1.1
Lagen om gräsrotsfinansiering
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 §.Tillämpningsområde. Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Enligt 1 mom. gäller lagen anskaffning, tillhandahållande och yrkesmässig förmedling av låne- eller investeringsbaserad gräsrotsfinansiering mot vederlag i syfte att finansiera näringsverksamhet. Centrala subjekt i lagen är dels mottagarna av gräsrotsfinansiering, som skaffar gräsrotsfinansiering hos investerarna, dvs. allmänheten, dels förmedlarna av gräsrotsfinansiering, som i de flesta fall förmedlar de medel som kommer in från allmänheten till mottagarna av gräsrotsfinansiering och på motsvarande sätt förmedlar de ägar- eller skuldandelar eller andra andelar som mottagaren av gräsrotsfinansiering erbjuder som motprestation för finansieringen samt eventuella räntebetalningar, amorteringar av kapitalet eller motprestationer av liknande slag till allmänheten. Gräsrotsfinansiering handlar i praktiken om en trepartsrelation mellan mottagaren av gräsrotsfinansiering, förmedlaren av gräsrotsfinansiering och investeraren-kunden, dvs. i vid mening allmänheten, som bestäms från fall till fall. Merparten av lagens bestämmelser gäller förmedlare av gräsrotsfinansiering och uttryckligen förmedling av gräsrotsfinansiering, men för att ett tillräckligt investerarskydd ska kunna säkerställas har också mottagarna av gräsrotsfinansiering påförts skyldigheter i lagen och investerarna-kunderna på motsvarande sätt getts rättigheter. Man kan också säga att allmänheten tillhandahåller gräsrotsfinansiering för mottagarna av gräsrotsfinansiering, men i praktiken är mottagaren av gräsrotsfinansiering den aktivare parten och investeraren den passivare i ett arrangemang med gräsrotsfinansiering. Därför är det på många ställen mer praktiskt att hänvisa till anskaffning av gräsrotsfinansiering än till tillhandahållande av sådan.
Lagen har ingen inverkan i situationer där en sammanslutning som söker finansiering inom ramen för näringsfriheten utnyttjar möjligheten att skaffa medel hos allmänheten genom att självständigt erbjuda egna värdepapper t.ex. via sin egen webbplats eller genom en aktiemission som ordnas på något annat valfritt sätt, utan att en förmedlare av gräsrotsfinansiering utnyttjas inom arrangemanget. I sådana fall måste den sammanslutning som söker finansiering själv se till att tillämpliga bestämmelser i gällande lagstiftning, såsom bl.a. aktiebolagslagen och värdepappersmarknadslagen, iakttas. Det är inte fråga om gräsrotsfinansiering som omfattas av tillämpningsområdet för denna lag utan om en emission som sammanslutningen självständigt genomför eller om något annat motsvarande medelsanskaffningsarrangemang riktat till allmänheten. Beroende på affärsmodell och de konkreta omständigheterna när det gäller medelsanskaffningsarrangemanget kan vissa enskilda bestämmelser i lagen om gräsrotsfinansiering, t.ex. god gräsrotsfinansieringssed, dock bli tillämpliga ex analogia.
I 2 mom. anges att det som föreskrivs i denna lag, med undantag för 3—8 och 17 §, också gäller kreditinstitut, betalningsinstitut, fondbolag, värdepappersföretag och AIF-förvaltare som förmedlar gräsrotsfinansiering. Genom bestämmelsen klargörs det vilket ramverk som är tillämpligt på förmedlare av gräsrotsfinansiering och på aktörer som förmedlar gräsrotsfinansiering med stöd av en auktorisation eller registrering som baserar sig på någon annan lag. Utgångspunkten är att denna speciallag ska följas och tillämpas vid anskaffning och förmedling av gräsrotsfinansiering. Om denna speciallag står i konflikt med någon annan lag vid anskaffning eller förmedling av gräsrotsfinansiering är utgångspunkten att denna lag ska iakttas, med stöd av rättsprincipen lex specialis derogat legi generali som anger normhierarkin.
Enligt 3 mom. tillämpas lagen dock inte vid sådan lånebaserad gräsrotsfinansiering där gäldenären är en konsument (person-till-person-lån). Bestämmelser om sådan låne- och produktbaserad gräsrotsfinansiering mot vederlag som tillhandahålls konsumenter finns i konsumentskyddslagen, där det för närvarande bl.a. föreskrivs om marknadsföring, oskäliga avtalsvillkor, förfaranden i kundrelationer och konsumentkrediter. Kreditgivare som omfattas av konsumentskyddslagen är t.ex. snabbkreditföretag och finansbolag. Lånebaserad gräsrotsfinansiering som riktas till konsumenter behöver, med fokus på konsumentskyddsaspekten, särskiljas från annan gräsrotsfinansiering mot vederlag, där investeringar och förväntad avkastning i anslutning till verksamheten spelar en viktig roll. Gräsrotsfinansiering mot vederlag som inte omfattas av konsumentskyddslagen omfattas i regel av reglering och tillsyn som gäller verksamhet som motsvarar låne- och investeringsbaserad gräsrotsfinansiering, detta för att en tilläcklig nivå på investerarskyddet ska kunna garanteras.
Lagen tillämpas således inte på näringsidkare som beviljar konsumenter konsumentkrediter som omfattas av 7 kap. i konsumentskyddslagen. Konsumentombudsmannen har vid tillsynen över kreditförmedlarnas marknadsuppförande ansett att kreditförmedlarna när verksamheten faktiskt handlar om att bevilja konsumentkrediter som avses i 7 kap. i konsumentskyddslagen måste se till att uppfylla den informationsskyldighet som kreditgivare enligt konsumentskyddslagen har bl.a. i fråga om de faktiska kostnaderna för en kredit som beviljas och i fråga om villkoren och deras innebörd. Viktigt vid bedömningen har varit vem som vid vilket avtalsförhållande utövar faktiskt bestämmande inflytande. Om den som investerar medel inte har möjlighet att påverka hur frågor i anslutning till fordran sköts och parterna inte kan vara i kontakt med varandra, motsvarar verksamheten mer investering än långivning. Dessutom är kreditförmedlarna skyldiga att iaktta god kreditgivningssed och på lämpligt sätt försäkra sig om kreditsökandens kreditvärdighet. Bestämmelserna om konsumentkrediter tillämpas på lån som näringsidkare beviljar konsumenter, med andra ord när näringsidkaren räknas som part i ett avtal och själv beviljar konsumenten kredit med stöd av det avtalet. När det är fråga om krediter på mindre än 2 000 euro omfattas priset på dem även av ett räntetak, dvs. den effektiva ränta på 50,5 procent som anges i konsumentskyddslagen.
Enligt 4 mom. tillämpas på penninginsamlingar lagen om penninginsamlingar i enlighet med 3 § i den lagen. Bestämmelser om donationsbaserad gräsrotsfinansiering utan motprestation finns t.ex. i lagen om penninginsamlingar, när det handlar om att i regel med stöd av tillstånd till penninginsamling samla in pengar för allmännyttiga ändamål genom vädjan till allmänheten. Annan form av till allmänheten riktad donationsbaserad gräsrotsfinansiering utan motprestation är förbjuden enligt lagen om penninginsamlingar och straffbar som penninginsamlingsbrott. Räntefri gräsrotsfinansiering med främmande kapital räknas inte som penninginsamling i de fall då det är meningen att senare betala tillbaka det finansiella kapitalet utan ränta. Vid penninginsamlingar är utgångspunkten att det donerade kapitalet inte fås tillbaka. Vid bedömningen ska det dessutom beaktas att t.ex. provision eller annat arvode i regel likställs med ränta eftersom en ändring av benämningen på motprestationen inte ändrar på verksamhetens faktiska karaktär och inte gör att den inte kräver motprestation.
Enligt 5 mom. finns bestämmelser om informationsskyldigheten för mottagare av gräsrotsfinansiering, dvs. sådana företag som inte är börsbolag eller andra organisationer som skaffar medel genom gräsrotsfinansiering, dessutom i värdepappersmarknadslagen när det gäller värdepapper som avses i den lagen och som tillhandahålls eller förmedlas vid låne- eller investeringsbaserad gräsrotsfinansiering. Informationsskyldigheten gäller lagens hela tillämpningsområde, om investeringsobjektet vid låne- eller investeringsbaserad gräsrotsfinansiering är värdepapper som avses i värdepappersmarknadslagen. En mottagare av gräsrotsfinansiering ska dock inte iaktta informationsskyldigheten enligt värdepappersmarknadslagen när de värdepapper som erbjuds eller förmedlas är icke-överlåtbara enligt lag eller en avtalsbestämmelse och således inte motsvarar definitionen av värdepapper enligt värdepappersmarknadslagen. I det fallet ska enbart denna lags bestämmelser om informationsskyldighet iakttas.
2 §.Definitioner. Paragrafen innehåller en definitionsförteckning i 11 punkter. Sju av definitionerna är hänvisningar till definitioner i den övriga lagstiftningen, dvs. värdepapper, finansiella instrument, kreditinstitut, betalningsinstitut, fondbolag, värdepappersföretag och AIF-förvaltare (5—11 punkten). Hänvisningarna till definitioner i annan finansmarknadslagstiftning behövs eftersom de vid sidan av finländska aktörer även gäller aktörer i EES-stater. Eftersom anskaffningen, tillhandahållandet och förmedlingen av gräsrotsfinansiering inte har harmoniserats inom EU är det möjligt att tillhandahålla gränsöverskridande tjänster på de villkor som värdmedlemsstaten ställer. Enligt principen om en enda auktorisation får ett kreditinstitut, betalningsinstitut, fondbolag eller värdepappersföretag eller en AIF-förvaltare som har fått auktorisation i en EES-stat bedriva verksamhet som avses i auktorisationen i alla EES-stater antingen genom att etablera en filial eller tillhandahålla tjänster över gränserna. Enligt artikel 3.2 i MiFID I ger rätt att tillhandahålla två investeringstjänster utan auktorisation för värdepappersföretag dock inte rätt till europass, så möjligheten att inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (nedan EES-området) fritt tillhandahålla dessa investeringstjänster från Finland blir beroende av bestämmelserna i en annan EES-stat. Eftersom långt ifrån alla EU-stater har egen nationell lagstiftning om gräsrotsfinansiering blir möjligheten till gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster som avses i lagen om gräsrotsfinansiering beroende av varje enskild EU-stats nationella lagstiftningslösningar.
Hänvisningarna till definitioner i annan lagstiftning behövs dessutom för att också många andra nationella lagstiftningsramar än lagen om investeringstjänster i enskilda fall kan vara tillämpliga på investeringsbaserad gräsrotsfinansiering, t.ex. lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder, betaltjänstlagen, lagen om betalningsinstitut och kreditinstitutslagen. Således måste också dessa andra potentiella lagstiftningsramar som är tillämpliga på gräsrotsfinansiering beaktas i samband med lagen om gräsrotsfinansiering eftersom de kan komma att tillämpas på såväl låne- som investeringsbaserad gräsrotsfinansiering, beroende på den affärsmodell som näringsidkaren väljer som grund för sin verksamhet. För att gränsdragningsproblem ska kunna lösas behöver lagen om gräsrotsfinansiering knytas nära samman med den övriga finansmarknadslagstiftningen med hjälp av enhetliga definitioner. Det är viktigt att göra det lättare att känna igen vilken lagstiftning som är tillämplig på olika former av gräsrotsfinansiering och vilken den behöriga myndigheten är. För att det målet ska nås är det angeläget att definitionsmässigt skilja de olika formerna av gräsrotsfinansiering från varandra. Om verksamheten definieras i lag och kopplas till befintlig lagstiftning får den också det behövliga innehåll på lagnivå som stöder gräsrotsfinansieringens ställning som en tillåten näring och en av de godkända finansieringskällor som förekommer på finansmarknaden. Kreditinstitut, betalningsinstitut och AIF-förvaltare nämns i paragrafen eftersom det hänvisas till dem i kommissionens meddelande och dessutom till betalningsinstitut i Esmas och EBA:s rapporter, till kreditinstitut i EBA:s rapporter och till AIF-förvaltare i Esmas rapporter.
AIF-förvaltare nämns dessutom för att Finland utnyttjade den nationella optionen enligt artikel 43 i AIFMD att tillåta marknadsföring till icke-professionella investerare. I Esmas rapport ses det visserligen som en teoretisk möjlighet att gräsrotsfinansiering över huvud taget ska tillhandahållas professionella investerare, vilket betonar hur väsentligt betydande den nationella optionen enligt artikel 43 i AIFMD att tillåta marknadsföring till icke-professionella investerare är vid bedömningen av om AIFMD kan tillämpas som lagstiftningsram när det gäller gräsrotsfinansiering. Behovet av att nämna fondbolag är delvis oklart eftersom Esmas yttrande inte tar upp detta alternativ, även om fondbolag får tillhandahålla investeringsrådgivning med stöd av 5 § 2 mom. i lagen om placeringsfonder.
Paragrafen har sammanlagt fyra definitioner med direkt anknytning till gräsrotsfinansiering: låne- respektive investeringsbaserad gräsrotsfinansiering och förmedlare respektive mottagare av gräsrotsfinansiering (1—4 punkten). Det är svårt att på lagnivå detaljerat och entydigt definiera gräsrotsfinansiering och dess olika former, vilket också har framgått av kommissionens meddelande och Esmas och EBA:s utredningar och rapporter. Detta har också kommit fram i lagstiftningsjämförelser där information har samlats in om andra EU-staters lösningar när det gäller gräsrotsfinansiering och definitionen av den. Gräsrotsfinansieringen är på kraftig tillväxt, och livskraftiga marknader föder varje år flera nya, tidigare okända verksamhetsformer inom denna bransch. Därför får den inte heller begränsas för mycket via definitionerna, utan de måste utformas på en tillräckligt allmän nivå så att de täcker så många former av gräsrorsfinansiering som möjligt – även sådana som ännu inte har förekommit på den finländska marknaden. Att gräsrotsfinansieringen kan förekomma i många olika former accentuerar också betydelsen av att andra nationella lagar får hänvisningar som hjälper till att ge en uppfattning om gräsrotsfinansieringen och dess olika former samt de olika nationella lagstiftningsramar som lämpar sig för den. En utgångspunkt för lagen har varit att låne- och investeringsbaserad gräsrotsfinansiering ska utnyttjas inom finansieringen av näringsverksamhet.
