48 kap.Om miljöbrott
1 §.Miljöförstöring. Läsbarheten förbättras genom tekniska ändringar. Avsikten är inte att ändra det straffbelagda området i sak. Det föreslås att den nuvarande 1 mom. 2 punkten delas upp på en ny 2 punkt och en ny 3 punkt och att den nuvarande 3 punkten delas upp på nya 4–6 punkter. Hänvisningarna till författningar i 1 mom. blir egna underpunkter, och i 3 mom. utformas hänvisningarna som 1–5 punkter.
Paragrafens motiveringar i sak ingår i bl.a. regeringspropositionerna 93/1994 rd (den ursprungliga straffbestämmelsen), 42/1995 rd (avtappningsstadgan för Saimen och Vuoksen), 128/1995 rd (ämnen som bryter ned ozonskiktet), 101/1998 rd (markanvändnings- och bygglagen), 84/1999 rd (2000 års miljöskyddslag), 76/2001 rd (ämnen som bryter ned ozonskiktet) 25/2004 rd (förordningen om farliga kemikalier), 52/2004 rd (genetiskt modifierade organismer, andra motsvarande skadliga förändringar i miljön), 184/2005 rd (långlivade organiska föroreningar, 3/2007 rd (Reach-förordningen), 30/2007 rd (avfall, fluorerade växthusgaser), 43/2009 rd (CLP-förordningen), 157/2010 rd (ämnen som bryter ned ozonskiktet, tvätt- och rengöringsmedel), 199/2010 rd (avfallsdirektivet), 29/2011 rd (metalliskt kvicksilver och kvicksilverföreningar), 81/2011 rd (växtskyddsmedel), 38/2013 rd (kemikalielagen, kemikaliesäkerhetslagen, biosidförordningen, PIC-förordningen) och 214/2013 rd (den nya miljöskyddslagen).
2 §.Grov miljöförstöring. Det föreslås att två nya kvalifikationsgrunder fogas till paragrafen och att den nuvarande bestämmelsen i 1 mom. 2 punkten stryks. I den svenskspråkiga versionen av 1 mom. 1 punkt föreslås en språklig rättelse.
Enligt 1 mom. 2 punkten i förslaget ska straff för grov miljöförstöring dömas ut, om vid miljöförstöring eftersträvas avsevärd ekonomisk vinning och brottet även bedömt som en helhet är grovt. Denna grund har använts i flera bestämmelser om en grov gärningsform i samband med ekonomisk verksamhet (grovt skattebedrägeri, grovt arbetspensionsförsäkringsavgiftsbedrägeri, grovt olovligt brukande, grovt djurskyddsbrott, grovt jaktbrott, grovt döljande av olagligt byte, grovt narkotikabrott, grovt alkoholbrott).
Även om miljön är det primära skyddsobjekt som skyddas genom straffbestämmelserna om miljöförstöring, har brottet ur gärningsmannens synvinkel ofta karaktären av ett ekonomiskt brott. Den materiella lagstiftningen om miljöskydd inrymmer olika förpliktelser som medför kostnader för aktörerna. Man försummar den materiella lagstiftningen för att undgå dessa miljöskyddsrelaterade kostnader, och brottet medför därmed ekonomisk vinning för gärningsmännen. Ju större kostnader man försöker undgå genom gärningen, desto klandervärdare kan gärningen anses vara också med tanke på miljöskyddet.
Avsevärd ekonomisk vinning kan eftersträvas t.ex. när man inom näringsverksamhet gör sig skyldig till brott genom att bolagets hela affärsverksamhet bygger på miljöförstöring t.ex. genom bortskaffning av avfall eller bolaget bedriver omfattande tillståndspliktig verksamhet helt utan miljötillstånd eller genom att klart bryta mot tillståndsvillkoren. Också omfattande försummelse av dyra kontrollskyldigheter kan innebära en strävan efter avsevärd ekonomisk vinning.
Även om man inom näringsverksamhet alltid strävar efter ekonomisk vinning ska dock inte alla brott i samband med näringsverksamhet bedömas som grova. För att grunden ska bli tillämplig ska den ekonomiska vinning som eftersträvats genom brottet vara avsevärd. Det är förhållandevis vanligt att de grova gärningsformerna av ekonomiska brott innebär en situation där avsevärd vinning eftersträvas. Vad som betraktas som avsevärd vinning kan ofta inte entydigt sägas på basis av lagberedningshandlingarna för bestämmelserna i fråga. Ibland har bedömningen av bestämmelserna förankrats i t.ex. rättspraxis i fråga om grovt skattebedrägeri eller grov stöld. I förarbetena till missbruk av insiderinformation har det å andra sidan konstaterats att en rätlinjig jämförelse med t.ex. stöld skulle leda till att samtliga gärningar inom ekonomisk verksamhet måste betraktas som grova. Bedömningen bör snarare göras i förhållande till den vinst som i allmänhet kan förväntas genom ett brott av motsvarande storlek (RP 254/1998 rd, s. 24). Ett entydigt värde på beloppet av avsevärd vinning kan således inte heller ges i fråga om grov miljöförstöring.
