7.1
Lag om ändring av miljöskyddslagen för sjöfarten
1 kapAllmänna bestämmelser
2 §.Definitioner. Definitionsparagrafen i miljöskyddslagen för sjöfarten föreslås ändras i sin helhet på grund av det stora antalet nya definitioner från fartygsavfallsdirektivet och ändringar i de nuvarande definitionerna. Största delen av definitionerna kvarstår dock innehållsmässigt oförändrade. I samband med ändringen av paragrafens innehåll ordnas definitionerna på finska i bokstavsordning medan definitionerna för närvarande är ordnade ämnesvis. Undantaget är definitionen av MARPOL-konventionen som det hänvisas till i många andra definitioner och som därför ska beaktas före andra definitioner.
MARPOL-konventionens definition som föreslås i 1 punkten i paragrafen ersätter den nuvarande definitionen av MARPOL 73/78-protokollet i 1 punkten i paragrafen. Genom ändringen tar man i lagstiftningen i bruk förkortningen för konventionen och protokollet av år 1978 som används som helhet för dessa i andra sammanhang i Finland. Definitionen motsvarar även bättre termen som allmänt används på engelska om konventionen MARPOL Convention. Definitionen ska även förtydligas så att den hänvisar både till konventionen av år 1973 och protokollet av år 1978 och ändringarna av dessa. Till följd av MARPOL-konventionens definition ska nuvarande definitioner av luftförorenande ämne, fast avfall, närmaste land, utsläpp, utsläppsminskningsmetod, svavelkontrollområde och kvävekontrollområde ändras så att hänvisningen till MARPOL 73/78 ändras till MARPOL-konventionen. Det föreslås även ändringar i numreringen av dessa definitioner: luftförorenande ämne definieras i 20 punkten, fast avfall i 26 punkten, närmaste land i 32 punkten, utsläpp i 43 punkten, utsläppsminskningsmetoden i 44 punkten, svavelkontrollområdet i 45punkten och kvävekontrollområdet i 59 punkten. I definitionerna av svavel- och kvävekontrollområdena föreslås dessutom en hänvisning till Internationella sjöfartsorganisationen i stället för till IMO i fortsättningen.
Definitionerna av territorialvatten, inre territorialvatten och territorialhav som för närvarande ingår i 8 punkten föreslås avskiljas till nya 4, 5 och 52 punkter. Innehållsmässigt kvarstår definitionerna oförändrade.
Definitionen av avfall från fartyg som föreslås i 7 punkten i paragrafen ersätter den nuvarande definitionen av fartygsavfall i 26 punkten. Samtidigt ändras definitionen i enlighet med fartygsavfallsdirektivet. Den nuvarande hänvisningen till Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG om avfall och om upphävande av vissa direktiv (nedan avfallsdirektivet) ändras som en hänvisning till 5 § i avfallslagen eftersom avfallsdirektivet har verkställts med avfallslagen.
Det föreslås att en definition av fartygsavfallsdirektivet fogas till paragrafen som ny 8 punkt eftersom det hänvisas till det nämnda direktivet i de föreslagna 9 kap. 9 § och 10 kap. 2, 3 och 5 §.
Det föreslås att en definition av direktivet för fartygsavfallsbrott fogas som en ny 9 punkt eftersom det till följd av den föreslagna ändringen i 12 kap. 18 § hänvisas två gånger till ifrågavarande direktiv i lagen. I nämnda substansparagrafer hänvisas till direktivet genom att använda den nu föreslagna förkortningen.
Definitionen av biodrivmedel fogas som ny 12 punkt. De föreslagna ändringarna i 2 a kap. hänvisas till definitionen. Med biodrivmedel avses biodrivmedel som avses i Internationella sjöfartsorganisationens direktiv (2019 Guidelines for the Carriage of Blends of Biofuels and MARPOL Annex I Cargoes, MSC-MEPC.2/Circ.17) för biobränsleblandningar och i bilaga I till MARPOL-konventionen om transport av laster och energiintensiva bränslen samt blandningar som innehåller ovan avsedda biodrivmedel och bränslen som avses i Internationella sjöfartsorganisationens direktiv (MEPC.1/Circ.879) för transport av energiintensiva bränslen och deras blandningar. Ifrågavarande IMO-instrument uppdateras kontinuerligt och hänvisningen till dessa IMO-instrument möjliggör således en definition som är aktuell men som inte behövs ändras på nationell lagnivå.
Eftersom definitionen av biodrivmedel innefattar en hänvisning till bränsle föreslås att definitionen av bränsle slopas från 2 §. Detta orsakar inte problem för lagens interna logik eftersom punkterna i bränsle-termen gäller antingen marint bränsle som även i fortsättningen definieras i 2 § eller innefattar en hänvisning till MARPOL-konventionen varmed innehållet i bränsle-ordet definieras enligt MARPOLs-konventionen (närmast dess bilaga I eller VI) definitioner.
I 16 och 17punkterna föreskrivs om definitionerna av nöjesfartyg och fritidsbåt. Den föreslagna definitionen av fritidsbåt ersätter den nuvarande definitionen av fritidsbåt i 20 punkten. Den nuvarande definitionen ändras så att innehållsmässigt motsvarar definitionerna av fritidsbåt enligt fartygsavfallsdirektivet och Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/53/EU om fritidsbåtar och vattenskotrar och upphävande av direktiv 94/25/EG, det så kallade fritidsbåtsdirektivet. Således avses med fritidsbåt endast båtar på minst 2,5 meter och högst 24 meter. Eftersom definitionen av ett nöjesfartyg enligt fartygsavfallsdirektivet omfattar alla typer av fartyg på minst 2,5 meter som är avsedda för sport- eller fritidsändamål och som inte används yrkesmässigt, föreskrivs förutom den ovan beskrivna definitionen av fritidsbåt i miljöskyddslagen för sjöfarten dessutom om definitionen av nöjesfartyg (16 punkten) som skiljer sig från definitionen ovan genom att den omfattar alla fartyg över 24 meter men med en bruttodräktighet under 500 avsedda för sport- och fritidsändamål som inte används yrkesmässigt.
Till paragrafen föreslås som en ny 18 punkt en definition av en småbåtshamn till vilken hänvisas i de föreslagna ändringarna i 9 kap. Med småbåtshamn avses helt enkelt en hamn som i huvudsak betjänar nöjesfartyg och fritidsbåtar. Definitionen är ett nationellt lagtekniskt tillägg.
Definitionen av lastrester som föreslås till 31 punkten i paragrafen ersätter den nuvarande definitionen av lastrester i 27 punkten. Definitionen ändras enligt definitionen av lastrester i fartygsavfallsdirektivet men orsakar inga innehållsmässiga ändringar.
I 46 punkten föreskrivs om definitionen av en hamn. Definitionen ska grunda sig på den nuvarande definitionen av en hamn (56 punkten). En hamn avser således en plats eller ett geografiskt område vars konstruktioner och utrustning är utformade för att möjliggöra mottagning av fartyg, inbegripet nöjesfartyg, fritidsbåtar eller fiskefartyg, samt ankarplatser inom hamnens jurisdiktion, dock inte en plats eller ett område vars för fartyg avsedda konstruktioner och tjänster, besökarantal och avfallsmängder är små. Tillfogningen om ankarplatsen inom hamnens jurisdiktion görs enligt artikel 2.9 i fartygsavfallsdirektivet. Dessutom ska det preciseras att hamnen förutom fartyg kan ta emot nöjesfartyg, fritidsbåtar eller fiskefartyg för att det ska vara klart att lagen även gäller hamnar som betjänar dessa. Det bör beaktas att definitionen av hamn enligt fartygsavfallsdirektivet inte innefattar begränsningen som grundar sig på hamnens småskalighet. Det är fråga om en nationell lösning som har funnits med i definitionen av en hamn sedan genomförandet av det gamla fartygsavfallsdirektivet. Genom lag 933/2003 stiftad 2 a §, som trädde i kraft den 1 januari 2004, i den redan upphävda lagen om förhindrande av miljöförorening från fartyg (300/1979). Begränsningens syfte är att säkerställa att bestämmelserna i 9 och 10 kap. i lagen inte tillämpas på småskaliga hamnar. Tolkningen av småskalighet är avsedd att regleras närmare i den föreslagna nya 8 § i kap.1. Genom den föreslagna bestämmelsen omfattas som småskaliga inte småbåtshamnar med under 25 båtplatser eller vinterförvaringsplatser, bryggor för handel och förplägnadsrörelser, båtplatser, gemensamma stränder, stugförbindelsebryggor och yrkesfiskarnas egna bryggor av definitionen av en hamn. 8 § är dock inte uttömmande utan även andra motsvarande platser och områden vars konstruktioner, tjänster och besökarantal och avfallsmängder är små lämnas utanför definitionen av en hamn. Således är det möjligt att även tolka exempelvis platser eller områden som används för fritidsfiske som småskaliga om deras konstruktioner och tjänster samt besökarantal och avfallsmängder är små. Genom bestämmelsen har man dock strävat efter att identifiera vissa till antalet många platser som åtminstone inte ska betraktas som hamnar. Begränsning av bryggor som används av förbindelsefartyg, vattenbussar och andra små passagerarfartyg i inrikestrafik utanför bestämmelsen är inte längre motiverat eftersom avfallsmängden för nämnda fartyg inte kan anses vara ringa. För att lindra kraven för skärgårdens förbindelsefartygs- och vattenbusshamnar föreslås det dock att det i 3 § föreskrivs att de hamnar, som betjänar passagerarfartyg i inrikestrafik som har en dödvikt på under 1350 ton, och i vilka fartygen inte avlämnar avfall, ska lämnas utanför bestämmelsen. Landsvägsfärjornas bryggor anses dock inte som hamnar eftersom landsvägsfärjorna med sina bryggor är en del av landsvägen enligt 6 § i lagen om trafiksystem och landsvägar (503/2005).
Det är dock skäl att beakta att trots att småskaliga platser och områden lämnas utanför bestämmelsen på grundval av hamnens småskalighet omfattas de av den allmänna skyldigheten att ordna avfallshantering enligt 28 § i avfallslagen. Enligt 76 § i avfallslagen ska dessutom en hamninnehavare i syfte att förhindra nedskräpning ordna med tillräcklig avfallsinsamling och andra avfallshanteringstjänster på området. På så sätt ska även en innehavare av en småskalig hamn se till att hamnverksamheten inte orsakar nedskräpning och vid behov ordna avfallshantering för avfall.
Definitionen av hamninnehavare föreskrivs i 47 punkten. Skillnaden till den nuvarande definitionen av hamninnehavare i 57 punkten är att hamninnehavaren är en juridisk person. Det är fråga om ett nationellt förtydligande som strävar efter att säkerställa att kraven på hamninnehavaren riktas till privata fastighetsägare såsom stugägare.
Som en ny 48 punkt föreslås att det föreskrivs om unionens förordning om hamntjänster som det hänvisas till i de föreslagna ändringarna i 10 kap.
Som ny 49 punkt om den föreslagna definitionen om mottagningsanordningen i hamn motsvarar definitionen om mottagning i hamn enligt fartygsavfallsdirektivet. Med flytande anordning avses till exempel en pråm eller annat fartyg som används för mottagning av avfall, med mobil anordning avses å sin sida till exempel en avfalls- eller slambil som tar emot avfall från fartyg. Till definitionen hänvisas i de föreslagna ändringarna i 9 kap.
Som en ny 51 punkt föreslås definitionen av övervakningsdirektivet. Definitionen av direktivet är nödvändig med avseende på de föreslagna hänvisningarna i 10 och 12 kap.
Dessutom kvarstår följande definitioner helt oförändrade i nuvarande 2 § men numreringen ändras då definitionerna ordnas på finska i bokstavsordning: AFS-konventionen (2 punkten), ämne (3 punkten), fartyg (6 punkten), fartygsåtervinningsförordningen (10 punkten), leverantör av fartygstrafikservice (11 punkten), bruttodräktighet (13punkten), Helsingforskonventionen (15 punkten), erkänt klassificeringssällskap (19punkten), fiskefartyg (22 punkten), kemikalietankfartyg (24 punkten), behandlat toalettavfall (28 punkten), barlastvatten (39 punkten), hantering av barlastvatten (40 punkten), Försvarsmaktens eller Gränsbevakningsväsendets fartyg (42 punkten), sediment (50 punkten), insjöområde (53 punkten), insjöfartyg (54 punkten), SOLAS-konventionen (55 punkten), finskt vattenområde (56 punkten), TBT-förordningen (58 punkten), preparat (60 punkten), miljöförstöring (61 punkten), olja (62 punkten), oljehaltig blandning (63 punkten), oljetankfartyg (64 punkten). Följande definitioner kvarstår dessutom innehållsmässigt oförändrade men i dessa görs små språkliga ändringar vars syfte är att förtydliga deras innehåll: skadligt ämne (12 punkten), Östersjöområdet (21 punkten), internationell fart (23 punkten), påväxthindrande system (25 punkten), inrikesfart (27punkten), toalettavfall (29 punkten), fartyg i hamn (30 punkten), utsläppande på marknaden (33 punkten), passagerarfartyg (34 punkten), flytande ämne (38 punkten), barlastvattenkonventionen (41 punkten) och den ekonomiska zonen (57 punkten).
3 §.Lagens tillämpningsområde. De nuvarande 1 och 2 mom. kvarstår oförändrade men 3 mom. föreslås ändras genom att precisera att bestämmelserna i 9 och 10 kap. i lagen tillämpas på mottagning av avfall från fartyg i hamn.
Innan det nuvarande momentet om havsbottnens mineraltillgångar som överförs till ett nytt 5 mom. föreskrivs i 4 mom. att 9 och 10 kap. inte tillämpas på vissa platser eller områden som uppfyller definitionen av en hamn. I nämnda kapitel föreskrivs först om hur avfall från fartyg tas emot i hamn, såsom om krav avseende mottagningsanordningar och avfallshanteringsplaner. Det andra kapitlet gäller avlämning av avfall i hamn, inklusive avgifter som tas ut av fartyg, förhandsanmälan av avfall och avfallsavlämningskvitton. DetFörst och främst lämnas Försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets hamnar utanför tillämpningsområdet i 1 punkten. I 9 och 10 kap. är d fråga om krav vars efterlevnad kan orsaka utmaningar avseende de operativa behoven för Försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets fartyg. Det är å sin sida nödvändigt att lämna Försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets hamnar utanför bestämmelsen eftersom till exempel informationen om mottagningsanordningarnas belägenhet som förutsätts i avfallshanteringsplanen kan vara omöjlig att ge utan att offentliggöra konfidentiella uppgifter om annan verksamhet i hamnen. Dessutom är de nämnda myndigheternas hamnar i princip inte avsedda för användning av andra än ifrågavarande myndigheters fartyg vilket talar för att uppgifter om hamnens avfallshantering inte är nödvändig att offentliggöra. Inte heller enligt artikel 3.1 a i fartygsavfallsdirektivet tillämpas direktivet på statens fartyg eller på hamnar de vanligtvis använder. Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet har ordnat avfallshanteringen i egna hamnar så en begränsning av tillämpningsområdet har i praktiken ingen effekt med avseende på exempelvis miljöskyddsnivån. I till exempel Försvarsmaktens hamnar tillämpas miljöskyddsanvisningar som gäller hela Försvarsmakten samt avfallshanteringsplaner för varje garnison. Försvarsmakten har även kartor i internt bruk som beskriver hamnkonstruktionerna där de olika avfallsfraktionernas mottagningspunkter beskrivs.
I 2 punkten lämnas enbart hamnar som betjänar passagerarfartyg i inrikestrafik med en dödvikt som understiger 1 350 ton och vid vilka fartygen i fråga inte avlämnar avfall, förutsatt att de fartyg som besöker hamnarna i fråga har ett avfallshanteringsavtal i någon annan hamn, utanför bestämmelserna i 9 och 10 kap. Syftet med bestämmelsen är att lämna särskilt skärgårdsobjekt som besöks av förbindelsefartyg och vattenbussar utanför skyldigheten att ordna avfallshantering enligt 9 kap. Nämnda fartyg trafikerar vanligtvis på särskilda rutter längs vilka fartygen avlämnar avfall i en eller högst två hamnar. Skärgårdens förbindelsefartyg har till exempel avfallshanteringsavtal med så kallade hemmabryggor varifrån de trafikerar. Sådana små passagerarfartyg lämnar inte avfall i skärgårdshamnarna utan tvärtom till och med transporterar avfall från öarna till fastlandet. Därför är ordnande av avfallshantering vid dessa gästhamnar längs rutten onödigt.
Samtidigt som det nuvarande 4 mom. överförs till ett nytt 5 mom., ändras dess hänvisning till MARPOL 73/78-konventionen i enlighet med den föreslagna definitionen av konventionen i 2 § 1 mom. (MARPOL-konventionen).
1 och 2 mom. kvarstår i sin nuvarande form.
8 §.En plats eller ett område vars konstruktioner och tjänster samt besökarantal och avfallsmängder är små. Till kapitlet föreslås en ny 8 § som preciserar tolkningen av när en plats eller ett område vars konstruktioner och tjänster samt besökarantal och avfallsmängder enligt 2 § 46 punkten är så små att de inte betraktas som en hamn. I 1 mom. räknas vissa platser och områden upp som ska betraktas som små enligt ovan.
