutsättningarna att slutföra utbildningen med ett läroavtal, vilket för sin del kan bidra till en ökad användning av läroavtalsutbildningen och förbättra de studerandes möjligheter att hitta arbete efter avlagd examen. 
Överföringen av arbetskraftsutbildningen kommer att genomföras så att övergången till det nya systemet med yrkesutbildning inte har några inverkningar på rättigheterna eller skyldigheterna av en enskild personkund som arbets- och näringsförvaltningen valt som studerande inom arbetskraftsutbildningen eller de förmåner som personen i fråga får under arbetskraftsutbildningen. Reformen påverkar inte heller företagens eller sammanslutningars möjligheter att utnyttja arbetskraftsutbildning till exempel i ändringsskydds- eller rekryteringssituationer. 
5
Beredningen av propositionen
5.1
Beredningsskeden och beredningsmaterial
Undervisnings- och kulturministeriet tillsatte den 12 november 2015 en bred uppföljningsgrupp för reformen av yrkesutbildningen på andra stadiet samt en projektgrupp som består av myndigheter. Uppföljningsgruppen har i uppgift att följa med och stödja reformens genomförande samt bedöma helhetskonsekvenserna av de åtgärder som vidtas i reformen. Projektgruppens har å andra sidan i uppgift är att organisera och koordinera beredningen av åtgärderna inom yrkesutbildningsreformen i enlighet med den strategiska verksamhetsplanen för genomförande av regeringens spetsprogram och reformen samt att ta hand om samarbetet med utbildningsanordnarna och de viktigaste intressentgrupperna. I uppföljningsgruppen finns företrädare för de viktigaste intressentgrupperna inom yrkesutbildningen, till exempel Kommunförbundet, näringslivsorganisationer, arbets- och näringsministeriet, finansministeriet samt organisationer som representerar yrkesutbildningen och läroavtalsutbildningen och studentorganisationer. I projektgruppen och dess sektioner har funnits företrädare för undervisnings- och kulturministeriet, arbets- och näringsministeriet, närings-, trafik- och miljöcentraler samt Utbildningsstyrelsen. 
Uppföljningsgruppen och projektgruppen har deltagit i beredningen av åtgärderna inom reformen av yrkesutbildningen. Därtill har ministeriet tillsammans med Utbildningsstyrelsen ordnat workshopar i vilka det har deltagit företrädare för utbildningsanordnare samt de viktigaste intressentgrupperna inom yrkesutbildningen. Workshopar har ordnats i mars och juni 2016. Dessutom har det varit möjligt att i nätet kommentera det beredningsmaterial som behandlats i workshoparna. 
Undervisnings- och kulturministeriet tillsatte den 19 januari 2016 utredningspersoner för att bereda ett förslag om en utbildningsavtalsmodell och dess ibruktagande inom yrkesutbildningen. I utredningen skulle beskrivas de saker som är centrala med tanke på genomförandet av utbildningsavtalet, dvs. syften med modellen, avtalets centrala innehåll, avtalsparternas roller, uppgifter, ansvar och arbetsfördelningen vid genomförandet av studier på en arbetsplats, ordnandet av handledningen för studierna på arbetsplatsen, studiesociala förmåner, finansieringen, de ändringar som föreslås i lagstiftningen samt andra frågor som är viktiga med tanke på genomförandet. Därtill skulle det i utredningen bedömas hur de föreslagna åtgärderna skulle påverka de nuvarande formerna för inlärningen på arbetsplatserna inom yrkesutbildningen (läroavtalsutbildning och inlärningen i arbetet) och ordnandet av yrkesutbildningen samt åtgärdernas inverkan på arbetslivet och användningens omfattning. Utredningsuppgiften utvidgades genom ett beslut av den 11 mars 2016 att även omfatta andra möjliga miljöer för inlärningen i arbetet (t.ex. verkstäder och arbetsplatser vid läroanstalter). Därtill skulle det i utredningen beskrivas och göras förslag om kvalitetssäkringsmetoderna för sådan inlärning på arbetsplatser som grundar sig på utbildningsavtal samt beskrivas och utvärderas hur det i utbildningsavtalsmodellen är möjligt att uppnå och påvisa kompetensmålen för de gemensamma examensdelarna i yrkesinriktade grundexamina, om studierna i huvudsak äger rum på en arbetsplats och hurdana stödåtgärder detta förutsätter av utbildningsanordnaren. Utredningspersonerna lämnade utredningen till undervisnings- och kulturministeriet den 12 april 2016. 
Undervisnings- och kulturministeriet tillsatte den 15 april 2015 en arbetslivsstyrgrupp för att utveckla yrkesutbildningens struktur. Styrgruppen har i uppgift att upprätta de allmänna ramarna för utvecklingen av yrkesutbildningens examensstruktur samt yrkesinriktade examina i synnerhet då det gäller yrkes- och specialyrkesexamina. Som utgångspunkt för utvecklingsarbetet användes den så kallade TUTKE-lagstiftningen (TUTKE = projektet för utvecklingen av det yrkesinriktade examenssystemet) och dess mål. Därtill var uppgiften att utarbeta de allmänna målen per verksamhetsområde för utvecklingen av yrkesexamina och specialyrkesexamina med tanke på utvecklingen av yrkesinriktade grundexamina och de beslut som fattas gällande dem, att styra utvecklingen av yrkes- och specialyrkesexamina samt följa med genomförandet av reformen, utvärdera specialyrkesexamina i förhållande till högskoleexamina och högskolornas specialiseringsutbildning samt bedöma behovet till införandet av kompetenspoäng i fristående examina samt deras konsekvenser för systemet med fristående examina. Styrgruppen lämnade sin mellanrapport till undervisnings- och kulturministeriet den 17 augusti 2016. 
Propositionen har beretts vid undervisnings- och kulturministeriet enligt de riktlinjer som behandlats av uppföljningsgruppen. 
Propositionen har behandlats av ministerarbetsgruppen för kompetens och utbildning samt av delegationen för kommunal ekonomi och kommunal förvaltning. Propositionen har behandlats tillsammans med Finlands Kommunförbund. 
Utkastet till proposition har behandlats av rådet för bedömning av lagstiftningen. Rådet har gett ett utlåtande om utkastet den 2 mars 2017. I sitt utlåtande rekommenderade rådet för bedömning av lagstiftningen att det nya finansieringssystemets uppskattade sporrningseffekter för utbildningsanordnarna ska behandlas grundligare och att det i utkastet till proposition beträffande bedömningarna om konsekvenserna för offentliga utgifter ska ingå en sammanfattning i tabellform eller en motsvarande sammanfattning av de viktigaste volymmässiga konsekvenserna. Rådet rekommenderade vidare att det i utkastet ska presenteras en noggrannare uppskattning om konsekvenserna för myndigheternas arbetsmängd och personalens ställning samt i större omfattning behandlas hur reformen påverkar genomförandet av utbildningsuppgiften för hela åldersklassen samt ställningen av de unga som riskerar utslagning. I utkastet till proposition ska även presenteras en noggrannare bedömning av de beskrivna åtgärdernas inverkan per region. Därtill ska de ekonomiska konsekvenserna presenteras enligt justitieministeriets anvisningar som konsekvenser för hushåll, företag och den offentliga ekonomin och läsbarheten och tydligheten ska ökas. 
På basis av rådets rekommendationer har finansieringssystemets sporrningseffekter beskrivits på ett mer omfattande sätt i propositionens konsekvensbedömningar. Dessutom har bedömningarna om nedskärningar i finansieringen, reformernas ändringskostnader samt sparpotentialen klarlagts. Därtill har bedömningarna om reformens inverkan på utbildningsuppgiften för hela åldersklassen samt utbildningens regionala tillgänglighet klarlagts. 
5.2
Remissyttranden och hur de har beaktats
Över utkastet till regeringens proposition i anknytning till reformen av yrkesutbildningen begärdes utlåtanden. Begäran skickades ut den 8 november 2016 och remisstiden gick ut den 19 december 2016. Begäran om utlåtande skickades bland annat till alla anordnare av grundläggande yrkesutbildning, anordnare av yrkesinriktad tilläggsutbildning, upprätthållare av specialläroanstalter, de olika intressentgrupperna inom yrkesutbildningen samt till inblandade organisationer. Under yttrandetiden hade även alla andra aktörer möjlighet att ge respons om propositionen. Yttranden kom av sammanlagt 205 aktörer. Under remisstiden ordnades därtill tre öppna tillställningar, vid vilka deltagarna kunde ge respons om utkastet till regeringens proposition som skickats på remiss. Uppföljningsgruppen för reformen av yrkesutbildningen har även behandlat utkastet. 
I yttranden ansågs allmänt att syften med reformen av yrkesutbildningen är bra och kan genomföras. Majoriteten av remissinstanserna var för förslaget om övergången till en enda lag och ett anordnartillstånd samt ett enda sätt att avlägga examen och processen för personlig tillämpning. Det fanns även brett stöd för utvecklingen av studier på arbetsplatsen, men samtidigt uttrycktes oro över arbetslivets begränsade möjligheter att delta i ordnandet av utbildningen på arbetsplatser. Det fanns också stöd för reformen av finansieringssystemet till en enhetlig helhet, men förslaget gällande finansieringsmodellen ansågs alltjämt vara halvfärdigt. Enligt remissinstanserna ska målen med reformen och deras uppnående beskrivas tydligare i regeringspropositionen, och reformens konsekvenser för hela utbildningen på andra stadiet ska bedömas i propositionen. I många yttranden ansågs det att terminologin i utkastet till proposition och presentationssättet alltjämt dels var oenhetliga. 
Yttrandena var rätt enhälligt för det föreslagna klarläggandet av examensstrukturen och trestegsmodellen. I yttranden stöddes omfattningen av grundexamen som 180 kompetenspoäng och slopandet av bindningen med tiden. Beträffande omfattningen av yrkes- och specialyrkesexamina var åsikterna delade: en del var klart för tre olika omfattningar medan en del ansåg att detta var komplicerat. Yttrandena var enhälligt för att yrkesinriktade examina på samma sätt som nu ska bestå av obligatoriska och valfria examensdelar. På samma sätt var stödet brett för att en grundexamen ska bestå av yrkesinriktade och gemensamma examensdelar. 
Övergången till ett anordnartillstång fick brett stöd. Flera remissinstanser poängterade att tillstånden att ordna yrkesutbildning ska beviljas åt alla enligt samma kriterier för att säkerställa utbildningens kvalitet. När det gäller den föreslagna regleringen av anordnartillstånd ansåg flera remissinstanser att den inte ska vara alltför detaljerad. I yttranden ansågs också att bedömningen av förutsättningarna att ordna utbildning ska bedömas i en oberoende process och att den ska täcka alla former med vilka utbildning genomförs. 
Remissinstanserna var rätt enhälligt för flexibla och individuella studievägar, övergången till en process för personlig tillämpning och en personlig utvecklingsplan för kunnandet samt det att särskilt stöd och handledning ingår i utvecklingsplanen. Det fanns brett stöd för förslaget att erkännandet av kunnandet ska enligt lagen vara utbildningsanordnarens skyldighet. I flera yttranden konstaterades det att regleringen av den personliga tillämpningen i lagpropositionen är för noggrann och detaljerad. 
Yttrandena stödde enhälligt övergången till ett enda sätt att avlägga en yrkesinriktad examen som baserar sig på yrkesprov. På samma sätt stöddes påvisandet av kunnandet i delar av yrkesinriktade examina genom praktiska arbetsuppgifter. I största delen av yttrandena ställde instansen sig kritiskt till att yrkesproven enligt förslaget ska ordnas på arbetsplatser. Enligt remissinstanser ska det också vara möjligt att ordna yrkesprov annanstans. 
Bedömningen av kunnandet på det föreslagna sättet enligt examensdel samt två bedömare av examensdelar, en av vilka representerar utbildningsanordnaren och en arbetslivet, fick brett stöd. Å andra sidan uttrycktes det i många yttranden en oro över den studerandes rättsskydd då det inte är möjligt att få en bedömare från arbetslivet. I yttranden ansågs det vara bra att det framöver är utbildningsanordnaren som utfärdar betyg. I flera yttranden poängterades att läraren ska ansvara för bedömningen från utbildningsanordnarens sida. Flera remissinstanser var också oroliga för kvalitetssäkringen av kunnandet och det huruvida det fås tillräckligt med bedömare från arbetslivet och hur deras inskolning sköts. Därtill var flera remissinstanser oroliga över studiehandledningens roll och önskade att om studiehandledningen ska föreskrivas tydligare i lagen. 
En stor andel av remissinstanserna ansåg att förslaget om utbildning som ordnas på arbetsplatsen i och för sig är att understödja men att det alltjämt kräver specificering. Det fanns brett stöd för den grundläggande princip enligt vilken det nya utbildningsavtalet inte ingås i ett anställningsförhållande och att ett läroavtal ska basera sig på ett tidsbundet anställnings- eller tjänsteförhållande. En del remissinstanser ansåg att det är problematiskt att det inte av propositionen tillräckligt tydligt framgår hur läroavtals- och utbildningsavtalsförhållandena avviker från varandra. En del remissinstanser konstaterade också att styrnings-, reglerings- och finansieringssystemet i den föreslagna formen inte bildar en tillräckligt klar helhet inom vilken yrkesutbildningen och utbildningen på arbetsplatserna styrs enligt de riksomfattande utbildningspolitiska målen. Flera remissinstanser var oroliga över det huruvida arbets- och näringslivet har bundit sig till att utbildningen allt mer ska flyttas till arbetsplatserna och om det hittas tillräckligt med lämpliga arbetsplatser för utbildning som ordnas på arbetsplatserna. Det föreslagna nya utbildningsavtalet ansågs försvaga nuvarande välfungerande praxis då den studerande till exempel har kunnat avlägga en del av inlärningsperioden i arbetet i ett anställningsförhållande. 
En del remissinstanser föreslog att läroavtalsutbildningen för företagare inte ska ändras, vilket tryggar studiesociala förmåner för företagare även framöver. Flera remissinstanser föreslog också att viktningarna och koefficienterna i finansiering av läroavtalsutbildningen och utbildningsavtalet ska vara de samma. Flera remissinstanser var inte för förslaget om begränsandet av läroavtalsutbildningens anordnande till de i anordnartillståndet föreskrivna examina. Framför allt utbildningsanordnarna ansåg att det även framöver ska vara möjligt att köpa läroavtalsutbildning av en annan utbildningsanordnare. 
När det gäller förmånerna stödde flera remissinstanser inte utvidgningen av avgiftsfria måltider, eftersom den befarades orsaka mera kostnader för utbildningsanordnarna. I yttrandena ansågs det att samarbetet mellan utbildningen och arbetslivet är nödvändigt inom yrkesutbildningen. Även dialogen mellan arbets- och näringsförvaltningen och de utbildningsanordnare som fått tillståndet att ordna arbetskraftsutbildning samt samarbetet med andra anordnare av yrkesutbildning och anordnare i andra stadier ansågs vara nödvändigt. 
De remissinstanser som kommenterade det föreslagna finansieringssystemets grundstruktur och funktion ansåg att de kan stödja finansieringssystemets huvuddrag. Flera remissinstanser ansåg emellertid att förslaget alltjämt är halvfärdigt och komplicerat. En del yttranden kritiserade ökningen av ministeriets styrningsbefogenheter beträffande bland annat övergången till budgetbasering, strategifinansieringens stora andel, den behovsprövade delen i basfinansieringen samt behovsprövningen vid bestämmandet om studerandeår. I yttranden föreslogs också klara kriterier till den behovsprövade finansieringen. Många remissinstanser ansåg att den prestationsbaserade finansieringens och genomslagsfinansieringens föreslagna andelar är för höga. 
Finansieringssystemets positiva styrningseffekter ansågs vara till exempel det att det sporrar att göra verksamheten mer kundinriktad, ta hänsyn till det tidigare förvärvade kunnandet, rikta utbildningen enligt arbetslivets och samhällets behov, följa med hur studierna framskrider och slutförs samt sysselsättningen bättre än nu. Flera remissinstanser ansåg att finansieringens svaga förutsebarhet är ett problem. Orsaken till problemen ansågs bland annat vara det relativa finansieringssystemet, basfinansieringens för låga andel, budgetbaseringen, dröjsmålet i erhållandet av data, ministeriets befogenheter att fatta beslut samt de årliga variationerna i finansieringen. 
På basis av responsen har det gjorts flera ändringar i utkastet till regeringens proposition. Terminologin i propositionen har förtydligats och gjorts enhetligare och också strukturen av den föreslagna nya lagen har delvis ändrats med tanke på klarhet. 
Bestämmelserna om beviljande, ändring och återkallande av ett anordnartillstånd har förtydligats och specificerats. På basis av remissresponsen utvidgades rätten att ordna läroavtalsutbildning så att utbildningsanordnarna i anordnartillståndet kan beviljas rätten att anskaffa även andra examina än de som nämns i anordnartillståndet som läroavtalsutbildning, det vill säga den så kallade utvidgade uppgiften att ordna läroavtalsutbildning. Till 3 kap. i lagpropositionen, som reglerar anordnartillstånden, har även flyttats bestämmelser om anskaffande av utbildning och avgiftsbelagd serviceverksamhet, som har förtydligats på basis av den erhållna responsen. Också bestämmelserna om arbetslivskommissionernas uppgifter och tillsättande har bearbetats på basis av den erhållna responsen. 
Bestämmelserna och terminologin om ansökan till utbildning och antagning som studerande har klarlagts, Även bestämmelserna om personlig tillämpning har gjorts tydligare på basis av responsen och den reglering som har ansetts vara för detaljerad har avvecklats genom att flytta den till förordningsnivån. 
Lärarnas och studiehandledarnas roll vid personlig tillämpning, bedömningen av kunnandet och handledningen har specificerats. Bestämmelserna om bedömningen av kunnandet har klarlagts då det gäller yrkesprovsmiljön, responsen om utvecklingen av kunnandet samt rättelsen av bedömningen när det gäller handledande utbildning. Rätten att få studiehandledning har tydligare lagts till bestämmelserna om förvärvandet av kunnande. På samma sätt har bestämmelserna om studier som stöder studiefärdigheter och särskilt stöd samt kraven på yrkesskicklighet och avvikelser från målen beträffande kunnandet samt undervisnings- och examensspråket gjorts tydligare. 
Bestämmelserna om utbildningen på arbetsplatsen har ändrats beträffande läroavtalsutbildning så att det ska föreskrivas om läroavtalets minimiarbetstid per vecka. Utbildningsavtalet för företagare har ändrats till företagarnas läroavtalsutbildning motsvarande nuläget. Bestämmelserna om utbildningsavtalet har ändrats så att avtalsparterna till utbildningsavtalet bara är utbildningsanordnaren och utbildningsavtalsarbetsplatsen. Man ska bara kunna ingå ett utbildningsavtal enligt examensdelar. Bestämmelsen om förutsättningarna för ingåendet av ett utbildningsavtal och ett läroavtal har ändrats genom att specificera utbildningsanordnarens och utbildningsavtalsarbetsplatsens ansvar och skyldigheter gällande den utbildning som ordnas på arbetsplatsen samt de arbetsuppgifter som kan utföras inom ramen för utbildningsavtalet. Därtill har bestämmelserna om tillämpningen av lagstiftningen gällande arbetstagare och bestämmelserna om avslutandet av ett läroavtal och utbildningsavtal specificerats. 
Bestämmelserna om de studerandes rättigheter och skyldigheter har specificerats gällande inledandet och avbrytandet av studierätten, studerandevården, förmånerna för de som får särskilt stöd och läroavtalsutbildningen, ordnandet av internatboende samt beviljandet av en plats vid internatboende. Därtill har bestämmelsen om uppdragsutbildning specificerats och det har lagts till en bestämmelse om ordnandet av examensutbildning utanför EU/EES-området. Även utbildningens kvalitetsledning, utbildningsanordnarnas samarbetsskyldighet samt övergångsbestämmelserna har bearbetats på basis av remissresponsen. 
6
Samband med andra propositioner
Till riksdagen har den 16 mars 2017 getts en regeringsproposition om ändring av gymnasielagen och lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet (RP 20/2017 rd), i vilken det föreslås specificerade bestämmelser om den särskilda utbildningsuppgiften för gymnasieutbildning och beviljande av finansiering som ingår i den. Beträffande lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet föreslås det i den ovannämnda regeringspropositionen om den särskilda utbildningsuppgiften för gymnasier delvis ändringar i samma paragrafer som i denna regeringsproposition. De ändringar i finansieringslagen som föreslås i regeringspropositionen om den särskilda utbildningsuppgiften för gymnasier ska träda i kraft den 1 januari 2019, det vill säga ett år senare än de ändringar i motsvarande paragrafer som föreslås i denna regeringsproposition. 
Riksdagen har den 17 mars 2017 i den andra behandlingen i plenum godkänt ett lagförslag enligt regeringens proposition 273/2016 rd om ändring av miljöskyddslagen. Nämnda godkända lagförslag avses träda i kraft den 1 juli 2017 och i det ändras 159 § i miljöskyddslagen, vars ändring även föreslås i denna regeringsproposition. I denna regeringsproposition har man beaktat nämnda godkända lagförslag om ändring av miljöskyddslagen. 
Riksdagen har den 28 mars 2017 i den andra behandlingen i plenum godkänt ett lagförslag enligt regeringens proposition 267/2016 rd om ändring av djurskyddslagen (RSv 20/2017 rd). Nämnda godkända lagförslag avses träda så fort som möjligt i kraft och i det ändras 26 b § i djurskyddslagen, vars ändring även föreslås i denna regeringsproposition. I behandlingen av denna regeringsproposition bör man beakta nämnda ändring av 26 b § i djurskyddslagen. 
DETALJMOTIVERING
1
Lagförslag
1.1
Lagen om yrkesutbildning
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 §.Tillämpningsområde. Paragrafen har bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Innehållsligt motsvarar tillämpningsområdet paragrafen om tillämpningsområde i den nuvarande lagen om grundläggande yrkesutbildning och den nuvarande lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. Enligt paragrafen innehåller lagen bestämmelser om de yrkesinriktade examina som hör till undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde, om den utbildning som behövs för att förvärva yrkeskompetens och om påvisande och intygande av yrkeskompetens. Närmare bestämmelser om yrkesinriktade examina finns i 5 §. 
2 §.Syftet med yrkesinriktade examina och yrkesutbildning. I 1 mom. anges det allmänna syftet med yrkesinriktade examina och yrkesutbildning. Precis som i nuläget är syftet att förbättra och upprätthålla befolkningens yrkeskompetens. Dessutom är syftet med yrkesinriktade examina och yrkesutbildning att ge möjlighet att påvisa yrkesskicklighet oberoende av hur den har förvärvats eftersom alla yrkesinriktade examina ska kunna avläggas genom att påvisa yrkeskompetens oberoende av hur den har förvärvats. Vidare syfte med yrkesinriktade examina och yrkesutbildning när även att utveckla arbets- och näringslivet och att svara på dess kompetensbehov. Mötande av kompetensbehoven inom arbetslivet hör till de viktigaste uppgifterna för yrkesutbildningen, eftersom kvalificerad och kunnig arbetskraft är en förutsättning för att företag och offentliga organisationer ska kunna vara framgångsrika och utvecklas. I överensstämmelse med nuläget är syftet också att främja sysselsättningen och ge de studerande färdigheter för företagande. Därmed avses färdigheter dels för att vara självständig yrkesutövare, dels för att driva företag i egenskap av arbetsgivare. Dessutom avser lagen att ge färdigheter för att kontinuerligt upprätthålla arbets- och funktionsförmågan och att stödja livslångt lärande och yrkesutveckling. Förmåga att ta hand om sin egen arbets- och funktionsförmåga, förmåga att kontinuerligt lära sig nya saker och förmåga att förbättra sin yrkeskompetens är nödvändiga färdigheter i ett ständigt föränderligt arbetsliv, där människor kan bli tvungna att byta yrke och arbete flera gånger under sin arbetskarriär. Avslutningsvis är syftet med yrkesutbildning dessutom att främja avläggande av examina och examensdelar. 
I 2 mom. ingår det bestämmelser om övriga mål med yrkesutbildningen. Den ska också stödja de studerandes utveckling till goda, harmoniska och bildade människor och samhällsmedlemmar och ge dem de kunskaper och färdigheter som de behöver med tanke på förutsättningarna för fortsatta studier, yrkesutveckling, fritidsintressen och en mångsidig personlighetsutveckling. Bestämmelsen motsvarar i övrigt 5 § 2 mom. i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning, men den skulle kompletteras med att syftet med den utbildning som lagen avser också är att stödja de studerandes utveckling till bildade människor och samhällsmedlemmar. En bestämmelse med samma innehåll finns också i 2 § 1 mom. i gymnasielagen (629/1998). 
3 §.Definitioner. Paragrafen definierar de viktigaste begreppen i lagen. 
Enligt punkt 1 avses med personalutbildning utbildning som en viss arbetsgivare ordnar för sin personal och som delvis finansieras av arbetsgivaren och delvis är offentligt finansierad. Därmed är annan utbildning än den som finansieras av arbetsgivaren utbildning som finansieras enligt lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet. Övrig utbildning enligt den föreslagna lagen kommer att vara delvis helt och hållet offentligt finansierad eller delvis finansierad av den studerande själv och delvis offentligt finansierad. Det ska inte finnas någon fri rätt att söka sig till personalutbildning, utan det är arbetsgivaren som bestämmer vem som antas. 
Enligt punkt 2 avses med examensutbildning utbildning som behövs för att förvärva yrkeskompetens och som syftar till avläggande av en yrkesinriktad examen eller av en eller flera delar av en yrkesinriktad examen. Examensutbildning ska kunna ordnas i olika lärandemiljöer och på olika arbetsplatser som utbildningsanordnaren har. Examensutbildning skiljer sig från handledande utbildning och övrig yrkesutbildning enligt denna lag som inte syftar till avläggande av examen eller examensdelar. 
Enligt punkt 3 avses med arbetskraftsutbildning sådan utbildning till vilken de studerande väljs utifrån det utbildningsbehov som arbets- och näringsmyndigheten i enlighet med vad som föreskrivs i 5 kap. 3 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Enligt paragrafen beslutar arbets- och näringsbyrån om antagningen av studerande till arbetskraftsutbildning. Som studerande kan de personer antas som är lämpade för utbildningen och för det yrke eller den uppgift som utbildningen siktar på, om de har ett av arbets- och näringsbyrån konstaterat utbildningsbehov. En person under 20 år som har fullgjort sin läroplikt kan antas till annan utbildning än integrationsutbildning endast om det inte är möjligt eller annars ändamålsenligt att genomföra utbildningen som frivilliga studier. Arbetskraftsutbildningen skiljer sig från övrig utbildning som avses i denna lag i det hänseendet att det inte ska finnas någon fri rätt att söka sig till utbildningen och att utbildningsanordnaren inte ska bestämma om antagningen. Närmare bestämmelser om antagning som studerande till arbetskraftsutbildning finns i 37 §. Arbetssökandes frivilliga studier som stöds med arbetslöshetsförmån som avses i kap. 6 i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice betraktas inte som arbetskraftsutbildning enligt denna lag. 
Enligt förslaget kommer den examensinriktade och en del av den icke-examensinriktade arbetskraftsutbildningen med yrkesinriktning på andra stadiet att flyttas över till undervisnings- och kulturministeriet. I fortsättningen ska arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde svara för att lägga upp en strategi för, styra och genomföra arbets- och näringspolitiken och för att planera och genomföra arbetskrafts- och företagsservicen. För att man i inriktningen av utbildningen och antagningen av studerande ska kunna ta hänsyn till de aktuella resultatmålen och andra mål för arbets- och näringspolitiken inom arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde föreslås det att bestämmelser om antagning som studerande till arbetskraftsutbildning ska ingå i lagen om arbetskrafts- och företagsservice och att antagningen fortfarande ska bygga på ett utbildningsbehov som konstateras av arbets- och näringsbyrån. Utbildningsbehovet ska bedömas utifrån arbets- och näringsförvaltningens prognostiseringsverksamhet och en plan som producerats utgående från arbets- och näringslivets behov. 