På samma sätt som i fråga om många andra grova gärningsformer förutsätter bestämmelsen inte att avsevärd ekonomisk vinning uppnås, utan enbart en strävan efter vinning räcker till. Vid grov miljöförstöring kommer den ekonomiska vinningen till uttryck framför allt som den inbesparing som eftersträvats. Exempelvis försummelser vid avfallsbehandling eller utsläpp av avfall i miljön kan medföra lägre kostnader än behandlingen av avfall i enlighet med bestämmelserna. Skillnaden mellan kostnaderna ska betraktas som sådan ekonomisk vinning som avses i bestämmelsen. Som vinning kan också beaktas värdet i euro av den konkurrensfördel som eftersträvats genom brottet, om värdet är högre än den inbesparing som direkt eftersträvats. Exempelvis inom företagsverksamhet kan den kostnadsfördel som uppnåtts genom försummelse av avfallsbehandlingen flyttas över till fördelaktigare priser, vilket leder till en ökad marknadsandel. Vinstbeloppet motsvarar då värdet på denna nya affärsverksamhet.
Grov miljöförstöring är straffbar både när gärningen begås uppsåtligen och när den begås av grov oaktsamhet. Det ska dock krävas avsiktsuppsåt för den omständighet som utgör kvalifikationsgrund. Av ordalydelsen (”eftersträvas”) framgår att det ska vara gärningsmannens avsikt att få ekonomisk vinning. Det handlar om en ansvarsförutsättning som gäller gärningsmannens subjektiva föresats, även om man i praktiken i väsentlig grad måste sluta sig till avsikten utifrån gärningens beskaffenhet eller andra omständigheter. Uppsåt krävs däremot inte t.ex. när det gäller följderna av gärningen. Till denna del räcker det med grov oaktsamhet, vars förutsättningar bestäms enligt 3 kap. 7 § 2 mom. i strafflagen.
Liknande bestämmelser i strafflagen gäller bl.a. grovt djurskyddsbrott som avses i 17 kap. 14 a §, grovt jaktbrott som avses i 48 a kap. 1 a § och missbruk av insiderinformation som avses i 51 kap. 1 §. Alla dessa innehåller ett rekvisit som uttrycker strävan efter ekonomisk vinning (”eftersträvas avsevärd ekonomisk vinning” eller ”för att bereda sig eller någon annan ekonomisk vinning”) men är trots det straffbara gärningar också när de begås av grov oaktsamhet.
Enligt den föreslagna 3 punkten ska brottet kunna betraktas som grov miljöförstöring, om brottet begås särskilt planmässigt och brottet även bedömt som en helhet är grovt. Ett brott som begås enligt en överlagd plan ska vid skuldbedömningen betraktas som mera klandervärt än ett brott som begås av ett infall. Grunden används i strafflagen i samband med flera grova gärningsformer (t.ex. grovt skattebedrägeri och grovt ocker).
Brottet ska kunna bedömas som grovt, om det har begåtts på ett så omfattande och systematiskt sätt att gärningen tyder på särskild planmässighet. Brottet kan anses ha begåtts särskilt planmässigt också när det har föregåtts av omfattande förberedelser eller förhandsarrangemang som syftar till att förhindra att det uppdagas (RP 66/1988 rd, s. 61 och 135/II). Planmässighet kan komma fram också i samband med en gärning av engångsnatur.
Särskild planmässighet kan visas t.ex. av att man minskar risken för att bli fast genom att vilseleda myndigheterna eller lämna felaktiga uppgifter eller av att man inom yrkes- eller näringsverksamhet ordnar verksamheten så att lagen systematiskt överträds som en del av verksamheten.
Särskild planmässighet kan visas också genom samverkan mellan olika brottsgärningsmän. Det förutsätts dock inte en organiseringsgrad på samma nivå som i en sådan organiserad kriminell sammanslutning som avses i 17 kap. 1 a § 4 mom. i strafflagen. Den särskilda planmässigheten förutsätter således inte nödvändigtvis t.ex. en hierarkisk organisering, en strukturerad arbetsfördelning eller upprepad eller fortgående verksamhet (RP 183/1999 rd). Endast det att flera personer verkar i samråd visar dock inte på särskild planmässighet, om inte verksamheten är knuten till en förhandsplan.