Enligt 1 mom. 1 punkten betraktas för det första en plats eller ett område avsett för mottagning av fritidsbåtar med under 25 båtplatser eller i anslutning till vilka det finns under 25 platser för vinterförvaring av fritidsbåtar inte som en hamn på grundval av småskaligheten. Således omfattas inte mindre hemma-, gästbåts- och utflyktshamnar av bestämmelsen. Hittills har man med avseende på småbåtshamnar tolkat att gränsen för litet antal fartyg har gått vid 50 båtplatser eller vinterförvaringsplatser eftersom kraven för mottagningsarrangemang av avfall i småbåtshamnar som föreskrivs i statsrådets förordning om miljöskydd för sjöfarten (76/2010) endast har gällt småbåtshamnar med minst 50 platser. Hamnar med under 50 platser kan även generera en betydande mängd avfall varför 25 platser föreslås som ny gräns.
Enligt 2 punkten anses detaljhandelsföretags och förplägnadsrörelsers bryggor som används för uträttande av ärenden eller under tiden för uträttande av ärenden vid nämnda företag vara så små att de inte betraktas som en hamn. Vanligtvis är båtar förtöjda så kort tid vid matbutikers, restaurangers och caféers bryggor att de inte ska betraktas som hamnar som omfattas av krav i lagen på bland annat utarbetande av en avfallshanteringsplan. Om bryggan dock även används för mer långvarig förtöjning eller om båtförare erbjuds andra tjänster som betraktas som upprätthållande av en hamn kan inte platsen anses småskalig utan då omfattas den av kraven i 9 och 10 kap. i lagen. Det bör dessutom beaktas att största delen av butiks-, restaurang- och cafébryggorna är så små att de även på grundval av begränsningen i 1 punkten lämnas utanför definitionen av en hamn.
Enligt 3 punkten omfattas inte platser och områden som är avsedda endast för mottagning av farkoster som inte omfattas av registreringsplikten enligt 110 § i sjötrafiklagen av definitionen av en hamn. Enligt nämnda bestämmelse i sjötrafiklagen gäller registreringsplikten farkoster med motor vars effekt enligt motortillverkarens uppgift är minst 15 kilowatt, samt en farkost med motor eller segel vars skrovlängd enligt tillverkarens uppgift är minst 5,5 meter. Således omfattas inte platser och områden avsedda för enbart roddbåtar och motsvarande små båtar försedda med högst en liten utombordsmotor, såsom båtplatser, av fartygsavfallsbestämmelsen. Enligt motiveringarna till den gällande bestämmelsen inverkar inte kvaliteten på fartygen som använder platserna på om den betraktas som en hamn eller inte. Den nu föreslagna bestämmelsen ändrar således den rättsliga situationen eftersom tolkningen av småskalighet enligt 3 punkten uttryckligen grundar sig på kvaliteten av farkosterna som anlöper ett område eller en plats.
Vidare enligt 4 punkten betraktas sådana konstruktioner på ett i 75 § i markanvändnings- och bygglagen avsett samnyttjoområde i en stranddetaljplan som möjliggör förtöjning av fritidsbåtar och som uteslutande används av delägarna i strandlaget som små. Syftet med bestämmelsen är att så kallade gemensamma stränder lämnas utanför definitionen av en hamn eftersom de till sitt användningsändamål jämställs med privatpersoners egna stränder som föreslås lämnas utanför bestämmelserna i 9 och 10 kap. Kraven i 9 och 10 kap. omfattar hamninnehavare som enligt den föreslagna definitionen i 1 kap. 2 § 47 punkten är juridiska personer. Om den gemensamma stranden även används av aktörer utanför strandlaget ska 4 punkten inte tillämpas.
Enligt 5 punkten lämnas platser eller områden som huvudsakligen är avsedda för förtöjning av fartyg avsedda för trafikering till bostadsfastigheter eller fritidsfastigheter, när avfallshanteringen för fastigheterna i fråga ordnas av kommunen, utanför definitionen av en hamn. Syftet med bestämmelsen är att precisera att de så kallade stugförbindelsebryggorna lämnas utanför bestämmelserna i 9 och 10 kap. Motiveringen är att båtar som trafikerar till bostadsfastigheter och fritidsfastigheter inte hinner generera sådant avfall för vilket avfallshantering i anslutning till förtöjningsplatsen måste ordnas. Båtarna transporterar ofta avfall från bostadsfastigheterna eller fritidsfastigheterna men dess avfallshantering ska ordnas enligt avfallslagstiftningen. För att säkerställa att avfallshanteringen för avfall som avlämnas i land från fartygen har ordnats kan begränsningen i 5 punkten endast komma att tillämpas om avfallshanteringen för fastigheten i fråga ordnas av kommunen. Avfallskärl avsedda för avfall från fastigheterna i fråga kan vara placerade i anslutning till båtarnas förtöjningsplats men då omfattas de av den allmänna avfallslagstiftningen och inte bestämmelserna i 9 och 10 kap. i miljöskyddslagen för sjöfarten.
I 6 punkten föreslås att platser eller områden avsedda för mottagning av fiskefartyg som endast används av en enskild yrkesutövare inte ska betraktas som en hamn. Motiveringen till denna bestämmelse är att yrkesfiskare som är verksamma vid sin egen fastighet har ordnat avfallshanteringen via fastighetens avfallshantering och att det på grund av de små avfallsmängderna inte är nödvändigt att utarbeta avfallshanteringsplaner.
Enligt bestämmelsen i 7 punkten kan även andra motsvarande platser eller områden därmed anses vara så små att de lämnas utanför definitionen av en hamn. Således är listan i momentet inte avsedd att vara uttömmande.
I 8 § 2 mom. Föreslås att det föreskrivs att närmare bestämmelser om när platser eller områden som avses i 1 mom. 7 punkten betraktas som platser eller områden vars konstruktioner och tjänster samt besökarantal och avfallsmängder är små är möjliga att utfärda genom förordning av statsrådet. Syftet med bemyndigandet att utfärda förordning är att möjliggöra en precisering av tolkningen av småskalighet avseende platsers eller områdens konstruktioner och tjänster samt besökarantal och avfallsmängder. På sätt kan tolkningen av småskalighet styras efter att lagen har trätt i kraft utan att öppna lagen igen för ändringar.
Det är skäl att beakta att uppfyllandet av kriterierna som begränsar definitionen av en hamn ska bedömas ur platsens eller områdets perspektiv från fall till fall genom att återspegla typen och användarna med begränsningskriterierna som beskrivs ovan. På så sätt inverkar till exempel verksamhet bredvid området inte automatiskt på tolkningen av huruvida definitionen av en hamn uppfylls. Å andra sidan om verksamheten i närområdet objektivt bedömt inverkar på uppfyllandet av definitionen av en hamn ska den tas i beaktande i bedömningen.
2 kapFörhindrande av oljeutsläpp från fartyg
1 §. Förbud mot utsläpp av olja och utsläppsbegränsningar. Till paragrafen föreslås ändras i sin helhet. De nuvarande momenten kvarstår innehållsmässigt oförändrade men mellan de nuvarande 2 och 3 mom. fogas ett nytt 3 mom. där det föreskrivs om tillämpningen av utsläppsförbudet även på andra än mineralbaserade oljor.Bestämmelsen i det nuvarande 3 mom. flyttas samtidigt till 4 mom. Det nuvarande utsläppsförbudet gäller endast oljor enligt bilaga I till MARPOL-konventionen men förslaget utvidgar utsläppsförbudet till att omfatta även sådana andra kolväten som till sina egenskaper kan likställas med oljor eller oljehaltiga blandningar och andra liknande skadliga ämnen som används på fartyg. Dessa ämnen är lika skadliga för den marina miljön som mineraloljebaserade ämnen. Dessa används också i fartygens maskiner eller som bränsle på motsvarande sätt som mineraloljor. Tillsyns- och bekämpningsmyndigheterna använder även samma metoder för tillsyn och bekämpning av denna ämnesgrupp så det är motiverat att föreskriva enhetligt om dessa varmed man inte behöver skilja mellan mineraloljor och icke-mineralbaserade oljor vid utfärdande av sanktioner. Andra skadliga ämnen som klassificeras som kolväten som till sina egenskaper kan likställas med olja eller oljehaltig blandning eller andra skadliga ämnen som på motsvarande sätt används på fartyget får inte heller släppas ut i vatten från fartygets maskinrum via filtreringsanläggningen för slagvatten på insjöområdet eller i Finlands territorialvatten inom en zon på högst fyra sjömils avstånd från närmaste land. Till följd av 211.5 i havsrättskonventionen kommer utsläppsförbud av olja eller oljehaltiga blandningar eller med dessa jämförbara andra skadliga ämnen som klassificeras som kolväten eller andra skadliga ämnen som används på samma sätt som dessa i fartyg dock inte att gälla utländska fartyg på den ekonomiska zonen till den del då utsläpp av ämnena i fråga inte är förbjudet i MARPOL-konventionen eller i internationella rättsakter som utfärdats med stöd av denna. Myndigheten som övervakar sådana utsläpp ska dock fortfarande utreda om det är fråga om mineraloljeutsläpp som avses i bilaga I till MARPOL-konventionen eller annat utsläpp.
Samtidigt föreslås att stavningen av MARPOL-konventionen uppdateras i enlighet med 1 kap. 2 § då formen MAROPL 73/78 används i den nuvarande lagen.
3 §.Konstruktions- och anordningskrav på fartygens maskinutrymmen, 4 §.Konstruktions- och anordningskrav på lastutrymmena i oljetankfartyg, 5 §.Fartygs beredskapsplaner för oljeförorening, 6 §.Oljedagbok, 7 §.IOPP-certifikat, 9 §.Borrplattformar och andra plattformar samt 10 §.Närmare bestämmelser och föreskrifter. Nämnda paragrafer ändras så att hänvisningarna till MARPOL 73/78 ändras till formatet MARPOL-konventionen enligt den föreslagna ändringen i 1 kap. 2 § 1 punkten. I 3, 6, 7, 10 § görs samtidigt lagtekniska ändringar som inte inverkar på deras innehåll.
2 a kapÖverföring av skadlig och farlig last och avfall samt leverans av bränsle från ett fartyg till ett annat
Bestämmelsen i 2 a kap. i miljöskyddslagen för sjöfarten ska utvidgas från överföring av oljelaster mellan oljetankfartyg till överföring av andra skadliga och farliga laster och avfallsamt till leverans av bränslen från ett fartyg till ett annat. Avsikten med förslagen är innefatta alla överföringar av laster och avfall som är skadliga och farliga för den marina miljön samt leverans av mineralbränslen, gasbränslen och biobränslen från ett fartyg till ett annat i tillämpningsområdet för 2 a kap. i lagen. Genom förslaget strävar man efter att säkerställa att bestämmelsen omfattar alla ämnen som kan orsaka miljöförorening om de hamnar i vattnet. Utöver dessa överföringar av laster och avfall är bestämmelsen avsedd att omfatta leverans av bränsle mellan fartyg för fartygets eget bruk. Med leverans av bränsle avses leverans av flytande bränslen, biodrivmedel och gasbränslen som erhålls från råolja.
1 §.Tillämpningsområde. För att fastställa föremålet för bestämmelsen och begränsa tillämpningsområdet föreslås att 1 § föreskriver om kapitlets tillämpningsområde. Bestämmelserna om områdena som anvisats för genomförandet av överföringarna flyttas från 1 § till 2 §.
Enligt 1 mom. tillämpas bestämmelserna i kapitlet på skadliga ämnen som transporteras som last, överföringar av farligt gods i fast form och avfall som definieras i kapitel VII del A-1 regel 7 i bilagan till SOLAS-konventionen samt leverans av bränsle från ett fartyg till ett annat. Skadliga ämnen definieras i 1 kap. 2 § 14 punkten. Definitionen omfattar oljor, skadliga flytande ämnen, toalettavfall och fast avfall samt blandningar som innehåller något skadligt ämne. På så sätt utvidgas bestämmelsen i 2 a kap. till att förutom oljelaster även omfatta övriga överföringar av laster som innehåller skadliga ämnen som kan orsaka miljöförorening då de hamnar i havet. Dessa är till exempel flytande och fasta kemikalier som är skadliga för den marina miljön. Bestämmelsen omfattar även biodrivmedel eftersom de anses tillhöra antingen oljor eller skadliga flytande ämnen beroende på ämnets sammansättning. Dessutom föreslås det att bestämmelsen ska tillämpas på fasta bulklaster som är skadliga för människan såsom de definieras i SOLAS-konventionen, eftersom definitionen av skadliga ämnen inte omfattar dessa trots att de kan orsaka förorening av havet eller fara eller skada för havets organismer. Avfall nämns separat i tillämpningsområdet för trots att avfall definieras i 1 kap. 2 § 14 punkten som skadliga ämnen kan de inte betraktas som last.
Bestämmelserna i kapitlet tillämpas även på leverans av bränsle från ett fartyg till ett annat, dvs. på så kallad bunkring. I 2 mom. föreskrivs om definitionen av bränsle såsom det tillämpas i 2 a kap. Med bränsle avses marina bränslen, gas och andra bränslen med låg flampunkt samt biodrivmedel som används som bränsle som avses i den internationella koden om säkerhet på fartyg som använder gas eller andra bränslen med låg flampunkt (nedan IGF-koden). Med marina bränslen avses enligt 1 kap. 2 § 37 punkten flytande bränslen som erhålls av råolja och som är avsedda att användas och som används på fartyg. Definitionen omfattar marina dieseloljor och gasoljor. Gas som används som bränsle och andra bränslen med låg flampunkt definieras i IGF-koden där man med gas avser flytande ämnen vars gastryck överstiger 0.28 MPa vid 37.8 °C enligt regel 2.2.18 och där man med bränslen med låg flampunkt avser gas- eller flytande bränslen vars flampunkt fastställts till under + 60 °C genom prov i slutet kärl enligt regel 2.2.28. Således omfattas bland annat leverans av flytande naturgas till fartyget av bestämmelsen. Bestämmelsen omfattar även leverans av biodrivmedel från ett fartyg till ett annat. Biodrivmedel föreslås definieras i 1 kap. 2 § 12 punkten. I definitionen hänvisas till definitionerna om biodrivmedel och energiintensiva bränslen som utarbetats i Internationella sjöfartsorganisationen.
Den föreslagna bestämmelsen inverkar inte på kapitel VI regel 5.2 i SOLAS enligt vilken det är förbjudet att blanda flytande laster. En central bestämmelse har nationellt satts i kraft genom statsrådets förordning 944/2013.
Enligt 3 mom. tillämpas bestämmelserna i det här kapitlet inte på överföringar eller leveranser som avses i 1 mom. som behövs för att trygga fartygs säkerhet eller rädda människoliv till sjöss, eller när de utförs för att avvärja vissa föroreningstillbud i syfte att minska skadan av miljöförorening. Bestämmelsen motsvarar det nuvarande 1 § 5 mom. Bestämmelsen grundar sig på bestämmelsen om oljelastöverföringar i MARPOL-konventionen men det är av marina säkerhetsskäl och för att förhindra miljöförorening motiverat att utvidga dess tillämpning till alla föreslagna överföringar och leveranser av bränsle som avses i 2 a kap.
Enligt 4 mom. tillämpas bestämmelserna i det här kapitlet inte på överföringar eller leveranser som utförs av Försvarsmaktens eller Gränsbevakningsväsendets fartyg. I artikel 3 till MARPOL-konventionen föreskrivs att konventionen och dess bilagor inte tillämpas på krigsfartyg, flottans hjälpfartyg eller andra fartyg som en stat äger eller använder och som vid den aktuella tidpunkten uteslutande används för icke-kommersiella ändamål. Gränsbevakningsväsendet genomför till exempel överföring av bränslen och eventuellt även överföringar av laster från ett fartyg till ett annat inom ramarna för att utföra sina lagstadgade uppgifter inom branschen, såsom uppgifter relaterade till övervakningen och tryggandet av statens territoriella integritet. Dessa överföringar omfattas inte av den föreslagna bestämmelsen.
2 §.Områden som anvisats för överföring och leverans av bränsle. Genom de föreslagna ändringarna i 2 § flyttas bestämmelsen om områden som anvisats för överföring i nuvarande 1 § till 2 § och ändras så den motsvarar kapitlets nya tillämpningsområde. Således omfattar 2 § de områden som anvisats för överföring och leverans av bränsle som avses i 1 §. I 1 mom. föreskrivs att överföringarna och leveranserna som avses i 1 § endast är tillåtna i hamnområden samt på särskilt utsedda områden på finskt vattenområde och i Finlands ekonomiska zon. Momenten motsvarar således omfattningen av överföringar och leveranser med undantag av nuvarande 1 § 1 mom.