Definitionerna förhindrar missbruk av termen (varumärket) gräsrotsfinansiering och gör det lättare för gräsrotsfinansieringsbranschen att bli en del av den etablerade finansmarknaden. De kan också hjälpa Finansinspektionen att få en uppfattning om gräsrotsfinansieringens olika affärsmodeller och göra Finansinspektionens prövning i enskilda fall mer förutsägbar. Lånebaserad gräsrotsfinansiering innebär kreditgivning i andra konstellationer än från en konsument till en annan (person-till-person-lån), såsom anskaffning, tillhandahållande eller förmedling av kredit som sker från en konsument till ett företag och från ett företag till ett annat. Vid lånebaserad gräsrotsfinansiering skaffar mottagaren av gräsrotsfinansiering kredit hos allmänheten via en förmedlare av gräsrotsfinansiering. Som vederlag för krediten betalar mottagaren av gräsrotsfinansiering de investerare som har erbjudit kredit, dvs. allmänheten, ränta eller någon annan motprestation och förbinder sig att betala tillbaka det kapital som erhölls som kredit efter en tid som avtalas separat. De närmare villkoren slås fast i kreditavtal som i varje enskilt fall skräddarsys mellan mottagaren av gräsrotsfinansiering och allmänheten, som är investerare. För detta ändamål används ofta i 3 kap. i lagen om skuldebrev avsedda enkla skuldebrev som med stöd av avtal omfattas av en begränsning av överlåtelse och som innehåller de centrala villkoren för ett enskilt kreditarrangemang mellan parterna i det aktuella fallet. Lagen ska uttryckligen inte tillämpas på kreditgivning från en konsument till en annan (person-till-person-lån). Lånebaserad gräsrotsfinansiering kan jämföras med de notariatlån som bankerna traditionellt har förmedlat. Vid lånebaserad gräsrotsfinansiering kan vederlaget tas ut också i någon annan form än som ränta, t.ex. genom att fasta kostnader för arrangemangen tas ut. Därför är lånebaserad gräsrotsfinansiering, särskilt i situationer där kreditförmedlingen riktas till företag, en sorts förmedling av finansiering som tidigare inte har reglerats i lag.
Med tanke på kreditförmedlingen kan det vara av betydelse om krediten redovisas i balansräkningen för förmedlaren av gräsrotsfinansiering eller om kreditförmedlingen sker utanför balansräkningen. Om krediten redovisas i balansräkningen och har beviljats för egen räkning är det fråga om kreditgivning och inte om kreditförmedling, och om verksamhet som eventuellt kräver koncession för kreditinstitut. Vid lånebaserad gräsrotsfinansiering beviljas lånet och tas investeringar inte emot för förmedlarens egen räkning, utan kreditförmedlingen förutsätter att kreditförhållandet uppkommer mellan mottagaren och givaren av gräsrotsfinansiering, dvs. investeraren. Långivning från en näringsidkare till en mottagare av gräsrotsfinansiering skulle i praktiken utgöra kreditinstitutsverksamhet, när medel samtidigt samlas in hos allmänheten. En central slutsats i EBA:s rapport är att kreditförmedling i sin för närvarande allmänt förekommande form inte tycks vara mottagande av inlåning och således inte heller kreditinstitutsverksamhet. Såväl Esma som EBA ser att det finns rum för och ett visst behov av lagstiftningsåtgärder på EU-nivå i fråga om gräsrotsfinansiering, och före det ett klarläggande av det nationella rättsläget när det gäller denna bransch.
Med investeringsbaserad gräsrotsfinansiering avses investering med eget eller främmande kapital i syfte att förvärva, tillhandahålla eller förmedla en ägar- eller skuldandel eller annan andel som förvärvas mot vederlag i en mottagare av gräsrotsfinansiering i en omfattning som anges i ett tecknings- eller investeringsavtal eller annat jämförbart avtal som gäller finansiella instrument eller andra värdepapper än sådana som avses i värdepappersmarknadslagen. Även investeringsbaserad gräsrotsfinansiering handlar i praktiken om en trepartsrelation där mottagaren av gräsrotsfinansiering skaffar medel hos allmänheten via en förmedlare av gräsrotsfinansiering, som i sin tur i de flesta fall till allmänheten, som är investerare, förmedlar de ägar- eller skuldandelar eller andra andelar som mottagaren av gräsrotsfinansiering erbjuder som motprestation för finansieringen.
Det uppstår inga begreppsliga överlappningar i definitionen av förmedlare av gräsrotsfinansiering, för enligt 7 kap. 7 § i konsumentskyddslagen avses med kreditförmedlare en annan näringsidkare än kreditgivaren som presenterar eller erbjuder kreditavtal till konsumenter och som på annat sätt bistår konsumenter vid ingåendet av kreditavtal eller som ingår kreditavtal med konsumenter för kreditgivarens räkning. I vissa sammanhang används för förmedlare av gräsrotsfinansiering termen serviceplattform, som närmast är ett kompletterande hjälpbegrepp för lagstiftningen och genom vilket man har strävat efter att betona att definitionen av gräsrotsfinansiering och den medelsanskaffning som sker genom sådan finansiering är instrumentoberoende. Med serviceplattform avses normalt en offentlig webbplats, något annat allmänt tillgängligt elektroniskt datanät eller en jämförbar tjänst som på något annat sätt tillhandahålls i elektronisk form eller på något annat sätt som är öppet för allmänheten och som förvaltas eller tillhandahålls av förmedlaren av gräsrotsfinansiering.
Med förmedlare av gräsrotsfinansiering avses en näringsidkare som inte är ett kreditinstitut, betalningsinstitut, fondbolag eller värdepappersföretag eller en AIF-förvaltare och som yrkesmässigt förmedlar låne- eller investeringsbaserad gräsrotsfinansiering. I enlighet med artikel 3 i MiFID I, som när det gäller låne- och investeringsbaserad gräsrotsfinansiering genomförs genom den föreslagna lagen, kan en förmedlare av gräsrotsfinansiering förmedla och ta emot order som avser överlåtbara värdepapper och fondandelar och tillhandahålla investeringsrådgivning i anslutning till dessa finansiella instrument förutsatt att förmedlaren inte i regel innehar eller förvaltar kundmedel. Dessutom får dessa order endast förmedlas till sådana auktoriserade aktörer som nämns i 9 § 3 mom. Förbudet att inneha kundmedel gäller enligt 10 § 3 mom. dock inte värdepapper som inte är sådana värdepapper som avses i värdepappersmarknadslagen. När det gäller andra värdepapper än sådana som avses i värdepappersmarknadslagen, dvs. i praktiken icke-överlåtbara värdepapper, begränsar sig verksamhetsmöjligheterna för förmedlare av gräsrotsfinansiering inte heller bara till förmedling och mottagande av order eller till investeringsrådgivning eftersom verksamhet som gäller sådana här värdepapper eller andra investeringsobjekt i regel inte omfattas av MiFID I eller nationella bestämmelser, såsom lagen om investeringstjänster eller värdepappersmarknadslagen. Således är förbudet att inneha kundmedel inte heller absolut eftersom MiFID I (inbegripet artikel 3) inte gäller icke-överlåtbara värdepapper.
Enligt 2 kap. 1 § 1 mom. i värdepappersmarknadslagen avses med värdepapper värdepapper som är omsättningsbara och som har satts eller kommer att sättas i omlopp bland allmänheten tillsammans med flera andra värdepapper som utfärdats över identiska rättigheter. I regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om värdepappersmarknaden (RP 32/2012 rd) sägs det att begreppet värdepapper i sak motsvarar begreppet överlåtbara värdepapper i artikel 4.1.18 i MiFID I samt i avsnitt C punkt 1 i direktivets bilaga I. Definitionen omfattar finansiella instrument som är överlåtbara och kan bli föremål för handel på kapitalmarknaden, vilket i MiFID I nämns som ett kriterium för värdepapper. Bestämmelsen innehåller dessutom förutsättningen att ett värdepapper ska kunna sättas i omlopp bland allmänheten tillsammans med andra värdepapper som utfärdats över identiska rättigheter. Varken MiFID I eller de övriga direktiven om finansiella tjänster anger de civilrättsliga kriterierna för överlåtbara värdepapper. I lagens definition av begreppet värdepapper ingår fortfarande värdepapper som uppvisar sådana kännetecken på omsättningsbara värdepapper som avses i Finlands lag. Inom civilrätten avses med värdepapper vanligen dokument vars innehav är en förutsättning för att den rätt som dokumentet anger ska kunna utövas. Med omsättningsbarhet avses närmast att den som förvärvat ett värdepapper åtnjuter skydd enligt bestämmelserna om löpande skuldebrev i 2 kap. i lagen om skuldebrev eller enligt andra motsvarande bestämmelser. Bestämmelserna och principerna i lagen om skuldebrev kan antingen analogt eller med stöd av lag tillämpas också på andra finansiella instrument som utvecklats på kapitalmarknaden. Exempelförteckningen i MiFID I över överlåtbara värdepapper är öppet skriven, och innehållen i förteckningens undergrupper är sinsemellan överlappande. Ett värdepapper behöver inte lyda under finländsk civilrätt men kan ändå omfattas av värdepappersmarknadslagen, i enlighet med lagens närmare kapitelvisa bestämmelser om tillämpningsområde.
Lagstiftningen i Finland utgår från att finansiella instrument eller mer allmänt värdepapper ska kunna överlåtas. Av tradition har man som värdepapper som inte omfattas av värdepappersmarknadslagens definition av värdepapper bl.a. betraktat värdepapper som med stöd av lag eller avtal omfattas av en begränsning av överlåtelse, ofta t.ex. i 3 kap. i lagen om skuldebrev avsedda enkla skuldebrev som med stöd av avtal omfattas av en begränsning av överlåtelse eller i lagen om öppna bolag och kommanditbolag avsedda tysta bolagsmäns bolagsandelar. Förteckningen är inte uttömmande, utan icke-överlåtbara värdepapper kan skräddarsys på många olika sätt. Dessa finansiella instrument har, utöver att de inte är överlåtbara, ofta olika innehåll sinsemellan och uppfyller inte det krav på identiska rättigheter som ställs på värdepapper, vilket kan göra att de inte omfattas av värdepappersmarknadslagens definition av värdepapper.
En mottagare av gräsrotsfinansiering kan inte vara en fysisk person men däremot ett aktiebolag, ett andelslag, ett kommanditbolag, ett öppet bolag, ett europabolag som avses i lagen om europabolag (742/2004), ett europaandelslag som avses i lagen om europaandelslag (906/2006), en förening eller en stiftelse. En mottagare av gräsrotsfinansiering kan inte vara försatt i konkurs eller genomgå något annat insolvensförfarande. Ett saneringsförfarande räknas inte som ett annat insolvensförfarande. En mottagare av gräsrotsfinansiering kan inte heller vara ett börsbolag, dvs. börsnoterade aktiebolags värdepapper kan inte vara investeringsobjekt vid låne- eller investeringsbaserad gräsrotsfinansiering. En näringsidkare förutsätts inte vara en juridisk person, utan det är även möjligt med firma.
Ett kriterium som skiljer medelsanskaffning genom lånebaserad gräsrotsfinansiering från mottagande och förmedling av order som avser värdepapper, och i vissa situationer emission, inom investeringsbaserad gräsrotsfinansiering är om medelsanskaffningen enbart handlar om värdepapper som avses i värdepappersmarknadslagen eller inte. Investeringsbaserad gräsrotsfinansiering handlar i regel om värdepapper som avses i värdepappersmarknadslagen, vare sig de är investeringsobjekt i eget eller främmande kapital eller ett mellanting (hybrider). Det här gäller dock inte i alla situationer för inom investeringsbaserad gräsrotsfinansiering kan man använda också andra investeringsprodukter än värdepapper som avses i värdepappersmarknadslagen, t.ex. i lagen om öppna bolag och kommanditbolag avsedda tysta bolagsmäns bolagsandelar, som ofta har definierats som icke-överlåtbara värdepapper. Också t.ex. avkastningsandelar som har skräddarsytts på ett visst sätt samt golfaktier och time-sharing kan vara investeringsobjekt vid investeringsbaserad gräsrotsfinansiering trots att de i regel inte är värdepapper som avses i värdepappersmarknadslagen. Inom lånebaserad gräsrotsfinansiering används däremot ofta sådana enkla skuldebrev som avses i 3 kap. i lagen om skuldebrev och som gjorts icke-överlåtbara i huvudsak med hjälp av avtal eller avtalsbestämmelser och som inte motsvarar definitionen av värdepapper. Denna bedömning baserar sig dels på den internationella jämförelse som finansministeriet genomfört, dels på en empirisk undersökning av den befintliga inhemska marknaden. En mottagare av gräsrotsfinansiering ger enkla skuldbrev som motprestation för en kredit från en konsument eller ett företag. Förmedlaren av gräsrotsfinansiering sköter ofta förmedlingen av såväl krediten som det enkla skuldebrev son lämnas som motprestation. Vid lånebaserad gräsrotsfinansiering kan man emellertid lika väl utnyttja löpande skuldebrev som avses i 2 kap. i lagen om skuldebrev, alltså skuldebrev ställda till innehavaren och en viss person eller order. Sådana skuldebrev är redan med stöd av sitt innehåll värdepapper som avses i värdepappersmarknadslagen, dvs. överlåtbara värdepapper, varför det är naturligare att förlägga sådan verksamhet inom ramen för investeringsbaserad gräsrotsfinansiering.
I fråga om begreppen lånebaserad och finansieringsbaserad gräsrotsfinansiering finns det således en viss grad av horisontell överlappning. Man har ändå gjort den bedömningen att separata definitioner i lagen kan klargöra och i viss mån stabilisera innehållet i de verksamhetsformer som för närvarande förekommer på marknaden. Utgångspunkten är att en förmedlare av gräsrotsfinansiering har samma skyldigheter vid såväl låne- som investeringsbaserad gräsrotsfinansiering. Låne- och investeringsbaserad gräsrotsfinansiering skiljer sig från varandra i fråga om affärsverksamhetens innehåll. Vid lånebaserad gräsrotsfinansiering är tyngdpunkten lagd på kreditförmedling medan det vid investeringsbaserad gräsrotsfinansiering är fråga om investeringsverksamhet. Det väsentliga med tanke på vissa viktiga lagbestämmelsers tillämplighet är vid båda formerna av gräsrotsfinansiering om det värdepapper eller övriga investeringsobjekt som gräsrotsfinansieringen gäller omfattas av värdepappersmarknadslagen, dvs. i praktiken om det är överlåtbart eller inte, vilket i enlighet med det som sägs ovan måste anges entydigt i varje enskilt fall.
Produktbaserad gräsrotsfinansiering mot vederlag omfattas i regel inte av lagen om inte en låne- eller investeringsbaserad produkt används som motprestation, varvid det är mer praktiskt att definiera verksamheten som låne- eller investeringsbaserad gräsrotsfinansiering.