Enligt punkt 4 anses med utbildningsanordnare den som beviljats ett i 3 kap. avsett anordnartillstånd. Enligt 22 § ska kommuner, samkommuner, registrerade sammanslutningar eller stiftelser eller statliga läroanstalter kunna beviljas tillstånd att ordna yrkesutbildning. 
Enligt punkt 5 avses med studerande en person som har antagits för att genomföra en sådan utbildning eller avlägga en sådan yrkesinriktad examen eller en eller flera delar av en yrkesinriktad examen som avses i denna lag. Med studerande avses en person som deltar i den utbildning enligt denna lag som behövs för att skaffa yrkeskompetens, men också en person som avlägger någon av de yrkesinriktade examina som ingår i examensstrukturen enligt 6 § eller en eller flera delar av en sådan examen utifrån tidigare förvärvat kunnande utan att delta i examensutbildning. 
4 §.Samarbete med arbets- och näringslivet. Paragrafen föreskriver om samarbete med arbets- och näringslivet och anger att arbets- och näringslivets behov ska beaktas i yrkesinriktade examina, i utbildning som behövs för att förvärva yrkeskompetens och när examina och utbildningar ordnas. Syftet är att medverka till att examina och utbildningar ligger i linje med kompetensbehoven inom arbetslivet och att utbildning ordnas på det sätt som bäst lämpar sig för både de studerande och arbetslivet. Vidare föreskriver paragrafen att samarbete ska idkas med arbets- och näringslivet när examina och utbildningar planeras, ordnas, bedöms och utvecklas och när kompetensbehov förutses. 
2 kap. Examina och utbildningar
5 §.Yrkesinriktade examina. Målet med paragrafen är att förtydliga examensstrukturen och att vara till hjälp när det ska avgöras när ett kompetensbehov inom arbets- och näringslivet är av den arten att det kräver en yrkesexamen som ingår i examensstrukturen. Vidare är målet med definitionen av kunnande som visas i respektive examenstyper att förtydliga och samordna hur ett nytt kompetensbehov inom arbets- och näringslivet placeras i en viss examenstyp. Ett annat mål är att göra examina inom ett examenssystem mer jämförbara. Definitionerna ska också beaktas när examensgrunderna utarbetas. 
Med hjälp av definitionerna ska man kunna bedöma behovet av att komplettera examensstrukturen med nya examina eller att utrangera föråldrade examina. Tanken är dock att de föränderliga kompetensbehoven inom arbets- och näringslivet i fortsättningen huvudsakligen ska mötas med en översyn av examensgrunderna, och inte med nya examina. Det kan exempelvis innefatta att ändra examensuppbyggnaden eller att ändra, komplettera eller ta bort kompetensområden inom vissa examina eller delar av examina. 
Syftet med definitionen är dock fortfarande att kompetensbehoven i arbetslivet ska kunna beaktas flexibelt och att olika typer av examina ska kunna byggas upp utifrån behoven inom respektive branscher. Yrkesinriktade grundexamina, yrkesexamina och specialyrkesexamina ska kunna vara uppbyggda på olika sätt för olika branscher vad beträffar kompetensbehoven inom arbets- och näringslivet. För vissa branscher kan kompetensbehoven vara hierarkiskt uppbyggda, vilket innebär att kraven på yrkesskicklighet i yrkesexamina är uppbyggda på den kompetens som yrkesinriktade grundexamina ger och specialyrkesexamina på den kompetens som yrkesexamina ger. För vissa branscher är det dock inte rationellt att tillämpa en hierarkisk examensstruktur. 
I 1 mom. anges det vilka examina som är yrkesinriktade examina enligt den föreslagna lagen. Yrkesinriktade examina är yrkesinriktad grundexamen, yrkesexamen och specialyrkesexamen i överensstämmelse med den gällande lagstiftningen. 
I 2 mom. anges det vilken typ av yrkesskicklighet som ska påvisas genom yrkesinriktad grundexamen. Den studerande ska visa att han eller hon har breda grundläggande yrkesfärdigheter för olika uppgifter inom en bransch eller ett yrkesområde, det vill säga den typen av praktiska färdigheter och kunskaper som gör att en person med grundexamen kan utföra olika typer av grundläggande arbetsuppgifter inom sin bransch eller sitt yrkesområde. Dessutom ska den studerande visa att han eller hon har mer specialiserat kunnande och sådan yrkesskicklighet som arbetslivet kräver inom minst ett delområde med anknytning till en samlad verksamhet inom arbetslivet. Mer specialiserat kunnande kan den studerande uppnå exempelvis via kompetensområden som ingår i yrkesinriktad grundexamen eller via yrkesinriktade delar som är valbara i examina. En yrkesinriktad grundexamen innehåller därmed både uppgifts- eller branschspecifik yrkesskicklighet, brett kunnande som kan utnyttjas inom ett flertal branscher och generisk kompetens som inte är branschspecifik. Den som har avlagt grundexamen inom sitt specialiseringsområde ska kunna utföra grundläggande arbetsuppgifter självständigt inom sitt yrke och i den takt som de vanligen utförs inom yrket. Krävande arbetsuppgifter och arbete i omväxlande miljöer kan dock förutsätta att personen får handledning eller att arbetet utförs under vägledning eller insyn av en mer erfaren yrkesutbildad person. Bestämmelsen motsvarar 4 § 1 mom. i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning och 12 a § 1 mom. i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. Yrkesinriktad grundexamen ska vara primär examen för den som genomgått grundläggande utbildning. 
I 2 mom. ingår en bemyndigandebestämmelse om att det genom förordning av statsrådet kan utfärdas närmare bestämmelser om det kunnande som ska påvisas i de yrkesinriktade grundexamina. Genom förordning av statsrådet ska vid behov definitionen på det kunnande som ska påvisas i alla yrkesinriktade grundexamina preciseras, exempelvis vad beträffar breda grundläggande yrkesfärdigheter eller yrkesskicklighet som krävs i arbetslivet. På så sätt ges en mer exakt ram för beredningen av examensgrunderna. Utbildningsstyrelsen ska dock alltjämt besluta om kraven på yrkesskicklighet och målen för kunnande i fråga om enskilda yrkesinriktade grundexamina i examensgrunderna, med hänsyn till det som föreskrivs om yrkesinriktade grundexamina och uppbyggnaden av dem i lagen och bestämmelser som utfärdas med stöd av den. Närmare bestämmelser kan behövas för att säkerställa att de yrkesinriktade examina inom alla kompetensområden och branscher genererar det kunnande som behövs för att få arbete och komma vidare inom sitt yrke samt för att kunna bedriva fortsatta studier och ta till sig livslångt lärande. Närmare bestämmelser kan också behövas för att beskriva omfattningen av yrkesexamina och specialyrkesexamina. Omfattningen av yrkesexamina och specialyrkesexamina ska enligt 10 § beskrivas med hjälp av kompetenspoäng och tanken är att bedöma omfattningen med det kunnande som ingår i grundexamen som jämförelseobjekt. 
I 3 mom. definieras det yrkeskunnande som ska påvisas genom yrkesexamen. I en yrkesexamen ska den studerande visa att han eller hon har sådan yrkesskicklighet i enlighet med arbetslivets behov som är djupare än den som krävs för grundexamen eller som gäller mer avgränsade arbetsuppgifter. Yrkesexamen lämpar sig väl för personer med tidigare arbetserfarenhet som vill få sin yrkeskompetens erkänd, uppdatera sitt yrkeskunnande eller utveckla sin yrkesskicklighet. En yrkesexamen kan dessutom vara ett sätt att påvisa den yrkesskicklighet som krävs i ett nytt yrke eller i det första yrket. En person med yrkesexamen ska kunna utföra arbetsuppgifter självständigt inom sitt yrkesområde också under föränderliga förhållanden. Dessutom ska han eller hon kunna handleda andra och övervaka andras arbete. 
Den yrkesskicklighet som visas genom yrkesexamen ska således vara djupare än den som krävs för grundexamen eller som gäller mer avgränsade arbetsuppgifter. Yrkesskickligheten kan exempelvis vara en påbyggnad av det kunnande som förvärvats genom grundexamen eller kräva en djupare kunskapsbas och mer utvecklade praktiska färdigheter än vid grundexamen. Yrkesskickligheten kan också gälla ett snävare yrkesområde än de som ingår i grundexamina. Kunnande som ska visas genom yrkesexamen ska inte kräva att yrkesexamina byggs hierarkiskt ovanpå den kompetens som ingår i grundexamen. I stället ska den studerande utifrån behoven inom respektive branscher och inom arbets- och näringslivet också kunna visa den typen av yrkeskunnande som behövs i ett nytt yrke eller i det första yrket och som inte ingår som grundexamen i examensstrukturen och inte heller nödvändigtvis behöver betecknas som grundexamen. Bestämmelsen motsvarar 12 a § 2 mom. i den gällande lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. 
I 4 mom. anges det vilket yrkeskunnande som ska visas i specialyrkesexamina. Examinanden ska visa att han eller hon har sådan yrkesskicklighet i enlighet med arbetslivets behov som innefattar djupare yrkeskunskaper än de som krävs för yrkesexamen eller innefattar mångprofessionellt kunnande. Specialyrkesexamen lämpar sig väl för personer med god yrkesskicklighet som vill få sitt kunnande erkänt samt uppdatera och utveckla sitt yrkeskunnande. 
En specialyrkesexamen ska visa yrkesskicklighet i enlighet med arbets- och näringslivets behov. Det kan innefatta planering, framställning, produktion eller utveckling av varor och tjänster eller vara kopplat till styrning och ledning av verksamhetsprocesser. Med djupa yrkeskunskaper än vid yrkesexamen avses att en person med specialyrkesexamen kan utföra många olika typer av arbetsuppgifter självständigt inom sitt yrkesområde också under krävande förhållanden och att personen har förmåga att se hur arbetsuppgifterna är kopplade till varandra i ett större perspektiv. Bestämmelsen motsvarar definitionen av specialyrkesexamen i 12 a § 3 mom. i den gällande lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. 
I 5 mom. säkerställs det att fristående yrkesexamina placerar sig på rätt kvalifikationsnivå enligt lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer (1384/2015). I 5 § i den lagen anges kvalifikationsnivåerna för allmänt erkännande via betyg över utbildning, inte via fristående examina eller betyg från yrkesprov. I momentet föreskrivs det följaktligen att en yrkesinriktad grundexamen och en yrkesexamen placerar sig på den kvalifikationsnivå som avses i 5 § 1 mom. 2 punkten i lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer och en specialyrkesexamen på den kvalifikationsnivå som avses i 5 § 1 mom. 3 punkten i den lagen. Bestämmelsen motsvarar 12 § 2 mom. i den gällande lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. 
6 §.Examensstruktur. Paragrafen föreskriver hur beslut fattas om de yrkesinriktade examina som ingår i examensstrukturen. 
I 1 mom. ingår ett bemyndigade att utfärda förordning om examensstrukturen. Bestämmelser om de yrkesinriktade grundexamina, yrkesexamina och specialyrkesexamina som ingår i examensstrukturen utfärdas genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet. De anger således vilka yrkesinriktade examina det finns och kan avläggas. Förordningen ska ange namnet på varje examen. Däremot föreslås det att den nuvarande regleringen av utbildningsområden slopas. I arbets- och näringslivet uppstår nya kompetensbehov ofta i gränslandet mellan nya branscher och utbildningsområden. Examina som motsvarar de nya kompetensområdena innefattar krav på yrkesskicklighet inom fler än bara ett utbildningsområde. Följaktligen är det svårt att inordna dem naturligt i något visst område. När regleringen slopas är det lättare att se över examensstrukturen eftersom kraven på yrkesskicklighet då uteslutande kan definieras utifrån arbetslivsbehoven och de inte läggs fast utifrån ett utbildningsområde. I klassificeringen av utbildningsområden ska man dock fortfarande kunna använda olika typer av klassificeringar som är avsedda för statistiska eller andra ändamål, exempelvis ISCED. 
Enligt 15 § 2 mom. bestämmer Utbildningsstyrelsen i examensgrunderna de kompetensområden som kan ingå i en examen. I 1 mom. ingår dock en bestämmelse om undantag från den regeln och den säger att det genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet, det vill säga genom förordningen om examensstrukturen, kan föreskrivas om ett kompetensområde som ingår i en viss examen, om kostnaderna för att ordna kompetensområdet avviker från de allmänna kostnaderna för att ordna examen. Undantagsbestämmelsen behövs eftersom viktkoefficienterna enligt det nya sättet att finansiera yrkesutbildning i första hand kommer att bestämmas utifrån kostnaderna för att ordna de examina som ingår i examensstrukturen. Det ska finnas fem kostnadsgrupper. I fortsättningen ska det dock vara möjligt att inbegripa något kompetensområde i en examen trots att kostnaderna avviker betydligt från de allmänna kostnaderna för att ordna examen. De kompetensområden som har avvikande anordnarkostnader ska enligt förslaget anges i undervisnings- och kulturministeriets förordning om examensstrukturen. Då kan också deras viktkoefficient anges i finansieringsförordningen på ett annat sätt än i kostnadsgruppen för examen. I dag är exempelvis skogsmaskinstransport ett kompetensområde, där kostnaderna avviker i hög grad från de allmänna kostnaderna för att ordna grundexamen inom skogsbranschen. 
I examensgrunderna kan Utbildningsstyrelsen besluta om andra kompetensområden som ska ingå i en examen, trots att ett kompetensområde kan ha angetts genom förordning av ministeriet. Alla kompetensområden i examina som Utbildningsstyrelsen bestämmer ska dock finansieras enligt den allmänna kostnadsgrupp för examen som ingår i finansieringsförordningen. Det går inte att i finansieringsförordningen föreskriva om en avvikande kostnadsgrupp. 
I 2 mom. föreskrivs det precis som i den gällande lagstiftningen att förslag till ändringar av examensstrukturen bereds av Utbildningsstyrelsen. Minst en gång om året ska Utbildningsstyrelsen bedöma behovet av att se över examina och förordningen om examensstrukturen och i förekommande fall lägga fram förslag till ändringar i examensstrukturen för undervisnings- och kulturministeriet. Förslagen kan grunda sig på kvalitativa bedömningar av kompetensbehoven, på initiativ som lämnas in till Utbildningsstyrelsen eller på Utbildningsstyrelsens egen bedömning av situationen. När undervisnings- och kulturministeriet tar emot ändringsförslag om examensstrukturen för yrkesinriktade examina från någon annan än Utbildningsstyrelsen, ska de överlämnas till Utbildningsstyrelsen för beredning, om det inte finns särskilda skäl att avvika från den praxisen. 
När initiativ till en ändring kommer utifrån ska Utbildningsstyrelsen bedöma om ändringen behövs. Vid behov ska Utbildningsstyrelsen begära yttranden och utredningar som underlag för sin bedömning. När Utbildningsstyrelsen bedömer initiativen ska den också alltid ta ställning till om de kräver ändringar i förordningen om examensstrukturen, det vill säga om en ny examen behöver läggas till eller en befintlig examen slopas i förordningen eller om namnet på en examen i examensstrukturen behöver ändras eller om de förändrade kompetensbehoven kan tillgodoses genom att examensgrunderna och kompetensområdena eller examensbenämningarna där ändras. Vid beredningen av förslagen ska Utbildningsstyrelsen höra respektive arbetslivskommissioner. På så sätt kan det säkerställas att kommissionerna kan fullfölja de uppgifter de har enligt 120 § 2 mom. 2 punkten. 
Utbildningsstyrelsens förslag ska också innehålla ett förslag om tidpunkten när ändringen av examensstrukturen ska träda i kraft. Utbildningsstyrelsen ska då ta hänsyn till den tid som krävs för att utarbeta examensgrunderna och det faktum att examensgrunderna ska utarbetas samtidigt som examensstrukturen ändras. Om förslaget handlar om att ta in en ny examen i examensstrukturen ska Utbildningsstyrelsen också ange de allmänna målen för examen, och vad gäller yrkesexamina och specialyrkesexamina omfattningen av examen i form av kompetenspoäng. Däremot behöver omfattningen nämnas i fråga om yrkesinriktade grundexamina bara när bestämmelserna om yrkesområdet kräver att grundexamen omfattar fler än 180 kompetenspoäng. 
Utbildningsstyrelsens förslag om ändrad examensstruktur är inte bindande för undervisnings- och kulturministeriet. Ministeriet har rätt att besluta om examensstrukturen enligt vad som föreskrivs i 1 mom. 
Enligt 15 § ska Utbildningsstyrelsen i examensgrunderna lägga fast kompetensområdena för och benämningarna på examina. Med kompetensområde avses inriktningar inom en examen med anknytning till en självständig samlad verksamhet inom arbetslivet. Med examensbenämningar avses de benämningar som ingår i 17 § och som kan användas efter att en person med godkänt resultat har avlagt den examen som ger rätt att använda examensbenämningen. 
I 3 mom. föreslår det en bestämmelse om att de principer som ska tillämpas vid bestämmande av kompetensområden och examensbenämningar får utfärdas genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet. Precis som nu behövs regleringen för att examensstrukturen ska vara tydlig och samordnad. 
7 §.Handledande utbildningar. Paragrafen föreskriver vilka icke-examensinriktade handledande utbildningar det ingår i lagens tillämpningsområde. Enligt 1 mom. avses med handledande utbildning, utbildning som handleder för yrkesutbildning och utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. 
Enligt 2 mom. ger utbildning som handleder för yrkesutbildning de studerande färdigheter för att söka sig till yrkesinriktad examensutbildning och stärker de studerandes förutsättningar att avlägga en yrkesinriktad examen. I första hand avses de studerandes förutsättningar att avlägga yrkesinriktade grundexamina som ger det kunnande som de behöver för att komma ut på arbetsmarknaden eller alternativt en yrkesexamen som ger det kunnande som behövs i det första yrket eller i ett nytt yrke. Dessa examina kan anses vara en grundläggande förutsättning för att komma in på arbetsmarknaden samt för att ägna sig åt fortsatta studier och genomföra livslångt lärande. Tanken är att personer med sämre förutsättningar ska med hjälp av handledande utbildning få bättre färdigheter att söka in till studier och avlägga en yrkesinriktad examen. Målet med handledande utbildning är att varje studerande efter avlagd handledande utbildning ska ha en plan för fortsatta studier. Syftet med bättre studiefärdigheter och förtydligade möjligheter för fortsatta studier är också att motverka att de studerande avbryter examensutbildning och att förbättra genomströmningen i utbildningen. 
Handledande utbildning ska vara inriktad på yrkesutbildning och den skiljer sig på så sätt från andra övergångsutbildningar, exempelvis påbyggnadsundervisning inom den grundläggande utbildningen. Utbildningen ska vara nära kopplad till arbetslivet, och under utbildningstiden ska de studerande också kunna avlägga studier som ingår i examensutbildning eller en yrkesinriktad examen, särskilt en yrkesinriktad grundexamen eller delar av en yrkesexamen. 
Handledande utbildningar ska anordnas i samarbete med andra intressenter i övergångsfasen, exempelvis offentliga aktörer, sammanslutningar och stiftelser som bedriver ungdomsarbete, social- och hälsovårdsmyndigheter och anordnare av grundläggande utbildning. Tanken är att de studerande genom individuella val får möjlighet att till exempel höja sina vitsord från den grundläggande utbildningen eller att delta i verksamheten på någon arbetsverkstad som ett led i den handledande utbildningen inför yrkesutbildning. De studerande ska också få tillräcklig handledning, stöd under studierna och information om möjligheter att söka in till fortsatta studier. 
I 3 mom. ingår bestämmelser om utbildning som handleder de studerande som behöver särskilt stöd på grund av sjukdom, skada eller funktionsnedsättning för arbete och ett självständigt liv och som därför inte kan delta i examensutbildning. Målet med utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv är att ge de studerande undervisning och handledning enligt deras individuella mål och färdigheter. 
8 §.Övrig yrkesutbildning. Paragrafen anger vilken annan yrkesutbildning än den examensutbildning enligt 6 § som ingår i examensstrukturen och förbereder för examina eller den handledande utbildning som avses i 7 § som kan anordnas som utbildning som avses i den föreslagna lagen. Enligt 1 punkten kan det ordnas utbildning som fördjupar eller kompletterar yrkeskompetensen som inte syftar till avläggande av en examen eller en examensdel. Denna utbildning ska företrädesvis tillgodose ett avgränsat kompetensbehov och ge särskild kompetens för ett arbete eller ett yrke. Det kan ofta handla om kompetens som är kopplad till krav som ställs av någon utomstående aktör, exempelvis för ett certifikat. Dessutom är det kunnande som förvärvas vanligen snävt och den anknytande utbildningen därför också kortvarig. Enligt den föreslagna 23 § ska utbildning som fördjupar eller kompletterar yrkeskompetensen bara kunna ordnas i anknytning till de examina som anges i anordnartillståndet. 
I 2 punkten föreskrivs det om utbildning som förbereder för yrkesuppgifter som inte är förberedande utbildning för examina som ingår i examensstrukturen enligt 6 §. Enligt bestämmelsen kan utbildning som förbereder för yrkesuppgifter ordnas som utbildning som förbereder för arbete som yrkes- och trafikflygare, utbildning som förbereder för uppgifter som flygledare och utbildning som förbereder för arbete som förare i spårbunden stadstrafik. Utbildningen för dessa yrkesuppgifter ska ge studeranden grundläggande yrkesskicklighet för de avsedda arbetsområdena. Den utbildning som förbereder för yrkesuppgifter ska inte följa Utbildningsstyrelsens examensgrunder, utan innehållet och kraven i utbildningen bestäms utifrån regelverket för de berörda yrkesområdena. För att få ordna utbildningen krävs det anordnartillstånd enligt 23 § för utbildningen samt de tillstånd av andra myndigheter som eventuellt krävs. 
9 §.Personalutbildning. Paragrafen har bestämmelser om personalutbildning. De gällande lagarna om yrkesutbildning har inga bestämmelser om personalutbildning, men lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning har bestämmelser om antagning av studerande till personalutbildning och information om utbildningen. Lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet har bestämmelser om finansiering av personalutbildning som ordnas i form av yrkesinriktad tilläggsutbildning i syfte att utveckla kompetensen hos personalen vid ett företag eller en annan sammanslutning. 
I 3 § finns en definition av personalutbildning. Med personalutbildning avses utbildning som en viss arbetsgivare ordnar för sin personal och som delvis finansieras av arbetsgivaren och delvis är offentligt finansierad. 
Enligt den gällande lagstiftningen har yrkesexamina som avläggs som fristående examina, utbildning som förbereder för dem och annan yrkesinriktad tilläggsutbildning som inte utmynnar i examen kunnat ordnas som personalutbildning. När det bara kommer att finnas ett sätt att avlägga examen kan inte personalutbildning uteslutas ur systemet. I denna proposition föreslås det att bara examensutbildning och utbildning som förbereder för yrkesuppgifter i fortsättningen ska kunna ordnas som personalutbildning. Följaktligen föreskriver paragrafen att det som personalutbildning kan ordnas i 5 § avsedda examina och examensdelar, examensutbildning och utbildning enligt 8 § 2 punkten som förbereder för yrkesuppgifter. I överensstämmelser med den gällande lagstiftningen kan handledande utbildningar enligt 7 § inte ordnas som personalutbildning. 
Ändringen innebär vidare att övrig yrkesutbildning enligt 8 § 1 punkten inte kan ordnas som personalutbildning, det vill säga utbildning som fördjupar eller kompletterar yrkeskompetensen och som inte syftar till avläggande av en examen eller examensdel. Paragrafen innehåller dock också ett undantag om att det som arbetskraftsutbildning också kan ordnas i 8 § 1 punkten avsedd utbildning som fördjupar eller kompletterar yrkeskompetensen. 
10 §.Dimensioneringsgrunder för och omfattningen av examina. Paragrafen innehåller bestämmelser om dimensioneringsgrunderna för och omfattningen av examina. 
Enligt 1 mom. är en kompetenspoäng grunden för dimensioneringen av yrkesinriktade grundexamina, yrkesexamina, specialyrkesexamina och examensdelar. Med examensdelar avses dels examensdelar enligt examensgrunderna, dels mindre enheter, exempelvis delområden i gemensamma examensdelar. Kompetenspoängen förtydligar examenssystemet och gör att omfattningen och bredden på yrkeskunnandet blir mer synlig för både arbetsgivaren och den studerande. Dessutom blir det lättare att jämföra examina och examensdelar både nationellt och internationellt. Kompetenspoängen ska följa rekommendationen om ett europeiskt system för meritöverföring inom yrkesutbildningen (ECVET), som avser att underlätta studentutbyte och fri rörlighet för arbetskraften inom Europeiska unionen. 
Enligt 2 mom. är omfattningen av en yrkesinriktad grundexamen 180 kompetenspoäng, vilket motsvarar det nuvarande poängtalet för yrkesinriktad grundexamen. Det är den lägsta tillåtna omfattningen för att avlägga en yrkesinriktad grundexamen i enlighet med reglerna för examensuppbyggnad. Omfattningen på grundexamen ska alltså basera sig på ECVET-rekommendationen, som säger att poängen först måste läggas fast för hela examen. Det totala poängantalet bör basera sig på den officiella studievägen för en examen, det vill säga att inlärningsresultaten av den officiella utbildningen på heltid under ett år motsvarar 60 poäng. Om det inte finns någon officiell studieväg för en examen, kan poängen enligt ECVET-rekommendationen läggas fast efter jämförelse med en annan examen som har en officiell studieväg. 
Yrkesinriktade examina och grunderna för dem baserar sig på kunnande. Dessutom kommer man som det föreslås i denna proposition att införa ett enda sätt att avlägga examen, nämligen examen som baserar sig på yrkesprov. Därmed är det viktigast att de studerande uppnår de krav på yrkesskicklighet eller de mål för kunnandet som gäller för en examen eller en examensdel. Examen ska kunna avläggas oberoende av hur man har förvärvat kunnandet och en examen ska kunna avläggas helt och hållet utan förberedande examensutbildning. Varje studerande ska få en personlig utvecklingsplan för kunnandet och arbeta sig fram enligt den till det kunnande och visande av det kunnande som är satta som mål. Det betyder exempelvis att en studerande med särskilda behov kan behöva längre tid än genomsnittet att uppnå ett kunnande som motsvarar ett visst antal kompetenspoäng eller att någon annan studerande kan uppnå samma kunnande på kortare tid än genomsnittet. Det går således inte att lägga fast en enda samordnad officiell studieväg för yrkesinriktade examina som genererar kompetenspoäng. Därför kommer kompetenspoängen för yrkesinriktade examina att basera sig på jämförelse med gymnasieutbildningen, där det finns en officiell studieväg. Kompetenspoängen för yrkesexamina och specialyrkesexamina ska basera sig på jämförelse med yrkesinriktade grundexamina. 
I 2 mom. ingår, precis som i den gällande lagstiftningen, ett bemyndigande för undervisnings- och kulturministeriet att genom förordning utfärda bestämmelser om att en yrkesinriktad grundexamen i vissa fall får omfatta fler än 180 kompetenspoäng. En omfattning med fler än 180 poäng kan avse en yrkesinriktad examen i sin helhet eller bara ett visst kompetensområde i examen. I sådana fall är omfattningen för övriga kompetensområden 180 kompetenspoäng. I dessa fall ska det, i motsats till det som sägs i 15 § 2 mom. 2 punkten, genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet kunna föreskrivas om kompetensområdena, även om bestämmelser om dem i övrigt med stöd av 15 § utfärdas i Utbildningsstyrelsens examensgrunder. Genom förordning får det dock inte föreskrivas att en enskild yrkesinriktad grundexamen omfattar färre än 180 kompetenspoäng. 
Enligt bemyndigandet kan minimiomfattningen av en yrkesinriktad grundexamen eller av ett kompetensområde vara fler än 180 kompetenspoäng, om regleringen för branschen kräver det. Grundexamen och särskilda kompetensområden ska omfatta fler än 180 kompetenspoäng bara om det finns grundad anledning till det, exempelvis om de krav på yrkesskicklighet som arbetslivet kräver till följd av regleringen för branschen inte kan uppnås inom ramen för en examen med 180 kompetenspoäng. Huvudregeln är således att alla yrkesinriktade grundexamina samordnat omfattar 180 kompetenspoäng. 