Tillsvidare har två områden anvisats för överföring av oljelaster. Dessa områden är Kalbådagrunds ankarplats i Finska viken och Svartbäck ankarplats utanför Sköldvik i Borgå Trafiksäkerhetsverkets beslut 19.12.2017, Dnr TRAFI/398315/03.04.01.00/2017. Då föremålet för bestämmelsen utvidgas torde det finnas behov av att anvisa nya områden. Syftet är att endast i exceptionella situationer utse områden för överföringar på Finlands ekonomiska zon utanför den yttre gränsen av Finlands vattenområden för att säkerställa Gränsbevakningsväsendets förutsättningar att övervaka operationerna och vid behov vidta till exempel bekämpningsåtgärder, Bekämpningen av en eventuell marin miljöskada kan försvåras med avseende på långa avstånd samt även med avseende på effekterna av väderleksförhållandena om till exempel sjögången och våghöjden stör bekämpningsarbetet. Som inrikesministeriets gränsbevakningsavdelning konstaterade om regeringens propositionsutkast kan ett farligt eller skadligt ämne som hamnat i vattnet inom Finlands ekonomiska zon snabbt sprida sig till en annan stats ekonomiska zon eller territorialvatten vilket å sin sida kan medföra ytterligare utmaningar för bekämpningsarbetet samt eventuella ersättnings- och ansvarsfrågor.
Enligt 2 mom. utser Transport- och kommunikationsverket efter förhandlingar med Försvarsmakten, Gränsbevakningsväsendet, Finlands miljöcentral, Forststyrelsen, Tullen, Trafikledsverket, det regionala räddningsväsendets räddningsmyndighet och leverantören av fartygstrafikservice de områden som avses i 1 mom. och för och publicerar en förteckning över dessa för att upprätthålla skyddet av den marina miljön. Innan områdena utses ska Transport- och kommunikationsverket höra vederbörande intressegrupper. Bestämmelsen motsvarar till stor del nuvarande 1 § 2 mom. Som ny myndighet i gruppen som ska höras är den lokala räddningsmyndigheten inom räddningsväsendets område. Med lokal räddningsmyndighet avses räddningsmyndigheter enligt 26 § 2 mom. i räddningslagen (379/2011) som är räddningsverkets högsta tjänsteinnehavare och de tjänsteinnehavare vid räddningsverket som denne förordnat samt det lokala räddningsväsendets behöriga kollegiala organ. Utnämnandet av områden sker genom bestämmelse varför det till Transport- och kommunikationsverket fogas behörighet i 6 § att utfärda bestämmelser om områden där överföringar och leverans är tillåtet.
I 3 mom. där det föreskrivs om transport- och kommunikationsverkets möjlighet att bevilja undantag i bestämmelserna i 1 mom. motsvarar nuvarande 1 § 3 mom. Således är genomförandet av överföringar och leveranser möjligt med undantagstillstånd även utanför hamnområdena och anvisade områden. Ett sådant undantagstillstånd kan vara nödvändigt till exempel vid tidsmässigt begränsade operationer till sjöss för att underlätta tillgången till bränsle för fartygen som deltar.
Den föreslagna 2 § börjar tillämpas först den 1.1.2022 för att Transport- och kommunikationsverket ska hinna utse områden före tillämpningen av bestämmelsen. Syftet är att undvika en situation där överföringar och leveranser är tillåtna endast på utsedda områden men områden har ännu inte utsetts. På så sätt är överföringar inte alls tillåtna innan områden har utsetts. Enligt Transport- och kommunikationsverkets bedömning räcker processen kring ett halvt år så därför börjar bestämmelsen tillämpas ett dryga halvt år efter att lagen trätt i kraft.
3 §.STS-plan och lasthanteringsmanual. 3 § föreslås ändras i sin helhet eftersom bestämmelserna om STS-planen i nuvarande 2 § överförs i ändrat format till den. I ändrade 3 § föreskrivs förutom om STS-planerna även om lasthanteringsmanualer för andra överföringar och leveranser.
I 1 mom. föreskrivs om STS-planen som oljetankfartyg vars bruttodräktighet är minst 150 och som används för överföring av oljelast mellan oljetankfartyg, dvs. STS-operation, till sjöss ska ha. STS-planen ska uppfylla kraven i bilaga I till MARPOL-konventionen. Bestämmelsen motsvarar bestämmelsen i nuvarande 2 § 1 mom.
Det 2 mom. om godkännande av STS-planen motsvarar ordagrant det nuvarande 2 § 2 mom.
I 3 mom. föreskrivs om lasthanteringsmanualer för andra överföringar än STS-operationer och leveranser av oljelaster. Det finns ingen motsvarande bestämmelse i nuvarande 2 §. Ett fartyg som enligt momentet deltar i överföring eller leverans som avses ovan i 1 §, dock inte i STS-operationer, ska beskriva lasthanteringsmanualen för ifrågavarande överföring eller leverans. Genom att föreskriva om lasthanteringsmanualen strävar man efter att säkerställa att fartyget utarbetar direktiv även för leverans av bränsle och andra lastöverföringar än för STS-operationer. En STS-plan är ett standarddokument som avses i bilaga I till MARPOL-konventionen och således kan det inte krävas av fartyg som deltar i överföring av andra laster och leveranser av bränsle. Därför föreslås skyldighet att utarbeta en lasthanteringsmanual. Många fartyg som genomför lastöverföringar har redan en sådan. Normalt innefattar en lasthanteringsmanual fartygets säkerhetsledningssystem som grundar sig på IMOs internationella organisationsregler för säker drift av fartyg och för förhindrande av förorening (ISM-koden). ISM-koden har satts i kraft inom Europeiska unionen genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 336/2006 om genomförande av internationella säkerhetsorganisationskoden i gemenskapen och upphävande av rådets förordning (EG) nr 3051/95. Det finns dock ingen skyldighet att innefatta en lasthanteringsmanual som avses i 2 mom. i fartygets säkerhetsledningssystem.
4 §.Skyldighet att anmäla överföring och leverans från ett fartyg till ett annat. 4 § föreslås ändras i sin helhet eftersom bestämmelserna om förhandsanmälan i nuvarande 3 § överförs i ändrat format till den.
I 1 mom. föreskrivs om förhandsanmälan. Momentet motsvarar i huvudsakliga drag det nuvarande 3 § 1 mom. Enligt 1 punkten ska fartygets trafikidkare, ägare, agent eller befälhavare meddela Tullen om sin plan att genomföra en STS-operation på finskt vattenområde genom att anlita det elektroniska systemet för hantering av information inom sjöfarten, dvs. det så kallade Portnet-systemet, som avses i 20 a § i lagen om fartygstrafikservice. Enligt 2 punkten ska leverantören av fartygstrafikservice meddela om sin plan att genomföra en STS-operation inom Finlands ekonomiska zon genom att använda samma elektroniska system för hantering av information inom sjöfarten som avses i 20 a § i lagen om fartygstrafikservice eller annan elektronisk informationsförmedling. Med elektronisk informationsförmedling avses närmast e-post. Det nuvarande Portnet-systemet möjliggör inte anmälan om lastöverföringar eller bunkringsoperationer inom den ekonomiska zonen men en sådan funktion är möjligt att foga till systemet för hantering av information inom sjöfarten som avses ersätta Portnet-systemet
I 2 mom. föreskrivs att anmälan ska göras i god tid och minst 48 timmar före den planerade överföringen eller leveransen. Om motsvarande krav föreskrivs i första meningen i nuvarande 3 § 2 mom. trots att den nuvarande bestämmelsen endast omfattar STS-operationer av oljelaster enligt bilaga I till MARPOL-konventionen.
I 3 mom. föreskrivs om innehållet i förhandsanmälan som avser överföring av laster och avfall samt leveranser av bränsle. som avses i 1 § Bestämmelsen ersätter det nuvarande 3 § 2 mom. enligt vilket uppgifter som anges i regel 42 i bilaga I till MARPOL-konventionen ska ingå i förhandsanmälan om STS-operationer av oljelaster. Innehållet i förhandsanmälan för överföringar och leveranser som avses i momentet föreskrivs närmare med statsrådets förordning. KravenMed avseende på oljelasterna är avsikten att föreskriva i förordningen att anmälan ska innefatta uppgifterna i nämnda regel 42. Med avseende på övriga överföringar och bränsleleveranser ska k på uppgifterna som meddelas i tillämpliga delar motsvara kraven på oljelastöverföringar. I samband med förhandsanmälan är avsikten således att kräva grundläggande uppgifter om fartygen som deltar i operationen, inledningsdatum, längd och geografiskt läge för den planerade operationen, överföringssättet, bränsletyp och -mängd för lasten som överförs eller som levereras samt tillhandahållande av uppgifterna om operationens tjänsteproducent eller den person som har helhetsansvaret för operationen. Dessutom krävs bekräftelse över att fartyget har en lasthanteringsmanual som avses i 3 § 3 mom.
Det 4 mom. avses meddelande av uppgifter vid undantagstillstånd där alla uppgifter som avses i 3 mom. inte är tillgängliga 48 timmar innan den planerade överföringen eller leveransen. Bestämmelsen motsvarar i huvudsakliga drag det nuvarande 3 § 4 mom. men till bestämmelsen fogas de ändringar som krävs för att utvidga bestämmelsen till att omfatta alla överföringar av skadliga och farliga laster och leveranser av bränsle. I momentet föreskrivs att anmälan om överföringen eller leveransen ska göras minst 48 timmar före den genomförs trots att alla uppgifter som avses i 3 mom. inte ännu är tillgängliga. Dessutom ska uppgifterna som saknas meddelas till Tullen och leverantören av fartygstrafikservice så fort som möjligt. I 4 mom. föreskrivs vidare även om uppdatering av uppgifterna som anmälas. Om uppgifterna som avses i 3 mom. ändras innan den planerade överföringen eller leveransen ska de i fortsättningen omedelbart meddelas till behörig myndighet såsom avses i 1 mom.
I 5mom. föreskrivs om förmedling av information avseende överföringar och leveranser mellan myndigheter. Det motsvarar i huvudsakliga drag det nuvarande 3 § 5 mom. men innefattar nödvändiga lagtekniska ändringar som gäller utvidgningen av bestämmelsen till att vid sidan av STS-operationer av oljelaster omfatta överföringar av andra skadliga och farliga laster och leveranser av bränsle.
I 6mom. föreskrivs om Transport- och kommunikationsverkets rätt att av särskilda skäl som hänför sig till skyddet av den marina miljön eller fartygstrafiksäkerheten förbjuda en planerad enskild överföring eller leverans som avses i 1 §. Bestämmelsen motsvarar i huvudsakliga drag det nuvarande 1 § 4 mom. Bestämmelsen flyttas från paragrafen om anvisande av områden till paragrafen om förhandsanmälan eftersom förbudet grundar sig på prövningen som baserar sig på informationen i förhandsanmälningarna. Det som innehållsmässigt är nytt i paragrafen är att förbudet i fortsättningen även kan grunda sig orsaker relaterade till fartygssäkerheten medan den nu endast kan grunda sig på orsaker relaterade till miljöskyddet. Den behöriga myndigheten, dvs. Transport- och kommunikationsverket, har således i fortsättningen möjlighet att ingripa i sådana situationer som orsakar fara för fartyg eller annan fartygstrafik som deltar i överföringen eller leveransen. I praktiken har Transport- och kommunikationsverket kontakt med fartyget från land och besöker inte fartyget.
Dessutom är det bra att beakta att Gränsbevakningsväsendet enligt 36 b § i räddningslagen (379/2011) kan besluta att vidta sådana räddnings- eller andra åtgärder avseende fartyget eller dess last som de anser vara nödvändiga för att förhindra eller begränsa förorening av vatten om ett fartyg sjunker, stöter på grund eller kolliderar, får läckage eller maskinfel eller annars försätts i en situation med uppenbar risk för oljeläckage eller annat skadligt ämne på finskt territorialvatten eller i Finlands ekonomiska zon. Gränsbevakningsväsendet kan således redan enligt nuvarande lagstiftning även ingripa vid tillbud avseende lastöverföringar och bunkringar om ovannämnda villkor uppfylls och det är inte nödvändigt att i miljöskyddslagen för sjöfarten föreskriva om Gränsbevakningsväsendets rätt att ingripa i överföringar och leveranser som avses i 1 §.
5 §.Personen med det övergripande tillsynsansvaret för överföring eller leverans. 5 § föreslås ändras i sin helhet eftersom bestämmelserna om personen med det övergripande tillsynsansvaret i nuvarande 4 § överförs i ändrat format till den. På så sätt omfattar bestämmelsen i fortsättningen överföring av laster och avfall och leverans av bränsle som avses i 1 §.
Enligt 1 mom. ska det för fartyget som används för överföring eller leverans som avses i 1 § finnas en person som har det övergripande tillsynsansvaret för överföringen eller leveransen. Sådant krav föreskrivs för fartyg som används för STS-operationer i första meningen i den nuvarande 4 §.
I 2 mom. föreskrivs dessutom med avseende på STS-operationer ska personen som har det övergripande tillsynsansvaret ha behörighet att utföra alla de uppgifter som hänför sig till STS-operationer med beaktande av det som bestäms i bilaga I till MARPOL-konventionen. Bestämmelsen motsvarar andra meningen i den nuvarande 4 §. De nämnda bestämmelserna i bilaga I till MARPOL-konventionen gäller endast oljelastöverföringar och bestämmelsen är således inte möjlig att utvidga till andra överföringar och leveranser av bränsle.
6 §.Ansvar för kostnaderna för beredskapsåtgärder. 6 § ändras i sin helhet eftersom bestämmelserna om ansvar för kostnaderna för beredskapsåtgärder som ingår i nuvarande 5 § överförs i ändrat format till den. Paragrafen gäller både STS-operationer av oljelaster och överföringar av andra laster och avfall och leveranser av bränsle som avses i 1 § medan den nuvarande 5 § endast omfattar STS-överföringar av oljelaster. Enligt paragrafen ska trafikidkaren eller ägaren av det fartyg som tar emot överföringar och leveranser ansvara för Gränsbevakningsväsendets och det lokala räddningsväsendets räddningsmyndighets kostnader för de beredskapsåtgärder som utförs i samband med STS-operationer, medan det enligt formuleringen i den nuvarande bestämmelsen talas om de finska oljebekämpningsmyndigheternas kostnader i samband med STS-operationer.
7 §.Närmare bestämmelser och föreskrifter. Bestämmelserna i nuvarande 6 § om mer detaljerade bestämmelser och föreskrifter överförs i ändrad form till den nya 7 §. I 1 mom. föreskrivs om bemyndigande att utfärda förordning enligt nuvarande 6 § 1 mom. Till skillnad från tidigare kan närmare bestämmelser om tillämpandet av 2 a kap. även utfärdas genom förordning av statsrådet medan den nuvarande förordningen har hänfört sig till Finlands internationella skyldigheter eller tillämpningen av Europeiska unionens bestämmelser. Bemyndigandet att utföra förordning om arrangemang och begränsningar för genomförandet av överföringar uppdateras så att det omfattar överföringar och leveranser som avses i 1 §. Bemyndigandet att utfärda förordning föreskrivs i 1 punkten eftersom till momentet fogas en ny 2 punkt avseende bemyndigandet att utfärda förordning om uppgifter som ska ingå i förhandsanmälan som avses i 4 § 4 mom.
I 2 mom. föreskrivs på motsvarande sätt om Transport- och kommunikationsverkets befogenhet att utfärda tekniska föreskrifter för tillämpningen av bestämmelserna i nuvarande 6 § 2 mom. Såsom bemyndigandet att utfärda förordning i 1 mom. omfattar bemyndigandet att utfärda föreskrifter även hela det föreslagna utvidgade innehållsmässigatillämpningsområdet i 2 a kap. Som nytt bemyndigande föreskrivs i 1 mom. om att Transport- och kommunikationsverket kan utfärda föreskrifter för områden med begränsade överföringar och leveranser som avses i 2 §. Tillsvidare har områden anvisats genom beslut av Transport- och kommunikationsverket (och dess föregångare Trafiksäkerhetsverket). Genom ändringarna strävar man efter att förenkla processen för att anvisa områden eftersom det är administrativs enklare att anvisa områden genom förordning än beslut av Transport- och kommunikationsverket. Bemyndigandet att utfärda föreskrifter om det praktiska ordnandet av överföringar uppdateras så att det omfattar alla överföringar och leveranser som avses i 1 § moment. Detta föreskrivs i 2 mom. 2 punkten. Innehållet i STS-planen föreskrivs i 3 punktenBemyndigandet att bestämma i Överföringarnas praktiska arrangemang och innehållet i STS-överföringsplanerna regleras på internationell anvisningsnivå bl.a. i den internationella sjöfartsorganisationen och därmed är det nödvändigt att transport- och kommunikationsverket kan ge nationellt preciserande bestämmelser som grundar sig på internationella anvisningar. Anvisningarna är av teknisk natur och är inte ändamålsenliga att ge på lagnivå.
Enligt 3 mom. kan föreskrifterna som utfärdats enligt 1 mom. och bestämmelserna som utfärdats enligt 2 mom. omfatta även fartyg som seglar på insjövatten och i inrikes fart. Bestämmelsen motsvarar det nuvarande 6 § 3 mom.
