Regeringens proposition

Med familjeåterförening avses att familjemedlemmar till en person som lagligt vistas i Finland kan ansöka om uppehållstillstånd i Finland på grund av familjeband. Den som vistas lagligt i Finland, den s.k. anknytningspersonen, har kunnat komma till landet t.ex. som arbetstagare, studerande eller asylsökande. Anknytningspersonen kan också antingen vara infödd finsk medborgare eller ha beviljats medborgarskap enligt medborgarskapslagen (359/2003).  

Beviljande av uppehållstillstånd för familjemedlemmar i tredjeland på grund av familjeband regleras främst i 4 kap. i utlänningslagen som gäller vistelse. Kriterierna för beviljande av uppehållstillstånd bestäms i allmänhet i samband med den bestämmelse där kriterierna för uppehållstillstånd för anknytningspersonen regleras. Dessutom ingår i 6 kap. i utlänningslagen som gäller internationellt skydd särskilda bestämmelser om uppehållstillstånd för familjemedlemmar till personer som fått internationellt skydd.  

Med anknytningsperson avses enligt 3 § 15 punkten i utlänningslagen en person som vistas i Finland och på grundval av vilkens vistelse uppehållstillstånd på grund av familjeband söks för en familjemedlem i utlandet. Uppehållstillstånd som beviljas på grund av familjeband har normalt samma karaktär och giltighetstid som för anknytningspersonen, t.ex. så att familjemedlemmar till den som beviljats permanent uppehållstillstånd också beviljas permanent uppehållstillstånd.  

I Finland uppkommer rätten till familjeåterförening normalt genast efter att uppehållstillstånd beviljats oberoende av vilket slags uppehållstillstånd som beviljats anknytningspersonen om övriga kriterier för uppehållstillstånd uppfylls. Undantaget är utlänningar som beviljats tillfälligt uppehållstillstånd enligt 51 § för att de är förhindrade att resa ut ur landet eller offer för människohandel som fått tillfälligt tillstånd enligt 52 a § eller tredjelandsmedborgare som vistats och arbetat olagligt i landet och som beviljats tillfälligt uppehållstillstånd enligt 52 d §. I sådana fall finns ingen rätt till familjeåterförening.  

Ansökan om uppehållstillstånd på grund av familjeband anhängiggörs av den sökande själv. Enligt 60 § i utlänningslagen ska det första uppehållstillståndet före inresan till Finland sökas utomlands i det land där sökanden lagligen vistas. Utomlands lämnas ansökan om uppehållstillstånd för familjemedlemmar in vid en finsk beskickning. Ansökan om nytt tidsbegränsat tillstånd, dvs. fortsatt tillstånd, och permanent uppehållstillstånd görs i Finland. Ansökan lämnas till den lokala polisen. 

Sökanden ska alltid förete tillräcklig utredning över sina familjeförhållanden. Utgångspunkten är att uppehållstillstånd på grund av familjeband endast kan beviljas personer som uppfyller utlänningslagens definition på familjemedlemmar. Utlänningslagens definition på familjemedlemmar baserar sig på det s.k. kärnfamiljebegreppet. Som familjemedlem anses enligt 37 § i utlänningslagen maken till en i Finland bosatt person samt ett ogift minderårigt barn vars vårdnadshavare den i Finland bosatta personen är. Också en makes minderåriga barn anses som familjemedlemmar. För uppehållstillstånd krävs inte att barnet är vårdnadshavarens biologiska barn, utan det räcker att en i Finland bosatt person eller hans eller hennes make är barnets vårdnadshavare. Med barn jämställs också fosterbarn, varmed avses ett ogift barn under 18 år som barnets vårdnadshavare de facto har vårdnaden om och som är i behov av faktisk omvårdnad den dag då ansökan om uppehållstillstånd avgörs, men angående vars vårdnadsförhållande det inte kan fås någon officiell utredning. Det krävs dessutom tillförlitlig utredning om att barnets tidigare vårdnadshavare bevisligen är döda eller försvunna och om att det förelegat ett faktiskt vårdnadsförhållande mellan barnet och anknytningspersonen eller dennes make innan anknytningspersonen anlände till Finland.  

Som familjemedlem kan också anses vårdnadshavaren till ett i Finland bosatt minderårigt barn, t.ex. någondera föräldern. Då är barnet anknytningsperson och föräldrarna ansöker om uppehållstillstånd på grund av familjeband.  

Med makar jämställs personer, oavsett kön, som fortlöpande lever i gemensamt hushåll under äktenskapsliknande förhållanden. En förutsättning är att de har bott tillsammans minst två år. Boendetid förutsätts inte, om personerna i fråga gemensamt har vårdnaden om ett barn eller om det finns andra vägande skäl. Som familjemedlem anses också en person av samma kön, om partnerskapet har registrerats nationellt.  

Den som beviljats internationellt skydd eller tillfälligt skydd har starkare rätt än normalt till familjeåterförening. På vissa villkor kan uppehållstillstånd också beviljas sådana anhöriga som inte är familjemedlemmar enligt utlänningslagen till personer som fått internationellt eller tillfälligt skydd.  

För uppehållstillstånd, oavsett av vilkets slag, krävs att de allmänna villkoren för beviljande av uppehållstillstånd uppfylls. Enligt 36 § i utlänningslagen kan uppehållstillstånd vägras, om en utlänning anses äventyra allmän ordning eller säkerhet, folkhälsan eller Finlands internationella förbindelser, eller om personens inresa eller genomresa bör förhindras enligt en för Finland bindande folkrättslig förpliktelse eller ett av rådet med stöd av fördraget om Europeiska unionen antaget beslut. Äventyrande av folkhälsan hindrar ändå inte att tillstånd beviljas, om villkoren för beviljande av tillstånd i övrigt uppfylls. Äventyrande av internationella förbindelser hindrar dock inte att en utlänning beviljas uppehållstillstånd på grund av familjeband eller att en utlänning som i någon av unionens medlemsstater har beviljats EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta beviljas uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd kan vägras, om det finns grundad anledning att misstänka att utlänningen har för avsikt att kringgå bestämmelserna om inresa eller vistelse i landet. Uppehållstillstånd som söks på grundval av familjeband kan vägras, om det finns grundad anledning att misstänka att anknytningspersonen fått sitt uppehållstillstånd genom att lämna oriktiga uppgifter om sin identitet eller sina familjeband och därigenom har kringgått bestämmelserna om inresa eller vistelse i landet. 

