1.1
1.1 Statstjänstemannalagen
7 §. Det föreslås att denna paragraf ändras så att ytterligare ett antal tjänster fogas till förteckningen över tjänster som endast finska medborgare kan utnämnas till. Dessutom föreskrivs i paragrafen om möjligheten att kräva finskt medborgarskap också när det är fråga om uppdrag som har samband med en tjänst eller som utförs enligt förordnande. Paragrafens struktur har också ändrats så att tjänsterna och uppdragen har grupperats enligt förvaltningsområden.
Enligt grundlagens 125 § kan genom lag bestämmas att endast finska medborgare får utnämnas till bestämda offentliga tjänster eller uppdrag. Ordet ”bestämda” framför offentliga tjänster eller uppdrag anger principen att medborgarskapskrav ska ställas endast i begränsad utsträckning och av grundad anledning (RP 1/1998 rd, s. 180).
Kravet på finskt medborgarskap uppfylls liksom för närvarande också då en person dessutom är medborgare i en eller flera andra stater.
Finskt medborgarskap förutsätts för närvarande för tjänsterna inom statsrådets och dess förvaltnings högsta ledning och likaså för tjänster som innebär betydande utövning av offentlig makt eller som har betydelse för den allmänna säkerheten. Enligt förslaget ska kravet på medborgarskap utvidgas så att finskt medborgarskap är en förutsättning också när det gäller sådana i lagen angivna tjänster där innehavaren får tillgång till sekretessbelagd och säkerhetsklassificerad information som, om den används, lämnas ut eller annars behandlas på ett orättmätigt sätt, kan äventyra centrala allmänna intressen. Bestämmelserna om sekretessbelagda handlingar i 24 § 1 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) gäller Finlands internationella relationer, datasäkerhet och övriga säkerhetsarrangemang, befolkningsskydd och beredskap för undantagsförhållanden samt statens säkerhet och försvar.
I grundlagsutskottets utlåtande GrUU 6/2008 rd konstateras det att grundlagen inte är absolut i sitt krav att uppgifter som innebär utövning av offentlig makt ska begränsas till uteslutande finska myndigheter (GrUU 56/2006 rd, s. 3, GrUU 44/2002 rd, s. 2 och 3) eller till finska medborgare (GrUU 40/2000 rd, s. 3/I).
I momentets 1 punkt föreskrivs om tjänsterna som justitiekansler och biträdande justitiekansler samt tjänsten som kanslichef och tjänsterna som referendarieråd såsom avdelningschefer vid justitiekanslersämbetet. I de tjänsterna utövas betydande offentlig makt. Till dem kan enligt gällande lagstiftning utnämnas endast finska medborgare, vilket innebär att rättsläget förblir oförändrat i detta avseende.
I momentets 2 punkt föreskrivs om kravet på medborgarskap när det gäller tjänsterna som statssekreterare, statssekreterare som kanslichef, kanslichef, avdelningschef och motsvarande eller högre tjänst, tjänsterna som biträdande avdelningschef och byråchef vid ett ministerium samt, som en nyhet i materiellt hänseende, medborgarskapskrav när det gäller andra enhetschefstjänster samt tjänsteförhållanden för viss tid som en ministers specialmedarbetare.
De tjänstemän som räknas upp i punkten utövar betydande offentlig makt och verkar nära statsledningen och de får sålunda i stor utsträckning kännedom om information som har en central betydelse för den nationella säkerheten. De påverkar till denna del också beredningen av beslut i nära samarbete med statsrådsmedlemmarna. Tjänsteuppgifterna omfattar dessutom bland annat ärenden som har samband med vitala samhällsfunktioner, den nationella säkerheten och Finlands utrikesrelationer. Också ministrarnas specialmedarbetare verkar nära statsledningen och får i stor utsträckning kännedom om information som har en central betydelse för den nationella säkerheten och de påverkar sålunda också beredningen av beslut i nära samarbete med statsrådsmedlemmarna.
I momentets 3 punkt finns en ny bestämmelse om ministerietjänster vars uppgifter omfattar att vara beredskapschef vid ett ministerium eller att sköta beredskaps- och förberedelseuppgifter eller att annat än tillfälligt hantera klassificerade handlingar på skyddsnivå I eller II.
Till den kategori av tjänster som avses i den nämnda punkten hör uppdrag som har en fast bindning till den nationella säkerheten och i en del av tjänsterna utövas betydande offentlig makt. Bestämmelsen gäller tjänster vid alla ministerier och den omfattar till exempel sådana tjänster vid statsrådets kansli vilkas uppgifter omfattar att vara statsrådets säkerhetsdirektör eller beredskapsdirektör.
I statsrådets förordning om informationssäkerheten inom statsförvaltningen (681/2010), som utfärdats med stöd av lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet, föreskrivs om klassificering av sekretessbelagda handlingar.
I momentets 4 punkt föreskrivs liksom i gällande lag att till ämbetsverks chefstjänster kan utnämnas endast finska medborgare. Dessa chefer hör till den högsta statsledningen och i samband med sina arbetsuppgifter utövar de betydande offentlig makt. I vissa chefstjänster, exempelvis inom inrikesministeriets förvaltningsområde, ingår också uppgifter som har ett nära samband med den nationella säkerheten.
I momentets 5 punkt föreskrivs i överensstämmelse med gällande lagstiftning att utrikesförvaltningens tjänster förutsätter finskt medborgarskap. Uppdrag inom utrikesförvaltningen har ett nära samband med statens säkert och internationella relationer samt med relationerna till internationella organisationer.
I momentets 6 punkt föreskrivs i överensstämmelse med gällande lagstiftning att domartjänster och tjänster vars uppgifter omfattar att vara åklagare eller utmätningsman förutsätter finskt medborgarskap. Alla de tjänster som nämns ovan är förenade med betydande utövning av offentlig makt.
I momentets 7 punkt föreskrivs i överensstämmelse med gällande lagstiftning att endast finska medborgare kan utnämnas till tjänster som polisman enligt polislagen (872/2011) samt till andra tjänster vid skyddspolisen än polismanstjänster. Bestämmelser om gränsbevakningsväsendets tjänster finns också i lagen om gränsbevakningsväsendets förvaltning (577/2005).
En nyhet jämfört med gällande lagstiftning är att endast finska medborgare kan utnämnas till tjänster som chef eller direktör som är direkt underställd en verkschef inom inrikesministeriets ansvarsområde och till sådana tjänster inom polisförvaltningen till vilkas uppgifter hör att annat än tillfälligt hantera klassificerade handlingar på skyddsnivå I eller II.
I alla ovan nämnda tjänster utövas betydande offentlig makt och de som innehar dem får i stor utsträckning tillgång till sekretessbelagd information. Dessutom får de eventuellt tillträde till platser och tillgång till platsinformation som, om den avslöjas eller annars utnyttjas på ett orättmätigt sätt, kan äventyra den nationella säkerheten och de internationella relationerna.
Med ämbetsverk avses också inrättningar inom inrikesministeriets ansvarsområde. I 2 § i statsrådets förordning om inrikesministeriet (1056/2013) räknas upp de ämbetsverk och inrättningar som hör till ministeriets ansvarsområde. Till ansvarsområdet hör Polisstyrelsen, Centralkriminalpolisen, Skyddspolisen, Polisyrkeshögskolan, polisinrättningarna, Räddningsinstitutet, Nödcentralsverket, Migrationsverket och Gränsbevakningsväsendet. Polisförvaltningen definieras i polisförvaltningslagens (110/1992) 1 §.
I momentets 8 punkt föreskrivs i överensstämmelse med gällande lagstiftning att endast finska medborgare kan utnämnas till tjänster vid försvarsministeriet och Försvarsmakten. Det finns ett nära samband mellan å ena sidan försvarsministeriets och Försvarsmaktens tjänster och å andra sidan den nationella säkerheten, vilket innebär att personalen förutsätts vara absolut lojal mot finska staten.