3 kapOljeutsläppsavgift
1 §.Skyldighet att betala oljeutsläppsavgift. Det föreslås att tillämpningsområdet för oljeutsläppsavgiften som föreskrivs i 1 mom. i stället för att omfatta territorialvattnet och den ekonomiska zonen ska utvidgas till att omfatta hela Finlands vattenområde och ekonomiska zon varmed oljeutsläppsavgift även kan utfärdas för oljeutsläpp på insjöarna. Miljöskyddslagen för sjöfarten tillämpas huvudsakligen på fartyg som färdas på finskt vattenområde eller Finlands ekonomiska zon (1 kap 3 § ). Även enligt 2 kap. 1 § i lagen är oljeutsläpp förbjudna på finskt vattenområde och i Finlands ekonomiska zon. Tillämpningsområdet för oljeutsläppsavgiften är dock begränsat till Finlands territorialvatten och ekonomiska zon i 3 kap. 1 §. Detta innebär att för brott mot utsläppsförbud som avses i 2 kap. 1 § på insjövatten inte kan utfärdas oljeutsläppsavgift enligt gällande lag. För brott mot oljeutsläppsförbudet är följden då straffrättsligt straff för fartygets befälhavare eller maskinchef och fartygets redare eller ägare sanktioneras oftast inte. Den nuvarande situationen har upplevts utmanande framför allt på miljökänsliga och livligt trafikerade Saimen och Saima kanal.
Bestämmelsen om oljeutsläppsavgiften är från år 2005 då bestämmelsen inkluderades i fartygsavfallslagen. I regeringens proposition (RP 77/2005 rd) motiveras att oljeutsläppsavgiftens ibruktagande endast gäller territorialvatten och Finlands ekonomiska zon enligt följande: Förbudet mot utsläpp av olja i fartygsavfallslagen gäller finskt vattenområde och Finlands ekonomiska zon Ur miljöaspekt är intresset att påföra någon oljeutsläppsavgift dock klarast i fråga om utsläpp på de inre territorialvattnen, territorialhavet och Finlands ekonomiska zon. I bestämmelserna har man således utgått från att oljeutsläppsavgiften inte gäller insjöområdet. Detta innebär ett undantag från fartygsavfallslagens tillämpningsområde. På grundval av erhållna erfarenheter kan det ändå senare bli aktuellt att överväga att utsträcka systemet med oljeutsläppsavgift till insjöområdet, framför allt till djupfarleden i Saimen.”
Polisen är redan nu tillsynsmyndighet avseende oljeutsläpp på insjövatten och därmed har ändringen ingen betydelse för den praktiska övervakningen. Skillnaden är en alternativ, mer effektiv och ekonomiskt kännbar administrativ process än straffrättsligt straff som sanktionerar oljeutsläppet. Avgiften påförs, precis som på havsområdet, av Gränsbevakningsväsendet enligt 3 kap. 5 § i lagen. Efter genomförd undersökning meddelar polisen i egenskap av tillsynsmyndighet nödvändiga uppgifter för påförande av avgiften till Gränsbevakningsväsendet. I 3 kap. 6 § i nuvarande lag föreskrivs om Gränsbevakningsväsendets rätt att stoppa ett fartyg på de villkor som anges i 12 kap. 11 och 12 § också om detta är motiverat för att säkra en avgiftsfordran. Beslutet om att stoppa fartyget får av grundad anledning fattas före avgiftsbeslutet. I 8 § i samma kap. föreskrivs om handräckning i ärenden som gäller oljeutsläppsavgift. Eftersom Gränsbevakningsväsendet är myndigheten som påför avgiften är det även rätt myndighet att fatta beslut om att stoppa ett fartyg och om ställande av säkerhet. På insjövatten är det i praktiken polisen som, genom handräckning på Gränsbevakningsväsendets begäran, vidtar eventuella nödvändiga fysiska åtgärder för att stoppa fartyget för att säkra avgiftsfordran riktad mot fartyget.
Det föreslås även att det till 1 mom. fogas att oljeutsläppsavgiften även kan påföras för utsläpp i vatten av kolväten med jämförbara egenskaper som olja eller oljehaltiga blandningar och andra liknande skadliga ämnen som används på fartyget. Utsläppsförbudet i 2 kap. 1 § föreslås utvidgas till dessa ämnen och samtidigt föreslås det även att sanktionsbestämmelserna utvidgas till att omfatta utsläpp av dessa ämnen i vatten. Till följd av 211.5 i havsrättskonventionen kommer utsläppsförbud och därmed en utvidgning av oljeutsläppsavgiften till att omfatta andra skadliga mineralbaserade ämnen som klassificeras som kolväten eller till andra skadliga ämnen som används på samma sätt som dessa i fartyg dock inte att gälla utländska fartyg på Finlands ekonomiska zon till den del som utsläpp av ämnena i vatten inte är förbjudet i MARPOL-konventionen eller i internationella rättsakter som utfärdats med stöd av denna.
Samtidigt föreslås att det i 2 mom. görs lagtekniska ändringar som inte inverkar på innehållet i momentet.
4 kapFörhindrande av utsläpp av skadliga flytande ämnen från fartyg
1 §.Klassificeringen av skadliga flytande ämnen;4 §.Konstruktions- och anordningskrav på kemikalietankfartyg;5 §.Beredskapsplaner för marina föroreningar;6 §.Lasthanteringsmanual;7 §.Lastdagbok;8 §.Andra certifikat som gäller transport av skadliga flytande ämnen;9 §.Lossning av last och övervakning av rengöring av tankar;10 §.Närmare bestämmelser och föreskrifter. Nämnda paragrafer ändras så att hänvisningarna till MARPOL 73/78 ändras till formatet MARPOL-konventionen enligt den föreslagna ändringen i 1 kap. 2 § 1 punkten. I 1, 4–6, och 8–10 § görs samtidigt lagtekniska ändringar som inte inverkar på innehållet i de nämnda bestämmelserna.
5 kapFörhindrande av utsläpp av toalettavfall från fartyg
1 §.Förbud mot utsläpp av toalettavfall och utsläppsbegränsningar;3 §.Krav som gäller fartygs system för toalettavfall;4 §.Krav som gäller fritidsbåtar;5 §.IOPP-certifikat;7 §.Närmare bestämmelser. Nämnda paragrafer ändras så att hänvisningarna till MARPOL 73/78 ändras till formatet MARPOL-konventionen enligt den föreslagna ändringen i 1 kap. 2 § 1 punkten. I 1, 3, 5 och 7 § görs samtidigt lagtekniska ändringar som inte inverkar på innehållet i de nämnda bestämmelserna.
6 kapFörhindrande av utsläpp av fast avfall från fartyg
1 §.Förbud mot utsläpp av fast avfall och utsläppsbegränsningar. I det nuvarande 2 mom. föreskrivs enligt motiveringarna i momentet om förbud mot utsläpp av fast avfall från fasta och flytande plattformar. Regeringens proposition 248/2009 rd, s. 68. Utsläppsförbudet i 1 mom. omfattar dock redan nu avfall från fasta och flytande plattformar via definitionen av fartyg. Det nuvarande 2 mom. avlägsnas därmed som onödigt och det nuvarande 3 mom. flyttas som 2 mom. Samtidigt föreslås grammatikaliska och lagtekniska preciseringar i 1 mom. som inte ändrar paragrafens innehåll.
Dessutom ändras hänvisningarna till MARPOL 73/78 i 1 mom. och det nya 2 mom. till formatet MARPOL-konventionen enligt den föreslagna ändringen i 1 kap. 2 § 1 punkten.
2 §. Utsläpp av fast avfall i undantagsfall; 3 §. Skyltning som anger förbud och begränsningar som gäller utsläpp av fast avfall till vatten; 4 §Fartygs avfallshanteringsplan; 5 §. Fartygs avfallsdagbok; 6 §. Närmare bestämmelser och föreskrifter. Nämnda paragrafer ändras så att hänvisningarna till MARPOL 73/78 ändras till formatet MARPOL-konventionen enligt den föreslagna ändringen i 1 kap. 2 § 1 punkten. I 2, 3, och 6 § görs samtidigt lagtekniska ändringar som inte inverkar på innehållet i de nämnda bestämmelserna.
7 kapFörhindrande av luftförorening från fartyg
1 §. Förhindrande och begränsning av utsläpp av luftförorenande ämnen; 2 §. Förbud och begränsning av utsläpp av flyktiga organiska föreningar från olje- och kemikalietankfartyg; 4 §. Utsläpp av luftförorenande ämnen i undantagsfall; 5 §. Krav på fartygens anordningar; 6 §. IAPP-certifikat; 6 a §. Anteckningar som ska göras i ett fartygs maskindagbok; 8 §. Bestämningsmetoder för bränslen; 9 §. Överlåtelsebevis för bränsle, prov över bränsle och införande av anteckningar om bränslet i skeppsdagboken och oljedagboken och 10 §. Försök med nya utsläppsminskningsmetoder. Nämnda paragrafer ändras så att hänvisningarna till MARPOL 73/78 ändras till formatet MARPOL-konventionen enligt den föreslagna ändringen i 1 kap. 2 § 1 punkten. I 1, 2, 5, 6, 6 a och 8 § görs samtidigt lagtekniska ändringar som inte inverkar på innehållet i de nämnda bestämmelserna.
7 §.Kvalitetskrav på bränsle;11 a §.Skyldigheter för leverantörer av marina bränslen;12 §.Övervakning som gäller marina bränslen och 13 §.Rapportering och informationsutbyte om marina bränslen. Nämnda paragrafer ändras så att den finska termen meriliikenteessä käytettävä polttoaine (marint bränsle) används enligt svaveldirektivet i stället för den finska termen meriliikenteen polttoaine (marint bränsle) som delvis används i den nuvarande lagen. 7 § föreslås dessutom ändras så att man istället för termen bränslen som används i fartyg använder uttrycket marina bränslen som definieras i 1 kap. 2 §.
9 a §.Utsläppsminskningsmetoder. Ändringen uppdaterar hänvisningen till unionens svaveldirektiv så att paragrafen hänvisar till det aktuella direktivet.
11 a §.Skyldigheter för leverantörer av marina bränslen. Till paragrafen fogas ett nytt 1 mom. enligt vilket leverantören av marina bränslen, som levererar marina bränslen i Finland, ska meddela om utövande av sådan verksamhet till Transport- och kommunikationsverket. Bestämmelsen grundar sig på artikel 6.9 a i svaveldirektivet enligt vilket medlemsstaterna enligt regel 18 i bilaga VI till MARPOL-konventionen ska upprätthålla ett allmänt tillgängligt register över lokala leverantörer av marina bränslen. 7 kap. 13 § i miljöskyddslagen för sjöfarten förpliktas Transport- och kommunikationsverket att föra ett allmänt tillgängligt register över lokala leverantörer av marina bränslen. För att Transport- och kommunikationsverket ska kunna föra ett register över lokala leverantörer av marina bränslen ska uppgifter om leverantörer av marina bränslen som levererar marina bränslen i Finland tillhandahållas dem.
Paragrafens nuvarande 1 mom. blir 2 mom. Samtidigt fogas till momentet att bränsleprovet ska tas i enlighet med bilaga VI till MARPOL-konventionen. Enligt bilagan i fråga ska IMOs anvisningar beaktas vid provtagningen enligt vilka provet ska tas i samband med överlåtelsen av bränslet och uttryckligen från fartygets distributionsrör via vilket bränslet tas emot till fartyget. På så sätt motsvarar provet bränslet som ska användas av fartyget. Om provet tas från lagret, bunkringspråmen eller distributionsbilen motsvarar det nödvändigtvis inte bränslet som fartyget får eftersom det kan finnas gamla bränslerester i bunkringspråmen, distributionsbilen eller slangarna.
12 §.Övervakning som gäller marina bränslen. I 1 och 2 mom. görs tekniska ändringar som inte ändrar paragrafens innehåll.
12 a §. Övervakning av leverans av marina bränslen till fartyg. Bestämmelsen om övervakningen av svavelhalten i marina bränslen föreslås kompletteras med en paragraf om övervakningen av bränsleleverantörerna i samband med bränsleleveransen. Bestämmelsen grundar sig på artikel 13.2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/802 om att minska svavelhalten i vissa flytande bränslen samt artikel 4 i kommissionens genomförandebeslut (EU) 2015/253 om regler om provtagningen och rapporteringen enligt rådets direktiv 1999/32/EG vad gäller svavelhalten i marina bränslen. Enligt 1 mom. övervakar Tullen i samband med bränsleleveransen att kraven på svavelhalten iakttas för sådana leverantörer som är registrerade i Finland och som under de senaste tolv månaderna minst tre gånger har levererat bränsle som enligt specifikationerna i överlåtelsebeviset för bränsle inte överensstämmer med uppgifterna som angetts i unionens datasystem eller med årsrapporten som avses i artikel 7. Vid provtagningen är avsikten att tillämpa anvisningen som godkänts i den Internationella sjöfartsorganisationens resolution MEPC.182(59) som gäller säkerställandet av efterlevnaden av kraven om provtagning av svaveldioxid enligt bilaga VI till MARPOL-konventionen. Provtagningen tas i samband med överlåtelsen av bränslet från distributionsslangen via vilken bränslet tas emot på fartyget. I praktiken behöver Tullens tjänstemän inte själva ta provet eftersom bränsleleverantören enligt bilaga VI till MARPOL-konventionen är skyldig att ta prov i samband med varje bränsleleverans och enkelt kan ta ett extraprov åt Tullen. Tullen (eller vid behov Gränsbevakningsväsendet genom handräckning) är dock närvarande vid bränsleleveransen och tar emot provet av bränsleleverantören. Som 12 § föreskriver om övervakningen av bränsleleverantörerna ska Tullen även enligt 12 a § 1 mom. analysera proven och rapportera om dessa till Transport- och kommunikationsverket. Avsikten är att prov tas så ofta som Tullen anser det är nödvändigt. På så sätt kan Tullen koncentrera hämtningen av prover i hamnen till bränsleleveransen som sker under tjänstetid med beaktande av tjänstemännens övriga uppgifter. Det är skäl att betona att 12 a § endast ska tillämpas då bränsleleverantören har levererat bränsle som strider mot kraven tre gånger. Tillsvidare har detta inte skett och sådana situationer anses vara väldigt osannolika. År 2020 uppfyllde till exempel alla 23 prover kraven.
I 2 mom. införs skyldighet för bränsleleverantörer som avses i 1 mom. att meddela Tullen om varje gång som bränsle ska levereras till fartyget minst 24 timmar före den planerade leveransen.
I 3 mom. finns en informativ hänvisning till 77 § i gränsbevakningslagen om Gränsbevakningsväsendets handräckning till Tullen enligt vars 2 mom. Gränsbevakningsväsendet är skyldigt att ge Tullen handräckning som förutsätter användning av sådan utrustning och sådana personalresurser och sakkunnigtjänster som Gränsbevakningsväsendet har och som nämnda myndigheter vid den tidpunkten inte har tillgång till. Avsikten är att Gränsbevakningsväsendet kan hjälpa Tullen om det är nödvändigt att ta prover vid bränsleleveranser mellan fartyg till havs.
Enligt 4 mom. ska bränsleleverantören som avses i 1 mom. ersätta myndigheterna för kostnaderna som provtagningen och analysen orsakar. På så sätt ska bränsleleverantören ersätta Tullen och eventuellt även Gränsbevakningsväsendet för kostnader som uppgifterna enligt paragrafen orsakar.
13 §.Rapportering och informationsutbyte om marina bränslen.1 mom. föreslås ändras så att tillverkare, försäljare och importörer av marina bränslen är skyldiga att meddela om tillgången och kvaliteten istället för bränslemängden och -kvaliteten på de marina bränslen som släppts ut på marknaden i Finland. Till följd av ändringen motsvarar bestämmelsen artikel 6.7 i svaveldirektivet och bilaga VI i nuvarande MARPOL-konventionen.
15 §. Närmare bestämmelser och föreskrifter. Bemyndigandet att utfärda förordning som föreskrivs i 15 § 1 mom. föreslås kompletteras så att det genom förordning är möjligt att reglera provtagningen och analyseringen som avses i 12 och 12 a § samt rapporteringen av uppgifterna till Transport- och kommunikationsverket. Samtidigt görs lagtekniska korrigeringar i paragrafen som inte inverkar på innehållet i bestämmelsen.
7 a kapFartygs energieffektivitet
1 §.Krav på fartygs energieffektivitet;2 §.SEEMP-plan;2 a §.Ändringar i SEEMP-planer till följd av datainsamlingssystemet för bränsleförbrukning;2 b §.Uppgifter som ska lämnas;2 c §.Försäkran om överensstämmelse;3 §.IEE-certifikat;4 §.Undantag i fråga om kraven på fartygs energieffektivitet;5 §.Närmare bestämmelser. Nämnda paragrafer ändras så att hänvisningarna till MARPOL 73/78 ändras till formatet MARPOL-konventionen enligt den föreslagna ändringen i 1 kap. 2 § 1 punkten. I 2 a–c och 3 och 5 § görs samtidigt lagtekniska ändringar som inte inverkar på innehållet i de nämnda bestämmelserna.