När det prövas om uppehållstillstånd som sökts på grund av familjeband skall förvägras, ska en helhetsbedömning enligt 66 § i utlänningslagen alltid göras. I helhetsbedömningen ska arten och stabiliteten av utlänningens familjeband och längden på hans eller hennes vistelse i landet samt hans eller hennes familjemässiga, kulturella och sociala anknytning till hemlandet beaktas. Detsamma gäller prövningen vid beslut om återkallande av uppehållstillstånd som beviljats på grund av familjeband samt beslut om att avlägsna en anknytningsperson eller dennes familjemedlemmar ur landet. I praktiken innebär bestämmelsen att uppehållstillstånd på grund av familjeband kan beviljas också personer vilkas tillstånd annars hade förvägrats eller återkallats eller som hade avlägsnats ur landet. 

Enligt 67 § i utlänningslagen beviljar migrationsverket första uppehållstillstånd för en utlänning som befinner sig utomlands eller som kommit till landet utan uppehållstillstånd i vissa fall. Enligt 68 § i utlänningslagen beviljar polisen fortsatt tillstånd och permanent uppehållstillstånd för utlänningar som vistas i Finland.  

Bestämmelser om beaktande av barnets bästa i beslut som gäller barn ingår i 6 § i utlänningslagen. I beslut som gäller barn som är yngre än 18 år ska särskild uppmärksamhet fästas vid barnets bästa samt vid omständigheter som gäller barnets utveckling och hälsa. Enligt lagen ska ärenden som gäller minderåriga barn behandlas i brådskande ordning. Enligt förvaltningsutskottets betänkande (FvUB 4/2004 rd) lyfts vikten av att ta hänsyn till barnets bästa och höra barnet självt fram i beslutsprocesser som grundar sig på utlänningslagen, särskilt i asylärenden och beslut om uppehållstillstånd på grundval av familjeband. När ett beslut involverar ett barn är det viktigt att den som fattar beslutet tar reda på vilken lösning som är förenlig med barnets bästa i det aktuella fallet. Det måste göras en samlad bedömning av barnets bästa med hänsyn till barnets behov, önskemål och synpunkter. Man bör komma ihåg att barnets bästa alltid är en individuell fråga och beroende av barnets livssituation vid den givna tidpunkten. Dessutom ska det utredas om barnets bästa möjligen avviker från vårdnadshavarens bästa. Vid bedömningen av barnets bästa ska förpliktelser enligt internationella fördrag alltid beaktas till fullo. 

För att uppehållstillstånd ska beviljas förutsätts det enligt 39 § i utlänningslagen att utlänningens försörjning är tryggad, om inte något annat bestäms i utlänningslagen. Tryggad försörjning förutsätts i regel också för att familjemedlemmar ska beviljas uppehållstillstånd. Enligt regeringens proposition (RP 28/2003) är det centrala är att samhället inte står för utgifterna för utlänningens vistelse, utan att den som erhåller uppehållstillstånd, en familjemedlem eller någon annan instans gör det. Tryggad försörjning krävs inte för s.k. gamla familjer till personer som får internationellt eller tillfälligt skydd. Med gamla familjer avses att familjen bildats innan anknytningspersonen kommit till Finland. I ett enskilt fall kan avvikelse göras från försörjningsförutsättningen, om det finns exceptionellt vägande skäl eller om ett barns bästa kräver det. 

Enligt 39 § i utlänningslagen anses utlänningens försörjning tryggad vid beviljande av första uppehållstillstånd om hans eller hennes vistelse i landet bekostas med inkomster från förvärvsarbete, verksamhet som företagare, pensioner, tillgångar eller andra källor som anses sedvanliga så att han eller hon inte kan antas bli beroende av utkomststöd enligt lagen om utkomststöd eller av någon annan därmed jämförbar ekonomisk förmån som tryggar hans eller hennes försörjning. Som sådana förmåner som tryggar försörjningen enligt 39 § anses dock inte socialskyddsförmåner som ersätter kostnader. Enligt Migrationsverkets interna direktiv är sådana förmåner barnbidrag, handikappbidrag för under 16-åringar (tidigare vårdbidrag för barn), underhållsstöd, studiestöd (ifråga om studiepeng och bostadstillägg) och bostadsbidrag. När fortsatt tillstånd beviljas kan det enligt 39 § ändå tillåtas att utlänningen tillfälligt tyr sig till utkomststöd eller någon annan därmed jämförbar förmån för att trygga sin försörjning. Försörjningen får dock inte vara helt beroende av utkomststöd. Sökanden skall för myndigheten förete en utredning om hur hans eller hennes försörjning tryggas i Finland. Försörjningsförutsättningen gäller den som ansöker om uppehållstillstånd, vars möjligheter att uppfylla den på distans från utlandet dock ofta är svaga. I praktiken tryggas försörjningen av den anknytningsperson som redan vistas i landet.  

Huruvida försörjningsförutsättningen uppfylls bedöms alltid från fall till fall. Vid bedömningen används riktgivande eurobelopp. De riktgivande eurobeloppen grundar sig på Migrationsverkets interna direktiv. Normalt anses t.ex. en sådan vuxens försörjning tryggad, vars nettoinkomster är minst 12 000 euro per år och minst 1 000 euro per månad. Det eurobelopp som anses utgöra tillräckliga tillgångar baserar sig dock inte direkt på antalet personer som bor i samma hushåll, utan t.ex. för den andra vuxna i samma hushåll är försörjningsförutsättningen 8 400 euro per år och 700 euro per månad. För barn används lägre eurobelopp per person, som i familjer med flera barn minskar med antalet barn. Om familjen t.ex. består av två vuxna och två minderåriga barn, krävs sammanlagt ca 2 600 euro per månad för en tryggad försörjning.  

Socialskyddsförmåner som ersätter kostnader beaktas som inkomster som minskar det eurobelopp som i övrigt krävs för försörjningen. Minimibeloppet för inkomster och tillgångar för den som ansöker om uppehållstillstånd kan alltså bestå av socialskyddsförmåner som ersätter kostnader och andra inkomster och tillgångar. De bildar sammanlagt de disponibla inkomster utifrån vilka det bedöms om utlänningen kan antas bli beroende av utkomststöd enligt lagen om utkomststöd (1412/1997) eller av någon annan därmed jämförbar ekonomisk förmån som tryggar hans eller hennes försörjning. Socialskyddsförmåner som ersätter kostnader och som betalas till familjemedlemmar eller till någon annan som hör till ett gemensamt hushåll beaktas också vid bedömningen av huruvida försörjningsförutsättningen uppfylls för den som ansöker om första uppehållstillstånd. Eventuella förmåner som erhålls i framtiden efter att uppehållstillstånd beviljats beaktas också annars redan i samband med den första ansökan om uppehållstillstånd. Dock kan förmåner som ersätter kostnader och som beviljats sökanden sedan uppehållstillstånd beviljats beaktas som poster som sänker det eurobelopp som krävs för försörjningen endast om sökanden är klart berättigad till dem i framtiden och deras noggranna belopp kan förutspås redan då beslutet om uppehållstillstånd fattas.  