Att den brottsliga verksamheten är planmässig är enligt 6 kap. 5 § 1 punkten i strafflagen en straffskärpningsgrund. Eftersom särskild planmässighet enligt förslaget ingår i rekvisitet för grov miljöförstöring, kan den allmänna skärpningsgrunden planmässighet tillämpas på grov miljöförstöring endast om planmässigheten är exceptionellt framträdande och minutiös. Även om den allmänna skärpningsgrunden inte tillämpas, ska graden av planmässighet dock beaktas som en särskild straffmätningsgrund (se RP 44/2002 rd, s. 172/II och 193/II).
Det föreslås att den nuvarande 2 punkten stryks, eftersom de situationer som avses i punkten till betydande delar ingår i den föreslagna straffskärpningsgrunden särskild planmässighet och eftersom de också omfattas av bestämmelserna i den allmänna delen i strafflagen. Ändringen är närmast av teknisk natur och avsikten är inte att ändra straffbestämmelsens tillämpningsområde i sak. Avsikten är inte heller att ändra praxis som innebär att de fall där det handlar om ett förfarande i strid med en myndighets påbud eller förbud bedöms strängare än andra. Förfaranden i strid med en myndighets påbud eller förbud ska i sak leda till en lika sträng påföljd som tidigare.
Av regeringens proposition 94/1993 rd framgår att den nuvarande straffskärpningsgrunden är avsedd att gälla situationer där den som gjort sig skyldig till miljöförstöring trots ett ingripande av en myndighet fortsätter sin verksamhet som förut i strid med en myndighets bindande påbud eller förbud i ett enskilt fall. Enligt motiveringen meddelas sådana påbud och förbud som avses i bestämmelsen inte lättvindigt i praktiken och inte i onödan.
Om ett brott begås trots ett påbud eller förbud som meddelats med anledning av tidigare förorening av miljön eller något annat förfarande som avses i 1 § ska det ofta kunna anses att brottet har begåtts särskilt planmässigt. Brottet är då alltid överlagt och vanligen t.ex. på grund av verksamhetens omfattning även i övrigt förenat med planmässighet (t.ex. omfattande förberedelser eller verkställighetsåtgärder). Ett förfarande i strid med påbud eller förbud beaktas också vid totalbedömningen av hur grovt brottet är.
Ett förfarande i strid med påbud eller förbud inverkar dessutom på det straff som bestäms för såväl miljöförstöring som grov miljöförstöring. Att brottet begås på det sätt som avses i den nuvarande 2 punkten innebär en hög grad av tillräknande, vilket i enlighet med 6 kap. 4 § i strafflagen ska beaktas när straffet bestäms. I regeringens proposition gällande straffrättens allmänna läror (RP 44/2002 rd) sägs att ju medvetnare gärningsmannen är om de gärnings- och straffbarhetsrelaterade omständigheterna, desto uppenbarare är likgiltigheten för andras skyddade intressen. Också den skärpningsgrund som avses i 6 kap. 5 § 5 punkten i strafflagen kan bli tillämplig på särskilda villkor som framgår av bestämmelsen.
Det föreslås en språklig rättelse i 2 mom.
4 §.Miljöförstöring av oaktsamhet. Den hänvisning till 1 § 1 mom. 2 eller 3 punkten som ingår i 2 punkten ändras med anledning av ändringarna i 1 § så att det hänvisas till 1 § 1 mom. 2–6 punkten. Avsikten är inte att ändra bestämmelsen i sak, utan det är fråga om en rättelse av teknisk natur.
5 a §.Grovt naturskyddsbrott. Det föreslås att en ny 5 a § om grovt naturskyddsbrott fogas till kapitlet. I paragrafen förtecknas grunderna för en tillämpning av bestämmelsen om den grova gärningsformen. Förteckningen är uttömmande på det sätt som omfattats vid totalreformen av strafflagen. Ett brott kan uppfylla flera av de kvalifikationsgrunder för grovt naturskyddsbrott som föreslås i paragrafen. Detta ska kunna beaktas vid helhetsbedömningen av brottet och vid straffmätningen. Dessutom ska brottet också bedömd som en helhet vara grovt.
Straff för grovt naturskyddsbrott ska enligt den föreslagna 1 punkten dömas ut, om genom brottet förorsakas allvarlig fara eller skada för bevarandet av en art, ett naturområde eller något annat naturföremål med beaktande av att den art som är föremål för brottet är synnerligen sällsynt eller hotad eller att den fara eller skada som vållas är långvarig eller omfattande.