8 kapAndra internationella förpliktelser som är bindande för Finland och som gäller förhindrande av miljöförstöring som orsakas av normal drift av fartyg
4 §.Tillämpning av barlastvattenkonventionen och bestämmelser om barlastvatten. Till paragrafen föreslås att en ny 5 punkt tillfogas enligt vilken barlastvattenkonventionen och bestämmelserna om barlastvatten i 8 kap. i miljöskyddslagen för sjöfarten inte ska tillämpas på fartyg byggda före 1990 som tillhandahåller avtalsbaserade isbrytartjänster åt Trafikledsverket, eller på fartyg som tillhandahåller isbrytartjänster åt Trafikledsverket på basis av statsfördrag. Begränsningen av tillämpningsområdet grundar sig på artikel 3.2 e i den internationella barlastvattenkonventionen enligt vilken konventionen inte tillämpas på fartyg som är i statlig icke-kommersiell användning. Avtalet förutsätter dock att även dessa fartyg iakttar avtalet så långt det är rimligt och praktiskt möjligt. Barlastvattenbestämmelsen förutsätter att det installeras en behandlingsanordning för barlastvatten på fartyg. På grund av konstruktionsmässiga orsaker är det utmanande och dyrt att installera stora behandlingsanordningar på fartygen. Den kvarvarande livslängden för fartyg som byggts före år 1990 är även begränsad. På nya isbrytare ska anordningar installeras. Den föreslagna ändringen gäller fyra isbrytare som tillhandahåller avtalsbaserade isbrytartjänster åt Trafikledsverket samt alla utländska fartyg som tillhandahåller isbrytartjänster åt Trafikledsverket på basis av statsfördrag. För närvarande har sådana statsfördrag upprättats med Sverige och Ryssland.
9 kapHur avfall tas emot i hamn
9 kap i miljöskyddslagen för sjöfarten föreslås ändras såsom fartygsavfallsdirektivet förutsätter. Ändringarna beskrivs nedan enligt paragraf. Kapitlets rubrik föreslås ändras så att uttrycket hur avfall tas emot används istället för det nuvarande mottagning av avfall i hamn.
1 §.Mottagningsanordningar för avfall i hamn. De föreslagna ändringarna kompletterar och preciserar den nuvarande 1 § om hur avfall tas emot i hamn. Huvudbestämmelsen i 1 mom. enligt vilken hamnen ska tillräckliga mottagningsanordningar för att ta emot typerna och mängderna avfall från fartyg som normalt använder hamnen i fråga föreslås preciseras så att faktorerna som beaktas i bedömningen av tillräckligheten listas såsom artikel 4.2 a i fartygsavfallsdirektivet föreskriver. Momentets formulering preciseras också annars enligt direktivet.Mottagningsanordningen kan antingen vara fast eller flytande eller till exempel mobil såsom en pråm eller en avfallsbil. Det ska beaktas att det är fråga om en huvudregel som gäller alla hamnar oberoende av deras användningsändamål och typerna av fartyg eller båtar som använder dem. Den här bestämmelsen preciseras med avseende på handelssjöfartshamnarna i 1 § 2 mom., reparationshamnarna i 2 §, fiskehamnarna i 3 § och småbåtshamnarna i 4 §. Det är möjligt att olika fartyg anlöper hamnen, som till exempel både fiskefartyg och fritidsbåtar. Då ska hamnen ha tillräckliga mottagningsanordningar för avfall från fiskefartygen och fritidsbåtarna som använder hamnen samt uppfylla de separata insamlingskraven för fiskehamnar och småbåtshamnar som föreskrivs i 3 och 4 §.
I 2 mom. räknas typer av avfall upp för vilka det i hamnen ska ordnas separat insamling, dvs. separata mottagningsanordningar. För närvarande föreskrivs om separata insamlingskrav i 1 mom. Kraven grundar sig på bilaga IV regel 6 i Helsingforskonventionen som gäller obligatorisk avlämning av vissa avfall riktat mot fartyg. Som motsvarighet till obligatorisk avlämning av avfall vill man föreskriva om hamninnehavarens skyldighet att ordna mottagning av ifrågavarande avfall i hamnen. Typer av avfall som enligt HELCOM-bestämmelsen tas emot separat är oljehaltiga avfall, avfall som innehåller skadliga flytande ämnen, toalettavfall, fast avfall och avgasreningsavfall. För att beakta kraven i artikel 4.2 andra stycket i fartygsavfallsdirektivet och den nationella avfallslagstiftningen som uppdateras som bäst föreslås det att man i momentet även förutsätter mottagning av använda batterier och ackumulatorer, el- och elektronikskrot, bioavfall, fiberpackningsavfall, plastpackningsavfall, glaspackningsavfall samt metallpackningsavfall och annat mindre metallavfall. Som lagteknisk skillnad till de nuvarande separata insamlingskraven nämns inte lastrester (enligt terminologin i nuvarande lagstiftning på finska lastijätteet och i föreslagen lag lastijäämä) separat eftersom definitionen av avfall från fartyg enligt 1 kap. 2 § 7 punkten omfattar även lastrester i fortsättningen. Således ska till exempel en hamn med frakttrafik som transporterar bulklast ha tillräckliga mottagningsanordningar även för mottagning av lastrester och tvättvatten från lastrummet. På så sätt innefattar oljehaltiga avfall, avfall som innehåller skadliga flytande ämnen och fast avfall även lastrester som innehåller dessa ämnen.
Dessutom bör det beaktas att Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1069/2009 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter och därav framställda produkter som inte är avsedda att användas som livsmedel och om upphävande av förordning (EG) nr 1774/2002 förutsätter i praktiken separat insamling av matavfall från internationellt trafikerande trafikfordon.
3 mom. om anskaffning och användning av mottagningsanordningar för skadliga flytande ämnen samt transport och behandling av insamlat avfall och blandningar motsvarar ordagrant det nuvarande 1 § 3 mom.
I 4 mom. föreskrivs om 2 mom. undantag av separata insamlingskrav för hamnar som enbart betjänar passagerarfartyg med en bärförmåga på under 1350 ton i inrikes fart. Genom bestämmelsen strävar man efter att lämna hamnar som betjänar förbindelsefartyg och vattenbussar samt motsvarande små passagerarfartyg i inrikestrafikutanför de detaljerade separata insamlingskraven. Trots att fartygen vanligtvis anlöper sådana hamnar frekvent är mängden avfall från dessa ofta ringa. Till exempel insamlas vanligtvis inte skadliga flytande ämnen och avgasrengöringsavfall i dessa hamnar. Dessa hamnar omfattas dock av huvudregeln i 1 § 1 mom. enligt vilket hamnarna ska ha tillräckliga separata mottagningsanordningar för avfall från fartyg som normalt använder hamnen. Varje hamninnehavare ska därmed bedöma mottagningsanordningarnas tillräcklighet utgående från fartygens behov som använder hamnarna.
I 5 mom. föreskrivs om hamninnehavarens skyldighet att säkerställa att hamnens mottagningsanordningar funderar klanderfritt. Hamninnehavaren ska också utan dröjsmål reparera anordningar som inte fungerar eller är söndriga. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att hamninnehavaren inte kan kringgå kraven genom att skaffa en anordning och inte ansvara för dess funktion. På så sätt förutsätts till exempel att anordningen töms och underhålls tillräckligt frekvent.
Kravet för oljehamnar enligt det nuvarande 1 § 2 mom. är inte nödvändigt i fortsättningen eftersom det allmänna kravet i 1 mom. om tillräckliga mottagningsanordningar i fortsättningen omfattar barlast- och tankrengöringsvatten från oljetankfartyg i oljehamnarna. Det nuvarande 4 mom. om småbåtshamnar tas bort och om kraven för småbåtshamnar föreskrivs i fortsättningen i en ny 4 §.
ändringarnaÄ iden föreslagna 1 § föreslås tillämpas från och med den 1.1.2022. Med övergångsbestämmelsen strävar man efter att ge hamnarna tid att ordna sin avfallshantering enligt bestämmelsen.
Det bör beaktas att mottagning av avfall i hamnen och reparationshamnen enligt 7 kap. 1 § i statsrådets förordning om miljöskydd för sjöfarten kan ordnas antingen så att hamnen har en bestående mottagningsanordning eller så att man vid behov beställer mottagningstjänst av avfall till hamnen. Den här bestämmelsen är avsedd att bevara i samband med ändringarna i statsrådets förordning. På så sätt kan hamninnehavaren även i fortsättningen uppfylla skyldigheterna enligt 1 § genom att vid behov ordna till exempel en tankbil på plats i vilken avfallet från fartyg töms.
3 §.Hur avfall tas emot i fiskehamnar. Den nuvarande 3 § om hamnens avfallshanteringsplan ändras till att omfatta mottagningsarrangemang av avfall i fiskehamnar och bestämmelsen om hamnens avfallshanteringsplan flyttas i ändrat format till 5 §. Enligt paragrafen omfattar de föreskrivna separata insamlingskraven i 1 § 2 mom. inte fiskehamnar. Fiskehamnar definieras som hamnar som i huvudsak är ämnade för fiskefartyg som avses i 1 kap. 2 § 22 punkten. Fiskehamnar omfattas av huvudregeln i 9 kap. 1 §, dvs. kravet på ordnande av tillräckliga mottagningsanordningar för mottagning av avfall från fartyg som normalt använder hamnen.
Dessutom bör man beakta att hamninnehavaren definieras som juridisk person i 1 kap. 2 § 47 punkten i lagen. Således gäller kraven på fiskehamnar, precis som på andra hamnar, endast juridiska personer.
Kraven avseende mottagningsarrangemang för avfall fiskehamnar avses träda i kraft den 1.1.2022. Under övergångstiden kan hamnarna bereda sig inför de separata insamlingskraven för avfall från fartyg.
4 §.Hur avfall tas emot i småbåtshamnar. För närvarande föreskrivs om hur avfall tas emot i småbåtshamnar i 9 kap. 1 § 4 mom. och i 7 kap. 2 § i statsrådets förordning om miljöskydd för sjöfarten. Genom de nu föreslagna ändringarna flyttas bestämmelsen till 4 § i lagen och en del av bestämmelserna i förordningen lyfts till lagen. Bestämmelserna om godkännande av hamnens avfallshanteringsplan i nuvarande 4 § flyttas å sin sida till 6 §.
Enligt 1 mom. utgör 4 § ett undantag i kraven om mottagningsanordningar i hamn i 1 § 2 mom. Fritidsbåtar genererar mindre avfall och färre olika typer av avfall än handelssjöfarten så kraven som upprättats för småbåtshamninnehavarna om att ordna mottagningsanordningar kan vara lindrigare än för andra hamnar. Enligt huvudregeln i 1 § 1 mom. ska dock alla småbåtshamnar ordna separat insamling för avfall från fritidsbåtar som normalt använder hamnen. Dessutom bör det beaktas att kraven på mottagningsarrangemangen av avfall i småbåtshamnar endast omfattar hamnar som upprätthålls av juridiska personer eftersom en hamninnehavare definieras som juridisk person i 1 kap. 2 § 47 punkten i lagen. På så sätt lämnas privatpersonernas egna hamnar utanför bestämmelsen om småbåtshamnar.
I 2 mom. föreskrivs om krav på mottagningsanordningar i småbåtshamnar. I småbåtshamnar ska insamling ordnas för minst toalettavfall och .kommunalt blandavfall Genom förslaget strävar man efter att säkerställa att alla större småbåtshamnar har mottagningsanordningar för avfall från de båtar som använder hamnarna. Det är närmast fråga om gästhamnar (förslaget i 3 mom. gäller hemmahamnar) vart fartyg avlämnar just toalettavfall och fast avfall. Om fartyg som normalt använder småbåtshamnar har behov av att avlämna även andra avfallsfraktioner ska hamninnehavaren enligt huvudregeln i 1 § 1 mom. ordna mottagning av även dessa avfallsfraktioner. Småbåtshamnarna kan dock i enlighet med 4 mom. ingå avtal om nyttjanderätt till mottagningsanordningar varmed det räcker att hamnanvändarna kan lämna sitt avfall i mottagningsanordningen man ingått avtal med.
Om kraven för de så kallade hemmahamnarnas mottagningsanordningar föreskrivs separat i 3 mom. Med hemmahamnar avses småbåtshamnar där fartygen huvudsakligen är förtöjda längre än tre nätter. I dessa hamnar ska åtminstone mottagning av oljehaltiga avfall, toalettavfall, kommunalt blandavfalloch farliga avfall ordnas. Det är fråga om en tolkning av direktivets huvudregel: från båtarna avlämnas mest avfall i hemmahamnarna eftersom underhållet av dessa sker i hemmahamnarna. Nämnda avfallsfraktioner insamlas i princip i alla hemmahamnar åtminstone i små mängder varmed insamling förutsätts i alla hemmahamnar. Om fartyg som normalt använder hemmahamnar har behov av att avlämna även andra avfallsfraktioner ska hamninnehavaren enligt huvudregeln i 1 § 1 mom. ordna mottagning av även dessa avfallsfraktioner.
Enligt 4 mom. kan innehavarna av småbåtshamnar avvika från kraven i 2 och 3 mom. samt 1 § 1 mom. genom att ordna mottagning av avfall genom att avtala om nyttjanderätt med en mottagningsanordning som är nära belägen. Hamninnehavaren ska tillhandahålla information om sådant arrangemang och ifrågavarande mottagningsanordnings läge och öppettider som är lättillgängliga för användarna. Vid mätning av mottagningen av småbåtshamnens avfall ska man även beaktaeventuella användare från andra småbåtshamnar och deras avfall för att mottagningsanordningarna ska vara tillräckliga för alla användares avfall. Samma innehåll föreskrivs i stora drag i 7 kap 2 § 2 mom. i statsrådets förordning om miljöskyddet för sjöfarten. Bestämmelsen grundar sig på nationell prövning. Med närområde kan man till exempel avse ett kommunalt område eller ett geografiskt område såsom en havsvik eller små sjöar. Det väsentliga är att båtförare har en faktisk möjlighet att utnyttja mottagningsanordningen som avtalet omfattar. På så sätt kan till exempel en mottagningsanordning längs med populära båtrutter tolkas som att de är inom hamnens närområde än avfallskärl vid en mer avlägsen plats.
Syftet med det föreslagna 4 mom. är att lindra de kommande kraven för småbåtshamnarnas innehavare, särskilt med avseende på sådana avfallsfraktioner för vilka mottagningsanordningarnas anskaffnings-, underhålls- eller tömningskostnader är särskilt höga. Till exempel är investeringskostnaderna för septiktankarnas, dvs. toalettavfallets, sugtömningsanordningar höga men tankarnas tömningsintervall är så glest så det av miljöskyddsskäl inte är nödvändigt att ordna tömningsmöjligheter i alla småbåtshamnar. Avsikten med bestämmelsen är även att lindra kommande krav på utflyktshamnar om att ordna avfallshantering i enlighet med 1 § 1 mom. En utflyktshamn på en ö behöver således inte ha mottagningsanordningar för avfall från fartyg om utflyktshamnens innehavare har ingått avtal om nyttjanderätten med en nära belägen mottagningsanordning och om mottagningsanordningens innehavare har beaktat avfallet från fartyg som använder utflyktshamnen i kalkyleringen av mottagningen av avfall. Avtal om nyttjanderätt av mottagningsanordningar kan även gälla användning av mottagningsanordningar på annat ställe än i en annan hamn. Syftet är att möjliggöra arrangemang som några småbåtshamnar för närvarande har gjort med till exempel nyttjanderätt av mottagningsanordning som är belägen på kommunens rekreationsområde. Enligt det föreslagna 5 § 4 mom. ska innehållet i avtalet avseende nyttjanderätten av mottagningsanordningen beskrivas i hamnarnas avfallshanteringsplaner.
De föreslagna ändringarna i 4 § föreslås tillämpas från och med den 1.1.2022. Med övergångsbestämmelsen strävar man efter att ge hamnarna tid att ordna sin avfallshantering enligt bestämmelsen.
För tydlighetens skull kan vi konstatera att mottagningsskyldigheten av avfall endast gäller avfallsslag och -mängder från fartyg, dvs. avfall från fartyg, som vanligtvis använder hamnen i fråga. Det är alltså fråga om avfall från båtliv. Småbåtshamnar behöver däremot inte ordna mottagning av till exempel avfall som har uppkommit vid en fastighet som man färdas till via hamnen i fråga. Ordnandet av avfallshanteringen för sommarstugor oh andra dylika fastigheter föreskrivs i avfallslagstiftningen.
5 §.Avfallshanteringsplan för hamn. Den nuvarande bestämmelsen om hamnarnas avfallshanteringsplan i 3 1 flyttas i ändrat format till 5 §. Bestämmelsen ändras så den motsvarar bestämmelserna om planer för mottagande och hantering av avfall i artikel 5 i fartygsavfallsdirektivet. I miljöskyddslagstiftningen för sjöfarten används dock den etablerade termen hamnens avfallshanteringsplan för planerna. Enligt avfallslagen omfattar avfallshantering mottagning och behandling av avfall, därmed motsvarar termen även terminologin som används i Finlands avfallslagstiftning.
I 1 mom. föreskrivs om hamninnehavarens skyldighet att upprätta en avfallshanteringsplan för hamnen för att ordna hanteringen av fartygsgenererat avfall. Bestämmelsen motsvarar den första meningen, med undantag av mindre språkliga ändringar, i det nuvarande 3 § 1 mom.
I 2 mom. föreskrivs om innehållet i hamnens avfallshanteringsplan. Bestämmelsen grundar sig på det nuvarande 3 § 2 mom. men har uppdaterats i enlighet med kraven på mottagnings- och behandlingsplanerna av avfall i fartygsavfallsdirektivet. Enligt momentet ska planen omfatta mottagning, insamling, lagring, behandling och återvinning samt övrig hantering av avfall från fartyg. I avfallsplanen ska alla eventuella avfallsslag beaktas och deras mottagningsarrangemang ska beskrivas trots att hamninnehavaren själv nödvändigtvis inte ansvarar för insamling av ifrågavarande avfallsslag från fartygen. Mottagningen av bland annat lastrester ska också beaktas i avfallshanteringsplanen för de handelssjöfartshamnar där ifrågavarande avfallsslag lämnas.
