1  Bakgrund och beredning

2  Nuläge och bedömning av nuläget

3  Målsättningar

Syftet med propositionen är att öka sjösäkerheten och att i praktiken underlätta tillsynen över efterlevnaden av lagen. 

4  Förslagen och deras konsekvenser

5  Alternativa handlingsvägar

6  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

7  Remissvar

Regeringens propositionsutkast var ute på öppen remiss på webbplatsen www.utlåtande.fi mellan den 14 januari och den 5 februari 2021. Dessutom sändes en separat begäran om utlåtande till landskapet Åland och Statens ämbetsverk på Åland. 

Utlåtanden lämnades av sammanlagt 34 olika instanser. Det kom in 17 utlåtanden från ministerier och andra statliga myndigheter. Från de instanser som företräder kommunerna kom det in ett utlåtande och från övriga remissinstanser 15 utlåtanden. De övriga remissinstanserna företrädde företagar- eller fackförbund och olika föreningar som arbetar med båtliv och annan hobbyverksamhet i anslutning till vattendrag, såsom fiske, samt föreningar i anslutning till sjöräddning och naturvård. Dessutom erhölls ett utlåtande av en privatperson. 

Största delen av utlåtandena var positiva och de ändringar som föreslogs var huvudsakligen av teknisk natur. Propositionens mål att förbättra säkerheten inom sjötrafiken och underlätta tillsynen över lagen ansågs vara särskilt positiva och propositionen ansågs uppfylla dessa mål. Behovet av att informera om flera av ändringarna, såsom om ibruktagandet av begränsningar av rätten att röra sig eller om ibruktagandet av virtuella säkerhetsanordningar, framhävdes dock i många utlåtanden. Dessutom framfördes det att det med tanke på verkställigheten av ändringarna är viktigt att fästa uppmärksamhet vid att personalresurserna är tillräckliga och vid den finansiering som detta kräver. 

Enbart positiv respons kom in angående de förslag som gällde 1) beaktandet av jakt- och fiskeövervakarnas behörighet, 2) möjligheten till undantag från kraven på farkoster och deras utrustning och 3) avskaffandet av möjligheten att påföra befälhavaren böter för avsaknad av adekvata sjökort. 

I den version som sändes på remiss ingick också ett förslag om att öka säkerheten vid evenemang som ordnas i vattenområden. Detta förslag understöddes allmänt. Det önskades dock att man fäster uppmärksamhet vid praxis när ärenden inleds. Dessutom önskades det att begränsningen inte ska orsaka störningar för den yrkesmässiga sjöfarten. I två utlåtanden framfördes å ena sidan behovet av att utreda vilka konsekvenser evenemangen har för naturen. I några utlåtanden som betonade säkerheten önskades det å andra sidan att bestämmelsen i fråga inte ska kopplas till det tillstånd som hänför sig till miljöskyddet i samma kapitel, eftersom tillståndshelheten för offentliga tillställningar som omfattar flera olika förvaltningsområden även i övrigt är komplicerad. 

Remissinstanserna förhöll sig också allmänt positivt till de nya begränsningar som gäller trafiken i slusskanaler med undantag för vissa observationer av teknisk natur. I ett utlåtande befarades det att fastställandet av farkosttypen utgör ett problem. 

I många utlåtanden välkomnades preciseringen av behörighetskraven för nöjesfartyg, men vissa remissinstanser ville ha ytterligare preciseringar i texten i fråga om kvalitetssystemen hos dem som tillhandahåller båtutbildning. I ett utlåtande kritiserades beaktandet av förarbrev för hyresbåt i paragrafen. 

I många yttranden ansågs det positivt att virtuella säkerhetsanordningar ska räknas som sjösäkerhetsanordningar vid sidan av de fysiska säkerhetsanordningarna, men man förhöll sig återhållsamt till att helt ersätta de fysiska säkerhetsanordningarna med virtuella säkerhetsanordningar. Enligt försvarsministeriets utlåtande ska fysiska säkerhetsanordningar få ersättas med virtuella säkerhetsanordningar endast under tvingande omständigheter. Virtuella säkerhetsanordningar är enligt försvarsministeriets uppfattning känsliga för störningar och möjliga att störas aktivt. 

I ett utlåtande togs det ställning till de förslag som gäller registrering när det gäller förfarandena för transportsegling, och i ett utlåtande kritiserades dessutom de nya bestämmelserna om anmälan om överlåtelse till den del de gällde möjligheten att överlåta en farkost till en okänd. Preciseringen av den nuvarande paragrafen om ändringsregistrering fick däremot understöd i vissa utlåtanden och konstaterades bidra till att förbättra egendomsskyddet. I justitieministeriets utlåtande påpekades att motiveringen till de nya bestämmelserna om registreringsanmälan bör ses över med beaktande av de allmänna förvaltningslagarna och bestämmelserna om dataskydd. 

Utlåtanden om förtydligandet av sanktionssystemet i fråga om fartbegränsningar och registreringsförseelser lämnades av de myndigheter som utövar tillsyn över efterlevnaden av lagen och av inrikesministeriet, som alla understödde förslagen. Justitieministeriet önskade dock i sitt utlåtande att paragrafen om registreringsförseelse ska preciseras i fråga om vem skyldigheten gäller och om sanktion för en enda gärning kan påföras flera personer. 

Flest anmärkningar om propositionen och särskilt dess motivering ingick i justitieministeriets utlåtande. Vid sidan av enskilda iakttagelser lyftes i utlåtandet särskilt fram förhållandet mellan ändringarna i paragrafen om offentlig kungörelse av förbuds- och begränsningsärenden och EU:s dataskyddsförordning och behovet av att i propositionen komplettera det avsnitt som gäller lagstiftningsordningen. Justitieministeriet påpekade dessutom att bestämmelserna om ändringssökande är föråldrade. 

Nya förslag som inte ingick i propositionen framfördes i synnerhet i Polisstyrelsens utlåtande, där det önskades att bestämmelserna om befälhavare skulle utvecklas så att det tydligare än tidigare kan förutsättas att även en sådan förare av en farkost som de facto styr eller manövrerar en farkost iakttar sjötrafikreglerna. 

I övrigt lyftes i utlåtandena fram bl.a. behovet av att ändra lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (917/2014) i fråga om Tullens behörighet så att Tullen i samband med övervakningen av sjötrafiken också kan övervaka det nu föreslagna kravet på maritim VHF-radiotelefon för nöjesfartyg. I vissa utlåtanden föreslogs det också att det föreslagna ikraftträdandet av lagändringarna ska ändras. 

Propositionen har preciserats med anledning av utlåtandena och en ändring av lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation pågår separat. Eftersom det vid den fortsatta beredningen framgick att det finns skäl att i samband med trafiksäkerhetsstrategin ännu grundligare bedöma säkerheten och myndighetsansvaret i samband med evenemang, slopades dock förslaget om avbrytande av sjötrafiken i syfte att öka säkerheten i samband med evenemang. 

Ett sammandrag av utlåtandena kan laddas ned på webbplatsen Lagberedning och utveckling i statsrådet under numret (LVM037:00/2020)https://valtioneuvosto.fi/sv/projektet?tunnus=LVM037:00/2020. 

8  Specialmotivering

7 §.Befälhavarens allmänna ansvar. Det föreslås att paragrafens 6 punkt upphävs. Det är onödigt att nämna dessa dokument i denna paragraf som en del av befälhavarens allmänna ansvar, eftersom dokumenten i fråga i vilket fall som helst ska medföras i farkosten. Kravet att farkostens registreringsbevis som avses i 117 § ska medföras i farkosten ingår allmänt i 117 § 4 mom. Kravet att en provbeteckning som avses i 119 § ska medföras i farkosten ingår i 119 § 3 mom. Kravet på ett dokument enligt 41 § ingår i det föreslagna 41 § 5 mom. I 4 och 5 punkten görs dessutom språkliga ändringar som har samband med förteckningen. 

9 §.Tjänster för användning av kanaler och rörliga broar. Bestämmelsen i 1 mom. preciseras eftersom det i Finland förutom Trafikledsverket för närvarande också finns andra huvudmän för kanaler eller rörliga broar. Exempelvis Hästnässunds bro används av Försvarsmakten (Försvarsfastigheter) och Kimola kanal av Kouvola stad. Därför fogas till momentet ett omnämnande av Försvarsmakten och Försvarsfastigheter som anordnare av tjänster för användning av kanaler och rörliga broar. Eftersom även privata aktörer vid sidan av staten, kommunerna och försvarsmakten kan ha kanaler och rörliga broar, nämns i momentet som den aktör som ansvarar för användningstjänsterna ännu allmänt ägaren till kanalen eller den rörliga bron. 

Paragrafens 2 mom. kompletteras med en hänvisning till bestämmelserna i 33 § om de förfaranden som ska iakttas i trafik längs kanaler och via rörliga broar. Användningstjänster ska tillhandahållas jämlikt för farkoster, men i slusskanaler ska i samband med slussning iakttas en ankomstordning enligt vilken farkoster som deltar i räddningsarbete samt farkoster i polisens, Tullens och Gränsbevakningsväsendets tjänsteuppdrag samt om uppdraget kräver det Försvarsmaktens farkoster alltid ska ha rätt att få tillträde till kanalen före andra farkoster. Vid anordnandet av användningstjänster ska också iakttas Transport- och kommunikationsverkets närmare föreskrifter om de förfaranden som ska iakttas i kanaler och vid rörliga broar samt föreskrifter om ankomstordningen vid slusskanaler för andra farkoster än sådana som deltar i räddningsarbete och är i tjänsteuppdrag. 

11 §. Iakttagande av sjötrafikreglerna och reglering av sjötrafik. Till 2 mom., som gäller övervakning och reglering av sjötrafiken, fogas en hänvisning till jakt- och fiskeövervakning. Bestämmelser om jakt- och fiskeövervakning finns i lagen om Forststyrelsens jakt- och fiskeövervakning. Enligt den lagen svarar jakt- och fiskeövervakarna för övervakningen av de av statens vattenområden som är i Forststyrelsens besittning. Enligt den lagen hör det till jakt- och fiskeövervakarna att utöva tillsyn över efterlevnaden av sjötrafikbestämmelserna om skydd för fisket och andra näringar, naturen och ett allmänt nyttjande av naturen för rekreation samt andra allmänna intressen. 

19 §.Förhindrande eller avbrytande av farkosters färd. Till 1 mom. fogas rätt för en person som övervakar sjötrafiken att hindra eller avbryta en farkosts färd eller trafiken med en farkost i en slusskanal, om användningen av farkosten är förbjuden eller har begränsats enligt 33 § 2 mom. av den anledningen att användningen kan vara farlig för farkostens befälhavare, passagerare eller farkosten i fråga. 

33 §.Förfaranden som ska iakttas i trafik längs kanaler och via rörliga broar. Paragrafen ersätter den tidigare paragrafen. Paragrafens 1 mom. motsvarar i övrigt innehållet i det gällande momentet, men till momentet fogas en bestämmelse om att farkoster som deltar i räddningsverksamhet samt farkoster i polisens, Tullens och Gränsbevakningsväsendets tjänsteuppdrag samt, om uppdraget kräver det, Försvarsmaktens farkoster alltid ska har rätt att få tillträde till en kanal med slussportar före andra farkoster. 

