2.1.1.2
Avdelning VII Överlämnande
I del tre avdelning VII i handels- och samarbetsavtalet finns det detaljerade bestämmelser om utlämning för brott mellan EU:s medlemsstater och Förenade kungariket.
I handels- och samarbetsavtalet finns det såväl materiella som procedurmässiga bestämmelser om utlämning för brott mellan EU:s medlemsstater och Förenade kungariket. Även om avtalet i likhet med (2002/584/RIF, nedan rambeslutet om en europeisk arresteringsorder) innehåller begreppet arresteringsorder, är det i det förfarande som avses i avtalet dock fråga om utlämning för brott.
Enligt del ett avdelning II artikel 6.1 c avses i avtalet med ”medlemsstat” en medlemsstat i Europeiska unionen. Enligt artikel 6.1 e avses med ”stat” en medlemsstat eller Förenade kungariket, beroende på sammanhanget.
Artikel 596 Mål
Enligt artikeln är målet för denna avdelning att säkerställa att utlämningssystemet mellan, å ena sidan, medlemsstaterna och, å andra sidan, Förenade kungariket är baserat på en mekanism för överlämnande på grundval av en arresteringsorder i enlighet med villkoren i denna avdelning om överlämnande i handels- och samarbetsavtalet.
Bestämmelsen i artikeln är direkt tillämplig nationellt och förutsätter ingen kompletterande nationell lagstiftning.
Bestämmelserna i avdelningen motsvarar i stor utsträckning bestämmelserna i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, som i Finland genomförts genom lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen (1286/2003, nedan EU-utlämningslagen). RP 88/2003 rd gäller genomförandet av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Eftersom Förenade kungariket inte längre är en medlemsstat i EU, kan den reglering som tillämpas på EU:s medlemsstater inte som sådan tillämpas på Förenade kungariket.
Med anledning av det som framförs ovan föreslås det i propositionen att till den del bestämmelserna i EU-utlämningslagen motsvarar eller på behövligt sätt kompletterar bestämmelserna i handels- och samarbetsavtalet ska de i tillämpliga delar iakttas parallellt med bestämmelserna om utlämning i handels- och samarbetsavtalet. I denna proposition föreslås en lag om tillämpning av bestämmelserna om utlämning för brott och utbyte av straffregisteruppgifter i handels- och samarbetsavtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket (nedan tillämpningslagen) med bestämmelser om detta. I tillämpningslagen föreslås också vissa behövliga bestämmelser som kompletterar handels- och samarbetsavtalet.
Liksom i andra avtal om internationellt straffrättsligt samarbete måste flera författningar tillämpas parallellt vid tillämpningen av handels- och samarbetsavtalet. I fråga om handels- och samarbetsavtalet ska parallellt med bestämmelserna om utlämning i avtalet även bestämmelserna i tillämpningslagen och i tillämpliga delar vissa bestämmelser i EU-utlämningslagen tillämpas. Med tillämpning parallellt i tillämpliga delar avses i fråga om tillämpningen av bestämmelserna i EU-utlämningslagen att alla de bestämmelser som kan iakttas ska tillämpas parallellt med bestämmelserna i handels- och samarbetsavtalet på Förenade kungariket. Till den del bestämmelserna i EU-utlämningslagen strider mot bestämmelserna i handels- och samarbetsavtalet föreslås det inte att de tas in i tillämpningslagen. Om de bestämmelser i EU-utlämningslagen som föreslås bli tillämpade dock strider mot förpliktelserna enligt handels- och samarbetsavtalet, ska det internationellt bindande handels- och samarbetsavtalet tillämpas.
Artikel 597 Proportionalitetsprincipen
Artikeln innehåller en bestämmelse om proportionalitetsprincipen, enligt vilken samarbete genom arresteringsordern ska vara nödvändigt och proportionerligt sett till den eftersöktes rättigheter och brottsoffrens intressen, och med hänsyn till hur allvarlig gärningen är, den sannolika påföljd som skulle utdömas och möjligheten för en stat att vidta åtgärder som är mindre ingripande än överlämnande av den eftersökta personen, särskilt i syfte att undvika onödigt långa häktningsperioder.
Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder innehåller ingen motsvarande bestämmelse.
Bestämmelsen i artikeln är direkt tillämplig nationellt och förutsätter ingen kompletterande nationell lagstiftning.
Artikel 598 Definitioner
Enligt led a i artikeln avses i avdelningen med arresteringsorder ett rättsligt avgörande som utfärdats av en stat i syfte att en annan stat ska gripa och överlämna en eftersökt person, i avsikt att lagföra eller verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd och enligt led b i artikeln med rättslig myndighet en myndighet som enligt inhemsk lagstiftning är en domare, en domstol eller en allmän åklagare. En allmän åklagare ska betraktas som en rättslig myndighet endast i den mån detta föreskrivs i inhemsk lagstiftning. Enligt led c avses med verkställande rättslig myndighet den rättsliga myndighet i den verkställande staten som är behörig att verkställa arresteringsordern enligt den statens inhemska lagstiftning och enligt led d med utfärdande rättslig myndighet den rättsliga myndighet i den utfärdande staten som är behörig att utfärda en arresteringsorder enligt den statens inhemska lagstiftning.
Artikel 1.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder innehåller en definition av en europeisk arresteringsorder som motsvarar handels- och samarbetsavtalets definition. Dessutom innehåller artikel 6.1 i rambeslutet en motsvarande definition av den utfärdande rättsliga myndigheten och artikel 6.2 en motsvarande definition av den verkställande rättsliga myndigheten.
Sålunda motsvarar definitionerna i artikeln i huvudsak definitionerna i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Rambeslutet innehåller dock inte någon bestämmelse som motsvarar definitionen av rättslig myndighet i led b i artikeln.
I enlighet med 1 § i EU-utlämningslagen kan en person som uppehåller sig i Finland utlämnas från Finland till en annan av Europeiska unionens medlemsstater eller en person som uppehåller sig i en annan av Europeiska unionens medlemsstater begäras utlämnad till Finland för att åtgärder för väckande av åtal ska kunna vidtas eller ett frihetsstraff verkställas. Enligt 11 § i den lagen fattas beslut om utlämning och fortsatt förvar av Helsingfors tingsrätt. I 12 § 1 mom. i den lagen föreskrivs det att om inte något annat föreskrivs i EU-utlämningslagen är häradsåklagarna inom domkretsen för Helsingfors tingsrätt behöriga att sköta de åklagaruppgifter som avses i den lagen. Enligt 12 § 2 mom. i den lagen kan av särskilda skäl också någon annan åklagare än en sådan som avses i 1 mom. vara behörig åklagare. Enligt 12 § 3 mom. i den lagen är brottmål som omfattas av Europeiska åklagarmyndighetens behörighet europeiska delegerade åklagare behöriga att sköta åklagaruppgifter enligt den lagen.
Enligt 54 § i den lagen görs framställningar enligt 53 § 1 mom. om åtgärder för väckande av åtal av den åklagare som är behörig att utföra åtal i brottmålet i fråga. Framställningar enligt 53 § 2 mom. om verkställighet av frihetsstraff görs av åklagaren efter föredragning från Brottspåföljdsmyndighetens centralförvaltningsenhet.
Bestämmelserna i artikeln är direkt tillämpliga nationellt. I denna proposition föreslås det dock att vid tillämpning av artikeln ska i tillämpliga delar parallellt med den 1, 11, 12 och 54 § i EU-utlämningslagen iakttas. Det föreslås att detta regleras i tillämpningslagen. Detta behövs eftersom de rättsliga myndigheterna är behöriga myndigheter enligt handels- och samarbetsavtalet. Parallell tillämpning motiveras närmare i samband med artikel 596.
Artikel 599 Tillämpningsområde
Enligt punkt 1 i artikeln får en arresteringsorder utfärdas först och främst för gärningar som enligt den utfärdande statens lagstiftning kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer, eller om ett straff eller en annan frihetsberövande åtgärd i minst fyra månader har dömts ut.
Enligt punkt 2 i artikeln är, utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 3 och 4, överlämnandet förenat med villkoret att de gärningar för vilka arresteringsordern har utfärdats ska utgöra ett brott enligt den verkställande statens lagstiftning, oberoende av brottsrekvisit eller brottets rättsliga rubricering.
Enligt punkt 3 i artikeln får, om inte annat följer av artikel 600 om skäl till att verkställighet av arresteringsordern ska vägras, artikel 601.1 b–h om skäl till att verkställighet av arresteringsordern får vägras, artikel 602 om undantag med avseende på politiska brott, artikel 603 om undantag på grund av medborgarskap och artikel 604 om garantier som ska lämnas av den utfärdande staten i särskilda fall, en stat inte vägra att verkställa en arresteringsorder som utfärdats avseende någon av följande gärningar, om en sådan handling kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer, nämligen a) en gärning som utförs av en person som bidrar till att en grupp personer, som agerar med ett gemensamt syfte, begår ett eller flera av de brott på området terrorism som avses i artiklarna 1 och 2 i Europeiska konventionen om bekämpande av terrorism (FördrS 16/1990), upprättad i Strasbourg den 27 januari 1977, eller avseende olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen, eller mord, grov misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, tagande av gisslan eller våldtäkt, även om den personen inte deltar i det egentliga utförandet av det eller de berörda brotten; bidraget ska ha varit avsiktligt och ha getts med vetskap om att deltagandet kommer att bidra till organisationens brottsliga verksamhet, eller b) terrorism enligt definitionen i bilaga 45.
Enligt punkt 4 i artikeln får avtalsparterna, Förenade kungariket, liksom unionen på någon av sina medlemsstaters vägnar, var och en till den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor anmäla att, på grundval av ömsesidighet, det villkor om dubbel straffbarhet som avses i punkt 2 inte kommer att tillämpas, förutsatt att det brott som ligger till grund för arresteringsordern är enligt led a ett av de brott som förtecknas i punkt 5, som de definieras i den utfärdande statens lagstiftning och enligt led b kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tre år eller mer i den utfärdande medlemsstaten.
I punkt 5 i artikeln finns det en förteckning över de brott som avses i punkt 4 och i fråga om vilka utlämning sker utan att den stat som ansvarar för verkställigheten prövar gärningens straffbarhet.
Förteckningen enligt punkt 5 motsvarar i huvudsak förteckningen enligt artikel 2.2 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Skillnaderna jämfört med förteckningen i rambeslutet gäller följande gärningar: terrorism, korruption, bedrägerier som riktar sig mot staternas ekonomiska intressen, penningtvätt, kapning av rymdfarkoster och sabotage. Definitionen av terrorism i bilaga 45 motsvarar kriminaliseringsskyldigheterna enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF (nedan direktivet om terroristbrott) med undantag för de gärningar som avses i punkt 3.1 i och j i bilagan och som beskrivs på ett annat sätt än i artikel 3.1 i i direktivet om terroristbrott, men som dock är samma gärningar som i ledet i fråga i direktivet. När det gäller kapning av flygplan och fartyg är skillnaden jämfört med rambeslutet att även kapning av rymdfarkoster ingår.
I fråga om de andra ovan nämnda gärningarna, utom terrorism och kapning av flygplan och fartyg, är det närmast fråga om en översättningsteknisk skillnad. Till exempel i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder används begreppet korruption, medan i handels- och samarbetsavtalet används begreppet korruption, inbegripet givande och tagande av muta. I fråga om detta bör det noteras att i de engelska språkversionerna används begreppet korruption (corruption) både i rambeslutet och i avtalet.
I 2 § i EU-utlämningslagen föreskrivs det om utlämning vid dubbel straffbarhet. Enligt 2 § 1 mom. i den lagen ska utlämning beviljas, om det strängaste straffet enligt den ansökande medlemsstatens lagstiftning för den gärning som ligger till grund för framställningen är ett frihetsstraff på minst ett år, och gärningen enligt finsk lag utgör brott eller skulle ha utgjort brott om den hade begåtts i Finland under motsvarande förhållanden. Bestämmelser om utlämning av den som ställts under övervakning i enlighet med lagen om det nationella genomförandet av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i rambeslutet om övervakningsåtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihetsberövande (2009/829/RIF) och om tillämpning av rambeslutet (620/2012) finns i 8 § i den lagen.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs det att när någon har dömts till frihetsstraff ska utlämning beviljas, om den påföljd som har dömts ut är ett frihetsstraff på minst fyra månader och gärningen enligt finsk lag utgör brott eller skulle utgöra brott om den hade begåtts i Finland under motsvarande förhållanden.
I 3 § i EU-utlämningslagen finns det bestämmelser om utlämning utan kontroll av dubbel straffbarhet. Enligt paragrafen ska utlämning beviljas oberoende av om den gärning som ligger till grund för framställningen utgör brott enligt finsk lag eller inte, om gärningen enligt den ansökande medlemsstatens lagstiftning är en sådan gärning som avses i paragrafens 2 mom. och det strängaste straffet för gärningen enligt lagstiftningen i medlemsstaten i fråga är ett frihetsstraff på minst tre år. Utlämning för verkställighet av frihetsstraff förutsätter dessutom att det straff som har dömts ut är ett frihetsstraff på minst fyra månader. I paragrafens 2 mom. är förteckningen över de gärningar som avses i 1 mom. densamma som förteckningen i artikel 2.2 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.
I denna proposition föreslås det att Finland inte ska göra en anmälan enligt artikel 599.4 i handels- och samarbetsavtalet. Enligt propositionen ska sålunda den förutsättning för dubbel straffbarhet som avses i punkt 2 i artikeln tillämpas i alla situationer.