I 3 mom. ingår det bestämmelser om omfattningen av yrkesexamina och specialyrkesexamina. Omfattningen på yrkesexamina beror på hur brett och djupt kunnande det krävs för de kompetensbehov inom arbets- och näringslivet som ligger till grund för den yrkesskicklighet och de mål för kunnandet som krävs för examina i relation till yrkesinriktade grundexamina. Omfattningen av en yrkesexamen är enligt momentet 120, 150 eller 180 kompetenspoäng. Poängtalen avser minimiomfattningen för att avlägga en yrkesexamen i enlighet med reglerna för examensuppbyggnaden. I en yrkesexamen visar den studerande prov på djupare kunnande, men det kan avse mer avgränsade arbetsuppgifter eller en snävare bransch. Därför kommer yrkesexamina som regel att omfatta färre kompetenspoäng än grundexamina. 
Omfattningen av specialyrkesexamina anges enligt samma principer som för yrkesexamina. Specialyrkesexamina ger betydligt djupare kunnande än yrkesinriktade grundexamina och yrkesexamina, men de är inte alltid lika brett upplagda som grundexamina. Enligt 3 mom. är omfattningen av en specialyrkesexamen 160, 180 eller 210 kompetenspoäng. Poängtalen avser minimiomfattningen för att avlägga en specialyrkesexamen i enlighet med reglerna för examensuppbyggnaden. 
Grunderna för yrkes- och specialyrkesexamina ska precis som idag motsvara kompetensbehoven inom respektive branscher. Examina är inte planerade och kommer inte att planeras för att vara jämförliga, utan kraven på yrkesskicklighet kan avvika mycket från varandra beträffande omfattning och krav beroende på kompetenskraven i arbetslivet. Vad beträffar kraven på yrkesskicklighet ligger yrkes- och specialyrkesexamina på en nivå som normalt kräver att examen som avläggs utan examensutbildning ska kombineras med kunnande förvärvat i arbetslivet eller på något annat sätt. Undervisnings- och kulturministeriet ska i samarbete med Utbildningsstyrelsen och arbets- och näringsministeriet lägga fast omfattningen för yrkesexamina och specialyrkesexamina i förordningen om examensstrukturen som ett led i förslagen om ändring av examensstrukturen och beredningen av examensgrunderna. 
Den examen som en studerande avlägger kan i själva verket vara mer omfattande än det föreskrivna antalet kompetenspoäng som ingår i examen, om den studerande i sin examen tar med valbara examensdelar som är mer omfattande än minimiomfattningen på en valbar del och examensomfattningen därmed överskrids. Examensomfattningen räknat i kompetenspoäng kan däremot inte öka utifrån att det i examen ingår extra examensdelar som avviker från uppbyggnaden. Vad beträffar yrkesinriktade grundexamina är detta en ändring jämfört med nuläget eftersom en studerande enligt statsrådets förordning om yrkesinriktade grundexaminas uppbyggnad i sin examen har kunnat ta med fler yrkesinriktade examensdelar eller examensdelar som grundar sig på lokala krav på yrkesskicklighet än det är föreskrivet, om det är nödvändigt med tanke på branschvisa eller lokala krav på yrkesskicklighet i arbetslivet eller för att de studerande ska kunna fördjupa sin yrkesskicklighet. I fortsättningen ska en examen inte kunna utvidgas av dessa skäl. I stället kommer det i förekommande fall att alltid utfärdas ett särskilt betyg över genomförda utbildningsdelar. 
11 §.Dimensioneringsgrunder för, omfattningen av och tiden för genomförande av handledande utbildningar. Paragrafen har bestämmelser om dimensioneringsgrunder för, omfattningen av och tiden för genomförande av handledande utbildningar. 
Enligt 1 mom. är en kompetenspoäng grunden för dimensioneringen av handledande utbildning och delar av sådan utbildning. Grunderna för dimensioneringen av handledande utbildning och delar av sådan utbildning är desamma som för yrkesinriktade grundexamina, yrkesexamina, specialyrkesexamina och examensdelar. Med delar av handledande utbildning avses utbildningsdelar som definieras i utbildningsgrunderna. Också inom handledande utbildning förtydligas omfattningen och djupet i kunnandet för de studerande genom kompetenspoäng. Därtill gör poängen det lättare att jämföra handledande utbildning och delar av sådan utbildning både nationellt och internationellt. 
I 2 mom. anges omfattningen av handledande utbildningar. Precis som idag ska omfattningen av den utbildning som handleder för yrkesutbildning och av den utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv vara 60 kompetenspoäng. Det lagstadgade poängtalet är minimiomfattningen för att avlägga en handledande utbildning i enlighet med reglerna för examensuppbyggnaden. Även om grunderna för den handledande utbildningen bygger på kunnande och även om studerande inom den handledande utbildningen ska ha en personlig utvecklingsplan för kunnandet, bygger den handledande utbildningen som namnet säger i första hand på utbildning. Därmed kan det läggas upp en officiell studieväg som kan kopplas ihop med utbildningens omfattning. Det kunnande som en studerande i snitt kan uppnå under ett år motsvarar 60 kompetenspoäng i överensstämmelse med ECVET-rekommendationen. Om den studerande avlägger studier inom handledande utbildning för färre än 60 kompetenspoäng, får den studerande precis som i dagsläget ett betyg över de avlagda utbildningsdelarna. 
Omfattningen på den utbildning som en studerande inom handledande utbildning avlägger kan i själva verket vara mer omfattande än det poängtal som föreskrivs för utbildningen, om den studerande går in för valbara utbildningsdelar som är mer omfattande än minimiomfattningen och som innefattar fler kompetenspoäng än minimiomfattningen på de valbara delarna och omfattningen på utbildningen då överskrids. Utbildningens omfattning räknat i kompetenspoäng kan däremot inte öka utifrån att det i utbildningen ingår extra utbildningsdelar som avviker från uppbyggnaden. 
Precis som i den gällande lagstiftningen föreskriver 3 mom. om tiden för att slutföra utbildning som handleder för yrkesutbildning. Enligt 2 mom. ska omfattningen på utbildningen vara 60 kompetenspoäng. Det kunnande som i snitt uppnås på ett år motsvarar 60 kompetenspoäng. Följaktligen ska utbildning som handleder för yrkesutbildning som regel alltid slutföras inom ett år. I 3 mom. föreskrivs det därför att utbildning som handleder för yrkesutbildning ska slutföras inom ett år, om inte den studerande på grund av sjukdom eller av någon annan särskild orsak beviljas förlängning av utbildningsanordnaren. 
Studerande med mycket stort behov av särskilt stöd har rätt att använda längre tid än ett år för att uppnå kunnande motsvarande 60 kompetenspoäng. Tiden för att avlägga utbildning som handleder för yrkesutbildning kan förlängas exempelvis av någon annan särskild orsak som anges i bestämmelsen, om den studerande på grund av sina studiefärdigheter inte kan uppnå det kunnande som krävs för 60 kompetenspoäng inom ett år. 
I 4 mom. föreskrivs det i överensstämmelse med nuläget om tiden för att slutföra en utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. Tiden ska enligt momentet bestämmas utifrån den studerandes individuella mål och färdigheter. Utbildningsanordnaren har rätt att besluta om tiden för att slutföra utbildningen. Utbildningstiden kan dock vara högst tre år. Precis som nu är målet att tillåta varierande tider för att slutföra utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. 
Enligt 2 mom. omfattar utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv 60 kompetenspoäng. Det innebär att tiden för att slutföra utbildningen som regel är minst ett år. Samtidigt inskränker bestämmelsen precis som den gällande lagstiftningen tiden till högst tre år. De studerande kan ha stora skillnader i sina inlärningsfärdigheter och studerande med mycket stort behov av särskilt stöd kan behöva längre tid än genomsnittsstuderande för att tillägna sig kunnande motsvarande 60 kompetenspoäng, upp till 2—3 år. 
Enligt bestämmelsen är det utbildningsanordnaren som beslutar om tiden för att slutföra utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. Tiden ska bestämmas utifrån den studerandes individuella mål och färdigheter. Beslutet om tiden för att slutföra utbildningen fattas i början av studierna som ett led i den personliga utvecklingsplanen för kunnandet, men beslutet kan ses över under utbildningens gång utifrån den studerandes individuella mål och färdigheter. 
12 §.Dimensioneringsgrunder för examensdelar och för utbildningsdelar i handledande utbildningar. Paragrafen har bestämmelser om dimensioneringsgrunderna för examensdelar och för utbildningsdelar i handledande utbildningar. Den relativa vikten för examensdelar och handledande utbildning, det vill säga antalet kompetenspoäng, anges enligt principerna i ECVET-rekommendationen. 
Enligt ECVET ska examensdelarnas relativa vikt av examen för det första kunna fastställas enligt den relativa betydelse som examensdelens läranderesultat har för deltagandet på arbetsmarknaden, för att gå vidare till andra utbildningsnivåer eller för social integration. För det andra ska examensdelarnas relativa vikt kunna fastställas enligt svårighetsgrad, omfattning och täckning av de läranderesultat som ingår i examensdelen. För det tredje ska vikten kunna fastställas enligt den ansträngning den studerande måste göra för att tillägna sig de kunskaper, färdigheter och kompetenser som krävs för examensdelen. Olika kombinationer av kriterierna kan också användas för att fastställa den relativa vikten. 
Kompetenspoängen för examensdelarna inom den handledande utbildningen bestäms enligt paragrafen utifrån omfattningen, svårighetsgraden och betydelsen av det kunnande som ingår i dem i förhållande till de krav på yrkesskicklighet och de mål för kunnandet som gäller examen eller den handledande utbildningen som helhet. Med omfattningen för en examensdel avses hur stor del den aktuella examensdelen utgörs av examinandens samlade yrkesskicklighet. Med svårighetsgrad avses hur svår en examensdel är i relation till andra delar i samma examen. Betydelsen av en examensdel syftar på vilken betydelse examensdelen har för deltagandet på arbetsmarknaden, för att gå vidare till andra utbildningsnivåer eller för social integration. Samma dimensioneringsgrund ska också tillämpas på dimensioneringen av delarna i den handledande utbildningen. 
Vid dimensioneringen av examina och utbildningsdelar i handledande utbildningar tillämpas en kombination av alla dessa kriterier. Vid dimensioneringen av enskilda examina eller utbildningsdelar kan dock något av kriterierna ges större vikt än de andra. Utbildningsstyrelsen lägger fast antalet kompetenspoäng för examensdelar i examensgrunderna, som utarbetas i samarbete med arbetslivet och andra intressenter. Antalet kompetenspoäng för handledande utbildningar läggas fast i utbildningsgrunderna. 
Dimensioneringsgrunderna i paragrafen ska också användas som grund för enheter som är mindre än en examensdel. Det kan behövas i examensgrunderna vid dimensioneringen av de delområden som hör till de gemensamma examensdelarna. Sådana enheter kan också dimensioneras som kompetenspoäng i de studerandes personliga utvecklingsplan för kunnandet, exempelvis när den studerande förvärvar kunnande utomlands eller genom en utbildning som ordnats av en annan utbildningsanordnare. 
13 §.Uppbyggnaden av yrkesinriktade examina. Enligt 1 mom. byggs yrkesinriktade grundexamina, yrkesexamina och specialyrkesexamina upp av yrkesinriktade examensdelar. Examensdelarna ska motsvara arbets- och verksamhetsområden inom arbetslivet. En yrkesinriktad examensdel ska bilda ett samlat arbets- och verksamhetsområde som kan avskiljas från en omfattande arbetsprocess till en verksamhet som kan utvärderas självständigt. 
I en yrkesinriktad examen eller i ett kompetensområde inom en examen ska det ingå minst en obligatorisk yrkesinriktad examensdel och minst en valbar yrkesinriktad examensdel. Det betyder att examensgrunderna måste innehålla minst en yrkesinriktad examensdel som är obligatorisk för alla och valbara yrkesinriktade examensdelar. Antalet obligatoriska och valbara yrkesinriktade examensdelar och relationen mellan dem kommer att variera inom olika examina beroende på särdragen och kraven inom de aktuella branscherna. Bestämmelser om examensuppbyggnaden ska ingå i examensgrunderna. De anger vilka obligatoriska och valbara examensdelar i examensgrunderna de studerande måste avlägga för att få examensbetyg. Bestämmelserna om examensuppbyggnad tillåter att examensdelar kombineras flexibelt utifrån behoven i arbetslivet och att valfriheten utökas. Syftet med större valfrihet är att möta de varierande och delvis mycket specialiserade kompetensbehov som arbetslivet ställer inom samma examen. 
I 2 mom. föreskrivs det att yrkesinriktade grundexamina utöver yrkesinriktade examensdelar också ska innehålla gemensamma examensdelar. De ska säkerställa att de som har avlagt en yrkesinriktad grundexamen oberoende av examen har de grundläggande färdigheter som behövs i arbetet och i livet, den gemensamma kompetens som behövs inom alla branscher och lika färdigheter för fortsatta studier och livslångt lärande. Vid sidan av de gemensamma examensdelarna kommer de viktigaste färdigheterna för livslångt lärande att stärkas i och med att de integreras i kraven för yrkesskicklighet i de yrkesinriktade examensdelarna. 
De gemensamma examensdelarna består av följande tre tematiska delar: kunnande i kommunikation och interaktion, kunnande i matematik och naturvetenskap och kunnande om samhälle och arbetsliv. Examensdelen socialt och kulturellt kunnande som ingår i den gällande lagstiftningen föreslås bli struken som särskild examensdel, men de kunskaper som ingår i den införlivas i de tre återstående gemensamma examensdelarna som delområden eller mål för kunnandet. 
Yrkesexamina och specialyrkesexamina ska inte innehålla några gemensamma examensdelar. De studerande kan dock avlägga gemensamma delar som fristående examensdelar om det i den personliga tillämpningen anses vara nödvändigt och lämpligt. 
De fritt valbara examensdelar som enligt den gällande lagstiftningen ingår i yrkesinriktade grundexamina som fristående examensdelar föreslås bli slopade. I stället ska valfriheten ingå i de yrkesinriktade examensdelarna. De valbara examensdelarna som ingår i de yrkesinriktade examensdelarna i yrkesinriktade grundexamina kan fortfarande, enligt vad som sägs i examensgrunderna, vara gemensamma examensdelar, gymnasiestudier alternativt andra studier som stöder färdigheterna för fortsatta studier eller högskolestudier även om de inte har ett yrkesinriktat innehåll. Bestämmelser om detta ingår i examensgrunderna. Därmed blir det möjligt att bland annat avlägga yrkesinriktad grundexamen och studentexamen samtidigt eller att snabbare flytta över till fortsatta studier på högskolenivå. De valbara yrkesinriktade examensdelarna kan också vara examensdelar med anknytning till lokala krav på yrkesskicklighet eller individuella examensdelar bestående av kunnande som förvärvats genom arbetserfarenhet, precis som i nuläget. När de fritt valbara examensdelarna försvinner förenklas bestämmelserna om uppbyggnaden av yrkesinriktade grundexamina samtidigt som det underlättar byggandet av individuella studievägar. 
I 3 mom. ingår det en bemyndigandebestämmelse. Genom förordning av statsrådet får det utfärdas närmare bestämmelser om hur examen byggs upp av yrkesinriktade och gemensamma examensdelar, om de gemensamma examensdelarnas omfattning i kompetenspoäng och om de delområden som ingår i de gemensamma examensdelarna samt om huruvida delområdena är obligatoriska eller valbara. 
Enligt de föreslagna bestämmelserna i förordningen av statsrådet ska en yrkesinriktad grundexamen dimensionerad till 180 kompetenspoäng innehålla gemensamma examensdelar bestående av 35 kompetenspoäng, precis som i nuläget. De yrkesinriktade examensdelarna får en aning större omfattning och ökar från 135 till 145 kompetenspoäng, när de tidigare fritt valbara examensdelarna bestående av 10 kompetenspoäng införlivas i de yrkesinriktade examensdelarna. 
Genom förordning av statsrådet ska det också utfärdas bestämmelser om omfattningen av varje gemensam examensdel i kompetenspoäng. I och med att den nuvarande examensdelen socialt och kulturellt kunnande fasas in i de tre återstående gemensamma examensdelarna måste kompetenspoängen för de gemensamma examensdelarna omfördelas. I detta sammanhang beaktas resultaten från den internationella PIAAC-studien av den vuxna befolkningens kunskaper. Den visar att i synnerhet kunskaperna i läsning och matematik och de datatekniska färdigheterna behöver förbättras. Samtidigt görs det en översyn av i vilka examensdelar olika delområden och kompetensområden kan inordnas naturligast. Delområdena kan i viss mån inordnas under någon annan examensdel än de ingår i nu. Ändringarna förenklar bestämmelserna om uppbyggnaden av yrkesinriktade grundexamina och tillåter att kompetensbehoven bland den vuxna befolkning som kommer från arbetslivet till yrkesutbildning bättre beaktas i uppbyggnaden av de gemensamma examensdelarna. Dessutom blir examensbetygen mer informativa när benämningen på examensdelen bättre beskriver delområdena. I dagsläget har det enda delområdet inom socialt och kulturellt kunnande hos enskilda studerande kunnat vara exempelvis matematik och namnet på examensdelen på examensbetyget har då varit missvisande. 
I de gemensamma examensdelarna ska fortfarande bland annat modersmål, det andra inhemska språket, främmande språk, kulturkännedom, matematik, fysisk, kemi, informations- och kommunikationsteknik, samhällskunskap och samhällsfärdigheter, arbetslivskunskap och arbetslivsfärdigheter, bevarande av arbetsförmågan och välbefinnande, idrott och hälsokunskap, företagsamhet, etik, psykologi, främjande av hållbar utveckling, konst, kultur och kreativ framställning ingå som delområden för att examensdelarna ska stärka yrkesbildningen och ge färdigheter för fortsatta studier och livslångt lärande. De gemensamma examensdelarna och deras delområden och mål för kunnandet läggs dock fast utifrån krav på kunnande. Starkare förankring i kunnande gör det lättare att identifiera i synnerhet informellt lärande och vardagskunskap. Dessutom blir det lättare att genomföra gemensamma examensdelar i samband med yrkesinriktade examensdelar. Det i sin tur hjälper de studerande att förstå vilken roll de gemensamma examensdelarna spelar i arbetslivet och motiverar dem att studera de delarna. 
De tre examensdelarna, kunnande i kommunikation och interaktion, kunnande i matematik och naturvetenskap och kunnande om samhälle och arbetsliv är obligatoriska för alla. De kan dock innehålla både obligatoriska och valbara delområden. Genom förordning av statsrådet utfärdas det bestämmelser om vilka delområden som ingår i de gemensamma examensdelarna och om huruvida delområdena är obligatoriska eller valbara. Valmöjligheterna kommer att ha i stort sett samma omfattning som idag, men de byggs in i varje gemensam examensdel. 
I examensgrunderna anger Utbildningsstyrelsen målen för kunnandet för delområdena inom de gemensamma examensdelarna samt dimensioneringen i kompetenspoäng. Vidare lägger Utbildningsstyrelsen i examensgrunderna fast vilka av målen för kunnandet för delområdena inom de gemensamma examensdelarna som är obligatoriska för alla examinander och vilken omfattning de har räknat i kompetenspoäng. Dessutom kan delområdena ha valbara mål för kunnandet och de studerande kan väja ut de mål som stöder deras egna mål eller som de i övrigt är intresserade av. 
Enligt den gällande förordningen om yrkesinriktade grundexaminas uppbyggnad kan Utbildningsstyrelsen i examensgrunderna bestämma att högst 15 poäng av de yrkesinriktade examensdelarna ska avsättas för fritt valbara examensdelar, under förutsättning att de studerande genom examen uppnår de lagstadgade mål som ställs på en yrkesinriktad grundexamen. Tack vare bestämmelsen har exempelvis gymnasiestudier kunnat införlivas i yrkesinriktade examina i större omfattning än inom ramen för de 35 kompetenspoäng som gäller för gemensamma examensdelar och de 10 kompetenspoäng som gäller för fritt valbara examensdelar. Tanken är att det också i fortsättningen genom förordning av statsrådet ska kunna föreskrivas om möjlighet att inbegripa kunnande som motsvarar gemensamma examensdelar i yrkesinriktade examensdelar via den valfrihet som ingår i examensgrunderna. Denna möjlighet är viktig till exempel för de studerande som samtidigt genomför yrkesinriktad grundexamen och studentexamen och utnyttjande av vitsord gällande yrkesinriktad grundexamen i samband med antagning av studerande till högre utbildning. 
14 §.Uppbyggnaden av handledande utbildning. Paragrafen anger hur handledande utbildning ska vara uppbyggd. Handledande utbildning ska vara uppbyggd av utbildningsdelar. Delarna består av kompetenser som bygger på målen för utbildning som handleder för yrkesutbildning eller för arbete och ett självständigt liv. Det ingår ett bemyndigande om att närmare bestämmelser om uppbyggnaden av handledande utbildning får utfärdas genom förordning av statsrådet. 
15 §.Examensgrunder. Paragrafen har bestämmelser om examensgrunderna, innehållet i dem och hur de bereds. Utbildningsstyrelsen bestämmer enligt 1 mom. examensgrunderna för varje examen som ingår i den examensstruktur som avses i 6 §. 
Enligt 2 mom. anges det i examensgrunderna vilka frågor som Utbildningsstyrelsen har rätt att besluta om i examensgrunderna. I 2 mom. 1 punkten nämns examensbenämningarna precis som i den gällande lagen. Yrkesinriktade grundexamina ska alltid ha en examensbenämning. Yrkesexamina och specialyrkesexamina ska ha en benämning när det är ändamålsenligt och benämningen ska ge arbets- och näringslivet eller den studerande själv ytterligare information. 
Enligt 2 mom. 2 punkten ska det i examensgrunderna anges eventuella kompetensområden för examina. De tillämpas när det är nödvändigt för att bygga examina på ett tydligt sätt. Om kompetensområden ingår i examen ska de alltid vara minst två. I motsats till vad som anges i 2 mom. 2 punkten föreskrivs det dock genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet om kompetensområdet för en yrkesinriktad grundexamen, om det med stöd av 10 § 2 mom. behöver föreskrivas att omfattningen av ett visst kompetensområde är fler än 180 kompetenspoäng. 
Enligt 2 mom. 3 punkten ska Utbildningsstyrelsen bestämma examensuppbyggnaden i examensgrunderna om det inte föreskrivs om dem i 13 § eller i en statsrådsförordning som utfärdas med stöd av den. I examensgrunderna fastställer Utbildningsstyrelsen vilka enskilda examensdelar som ingår i varje examen. Med de examensdelar som ingår i examen avses alla de obligatoriska och valbara examensdelar som ska fastställas i examensgrunderna och som en examen kan byggas upp på. En viss examensdel kan antingen höra till bara en examen eller vara gemensam för flera examina. 
Utbildningsstyrelsen fastställer också regler för uppbyggnaden av examen, det vill säga vilka av de obligatoriska och valbara examensdelarna i examensgrunderna som den studerande ska avlägga för att få examensbetyg. Bestämmelsen kompletterar 13 §. I samband med bestämmelsen om examensuppbyggnaden kan också ordningsföljden för att avlägga examensdelarna fastställas, om det kräver en viss nivå av kunnande för att avlägga dem. 
Enligt 2 mom. 3 punkten anger Utbildningsstyrelsen i examensgrunderna uppbyggnaden av obligatoriska och valbara examensdelar och omfattningen räknat i kompetenspoäng av examensdelarna och de delområden som ingår i de gemensamma examensdelarna, om det inte föreskrivs om dem i 13 § eller i en förordning som utfärdas med stöd av den. Närmare bestämmelser om de gemensamma examensdelarnas omfattning i kompetenspoäng och om de delområden som ingår i de gemensamma examensdelarna samt om huruvida de gemensamma examensdelarna och deras delområden är obligatoriska eller valbara utfärdas med stöd av ett bemyndigande i 13 § 3 mom. genom en förordning av statsrådet. Däremot ska det inte föreskrivas om omfattningen av delområdena i gemensamma examina genom en förordning av statsrådet. I examensgrunderna föreskriver Utbildningsstyrelsen i stället om enskilda yrkesinriktade examensdelar och om omfattningen i kompetenspoäng av delområdena i gemensamma examensdelar. I de yrkesinriktade examensdelarna ska Utbildningsstyrelsen inte föreskriva om omfattningen i kompetenspoäng av enheter som är mindre än en examensdel. 
Enligt 2 mom. 4 punkten föreskrivs det i examensgrunderna om kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet i de gemensamma examensdelarna. Vidare föreskrivs det om bedömningen av det kunnandet som ska ingå i examensdelarna, bland annat på vilka sätt yrkesskickligheten kan visas samt vilka delar som ska bedömas och bedömningskriterierna. 
Enligt 2 mom. 5 punkten ska Utbildningsstyrelsen bestämma till vilken del det inte är möjligt att anpassa bedömningen av kunnandet i enlighet med 64 § 2 mom. eller att göra avvikelser från kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet i enlighet med 66 § 1 mom. Anpassning av bedömningen av kunnandet och avvikelser från kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet får bara göras i yrkesinriktade grundexamen. 
Vid sidan av gymnasiet är yrkesinriktade grundexamina den primära studievägen för ungdomar som går ut grundskolestadiet. Följaktligen är det viktigt att alla som genomgått lärokursen för en yrkesinriktad grundexamen eller gymnasiet får ett lika starkt kompetensunderlag för att komma ut i arbetslivet eller för att påbörja fortsatta studier efter andra stadiet oberoende av vad och var de studerar. Därför föreskriver 3 mom. att Utbildningsstyrelsen ska sammanställa grunderna för de yrkesinriktade grundexamina så att examina till sin omfattning motsvarar omfattningen av gymnasiets lärokurs enligt 7 § i gymnasielagen. Yrkesinriktade grundexamina omfattar alltså minst 180 kompetenspoäng oberoende av eventuella variationer i kompetensbehoven inom olika branscher. 
I 4 mom. påförs Utbildningsstyrelsen skyldighet att bereda examensgrunderna i samarbete med representanter för arbets- och näringslivet, utbildningsanordnarna och andra viktiga intressentgrupper. Bestämmelsen är ny, men i själva verket ändras inte nuvarande praxis som inneburit att examensgrunderna har beretts av intressentgrupperna i brett upplagt samarbete. Dessutom ska Utbildningsstyrelsen bereda examensgrunderna i samarbete med respektive arbetslivskommission för att kommissionerna ska ha möjligheter att utföra de uppgifter som de har enligt 120 § 2 mom. 2 punkten. 
16 §.Grunder för handledande utbildning. Paragrafen föreskriver om grunderna för den handledande utbildningen. Enligt 1 mom. bestämmer Utbildningsstyrelsen utbildningsgrunderna för utbildning som handleder för yrkesutbildning och utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv, vilket motsvarar nuläget. Det ska finnas separata grunder för den utbildning som handleder för yrkesutbildning och den utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. 
I 2 mom. ingår bestämmelser om de frågor som Utbildningsstyrelsen har rätt att bestämma om i utbildningsgrunderna. Enligt 1 punkten anges i utbildningsgrunderna utbildningens uppbyggnad av obligatoriska och valbara utbildningsdelar samt utbildningsdelarnas omfattning i kompetenspoäng, om det inte föreskrivs om dem med stöd i 14 § eller i en förordning som utfärdas med stöd av den. Lagbestämmelsen kräver inte att grunderna för de handledande utbildningarna innehåller både obligatoriska och valbara examensdelar. Med stöd av bemyndigandebestämmelsen i 14 § kan det genom förordning av statsrådet utfärdas närmare bestämmelser om vilka utbildningsdelar i den handledande utbildningen som är obligatoriska respektive valbara, om det är nödvändigt exempelvis för att möjliggöra individuella och flexibla studievägar. Enligt 2 punkt anges i utbildningsgrunderna även målen för kunnandet samt bedömningen av kunnandet i utbildningsdelarna, det vill säga de delar som bedöms och bedömningskriterierna. 
17 §.Skydd av namn på examina och examensbenämningar. Paragrafen har, precis som den gällande lagstiftningen, bestämmelser om skydd av namn på examina och examensbenämningar. Både namnen på examina och examensbenämningen eller examensbenämningarna i anknytning till namnet ska vara skyddade. Examensbenämning är en benämning som kan användas efter att en person med godkänt resultat avlagt den examen som ger rätt att använda examensbenämningen. Bestämmelser om namn på examina utfärdas genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet. Däremot förskriver Utbildningsstyrelsen om examensbenämningarna i examensgrunderna. 