Den som ansöker om internationellt skydd kan antingen beviljas asyl enligt 87 § i utlänningslagen, uppehållstillstånd på grund av alternativt skydd enligt 88 § eller uppehållstillstånd på grund av humanitärt skydd enligt 88 a §. I samtliga fall är det fråga om att bevilja internationellt skydd. Förutsättningarna för uppehållstillstånd som beviljas på grund av asyl eller alternativt skydd baserar sig på de krav som ställs i Europaparlamentets och rådets direktiv om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (2011/95/EU, nedan definitionsdirektivet), och ifråga om asyl också i Förenta nationernas konvention om flyktingars rättsliga ställning (FördrS 77–78/1968, nedan flyktingkonventionen). Däremot utgör förutsättningarna för uppehållstillstånd på grund av humanitärt skydd en nationell lösning, som inte baserar sig på förpliktelser inom Europeiska unionen eller internationellt. Förutsättningarna för uppehållstillstånd på grund av tillfälligt skydd baserar sig på rådets direktiv om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer och om åtgärder för att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta (2001/55/EG).  

Enligt 87 § i utlänningslagen ska en utlänning som vistas i landet beviljas asyl, om han eller hon vistas utanför sitt hemland eller sitt permanenta bosättningsland till följd av att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sitt ursprung, sin religion, nationalitet eller tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin politiska uppfattning, och om han eller hon på grund av sin fruktan inte vill använda sig av detta lands skydd. Enligt 88 § i utlänningslagen ska en utlänning som vistas i landet beviljas uppehållstillstånd på grund av alternativt skydd trots att villkoren för beviljande av asyl inte uppfylls, om det finns grundad anledning att förmoda att utlänningen utsätts för en verklig risk att lida allvarlig skada om han eller hon återsänds till sitt hemland eller sitt permanenta bosättningsland, och han eller hon inte kan eller på grund av en sådan risk inte vill begagna sig av detta lands skydd. Enligt 88 a § ska en utlänning som vistas i landet beviljas uppehållstillstånd på grund av humanitärt skydd trots att villkoren för beviljande av asyl eller alternativt skydd enligt inte uppfylls, om utlänningen inte kan återvända till sitt hemland eller sitt permanenta bosättningsland för att det inträffat en miljökatastrof där eller för att säkerhetsläget i landet är dåligt till följd av en internationell eller intern väpnad konflikt eller en allvarlig situation för de mänskliga rättigheterna. Flyktingar som rest från sitt hemland eller permanenta bosättningsland till ett annat land där de dock inte kan bosätta sig permanent kan tas emot för omplacering i ett tredje lands s.k. flyktingkvot. Enligt 90 § kan Finland inom sin flyktingkvot för omplacering ta emot sådana personer som UNHCR (Förenta Nationernas flyktingkommissarie) anser vara flyktingar eller andra utlänningar som är i behov av internationellt skydd. Enligt 109 § kan tillfälligt skydd ges en utlänning som är i behov av internationellt skydd och som inte tryggt kan återvända till sitt hemland eller sitt permanenta bosättningsland på grund av att en väpnad konflikt eller någon annan våldssituation eller en miljökatastrof har lett till massflykt från landet eller dess närområden. För att tillfälligt skydd skall kunna ges förutsätts att skyddsbehovet kan bedömas bli kortvarigt. Enligt 106 § ska flyktingstatus beviljas en utlänning som har fått asyl i Finland och en utlänning som tagits till Finland inom flyktingkvoten och en sådan familjemedlem till en ovannämnde utlänning som fått uppehållstillstånd på grund av familjeband och som ska betraktas som flykting. 

Om beviljande av uppehållstillstånd för familjemedlemmar till en person som fått internationellt skydd eller tillfälligt skydd bestäms i 114 § i utlänningslagen. För att uppehållstillstånd enligt den paragrafen ska kunna beviljas förutsätts det inte att utlänningens försörjning är tryggad, om familjen har bildats innan anknytningspersonen anlände till Finland. Det är då fråga om en s.k. gammal familj. I regel förutsätts det att anknytningspersonen tidigare i samband med sitt eget asylärende har uppgett de familjemedlemmar som ansöker om uppehållstillstånd i egenskap av gamla familjemedlemmar. Familjeåterförening är också möjlig om familjen bildats först efter att anknytningspersonen kommit till Finland och det alltså är fråga om en s.k. ny familj. Då krävs dock tryggad försörjning för att familjemedlemmarna ska kunna beviljas uppehållstillstånd. Försörjningsförutsättningen tillämpas t.ex. om en medborgare i tredjeland genom äktenskap blir familjemedlem först efter att anknytningspersonen kommit till Finland. I familjeåterföreningssituationer är utgångspunkten den att parter som beslutar bilda familj i en situation då de saknar uppehållstillstånd inte kunnat räkna med att kunna leva i familjegemenskap i Finland och alltså inte har en absolut rätt att fortsätta sitt familjeliv i det land de själva väljer.  

Enligt 114 § i utlänningslagen är den första förutsättningen för att familjemedlemmar till en person som fått alternativt skydd eller tillfälligt skydd ska kunna beviljas uppehållstillstånd, att anknytningspersonen är bosatt i Finland eller har beviljats uppehållstillstånd för att flytta till Finland. För det andra krävs att sökanden inte anses äventyra allmän ordning och säkerhet eller folkhälsan. Om sådana faromoment framkommer, ska det enligt 114 § i utlänningslagen genomföras en helhetsbedömning av möjligheterna för anknytningspersonen att i ett tredjeland leva i familjegemenskap med sökanden. Vid bedömningen skall familjebandets betydelse för personerna i fråga beaktas. I 114 § bestäms dessutom om en särskild helhetsbedömning om anknytningspersonen har fått uppehållstillstånd på grund av alternativt skydd och tillståndet beviljats med anledning av en väpnad konflikt, eller om han eller hon har fått uppehållstillstånd på grund av tillfälligt skydd. Då ska det beaktas att det inte finns något ovillkorligt hinder för att anknytningspersonen återvänder till hemlandet.  