I 53 § i EU-utlämningslagen finns det bestämmelser om allmänna förutsättningar för en framställning om utlämning från en annan medlemsstat till Finland. Framställning kan göras om att en person som uppehåller sig i en annan medlemsstat ska gripas och utlämnas till Finland för att åtgärder för väckande av åtal ska kunna vidtas, om det strängaste straffet enligt finsk lag för den gärning som ligger till grund för framställningen är fängelse i minst ett år. Framställningen ska grunda sig på ett häktningsbeslut (1 mom.). Framställning kan göras om gripande och utlämning till Finland för att ett frihetsstraff ska kunna verkställas, om en verkställbar dom har meddelats i Finland för den gärning som ligger till grund för framställningen och om den påföljd som har dömts ut är ett fängelsestraff på minst fyra månader (2 mom.). Om det strängaste straffet enligt finsk lag för den gärning som ligger till grund för framställningen om gripande och utlämning är fängelse i minst tre år och det är fråga om någon av de gärningar som nämns i 3 § 2 mom., ska den anmodade medlemsstaten underrättas om detta i framställningen (3 mom.). Om den gärning som ligger till grund för framställningen uppfyller villkoren i 1 eller 2 mom., kan utlämning begäras också för gärningar som inte uppfyller villkoren enligt någotdera momentet (4 mom.).
Bestämmelserna i artikeln är direkt tillämpliga nationellt. I denna proposition föreslås det dock att vid tillämpning av artikeln ska i tillämpliga delar parallellt med den 2 och 53 § i EU-utlämningslagen iakttas. Det föreslås att detta regleras i tillämpningslagen. Parallell tillämpning motiveras närmare i samband med artikel 596.
Artikel 600 Skäl till att verkställighet ska vägras
Artikeln innehåller en förteckning över skäl till att verkställighet ska vägras och med stöd av vilka utlämning alltid ska vägras. Enligt artikeln ska verkställighet av arresteringsordern vägras a) om det brott som ligger till grund för arresteringsordern omfattas av amnesti i den verkställande staten då den staten var behörig att lagföra brottet enligt sin egen strafflag, b) om det framgår av de uppgifter som står till den verkställande rättsliga myndighetens förfogande att den eftersöktes ansvar för samma gärning prövats genom lagakraftägande dom i en stat under förutsättning att, om en påföljd har utdömts, påföljden har verkställts, är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i den dömande staten eller c) om den person som är föremål för en arresteringsorder på grund av sin ålder ännu inte kan ställas till straffrättsligt ansvar för de gärningar som ligger till grund för arresteringsordern enligt den verkställande statens lag.
Artikeln motsvarar de skäl som anges i artikel 3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder när det gäller amnesti, prövning av samma gärning genom lagakraftägande dom i en medlemsstat och åldern på den som utlämnas.
I 5 § i EU-utlämningslagen finns det bestämmelser om ovillkorliga grunder för förvägrande. Grunderna gäller bland annat amnesti och åldern på den som begärs utlämnad. Dessutom ska utlämning mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i EU alltid vägras, om den som begärs utlämnad i Finland eller i någon annan medlemsstat i EU har dömts genom en lagakraftvunnen dom för den gärning som ligger till grund för framställningen.
Artikelns bestämmelser om skäl till att verkställighet ska vägras är direkt tillämpliga nationellt och förutsätter ingen kompletterande nationell lagstiftning.
Artikel 601 Andra skäl till att verkställighet får vägras
Skälen enligt artikeln är så kallade av prövning beroende grunder för förvägrande. Prövningsberoendet innebär att även om det finns formella skäl till tillämpningen av skälet till vägran, finns det ingen skyldighet att vägra utlämning, utan domstolen har prövningsrätt vid behandlingen av vägran.
Enligt punkt 1 i artikeln får verkställighet av arresteringsordern vägras för det första a) om, i något fall som anges i artikel 599.2, den gärning som ligger till grund för arresteringsordern inte är ett brott enligt lagen i den verkställande staten; när det gäller skatter och andra avgifter, tullar och valutatransaktioner får dock verkställighet av arresteringsordern inte vägras av det skälet att den verkställande statens lagstiftning inte föreskriver samma typ av skatter eller avgifter eller att den inte innehåller samma slags bestämmelser om skatter och andra avgifter, tullar och valutatransaktioner som den utfärdande statens lagstiftning, b) om den person som är föremål för arresteringsordern är föremål för lagföring i den verkställande staten för samma gärning som den som ligger till grund för arresteringsordern, c) om de rättsliga myndigheterna i den verkställande staten har beslutat antingen att inte väcka åtal för det brott som ligger till grund för arresteringsordern eller att underlåta åtal, eller om den eftersökte i en stat omfattas av ett slutligt avgörande för samma gärningar som hindrar senare lagföring, d) om åtal för brottet eller verkställigheten av straffet för den eftersökte preskriberats enligt den verkställande statens lagstiftning och gärningarna omfattas av denna stats behörighet enligt dess egen strafflagstiftning.
För det andra får verkställighet av arresteringsordern vägras e) om det framgår av de uppgifter som står till den verkställande rättsliga myndighetens förfogande att den eftersöktes ansvar för samma gärning har prövats genom lagakraftvunnen dom i tredjeland, under förutsättning att, om en påföljd har utdömts, påföljden har verkställts, är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i den dömande staten, f) om arresteringsordern har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd och den eftersökte uppehåller sig i, är medborgare eller bosatt i den verkställande staten och denna stat åtar sig att själv verkställa detta straff eller denna åtgärd enligt sin inhemska lagstiftning; om den eftersöktes samtycke till att straffet eller den frihetsberövande åtgärden överförs till den verkställande staten krävs, får den verkställande staten vägra att verkställa arresteringsordern först efter det att den eftersökte samtyckt till att straffet eller den frihetsberövande åtgärden överförs, g) om en arresteringsorder avser brott som i) enligt den verkställande statens lagstiftning anses ha begåtts helt eller delvis på dess territorium eller på en plats som är likställd med detta, eller ii) har begåtts utanför den utfärdande statens territorium och åtal enligt den verkställande statens lagstiftning inte är tillåtet för sådana brott, när de begåtts utanför den verkställande statens territorium, h) om det finns objektiva skäl för att tro att arresteringsordern har utfärdats för att lagföra eller straffa en person på grund av dennes kön, ras, religion, etniska ursprung, nationalitet, språk, politiska uppfattning eller sexuella läggning, eller att denna persons ställning kan skadas av något av dessa skäl.
För det tredje får verkställighet av arresteringsordern vägras i) om arresteringsordern har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd, om den eftersökte inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet, såvida inte arresteringsordern anger att personen, i enlighet med ytterligare processuella krav i den utfärdande statens inhemska lagstiftning i) i god tid A) antingen kallats personligen och därigenom underrättades om den planerade tiden och platsen för den förhandling som ledde till beslutet, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att denne hade kännedom om den planerade förhandlingen, och B) underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen, eller ii) i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid förhandlingen och faktiskt försvarades av det juridiska ombudet vid förhandlingen, eller iii) efter att ha delgivits beslutet och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad prövning eller överklagande och rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs: A) uttryckligen förklarade att personen inte bestred beslutet, eller B) inte begärde förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tidsramen, eller iv) inte personligen delgavs beslutet men A) utan dröjsmål kommer att personligen delges detta efter överlämnandet och uttryckligen kommer att underrättas om rätten till förnyad prövning eller överklagande och rätten att delta och få själva sakfrågan prövad på nytt, även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs, och B) kommer att underrättas om den tidsram inom vilken vederbörande måste begära förnyad prövning eller överklagande enligt den relevanta arresteringsordern.
I punkt 2 i artikeln föreskrivs att om en arresteringsorder utfärdas i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd enligt villkoren i punkt 1 i iv och den berörda personen inte dessförinnan mottagit någon officiell information om att det pågår straffrättsliga förfaranden mot honom eller henne, får denna person när denne informeras om innehållet i arresteringsordern, begära att erhålla en kopia av domen innan personen ifråga överlämnas. Omedelbart efter att ha blivit informerad om denna begäran ska den utfärdande myndigheten via den verkställande myndigheten tillhandahålla den eftersökta personen en kopia av domen. Den eftersöktes begäran får varken försena överlämnandeförfarandet eller beslutet att verkställa arresteringsordern. Tillhandahållandet av domen till den berörda personen ska endast ske i informationssyfte; det får varken betraktas som en formell delgivning av domen eller påverka tidsfristerna för begäran om förnyad prövning eller överklagande.
I punkt 3 i artikeln föreskrivs att om en person överlämnas enligt villkoren i punkt 1 i iv och denna person har begärt förnyad prövning eller överklagande, ska kvarhållandet av den person som väntar på en sådan förnyad prövning eller överklagande omprövas till dess att dessa förfaranden avslutats i enlighet med den utfärdande statens inhemska lagstiftning, antingen regelbundet eller på den berörda personens begäran. En sådan omprövning ska framför allt omfatta möjligheten att uppskjuta eller avbryta kvarhållandet. Den förnyade prövningen eller överklagandet ska inledas inom rimlig tid efter överlämnandet.
De andra skälen till att verkställighet får vägras motsvarar i huvudsak artikel 4 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Skillnaden jämfört med rambeslutet är punkt 1 f, h och i. När det gäller leden h och i finns det inga motsvarande bestämmelser i rambeslutet och led f skiljer sig från rambeslutet på så sätt att det i ledet dessutom konstateras att om den eftersöktes samtycke till att straffet eller den frihetsberövande åtgärden överförs till den verkställande staten krävs, får den verkställande staten vägra att verkställa arresteringsordern först efter det att den eftersökte samtyckt till att straffet eller den frihetsberövande åtgärden överförs.
I 6 § i EU-utlämningslagen finns det bestämmelser om av prövning beroende grunder för förvägrande, och i 6 a § i den lagen om grunder för förvägrande som gäller utevarodom.
Artikelns bestämmelser om andra skäl till att verkställighet får vägras är direkt tillämpliga nationellt och förutsätter ingen kompletterande nationell lagstiftning.
Artikel 602 Undantag med avseende på politiska brott
Enligt punkt 1 i artikeln får verkställighet inte vägras på grund av att den verkställande staten kan betrakta brottet som ett politiskt brott, som ett brott förknippat med ett politiskt brott eller som ett brott inspirerat av politiska motiv.
Enligt punkt 2 i artikeln får avtalsparterna dock anmäla att punkt 1 endast kommer att tillämpas vad gäller a) brott som avses i artiklarna 1 och 2 i Europeiska konventionen om bekämpande av terrorism, b) brott som består i stämpling till, eller sammansvärjning i syfte att begå, ett eller flera av de brott som avses i artiklarna 1 och 2 i den europeiska konventionen om bekämpande av terrorism, om stämplingen eller sammansvärjningen motsvarar beskrivningen av gärningen i artikel 599.3 i detta avtal, och c) terrorism enligt definitionen i bilaga 45 till detta avtal.
I punkt 3 i artikeln föreskrivs att om en arresteringsorder har utfärdats av en stat som har gjort en anmälan enligt punkt 2, eller av en stat på vars vägnar en sådan anmälan har gjorts, får den verkställande staten tillämpa ömsesidighet.
Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder innehåller ingen motsvarande undantagsbestämmelse om ett politiskt brott.
Enligt 6 § i lagen om utlämning för brott (456/1970, nedan den allmänna utlämningslagen) får utlämning inte ske för ett politiskt brott. Om ett brott av icke politisk beskaffenhet ingår i eller är anknutet till ett politiskt brott, får utlämning dock ske om gärningen bedömd som en helhet inte kan anses övervägande ha karaktären av ett politiskt brott. Enligt 2 mom. ska uppsåtligt dödande eller försök till det, som inte skett i öppen strid, inte i något fall betraktas som ett politiskt brott.
Även i flera internationella avtal som är bindande för Finland har man kommit överens om att vissa brott inte betraktas som politiska. Som exempel kan nämnas den europeiska konventionen om bekämpande av terrorism (FördrS 16/1990), konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (FördrS 5/1960) och konventionen för bekämpande av myntförfalskning och därtill hörande fakultativt protokoll (FördrS 47/1936). Dessa internationella förpliktelser begränsar tillämpningsområdet för 6 § i den allmänna utlämningslagen.
I propositionen föreslås det att det till tillämpningslagen fogas en förtydligande bestämmelse om ett undantag som gäller politiska brott. Den föreslagna bestämmelsen innehåller en i punkt 2 i artikeln avsedd begränsning av undantaget, det vill säga att punkt 1 i artikeln tillämpas endast i de sammanhang som anges i punkt 2.
I samband med att tillämpningen av handels- och samarbetsavtalet inleddes anmäldes det i enlighet med punkt 2 i artikeln att punkt 1 endast kommer att tillämpas i de sammanhang som anges i leden a och b.
Artikel 603 Undantag på grund av medborgarskap
Enligt punkt 1 i artikeln får verkställighet inte vägras på grund av att den eftersökte är medborgare i den verkställande staten.
Enligt punkt 2 i artikeln får emellertid avtalsparterna anmäla att deras egna medborgare inte kommer att överlämnas eller att överlämnande av deras egna medborgare endast kommer att tillåtas på vissa angivna villkor. Anmälan ska grundas på skäl som rör grundläggande principer eller praxis i statens inhemska rättsordning. I ett sådant fall får unionen, på någon av sina medlemsstaters vägnar, eller Förenade kungariket, alltefter omständigheterna, inom rimlig tid efter mottagandet av anmälan från den andra parten, anmäla till den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor att de verkställande rättsliga myndigheterna i medlemsstaten eller Förenade kungariket, alltefter omständigheterna, får vägra att överlämna sina medborgare till den staten eller att överlämnande endast ska tillåtas på vissa angivna villkor.