I momentets 9 punkt föreskrivs i överensstämmelse med gällande lagstiftning att endast finska medborgare kan utnämnas till sådana tjänster vid Tullen som omfattar rätt att anhålla eller att delta i övervakning och tryggande av Finlands territoriella integritet och i brottsundersökning och övervakningsuppgifter inom Tullens verksamhetsområde samt tjänsterna som chef för Regionsförvaltningsverkets ansvarsområde för räddningsväsendet och beredskapen.
En nyhet är enligt den föreslagna bestämmelsen att finskt medborgarskap krävs också för de tjänster vid finansministeriet och Befolkningsregistercentralen som har en väsentlig betydelse för informations- och cybersäkerheten samt för direktörstjänster som är direkt underställda Tullens generaldirektör samt direktörstjänster som är direkt underställda Befolkningsregistercentralens generaldirektör.
I de först nämnda tjänsterna vid Tullen utövas betydande offentlig makt och i dem ingår också uppgifter med bindning till den nationella säkerheten. Betydande offentlig makt utövas också i direktörstjänster som är direkt underställds Tullens generaldirektör samt direktörstjänster som är direkt underställds Befolkningsregistercentralens överdirektör. Till den kategori av direktörer som avses i momentet hör för Tullens vidkommande direktörerna för utrikeshandels- och beskattningsavdelningen, bevakningsavdelningen, förvaltningsavdelningen och tullkontorsavdelningen. Eftersom Tullens verkställande makt utövas av de nämnda direktörerna får de av Tullens generaldirektör känslig och sekretessbelagd information för den operativa verksamheten.
Enligt gällande statstjänstemannalag kan endast en finsk medborgare utnämnas också till tjänsterna som chef för Regionförvaltningsverkets ansvarsområde för räddningsväsendet och beredskapen. I samband med landskapsreformen kommer regionförvaltningsverkens verksamhetsområden att omorganiseras och de nuvarande sex regionförvaltningsverken ombildas till en myndighet med rikstäckande behörighet. Samtidigt dras också de tjänster in som nämns i statstjänstemannalagen.
Vid finansministeriet gäller denna punkt vissa tjänstemän vid enheten för cybersäkerhet och infrastruktur, som hör till den offentliga förvaltningens informations- och kommunikationstekniska avdelning. I dessa tjänster är det möjligt att avgöra eller bereda ärenden som gäller säkerheten för eller kontinuiteten inom den offentliga förvaltningens informationsförvaltning, statens gemensamma informations- och kommunikationstekniska tjänster och serviceproduktion, gemensamma stödtjänster för elektronisk kommunikation inom förvaltningen, säkerhetsnätverket, befolkningsdatasystemet eller certifikattjänsterna. I tjänsterna är det dessutom möjligt att påverka cybersäkerheten för IKT-tjänster som är av en central betydelse för statsförvaltningen och säkerhetsmyndigheterna samt över huvud taget för den nationella säkerheten.
Befolkningsregistret är med tanke på samhällets funktion det viktigaste basregistret från den offentliga förvaltningens synpunkt. I systemet finns dessutom detaljerade uppgifter om Finlands samtliga byggnaders läge och egenskaper. För Befolkningsregistercentralen är medborgarskapskravet viktigt i fråga om vissa tjänster som har samband med upprätthållandet av befolkningsdatasystemet, certifikattjänsterna och den nationella servicekanalen (KaPA-tjänsterna) samt bevarandet av informationens konfidentialitet. Vid Befolkningsregistercentralen är det sålunda fråga om tjänster som gör det möjligt att avgöra, bereda eller delta i produktion, upprätthållande eller utveckling av stödtjänster för elektronisk kommunikation, befolkningsdatasystemet eller certifikattjänster och som kan ha en väsentlig betydelse för dessa tjänsters och systems informationssäkerhet eller kontinuitet.
En nyhet är enligt momentets 10 punkt att endast finska medborgare kan utnämnas till sådana ledande sakkunnigtjänster vid arbets- och näringsministeriet vars uppgifter omfattar behandling av information enligt lagen om tillsyn över utlänningars företagsköp (172/2012). I samband med tjänsterna behandlas sådana känsliga uppgifter om företagsköp som inte är offentliga och som, om företagsköpet (försvars- och säkerhetssektorerna, kritisk försörjningssäkerhet och vitala samhällsfunktioner) fullbordas kan äventyra ett synnerligen viktigt nationellt intresse. Frågan om en funktion är kritisk sammanhänger med den säkerhetspolitiska situationen i Finland vid en given tidpunkt.
I momentets 11 punkt föreskrivs att endast finska medborgare kan utnämnas till tjänsten som överdirektör för IT-centralen inom jord- och skogsbruksministeriets förvaltningsområde, tjänsten som överdirektör för Lantmäteriverkets central för geografisk information samt till tjänsten som överdirektör för Lantmäteriverkets produktionsenhet. Alla dessa tjänster innebär utövning av offentlig makt och uppgiftsområdet har samband med statens och samhällets allmänna intressen och säkerhet. De nämnda tjänstemännen har en central roll och de ansvarar för systemfunktioner som har bindning till den nationella säkerheten och beredskapen.
Uppgifterna har en synnerligen stark bindning till beredskapen och förberedelserna samt via de tillförlitliga positionsfunktionerna också till den operativa basen för olika samhällsfunktioner. Lantmäteriverket upprätthåller vidare informationssystem som i samarbete med beredskaps- och säkerhetsmyndigheterna har skapats för dessas behov. Exempelvis terrängdatasystemets positionsbestämnings- och karttjänster är kritiska funktioner när det gäller säkerhetssektorn, för vilken tillförlitlig positionsbestämning och uppdaterade geodata är centrala funktionella element.
Lantmäteriverkets central för geografisk information betjänar och samarbetar intimt med Försvarsmakten, vilket innebär att de ärenden som den behandlar har en nära bindning till försvarets och rikets säkerhet. Överdirektören för Lantmäteriverkets produktionsenhet svarar för produktionssystemen, ägandet och upprätthållandet av nationella basregister, de nationella fastighets- och terrängdatasystemen samt framför allt för det nationella systemet för fastighetssäkerheter.
Enligt momentets 11 punkt ska också de som utnämns till tjänsterna som jakt- och fiskeövervakare enligt lagen om Forststyrelsens jakt- och fiskeövervakning (1157/2005) vara finska medborgare. Enligt 3 § 2 mom. i lagen om Forststyrelsens jakt- och fiskeövervakning är behörighetsvillkor för en tjänst som jakt- och fiskeövervakare grundexamen för polis och förtrogenhet med jakt- och fiskeövervakning. Dessutom har jakt- och fiskeövervakarna enligt lag flera polisbefogenheter och bland annat rätt att använda maktmedel.
Enligt momentets 12 punkt förutsätts i överensstämmelse med gällande lag finskt medborgarskap för tjänsterna som direktör eller överdirektör som är direkt underställd generaldirektören för Trafiksäkerhetsverket och Trafikverket. Det förutsätts att bestämmelsen utsträcks till att omfatta också motsvarande tjänstemän vid Kommunikationsverket och Meteorologiska institutet samt till alla sådana tjänster vid de nämnda ämbetsverken som omfattar beredskaps- och förberedelseuppgifter.
Till de ovan nämnda tjänsterna hör antingen utövande av betydande offentlig makt eller uppgifter vilka har samband med den nationella säkerheten, tryggande av vitala samhällsfunktioner samt Finlands utrikesrelationer och för vilka tjänstemannens tillförlitlighet är en väsentlig faktor. Exempelvis vid Meteorologiska institutet svarar direktören för väder- och säkerhetstjänster, som är direkt underställd generaldirektören, för institutets beredskaps- och förberedelseärenden, för systemens funktionssäkerhet och för tjänster som tillhandahålls säkerhetsmyndigheter.