Enligt 115 § i utlänningslagen har den som fått internationellt skydd eller tillfälligt skydd möjlighet att ansöka om uppehållstillstånd också för anhöriga som inte är familjemedlemmar enligt utlänningslagen. Enligt 115 i utlänningslagen ska sådana anhöriga till den som fått internationellt eller tillfälligt skydd som inte uppfyller utlänningslagens definition på familjemedlem beviljas uppehållstillstånd om det är oskäligt att vägra uppehållstillstånd därför att personerna ifråga har för avsikt att i Finland fortsätta leva i en sådan fast familjegemenskap som de tidigare levt i eller om de anhöriga är fullständigt beroende av den anknytningsperson som är bosatt i Finland. Vanligen ansöks det om uppehållstillstånd för föräldrar till personer som bor i Finland men uppehållstillstånd kan också beviljas andra anhöriga, t.ex. syskon. Avgörande för om uppehållstillstånd ska beviljas är att förhållandet mellan familjen och en annan anhörig som bor i familjen är sådant att det vore oskäligt att begränsa uppehållstillståndet till endast kärnfamiljens medlemmar. Sådana andra anhöriga som bor i familjen beviljas inte nödvändigtvis uppehållstillstånd fastän den övriga familjen flyttar till Finland, om de kan leva ett självständigt liv i sitt hemland. Med att fortsätta leva i en fast familjegemenskap avses i regel ett oavbrutet familjeliv där familjen och en annan anhörig som bor i familjen samtidigt reser från utgångslandet till Finland. Uppehållstillstånd kan dock beviljas om den fasta familjegemenskapen upplöst av skäl som inte beror på sökanden, såsom att man varit på flykt. Fullständigt beroende har tolkats snävt så att den anhörigas situation uttryckligen kräver att anknytningspersonen tar hand om honom eller henne i Finland, inte genom att t.ex. sända pengar till ett tredjeland eller på annat sätt ordna hans eller hennes vård där på distans från Finland. Om sökanden anses äventyra allmän ordning och säkerhet, folkhälsan eller Finlands internationella förbindelser, ska det genomföras en helhetsbedömning enligt 114 § 2 mom. För att uppehållstillstånd skall kunna beviljas andra anhöriga enligt 115 § förutsätts inte att utlänningens försörjning är tryggad. 

Ett minderårigt barn som kommit ensamt till Finland och som inte är i behov av internationellt skydd, men vars föräldrar inte är i livet eller vistas på okänd ort, kan beviljas kontinuerligt uppehållstillstånd av individuella mänskliga orsaker enligt 52 §. Uppehållstillstånd beviljas med stöd av 52 § om det med hänsyn till utlänningens hälsotillstånd, de band som knutits till Finland eller av någon annan individuell, mänsklig orsak är uppenbart oskäligt att vägra uppehållstillstånd, särskilt med beaktande av de förhållanden i vilka han eller hon skulle hamna i sitt hemland eller hans eller hennes sårbara ställning. Då kan syskon till ett minderårigt barn som saknar vårdnadshavare beviljas uppehållstillstånd. Ett villkor för att uppehållstillstånd ska beviljas utomlands bosatta syskon till ett minderårigt barn som kommit ensamt till Finland är att syskonen har bott tillsammans och att barnens föräldrar inte är i livet eller att deras vistelseort är okänd. Beviljande av uppehållstillstånd ska dessutom vara till barnets bästa. För att uppehållstillstånd ska kunna beviljas förutsätts inte att utlänningens försörjning är tryggad.  

Huruvida försörjningsförutsättningen uppfylls bedöms alltid från fall till fall. Med stöd av 39 § i gällande utlänningslag kan avvikelse från försörjningsförutsättningen göras i ett enskilt fall om det finns exceptionellt vägande skäl eller om ett barns bästa kräver det. 

Enligt gällande lag har möjligheten att avvika från försörjningsförutsättningen betydelse i fråga om internationellt skydd för så kallade nya familjer. Om familjen bildats innan anknytningspersonen kommit till Finland krävs inte tryggad försörjning för att uppehållstillstånd ska kunna beviljas. Möjligheten att i ett enskilt fall på vissa villkor avvika från försörjningsförutsättningen har betydelse för bedömningen av försörjningsförutsättningens skälighet, vilket är en tolkning som Europeiska människorättsdomstolen har omfattat i sin avgörandepraxis. 

Bestämmelser om beaktande av barnets bästa i beslut som gäller barn ingår i 6 § i utlänningslagen. Vid bedömningen av barnets bästa ska förpliktelser enligt internationella fördrag alltid beaktas till fullo. Enligt konventionen om barnets rättigheter (FördrS 59–60/1991) ska barnets intresse komma i första rummet i alla åtgärder hos offentlig eller privat socialvård, domstolar, förvaltningsmyndigheter och lagstiftande organ som rör barn. Högsta förvaltningsdomstolen har ansett (HFD årsboksavgörande 2014:50) att barnets intresse inte krävde ett avsteg från försörjningsförutsättningen enbart på grund av att vägran av uppehållstillstånd kunde leda till att barnets och den ena förälderns gemensamma liv avbryts. Ett avsteg från försörjningsförutsättningen på grund av barnets intresse krävde också andra individuella faktorer eller omständigheter som konkret påverkar barnets intresse.  

Till Finland kom 2015 sammanlagt 32 476 asylsökande. Det sammanlagda antalet asylsökande 2014 var 3 651. Under 2013 sökte sammanlagt 3 238 personer asyl. Antalet asylsökande var 2015 ca tiofaldigt jämfört med tidigare år. I januari–mars 2016 kom sammanlagt 2 237 asylsökande till Finland.  

Under 2015 kom sammanlagt 3 024 ensamma minderåriga barn, mot 196 under 2014 och 156 under 2013. Antalet ensamma minderåriga asylsökande mer än 15-faldigades 2015 jämfört med tidigare år.  

Under 2015 fick 1 628 personer ett positivt beslut om internationellt skydd. 1 112 personer beviljades asyl, 397 beviljades alternativt skydd och 119 personer beviljades humanitärt skydd. Under 2014 beviljades 994 personer internationellt skydd. Av dem beviljades 501 personer asyl, 488 alternativt skydd och 4 personer humanitärt skydd. Under 2013 fick 1 347 personer ett positivt beslut om internationellt skydd. 556 personer beviljades asyl, 780 alternativt skydd och 11 humanitärt skydd. Av de positiva besluten enligt asylförfarandet under 2015 beviljades asyl i 59 % och alternativt skydd i 21 % av fallen. Sammanlagt togs det 2015 emot 1 034 kvotflyktingar, 2014 sammanlagt 1 030 och 2013 sammanlagt 746. Tillsvidare har ingen beviljats tillfälligt skydd.  