Genom bestämmelsen skyddas bevarandet av naturens mångfald. Allvarlig fara för bevarandet av en art, ett naturområde eller något annat naturföremål innebär samtidigt skada för naturens mångfald. Enligt 1 § 1 punkten i naturvårdslagen är ett syfte med den lagen att bevara naturens mångfald. I fråga om naturens mångfald hänvisas det i lagens förarbeten (RP 79/1996 rd) till konventionen om biologisk mångfald (Riokonventionen, FördrS 78/1994). Med biologisk mångfald avses enligt artikel 2 i konventionen ”variationsrikedomen bland levande organismer av alla ursprung, inklusive från bland annat landbaserade, marina och andra akvatiska ekosystem och de ekologiska komplex i vilka dessa ingår; detta innefattar mångfald inom arter, mellan arter och av ekosystem”. Begreppet ’ekosystem’ inrymmer också den livlösa naturen.
Med bevarande avses att föremålen för skyddet förskonas från att försvinna, förstöras, skadas eller utrotas. Med bevarande avses dessutom att möjligheterna att bevara och skydda en art, ett naturområde eller något annat naturföremål inte avsevärt försämras till följd av gärningen. För att naturvårdslagens syften ska uppnås gäller enligt dess 5 § att naturvården ska utformas så att en skyddsnivå som är gynnsam för landets naturtyper och vilda arter kan uppnås och bibehållas. Skyddsnivån för en naturtyp är gynnsam då dess naturliga utbredningsområde och totala areal räcker till för att på sikt trygga att naturtypen och ekosystemets struktur och funktion bibehålls samt då skyddsnivån för de arter som är karakteristiska för naturtypen är gynnsam. Skyddsnivån för en art är gynnsam då arten på sikt kan bibehålla sin livskraft i sin naturliga omgivning. En gärning som allvarligt äventyrar möjligheterna att uppnå eller bibehålla en gynnsam skyddsnivå för en art eller en naturtyp kan således medföra allvarlig fara också för bevarandet av arten eller naturtypen.
Storleken på faran eller skadan för bevarandet av en art, ett naturområde eller ett annat naturföremål och därmed även för naturens mångfald ska bedömas som en helhet. Sammankopplingen av att den art som är föremål för brottet är synnerligen sällsynt eller hotad och att faran eller skadan är långvarig och omfattande har betonats genom att bestämmelsen framhäver dessa faktorer som grunder för bedömningen av hur allvarlig faran eller skadan är.
Exempelvis en kortvarig fara eller skada ska således vara mera omfattande än en långvarigare för att den föreslagna bestämmelsen i 5 a § 1 mom. 1 punkten ska kunna tillämpas. Skadans varaktighet är alltså en delfaktor vid bedömningen av hur allvarlig skadan är. Analogt gäller att ett brott som riktats mot en sällsynt art som kräver särskilt skydd inte nödvändigtvis uppfyller brottsrekvisitet för grovt naturskyddsbrott, om brottet inte långvarigt äventyrar artens överlevnad.
Med den art som är föremål för brottet avses bl.a. ett djur, en växt eller något annat naturföremål som förstörts eller skadats och som avses i 5 § 1 mom. 1 punkten i strafflagen samt ett föremål som avses i 2 eller 3 punkten. När det gäller i 47 § i naturvårdslagen avsedda platser där arter förekommer, i 49 § 1 mom. avsedda platser där individer förökar sig och rastar och i 39 § 2 mom. avsedda boträd avses med den art som är föremål för brottet den art för vars skydd de nämnda platserna har skyddats eller fridlysts.
Att den art som är föremål för brottet är synnerligen sällsynt eller hotad syftar bl.a. på artens spridning eller stammens storlek, behovet av skydd, stammens reproduktionsförmåga och risken för att arten försvinner. Bestämmelsen förutsätter att arten är synnerligen sällsynt eller synnerligen hotad. Det ska i allmänhet inte räcka med att brottet riktas mot en art som konstaterats vara hotad, om inte gärningen t.ex. riktas mot flera individer eller om inte artens hotklassificering stiger till följd av gärningen.
De arter som berörs är t.ex. hotade arter som avses i 46 § i naturvårdslagen och i 21 § i naturvårdsförordningen, arter som kräver särskilt skydd och som avses i 47 § 1 mom. i den lagen och i 22 § i den förordningen samt de djurarter som nämns i bilaga IV (a) och de växtarter som nämns i bilaga IV (b) till habitatdirektivet och till vilka det hänvisas i 49 § i naturvårdslagen. Arter som kräver särskilt skydd är bl.a. saimensäl, kungsörn, havsörn, fjällgås, pilgrimsfalk och vitryggig hackspett, arter som nämns i bilaga IV (a) till habitatdirektivet, bl.a. fransfladdermus, apollofjäril och tjockskalig målarmussla samt arter som nämns i bilaga IV (b), bl.a. nipsippa. För tydlighetens skull kan det konstateras att det att arten är hotad eller att arten kräver särskilt skydd inte i och för sig har någon direkt rättsverkan. För att ansvar för naturskyddsbrott ska kunna inträda enligt grundrekvisitet ska arten dessutom vara skyddad eller fridlyst.