Paragrafens 2 mom. innehåller fortfarande ett förbud mot simning, men till momentet fogas en möjlighet att förbjuda eller begränsa tillträdet till en slusskanal för en viss farkosttyp, om kanalen inte kan anses vara tillräckligt säker för befälhavaren på farkosttypen i fråga, de som transporteras i den eller själva farkosten med beaktande av kanalens ålder och konstruktion samt de portar som används i kanalen. Förbudet eller begränsningen kan gälla t.ex. färd med vattenskoter i sådana äldre slusskanaler där strömmarna är kraftiga. Enligt 19 § 1 mom. meddelas ett föreläggande om förbud eller begränsning av en person som övervakar sjötrafiken. 

Paragrafens 3 mom. innehåller fortfarande ett bemyndigande för Transport- och kommunikationsverket att meddela föreskrifter, men momentet preciseras genom att det till momentet fogas ett bemyndigande för Transport- och kommunikationsverket att meddela närmare föreskrifter också om ankomstordningen vid slussning för andra farkoster än farkoster i räddningsuppgifter eller tjänsteuppdrag. Syftet med bestämmelsen är att möjliggöra t.ex. slussning av passagerarfartyg före andra farkoster. Detta bidrar till att göra trafiken smidigare. 

Paragrafens 4 mom. är nytt. Det innehåller förutom ett bemyndigande för Transport- och kommunikationsverket att meddela närmare föreskrifter om användningen av farkoster och deras utrustning som tidigare ingått i 3 mom. också ett nytt bemyndigande för Transport- och kommunikationsverket att meddela närmare föreskrifter om de farkosttyper som avses i 2 mom. och vars användning kan förbjudas eller begränsas i en slusskanal av sådana säkerhetsskäl som nämns i 2 mom. 

41 §. Behörighetskrav för befälhavare på nöjesfartyg och internationellt förarbrev för fritidsbåt. Paragrafen ersätter den tidigare motsvarande paragrafen. Till rubriken fogas ett omnämnande av namnet på det behörighetsbrev vars krav det är fråga om i paragrafen. Kraven på 18 års ålder och behörighet förblir oförändrade i 1 mom. i den nya paragrafen. Paragrafens 2 mom. 2 punkt motsvarar bättre kraven i körkortslagen (386/2011). Enligt den gällande bestämmelsen ska befälhavaren på ett nöjesfartyg uppfylla minst de krav på hälsotillstånd som enligt körkortslagen gäller för grupp 1. För att påvisa detta har det krävts antingen körkort eller ett separat läkarintyg. Eftersom det enligt körkortslagen under vissa förutsättningar kan visas att de medicinska kraven uppfylls också genom en separat försäkran om uppfyllande av hälsokraven, föreslås det nu i paragrafen att sökanden ska kunna visa att de medicinska kraven uppfylls på samma sätt som vid ansökan om körkort i grupp 1. 

Paragrafens 2 mom. 3 punkt är mera ingående än den gällande bestämmelsen. Kravet att den sökande uppfyller examenskraven i resolution nr 40, som meddelats av arbetsgruppen för trafik på inlandsfarvatten vid FN:s ekonomiska kommission för Europa, preciseras så att dessa krav gäller de vattenområden och de farkosttyper som nämns både i själva resolutionen och i bilagorna till den. Enligt den nämnda resolutionen delas vattenområdena in i insjövattenområden och kustvattenområden. På insjövattenområden förutsätts kännedom om de europeiska reglerna för färd på inre vattenvägar (CEVNI), vilket visas med ett intyg. I enlighet med samma resolution indelas farkosttyperna enligt drivkraft i motordrivna och segeldrivna farkoster, om vilken det görs en anteckning i behörighetsbrevet. En motordriven farkost motsvarar termen motorized craft som används i FN:s ekonomiska kommissions resolution nr 40 och en segeldriven farkost termen sailing craft. 

Enligt 3 mom. 1 punkten föreslås det att teoretiskt kunnande enligt ovannämnda resolution ska kunna visas med ett intyg utfärdat av en sådan utbildningsanordnare inom sjöfarten som avses i II avd. 12 kap. i lagen om transportservice eller en sådan anordnare av båtutbildning vars kvalitetssystem har utvärderats antingen av Transport- och kommunikationsverket självt eller av någon annan sakkunnig extern utvärderare som godkänts av verket. Med anordnare av båtutbildning avses här en juridisk person eller en enskild näringsidkare.Liksom enligt den gällande ordalydelsen ska kvalitetssystemet fortfarande ha varit föremål för utvärdering högst fem år före det datum som anges i intyget. Genom kvalitetssystemet följs utbildningsverksamheten upp och undervisningspersonalen ska ha bra båtkunnande och de kunskaper och färdigheter som uppgiften förutsätter. 

Enligt 3 mom. 2 punkten ska teoretiskt kunnande också kunna visas genom ett prov som ordnas av Transport- och kommunikationsverket. Denna ordalydelse skiljer sig från ordalydelsen i 3 mom. 3 punkten i den gällande paragrafen i det avseendet att den gör det möjligt att avlägga provet även annanstans än vid själva verket, förutsatt att provet ordnas av Transport- och kommunikationsverket. 

Enligt 3 mom. 3 punkten ska det praktiska båtkunnande som avses i resolutionen kunna visas inte bara genom ett intyg utfärdat av en anordnare av båtutbildning eller utbildningsanordnare inom sjöfarten utan också genom ett sådant förarbrev för hyresbåt som avses i 102 § i lagen om transportservice eller på något annat tillförlitligt sätt. Ett annat tillförlitligt sätt att visa praktiskt båtkunnande kan vara t.ex. ett lämpligt sjötjänstutdrag eller ett sådant intyg över framförande av fartyg som polisen, Tullen, Gränsbevakningsväsendet, Försvarsmakten eller räddningsverket utfärdat för sina tjänstemän. Bestämmelsen förenhetligas med kraven för förarbrev för hyresbåt. Vid ansökan om behörighetsbrev ska det av det intyg som utfärdats av en anordnare av båtutbildning eller utbildningsanordnare inom sjöfarten framgå om intyget gäller motordrivna farkoster, segeldrivna farkoster eller bådadera. 

Enligt 4 mom. ska internationellt förarbrev för fritidsbåt också kunna fås för motordrivna farkoster i kustvatten om sökanden har ett sådant gällande förarbrev för lastfartyg eller passagerarfartyg som avses i 99 § i lagen om transportservice eller något annat gällande högre behörighetsbrev för däcksbefäl som är avsett för yrkesmässig sjöfart. I fråga om en farkost som drivs med segelkraft krävs dock alltid dessutom ett sådant lämpligt intyg över praktiskt kunnande som avses i 3 mom. 3 punkten. 

I 5 mom. föreslås en bestämmelse om att det internationella förarbrevet för fritidsbåt ska medföras i original ombord på nöjesfartyget. 

I 6 mom. föreslås bemyndiganden för Transport- och kommunikationsverket att meddela föreskrifter. Enligt momentet får verket fortfarande meddela närmare föreskrifter om uppfyllandet av de examenskrav som avses i 2 mom. 3 punkten, men nu föreslås det att verket ska ha rätt att meddela föreskrifter också om utvärderingen av kvalitetssystemet enligt 3 mom. och om det prov som Transport- och kommunikationsverket ordnar och som ersätter intyget över teoretiskt kunnande enligt 1 punkten. Genom föreskriften preciseras t.ex. de krav som utbildningsanordnarens kvalitetssystem ska uppfylla med beaktande av FN:s ekonomiska kommissions resolution nr 40. I praktiken ska det vid utvärderingen fästas uppmärksamhet vid t.ex. utbildarnas kompetens. 

47 §.Sjösäkerhetsanordningar. För närvarande kan sjösäkerhetsanordningar endast bestå av fysiska konstruktioner eller anordningar som placerats på ett vattenområde eller en strand. De kan vara antingen fasta eller flytande. Syftet med en säkerhetsanordning är att utmärka en farled eller reglera och trygga sjötrafiken i övrigt. Det föreslås att 1 mom. ändras så att som sjösäkerhetsanordningar utöver de ovan nämnda fysiska säkerhetsanordningarna också räknas virtuella säkerhetsanordningar. 

En del av de fysiska säkerhetsanordningarna kompletteras redan nu så att data från säkerhetsanordningarna kan fås också via AIS-systemet. Dessa s.k. AIS-säkerhetsanordningar kan delas in i tre grupper: fysiska, syntetiska och virtuella. Till fysiska och syntetiska säkerhetsanordningar hör alltid en konkret fysisk säkerhetsanordning vars placering kan observeras antingen visuellt eller genom radar, men också i AIS-systemet. I en fysisk (Real) AIS-säkerhetsanordning är AIS-sändaren placerad i själva säkerhetsanordningen, och den kan vara kopplad till en positioneringsanläggning eller kustradiostation. En syntetisk (Synthetic) AIS-säkerhetsanordning har ingen egen AIS-sändare, utan AIS-data från säkerhetsanordningen sänds t.ex. från en kustradiostation och fås således också i AIS-systemet. En virtuell (Virtual, V-AIS) AIS-säkerhetsanordning har inte någon fysisk säkerhetsanordning alls och kan därför varken observeras visuellt eller med hjälp av radar, utan enbart via AIS-systemet. Genom lagändringen blir det möjligt att också använda dessa virtuella AIS-säkerhetsanordningar vid sidan av fysiska och syntetiska säkerhetsanordningar. I framtiden är det möjligt att det också utvecklas virtuella säkerhetsanordningar som stöder sig på något annat system än AIS-systemet och som kan betraktas som sådana virtuella säkerhetsanordningar som avses i paragrafen. 

Virtuella säkerhetsanordningar är förknippade med en större risk än fysiska säkerhetsanordningar för störning av datakommunikationsförbindelserna och positioneringen. De virtuella säkerhetsanordningar som nu föreslås ska visas i det informationssystem som upprätthålls inom fartygstrafikservicen. Enligt 16 § 5 mom. i lagen om fartygstrafikservice ska VTS-tjänsteleverantören sörja för riskhanteringen i fråga om de kommunikationsnät och informationssystem som denne använder. Enligt 18 a § 1 mom. i samma lag ska VTS-tjänsteleverantören utan dröjsmål lämna Transport- och kommunikationsverket en anmälan om betydande informationssäkerhetsrelaterade störningar som är riktade mot kommunikationsnät eller informationssystem som denne använder. I 18 a § 2 mom. föreskrivs det vidare att om det ligger i allmänt intresse att en störning anmäls, kan Transport- och kommunikationsverket ålägga den som tillhandahåller tjänsten att informera om saken eller, efter att ha hört den anmälningspliktiga, själv informera om saken. Den allmänna anmälningsskyldigheten enligt 52 § i sjötrafiklagen i fråga om säkerhetsanordningar ur funktion gäller såväl fysiska som virtuella säkerhetsanordningar. Även det sjövarningssystem som avses i 24 § i sjöräddningslagen (1145/2001) gäller både fysiska och virtuella säkerhetsanordningar. 