18 §.Behörighet för fortsatta studier. Paragrafen föreskriver om den allmänna behörighet för fortsatta studier som yrkesinriktade examina ger. Bestämmelsen är informativ och den ändrar inte de bestämmelser om behörighet för fortsatta studier som finns i universitetslagen och yrkeshögskolelagen. I universitetslagen föreskriver 37 § 1 mom. att till studier som bara leder till lägre högskoleexamen eller till både lägre och högre högskoleexamen kan den antas som har avlagt yrkesinriktad grundexamen eller motsvarande tidigare studier eller yrkesinriktad grundexamen, yrkesexamen eller specialyrkesexamen eller motsvarande tidigare examen. En likadan bestämmelse om allmän behörighet för fortsatta studier finns i 25 § 1 mom. i yrkeshögskolelagen. Den föreskriver att till studier som leder till yrkeshögskoleexamen kan den antas som har avlagt eller fullgjort yrkesinriktad grundexamen eller motsvarande tidigare studier eller yrkesinriktad grundexamen, yrkesexamen, specialyrkesexamen eller motsvarande tidigare examen. 
19 §. Rätt att delta i studentexamen. Paragrafen har bestämmelser om rätt för studerande som deltar i examensutbildning och dem som har avlagt en yrkesinriktad examen att avlägga studentexamen. Bestämmelsen är informativ eftersom rätten att avlägga studentexamen fortfarande regleras i gymnasielagen. 
Också i fortsättningen ska det precis som nu vara tillåtet att kombinera yrkesinriktad grundexamen och gymnasieutbildning, det vill säga att avlägga så kallad dubbelexamen. Enligt 30 § kan en utbildningsanordnare skaffa undervisning för gymnasieutbildning av en utbildningsanordnare som ordnar sådan undervisning. De genomförda gymnasiestudierna räknas in i yrkesinriktad grundexamen via identifiering och erkännande av kunnande. 
20 §.Försök. Paragrafen anger att det i syfte att utveckla examina och utbildningar som avses i den föreslagna lagen kan ordnas tidsbegränsade försök. Innehållsligt stämmer bestämmelsen överens med 23 § i den gällande lagen om yrkesinriktad grundutbildning. Bestämmelser om utbildningsanordnare som väljs att delta i försök ingår i 21 §. 
Enligt 1 mom. kan det i syfte att utveckla examina och utbildningar som avses i denna lag ordnas tidsbegränsade försök. Utöver nya examina kan utbildningar som motsvarar handledande utbildning och andra utbildningar ordnas på försök. Försökstillstånd kan beviljas för högst sex år precis som i dagsläget. 
I 2 mom. föreskrivs det om undervisnings- och kulturministeriets rätt att starta försök. Enligt momentet får bestämmelser om de examina som ska ingå i ett försök utfärdas genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet. I praktiken går det till så att beslutet om en examen som införs på försök fattas genom att den examensuppbyggnad som avses i en förordning av undervisnings- och kulturministeriet enligt 6 § kompletteras med bestämmelser om en examen som införs tidsbegränsat på försök. Dessutom måste denna examen beaktas i kostnadsgrupperna för finansiering av yrkesutbildning. Examina på försök får bara ordnas av de utbildningsanordnare som väljs ut att delta i försök. 
Enligt 2 mom. kan det genom beslut av undervisnings- och kulturministeriet göras försök med nya utbildningar. Ministeriet kan också besluta att omfattningen av en examen som ingår i ett försök avviker från det som föreskrivs i 10 § eller i en förordning av undervisnings- och kulturministeriet som utfärdas med stöd av den. Vidare kan ministeriet besluta att uppbyggnaden av en sådan examen avviker från det som föreskrivs i 13 § eller i en förordning av statsrådet som utfärdas med stöd av den. Dessutom kan ministeriet vad beträffar handledande utbildning bestämma att omfattningen av en handledande utbildning som ingår i ett försök avviker från det som föreskrivs i 11 § och uppbyggnaden av utbildningen från det som föreskrivs i 14 § eller i en förordning av statsrådet som utfärdas med stöd av den. 
I 3 mom. ingår det bestämmelser om Utbildningsstyrelsens rätt att starta försök. Försök med avvikelser från examens- eller utbildningsgrunderna, examinas kompetensområden eller examensbenämningarna kan enligt bestämmelsen göras genom beslut av Utbildningsstyrelsen. Genom beslut av Utbildningsstyrelsen kan man alltså starta försök som innefattar de element som enligt de föreslagna 15 och 16 § ingår i Utbildningsstyrelsen bestämmanderätt inom ramen för examensgrunderna eller utbildningsgrunderna. 
Enligt 4 mom. bestämmer Utbildningsstyrelsen såväl de examens- eller utbildningsgrunder som ska iakttas vid försök som avses i 2 mom. och ingår i undervisnings- och kulturministeriets beslutanderätt som de examens- eller utbildningsgrunder som ska iakttas vid försök som avses i 3 mom. och ingår i Utbildningsstyrelsens egen beslutanderätt. I försöken bestäms grunderna på samma sätt som grunderna för de examina som ingår i examensgrunderna och de utbildningsgrunder för handledande utbildning som ingår i den föreslagna lagen. Precis som i den gällande lagstiftningen föreskriver momentet att en examen som avläggs inom ramen för ett försök till sitt syfte och innehåll ska vara sådan att den ger det kunnande och den yrkesskicklighet som krävs för examen samt behörighet för fortsatta studier. Utbildningsstyrelsen måste beakta denna bestämmelse när den förbereder den examen eller de examensdelar som ingår i försöket och de krav på yrkesskicklighet och de mål för kunnandet som ingår i dem. Examensgrunderna måste vara uppbyggda så att de avvikelser som avses i 2 och 3 mom. inte försämrar de studerandes yrkesskicklighet eller förutsättningar för fortsatta studier. 
Försöksexamina ska ingå i examensstrukturen bara den begräsande tid som försöket pågår. Utifrån resultaten och effekterna av försöken kommer det senare att bestämmas om de examina som ingått i försöken införlivas i examensstrukturen för yrkesutbildningen eller om det är mer rationellt att tillgodose kompetensbehoven inom arbetslivet på något annat sätt. Vad beträffar de utbildningar och examensgrunder som ingår i försöken avgörs det senare om de ska integreras i yrkesutbildningen. 
21 §.Utbildningsanordnare som väljs att delta i försök. Paragrafen anger hur utbildningsanordnare väljs att delta i de försök som avses i 20 §. Bestämmelsen motsvarar 23 § i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning. 
Enligt 1 mom. väljs de utbildningsanordnare som deltar i ett försök efter ansökan. I försöket tas ett behövligt antal utbildningsanordnare med för att syftet med försöket ska nås. Vid valet beaktas representativiteten i regionalt och språkligt hänseende, när det är motiverat med hänsyn till omfattningen av och syftet med försöket. En utbildningsanordnare som väljs ska ha förutsättningar att genomföra försöket på ett sätt som motsvarar dess syften och utan att äventyra de studerandes rättigheter. Utbildningsanordnarna väljs av den som enligt 20 § har rätt att starta ett sådant försök, det vill säga undervisnings- och kulturministeriet vid försök enligt 20 § 2 mom. och Utbildningsstyrelsen vid försök enligt 20 § 3 mom. 
Enligt definitionsbestämmelsen i den föreslagna lagen avses med utbildningsanordnare den som beviljats ett i 3 kap. avsett anordnartillstånd. Följaktligen kan bara den typen av aktörer, alltså utbildningsanordnare som redan har ett anordnartillstånd som avses i lagen, väljas att starta ett försök. 
3 kap. Ordnande av examina och utbildning
22 §.Tillstånd att ordna examina och utbildning. Enligt 1 mom. ska det krävas tillstånd av undervisnings- och kulturministeriet för att ordna de yrkesinriktade examina och den yrkesutbildning som avses i den föreslagna lagen. I lagen kallas tillståndet anordnartillstånd. I överensstämmelse med nuläget kan anordnartillstånd beviljas kommuner, samkommuner och registrerade sammanslutningar eller stiftelser. Med registrerad sammanslutning avses exempelvis aktiebolag, föreningar och andelslag. Anordnartillstånd beviljas på ansökan av undervisnings- och kulturministeriet. 
Examina och utbildning som avses i denna lag kan enligt 2 mom. genom beslut av undervisnings- och kulturministeriet också ordnas vid statliga läroanstalter. Det stämmer överens med den gällande lagstiftningen. Undervisnings- och kulturministeriet beslutar hur examina och utbildning ordnas och om nedläggning av verksamheten vid statliga läroanstalter. Ministeriet ska då i tillämpliga delar iaktta det som föreskrivs i 3 kap. om anordnartillstånd. 
I 2 mom. föreskrivs det att examina och utbildning som avses i denna lag genom beslut av undervisnings- och kulturministeriet också kan ordnas vid en statlig läroanstalt eller med stöd av ett fördrag som Finland har ingått. För närvarande gäller en överenskommelse (10/2016) mellan Finland, Norge och Sverige om Stiftelsen Utbildning Nordkalotten. Överenskommelsen har satts i kraft genom en förordning av statsrådet och den gäller till och med 2019. Stiftelsen Utbildning Nordkalotten ska ordna och utveckla utbildningar för arbetsmarknadens behov i, i första hand, de nordligaste delarna av Finland, Norge och Sverige. Länderna ska inför varje nytt verksamhetsår ingå avtal med stiftelsen om att köpa ett bestämt antal utbildningsplatser för respektive budgetår. Enligt överenskommelsen avser Finland att köpa 80 utbildningsplatser, Norge att köpa 60 utbildningsplatser och Sverige att köpa 145 utbildningsplatser per år under avtalsperioden. Stiftelsens verksamhet är förlagd till Sverige, där Utbildning Nord ordnar arbetsmarknadsutbildning. Utbildningscentrets verksamhet finansieras med anslag på moment 32.30.51 (Offentlig arbetskrafts- och företagsservice). För närvarande har Utbildning Nord ett flertal avtal med examenskommissionerna om att ordna fristående examina och avtal med andra utbildningsanordnare om att anskaffa fristående examina. Enligt lagförslaget upphör alla avtal om att ordna fristående examina att gälla när lagen träder i kraft, det vill säga den 31 december 2017. 
Bestämmelsen i 2 mom. om rätt att ordna utbildning med stöd av ett fördrag behövs för att verksamheten vid Stiftelsen Utbildning Nordkalotten ska kunna fortsätta när den examensinriktade arbetskraftsutbildningen flyttas över till undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde. I fortsättningen krävs det som regel att undervisnings- och kulturministeriet beviljar anordnartillstånd för utbildningen, och tillståndet ger rätt att bara ordna utbildning i Finland. När den nya lagen träder i kraft kommer ministeriet inte att bevilja Stiftelsen Utbildning Nordkalotten anordnartillstånd, precis som det inte heller beviljar statens läroanstalter anordnartillstånd. Undervisnings- och kulturministeriet ska dock besluta vilka examina Stiftelsen Utbildning Nordkalotten kan ordna för att den ska kunna bevilja och ordna de examina och examensdelar som avses i lagen om yrkesutbildning. 
Med stöd av en övergångsbestämmelse kommer verksamheten vid Stiftelsen Utbildning Nordkalotten att också i fortsättningen finansieras med ett anslag från arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde avsett för att främja sysselsättning, och inte inom ramen för finansieringssystemet enligt lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet. Lagen om ändring av lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice får en övergångsbestämmelse om detta. Enligt den får arbetskraftsmyndigheten anskaffa arbetskraftsutbildning vars syfte är avläggande av en yrkesexamen eller en examensdel hos Stiftelsen Utbildning Nordkalotten till och med den 31 december 2019, och efter detta datum om personens arbetskraftsutbildning har börjat senast nämnda datum. När övergångsbestämmelsen har gått ut ska det fattas ett separat beslut om fortsatta anslag till Stiftelsen Utbildning Nordkalotten. 
23 §.Examina och utbildning som ska anges i anordnartillståndet. Enligt 1 mom. ska de examina som utbildningsanordnaren har rätt att bevilja och för vilka utbildningsanordnaren kan ordna examensutbildning anges i anordnartillståndet. Bestämmelserna om anordnartillstånd avviker från den gällande lagstiftningen och tillståndet ger utbildningsanordnaren rätt att för varje examen som ingår i tillståndet utfärda examen, ordna de yrkesprov som behövs för att påvisa kunnande och ordna den examensutbildning som behövs för att de studerande ska kunna avlägga examen. 
Enligt 1 mom. innehåller anordnartillståndet dessutom bestämmelser om rätt att ordna handledande utbildning, det vill säga utbildning som handleder för yrkesutbildning och utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. Precis som i nuläget är handledande utbildning en uppgift som anordnaren måste ansöka om särskilt. 
Utöver examina och utbildning som avses i anordnartillståndet kan utbildningsanordnaren också ordna i 8 § 1 punkten avsedd utbildning som fördjupar eller kompletterar yrkeskompetensen och som hänför sig examina som omfattas av anordnartillståndet. Den typen av utbildning kan utbildningsanordnaren ordna direkt med stöd av tillståndet för examina och uppgiften behöver inte ansökas särskilt. Däremot kommer det inte längre att vara möjligt att bevilja anordnartillstånd enbart för utbildning som fördjupar eller kompletterar yrkeskompetensen, det vill säga för yrkesinriktad tilläggsutbildning som inte leder till examen enligt den gällande lagstiftningen. I stället måste den som ordnar sådan utbildning alltid också ha anordnartillstånd för examensutbildning. Vidare ändras villkoren för anordnartillstånd så att utbildning som fördjupar eller kompletterar yrkeskompetensen i fortsättningen alltid måste hänföra sig till de examina som ingår i anordnartillståndet. Det kan exempelvis vara yrkesskicklighet, kunnande eller utbildning som kompletterar eller fördjupar arbetsuppgifter inom branschen och som alltså ska hänföra sig till de aktuella examina. De föreslagna ändringarna betyder att en del av de som i dagsläget anordnar yrkesinriktad tilläggsutbildning måste ta ställning till om deras utbildningsverksamhet kan fortsätta i den nuvarande formen eller inte. Utbildningsanordnarna kan ansöka om ändring av anordnartillståndet för att det också ska inbegripa att ordna examina. I annat fall upphör deras rätt att ordna statligt finansierad utbildning när övergångsperioden i lagförslaget går ut. 
Huvudregeln är att anordnartillstånd alltid beviljas för vissa examina och viss utbildning. Precis som i nuläget ska tillstånd dock också kunna beviljas för utbildning som förbereder för vissa yrken när det inte finns någon yrkesinriktad examen för dem i examensstrukturen. Därmed avses utbildning enligt 8 § 2 punkten som förbereder för yrkesuppgifter som yrkes- och trafikflygare, flygledare och förare i den spårbundna stadstrafiken. I 3 mom. föreskrivs det att anordnartillståndet för den här typen av utbildning också innehåller bestämmelser om rätten att ordna examina för utbildning som förbereder för yrkesuppgifter enligt 8 § 2 mom. I dessa fall kan utbildningen vara förknippad med extra villkor som ingår i andra myndigheters beslutanderätt. I sådana fall ger inte anordnartillstånd från undervisnings- och kulturministeriet ensamt rätt att ordna utbildningen. Exempelvis krävs det alltid att den som ordnar flygutbildning eller teoretisk utbildning inom området har tillstånd för flygutbildning av Trafiksäkerhetsverket. 
I 3 mom. föreskrivs det att ett anordnartillstånd kan innehålla bestämmelser om rätten att vara ett i 10 § i lagen om yrkeskompetens för lastbils- och bussförare (273/2007) avsett utbildningscentrum för utbildning inom grundläggande yrkeskompetens eller utbildningscentrum som ger fortbildning. Redan nu anger anordnartillstånden denna rätt utan att det finns en särskild bestämmelse. För tydlighetens skull föreslås en explicit bestämmelse bli intagen i lagen. Utbildning för grundläggande yrkeskompetens får ges av de utbildningscentrum med anordnartillstånd som avses i denna lag, men också på grundval av 10 § i lagen om yrkeskompetens för lastbils- och bussförare av ett utbildningscentrum som har bilskoletillstånd av Trafiksäkerhetsverket för förarutbildning som ger körrätt för lastbil eller buss eller för fordonskombinationer av dem. Ett utbildningscentrum som har godkänts som utbildningscentrum för utbildning för grundläggande yrkeskompetens får också ge fortbildning, om Trafiksäkerhetsverket har godkänt ett utbildningsprogram som ingår i fortbildningen. 
Rätten att ordna examina och utbildning enligt anordnartillståndet gäller i första hand frivillig utbildning. Uppgiften att ordna arbetskraftsutbildning måste anhållas särskilt. Enligt 4 mom. ska anordnartillståndet innehålla bestämmelser om rätt att ordna examina och utbildning som avses i 1 och 2 mom. som arbetskraftsutbildning. Examina och utbildning som ingår i anordnartillståndet får således ordnas som arbetskraftsutbildning. Enligt momentet kan ett anordnartillstånd avgränsas till att enbart gälla arbetskraftsutbildning. Tack vare undantagsbestämmelsen kan utbildningsanordnarna i förekommande fall bara ansöka om arbetskraftsutbildning som sin utbildningsuppgift. I sådana fall bedöms förutsättningarna för att få anordnartillstånd med avseende på möjligheterna att ordna arbetskraftsutbildning. Utbildningsuppgiften kan avgränsas till arbetskraftsutbildning om det är motiverat med hänsyn till de kriterier för anordnartillstånd som ingår i 28 §. 
Uppgiften att ordna arbetskraftsutbildning beviljad av ministeriet är ett villkor för att utbildningsanordnaren ska kunna få finansiering för att ordna arbetskraftsutbildning. Inom ramen för uppgiften måste det ses till att det finns någon som ordnar arbetskraftsutbildning i alla delar av landet och att utbildningsanordnarna har fullgoda förutsättningar och specialkompetens för att ordna yrkesutbildning som arbetskraftsutbildning. Enligt bestämmelsen ska undervisnings- och kulturministeriet höra arbets- och näringsministeriet innan beslut fattas om sådan rätt som avses i momentet. Genom att höra arbets- och näringsministeriet säkerställs det att arbets- och näringspolitiska och arbets- och näringsstrategiska aspekter beaktas när tillstånd beviljas för att ordna arbetskraftsutbildning. 
Som regel ska en utbildningsanordnare kunna ordna examina och utbildning som ingår i anordnartillståndet inom sitt verksamhetsområde och enligt kompetensbehovet i övrigt, om det inte ingår särskilda villkor eller skyldigheter i anordnartillståndet. Enligt 4 mom. ska utbildningsanordnaren och arbets- och näringsförvaltningen avtala om ordnandet av arbetskraftsutbildning. Arbets- och näringsbyrån står för antagningen av studerande till arbetskraftsutbildning. Följaktligen krävs det praktiskt taget alltid att parterna avtalar om hur arbetskraftsutbildning ska ordnas. Utbildningsanordnaren avtalar med arbets- och näringsförvaltningen om hur examina, examensdelar och annan utbildning ska ordnas. Dessutom fastställer ministeriet i sitt prestationsbeslut för det målinriktade antalet studerandeår volymen för arbetskraftsutbildningen vad beträffar utbildningsanordnare med tillstånd för att ordna arbetskraftsutbildning. 
Enligt de gällande bestämmelserna innehåller anordnartillstånd för grundläggande yrkesutbildning rätt att ordna utbildningen som läroavtalsutbildning. I anordnartillstånd för tilläggsutbildning regleras antalet läroavtal. I dagsläget har utbildningsanordnarna rätt att ordna läroavtalsutbildning inom alla utbildningsområden, om de har anordnartillstånd för läroavtalsutbildning. I fortsättningen kommer rätten att ordna läroavtalsutbildning inte längre att regleras särskilt i anordnartillståndet, utan utbildningsanordnaren ska kunna ordna läroavtalsutbildning för examina som ingår i anordnartillståndet direkt på grundval av tillståndet. Som regel ska utbildningsanordnaren inte kunna ordna examensinriktad läroavtalsutbildning som inte ingår i anordnartillståndet och inte heller anskaffa sådan utbildning av någon annan utbildningsanordnare eller någon annan aktör. Angående ett utvidgat uppdrag om att ordna läroavtalsutbildning utfärdas i 27 § 1 mom. i lagförslaget.  
24 §. Undervisnings- och examensspråk. Enligt 1 mom. anges utbildningsanordnarens undervisnings- och examensspråk i anordnartillståndet. I 2 och 3 mom. föreskrivs det närmare vad som avses med undervisnings- och examensspråk. 
I 2 mom. finns det bestämmelser om undervisningsspråk. Utbildningsanordnaren ska meddela undervisning på de undervisningsspråk som anges i anordnartillståndet. Undervisningsspråket kan vara finska, svenska eller samiska. Precis som i dagsläget kan utbildningsanordnaren vara tvåspråkig med finska och svenska som undervisningsspråk. Enligt 11 § i lagen om yrkesinriktad grundutbildning kan också romani eller teckenspråk var undervisningsspråk. Men varken romani eller teckenspråk brukar anges som undervisningsspråk i anordnartillståndet, utan de är språk som utbildningsanordnaren kan meddela en del av undervisningen på allt efter de studerandes behov. Följaktligen ändras formuleringen i enlighet med detta. 
Enligt den föreslagna bestämmelsen kan utbildningsanordnaren utöver de undervisningsspråk som anges i anordnartillståndet meddela undervisning på det andra inhemska språket, romani, teckenspråk eller något främmande språk. Med det andra inhemska språket avses beroende på vilket språk som anges i anordnartillståndet antingen finska eller svenska. Med främmande språk avses övriga språk. 
Den nya bestämmelsen ger mer flexibla möjligheter än den gällande lagstiftningen att meddela undervisning på andra språk utöver de undervisningsspråk som anges i anordnartillståndet. Utbildningsanordnaren är dock skyldig att alltid meddela undervisning på de undervisningsspråk som anges i anordnartillståndet. Inga andra språk anges i tillståndet utan utbildningsanordnaren kan själva bestämma om undervisning ges på andra språk. Om det i anordnartillståndet anges examensspråk för enskilda examina enligt vad som föreskrivs i 3 mom., bör som regel examensutbildningen också ges på det språket. 
I 3 mom. ingår det bestämmelser om examensspråk. Med examensspråk avses det språk som en studerande kan avlägga examen, en examensdel eller handledande utbildning på. Rent praktiskt avses med examensspråk det språk som den studerande kan avlägga yrkesprovet på eller i övrigt visa sitt kunnande på. Också examensbetyg och andra betyg utfärdas på examensspråket. 
En utbildningsanordnares examensspråk är alltid de undervisningsspråk enligt 2 mom. som anges i anordnartillståndet. Om utbildningsanordnaren också meddelar undervisning på andra språk, som inte är examensspråk, ska den studerande avlägga examen på examensspråket oberoende av vilket språk som är undervisningsspråk. När undervisningen har meddelats på teckenspråk, kan den studerande visa sitt kunnande i examen på teckenspråk som sitt modersmål. 
Enligt bestämmelsen kan anordnartillståndet också ange övriga språk för enskilda examina eller för handledande utbildning. Det betyder att utbildningsanordnarna kan ansöka om rätt att ordna enskilda examina på främmande språk. Då är examensspråket ett annat språk, exempelvis engelska, än det undervisningsspråk som anges i anordnartillståndet. De studerande kan i dessa fall avlägga examen, det vill säga avlägga yrkesprov, på det examensspråket och utbildningsanordnaren utfärdar examensbetyget på det språket. 
25 §. Verksamhetsområde. I överensstämmelse med gällande bestämmelser ska det i tillstånden för grundläggande yrkesutbildning anges i vilka kommuner utbildningsanordnaren kan ordna utbildning. Däremot finns det inga bestämmelser om verksamhetsområden för yrkesinriktad vuxenutbildning. I fortsättningen ska utbildningsanordnarens verksamhetsområde anges i anordnartillståndet, det vill säga det område vars kompetensbehov utbildningsanordnaren i första hand ska svara på. Inom verksamhetsområdet är utbildningsanordnaren skyldig att ordna examina och utbildning i överensstämmelse med kompetensbehovet. 
Verksamhetsområdet kan vara en enskild kommun, en grupp av kommuner, ett landskap eller flera landskap. Ett verksamhetsområde bestående av flera kommuner innebär att utbildningsanordnaren är skyldig att ordna utbildning enligt utbildnings- och kompetensbehovet i hela området, men inte i varje kommun. I anordnartillståndet kan dock inom ramen för verksamhetsområdet en viss kommun eller vissa kommuner anges som den kommun eller de kommuner där utbildningsanordnaren ska ordna utbildning. I tillståndet kan det dessutom anges att utbildningsanordnaren är skyldig att i verksamhetsområdet eller i en del av området, exempelvis i en enskild kommun, genomföra en viss examensutbildning. En del utbildningsanordnare kan ha hela riket som sitt verksamhetsområde om de exempelvis är specialiserade på en viss bransch eller en särskild kundgrupp. För att kunna tillgodose utbildningsbehoven flexibelt ska utbildningsanordnarna emellertid kunna ordna examina och utbildning också på andra ställen i landet, dock inte i landskapet Åland. Examina ska också kunna ordnas utomlands som uppdragsutbildning enligt 33 § eller examensutbildning utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet enligt 35 §. 
För omdefinitionen av verksamhetsområde talar det faktum att yrkesutbildning i allt större omfattning kan ordnas på arbetsplatser och i digitala inlärningsmiljöer, och inte bara på utbildningsanordnarnas läroanstalter och verksamhetsställen. Utbildningen är således mindre bunden till var läroanstalterna och verksamhetsställena finns fysiskt. Dessutom går det idag att mer heltäckande se till att utbildningsutbudet inom olika branscher tillgodoser arbetslivsbehoven i olika delar av landet. Följaktligen kan utbildningsanordnarna inom ramen för sitt tillstånd flexibelt inrikta utbudet på examina och utbildning utifrån det aktuella kompetens- och utbildningsbehovet och behoven bland olika typer av kunder. 
26 §. Studerandeår. Den kvantitativa regleringen i anordnartillstånden får en enhetlig prestationsenhet, studerandeår, för alla examina och utbildningar. En definition av studerandeår ingår i den nya 32 b § i finansieringslagen. Den föreslagna bestämmelsen föreskriver om minimiantalet studerandeår för utbildningsanordnarna. Enligt 32 c § 1 mom. i den lagen ska undervisnings- och kulturministeriet årligen besluta om målet för antalet studerandeår per finansår för utbildningsanordnaren. Målet får inte vara lägre än det minimiantal som nämns i anordnartillståndet. Syftet med minimiantalet är att skapa en förutsebar ram för volymen på utbildningsanordnarens verksamhet. Minimiantalet är samtidigt ett sätt att säkerställa en förutsägbar nivå på basfinansieringen eftersom basfinansieringen enligt det föreslagna 32 d § 1 mom. i finansieringslagen bestäms utifrån antalet målinriktade studerandeår, och antalet får således inte vara lägre än antalet studerandeår i anordnartillståndet. 
Som regel kan utbildningsanordnaren bestämma fritt hur utbildningsutbudet fördelas inom ramen för det målinriktade antalet studerandeår. Anordnartillståndet kan dock av särskilda skäl som hänför sig till kompetensbehovet eller ordnandet av utbildning innehålla bestämmelser om antalet studerandeår för en viss examen eller utbildning. Med stöd av denna bestämmelse kan man exempelvis bestämma hur många studerandeår de utbildningsanordnare maximalt får som har en avgränsad uppgift bestående av krävande särskilt stöd. Man kan också begränsa volymen på en viss examen, om det bedöms att det annars ordnas fler examina än det behövs för att tillgodose behovet i hela landet eller på det regionala planet. Kvantitativa restriktioner för vissa examina eller utbildningar kommer dock inte att tillämpas annat än i undantagsfall. 
27 §. Övriga rättigheter, skyldigheter, villkor och uppgifter som ska anges i ett anordnartillstånd. Anordnartillståndet kan i förekommande fall reglera andra rättigheter, skyldigheter och villkor samt utvecklingsuppgifter och andra uppgifter. Bestämmelser om detta finns i 27 §. 