På de arter som avses i bilaga A och bilaga B till CITES-förordningen ska i allmänhet tillämpas en annan kvalifikationsgrund än den som nämns i den föreslagna 1 punkten, eftersom gärningssätten (införsel i landet, utförsel ur landet, transport, köp, erbjudande att köpa, förvärv för kommersiella ändamål, offentlig förevisning i kommersiellt syfte, användning i vinstsyfte, försäljning, innehav för försäljning, saluföring eller transport för försäljning) enligt det grundrekvisit i 5 § 1 mom. 3 punkten i strafflagen som gäller dessa arter vanligen inte medför en sådan allvarlig fara för artens bevarande som avses i den föreslagna punkten. I dessa fall kan ansvaret för grovt naturskyddsbrott basera sig främst på att avsevärd ekonomisk vinning eftersträvas (2 punkten) eller att brottet begås särskilt planmässigt (3 punkten).
Vid bedömningen av den orsakade faran för bevarandestatusen ska hänsyn tas till antalet organismer som är föremål för brottet och antalet i proportion till artens spridning, stammens storlek och stammens reproduktionsförmåga. Den föreslagna tillämpningsgrunden gäller i praktiken fall där ett naturskyddsbrott riktas mot ett stort antal individer eller en stor mängd olika arter. Ju större risk gärningen medför för att den art eller t.ex. den skyddade naturtyp som är föremål helt och hållet försvinner på sikt till följd av gärningen eller att den plats där den förekommer krymper väsentligt, desto större bör faran eller skadan anses vara med tanke på bevarandestatusen. Ett brott mot en enda individ ska vanligen kunna uppfylla kvalifikationsgrunden bara om individen utgör en väsentlig del av artens hela stam. Skadan är då vanligen också långvarig. Rekvisitet ska kunna uppfyllas t.ex. vid dödande av en individ av en art som förökar sig långsamt och vars stam består av högst några hundra individer. Rekvisitet kan således uppfyllas t.ex. vid dödande av en enskild saimensäl, dock förutsatt att brottet även bedömt som en helhet är grovt. Rekvisitet kan också uppfyllas genom uppsåtlig förstöring av en enda plats där den synnerligen hotade flodpärlmusslan förekommer, t.ex. förstöring genom muddring eller byggande.
Vid bedömningen av faran eller skadan för bevarandestatusen och för naturens mångfald ska hänsyn kunna tas också till de riktgivande värden för fridlysta djur och växter som representanter för sin art som miljöministeriet fastställt med stöd av 59 § i naturvårdslagen. Värdena har senast fastställts genom miljöministeriets förordning om riktgivande värden på fridlysta djur och växter (9/2002). Värdena återspeglar bl.a. artens reproduktionsförmåga och kräsenhet med avseende på t.ex. livsmiljön, artens behov av skydd och stammens storlek. Det lägsta fastställda värdet är för närvarande 17 euro (t.ex. mullvad, lövsångare och bofink) och det högsta är 9 755 euro (saimensäl). Förutom för saimensäl har ett ganska högt värde fastställts för t.ex. fjällräv och havsörn (7 400 euro), större skrikörn (6 728 euro), fjällgås och jaktfalk (6 391 euro), flodiller (5 382 euro) och kungsörn (4 877 euro). I fråga om fridlysta växter och mossor har det inte fastställts något värde på förhand, utan enligt 11 § i förordningen ska man vid påförande av förverkandepåföljd i fråga om dem inhämta utlåtande av närings-, trafik- och miljöcentralen. Om de organismer som är föremål för brottet har synnerligen stort värde som representanter för sin art indikerar detta vanligen att också den fara eller skada för artens överlevnad som avses i den föreslagna bestämmelsen ska betraktas som (synnerligen) allvarlig.
Det går inte att sätta några exakta tidsmässiga gränser för farans eller skadans långvarighet. Faran eller skadan ska dock vara så bestående till sin natur att det inte är fråga om en händelse som är snabbt övergående. Långvarigheten syftar på skador som fortgår under flera månader eller till och med år eller är bestående. Graden av allvarlighet hos en skada för ett område ökar av att gärningen innebär att en individ eller flera individer av den art som utgör en viktig grund för skyddet av ett skyddsområde förstörs eller att karakteristiska drag hos den naturtyp som utgör grund för skyddet av ett naturskyddsområde försämras.