Vid Kommunikationsverket förutsätter ovan nämnda arbetsuppgifter tillträde och tillgång till myndigheters och företags klassificerade lokaler och information högst på skyddsnivå II och, i fråga om företag, tillgång till företagshemligheter. Det är fråga om uppgifter i anslutning till Kommunikationsverkets frekvensförvaltning för Försvarsmakten, uppgifter i anslutning till Kommunikationsverkets Cybersäkerhetscentrals inspektionsverksamhet (SAA) (Lagen om bedömning av informationssäkerheten i myndigheternas informationssystem och datakommunikation (1406/2011)), Kommunikationsverkets krypteringsuppgifter (CDA) samt om de personers arbetsuppgifter som deltar i krävande tekniska eller funktionella analyser av informationssäkerhetsprodukter (CERT-FI).
Enligt momentets 13 punkt kan endast finska medborgare utnämnas till direktörstjänster som är direkt underställda Energimyndighetens överdirektör. I dessa tjänster utövas betydande offentlig makt.
Energimyndigheten är utöver sin nationella verksamhet aktiv i flera EU- och internationella sammanhang. Uppgifterna inom dess ansvarsområde är synnerligen centrala från energi-, klimat-, ekonomi- och samhällspolitisk synpunkt. Typiskt för internationella energiprojekt är att de är förenade med både kommersiella och säkerhetspolitiska synpunkter.
Enligt paragrafens 2 mom. ska vad som i 1 mom. föreskrivs om tjänsteutnämningar tillämpas också då en tjänsteman förordnas till ett uppdrag som motsvarar en tjänst som avses i 1 mom. eller då en person i enlighet med 9 § 1 mom. för viss tid eller annars tidsbegränsat utses för att sköta uppgifter som hör till en sådan tjänst eller ett sådant tjänsteförhållande som avses i 1 mom.
Med ett uppdragsförordnande avses en ensidig administrativ åtgärd som arbetsgivaren inom ramen för sin styrningsbehörighet vidtar för att utan ett tjänstemannarättsligt utnämningsförfarande förordna en tjänsteman att utföra vissa uppgifter vid ämbetsverket. Ett sådant förordnandebeslut är i allmänhet tidsbestämt. Det är skäl att i arbetsordningen föreskriva i vilka situationer förfarandet kan användas och vad det innebär. På detta sätt säkerställs det att tillämpningsområdena när det gäller uppdragsförordnanden respektive tjänsteutnämningar är tydliga och förutsägbara.
8 c §. Att den som utnämns till en tjänst är oförvitlig, oberoende och tillförlitlig är centrala krav när det gäller tjänstemannakåren och hela den offentliga förvaltningens verksamhet samt när det gäller en god förvaltning. Trots att denna rättsnorm kan anses ingå redan i gällande rätt har det på grund av tolkningsproblem som framkommit i praktiken ansetts nödvändigt att i föreslagna 1 mom. ta in en allmän bestämmelse varav det tydligare än för närvarande framgår att myndigheten är skyldig att säkerställa att den som utnämns är tillförlitlig. Genom bestämmelsen förverkligas i praktiken de allmänna utnämningsgrunder som föreskrivs i grundlagen.
Enligt förslaget ska myndigheten vid utnämningsprövningen säkerställa att den som ska utnämnas är oförvitlig och inte har bindningar som äventyrar en behörig skötsel av tjänsteuppgifterna och att denne också i övrigt har förutsättningar att sköta sina uppgifter på ett oberoende och också annars tillförlitlig sätt. Eftersom bestämmelsen gäller utnämningsprövning ska den enligt förslaget tillämpas också vid utnämning till tjänsteförhållanden för viss tid med stöd av 9 § 1 mom.
Med oförvitlighet avses att en person inte har handlat på ett sätt som föranlett klander. Detta innebär inte att personen i fråga måste vara helt ostraffad, vilket framgår av principen om ändamålsbundenhet som det hänvisas till i paragrafens 1 mom. och som det redogörs för senare i texten. I säkerhetsutredningslagens 11 § föreskrivs om kriterierna för att i samband med en säkerhetsutredning beakta uppgifter om straff som vunnit laga kraft. Sålunda ska beaktas bland annat den tid som förflutit från gärningstidpunkten, hur gammal den som utredningen gäller var vid tidpunkten samt gärningens art eller betydelse i förhållande till det uppdrag som föranleder utredningen.
De myndigheter som gör säkerhetsutredningar av person (Skyddspolisen och Huvudstaben) underrättar i allmänhet inte den som ansökt om utredningen, exempelvis statsmyndigheter, om enskilda trafikförseelser. Den nämnd för bedömningskriterier som tillsatts med stöd av säkerhetutredningslagen har gett en tolkningsrekommendation om bedömning av uppgifter om brottsliga gärningar i samband med säkerhetsutredningar (Nämnden för bedömningskriterier, tolkningsrekommendation 1/2016).
Genom hänvisningen till bindningar understryks kravet på oberoende: en person som ska utnämnas får inte ha exempelvis sådana ekonomiska bindningar eller utländska bindningar som utsätter honom eller henne för osakliga utomstående påtryckningar eller för annan påverkan.
Inom statsförvaltningen ska iakttas bland annat förvaltningslagen (434/2003) där det föreskrivs om grunderna för god förvaltning, om jävsgrunder som säkerställer en tjänstemans opartiskhet och om övriga skyldigheter som ska iakttas vid behandlingen av ärenden. I statstjänstemannalagens 8 a § föreskrivs att en person som föreslås bli utnämnd till en tjänst före utnämningen ska lämna en redogörelse bland annat för sin näringsverksamhet, sitt ägande i företag och annan förmögenhet. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa förtroendet för myndighetsverksamheten och för att objektivitetsprincipen iakttas.
Tillförlitligheten innefattar utöver oförvitlighet och oberoende dessutom förmåga att sköta sina uppgifter på ett hederligt och lojalt sätt. Sådan tillförlitlig skötsel av uppgifter som avses i den föreslagna bestämmelsen har ett nära samband med statstjänstemannalagens 14 § där det föreskrivs att en tjänsteman ska utföra sina uppgifter på behörigt sätt och utan dröjsmål och att tjänstemannen ska iaktta bestämmelserna om arbetsledning och övervakning.
Föreslagna 1 mom. har inte skrivits i form av ett utnämningsvillkor. Enligt föreslagna 2 mom. som motsvarar gällande lag kan genom förordning av statsrådets föreskrivas om tjänster till vilka kan utnämnas endast en person som har ett sådant giltigt intyg över säkerhetsutredning av person som har utfärdats med stöd av säkerhetsutredningslagen.
En myndighet kan på olika sätt förvissa sig om att en person som eventuellt kommer att utnämnas är tillförlitlig, exempelvis genom att ansöka om en säkerhetsutredning av person, genom att kontrollera matrikeluppgifter och kreditregister, genom att utnyttja personbedömningstjänster och intervjua personen i fråga samt genom att utvärdera information som fåtts på detta sätt.
Myndighetens skyldighet sträcker sig enligt förslaget inte lika långt i alla situationer och innebär inte att myndigheten i alla utnämningsärenden måste klarlägga en persons bakgrund med en säkerhetsutredning. Enligt förslaget ska vid bedömning av myndighetens skyldighet beaktas karaktären av den tjänst eller det uppdrag som ska tillsättas, de statsanställningar som personen i fråga tidigare haft och om han eller hon har skött den på ett korrekt sätt samt myndighetens möjligheter att utreda hans eller hennes bakgrund.