Dessutom förutsätts att storleken på avgifterna som tas ut av fartygen och beräkningsgrunderna för dessa beskrivs i avfallshanteringsplanen i enlighet med artikel 8.6 i fartygsavfallsdirektivet. Ändringen i prissättningen förutsätter dock inte uppdatering av avfallshanteringsplanen ifall beräkningsgrunderna väsentligen kvarstår. Hamnens avfallshanteringsplan ska även beskriva säkerhetsåtgärderna som vidtas i hamnens avfallshantering om dessa inte har beskrivits i någon annan plan avseende hamnens verksamhet som godkänts av en behörig myndighet. Hamninnehavaren ska således begrunda i vilken handling eller plan som beskrivningen av säkerhetsåtgärderna lämpar sig bäst. Den föreslagna bestämmelsen grundar sig på artikel 4.4 i fartygsavfallsdirektivet enligt vilken vederbörande myndigheter ska säkerställa att tillräckliga säkerhetsåtgärder vidtas vid avlämning och mottagning av avfall. I 2 mom. föreskrivs också med stöd av nuvarande nationell lagstiftning att hamnens storlek och beskaffenhet samt de typer av fartyg som anlöper hamnen ska beaktas i hamnens avfallshanteringsplan.
I 3 mom. föreskrivs att innehållet i avtalet om den föreslagna nyttjanderätten av en mottagningsanordning i 4 § 3 mom. ska beskrivas i hamnens avfallshanteringsplan. Beskrivningen av avtalsarrangemanget i avfallshanteringsplanen ger den behöriga myndigheten, dvs. kommunens miljöskyddsmyndighet, möjlighet att bedöma arrangemangets tillräcklighet med beaktande av avfall från fartyg som normalt använder hamnen samt vid behov ingripa i ärendet om arrangemanget inte tryggar tillräckliga mottagningsanordningar i hamn.
I 4 mom. föreskrivs om hamnarnas möjlighet att upprätta gemensamma avfallshanteringsplaner. Småbåtshamnarnas möjlighet enligt det nuvarande 3 § 2 mom. att upprätta en gemensam avfallshanteringsplan med en annan småbåtshamn utvidgas till att omfatta alla hamnar. Fartygsavfallsdirektivet tillåter upprättande av gemensamma planer för alla hamnar som är belägna på samma geografiska område, därmed förenhetligas den nationella bestämmelsen med unionens bestämmelse. Planen ska omfatta behovet och tillgängligheten av alla berörda hamnars mottagningsanordningar och därmed finns det ingen orsak att begränsa upprättandet av gemensamma planer av miljöskyddsskäl. Det kan antas att även fiskehamnar och hamnarna som används av vattenbussar har nytta av den här möjligheten i fortsättningen. Däremot finns det inga utsikter om att handelssjöfartens hamnar skulle upprätta gemensamma avfallshanteringsplaner. Även till exempel sådana aktörer som har flera hamnar inom samma geografiska område kan utarbeta en gemensam avfallshanteringsplan för alla sina hamnar. Det geografiska området som avses i paragrafen kan till exempel innebära en geografisk formation, såsom en sjö, sjö- eller havsvik eller en sammanhängande skärgård eller ett administrativt geografiskt område, såsom en kommun.
Kravet på att iaktta avfallshanteringsplanen efter dess godkännande enligt det nuvarande 3 § 3 mom. föreslås tillfogas i 5 § 5 mom. Samtidigt förutsätts uppföljning av nödvändiga åtgärder för genomförandet avfallshanteringen och mottagningsanordningarnas skick, att uppdagade brister korrigeras utan dröjsmål och att avfallshanteringsåtgärderna kontinuerligt utvecklas. Innefattandet av ifrågavarande uppgifter i avfallshanteringsplanen förutsätts i 3 § 2 mom. i den nuvarande lagen.
Genom de föreslagna ändringarna i statsrådets förordning om miljöskyddet av sjöfarten verkställs dessutom kraven på de detaljerade avfallshanteringsplanerna enligt bilaga I i fartygsavfallsdirektivet. Syftet är att föreskriva om olika krav för handelssjöfartens hamnar och småbåtshamnarna. Om bemyndigande att utfärda förordning föreskrivs i 10 §.
Bestämmelserna om hamnens avfallshanteringsplan som föreslås föreskrivas i paragrafen föreslås tillämpas från och med den 1.1.2023. På så sätt får hamnarna en övergångstid på cirka ett och ett halvt år under vilken avfallshanteringsplanerna enligt de nya kraven ska utarbetas.
6 §.Godkännande av avfallshanteringsplanen. Bestämmelserna i den nuvarande 4 § om godkännande av avfallshanteringsplanen flyttas med små ändringar till följd av fartygsavfallsdirektivet till 6 §.
1 mom. om framläggning av avfallshanteringsplanerna för bedömning och godkännande till en behörig myndighet motsvarar långt det nuvarande 4 § 1 mom. Bestämmelsens formulering preciseras dock så att avfallshanteringsplanerna läggsska a fram till behörig myndighet även för bedömning, inte bara godkännande. Småbåtshamnarnas avfallshanteringsplaner godkänns precis som nu av den kommunala miljövårdsmyndigheten. Som skillnad till nuvarande bestämmelse föreskrivs att kommunens miljöskyddsmyndighet ska godkänna även sådana avfallshanteringsplaner från fiskehamnar där det årligen lossas under 20 000 kg fångst. Bakgrunden till förslaget är att många små fiskehamnar är belägna i närheten av småbåtshamnar. Det är således smart att dessa hamnars avfallshanteringsplaner godkänns av samma myndighet. Övriga hamnars avfallshanteringsplaner godkänns enligt den nuvarande bestämmelsen av den regionala närings-, trafik- och miljöcentralen. Fångstmängden på 20 000 kilogram är avsedd att beräknas på grundval av medeltalet från de fem senaste årens rapporterade fiskfångst. Fångstmängderna av fiskarna längs kusten rapporteras till NTM-centralerna som därmed har uppgifter om hamnspecifika lossningsmängder. Det kan vara nödvändigt att utreda fångstmängden i inlandet via fiskarna, dvs. samarbete mellan myndigheterna och fiskarna kan vara nödvändigt.
Det föreslagna 2 mom. gäller uppdatering av avfallshanteringsplanen. Bestämmelsen motsvarar i huvudsakliga drag det nuvarande 4 § 2 mom. Enligt bestämmelsen ska avfallshanteringsplanen uppdateras med minst fem års mellanrum. Avfallshanteringsplanens giltighet förlängs därmed från nuvarande tre år till fem år enligt direktivet. Dessutom ska avfallshanteringsplanen alltid uppdateras i samband med betydande förändringar. Enligt den föreslagna ändringen ska hamninnehavaren även uppdatera avfallshanteringsplanen i samband med ändringar i hamnens verksamhet medan det i den nuvarande lagen förutsätts att planen endast granskas då kvaliteten, mängden eller hanteringen av avfall som avlämnas ändras märkbart. Genom ändringen strävar man efter att omfatta bestämmelsen i artikel 5.4 i fartygsavfallsdirektivet enligt vilken man med betydande ändring i hamnverksamheten avses till exempel konstruktionsmässiga ändringar i trafiken som riktas mot hamnen, utveckling av ny infrastruktur, ändringar i efterfrågan och utbudet på hamnens befintliga mottagningsanordningar och samt ny teknik för hantering av avfall. Momentets formulering förtydligas också i jämförelse med den nuvarande bestämmelsen så att man förpliktar hamninnehavaren att uppdatera och lägga fram avfallshanteringsplanen till behörig myndighet för bedömning och godkännande medan det nuvarande 4 § 2 mom. endast omfattar granskning av avfallshanteringsplanen. Genom det nämnda förslaget strävar man efter att förenhetliga den nationella bestämmelsen med fartygsavfallsdirektivets bestämmelse. Genom ändringen lindras särskilt för mindre småbåtshamnar den administrativa bördan som bestämmelsen medför.
Det föreslagna 3 mom. motsvarar i övrigt det nuvarande 4 § 3 mom. men hänvisningen till föreskrifterna i 9 och 10 kap. avlägsnas eftersom det inte i något av kapitlen föreskrivs för närvarande och det föreslås inte heller nu att det ska föreskrivas om bemyndigande att utfärda föreskrifter. Hänvisningen är således onödig eftersom sådana bestämmelser inte är möjliga att ge.
Till 4 mom. föreslås en ny bestämmelse enligt vilken en behörig myndighet vid godkännandet av avfallshanteringsplanen kan ge behövliga föreskrifter om mottagningsanordningar som behövs i hamnen eller om språk på vilka man ska informera om avfallshanteringen samt om andra frågor om det behövs för genomförandet av planen Syftet med den föreslagna bestämmelsen är att bättre än tidigare möjliggöra den behöriga myndighetens metoder att påverka innehållet i avfallshanteringsplanen då planen i sig uppfyller kraven men kunde förbättras till vissa delar, eller då planen inte uppfyller kraven och måste förkastas trots att den kunde godkännas med små ändringar. Anvisningen om vilka språk information om avfallshanteringen ska ges grundar sig delvis på artikel 5.2 i fartygsavfallsdirektivet enligt vilket avfallshanteringsplanens centrala uppgifter ska offentliggöras i ett lättillgängligt format på ifrågavarande medlemsstats språk och vid behov på ett internationellt använt språk. Beroende på hamn, med beaktande av hamnens läge och användargrupper, kan den behöriga myndigheten föreskriva om hamnen ska ge information på både finska och svenska eller endast på det ena inhemska språket. Engelska är det allmänt använda språket inom sjöfarten och därmed är det motiverat att det främmande språket som används i informationen åtminstone i de flesta handelssjöfartshamnarna ska vara engelska.
I 5mom. föreskrivs om registreringen av den godkända avfallshanteringsplanen i datasystemet för miljövårdsinformation. Motsvarande bestämmelse finns för närvarande i 4 § 4 mom. Som ändring till den nuvarande bestämmelsen föreslås att hänvisningen till den rätta paragrafen i miljöskyddslagen (527/2014) avseende datasystemet för miljövårdsinformation korrigeras och ett förtydligande om att registerutdraget till hamninnehavaren ska sändas av myndigheten som godkänt hamnens avfallshanteringsplan.
Bestämmelserna om godkännande av hamnens avfallshanteringsplan som föreslås föreskrivas i paragrafen föreslås tillämpas från och med den 1.1.2023. På så sätt tillåts en övergångstid på cirka ett och ett halvt år under vilken avfallshanteringsplanerna enligt de nya kraven ska läggas fram för godkännande hos den behöriga myndigheten.
7 §.Tillfälle att bli hörd och informering om en hamns avfallshanteringsplan. Den föreslagna 7 § grundar sig på nuvarande 5 §. Det nu föreslagna 1 mom. om tillfälle att bli hörd om avfallshanteringsplanen är innehållsmässigt långt samma som nuvarande 5 § 1 mom. Skillnaden till den nuvarande bestämmelsen är endast att tillfälle att uttrycka sin åsikt även omfattar fartygsinnehavare som använder hamnen och kommunala och behöriga myndigheter. För närvarande innehas den här rätten endast av fartygsinnehavare som använder hamnen, deras företrädare och övriga instanser som kan påverkas av avfallshanteringsplanen. Med behöriga myndigheter avses med avseende på kommunens godkända avfallshanteringsplaner åtminstone regionens behöriga närings-, trafik- och miljöcentral och med avseende på närings-, trafik- och miljöcentralens godkända avfallshanteringsplaner kommunen där hamnen är belägen. Om att avfallshanteringsplanen ska hållas tillgänglig föreskrivs i övrigt enligt det nuvarande 5 § 1 mom. men hänvisningen till internetsidorna tas bort eftersom elektronisk informationsförmedling även omfattar information på internetsidorna.
I 2 mom. föreskrivs i enlighet med nuvarande 5 § 2 mom. om att de som ansvarar för avfallshanteringen på fartyg som använder hamnen och deras företrädare ska lämna uppgifter om avfallshanteringsarrangemangen i hamnen. Bestämmelsen kompletteras från den nuvarande i enlighet med fartygsavfallsdirektivet. För det första tillfogas att uppgifterna ska vara tillgängliga elektroniskt vilket närmast betyder hamnens internetsidor. För det andra förtydligas vilka uppgifter om hamnens avfallshanteringsarrangemang som ska vara tillgängliga. Listan motsvarar artikel 5.2 i fartygsavfallsdirektivet.
Enligt 3 mom. ska hamnar som registrerats i systemet för hantering av information inom sjöfarten lämna uppgifterna som avses i 2 mom. i unionens SafeSeaNet-system. Kravet på att meddela uppgifter i SafeSeaNet grundar sig på artikel 5.2 andra stycket i fartygsavfallsdirektivet. Avsikten är att uppgifterna i framtiden ska kunna förmedlas från SafeSeaNet-systemet tillsystemet för hantering av information inom sjöfarten då det finns ett gränssnitt som möjliggör detta mellan systemen.Tillsvidare är detta dock inte möjligt och uppgifterna är därför endast tillgängliga i SafeSeaNet-systemet.
8 §.Onödigt dröjsmål ska undvikas. Enligt 1 mom. får mottagningen av avfall inte orsaka onödigt dröjsmål för fartyg eller andra parter som deltar i avlämning eller mottagning av avfall. För att undvika oskäligt dröjsmål främjar kravet i 9 kap. 5 § om att man måste beskriva mottagningsförfarandet för alla avfallsslag i avfallshanteringsplanen. Då kan fartyget få information på förhand om hamnens mottagningsarrangemang och agera därefter, till exempel beställa en avfalls- eller tankbil på förhand eller planera sitt hamnanlöp så att avlämningen av avfall inte orsakar onödigt dröjsmål. Mottagning av avfall som tar lång tid kan inte ses som onödigt dröjsmål (till exempel pumpning av lastrester eller avfallsvatten i tankbil) om information om arrangemangen har varit tillgänglig för fartyget via SafeSeaNet innan anlöpning till hamnen och om tömningen har varit möjlig att ordna inom ramarna för fartygets normala tid i hamnen. Bestämmelsen motsvarar i övrigt den nuvarande 6 § om att onödigt dröjsmål ska undvikas men den nuvarande bestämmelsen gäller endast fartyg, inte andra parter.
I 2 mom. föreskrivs att fartygets trafikidkare eller ägare eller någon annan som deltagit i avlämning eller mottagning av avfall har rätt till ersättning för skador som orsakats av onödigt dröjsmål såsom föreskrivs i skadeståndslagen (412/1974). Genom bestämmelsen verkställs artikel 4.5 i fartygsavfallsdirektivet.
9 §.Rapportering om brister i hamnarnas mottagningsanordningar för avfall. Rapportering om brister i hamnarnas mottagningsanordningar har tillsvidare inte samordnats nationellt utan enligt 7 kap. 3 § 4 mom. 7 punkten i statsrådets förordning om miljöskydd för sjöfarten ska hamninnehavare på lämpligt sätt informera hamnanvändarna om förfaringsanvisningar enligt vilka brister i hamnarnas mottagningsanordningar rapporteras. I praktiken har Transport- och kommunikationsverket mottagit rapporteringar om brister i mottagningsanordningarna vid finska hamnar och förmedlat information om dessa till närings-, trafik- och miljöcentralen som har granskat de påstådda bristerna i hamn. I dessa situationer har Transport- och kommunikationsverket fått information om bristen av fartygets flaggstat som uppdagat bristen. Enligt artikel 4.3 i fartygsavfallsdirektivet föreslås rapporteringen av bristerna föreskrivas på lagnivå.
I den föreslagna 9 § föreskrivs att Transport- och kommunikationsverket ska meddela om påstådda brister i mottagningsanordningarna i finska hamnar till den Internationella sjöfartsorganisationen då det är fråga om en påstådd brist i mottagningsanordningarna i en finsk hamn som rapporterats av en annan medlemsstat i Internationella sjöfartsorganisationen. Dessutom ska Transport- och kommunikationsverket meddela den Internationella sjöfartsorganisationen om påstådda brister i mottagningsanordningar i utländska hamnar som rapporterats av finska fartyg till hamnstatens myndigheter för hamnen i fråga och till den Internationella sjöfartsorganisationen. Anmälan till Internationella sjöfartsorganisationen ska genomföras såsom fartygsavfallsdirektivet föreskriver. Detta hänvisar till artikel 4.3 i fartygsavfallsdirektivet enligt vilken IMOs formulär och förfaranden ska användas vid anmälan. I praktiken ska anmälningar således göras via IMOs Integrated Ship Information System-system.
10 §.Insamling och rapportering av uppgifter om volymen och mängden avfall som i samband med fiskeinsatser samlas i håvfångstredskap. Till kapitlet föreslås en ny 9 § som föreskriver om övervakningsuppgifterna för avfall i samband med fiskeinsatser samlas i håvfångstredskap som avses i artikel 8.7 i fartygsavfallsdirektivet, dvs. insamlingen och rapporteringen till kommissionen av uppgifter om avfallets volym och vikt. Med passivt uppfiskat avfall avses avfall som samlas i nät under fiskeinsatser enligt artikel 2.4 i direktivet. Nationellt används uttrycket avfall som insamlas i nätfångstredskap under fiskeinsatsen för att täcka även avfall som insamlas i fångstredskap som är jämförbara med nät. Nationellt föreskrivs att Naturresursinstitutet samlas in uppgifterna och meddelar dessa till kommissionen. Uppgiften ges till Naturresursinstitutet eftersom de samlas in även andra uppgifter om fiske från fiskarna.