2 kap. Rätt att förmedla gräsrotsfinansiering
3 §.Registreringsskyldighet. Enligt 1 mom. får en näringsidkare förmedla gräsrotsfinansiering endast om näringsidkaren i enlighet med 2 kap. har registrerat sig som förmedlare av gräsrotsfinansiering i det offentliga register över förmedlare av gräsrotsfinansiering som förs av Finansinspektionen. I lagen används allmänt termen förmedling av gräsrotsfinansiering. Med det hänvisar man till att en förmedlare av gräsrotsfinansiering i praktiken under samma förutsättningar kan förmedla de båda former av gräsrotsfinansiering som regleras i lagen. Med förmedling av gräsrotsfinansiering kan man således avse förmedling av såväl låne- som investeringsbaserad gräsrotsfinansiering. En registrering är också ett motiverat minimikrav av den anledningen att artikel 3.1 i MiFID I gör det möjligt för en fysisk person att förmedla gräsrotsfinansiering. Eftersom finansmarknadslagstiftningen traditionellt har krävt auktorisation bara av juridiska personer krävs det firma för att en fysisk person ska få förmedla gräsrotsfinansiering. Registrering har på motsvarande sätt möjliggjorts också i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder, där AIF-förvaltarens rättsliga form saknar betydelse.
Finansinspektionen är skyldig att föra ett offentligt register över förmedlare av gräsrotsfinansiering och över aktörer som planerar sådan förmedling. Det är fråga om ett administrativt arrangemang som bygger på nationell prövning och inte om en registrerings- eller auktorisationsprocess som regelras av EU-rättsakter. Kravet är således strängare än kravet i artikel 3 i MiFID I och motsvarar kraven i artikel 3 i MiFID II på det sätt som anges i motiveringen till lagstiftningsordningen. Däremot kan gräsrotsfinansiering i vissa situationer, beroende på den affärsmodell som förmedlaren av gräsrotsfinansiering har, utgöra tillhandahållande av investeringstjänster. Enligt de ställningstaganden i tolkningsfrågor som Finansinspektionen offentliggjorde den 26 juni 2014 utgör investeringsbaserad gräsrotsfinansiering i regel tillståndspliktigt tillhandahållande av investeringstjänster som inbegriper emission. Eftersom förmedlare av gräsrotsfinansiering enligt den tolkningen som självständiga tillväxtföretag blir skyldiga att ta sig igenom en synnerligen tung tillståndsprocess, behöver det inom branschen skapas ett alternativt förfarande enligt denna lag som lättar på den administrativa bördan för förmedlare av gräsrotsfinansiering. En auktorisation ger rätt att tillhandahålla de tjänster den omfattar över gränserna från en EU-stat till en annan, och en auktorisation som ger rätt till ett europass kan inte kompletteras nationellt. Således är t.ex. det förfarande enligt bestämmelserna om koncession för kreditinstitut i 4 kap. i kreditinstitutslagen där Europeiska centralbanken (nedan ECB) beviljar koncession för kreditinstitut inte tillämpligt, utan förfarandet omfattas helt och hållet av Finansinspektionens interna prövnings- och beslutanderätt. Förmedling av gräsrotsfinansiering lyder inte heller under ECB:s tillsyn.
Enligt 2 mom. behöver kreditinstitut, betalningsinstitut, fondbolag, värdepappersföretag och AIF-förvaltare som beviljats auktorisation inte göra en registeranmälan för registrering i Finansinspektionens register om de förmedlar låne- eller investeringsbaserad gräsrotsfinansiering som investeringstjänster i enlighet med denna lag, utan de kan i tillämpliga delar vara verksamma med stöd av den auktorisation som de har beviljats, förutsatt att de bl.a. fullgör den informationsskyldighet som anges i 11 § 3 mom. Registreringsskyldigheten gäller inte heller kreditgivare som avses i lagen om registrering av vissa kreditgivare, om de inte förmedlar låne- eller investeringsbaserad gräsrotsfinansiering. De kreditgivare som avses i den lagen är i regel befriade från registreringsskyldighet, förutsatt att de inte förmedlar låne- eller investeringsbaserad gräsrotsfinansiering. Avsikten med det är att ordna registerföringen så att den lyder under en enda myndighet i syfte att minska och förhindra de överlappningar och den extra administrativa börda som registerföring vid två olika myndigheter eventuellt orsakar. I vissa fall behöver man emellertid registrera sig i enlighet med båda lagarna, särskilt om kreditgivaren också vill vara verksam som förmedlare av gräsrotsfinansiering. Det här beror på att dessa lagars villkor för inträde på marknaden skiljer sig från varandra i någon mån. Dessutom skiljer sig de verksamhetsförutsättningar som i lag anges för kreditgivare och förmedlare av gräsrotsfinansiering till många delar från varandra till följd av skillnader i finansieringsformerna. Orsaken till det är lagarnas olika betoning av konsumentskydds- och finansmarknadsbestämmelserna.
Registreringsskyldigheten gäller inte heller näringsidkare som är etablerade i en annan EES-stat och tillfälligt förmedlar gräsrotsfinansiering i Finland. Med tillfällig förmedling av gräsrotsfinansiering avses att tjänster tillhandahålls utan att etableringskriterierna uppfylls. Enligt EU-domstolens rättspraxis förutsätter begreppet etablering ett faktiskt utövande av en ekonomisk verksamhet genom fast etablering för en obegränsad period. När frågan om verksamhetens tillfälliga art bedöms ska det enligt rättspraxis vid EU-domstolen utöver tjänstens varaktighet dessutom också bedömas hur ofta den tillhandahållits och dess regelbundenhet och kontinuitet. Det ska avgöras från fall till fall om kriterierna uppfylls eller inte. Det har inte satts någon övre gräns för hur länge tjänsterna tillhandahålls, utan variationerna kan vara stora beroende på situationen. Att verksamheten är tillfällig utesluter inte att den som tillhandahåller tjänster kan förse sig med en viss infrastruktur i värdmedlemsstaten, däri inbegripet ett kontor eller en byrå, i den mån detta är nödvändigt för att kunna fullgöra tjänsten i fråga (bl.a. mål C-215/01, Bruno Schnitzer, REG 2003, s. I–14847). Det bör dock noteras att enligt fast rättspraxis vid EU-domstolen (bl.a. mål 33/74, Van Binsbergen, ECR 1974, s.1299) behåller en EU-stat rätten att vidta åtgärder mot en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat men som helt eller till största delen riktar sin verksamhet mot den första EU-statens territorium, om etableringsorten har valts i syfte att kringgå den lagstiftning som skulle ha varit tillämplig på leverantören om denne hade varit etablerad på den första EU-statens territorium. Enligt denna rättspraxis kan lagen alltså i sådana fall tillämpas också på näringsidkare som har etablerat sig i en annan EES-stat, om de förmedlar gräsrotsfinansiering i Finland.
4 §.Registeranmälan. Enligt 1 mom. ska en registeranmälan för det första innehålla de uppgifter som anges i 5 § 1 mom. 1 och 2 punkten, dvs. näringsidkarens fullständiga namn och personbeteckning eller, om sådan saknas, födelsetid. Dessutom ska det uppges firma, eventuell bifirma, företags- och organisationsnummer eller annan motsvarande beteckning och besöksadress till samtliga verksamhetsställen där gräsrotsfinansiering förmedlas. För det andra ska anmälan innehålla en redogörelse för de personer som avses i 7 § 2 mom. och vars tillförlitlighet och kännedom om finansmarknadens funktion ska bedömas. Av ansökan ska det alltså exempelvis framgå näringsidkarens verkställande direktör och dennes ställföreträdare, medlemmar och ersättare i styrelsen liksom även aktörer som direkt eller indirekt innehar minst en tiondel av aktierna i ett aktiebolag eller den rösträtt som aktierna medför eller motsvarande ägande- eller bestämmanderätt i en annan organisation. För det tredje ska anmälan innehålla en redogörelse för den utbildning och arbetslivserfarenhet som de i 7 § avsedda personerna hos anmälaren har. Då kan de handlingar som behövs vara t.ex. meritförteckning, examens- och arbetsintyg samt intyg över deltagande i betydande utbildningsprogram eller yrkeskurser.
Enligt 2 mom. ska den som gör anmälan på begäran av Finansinspektionen lämna också andra uppgifter som behövs för att bedöma om förutsättningarna för registrering uppfylls. En begäran om ytterligare uppgifter kan behövas t.ex. om Finansinspektionen inte får tillräckliga uppgifter direkt ur straffregistret för att kontrollera om anmälaren har brottslig bakgrund, eller om något annat som anmälaren uppger enligt Finansinspektionens bedömning till väsentliga delar förblir mångtydigt eller oklart.
5 §.Uppgifter som ska föras in i registret och anmälan om ändringar. I 1 mom. föreskrivs det om de uppgifter som ska föras in i registret över förmedlare av gräsrotsfinansiering. Följande uppgifter ska föras in i registret: (i) näringsidkarens fullständiga namn och personbeteckning eller, om sådan saknas, födelsetid samt firma, eventuell bifirma, företags- och organisationsnummer eller annan motsvarande beteckning och besöksadress till samtliga verksamhetsställen där gräsrotsfinansiering förmedlas, (ii) fullständigt namn och personbeteckning eller, om sådan saknas, födelsetid för de personer vars tillförlitlighet och kännedom om finansmarknadens funktion kontrollerats i samband med handläggningen av registeranmälan, (iii) registerbeteckning som tilldelats av Finansinspektionen och datum för registreringen samt (iv) skälet till en avregistrering (ett avlägsnande från nättjänsten) och tidpunkten för detta. Med verksamhetsställe avses en byggnad, ett rum eller något annat utrymme som en förmedlare av gräsrotsfinansiering använder för kundservice i anslutning till verksamheten. Finansinspektionen får bedöma vilka uppgifter ur det offentliga registret som ska publiceras t.ex. på Finansinspektionens webbplats.
Enligt 2 mom. ska förmedlaren av gräsrotsfinansiering utan dröjsmål anmäla ändringar i de införda uppgifterna till Finansinspektionen och även anmäla när verksamheten upphör.
6 §.Förutsättningar för registrering. I paragrafen anges det vilka förutsättningar som ska uppfyllas för att Finansinspektionen ska föra in någon som gör en registeranmälan i registret över förmedlare av gräsrotsfinansiering. Registreringsförfarandet omfattas således inte av någon ändamålsenlighetsprövning. Enligt 1 mom. ska Finansinspektionen registrera den som gör en registeranmälan som förmedlare av gräsrotsfinansiering, om (i) anmälaren har rätt att utöva näring i Finland, (ii) anmälaren inte har försatts i konkurs och inte genomgår ett saneringsförfarande för företag eller något annat insolvensförfarande och, om anmälaren är en fysisk person, har uppnått myndighetsålder och inte har fått sin handlingsbehörighet begränsad, (iii) anmälaren är tillförlitlig och (iv) anmälaren har sådan kännedom om finansmarknadens funktion som skäligen behövs med beaktande av arten och omfattningen av förmedlingen av gräsrotsfinansiering. Med något annat insolvensförfarande avses t.ex. utsökning.
Bestämmelser om rätten att idka näring finns i lagen angående rättighet att idka näring (122/1919). Enligt 1 § i den lagen får näring idkas i Finland av fysiska personer som är bosatta inom EES-området, finska sammanslutningar och stiftelser samt utländska sammanslutningar och stiftelser som registrerat en filial i Finland och som har bildats enligt lagstiftningen i en EES-stat och som har sin stadgeenliga hemort, sin centralförvaltning eller sin huvudsakliga verksamhetsort i en EES-stat. Dessutom har den rätt att idka näring i Finland som Patent- och registerstyrelsen särskilt har beviljat tillstånd för detta. Finansinspektionen ska kontrollera att den som gör anmälan uppfyller kraven i lagen angående rättighet att idka näring.
Med kännedom om finansmarknadens funktion avses t.ex. kännedom om de lagstiftningsområden som kommer i fråga vid förmedling av gräsrotsfinansiering samt sådana tekniska kunskaper, färdigheter och andra motsvarande förutsättningar som krävs vid förmedlingsverksamhet. Kännedomen om finansmarknadens funktion kan grunda sig på mångårig praktisk erfarenhet, t.ex. tjänstgöring i olika uppgifter hos en annan aktör på finansmarknaden, eller på utbildning, som kan utgöras antingen av en avlagd examen eller av yrkeskompetens som baserar sig på annan utbildning. Eftersom förmedling av gräsrotsfinansiering kräver stor yrkeskunskap och kännedom om lagstiftningen, ska en anmälare som saknar tillräcklig praktisk erfarenhet av finansmarknadens funktion ha lämplig utbildning, t.ex. vara juris eller ekonomie kandidat eller magister, diplomingenjör eller vice- eller rättsnotarie. Ju mer omfattande verksamheten är, desto större kännedom om finansmarknadens funktion kan det förutsättas att förmedlaren av gräsrotsfinansiering har.
Enligt 2 mom. ska en förmedlare av gräsrotsfinansiering ha minst 50 000 euro i eget kapital eller en yrkesansvarsförsäkring, bankgaranti eller annan motsvarande säkerhet. Bestämmelsen baserar sig på nationell prövning. Kapitalkravet, som är 20-faldigt i förhållande till det startkapital som krävs för aktiebolag, behövs för att hålla branschen fri från otillförlitliga aktörer och andra äventyrare och för att därmed skapa en tillräckligt hög tröskel för inträde på marknaden. Kravet är således strängare än kraven i artikel 3 i MiFID I. I stället för att iaktta kapitalkravet kan en förmedlare av gräsrotsfinansiering också på marknaden skaffa sig en yrkesansvarsförsäkring, bankgaranti eller annan motsvarande säkerhet som Finansinspektionen bedömer är tillräcklig och som med beaktande av aktörens storlek, riskprofil och rättsliga form säkerställer ett skydd för förmedlarens kunder som är likvärdigt med kapitalkravet enligt lagen. Avsikten med bestämmelsen är att säkerställa att den ansvarsförsäkring, bankgaranti eller annan motsvarande säkerhet som en förmedlare av gräsrotsfinansiering förutsätts ha som alternativ till att iaktta kapitalkravet är tillräcklig för att ersätta eventuella skador orsakade vid låne- eller investeringsbaserad gräsrotsfinansiering, vid investeringsrådgivning i anslutning till sådan verksamhet och vid andra tjänster som gäller icke-överlåtbara värdepapper som inte avses i värdepappersmarknadslagen.
Enligt 3 mom. ska en förmedlare av gräsrotsfinansiering till Finansinspektionen för kännedom ge in stadgar, avtalsvillkor eller andra motsvarande handlingar av vilka det framgår hur förmedlingen sker och vilka förutsättningar, rättigheter och skyldigheter som gäller för mottagare av gräsrotsfinansiering och för andra kunder, såsom investerare.