Eftersom alla fartyg inte kan observera virtuella säkerhetsanordningar kan de närmast placeras tillfälligt i områden där det är svårt att upprätthålla fysiska säkerhetsanordningar, såsom när svåra isförhållanden eller vattendjupet kräver det. Permanenta virtuella säkerhetsanordningar är inte avsedda att ersätta fysiska säkerhetsanordningar i normala situationer. För att en fysisk säkerhetsanordning permanent ska kunna ersättas med en virtuell säkerhetsanordning förutsätts alltid en riskbedömning samt eventuella andra bakgrundsutredningar samt myndighetens prövning när farledsbeslutet fattas. Användningen av en virtuell säkerhetsanordning vid sidan av eller i stället för en fysisk säkerhetsanordning ska grunda sig på säkerhetsaspekter och det kan t.ex. inte anses vara godtagbart att ersätta en fysisk säkerhetsanordning med en virtuell säkerhetsanordning endast av företagsekonomiska skäl. Vid farledsbeslut enligt 49 § fäster Transport- och kommunikationsverket särskild uppmärksamhet vid ändamålsenligheten hos den föreslagna säkerhetsanordningen och vid att trafiksäkerheten inte äventyras. Vid behov informeras också på förhand om ibruktagandet av virtuella säkerhetsanordningar. 

Det föreslås att ett nytt 4 mom. fogas till paragrafen. Enligt momentet kan en virtuell säkerhetsanordning användas tillfälligt i stället för en fysisk säkerhetsanordning, om väderleksförhållandena eller andra omständigheter kräver det och avsaknaden av en säkerhetsanordning kan äventyra trafiksäkerheten. Virtuella säkerhetsanordningar får dock användas permanent i stället för fysiska säkerhetsanordningar endast när Transport- och kommunikationsverket anser att användningen är ändamålsenlig med beaktande av kraven i 49 § och de föreskrifter som utfärdats med stöd av den. Fysiska säkerhetsanordningar kan dock kompletteras med virtuella säkerhetsanordningar oberoende av bestämmelsen i det föreslagna 4 mom. Huvudregeln ska således fortfarande vara att fysiska säkerhetsanordningar används för utmärkning av farleder och virtuella säkerhetsanordningar används endast tillfälligt eller om en virtuell säkerhetsanordning på basis av en riskbedömning anses vara mer ändamålsenlig med tanke på fartygssäkerheten än en fysisk säkerhetsanordning. 

48 §. Meddelande av föreskrifter om säkerhetsanordningar. Paragrafens 3 punkt preciseras genom att Transport- och kommunikationsverket bemyndigas att meddela föreskrifter också om egenskaperna hos, kraven på och användningen av sjösäkerhetsanordningar. Genom tillägget blir det möjligt för verket att precisera bl.a. vilka egenskaper som kan krävas av säkerhetsanordningar på ett visst vattenområde och under vissa förhållanden. Genom föreskrifter om användningen blir det dessutom möjligt för den myndighet som ansvarar för trafiksäkerheten, dvs. Transport- och kommunikationsverket, att i föreskriften precisera t.ex. vilka typer av säkerhetsanordningar det är viktigt eller nödvändigt att använda för att reglera och trygga sjötrafiken med vederbörlig hänsyn till lokala väderleks- eller isförhållanden, de fartyg som använder farleden eller andra motsvarande omständigheter. Detta främjar kvaliteten och transparensen i fråga om farledsbesluten, när huvudmannen för farleden redan på förhand med hjälp av föreskriften bättre än för närvarande kan bedöma vilka säkerhetsanordningar som kan förutsättas i en viss farled. Preciseringen ökar beredskapen för huvudmannen för farleden att på förhand identifiera ändamålsenliga säkerhetsanordningar för respektive vattenområde, varvid antalet ansökningar som avslås som oändamålsenliga antas minska. 

De preciseringar som görs genom föreskriften är motiverade i synnerhet vid bedömningen av nya virtuella säkerhetsanordningar, eftersom huvudmannen för farleden och den behöriga myndigheten inte i fråga om dessa har sådan omfattande historisk förvaltnings- och tillämpningspraxis som i fråga om fysiska säkerhetsanordningar. När det gäller egenskaperna hos virtuella säkerhetsanordningar kan man således också beakta t.ex. IALA:s anvisningar i frågan samt eventuella krav på informationssäkerhet. Genom de krav som ställs i föreskriften kan det dessutom säkerställas att en virtuell säkerhetsanordning är förenlig med respektive informationssystem hos den som tillhandahåller fartygstrafikservice enligt lagen om fartygstrafikservice. Preciseringen bidrar också till att öka rättssäkerheten för både huvudmannen för farleden (sökanden) och den som fattar farledsbeslutet (den behöriga myndigheten, Transport- och kommunikationsverket), när det finns en mer exakt författningsgrund till stöd för farledsbeslutet än för närvarande. Bemyndigandet att meddela föreskrifter ger dock den behöriga myndigheten en viss prövningsrätt i beslutsfattandet, vilket kan motiveras med att farledsbesluten alltid gäller ett visst individuellt farledsavsnitt, vars förhållanden och omgivning kan variera stort och det således inte är möjligt att uttömmande definiera ändamålsenligheten på lagnivå. 

49 §. Fastställande av allmän farled samt placering och avlägsnande av säkerhetsanordning. Paragrafen ersätter den tidigare motsvarande paragrafen. Paragrafens 1 mom. preciseras jämfört med det gällande momentet så att det tydligare framgår av momentet att till Transport- och kommunikationsverkets behörighet hör såväl beslut som gäller farleder och tillståndsbeslut som gäller säkerhetsanordningar i anslutning till dessa samt tillståndsbeslut som gäller säkerhetsanordningar utanför farlederna. Godkännandet av ansökan förutsätter att farleden och säkerhetsanordningen är ändamålsenliga, inte äventyrar trafiksäkerheten och att de uppgifter som lämnats anses tillräckliga. Ordalydelsen i momentet förtydligas i fråga om godkännandet av ansökningar så att det bättre framgår att beslutsfattandet förutsätter allmän prövning av huruvida säkerhetsanordningen är ändamålsenlig och inte bara bedömning av om de uppgifter som sökanden lämnat är ändamålsenliga. Beslutet ska fortfarande innehålla villkor för inrättandet, placeringen och underhållet av farleden och säkerhetsanordningen och sökanden ska fortfarande lämna uppgifter om farleden och säkerhetsanordningen och deras placering. 

Till 1 mom. fogas dessutom en skyldighet för huvudmannen för en farled att lämna Transport- och kommunikationsverket uppgifter också om färdigställandet av byggandet av farleden och säkerhetsanordningarna. Även uppgiften om färdigställandet är väsentlig för att Transport- och kommunikationsverket ska kunna producera aktuell information för sjötrafikanter om farleder och säkerhetsanordningar på finskt vattenområde och i Finlands ekonomiska zon och för att verket ska kunna se till att sjökorten alltid är uppdaterade. 

Ordalydelsen i 2 mom. i den nya paragrafen korrigeras jämfört med det gällande momentet så att förbudet mot att ändra eller avlägsna en säkerhetsanordning utan tillstånd av Transport- och kommunikationsverket omfattar både säkerhetsanordningar som finns i farleder och säkerhetsanordningar som finns utanför farleder. 

Även ordalydelsen i 3 mom. preciseras jämfört med nuläget så att skyldigheten att reparera en säkerhetsanordning, om den är bristfällig eller vilseledande, omfattar säkerhetsanordningar både i farleder och utanför farleder. 

Ordalydelsen i 4 mom. är mer exakt än i det gällande momentet. Enligt det föreslagna nya momentet får inte sådana sjösäkerhetsanordningar som avses i 47 § användas vid utmärkning av enskilda farleder. Enligt 47§ i lagen är bl.a. radarmärken och havsfyrar samt bojar och prickar sjösäkerhetsanordningar. Angående utseendet hos sjösäkerhetsanordningar som avses i 47 § i lagen har det med stöd av 48 § utfärdats en föreskrift av Transport- och kommunikationsverket (TRAFICOM/286172/03.04.01.00/2020). Om utmärkning av enskilda farleder har det dessutom utfärdats en anvisning av Transport- och kommunikationsverket (TRAFICOM/200067/03.04.01.01/2020). 

Paragrafens 5 mom. föreslås innehålla det bemyndigande att meddela föreskrifter som ingår i 1 mom. i den gällande paragrafen. Enligt bemyndigandet får Transport- och kommunikationsverket fortsättningsvis meddela närmare föreskrifter om innehållet i de uppgifter som ska lämnas och om hur de ska förmedlas. 

51 §. Förtöjning i säkerhetsanordning. Paragrafen motsvarar den gällande paragrafen, men det föreslås att bestämmelserna preciseras så att det ska vara förbjudet att i varje sjösäkerhetsanordning som avses i 47 § förtöja en farkost, ett fångstredskap eller något annat föremål som äventyrar säkerhetsanordningens funktion, oberoende av om säkerhetsanordningarna finns i anslutning till farleden eller utanför farleden. Ändringen ligger i linje med den föreslagna ändringen av 49 § 1 mom. I paragrafens svenskspråkiga ordalydelse görs preciseringar. 

52 §.Säkerhetsanordning ur funktion. Paragrafen motsvarar den gällande paragrafen i övrigt, men det föreslås att bestämmelserna ska preciseras så att den allmänna skyldigheten att underrätta Transport- och kommunikationsverket om säkerhetsanordningar som inte fungerar på uppgivet sätt eller om att en sådan anordning har försvunnit, blivit skadad, förskjutits från sin plats eller av någon annan orsak är vilseledande ska gälla alla i 47 § avsedda sjösäkerhetsanordningar oberoende av om de finns i anslutning till farleden eller utanför farleden. Ändringen ligger i linje med den föreslagna ändringen av 49 § 1 mom. 

54 §. Placering av sjötrafikmärken och ljussignaler. Till 2 § mom. fogas i enlighet med lagen om trafiksystem och landsvägar ett omnämnande av att det är den behöriga närings-, trafik- och miljöcentralen som ansvarar för utmärkning av en korsande färjled och för placering av ljussignaler i färjleder. 

56 §. Placering och utformning av sjötrafikmärken och ljussignaler. Till paragrafens rubrik fogas ljussignaler. Bemyndigandet att meddela föreskrifter i 4 mom. preciseras genom att det tas in en möjlighet för Transport- och kommunikationsverket att meddela närmare föreskrifter också om utmärkning och användning av ljussignaler i trånga passager, i skarpa krökar, vid färjfästen för landsvägsfärjor, i korsningar mellan isvägar och farleder och i hamnområden. Dessutom kan närmare föreskrifter utfärdas också om användningen av signalkombinationer. En ljussignal består av flera signaler i olika färger. Med ljussignalers signalkombinationer avses av hur många och vilka färgers signaler ljussignalen bildas av. För närvarande används framför allt i slusskanaler en signal som består av sex ljus och på rörliga broar en ljussignal som består av sju olika ljus (s.k. fullständigt system). Dessutom används också signaler med tre och två ljus. Eftersom ljussignalers signalkombinationer nu beskrivs ingående i denna paragraf, upphävs i bilaga 1 till lagen bild 2 (Ljussignaler för sjötrafiken vid slussar; fullständigt system) och bild 3 (Ljussignaler för sjötrafiken vid rörliga broar; fullständigt system) som onödiga. 

57 §.Sjötrafikmärkens verkningsområde. Till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. som innehåller ett bemyndigande för Transport- och kommunikationsverket att meddela närmare föreskrifter om utmärkning av verkningsområdet för sjötrafikmärken. 