En persons bakgrund har inte samma betydelse och viktvärde för alla tjänster och uppdrag. Exempelvis personer som i sitt arbete ständigt kommer att hantera känsligt datamaterial förutsätts vara tillförlitliga på en särskilt hög nivå. Detsamma gäller framför allt sådana personer som sköter säkerhetsuppgifter inom den offentliga förvaltningen och andra som i sitt arbete får sekretessbelagd information som är relevant för centrala säkerhetsintressen. Bedömningen av en persons oförvitlighet och tillförlitlighet i övrigt är således alltid uppgiftsbunden. Den föreslagna bestämmelsen är i dessa avseenden förenlig med proportionalitetsprincipen. Motsvarande utgångspunkt framgår också av säkerhetsutredningslagen.
Vid bedömningen av en myndighets skyldighet ska enligt den föreslagna bestämmelsen beaktas de statsanställningar som den person som eventuellt kommer att bli utnämnd tidigare haft och om han eller hon skött dem på ett korrekt sätt. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att förfarandet i samband med att reformen genomförs också till dessa delar är förenligt med proportionalitetsprincipen samt att förfarandet är ändamålsenligt och inte till exempel innebär en onödigt stor arbetsbörda för de utredande myndigheterna.
Trots att en person har en lång tjänstekarriär och har skött sina uppgifter på ett korrekt sätt är det i allmänhet skäl att göra en säkerhetsutredning av hans eller hennes bakgrund om det sker väsentliga förändringar i arbetsuppgifterna. Som exempel på sådana förändringar kan nämnas att personen ska ha ett intyg över säkerhetsutredning för att få sköta tjänsteuppgifterna eller att han eller hon i sitt arbete får tillgång till klassificerad information på en högre nivå än tidigare.
Med tanke på bedömningen av en persons oförvitlighet är det skäl att i detta sammanhang särskilt beakta att enligt lagen om domstolars skyldighet att informera om vissa avgöranden (373/2010) ska en domstol som har dömt en statstjänsteman eller kommunal tjänsteinnehavare för brott underrätta den myndighet som tjänstemannen eller tjänsteinnehavaren lyder under om sitt avgörande genom att sända en kopia av avgörandet till myndigheten.
Myndigheterna har möjligheter att för utredning av kraven inhämta uppgifter om en persons bakgrund och bindningar endast i sådana fall och på det sätt som föreskrivs i lagen, vilket innebär att förpliktelsen inte kan utsträckas längre än lagstiftningen medger.
En sådan säkerhetsutredning av person som avses i säkerhetsutredningslagen är det viktigaste sättet att i anställningsskedet bedöma en persons tillförlitlighet när det är fråga om tjänster som är viktiga från säkerhetssynpunkt eller antagning till studier som leder till sådana tjänster. Syftet med reformen är inte att ålägga en myndighet till exempel att i regel ansöka om en säkerhetsutredning alltid då detta enligt lag är möjligt. Om en person redan länge varit anställd hos samma myndighet eller inom samma förvaltningsområde och har skött liknande uppgifter på ett tillförlitligt sätt, finns det inte enligt vad som ovan redan konstaterats inget omedelbart behov att på grund av den föreslagna skyldigheten ansöka om säkerhetsutredning av person.
Vid beredningen av lagen övervägdes alternativet att i paragrafen ta in en allmän hänvisning till säkerhetsutredningslagen. Man avstod emellertid från det alternativet eftersom den föreslagna bestämmelsen är avsedd att vara en allmän förpliktelse som avser utnämningsprövning och har betydelse oberoende av förfarandet med säkerhetsutredning. Förutom enligt säkerhetsutredningslagen kan en myndighet få uppgifter om en persons oförvitlighet t.ex. ur en matrikel i vilken det enligt matrikellagen (1010/1989) antecknas uppgifter om straff. I sådana situationer som avses i 5 a § i lagen om integritetsskydd i arbetslivet (759/2004) kan en persons kredituppgifter granskas före en utnämning. Såsom redan tidigare konstaterats kan också sedvanliga rekryteringsmetoder, exempelvis intervjuer och personbedömningar, ha betydelse för bedömningen av en persons tillförlitlighet.
Enligt säkerhetsutredningslagen ska det till exempel redan av platsannonsen framgå om den som utses blir föremål för en säkerhetsutredning av person. De som är intresserade av en tjänst är följaktligen informerade om saken. En säkerhetsutredning av person får inte göras utan samtycke av den som ska utredas. Under den fortsatta beredningen diskuterades alternativet att i överensstämmelse med statstjänstemannalagens 8 c § föreskriva om utnämningsprövning med tanke på sådana situationer där den i övrigt mest meriterade inte samtycker till en säkerhetsutredning. I säkerhetsutredningslagen föreskrivs om situationer där sökandena kan bli föremål för en säkerhetsutredning av person. Bestämmelserna är baserade på behovet att skydda centrala säkerhetsintressen, vilket innebär att i fråga om dem som väljs till sådana uppdrag gäller särskilda krav som är baserade på lagstiftningen. Exempelvis personer som är verksamma inom EU-samarbetet förutsätts enligt regelverket ha genomgått en säkerhetsutredning beviljats ett intyg över den.
Enligt diskrimineringslagens 12 § 1 mom. är särbehandling exempelvis i anställningssituationer berättigad, om särbehandlingen föranleds av verkliga och avgörande krav som gäller arbetsuppgifternas art och utförande och om särbehandlingen är proportionerlig för att ett legitimt syfte ska uppnås. I säkerhetsutredningslagen har det på olika sätt beaktats att det uppdrag som föranleder utredningen alltid ska beaktas i samband med en säkerhetsutredning av person. Utredningsresultatet som meddelats sökanden är inte bindande för sökanden. Avsikten med föreslagna 1 mom. är inte att med tanke på personer som ansöker om en tjänst skapa ett utredningsförfarande som är bindande för den som avgör utnämningsärendet och för utnämningsprövningen. Av de skäl som nämns ovan har man stannat för alternativet att inte i detta sammanhang i lagen ta in någon bestämmelse med tanke på situationer då den som sökt en tjänst inte har gett sitt samtycke till en säkerhetsutredning.
I den föreslagna paragrafen föreslås inget omnämnande om påföljder i det fall att en person i samband med utnämnings- eller antagningsförfarandet avsiktligt ger en myndighet bristfällig eller felaktig information eller hemlighåller en omständighet som borde ha nämnts till exempel i en säkerhetsutredning. Om en person har utnämnts till en tjänst eller ett tjänsteförhållande och det senare visar sig att han eller hon har vilselett myndigheten, måste ärendet liksom för närvarande avgöras i enlighet med tjänstemannarättsliga bestämmelser. Påföljden kan vara till exempel att tjänsteförhållandet hävs under prövotiden eller sägs upp.
I den gällande statstjänstemannalagen finns inga specialbestämmelser för den situationen att en tjänsteman inte uppger eller lämnar felaktig information om sina förändrade ekonomiska förhållanden i sådana situationer som avses i lagens 8 a §. Frågan om påföljder för lämnande av felaktig eller bristfällig information utgör sålunda en del av en större tjänstemannarättslig helhet som i detta sammanhang inte kan regleras utan att äventyra tidtabellen för den nu aktuella reformen.
I säkerhetsutredningslagen finns redan nu bestämmelser om kontroll av ett utredningsobjekts eventuella brottsliga bakgrund samt i vissa avseenden också om utredning av utredningsobjektets ekonomiska ställning och utländska bindningar. I förslaget till ändringar i säkerhetsutredningslagen (det andra lagförslaget) ingår nya bestämmelser om omfattande utredning av utländska bindningar. En säkerhetsutredning av person görs så att de uppgifter som den behöriga myndigheten har om utredningsobjektet i det enskilda fallet beaktas i förhållande till det uppdrag som kommer att tillsättas.