Även om alla de ovannämnda förutsättningarna för registrering uppfylls kan Finansinspektionen enligt 4 mom. vägra registrering, om det med beaktande av omständigheterna är uppenbart att den som gjort anmälan har för avsikt att förmedla gräsrotsfinansiering som mellanhand för någon annan (bulvan). En sådan handlar i eget namn men företräder i hemlighet någon annan. Avsikten med bestämmelsen är att hindra sådana personer från att förmedla gräsrotsfinansiering som t.ex. till följd av sin suspekta bakgrund troligen inte skulle uppfylla förutsättningarna för registrering men som försöker ta sig in i branschen via en mellanhand. Att tillåta ett sådant tillvägagångssätt skulle minska gräsrotsfinansieringens tillförlitlighet och godtagbarhet som en seriös finansieringsform på finansmarknaden.
7 §.Tillförlitlighet och kännedom om finansmarknadens funktion. Enligt 1 mom. anses den som gör en registeranmälan inte tillförlitlig i den mening som avses i 6 § 1 mom. 3 punkten om han eller hon genom en lagakraftvunnen dom har dömts till fängelsestraff under de fem senaste åren före en bedömning eller till bötesstraff under de tre senaste åren före bedömningen för ett brott som kan anses visa att personen i fråga är uppenbart olämplig att förmedla gräsrotsfinansiering, vara ägare till en förmedlare av gräsrotsfinansiering eller vara styrelsemedlem eller ersättare, verkställande direktör eller ställföreträdande verkställande direktör eller på annat sätt medlem av högsta ledningen i en förmedlare av gräsrotsfinansiering, eller om han eller hon annars genom sin tidigare verksamhet har visat sig uppenbart olämplig för en sådan uppgift. Den lagakraftvunna dom som avses i momentet kan ha sin grund t.ex. i gräsrotsfinansieringsbrott som enligt 14 § föreslås vara straffbart, penningtvätts– eller bokföringsbrott, skattebedrägeri eller något annat brott med anknytning till ekonomisk verksamhet.
Även om en person inte har dömts till något sådant fängelse- eller bötesstraff som avses ovan, kan personen inte heller anses vara tillförlitlig om han eller hon annars genom sin tidigare verksamhet har visat sig vara uppenbart olämplig för en sådan uppgift som avses ovan. En liknande bestämmelse finns t.ex. i 3 kap. 4 § 2 mom. i lagen om investeringstjänster och 13 a § i lagen om betalningsinstitut. Andra tecken på olämplighet är t.ex. en icke-lagakraftvunnen dom för ett brott som avses i 1 mom. I praktiken kan det gå flera år innan en dom t.ex. för ett sådant ekonomiskt brott som utgör hinder för registrering vinner laga kraft. Vid den bedömning av tillförlitligheten som gäller tidigare verksamhet kan det också beaktas att en person genom en lagakraftvunnen dom har dömts till fängelsestraff för ett brott för mer än fem år sedan, om brottet visar att personen är uppenbart olämplig att förmedla gräsrotsfinansiering, äga en förmedlare av gräsrotsfinansiering eller ingå i dess högsta ledning. Genom tidigare verksamhet annars visad uppenbar olämplighet förutsätter inte att personen har dömts till straff för brott. Personen kan t.ex. ha meddelats näringsförbud enligt lagen om näringsförbud (1059/1985), vilket inte nödvändigtvis förutsätter att ett straff har dömts ut för försummelsen. Förbudet kan bl.a. bero på försummelser av skatt- eller bokföringsskyldigheten. Om näringsförbudet fortfarande är i kraft är det uppenbart att förmedling av gräsrotsfinansiering inte kommer på fråga, men också ett näringsförbud som har upphört kan beaktas vid bedömningen av en persons tillförlitlighet.
Enligt 2 mom. gäller kravet på kännedom om finansmarknadens funktion styrelsen som helhet. Styrelsen ska ha kännedom om finansmarknaden och om betydande risker i anslutning till den. Detta krav gäller inte varje styrelsemedlem separat. I styrelsen ska det med beaktande av arten och omfattningen av dess verksamhet finnas en eller flera medlemmar som har de kunskaper och färdigheter och den kompetens som behövs för att förstå finansmarknaden. Med den verkställande ledningen avses näringsidkarens eller dess moderbolags hela högsta ledning, dvs. verkställande direktören och dennes ställföreträdare, medlemmar och ersättare i styrelsen, förvaltningsrådet och jämförbara organ, ansvariga bolagsmän och andra som hör till den högsta ledningen och även dem som direkt eller indirekt innehar minst en tiondel av aktierna i ett aktiebolag eller den rösträtt som aktierna medför eller motsvarande ägande- eller bestämmanderätt i en annan organisation. För att tillförlitlighetskravet ska uppfyllas ska alla de personer som nämns i bestämmelsen vara tillförlitliga. Den personkrets som förutsätts ha kännedom om finansmarknadens funktion är samma som den som förutsätts vara tillförlitlig. Alla som hör till den högsta ledningen förutsätts emellertid inte personligen ha behövlig utbildning och erfarenhet utan kravet gäller styrelsen som helhet, dock med beaktande av verksamhetens art och omfattning.
I 3 mom. föreskrivs det att om näringsidkaren också bedriver annan affärsverksamhet än förmedling av gräsrotsfinansiering, gäller kravet endast de personer som faktiskt svarar för förmedlingen av gräsrotsfinansiering.
8 §.Avregistrering. Enligt 1 mom. ska Finansinspektionen avregistrera en förmedlare av gräsrotsfinansiering, om (i) förmedlaren har upphört med sin verksamhet, (ii) förutsättningarna för registrering i 6 § 1 mom. 1—3 punkten inte längre uppfylls, (iii) förmedlaren är mellanhand för någon annan, (iv) förutsättningen för registrering i 6 § 1 mom. 4 punkten inte längre uppfylls och förmedlaren inte inom den tidsfrist som Finansinspektionen har angett i sin uppmaning har anmält nya personer som uppfyller kraven på kännedom om finansmarknadens funktion, eller (v) det i förmedlarens eller dess högsta lednings verksamhet förekommer allvarliga eller upprepade försummelser.
I 2 mom. sägs det att en näringsidkare som har avregistrerats inte längre kan förmedla gräsrotsfinansiering.
Enligt 3 mom. utfärdar Finansinspektionen närmare föreskrifter om hur verksamheten ska avslutas i samband med en avregistrering. Föreskrifter kan behöva utfärdas t.ex. när en förmedlare av gräsrotsfinansiering har försatts i konkurs eller har avregistrerats på grund av lagstridigt förfarande. Syftet med momentet är närmast att trygga investerarnas ställning.
9 §.Rätt för förmedlare av gräsrotsfinansiering att förmedla låne- eller investeringsbaserad gräsrotsfinansiering. I paragrafen genomförs artikel 3 i MiFID I. Artikeln är frivillig för EU-stater och har inte tidigare genomförts i Finland. Artikeln omfattar de för EU-stater frivilliga undantag som hänför sig till tillämpningsområdet för MiFID I och som nu genomförs för att reglera gräsrotsfinansieringen i Finland, vilket man tidigare har gjort bl.a. i Frankrike, Italien och delvis Storbritannien. Även om gräsrotsfinansiering för närvarande inte tillhandahålls i denna form i Finland innebär paragrafen dock en låg tröskel att ta sig in branschen för aktörer som enbart överväger att börja förmedla gräsrotsfinansiering.
I 1 mom. föreskrivs att den som förmedlar gräsrotsfinansiering som investeringstjänster utan att vara auktoriserad som kreditinstitut, betalningsinstitut, fondbolag, värdepappersföretag eller AIF-förvaltare, på det sätt som avses i 1 kap. 11 § 1 och 5 punkten i lagen om investeringstjänster endast får förmedla och ta emot order som avser överlåtbara värdepapper och fondandelar och tillhandahålla investeringsrådgivning i anslutning till dessa finansiella instrument. Formuleringen motsvarar i tillämpliga delar artikel 3.1 i MiFID I. Enligt den artikeln får personer inte tillhandahålla några investeringstjänster utom mottagande och vidarebefordran av order som avser överlåtbara värdepapper och andelar i företag för kollektiva investeringar samt tillhandahållande av investeringsrådgivning i samband med sådana finansiella instrument. Vid utformningen av texten har man emellertid strävat efter att beakta den terminologi som är i vedertaget bruk på den finländska finansmarknaden.
I den proposition (RP 43/2007 rd) som behandlar den i samband med ikraftträdandet av lagen om investeringstjänster upphävda lagen om värdepappersföretag (922/2007), och som det också hänvisas till i propositionen om den gällande lagen om investeringstjänster (RP 32/2012 rd), sägs det i detaljmotiveringen till punkterna i 5 § i lagen om värdepappersföretag att mottagande och vidarebefordran av order är verksamhet som innebär att ett värdepappersföretag av sina kunder tar emot köp-, sälj- eller teckningsorder beträffande ett eller flera finansiella instrument och vidarebefordrar dem t.ex. till en börsförmedlare eller för vidarebefordran. Värdepappersföretag har av tradition ofta inte bara tagit emot och vidarebefordrat utan också utfört order. I och med den utveckling och internationalisering som skett på marknaden har det emellertid blivit vanligare att utförandet av en order kan vara ett led i en kedja av flera aktörer, från den som tagit emot ordern till den som slutligen genomför transaktionen. Det är fråga om vidarebefordran av order enligt 1 punkten, inte om emission, vid s.k. emissionsförsäljning där ett värdepappersföretag exempelvis i samband med en aktieemission tar emot teckningar från sina kunder eller från allmänheten och vidarebefordrar dem till det värdepappersföretag eller kreditinstitut som ordnar emissionen. I skäl 20 i MiFID I står det att mottagande och vidarebefordran av order även avser sammanförande av två eller flera investerare för att få till stånd en transaktion mellan dessa. Det kan då dessutom vara fråga också om utförande av order för kunders räkning i enlighet med paragrafens 2 punkt, dock beroende på värdepappersföretagets åtgärder för att utföra transaktionen. Förslaget motsvarar punkt 1 i förteckningen i avsnitt A i bilaga I till MiFID I.
I samma proposition anges att det med investeringsrådgivning avses personliga rekommendationer till en kund, på dennes begäran eller på värdepappersföretagets initiativ, i fråga om transaktioner som avser vissa finansiella instrument. I artikel 52 i genomförandedirektivet till MiFID I (2006/73/EG) definieras närmare vad som avses med sådana personliga rekommendationer som nämns i den definition av begreppet investeringsrådgivning som ingår i artikel 4.1 4 i MiFID I. Enligt artikel 52 avses med en personlig rekommendation en rekommendation till en person i dennes egenskap av investerare eller presumtiv investerare, eller i dennes egenskap av ombud för en investerare eller presumtiv investerare. I artikeln sägs att rekommendationen ska presenteras som lämplig för personen i fråga eller vara baserad på en bedömning av den berörda personens omständigheter, och måste utgöra en rekommendation att vidta åtgärder för att köpa, sälja, teckna sig för, byta, lösa in, behålla eller garantera ett speciellt finansiellt instrument, eller att utnyttja eller inte utnyttja en rätt som ges genom ett visst finansiellt instrument att köpa, sälja, teckna sig för, byta eller lösa in ett finansiellt instrument. Enligt artikeln är en rekommendation inte en personlig rekommendation om den enbart sänds ut via distributionskanaler eller till allmänheten. Rekommendationen ska sålunda vara riktad till en viss person och innehålla en rekommendation till en transaktion med ett eller flera speciella finansiella instrument. Genom bestämmelsens ordalydelse preciseras gränsen mellan en generell rekommendation och en sådan individuell rekommendation som avses i 5 punkten. Exempelvis är en rekommendation att köpa en viss typ av finansiella instrument, såsom aktier i en viss bransch eller obligationer, inte sådan investeringsrådgivning som avses i den punkten, om rekommendationen inte samtidigt avser köp av t.ex. en viss emittents aktier. Det är inte fråga om en sådan personlig rekommendation som avses i 5 punkten i sådana fall då rekommendationen endast sänds ut via distributionskanaler eller till allmänheten t.ex. i dagstidningar, tidskrifter eller andra publikationer. Inte heller rekommendationer som sänds ut via internet, television eller radio kan betraktas som sådan investeringsrådgivning som avses i denna punkt. Gratis investeringsrådgivning som tillhandahålls vid sidan av annan än sådan affärsverksamhet som avses i lagen om investeringstjänster utgör inte heller investeringsrådgivning av det slag som avses i den lagen. Det är inte heller fråga om investeringsrådgivning om investeringsrådet gäller något annat än ett finansiellt instrument.
Särskilt vid bedömningen av innehållet i verksamhet som avser mottagande och förmedling av order i samband med investeringsbaserad gräsrotsfinansiering måste man beakta Esmas yttrande Esma/2014/1378 (eng. Opinion. Investment-based crowdfunding) och råd Esma/2014/1560 (eng. Advice. Investment-based crowdfunding) om investeringsbaserad gräsrotsfinansiering samt i synnerhet Esmas svar ESMA/2015/856 av den 13 maj 2015 på samrådet om kommissionens grönbok om en kapitalmarknadsunion (eng ESMA response to the Commission Green Paper on Building a Capital Markets Union) tillsammans med dess bilaga som innehåller en särskild rapport med en översikt över den verksamhet som EU-medlemsstaternas marknadsövervakningsmyndigheter bedrivit i fråga om investeringsbaserad gräsrotsfinansiering (ESMA/2015/856 Ann 1, eng Investment-based crowdfunding – Insights from regulators in the EU). Enligt rapporten har EU-lagstiftningen om investeringsbaserad gräsrotsfinansiering och innehållet i sådan finansieringsverksamhet tolkats på mycket olika sätt i olika medlemsstater. Esma anser att detta framför allt beror på de nationella marknadsövervakningsmyndigheternas lösningar, som har grundat sig på dessa myndigheters egna bedömningar, ståndpunkter och val av vilka rättsliga ramverk som är mest tillämpliga på verksamheten (och på kategoriseringen av verksamheten inom detta ramverk), och i mindre grad på skillnader mellan de affärsmodeller som tillämpas av serviceplattformarna för tillhandahållande eller förmedling av investeringsbaserad gräsrotsfinansiering i de olika medlemsstaterna. Esma konstaterar med hänvisning till de uppgifter som samlats in från EU-staternas marknadsövervakningsmyndigheter att de reglerade serviceplattformarna huvudsakligen anses ha erbjudit mottagande och vidarebefordran av order i enlighet med MiFID I via sina plattformar. Med denna speciallag vill man på det nationella planet göra tolkningspraxis när det gäller innehållet i tjänster som innefattar mottagande och förmedling av order enhetlig med den allmäneuropeiska tolkning som Esma presenterar i sin rapport och som i stor utsträckning tillämpas inom EU. Detta är viktigt med tanke på den inhemska marknadens konkurrenskraft och en enhetlig reglering och tillsyn. I den mån affärsmodellerna vid investeringsbaserad gräsrotsfinansiering är enhetliga i de olika EU-staterna, vilket Esmas rapport indikerar, bör tolkningen av EU-bestämmelserna om affärsmodellerna vara enhetlig i olika EU-stater för att regleringen och tillsynen ska vara enhetliga. När det gäller investeringsbaserad gräsrotsfinansiering vill man med speciallagen således utvidga det nuvarande innehållet i verksamhet som omfattar mottagande och förmedling av order till att motsvara det som enligt Esmas rapport är allmäneuropeisk tolkningspraxis. Investeringsbaserad gräsrotsfinansiering i dess oftast förekommande form på marknaden handlar i regel om mottagande och förmedling av order där en förmedlare av gräsrotsfinansiering för samman flera aktörer så att det går att få till stånd en transaktion mellan dem.