Begreppet långvarighet hänför sig förutom till områdena även till artskyddet: om man genom gärningen t.ex. förstör hela stammen av en art permanent på ett visst område eller en individ eller flera individer av en art som sprider sig mycket långsamt på en av artens sällsynta förekomstplatser ska detta beaktas vid bedömningen av hur stor skadan är. Exempelvis uppsåtlig förstöring av en djur- eller växtart genom total utrotning ska i princip betraktas som ett grovt naturskyddsbrott. Vid bedömningen av långvarigheten ska de lokala förhållandena beaktas. I t.ex. Lappland kan skogsförnyelse ta längre tid än i Södra Finland.
Farans eller skadans omfattning ska gälla framför allt alla områden som kräver skydd eller är fridlysta. Att faran för bevarandet av arten, naturområdet eller något annat naturföremål är omfattande innebär att verksamheten försämrar mångfalden t.ex. på ett geografiskt sett stort område eller berör flera arter. Det är i dessa fall fråga om större skador eller fara för sådana skador än normalt. Vid bedömningen av omfattningen granskas framför allt arealen på det förstörda eller skadade område som är föremål för brottet, inte t.ex. områdets andel av den totala arealen av det skyddsområde som är föremål för brottet. Exempelvis förstöring av viktiga skyddsvärden på ett vidsträckt naturskyddsområde eller avverkning av vidsträckt gammal skog i t.ex. ett naturreservat som avses i naturvårdslagen ska kunna uppfylla rekvisitet för grovt naturskyddsbrott. Å andra sidan ska också ett brott på ett litet område kunna betraktas som grovt, om t.ex. den berörda naturtypen är mycket sällsynt. Skadan är då av långvarig natur.
Med fara avses i den föreslagna bestämmelsen en konkret fara. Detta framgår av att uttrycket ”vållas” används i bestämmelsen. Det förutsätts att skadan redan har varit nära att uppkomma. Denna omständighet inverkar även på preskriptionstiden för gärningen. I enlighet med 8 kap. 2 § i strafflagen ska preskriptionstiden för ett grovt naturskyddsbrott börja löpa först från det att den verkan (i detta fall skadan eller den konkreta faran för skada) som förutsätts i brottsrekvisitet inträdde.
Enligt den föreslagna 2 punkten ska straff för grovt naturskyddsbrott dömas ut, om avsevärd ekonomisk vinning eftersträvas genom naturskyddsbrottet. Det är meningen att kvalifikationsgrunden i princip ska tillämpas på motsvarande sätt som i fråga om grov miljöförstöring. Grunderna för tillämpningen av bestämmelsen har beskrivits i detaljmotiveringen till 2 § 1 mom. 2 punkten. En strävan efter avsevärd ekonomisk vinning kan visas t.ex. av ett högt kommersiellt värde på föremål som illegalt avskilts från sin omgivning, förts in i landet eller förts ut ur landet eller att det finns färdigt organiserade försäljningskanaler. Dessutom ska gärningen även bedömd som en helhet vara grov.
Bedömningen av vinningen utgår från nettoprincipen, på samma sätt som i fråga om de förverkandepåföljder som avses i 10 kap. i strafflagen. I likhet med förverkandepåföljderna ska dock inte alla kostnader till följd av brottet nödvändigtvis vara avdragsgilla. Också vid naturskyddsbrott kan den ekonomiska vinningen komma till uttryck som en inbesparing eller konkurrensfördel. Vid ett byggprojekt kan t.ex. åtgärder för att förstöra fridlysta objekt resultera i lägre kostnader än åtgärder som innebär att man iakttar fridlysningsbestämmelserna.
Tillämpning av grunden ska inte villkoras av att gärningsmannen strävar efter en omedelbar realisering av vinsten, utan den ekonomiska vinningen kan också komma till uttryck som t.ex. värdestegring för fastigheten. Åtgärder som förstör ett fridlyst objekt kan t.ex. möjliggöra byggande, varvid fastighetens värde kan stiga betydligt i och med att byggnadsrätt erhålls eller byggnadsrätten utökas. Vinsten bör dock även då kunna mätas i pengar. Om gärningssättet är införsel i landet eller förstöring av ett skyddat eller fridlyst djur, ska dock en strävan efter ekonomisk vinning vanligen villkoras av gärningsmannens avsikt att sälja eller annars kommersiellt tillgodogöra sig föremålet för brottet. Att tillgodogöra sig till och med ett värdefullt föremål av detta slag endast i egna hemförhållanden visar i allmänhet inte den strävan efter avsevärd vinning som förutsätts enligt kvalifikationsgrunden, men gärningen kan då komma att bedömas med stöd av de andra grunderna i paragrafen.