I punkt 3 i artikeln föreskrivs att om en stat har vägrat att verkställa en arresteringsorder på grund av att den, när det gäller Förenade kungariket, har gjort en anmälan eller, när det gäller en medlemsstat, unionen har gjort en anmälan på dess vägnar enligt punkt 2, ska den staten överväga att inleda ett förfarande mot sin egen medborgare som står i proportion till grunden för arresteringsordern, med beaktande av den utfärdande statens synpunkter. Om en rättslig myndighet beslutar att inte inleda ett sådant förfarande ska brottsoffret för det brott som ligger till grund för arresteringsordern kunna få information om beslutet i enlighet med tillämplig inhemsk lagstiftning.
I punkt 4 i artikeln föreskrivs att om de behöriga myndigheterna i en stat i enlighet med punkt 3 inleder ett förfarande mot sin medborgare, ska denna stat säkerställa att dess behöriga myndigheter kan vidta lämpliga åtgärder för att bistå brottsoffren och vittnena i situationer där de är bosatta i en annan stat, särskilt när det gäller det sätt på vilket förfarandet genomförs.
Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder innehåller ingen motsvarande undantagsbestämmelse som bygger på medborgarskap.
Enligt 9 § 3 mom. i Finlands grundlag får finska medborgare inte hindras att resa in i landet, landsförvisas eller mot sin vilja utlämnas eller föras till ett annat land. Genom lag kan dock föreskrivas att finska medborgare får utlämnas eller föras till ett land där deras mänskliga rättigheter och rättssäkerhet kan garanteras, när åtgärden vidtas med anledning av brott eller när syftet med den är rättegång eller verkställighet av ett beslut som gäller vårdnad om eller vård av barn.
Enligt 2 § i den allmänna utlämningslagen får finska medborgare inte utlämnas.
I propositionen föreslås det att det till tillämpningslagen fogas en bestämmelse enligt vilken finska medborgare inte får utlämnas till Förenade kungariket. Detta anses motiverat av grundlagsskäl. För tydlighetens skull bör det noteras att den föreslagna bestämmelsen också förbjuder villkorlig utlämning enligt artikel 604 b av finska medborgare till Förenade kungariket.
I samband med att tillämpningen av handels- och samarbetsavtalet inleddes anmäldes det i enlighet med punkt 2 i artikeln att finska medborgare inte utlämnas till Förenade kungariket.
Artikel 604 Garantier som ska lämnas av den utfärdande staten i särskilda fall
Enligt artikeln får den verkställande rättsliga myndighetens verkställighet av arresteringsordern förenas med följande villkor: a) Om det brott som ligger till grund för en arresteringsorder har utfärdats kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd på livstid i den utfärdande staten, får den verkställande staten förena verkställigheten av arresteringsordern med villkoret att den utfärdande staten lämnar en garanti som den verkställande staten bedömer som tillräcklig, att den utfärdande staten kommer att ompröva straffet eller åtgärden, efter framställan eller senast efter 20 år, eller kommer att uppmuntra tillämpningen av åtgärder som kan ge benådning och som personen har rätt att ansöka om enligt den utfärdande statens lagstiftning eller praxis, i syfte att ett sådant straff eller en sådan åtgärd inte ska verkställas, b) om den person som är föremål för en arresteringsorder för lagföring är medborgare eller bosatt i den verkställande staten får överlämnandet förenas med villkoret att personen efter att ha hörts återförs till den verkställande staten för att där avtjäna det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som dömts ut i den utfärdande staten; om den eftersöktes samtycke till överförandet av straffet eller den frihetsberövande åtgärden till den verkställande staten krävs, ska garantin för att personen återförs till den verkställande staten för att avtjäna sitt straff vara beroende av att den eftersökte efter att ha hörts samtycker till att återföras till den verkställande staten, c) om det finns välgrundade skäl att anta att det föreligger en verklig risk för skyddet av den eftersöktes grundläggande rättigheter, får den verkställande rättsliga myndigheten i förekommande fall kräva ytterligare garantier för behandlingen av den eftersökte efter överlämnandet innan den fattar beslut om huruvida arresteringsordern ska verkställas.
I artikel 5 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder föreskrivs det om de garantier som ska lämnas av den utfärdande staten i särskilda fall. Artikel 604 a i handels- och samarbetsavtalet motsvarar artikel 5.2 i rambeslutet och artikel 604 b i handels- och samarbetsavtalet motsvarar delvis artikel 5.3 i rambeslutet. I artikel 604 b konstateras det med avvikelse från rambeslutet om en europeisk arresteringsorder att om den eftersöktes samtycke till överförandet av straffet eller den frihetsberövande åtgärden till den verkställande staten krävs, ska garantin för att personen återförs till den verkställande staten för att avtjäna sitt straff vara beroende av att den eftersökte efter att ha hörts samtycker till att återföras till den verkställande staten.
Artikel 604 innehåller inte heller någon bestämmelse som motsvarar bestämmelsen i artikel 5.1 i rambeslutet om en europeisk utredningsorder, enligt vilken när en europeisk arresteringsorder har utfärdats för verkställighet av ett straff eller en annan åtgärd som har beslutats genom utevarodom och den berörda personen inte kallats personligen eller på annat sätt informerats om tidpunkt och plats för den förhandling som ledde till att beslutet fattades genom utevarodom, får överlämnande ske på villkor att den utfärdande rättsliga myndigheten lämnar tillräckliga garantier om att den person som är föremål för den europeiska arresteringsordern kommer att ges möjlighet till en förnyad prövning av beslutet i den utfärdande medlemsstaten och att bli dömd i sin närvaro. Rambeslutet innehåller ingen bestämmelse som motsvarar bestämmelsen i artikel 604 c.
I 10 § i EU-utlämningslagen föreskrivs det om villkor som gäller livstidsstraff. I paragrafens 1 mom. föreskrivs att om det i den ansökande medlemsstaten kan följa frihetsstraff på livstid på den gärning som ligger till grund för framställningen, kan utlämningen förenas med villkoret att den ansökande medlemsstaten avger en försäkran om att ett utdömt straff enligt dess lagstiftning eller rättspraxis kan omprövas eller anhållan om benådning göras. Enligt paragrafens 2 mom. ska försäkran enligt 1 mom. avges innan beslut om utlämningen fattas.
I 8 § i EU-utlämningslagen föreskrivs det om villkor som gäller återsändande av den som ska utlämnas. I paragrafens 1 mom. föreskrivs att när det beslutas om utlämning av en finsk medborgare för att åtgärder för väckande av åtal ska kunna vidtas, ska som villkor för utlämningen ställas att den utlämnade omedelbart efter att domen har vunnit laga kraft återsänds till Finland för att avtjäna ett eventuellt frihetsstraff som har dömts ut, om personen i fråga i samband med behandlingen av utlämningsärendet har anhållit om att få avtjäna straffet i Finland. I paragrafens 2 mom. föreskrivs att är den som begärs utlämnad varaktigt bosatt i Finland, kan det bestämmas om ett villkor enligt 1 mom., om personen i fråga i samband med behandlingen av utlämningsärendet har anhållit om att få avtjäna straffet i Finland och det på grund av hans eller hennes personliga förhållanden eller av något annat särskilt skäl är motiverat att ett eventuellt frihetsstraff får avtjänas i Finland. Enligt paragrafens 3 mom. ska de frihetsstraff som avses i 1 och 2 mom. verkställas i Finland med iakttagande av vad som föreskrivs särskilt om detta.
Till denna del är det i fråga om 8 § 1 mom. motiverat att beakta när det gäller artikel 603 förslaget att till tillämpningslagen foga en bestämmelse enligt vilken finska medborgare inte får utlämnas till Förenade kungariket. Sålunda kan 8 § 1 mom. inte i tillämpliga delar tillämpas parallellt, eftersom huvudregeln är att finska medborgare inte får utlämnas. Paragrafens 2 mom. gäller dock personer som är varaktigt bosatta i Finland och som inte berörs av det ovannämnda förslaget till medborgarundantag. För tydlighetens skull är det sålunda behövligt att möjliggöra tillämpning av 8 § 2 mom. i tillämpliga delar parallellt med artikeln. Dessutom är det motiverat att möjliggöra att 8 § 3 mom. i tillämpliga delar tillämpas parallellt till den del det är fråga om verkställighet av frihetsstraff enligt 2 mom.
Bestämmelserna i artikeln är direkt tillämpliga nationellt. I denna proposition föreslås det dock att vid tillämpning av artikeln ska i tillämpliga delar parallellt med den 8 § 2 och 3 mom. och 10 § i EU-utlämningslagen iakttas. Det föreslås att detta regleras i tillämpningslagen. Parallell tillämpning motiveras närmare i samband med artikel 596.
Artikel 605 Centralmyndighet
Enligt punkt 1 i artikeln får avtalsparterna anmäla till den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor den centrala myndigheten för varje stat som har utsett en sådan myndighet eller, om den berörda statens rättssystem så föreskriver, mer än en centralmyndighet för att bistå de behöriga rättsliga myndigheterna.
Enligt punkt 2 i artikeln får det vid anmälan enligt punkt 1 anges att den eller de centrala myndigheterna, till följd av organisationen av de relevanta staternas interna rättsväsende är ansvarig för administrativt översändande och mottagande av arresteringsorder samt för all annan officiell korrespondens som rör administrativt översändande och mottagande av arresteringsorder. Denna anvisning ska vara bindande för alla myndigheter i den utfärdande staten.
Artikeln liknar artikel 7 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, i fråga om vilken Finland har anmält justitieministeriet och centralkriminalpolisens Sirenekontor som centralmyndighet. I Finlands anmälningar har det dock klargjorts att justitieministeriet och Sirenekontoret har till uppgift att bistå de behöriga myndigheterna.
I samband med att tillämpningen av handels- och samarbetsavtalet inleddes anmäldes det att justitieministeriet är en centralmyndighet enligt artikel 605, men i denna proposition föreslås det att bestämmelser om justitieministeriets ställning som centralmyndighet ska fogas till tillämpningslagen. Enligt denna proposition ska justitieministeriet bistå de behöriga myndigheterna i kommunikationen vid översändande av en arresteringsorder.
Artikel 606 Arresteringsorderns innehåll och form
Enligt punkt 1 i artikeln ska arresteringsordern innehålla följande uppgifter uppställda i enlighet med formuläret i bilaga 43 till handels- och samarbetsavtalet: a) den eftersöktes identitet och nationalitet, b) namn, adress, telefonnummer, faxnummer och e-postadress till den utfärdande rättsliga myndigheten, c) uppgift om förekomsten av en verkställbar dom, en arresteringsorder eller något annat verkställbart rättsligt avgörande med samma rättsverkan som omfattas av artikel 599, d) brottets beskaffenhet och brottsrubricering, särskilt med avseende på artikel 599, e) en beskrivning av de omständigheter under vilka brottet begåtts, inbegripet tidpunkt och plats samt graden av den eftersöktes delaktighet i brottet, f) det straff som dömts ut, om det rör sig om en slutlig dom, eller den straffskala för brottet som föreskrivs i den utfärdande statens lagstiftning och g) om möjligt, andra konsekvenser av brottet.
Enligt punkt 2 i artikeln ska arresteringsordern översättas till ett språk som är officiellt i den verkställande staten. Förenade kungariket, liksom unionen på någon av sina medlemsstaters vägnar, får var och en till den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor anmäla att en översättning till ett språk som är officiellt i staten kommer att godtas.
Artikeln motsvarar i huvudsak artikel 8 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.
I 14 § i EU-utlämningslagen finns det bestämmelser om framställningens innehåll och form, och i 56 § i den lagen hänvisas det till den paragrafen när det gäller förfarandet för utlämning från en annan av EU:s medlemsstater till Finland. EU-utlämningslagens 14 § skiljer sig från artikeln i fråga om paragrafens 1 mom. 6 punkt och 2 mom. Artikeln förutsätter inte att 14 och 56 § i tillämpliga delar ska iakttas parallellt med den.
Enligt 15 § 1 mom. i EU-utlämningslagen ska en framställning avfattas på finska, svenska eller engelska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk. Enligt 15 § 2 mom. i den lagen kan den behöriga myndigheten i Finland verkställa en framställning även om den inte är avfattad på finska, svenska eller engelska, om det inte annars finns hinder för att framställningen verkställs. I 15 § 3 mom. i den lagen föreskrivs dessutom att om en framställning har avfattats på något annat språk än finska eller svenska, ska centralkriminalpolisen se till att framställningen översätts till det språk, finska eller svenska, som används vid behandlingen av utlämningsärendet.
I 57 § 1 mom. i EU-utlämningslagen föreskrivs att om det är känt var den som begärs utlämnad befinner sig, ska framställningen avfattas på den anmodade medlemsstatens språk. Om denna medlemsstat har meddelat att den också godkänner framställningar på något annat språk, kan framställningen avfattas på ett av medlemsstaten godkänt språk. Enligt 57 § 2 mom. i den lagen ska centralkriminalpolisen se till att framställningarna översätts enligt 1 mom. och översänds till den anmodade medlemsstaten.
I samband med att tillämpningen av handels- och samarbetsavtalet inleddes anmäldes det att Finland godtar utöver framställningar på finska och svenska också framställningar avfattade på engelska.
Bestämmelserna i artikeln är direkt tillämpliga nationellt. I denna proposition föreslås det dock att vid tillämpning av artikeln ska i tillämpliga delar parallellt med den 15 och 57 § i EU-utlämningslagen iakttas. Det föreslås att detta regleras i tillämpningslagen. Detta behövs för tillämpningen av de nationella bestämmelser om språk och översättningar som artikeln förutsätter. Den parallella tillämpningen motiveras närmare i samband med artikel 596.