Enligt 2 mom. betraktas vid tillämpningen av denna paragraf som finansiella instrument, dvs. överlåtbara värdepapper, dock inte icke-överlåtbara värdepapper som inte är sådana värdepapper som avses i värdepappersmarknadslagen. Bestämmelsen behövs eftersom MiFID I (inbegripet artikel 3) inte gäller icke-överlåtbara värdepapper. Av tradition har man som sådana värdepapper bl.a. räknat värdepapper som med stöd av lag eller avtal omfattas av en begränsning av överlåtelse, ofta t.ex. i 3 kap. i lagen om skuldebrev avsedda enkla skuldebrev eller i lagen om öppna bolag och kommanditbolag avsedda tysta bolagsmäns bolagsandelar. När det gäller icke-överlåtbara värdepapper har förmedlarna av gräsrotsfinansiering större verksamhetsmöjligheter än de i 1 mom. nämnda förmedling och mottagande av order och tillhandahållande av investeringsrådgivning eftersom verksamheten i princip inte regleras med stöd av MiFID I, lagen om investeringstjänster eller värdepappersmarknadslagen.
Enligt 3 mom. får order som avses i 1 mom., med undantag för order som gäller förmedling av andra värdepapper än sådana som avses i värdepappersmarknadslagen, dvs. i praktiken icke-överlåtbara värdepapper, förmedlas enbart till kreditinstitut, fondbolag, värdepappersföretag och AIF-förvaltare samt till filialer till värdepappersföretag och kreditinstitut som är auktoriserade i ett tredjeland, om filialerna följer sådana stabilitetsbestämmelser för verksamheten som motsvarar lagen om investeringstjänster och kreditinstitutslagen. Bestämmelsen motsvarar villkoren i artikel 3.1 i MiFID I.
I artikel 3.2 i MiFID I nämns också värdepappersföretag med fast kapital enligt artikel 15.4 i rådets andra direktiv 77/91/EEG om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 58 andra stycket i fördraget avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen när det gäller att bilda ett aktiebolag samt att bevara och ändra dettas kapital, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga (nedan kapitaldirektivet), vilkas värdepapper är noterade eller omsätts på en reglerad marknad i en medlemsstat. Enligt ett betänkande av aktiebolagskommissionen (KM 1992:32, s. 76, på finska) har Finlands bolagslagstiftning inga särskilda bestämmelser om värdepappersföretag med fast kapital enligt punkt 4 i artikeln och därför saknar bestämmelsen i artikeln betydelse med tanke på den gällande aktiebolagslagen. Eftersom de tjänster som paragrafen avser inte kan tillhandahållas utanför Finland, kan man låta bli att genomföra den nämnda detaljen i kapitaldirektivet. Kapitaldirektivet har senare kodifierats till Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/30/EU om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 54 andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen när det gäller att bilda ett aktiebolag samt att bevara och ändra dettas kapital, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga. Kodifieringen saknar betydelse för rättsläget i Finland.
Enligt 4 mom. får investeringstjänster som avses i 1 mom. från Finland tillhandahållas i en annan stat inom EES-området enligt den reglering som gäller i den andra EES-staten. Eftersom alla EU-stater inte har lagstiftning om gräsrotsfinansiering blir möjligheten till gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster beroende av nationella lagstiftningslösningar. Enligt artikel 3.2 i MiFID I har personer som är uteslutna från direktivets räckvidd enligt punkterna 1 dock inte rätt att åtnjuta den frihet att tillhandahålla tjänster och/eller utföra verksamhet eller upprätta filialer som följer av artiklarna 31 respektive 32. Särskilda bestämmelser gäller för tredjeländer.
I 5 mom. sägs det att en näringsidkare också kan förmedla låne- eller investeringsbaserad gräsrotsfinansiering som ett anknutet ombud som avses i 7 kap. 7 § i lagen om investeringstjänster. En förmedlare av gräsrotsfinansiering som är verksam som anknutet ombud handlar för ett värdepappersföretags räkning och under dess ansvar. Ett anknutet ombud kan handla för endast ett värdepappersföretags räkning. Enligt lagen om investeringstjänster kan ett anknutet ombud (i) ta emot och förmedla kunders instruktioner och order som gäller investerings- och sidotjänster eller finansiella instrument, (ii) förmedla finansiella instrument till kunder, (iii) ge kunder rådgivning om värdepappersföretagets investerings- och sidotjänster och finansiella instrument och (iv) marknadsföra värdepappersföretagets investerings- och sidotjänster till kunder. Anknutna ombuds verksamhet regleras närmare i lagen om investeringstjänster.
3 kap. Kundskydd
10 §.Förfaranden för förmedlare av gräsrotsfinansiering och förmedlarnas skyldigheter mot investerarna. I 1 mom. föreskrivs det att en förmedlare av gräsrotsfinansiering vid förmedling av gräsrotsfinansiering som investeringstjänster ska handla hederligt, opartiskt och professionellt samt på ett sätt som är förenligt med kundernas intressen. Professionell affärsverksamhet förutsätts bl.a. vara metodisk, regelbunden och kontinuerlig. Bestämmelsen gäller de allmänna principer som ska tillämpas vid tillhandahållande och marknadsföring av investeringstjänster, och den motsvarar 10 kap. 2 § 1 mom. i lagen om investeringstjänster och artikel 19.1 i MiFID I.
Enligt 2 mom. ska förmedlare av gräsrotsfinansiering iaktta (i) god gräsrotsfinansieringssed i enlighet med 18 § 1 mom. i denna lag, (ii) bestämmelserna om hantering av intressekonflikter i 7 kap. 10 § i lagen om investeringstjänster, så att t.ex. marknadsföring, investeringsrådgivning och eventuella investeringsanalyser hålls tydligt åtskilda och (iii) följande bestämmelser i lagen om investeringstjänster: bestämmelserna om förbud att marknadsföra investeringstjänster och sidotjänster med osann eller vilseledande information i 10 kap. 2 § 4 mom., informationsskyldighet i 10 kap. 5 §, bevarande av uppgifter om transaktioner och tjänster i 10 kap. 9 § och inspelning av telefonsamtal i 10 kap. 10 §. Kraven är strängare än kraven i artikel 3 i MiFID I.
Bestämmelsen i 3 mom. anger, i enlighet med artikel 3.1 i MiFID I, att förmedlare av gräsrotsfinansiering inte får förvalta eller inneha kundernas medel (kundmedel) eller i värdepappersmarknadslagen avsedda värdepapper och inte heller stå i skuld till sina kunder när de förmedlar värdepapper som avses i värdepappersmarknadslagen. Däremot kan en förmedlare av gräsrotsfinansiering bl.a. inneha andra värdepapper än sådana som avses i värdepappersmarknadslagen, dvs. i praktiken icke-överlåtbara värdepapper, och som med stöd av lag eller avtal omfattas av en begränsning av överlåtelse, t.ex. i 3 kap. i lagen om skuldebrev avsedda enkla skuldebrev som med stöd av avtal omfattas av en begränsning av överlåtelse eller i lagen om öppna bolag och kommanditbolag avsedda tysta bolagsmäns bolagsandelar. Förbudet att förvalta eller inneha kundmedel eller värdepapper som avses i värdepappersmarknadslagen gäller inte förmedlare av gräsrotsfinansiering när de förmedlar icke-överlåtbara värdepapper som inte omfattas av värdepappersmarknadslagen. Om en förmedlare av gräsrotsfinansiering förvaltar kundmedel vid förmedlingen av andra värdepapper än sådana som avses i värdepappersmarknadslagen, ska förmedlaren organisera förvaringen och hanteringen av dessa kundmedel på ett tillförlitligt sätt och se till att kundmedlen hålls åtskilda från de egna medlen. Bestämmelsen baserar sig inte på MiFID I, utan den utgör nationell reglering. Utgångspunkten är att kundmedel ska bokföras så att de enskilda kundernas medel specificeras separat från övriga kunders medel, och de ska sättas in på ett kundmedelskonto. För att det ska kunna anses att kundmedlen förvaras på ett tillförlitligt sätt måste kundmedelskontot finnas hos ett kreditinstitut som har auktoriserats i Finland eller i en annan EES-stat. Förmedlaren av gräsrotsfinansiering måste se till att kreditinstitutet inte kan använda tillgångarna på ett kundmedelskonto till att kvittera sina fordringar på kreditgivaren eller förmedlaren av gräsrotsfinansiering. Det ska framgå av t.ex. kontoutdraget eller kontovillkoren att det är fråga om ett kundmedelskonto. På ett kundmedelskonto kan det sättas in och via det överföras bara sådana medel och avgifter som kunden betalar i anslutning till förmedlingen av gräsrotsfinansiering. När det gäller medel i anslutning till eventuell annan affärsverksamhet ska verksamhetsutövaren följa de bestämmelser och föreskrifter som gäller för dem. En förutsättning för att hanteringen ska vara tillförlitlig är också att kundmedlen tas emot direkt på ett kundmedelskonto. Om detta inte är möjligt i ett enskilt fall, ska medlen sättas in på ett sådant konto utan dröjsmål. Kundmedel får inte ens tillfälligt flyttas från kundmedelskontot, utan detta konto kan endast användas till förvaring och förmedling av kundmedel.
En förmedlare av gräsrotsfinansiering kan för skötseln av betalningsrörelsen och delvis också för förvaltningen av kundmedel även t.ex. söka auktorisation för betalningsinstitut eller registrera sig som betalningsinstitut. I vissa fall kan också något av de undantag som gäller tillämpningsområdet för lagen om betalningsinstitut vara tillämpligt. En förmedlare av gräsrotsfinansiering kan i alla situationer i sina tjänster också integrera funktioner inom en sådan betalningsrörelse som tillhandahålls av ett auktoriserat eller registrerat betalningsinstitut. Det är också möjligt att utnyttja bl.a. särskilda kundmedels- och spärrkonton (escrow account) i enlighet med etablerad praxis på finansmarknaden och delvis i enlighet med de förfaranden som det redogörs för ovan.
En förmedlare av gräsrotsfinansiering som har registrerat sig i enlighet med 2 kap. behöver enligt 4 mom. däremot inte bli medlem i den ersättningsfond för investerarskydd som avses i 11 kap. i lagen om investeringstjänster. Det är emellertid också möjligt att bli medlem i ersättningsfonden frivilligt. Detta motsvarar 11 kap. 1 § 1 mom. i lagen om investeringstjänster, enligt vilket kravet på medlemskap inte heller gäller värdepappersföretag vars investeringstjänster endast består av förmedling av order, investeringsrådgivning eller ordnande av multilateral handel och som inte innehar eller förvaltar kundmedel. Detta är i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG om system för ersättning till investerare. Det direktivet förutsätter att det upprättas ett system som tillhandahåller skydd för krav som uppkommer på grund av ett värdepappersföretags oförmåga att betala tillbaka pengar som tillkommer eller tillhör investerare och som innehas för deras räkning i samband med investeringsverksamhet, eller till investerare lämna tillbaka finansiella instrument som tillhör dem och som innehas, handhas eller förvaltas för deras räkning i samband med investeringsverksamhet (artikel 2.2 andra stycket).
11 §.Informationsskyldighet. Enligt 1 mom. får osann eller vilseledande information inte ges vid marknadsföring av gräsrotsfinansiering. Om det efter att informationen getts framgår att den är osann eller vilseledande på ett sätt som kan ha väsentlig betydelse för gräsrotsfinansieringens kunder, ska informationen utan dröjsmål rättas eller kompletteras i tillräcklig utsträckning.
Enligt 2 mom. ska en mottagare av gräsrotsfinansiering, för att det ska gå att bilda sig en välgrundad uppfattning om mottagaren och om erbjudandets förmånlighet, innan medelsanskaffningen inleds offentliggöra riktiga och tillräckliga uppgifter i enlighet med 21 § om omständigheter som väsentligt kan inverka på bedömningen av företagets värde eller återbetalningsförmåga. En förmedlare av gräsrotsfinansiering ska se till att mottagaren av gräsrotsfinansiering fullgör den skyldighet som anges i detta moment. Skyldigheten att se till att riktiga och tillräckliga uppgifter inhämtas om en mottagare av gräsrotsfinansiering gäller således också förmedlaren av gräsrotsfinansiering, som behöver utföra en företagsbesiktning (eng due diligence) hos mottagaren av gräsrotsfinansiering i den omfattning som i varje enskilt fall bedöms som tillräcklig, men som inte behöver vara fullständig. En mottagare av gräsrotsfinansiering får inte vara försatt i konkurs eller genomgå något annat insolvensförfarande. Detta ska en förmedlare av gräsrotsfinansiering försäkra sig om i enlighet med 12 § innan medelsanskaffningen inleds. Ett saneringsförfarande räknas inte som ett annat insolvensförfarande.
I 3 mom. föreskrivs det att bestämmelserna i 1 och 2 mom. också gäller kreditinstitut, betalningsinstitut, fondbolag, värdepappersföretag och AIF-förvaltare, om de förmedlar gräsrotsfinansiering.
Enligt 4 mom. behöver en mottagare av gräsrotsfinansiering trots bestämmelserna i 4 kap. 3 § i värdepappersmarknadslagen inte offentliggöra prospekt, om värdepapper erbjuds i Finland för ett sammanlagt vederlag på mindre än fem miljoner euro under en tolvmånadersperiod. Momentet innebär ett undantag från gränsvärdet enligt 4 kap. 3 § 1 mom. 4 punkten i värdepappersmarknadslagen på 2,5 miljoner euro för nationella prospekt. Det värdet baserar sig på artikel 3.2 första stycket i prospektdirektivet. Undantagen i paragrafen i värdepappersmarknadslagen från skyldigheten att offentliggöra prospekt gäller situationer där EU-stater inte kan kräva att prospekt offentliggörs. Undantagen gäller bara värdepapper som erbjuds allmänheten. Artikel 3.2 e i prospektdirektivet möjliggör nationell prövning mellan gränsvärdena 100 000 och 5 miljoner euro. Ju mindre gränsvärde, desto strängare nationell prövning. Med tanke på finansieringen av tillväxtföretag och små och medelstora företag och särskilt med tanke på en förbättrad tillgång till finansiering är det inte ändamålsenligt att prospekt som ofta är komplicerade och upplevs som dyra måste upprättas också för små emissioner. Ett sådant krav orsakar tillväxtföretag och små och medelstora företag kostnader som, med tanke på de små finansieringsrundor som behövs, är oskäliga i förhållande till företagens storlek, utan att investerarskyddet trots det förbättras i någon väsentlig grad. De merkostnader inom finansieringen som prospekten medför och det faktum att investeringar på upp till fem miljoner euro i små och medelstora företags och tillväxtföretags investeringsobjekt ofta är för små för institutionella investerare och kapitalplacerare försvårar avsevärt uppkomsten av nya alternativa finansieringskanaler. Om gränsen dras vid 5 miljoner euro leder det till mindre administrativa kostnader och skapar förutsättningar för en mer betydande alternativ finansiering.