Enligt artikel 8.7 andra stycket i samma punkt antar kommissionen genomförandeakter där metoder för övervakningsuppgifterna och formatet för rapporteringen fastställs. Om genomförandeakterna förutsätter nationellt genomförande ska bestämmelsen i 10 § kompletteras genom förordning av statsrådet. I 11 § 7 punkten föreslås det att det föreskrivs om bemyndigande att utfärda förordning. Utarbetandet av genomförandeakterna är ännu på hälft men enligt utkastet som en konsult utarbetat åt kommissionen uppfyller rapporteringen baserad på enkätundersökningar kraven i direktivet. Avsikten är således att genom förordning av statsrådet föreskriva att Naturresursinstitutet samlar in övervakningsuppgifter om volymen och kvantiteten av avfall som insamlats i nätfångstredskap under fiskeinsatser. Avsikten är att insamlingen av uppgifterna utförs med några års mellanrum genom en enkätundersökning riktad till fiskare.
11 §. Närmare bestämmelser. Bestämmelsen om närmare i bestämmelser, dvs. bestämmelsen om bemyndigande att utfärda förordning, i 8 § i nuvarande lagen kompletteras och flyttas till den nya 11 §.
Det föreslås att bemyndigandet att utfärda förordning enligt den nuvarande lagen ska uppdateras till att motsvara de föreslagna ändringarna i substansparagraferna. Bemyndigandet att utfärda förordning i 1 punkten omfattar således mottagningsanordningar i hamn som avses i 9 kap. 1 § istället för hur avfall tas emot i hamn som avses i 1 §. Hänvisningen till hur avfall tas emot i hamn som avses i 2 § kvarstår i sin nuvarande form. Som nytt bemyndigande att utfärda förordning föreslås bemyndigande att genom förordning av statsrådet precisera mottagningsarrangemang av avfall i fiskehamn (3 §) och i småbåtshamn (4 §), om uppgifterna som ska meddelas enligt 7 § 2 mom. och bestämmelserna om anmälning av dessa som avses i 3 mom. samt uppföljningsuppgifter om insamling och rapportering till kommissionen av volymen och mängden avfall som insamlats i fångstnätet under fiskeinsatsen som avses i artikel 2.4 och 8.7 i fartygsavfallsdirektivet. Bemyndigandet att utfärda förordning enligt 1–4 punkterna är avsett att bland annat i enlighet med statsrådets förordning om miljöskydd för sjöfarten reglera att mottagningen av avfall antingen kan ordnas så att hamnen har en bestående mottagningsanordning eller så att man vid behov beställer mottagningstjänst av avfall till hamnen.
I 5 punkten i momentet föreskrivs att man genom förordning av statsrådet kan anta närmare bestämmelser om uppbyggnaden och innehållet avseende hamnens avfallshanteringsplan. Bestämmelsen motsvarar det nuvarande 8 § 1 mom. 3 punkten. I den föreslagna 6 punkten föreskrivs dessutom om bemyndigandet att utfärda förordning om informering och rapportering till kommissionen om uppgifterna som avses i 7 § 2 mom. om tillfälle att bli hörd och informera om hamnens avfallshanteringsplan, såsom föreskrivs i 3 mom. i nämnda paragraf. Vid behov föreskrivs om informationen till exempel var uppgifterna ska publiceras. Avsikten avseende rapporteringen av informationen till kommissionens SafeSeaNet-system är att närmare föreskriva, då Europeiska sjösäkerhetsbyrån har offentliggjort uppgifter om hur SafeSeaNet ska utvecklas för att bättre betjäna rapporteringen av uppgifter som avses i fartygsavfallsdirektivet. I bestämmelserna som antas genom förordning av statsrådet kan man dessutom beakta ändringarna som ska utföras i systemet för hantering av information inom sjöfarten de närmaste åren.
Den föreslagna 7 punkten gäller insamlingsmetoderna och rapporteringsformatet för övervakningsuppgifterna avseende volymen och mängden avfall som insamlas i nätfångstredskap under fiskeinsatserna som avses i 10 §. Förordningen är avsedd att komplettera den föreslagna 10 § enligt kommissionens genomförandeakter enligt vilken Naturresursinstitutet samlar in övervakningsuppgifter och rapporterar dessa till kommissionen. Enligt artikel 8.7 andra stycket i fartygsavfallsdirektivet antar kommissionen genomförandeakter där metoder för övervakningsuppgifterna och formatet för rapporteringen fastställs. Avsikten är att genom förordning av statsrådet föreskriva att Naturresursinstitutet med några års mellanrum samlar in övervakningsuppgifter om volymen och kvantiteten av avfall som insamlats i nätfångstredskap under fiskeinsatser genom enkätundersökningar som riktas till fiskarna. I övrigt är avsikten att föreskriva om metoder för insamlingen av uppgifter genom förordning enligt kommissionens genomförandeakt. Det framgår inte av utkastet till genomförandeakten och kommissionen har heller inte ännu tagit ställning till hur övervakningsuppgifterna ska lämnas till kommissionen.
Samtidigt lämnas bestämmelsen, enligt vilken det är möjligt att utsträcka de närmare bestämmelser som utfärdas med förordning att också gälla fartyg som färdas på insjöområdet eller i inrikesfart, såsom den i det nuvarande 8 § 2 mom. om bemyndigande att utfärda förordningar och föreskrifter, bort som onödig från paragrafen.
10 kapAvlämning av avfall i hamn
I 10 kap. föreslås även ändringar som hänför sig till verkställandet av fartygsavfallsdirektivet. 10 kap. om avlämning av avfall i hamn, dvs. framför allt skyldigheter riktade mot fartyg, bildar en motsvarighet till 9 kap. vars bestämmelser närmast omfattar kraven på hamnarnas mottagningsanordningar. Paragrafernas rubriker och terminologin i momenten ska preciseras enligt direktivet så att bestämmelsen omfattar avfall från fartyg och inte fartygsavfall och lastrester. Den här terminologiska ändringen ändrar dock inte innehållet i den nationella bestämmelsen utan avfall från fartyg omfattar betydelsemässigt fartygsavfall och lastrester för vilka termen lastrester används i lagen enligt de föreslagna ändringarna.
1 §.Obligatorisk avlämning av avfall från fartyg. Den nuvarande 10 kap. 1 § föreslås ändras enligt kraven i fartygsavfallsdirektivet. I fartygsavfallsdirektivet föreskrivs om obligatorisk avlämning av avfall i artikel 7.1.
I 1 mom. föreskrivs om paragrafens huvudregel, dvs. fartygens obligatoriska avlämning av alla avfall i hamn. Det föreslagna momentet motsvarar i övrigt det nuvarande 1 § 1 mom. men dess terminologi preciseras till avfall från fartyg i enlighet med fartygsavfallsdirektivet. Enligt definitionen av avfall från fartyg i den föreslagna 1 kap. 2 § 7 punkten ska avfall från fartyg även omfatta lastrester (på finska 'lastijäämät', enligt terminologin i nuvarande lag 'lastijätteet'). Med andra ord ska alla sådana avfall som omfattas av tillämpningsområdet för bilaga I (olja), II (skadliga flytande ämnen), IV (toalettavfall), V (fast avfall) och VI (luftföroreningar) till MARPOL-konventionen, som uppkommer under fartygets färd eller under lastnings-, lossnings- och rengöringsåtgärder och avfall som insamlats i fångstredskap under fiskeinsatsen lämnas i hamnens mottagningsanordning. Till fast avfall räknas plast, livsmedelsavfall, hushållsavfall (t.ex. papp, papper, glas, metall), matolja, aska från avfallsförbränningsugn, avfall från fartyg, djurkroppar, fångstredskap och el- och elektronikskrot.I momentet preciseras dessutom att avfallet ska avlämnas i hamn enligt lossningsbestämmelserna som grundar sig på MARPOL-konventionen, dvs. de avfall från fartyg som inte får avlägsnas i havet ska avlämnas i hamnarnas mottagningsanordningar.
2 mom. grundar sig det nuvarande 1 § 2 mom. och gäller småbåtshamnar som inte har en egen mottagningsanordning på grund av nyttjanderätt till en annan hamns mottagningsanordning. Momentets formulering har preciserats så att avfall från fritidsbåtar ska avlämnas till den mottagningsanordning som hamninnehavaren i enlighet med 9 kap. 4 § 3 mom. avtalat om.
Det föreslagna 1 § 3 mom. omfattar undantag i den obligatoriska avlämningen av avfall som föreslås i 1 mom. och motsvarar således nuvarande 1 § 3 mom. i ändrad form. Formuleringen i momentets inledning har ändrats så det bättre motsvarar bestämmelsen i fartygsavfallsdirektivet. Om undantag i den obligatoriska avlämningen av avfall föreskrivs i artikel 7.4 i fartygsavfallsdirektivet. I den föreslagna 3 mom. 1 punkten föreskrivs om undantag för fartyg som har tillräcklig särskild lagringskapacitet för avfall. Enligt artikel 7.4 första stycket led a i fartygsavfallsdirektivet med avseende på fartyg som omfattas av tillämpningsområdet för övervakningsdirektivet bedöms tillräcklig lagringskapacitet på basis av uppgifterna som lämnats enligt bilaga 2 och 3 i fartygsavfallsdirektivet. Med avseende på fartyg utanför tillämpningsområdet för övervakningsdirektivet grundar sig bedömningen av den tillräckliga lagringskapaciteten på samma artikel 7.4 första stycket led b på basis av uppgifter som på annat sätt är tillgängliga. Kommissionen antar i enlighet med artikel 7.4 andra stycket genomförandeakter för metoder som används i beräkningen av tillräcklig lagringskapacitet. separat samt med avseende på fartyg som omfattas och inte omfattas av övervakningsdirektivets tillämpningsområde Avsikten är att nationellt föreskriva om dessa genom förordning av statsrådet. Bemyndigandet att utfärda förordning innefattas i den föreslagna 6 §. Bilaga 2 i fartygsavfallsdirektivet gäller förhandsanmälan av avfall som avses i artikel 6 i direktivet och som föreskrivs nationellt i 10 kap. 2 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Bilaga 3 i fartygsavfallsdirektivet gäller å sin sida formuläret för avlämning av avfall som avses i artikel 7.2 och 7.3 i direktivet och som föreskrivs nationellt i 10 kap. 3 §.
En arbetsgrupp under Europeiska forumet för hållbar sjöfart (ESSF) har berett en rekommendation avseende beräkningsmetod för tillräcklig lagringskapacitet åt kommissionen. Som beräkningsmetod rekommenderas en enkel modell där tillräckligheten beräknas som ett procentuellt förhållande (använd lagringskapacitet) mellan avfallsmängden och fartygets maximikapacitet. Tillräcklig lagringskapacitet bestäms i förhållande till nästa hamns belägenhet. Med avseende på oljehaltigt avfall och toalettavfall föreslås ett lagringskapacitetskrav på 50 procent. För fast avfall föreslås ett lagringskapacitetskrav på 25 procent, dvs. fartyget kan om det önskar fortsätta sin färd utan att avlämna sitt fasta avfall om fartygets använda lagringskapacitet inte överstiger 25 procent (75 procent lagringskapacitet kvar). Arbetsgruppen har inte varit enig om de föreslagna procentandelarna. Kommissionen beaktade rekommendationerna i utarbetandet av förslagets genomförandebestämmelser men är inte bunden till dessa. Enligt artikel 7.6 i direktivet har medlemsstaten möjlighet att tillämpa strängare krav, som antagits enligt internationell rätt, för den obligatoriska avlämningen av avfall i direktivet. Finland har antagit regel 7B om obligatorisk avlämning av avfall från fartyg i enlighet med Helsingforskonventionen som även verkställts nationellt. Finland kan alltså tillämpa strängare obligatorisk avlämning av avfall om kraven på lagringskapaciteten i kommissionens genomförandeakt är alltför vag.
I 2 och 3 punkten föreskrivs om undantag i den obligatoriska avlämningen av avfall i situationer där fartyget vistas på ankarplats och inte vistas på andra platser i hamnen. Fartyget kan då undantas från den obligatoriska avlämningen av avfall enligt 2 punkten om fartyget vistas på ankarplats under 24 timmar och enligt 3 punkten under svåra väderförhållanden. Svåra väderförhållanden innebär i praktiken att det på grund av fartygssäkerheten inte är möjligt att motta avfall från fartyget med en flytande mottagningsanordning då fartyget är på ankarplats.De föreslagna 2 och 3 punkterna grundar sig på artikel 7.4 första stycket led c i fartygsavfallsdirektivet. Den nämnda bestämmelsen i direktivet har delats i två separata punkter för att underlätta läsbarheten.
I 4 mom. föreskrivs att Transport- och kommunikationsverket trots 3 mom. kan kräva att allt avfall ombord på fartyget ska avlämnas i hamn, om det på grundval av tillgänglig information inte kan fastställas att fartygets nästa anlöpshamn har tillräckliga mottagningsanordningar, eller om fartygets nästa anlöpshamn är okänd. Genom den föreslagna bestämmelsen verkställs artikel 7.5 i fartygsavfallsdirektivet. För närvarande föreskrivs om Transport- och kommunikationsverkets behörighet att kräva att fartyget avlämnar allt avfall i hamnen i 1 § 3 mom. men formuleringen i den nuvarande bestämmelsen överensstämmer inte helt med kraven i fartygsavfallsdirektivet.
Det 5 mom. motsvarar ordagrant det nuvarande 5 mom. Enligt denna ansvarar fartygets befälhavare för att man på fartyget iakttar de skyldigheter som föreskrivs i 9 kap. eller i enlighet med det.
2 §.Förhandsanmälan av avfall. Om förhandsanmälan av avfall föreskrivs för närvarande i 10 kap. 3 § vars rubrik lyder "anmälan om fartygsavfall och lastrester". Bestämmelsen föreslås flyttas i ändrad form till 2 §. Samtidigt ska de nuvarande bestämmelserna om avgiftssystemet i 2 § flyttas i ändrad form till 4 §. Paragrafens rubrik föreslås bli förhandsanmälan av avfall i enlighet med artikel 6 i fartygsavfallsdirektivet.
1 mom. motsvarar i huvudsakliga drag det nuvarande 3 § 1 mom. Den nuvarande bestämmelsen ska preciseras så att skyldigheten att göra förhandsanmälan av avfall i fortsättningen omfattar fartyg som hör till tillämpningsområdet för övervakningsdirektivet i enlighet med artikel 6.1 i fartygsavfallsdirektivet. Dessutom ändras momentets terminologi så att den finska termen lastijäämä (lastrest) i fortsättningen används för den finska termen lastijäte (lastrest) enligt 1 kap. 2 § 31 punkten. Terminologin för anmälan preciseras så att uttrycket förhandsanmälan av avfall förutom i paragrafens rubrik även används i 1 mom. Kraven på genomförandet av anmälan och tidsfristerna motsvarar ordagrant kraven i det nuvarande 3 § 1 mom. och innehållsmässigt kraven i artikel 6.1 i fartygsavfallsdirektivet. Informationen i anmälan enligt artikel 6.3 i fartygsavfallsdirektivet ska finnas tillgänglig på fartyget, helst i elektronisk form, åtminstone till nästa anlöpshamn och ska på begäran tillhandahållas de relevanta myndigheterna i medlemsstaterna. Det nationella kravet sträcker sig längre än detta och kräver att informationen alltid ska finnas tillgänglig i elektronisk form. Fartyget ska anmäla uppgifterna elektroniskt så det finns ingen orsak till att de inte kan förvaras på fartyget i elektronisk form. Kraven i den nationella bestämmelsen om tillhandahållandet av informationen till medlemsstaternas myndigheter ska dessutom preciseras enligt artikel 6.3 i direktivet så att man hänvisar till medlemsstaternas behöriga myndigheter.
Enligt det nuvarande 3 § 2 mom. ska även det föreslagna 2 § 1 mom. omfatta undantag i skyldigheten att göra förhandsanmälan. Eftersom 1 mom. i enlighet med fartygsavfallsdirektivet föreskriver att skyldigheten att göra förhandsanmälan endast omfattar fartyg som omfattas av tillämpningsområdet för övervakningsdirektivet finns det varken behov eller grunder att lämna fiskefartyg och fritidsbåtar som transporterar högst 12 passagerare utanför kraven i 1 mom. I 2 mom. föreskrivs däremot enligt artikel 3.1 andra stycket och artikel 3.1 första stycket led a, att bestämmelsen i 1 mom. inte omfattar fartyg som endast anlöper en hamn på ankarplats eller fartyg som används i hamntjänster.