90 §.Luftledning. Paragrafen preciseras med ett omnämnande av att med ett märke som informerar om en luftledning anges luftledningens placering på vattenområdet allmänt och inte enbart den punkt där en luftledning korsar farleden. Luftledningsmärket kan placeras också utanför farleden antingen på den högra stranden i förhållande till färdriktningen eller på vardera sidan av vattenområdet på stranden på den punkt där ledningen passerar över vattenområdet. 

102 §. Behandlingen av förbuds- och begränsningsärenden. Det föreslås att 2, 3 och 5 mom. ändras så att de motsvarar de nya bestämmelserna om offentliga kungörelser i förvaltningslagen. Transport- och kommunikationsverket ska genom offentlig kungörelse på det sätt som föreskrivs i förvaltningslagen delge en framställan om förbud och begränsningar som gäller ett visst område eller en viss farkosttyp. 

Enligt 2 mom. ska innan förbud eller begränsningar utfärdas den kommun vars område förbudet eller begränsningen gäller höras, och de myndigheter, sammanslutningar, ägare till vattenområden och andra som berörs av saken ges tillfälle att bli hörda. 

Enligt 62 a § 1 mom. i förvaltningslagen verkställs delgivningen genom att kungörelsen och den handling som kungörs publiceras på myndighetens webbplats i det allmänna datanätet. Vid behov ska kungörelsen också publiceras i en tidning som utkommer i det område som påverkas av ärendet eller på något annat sätt som myndigheten beslutar. Om kungörelsen på grund av störningar i datakommunikationerna eller av någon annan därmed jämförbar orsak inte kan publiceras på myndighetens webbplats, ska den dessutom publiceras i den officiella tidningen. Kungörelsen och den handling som kungörs ska hållas offentligt tillgängliga på myndighetens webbplats i det allmänna datanätet i 14 dygn utöver den tid på sju dagar då delfåendet anses ha skett. 

Transport- och kommunikationsverket ska också delge ett beslut i ärendet med iakttagande av samma förfarande som anges om hörande i bestämmelsen i fråga. 

I 62 a § 2 mom. i förvaltningslagen föreskrivs att när en tid för sökande av ändring eller någon annan tidsfrist som påverkar mottagarens rätt börjar löpa från delfåendet av handlingen, ska kungörelsen och den handling som kungörs hållas offentligt tillgängliga tills den nämnda tidsfristen går ut. Anmärkningar med anledning av framställan om förbud eller begränsning ska därför lämnas till Transport- och kommunikationsverket inom 14 dagar från delfåendet. 

I 62 a § 3 mom. i förvaltningslagen finns det närmare bestämmelser om innehållet i kungörelsen. Av kungörelsen ska det framgå vad saken gäller samt var och till vilken tidpunkt handlingen finns tillgänglig. I kungörelsen ska dessutom nämnas den tidpunkt då kungörelsen har publicerats på myndighetens webbplats och anges att delfåendet anses ha skett den sjunde dagen efter publiceringstidpunkten i fråga. Om kungörelsen inte har kunnat publiceras på myndighetens webbplats, ska det i kungörelsen anges att delfåendet har skett den sjunde dagen efter det att kungörelsen publicerades i den officiella tidningen. 

Paragrafens 6 mom. om vem beslutet ska delges och när det ska delges ändras så att skyldigheten att delge beslutet till vattenområdets ägare eller innehavare stryks. Således ska beslutet fortfarande delges den som gjort framställan, kommunen i fråga samt tillsynsmyndigheterna och detta ska göras i god tid innan förbudet eller begränsningen träder i kraft. 

När det gäller förhållandet mellan EU:s dataskyddsförordning (EU) 2016/679 och propositionen kan det konstateras att paragrafens bestämmelser om behandling av personuppgifter baserar sig på den personuppgiftsansvariges lagstadgade uppgift enligt artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen. I 101 § i sjötrafiklagen finns det bestämmelser om förbud och begränsningar som gäller ett visst område eller en viss farkosttyp och om förutsättningarna för dem. Behörig i fråga om dessa förbud och begränsningar är enligt paragrafen i fråga Transport- och kommunikationsverket. 

När det gäller förhållandet mellan EU:s dataskyddsförordning (EU) 2016/679 och paragrafen om offentliga kungörelser i propositionen kan det konstateras att en myndighets rätt att behandla personuppgifter i ett allmänt datanät bedöms i enlighet med de allmänna principer för behandling av personuppgifter som ingår i dataskyddsförordningen. Enligt dataskyddsförordningen avses med personuppgifter varje upplysning som avser en identifierad eller identifierbar fysisk person. Som identifierbara uppgifter betraktas sådana uppgifter om en fysisk person utifrån vilka personen direkt eller indirekt kan identifieras särskilt med hänvisning till en identifierare som ett namn, ett identifikationsnummer, en lokaliseringsuppgift eller onlineidentifikatorer eller en eller flera faktorer som är specifika för den fysiska personens fysiska, fysiologiska, genetiska, psykiska, ekonomiska, kulturella eller sociala identitet. Grundlagsutskottet har i sin utlåtandepraxis konstaterat att det med tanke på skyddet för personuppgifter och privatlivet är viktigt att endast personuppgifter som är nödvändiga med tanke på tillgången till information publiceras i handlingar som blir offentliga på webben (GrUU 63/2014 rd). 

På offentlig kungörelse och publicering av den tillämpas 62 a och 62 b § i förvaltningslagen. De nämnda paragraferna trädde i kraft den 1 januari 2020. I 62 b § i förvaltningslagen finns bestämmelser om publicering av uppgifter vid verkställande av offentlig kungörelse. I regeringens proposition om ändring av förvaltningslagen (RP 239/2018 rd) konstateras att eftersom behörigheten att verkställa offentliga kungörelser alltid följer av en bestämmelse i en speciallag, bör förhållandet mellan den föreslagna 62 b § och dataskyddsförordningen även i sistnämnda avseende bedömas i samband med annan relevant lagstiftning, om det är möjligt att kungörelser och kungjorda handlingar som publiceras i det allmänna datanätet kan innehålla personuppgifter. 

I praktiken publiceras i en offentlig kungörelse i fortsättningen endast uppgifterna om den tjänsteman som behandlar ärendet så att han eller hon kan kontaktas. Ansökan kan fogas till kungörelsen, dock så att alla personuppgifter som gäller sökanden har strukits. 

Således kan det konstateras att det krav på uppgiftsminimering som förutsätts i dataskyddsförordningen har beaktats och att onödiga personuppgifter inte publiceras i kungörelser. Det offentliga framläggandet av personuppgifter har begränsats till endast vad som är nödvändigt. I de handlingar som publiceras publiceras endast sådana personuppgifter som är nödvändiga med tanke på tillgången till information. 

Den behandling av uppgifter vid Transport- och kommunikationsverket som föreslås i propositionen är ändamålsenlig, skälig och transparent för den registrerade och grundar sig på det syfte och den reglering som beskrivs ovan. Uppgifterna ska också i övrigt behandlas i enlighet med de allmänna principer för behandling av personuppgifter som ingår i dataskyddsförordningen, såsom principen om lagringsminimering. 

Således kan det bedömas att den föreslagna rätten för myndigheten när det gäller offentliga kungörelser behandla personuppgifter i ett allmänt datanät motsvarar de allmänna principerna för behandling av personuppgifter i dataskyddsförordningen. 

108 §.Farkosters utrustning. Det föreslås att paragrafen ändras så att det till 1 mom. fogas en ny 5 punkt enligt vilken ett nöjesfartyg ska vara utrustat med en maritim VHF-radiotelefon när fartyget används på ett vattenområde där fartygstrafikservice enligt lagen om fartygstrafikservice tillhandahålls. Kravet på radio beror på lagen om fartygstrafikservice, enligt vars 21 § nöjesfartyg ska delta i fartygstrafikservice. Med en maritim VHF-radiotelefon avses radioutrustning som fungerar på sjöfartens VHF-frekvenser. 

Det föreslås att det till 3 mom. fogas ett omnämnande av att Transport- och kommunikationsverket inte bara kan godkänna signallyktor som används på farkoster utan också återkalla redan beviljade godkännanden om signallyktorna inom uppfyller föreskrivna krav. 

109 §. Undantag från krav som gäller farkoster och deras utrustning. Till 1 mom. fogas en möjlighet att bevilja undantag från bestämmelser och föreskrifter som gäller utrustning och tillbehör också i vissa farkosttyper avsedda för sport eller fritidsverksamhet. Det föreslås att transport- och kommunikationsverket ska kunna bevilja undantag på ansökan eller på eget initiativ. Transport- och kommunikationsverket ska när det beviljar undantag ta ställning till om undantaget gäller en enskild farkost eller en farkosttyp. En förutsättning för ett undantag är att tillämpningen av dessa bestämmelser eller föreskrifter skulle vara uppenbart meningslös eller oskäligt besvärlig. Undantag får emellertid inte beviljas om det kan medföra fara för sjötrafikens eller personers säkerhet eller miljön. Den nya bestämmelsen behövs på grund den snabba utvecklingen av nya farkoster. Sådana här nya farkoster är t.ex. motordrivna surfbrädor som redan används i Finland och i fråga om vilka det i praktiken är omöjligt att uppfylla alla krav som ställs på utrustningen. Däremot är det inte möjligt att genom denna bestämmelse avvika från t.ex. kravet på att medföra adekvata räddningsvästar, eftersom en avvikelse från detta krav alltid anses äventyra personers säkerhet. 

112 §.Användning av en registreringspliktig farkost. Ordalydelsen i 1 mom. preciseras jämfört med nuläget. Registermyndigheten har fått kännedom om situationer där en farkost har antecknats i registret under tiden för det farkostregister som fördes av magistraten. Lagstiftningen om registrering av farkoster och registerföringen reviderades 2007 (RP 39/2006 rd), varvid det förutsattes att de som äger en farkost skulle uppdatera uppgifterna om sin farkost i registret under en övergångsperiod på tre år. De farkoster vars uppgifter inte uppdaterades avfördes ur registret och uppgifterna överfördes till magistratens s.k. passivregister. När ansvaret för registerföringen den 1 augusti 2014 överfördes på Trafiksäkerhetsverket och senare på Transport- och kommunikationsverket, överfördes endast de uppdaterade uppgifterna (det s.k. aktivregistret) till den nuvarande registeransvarige. Således har de farkoster i fråga om vilka uppdateringen av uppgifterna försummats under perioden 2007–2010 i sinom tid antecknats i det dåvarande farkostregistret. De är emellertid inte införda i det nuvarande registret, varvid det inte ska vara tillåtet att använda dem i sjötrafik utan att farkosterna i enlighet med 110 § 2 mom. har antecknats i det trafik- och transportregister som avses i VI avd. i lagen om transportservice. 

Ägare och innehavare av gamla farkoster ska därför se till att farkosten är införd i det korrekta registret. 

Paragrafens 3 mom. preciseras så att lagens syfte tydligare framgår av momentet. Om en farkost som är avsedd för eget bruk förs in från utlandet till Finland genom transportsegling, dvs. på egen köl, ska farkosten registreras inom 7 dagar från det att den har förts in på finskt vattenområde. På detta sätt framgår det tydligare att bestämmelsen inte gäller import av farkoster, där farkosten i allmänhet registreras först innan den tas i bruk. En sådan farkost kan alltså användas redan före registreringen. Tullklareringen ska emellertid skötas i enlighet med gemenskapens tullbestämmelser. Om en farkost förs in för eget bruk från utlandet landvägen, ska den registreras i enlighet med 1 mom. innan den tas i bruk. 