Genom förordning av statsrådet får det enligt säkerhetsutredningslagens 16 § 1 mom. föreskrivas att en statsförvaltningsmyndighet ska skaffa en säkerhetsutredning av person. Det är med tanke på lagstiftningen som en helhet ändamålsenligt att förordningen utfärdas med stöd av säkerhetsutredningslagen, eftersom lagen gäller också arbetsuppgifter inom den privata sektorn, exempelvis en myndighets uppdrag som innebär att ett företag och dess arbetstagare får ta del av myndighetens sekretessbelagda information.
Avsikten är att hösten 2017 inleda beredningen av den förordning av statsrådet om skyldigheten att ansöka om säkerhetsutredning av en person som ska utfärdas med stöd av säkerhetsutredningslagen. Skyldigheten gäller också sådana utnämningar inom statsförvaltningen som innebär att en person i samband med skötseln av sina arbetsuppgifter genom lagstridiga åtgärder kan äventyra nationella intressen. Den föreslagna reformen förenhetligar praxis när det gäller utnämningar inom statsförvaltningen och säkerställer en tillräcklig faktabas för utnämningsprövningen.
Om en persons utländska bindningar i utnämningsskedet kontrolleras genom en säkerhetsutredning av person, har den myndighet som är sökande rätt att få tillgång till utredningsobjektets redogörelse för sina utländska bindningar. Den myndighet som ansökt om en säkerhetsutredning får sålunda av den behöriga myndigheten veta utredningens resultat, liksom när det gäller säkerhetsutredningar i övrigt. Den behöriga myndigheten meddelar skriftligen sökanden om det i samband med utredningen har framkommit omständigheter som den utredande myndigheten anser vara relevanta med tanke på utredningsobjektens tillförlitlighet (säkerhetsutredningslagens 41 § 2 mom.).
Om den behöriga myndigheten anser att det av utredningsobjektets anmälan om förändringar i sina utländska bindningar framgår uppgifter som kunde ha betydelse för intyget om säkerhetsutredningen eller för resultatet av säkerhetsutredningen, ska den behöriga myndigheten trots sekretessbestämmelserna efter att ha hört utredningsobjektet underrätta den som ansökt om säkerhetsutredningen om saken.
Den föreslagna regleringen innebär på det hela taget att den utnämnande myndigheten får tillgång till en relativt omfattande faktabas också om betydelsen av de utländska förbindelserna i samband med utnämningsprövningen vid val av personer till ur säkerhetssynvinkel centrala uppgifter. Faktabasen kan emellertid av olika skäl inte vara heltäckande, bland annat av den anledningen att i befolkningsdatasystemet i praktiken registreras sådana uppgifter om utländskt medborgarskap som framgår till exempel av pass eller andra resehandlingar. Finska myndigheter har inte alltid möjligheter att på ett tillförlitligt sätt utreda en persons faktiska utländska medborgarskap.
Föreslagna 2 mom. motsvarar i sak gällande 8 c § 1 mom. och 3 mom. paragrafens 2 mom.
1.2
1.2 Säkerhetsutredningslagen
3 §.Definitioner. För att utländska bindningar ska kunna utredas i större utsträckning än för närvarande föreslås att till paragrafens 1 mom. fogas en ny 9 a punkt där begreppet utländska bindningar definieras. Det är enligt den föreslagna bestämmelsen fråga om uppgifter om vilka bindningar utredningsobjektet har till en annan stat samt till dess medborgare och sammanslutningar. I definitionen konstateras uttryckligen att uppgifterna om utländska bindningar avser nuvarande och tidigare medborgarskap, verksamhet i en annan stats tjänst samt deltagande i näringsverksamhet i en annan stat och förmögenhet i den staten.
I definitionen nämns också närstående personer som är medborgare i en annan stat. Med närstående personer avses enligt momentets 9 punkt far eller mor, make, sambo eller barn till den som utredningen gäller.
Utöver de situationer som nämns ovan kan utländska bindningar utgöras av andra kontinuerliga och fasta kontakter med en annan stats medborgare. Bestämmelsen kan tillämpas exempelvis på andra släktingar än medlemmar i den egna kärnfamiljen, om kontakterna på det sätt som avses i definitionen är kontinuerliga och fasta. I definitionen förutsätts det inte att den medborgare i den andra staten som är närstående eller har kontakt med utredningsobjektet är bosatt utomlands.
Uppgifter om medborgarskap i en annan stat kan framgå av befolkningsdatasystemet som används i samband med utredningsförfarandet. Befolkningsdatasystemets uppgifter är till denna del inte nödvändigtvis heltäckande och tillförlitliga. En uppgift om medborgarskap i en annan stat registreras i allmänhet på grundval av ett pass eller en annan identitetshandling. En person som är registrerad i befolkningsdatasystemet är inte nödvändigtvis ens alltid medveten om att han eller hon är medborgare också i en annan stat. En finsk medborgares medborgarskap i en annan stat framgår av befolkningsdatasystemet endast om personen i fråga uttryckligen har anmält till den finska myndigheten att han eller hon har fått medborgarskap i en annan stat. Också i en situation då ett barn som föds i Finland, på grund av den ena förälderns medborgarskap blir medborgare också i en annan stat, framgår detta inte av befolkningsdatasystemet om inte föräldrarna uttryckligen har anmält detta. Om en person på ansökan har fått finskt medborgarskap framgår andra medborgarskap i allmänhet av befolkningsregistret. I samband med en normal eller omfattande säkerhetsutredning framgår en persons utländska bindningar eventuellt av Skyddspolisens funktionella informationssystem.
11 §.Omständigheter som ska beaktas vid säkerhetsutredning av person. Det föreslås att till paragrafens 3 mom. fogas en ny allmän bestämmelse om bedömning av utländska bindningar. Vid bedömningen ska framför allt beaktas det uppdrag som föranleder utredningen samt karaktären, varaktigheten och kontinuiteten i fråga om de utländska bindningar som föranleder bedömningen av säkerhetsriskerna som orsakas av de utländska bindningarna. När den behöriga myndigheten bedömer de utländska bindningarnas betydelse och överväger resultatet av säkerhetsutredningen är det fråga om en helhetsbedömning i det enskilda fallet.
Den som ansökt om säkerhetsutredningen av person ska skriftligen underrättas om undersökningens resultat i enlighet med 41 § i säkerhetsutredningslagen alltid när det i samband med utredningen har framkommit omständigheter som den utredande myndigheten anser vara relevanta med tanke på utredningsobjektets tillförlitlighet. Det skriftliga meddelandet kunde med beaktande av de föreslagna nya bestämmelserna innehålla uppgifter till exempel om sådana utländska bindningar för den som utredningen gäller och omständigheter i anslutning till dem som skulle kunna äventyra möjligheterna och förmågan för den som utredningen gäller att sköta de uppgifter som föranleder utredningen på ett oberoende eller annars tillförlitligt sätt.
De utländska bindningarnas betydelse ska enligt den föreslagna 1 punkten alltid bedömas med tanke på det uppdrag som föranleder utredningen. Denna ändamålsprincip framgår av föreslagna 8 c § i statstjänstemannalagen och likaså av säkerhetsutredningslagen. Detta är naturligt eftersom det är fråga om en bedömning av vilka säkerhetsrisker som en person kan ge upphov till.
Vid bedömningen av en säkerhetsutrednings resultat kan utländska bindningar sålunda ha en större betydelse och ett högre viktvärde då utredningsobjektet i sitt arbete får tillgång till sådan sekretessbelagd information på de högsta skyddsnivåerna som är relevant för statens säkerhet.
Enligt 2 punkten ska vid bedömningen beaktas de utländska bindningarnas karaktär, varaktighet och kontinuitet.