Enligt 1 mom. kan ett anordnartillstånd innehålla bestämmelser om rätten att ordna alla examina som ingår i den i 6 § avsedda examensstrukturen i form av läroavtalsutbildning, alltså också andra examina och utbildningar än de som anges i anordnartillståndet. Det är en så kallad utvidgad uppgift att ordna läroavtalsutbildning. I sådana fall ordnas examina och utbildning alltid i form av i 30 § avsedd anskaffning av utbildning, om utbildningsanordnaren saknar tillstånd att ordna utbildningen. Den utvidgade uppgiften att ordna läroavtalsutbildning skiljer sig från rätten enligt 30 § 1 mom. att anskaffa enskilda examensdelar eller utbildningar för att ge de studerande individuella valmöjligheterna. Det hänger samman med att man inom ramen för den utvidgade utbildningsuppgiften utifrån den studerandes behov också kan skaffa hela examina eller vilka examensdelar som helst i form av läroavtalsutbildning oberoende av vilka examina som anges i utbildningsanordnarens tillstånd. Inom ramen för ett utvidgat uppdrag att ordna läroavtalsutbildning ska det vara möjligt att oavsett vilka examina som ingår i anordnartillståndet skaffa som läroavtalsutbildning utbildning enligt punkt 1 i 8 § som fördjupar eller kompletterar. 
Rätt till utvidgad uppgift att ordna läroavtalsutbildning beviljas en utbildningsanordnare på ansökan utifrån de allmänna förutsättningarna enligt 28 § för att bevilja anordnartillstånd. När ansökan behandlas tas det särskild hänsyn till att tillgången till läroavtalsutbildning för varje examen är tillräckligt stor i hela landet och på det regionala planet. Dessutom beaktas det att de studerande och arbets- och näringslivet ska ha tillräckligt stora och flexibla möjligheter att anlita läroavtalsutbildning på sina bostadsorter och i sina verksamhetsområden. Utbildningsanordnarna förväntas ha det kunnande om serviceprocesserna i läroavtalsutbildning som krävs för att kunna fullgöra en utvidgad uppgift att ordna läroavtalsutbildning. Vidare ska utbildningsanordnaren ha fullgoda resurser för att kunna utföra uppgiften samt fungerande och övergripande arbetslivskontakter och arbetslivsservice. Dessutom ska utbildningsanordnarna ha operativa förutsättningar för att skaffa den läroavtalsutbildning som krävs för uppgiften. 
I överensstämmelse med 30 § 2 mom. ska en utbildningsanordnare med en utvidgad uppgift att ordna läroavtalsutbildning svara för att de anskaffade examina, examensdelarna och utbildningarna ordnas enligt vad som föreskrivs i lag. Däremot är det den utbildningsanordnare som läroavtalsutbildning skaffas av och som således har tillstånd att ordna examen som ska bedöma de studerandes kunnande och utförda betyg. 
Enligt 2 mom. kan anordnartillståndet innehålla bestämmelser om utbildningsanordnarens skyldighet att ordna de examina och den handledande utbildning som avses i anordnartillståndet för studerande som har rätt till krävande särskilt stöd enligt 65 § och att sköta utvecklings-, handlednings- och stöduppgifter som anknyter till särskilt stöd. Bestämmelsen stämmer överens med 20 § 2 mom. i lagen om grundläggande yrkesutbildning, som föreskriver om särskild utbildningsuppgift inom specialundervisning. Precis som i dagsläget ska en uppgift med krävande särskilt stöd kunna ges av de så kallade specialyrkesläroanstalterna eller i form av en avgränsad uppgift också av andra utbildningsanordnare. Specialyrkesläroanstalterna är utbildningsanordnare med ett utbildningsutbud som är inriktat på studerande som behöver krävande särskilt stöd. Om särskilt stöd ges i form av en avgränsad uppgift, anges det i anordnartillståndet hur många studerandeår anordnaren högst får använda för uppgiften. 
Krävande särskilt stöd kan innefatta examensutbildning och handledande utbildning. Utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv ska alltid ordnas på grundval av uppgiften att ge krävande särskilt stöd. Enligt formuleringen handlar det om en skyldighet att ordna krävande särskilt stöd, men i själva verket beviljas utbildningsanordnaren uppgifter efter ansökan. Utbildningsanordnaren är dock skyldig att genomföra uppgiften om den anges i anordnartillståndet. 
Enligt 3 mom. kan anordnartillståndet innehålla bestämmelser om utbildningsanordnarens rätt att ordna utbildning vid en internatskola och fängelseundervisning. Redan nu ingår rätten att ordna internatutbildning i anordnartillstånden. Däremot har rätten att ordna fängelseutbildning inte tidigare ingått i anordnartillstånden, utan utbildningsanordnarna har själva kunnat bestämma att de ordnar sådan utbildning. Finansieringen kommer att motiveras med utbildning vid internatskola och fängelseundervisning. Därför är det befogat att rätten att ordna den typen av utbildning och undervisning anges i anordnartillstånden. När rätten att ordna fängelseundervisning finns inskriven anordnartillståndet, säkerställs tillgången till undervisningen. Rätten att ordna utbildning vid en internatskola och fängelseundervisning beviljas på ansökan. 
Enligt 4 mom. kan det i anordnartillståndet bestämmas om andra skyldigheter, om tryggandet av tillgången till utbildning eller andra orsaker som hänför sig till ordnande av examina och utbildning förutsätter det. Det kan avse att ordna en viss examen eller en skyldighet att ordna utbildning för personer som gått ut den grundläggande utbildningen. Skyldigheterna åläggs huvudsakligen när det anses att andra åtgärder inte kan säkerställa exempelvis ett tillräckligt stort utbud på en viss examen och utbildning som förbereder för den eller om utbildningsutbudet inte räcker till för att säkerställa att de som har gått ut den grundläggande utbildningen kommer in på utbildning på andra stadiet. De skyldigheter som ingår i bestämmelsen ska anges på initiativ av undervisnings- och kulturministeriet, men ministeriet hör och förhandlar med utbildningsanordnaren innan skyldigheterna införs. 
Dessutom kan anordnartillståndet innehålla bestämmelser om villkor för ordnandet av examina och utbildningar samt bestämmelser om utvecklingsuppgifter och andra uppgifter. Villkor för uppgifter att ordna examina och utbildningar kan exempelvis vara att förbättra kvaliteten på ordnandet av utbildning, eller villkoren kan hänföra sig till utbildningsanordnarens verksamhet. För att en viss uppgift i anordnartillståndet ska fortsätta måste anordnaren först uppfylla de uppställda villkoren. En utbildningsanordnare kan exempelvis beviljas rätten att ordna en viss examen eller någon annan särskild uppgift för viss tid på de villkor som sägs här. De villkor som avses i bestämmelsen ska införas på initiativ av undervisnings- och kulturministeriet. 
Utvecklingsuppgifter kan bland annat vara att främja utvecklingen i hela landet inom en viss bransch eller beträffande en viss examen eller att utbildningsanordnarna ska gå in för att samarbeta. En utvecklingsuppgift kan bland annat hänföra sig till att förbättra utbildningen för människor med invandrarbakgrund eller att utveckla arbetslivet. Andra liknande uppgifter kan vara att ordna utbildning för idrottare. Utvecklingsuppgifter och andra uppgifter anges i tillståndet på ansökan av utbildningsanordnaren. 
De skyldigheter, villkor och uppgifter som avses i 4 mom. ska hänföra sig till de examina och utbildningar som anges i anordnartillståndet. 
28 §.Förutsättningar för beviljande av anordnartillstånd. Paragrafen har bestämmelser om förutsättningar för att bevilja tillstånd att ordna examina och utbildning. Precis som i nuläget beviljas anordnartillstånd efter ansökan. De sökande ska uppge vilken uppgift att bevilja och ordna examina och vilken annan utbildning de ansöker om att ordna samt eventuella andra rättigheter och uppgifter de ansöker om. Vidare ska de beskriva utbildningsbehovet och sina förutsättningar för att fullgöra uppgiften. 
En förutsättning för att beviljas anordnartillstånd är att den ansökta verksamheten för att ordna examina och utbildning tillgodoser ett rikstäckande, branschspecifikt eller regionalt kompetensbehov. Behovet bedöms med hänsyn till prognostiseringen av kompetensbehovet och tillgången till utbildning. Bedömningarna ska fokusera på bland annat befolknings- och studerandeunderlaget och på arbetskrafts- och kompetensbehoven. Dessutom ska hänsyn tas till skillnader mellan regionerna och förändringar i näringsstrukturen, benägenhet att söka in till utbildning och befintligt utbildningsutbud. Examina eller utbildning får inte heller i fortsättningen ordnas i syfte att uppnå ekonomisk vinst. Det betyder emellertid inte att utbildningsanordnarna aldrig kan få ett överskott i verksamheten. Men verksamheten bör inte generera ekonomiska fördelar för delägarna i ett aktiebolag eller för andra som är engagerade i eller driver verksamheten. I stället ska tillgångarna användas till att ordna, utveckla och investera i yrkesutbildningen. 
I 2 mom. ingår förutsättningar som den sökande ska uppfylla för att få anordnartillstånd. Villkoren avser att säkerställa att den som får tillstånd har tillräckligt stort kunnande, fullgoda resurser och tillräckligt omfattande arbetslivs- och näringslivskontakter för att fullgöra uppgiften i anordnartillståndet med framgång. Uppgiften att ordna statsandelsfinansierade examina och anknytande utbildning måste utföras högkvalitativt, effektivt och verkningsfullt. 
Med avseende på de ekonomiska förutsättningarna är det av stor betydelse att den sökande har fullgod likviditet och soliditet för att kunna tillhandahålla högkvalitativ utbildning, utveckla verksamheten, göra investeringar som är nödvändiga för att driva verksamheten och klara av oförutsedda förändringar till följd av kostnadseffekter, exempelvis rimliga variationer i antalet studerande. 
För att kunna uppfylla de operativa förutsättningarna och för att fullgöra utbildningsuppgiften effektivt, verkningsfullt och högkvalitativt måste den sökande ha utbildningspersonal som uppfyller behörighetskraven, tidsenliga pedagogiska processer och stödprocesser som uppfyller kraven på kompetensbaserad och kundorienterad verksamhet samt ändamålsenliga inlärningsmiljöer där utbildningsuppgiften kan fullgöras. Därutöver ska den sökande ha nödvändig professionell expertis för att ordna examina. Det betyder att den sökande ska kunna visa att den har fullgod expertis och tillräckligt omfattande arbetslivskontakter som anknyter till examenssystemen och examina. Vidare ska den sökande kunna påvisa att den har fungerande kvalitetsledningssystem för att säkerställa och förbättra kvaliteten på verksamheten. Dessutom kräver 126 § i denna lag att utbildningsanordnaren regelbundet utvärderar verksamheten och förbättrar sina kvalitetsledningssystem. Den sökande ska också ha tillgång till de lokaler, redskap och inlärningsmiljöer som krävs för omfattningen och arten av utbildningsuppgiften. Om en sökande inte har ordnat utbildning innan tillstånd beviljas, beaktas den sökandes planer för att uppfylla de föreskrivna villkoren i tillståndsprocessen. 
Undervisnings- och kulturministeriet har alltid prövningsrätt när tillstånd beviljas. Ministeriet har dock inte helt fri prövningsrätt utan det ska enligt 3 mom. i samband med att anordnartillstånd beviljas se till att tillstånden bildar en helhet som säkerställer tillräckligt stor tillgång till yrkesutbildning. 
I 4 mom. ingår ett bemyndigande att utfärda förordning. Bestämmelser om de förfaranden som hänför sig till sökande av anordnartillstånd, om de handlingar och utredningar som ska fogas till ansökan och om närmare förutsättningar för att bevilja anordnartillstånd utfärdas genom förordning av statsrådet. Enligt 25 § i statsrådets förordning om grundläggande yrkesbildning ska tillstånd för att vara anordnare av yrkesutbildning sökas senast ett år före den planerade undervisningsstarten. I förekommande fall kan ministeriet behandla en ansökan som kommer in senare. I ansökan ska den sökande redogöra för varför utbildningen behövs och hur de övriga förutsättningarna för att få tillstånd är uppfyllda. Genom förordning av statsrådet kan det också utfärdas bestämmelser om att begära yttrande av någon annan myndighet. Tanken är att yttrande om förutsättningarna att ordna examina ska begäras av arbetslivskommissionen när en ansökan om tillstånd behandlas. Yttrande från en annan myndighet kan också behövas exempelvis när en utbildningsuppgift ansöks för arbetskraftsutbildning eller fängelseundervisning. Enligt 23 § 4 mom. ska undervisnings- och kulturministeriet höra arbets- och näringsministeriet innan beslut fattas om tillstånd för att ordna arbetskraftsutbildning. 
29 §.Ändring och återkallande av anordnartillstånd. Undervisnings- och kulturministeriet beslutar om ändring och återkallande av anordnartillstånd. Vanligen ändras eller återkallas ett anordnartillstånd på ansökan av utbildningsanordnaren. Bestämmelser om detta finns i 1 mom. 
I vissa fall kan ministeriet dock ändra anordnartillståndet på initiativ av en myndighet. En del av fallen beror på utomstående faktorer och vissa andra på utbildningsanordnarens agerande. Bestämmelser om ändringar av anordnartillståndet som beror på utomstående faktorer ingår i 2 mom. Bestämmelser om ändring och återkallande av anordnartillstånd på initiativ av en myndighet finns i 3 mom. Undervisnings- och kulturministeriet får information om behovet av att ändra eller återkalla ett tillstånd på flera olika sätt. Det kan exempelvis komma fram vid inspektioner av utbildningsanordnarens verksamhet. Vid arbetskraftsutbildning kan behovet komma fram via anmälan från arbets- och näringsförvaltningen. 
Ett anordnartillstånd kan ändras på de grunder som anges i 2 mom, men det går inte att återkalla hela tillståndet. Undervisnings- och kulturministeriet kan utan ansökan ändra ett anordnartillstånd för det första om ordnandet av examina och utbildning i betydande grad avviker från kompetensbehoven. En sådan situation kan uppstå om utbildningsbehovet förändras i betydande grad jämfört med läget när tillståndet beviljades eller om den bedömning av utbildningsbehovet som gjordes när tillståndet beviljades i väsentlig grad avviker från det behov som påvisas genom data om utfallet, exempelvis hur många som sökt in till utbildningen, eller om verksamhetsområdet. 
För det andra kan ministeriet med ett ensidigt beslut ändra anordnartillståndet om andra särskilda skäl som hänför sig till ordnandet av examina och utbildning eller statsfinansiella skäl förutsätter det. Ändringar i anordnartillståndet kan också bli aktuella exempelvis om det sker omställningar bland anordnarna av yrkesutbildning och omställningarna har stora regionala eller rikstäckande verkningar för yrkesutbildningen. 
Enligt 2 mom. kan anordnartillståndet ändras utan ansökan också när statsfinansiella skäl kräver det. Minskade anslag till yrkesutbildningen till följd av anpassningsåtgärder i de offentliga finanserna kan leda till att utbildningsanordnaren får sämre förutsättningar att ordna högkvalitativ utbildning. I sådana fall kan det vara nödvändigt att ändra i synnerhet bestämmelsen om det minsta antalet studerandeår för att säkerställa att det finns betryggande anslag för att ordna utbildningen. 
Utbildningsanordnaren måste uppfylla villkoren för tillstånd också efter att ha fått tillstånd. Enligt 3 mom. kan undervisnings- och kulturministeriet utan ansökan ändra eller återkalla ett anordnartillstånd, om de examina eller den utbildning som anges i tillståndet inte längre ordnas. Detsamma gäller om de examina eller den utbildning som ordnats eller utbildningsanordnarens verksamhetsförutsättningar inte längre uppfyller de förutsättningar för beviljande av tillstånd som anges i 28 §, eller om examina eller utbildningen annars väsentligen ordnas i strid med denna lag eller med bestämmelser eller föreskrifter som utfärdats med stöd av den. Samtidigt betyder detta att utbildningsanordnarens förutsättningar att ordna exempelvis vissa examina, examensutbildning eller någon annan tillståndspliktig utbildning är kraftigt försämrade. Samma situation kan uppstå om utbildningsanordnaren inte ordnar examina eller utbildning i överensstämmelse med Utbildningsstyrelsens examens- och utbildningsgrunder. Detsamma gäller om utbildningsanordnarens lokaler eller personalens behörighet inte längre uppfyller förutsättningarna för att ordna högkvalitativa examina, högkvalitativ examensutbildning eller annan utbildning av hög kvalitet. 
I de fall som avses i 3 mom. får ett anordnartillstånd ändras eller återkallas för en viss examen eller utbildning eller beträffande andra föreskrifter, om bristerna bara gäller vissa delar av verksamheten. Ett anordnartillstånd får återkallas helt och hållet om bristerna betraktas som så stora att utbildningsanordnaren inte anses uppfylla förutsättningarna för tillstånd i något som helst hänseende. 
Bestämmelser om hörande av utbildningsanordnaren och om andra förfaranden när anordnartillstånd ska ändras eller återkallas finns i förvaltningslagen, som är en allmän lag. I dessa fall ska allmänna rättssäkerhetsprinciper inom förvaltningen följas, till exempel likabehandling, proportionalitet och ändamålsbundenhet. I 4 mom. föreskrivs det om särskild skyldighet för undervisnings- och kulturministeriet att höra berörda parter när anordnartillstånd ändras eller återkallas. Undervisnings- och kulturministeriet ska ge utbildningsanordnaren tillfälle att avhjälpa de brister som avses i 3 mom. innan anordnartillståndet ändras eller återkallas. På grundval av 3 mom. kan ett tillstånd således inte ändras eller återkallas bara för att utbildningsanordnaren eventuellt har hörts. I stället måste utbildningsanordnaren ges tillräckligt mycket tid för att avhjälpa bristerna eller lägga fram en plan för att rätta till dem. Utbildningsanordnaren är dock skyldig att utan onödigt dröjsmål vidta åtgärder för att avhjälpa bristerna. Om de inte kan rättas till genast, ska utbildningsanordnaren lägga fram en realistisk plan för åtgärderna. Undervisnings- och kulturministeriet ska bedöma hur acceptabel planen är innan det fattar beslut om anordnartillståndet. Trots att utbildningsanordnaren har vidtagit åtgärder eller lagt fram en plan får ministeriet ändra eller återkalla tillståndet, om det bedömer att åtgärderna eller planen inte räcker till eller att planen inte är genomförbar. 
Vidare föreskriver 4 mom. att undervisnings- och kulturministeriet ska höra arbets- och näringsministeriet innan ett tillstånd att ordna arbetskraftsutbildning ändras eller återkallas. I 23 § 4 mom. åläggs undervisnings- och kulturministeriet skyldighet att höra arbets- och näringsministeriet när ministeriet ska bevilja anordnartillstånd för arbetskraftsutbildning. 
Undervisnings- och kulturministeriet ska enligt 4 mom. i samband med beslut som gäller återkallande av ett anordnartillstånd se till att tillräcklig tillgång till yrkesutbildning inte äventyras. Bestämmelsen motsvarar 28 § 3 mom., som föreskriver att undervisnings- och kulturministeriet i samband med beslut som gäller beviljande av anordnartillstånd ska se till att tillstånden bildar en helhet som säkerställer tillräcklig tillgång till yrkesutbildning. Ändring eller återkallande av ett anordnartillstånd får följaktligen inte äventyra de samlade tillstånd som säkerställer tillräcklig tillgång till yrkesutbildning. 
30 §. Anskaffning av utbildning. Paragrafen har bestämmelser om utbildningsanordnarens rätt att anskaffa examina och utbildning. På så sätt kan utbildningsanordnaren komplettera sitt eget utbildningsutbud. Bestämmelsen tillåter dock inte att en utbildningsanordnare med anordnartillstånd själv slutar ordna utbildning. Bestämmelser om anskaffande av utbildning finns i 10 § 2 mom. i lagen om grundläggande yrkesutbildning. De föreslagna bestämmelserna är mer exakta än de gällande bestämmelserna vad beträffar de fall när utbildningsanordnaren har rätt att anskaffa utbildning. 
En utbildningsanordnare kan skaffa delar av en examen eller utbildning som förbereder till examensutbildning för dessa som anges i anordnartillståndet, övrig utbildning enligt anordnartillståndet samt i 27 § 1 mom. avsedd läroavtalsutbildning. Möjligheten att skaffa delar av en examen som anges i anordnartillståndet betyder att utbildningsanordnaren inte själv behöver ordna exempelvis alla valbara examensdelar som ingår i examensgrunderna, utan anordnaren kan skaffa dem av någon annan utbildningsanordnare. Bestämmelsen tillåter bara att utbildningsanordnaren anskaffar en hel examensdel- eller utbildning enligt kraven på yrkesskicklighet och målen för kunnandet i examensgrunderna inom ett visst delområde av examensdelen. Paragrafen anger ingen exakt gräns för hur stor andel av en examensdel en utbildningsanordnare kan anskaffa från en annan utbildningsanordnare. Huvudregeln är dock att en utbildningsanordnare själv ska ordna åtminstone de obligatoriska delarna enligt examensgrunderna. 
Som övrig utbildning enligt anordnartillståndet avses till exempel handledande utbildning och delar av denna samt annan utbildning som ordnas enligt anordnartillståndet. Inom ramen för den föreslagna bestämmelsen ska utbildningsanordnaren även i anknytning till examen enligt 8 § 1 mom. i denna lag kunna skaffa utbildning som fördjupar och kompletterar yrkeskunnande. 
Enligt 27 § 1 mom. kan ett anordnartillstånd innehålla bestämmelser om rätten att ordna alla examina som ingår i den i 6 § avsedda examensstrukturen i form av i 30 § avsedd anskaffning av utbildning. Denna utvidgade uppgift att ordna läroavtalsutbildning ska alltid genomföras i form av anskaffning av utbildning, om det inte i utbildningsanordnarens tillstånd ingår rätt att bevilja den examen som avses. 
Enligt den föreslagna bestämmelsen kan en utbildningsanordnare skaffa utbildning av en annan anordnare av yrkesutbildning eller övrig utbildning, av någon annan offentlig aktör eller av någon annan privat sammanslutning eller stiftelse. Med anordnare av övrig utbildning avses exempelvis anordnare av gymnasieutbildning eller en högskola. I överensstämmelse med reglerna för examensuppbyggnaden kan en yrkesinriktad examen innehålla exempelvis studier som ingår i gymnasieutbildning eller studier vid yrkeshögskola. I sådana fall anskaffas studierna från en anordnare som ordnar sådana studier. Också i fortsättningen ska det precis som nu vara tillåtet att kombinera yrkesinriktad grundexamen och gymnasieutbildning, det vill säga att avlägga så kallad dubbelexamen. Enligt 30 § kan en utbildningsanordnare anskaffa undervisning för gymnasieutbildning av en utbildningsanordnare som ordnar sådan undervisning. I dessa fall avlägger de studerande dubbelexamen inom ramen för finansieringssystemet inom yrkesutbildningen. Det betyder att anslag enligt finansieringssystemet beviljas den som ordnar yrkesutbildning, som i sin tur anskaffar, det vill säga köper, utbildning av någon som ordnar gymnasieutbildning. Studerande inom yrkesutbildningen räknas då inte in i finansieringen av gymnasieutbildningen. Genomförda gymnasiestudier införlivas i yrkesinriktad grundexamen via identifiering och erkännande av kunnande. Gymnasiestudier kan inbegripas i en yrkesinriktad examen dels i gemensamma examensdelar, dels i valbara yrkesinriktade examensdelar enligt vad som föreskrivs i examensgrunderna. 
Enligt bestämmelsen kan utbildning också anskaffas av någon annan offentlig aktör eller av en privat sammanslutning eller stiftelse, som tillhandahåller lämplig utbildning och andra tjänster. Bestämmelsen om anskaffning av utbildning förutsätter alltså inte att utbildning bara kan anskaffas av andra utbildningsanordnare som har anordnartillstånd. 
Paragrafen föreskriver också om möjligheten att anskaffa annan utbildning än för de examina som ingår i anordnartillståndet. Enligt bestämmelsen kan utbildningsanordnaren dessutom, för att möjliggöra en studerandes individuella val, i samband med att examina och utbildning ordnas i enlighet med anordnartillståndet av de ovannämnda aktörerna även skaffa andra examens- och utbildningsdelar än sådana som anges i tillståndet samt skaffa stödåtgärder för förvärvande av kunnande. Bestämmelsen är tänkt att tillämpas när en studerande har antagits att avlägga en viss examen som anges i anordnartillståndet, men den studerande utifrån sina individuella val i sin examen vill ta in en examensdel som inte ingår i utbildningsanordnarens anordnartillstånd. Bestämmelsen kan också tillämpas när en studerande antas för att avlägga enskilda examensdelar och alla delar inte ingår i utbildningsanordnarens anordnartillstånd. För att möjliggöra den studerandes individuella val kan utbildningsanordnaren i sådana situationer utöver sitt eget utbildningsutbud skaffa en eller flera examensdelar av någon annan utbildningsanordnare. Bestämmelsen anger ingen exakt gräns för hur stor andel av en examen eller en utbildning utbildningsanordnaren får skaffa. När det är fråga om en hel examen innehåller reglerna för uppbyggnaden av examensgrunden restriktioner för hur många delar av andra examina som får ingå i en examen. Om det däremot gäller enskilda examensdelar är en huvudregel att utbildningsanordnaren inom ramen för sitt anordnartillstånd måste kunna ordna minst hälften av den utbildning som ingår i den studerandes personliga plan för kunnandet. 
Enligt bestämmelsen kan utbildningsanordnaren också skaffa stödåtgärder för förvärvande av kunnandet för att möjliggöra den studerandes individuella val. Med stödåtgärder avses annat kunnande än det som ingår i examens- eller utbildningsgrunderna, exempelvis färdigheter eller tjänster som förvärvas på arbetsverkstäder eller i någon annan stödverksamhet och som stöder deltagandet i examensutbildning och förhindrar att den studerande avbryter studierna. Den typen av tjänster kan produceras av till exempel offentliga aktörer samt sammanslutningar och stiftelser som tillhandahåller arbetsverkstäder och bedriver ungdomsarbete. 
Vidare föreskriver paragrafen att en utbildningsanordnare kan skaffa bedömning av kunnandet enligt 53 § bara av en anordnare av yrkesutbildning som har beviljats anordnartillstånd eller av en anordnare av övrig utbildning som har beviljats ett motsvarande tillstånd. Med en anordnare av yrkesutbildning som har beviljats anordnartillstånd avses en anordnare som har rätt att ordna och bevilja den examen som avses. Med en anordnare av övrig utbildning som har beviljats ett motsvarande tillstånd avses exempelvis en anordnare av gymnasieutbildning eller en yrkeshögskola. Med anordnartillstånd får utbildningsanordnaren rätt att bevilja examen och samtidigt rätt att bedöma kunnandet i examensdelar. Bedömning av kunnandet är en offentlig förvaltningsuppgift som enligt grundlagen kan åläggas någon annan än en myndighet endast genom lag eller med stöd av lag. Avsikten med bestämmelsen är att förhindra att en utbildningsanordnare som har anordnartillstånd genom att skaffa utbildning kan delegera en offentlig förvaltningsuppgift som den har fått via anordnartillståndet till någon annan. Bedömningen av kunnandet i en examensdel kan alltså alltid bara göras av en utbildningsanordnare som har anordnartillstånd eller ett motsvarande tillstånd för uppgiften. 
Om utbildningsanordnaren skaffar gymnasieutbildning eller högskoleutbildning ska bedömningen göras enligt lagstiftningen om de utbildningsformerna. Kunnande som förvärvats via gymnasieutbildning eller högskoleutbildning måste dock erkännas som en del av en yrkesinriktad examen antingen som en yrkesinriktad eller en gemensam examensdel. Som regel gör en anordnare av yrkesutbildning en bedömning av kunnandet på det sätt som föreskrivs i denna lag och en bedömning som har gjorts i någon annan utbildningsform införlivas automatiskt i bedömningen av kunnandet för en yrkesinriktad examen. Enligt 47 § 3 mom. kan Utbildningsstyrelsen dock meddela föreskrifter om principerna för dimensioneringen av identifieringen och erkännandet av kunnande samt omvandlingen av vitsord. Med en föreskrift av Utbildningsstyrelsen säkerställs således samordnade förfaranden för identifiering och erkännande av kunnande i de vanligaste fallen av erkännande, exempelvis när gymnasiestudier erkänns som en del av yrkesinriktad grundutbildning. 