Artikel 607 Översändande av en arresteringsorder
I artikeln föreskrivs att om det är känt var den eftersökte befinner sig får den utfärdande rättsliga myndigheten översända arresteringsordern direkt till den verkställande rättsliga myndigheten. Artikeln motsvarar artikel 9.1 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.
Bestämmelsen i artikeln är direkt tillämplig nationellt. I denna proposition föreslås det dock att vid tillämpning av artikeln ska i tillämpliga delar parallellt med den 13 § 2 och 3 mom. och 55 § 2 och 3 mom. i EU-utlämningslagen iakttas. Det föreslås att detta regleras i tillämpningslagen. Detta behövs för tillämpningen av behövliga nationella bestämmelser om kontaktordningen. Till exempel är det också behövligt att informera centralkriminalpolisen i de situationer där framställningen inte har kommit via centralkriminalpolisen. Parallell tillämpning motiveras närmare i samband med artikel 596.
Artikel 608 Närmare bestämmelser om översändande av en arresteringsorder
I punkt 1 i artikeln föreskrivs att om den utfärdande rättsliga myndigheten inte känner till vilken verkställande rättslig myndighet som är behörig, ska den göra de efterforskningar som krävs för att få denna information av den verkställande staten.
Enligt punkt 2 i artikeln får den utfärdande rättsliga myndigheten använda sig av Internationella kriminalpolisorganisationens (Interpol) tjänster för att översända en arresteringsorder.
Enligt punkt 3 i artikeln får den utfärdande rättsliga myndigheten översända arresteringsordern på vilket säkert sätt som helst som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning, så att den verkställande staten kan fastställa att arresteringsordern är äkta.
Enligt punkt 4 i artikeln ska alla svårigheter rörande översändandet av eller äktheten hos de handlingar som behövs för att verkställa arresteringsordern behandlas genom direkta kontakter mellan de berörda rättsliga myndigheterna eller, i förekommande fall, med bistånd av staternas centralmyndigheter.
Enligt punkt 5 i artikeln ska, om den myndighet som tar emot en arresteringsorder saknar behörighet att verkställa denna, den självmant översända arresteringsordern till den behöriga myndigheten i sin stat och underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om detta.
Punkterna 1 och 2 i artikeln skiljer sig från motsvarande punkter i artikel 10 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, eftersom det i rambeslutet hänvisas till det europeiska rättsliga nätverket. Punkterna 3–5 i artikeln motsvarar artikel 10.4, 10.5 och 10.6 i rambeslutet.
Bestämmelserna i artikeln är direkt tillämpliga nationellt och förutsätter ingen kompletterande nationell lagstiftning. I fråga om artikeln bör det noteras att det i propositionen föreslås att justitieministeriet ska vara en centralmyndighet enligt artikel 605, som ska bistå de behöriga myndigheterna i kommunikationen vid översändande av en arresteringsorder.
Artikel 609 Den eftersöktes rättigheter
Enligt punkt 1 i artikeln ska när en eftersökt person grips för att en arresteringsorder ska kunna verkställas den verkställande rättsliga myndigheten i enlighet med den inhemska lagstiftningen upplysa personen om arresteringsordern och dess innehåll samt om dennes möjlighet att samtycka till överlämnande till den utfärdande rättsliga myndigheten.
Enligt punkt 2 i artikeln ska en eftersökt person som grips för att en arresteringsorder ska kunna verkställas och som inte talar eller förstår förfarandespråket ha rätt att biträdas av en tolk och förses med en skriftlig översättning på den eftersöktes modersmål eller något annat språk som personen talar eller förstår, i enlighet med den verkställande statens inhemska lagstiftning.
Enligt punkt 3 i artikeln ska en eftersökt person efter gripandet ha rätt att biträdas av ett juridiskt ombud i enlighet med den verkställande statens inhemska lagstiftning.
Enligt punkt 4 i artikeln ska den eftersökte underrättas om sin rätt att utse ett juridiskt ombud i den utfärdande staten för att biträda det juridiska ombudet i den verkställande staten i förfarandena i samband med arresteringsordern. Denna punkt påverkar inte de tidsfrister som anges i artikel 621.
Enligt punkt 5 i artikeln ska en eftersökt person som grips ha rätt att få de konsulära myndigheterna i den stat där personen är medborgare, eller, om personen är statslös, de konsulära myndigheterna i den stat där personen normalt är bosatt, utan onödigt dröjsmål underrättade om gripandet och att kommunicera med dessa myndigheter, om den personen så önskar.
Punkterna 1–3 i artikeln motsvarar i huvudsak artikel 11 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Punkterna 4 och 5 i artikeln skiljer sig från rambeslutet. Punkt 4 i artikeln innehåller dock huvudsakligen samma bestämmelser som artikel 11.2 i rambeslutet. I rambeslutet finns det ingen bestämmelse som motsvarar punkt 5 i artikeln.
I 20 § i EU-utlämningslagen finns det bestämmelser om rätt till biträde och försvarare för den som begärs utlämnad. I 20 a § i den lagen föreskrivs om skriftlig underrättelse till den som begärs utlämnad om hans eller hennes rättigheter. I 20 b § i den lagen föreskrivs om avstående från rätten att anlita biträde.
I 21, 21 a–21 c och 22–24 § i EU-utlämningslagen finns det dessutom närmare bestämmelser om beredningen av utlämningsärendet. I 57 a § i den lagen finns det bestämmelser om lämnande av uppgifter för utseende av ett biträde.
Bestämmelserna i artikeln är direkt tillämpliga nationellt. I denna proposition föreslås det dock att vid tillämpning av artikeln ska i tillämpliga delar parallellt med den 20, 20 a, 20 b, 21, 21 a–21 c, 22–24 och 57 a § i EU-utlämningslagen iakttas. Det föreslås att detta regleras i tillämpningslagen. Detta är motiverat på grund av behövliga bestämmelser om det nationella förfarandet. Enligt propositionen avses med hänvisningarna till 6 a § 2 mom. 5 punkten i 21 a § i EU-utlämningslagen artikel 601.1 i iv i handels- och samarbetsavtalet. Parallell tillämpning motiveras närmare i samband med artikel 596.
Artikel 610 Fortsatt frihetsberövande
I artikeln föreskrivs att om en person grips på grundval av en arresteringsorder ska den verkställande rättsliga myndigheten fatta beslut i enlighet med den verkställande statens lagstiftning om huruvida personen ska vara fortsatt frihetsberövad. Det är alltid möjligt att, i enlighet med den verkställande statens inhemska lagstiftning, tillfälligt försätta personen på fri fot, med förbehåll för att den behöriga myndigheten i denna stat vidtar alla åtgärder som den bedömer vara nödvändiga för att undvika att den eftersökte avviker.
Artikeln motsvarar i huvudsak artikel 12 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.
I 16 § i EU-utlämningslagen föreskrivs det om gripande av den som begärs utlämnad, i 17 § i den lagen om tagande i förvar av den som begärs utlämnad, i 18 § i den lagen om fortsatt förvar och i 19 § i den lagen om klagomål över fortsatt förvar.
Bestämmelsen i artikeln är direkt tillämplig nationellt. I denna proposition föreslås det dock att vid tillämpning av artikeln ska i tillämpliga delar parallellt med den 16–19 § i EU-utlämningslagen iakttas. Det föreslås att detta regleras i tillämpningslagen. Detta behövs för tillämpningen av de nationella bestämmelser om gripande och förvar som artikeln förutsätter. Parallell tillämpning motiveras närmare i samband med artikel 596.
Artikel 611 Samtycke till överlämnande
Enligt punkt 1 i artikeln ska om den gripne säger sig samtycka till att överlämnas dennes samtycke och, i förekommande fall, uttryckliga avstående från rätten att utnyttja specialitetsregeln enligt artikel 625.2 avges inför den verkställande rättsliga myndigheten, i enlighet med den verkställande medlemsstatens inhemska lagstiftning.
Enligt punkt 2 i artikeln ska varje stat vidta de åtgärder som är nödvändiga för att det samtycke och, i förekommande fall, det avstående som avses i punkt 1 fastställs under sådana förhållanden att det framgår att personen har lämnat dem frivilligt och fullt medveten om följderna av detta. Den eftersökte ska i detta syfte ha rätt till ett juridiskt ombud.
I punkt 3 i artikeln föreskrivs att det samtycke och, i förekommande fall, det avstående som anges i punkt 1 ska protokollföras i enlighet med det förfarande som föreskrivs i den verkställande statens inhemska lagstiftning.
Enligt punkt 4 i artikeln ska samtycket i princip vara oåterkalleligt. Varje stat får föreskriva att det samtycke och, i förekommande fall, det avstående som avses i punkt 1 i denna artikel får återkallas i enlighet med deras inhemska regler. I ett sådant fall ska den tid som förflyter mellan dagen för samtycke och dagen för återkallelse inte beaktas vid fastställande av de tidsfrister som anges i artikel 621. Förenade kungariket, liksom unionen på någon av sina medlemsstaters vägnar får var och en till den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor anmäla att de vill använda sig av denna möjlighet och ange de förfaranden genom vilka samtycket kan återkallas samt alla ändringar av dessa förfaranden.
Artikeln motsvarar i huvudsak artikel 13 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.
I 7 § i EU-utlämningslagen föreskrivs det att även om den som begärs utlämnad samtycker till utlämningen kan utlämning förvägras på en sådan grund som anges i 6 § 1 eller 4 punkten. Enligt 6 § 1 punkten i EU-utlämningslagen kan utlämning förvägras, om den som begärs utlämnad är åtalad i Finland för den gärning som ligger till grund för framställningen. Enligt paragrafens 4 punkt kan utlämning förvägras, om den gärning som ligger till grund för framställningen enligt 1 kap. i strafflagen anses ha begåtts helt eller delvis i Finland eller ombord på ett finskt fartyg eller luftfartyg och det är ändamålsenligare att behandla saken i Finland.
I 21 § 1 mom. i EU-utlämningslagen föreskrivs att den som begärs utlämnad ska också upplysas om möjligheten att samtycka till utlämningen och till att han eller hon i den medlemsstat till vilken utlämningen sker åtalas, straffas eller berövas friheten för ett annat brott som begåtts före utlämningen än det för vilket utlämning begärs, samt till vidareutlämning till någon annan medlemsstat. Den som begärs utlämnad ska dessutom upplysas om innebörden av samtycket. Personen i fråga ska tillfrågas om han eller hon har för avsikt att samtycka till utlämningen eller anser att de grunder för förvägrande eller de villkor som anges i EU-utlämningslagen kan tillämpas i saken. Vid behov ska den som begärs utlämnad tillfrågas om han eller hon har för avsikt att anhålla om att få avtjäna frihetsstraffet i Finland. Såsom nämns ovan föreslås det i samband med artikel 609 att paragrafen i tillämpliga delar tillämpas parallellt.
I paragrafens 2 och 3 mom. finns det bestämmelser om det språk som ska användas i underrättelser och förfrågningar, rätten till tolkning för den som begärs utlämnad samt skriftlig eller muntlig översättning. I 4 mom. föreskrivs dessutom att över de åtgärder som har vidtagits ska det upprättas ett protokoll, i vilket ska antecknas åtgärderna samt de uppgifter som har erhållits. Centralkriminalpolisen ska sända protokollet och de övriga handlingarna till den behöriga åklagaren.
Enligt 29 § 1 mom. i EU-utlämningslagen ska den som begärs utlämnad vid tingsrättens sammanträde meddela om han eller hon samtycker till utlämningen eller till att han eller hon i den medlemsstat till vilken utlämningen sker åtalas, straffas eller berövas friheten för ett annat brott som begåtts före utlämningen än det för vilket utlämning begärs, eller till vidareutlämning till någon annan medlemsstat. Enligt paragrafens 2 och 3 mom. ska tingsrätten innan samtycke enligt 1 mom. ges underrätta den som begärs utlämnad om innebörden av samtycket, och det samtycke som avses i 1 mom. och den underrättelse som avses i 2 mom. ska protokollföras.
I fråga om återkallelse av samtycke enligt 30 § i EU-utlämningslagen kan den som begärs utlämnad återkalla ett samtycke som avses i denna lag till dess att beslutet om utlämning har verkställts (1 mom.). Om den som begärs utlämnad återkallar sitt samtycke till utlämningen ska domstolen behandla utlämningsärendet på nytt. Den tid som förflyter mellan dagen för samtycket och dagen för återkallelsen beaktas inte när tidsfristerna enligt denna lag beräknas (2 mom.).
Bestämmelserna i artikeln är direkt tillämpliga nationellt. I denna proposition föreslås det dock att vid tillämpning av artikeln ska i tillämpliga delar parallellt med den 7, 29 och 30 § i EU-utlämningslagen iakttas. Det föreslås att detta regleras i tillämpningslagen. Detta behövs för tillämpningen av de behövliga nationella bestämmelser om samtycke till utlämning samt meddelande om och återkallelse av samtycke som artikeln förutsätter.
Enligt denna proposition avses med hänvisningarna till 6 § 1 och 4 punkten i 7 § i EU-utlämningslagen artikel 601.1 b och g i) i handels- och samarbetsavtalet. Dessutom innebär samtycke enligt 29 § 1 mom. i den lagen till att en person kan utlämnas vidare till en annan medlemsstat utlämning vidare från Förenade kungariket till en annan medlemsstat i EU. Parallell tillämpning motiveras närmare i samband med artikel 596.
I samband med att tillämpningen av handels- och samarbetsavtalet inleddes anmäldes det i fråga om artikel 611.4 att ett sådant samtycke till överlämnande och ett sådant, i förekommande fall, avstående från rätten att utnyttja specialitetsregeln som avses i punkt 1 i den artikeln samt ett samtycke till vidareutlämning kan återkallas tills beslutet om utlämning har verkställts.