Uttrycket ”bindningarnas karaktär” avser bland annat det sammanhang i vilket en utländsk bindning har uppkommit. Ett utredningsobjekt kan ha en eller flera andra staters medborgarskap som har uppkommit på grund av lagstiftningen i en förälders hemland, till följd av äktenskap eller på grund av födelsestaten. De grunder för medborgarskap som beskrivs ovan förutsätter, till exempel enligt den europeiska konventionen om medborgarskap, att flerfaldigt medborgarskap tillåts. I vissa staters förfaranden för bedömning av utländska bindningar anses en annan stats medborgarskap som tillkommit i sådana situationer som beskrivs ovan vara en omständighet som minskar den risk som är förenad med en person. Det är också möjligt att få medborgarskap genom ett godkännandeförfarande.
Uppgifter om medborgarskap har inte alltid samma viktvärde vid prövningen av en säkerhetsutrednings resultat. Enligt 3 punkten är det vid bedömningen av tillförlitligheten skäl att särskilt beakta sannolikheten för att bindningarna utsätter utredningsobjektet för risk att bli utsatt för osaklig påverkan. Detta innebär sålunda att betydelsen av dubbelt medborgarskap kan variera beroende på vilken stats medborgarskap det är fråga om.
Europeiska unionens regelverk förutsätter att utredningen av utländska bindningar inte ska omfatta EU-medborgarskap, dvs. situationer där en person är medborgare i en annan medlemsstat. Detta är en naturlig utgångspunkt också när det gäller förfarandet med säkerhetsutredning. Det är också annars klart att ett dubbelt medborgarskap enligt en stark huvudregel i allmänhet inte i sig har någon betydelse i situationer där en person har sitt andra medborgarskap i en demokratisk rättsstat. Det kan också ha betydelse om den andra staten godkänner dubbelt medborgarskap eller inte samt vilka förpliktelser medborgarskapet i den andra staten innebär, dvs. förpliktelser av ett slag som eventuellt står i konflikt med utredningsobjektets arbetsuppgifter i Finland.
Utländska bindningar kan uppkomma också då en närstående person till utredningsobjektet är medborgare i en annan stat eller då utredningsobjektet har kontinuerliga och fasta kontakter med en annan stats medborgare. Den omständigheten att en närstående person är medborgare i en annan stat kan ha betydelse för bedömningen, i synnerhet då den närstående personen kan vara oskyddad mot aktörer vilkas avsikter kan utgöra en risk för Finlands säkerhetsintressen och vilka kan utsätta utredningsobjektet till exempel för utpressning, hot eller annan osaklig påverkan.
Momentets föreslagna 2 punkt innebär jämfört med 1 punkten att sådana kontakter med en annan stats medborgare är ointressanta från bedömningens synpunkt som inte är relevanta för det uppdrag som föranleder utredningen. Exempelvis sedvanliga vänskapsförhållanden som uppkommit i samband med utredningsobjektets fritidsaktiviteter ska inte vara en omständighet som föranleder en skriftlig utredningsanmälan, i synnerhet inte om medborgaren i den andra staten inte är verksam inom en bransch som är relevant med tanke på de arbetsuppgifter som föranleder utredningen.
De utländska bindningarnas karaktär, varaktighet och kontinuitet ska beaktas vid bedömningen. Huvudregeln är med andra ord den att ju fastare och långvarigare bindningar det är fråga om, desto större betydelse kan de i princip tillmätas. Utredningsobjektets kontakter i anslutning till internationella uppdrag har inte nödvändigtvis någon större betydelse för bedömningen, trots att de eventuellt är kontinuerliga, om personerna i fråga inte personligen umgås i sammanhang som ligger utanför arbetsuppgifterna. Från det sedvanliga avviktande kontakter med representanter för en annan stat kan tyda på försök att värva en person för spionuppdrag. Sådana uppgifter kan framkomma i samband med personspaning.
Enligt momentets föreslagna 3 punkt kan den risk som är förenad med en person bedömas utifrån sannolikheten för att bindningarna utsätter utredningsobjektet för risk att utnyttjas eller utsättas för påtryckningar, mutförsök eller annan osaklig påverkan. Det är sålunda fråga om åtgärder som kan leda till att utredningsobjektet i sina arbetsuppgifter hamnar i intressekonflikter som äventyrar hans eller hennes lojalitet.
Utredningsobjektets kontakter med en annan stats medborgare kan leda till att han eller hon på det sätt som avses i förslaget utsätts för risker. Riskerna är större ju närmare och för utredningsobjektet viktigare person det är fråga om.
Oberoendet har inte i alla situationer samband med utredningsobjektets personliga egenskaper och vid bedömningen är det sålunda inte fråga om egenskaperna eller personen i sig, utan snarare om personens förhållanden och situation. I vissa stater understryks sålunda betydelsen av att man med tanke på en persons egen ställning och skyddet av personen fäster avseende vid personens utländska bindningar. Denna aspekt har samband med tanken att en person oberoende av sitt eget agerande kan hamna i en intressekonflikt som innebär att en närstående hotas med våld eller att personen på något annat sätt utsätts för påtryckningar för att förmå honom eller henne att i sitt arbete handla i strid med sina förpliktelser.
I momentets 4 punkt föreslås en bestämmelse enligt vilken den behöriga myndigheten vid bedömningen av utredningens resultat ska beakta sannolikheten för att de utländska bindningarna på något annat sätt än enligt 3 punkten är ägnade att äventyra utredningsobjektets möjligheter och förmåga att på ett oberoende och även i övrigt tillförlitligt sätt sköta sina åtaganden i det uppdrag som föranleder utredningen. Bestämmelsen behövs för att säkerställa att lagstiftningen fungerar också i förändrade förhållanden, då det framgår att någon på olika sätt försöker utsätta en person för osaklig påverkan.
Den behöriga myndigheten ska enligt förslaget informera om bedömningen av ett utredningsobjekts utländska bindningar på samma sätt som i fråga om säkerhetsutredningens resultat enligt lagens 41 §. Ett skriftligt meddelande om resultatet avser inte den behöriga myndighetens bedömning av en persons lämplighet för en tjänst eller ett uppdrag på det sätt som avses i lagens 42 §, utan sådana omständigheter som framkommit vid utredningen och som den utredande myndigheten anser vara relevanta för utredningsobjektets tillförlitlighet. Den utnämnande myndigheten bedömer informationen i samband med sin utnämningsprövning. Om ett uppdrag förutsätter att den person som utnämns har ett giltigt intyg över en säkerhetsutredning av person, kan myndigheten inte utnämna en person som den behöriga myndigheten inte har beviljat ett sådant intyg.
Ett sådant intyg över säkerhetsutredning av person som avses i lagen om internationella förpliktelser som gäller informationssäkerhet är baserat på en säkerhetsutredning som gjorts av Skyddspolisen eller Huvudstaben och dessutom ska enligt 11 § i den nämnda lagen den myndighet som gjort utredningen trots sekretessbestämmelserna lämna den nationella säkerhetsmyndigheten information om alla sådana omständigheter som vid utredningen framkommit i fråga om den som utredningen gäller. Den nationella säkerhetsmyndigheten har sålunda tillgång också till den information som framkommit om ett utredningsobjekts utländska bindningar.
I paragrafens 4 mom. hänvisas på motsvarande sätt som i gällande 3 mom. till lagens 32 §.
23 §.Användning och kontroll av registeruppgifter samt intervju med den som utredningen gäller. Det föreslås att paragrafens 1 mom. kompletteras så att den som är föremål för utredningen kan intervjuas för att få uppgifter också om hans eller hennes utländska bindningar, oberoende av säkerhetsutredningens nivå (omfattande, normal eller begränsad säkerhetsutredning av person).