Enligt 2 mom. svarar utbildningsanordnaren för att examina, examensdelar och utbildningar som anordnaren skaffar ordnas i enlighet med denna lag. För anskaffning av utbildning gäller det som utbildningsanordnarna eller en annan sammanslutning eller en stiftelse kommer överens om. Föreskrifter om formerna för att övervaka kvaliteten på utbildningen kan tas in i avtalen för anskaffning av utbildning. Utbildningsanordnarna är vad beträffar deras studerande skyldiga att fatta de administrativa beslut som avses i lagen om yrkesutbildning. Den aktör som en utbildningsanordnare skaffar utbildning av svarar i enlighet med anskaffningsavtalet bara för undervisningen och åtgärder som direkt anknyter till den, bland annat bedömning av de studerande. 
Examensbetyg eller betyg över avlagd examensdel får bara utfärdas av en utbildningsanordnare som enligt anordnartillståndet har rätt att ordna den examen som avses. Om en utbildningsanordnare skaffar hela examensdelar och bedömning av kunnandet av en annan utbildningsanordnare, är det den utbildningsanordnare som har bedömt kunnandet i examensdelen som på begäran av den studerande ska utfärda betyg över examensdelen. Även om den examen som en studerande avlägger innehåller examensdelar som den studerande har avlagt via anskaffad utbildning, är det den utbildningsanordnare som har upprättat den personliga utvecklingsplanen för kunnandet, det vill säga har anskaffat utbildningen, som utfärdar examensbetyg. När utbildningsanordnaren har skaffat hela examen i form av läroavtalsutbildning på grundval av den utvidgade uppgiften enligt 27 § 1 mom. att ordna läroavtalsutbildning, är det den utbildningsanordnare som hela examen har anskaffats av, det vill säga som i anordnartillståndet getts rätt att ordna den examen som avses, som utfärdar examensbetyg. 
De prestationer som ska beaktas i finansieringssystemet redovisas under den utbildningsanordnare som enligt 2 mom. svarar för att ordna utbildningen, det vill säga som skaffar utbildningen. Prestationer som ska räknas in är exempelvis studerandeår baserade på närvaro, examensdelar och examina som ska avläggas och element i genomslagsfinansieringen. För den utbildningsanordnare som utbildning skaffas av genererar anskaffning av utbildning inga som helst prestationer som måste beaktas. 
31 §. Avgiftsbelagd serviceverksamhet. Rätten att bevilja de examina och ordna den examensutbildning som avses i lagen om yrkesutbildning grundar sig på ett anordnartillstånd beviljas av undervisnings- och kulturministeriet. En förutsättning för att få tillståndet är bland annat att utbildningen inte får ordnas i vinstsyfte. Enligt 30 § kan utbildningsanordnaren i vissa situationer skaffa examina, examensdelar och examensutbildning av någon annan utbildningsanordnare. I denna paragraf föreskrivs det om rätt för den utbildningsanordnare som utbildning anskaffas av att ordna examina, examensdelar och examensutbildning som avses i denna lag i form av avgiftsbelagd serviceverksamhet. I övrigt får examina, examensdelar eller examensutbildning som förbereder för dem inte ordnas i form av avgiftsbelagd serviceverksamhet. I ett kompetensbaserat system regleras vanligen inte sätten för att förvärva kunnande. Följaktligen inskränker inte lagen utbildningsanordnarnas eller andra aktörers rätt att ordna annan utbildningsverksamhet än de examina, examensdelar eller examensutbildning som avses i denna lag i form av avgiftsbelagd serviceverksamhet. Det stämmer överens med nuvarande praxis. 
Avgiftsbelagd serviceverksamhet genomförs utifrån uppdrag eller anbud. Prissättningen följer företagsekonomiska principer och därmed kan verksamheten uppvisa vinst för utbildningsanordnaren. I dagsläget har examensutbildning också sålts som avgiftsbelagd serviceverksamhet till arbets- och näringsförvaltningen i form av arbetskraftsutbildning. I fortsättningen kommer examensinriktad arbetskraftsutbildning att höra under undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde. Därför behövs det inte längre någon avgiftsbelagd serviceverksamhet i det hänseendet. Förslaget inskränker inte utbildningsanordnarnas möjligheter att i fråga om annan utbildning än examensinriktad utbildning delta i anbudsförfaranden som ordnas av närings-, trafik- och miljöcentralen eller arbets- och näringsbyrån och som avser utbildning som finansieras av dem. 
I detta fall avses med avgiftsbelagd serviceverksamhet inte uppdragsutbildning enligt 33 § som vänder sig till studerande från länder utanför EU/EES eller examensutbildning enligt 35 § som ordnas utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Bestämmelser om rätten att ordna sådana utbildningar ingår i 33 och 35 §. 
32 §.Service- och produktionsverksamhet som stöder undervisningen. I likhet med den gällande lagen föreskriver paragrafen att utbildningsanordnaren också kan ha service- och produktionsverksamhet som stöder undervisning och ingår i anordnartillståndet. Syftet är att erbjuda de studerande en inlärningsmiljö som i så hög grad som möjligt motsvarar arbetslivet och dess omvärld. I den typen av arbetslivsinriktade inlärningsmiljöer kan de studerande fördjupa sig i och träna sig i de arbets- och verksamhetsprocesser som ingår i arbetslivet för att uppnå de krav på yrkesskicklighet eller de mål för yrkeskunnandet som ingår i examensgrunderna, helt och hållet eller i den omfattningen att de har tillräckligt stora grundläggande färdigheter och kunnande för utbildning på arbetsplatsen antingen via utbildningsavtal eller via läroavtal. Service- och produktionsverksamhet som stöder undervisning kan exempelvis finnas i läroanstaltens restaurang, frisersalong, bilverkstad, byggarbetsplats, bageri eller andelslag eller i övningsföretag som startas av de studerande. Det går att ta ut en avgift av kunderna för service- och produktionsverksamhet som stöder eller har nära samband med undervisningen. Målet är dock inte att verksamheten ska vara vinstbringande, och verksamheten får inte störa den konkurrensutsatta marknaden. 
33 §. Uppdragsutbildning. I paragrafen föreskrivs det om möjlighet för utbildningsanordnare att ordna uppdragsutbildning. Bestämmelsen är ny och ingår inte i den gällande lagen om yrkesutbildning. Principerna för uppdragsutbildning motsvarar dock de principer som ingår i universitetslagen och yrkeshögskolelagen. 
Enligt 1 mom. kan en utbildningsanordnare för en grupp av studerande ordna examina och examensdelar som anges i anordnartillståndet samt examensutbildning som förbereder för dem så att utbildningen beställs och finansieras av finska staten, en annan stat, en internationell organisation, ett finskt eller utländskt offentligt samfund eller en finsk eller utländsk stiftelse eller privat sammanslutning. Utbildningen kallas uppdragsutbildning. Uppdragsutbildning ska kunna ordnas flexibelt med hänsyn till utbildningsstrukturen och utbildningsinnehållet samt beställarens särskilda behov vad beträffar tidplaner för utbildningen. Bestämmelserna har inga inskränkningar vad gäller utbildningsstället, utan uppdragsutbildning kan ordnas i Finland eller någon annanstans, exempelvis i beställarens hemland. Bestämmelsen säger ingenting exakt om storleken på gruppen av studerande, men formuleringen indikerar att uppdragsutbildning inte kan ordnas för enskilda studerande och att privatpersoner inte kan vara beställare. 
Beställare kan vara de finländska eller utländska aktörer som nämns i bestämmelsen. Exempelvis ett företag bestående av en eller flera utbildningsanordnare kan vara beställare. Företaget kan svara för försäljningen av utbildningstjänsterna till kunder i länder utanför EES. Följaktligen har företaget också ekonomiskt ansvar för utbildningsexporten. 
Uppdragsutbildning får enligt 2 mom. inte ordnas för medborgare i stater som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller för personer som jämställs med medborgare i Europeiska unionen med stöd av ett avtal som Europeiska unionen och dess medlemsstater har ingått med en annan avtalspart, eller för sådana personers familjemedlemmar. Uppdragsutbildning får inte heller ordnas för personer som har ett EU-blåkort som avses i utlänningslagen, kontinuerligt eller permanent uppehållstillstånd eller EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta, eller för sådana personers familjemedlemmar. I fråga om begreppet familjemedlem tillämpas definitionen i utlänningslagen. Bestämmelserna motsvarar bestämmelserna om uppdragsutbildning i högskolelagarna. Det är utbildningsanordnaren som svarar för att samla en grupp studerande, anta studerande till utbildningen och reda ut de studerandes status. 
34 §. Bestämmelser som tillämpas på uppdragsutbildning. På grund av uppdragsutbildningens natur är det varken relevant eller möjligt att tillämpa alla bestämmelser i lagen om yrkesutbildning. Paragrafen anger vilka bestämmelser som inte tillämpas på uppdragsutbildning. 
Enligt 1 mom. tillämpas på uppdragsutbildning inte vad som i 24 § föreskrivs om undervisnings- och examensspråk, i 25 § om verksamhetsområde och i 26 § om minimiantalet studerandeår. I avtalet mellan utbildningsanordnaren och beställaren föreskrivs det vilka undervisnings- och examensspråk som ska användas. Uppdragsutbildning är inte bunden av det verksamhetsområde som anges i anordnartillståndet, utan utbildningen kan ordnas överallt i Finland eller i utlandet. Utbildningen behöver inte heller ordnas inom ramen för antalet studerandeår i anordnartillståndet eftersom den ordnas utifrån uppdrag och prissätts och finansieras enligt företagsekonomiska principer. 
På uppdragsutbildning tillämpas enligt 2 mom. inte heller bestämmelserna i 4 kap., med undantag för bestämmelserna i 38 § 1 mom. om förutsättningar för antagning som studerande och bestämmelserna i 40 och 41 § om hinder för antagning som studerande och om information i anslutning till detta. Det är motiverat att dessa bestämmelser tillämpas på uppdragsutbildning eftersom syftet inte är att de studerande ska kunna avlägga examen utifrån lindrigare krav. Bestämmelserna motsvarar de principer som gäller för uppdragsutbildning inom högskolesektorn. Utbildningsanordnaren ska alltså ta reda på att de studerande uppfyller kraven på att bli antagna som studerande. I övrigt tillämpas inte bestämmelserna om att söka sig till utbildning, urvalskriterier och antagning som studerande i 4 kap. I stället svarar beställaren för och beslutar om dessa frågor, och beställer utbildning för sin studerandegrupp. 
Enligt 3 mom. tillämpas vad som i 5 kap. föreskrivs om personlig tillämpning på uppdragsutbildning, om inte utbildningsanordnaren och beställaren avtalar något annat. Avsteg från bestämmelserna om personlig tillämpning och anknytande förfaranden får således göras i ett avtal som beställarna ingår. Uppdragsutbildning bygger på ett avtal mellan utbildningsanordnaren och beställaren. Följaktligen är det befogat att de också kan avtala om hur tidigare förvärvat kunnande ska vägas in och hur förvärvande och påvisande av kunnande ska planeras. Kap. 6 om avläggande av examen och bedömning av kunnandet samt betyg ska alltid tillämpas på uppdragsutbildning eftersom bestämmelserna är av stor relevans för kvalitetssäkringen av avlagda examina. 
Enligt 4 mom. tillämpas inte bestämmelserna i 7 kap., med undantag för bestämmelserna i 62 § 1 mom. om examensutbildningens innehåll, bestämmelserna i 64 § 2 mom. om anpassning av bedömningen av kunnandet och bestämmelserna i 66 § om avvikelse från kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet på uppdragsutbildning. I uppdragsutbildning bygger de studerandes rätt att få undervisning och handledning på avtal mellan utbildningsanordnaren och beställaren å ena sidan och mellan beställaren och den studerande å andra sidan. För kvalitetssäkringen av de examina och examensdelar som ordnas i form av uppdragsutbildning är det dock viktigt att utbildningsanordnaren enligt vad som föreskrivs i 62 § 1 mom. bestämmer om innehållet i utbildningen i överensstämmelse med examensgrunderna, även om innehållet i undervisningen och utbildningen i övrigt avtalas i uppdragsavtalet. Inte heller bestämmelsen om studier som stöder studiefärdigheterna i 63 § kommer att tillämpas på uppdragsutbildning eftersom studierna egentligen inte ingår i det kunnande som avses i examensgrunderna. De studerande har inte heller rätt att få särskilt stöd. Utbildningsanordnaren och beställaren kan dock i sitt avtal komma överens om att ordna särskilda stödåtgärder. Det ska dock gå att anpassa bedömningen av kunnandet enligt vad som sägs i 64 § 2 mom., om det är nödvändigt med avseende på den studerandes personliga mål och färdigheter. Dessutom får bestämmelsen i 66 § om avvikelser från kraven på yrkesskicklighet och målen för kunnandet tillämpas på utbildningen. Avvikelser kan vara motiverade exempelvis beträffande kraven på språkkunskaper enligt examensgrunderna, om de till någon del är orimliga med tanke på den studerandes tidigare förvärvade kunnande. 
Enligt 5 mom. tillämpas inte bestämmelserna i 70—79 § och 95 §, om uppdragsutbildningen ordnas någon annanstans än i Finland. I 70—79 § ingår det bestämmelser om utbildning som ordnas på arbetsplatsen. Enligt 69 § kan utbildningsanordnaren ordna i denna lag avsedd utbildning på en arbetsplats i samband med praktiska arbetsuppgifter och bestämmelsen ska alltid också tillämpas på uppdragsutbildning. I övrigt föreskriver 8 kap. om läroavtalsutbildning och utbildningsavtal, som i hög grad grundar sig på nationell lagstiftning. Det är inte rationellt att tillämpa bestämmelserna på någon annan uppdragsutbildning än den som ordnas i Finland. I 95 § föreskrivs det om de studerandes skyldighet att hemlighålla vad de får veta vid utbildning som ordnas på en arbetsplats. 
Bestämmelserna enligt 9 kap. om trygg studiemiljö, indragning och återställande av studierätten och drogtest tillämpas på uppdragsutbildning. Även bestämmelserna om disciplin ska tillämpas. Regleringen motsvarar bestämmelserna om uppdragsutbildning inom högskolesektorn. 
På uppdragsutbildning tillämpas inte bestämmelserna i 10 kap. om de studerandes skyldigheter, inte heller bestämmelserna om när studierätten börjar och upphör och temporär indragning av studierätten tillämpas, eftersom uppdragsutbildning baserar sig på avtal mellan utbildningsanordnaren och beställaren, vilket innebär att beställaren står för antagningen av studerande och bestämmer när studierätten börjar och upphör. Inte heller bestämmelserna om studerandevård, studiesociala förmåner och internatboende tillämpas på uppdragsutbildning. Enligt den föreslagna bestämmelsen tillämpas 95 § bara på uppdragsutbildning som ordnas i Finland. 
På uppdragsutbildning tillämpas 11 kap. om behandling och utlämnande av uppgifter och 12 kap. om sökande av ändring. Det motsvarar regleringen av uppdragsutbildning inom högskolesektorn. Rätten att söka ändringar gäller dock bara de omständigheter som enligt paragrafen i övrigt tillämpas på uppdragsutbildning. 
35 §. Ordnande av examensutbildning utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Paragrafen reglerar möjligheterna att ordna examensutbildning utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Bestämmelsen är ny och finns inte i den gällande lagen om yrkesutbildning. Paragrafen möjliggör att så kallad utbildningsexport, det vill säga examensutbildning som ordnas enligt företagsekonomiska principer, ordnas utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet vid sidan om uppdragsutbildning som regleras i 33 §. 
Enligt 1 mom. kan en utbildningsanordnare utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ordna examina och examensdelar som anges i anordnartillståndet samt examensutbildning som förbereder för dem. Personer som avses i 33 § 2 mom. kan inte antas som studerande till utbildningen. Målgruppen för utbildningen är således densamma som för uppdragsutbildning. Utbildningen som avses paragrafen skiljer sig från uppdragsutbildning så till vida att utbildningen inte som beställning ordnas för studerandegrupper utan utbildningsanordnaren ska kunna erbjuda utbildning direkt till enstaka studerande. Examensutbildningen skiljer sig från uppdragsutbildning i det hänseendet att den inte kan ordnas i Finland, utan den måste ordnas i en stat utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. 
I 2 mom. anges det vilka bestämmelser som inte tillämpas på utbildning som ordnas utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Precis som vid uppdragsutbildning är det på grund av utbildningens natur varken relevant eller möjligt att tillämpa alla bestämmelser i lagen om yrkesutbildning. Men lagen tillämpas i större omfattning på den här utbildningsformen än på uppdragsutbildning eftersom utbildningen inte ordnas på grundval av uppdragsavtal utan är utbildning som erbjuds enskilda studerande. 
På utbildningen tillämpas inte bestämmelserna i 24 § om undervisnings- och examensspråk som regleras i anordnartillståndet, i 25 § om verksamhetsområde eller i 26 § om minimiantalet studerandeår. Utbildningsanordnaren bestämmer vilket språk som används i undervisningen och på vilket språk examen ska avläggas. Rätten att ordna utbildningen ska inte vara bunden till ett verksamhetsområde enligt anordnartillståndet eftersom utbildningen enligt 35 § bara får ordnas utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Utbildningen ordnas inte inom ramen för antalet studerandeår i anordnartillståndet eftersom den prissätts och finansieras enligt företagsekonomiska principer. 
Vidare tillämpas inte bestämmelserna i 42 § om val av examen eller utbildning, i 63 § om studier som stöder studiefärdigheterna, i 68 § om undervisningens offentlighet, i 70—79 § om läroavtalsutbildning och utbildning som grundar sig på utbildningsavtal eller i 99—106 § om studerandevård, rätten till avgiftsfria måltider, studiesociala förmåner, internatboende, avgifter som tas ut av studerande och studerandekårer. Bestämmelserna i 40 § tillämpas enbart i fråga om hinder för antagning som studerande och 64 § 2 mom. enbart i fråga om anpassning av bedömningen av kunnandet. 
Utbildningsanordnaren bestämmer om ansökningsförfarandena. I antagningen av studerande måste bestämmelserna i 4 kap. om förutsättningarna för antagning som studerande och hinder för antagning som studerande, det vill säga säkerhetskrav beträffande examina, tillämpas på samma sätt som vid uppdragsutbildning. Utbildningsanordnaren är skyldig att fatta ett beslut om antagning som studerande. Däremot tillämpas inte 40 § 1 mom. om tillgänglighet vid antagning som studerande eftersom kravet på tillgänglighet innefattar en skyldighet för utbildningsanordnaren att vidta rimliga åtgärder för att undanröja hindren för tillgänglighet. Eventuella specialarrangemang kan dock avtalas på företagsekonomiska villkor, vilket betyder att avgifter ska täcka kostnaderna. Inte heller 42 § om val av examen eller utbildning ska tillämpas eftersom utbildningsanordnaren i princip bara tillhandahåller en viss typ av utbildning för att ordnas utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. 
Bestämmelserna i 5 kap. om personlig tillämpning och personlig utvecklingsplan för kunnandet tillämpas på utbildningen utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Också 6 kap. om avläggande av examen och bedömning av kunnandet samt betyg kommer att tillämpas. Förfarandena är viktiga med avseende på kvalitetssäkringen av de examina som avläggs. 
Enligt förslaget tillämpas inte 63 § om studier som stöder studiefärdigheterna. Vidare tillämpas 64 § 2 mom. bara vad beträffar anpassning av bedömning av kunnandet. Bestämmelsen om studier som stöder studiefärdigheterna tillämpas inte eftersom studierna inte ingår i det kunnande som avses i examensgrunderna. De studerande har inte heller någon rätt att få särskilt stöd, men utbildningsanordnaren kan erbjuda de studerande särskilda stödåtgärder på företagsekonomiska principer. Det ska dock gå att anpassa bedömningen av kunnandet enligt vad som sägs i 64 § 2 mom., om det är nödvändigt med avseende på den studerandes personliga mål och färdigheter. Dessutom får bestämmelsen i 66 § om avvikelser från kraven på yrkesskicklighet och målen för kunnandet tillämpas på utbildningen. Avvikelser kan vara motiverade exempelvis beträffande kraven på språkkunskaper i examensgrunderna. 
Vidare tillämpas inte bestämmelserna i 70—79 § om utbildning som bygger på läroavtalsutbildning och utbildningsavtal på utbildning utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Enligt 69 § kan utbildningsanordnaren ordna i denna lag avsedd utbildning på en arbetsplats i samband med praktiska arbetsuppgifter och bestämmelsen ska också tillämpas på utbildning utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. I 70—79 § ingår bestämmelser om läroavtalsutbildning och utbildningsavtal, som i hög grad grundar sig på nationell lagstiftning. Det är inte rationellt att tillämpa bestämmelserna på någon annan utbildning än den som ordnas i Finland. 
Bestämmelserna enligt 9 kap. om trygg studiemiljö, indragning och återställande av studierätten och drogtest tillämpas på utbildning utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Även bestämmelserna om disciplin ska tillämpas. Regleringen motsvarar regleringen för uppdragsutbildning inom högskolesektorn. 
På utbildning utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet tillämpas inte 99—106 § om studerandevård, rätt till avgiftsfria måltider, studiesociala förmåner, internatboende, avgifter som tas ut av de studerande och studerandekårer. Däremot tillämpas övriga bestämmelser om de studerandes rättigheter och skyldigheter. De studerande är enligt 94 § skyldiga att delta i undervisningen. Dessutom tillämpas bestämmelserna i 96 och 97 § och de föreskriver när studierätten börjar och upphör, när studierätten kan dras in temporärt och när en studerande anses ha avgått. 
På utbildningen utanför Europeiska ekonomiska unionen tillämpas 11 kap. om behandling och utlämnande av uppgifter och 12 kap. om sökande av ändring. Det motsvarar regleringen av uppdragsutbildning inom högskolesektorn. Rätten att söka ändring gäller emellertid bara de omständigheter som enligt paragrafen i övrigt tillämpas på utbildning som avses i paragrafen. 
36 §. Finansiering av och avgifter för uppdragsutbildning och utbildning som ordnas utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Paragrafen reglerar finansieringen av och avgifterna för uppdragsutbildning och utbildning som ordnas utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Enligt 1 mom. får uppdragsutbildning och i 35 § avsedd utbildning som ordnas utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet inte försämra utbildningsanordnarens förutsättningar att ordna examina och utbildning som anges i anordnartillståndet. Bestämmelsen motsvarar regleringen av uppdragsutbildning enligt högskolelagarna. 
Enligt 2 mom. ska utbildningsanordnarna av i 33 § 1 mom. avsedda beställare av utbildning eller i 35 § 1 mom. avsedda studerande ta ut avgifter som åtminstone täcker kostnaderna för att ordna utbildningen. Uppdragsutbildning och utbildning utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska alltså finansieras enligt företagsekonomiska principer. De prestationer som uppkommer inom utbildningen ska inte uppges som prestationer enligt lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet, vilka kan vara grunden för beviljande av statsandelsfinansiering för utbildningsanordnaren. 
I 2 mom. föreskrivs det dessutom att den som har beställt utbildningen har rätt att av de studerande som deltar i uppdragsutbildningen ta ut avgifter i enlighet med lagstiftningen i beställarens placeringsstat eller i enlighet med beställarens praxis. Bestämmelsen motsvarar regleringen av uppdragsutbildning enligt högskolelagarna. 
4 kap. Att söka sig till utbildning samt antagning som studerande
37 §.Att söka sig till utbildning samt ansökningsförfaranden. Paragrafen innehåller bestämmelser om hur man ansöker om att bli studerande inom examensutbildning, handledande utbildning eller någon annan yrkesinriktad utbildning. Enligt 1 mom. har var och en har rätt att fritt ansöka om att avlägga en examen eller genomföra en utbildning. Det är samma princip om fri rätt som ingår i den gällande lagstiftningen och är etablerad praxis. 
Som regel ska man kunna söka sig till yrkesutbildning via kontinuerlig ansökan, vilket betyder att man flexibelt kan söka in till utbildning året om. Det är då utbildningsanordnaren som beslutar om ansökningstiderna och andra ansökningsförfaranden. En bestämmelse om detta finns i 2 mom. Vid kontinuerlig ansökan kan man söka till en utbildning antingen genom att kontakta utbildningsanordnaren direkt eller genom att uttrycka intresse för att förbättra sin yrkeskompetens eller genom att lämna in en ansökan inom den ansökningstid och enligt det ansökningsförfarande som utbildningsanordnaren har bestämt. 
Bestämmelser om gemensamma ansökningsförfaranden finns i statsrådets förordning om förfarandet vid ansökan till yrkesutbildning, gymnasieutbildning och förberedande utbildning efter den grundläggande utbildningen. Den har bestämmelser om gemensam ansökan till yrkesinriktad utbildning och gymnasieutbildning för att avlägga yrkesinriktad grundexamen och gymnasieutbildning. Gemensam ansökan ordnas en gång om året på våren och den är avsedd för de som avslutar sin grundläggande utbildning och för andra som saknar yrkesinriktad examen. Vid gemensam ansökan tillämpas gemensamma urvalsgrunderna som föreskrivs genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet. Ansökningarna genomförs med hjälp av det register för ansökan till yrkesutbildning, gymnasieutbildning och övrig utbildning efter den grundläggande utbildningen, som avses i lagen om antagningsregistret, högskolornas riksomfattande datalager och studentexamensregistret. Det är undervisnings- och kulturministeriet som bestämmer om ansökningstiden, medan Utbildningsstyrelsen svarar för att genomföra ansökningen och har hand om antagningsregistret. Motsvarande gemensamma ansökningar finns också till förberedande utbildning efter den grundläggande utbildningen, det vill säga påbyggnadsundervisning enligt lagen om grundläggande utbildning (628/1998), förberedande utbildning enligt gymnasielagen, utbildning som handleder för grundläggande yrkesutbildning samt till examensinriktad och handledande yrkesutbildning som ges i form av specialundervisning. Det finns dock inga bestämmelser om gemensamma urvalsgrunder för dessa utbildningar. 
Målet med gemensam ansökan är att så smidigt som möjligt slussa de årskullar som går ut den grundläggande utbildningen och andra utan yrkesinriktad examen in på examensinriktad utbildning eller någon annan lämplig utbildning. Också i fortsättningen ska det vid sidan om kontinuerlig ansökan finnas gemensamma ansökningsförfaranden. De som är utan studieplats efter gemensam ansökan ska hänvisas till utbildning via fortlöpande ansökan. Enligt 2 mom. kan riksomfattande ansökningsförfaranden tillämpas vid antagning som studerande för att avlägga yrkesinriktade grundexamina eller handledande utbildningar. Bestämmelser om riksomfattande ansökningsförfaranden ska utfärdas genom förordning av statsrådet precis som i nuläget. 
Enligt 4 mom. tillämpas bestämmelserna i kap. 4 på personalutbildning. Med undantag från bestämmelserna i kap. 4 ska beslut om antagning av studerande till personalutbildning fattas av arbets- och näringsbyrån i samarbete med utbildningsanordnaren. Beträffande ansökan om att bli antagen som studerande och antagning som studerande tillämpas 5 kap. 3 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice och bestämmelser som utfärdas med stöd av den samt 38, 40 och 41 § i den föreslagna lagen. 
I 5 kap. 3 § föreskriver lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice att personer som är lämpade för utbildningen och för det yrke eller den uppgift som utbildningen siktar på ska kunna antas som studerande, om de har ett utbildningsbehov som konstaterats av arbets- och näringsmyndigheten. En person under 20 år som har fullgjort sin läroplikt kan antas till någon annan utbildning än integrationsutbildning endast om det inte är möjligt eller annars ändamålsenligt att genomföra utbildningen som frivilliga studier. Ett villkor för att kunna antas som studerande är således att den sökande har ett utbildningsbehov som konstaterats av arbets- och näringsmyndigheten. Det är arbets- och näringsbyrån som beslutar om antagning av studerande till arbetskraftsutbildning. Närmare bestämmelser om antagningsförfarandet kan utfärdas genom förordning av statsrådet. 