Artikel 612 Hörande av den eftersökte
Enligt artikeln ska en person som gripits och som inte samtycker till överlämnande enligt artikel 611 om samtycke till överlämnande ha rätt att höras av den verkställande rättsliga myndigheten i enlighet med den verkställande statens lagstiftning.
Artikeln motsvarar i huvudsak artikel 14 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.
I 28 § i EU-utlämningslagen föreskrivs det om närvaro vid tingsrättens sammanträde. Paragrafen hänger samman med artikel 14 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. I paragrafen har rätten för den som begärs utlämnad att bli hörd vid tingsrättens sammanträde inte begränsats till de situationer där han eller hon inte samtycker till att bli utlämnad. Detta har inte ansetts motiverat, eftersom det också i de situationer där en person samtycker till utlämningen kan finnas sådana frågor som det är skäl att behandla vid domstolen när personen i fråga har rätt att vara närvarande (RP 88/2003 rd, s. 43).
I 25–36 § i EU-utlämningslagen föreskrivs det om behandling av utlämningsärendet och i 37– 43 § i den lagen om ändringssökande.
Bestämmelsen i artikeln är direkt tillämplig nationellt. I denna proposition föreslås det dock att vid tillämpning av artikeln ska i tillämpliga delar parallellt med den 25, 27, 28, 30 a och 37–43 § i EU-utlämningslagen iakttas. Det föreslås att detta regleras i tillämpningslagen. Detta är motiverat för att det ska finnas sådana tillämpliga nationella bestämmelser om behandling av utlämningsärendet och om ändringssökande som artikeln förutsätter. Parallell tillämpning motiveras närmare i samband med artikel 596.
Artikel 613 Beslut om överlämnande
Enligt punkt 1 i artikeln ska den verkställande rättsliga myndigheten, inom de tidsfrister och enligt de villkor som anges i denna avdelning, särskilt proportionalitetsprincipen i artikel 597, besluta om personen ska överlämnas.
I punkt 2 i artikeln föreskrivs att om den verkställande rättsliga myndigheten anser att de uppgifter som den utfärdande medlemsstaten har meddelat inte är tillräckliga för att myndigheten ska kunna besluta om överlämnandet, ska den begära att skyndsamt få nödvändiga kompletterande uppgifter, i synnerhet sådana som rör artikel 597 om proportionalitetsprincipen, artikel 600 om skäl till att verkställighet av arresteringsordern ska vägras, artikel 601 om skäl till att verkställighet av arresteringsordern får vägras, artikel 602 om undantag med avseende på politiska brott, artikel 604 om garantier som ska lämnas av den utfärdande staten i särskilda fall och artikel 606 om arresteringsorderns innehåll och form, och får fastställa en tidsfrist inom vilken de ska inkomma, med beaktande av nödvändigheten att iaktta de tidsfrister som anges i artikel 615 om tidsfrister och förfaranden för beslutet om verkställighet av arresteringsordern.
Enligt punkt 3 i artikeln får den utfärdande rättsliga myndigheten när som helst vidarebefordra all ytterligare användbar information till den verkställande rättsliga myndigheten.
Artikeln motsvarar i princip artikel 15 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Skillnaden i förhållande till rambeslutet utgörs av hänvisningen i artikeln till proportionalitetsprincipen enligt artikel 597 (punkterna 1 och 2) samt i fråga om kompletterande uppgifter av hänvisningen till undantag med avseende på politiska brott enligt artikel 602.
I 31 § i EU-utlämningslagen föreskrivs det om begäran om kompletterande uppgifter och i 33 § i den lagen om tingsrättens beslut. Enligt 31 § i den lagen kan tingsrätten innan den fattar sitt beslut vid behov begära kompletterande uppgifter av den behöriga myndigheten i den ansökande medlemsstaten. Tingsrätten får utsätta en tid inom vilken uppgifterna ska lämnas. Den som begärs utlämnad ska höras med anledning av de uppgifter som lämnats, så som anges i 28 §.
Enligt 33 § 1 mom. i EU-utlämningslagen ska, om det ställs ett sådant villkor för utlämningen som avses i 8–10 §, villkoret anges i tingsrättens beslut. Dessutom ska i tingsrättens beslut uppges eventuellt samtycke som den som begärs utlämnad har avgivit. Om tingsrätten beviljar utlämning, ska i beslutet också nämnas att den ansökande medlemsstaten är skyldig att iaktta bestämmelserna i artiklarna 27 och 28 i rådets rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (2002/584/RIF, rambeslutet). I paragrafens 2 mom. föreskrivs att beviljar tingsrätten utlämning, ska den som begärs utlämnad hållas i förvar, om inte domstolen bestämmer något annat. Vägrar tingsrätten utlämning, kan den efter att ha hört åklagaren och den som begärs utlämnad i saken bestämma att förvaret fortsätter till dess att beslutet om utlämningen har vunnit laga kraft eller högsta domstolen bestämmer något annat. Enligt paragrafens 3 mom. gäller vad som föreskrivs i 2 mom. i tillämpliga delar också reseförbud.
Hänvisningarna i 33 § 1 mom. i EU-utlämningslagen till artiklarna 27 och 28 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder motsvarar i huvudsaken artiklarna 625 och 626 i handels- och samarbetsavtalet.
Enligt 44 § i EU-utlämningslagen svarar centralkriminalpolisen för verkställigheten av ett beslut om utlämning. Enligt 45 § 1 mom. i den lagen verkställs ett beslut om utlämning när det har vunnit laga kraft. I den paragrafens 2 mom. föreskrivs att den som begärs utlämnad kan skriftligen meddela tingsrätten att han eller hon inte kommer att överklaga tingsrättens beslut. Med den behöriga åklagarens samtycke kan beslutet då verkställas innan det har vunnit laga kraft.
Bestämmelserna i artikeln är direkt tillämpliga nationellt. I denna proposition föreslås det dock att vid tillämpning av artikeln ska i tillämpliga delar parallellt med den 31, 33, 44 och 45 § i EU-utlämningslagen iakttas. Det föreslås att detta regleras i tillämpningslagen. Enligt denna proposition avses i fråga om hänvisningar till rambeslutet om en europeisk arresteringsorder (artiklarna 27 och 28) i 33 § 1 mom. med i tillämpliga delar parallell tillämpning av artiklarna 625 och 626 i handels- och samarbetsavtalet. Parallell tillämpning motiveras närmare i samband med artikel 596.
Artikel 614 Beslut vid flera framställningar
I artikeln finns det bestämmelser om fattande av beslut vid flera framställningar.
Artikeln motsvarar i huvudsak artikel 16 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Punkt 1 i artikeln avviker dock från rambeslutet till den del det i den också föreskrivs att den verkställande rättsliga myndigheten ska fatta beslut med vederbörlig hänsyn till utöver de övriga omständigheter som nämns i punkten även EU-medlemsstaternas rättsliga skyldigheter som följer av unionsrätten, särskilt när det gäller principerna om fri rörlighet och icke-diskriminering på grund av nationalitet.
I 34 § i EU-utlämningslagen föreskrivs det om konkurrerande framställningar och i 25 § i den allmänna utlämningslagen om beslut vid flera framställningar. Bestämmelserna i 34 § 1 mom. i EU-utlämningslagen gäller situationer där flera medlemsstater i EU begär utlämning av samma person. Paragrafens 3 mom. gäller situationer där både en medlemsstat i Europeiska unionen och en utomnordisk stat som inte hör till Europeiska unionen begär utlämning av samma person. I momentet föreskrivs att om domstolen anser att medlemsstatens framställning kan bifallas enligt den lagen och justitieministeriet anser att den framställning som gjorts hos ministeriet kan bifallas, ska justitieministeriet så som anges i 25 § i den allmänna utlämningslagen avgöra till vilken stat utlämning ska ske. Domstolen ska skjuta upp verkställigheten av ett lagakraftvunnet beslut och sända beslutet till justitieministeriet, som avgör saken.
I 34 § 4 mom. i EU-utlämningslagen föreskrivs att om både en medlemsstat och en internationell brottmålsdomstol begär utlämning av samma person, ska domstolsbehandlingen av en framställning enligt denna lag skjutas upp till dess att justitieministeriet har fattat beslut om den framställning som gjorts hos ministeriet.
Bestämmelserna i artikeln är direkt tillämpliga nationellt. I denna proposition föreslås det dock att vid tillämpning av artikeln ska i tillämpliga delar parallellt med den 34 § i EU-utlämningslagen iakttas. Det föreslås att detta regleras i tillämpningslagen. Enligt denna proposition ska på situationer enligt punkt 1 i artikeln tillämpas i tillämpliga delar 34 § 1 mom. i EU-utlämningslagen, eftersom i artikeln föreskrivs att vid flera framställningar ska den rättsliga myndigheten fatta beslutet när det är fråga om samtidiga framställningar där Förenade kungariket och en medlemsstat i EU begär utlämning av samma person. På situationer enligt punkt 3 i artikeln ska i tillämpliga delar 34 § 3 mom. i EU-utlämningslagen tillämpas när det är fråga om samtidiga framställningar från Förenade kungariket och ett tredjeland som är en utomnordisk stat och som inte hör till Europeiska unionen. På fall enligt 4 punkten i artikeln ska 34 § 4 mom. i den lagen tillämpas. Parallell tillämpning motiveras närmare i samband med artikel 596.
Artikel 615 Tidsfrister och förfaranden för beslutet om verkställighet av arresteringsordern
Enligt punkt 1 i artikeln ska en arresteringsorder behandlas och verkställas med skyndsamhet.
Enligt punkt 2 i artikeln ska i de fall då den eftersökte samtycker till överlämnandet det slutliga beslutet om verkställighet av arresteringsordern fattas inom tio dagar efter det att samtycket har givits.
Enligt punkt 3 i artikeln ska i övriga fall det slutliga beslutet om verkställighet av arresteringsordern fattas inom 60 dagar efter det att den eftersökte har gripits.
I punkt 4 i artikeln föreskrivs att om arresteringsordern i specifika fall inte kan verkställas inom de tidsfrister som anges i punkt 2 eller 3 ska den verkställande rättsliga myndigheten omedelbart underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten och ange skälen till detta. I ett sådant fall får tidsfristerna förlängas med ytterligare 30 dagar.
Enligt punkt 5 i artikeln ska så länge något slutligt beslut om verkställighet av arresteringsordern inte har fattats av den verkställande rättsliga myndigheten denna säkerställa att de nödvändiga materiella villkoren för ett faktiskt överlämnande av personen fortfarande är uppfyllda.
Enligt punkt 6 i artikeln ska varje vägran att verkställa en arresteringsorder motiveras.
I övrigt motsvarar bestämmelserna i artikeln artikel 17 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, med undantag för bestämmelserna i punkt 7 i den artikeln, som inte motsvaras av bestämmelser i handels- och samarbetsavtalet. I artikel 17.7 i rambeslutet föreskrivs att om en medlemsstat i undantagsfall inte kan iaktta de tidsfrister som föreskrivs i denna artikel ska den underrätta Eurojust och ange skälen till förseningen. Dessutom ska en medlemsstat som har drabbats av upprepade förseningar med att verkställa europeiska arresteringsorder från en annan medlemsstats sida underrätta rådet så att det nationella genomförandet av detta rambeslut kan utvärderas på medlemsstatsnivå.
I 26, 32 och 35 § i EU-utlämningslagen föreskrivs det om iakttagande av tidsfristerna i tingsrätten, tidsfrister och förseningar.
I 32 § i den lagen föreskrivs att om den som begärs utlämnad har samtyckt till utlämningen, ska tingsrätten fatta beslut om utlämningen inom tre dagar från den dag då samtycket gavs. Tingsrätten ska dock alltid fatta beslutet inom 26 dagar från den dag då den som begärs utlämnad greps eller annars påträffades i Finland. Om beslutet av särskilda skäl inte kan fattas inom den nämnda tiden, ska det fattas så snart som möjligt.
Paragrafen grundar sig på artikel 17 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, som fastställer skyldighet att iaktta de tidsfrister som anges i artikeln. Tidsfristerna i paragrafen är dock kortare än tidsfristerna enligt artikel 17 i rambeslutet. Detta beror på att man har velat tillåta en viss flexibilitet när det gäller iakttagande av tidsfristerna (RP 88/2003 rd, s. 44).
Bestämmelserna i artikeln är direkt tillämpliga nationellt. I denna proposition föreslås det dock att vid tillämpning av artikeln ska i tillämpliga delar parallellt med den 26, 32 och 35 § i EU-utlämningslagen iakttas. Det föreslås att detta regleras i tillämpningslagen. Parallell tillämpning motiveras närmare i samband med artikel 596.
Artikel 616 Situation i avvaktan på beslut
I punkt 1 i artikeln föreskrivs att om arresteringsordern har utfärdats för lagföring ska den verkställande rättsliga myndigheten antingen a) godta att den eftersökte hörs i enlighet med artikel 617, eller b) godta tillfällig överföring av den eftersökte.
Enligt punkt 2 i artikeln ska villkoren för tillfällig överföring och dess varaktighet fastställas i samförstånd mellan den utfärdande och den verkställande rättsliga myndigheten.
Enligt punkt 3 i artikeln måste vid tillfällig överföring personen kunna återvända till den verkställande staten för att närvara vid förhandlingar som rör vederbörande inom ramen för förfarandet för överlämnande.
Artikeln motsvarar i huvudsak artikel 18 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.
EU-utlämningslagen innehåller inga bestämmelser om tillfällig överföring av den som ska utlämnas, trots att artiklarna 18 och 19 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder innehåller bestämmelser om detta. Motiveringen har varit att om hörande enligt artikel 18.1 a godtas, har man enligt artikel 18 inte skyldighet att godta tillfällig överföring. Till denna del har regleringen sålunda inte betraktats som obligatorisk. Det har inte ansetts ändamålsenligt att ta in bestämmelser om detta i lagen, eftersom det slutliga beslutet om utlämning kan fattas relativt snabbt (RP 88/2003 rd, s. 58).