Om gärningsmannen skulle ha kunnat få skyddsbaserad ersättning t.ex. med stöd av 53 § i naturvårdslagen, ska man vid bedömningen av den ekonomiska vinningen vanligen inte kunna dra av ersättningen från de inkomster som fåtts genom brottet, om det förfarande som uppfyller rekvisitet inte skulle ha fått vidtas ens i det fallet att ersättning skulle ha betalats. Som exempel kan nämnas att om man vid avverkning av skog uppsåtligen har förstört en med stöd av 49 § 1 mom. i naturvårdslagen fridlyst plats där en art förökar sig och rastar kan man vid bedömningen av om den ekonomiska vinningen är avsevärd inte från inkomsten av virkesförsäljning dra av den ersättning som gärningsmannen på grund av betydelsefull olägenhet skulle ha kunnat få med stöd av 53 § 1 mom. i naturvårdslagen, eftersom platsen där arten förökar sig och rastar inte ens då skulle ha fått förstöras.
Avsevärd ekonomisk vinning kan eftersträvas t.ex. när kommersiellt värdefulla skyddsobjekt olovligen förs in i landet eller innehas för försäljning. Grunden kan komma i fråga också i samband med bygg- eller vattenbyggnadsprojekt, drivning eller marktäkt, om ett skyddsobjekt förstörs eller skadas genom projektet och medför avsevärd ekonomisk vinning.
I vissa fall kan en strävan efter avsevärd ekonomisk vinning komma i fråga först vid verksamhet under en längre tid. Gärningarna ska dock ha ett tidsmässigt och lokalrelaterat samband, vilket ska bedömas med iakttagande av vedertagna straffrättsliga principer. Exempelvis när flera skyddade föremål avskiljs från sin omgivning under en tid av flera veckor eller månader och säljs till samma aktör i syfte att få avsevärd ekonomisk vinning ska gärningen kunna ses som ett enda grovt naturskyddsbrott i stället för flera olika naturskyddsbrott.
Enligt den föreslagna 3 punkten ska gärningen kunna bedömas som grovt naturskyddsbrott om brottet begås särskilt planmässigt. Brottets särskilda planmässighet ska bedömas enligt samma kriterier som grov miljöförstöring. I detaljmotiveringen till 2 § 1 mom. 3 punkten har det redogjorts för förutsättningarna för tillämpning av grunden. För tillämpning förutsätts det att gärningen eller förberedelserna är omfattande, men å andra sidan kan redan ett brott som riktas mot ett enda fridlyst djur, beroende på omständigheterna, vara särskilt planmässigt.
Särskild planmässighet kan visas t.ex. genom att det har organiserats kommersiella distributionskanaler eller att man som ett led i verksamheten också begått andra brott, t.ex. upprättat förfalskade eller falska handlingar. Även ett förfarande i strid mot en myndighets uttryckliga anvisning eller beslut i ett enskilt fall kan tyda på särskild planmässighet, om brottet även bedömt som en helt kan betraktas som grovt.
Rekvisitet innehåller också en sådan helhetsbedömningsklausul om grova brott som man gick in för i samband med totalreformen av strafflagen. För tillämpning av bestämmelsen förutsätts det således att gärningen förutom att den uppfyller en enskild kvalifikationsgrund också bedömd som en helhet är grov. Det att kvalifikationsgrunden är för handen skapar ett slags presumtion om brottets grovhetsgrad. Att kvalifikationsgrunden uppfylls räcker dock inte ensamt till för att brottet bedömt som en helhet ska anses vara grovt. Vid bedömningen ska man i ett helhetsperspektiv väga in faktorer som talar såväl för som emot att gärningen som en helhet ska betraktas som grov. (Se LaUB 4/2014 rd och HD 2013:57.)
Redan det sätt på vilket kvalifikationsgrunden tar sig uttryck kan vara så exceptionellt skadligt eller farligt att det direkt ger anledning till att bedöma brottet som grovt även bedömt som en helhet. För att gärningen ska bedömas som grov förutsätts det då inte att man utöver kvalifikationsgrunden kan fastställa andra omständigheter som visar att gärningen är grov. Ju mer gränsen för tillämpning av kvalifikationsgrunden överskrids, desto grövre ska brottet betraktas som vid en helhetsbedömning.