Enligt 4 mom. fattas beslut om val av studerande till arbetskraftsutbildning av arbets- och näringsbyrån i samarbete med utbildningsanordnaren. Dessutom ska 38, 40 och 41 §, det vill säga bestämmelserna om förutsättningar och hinder för antagning som studerande, tillämpas på antagning som studerande. Utbildningsanordnaren är med och väljer studerande och antagningsbeslutet fattas med hänsyn till de allmänna förutsättningarna enligt 38 § för antagning som studerande samt i fråga om så kallade SORA-examina kraven enligt 40 § i fråga om hälsotillstånd och funktionsförmåga och anknytande rätt enligt 41 § att få information. Dessutom kan antagningsprocessen kombineras med test eller intervjuer och utomstående experter anlitas. Också arbetsgivaren kan delta i antagningsgruppen. Det är dock alltid arbets- och näringsbyrån som fattar det formella beslutet om antagning. 
I 4 mom. ingår det också bestämmelser om rätt att söka ändring i ett beslut om antagning som studerande till arbetskraftsutbildning. Bestämmelser om sökande av ändring i arbets- och näringsbyråns beslut finns i 14 kap. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Enligt 14 kap. 1 § 3 mom. 1 punkten får omprövning av beslutet inte begäras eller besvär över beslutet anföras om ett beslut om antagning till arbetskraftsutbildning grundar sig på villkoren i 5 kap. 3 § 1 mom. I ett antagningsbeslut som bygger på personens lämplighet får dock omprövning begäras eller besvär anföras om det gäller någon annan utbildning än den som avses i 5 kap. 7 §. Pargrafen avser arbetskraftsutbildning som kan genomföras tillsammans med arbetsgivaren, det vill säga gemensam anskaffning av utbildning. 
På grundval av 14 kap. 1 § 3 mom. 1 punkten i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice får ändring sökas i ett antagningsbeslut som fattats av arbets- och näringsbyrån bara till den del beslutet gäller förutsättningarna för antagning som studerande enligt 38, 40 eller 41 § i lagen om yrkesutbildning. För tydlighetens skull föreslås lagen om yrkesutbildning bli kompletterad med en bestämmelse om detta. Om ett beslut som gäller antagning som studerande alltså grundar sig på de förutsättningar som fastställs i 38, 40 eller 41 §, tillämpas dock 12 kap. i denna lag på sökande av ändring. 
38 §.Förutsättningar för antagning som studerande. Paragrafen innehåller allmänna förutsättningar för antagning som studerande. Bestämmelser om urvalsgrunderna för sökande som uppfyller kraven i paragrafen finns i 39 §. 
Enligt 27 § 1 mom. i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning kan som studerande till utbildning som leder till en yrkesinriktad grundexamen eller som studerande till handledande utbildning den antas som har slutfört den grundläggande utbildningens lärokurs eller inhämtat motsvarande tidigare lärokurs. Som studerande kan också andra antas, om de enligt utbildningsanordnaren anses ha tillräckliga förutsättningar att klara av studierna. Lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning ställer inga krav på tidigare utbildning. 
Enligt 1 mom. kan som studerande en sökande antas om utbildningsanordnaren anser att personen har tillräckliga förutsättningar för att förvärva det kunnande eller avlägga den examen som eftersträvas. Bestämmelsen innebär en ändring i den gällande regleringen av yrkesinriktad grundexamen och handledande utbildning eftersom det inte ställs några krav på tidigare utbildning för att bli antagen som studerande, det vill säga att samma princip kommer att tillämpas som inom yrkesinriktad vuxenutbildning. I själva verket är det inte meningen att ändra det rådande läget eftersom 27 § 1 mom. i lagen om grundläggande yrkesutbildning tillåter att personer som inte har avlagt den grundläggande utbildningens lärokurs antas till grundläggande yrkesutbildning och handledande utbildning, när utbildningsanordnaren anser att de har tillräckligt stora förutsättningar för att klara av utbildningen. 
I 2 och 3 mom. finns bestämmelser om kriterierna för att antas som studerande till utbildning som förbereder för yrkesutbildning. De kompletterar 1 mom. och motsvarar delvis bestämmelserna om grunderna för att bli antagen som studerande till handledande utbildning för grundläggande yrkesutbildning i 27 c § i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning. Bestämmelserna gäller inte antagning som studerande till utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. I stället tillämpas de allmänna förutsättningarna enligt 1 mom. på sådan utbildning. 
Enligt 2 mom. 1 punkten är en förutsättning för att bli antagen som studerande till en utbildning som handleder för yrkesutbildning att den sökande inte har avlagt en examen efter grundläggande utbildning eller förberedande utbildning. Enligt a-punkten kan den som avlagt en examen som avses i lagen om anordnande av studentexamen (672/2005) eller en annan examen på motsvarande nivå inte bli antagen som studerande. I 17 § i den lagen finns bestämmelser om examina som till nivån motsvarar studentexamen. De examina som nämns är International Baccalaureate-examen, Reifeprüfung-examen och europeisk studentexamen vid Europaskolorna. De ger samma rättigheter som en examen enligt 18 § i gymnasielagen och enligt lagen om anordnande av studentexamen. 
Enligt b-punkten kan en person som avlagt en yrkesinriktad grundexamen, yrkesexamen eller specialyrkesexamen, genomfört handledande utbildning eller avlagt någon tidigare examen eller genomfört någon tidigare utbildning som motsvarar dem inte bli antagen som studerande. Med handledande utbildning avses dels utbildning som handleder för grundläggande yrkesutbildning, dels utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. Med tidigare utbildning som motsvarar handledande utbildning avses olika typer av förberedande och handledande utbildningar som tidigare ingick i lagen om grundläggande yrkesutbildning, det vill säga utbildning som handleder och förbereder för grundläggande yrkesutbildning, handledande utbildning för grundläggande yrkesutbildning avsedd för invandrare och handledande och rehabiliterande undervisning och vägledning för studerande med funktionsnedsättning. Undervisning i huslig ekonomi enligt tidigare lagstiftning ska dock inte betraktas som tidigare utbildning som motsvarar handledande utbildning, eftersom målet med den undervisningen enligt lagstiftningen inte var att förbereda för grundläggande yrkesutbildning. Bestämmelserna om tidigare förberedande och handledande utbildning och om undervisning i huslig ekonomi upphävdes den 1 augusti 2015. 
Enligt c-punkten kan personer som avlagt högskoleexamen inte antas som studerande. Med högskoleexamen avses lägre och högre högskoleexamen och påbyggnadsexamen som avlagts vid universitet och andra högskolor och yrkeshögskoleexamen och högre yrkeshögskoleexamen som avlagts vid yrkeshögskola. 
I d-punkten sägs det att personer som avlagt en utländsk examen som motsvarar studentexamen, yrkesinriktad examen eller högskoleexamen som avses i underpunkterna a—c inte kan bli antagna som studerande. Däremot är motsvarande handledande utbildning som avlagts i utlandet inget hinder. 
Enligt 2 mom. 2 punkten är ett krav för att bli antagen som studerande att den sökande har som mål att efter den handledande utbildningen avlägga en examen eller examensdel. Enligt den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning ska den som vill bli studerande ha som mål att söka sig att avlägga yrkesinriktad grundexamen. Enligt den föreslagna paragrafen kan personen också ha som mål att söka sig att avlägga yrkesexamen eller specialyrkesexamen eller en del av en yrkesinriktad examen. Personer som inte kan anses eftersträva att avlägga en yrkesinriktad examen eller en examensdel kan inte bli antagna. Bestämmelsen betyder dock inte att den studerande måste avbryta studierna om målet för de fortsatta studierna ändras under utbildningens gång. 
I 3 mom. ingår ett undantag som också finns i den gällande lagen. Det innebär att en sökande under vissa förutsättningar kan antas som studerande till en utbildning som handleder för yrkesutbildning trots att han eller hon har avlagt en examen eller genomfört en utbildning som avses i 2 mom. 1 punkten. Villkoret är att det av särskilda skäl ska vara motiverat att personen genomför en sådan utbildning för att förvärva färdigheter för fortsatta studier. Bestämmelsen kan tillämpas exempelvis om en person med invandrarbakgrund har avlagt en examen som avses i 1 mom. 1 punkten i utlandet, men inte får jobb med sin examen och till följd av sin invandrarbakgrund behöver handledande utbildning för att kunna avlägga en yrkesinriktad examen. Undantaget kan också komma att tillämpas om någon på grund av sitt hälsotillstånd måste omskola sig och det kan anses vara motiverat att personen genomgår handledande utbildning för att förvärva färdigheter för fortsatta studier. Däremot är det inte tänkt att undantagsbestämmelsen ska tillämpas när en person med avlagd examen inte får någon studieplats, om han eller hon trots det kan anses ha färdigheter för att avlägga en yrkesinriktad examen. 
Den som har avlagt utbildning som handleder för yrkesutbildning ska inte antas på nytt för att avlägga samma handledande utbildning, även om personen inte har fått någon studieplats för fortsatta studier. Detsamma gäller i de flesta fall också personer som har avlagt utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. I stället bör de flytta över till utbildning som handleder för yrkesutbildning när de går på utbildning som förbereder för arbete och ett självständigt liv, om deras mål för fortsatta studier ändras under studietiden. 
39 §.Urvalsgrunder vid antagning av studerande. I paragrafen ingår urvalsgrunder för studerande. Med urvalsgrunder avses på vilka grunder de sökande som uppfyller de allmänna förutsättningarna för att bli antagna som studerande enligt 38 § ställs i antagningsordning, om inte alla sökande kan bli antagna som studerande. 
Enligt 1 mom. ska jämlika urvalsgrunder tillämpas vid antagning av studerande. Enligt 2 mom. är det utbildningsanordnaren som beslutar om de urvalsgrunder som ska tillämpas vid antagning av studerande och vid inträdes- och lämplighetsprov. Bestämmelserna motsvarar 27 § 3 mom. i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning, som genom en hänvisningsbestämmelse också ska tillämpas på utbildning som avses i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. 
I 2 mom. ingår dessutom ett undantag från huvudregeln, det vill säga att det är utbildningsanordnaren som bestämmer om urvalsgrunderna. Bestämmelser om de urvalsgrunder som ska tillämpas i de riksomfattande ansökningsförfaranden som avses i 37 § 2 mom. får utfärdas genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet. Enligt 27 § 5 mom. i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning kan undervisnings- och kulturministeriet besluta närmare om grunderna för antagning av studerande. Med stöd av bestämmelsen har det genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet föreskrivits om grunderna för att bli antagen som studerande inom grundläggande yrkesutbildning. 
Enligt den gällande förordningen om urvalsgrunderna tillämpas den oberoende av om man söker in till utbildning för yrkesinriktad grundexamen via ett gemensamt ansökningsförfarande eller inte. I praktiken har det dock varit svårt att tillämpa urvalsgrunderna i andra fall än vid gemensam ansökan eftersom de studerande vid kontinuerlig ansökan ofta inte ställs i någon antagningsordning utifrån antagningspoäng. Enligt förordningens tillämpningsområde tillämpas förordningen dock inte vid antagning till studerande av personer som redan har avlagt en yrkesinriktad examen. Vid kontinuerlig ansökan har det således funnits flera olika målgrupper, om man ser till tillämpningsområdet. För tydlighetens skull och av praktiska skäl är det därför motiverat att inskränka möjligheten att föreskriva om gemensamma urvalsgrunder bara till de fall när också gemensamma ansökningsförfaranden tillämpas, det vill säga riksomfattande förfaranden enligt 37 § 2 mom. Gemensamma urvalsgrunder behövs i dessa förfaranden eftersom det finns tiotusentals sökande och utbildningsanordnaren därför inte under ansökningsfasen kan utreda valet av examen eller utbildning individuellt för varje sökande. Om utbildningsanordnarna så vill, kan de enligt beslut tillämpa urvalsgrunderna enligt förordningen också vid antagning via kontinuerlig ansökan. 
För närvarande finns det inga gemensamma urvalsgrunder för handledande utbildning eller för yrkesutbildning som ordnas som specialundervisning. Inga ändringar är tänkta att införas, men den föreslagna bestämmelsen tillåter att gemensamma urvalsgrunder också införs i de här utbildningarna om det anses vara lämpligt. 
40 §.Tillgänglighet. Paragrafen har bestämmelser om bedömning av en sökandes hälsotillstånd och funktionsförmåga som villkor för att bli antagen. Bestämmelserna motsvarar 27 a § i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning, som via en hänvisningsbestämmelse också tillämpas på utbildning som avses i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning. I de nya bestämmelserna beaktas de terminologiska ändringarna i totalöversynen av yrkesutbildningen. Också universitetslagen och yrkeshögskolelagen har i stort sett likadana bestämmelser om tillgänglighet och villkor för antagning som studerande. 
I 1 mom. ingår huvudprincipen om tillgänglighet vid antagning som studerande. En omständighet som hänför sig till en sökandes hälsotillstånd eller funktionsförmåga får inte vara ett hinder för antagning som studerande. Bestämmelsen motsvarar 27 a § 1 mom. i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning. 
I 1 mom. ingår det också bestämmelser om de situationer när utbildningsanordnaren måste bedöma hälsotillståndet eller funktionsförmågan innan en person antas som studerande och när hälsotillståndet eller funktionsförmågan kan vara ett hinder för att bli antagen som studerande. Som studerande kan enligt förslaget inte den antas som på grund av sitt hälsotillstånd eller sin funktionsförmåga inte kan genomföra utbildningsrelaterade praktiska uppgifter vid en läroanstalt, på en arbetsplats eller i en annan inlärningsmiljö, om kraven på säkerhet vid examina som avses i 81 § förutsätter det och om detta hinder inte kan undanröjas med rimliga åtgärder. Bestämmelsen motsvarar 27 a § 1 mom. i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning. 
Orden ”studerande” och ”studier” i den gällande lagstiftningen är otydliga vad gäller frågan om bestämmelserna också ska tillämpas på studerande som kommer direkt till yrkesprov utan förberedande utbildning eller bara på de som avlägger en examensdel. I det här fallet har det blivit praxis att den som anordnar förberedande utbildning vid den personliga tillämpningen av ansökningsfasen måste ta hänsyn till villkoren relaterade till hälsotillståndet och funktionsförmågan, om en studerande kommer direkt till ett examenstillfälle utan förberedande utbildning. Dessutom har det blivit praxis att de föreskrivna hindren för att bli antagen som studerande också tillämpas när någon avlägger en examensdel. Den föreslagna formuleringen täcker in alla dessa fall, det vill säga den gäller både studerande som avlägger en hel examen och studerande som bara avlägger en examensdel samt också studerande som kommer direkt till yrkesprov utan examensutbildning. 
Hänvisningen till examina som avses i 81 § gäller examina där det i utbildningen eller i yrkesutövningen ingår krav beträffande minderårigas säkerhet, patient- eller klientsäkerhet eller trafiksäkerhet. Genom förordning av statsrådet ska det utfärdas bestämmelser om i fråga om vilka examina restriktionerna kan tillämpas. Vid andra examina än de som ingår i förordningen av statsrådet får en sökandes hälsotillstånd eller funktionsförmåga inte vara något hinder för att bli antagen som studerande. Dessa examina som är föreskrivna genom förordning går under benämningen SORA-examina (från finskans SORA soveltumattomuuteen ratkaisuja; avgöranden i fråga om olämplighet för studier). Bestämmelser om SORA-examina infördes i lagstiftningen om yrkesutbildning via en lagändring (951/2011 och 952/2011) som trädde i kraft den 1 januari 2012. Likadana ändringar infördes samtidigt i lagstiftningen om universitet och yrkeshögskolor. 
Utbildningsanordnaren ska försäkra sig om att den som antas som studerande har ett hälsotillstånd som gör att personen kan klara av praktiska uppgifter på läroanstalten, på en arbetsplats eller i någon annan inlärningsmiljö på det sätt som det är nödvändigt för att uppfylla de krav på yrkesskicklighet som ingår i examen. Med avseende på den studerandes rättssäkerhet är det befogat att inte anta personen till en examen som innefattar uppgifter som personen inte kan inneha på grund av sitt hälsotillstånd eller sin funktionsförmåga. Vid bedömningen av om en studerande kan antas eller inte måste utbildningsanordnaren beakta de varierande arbetsuppgifter som ingår i olika yrken och arbeten. Det kan hända att det inom samma examen finns yrkesuppgifter och examensdelar som förutsätter vissa krav på hälsotillstånd och medger individuella lösningar för att genomföra utbildningen och avlägga examen. När en sjukdom eller funktionsnedsättning medför praktiska problem med studierna bör de i första hand försöka lösas med hjälp av anpassning, omorganisering av studierna och studerandevård. Att betrakta hälsotillståndet eller funktionsförmågan som ett hinder för att bli antagen som studerande ska alltid vara den allra sista utvägen. I bestämmelsen sägs det att hälsotillståndet eller funktionsförmågan får vara ett hinder för att anta någon som examinand bara om hindret inte kan undanröjas med rimliga åtgärder. 
Enligt 2 mom. kan ett beslut om avhållande från studierna på grund av den sökandes olämplighet för studierna även fattas av en annan anordnare av yrkesutbildning, en yrkeshögskola eller ett universitet betraktas som hinder för antagning som studerande, om omständigheter som har samband med skyddet för andras hälsa och säkerhet förutsätter det. Bestämmelsen motsvarar 27 a § 2 mom. i lagen om grundläggande yrkesutbildning. Ett beslut om avhållande från studierna som fattas av en annan anordnare av yrkesutbildning eller av en högskola betyder inte alltid per automatik att det är ett hinder för att bli antagen som studerande. Utbildningsanordnaren bör nämligen pröva om skälen till avhållande eventuellt har undanröjts och om skälen kan vara ett hinder för att få rätt att avlägga den examen som avses. 
Enligt 3 mom. ska utbildningsanordnaren ge den sökande information om vilka krav på hälsotillståndet och andra förutsättningar som hänför sig till avläggande av examen eller genomförande av utbildning. Bestämmelsen motsvarar 27 a § 4 mom. i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning. Det är viktigt att den som vill bli studerande får information om vilka krav på hälsotillstånd och funktionsförmåga det eventuellt kan finnas i utbildningen. Det är angeläget för att denne ska låta bli att söka in till en examen eller en utbildning som utmynnar i ett yrke som denne inte kan utöva på grund av sitt hälsotillstånd eller sin funktionsförmåga. Då kan denne sökande hänvisas vidare och denne kan själva överväga sitt utbildningsval, men hälsotillståndet kan i vilket fall som helst inte vara ett absolut hinder för att bli antagen som studerande, utom vid de så kallade SORA-examina som det föreskrivs om genom förordning. 
Enligt 4 mom. bestämmer Utbildningsstyrelsen vilka krav på hälsotillståndet som hänför sig till examina som avses i 81 §. Bestämmelsen motsvarar 27 a § 4 mom. i en gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning. 
41 §.Information om antagning som studerande. I 1 och 2 mom. föreskrivs det om den sökandes skyldighet att lämna uppgifter. Enligt det föreslagna 1 mom. ska den sökande på begäran av utbildningsanordnaren lämna sådana uppgifter om sitt hälsotillstånd som behövs för bedömningen av antagning som studerande, när det handlar om examina som avses i 81 § eller ansökan om att bli antagen som studerande hos en utbildningsanordnare som fått till uppgift att ordna krävande särskilt stöd som avses i 65 §. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar 27 b § 1 mom. i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning. I den gällande bestämmelsen används dock enbart begreppet ”den som ansöker om att bli antagen som studerande”. Enligt den gällande ordalydelsen är det således oklart om bestämmelsen gäller endast sökande till SORA-examina eller alla sökande. Huvudregeln är att omständigheter som hänför sig till den sökandes hälsotillstånd inte får utgöra ett hinder för att han eller hon ska bli antagen som studerande, och därför kan det vara motiverat att begära uppgifter om hälsotillstånd vid bedömningen av antagning som studerande förutom när det gäller SORA-examina också när det gäller antagning som studerande hos en utbildningsanordnare som fått till uppgift att ordna krävande särskilt stöd som avses i den föreslagna 65 §. Det är då motiverat att begära uppgifter om den sökandes tillstånd för att man vid antagning som studerande ska kunna bedöma om den sökande har behov av krävande särskilt stöd. 
För att tolkningsmässiga oklarheter ska kunna undvikas föreslås det att ordalydelsen preciseras jämfört med den gällande bestämmelsen så att det explicit nämns i vilka situationer det är befogat att begära uppgifter om den sökandes hälsotillstånd. Dessa situationer utgörs av ansökan till de SORA-examina som avses i den föreslagna 81 § och av ansökan om att bli antagen som studerande hos en utbildningsanordnare som har fått till uppgift att ordna krävande särskilt stöd som avses i den föreslagna 65 §. Uppgifter om hälsotillstånd är känsliga uppgifter som avses i 11 § 4 punkten i personuppgiftslagen, och när de begärs bör utgångspunkten vara att relevansen av behandlingen av uppgifterna bedöms enligt strikta kriterier. I den föreslagna 107 § föreskrivs det om behandling av känsliga uppgifter på motsvarande sätt som för närvarande. 
Enligt det föreslagna 2 mom. ska den sökande på begäran av utbildningsanordnaren ge information om tidigare beslut om indragning av studierätten. I 3 mom. föreslås det i sin tur en bestämmelse enligt vilken utbildningsanordnaren trots sekretessbestämmelserna ska ha rätt att av en annan utbildningsanordnare, en yrkeshögskola eller ett universitet få sådana nödvändiga uppgifter om beslut om indragning av den sökandes studierätt och grunderna för detta som förutsätts för antagning som studerande. De föreslagna bestämmelserna motsvarar 27 b § i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning. 
42 §. Val av examen eller utbildning. I paragrafen föreskrivs det om utbildningsanordnarens skyldighet att utreda och hänvisa vid valet av examen eller utbildning. Genom bestämmelsen säkerställs det att alla sökande får råd och vägledning för att finna en lämplig examen eller utbildning oberoende av vilket ansökningsförfarande de använder för att söka sig till yrkesutbildning eller hur klar uppfattning de har om vilken examen eller utbildning som lämpar sig för dem. 
I 1 mom. föreskrivs det om valet av examen eller utbildning när en person ansöker om antagning som studerande vid kontinuerlig ansökan genom så kallad öppen ansökan, det vill säga en ansökan som inte gäller en viss examen eller en viss utbildning. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska utbildningsanordnaren tillsammans med den sökande utreda vilken examen, examensdel eller utbildning som är lämplig för honom eller henne. Vid bedömningen av om en examen eller utbildning är lämplig gäller det att beakta dels att branschen är lämplig, dels att examen eller utbildningen har rätt kravnivå. Vid valet av examen eller utbildning bör hänsyn tas till det kunnande som den sökande tidigare har förvärvat. Beaktande av tidigare förvärvat kunnande innebär att utbildningsanordnaren ska utreda om den sökandes behov av kunnande hänför sig till att komplettera eller fördjupa tidigare förvärvat kunnande eller till att den sökandes tidigare förvärvade kunnande inte längre svarar mot arbetslivets kompetensbehov, varvid det kan vara motiverat att den sökande omskolar sig. Det är viktigt att utreda kunnande som förvärvats tidigare också därför att man utifrån detta kan bedöma om det är motiverat att den sökande avlägger hela examen eller bara en eller flera examensdelar. Utifrån utredning av kunnande som förvärvats tidigare kan man också bedöma om den sökande bör delta i utbildning som handleder för yrkesutbildning eller i studier som stöder studiefärdigheterna för att förvärva de färdigheter som krävs för examensutbildning. Efter utredningen ska utbildningsanordnaren kunna anta den sökande direkt som studerande eller hänvisa den sökande att lämna in sin ansökan vid en eventuell pågående eller senare ansökningsomgång. 
I 1 mom. föreskrivs det också om utbildningsanordnarens skyldighet att hänvisa. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska utbildningsanordnaren hänvisa en sökande att söka sig till en annan utbildningsanordnares utbildning eller vid behov till någon annan ändamålsenlig tjänst, om utbildningsanordnaren inte antar den sökande som studerande. Inom ramen för denna skyldighet ska utbildningsanordnaren exempelvis utreda vilken utbildningsanordnare som tillhandahåller utbildning som lämpar sig för den sökande, om inte utbildningsanordnaren själv tillhandahåller en sådan utbildning. Utbildningsanordnaren ska också vid behov hänvisa en sökande att söka sig till exempelvis verkstadsverksamhet för unga, arbetskraftsservice eller social- och hälsotjänster, om det under ansökningsfasen har framkommit omständigheter utifrån vilka anordnaren bedömer att sådana tjänster är ett ändamålsenligare alternativ för den sökande än att han eller hon söker sig till utbildning. 
Vid kontinuerlig ansökan kan man söka in också inom ramen för det utbildningsutbud och den ansökningstid som utbildningsanordnaren offentliggör. Den sökande har då redan på förhand en uppfattning om vilket slags kunnande han eller hon vill förvärva, och har lämnat in sin ansökan till utbildningen. I enlighet med förvaltningslagens principer ska utbildningsanordnaren relatera bedömningen vid antagningen som studerande i förhållande till den examen eller utbildning som ansökan gäller. Enligt det föreslagna 2 mom. ska utbildningsanordnaren dock kunna hänvisa en sökande att ansöka om att få avlägga en annan examen eller att söka sig till en annan utbildning eller vid behov till någon annan ändamålsenlig tjänst, om utbildningsanordnaren med stöd av ansökan bedömer att någon annan examen eller utbildning är lämpligare för den sökande. Utbildningsanordnaren kan hänvisa den sökande att söka sig till någon annan utbildning som utbildningsanordnaren själv ordnar eller till utbildning som någon annan utbildningsanordnare ordnar. Om någon annan examen eller utbildning visar sig vara lämpligare, kan den sökande då återkalla sin ursprungliga ansökan och söka sig till den andra utbildningen. 
I 3 mom. föreskrivs det om val av examen eller utbildning i det fall att den som blivit antagen som studerande av grundad anledning vill byta examen eller utbildning eller om den studerande utan godtagbar orsak ämnar avbryta en utbildning som han eller hon inlett. Bestämmelsen gäller både de som söker sig till utbildning genom kontinuerlig ansökan och de som söker via riksomfattande ansökningsförfaranden. De som söker sig till utbildning vid ett riksomfattande ansökningsförfarande består till övervägande del av sökande som avslutar den grundläggande utbildningen eller en handledande utbildning under ansökningsåret. Det innebär att åtgärderna för att vägleda dessa sökande vid valet av examen eller utbildning genomförs vid den läroanstalt där den sökande är studerande under ansökningsfasen. 
En i bestämmelsen avsedd grundad anledning att byta examen eller utbildning kan vara exempelvis en sådan omständighet med anknytning till hälsotillståndet, funktionsförmågan eller övriga färdigheter hos den som blivit antagen som studerande som innebär att han eller hon lämpar sig bättre för någon annan bransch och som inte har upptäckts vid handledningen under ansökningsfasen. En grundad anledning kan också vara att den som har blivit antagen som studerande ännu inte har tillräckliga studiefärdigheter för en examensutbildning, och då är det ändamålsenligare att han eller hon deltar i utbildning som handleder för yrkesutbildning. Det ska dock finnas en grundad anledning att byta examen eller utbildning för att utbildningsanordnaren i enlighet med bestämmelsen ska vara skyldig att tillsammans med den studerande utreda en lämpligare examen eller utbildning. Utbildningsanordnaren kan då anta den studerande direkt till en lämpligare examen eller utbildning, om utbildningsanordnaren själv ordnar en sådan examen eller utbildning. Alternativt kan utbildningsanordnaren också hänvisa den studerande att söka sig till en annan utbildningsanordnares utbildning. 