Enligt denna proposition kan samma motivering anses vara tillämplig också i fråga om handels- och samarbetsavtalet, och det anses motiverat att artikel 616 till denna del tillämpas på samma sätt, det vill säga om man godtar det hörande som avses i punkt 1 a i artikeln, ska det inte finnas någon skyldighet enligt punkt 1 b i artikeln att godta tillfällig överföring. Det anses inte ändamålsenligt att ta in bestämmelserna i tillämpningslagen. Bestämmelserna i artikeln är direkt tillämpliga nationellt och förutsätter ingen kompletterande nationell lagstiftning.
Artikel 617 Hörande av personen i avvaktan på beslut
Enligt punkt 1 i artikeln ska hörandet av den eftersökte genomföras av en rättslig myndighet. För detta ändamål ska den eftersökta personen ha rätt att biträdas av ett juridiskt ombud i enlighet med den utfärdande statens lagstiftning.
Enligt punkt 2 i artikeln ska hörandet av den eftersökte verkställas i enlighet med den verkställande statens lagstiftning och på de villkor som fastställs i samförstånd mellan den utfärdande och den verkställande rättsliga myndigheten.
I punkt 3 i artikeln föreskrivs att den behöriga verkställande rättsliga myndigheten får ge en annan rättslig myndighet i den egna staten i uppdrag att delta vid hörandet av den eftersökte för att säkerställa att denna artikel tillämpas på ett korrekt sätt.
Artikeln motsvarar i huvudsak artikel 19 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.
I fråga om punkt 1 i artikeln bör noteras att hörandet av den eftersökte ska verkställas av en rättslig myndighet. I enlighet med definitionen i artikel 598 b avses med rättslig myndighet en myndighet som enligt inhemsk lagstiftning är en domare, en domstol eller en allmän åklagare. Enligt 63 § i EU-utlämningslagen ska den behöriga myndigheten enligt lagen om internationell rättshjälp i straffrättsliga ärenden (4/1994), innan beslut om utlämningen fattas, på begäran av den ansökande medlemsstaten ge sitt samtycke till att den som begärs utlämnad hörs i enlighet med den nämnda lagen. Enligt lagen om internationell rättshjälp i straffrättsliga ärenden är polisen behörig myndighet att verkställa hörande under förundersökningen. I situationer som gäller tillämpningen av handels- och samarbetsavtalet kan hörandet dock på ovan nämnda grunder inte verkställas av polisen, så hörandet ska verkställas av åklagaren.
Bestämmelserna i artikeln är direkt tillämpliga nationellt och förutsätter ingen kompletterande nationell lagstiftning.
Artikel 618 Privilegier och immunitet
I punkt 1 i artikeln föreskrivs att om den eftersökte har rätt till privilegier eller immunitet avseende rättsliga förfaranden eller verkställighet i den verkställande staten ska tidsfristerna enligt artikel 615 inte börja löpa förrän, eller om, den verkställande rättsliga myndigheten har informerats om att dessa privilegier eller denna immunitet har upphävts.
Enligt punkt 2 i artikeln ska den verkställande staten säkerställa att de nödvändiga materiella villkoren för ett faktiskt överlämnande är uppfyllda om den eftersökte inte längre har rätt till sådana privilegier eller sådan immunitet.
I punkt 3 i artikeln föreskrivs att om befogenheten att upphäva privilegier eller immunitet tillkommer en myndighet i den verkställande staten ska den verkställande rättsliga myndigheten begära att den myndigheten utövar denna befogenhet utan dröjsmål. Om befogenheten att upphäva privilegier eller immunitet tillkommer en myndighet i en annan stat, i ett tredjeland eller inom en internationell organisation, ska den utfärdande rättsliga myndigheten begära att den myndigheten utövar befogenheten.
Artikeln motsvarar i tillämpliga delar artikel 20 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.
I 65 § i EU-utlämningslagen föreskrivs om privilegier och immunitet.
Bestämmelserna i artikeln är direkt tillämpliga nationellt och förutsätter ingen kompletterande nationell lagstiftning.
Artikel 619 Samverkande internationella åtaganden
I punkt 1 i artikeln föreskrivs att detta avtal inte påverkar den verkställande statens åtaganden om den eftersökte har utlämnats till denna stat från ett tredjeland och den eftersökte är skyddad genom bestämmelser med avseende på specialitetsregeln i den ordning enligt vilken han eller hon utlämnades. Den verkställande medlemsstaten ska vidta alla åtgärder som krävs för att utan dröjsmål begära samtycke från den stat som den eftersökte utlämnades ifrån, så att han eller hon kan överlämnas till den utfärdande medlemsstaten. De tidsfrister som avses i artikel 615 börjar inte löpa förrän från och med den dag då specialitetregeln upphör att vara tillämplig.
Enligt punkt 2 i avtalet ska i avvaktan på beslutet i det tredjeland varifrån den eftersökte har utlämnats den verkställande staten säkerställa att de nödvändiga materiella villkoren för ett faktiskt överlämnande är uppfyllda.
Artikeln motsvarar i huvudsak artikel 21 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Liksom i rambeslutet avses i punkterna 1 och 2 i artikeln med tredjeland andra stater än en stat som hör till Europeiska unionen eller Förenade kungariket. När det gäller tillämpningen av handels- och samarbetsavtalet anses Förenade kungariket således inte vara ett tredjeland som avses i avtalet.
I 64 § i EU-utlämningslagen föreskrivs att om den som begärs utlämnad har utlämnats till Finland från någon annan stat än en sådan som hör till Europeiska unionen och är bunden av de villkor som gäller den utlämningen, får personen i fråga inte utlämnas till en annan medlemsstat utan samtycke av den stat från vilken utlämningen till Finland skedde (1 mom.). I en sådan situation som avses i 1 mom. ska den behöriga myndigheten begära samtycke till utlämningen av den stat från vilken utlämningen till Finland skedde. De tidsfrister som anges i EU-utlämningslagen börjar löpa först när villkoren inte längre är i kraft (2 mom.).
Bestämmelserna i artikeln är direkt tillämpliga nationellt. I denna proposition föreslås det dock att vid tillämpning av artikeln ska i tillämpliga delar parallellt med den 64 § i EU-utlämningslagen iaktas. Det föreslås att detta regleras i tillämpningslagen. Detta behövs, eftersom det i de situationer som avses i artikeln är fråga om att begära samtycke av en stat som inte hör till Europeiska unionen. I dessa situationer är vanligen justitieministeriet behörig myndighet. Parallell tillämpning motiveras närmare i samband med artikel 596.
Artikel 620 Underrättelse om beslutet
Enligt artikeln ska den verkställande rättsliga myndigheten omedelbart underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om sitt beslut med anledning av en arresteringsorder.
Artikeln motsvarar i huvudsak artikel 22 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.
Enligt 36 § i EU-utlämningslagen ska åklagaren omedelbart underrätta den behöriga myndigheten i den ansökande medlemsstaten och centralkriminalpolisen om ett lagakraftvunnet beslut som gäller utlämning. Om utlämning har vägrats, ska den ansökande medlemsstaten också informeras om grunden för vägran. Den ansökande medlemsstaten ska också informeras om hur länge den som begärs utlämnad har varit frihetsberövad i Finland med anledning av framställningen om gripande och utlämning.
Bestämmelserna i artikeln är direkt tillämpliga nationellt. I denna proposition föreslås det dock att vid tillämpning av artikeln ska i tillämpliga delar parallellt med den 36 § i EU-utlämningslagen iakttas. Det föreslås att detta regleras i tillämpningslagen. Detta behövs, eftersom åklagaren nationellt ska underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten samt centralkriminalpolisen om ett lagakraftvunnet beslut som gäller utlämning. Parallell tillämpning motiveras närmare i samband med artikel 596.
Artikel 621 Tidsfrist för överlämnande av personen
Enligt punkt 1 i artikeln ska den eftersökte överlämnas så snart som möjligt vid en tidpunkt som de berörda myndigheterna ska komma överens om.
Enligt punkt 2 i artikeln ska den eftersökte överlämnas senast tio dagar efter det slutliga beslutet om att verkställa arresteringsordern.
Enligt punkt 3 i artikel ska, om omständigheter som ligger utanför någon av de berörda staternas kontroll hindrar att den eftersökte överlämnas inom den tidsfrist som anges i punkt 2, den verkställande och den utfärdande rättsliga myndigheten omedelbart kontakta varandra och komma överens om ett nytt datum för överlämnandet. I så fall ska överlämnandet äga rum inom tio dagar från det nya datum som sålunda överenskommits.
Enligt punkt 4 i artikeln får överlämnandet i undantagsfall skjutas upp tillfälligt, av allvarliga humanitära skäl, till exempel om det finns välgrundade skäl att anta att överlämnandet uppenbart skulle innebära en fara för den eftersöktes liv eller hälsa. Verkställigheten av arresteringsordern ska äga rum så snart dessa skäl inte längre föreligger. Den verkställande rättsliga myndigheten ska omedelbart underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om detta och komma överens om ett nytt datum för överlämnandet. I så fall ska överlämnandet äga rum inom tio dagar från det nya datum som sålunda överenskommits.
Enligt punkt 5 i artikeln ska när de tidsfrister som anges i punkterna 2–4 har löpt ut personen, om han eller hon fortfarande kvarhålls i häkte, försättas på fri fot. De verkställande och utfärdande rättsliga myndigheterna ska kontakta varandra så snart det framgår att en person ska försättas på fri fot enligt denna punkt och komma överens om formerna för överlämnandet av den personen.
Artikeln motsvarar i huvudsak artikel 23 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Den enda skillnaden jämfört med rambeslutet om en europeisk arresteringsorder är punkt 5 i artikeln där det fastställs ytterligare att de verkställande och utfärdande rättsliga myndigheterna ska kontakta varandra så snart det framgår att en person ska försättas på fri fot enligt denna punkt och komma överens om formerna för överlämnandet av den personen.
I 46–48 § i EU-utlämningslagen föreskrivs det om tiden för verkställigheten, om senareläggning av verkställigheten och om frigivning.
Bestämmelserna i artikeln är direkt tillämpliga nationellt och förutsätter ingen kompletterande nationell lagstiftning.
Artikel 622 Uppskjutet eller villkorligt överlämnande
Enligt punkt 1 i artikeln får den verkställande rättsliga myndigheten, efter att ha fattat beslut om verkställighet av en arresteringsorder, skjuta upp överlämnandet av den eftersökte så att den eftersökte kan lagföras i den verkställande staten eller, om dom redan har fallit, så att den eftersökte på den statens territorium kan avtjäna ett straff som har dömts ut för en annan gärning än den som arresteringsordern avser.
Enligt punkt 2 i artikeln får stället för att skjuta upp överlämnandet den verkställande rättsliga myndigheten tillfälligt överlämna den eftersökte till den utfärdande staten på villkor som ska fastställas genom överenskommelse mellan den verkställande och den utfärdande rättsliga myndigheten. Överenskommelsen ska göras skriftligt och villkoren ska vara bindande för alla myndigheter i den utfärdande staten.
Artikeln motsvarar i huvudsak artikel 24 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.
Enligt 49 § 1 mom. i EU-utlämningslagen får domstolen skjuta upp verkställigheten av ett beslut om utlämning så att den som ska utlämnas kan åtalas i Finland för någon annan gärning än den som ligger till grund för framställningen om gripande eller utlämning eller, om en dom redan har fallit, kan avtjäna det straff som har dömts ut. Efter det att verkställigheten har skjutits upp beslutar den behöriga åklagare som avses i 12 § om att inleda verkställigheten av beslutet om utlämning.
Enligt paragrafens 2 mom. får domstolen, i stället för att skjuta upp verkställigheten av beslutet om utlämning, tillfälligt utlämna till den ansökande medlemsstaten den som ska utlämnas. En person som avtjänar ett fängelsestraff i Finland får utlämnas endast för en pågående rättegång i den ansökande medlemsstaten. Tingsrätten ska i sitt beslut anteckna när den som har blivit tillfälligt utlämnad senast ska återsändas till Finland och övriga villkor för den tillfälliga utlämningen. I beslutet ska även anges att den ansökande staten är skyldig att iaktta villkoren för den tillfälliga utlämningen. Beslutet om tillfällig utlämning får börja verkställas när den behöriga myndigheten i den ansökande staten skriftligen har meddelat att den förbinder sig att iaktta de villkor som tingsrätten har bestämt.
Bestämmelserna i artikeln är direkt tillämpliga nationellt. I denna proposition föreslås det dock att vid tillämpning av artikeln ska i tillämpliga delar parallellt med den 49 § i EU-utlämningslagen iakttas. Det föreslås att detta regleras i tillämpningslagen. Detta är motiverat på grund av behövliga bestämmelser om det nationella förfarandet. Det bör dock noteras att åklagaren är behörig att avtala om villkoren med den verkställande rättsliga myndigheten vid begäran om tillfälligt utlämnande av en person från Förenade kungariket till Finland. Parallell tillämpning motiveras närmare i samband med artikel 596.
Artikel 623 Transitering
I artikeln finns bestämmelser om transitering, som i huvudsak motsvarar artikel 25 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.
Enligt punkt 1 i artikeln ska varje stat tillåta transitering genom sitt territorium av en eftersökt person som håller på att överlämnas, förutsatt att den fått uppgift om a) identitet och nationalitet på den person som är föremål för arresteringsordern, b) att det finns en arresteringsorder, c) brottets beskaffenhet och brottsrubricering och d) brottets omständigheter, bland annat tidpunkt och plats.