Traditionellt har invandring på grund av familjeband utgjort en stor del av invandringen till Finland. Andra grunder för uppehållstillstånd är t.ex. arbete och studier. Av totalt 17 796 positiva beslut om första uppehållstillstånd som Migrationsverket fattade 2015 beviljades 6 036 på grund av familjeband. Av totalt 17 995 positiva beslut om första uppehållstillstånd som Migrationsverket fattade 2014 beviljades 6 774 på grund av familjeband. Motsvarande siffra 2014 var 6 468 av totalt 17 503 positiva beslut om första uppehållstillstånd.  

Det första uppehållstillståndet på grund av familjeband beviljas i regel för ett år, varefter personen ska ansöka om fortsatt uppehållstillstånd för att få stanna i landet. Under 2015 beviljade polisen sammanlagt 11 158 personer fortsatt uppehållstillstånd på grund av familjeband. Under 2014 fattades 10 295 positiva beslut mot 10 902 år 2015.  

Endast i en del av de fall där första uppehållstillstånd beviljas på grund av familjeband är anknytningspersonen en person som beviljats internationellt skydd. Familjemedlemmar till personer som beviljats internationellt skydd har utgjort den minsta gruppen bland dem som ansöker om uppehållstillstånd på grund av familjeband. Under 2015 beviljades sammanlagt 986 första uppehållstillstånd för familjemedlemmar till personer som beviljats internationellt skydd, 2014 sammanlagt 1 094 och 2013 sammanlagt 875. Av dem var den som fick uppehållstillstånd en annan anhörig i 33 fall 2015, i 14 fall 2014 och i 38 fall 2013.  

Under 2015 var ca 70 % av besluten om första uppehållstillstånd för familjemedlemmar till personer som beviljats internationellt skydd positiva, 2014 ca 51 % och 2013 ca 34 %. Under 2013–2015 ledde alltså mycket grovt räknat ca hälften av alla ansökningar om första uppehållstillstånd från familjemedlemmar till personer som beviljats internationellt skydd till positiva beslut.  

Under 2015 beviljades sammanlagt 1 203 fortsatta uppehållstillstånd för familjemedlemmar till personer som beviljats internationellt skydd, 2014 sammanlagt 1 061 och 2013 sammanlagt 1 207. Av dem var den som fick uppehållstillstånd en annan anhörig i 68 fall 2015, i 78 fall 2014 och i 213 fall 2013. Under 2015 var ca 98 % av besluten om fortsatt uppehållstillstånd för familjemedlemmar till personer som beviljats internationellt skydd positiva, 2014 ca 98 % och 2013 ca 97 %. Under 2013–2015 ledde alltså nästan alla ansökningar om fortsatt uppehållstillstånd från familjemedlemmar till personer som beviljats internationellt skydd till positiva beslut.  

På grund av familjeband beviljades fler uppehållstillstånd med andra motiveringar än att anknytningspersonen beviljats internationellt skydd. T.ex. beviljades 2015 sammanlagt 4 152, 2014 sammanlagt 4 526 och 2013 sammanlagt 4 769 uppehållstillstånd för familjemedlemmar till personer som studerade eller arbetade i Finland. Under 2015 beviljades sammanlagt 6 197, under 2014 sammanlagt 5 820 och under 2013 sammanlagt 6 238 fortsatta uppehållstillstånd för familjemedlemmar till personer som vistas i Finland av andra orsaker. 

Rådets direktiv om rätt till familjeåterförening (2003/86/EG, nedan familjeåterföreningsdirektivet) gavs den 22 september 2003. Direktivet sattes i kraft nationellt genom en lag om ändring av utlänningslagen (380/2006), som trädde i kraft den 1 juli 2006. Därefter har lagändringar som gäller förutsättningar för familjeåterförening gjorts bl.a. genom en ändring av utlänningslagen (549/2010), som trädde i kraft den 1 augusti 2010 och ytterligare en ändring av utlänningslagen (631/2011), som trädde i kraft den 1 januari 2012.  

Syftet med familjeåterföreningsdirektivet är att fastställa villkor för utövandet av rätten till familjeåterförening för tredjelandsmedborgare som vistas lagligen på medlemsstaternas territorier. Direktivet påverkar inte medlemsstaternas möjligheter att anta eller behålla förmånligare bestämmelser. Direktivet gäller endast för referenspersoner som är tredjelandsmedborgare (i finsk lagstiftning används begreppet anknytningsperson för referensperson). Direktivet gäller alltså inte uppehållstillstånd för det egna landets medborgares eller EU-medborgares familjemedlemmar. I direktivet ingår specialbestämmelser om flyktingars rätt till familjeåterförening. Flyktingar är enligt direktivet sådana personer som avses i flyktingkonventionen, dvs. personer som beviljats asyl och kvotflyktingar. Direktivet gäller inte alls dem som beviljas alternativt skydd eller uppehållstillstånd på grund av tillfälligt skydd.  

Enligt direktivet ska medlemsstaterna tillåta inresa och vistelse för referenspersonens make, minderåriga barn samt makens minderåriga barn på grund av familjeåterförening. Direktivet tillämpas på referenspersoner som har ett uppehållstillstånd med en giltighetstid på minst ett år som utfärdats av en medlemsstat och har välgrundade utsikter att få ett varaktigt uppehållstillstånd och vars familjemedlemmar är tredjelandsmedborgare, oberoende av deras rättsliga ställning.  

Utöver allmänna kriterier för familjeåterförening anges i direktivet också tilläggskriterier om vilkas tillämpning medlemsstaterna beslutar. Enligt artikel 7 i direktivet får den berörda medlemsstaten kräva att den person som har lämnat in ansökan lägger fram bevis för att referenspersonen har a) en bostad som anses normal för en familj av jämförbar storlek i samma område och som uppfyller medlemsstatens gällande allmänna bestämmelser om säkerhet och sanitära förhållanden, b) en sjukförsäkring avseende alla risker som de egna medborgarna i den berörda medlemsstaten normalt omfattas av, och som omfattar referenspersonen och hans eller hennes familjemedlemmar, eller c) stabila och regelbundna försörjningsmedel som är tillräckliga för att försörja referenspersonen och hans eller hennes familjemedlemmar utan hjälp från systemet för socialt bistånd i den berörda medlemsstaten. Medlemsstaterna får också kräva att tredjelandsmedborgare följer integrationsåtgärderna i enlighet med nationell lagstiftning. Enligt artikel 8 får medlemsstaterna kräva att referenspersonen ska ha vistats lagligen på deras territorium under en period som inte får överstiga två år innan han eller hon kan ansöka om familjeåterförening. Enligt artikel 4 i direktivet får medlemsstaterna kräva att referenspersonen och dennes make ska ha uppnått en viss lägsta ålder, som får vara högst 21 år, innan maken kan återförenas med referenspersonen. 