I en europeisk jämförelse som Esma och kommissionen har gjort har det framgått att spridningen mellan olika EU-stater är stor. I Finland har ändringen av öppenhetsdirektivet genomförts genom en ändring av värdepappersmarknadslagen (RP 11/2015 rd) som trädde i kraft den 26 november 2015. Till följd av ändringen måste prospekt över värdepapper som erbjuds allmänheten upprättas först när det sammanlagda erbjudandet är minst 2,5 miljoner euro (tidigare 1,5 miljoner euro). Även det gränsvärdet är fortfarande strängare än genomsnittet, och därför föreslås det bli höjt till fem miljoner euro för mottagare av gräsrotsfinansiering, dvs. samma nivå som det allmänna gränsvärdet för prospekt i t.ex. Kroatien, Grekland, Irland, Italien, Litauen, Malta, Portugal, Spanien, Storbritannien och Österrike. I Nederländerna, Sverige, Polen och Cypern är gränsvärdet för prospekt för närvarande 2,5 miljoner euro, så genom åtgärden kan den konkurrenskraft som den finländska marknaden för gräsrotsfinansiering har förbättras i förhållande till de viktigaste konkurrentländerna. Inget prospekt behöver således offentliggöras, om värdepapper under en tolvmånadersperiod erbjuds i Finland för ett sammanlagt värde på mindre än fem miljoner euro, räknat från det första värdepapperserbjudandet. Genom ändringen strävar man efter att göra det lättare särskilt för tillväxtföretag och små och medelstora företag att få finansiering och att minska de administrativa kostnaderna för värdepapperserbjudanden till små belopp. Dessa kostnader beror bl.a. på att experter måste avlönas för processen med att upprätta prospekt. Med prospektundantaget för gräsrotsfinansiering försöker man stödja branschens tillväxt i Finland och få små och medelstora företag som söker finansiering med i gräsrotsfinansieringen. Motsvarande avgöranden som uttryckligen gäller gräsrotsfinansiering och prospektgränsvärden som stödjer branschens tillväxt har träffats också i Frankrike, Tyskland, Belgien och Österrike. Med lagstadgade spelregler som sporrar till att utnyttja gräsrotsfinansiering, t.ex. ett högre gränsvärde på fem miljoner euro för prospekt när det gäller gräsrotsfinansiering, kan man stödja företagens tillväxt och möjligheter att få alternativ finansiering också från en större grupp investerare. Genom en sådan lösning avviker man från det krav på opartiskhet som normalt tillämpas på finansmarknaden, vilket med beaktande av att branschen är liten och outvecklad dock kan anses motiverat. Vid erbjudande av sådana värdepapper enligt värdepappersmarknadslagen för vilka prospekt inte behöver upprättas ska man dock tillämpa bestämmelserna i 1 kap. 2—4 § i värdepappersmarknadslagen om iakttagande av god värdepappersmarknadssed, förbud mot att lämna osann eller vilseledande information och tillhandahållande av tillräcklig information för investerarna. Dessa bestämmelser utgör en garanti för ett tillräckligt gott investerarskydd vid små värdepapperserbjudanden. Informationsskyldigheten preciseras genom en förordning av finansministeriet som utfärdas med stöd av 21 § och som är avsedd att innehålla bestämmelser bl.a. om riskvarning och annat som bedöms vara viktigt från investerarnas synpunkt.
En höjning av gränsvärdet för prospekt är också i linje med kommissionens förslag av den 30 november 2015 till Europaparlamentets och rådets förordning om de prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel (COM(2015) 583 final), som ersätter prospektdirektivet. I förslaget till prospektförordning föreslås det att den nuvarande nedre gränsen på 100 000 euro i fråga om prospekt höjs till 500 000 euro och att EU-staterna inte längre får kräva att en emittent upprättar och offentliggör prospekt över värdepapperserbjudanden som går under den gränsen. Dessutom föreslås det att prospektdirektivets nuvarande högsta gränsvärde för prospekt höjs från fem till 10 miljoner euro. Bestämmandet av ett högsta gränsvärde för prospekt ska fortfarande basera sig på nationell prövning. Kommissionens mål är särskilt att stödja och underlätta små och medelstora företags anskaffning av och tillgång till finansiering. För detta samma mål kan man arbeta nationellt genom att ge en framväxande ny och delvis alternativ finansieringskanal som utgör ett komplement till de etablerade finansieringskanalerna, dvs. gräsrotsfinansieringen, en möjlighet att utnyttja ett gränsvärde för prospekt som är högre än det nuvarande.
12 §.Kundkontroll. Enligt 1 mom. finns bestämmelser om kundkontroll i lagen om förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism.
I 2 mom. sägs det att en förmedlare av gräsrotsfinansiering inte får förmedla gräsrotsfinansiering eller på något annat sätt delta i medelsanskaffningen för en mottagare av gräsrotsfinansiering som har försatts i konkurs eller genomgår något annat insolvensförfarande. Som något annat insolvensförfarande kan t.ex. räknas skuldsanering för privatpersoner, som i princip inte är avsedd för företag och som för närvarande är möjlig på mycket stränga villkor enbart för företagare som driver företagsverksamhet i rätt liten skala. Det är inte tillåtet att förmedla gräsrotsfinansiering till eller att på något annat sätt via gräsrotsfinansiering delta i medelsanskaffningen för ett insolvent företag.
Däremot ska ett saneringsförfarande för en mottagare av gräsrotsfinansiering inte utgöra något hinder för anskaffning av medel genom gräsrotsfinansiering. Syftet med ett saneringsförfarande är att undanröja gäldenärens insolvens och fastställa ett saneringsprogram som om det lyckas kan återställa gäldenärens betalningsförmåga och göra företaget lönsamt igen. I praktiken finns det situationer där gäldenären behöver nytt eget eller främmande kapital redan under saneringsförfarande för att kunna fortsätta och vidareutveckla affärsverksamheten. Ibland kan det behövas bindande skrivningar om nya investeringar i företaget under saneringsförfarandet för att få saneringsprogrammet fastställt, även om den egentliga investeringen eller lånet betalas till företaget först efter det att saneringsförfarandet är avslutat. En bindande skrivning om en investering kan i sig vara ett villkor för att saneringsprogrammet ska fastställas.
Att förmedla gräsrotsfinansiering till ett företag som genomgår ett saneringsförfarande kan innebära en större risk än normalt för investeraren, men investeringen kan också vara mycket lönsam om saneringen lyckas. Risken med lånebaserad gräsrotsfinansiering minskas av att en kredit som beviljas företaget under saneringsförfarandet med stöd av 32 § 2 mom. i lagen om företagssanering har förmånsrätt till betalning vid en eventuell konkurs efter saneringsförfarandet.
Det finns därför i princip inget hinder för att använda sig av låne- eller investeringsbaserad gräsrotsfinansiering i en situation där ett företags skulder regleras på frivillig basis, så länge som investerarskyddet tillgodoses genom riktiga och tillräckliga uppgifter om det finansierade företagets återbetalningsförmåga och övriga ekonomiska ställning. Förmedlaren av gräsrotsfinansiering måste tydligt framhålla för investeraren att mottagaren genomgår ett saneringsförfarande, samtidigt som alla omständigheter som väsentligt påverkar investerarens ställning måste klargöras.
Bestämmelsen förutsätter att återbetalningsförmågan hos en mottagare av gräsrotsfinansiering säkerställs, och den behövs för att trygga gräsrotsfinansieringens rykte och trovärdighet som en alternativ finansieringskanal. Däremot behövs det t.ex. inte någon lämplighetsbedömning som avses i ELTIF-förordningen och som omfattar en bedömning av kundens riskhanteringsförmåga, eftersom det är relativt små summor som investeras vid gräsrotsfinansiering. Det är dessutom oftast fråga om investeringar i tillväxtföretag och små och medelstora företag, vilket t.ex. innebär större risk att förlora pengar än vid investeringar i börsnoterade företag. Detta är allmänheten mycket väl medveten om, och därför är det inte ändamålsenligt att frånta affärsänglar och andra investerare ansvaret för eventuella investeringsförluster.
4 kap. Tillsyn och påföljder
13 §.Tillsyn. Paragrafen innehåller bestämmelser om myndighetstillsyn och myndighetssamarbete. Avsikten är att genom en tydligare uppdelning av olika former av gräsrotsfinansiering göra olika myndigheters myndighetsansvar och tillsynsansvar i anslutning till verksamheten klarare på lagnivå. Enligt 1 mom. utövar Finansinspektionen tillsyn över att bestämmelserna i lagen följs. Enligt 2 mom. utövar även konsumentombudsmannen och Regionförvaltningsverket i Södra Finland tillsyn över att denna lag följs, när en förmedlare av gräsrotsfinansiering har en konsument som kund. I 3 mom. föreskrivs det att bestämmelser om Finansinspektionens samarbete med konsumentombudsmannen och Regionförvaltningsverket i Södra Finland finns i 46 § i lagen om Finansinspektionen.
En klar gränsdragning mellan de två tillsynsmyndigheterna är av central betydelse med tanke på fördelningen av tillsynsansvaret. I propositionen sker gränsdragningen till konsumentskyddslagen i två avseenden: å ena sidan omfattas långivning till konsumenter (person-till-person-lån) enbart av 7 kap. i konsumentskyddslagen och å andra sidan kan även en konsument vara investerare och borgenär vid lånebaserad gräsrotsfinansiering. Detsamma gäller också investeringsbaserad gräsrotsfinansiering. Lagen om gräsrotsfinansiering tillämpas i situationer där konsumenter och andra investerare lånar pengar till företag eller i övrigt investerar i ett företag (mottagare av gräsrotsfinansiering) via en förmedlare av gräsrotsfinansiering. Förmedlare av gräsrotsfinansiering samlar inom ramen för sin verksamhet in pengar från investerare genom antingen låne- eller investeringsbaserad gräsrotsfinansiering och förmedlar därefter pengarna vidare till gäldenärer, dvs. mottagare av gräsrotsfinansiering. Denna verksamhet ska inte betraktas som förvaltning eller innehav av kundernas medel i enlighet med 10 § 3 mom., och det uppkommer inte heller ett skuldförhållande i begreppets etablerade betydelse mellan förmedlaren av gräsrotsfinansiering och investeraren. Man behöver inte bara göra åtskillnad mellan konsument och investerare utan också beakta en indelning i professionella och icke-professionella kunder (investerare). Betydelsen av detta accentueras inom finansmarknadslagstiftningen. Om det är meningen att samla in kapital som förmedlas till en mottagare av gräsrotsfinansiering via en förmedlare av gräsrotsfinansiering hos professionella kunder och sådana icke-professionella kunder som inte är konsumenter, är det viktigt att se till att de icke-professionella investerarna förstår de risker som är förknippade med investeringen och med beaktande av investeringens storlek har tillräckliga förutsättningar att hantera den risk som investeringen innebär. Vid en bedömning av riskhanteringsförmågan ska man beakta kundens erfarenhet av investeringar, kännedom om finansmarknaden och värdet av investeringstillgångarna. Utgångspunkten är att alla fysiska personer är konsumenter. En central aspekt inom konsumentbegreppet är att den fysiska personen i fråga skaffar en konsumtionsvara huvudsakligen i ett annat syfte än för sin näringsverksamhet. Denna definition kan trots det anses utesluta vissa viktiga aktörer som inte är i behov av den sortens skydd som kan förknippas med skyddet av konsumenter på finansmarknaden. Icke-professionella kunder, dvs. konsumenter (fysiska personer) eller icke-konsumenter (juridiska personer), hos vilka kapital samlas in genom låne- och investeringsbaserad gräsrotsfinansiering förutsätts inom etablerad marknadspraxis dessutom alltid både förstå riskerna med investeringarna och kunna hantera dem. I de av kommissionen antagna gemenskapens riktlinjer för statligt stöd för att främja riskkapitalinvesteringar i små och medelstora företag (2006/C 194/02) definieras s.k. affärsänglar.
14 §.Straffbestämmelser. Enligt 1 mom. ska den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet utan att vara registrerad förmedlar gräsrotsfinansiering i strid med 2 kap. eller genom gräsrotsfinansiering skaffar medel till en mottagare av gräsrotsfinansiering som har försatts i konkurs eller genomgår något annat insolvensförfarande dömas för gräsrotsfinansieringsbrott, om gärningen inte är ringa eller strängare straff för den föreskrivs någon annanstans i lag. Det föreskrivna straffet är böter eller fängelse i högst ett år.
I 2 mom. anges det att den som bryter mot tystnadsplikten enligt 19 § ska dömas till straff enligt 38 kap. 1 eller 2 § i strafflagen, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag.
15 §.Ordningsavgift och påföljdsavgift. Paragrafen innehåller bestämmelser om administrativa påföljder som gäller gräsrotsfinansiering. Enligt 1 mom. är bestämmelserna i 18 § i denna lag om skyldigheten att höra till ett organ som ger rekommendationer och om skyldigheten att meddela Finansinspektionen i anslutning till detta sådana bestämmelser som avses i 38 § 1 mom. 2 punkten i lagen om Finansinspektionen och för vilka en förmedlare av gräsrotsfinansiering vid försummelse eller överträdelse påförs ordningsavgift.
I 2 mom. räknas de bestämmelser i denna lag upp för vilka en förmedlare av gräsrotsfinansiering vid försummelse eller överträdelse påförs en påföljdsavgift som avses i lagen om Finansinspektionen. Regleringen genomförs delvis med hjälp av en hänvisning till lagen om investeringstjänster, där de viktigaste kraven på ett värdepappersföretags principer för sin verksamhet ingår i 7 och 10 kap., såsom bestämmelserna om hantering av intressekonflikter i 7 kap. 10 § och bestämmelserna om förbud att marknadsföra investeringstjänster och sidotjänster med osann eller vilseledande information, om informationsskyldighet, om bevarande av uppgifter om transaktioner och tjänster och om inspelning av telefonsamtal i 10 kap. 2 § 4 mom. och 5, 9 och 10 §. Dessutom innehåller momentet hänvisningar till de i 10 § avsedda bestämmelserna om hantering och innehav av kundmedel och bestämmelserna i 12 § om krav på kundkontroll samt bestämmelserna i 11 § och de med stöd av 21 § utfärdade bestämmelserna om informationsskyldighet. Försummelser och överträdelser av dem leder också till påföljder.