I punkt 2 i artikeln föreskrivs att den stat på vars vägnar en anmälan har gjorts i enlighet med artikel 603.2, med innebörden att dess egna medborgare inte kommer att överlämnas eller att överlämnande endast kommer att tillåtas på vissa angivna villkor får, på samma villkor, vägra transitering av sina egna medborgare genom dess territorium eller underkasta den samma villkor.
Till denna del bör det noteras att i enlighet med ovan föreslås det enligt artikel 603.2 i denna proposition att till tillämpningslagen fogas en bestämmelse enligt vilken finska medborgare inte får utlämnas till Förenade kungariket.
Enligt punkt 3 i artikeln ska staterna utse en myndighet som ska vara ansvarig för att ta emot framställningar om transitering och de dokument som krävs, liksom eventuell övrig officiell skriftväxling avseende framställningar om transitering.
I punkt 4 i artikeln föreskrivs att framställningen om transitering samt de uppgifter som avses i punkt 1 får sändas till den myndighet som utsetts enligt punkt 3 på varje sätt som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning. Transiteringsstaten ska meddela sitt beslut på samma sätt.
I punkt 5 i artikeln föreskrivs att denna artikel gäller inte om transporten sker med flyg utan planerad mellanlandning. Om en icke planerad landning görs ska emellertid den utfärdande staten förse den myndighet som utsetts enligt punkt 3 med de uppgifter som avses i punkt 1.
I punkt 6 i artikeln föreskrivs att när en transitering gäller en person som ska utlämnas från ett tredje land till en stat, ska denna artikel gälla i tillämpliga delar. I synnerhet ska hänvisningar till en ”arresteringsorder” behandlas som hänvisningar till en ”begäran om utlämning”.
I 69–71 § i EU-utlämningslagen föreskrivs det om transport (motsvarar transitering i artikel 623 i handels- och samarbetsavtalet). Enligt 69 § i den lagen beviljar justitieministeriet i enlighet med 33 § i lagen om utlämning för brott tillstånd till att en person som begärs utlämnad från en medlemsstat eller en stat som inte hör till Europeiska unionen till en annan medlemsstat får transporteras via Finland. I 70 § i den lagen finns det bestämmelser om framställning om transport och i 71 § i den lagen om transport med flyg.
Justitieministeriet är en i 69 § i EU-utlämningslagen avsedd myndighet som ansvarar för mottagandet av framställningar om transport och för de dokument som krävs samt för eventuell övrig officiell skriftväxling avseende framställningar om transport. I samband med att tillämpningen av handels- och samarbetsavtalet inleddes anmäldes det i enlighet med 33 § i den allmänna utlämningslagen att justitieministeriet är en i artikel 623.3 avsedd myndighet.
Bestämmelserna i artikeln är direkt tillämpliga nationellt. I denna proposition föreslås det dock att vid tillämpning av artikeln ska i tillämpliga delar parallellt med den 69–71 § i EU-utlämningslagen iakttas. Det föreslås att detta regleras i tillämpningslagen. I denna proposition föreslås det också att det i enlighet med punkt 2 i artikeln ska göras en anmälan som förbjuder att finska medborgare transporteras via Finland. Det föreslås att en bestämmelse om detta fogas till tillämpningslagen. Parallell tillämpning motiveras närmare i samband med artikel 596.
Artikel 624 Avräkning av tiden för frihetsberövande i den verkställande staten
Enligt punkt 1 i artikeln ska den utfärdande staten avräkna tiden för frihetsberövande som beror på verkställighet av en arresteringsorder från det totala frihetsberövande som ska avtjänas i den utfärdande staten som ett resultat av att ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd har dömts ut.
Enligt punkt 2 i artikeln ska detta syfte den verkställande rättsliga myndigheten, eller den centralmyndighet som utsetts enligt artikel 605, vid överlämnandet översända alla uppgifter om hur länge den eftersökte varit frihetsberövad på grundval av arresteringsordern till den utfärdande rättsliga myndigheten.
I artikeln finns bestämmelser om avräkning av tiden för frihetsberövande i den verkställande staten, som i huvudsak motsvarar artikel 26 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.
Enligt 67 § 1 mom. i EU-utlämningslagen ska domstolen så som föreskrivs i 6 kap. 13 § i strafflagen avräkna tiden för frihetsberövande som beror på utlämningsförfarandet från ett eventuellt straff som den som utlämnats till Finland döms till. I paragrafens 2 mom. föreskrivs att om utlämningen till Finland sker för verkställighet av ett straff, ska den verkställighetsansvarige vid regionfängelset avräkna tiden för frihetsberövande som beror på utlämningsförfarandet från det frihetsstraff som den utlämnade ska avtjäna, med iakttagande i tillämpliga delar av vad som föreskrivs i 6 kap. 13 § i strafflagen.
Bestämmelserna i artikeln är direkt tillämpliga nationellt. I denna proposition föreslås det dock att vid tillämpning av artikeln ska i tillämpliga delar parallellt med den 67 § i EU-utlämningslagen iakttas. Det föreslås att detta regleras i tillämpningslagen. Detta behövs, eftersom det i paragrafen fastställs att domstolen ska från det totala frihetsstraffet avräkna den tid i förvar som verkställigheten föranleder och att den verkställighetsansvarige vid regionfängelset ska avräkna tiden för frihetsberövande som beror på utlämningsförfarandet, om utlämningen till Finland har skett för verkställighet av ett straff. Parallell tillämpning motiveras närmare i samband med artikel 596.
Artikel 625 Möjligheter till åtal för andra brott
Enligt punkt 1 i artikeln får Förenade kungariket och unionen, på någon av sina medlemsstaters vägnar, anmäla till den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor att, i förbindelserna med andra stater på vilka samma anmälan är tillämplig, samtycke ska anses ha givits till åtal, dom eller frihetsberövande för att verkställa ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd för ett annat brott som begicks före en persons utlämning, än det brott för vilket personen överlämnades, såvida inte den verkställande rättsliga myndigheten i ett enskilt fall uppger något annat i sitt utlämningsbeslut.
Utom i de fall som avses i punkterna 1 och 3 får en utlämnad person enligt punkt 2 inte åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott som begåtts före överlämnandet, än det brott för vilket personen utlämnats.
Enligt punkt 3 i artikeln ska punkt 2 inte tillämpas i följande fall: a) om personen har haft möjlighet att lämna territoriet i den stat som han eller hon överlämnats till men inte har gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt till det territoriet efter att ha lämnat det, b) brottet kan inte leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd, c) det straffrättsliga förfarandet föranleder inte tillämpning av en åtgärd som innebär att den personliga friheten inskränks, d) om personen skulle kunna bli föremål för en påföljd eller en åtgärd som inte innefattar frihetsberövande, särskilt böter eller en åtgärd som träder i stället för detta, även om påföljden eller åtgärden kan innebära att personens personliga frihet inskränks, e) om personen har samtyckt till att bli överlämnad, i förekommande fall samtidigt som personen avstått från tillämpning av specialitetsregeln i enlighet med artikel 611, f) om personen efter sitt överlämnande uttryckligen avstått från att utnyttja specialitetsregeln med avseende på specifika gärningar som begåtts före överlämnandet; avståendet ska göras inför de behöriga rättsliga myndigheterna i den utfärdande staten och protokollföras i enlighet med denna stats inhemska lagstiftning; avståendet måste upprättas så att det framgår att personen har samtyckt frivilligt och fullt medveten om följderna; personen ska i detta syfte ha rätt till ett juridiskt ombud och g) om den verkställande rättsliga myndighet som överlämnat personen ger sitt samtycke i enlighet med punkt 4 i denna artikel.
I punkt 4 i artikeln föreskrivs det att en framställan om samtycke ska överlämnas till den verkställande rättsliga myndigheten, tillsammans med de uppgifter som anges i artikel 606.1 och en översättning enligt artikel 606.2. Samtycke ska ges om det brott som framställan om samtycke avser i sig ska medföra överlämnande enligt bestämmelserna i denna avdelning. Samtycke ska vägras av de absoluta skäl som anges i artikel 600 och får i övrigt vägras endast av de skäl som anges i artikel 601 som anger andra skäl till att verkställighetsorder ska vägras eller i artiklarna 602.2 och 603.2 som innehåller bestämmelser om politiska brott respektive medborgarskap. Beslutet ska fattas senast 30 dagar efter det att framställningen har mottagits. I de situationer som anges i artikel 604 måste de garantier som föreskrivs i den artikeln ges av den utfärdande staten.
Artikeln motsvarar i huvudsak artikel 27 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, med undantag för hänvisningarna i artikel 27.4 till undantaget med avseende på politiska brott enligt artikel 602.2 och undantaget på grund av medborgarskap enligt artikel 603.2 i avtalet. Rambeslutet innehåller inte några motsvarande bestämmelser. I praktiken innebär skillnaden jämfört med rambeslutet att samtycke enligt artikeln också ska vägras på de grunder som anges i artikel 602.2 om undantag med avseende på politiska brott och i artikel 603.2 om undantag på grund av medborgarskap.
I 50 § i EU-utlämningslagen föreskrivs det att en medlemsstat som har gjort en framställning om gripande och utlämning på begäran kan ges tillstånd till att en person som har utlämnats från Finland får åtalas, straffas eller berövas friheten i medlemsstaten i fråga för ett annat brott som begåtts före utlämningen än det för vilket utlämningen skett, eller vidare utlämnas till någon annan medlemsstat. Framställningen ska tillställas den behöriga åklagaren, och den ska innehålla de uppgifter som avses i 14 §.
Enligt lagens 51 § 1 mom. ska vid förfarande för beviljande av tillstånd enligt 50 § i tillämpliga delar iakttas vad som i EU-utlämningslagen föreskrivs om behandlingen av utlämningsärenden. För den utlämnade ska förordnas en i 20 § avsedd försvarare, som ska höras vid tingsrättens sammanträde innan tillstånd beviljas. Vid behov kan tingsrätten också ge den utlämnade tillfälle att bli hörd skriftligen.
Enligt paragrafens 2 mom. ska tingsrätten bevilja tillstånd, om utlämning skulle vara tillåten enligt EU-utlämningslagen. Vid behov ska tingsrätten bestämma om sådana villkor som anges i 8 och 10 §.
Enligt paragrafens 3 mom. ska beslutet fattas inom 30 dagar från det att framställningen inkom till åklagaren. Om beslutet av särskilda skäl inte kan fattas inom denna tid, ska det fattas så snart som möjligt.
Enligt 52 § i EU-utlämningslagen får ett sådant beslut av tingsrätten som aves i 51 § överklagas hos högsta domstolen genom besvär, med iakttagande i tillämpliga delar av vad som i 37–43 § föreskrivs om ändringssökande.
I 58 § föreskrivs om iakttagande av specialbestämmelsen. Enligt 1 mom. får den som har utlämnats från en medlemsstat till Finland inte åtalas, straffas eller berövas friheten för något annat brott som begåtts före utlämningen än det som låg till grund för utlämningen. Enligt 2 mom. tillämpas förbudet i 1 mom. inte om 1) den utlämnade har haft möjlighet att lämna Finland men inte har gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt till Finland efter att först ha lämnat landet, 2) brottet inte kan leda till fängelsestraff, 3) brottmålsrättegången inte föranleder åtgärder som innebär att den utlämnades frihet inskränks, 4) den utlämnade kommer att bli föremål för en icke-frihetsberövande påföljd, inbegripet en ekonomisk påföljd eller en åtgärd som träder i stället för en sådan påföljd, även om påföljden inskränker hans eller hennes frihet, 5) den utlämnade har samtyckt till att bli utlämnad och avstått från att åberopa det förbud som avses i 1 mom., 6) den utlämnade efter sin utlämning uttryckligen har avstått från att åberopa det förbud som avses i 1 mom. med avseende på specifika gärningar som begåtts före utlämningen; avståendet skalgöras inför tingsrätten i enlighet med 29 §, 7) den medlemsstat som har utlämnat personen ger sitt samtycke till avvikelse från förbudet, eller 8) den medlemsstat som har utlämnat personen har anmält till generalsekretariatet för Europeiska unionens råd att samtycke till avvikelse från förbudet ska anses ha avgivits, om inte den behöriga myndigheten i ett enskilt fall uppger något annat.
I 3 mom. föreskrivs det att den åklagare som är behörig att utföra åtal i brottmålet i fråga eller, om det finns särskilda skäl, någon annan åklagare får begära samtycke enligt 2 mom. 7 punkten. Framställningen ska grunda sig på ett sådant häktningsbeslut som avses i 60 §, och den ska åtföljas av en skriftlig utsaga om framställningen av den som utlämnats till Finland. Åklagaren får begära samtycke till verkställighet av ett utdömt fängelsestraff. De framställningar som avses i detta moment ska innehålla de uppgifter som avses i 14 § 1 mom.
Enligt 59 § ska i fråga om den som har utlämnats till Finland de villkor iakttas som i enlighet med rambeslutet har ställts i utlämningsbeslutet.
I 60 § finns dessutom bestämmelser om förutsättningarna för häktningsbeslut. I 1 mom. föreskrivs det att om den som utlämnats från en medlemsstat till Finland på sannolika skäl misstänks för att ha gjort sig skyldig till någon annan än en i beslutet om utlämning avsedd gärning på vilken fängelsestraff kan följa och som har begåtts innan personen utlämnades till Finland, kan domstolen på yrkande av en anhållningsberättigad tjänsteman bestämma att personen skall häktas i syfte att få den andra medlemsstatens samtycke till att personen åtalas för gärningen i fråga. Den som är misstänkt för brott får dock inte berövas sin frihet med stöd av detta häktningsbeslut förrän medlemsstaten i fråga har gett sitt samtycke till att åtal väcks för den gärning som avses i häktningsbeslutet. Häktningsbeslutet förfaller om medlemsstaten inte ger sitt samtycke till att åtal väcks.