På basis av de uppgifter som framkommit vid intervjun kan den behöriga myndigheten komma fram till att utredningsobjektets utländska bindningar ska utredas som en del av säkerhetsutredningen för personen i fråga även i andra fall än de som uttryckligen nämns i 25 § 3 mom. i den föreslagna lagen. Om myndighetens rätt att besluta om utredning av utländska bindningar i enskilda fall ska föreskrivas i 25 § 4 mom. Det är i detta sammanhang skäl att observera att Skyddspolisen kan behandla en ansökan om begränsad säkerhetsutredning som en normal säkerhetsutredning, om detta är påkallat med tanke på statens säkerhet eller den allmänna säkerheten. Enligt föreslagna 25 § kan i samband med en normal säkerhetsutredning som föreskrivs i paragrafen utredas också utländska bindningar.
Enligt föreslagna 3 mom. kan en omfattande säkerhetsutredning av person alltid gälla utredningsobjektets utländska bindningar. En omfattande säkerhetsutredning av person kan göras om utredningsobjektet annat än tillfälligt har rätt att hantera handlingar på skyddsnivå I eller II eller annars sköter sådana arbetsuppgifter där han eller hon genom att röja sekretessbelagda uppgifter eller begå någon annan lagstridig gärning, på ett betydande sätt kan äventyra statens säkerhet, försvaret eller internationella förbindelser. Det är sålunda fråga om arbetsuppgifter som kräver hög och särskild tillförlitlighet och har en central betydelse för skyddet av nationella intressen.
25 §.Informationskällor vid normal säkerhetsutredning av person. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. om när det är möjligt att i samband med en normal säkerhetsutredning av person utreda också utredningsobjektets utländska bindningar. Enligt förslaget är det möjligt att förfara på detta sätt om utredningen görs för ett sådant uppdrag som avses i 19 § 1 mom. 1 punkten. Det är fråga om uppdrag som innebär att utredningsobjektet annat än tillfälligt har rätt att hantera handlingar på skyddsnivåerna II—III. I sådana uppgifter förutsätts särskild tillförlitlighet. Detsamma gäller sådana uppgifter där utredningsobjektet genom att röja sekretessbelagd information eller begå någon annan lagstridig gärning, på ett betydande sätt kan äventyra statens säkerhet, försvaret, internationella förbindelser, beredskap för undantagsförhållanden, befolkningsskyddet, vitala samhällsfunktioner eller säkerhetsarrangemang som ska skydda nämnda intressen.
Utländska bindningar kan i regel utredas inom ramen för en normal säkerhetsutredning av person som görs för beviljande av ett sådant intyg över säkerhetsutredning av person som avses i lagen om internationella förpliktelser som gäller informationssäkerhet (588/2004).
En väsentlig del av en säkerhetsutredning går enligt internationell praxis ut på att klarlägga utländska bindningar och därmed sammanhängande risker för påtryckningar. Genom den föreslagna bestämmelsen förtydligas och säkerställs det att Finlands lagstiftning harmoniserar med internationella förpliktelser gällande informationssäkerhet.
En utredning av utländska bindningar kan göras också i fråga om en person som håller på att antas till a) Försvarshögskolan för studier som leder till en officerstjänst, till b) Polisyrkeshögskolan för studier som syftar till polisuppdrag eller till yrkeshögskoleexamen för räddningsbranschen eller till c) Gräns- och sjöbevakarskolan för studier som syftar till en gränsbevakartjänst eller till d) utbildning som syftar till att utbilda personer för uppdrag inom utrikesförvaltningen. När det är fråga om uppdrag som nämns ovan får en normal säkerhetsutredning av person göras i enlighet med lagens 19 § 2 mom. Det är skäl att i detta sammanhang beakta att studier som syftar till yrkesutbildningsexamen för räddningsbranschen efter det att säkerhetsutredningslagen stiftades har överförts till Polisyrkeshögskolan (1174/2016).
De förslag som ingår i regeringens proposition innebär sammanfattningsvis att eventuella utländska bindningar alltid klarläggs med en säkerhetsutredning redan innan personerna i fråga antas till utbildningen. På detta sätt kan man redan på förhand minska risken för att till nämnda uppdrag utses personer som inte på ett oberoende sätt kan sköta sådana uppdrag som utbildningen syftar till. Förfarandet är ändamålsenligt inte bara med tanke på en rationell användning av utbildningsresurserna utan också med tanke på utredningsobjektens tidsanvändning och ställning.
Utländska bindningar kan enligt föreslagna 4 mom. med utredningsobjektets samtycke klarläggas med en normal säkerhetsutredning av person också då den behöriga myndigheten anser detta vara påkallat med tanke på den information som framkommit vid utredningen och med tanke det uppdrag som föranleder utredningen. De befogenheter som den behöriga myndigheten får är viktiga för att säkerställa lagens tillämplighet i olika situationer. Utöver uppdrag inom statsförvaltningen kan det också vara fråga om till exempel sådana uppdrag inom den privata sektorn som är föremål för företagsspionage i situationer av det slag som avses i lagens 22 §.
En specialbestämmelse om utredningsobjektets samtycke behövs eftersom det inte nödvändigtvis i ett tidigare skede av förfarandet varit känt att utredningen skulle utsträckas till ett större område. Om det redan finns beredskap för en sådan situation som avses i bestämmelsen och om utredningsobjektet har gett sitt uttryckliga samtycke, behövs inget nytt samtycke. Samtycket kan antecknas också på personuppgiftsblanketten om utländska bindningar.
Vid beredningen av lagen diskuterades också alternativet att vid alla normala säkerhetsutredningar av person klarlägga utredningsobjektets eventuella utländska bindningar. Detta alternativ ansågs i detta skede vara varken ändamålsenligt eller behövligt. Utredningar av utländska bindningar kräver relativt mycket personella resurser, vilket ökar kostnaderna både för de utredande myndigheterna och för de myndigheter som ansöker om utredningar. För att belysa ärendets storleksordning kan det nämnas att vid Skyddspolisen år 2016 gjordes 18 000 normala säkerhetsutredningar av person, av vilka en del föranleddes av uppdrag inom den privata sektorn. Under samma period gjordes vid Huvudstaben 9 000 normala säkerhetsutredningar av person. Skyldigheten att i samband med alla normala säkerhetsutredningar av person utreda utländska bindningar kommer enligt en grov uppskattning att för Skyddspolisens vidkommande innebära en ökning på minst 15—17 årsverken och för Huvudstabens vidkommande en ökning på minst 7—9 årsverken.
Såsom framgår av förslaget till ändring av statstjänstemannalagens 8 c § kan behovet att utreda en persons bakgrund i ett utnämningsärende vara beroende till exempel av dennes tidigare statsanställningar. Med tanke på de knappa disponibla resurserna är det ändamålsenligt att en sakkunnigmyndighet får utreda behovet att utreda utländska bindningar i andra fall än sådana som avses i lagförslaget.
27 §.Informationskällor vid omfattande säkerhetsutredning av person. Det föreslås att till paragrafens 1 mom. fogas en ny 4 punkt enligt vilken det vid en omfattande säkerhetsutredning av person är möjligt att utreda utredningsobjektets utländska bindningar. Förslaget innebär att utredningen av utländska bindningar i regel kommer att utgöra en del av en omfattande säkerhetsutredning av person. Momentets hänvisning till lagens 25 § ska preciseras till följd av de ändringar som föreslås i paragrafen.
28 §.Blankett för personuppgifter och kontroll av uppgifterna på blanketten. Av lagtekniska skäl föreslås omfattande ändringar i denna paragraf. En i sak ny bestämmelse är 1 mom. 4 punkten som ålägger utredningsobjektet att lämna en anmälan om personuppgifter varav framgår hans eller hennes utländska bindningar. Sådana uppgifter är med beaktande av definitionen av begreppet utländska bindningar (3 § 1 mom. 9 a punkten) uppgifter om bindningar till en annan stat samt till dess medborgare och sammanslutningar, exempelvis nuvarande och tidigare medborgarskap samt verksamhet i en annan stats tjänst, deltagande i näringsverksamhet i en annan stat och om förmögenhet i den staten, och likaså om närstående personer som är medborgare i en annan stat samt om sådana andra kontinuerliga och fasta kontakter med en annan stats medborgare som är relevanta för det uppdrag som föranleder utredningen.