Vid överträdelse av dessa bestämmelser äventyrar förmedlaren av gräsrotsfinansiering även kundernas gemensamma intressen. I analogi med värdepappersmarknadslagen är det också viktigt att försäkra sig om att marknadsföringen av gräsrotsfinansiering till kunderna inte innehåller osann eller vilseledande information. Därför bör lagen innehålla en möjlighet att vid överträdelse av bestämmelserna döma ut tillräckligt stränga administrativa påföljder som kan tillämpas utöver de övriga påföljder som anges i lagen om Finansinspektionen. Artikel 51 i MiFID I förutsätter att lämpliga administrativa åtgärder kan vidtas mot eller administrativa sanktioner beslutas för överträdelser av nationella bestämmelser som har utfärdats med stöd av direktivet. EU-staterna ska se till att sådana åtgärder är effektiva, proportionerliga och avskräckande. En påföljdsavgift bedöms ha en avsevärd allmänpreventiv effekt. De nämnda lagbestämmelserna innehåller vanligen en huvudregel för hur en förmedlare av gräsrotsfinansiering ska agera när förmedlingen av gräsrotsfinansiering anses utgöra investeringstjänster.
Det närmare innehållet i en skyldighet som lagen medför anges ofta i Finansinspektionens föreskrifter. I vissa fall kompletterar kommissionens förordningar eller beslut som har antagits med stöd av MiFID I och innehåller tekniska standarder, eller andra förordningar eller beslut från kommissionen, bestämmelser i finsk lag som har utfärdats med stöd av direktivet. Avvikande från 15 kap. 2 § 3 mom. i lagen om investeringstjänster föreskrivs det emellertid inte i fråga om gräsrotsfinansieringen att förmedlare av gräsrotsfinansiering också kan påföras en påföljdsavgift för överträdelser av närmare nationella normer eller EU-normer som kompletterar bestämmelser i finsk lag. Det beror på att artikel 3 i MiFID I har ett mycket begränsat tillämpningsområde och att det nationella genomförandet av den inte medför någon rätt att med europass tillhandahålla tjänster över gränsen från en EU-stat till en annan. Tjänster får dock tillhandahållas utomlands från Finland, om detta inte har förbjudits eller begränsats i värdmedlemsstaten. Dessutom omfattar gräsrotsfinansieringen närmast små marknadsaktörer på vilka det är ändamålsenligt att tillämpa proportionalitetsprincipen genom att i fråga om förmedlaren av gräsrotsfinansiering beakta storleken och den juridiska och administrativa strukturen samt verksamhetens art och omfattning och riskexponeringen.
Enligt 3 mom. finns bestämmelser om påförande, offentliggörande och verkställighet av administrativa påföljder och om behandlingen i marknadsdomstolen av ärenden som gäller administrativa påföljder i 4 kap. i lagen om Finansinspektionen.
Dessutom bör det beaktas att bestämmelser om administrativa påföljder som gäller sådan förmedling av låne- eller produktbaserad gräsrotsfinansiering mot vederlag som riktar sig till konsumenter (inbegripet person-till-person-lån) i fortsättningen finns i konsumentskyddslagen. Bestämmelser om administrativa påföljder i fråga om förmedling av donationsbaserad gräsrotsfinansiering utan motprestation finns i lagen om penninginsamlingar. Det har ändå inte ansetts nödvändigt att ta in hänvisningar i lagen.
16 §.Skadeståndsskyldighet. Paragrafen innehåller sådana bestämmelser om skadeståndsskyldighet där de ändringar beaktas som under de senaste åren har gjorts i aktiebolagslagen och finansmarknadslagstiftningen, såsom lagen om placeringsfonder och lagen om investeringstjänster. Eftersom gräsrotsfinansiering kan förmedlas av flera av Finansinspektionen övervakade aktörer som med stöd av en auktorisation eller registrering tillhandahåller finansiella tjänster på finansmarknaden och av andra aktörer på finansmarknaden, är det ändamålsenligt att utfärda enhetliga bestämmelser om skadeståndsskyldighet.
Sedan tidigare har det gällt att skadeståndsansvaret enligt lagen också omfattar skador som orsakats i avtalsförhållanden, så att s.k. ren förmögenhetsskada som inte har något samband med en person- eller sakskada ska ersättas utan sådana synnerligen vägande skäl som avses i skadeståndslagen (412/1974) och så att det i lagen, med avvikelse från aktiebolagslagen, också ska föreskrivas om ersättning för skador som orsakats av bolag. Inom regleringen av finansmarknaden är den allmänna principen i fråga om avtalsansvar är att den som orsakat en skada för att befrias från ansvar måste kunna visa att han eller hon har handlat omsorgsfullt (omvänd bevisbörda).
I 1 mom. föreskrivs det om skyldigheten för förmedlare och mottagare av gräsrotsfinansiering att ersätta skada som de har orsakat. Genom att ta in dessa bestämmelser i 1 mom. vill man understryka att skadeståndskrav som beror på förmedling av gräsrotsfinansiering i första hand ska riktas mot förmedlaren och mottagaren själva och inte t.ex. mot deras högsta ledning.
En förutsättning för skyldighet att ersätta skada är att förmedlaren eller mottagaren av gräsrotsfinansiering uppsåtligen eller av oaktsamhet har orsakat kunder eller andra personer skada genom ett förfarande som strider mot denna lag eller mot bestämmelser som utfärdats med stöd av den. Bestämmelsen gäller bl.a. ersättande av skada som en förmedlare eller mottagare av gräsrotsfinansiering har orsakat en kund hos företaget. Skadeståndsskyldighet uppkommer oberoende av om det är möjligt att i den organisation som förmedlaren av gräsrotsfinansiering företräder peka ut en person som handlat klandervärt eller inte.
Kravet på vållande är nära kopplat till frågan om hur bevisbördan för vållande ska fördelas. Det är inte motiverat att försöka lösa frågan om fördelning av bevisbördan för vållande enligt 1 mom. genom en uttrycklig bestämmelse, utan den frågan kan också i framtiden komma att avgöras utifrån de allmänna principerna enligt rättspraxis och utifrån omständigheterna kring själva skadesituationen. Även om styrelsemedlemmarna och verkställande direktören hos en förmedlare av gräsrotsfinansiering enligt 2 mom. omfattas av oaktsamhetspresumtionen men förmedlaren av gräsrotsfinansiering inte, innebär detta inte att bevisbördan för vållande enligt 1 mom. alltid skulle ligga hos den part som kräver skadestånd och har lidit skada. Överträdelse av detaljerade bestämmelser om skyldigheter som uttryckligen gäller förmedlare av gräsrotsfinansiering medför i praktiken ofta att en omvänd bevisbörda för vållande tillämpas.
I 22 kap. 1 § i aktiebolagslagen föreskrivs det om skadeståndsskyldighet för styrelseledamöter och verkställande direktören i aktiebolag. Dessa bestämmelser tillämpas också på förmedlare av gräsrorsfinansiering, som oftast är aktiebolag eller europabolag men även kan vara öppna bolag, kommanditbolag eller europaandelslag. Skyldigheten att ersätta skada som orsakats genom åtgärder som strider mot bolagsordningen bestäms t.ex. enligt aktiebolagslagen. I 2 mom. kompletteras skadeståndsskyldigheten för styrelsemedlemmarna och verkställande direktören hos en förmedlare av gräsrotsfinansiering till att omfatta också skador som orsakats genom överträdelse av denna lag eller av bestämmelser som utfärdats med stöd av den.
För att styrelsemedlemmarna och verkställande direktören ska bli skadeståndsskyldiga ska följande omständigheter föreligga: (i) förmedlaren av gräsrotsfinansiering, dess aktieägare, bolagsmän eller medlemmar eller andra personer har orsakats skada, (ii) skadan har orsakats i uppdraget som styrelsemedlem eller verkställande direktör, (iii) skadan har orsakats uppsåtligen eller av oaktsamhet, (iv) skadan har orsakats genom överträdelse av denna lag eller av bestämmelser som utfärdats med stöd av den och (v) det finns ett orsakssamband mellan gärningen eller försummelsen och skadan.
Enligt den andra meningen i 2 mom. anses en skada ha orsakats av oaktsamhet om inte den som är ansvarig för förfarandet visar att han eller hon har handlat omsorgsfullt (omvänd bevisbörda). Bestämmelserna om oaktsamhetspresumtionen kan jämföras med den gällande finansmarknadslagstiftningen. Bestämmelser om en liknande presumtion finns bl.a. i 16 kap. 1 § i lagen om investeringstjänster. Ansvarsförsäkringar är valbara för förmedlare av gräsrotsfinansiering.
Förmedling av gräsrotsfinansiering handlar i de flesta fall civilrättsligt i stor utsträckning om kommission där en förmedlare av kredit eller annan finansiering (kommissionär) köper, säljer eller förmedlar t.ex. värdepapper för en investerares (kommittent) räkning. Kommissionären får däremot själv rättigheter och skyldigheter utifrån de rättshandlingar som kommissionären beslutar om. Kommissionären handlar ofta endast i eget namn utan att avslöja för sina avtalspartner varifrån ordern kommer. Därför kallas detta rättsliga förhållande indirekt ombudskap. Det är kommissionären och dennes avtalspartner som är parter i avtalet, varvid egendom antingen köps, säljs eller förmedlas för huvudmannens räkning. Den som ingår avtal med en mellanhand vet inte nödvändigtvis att personen i fråga är ett indirekt ombud för sin huvudman. Det är således fråga om en sorts förenklad marknadsplats som drivs av en enda tjänsteleverantör, men som ändå inte är en multilateral handelsplattform (MTF) som avses i 1 kap. 11 § 8 punkten i lagen om investeringstjänster. Eftersom de rättsprinciper som gäller kommission i Finland i hög grad baserar sig på juridisk litteratur och lagstiftningen saknar bestämmelser om kommission, gör en omvänd bevisbörda ansvarsfördelningen klarare när det gäller oreglerade civilrättsliga rättsförhållanden. Av dessa orsaker är lagens reglering av det sedvanliga skadeståndsansvar som tillämpas på finansmarknaden tillräcklig.
Paragrafens 3 mom. gäller revisorers skadeståndsskyldighet, som det finns bestämmelser om i 10 kap. 3 § i den nya revisionslag (1141/2015) som trädde i kraft vid ingången av 2016.
I 4 mom. hänvisas det till skadeståndslagen. På samma sätt som enligt aktiebolagslagen ska vid jämkning av skadestånd 2 kap. i skadeståndslagen och vid fördelning av skadeståndsansvaret mellan två eller flera skadeståndsskyldiga 6 kap. i den lagen tillämpas.
5 kap. Särskilda bestämmelser
17 §.Erhållande av uppgifter ur registret genom en nättjänst. Paragrafen motsvarar delvis 20 d § i lagen om offentlighet och sekretess i fråga om beskattningsuppgifter (1346/1999). Skatteskuldregistrets uppgifter om företag inbegriper, i motsats till det register som man nu planerar att inrätta, emellertid inte uppgifter om fysiska personer, vilket måste beaktas vid tillämpningen av bestämmelsen. Utlämnandet av uppgifter ur registret genom en informationstjänst som är öppen för alla gäller enligt 1 mom. registreringsskyldiga som avses i 2 kap. Registeruppgifter om fysiska personer och dödsbon är dock i regel sekretessbelagda. Uppgifterna lämnas ut via en e-tjänst där tjänsteanvändaren får uppgifter om den registreringsskyldiga som han eller hon har specificerat med företags- och organisationsnumret. Det är motiverat att var och en genom att specificera sin sökning med företags- och organisationsnumret kan kontrollera om någon som tillhandahåller förmedlingstjänster som gäller gräsrotsfinansiering finns införd i registret över förmedlare av gräsrotsfinansiering. Det är också sakligt sett motiverat att få uppgifter om de ansvariga i ett bolag som har specificerats på detta sätt. Däremot lämnas personuppgifter om fysiska personer ut genom en nättjänst enbart med enskilda sökningar och utan personbeteckningens slutled. Även om personbeteckningen inte i sig är sekretessbelagd eller känslig information har allmän spridning av den begränsats bl.a. i syfte att förebygga missbruk av typen identitetsstölder, t.ex. i fråga om handelsregistret genom 1 a § i handelsregisterlagen (129/1979). Även andra registreringsskyldigas än fysiska personers registeruppgifter kan enligt 5 § innehålla personuppgifter (fullständigt namn och personbeteckning eller, om sådan saknas, födelsetid för de personer vars tillförlitlighet och kännedom om finansmarknadens funktion kontrollerats i samband med handläggningen av registeranmälan) och dessa uppgifter behandlas i denna lag således på samma sätt som fysiska personers personuppgifter. Det går i regel inte att få uppgifter från Finansinspektionen via någon annan kanal, om det inte särskilt förskrivs något annat någon annanstans. Sekretessbelagda registeruppgifter om fysiska personer och dödsbon kan också lämnas ut med stöd av en rätt att få uppgifter som föreskrivs i någon annan lag.
18 §.God gräsrotsfinansieringssed och självreglering. Paragrafen innehåller bestämmelser om god gräsrotsfinansieringssed och om den självreglering som gäller för förmedlare av gräsrotsfinansiering. Förebilder till bestämmelsen finns i 1 kap. 2 § och 11 kap. 28 § i värdepappersmarknadslagen och 6 kap. 7 § i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder. God gräsrotsfinansieringssed är en norm som uttrycker en allmän princip och som i enskilda fall ska tillämpas tillsammans med andra rättsnormer, så att den allmänna principen tillämpas i det enskilda fallet. Principens betydelse och konkreta innehåll i varje enskilt fall beror på sakförhållanden och på andra konkreta rättsnormer som ska tillämpas i situationen i fråga. Konkreta rättsnormer kan också vara förordningar av finansministeriet och föreskrifter av Finansinspektionen. Bestämmelsen om självreglering hänger samman med strävan att hålla bestämmelserna om gräsrotsfinansiering lätta. Ordet "organ" används i paragrafen som en allmän term, som inte begränsar organiseringsformen. Ett organ kan t.ex. vara en förening eller inrättas genom avtal. För anvisningar genom äkta självreglering om de goda förfaranden som ska tillämpas vid förmedling av gräsrotsfinansiering krävs det inte att en förening bildas, och således finns det inget tvång för en förmedlare av gräsrotsfinansiering att vara medlem uttryckligen i en förening. Det går att höra till ett organ genom att vara medlem i organet, vara medlem i en förening som är medlem i organet, stå i avtalsförhållande till en medlem eller på något annat sätt förbinda sig att delta i organets verksamhet eller att följa dess rekommendationer. En förmedlare av gräsrotsfinansiering har således flera valmöjligheter och behöver inte nödvändigtvis gå med i ett nytt eller speciellt organ. Bestämmelsen förutsätter inte heller att det inrättas nya organ. Att förbinda sig på något annat sätt eller indirekt höra till ett organ är ett genuint alternativ, och en förmedlare av gräsrotsfinansiering kan också välja att inte direkt ansluta sig till ett organ. En förmedlare som väljer detta alternativ accepterar emellertid att den inte direkt kan påverka organets eventuella beslut.