114 a §.Certifikat. Paragrafen är ny. I den föreslås bestämmelser om certifikat som anger äganderätten till en farkost. Enligt 1 mom. avses med certifikat en identifieringskod med begränsad giltighetstid som anger äganderätten till en farkost. Enligt 2 mom. kan farkostens ägare begära ett certifikat av Transport- och kommunikationsverket. Begäran innebär i praktiken att den ägare till en farkost som antecknats i registret kan skapa ett certifikat i Transport- och kommunikationsverkets elektroniska tjänst. Certifikatets innehavare, dvs. den ägare till en farkost som antecknats i registret och som begärt certifikatet eller den aktör till vilken certifikatet har överlämnats kan under certifikatets giltighetstid med registerbetecknings- och certifikatkodsparet i trafik- och transportregistret via en elektronisk förbindelse kontrollera förnamn och efternamn i fråga om farkostens ägare samt de uppgifter om farkosten och dess motor som behövs med tanke på registreringsåtgärderna. Behövliga uppgifter om en farkost och dess motor kan förutom t.ex. typ, modell och märke eventuellt också bestå av uppgift om att i fråga om farkosten eller motorn inte kan registreras ägarbyte eller innehavarbyte eller göras någon annan registreringsåtgärd. Utöver de uppgifter som nämns ovan fås från tjänsten uppgifter om certifikatkoden och dess giltighetstid. För att kontrollera uppgifterna behöver innehavaren av certifikatet farkostens registerbeteckning och gällande certifikatkod. 

Uppgifter som hänför sig till certifikatet behöver kontrolleras t.ex. om köparen före köpet vill säkerställa att certifikatet är i kraft samt att säljaren verkligen är den i registret antecknade ägaren till farkosten i fråga och att det t.ex. inte finns något hinder i anslutning till farkosten eller dess motor för registrering av ägarbytet. Ansökan om och användning av certifikat ska dock inte vara bunden till en viss händelse, såsom köp. I praktiken ska farkostens ägare själv skapa certifikatet i Transport- och kommunikationsverkets elektroniska tjänst. Certifikatet gäller i 30 dygn från att det har skapats. Enligt momentet ska den som ansökt om certifikatet emellertid också kunna återkalla certifikatet innan denna tid gått ut. 

Paragrafens 3 mom. gäller situationer där äganderätten överförs. I momentet sägs att om ägaren har begärt ett certifikat för en farkost av Transport- och kommunikationsverket, är ägaren skyldig att överlåta även certifikatet till den nya ägaren i det skede då farkosten övergår till den nya ägaren. På så sätt blir inte certifikatet utan grund kvar hos den tidigare ägaren. Den nya ägaren kan registrera farkosten i sitt namn med hjälp av certifikatet. 

När det gäller de uppgifter om farkostens ägare, farkosten och dess motor som anges i 2 mom. är det fråga om behandling av uppgifter i trafik- och transportregistret. Allmänna bestämmelser om trafik- och transportregistret finns i lagen om transportservice. Förhållandet mellan trafik- och transportregistret och dataskyddsförordningen har bedömts på ett täckande sätt i regeringens proposition med förslag till ändring av lagen om transportservice och vissa lagar som har samband med den (RP 145/2017 rd, s. 72–78). Det finns dock behov av att föreskriva särskilt om certifikatet och de personuppgifter som behandlas i samband med användningen av certifikatet, eftersom det är fråga om anordnande av registreringsverksamhet för farkoster och tjänster i anslutning därtill och behandling av personuppgifter i samband med detta, som det inte har tagits ställning till i den tidigare lagstiftningen. 

115 §.Ändringsregistrering. Till 3 mom. 1 punkten fogas en skyldighet för ägaren till eller innehavaren av farkosten att för en ändringsregistrering lägga fram en utredning också om äganderätten till motorn. När det är fråga om kreditköp kan det dock också bli aktuellt att påvisa innehavet t.ex. med hjälp av ett finansieringsavtal. På detta sätt kan man bättre än för närvarande förhindra registrering av stulna motorer och säkerställa ägandet av både farkoster och motorer. 

Det föreslås att 3 mom. 3 punkten preciseras så att en utredning om överensstämmelsen med kraven i fråga om en farkost eller motor kan ges separat, om ändringen gäller endast någondera av de ovannämnda. 

115 a §.Anmälan om överlåtelse. Paragrafen är ny och i den föreskrivs om förfarandet för anmälan om överlåtelse av en farkost. Genom bestämmelsen preciseras bestämmelserna om ägarbyte i 115 §. I 1 mom. föreslås en bestämmelse om anmälan om överlåtelse, med vilken avses en registreringsanmälan som farkostens tidigare ägare eller senaste mottagare kan göra i en situation där äganderätten till farkosten har överlåtits till en ny ägare. En sådan åtgärd kan komma i fråga i en situation där farkostens nya ägare försummar sin skyldighet enligt 115 § att registrera ägarbytet. Efter att ha gjort en anmälan om överlåtelse befrias säljaren från sina skyldigheter i fråga om farkosten och kan inte längre göra andra anmälningar angående farkosten. Med ägare avses också mottagaren själv, när en farkost har överlåtits till en ny ägare, men han eller hon ännu inte har antecknats som ägare i registret. I anmälan om överlåtelse anmäls köparens namn och personbeteckning eller FO-nummer samt farkostens överlåtelsedatum. Om mottagaren kan identifieras med namn och adress, kan anmälan om överlåtelse göras också med dessa uppgifter. Mottagaren är inte den i registret antecknade nya ägaren av farkosten innan denne registrerat äganderätten till farkosten genom att göra en anmälan om ägarbyte för farkosten. Bestämmelser om registermyndighetens rätt att på eget initiativ göra ändringar i registeruppgifterna finns i 218 § i lagen om transportservice. Bestämmelser om hur registreringsanmälan ska göras finns i 116 a §. 

I 2 mom. föreslås det bestämmelser om möjligheten för innehavaren av en farkost att meddela dagen för upphörandet av innehavet av en farkost till registret. På detta sätt blir det möjligt för innehavaren av en farkost att vid behov avsluta innehavet genom egen anmälan. 

I 3 mom. föreslås det bestämmelser om överlåtelse av en farkost till en okänd person. Om farkostens ägare inte kan identifiera mottagaren, men kan lämna en tillförlitlig utredning om överlåtelsen av farkosten, kan en okänd person antecknas som mottagare i registret. En tillförlitlig utredning kan lämnas på Transport- och kommunikationsverkets webbplats på blanketten Överlåtelse av farkost till okänd. En tillförlitlig fritt formulerad utredning ska innehålla en noggrann beskrivning av köpsituationen, en beskrivning av köparen samt en utredning om varför köparens identifieringsuppgifter inte finns att tillgå. Transport- och kommunikationsverket kan vid behov begära en precisering av utredningen varvid det i registret som tidpunkt för överlåtelsen av farkosten antecknas den dag då Transport- och kommunikationsverket har fått både anmälan och en sådan utredning som verket anser vara tillförlitlig. Överlåtelse till en okänd är en sista utväg för säljaren att befrias från sitt ansvar för en farkost i en situation där köparen har försummat sin registreringsskyldighet enligt 115 § och säljaren inte kan identifiera köparen. En sådan situation kan uppstå t.ex. om något köpebrev inte har upprättats eller om uppgifterna i köpebrevet är bristfälliga. 

116 a §.Registreringsanmälan. I paragrafen föreslås sådana bestämmelser om sätten att göra registeranmälningar som kompletterar de allmänna lagarna. Enligt 1 mom. kan registreringsanmälan göras i Transport- och kommunikationsverkets elektroniska tjänst eller genom att lämna in anmälan till Transport- och kommunikationsverket. Den primära metoden är alltså att anmälan görs direkt i den elektroniska tjänsten, men anmälan kan fortfarande lämnas in också personligen, per post eller per e-post till Transport- och kommunikationsverket. Den som gör registreringsanmälan eller dennes ombud kan även lämna in registreringsanmälan personligen till en avtalsregistrerare. 

Enligt 2 mom. ska den som gör en registreringsanmälan identifieras t.ex. med identitetshandling när han eller hon personligen lämnar in en anmälan till en avtalsregistrerare. När den som gör registreringsanmälan använder sig av Transport- och kommunikationsverkets elektroniska tjänst ska anmälaren identifieras genom stark autentisering. 

Enligt 6 § 1 mom. i lagen om tillhandahållande av digitala tjänster (306/2019) kan myndigheterna kräva elektronisk identifiering av en användare av digitala tjänster endast om det behövs för att säkerställa användarens åtkomsträttigheter i anslutning till en tjänst eller dess datainnehåll eller på grund av rättsverkningarna av en åtgärd som utförs i tjänsten. Syftet med bestämmelsen är att styra myndigheterna i användningen av elektronisk identifiering och att förenhetliga grunderna och förfarandena för identifiering. I den nämnda 6 § finns inga bestämmelser om elektronisk identifiering när det inte är fråga om sekretessbelagda uppgifter. Eftersom det i ärenden som gäller registrering av en farkost inte är fråga om sekretessbelagda uppgifter, kan valet av vilket slags elektroniskt identifieringssätt som används, såsom stark autentisering eller identifiering med användarnamn och lösenord, avgöras av Transport- och kommunikationsverket självt. Stark autentisering ska enligt bestämmelsen i fråga kunna krävas t.ex. när en användare i en tjänst kan se uppgifter om sig själv eller om en person som han eller hon företräder med stöd av en fullmakt. Likaså kan identifiering krävas i situationer där uppgifter om användaren färdigt syns på en blankett som finns i tjänsten samt i situationer där man behöver försäkra sig om en persons identitet, när det i en tjänst går att vidta betydande åtgärder som kan vara förknippade med avsevärda konsekvenser för en persons intressen, rättigheter och skyldigheter. Med hjälp av stark autentisering kan Transport- och kommunikationsverket verifiera anmälarens identitet, dvs. en ägare som gör den första registreringen av en farkost eller en innehavare som gör en ändringsregistrering av farkostens nya motor. 

Anmälan inverkar avsevärt på hans eller hennes intressen, rättigheter och skyldigheter i förhållande till farkosten och dess motor. Kravet på stark autentisering uppfyller således kraven i 6 § 1 mom. i lagen om tillhandahållande av digitala tjänster (306/2019). Enligt 22 § 2 mom. i förvaltningslagen och 9 § 2 mom. i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet behöver anmälan inte kompletteras med en underskrift eftersom dokumentet innehåller uppgifter om avsändaren, om det inte finns anledning att betvivla dokumentets autenticitet och integritet. 

Enligt 3 mom. ska till registreringsanmälan fogas behövliga utredningar om att förutsättningarna för första registrering, ändringsregistrering, anmälan om överlåtelse och slutlig avregistrering uppfylls. 

120 §.Sjötrafikbrott. Det föreslås att 1 mom. 3 punkten ändras så att befälhavaren på en farkost inte längre kan dömas för sjötrafikbrott för att han eller hon uppsåtligen eller av oaktsamhet handlar i strid med 7 § 4 punkten, dvs. att farkosten inte är försedd med adekvata sjökort och nautiska publikationer, om färden förutsätter ruttplanering på grund av färdens längd eller någon annan motsvarande orsak eller omständighet. Lagens 7 § 4 punkt ändras dock inte, så befälhavarens aktuella skyldighet förblir i kraft och gärningen kan bli föremål för granskning t.ex. om befälhavaren gör sig skyldig till äventyrande av trafiksäkerheten enligt 120 § 3 mom., i samband med en helhetsbedömning av gärningen i fråga. 