Också 2 mom. 4 punkten är ny. I den föreskrivs om den behöriga myndighetens rätt att anlita utomstående informationskällor för kontroll av de uppgifter som anmälts med personblanketten. Enligt bestämmelsen får den behöriga myndigheten kontrollera de givna uppgifterna och för detta ändamål skaffa information för utredning av utländska bindningar från ett sådant land eller ett sådant internationellt organ från vilket den behöriga myndigheten i enlighet med internationella överenskommelser eller regelverk kan få information för utredningsförfaradet. Rätten till information är i den situationen baserad på överenskommelser som satts i kraft genom Finlands nationella lagstiftning eller annars på gällande finsk rätt. Av den anledningen förutsätts inte utredningsobjektets uttryckliga samtycke för inhämtande av informationen. Utan utredningsobjektets samtycke görs ingen säkerhetsutredning. Enligt säkerhetsutredningslagens 5 § 2 mom. ska av samtyckeshandlingen framgå att den som utredningen gäller före sitt samtycke har informerats om syftet med säkerhetsutredningen och kontrollen av tillförlitligheten och hur dessa används, om databehandlingen i samband med säkerhetsutredningen och kontrollen av tillförlitligheten samt om sin rätt att ta del av utredningens innehåll. I databehandlingen ingår också informationshämtning.
Det föreslås att i paragrafens 3 mom. tas in en bestämmelse enligt vilken vad som i 1 mom. 4 punkten föreskrivs om anmälan om utländska bindningar och likaså i 2 mom. 4 punkten om den behöriga myndighetens informationskällor ska tillämpas också då en persons utländska bindningar klarläggs vid en normal säkerhetsutredning. Bestämmelsen behövs med tanke på utredningsobjektets anmälningsskyldighet och fastställandet av skyldighetens omfattning. Den behöriga myndigheten kan på motsvarande sätt hos en utländsk myndighet inhämta uppgifter också för en normal säkerhetsutredning av person.
Det föreslås att i 4 mom. ska tas in en mot 3 mom. svarande bestämmelse som har betydelse för utredningsobjektets rättssäkerhet och enligt vilken den behöriga myndigheten ska ge utredningsobjektet tillfälle att yttra sig om omständigheter som framkommit vid kontrollen av de uppgifter som han eller hon lämnat.
28 a §.Utredningsobjektets anmälan om förändrade utländska bindningar. En person vars utländska bindningar har utretts i samband med en säkerhetsutredning av person är enligt den föreslagna paragrafens 1 mom. skyldig att utan obefogat dröjsmål till den myndighet som gjort utredningen anmäla nya eller förändrade utländska bindningar som gäller honom eller henne. Bestämmelsen behövs för uppföljningen av utredningsobjektets tillförlitlighet.
Enligt 54 § 1 mom. i säkerhetsutredningslagen kan en säkerhetsutredning på initiativ av den myndighet som gjort utredningen göras på nytt bland annat om det skett sådana förändringar i utredningsobjektets arbetsuppgifter som ska beaktas när en utredning görs. Av anmälan om förändringar i utländska bindningar kan framgå en sådan förändring i förhållandena som innebär att den myndighet som gjort utredningen kan förnya denna. Enligt säkerhetsutredningslagens 55 § 1 mom. 3 punkten får den behöriga myndigheten på eget initiativ återkalla ett intyg över säkerhetsutredning av person, om för utredningsobjektet inte längre skulle kunna utfärdas ett sådant intyg.
Anmälningsskyldighet föreligger inte om säkerhetsutredningen eller intyget inte längre är i kraft. Giltighetstiden för säkerhetsutredningar och intyg är enligt 53 § i säkerhetsutredningslagen fem år.
28 b §.Den behöriga myndighetens skyldighet att informera om utländska bindningar. Syftet med den föreslagna paragrafen är att säkerställa att de uppgifter om utländska bindningar som utredningsobjektet lämnat samt vid behov också förändringar i uppgifterna ska komma också till den aktörs kännedom (i allmänhet arbetsgivarens) som ansökt om säkerhetsutredningen.
Enligt den föreslagna paragrafens 1 mom. ska den behöriga myndigheten till den som ansökt om säkerhetsutredningen överlämna informationen som utredningsobjektet gett om sina utländska bindningar.
Om den behöriga myndigheten anser att det av utredningsobjektets anmälan om förändrade utländska bindningar framgår uppgifter som skulle ha kunnat påverka utfärdandet av ett intyg över säkerhetsutredning eller utredningens resultat, ska den behöriga myndigheten enligt föreslagna 2 mom. trots sekretessbestämmelserna, efter att ha hört utredningsobjektet, skriftligen underrätta den som ansökt om utredningen om resultatet av sin bedömning.
De behöriga myndigheterna ska överväga att göra en skriftlig anmälan på samma sätt som i fråga om säkerhetsutredningens resultat. Det föreslagna förfarandet stämmer överens med säkerhetsutredningslagens 52 § 2 mom.
En anmälan om förändringar i utländska bindningar kan göras högst cirka fem år efter det att utredningsobjektet varit föremål för en säkerhetsutredning av person. Det är därför inte ändamålsenligt och inte heller förenligt med skyddet av personuppgifter att den som ansökt om säkerhetsutredningen alltid ska få ta del av bedömningen. Den behöriga myndigheten ska, innan en sådan bedömning som avses i 2 mom. lämnas ut, ta reda på om utredningsobjektet fortfarande är i den arbetsgivares anställning som ansökt om säkerhetsutredningen eller sköter arbetsuppgifter på uppdrag av sökanden, eller om utredningsobjektet studerar vid den läroanstalt som ansökt om utredningen eller deltar i utrikesförvaltningens utbildning (3 mom.).
Avsikten med säkerhetsutredningslagen är att undvika situationer där en ny säkerhetsutredning av person görs en kort tid efter en tidigare utredning som avser samma person. De myndigheter som anges i lagen ska sålunda enligt lagen ha möjlighet att för utnämningsprövning använda registret över säkerhetsutredningar för att kontrollera om det finns en giltig säkerhetsutredning om en viss person. Om personen blir vald ska det enligt lagens 48 § göras en anteckning om detta i registret. En bestämmelse om saken föreslås i 4 mom. Den behöriga myndigheten ska oberoende av 2 mom. sända som bedömning av resultatet till den som i enlighet med 48 § 5 mom. i registret över säkerhetsutredningar gjort en anteckning om anställningen av utredningsobjektet, om det inte har anmälts att anställningsförhållandet upphört.
I lagens 54 § föreskrivs om den behöriga myndighetens rätt att utfärda ett nytt intyg över säkerhetsutredning och i 55 § om återkallelse av intyg över säkerhetsutredning.
48 §.Registret över säkerhetsutredningar och dess ändamål samt registrering av uppgifter. I paragrafens 2 mom. föreslås en ändring som motsvarar den ändring (931/2016) som 2016 gjordes i säkerhetsutredningslagens 50 § och som innebär att också republikens presidents kansli och ämbetsverk inom inrikesministeriets förvaltningsområde har rätt att för utnämningsprövning med teknisk anslutning få uppgifter ur registret över säkerhetsutredningar.
Det föreslagna momentets första mening är så utformad att bestämmelsen inte i framtiden behöver ändras ifall den tekniska anslutningen genom ändring av lagens 50 § utsträcks till olika myndigheter. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska en aktör som har beslutat anställa en person som varit föremål för en säkerhetsutredning och som i enlighet med 50 § 2 mom. ur registret över säkerhetsutredningar har hämtat information personen, underrätta Skyddspolisen om sitt beslut. I övrigt föreslås i momentet inga ändringar i sak.