I 2 mom. föreskrivs det att om den andra medlemsstaten har gett sitt samtycke enligt 1 mom. och den misstänkte har berövats sin frihet med stöd av det i momentet avsedda häktningsbeslutet, ska frågan om häktning av den misstänkte med stöd av 2 kap. 11 § i tvångsmedelslagen föras till domstol för avgörande med iakttagande i tillämpliga delar av vad som föreskrivs i 3 kap. 4 och 5 § i den lagen. Om den misstänkte har berövats sin frihet av någon annan orsak, ska häktningsbeslutet så snart den andra medlemsstatens samtycke erhållits utan dröjsmål föras till domstol för handläggning.
I 3 mom. finns det en bestämmelse enligt vilken i övrigt i fall som avses i 1 och 2 mom. ska i tillämpliga delar iakttas vad som i tvångsmedelslagen föreskrivs om handläggning av häktningsärenden.
Bestämmelserna i artikeln är direkt tillämpliga nationellt. I propositionen föreslås det dock att vid tillämpning av artikeln ska i tillämpliga delar parallellt med den 50–52 § och 58–60 § i EU-utlämningslagen iakttas. Om detta föreslås bestämmelser i tillämpningslagen. Det här är motiverat med hänsyn till behovet av en tillräcklig nationell reglering. Parallell tillämpning motiveras närmare i samband med artikel 596.
Det finns skäl att påpeka att även om 58 § 1 och 2 mom. i huvudsak motsvarar bestämmelserna i punkterna 2 och 3 i artikeln, är det motiverat att i tillämpliga delar också iaktta 58 § parallellt med artikeln och i synnerhet dess 2 mom. 6 punkten, där det fastställs att tingsrätten är behörig rättslig myndighet och preciseras sättet på vilket överlämningsmeddelandet ska ges, och likaså 3 mom. Med hänvisningen i paragrafens 3 mom. till 2 mom. 7 punkten åsyftas artikel 625.3 g, och med hänvisningen i paragrafen till 14 § 1 mom. sådan information som avses i artikel 625.4.
I propositionen föreslås vidare att Finland inte gör en sådan anmälan som avses i artikel 625.1 utan att samtycke alltid ska begäras av Finland enligt vad som föreskrivs i artikeln.
Artikel 626 Överlämnande eller efterföljande utlämning
I punkt 1 i artikeln föreskrivs det att Förenade kungariket, liksom unionen på någon av sina medlemsstaters vägnar, får var och en till den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor anmäla att, i förbindelserna med andra stater på vilka samma anmälan är tillämplig, lämna samtycke till överlämnande av en person till en annan stat än den verkställande staten enligt en arresteringsorder eller en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för ett brott som har begåtts före överlämnandet ska anses ha givits, såvida inte den verkställande rättsliga myndigheten i ett enskilt fall uppger något annat i sitt beslut om överlämnande.
I punkt 2 i artikeln föreskrivs det att under alla förhållanden får en person som har överlämnats till den utfärdande staten enligt en arresteringsorder eller en europeisk arresteringsorder, utan samtycke av den verkställande staten överlämnas till en annan stat än den verkställande staten enligt en arresteringsorder eller en europeisk arresteringsorder som utfärdats före överlämnandet i följande fall: a) om den eftersökta har haft möjlighet att lämna territoriet i den stat som han eller hon överlämnats till men inte har gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt till det territoriet efter att ha lämnat det, b) om den eftersökta samtycker till att överlämnas till en annan stat än den verkställande staten enligt en arresteringsorder eller en europeisk arresteringsorder; samtycke måste lämnas inför de behöriga rättsliga myndigheterna i den utfärdande staten och protokollföras i enlighet med denna stats inhemska lagstiftning; samtycket måste upprättas så att det framgår att personen har samtyckt frivilligt och fullt medveten om följderna; den eftersökta ska i detta syfte ha rätt till ett juridiskt ombud och c) den eftersökta omfattas inte av specialitetsregeln, i enlighet med artikel 625.3 a, e, f eller g.
I punkt 3 i artikeln föreskrivs det att den verkställande rättsliga myndigheten ska ge sitt samtycke till överlämnande till en annan stat enligt följande bestämmelser: a) framställan om samtycke ska ha överlämnats i enlighet med artikel 607 och åtföljas av de uppgifter som anges i artikel 606.1 och en översättning enligt artikel 606.2, b) samtycke ska ges om det brott som framställan om samtycke avser i sig ska medföra överlämnande enligt bestämmelserna i detta avtal, c) beslutet ska fattas senast 30 dagar efter det att framställan har mottagits och d) samtycke ska vägras av de absoluta skäl som anges i artikel 600 och får i övrigt vägras endast av de skäl som anges i artikel 601 eller artiklarna 602.2 som gäller undantag med avseende på politiska brott och artikel 603.2 som gäller undantag med avseende på medborgarskap.
I punkt 4 i artikeln föreskrivs det att i de situationer som anges i artikel 604 ska de garantier som föreskrivs i den artikeln ges av den utfärdande staten.
I punkt 5 i artikeln föreskrivs det att trots punkt 1 får en person som har överlämnats enligt en arresteringsorder inte utlämnas till ett tredjeland utan samtycke av den behöriga myndigheten i den stat som har överlämnat personen. Sådant samtycke ska ges i enlighet med de konventioner som den staten är bunden av och med den statens inhemska lagstiftning.
Artikeln motsvarar i huvuddrag artikel 28 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.
I 61 och 62 i EU-utlämningslagen föreskrivs det om vidareutlämning. Enligt 61 § får den som har utlämnats från en medlemsstat till Finland inte vidareutlämnas till en annan medlemsstat eller till en stat som inte hör till Europeiska unionen (1 mom.). Förbudet i 1 mom. tillämpas inte på vidareutlämning till en annan medlemsstat av en person som utlämnats från en medlemsstat till Finland, om 1) den utlämnade har haft möjlighet att lämna Finland men inte har gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt till Finland efter att först ha lämnat landet, 2) den utlämnade har samtyckt till att bli utlämnad och har avstått från att åberopa förbudet i 1 mom., 3) den utlämnade efter sin utlämning uttryckligen har avstått från att åberopa förbudet i 1 mom. med avseende på specifika gärningar som begåtts före utlämningen; avståendet ska göras inför tingsrätten i enlighet med 29 §, 4) den medlemsstat som har utlämnat personen ger sitt samtycke till avvikelse från förbudet, eller 5) den medlemsstat som har utlämnat personen har anmält till generalsekretariatet för Europeiska unionens råd att samtycke till avvikelse från förbudet ska anses ha avgivits, om inte den behöriga myndigheten i ett enskilt fall uppger något annat (2 mom.).
I paragrafens 3 mom. föreskrivs det att förbudet i 1 mom. inte tillämpas på vidareutlämning till en stat som inte hör till Europeiska unionen av en person som utlämnats till Finland från en medlemsstat, om den utlämnande staten ger sitt samtycke till avvikelse från förbudet.
I 62 § föreskrivs det att om en medlemsstat gör en framställning om att någon som har utlämnats till Finland från en annan medlemsstat ska vidareutlämnas till den och vidareutlämning inte är möjlig enligt 61 § 2 mom. 1–3 eller 5 punkten, ska den behöriga åklagaren begära samtycke till vidareutlämningen av den medlemsstat från vilken personen utlämnades till Finland. Framställningen ska innehålla de uppgifter som avses i 14 § 1 mom.
Artikelns bestämmelser är direkt tillämpliga nationellt. I propositionen föreslås det dock att vid tillämpning av artikeln ska i tillämpliga delar parallellt med den 61 och 62 § i EU-utlämningslagen iakttas. Det föreslås att detta regleras i tillämpningslagen. Parallell tillämpning har motiverats närmare ovan i samband med artikel 596.
Tillämpningen av 61 § motiveras i synnerhet med dess 2 mom. 3 punkten, enligt vilken tingsrätten är behörig rättslig myndighet och där sättet på vilket avstående från att åberopa förbudet har gjorts preciseras. Enligt 62 § föreskrivs det också att åklagaren är behörig rättslig myndighet. Det finns dessutom skäl att observera att bestämmelserna i artikel 626.1–4 gäller situationer som reglerar förhållandet mellan EU:s medlemsstater och Förenade kungariket, medan artikel 626.5 gäller förbud mot att vidareutlämna en person till ett annat land än ett EU-land eller till Förenade kungariket, det vill säga till ett tredjeland utan samtycke av den behöriga myndigheten i den ifrågavarande staten.
I propositionen föreslås det vidare att Finland inte ska lämna en sådan anmälan som avses i artikelns punkt 1, utan att samtycke från Finland alltid ska inhämtas i enlighet med vad som föreskrivs i artikeln.
Artikel 627 Överlämnande av egendom
Artikeln behandlar överlämnande av egendom och motsvarar till innehållet artikel 29 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.
I 66 § i EU-utlämningslagen föreskrivs om husrannsakan, beslag och överföring av egendom.
Bestämmelserna i artikeln är direkt tillämpliga nationellt. I propositionen föreskrivs det dock att vid tillämpning av artikeln ska i tillämpliga delar parallellt med den 66 § i EU-utlämningslagen iakttas. Det föreslås att detta regleras i tillämpningslagen. Parallell tillämpning motiveras närmare ovan i samband med artikel 596.
Artikel 628 Utgifter
Enligt punkt 1 i artikeln ska utgifter på den verkställande statens territorium för att verkställa en arresteringsorder betalas av denna stat. Enligt punkt 2 ska alla andra utgifter betalas av den utfärdande staten.
Artikeln om utgifter har samma innehåll som artikel 30 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.
Enligt 68 § i EU-utlämningslagen tas hos den medlemsstat som gjort en framställning inte ut ersättning för kostnaderna för verkställighet av framställningen.
Bestämmelserna i artikeln är direkt tillämpliga nationellt. I propositionen föreslås det dock att vid tillämpning av artikeln ska för klarhetens skull i tillämpliga delar parallellt med den 68 § i EU-utlämningslagen iakttas. Det föreslås att detta regleras i tillämpningslagen. Med uttrycket i tillämpliga delar avses att för kostnader för verkställighet av en framställning från Förenade kungariket inte ska krävas ersättning av Förenade kungariket.
Artikel 629 Förhållande till andra rättsliga instrument
Enligt artikelns punkt 1 ska bestämmelserna i avdelningen om utlämning, utan att detta påverkar deras tillämpning i förbindelser mellan stater och tredjeländer, från och med den dag avtalet träder i kraft ersätta motsvarande bestämmelser i följande konventioner om utlämning i förbindelserna mellan Förenade kungariket och medlemsstaterna: a) Europeiska utlämningskonventionen (FördrS 32/1971), upprättad i Paris den 13 december 1957, och tilläggsprotokollen till denna, och b) Europeiska konventionen om bekämpande av terrorism, vad gäller utlämning.
I punkt 2 i denna artikel föreskrivs att i den mån som de konventioner som avses i punkt 1 är tillämpliga på staters territorier, eller territorier för vilka en stat ombesörjer de yttre förbindelserna, på vilka denna avdelning inte är tillämplig, ska de nuvarande förbindelserna mellan dessa territorier och de övriga staterna fortsätta att regleras inom dessa instrument.
Bestämmelserna i artikeln är direkt tillämpliga nationellt och det föreslås inga kompletterande nationella bestämmelser.
Artikel 630 Översyn av anmälningar
I artikeln föreskrivs det att vid den gemensamma översynen av denna artikel enligt artikel 691.1 ska parterna överväga behovet av att bibehålla de anmälningar som gjorts enligt artikel 599.4 om tillämpningsområdet, artikel 602.2 om undantag med avseende på politiska brott och artikel 603.2 om undantag med avseende på medborgarskap. Om de undantag som avses i artikel 603.2 inte förnyas, upphör de att gälla fem år efter den dag då detta avtal träder i kraft. De anmälningar som avses i artikel 603.2 kan förnyas eller göras på nytt under de tre månader som föregår femårsdagen av detta avtals ikraftträdande och vart femte år därefter förutsatt att villkoren i artikel 603.2 med avseende på medborgarskap är uppfyllda vid den tidpunkten.
Bestämmelserna i artikeln är direkt tillämpliga nationellt och förutsätter inga kompletterande nationella bestämmelser. I propositionen föreslås emellertid att den anmälan som avses i artikel 603.2 för Finlands vidkommande förnyas i överensstämmelse med artikeln, om de förutsättningar som nämns i artikeln fortsättningsvis uppfylls.
Artikel 631 Pågående arresteringsorder i fall då tillämpning upphört
I artikeln föreskrivs det att trots vad som sägs i artiklarna 526, 692 och 693 ska bestämmelserna i denna avdelning tillämpas med avseende på arresteringsorder där den eftersökta greps, i syfte att verkställa en arresteringsorder, före upphörandet av tillämpningen av denna avdelning, oavsett den verkställande rättsliga myndighetens beslut om huruvida den eftersökta personen ska vara fortsatt frihetsberövad eller tillfälligt försättas på fri fot.
Artikeln förutsätter inga kompletterande nationella bestämmelser.
Artikel 632 Tillämpning på befintliga europeiska arresteringsorder
Enligt artikeln ska avdelningen om utlämning tillämpas på europeiska arresteringsorder som utfärdats av en stat i enlighet med rådets rambeslut 2002/584/RIF före övergångsperiodens utgång, om den eftersökta inte har gripits för verkställighet av arresteringsordern före övergångsperiodens utgång.
Artikeln förutsätter ingen kompletterande nationell lagstiftning.