Utöver kvalifikationsgrundens uttrycksform kan man vid helhetsbedömningen också fästa avseende vid bl.a. antalet uppfyllda kvalifikationsgrunder och de bedömningsgrunder som de andra kvalifikationsgrunderna ger uttryck för även om dessa andra kvalifikationsgrunder inte uppfylls. Exempelvis brottets planmässighet kan beaktas vid helhetsbedömningen, även om det inte uppfyller villkoren för den kvalifikationsgrund som nämns i 3 punkten. Principen kan tillämpas också när ett brott mot ett område förutom mot själva området också har riktats mot skyddade arter. Även om brottet inte i fråga om artskyddet uppfyller kvalifikationsgrunden enligt 1 punkten kan det att arterna är sällsynta och hotade samt omfattningen av den skada som orsakats dem, t.ex. antalet individer, beaktas vid helhetsbedömningen av hur grovt brottet är och vid straffmätningen.
Vid helhetsbedömningen kan avseende också fästas vid hur skadlig och farlig brottet är, motiven till gärningen, graden av uppsåt samt de skärpningsgrunder som avses i 6 kap. 5 § i strafflagen och de lindringsgrunder som avses i dess 6 § till den del de gäller det brott som begåtts. När de omständigheter som avses i bestämmelserna om bestämmande av straff har beaktats på ett förmildrande sätt vid helhetsbedömningen gäller det att komma ihåg att beakta dem också när straffet bestäms.
I fråga om områdesskyddet ska också behovet av och syftet med skyddet av det område som är föremål för brottet kunna beaktas vid helhetsbedömningen av brottet. Även om ett enskilt skyddat naturområde skadas vid brottet, t.ex. genom att skog obehörigen fälls på ett naturskyddsområde, ska brottet inte nödvändigtvis bedömt som en helhet betraktas som grovt, om gärningen trots allt inte äventyrar t.ex. bevarandet av de naturtyper som förekommer på området och inte riktas mot skyddade arter. Så kan det förhålla sig främst när området har skyddats enbart på grund av att det är speciellt naturskönt (10 § 2 mom. 4 punkten i naturvårdslagen) och inte på grund av sina naturvärden eller för bevarande av naturens mångfald (t.ex. 1, 2, 5 och 6 punkten). Även ett sådant brott ska dock kunna betraktas som grovt vid en helhetsbedömning, om genom brottet t.ex. eftersträvas synnerligen avsevärd ekonomisk vinning. Att området hör till nätverket Natura 2000, som nämns i 10 kap. i naturvårdslagen, ska dessutom kunna beaktas på ett straffskärpande sätt vid helhetsbedömningen.
Vid helhetsbedömningen kan man som en strafflindrande omständighet också anse att undantagslov de facto skulle ha kunnat fås för gärningen med stöd av t.ex. 27, 28 eller 31 §, 48 § 2 mom. eller 49 § 3 eller 4 mom. i naturvårdslagen och att det genom brottet inte förorsakas i 1 punkten avsedd fara för bevarandet av en art, ett naturområde eller något annat naturföremål.
Det bör noteras att utöver rekvisitet för grovt naturskyddsbrott kan även andra brottsrekvisit vara tillämpliga på samma gärning. Dessa situationer bör avgöras från fall till fall enligt de allmänna principerna om lagkonkurrens.
Exempelvis förstöring av ett naturskyddsområde genom bränning kan också uppfylla rekvisitet för sabotage enligt 34 kap. 1 § i strafflagen eller grovt sabotage enligt 3 § i det kapitlet; andra former av förstöring kan i sin tur uppfylla rekvisitet för t.ex. skadegörelsebrott enligt 35 kap. 1–3 § i strafflagen. Genom bestämmelserna om naturskyddsbrott skyddas inte egendom eller liv eller hälsa, och därför tilldöms straff för dessa brott separat. Det skyddade objektet vid naturskyddsbrott omfattar inte heller skydd av djur mot lidande, och om dödandet av ett skyddat djur innefattar att djuret orsakats onödigt lidande kan gärningen följaktligen bestraffas förutom som naturskyddsbrott eller grovt naturskyddsbrott också som djurskyddsbrott enligt 17 kap. 14 § i strafflagen eller som grovt djursskyddsbrott enligt 14 a § i det kapitlet.
På de grunder som framgår av allmänna motiveringen föreslås det att straffet för grovt naturskyddsbrott ska vara fängelse i minst fyra månader och högst fyra år. Straffskalan motsvarar straffskalan för grova ekonomiska brott.
I 2 mom. föreslås en bestämmelse om straffbart försök. Även om ett grovt naturskyddsbrott ska vara straffbart också när det begås av grov oaktsamhet kan enligt 5 kap. 1 § i strafflagen försök vara straffbart endast som försök till ett uppsåtligt brott.