Enligt artikel 12 i familjeåterföreningsdirektivet får tilläggskriterier, med undantag för kravet på minimiålder, i regel dock inte tillämpas på flyktinars, dvs. person som fått asyl eller kvotflykting, familjemedlemmar. Det är fråga om en tvingande bestämmelse som binder EU:s medlemsstater. En del av tilläggskriterierna, såsom krav på försörjning, bostad och sjukförsäkring, får enligt direktivet dock i vissa avgränsade fall tillämpas också på flyktingars familjemedlemmar. Det är tillåtet om 1) om ansökan om familjeåterförening inte lämnas in inom tre månader efter det att flyktingstatus har beviljats, 2) familjen har bildats efter att referenspersonen kommit till Finland, 3) det är fråga om andra anhöriga än familjemedlemmar, eller 4) familjen kan återförenas i ett tredjeland till vilket referenspersonen eller en familjemedlem har särskilda band. I enlighet med det som nämns ovan ger direktivet flyktingar möjlighet att ansöka om familjeåterförening utan några tilläggskriterier inom tre månader från att flyktingstatus beviljats. Fristen på tre månader är en s.k. minimifrist, så det är tillåtet att tillämpa en längre frist. Det är dock möjligt att ställa upp tilläggskriter under fristen i de fall som nämns i punkterna 2–4 ovan. Man får dock inte kräva att flyktingen skall ha vistats i en medlemsstat en viss tid och integrationsåtgärder får inte tillämpas före flyktingen beviljas rätt till familjeåterförening. Specialbestämmelserna gäller endast familjemedlemmar till flyktingar, inte till personer som beviljas uppehållstillstånd på grund av annat internationellt skydd eller tillfälligt skydd eftersom de inte omfattas av direktivet. I regel är det alltså möjligt att tillämpa tilläggskriterier för personer som beviljas alternativt eller tillfälligt skydd. 

I meddelandet från kommissionen till rådet och europaparlamentet med riktlinjer för tillämpningen av direktiv 2003/86/EG om rätt till familjeåterförening (COM(2014) 210 final, nedan kommissionens meddelande) ingår riktlinjer för medlemsstaternas tillämpning av direktivet. Riktlinjerna återspeglar kommissionens nuvarande hållning och föregriper inte rättspraxis från Europeiska unionens domstol eller den vidare utvecklingen av denna praxis.  

Rätten till familjeliv är en grundläggande rättighet som skyddas bl.a. i Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (FördrS 19/1990, nedan europeiska människorättskonventionen). Enligt dess artikel 8 har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv. Myndigheterna får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. Enligt artikel 12 har giftasvuxna män och kvinnor rätt att ingå äktenskap och bilda familj i enlighet med de nationella lagar som reglerar utövandet av den rättigheten. 

Enligt europeiska människorättsdomstolen (EMRD) innebär Europeiska människorättskonventionen ingen allmän skyldighet för staten att respektera makarnas val av boendeort och godkänna familjeåterförening på sitt territorium (EMRD, Abdulaziz, Cabales och Balkandali, 28.5.1985, punkt 68 i domen). Konventionen ger ingen absolut rätt till inresa. Utifrån den avgörandepraxis som baserar sig på europeiska människorättskonventionen innebär rättigheten inte att alla har full frihet att välja var de tillbringar sitt familjeliv. Omfattningen av statens skyldigheter bestäms enligt omständigheterna i det enskilda fallet. Europeiska människorättsdomstolen har uttalat att den i princip inte anser det oskäligt att kräva att en utlänning som bosätter sig i landet ska styrka att han eller hon har tillräckliga självständiga och bestående inkomster för att svara för den grundläggande försörjningen för den familj som återförenas, men domstolen har ändå undersökt huruvida kravet på försörjning varit skäligt i det aktuella fallet (EMRD, Konstatinov mot Nederländerna, 26.4.2007). I fråga om familjeliv och invandring varierar statens skyldighet att tillåta inresa för släktingar till personer som bor i landet beroende på personernas särskilda omständigheter och det allmänna intresset. I sin etablerade avgörandepraxis har europeiska människorättsdomstolen konstaterat att man i fråga om statens positiva och negativa skyldigheter bör finna en rättvis balans mellan individens och samhällets konkurrerande intressen. Omständigheter som bör beaktas är huruvida familjelivet faktiskt splittrats, hur starka band individen har till staten i fråga, om det finns oöverstigliga hinder för familjen att bo i någon familjemedlems ursprungsland och om de regler som gäller invandring brutits eller om andra omständigheter som gäller den allmänna ordningen hindrar inresa (EMRD, Rodriguez da Silva och Hoogkamer mot Nederländerna, 31.1.2006). 

De internationella förpliktelserna hindrar inte att man ställer upp vissa kriterier för familjeåterförening så länge de inte faktiskt begränsar rätten till familjeåterförening och så länge kriterierna för uppehållstillstånd är skäliga och proportionella så att rätten till familjeåterförening inte begränsas i onödan.  

Bestämmelserna i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, som i samband med Lissabonfördraget antogs som en del av EU:s primärrätt, är som sådana bindande och direkt tillämpbar rätt. Enligt artikel 7 i stadgan om de grundläggande rättigheterna har var och en rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv.  