123 §.Allmänna förseelser av befälhavare på en farkost. I 1 mom. 8 punkten stryks hänvisningen till 35 §, där det föreskrivs om den fartbegränsning som ska iakttas i trafik längs kanaler och via rörliga broar. Avgiften för trafikförseelse för överskridande av fartbegränsningen vid färd över dessa vattenområden är således inte längre 70 euro, utan densamma som den avgift för trafikförseelse som föreskrivits för överträdelse av fartbegränsningen på andra vattenområden enligt 124 §, dvs. 120 euro. En fartbegränsning enligt 35 § är allmän och de platser där fartbegränsningarna börjar och upphör anges med fartbegränsningsmärke. 

124 §.Överskridande av fartbegränsning med farkost. Paragrafen ersätter den tidigare motsvarande paragrafen. Ordalydelsen motsvarar i fråga om gärningsmannen bättre rekvisitet för sjötrafikbrott i 120 § 2 mom., som gäller en mer allvarlig gärning. 

125 §.Registreringsförseelser. Paragrafens rubrik är ny. Den nya paragrafen ersätter bestämmelserna om registreringsförseelser av ägare till eller innehavare av en farkost i den tidigare 125 §. I 1 mom. föreskrivs om en avgift för trafikförseelse på 70 euro för en uppsåtligen eller av oaktsamhet begången överträdelse av 112 §, dvs. för användning av en registreringspliktig farkost i sjötrafik innan farkosten har införts i registret och för en uppsåtligen eller av oaktsamhet begången överträdelse av 118 §, dvs. för användning av en farkost utan att den är försedd med registerbeteckning. I momentet föreskrivs dessutom om en avgift för trafikförseelse för en uppsåtligen eller av oaktsamhet begången överträdelse av skyldigheten enligt 117 § att medföra registreringsbevis i farkosten vid användning. 

För närvarande kan en avgift för trafikförseelse av samma storlek för verksamhet som strider mot ett förbud som ingår i 112 § och 118 § påföras endast ägaren till eller innehavaren av en farkost. För en uppsåtlig eller av oaktsamhet begången gärning som strider mot 117 § döms för närvarande befälhavaren enligt 120 § 1 mom. 3 punkten till böter. En sådan ägare eller innehavare av en farkost som inte samtidigt också är befälhavare på farkosten påförs däremot för närvarande för samma gärning en avgift för trafikförseelse på 70 euro. Ändringen innebär att alla de gärningar som nämns i momentet i fortsättningen ska anses lika klandervärda och att endast avgift för trafikförseelse ska kunna påföras för alla dessa gärningar. En befälhavare ska inte längre enligt 120 § 1 mom. 3 punkten kunna dömas till bötesstraff för brott mot befälhavarens ansvar för att han eller hon inte ombord på farkosten har de dokument som avses i 117 och 119 §, eftersom 7 § 6 punkten om befälhavarens ansvar samtidigt ändras genom at den bestämmelse som gäller detta ansvar stryks från befälhavarens ansvar. 

Ändringen innebär också att den avgift för trafikförseelse som avses i 125 § 1 mom. kan påföras oberoende av vem som är gärningsman och om han eller hon är farkostens ägare, innehavare eller befälhavare. Dessutom kan en avgift för trafikförseelse nu också påföras för att farkostens ägare, innehavare eller befälhavare uppsåtligen eller av oaktsamhet låter någon annan använda den i strid med 112 § eller 118 §. Denna ändring bidrar till att främja t.ex. ansvarsfull uthyrning av egen båt eller annan farkost, när också en sådan person kan påföras en avgift för trafikförseelse. För en gärning eller försummelse kan avgift för trafikförseelse dock påföras endast en person. Således kan avgiften påföras endast t.ex. en befälhavare som använder en farkost i strid med de gärningar som nämns i bestämmelsen eller endast den som låter använda farkosten, t.ex. en ägare eller innehavare. 

I 2 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som för närvarande i 125 § 1 mom. om en avgift för trafikförseelse som gäller farkostägarens registreringsanmälningar. Enligt momentet ska ägaren påföras en avgift för trafikförseelse på 70 euro, om han eller hon uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att göra en i 114 § angiven registreringsanmälan om första registrering eller en sådan anmälan om slutlig avregistrering som avses i 116 §. 

Paragrafens 3 mom. motsvarar gällande 125 § 2 mom. 2 punkten. Enligt den ska ägaren till eller innehavaren av en farkost påföras en avgift för trafikförseelse på 70 euro, om han eller hon uppsåtligen underlåter att inom föreskriven tid göra en sådan ändringsregistrering som avses i 115 §. 

133 §.Ändringssökande. Hänvisningarna till förvaltningsprocesslagen (586/1996) ändras så att de motsvarar lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). Enligt 1 mom. får omprövning begäras i beslut som avses i sjötrafiklagen. Bestämmelser om begäran om omprövning finns i förvaltningslagen (434/2003). I 1 mom. föreslås dessutom en informativ hänvisning om att bestämmelser om sökande av ändring i förvaltningsdomstol finns i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Enligt 2 mom. kan beslutet verkställas även om omprövning har begärts eller besvär anförts. 

9  Bestämmelser på lägre nivå än lag

Propositionen innehåller nya bemyndiganden för Transport- och kommunikationsverket att meddela föreskrifter. Dessa bemyndiganden att meddela föreskrifter hänför sig till de förfaranden som avses i 33 § och som ska iakttas i trafik längs kanaler och via rörliga broar, behörighetskraven för befälhavare på nöjesfartyg enligt 41 §, föreskrifterna om säkerhetsanordningar enligt 48 §, bestämmelserna om placering och utformning av sjötrafikmärken enligt 56 §, bestämmelserna om sjötrafikmärkens verkningsområde enligt 57 § samt registreringsanmälan och sätten att göra den enligt 116 a §. 

10  Ikraftträdande

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2021. 

11  Verkställighet och uppföljning

För verkställigheten av och informationen om lagförslaget svarar Transport- och kommunikationsverket. Verket följer också regelbundet upp hur de förpliktelser som föreslås i propositionen fullgörs och vilka konsekvenser de har. 

12  Förhållande till andra propositioner

Det finns inga andra propositioner under behandling i riksdagen som har samband med denna proposition. Vid kommunikationsministeriet bereds en ändring av lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (917/2014) som bereds i anslutning till ändringen av luftfartslagen (864/2014). Ändringen har betydelse med tanke på Tullens behörighet att övervaka användningen av maritima radiosändare. Avsikten är att en proposition med förslag till lagändringar överlämnas till riksdagen under höstsessionen 2021. 

13  Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning

De allmänna förutsättningarna för inskränkningar av de grundläggande fri- och rättigheterna är att bestämmelser tas in i lag, att avgränsningen är exakt och noggrann, att begränsningen är acceptabel och proportionell, att kärnan i en grundläggande fri- och rättighet är intakt, att rättsskyddet är adekvat och att de mänskliga rättigheterna iakttas. Dessutom har grundlagsutskottet särskilt understrukit att beredningen av propositioner bör utvecklas för att lagstiftningsordningen ska motiveras också med avseende på skyldigheten enligt 22 § i grundlagen att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses och inte enbart med avseende på eventuella motsatsförhållanden i fråga om rättigheterna (GrUU 52/2014 rd, s. 3/II). 

De förslag i propositionen som anknyter till de grundläggande fri- och rättigheterna är exakta, tidsmässigt begränsade och motiverade i förhållande till skyddsintressena. De föreslagna bestämmelsernas omfattning är begränsad till vad som bör anses nödvändigt och proportionellt i relation till deras syften. Förslagen innebär inte ingrepp i kärnområdet för de grundläggande fri- och rättigheter som fastställts i grundlagen. 

Propositionen innehåller flera förslag till bestämmelser som syftar till att tillgodose de grundläggande fri- och rättigheterna, såsom rätten till liv enligt 7 § i grundlagen. Syftet med dessa bestämmelser är att öka säkerheten inom sjötrafiken eller den allmänna säkerheten. Säkerheten inom sjötrafiken främjas t.ex. av de föreslagna preciseringarna när det gäller utmärkning av farleder och reglering av sjötrafiken, såsom preciseringarna gällande sjösäkerhetsanordningar, sjötrafikmärken och ljussignaler. 

Jämlikhet (6 §), rörelsefrihet (9 §) och egendomsskydd (15 §)

Det föreslagna tillägget till 33 § 1 mom. om att personer i räddnings- och tjänsteuppdrag ska få tillträde till slusskanaler med sina farkoster före dem som färdas med andra farkoster, liksom även den prioritetsordning som möjliggörs enligt 3 mom., enligt vilken t.ex. den som styr eller manövrerar passagerarfartyg och andra handelsfartyg ska kunna passera övriga sjötrafikanter för att komma in i slusskanalen, kan granskas mot bakgrund av de grundläggande fri- och rättigheter som gäller jämlikhet i 6 § i grundlagen och rörelsefrihet i 9 § i grundlagen. Syftet med denna reglering är dock att främja säkerheten, vilket innebär att man med hjälp av regleringen strävar efter att tillgodose rätten till liv enligt 7 § i grundlagen. Genom att handelsfartyg ges företräde kan man också i viss mån trygga rätten att idka näring och yrke enligt 18 § i grundlagen. Strävan har också varit att formulera bestämmelserna i fråga så exakt, noggrant avgränsat och proportionerligt som möjligt. 

Det föreslagna tillägget till 33 § 2 mom. enligt vilket tillträdet till slusskanaler kan begränsas eller förbjudas för användare av vissa typer av farkoster om slusskanalen är farlig, kan också granskas mot bakgrund av bestämmelserna om jämlikhet i 6 § i grundlagen och bestämmelserna om rörelsefrihet i 9 § i grundlagen. Bestämmelserna behövs dock, eftersom vissa gamla slusskanaler till sin konstruktion och sitt flöde är sådana att användningen av dem inte är säker för alla farkoster som för närvarande är i bruk. Med hjälp av bestämmelserna är det möjligt att i gamla slusskanaler förebygga olyckor såväl bland dem som använder sådana farkoster, dem som transporteras i sådana farkoster som farkosterna i fråga. Regleringen är således nödvändig inte bara för att trygga 7 § i grundlagen utan också för att trygga egendomsskyddet enligt 15 § i grundlagen. Dessutom är den proportionerlig och noggrant avgränsad. 

Ändringen av 108 § i den föreslagna lagen innehåller preciseringar av kraven på farkosters utrustning som innebär att dessa krav preciseras i fråga om nöjesfartyg. Även denna reglering främjar säkerheten inom sjötrafiken och därmed den rätt till liv som avses i 7 § i grundlagen. Å andra sidan kan regleringen i fråga i princip anses bidra till att begränsa den rörelsefrihet som avses i 9 § i grundlagen. Eftersom regleringen i fråga endast gäller radioutrustning på nöjesfartyg och denna skyldighet redan ingår i den gällande lagen om fartygstrafikservice, kan den i praktiken inte anses begränsa rörelsefriheten. Strävan har dock varit att formulera bestämmelsen så exakt, noggrant avgränsat och proportionerligt som möjligt. 