Organen kan vara tak- eller intressebevakningsorganisationer för förmedlare av gräsrotsfinansiering eller vara verksamma i anslutning till sådana organisationer. Det kan finnas flera organ. Det viktiga är att organet uppfyller kraven i fråga om oavhängighet, långsiktighet, organisering, en mångsidig medlemskår och beslutsförmåga, så att det på ett trovärdigt sätt kan förvalta och utveckla de rekommendationer som gäller gräsrotsfinansiering. Efter lagens ikraftträdande kan det vid behov inrättas nya organ. Även förmedlare av gräsrotsfinansiering som inte hör till ett organ som avses i paragrafen ska följa de rekommendationer som ett organ som representerar stora delar av branschen ger. Det är också möjligt att en förmedlare av gräsrotsfinansiering i sin verksamhet styrs av två eller flera organs rekommendationer. Myndigheterna övervakar inte hur rekommendationerna följs, med undantag för de lagstadgade skyldigheterna.
Strävan att främja en självreglering som anpassas till den inhemska gräsrotsfinansieringsmarknadens behov och utveckling och som fungerar på ett tillförlitligt sätt och harmonierar med myndigheternas reglering och med en fungerande tillsyn är ett viktigt sätt att reagera på den splittrade europeiska regleringen. En ansvarsfull självreglering avspeglar i synnerhet tillförlitligheten och transparensen hos förmedlingen av gräsrotsfinansiering. Genom regleringen stöder man också den syn som har kommit fram i resultaten av den nationella enkäten om gräsrotsfinansiering (Raportti joukkorahoituskyselystä – Joukkorahoitus on tehokas, nopea ja joustava rahoitustapa), att aktörerna i branschen bör utveckla självreglering och god praxis för att trygga en stabil utveckling av gräsrotsfinansieringen.
I 1 mom. ingår ett allmänt förbud mot att vid anskaffning, tillhandahållande och förmedling av låne- eller investeringsbaserad gräsrotsfinansiering tillämpa förfaranden som strider mot god gräsrotsfinansieringssed. Förbudet gäller lagens hela tillämpningsområde och även andra finansiella instrument än överlåtbara värdepapper, beroende på hur en specifik detaljerad bestämmelse tillämpas på annat än överlåtbara finansiella instrument. Förbudet avses gälla fysiska och juridiska personer som är verksamma på marknaden för gräsrotsfinansiering och deltar i verksamheten. Således omfattar bestämmelsen t.ex. kreditinstitut, betalningsinstitut, fondbolag, värdepappersföretag och AIF-förvaltare, om de förmedlar gräsrotsfinansiering. Dessutom ska bestämmelsen tillämpas på förmedlare och mottagare av gräsrotsfinansiering och i vissa fall också på investerare. Förbudet gäller t.ex. åtgärder och försummelser som vid tillhandahållande, anskaffning eller förmedling av gräsrotsfinansiering hänför sig till mottagande eller förmedling av order gällande överlåtbara eller icke-överlåtbara värdepapper eller andra investeringsobjekt, eller till investeringsrådgivning i fråga om sådana värdepapper. Bestämmelsen avses också omfatta en skyldighet för förmedlare av gräsrotsfinansiering att bevara handlingar och uppgifter som hänför sig till förmedlingen av gräsrotsfinansiering och särskilt ett förbud att handla i strid med denna skyldighet. Detaljerade bestämmelser om skyldigheten att bevara handlingar finns på andra ställen i lagstiftningen, t.ex. i konsumentskyddslagen, lagen om registrering av vissa kreditgivare, lagen om förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism samt bokföringslagen (1336/1997). Med god gräsrotsfinansieringssed avses i bestämmelsen principer och regler som enligt en upplyst opinion bland aktörerna på marknaden för gräsrotsfinansiering ska anses vara liktydiga med en god och från samtliga kunders och aktörers synpunkt rimlig handelssed. Skyldigheten att iaktta god gräsrotsfinansieringssed styr förfarandena och avgörandena om det inte finns någon detaljerad bestämmelse som är tillämplig i ett enskilt fall. Innebörden av begreppet god gräsrotsfinansieringssed bestäms i första hand på marknaden och genom den praxis som iakttas i enskilda avtalsförhållanden och rättshandlingar. Självregleringen inom gräsrotsfinansieringen styr innehållet i den goda gräsrotsfinansieringsseden. När det gäller värdepappersmarknaden kan som exempel på självreglering som ger uttryck för god värdepappersmarknadssed nämnas NASDAQ Helsinki Oy:s (Helsingforsbörsen) regler och anvisningar, Värdepappersmarknadsföreningen rf:s koder för bolagsstyrning och rekommendationer om förfarandet vid offentliga uppköpserbjudanden samt Finansbranschens centralförbund rf:s rekommendationer och anvisningar. Målet är att liknande regler och anvisningar som konkretiserar god gräsrotsfinansieringssed ska uppkomma till följd av lagens ikraftträdande. I sista hand bestäms innehållet i god gräsrotsfinansieringssed när det gäller enskilda rättshandlingar genom rättspraxis. När en näringsidkare marknadsför värdepapper till konsumeter ska utöver den aktuella generalklausulen dessutom generalklausulen i 2 kap. 1 § i konsumentskyddslagen om marknadsföring som strider mot god sed och om otillbörliga förfaranden, samt kapitlets bestämmelser om vad som avses med otillbörliga förfaranden tillämpas. Bestämmelsen motsvarar i tillämpliga delar 1 kap. 2 § i värdepappersmarknadslagen. Bestämmelsen i värdepappersmarknadslagen är även direkt tillämplig på förmedling av gräsrotsfinansiering i situationer där värdepapper som avses i den lagen skaffas, tillhandahålls eller förmedlas.
Enligt 2 mom. ska förmedlare av gräsrotsfinansiering direkt eller indirekt höra till ett oberoende organ som representerar stora delar av branschens aktörer och har inrättats i Finland eller EES-området och som har gett rekommendationer i syfte att främja öppenhet och insyn i förmedlingen av gräsrotsfinansiering, eller förbinda sig att följa organets rekommendationer eller offentliggöra en motivering till varför de inte har förbundit sig att följa rekommendationerna (eng. comply or explain). Att främja öppenhet och insyn är en för branschen själv lämplig målsättning för utvecklingen, som sannolikt inte inom den närmaste framtiden kommer att regleras närmare från myndigheternas sida. I bestämmelsen används formuleringen "har gett" för att en förmedlare av gräsrotsfinansiering inom den övergångstid på sex månader som i 23 § 4 mom. har reserverats från lagens ikraftträdande ska göra en anmälan till Finansinspektionen om vilket organ förmedlaren hör till eller vilket organs rekommendationer som förmedlaren följer.
För tydlighetens skull föreskrivs det i 3 mom. om möjligheten för ett organ som avses i 2 mom. eller ett jämförbart organ att också ge andra rekommendationer inom lagens hela tillämpningsområde än sådana som gäller öppenhet och insyn. Organet kan i syfte att främja god praxis också ge andra rekommendationer i fråga om denna lags tillämpningsområde än sådana som avses i 2 mom. Det kan t.ex. handla olika maximibelopp för icke-professionella investerares investeringar vid låne- eller investeringsbaserad gräsrotsfinansiering eller om krav på förmedlare av gräsrotsfinansiering att göra passandebedömningar i fråga om icke-professionella investerare.
Enligt 4 mom. ska en förmedlare av gräsrotsfinansiering meddela Finansinspektionen vilket organ som avses i 2 och 3 mom. den hör till eller vilket eller vilka organs rekommendationer den följer. På begäran av Finansinspektionen ska organet eller en förmedlare av gräsrotsfinansiering som hör till ett organ till inspektionen ge in organets stadgar och övriga för tillsynen behövliga uppgifter om organet som Finansinspektionen begär.
I 5 mom. föreskrivs det att avtalsvillkor som grundar sig på rekommendationer och andra avtalsvillkor genom vilka avvikelse görs från bestämmelserna i denna lag till nackdel för en kund eller mottagare av gräsrotsfinansiering är ogiltiga. Bestämmelsen motsvarar den bestämmelse i 5 kap. 2 § i lagen om öppna bolag och kommanditbolag som gäller ogiltighet för avtalsvillkor som begränsar rätten att säga upp bolagsavtal samt bestämmelsen om kvittningars ogiltighet i 15 kap. 10 § i kreditinstitutslagen. Båda bestämmelserna skyddar den svagare parten i ett avtal och är ett tecken på lagens tvingande natur i förhållande till självregleringen.
19 §.Tystnadsplikt. Paragrafens bestämmelser om tystnadsplikt motsvarar skyldigheten för medlemmarna i värdepappersföretags, AIF-förvaltares och kreditinstituts organ eller för dem som utför uppdrag för sådana organ att inte yppa information om sina kunders ekonomiska ställning eller affärs- och yrkeshemligheter. Tystnadsplikten för dem som nämns i paragrafen är avsedd att skydda dem som investerar eller överväger att investera i gräsrotsfinansiering och dem som står i kundförhållande till en förmedlare av gräsrotsfinansiering.
20 §.Överklagande. Enligt hänvisningen i 1 mom. får beslut av Finansinspektionen överklagas på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen (586/1996) och 73 § i lagen om Finansinspektionen. I 2 mom. föreskrivs det att ett avregistreringsbeslut av Finansinspektionen ska iakttas även om det överklagas, om inte besvärsmyndigheten bestämmer något annat. En avregistrering grundar sig i regel på att förmedlaren av gräsrotsfinansiering inte längre uppfyller förutsättningarna för en registrering eller på att förmedlaren fortgående och allvarligt har handlat i strid med lagen. Därför är det inte lämpligt att en sådan förmedlare kan fortsätta förmedla gräsrotsfinansiering under en besvärsprocess som ofta kan vara lång. Investerarnas rättsskydd kan anses förutsätta att ett beslut om avregistrering verkställs utan dröjsmål.
21 §.Bemyndigande att utfärda förordning. Paragrafen innehåller ett bemyndigande att utfärda förordning om informationsskyldigheten för mottagare av gräsrotsfinansiering. Genom förordning av finansministeriet får närmare bestämmelser utfärdas om skyldigheten för en mottagare av gräsrotsfinansiering att offentliggöra riktiga och tillräckliga uppgifter som avses i 11 § 2 mom., när prospektdirektivet eller den kommande prospektförordningen inte tillämpas på ett erbjudande. Genom förordning får närmare bestämmelser dessutom utfärdas om skyldigheten för en mottagare av gräsrotsfinansiering att offentliggöra strukturen hos och innehållet i de riktiga och tillräckliga uppgifter som avses i 11 § för ett erbjudande med ett sammanlagt vederlag i Finland på mindre än 5 miljoner euro under en tolvmånadersperiod.
Avsikten med förordningen är att ange de riktiga och tillräckliga uppgifter som avses i 11 § 2 mom. så att de kan vara knappare och kravet lättare att uppfylla än de nuvarande innehållskraven för nationella prospekt. I praktiken utfärdas bestämmelser om den minsta informationsskyldigheten genom förordning i de fall då prospekt av en eller annan orsak inte behöver offentliggöras enligt värdepappersmarknadslagen eller någon annan lag. Därför behövs det sådana bestämmelser om informationsskyldigheten i fråga om gräsrotsfinansiering som är fristående från kraven enligt värdepappersmarknadslagen. Däremot behöver Finansinspektionens behörighet att utfärda föreskrifter inte utvidgas eftersom låne- eller investeringsbaserad gräsrotsfinansiering inte i alla situationer omfattas av MiFID I eller MiFID II och inte heller direkt av andra EU-rättsakter, såsom kommissionens delegerade akter, som i regel har varit orsaken till att ett normgivningsbemyndigande har behövts. Om låne- eller investeringsbaserad gräsrotsfinansiering förmedlas med söd av auktorisation för kreditinstitut, betalningsinstitut, fondbolag, värdepappersföretag eller AIF-förvaltare, ska Finansinspektionens föreskrifter och anvisningar i anslutning till den auktorisationen iakttas i tillämpliga delar.
22 §. Ikraftträdande. Lagen föreslås träda i kraft den 20 .
23 §.Övergångsbestämmelser. Paragrafen innehåller övergångsbestämmelser. Enligt 1 mom. ska förmedlare av gräsrotsfinansiering lämna en ansökan om registrering senast tre månader från denna lags ikraftträdande.
I 2 mom. anges att den som vid denna lags ikraftträdande bedriver verksamhet som enligt denna lag kräver registrering får fortsätta sin verksamhet tills ett beslut om införande i registret eller en vägran att registrera har fattats. En förutsättning för att verksamheten ska få fortsätta är dock att en registeranmälan som avses i 4 § har gjorts inom tre månader från lagens ikraftträdande. Avsikten med bestämmelsen är att ge förmedlare av gräsrotsfinansiering tillräckligt med tid att sköta registreringen, så att verksamheten inte behöver avbrytas.
Enligt 3 mom. kan Finansinspektionen ta en registeranmälan till behandling innan denna lag träder i kraft, och den som har gjort anmälan kan föras in i registret över förmedlare av gräsrotsfinansiering när lagen träder i kraft. Genom denna bestämmelse försöker man undvika köbildning inom registeranmälningen när lagen träder i kraft.
I 4 mom. föreskrivs det att en förmedlare av gräsrotsfinansiering senast sex månader från denna lags ikraftträdande ska göra en anmälan till Finansinspektionen om vilket organ enligt 18 § 2 mom. förmedlaren hör till eller vilket organ som har gett en i 18 § 2 och 3 mom. avsedd rekommendation som förmedlaren har förbundit sig att följa.
Enligt 5 mom. börjar bestämmelserna i 14 och 15 § tillämpas tre månader från ikraftträdandet av lagen och bestämmelserna i 18 § 2—5 mom. sex månader från ikraftträdandet. Det är meningen att bestämmelserna om administrativa påföljder och straffbestämmelserna ska börja tillämpas först när övergångstiden har löpt ut.