Europeiska unionens domstol har konstaterat att eftersom den allmänna regeln är att familjeåterförening ska beviljas, måste bestämmelserna om undantag från denna regel tolkas strikt. Medlemsstaternas handlingsmarginal får inte användas på ett sätt som undergräver syftet med direktivet, vilket är att främja familjeåterförening, och dess effektivitet (Dom av den 4 mars 2010 i mål C-578/08, Chakroun, punkt 43). Europeiska unionens domstol har i sin avgörandepraxis i fråga om familjeåterförening betonat prövningen i det enskilda fallet. Enligt domstolen ska medlemsstaterna balanserat och förnuftigt väga alla förhandenvarande intressen då de prövar ansökningar som gäller familjeåterförening. Enligt domstolen kräver direktivet dessutom att medlemsstaterna i varje enskilt fall bedömer alla fakta som påverkar ärendet. Den skyldigheten gäller också då en medlemsstat utövat sin rätt att kräva bevis för att ett visst villkor, såsom försörjningsförutsättningen, uppfylls. Ingen enskild omständighet leder automatiskt till ett visst beslut, men de ska beaktas som omständigheter som påverkar helheten (Förenade målen C-356/11 och C-357/11 (O. och S.), dom av den 6 december 2012). Enligt kommissionens meddelande är exempel på andra relevanta omständigheter är familjebandens karaktär och varaktighet, hur länge personen vistats i medlemsstaten, eventuella familjeband, kulturella eller sociala band till ursprungslandet, levnadsförhållandena i ursprungslandet, de berörda barnens ålder, om en familjemedlem fötts och/eller vuxit upp i medlemsstaten, familjeband, kulturell eller social anknytning till medlemsstaten, familjemedlemmarnas beroendeställning samt skyddet av äktenskap och/eller familjeband. Medlemsstaterna har en bred handlingsmarginal när de tar vederbörlig hänsyn till de relevanta omständigheterna i det enskilda fallet. Begränsande principer är dock artikel 8 i europeiska människorättskonventionen, artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt relevant rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och Europeiska unionens domstol. 

Barnets rättigheter enligt konventionen om barnets rättigheter (FördrS 59–60/1991) är till sin karaktär universella, odelbara, fristående och sinsemellan sammanhängande. Med barn avses i konventionen om barnets rättigheter personer under 18 år, om inte myndighetsåldern uppnås tidigare enligt de lagar som ska tillämpas på barnet. Bestämmelsen i 6 § i utlänningslagen om att barnets bästa ska beaktas i allt beslutsfattande med stöd av lagen baserar sig på konventionen om barnets rättigheter och i synnerhet på artikel 3, enligt vilken barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ. I artikel 8 i konventionen åtar sig konventionsstaterna att respektera barnets rätt att behålla sin identitet, innefattande medborgarskap, namn och släktförhållanden såsom dessa erkänns i lag, utan olagligt ingripande. Enligt artikel 9 ska konventionsstaterna säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom då behöriga myndigheter i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden anser det nödvändigt för barnets bästa. Enligt artikel 10 ska ansökningar från ett barn eller dess föräldrar om att resa in i eller lämna en konventionsstat för familjeåterförening behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt av konventionsstaterna. Enligt artikel 16 får inget barn utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens.  

Inrikesministeriet har utrett lagstiftningen om kriterier för familjeåterförening i Europeiska unionens andra medlemsstater och de nordiska länderna genom en förfrågan till de ansvariga myndigheterna. Förfrågan besvarades av Sverige, Norge, Belgien, Nederländerna, Österrike, Frankrike, Portugal, Tyskland, Storbritannien, Italien, Luxemburg, Estland, Lettland, Litauen, Ungern, Slovenien, Polen, Kroatien, Tjeckien och Slovakien. Som ett led i beredningen gjordes ett studiebesök hos inrikesministeriets utlänningsavdelning och utlänningsverket i Tyskland den 21–23 oktober 2015.  

I Sverige är tryggad försörjning inte ett kriterium för familjeåterförening och Sverige tillämpar ingen särskild boendetid eller några andra tilläggskriterier för familjeåterförening enligt familjeåterföreningsdirektivet. Enligt gällande svensk lag är familjeåterförening möjlig för anknytningspersonens kärnfamilj oberoende av vilket slags uppehållstillstånd anknytningspersonen har.  

Sverige avser dock att skärpa bestämmelserna om internationellt skydd och också kriterierna för familjeåterförening. Till följd av det växande antalet asylsökande har Sveriges regering föreslagit att Sverige tillfälligt ska ta i bruk sådana tilläggskriterier som familjeåterföreningsdirektivet tillåter, för att begränsa antalet asylsökande. Regeringens proposition i ärendet har sänts ut på remiss den 11 februari 2016. I praktiken innebär det att man i Sveriges utlänningslag tar in undantag som är i kraft i tre år. Om de föreslagna undantagen träder i kraft enligt förslaget, inverkar det på familjeåterföreningarna så att endast kvotflyktingar beviljas ett sådant permanent uppehållstillstånd som berättigar till familjeåterförening. De som får asyl beviljas tillfälligt uppehållstillstånd för tre år och de som får alternativt skydd för ett år. De som får asyl ska ha möjlighet att ansöka om familjeåterförening endast om försörjningsförutsättningen uppfylls. I sådana fall ska det dock finnas en sådan tre månaders frist som förutsätts i familjeåterföreningsdirektivet, under vilken anknytningspersonens familjemedlemmar ska kunna beviljas uppehållstillstånd utan tryggad försörjning. De som får alternativt skydd och har tillfälligt uppehållstillstånd ska inte ha rätt till familjeåterförening. Personer som beviljats uppehållstillstånd på grund av annat skyddsbehov ska inte heller ha rätt till familjeåterförening. Om försörjningen är tryggad ska de grupperna kunna ansöka om permanent uppehållstillstånd som ger rätt till familjeåterförening efter att det första tidsbegränsade tillståndet löpt ut. I förslaget till tillfällig lag beaktas inte särskilt ensamma minderåriga sökanden, men nog barnets bästa. Sverige har meddelat att man tar i bruk försörjningsförutsättningen som kriterium för uppehållstillstånd också för svenska medborgares familjemedlemmar.  

Danmarks undantag för rättsliga och inrikes frågor innebär att familjeåterföreningsdirektivet inte tillämpas i Danmark. Kärnfamiljen till personer som fått asyl i Danmark har rätt till familjeåterförening oberoende av anknytningspersonens skyddsform. Den som fått flyktingstatus eller vars skyddsbehov bedömts i ett enskilt fall och som får uppehållstillstånd på grund av annat skyddsbehov, får genast rätt till familjeåterförening. Den som får tillfälligt alternativt skydd måste enligt gällande lagstiftning vänta ett år på att få rätt till familjeåterförening. I Danmark gäller också kriterier som gäller bostad och förmögenhet för familjeåterförening. De tillämpas dock inte i praktiken på personer som fått flyktingstatus enligt flyktingkonventionen. Tryggad försörjning krävs för uppehållstillstånd för danska medborgares familjemedlemmar.  