Utrustningskraven och de ovan nämnda bestämmelserna om förbud mot och begränsningar av användningen vissa farkoster ska också granskas mot bakgrund av den begränsning av egendomsskyddet som avses i 15 § i grundlagen. Olika begränsningar av farkostens ägares nyttjanderätt och bestämmanderätt bedöms mot bakgrund av egendomsskyddet. I sina utlåtanden har grundlagsutskottet konstaterat att egendom inte i grundlagen skyddas mot alla användningsbegränsningar, och att ägarens rättigheter kan begränsas genom lagstiftning som uppfyller de allmänna villkoren för lagar som begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUB 25/1994 rd). Enligt grundlagsutskottets etablerade praxis kan en lag som inte kränker ägarens rätt till normal, skälig och rationell användning av sin egendom stiftas i vanlig lagstiftningsordning (GrUU 1/1996 rd). Ett nytt utrustningskrav som ökar farkostens säkerhet eller ett förbud mot eller en begränsning av användningen av farkosten i situationer där användningen av farkosten kan vara farlig för någon person, farkost eller annan egendom, kränker således inte ägarens egendomsskydd. 

Veterligen har grundlagsutskottet inte i framfört ställningstaganden som i övrigt bör beaktas i denna proposition och som skulle ha gällt skyddande av liv och hälsa eller begränsning av rörelsefriheten eller t.ex. de krav som gäller utrustningen i propositioner vars syfte har varit att främja trafiksäkerheten. I rättslitteraturen har det konstaterats (Kiiski, Tolvanen, Uusi tieliikennelaki 2020, Edita 2021) att trafiksäkerheten används som ett juridiskt hjälpbegrepp när man talar om skydd av liv, hälsa och egendom. Begreppet trafiksäkerhet uttrycker målet att skydda dessa helt centrala grundläggande fri- och rättigheter. 

Skydd för privatlivet (10 §)

Propositionen kan också bedömas i ljuset av det skydd för privatlivet som avses i 10 § i grundlagen i fråga om bestämmelserna om offentliga kungörelser i samband med förbuds- och begränsningsärenden (102 §). Enligt 10 § 1 mom. i grundlagen är vars och ens privatliv, heder och hemfrid tryggade, och närmare bestämmelser om skydd för personuppgifter utfärdas genom lag. Enligt artikel 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna har var och en rätt till skydd av de personuppgifter som rör honom eller henne. 

Myndighetens rätt att behandla personuppgifter ska bedömas utifrån Europeiska unionens allmänna dataskyddsförordning Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG. och den nationella lagstiftningen om behandling av personuppgifter. Behandlingen av personuppgifter ska vara sakligt motiverad med tanke på myndighetens verksamhet. 

Grundlagsutskottet har i sin etablerade utlåtandepraxis konstaterat att tillgodoseendet av skyddet för personuppgifter i första hand bör garanteras med stöd av den allmänna dataskyddsförordningen och dataskyddslagen, som kompletterar och preciserar den. Enligt utskottet bör nationell speciallagstiftning reserveras för situationer då den är dels tillåten enligt dataskyddsförordningen, dels nödvändig för att tillgodose skyddet för personuppgifter på ett grundlagsenligt sätt. Grundlagsutskottet lyfter i sitt utlåtande GrUU 14/2018 rd särskilt fram behovet av reglering i de fall där personuppgifterna behandlas av en myndighet. Utskottet har i samma utlåtande konstaterat att myndighetens uppgift och befogenheter bör beskrivas på så sätt i lagstiftningen att den rättsliga grunden och syftet med behandlingen av personuppgifter med fog kan härledas ur lagstiftningen med hänsyn till syftet med verksamheten.I grundlagsutskottets utlåtande GrUU 2/2018 rd konstateras att om man ser till skyddet för personuppgifter har grundlagsutskottet ansett det viktigt att reglera åtminstone syftet med registreringen av uppgifterna, uppgifternas innehåll, det tillåtna användningsändamålet inklusive rätten att överlåta registrerade uppgifter, den tid uppgifterna finns kvar i registret och den registrerades rättsskydd. Dessutom ska regleringen av dessa faktorer på lagnivå vara heltäckande och detaljerad. 

Bestämmelserna om behandling av personuppgifter i anslutning till offentliga kungörelser i den föreslagna 102 § baserar sig på den personuppgiftsansvariges lagstadgade uppgift enligt artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen, dvs. i detta fall Transport- och kommunikationsverkets lagstadgade uppgift. 

Syftet med ändringen av 102 § är att ersätta lagens nuvarande bestämmelser om offentligt hörande så att de överensstämmer med den nya förvaltningslagen. Syftet med den offentliga kungörelsen ska fortfarande vara bl.a. att rättigheterna för vattenområdets ägare ska beaktas och därför är det viktigt att ägaren hörs i samband med förbuds- och begränsningsärenden som gäller vattenområdet i fråga. Hörandet är nödvändigt på grund av egendomsskyddet enligt 15 § i grundlagen. 

Transport- och kommunikationsverket kan i enlighet med 101 § 1 mom. i sjötrafiklagen förbjuda eller begränsa trafik med farkoster på ett visst vattenområde för viss tid eller tills vidare. Ett förbud eller en begränsning kan meddelas endast om det behövs till skydd för trafiken, miljön, fisket eller någon annan näring eller för allmänt nyttjande av naturen för rekreation eller något annat allmänt intresse. Om användningen av en viss motordriven farkosttyp medför särskilt betydande olägenheter för naturen eller den övriga miljön, fisket eller någon annan näring, allmänt nyttjande av naturen för rekreation eller något annat allmänt intresse, kan Transport- och kommunikationsverket enligt 101 § 2 mom. i sjötrafiklagen förbjuda eller begränsa användningen av denna farkosttyp på ett visst område. Således har syftet med registreringen reglerats på ett täckande och detaljerat sätt och regleringen bidrar inte bara till att främja egendomsskyddet enligt grundlagen utan också miljöskyddet. 

Enligt EU:s dataskyddsförordning avses med personuppgifter varje upplysning som avser en identifierad eller identifierbar fysisk person. Som identifierbara uppgifter betraktas sådana uppgifter om en fysisk person utifrån vilka personen direkt eller indirekt kan identifieras särskilt med hänvisning till en identifierare som ett namn, ett identifikationsnummer, en lokaliseringsuppgift eller onlineidentifikatorer eller en eller flera faktorer som är specifika för den fysiska personens fysiska, fysiologiska, genetiska, psykiska, ekonomiska, kulturella eller sociala identitet. Grundlagsutskottet har i sin utlåtandepraxis konstaterat att det med tanke på skyddet för personuppgifter och privatlivet är viktigt att endast personuppgifter som är nödvändiga med tanke på tillgången till information publiceras i handlingar som blir offentliga på webben (GrUU 63/2014). 

När det gäller innehållet i och ändamålet med personuppgifter publiceras i en offentlig kungörelse som avses i 102 § i praktiken endast uppgifterna om den tjänsteman som behandlar ärendet, så att personen kan kontaktas. Ansökan kan fogas till kungörelsen, dock så att alla personuppgifter om sökanden, inklusive hans eller hennes namn, har strukits.Sökandens namn och andra personuppgifter som gäller sökanden kan anses vara sådana identifierbara upplysningar som rör en fysisk person som avses i dataskyddsförordningen och som enligt grundlagsutskottet kan publiceras i handlingar som publiceras i datanätet endast om det är nödvändigt. 

Således kan det konstateras att det krav på uppgiftsminimering som förutsätts i dataskyddsförordningen har beaktats och att onödiga personuppgifter inte publiceras i kungörelsen. 

Den behandling av uppgifter som i propositionen föreslås för Transport- och kommunikationsverket är ändamålsenlig, skälig och transparent för den registrerade och grundar sig på det syfte och den reglering som beskrivs ovan. 

Således kan det bedömas att den föreslagna rätten för myndigheten att när det gäller offentliga kungörelser behandla personuppgifter i ett allmänt datanät motsvarar de allmänna principerna för behandling av personuppgifter i dataskyddsförordningen. 

På offentlig kungörelse och publicering av den tillämpas 62 a och 62 b § i förvaltningslagen. De nämnda paragraferna trädde i kraft den 1 januari 2020. I 62 b § i förvaltningslagen finns bestämmelser om publicering av uppgifter vid verkställande av offentlig kungörelse. I regeringens proposition om ändring av förvaltningslagen (RP 239/2018 rd) konstateras att eftersom behörigheten att verkställa offentliga kungörelser alltid följer av en bestämmelse i en speciallag, bör förhållandet mellan den föreslagna 62 b § och dataskyddsförordningen även i sistnämnda avseende bedömas i samband med annan relevant lagstiftning, om det är möjligt att kungörelser och kungjorda handlingar som publiceras i det allmänna datanätet kan innehålla personuppgifter. 

Enligt 62 a § 1 mom. i förvaltningslagen verkställs delgivningen genom att kungörelsen och den handling som kungörs publiceras på myndighetens webbplats i det allmänna datanätet. Vid behov ska kungörelsen också publiceras i en tidning som utkommer i det område som påverkas av ärendet eller på något annat sätt som myndigheten beslutar. Om kungörelsen på grund av störningar i datakommunikationerna eller av någon annan därmed jämförbar orsak inte kan publiceras på myndighetens webbplats, ska den dessutom publiceras i den officiella tidningen. Kungörelsen och den handling som kungörs ska hållas offentligt tillgängliga på myndighetens webbplats i det allmänna datanätet i 14 dygn. 

Transport- och kommunikationsverket ska också delge ett beslut i ärendet med iakttagande av samma förfarande som anges om hörande i bestämmelsen i fråga. 

I 62 a § 2 mom. i förvaltningslagen föreskrivs att när en tid för sökande av ändring eller någon annan tidsfrist som påverkar mottagarens rätt börjar löpa från delfåendet av handlingen, ska kungörelsen och den handling som kungörs hållas offentligt tillgängliga tills den nämnda tidsfristen går ut. Anmärkningar med anledning av framställan om förbud eller begränsning ska därför lämnas till Transport- och kommunikationsverket inom 14 dagar från delfåendet. 

I 62 a § 3 mom. i förvaltningslagen finns det närmare bestämmelser om innehållet i kungörelsen. Av kungörelsen ska det framgå vad saken gäller samt var och till vilken tidpunkt handlingen finns tillgänglig. I kungörelsen ska dessutom nämnas den tidpunkt då kungörelsen har publicerats på myndighetens webbplats och anges att delfåendet anses ha skett den sjunde dagen efter publiceringstidpunkten i fråga. Om kungörelsen inte har kunnat publiceras på myndighetens webbplats, ska det i kungörelsen anges att delfåendet har skett den sjunde dagen efter det att kungörelsen publicerades i den officiella tidningen. 