Utbildningsanordnaren ska vara skyldig att utreda och hänvisa enligt den föreslagna bestämmelsen också i det fall att den studerande utan godtagbar orsak ämnar avbryta en utbildning som han eller hon inlett. Som en godtagbar orsak att avbryta utbildningen kan anses att den studerande har grundad anledning att avbryta utbildningen eller klara fortsatta planer för tiden efter avbrottet, varvid skyldigheten att utreda och hänvisa inte behöver fullgöras. I övriga fall ska utbildningsanordnaren utreda situationen tillsammans med den studerande. För att förhindra att den studerandes studieväg avbryts helt och hållet ska utbildningsanordnaren utreda en lämpligare examen eller utbildning för den studerande samt vid behov hänvisa den studerande att söka sig till en annan utbildningsanordnares utbildning. Utbildningsanordnaren kan också anta den studerande direkt till en lämpligare examen eller utbildning, om utbildningsanordnaren själv ordnar en sådan examen eller utbildning. Utbildningsanordnaren ska vid behov också hänvisa den studerande till någon annan ändamålsenlig tjänst på motsvarande sätt som i de situationer som avses i 1 och 2 mom. 
43 §. Beslut om antagning som studerande.I paragrafen föreskrivs det om beslut som gäller antagning som studerande. Enligt 1 mom. är det utbildningsanordnaren som beslutar vem som antas som studerande. Enligt förvaltningslagen ska förvaltningsbeslut ges skriftligen, ska ett beslut motiveras och ska anvisningar om hur man begär omprövning eller besvärsanvisning fogas till beslutet. I enlighet med den föreslagna 111 § ska omprövning av ett beslut om antagning som studerande få begäras hos regionförvaltningsverket. 
Med stöd av den föreslagna bestämmelsen om bemyndigande i 37 § 2 mom. kommer bestämmelser om riksomfattande ansökningsförfaranden att utfärdas genom förordning av statsrådet. Enligt gällande lydelse i 11 § i statsrådets förordning om förfarandet vid ansökan till yrkesutbildning, gymnasieutbildning och förberedande utbildning efter den grundläggande utbildningen utarbetar Utbildningsstyrelsen med hjälp av registret för ansökan utbildningsanordnaren ett förslag till antagning samt till sökande på reservplats. Det föreslås att den sökande antas till den undervisning eller utbildning som han eller hon kan bli vald till enligt antagningsgrunderna och i enlighet med det ansökningsönskemål som är först i prioritetsordningen. En sökande kan antas från reservplats endast till sådan undervisning eller utbildning som i prioritetsordningen föregår det ansökningsönskemål som avser den undervisning eller utbildning som han eller hon föreslås bli vald till. Enligt 12 § i förordningen fattar utbildningsanordnaren ett beslut om antagning av studerande i enlighet med det förslag till antagning som avses i 11 §. 
I 2 mom. föreskrivs det om ett förfarande för avvikelse som gäller meddelande av beslut när antagningen görs inom ramen för gemensamma riksomfattande ansökningsförfaranden. Principerna för den föreslagna bestämmelsen motsvarar det som anges i 26 a § i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning, men det föreslås att ordalydelserna preciseras. 
Enligt den föreslagna bestämmelsen kan beslut om att inte anta en sökande meddelas honom eller henne med avvikelse från det som i 7 kap. i förvaltningslagen (434/2003) föreskrivs om givande av förvaltningsbeslut, om studerande antas i riksomfattande ansökningsförfaranden som avses i 37 § 2 mom. Beslut om att inte anta en sökande ska dock meddelas honom eller henne skriftligen. I praktiken får den sökande meddelandet per brev, som dock inte är ett överklagbart förvaltningsbeslut. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska utbildningsanordnaren ge ett i 7 kap. i förvaltningslagen avsett förvaltningsbeslut om antagning som studerande, om den sökande framställer en skriftlig eller muntlig begäran om beslutet inom 30 dagar från det att han eller hon fick det i momentet avsedda meddelandet om resultatet av antagningen för kännedom. 
Den föreslagna bestämmelsen motsvarar det beslutsförfarande för antagning som studerande som för närvarande används vid gemensam ansökan och som har visat sig fungera i praktiken. Den sökande får per brev resultatet av antagningen, sina urvalspoäng och gränsen för godkända poäng. Utifrån den informationen kan den sökande bedöma behovet av att söka ändring. Förslaget om att ett överklagbart beslut ska meddelas endast på begäran av den sökande är motiverat med hänsyn till det stora antalet beslut om antagning i samband med gemensamma ansökningsförfaranden och med hänsyn till övriga särdrag hos antagningsprocessen. I annat fall skulle utbildningsanordnarnas tid gå åt till att meddela hundratusentals sådana avslag där de sökande ändå inte har något besvärsintresse. En sökande som blivit antagen i enlighet med det ansökningsönskemål som är först i prioritetsordningen har i praktiken vanligen inte något intresse av att överklaga avslag som gäller övriga ansökningsönskemål. 
5 kap. Personlig tillämpning
44 §. Personlig utvecklingsplan för kunnandet. I paragrafen föreskrivs det om en personlig utvecklingsplan för kunnandet som ska utarbetas utifrån personlig tillämpning. Med personlig tillämpning avses att processen för avläggande av examen eller genomförande av utbildning för en studerande som deltar i examensutbildning eller i handledande utbildning samt de handlednings-, rådgivnings- och stödåtgärder som ingår i den planeras och genomförs på ett kundorienterat sätt. Personlig tillämpning föreslås utgöra en del av rättsskyddet för de studerande, och genom den säkerställs det att examensutbildningen eller den handledande utbildningen tillhandahålls i enlighet med vad som behövs för avläggande av en examen eller examensdel eller genomförande av en utbildning eller utbildningsdel. Genom personlig tillämpning ses det också till att behövlig undervisning och övriga pedagogiska arrangemang för utvecklande av kunnandet genomförs så att den studerandes livssituation och tidigare förvärvat kunnande beaktas, även icke-formellt och informellt lärande. Med hjälp av personlig tillämpning säkerställs det också till att tiden för avläggande av examen, studiernas längd, studiesätten och inlärningsmiljöerna är ändamålsenliga för att målet för kunnandet ska kunna nås. Dessutom säkerställs det att den studerande får den handledning och det stöd som han eller hon behöver för att kunna uppnå det kunnande som ställts som mål i den personliga utvecklingsplanen för kunnandet. Personlig tillämpning handlar om sådan planering av processen för avläggande av examen eller genomförande av utbildning samt handlednings-, rådgivnings- och stödåtgärderna inom processen som kräver pedagogisk kompetens. 
I mom. 1 i paragrafen föreskrivs det att för en studerande som inleder utbildningen ska utarbetas en personlig utvecklingsplan för kunnande. Avsikten är att man inom processen för personlig tillämpning får ett samlat dokument med uppgifter om kunnande som förvärvats och påvisats tidigare, uppgifter om förvärvande av behövlig yrkesskicklighet och behövligt kunnande, uppgifter om påvisande av kunnande, det vill säga avläggande av examen eller genomförande av utbildning, samt uppgifter om handlednings- och stödåtgärder, det vill säga i praktiken alla uppgifter som uppkommer när personlig tillämpning genomförs på det sätt som beskrivs närmare i 5 kap. Avsikten är att den personliga utvecklingsplanen för kunnande utarbetas i ett så tidigt skede som möjligt då avläggande av examen eller utbildningen inleds. Planen utarbetas även när en studerande inte deltar i examensutbildning, utan påvisar sitt kunnande direkt i yrkesprov. När det gäller läroavtalsutbildning bör planen däremot utarbetas för sökande till läroavtalsutbildning till behövliga delar redan innan utbildningen inleds, eftersom planen bör kunna fogas till läroavtalet när avtalet godkänns. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska närmare bestämmelser om de uppgifter som ska föras in i planen utfärdas genom förordning av statsrådet. 
Enligt det föreslagna 2 mom. ska utbildningsanordnaren svara för att den personliga utvecklingsplanen för kunnandet utarbetas och uppdateras. Planen ska utarbetas för en studerande som inleder sin utbildning, men de uppgifter som förs in i den kan dock preciseras och förändras under tiden för avläggande av examen eller genomförande av den handledande utbildningen. Förändringarna kan gälla exempelvis tidtabellerna för utbildning som ordnas på en arbetsplats eller för yrkesprov, de omgivningar där yrkesprov genomförs eller de examens- eller utbildningsdelar som valts. Det är meningen att den personliga utvecklingsplanen för kunnandet ska hållas aktuell tills examen avläggs eller utbildningen avslutas, och därför bör dokumentet uppdateras regelbundet. Planen uppdateras enligt samma principer som de som gäller för utarbetandet. 
I samband med uppdateringen ska utbildningsanordnaren tillsammans med den studerande också bedöma hur pass väl den personliga tillämpningen har fungerat ur den studerandes synvinkel och vad som bör utvecklas i processen för att den allt bättre ska stödja utvecklandet av kunnandet. Insamling av respons och information som behövs för att utveckla verksamheten bör ingå i utbildningsanordnarens förfaranden för kvalitetsledning. Denna typ av responsinformation behövs såväl för att effektivisera utbildningsanordnarens verksamhetsprocesser som för att göra den enskilda studerandes individuella studieväg smidigare. I processen för personlig tillämpning ingår också karriärplanering, det vill säga man planerar åtgärder för att främja den studerandes sysselsättning eller övergång till fortsatta studier direkt efter examen eller utbildningen. 
Utbildningsanordnaren svarar för att det utarbetas en personlig utvecklingsplan för kunnandet också till den del utbildningsanordnaren skaffar utbildning från en annan utbildningsanordnare eller från någon annan aktör. I 45 § föreskrivs det om de aktörer som i olika situationer deltar i utarbetandet av planen. 
Enligt den föreslagna 43 § är det utbildningsanordnaren som beslutar vem som antas som studerande. I samband med beslut om antagning som studerande beslutar man i allmänhet också om huruvida den studerande antas för avläggande av hela examen eller vissa examensdelar. Ibland får man dock först i samband med utarbetandet av en personlig utvecklingsplan för kunnandet närmare klarhet i om det är motiverat att den som blivit antagen som studerande avlägger hela examen eller endast examensdelar samt närmare klarhet i vilka dessa examensdelar är. Utgångspunkten är att utbildningsanordnaren ska utarbeta den personliga utvecklingsplanen för kunnandet tillsammans med den studerande, varvid de också vid behov planerar om den studerande ska avlägga hela examen eller endast examensdelar. 
I 3 mom. föreslås en bestämmelse som gäller det förfarande som beskrivs ovan. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska utbildningsanordnaren på basis av den studerandes mål och identifierade tidigare förvärvade kunnande planera om den studerande ska avlägga hela examen eller en eller flera examensdelar, om inte beslut om detta har fattats i enlighet med 43 §. Vid beslutsfattandet används samma kriterier som de som beskrivits ovan när det gäller i 42 § avsett val av examen eller utbildning i samband med kontinuerlig ansökan. 
Den föreslagna bestämmelsen i 3 mom. ska inte tillämpas på arbetskraftsutbildning. I samband med antagning som studerande till arbetskraftsutbildning beslutar arbets- och näringsbyrån i samarbete med utbildningsanordnaren om examen eller examensdelar som ska avläggas inom arbetskraftsutbildningen. 
Ett beslut om examen eller en eller flera examensdelar som ska avläggas ska ligga till grund för utarbetandet av den personliga utvecklingsplanen för kunnandet. Erkännandet av kunnandet samt planeringen av förvärvandet av kunnandet kommer att omfattas av personlig tillämpning på basis av vilken examen eller vilken examensdel eller vilka examensdelar som ligger till grund för den studerandes studierätt. 
Enligt det föreslagna 4 mom. ska bestämmelserna i 5 kap. tillämpas på övrig yrkesutbildning enligt 8 § i den föreslagna lagen enbart till den del som det är fråga om utbildning som grundar sig på läroavtal eller utbildningsavtal. Bestämmelserna om processen för personlig tillämpning är således inte förpliktande inom utbildning som fördjupar eller kompletterar yrkeskompetensen eller inom utbildning som förbereder för yrkesuppgifter i annat fall än då de nämnda utbildningarna genomförs som utbildning som grundar sig på läroavtalsutbildning eller utbildningsavtal. 
45 §. Utarbetande och godkännande av den personliga utvecklingsplanen för kunnandet. Enligt 1 mom. ska utbildningsanordnaren utarbeta och uppdatera den personliga utvecklingsplanen för kunnandet tillsammans med den studerande. Tillsammans med den studerande deltar i utarbetandet och uppdateringen enligt momentet en lärare, en studiehandledare eller vid behov någon annan företrädare för utbildningsanordnaren som utbildningsanordnaren utser. Beroende på situationen ska flera av de ovannämnda personer som företräder utbildningsanordnaren kunna delta tillsammans eller var för sig i utarbetandet och uppdateringen av planen. Vid behov ska utbildningsanordnaren också kunna samarbeta med andra sakkunniga. 
I 2 mom. föreskrivs det om de aktörer som ska delta i utarbetandet och uppdateringen av planen när kunnandet förvärvas eller visas på arbetsplatser. Arbetsgivaren eller någon annan företrädare för arbetsplatsen ska enligt förslaget delta i utarbetandet och uppdateringen av planen, om utbildningen ordnas som läroavtalsutbildning, om kunnandet förvärvas som utbildning som grundar sig på utbildningsavtal eller om kunnandet visas på arbetsplatsen. Vid fängelseundervisning ska också fängelsets arbetsledare delta i utarbetandet av planen. Om det i arbetskraftsutbildning ingår att förvärva kunnande på en arbetsplats, ska också en företrädare för arbets- och näringsmyndigheten kunna delta i utarbetandet av planen. 
I 3 mom. föreskrivs det om andra än i 2 mom. avsedda samarbetsaktörers deltagande i utarbetandet av en personlig utvecklingsplan för kunnandet. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska de aktörer som samarbetar med utbildningsanordnaren delta i utarbetandet och uppdateringen av den personliga utvecklingsplanen för kunnandet till den del förvärvandet eller visandet av kunnandet eller handlednings- och stödåtgärderna i enlighet med planen baserar sig på sådan anskaffning av utbildning som avses i den föreslagna 30 § eller på någon annan form av samarbete mellan utbildningsanordnaren och en annan anordnare av yrkesutbildning, en anordnare av gymnasieutbildning eller andra aktörer, exempelvis aktörer som utför ungdomsarbete eller ansvarar för studerandevård. Enligt 30 § kan en utbildningsanordnare skaffa examensutbildning och bedömning av kunnandet av en annan utbildningsanordnare, och därför är det viktigt att dessa aktörer deltar i utarbetandet av den personliga utvecklingsplanen för kunnandet när det gäller den utbildning som anskaffas. Dessutom är det viktigt att samarbetsparterna inom handlednings- och stödåtgärderna deltar i utarbetandet av den personliga utvecklingsplanen för kunnandet till de delar som motsvarar dessa åtgärder. 
I 4 mom. föreskrivs det om godkännande av den personliga utvecklingsplanen för kunnandet och av ändringar i den. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska planen och ändringar i den alltid godkännas av utbildningsanordnaren och den studerande. Övriga i 2 och 3 mom. avsedda aktörer som deltar i utarbetandet av planen ska godkänna planen och ändringar i den till den del de enligt bestämmelsen deltar i utarbetandet och uppdateringen av planen. 
I 4 mom. föreskrivs det också om hörande av en minderårig studerandes vårdnadshavare eller lagliga företrädare. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska den studerandes vårdnadshavare eller lagliga företrädare höras innan planen godkänns. Vårdnadshavaren och den lagliga företrädaren ska också höras i samband med betydande ändringar i planen. Någon skyldighet att höra ska dock inte finnas, om uppdateringen av planen är av teknisk natur eller det är till exempel fråga om en precisering av tidsplanerna för förvärvande av kunnandet. 
Den personliga utvecklingsplanen för kunnandet är ett gemensamt och viktigt verktyg för de ovannämnda aktörerna för utveckling av den studerandes kunnande och säkerställande av kvaliteten på kunnandet. Därför är det viktigt att alla aktörer som deltar i utvecklandet av kunnandet och säkerställandet av kvaliteten på kunnandet har möjlighet att påverka planen och samtidigt förbinda sig vid att genomföra den. 
46 §. Identifiering av tidigare förvärvat kunnande. I paragrafen föreskrivs det om identifiering av tidigare förvärvat kunnande. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska utbildningsanordnaren med stöd av dokument och annan utredning som den studerande lägger fram utreda och identifiera det kunnande som den studerande tidigare har förvärvat. Dokumenten kan utgöras av exempelvis examensbetyg, arbetsintyg eller andra betyg och intyg som den studerande ger in till utbildningsanordnaren. Som annan utredning kan användas exempelvis kompetenskartläggning, intervju eller andra lämpliga sätt att utreda kunnandet. Kunnandet identifieras genom att olika metoder som lämpar sig för respektive kunskapsområde och bransch tillämpas på ett mångsidigt sätt. 
47 §. Erkännande av tidigare förvärvat kunnande.I paragrafen föreskrivs det om erkännande av kunnande som en studerande tidigare har förvärvat. Erkännande av kunnande sker enligt förslaget med stöd av dokument och annan utredning som avses i 46 § och som den studerande lägger fram. Utifrån identifiering av kunnandet ska det bedömas till vilken del det kunnande som den studerande redan påvisat kan erkännas direkt som en del av den examen som ska avläggas eller till vilken del det kunnande som påvisat kan föreläggas bedömarna för bedömning och erkännande enbart på basis av dokument och annan utredning. Dessutom ska det bedömas till vilken del den studerande på basis av det kunnande som han eller hon redan har förvärvat kan hänvisas direkt till att avlägga en lämplig examen eller en eller flera examensdelar genom ett yrkesprov eller i fråga om gemensamma examensdelar och deras delområden till att påvisa sitt kunnande på något annat sätt. 
Enligt det föreslagna 1 mom. ska utbildningsanordnaren erkänna kunnande som en studerande tidigare har förvärvat och som motsvarar kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet enligt examens- eller utbildningsgrunderna. Enligt den föreslagna bestämmelsen är erkännande av kunnande en skyldighet för utbildningsanordnaren, vilket förändrar nuläget när det gäller utbildning som avses i lagen om grundläggande yrkesutbildning. Enligt den gällande regleringen har nämligen en studerande varit skyldig att hos utbildningsanordnaren ansöka om identifiering och erkännande av tidigare förvärvat kunnande. 
När det gäller utbildning som avses i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning har däremot utbildningsanordnaren varit skyldig att erkänna kunnandet, och närmare bestämmelser om förfaranden i anslutning till detta finns i statsrådets förordning om personlig tillämpning inom yrkesinriktad vuxenutbildning. 
Enligt förslaget ska utbildningsanordnaren med stöd av dokument och annan utredning som avses i 46 § och som en studerande lägger fram erkänna det kunnande som den studerande tidigare har förvärvat. Utbildningsanordnaren förpliktas inte till att på något annat sätt utreda det kunnande som en studerande eventuellt tidigare har förvärvat, om inte kunnandet kan ses direkt från de riksomfattande register eller tjänster som står till förfogande för alla utbildningsanordnare. 
Enligt det föreslagna 1 mom. ska närmare bestämmelser om förfaringssätten vid erkännande av kunnande även i fortsättningen utfärdas genom förordning av statsrådet. De förfaringssätt som enligt förslaget ska anges i förordningen motsvarar de förfaringssätt som anges i den gällande förordningen om personlig tillämpning. 
Utbildningsanordnaren ska erkänna en examensdel eller ett delområde av de gemensamma examensdelarna som en del av examen när examensdelen eller delområdet har avlagts enligt de gällande grunderna för yrkesinriktade grundexamina, yrkesexamina eller specialyrkesexamina. Vidare förutsätts det att reglerna för hur den examen som ska avläggas är uppbyggd medger att examensdelen eller delområdet av de gemensamma examensdelarna tas in i examen. När det gäller valbara examensdelar förutsätts det utöver det som nämns ovan också att man i den personliga utvecklingsplanen för kunnandet kommer överens om att den aktuella examensdelen ingår i den studerandes examen. Utbildningsanordnaren ska som en del av examen erkänna också de gymnasiestudier, högskolestudier samt övriga motsvarande studier som bedömts och intygats av den behöriga myndigheten och som den studerande har genomfört, om reglerna för hur examen är uppbyggd medger att dessa studier tas in i examen som exempelvis en valbar examensdel eller som ett valbart delområde av gemensamma examensdelar. I dessa fall erkänner utbildningsanordnaren den avlagda examensdelen eller det avlagda delområdet av den gemensamma examensdelen som en del av den examen som ska avläggas. 
Om en studerande tidigare har avlagt examina, examensdelar eller delområden av gemensamma examensdelar eller genomfört med dessa innehållsmässigt motsvarande gymnasiestudier, högskolestudier eller andra motsvarande studier som den behöriga myndigheten har bedömt och intygat men som dock inte är förenliga med gällande grunder för yrkesinriktade examina, ska utbildningsanordnaren lämna bedömarna av kunnandet de dokument och sådan eventuell annan utredning som den studerande gett in. Bedömarna ska bedöma om de tidigare examina, examensdelarna eller delområdena av gemensamma examensdelar eller studierna motsvarar grunderna för den examen som avläggs som bäst och vilka examensdelar eller delområden av gemensamma examensdelar som utifrån dokumenten och annan utredning kan erkännas som en del av den examen som ska avläggas. Samtidigt säkerställer bedömarna utifrån dokumenten och annan utredning att det kunnande som den studerande tidigare har förvärvat är aktuellt. På basis av bedömningen beslutar bedömarna till vilka delar det intygade kunnandet lämpligen kan erkännas som kunnande som motsvarar examensdelar för den examen som ska avläggas eller delområden av gemensamma examensdelar. 
En studerande kan också ha annat tidigare kunnande relaterat till den målsatta examen än avlagda examina eller examensdelar eller delområden av gemensamma examensdelar eller sådana tidigare nämnda studier som bedömts och intygats av den behöriga myndigheten. Tidigare kunnande kan basera sig på exempelvis arbetserfarenhet, fritidsintressen eller utbildning där inga examina eller examensdelar har avlagts eller inga studier har genomförts. Om det i samband med personlig tillämpning konstateras att en studerandes tidigare kunnande räcker till för avläggande av en examensdel eller examensdelar eller delområden av gemensamma examensdelar, ska utbildningsanordnaren till denna del hänvisa den studerande direkt till att visa sitt kunnande i ett yrkesprov eller i fråga om gemensamma examensdelar och deras delområden även på något annat sätt. Om utbildningsanordnaren bedömer att det tidigare förvärvade kunnandet inte räcker till för påvisande av kunnandet, ska utbildningsanordnaren tillsammans med den studerande i en personlig utvecklingsplan för kunnandet planera hur den yrkesskicklighet eller det kunnande som krävs för att visa kunnandet ska förvärvas. 
Inom handledande utbildning erkänns tidigare förvärvat kunnande i praktiken bara i sällsynta fall, eftersom det primära syftet med handledande utbildning är att ge den studerande nya färdigheter, inte att vara ett sätt att intyga kunnande som har förvärvats. Den föreslagna bestämmelsen om erkännande av tidigare förvärvat kunnande ska dock tillämpas också på handledande utbildning när det är ändamålsenligt. En sådan situation förekommer exempelvis när en studerande fortsätter inom en handledande utbildning som inletts tidigare. För att tidigare förvärvat kunnande ska kunna erkännas som en del av de valbara delarna i handledande utbildning förutsätts det att man i den personliga utvecklingsplanen för kunnandet har kommit överens om att den aktuella utbildningsdelen ska ingå i den handledande utbildningen. 
I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om tillämpning av bestämmelserna om bedömning av kunnandet i samband med erkännande av tidigare förvärvat kunnande. Vid bedömning av tidigare förvärvat kunnande tillämpas enligt det föreslagna momentet bestämmelserna i 53 § 1—3 mom. om bedömning av kunnandet, bestämmelserna i 54 § om bedömare av kunnandet, bestämmelserna i 55 § om kontroll och rättelse av bedömningen och bestämmelserna i 56 § om höjning av vitsord. Om tidigare förvärvad yrkeskompetens bedöms utan att den studerande deltar i ett yrkesprov ska man enligt den föreslagna bestämmelsen dock avvika från det som i 54 § 1 mom. föreskrivs om bedömare av kunnandet. Två lärare eller andra företrädare för utbildningsanordnaren ska då vara bedömare av kunnandet, det vill säga den ena bedömaren ska inte vara en företrädare för arbetslivet. Denna bestämmelse om avvikelse behövs eftersom kunnandet i detta fall inte visas genom att praktiska arbetsuppgifter utförs i genuina arbetssituationer och arbetsprocesser utan genom dokument och annan utredning som lagts fram. Om företrädare för arbetslivet ska delta i sådan bedömning av kunnandet som sker enbart på basis av dokument och annan utredning kommer detta att belasta arbetslivet oskäligt mycket. 
Om tidigare förvärvat kunnande erkänns utan bedömning av kunnandet, det vill säga direkt i enlighet med examensgrunderna, ska enligt förslaget endast bestämmelserna i 56 § om höjning av vitsord tillämpas. 
Med tanke på likabehandling av de studerande bör dimensioneringen av omfattningen av kunnande som erkänns och omvandlingen av vitsord följa så enhetliga principer som möjligt. I 3 mom. föreslås därför en motsvarande bestämmelse om bemyndigande som den som finns i 30 § 3 mom. i den gällande lagen om grundläggande yrkesutbildning och enligt vilken Utbildningsstyrelsen ska kunna meddela föreskrifter om principerna för dimensioneringen av identifieringen och erkännandet av kunnande samt omvandlingen av vitsord. Utbildningsstyrelsen ska kunna meddela föreskrifter om principerna för dimensioneringen av kunnande som erkänns och omvandlingen av vitsord i de mest typiska fallen, eftersom det är omöjligt att meddela föreskrifter som lämpar sig för alla enskilda situationer. I övriga situationer ska utbildningsanordnaren ange omfattningen av det kunnande som erkänns i form av kompetenspoäng samt bedömningen av kunnandet. Utbildningsstyrelsen ska på motsvarande sätt som enligt nuvarande praxis kunna meddela föreskrifter om principerna för dimensioneringen av kunnande som erkänns exempelvis när man i examen tar in högskolestudier som genomförts som studiepoäng eller kurser inom gymnasieutbildning eller när den studerande har fullgjort gymnasiets lärokurs. När det gäller omvandlingen av vitsord ska Utbildningsstyrelsen kunna meddela föreskrifter om exempelvis studier som genomförts i finländska högskolor och inom gymnasieutbildningen. 
48 §. Planering av förvärvande av kunnande.I paragrafen föreskrivs det om planering av förvärvande av kunnande. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska utbildningsanordnaren planera hur den yrkesskicklighet eller det kunnande som förutsätts i examens- eller utbildningsgrunderna ska förvärvas, om den studerande inte har det tidigare förvärvade kunnande som behövs för att han eller hon ska kunna visa sitt kunnande. Dessutom ska utbildningsanordnaren enligt förslaget planera de handlednings- och stödåtgärder som den studerande behöver och vid behov de studier enligt 63 § som stöder studiefärdigheterna, det särskilda stöd och den anpassning av bedömningen av kunnandet som avses i 64 § och den avvikelse från kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet som avses i 66 §. 
I samband med planeringen av förvärvande av kunnande ska utbildningsanordnaren utreda den studerandes behov av examensutbildning, förvärvande av annan yrkesskicklighet eller annat kunnande, handledning och stöd, studier som stöder studiefärdigheterna och särskilt stöd. Även behovet av anpassning av bedömningen av kunnandet eller av avvikelse från kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet enligt examensgrunderna ska utredas. Samtidigt utreds också de samarbetsaktörer som deltar i rådgivning och handledning för den studerande. I fråga om en studerande som deltar i utbildning för en yrkesinriktad grundexamen gäller det dessutom att utreda behovet av att ordna förvärvande av kunnande på en arbetsplats, om den studerande inte har i det föreslagna 62 § 2 mom. avsett tidigare kunnande som förvärvats i samband med praktiska arbetsuppgifter och som hänför sig till den examen som ska avläggas. 
Utbildningsanordnaren ska tillsammans med en studerande planera hur, var och när den studerande ska förvärva den yrkesskicklighet eller sådant annat kunnande som förutsätts i examens- eller utbildningsgrunderna. Den studerande ska hänvisas till examensutbildning eller t