Danmarks nya regering inledde sin period sommaren 2015 med att ändra utlänningslagen, i synnerhet i fråga om sociala förmåner. Regeringen avser att fortsätta med bl.a. skärpningar som gäller familjeåterförening. Avsikten är att inleda diskussioner om dem med partierna i februari 2016. I Danmark är en ändring av utlänningslagen, så att väntetiden för familjeåterförening förlängs från ett till tre år för dem som fått tillfälligt alternativt skydd, under behandling i parlamentet. Ändringen har mött omfattande kritik. Regeringen har övervägt att utsträcka ändringen av väntetiden till dem som fått flyktingstatus, men det har hittills ansetts strida mot artikel 8 i europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. 

Norge är inte ett EU-land och berörs inte av familjeåterföreningsdirektivet. I Norge gäller rätten till familjeåterförening alla som har permanent uppehållstillstånd. Gällande lagstiftning innehåller inga boendekriterier för uppehållstillstånd för de närmaste familjemedlemmarna. För familjeåterförening krävs i regel att anknytningspersonens försörjning är tryggad. För de närmaste familjemedlemmarna finns dock ingen försörjningsförutsättning om familjen bildats innan anknytningspersonen kommit till Norge (s.k. gammal familj) och ansökningen om familjeåterförening görs inom ett år från att anknytningspersonen fått uppehållstillstånd. För nya familjemedlemmar till anknytningspersoner som inte har flyktingstatus gäller en försörjningsförutsättning. Tryggad försörjning krävs för uppehållstillstånd för norska medborgares familjemedlemmar.  

Norges regering föreslår skärpning av kriterierna för beviljande av asyl och av förmåner för asylsökande. Syftet är att skärpa kriterierna för familjeåterförening och beviljande av medborgarskap. Norges justitieministerium har gjort ett politiskt förslag till skärpning av utlänningslagen. Enligt förslaget, som sänts ut på remiss till ett stort antal instanser, ska också kriterierna för familjeåterförening skärpas. Det föreslås att personer med flyktingstatus ska kunna ansöka om familjeåterförening först sedan de vistats fyra år i landet och uppfyller försörjningsförutsättningen. Vidare föreslås det att minderåriga asylsökande som kommer ensamma till Norge inte ska beviljas familjeåterförening förrän de fyllt 18 år.  

I Tyskland är kriterierna för familjeåterförening i regel rätt strikta. Det tyska utlänningsverket har dock en betydande prövningsrätt och i dess beslutsfattande betonas helhetsbedömningen av familjens situation i stället för huruvida enskilda kriterier är exakt uppfyllda. I regel ska en försörjningsförutsättning uppfyllas för att familjemedlemmar ska beviljas uppehållstillstånd. I fråga om familjemedlemmar till personer som fått internationellt skydd gäller försörjningsförutsättningen endast om ansökan om familjeåterförening inte gjorts inom tre månader från att anknytningspersonen beviljats asyl eller alternativt skydd. Om försörjningsförutsättningen inte uppfylls, bedömer verket om anknytningspersonen ändå försökt försörja sig, och också det kan räcka för att få tillstånd. I regel krävs också bostad för familjeåterförening. Dessutom krävs i regel att anknytningspersonen i någon mån integrerat sig i samhället. I Tyskland krävs inte att anknytningspersoner som får internationellt skydd har bott någon särskild tid i landet innan familjemedlemmar kan ansöka om uppehållstillstånd. I Tyskland har man bl.a. kommit överens om att begränsa rätten till familjeåterförening för flyktingar som får alternativt skydd: förbundsregeringen strävar efter en återgång till tidigare praxis om en två års s.k. karenstid innan man kan ansöka om familjeåterförening. Man har också planer på att slopa det undantag från försörjningsförutsättningen som beviljats dem som får alternativt skydd om ansökan om familjeåterförening gjorts inom tre månader från att anknytningspersonen beviljats skydd. För familjemedlemmar till tyska medborgare gäller ingen försörjningsförutsättning. Om anknytningspersonen är ett barn som får internationellt skydd, ska enligt lagen ingen försörjningsförutsättning tillämpas.  

I Nederländerna ska en försörjningsförutsättning uppfyllas för att familjemedlemmar ska beviljas uppehållstillstånd. I fråga om familjemedlemmar till flyktingar gäller försörjningsförutsättningen endast om ansökan om familjeåterförening inte gjorts inom tre månader från att anknytningspersonen beviljats asyl eller alternativt skydd. Dessutom krävs i Nederländerna att anknytningspersonen i någon mån integrerat sig i samhället. 

Också i Belgien ska en försörjningsförutsättning uppfyllas för att familjemedlemmar ska beviljas uppehållstillstånd. För de närmaste familjemedlemmarna till personer som fått internationellt skydd gäller dock ingen försörjningsförutsättning om ansökan om familjeåterförening görs inom ett år från att anknytningspersonen fått uppehållstillstånd. För minderåriga asylsökande som kommer ensamma till Belgien gäller ingen försörjningsförutsättning för familjeåterförening. Belgiens lagstiftning innehåller inga boendekriterier för uppehållstillstånd för de närmaste familjemedlemmarna. Belgien har för närvarande inga planer på att ändra sin lagstiftning om familjeåterförening. 

Storbritannien tillämpar inte direktiv 2003/83/EC, men strävar dock i praktiken efter att iaktta dess riktlinjer i tillämpliga delar. Storbritannien ställer inga krav på försörjning eller bostad för familjemedlemmar till personer som får internationellt skydd. För personer som får internationellt skydd gäller rätten till familjeåterförening tills de beviljas brittiskt medborgarskap.  

De flesta EU-medlemsstater och nordiska länder kräver i regel försörjning vid familjeåterförening både för dem som beviljats asyl och för dem som beviljats alternativt skydd om inte ansökan lämnats in inom en viss frist i enlighet med direktivet. Den vanligaste tidsgränsen är tre månader. I Belgien och Norge bör ansökan göras inom 12 månader från att anknytningspersonen beviljats uppehållstillstånd och i Estland, Ungern och Polen är motsvarande tidsgräns 6 månader. Belgien och Norge förutsätter försörjning endast för s.k. nya familjer. T.ex. i Sverige, Frankrike, Storbritannien, Italien och Kroatien är försörjning inte alls en förutsättning för familjeåterförening. I regel kräver medlemsstaterna inte att anknytningspersonen bott i landet någon viss tid för att familjeåterförening ska vara möjlig. Dock kräver bl.a. Lettland, Litauen, Tjeckien och Österrike att personer som får alternativt skydd bott 15–24 månader i landet innan de får rätt till familjeåterförening.