På publicering av personuppgifter som gäller kungörelsen tillämpas 62 b § i förvaltningslagen, enligt vilken personuppgifter får publiceras trots vad som föreskrivs i 16 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999). Enligt 16 § 3 mom. i offentlighetslagen får personuppgifter ur en myndighets personregister, om inte något annat särskilt bestäms i lag, lämnas ut i form av en kopia eller en utskrift eller i elektronisk form om mottagaren enligt bestämmelserna om skydd för personuppgifter har rätt att registrera och använda sådana personuppgifter. Enligt 62 b § i förvaltningslagen får uppgifterna i ett meddelande om att en handling finns tillgänglig och uppgifterna i en offentlig kungörelse och den kungjorda handlingen publiceras, om inte något annat följer av sekretessbestämmelserna. I fråga om personuppgifter publiceras dock endast sådana personuppgifter som är nödvändiga för tillgången till information, och de får publiceras trots vad som föreskrivs i 16 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. De personuppgifter som ingår i ett meddelande om att en handling finns tillgänglig samt i en offentlig kungörelse och den kungjorda handlingen ska avlägsnas från myndighetens webbplats i det allmänna datanätet när den tid för tillgänglighållande som avses i 62 § 3 mom. och 62 a § 2 mom. löper ut. 

Påföljder och rättsskydd

Vissa ändringsförslag bör granskas med tanke på de bestämmelser om de grundläggande fri- och rättigheterna som gäller den straffrättsliga legalitetsprincipen i 8 § i grundlagen och rättsskydd i 21 § i grundlagen. Genom den föreslagna ändringen av 123 § förenhetligas påföljdsbeloppet för dem som färdas längs kanaler och via rörliga broar och dem som färdas i andra vattenområden. Genom den ändring av 124 § som gäller fartbegränsningen kan också andra personer än befälhavaren på en farkost påföras avgift för trafikförseelse för en lindrigare överträdelser av fartbegränsningen. Genom den föreslagna ändringen av 125 § utvidgas dessutom möjligheten att påföra avgift för trafikförseelse för användning av en oregistrerad farkost eller en farkost utan registerbeteckning inte bara till farkostens ägare och innehavare utan också till någon annan, såsom befälhavaren på en farkost. 

Det bör noteras att dessa ändringsförslag gäller påförande av avgift för trafikförseelse. Avgiften för trafikförseelse skiljer sig från ett straff. I grundlagsutskottets praxis har avgifter av samma typ som avgiften för trafikförseelse ansetts vara administrativa påföljder av sanktionskaraktär för en lagstridig gärning. Grundlagsutskottet har i sak jämställt ekonomiska påföljder av straffkaraktär med straffrättsliga påföljder (se t.ex. GrUU 2/2017 rd, GrUU 14/2013 rd och GrUU 17/2012 rd). En avgift för trafikförseelse kan alltså till sin karaktär betraktas som både en administrativ sanktion och ett straff. 

Vid påförande av avgift för trafikförseelse tillämpas förvaltningslagen, inklusive de förfaranden som gäller hörande i den. Enligt 34 § 1 mom. i förvaltningslagen ska en part innan ett ärende avgörs part ges tillfälle att framföra sin åsikt om ärendet och avge sin förklaring med anledning av sådana yrkanden och sådan utredning som kan inverka på hur ärendet kommer att avgöras. 

De allmänna grunderna för administrativa påföljder ska bestämmas i lag eftersom det innebär utövning av offentlig makt att påföra en sådan avgift (GrUU 9/2018 rd). Det ska lagstiftas exakt och tydligt om betalningsskyldigheten och grunderna för avgiftens storlek, lika väl som om den betalningsskyldiges rättsskydd och grunderna för att verkställa lagen (se t.ex. GrUU 17/2012 rd, GrUU 9/2012 rd, GrUU 57/2010 rd). Bestämmelserna ska dessutom uppfylla kraven angående sanktionernas proportionalitet. 

Också den straffrättsliga legalitetsprincipen enligt 8 § i grundlagen förutsätter att de straff och andra påföljder som följer av ett brott ska anges i lag. Utifrån straffbestämmelsens ordalydelse ska det vara möjligt att förutse om någon verksamhet eller försummelse är straffbar. 

Grundlagsutskottet har ansett att straffbestämmelser måste uppfylla både de allmänna villkoren för begränsning av grundläggande fri- och rättigheter och de eventuella särskilda villkor som varje enskild bestämmelse om fri- och rättigheterna kan medföra (GrUU 20/2002 rd). Se även GrUU 17/2006 rd. Godtagbarhetskravet för inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna förutsätter att det måste finnas ett tungt vägande samhälleligt behov av en kriminalisering och en godtagbar grund inom systemet med de grundläggande fri- och rättigheterna. Kravet på proportionalitet förutsätter en avvägning av om det är nödvändigt att kriminalisera en handling för att skydda det bakomliggande rättsobjektet och om samma syfte kan nås på något annat sätt som innebär ett mindre ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna än kriminalisering. Även en straffpåföljds stränghet måste vara proportionerlig. 

Genom de föreslagna ändringarna av 123 och 124 § främjas jämlikheten enligt 6 § i grundlagen när beloppet av avgiften för trafikförseelse i fortsättningen ska vara detsamma oberoende av var personen rör sig och om fartbegränsningen överträds i trafik längs kanaler eller via rörliga broar eller i något annat vattenområde. De föreslagna bestämmelserna är nödvändiga och proportionerliga med tanke på säkerheten. De uppfyller också kraven på exakthet och noggrann avgränsning. 

Genom den ändring av 125 § som gäller registreringsförseelse kan utöver ägaren och innehavaren av en farkost även andra personer, såsom farkostens befälhavare, påföras en avgift för trafikförseelse på 70 euro för att en farkost används eller får användas utan att den har registrerats eller så att den saknar registerbeteckning. Själva användningsförbudet ingår i den gällande lagen och avsikten är inte att det ska ändras. Enligt 112 § 1 mom. i den gällande sjötrafiklagen är det förbjudet att använda en registreringspliktig farkost innan den har förts in i registret och enligt 118 § 2 mom. är det förbjudet att använda en registreringspliktig farkost om den inte är försedd med registerbeteckning. Ett förbud mot att använda en farkost utan att medföra registreringsbevis ingår i 117 § 4 mom. och ett förbud mot att använda en farkost utan att medföra provbeteckning i 119 § 3 mom. Ändringen av paragrafen förtydligar och sammanför bestämmelserna om förseelser som gäller registrering, med undantag för förseelser som gäller näringsidkare. Ändringen innebär också att befälhavaren inte längre kan dömas till böter för avsaknad av registreringsbevis eller provbeteckning i farkosten, varvid endast avgift för trafikförseelse kan påföras för alla registreringsförseelser. Det finns ett klart samhälleligt behov av ändringen, eftersom det nuvarande systemet har varit svårbegripligt för tillsynsmyndigheterna. Ändringen bidrar också sannolikt till ökad ansvarsfullhet inom uthyrningen av båtar. Ändringen av paragrafen om registreringsförseelse grundar sig alltså på lag och regleringen är proportionerlig, exakt och noggrant avgränsad. 

Verkets bemyndiganden att meddela föreskrifter och delegering av lagstiftningsbehörigheten (80 §)

Enligt 80 § 2 mom. i grundlagen kan andra myndigheter genom lag bemyndigas att utfärda rättsnormer i bestämda frågor, om det med hänsyn till föremålet för regleringen finns särskilda skäl och regleringens betydelse i sak inte kräver att den sker genom lag eller förordning. Tillämpningsområdet för ett sådant bemyndigande ska vara exakt avgränsat. Av grundlagen följer dessutom att de frågor som ett bemyndigande omfattar ska anges noggrant i lag. 

Grundlagsutskottet har i sin utlåtandepraxis konstaterat i fråga om tillämpningen av 80 § 2 mom. i grundlagen att jämfört med bemyndiganden att utfärda förordning ställs det större krav på exakt avgränsning av bemyndiganden att meddela föreskrifter, vilket betyder att de frågor som bemyndigandet gäller måste preciseras exakt genom lag. Bemyndigandet ska dessutom enligt en uttrycklig bestämmelse i grundlagen ha ett exakt avgränsat tillämpningsområde (GrUU 46/2001 rd och GrUU 16/2002 rd). 

I samband med grundlagsreformen nämndes som exempel på en myndighets normgivningsbefogenhet teknisk reglering av smärre detaljer som inte inbegriper prövningsrätt i någon större utsträckning (RP 1/1998 rd, GrUU 16/2002 rd och GrUU 19/2002 rd). 

I propositionen ingår flera preciseringar av Transport- och kommunikationsverkets bemyndigande att meddela föreskrifter samt vissa nya bemyndiganden för Transport- och kommunikationsverket att meddela föreskrifter, vilka alla beskrivs i avsnittet ”Bestämmelser på lägre nivå än lag”. Dessa befogenheter gäller frågor av teknisk natur som Transport- och kommunikationsverket har sakkunskap om. Med beaktande av verkets verksamhetsområde finns det därför sådana särskilda skäl som avses i grundlagen och som gör att de bemyndiganden att meddela föreskrifter som föreslås för verket är förenliga med 80 § 2 mom. i grundlagen. 

Tillämpning på Åland

Tillämpningen av lagen i landskapet Åland bestäms enligt självstyrelselagen för Åland (1144/1991, nedan självstyrelselagen). Rikets lag tillämpas också i landskapet, om det i lagen föreskrivs om frågor som enligt självstyrelselagen hör till rikets lagstiftningsbehörighet. På motsvarande sätt tillämpas rikets lag inte i landskapet, om lagstiftningsbehörigheten i de frågor som regleras genom lag hör till landskapet. 

Enligt 18 § 21 punkten i självstyrelselagen hör frågor som gäller båttrafik och farleder för den lokala sjötrafiken till landskapets lagstiftningsbehörighet. Enligt 27 § 13 punkten i självstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om handelssjöfart samt farleder för handelssjöfarten. 

Enligt motiveringen till 27 § 13 punkten i självstyrelselagen hör ärenden som rör fartygspersonalens behörighet till rikets lagstiftningsbehörighet i fråga om handelssjöfart. I den föreslagna lagen om ändring av sjötrafiklagen preciseras kraven för internationellt förarbrev för fritidsbåt. Förslaget hänför sig till behörighetskraven för nöjesfartyg och gäller i huvudsak fritidsfärder. Eftersom denna typ av behörighet inte gäller fartygspersonal inom handelssjöfarten hör lagstiftningsbehörigheten till denna del till landskapet i och med att det är fråga om ett undervisningsärende enligt 18 § 14 punkten i självstyrelselagen. 

Rikets lagstiftningsbehörighet omfattar också underhållet av farlederna inom handelssjöfarten och de bestämmelser som ska iakttas i dessa farleder oberoende av farkostens användningsändamål. Eftersom den föreslagna lagens bestämmelser om säkerhetsanordningar och trafikmärken inom sjöfarten gäller både fritidsbåttrafik och handelssjöfart, hör lagens bestämmelser om utmärkning av farleder och reglering av sjötrafiken till rikets behörighet. 

Landskapet har däremot lagstiftningsbehörighet när det gäller underhållet av lokala farleder som inte används för handelssjöfart, underhållet av säkerhetsanordningar som används i dessa farleder och bestämmelserna om regionala förbud och begränsningar i farleder utanför de farleder som används för handelssjöfart. Likaså omfattar landskapets lagstiftningsbehörighet även särskilda bestämmelser som gäller trafiken längs lokala kanaler och via lokala rörliga broar. 

Även de föreslagna bestämmelserna om registrering av båtar, utrustningen i och de tekniska föreskrifterna om vanliga båtar och mindre farkoster hör till landskapets lagstiftningsbehörighet. 

På de grunder som anges ovan kan lagförslagen enligt regeringens uppfattning behandlas i vanlig lagstiftningsordning.