Bestämmelsen i det nuvarande 3 § 3 mom. om att Transport- och kommunikationsverket ska kontrollera genomförande av fartygsavfallsdirektivet och därvid granska anmälningar och inspektera fartyg i enlighet med direktivet föreslås inte inkluderas i 2 § eftersom Transport- och kommunikationsverkets uppgifter föreskrivs i 12 kap. 2 §. Enligt nämnda paragraf kontrollerar Transport- och kommunikationsverket bland annat fartygsbefälhavarens eller övrig besättnings anmälningsskyldighet och skyldigheten att lämna avfall från fartyg i hamn så den innefattar redan behörigheten som föreskrivs i nuvarande 3 § 3 mom.
3 §.Avfallsavlämningskvitto. I 3 § föreskrivs som ett nytt krav till följd av fartygsavfallsdirektivet om tillhandahållandet av avfallsavlämningskvittot till fartyget och om bevarandet av informationen i kvittot ombord på fartyget. Enligt 1 mom. ska operatören av mottagningsanordningen i hamn tillhandahålla avfallsavlämningskvittot till fartygets befälhavare. KvittotKvittot ska innefattas i uppgifterna som räknas upp i bilaga 3 till fartygsavfallsdirektivet. Uppgifterna gäller hamnen och dess mottagningsanordningar samt specificering av fartyget. Med kvittot meddelas dessutom avfallet som ska lämnas till hamnen i kubik i enlighet med avfallskategorierna i MARPOL-konventionen. Enligt den föreslagna 3 § ska k tillhandahållas utan onödigt dröjsmål. Momentet grundar sig på artikel 7.2 första stycket i fartygsavfallsdirektivet. I praktiken kan det uppstå situationer i hamnen där en del av avfallet har avlämnats till obemannade mottagningsanordningar varmed hamnen inte har uppgifter om mängden avfall som avlämnats. Då kan hamnen tillhandahålla kvittot senare efter att uppgifter om den avlämnade mängden avfall erhållits till exempel från avfallshanteringsföretaget som sköter om tömningen av avfallskärlet eller ange mängden avlämnat avfall som baserar sig på informationen i förhandsanmälan i kvittot.
I 2 mom. föreskrivs om undantag i skyldigheten att lämna avfallsavlämningskvitto. Fartygsavfallsdirektivet tillåter undantag i skyldigheten att lämna avfallsavlämningskvitto för sådana små hamnar med obemannade anordningar eller som är avlägset belägna. Hamnarnas namn och belägenheter ska meddelas elektroniskt i unionens SafeSeaNet-system. Nationellt föreskrivs att skyldigheten att tillhandahålla kvitto i 1 mom. inte gäller hamnar som endast kan ta emot fartyg med en dödvikt på under 1 350 ton. Dessutom är kravet att hamnen har obemannade mottagningsanordningar. Således anses gränsen för en liten hamn vara hamnens nationella miljötillståndsplikt som enligt bilagan till miljöskyddslagen (527/2014) är att hamnen är avsedd för fartyg med en dödvikt som överstiger 1 350 ton. Med obemannade mottagningsanordningar avses att det inte finns personal i hamnen som tar emot avfall från fartyg, dvs. fartygets personal avlämnar själva avfallet från fartyget till mottagningsanordningen i hamn. En hamn som uppfyller villkoren för undantag i skyldigheten att lämna avfallsavlämningskvitto ska i samband med godkännandet av avfallshanteringsplanen meddela att den vill beviljas undantag från skyldigheten. Myndigheten som godkänner avfallshanteringsplanen ska då meddela en sådan hamns namn och belägenhet i SafeSeaNet-systemet. Uppgifterna meddelas dock endast till SafeSeaNet med avseende på de hamnar som anlöps av fartyg som omfattas av tillämpningsområdet för övervakningsdirektivet. Meddelande av uppgifter är motiverat eftersom man med beviljandet av undantag strävar efter att säkerställa fartygens tillgång till information och SafeSeaNet-systemet används endast av fartyg som omfattas av tillämpningsområdet för övervakningsdirektivet.
Enligt 3 mom. ska befälhavaren på ett fartyg som omfattas av övervakningsdirektivets tillämpningsområde eller någon som denne befullmäktigat i uppgiften före avgång eller genast avfallsavlämningskvittot har mottagits rapportera informationen på kvittot genom systemet för hantering av information inom sjöfarten, dvs. Portnet-systemet. Dessutom förutsätts det att samma fartyg håller informationen på kvittot tillgänglig i minst två år tillsammans med oljedagbok, lastdagbok eller avfallsdagbok eller avfallshanteringsplan och att på begäran tillhandahålla informationen till behörig myndighet i medlemsstaten. Momentet grundar sig på artikel 7.3 i fartygsavfallsdirektivet.
I enlighet med artikel 3.1 första stycket led a föreskrivs i 4 mom. att skyldigheten att lämna avfallshanteringskvitto i 1 mom. och skyldigheten att behålla uppgifterna ombord på fartyget och på begäran tillhandahålla dessa till behöriga myndigheter i medlemsstaterna inte tillämpas på fartyg som används i hamntjänster som avses i förordningen om hamntjänster. Eftersom fartyg som används i hamntjänst används av hamninnehavaren själv eller någon som hamninnehavaren bemyndigat som är verksam inom hamnområdet finns det inte samma behov av att tillhanda avfallsavlämningskvitto som för fartyg som trafikerar från en hamn till en annan och särskilt mellan olika stater.
4 §.Avgifter för avfall från fartyg. Den nuvarande bestämmelsen i 2 § om avgifter för fartygsavfall och lastrester flyttas i ändrad form till 4 §. Den nuvarande bestämmelsen omfattar redan i huvuddrag kraven i artikel 8 i fartygsavfallsdirektivet om kostnadstäckningssystemet men nu görs ändringar i 4 § som genomförandet av fartygsavfallsdirektivet förutsätter. Enligt den föreslagna 1 kap. 2 § 31 punkten används den finska termen lastijäämä (lastrest) istället för den finska termen lastijäte (lastrest) i den nuvarande lagen.
Det föreslagna 1 mom. motsvarar i huvuddrag det nuvarande 2 § 1 mom. och innefattar bestämmelserna om det så kallade ingen specialavgift-systemet. Enligt det ska hamninnehavaren, för att täcka kostnaderna för avfallshanteringen, ta ut en avgift av varje fartyg som anlöper hamn oberoende av om fartyget avlämnar avfall i hamn eller hur mycket avfall fartyget avlämnar i hamn. Tillägget om hur mycket avfall fartyget avlämnar i hamn är ett tillägg som grundar sig på nationell prövning och med vilket man strävar efter att säkerställa att avgifterna som hamnarna tar ut inte varierar enligt mängden avfall som avlämnas. Fartygsavfallsdirektivet förutsätter endast ingen specialavgift-systemet (i direktivet används termen indirekt avgift) för fast avfall men det nationella systemet omfattar enligt den nuvarande bestämmelsen även oljehaltiga avfall och toalettavfall. Den nationella bestämmelsen grundar sig på HELCOMs rekommendation 28E/10 2.1. Enligt fartygsavfallsdirektivet gäller indirekt avgift inte lastrester varmed lastrester som avser oljehaltiga avfall och fasta avfall även lämnas utanför den nationella bestämmelsen. I 3 punkten om fast avfall föreskrivs i enlighet med artikel 8.2 c att avfall som insamlats i nätfångstredskap under fiskeinsatser också räknas som fast avfall. Enligt artikel 8.2 b i föreskrivs att ingen specialavgift även täcker indirekta administrativa kostnader.
I 2 mom. föreskrivs om avgifter som tas ut för avlämning av avfall från fartyg på grundval av avfallstypen och avfallsmängden, dvs. så kallade direkta avgifter. Momentet grundar sig i helhet på det nya fartygsavfallsdirektivet. I 1 punkten föreskrivs att direkt avgift tas ut för kostnader som orsakats av avlämning av avfallsslag som avses i 1 mom. då den avlämnade avfallsmängden överskrider den maximala lagringskapaciteten som avses i statsrådets förordning. Definitionen som ska föreskrivas genom förordning av statsrådet grundar sig på definitionen som kommissionen antagit med genomförandeakter. Bestämmelsen om avfall som överstiger den särskilda lagringskapaciteten grundar sig delvis på artikel 8.2 c i fartygsavfallsdirektivet som visserligen endast gäller fast avfall. I 2 punkten föreskrivs att direkt avgift tas ut för avfall från avgasreningssystem i enlighet med artikel 8.2 f i fartygsavfallsdirektivet. 3 punkten grundar sig på artikel 8.3 i fartygsavfallsdirektivet. Enligt det ska den delen av kostnaderna som inte täcks av den indirekta avgiften täckas på grundval av de typer och mängder av avfall som faktiskt avlämnas av fartyget. På så sätt täcks kostnaderna som orsakas av avlämning av lastrester på grundval av typen och mängden av avfall som avlämnats.
I 3 mom. föreskrivs att avgifterna ska vara rimliga och grundas på kostnader som orsakas av tillgängliga anordningar i hamnen och på tjänster som hamnen tillhandahåller. Bestämmelsen grundar sig på artikel 8.6 i fartygsavfallsdirektivet. Enligt det nuvarande 2 § 3 mom. förutsätts även i 3 mom. att hamninnehavaren ska meddela om storleken och beräkningsgrunderna för avgiften som tas ut av fartyget. I 9 kap. 5 § om avfallshanteringsplaner föreskrivs dessutom att avgiftens storlek och beräkningsgrunder ska innefattas i hamnens avfallshanteringsplan. I det föreslagna 10 kap. 4 § 3 mom. föreskrivs också att avgifterna kan variera enligt fartygets typ, kategori och storlek; om tjänsterna tillhandahålls utanför hamnens normala öppettider; eller enligt hur farligt avfallet är. I enlighet med det gamla fartygsavfallsdirektivet tillåts i den nuvarande lagstiftningen gradering av avgifterna men nu ska bestämmelsen uppdateras till att motsvara bestämmelsen om differentiering av avgifterna i artikel 8.4 i det nya fartygsavfallsdirektivet.
Enligt 4 mom. ska nedsättning på avgifterna beviljas såsom artikel 8.5 i fartygsavfallsdirektivet förutsätter för fartyg som är i drift inom närsjöfart och för fartyg som använder anordningar, metoder eller sådant högklassiskt bränsle som gör att den avfallsmängd som fartyget avlämnar i land är mindre än vanligt eller kan återvinnas. Det första grunden för nedsättning är ny. Till följd av fartygsavfallsdirektivet kan endast fartyg i tidtabellsbunden trafik befrias från obligatorisk avlämning av avfall, skyldighet att göra förhandsanmälan och avfallsavgifter, således är det motiverat att befria fartyg inom närsjöfarten, särskilt med avseende på de fartyg som används i regelbunden närtrafik men som inte trafikerar enligt tidtabell. Andra punkten i momentet gäller nedsatta avgifter som beviljas miljövänliga fartyg. Formuleringen i punkten motsvarar delvis formuleringen i bestämmelsen i 10 kap. 2 § 3 mom. Kommissionen antar genomförandeakter enligt artikel 8.5 andra stycket för att fastställa om fartyget uppfyller kraven om avfallshantering på fartygen enligt direktivet, dvs. i praktiken definitionen av ett miljövänligt fartyg. Avsikten är att inkludera den här definitionen i den nationella bestämmelsen genom förordning av stadsrådet som utfärdas med stöd av 10 kap. 7 §. Avsikten är även att närmare föreskriva om definitionen av närsjöfart genom förordning av statsrådet så att man i utarbetandet av definitionen hinner beakta diskussionen i andra medlemsstater. Målet är att den nationellt tillämpade definitionen av närsjöfart är så lika Sveriges nationella definition som möjligt.
Enligt 5 mom. kan avgifterna ingå i den hamnavgift som tas ut för fartygen eller i annan avgift som tas ut för nyttjanderätt till hamnen. En motsvarande bestämmelse ingår även i den nuvarande 3 §. Andelen avgifter, som tas ut för avlämning av avfall från fartyg, av hamnavgiften ska meddelas för att säkerställa att avgifterna är rimliga och rättvisa och att de motsvarar kostnaderna för de tillgängliga anordningarna och tjänsterna.
I 6 mom. föreskrivs om befrielse från avgifterna som tas ut av fartyg. Enligt momentet tas avgift inte ut av fartyg som Transport- och kommunikationsverket med stöd av 10 kap. 5 § har befriat från obligatorisk avlämning av avfall från fartyg. Undantagsbestämmelsen grundar sig på artikel 9 i fartygsavfallsdirektivet. Villkoret för undantag är ett avfallshanteringsavtal med en hamn längs fartygets rutt varmed avtalsparten som ansvarar för mottagningen av avfallet tar ut en avgift av fartyget för avfallet det avlämnat i enlighet med avtalet. Således är det inte nödvändigt att ta ut en avgift av fartyget såsom avses i artikel 8 i fartygsavfallsdirektivet och i 10 kap. 5 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Avgift tas heller inte ut av fartyg som avses i förordningen om hamntjänster. Det är inte nödvändigt att ta ut avgifter av fartyg som avses i förordningen om hamntjänster för avlämning av avfall från fartyg eftersom de tillhandahåller tjänster för hamnen och fartyg som använder hamnen. Således lämnas de utanför avgiftsskyldigheten i artikel 3.1 a i fartygsavfallsdirektivet. Avgifter tas inte heller ut av fartyg som endast anlöper en hamns ankarplats. Genom bestämmelsen strävar man efter att undvika fördröjningar för fartygen. Artikel 3.1 andra stycket i fartygsavfallsdirektivet tillåter sådant undantag i avgiftsskyldigheten. Till skillnad från vad som föreskrivs i det nuvarande 2 § 4 mom. om befrielse tas avgifter även ut av fritidsbåtar och passagerarfartyg som får transportera högst 12 passagerare eftersom fartygsavfallsdirektivet inte tillåter att dessa fartygstyper lämnas utanför avgiftssystemet.
Bestämmelserna om avgifter i 4 § föreslås tillämpas från och med den 1.1.2022 trots att lagen avses träda i kraft den 28.6.2021. Genom den här övergångsbestämmelsen säkerställer man att hamnarna har tid att ändra sina avgifter i enlighet med lagen. Handelssjöfartshamnarna upprättar avgifter per kalenderår och därmed är det lämpligt att bestämmelserna tillämpas från början av året som följer efter att lagen trätt i kraft.
5 §.Befrielse från den obligatoriska avlämningen, anmälningsskyldigheten och avgifterna. Den föreslagna 5 § grundar sig på den nuvarande 4 § om befrielse från den obligatoriska avlämningen av avfall och anmälningsskyldigheten men inkluderar ändringarna i den nationella lagstiftningen som artikel 9 i fartygsavfallsdirektivet förutsätter. Enligt bestämmelsen i fartygsavfallsdirektivet omfattar undantaget även avgifter som tas ut för avlämning av avfall från fartyg.
I 1 mom. föreskrivs om befrielsens innehåll inklusive hänvisningar till 10 kap. 1, 2 och 4 §, om myndigheten som beviljar befrielse, dvs. Transport- och kommunikationsverket och om det skriftliga förfarandet. I momentet föreskrivs även om villkoren för befrielse som alla ska uppfylla för att befrielsen kan beviljas. Villkoren avviker från villkoren i det nuvarande 4 § 1 mom. eftersom de ska uppdateras i enlighet med artikel 9.1 i fartygsavfallsdirektivet.
Enligt 1 punkten kan ett fartyg befrias från nämnda skyldigheter om det är i tidtabellsbunden trafik. I bestämmelsen föreskrivs enligt artikel 2.11 i fartygsavfallsdirektivet vad som avses med tidtabellsbunden trafik. Det andra villkoret är att fartyget i enlighet med artikel 2.12 i fartygsavfallsdirektivet avseende regelbundna hamnanlöp och enligt artikel 2.13 om täta hamnanlöp minst en gång varannan vecka gör upprepade resor med samma fartyg, som bildar ett konstant mönster, mellan fastställda hamnar, eller en serie resor från och till samma hamn utan mellanliggande hamnanlöp. 1 och 2 punkten omfattar således artikel 9.1 a i fartygsavfallsdirektivet. I 3 punkten förutsätts att fartyget har ingått ett sådant avfallshanteringsavtal, med ett seriöst företag i avfallshanteringsbranschen eller med hamnen, som hamnen har godkänt och som har meddelats till alla hamnar som ligger vid fartygets rutt, samt avfallsavlämningskvitton. Punkten motsvarar artikel 9.1 b i-iii i fartygsavfallsdirektivet. Utgångsmässigt bedöms behörighet på grundval av om ifrågavarande avfallshanteringsföretag har registrerats i avfallshanteringsregistret som avses i 142 § i avfallslagen (646/2011). Alternativt kan den som ansöker om befrielse på annat sätt påvisa företagets behörighet.Som fjärde villkor föreskrivs enligt artikel 9.1 c i fartygsavfallsdirektivet att arrangemanget inte får ha negativ inverkan på sjösäkerheten, hälsan eller boende- eller arbetsförhållandena ombord på fartygen eller på den marina miljön.
Enligt 2 mom. beviljas befrielse för viss tid och för högst fem år åt gången. Bestämmelsen motsvarar den nuvarande nationella lagstiftningen. Fartygsavfallsdirektivet föreskriver inte om längden på undantaget annat än att undantagets längd ska framgå av intyget om undantag som beviljas fartyget.
Enligt 3 mom. ska Transport- och kommunikationsverket tillhandahålla fartyget som medges befrielse enligt 1 mom. ett intyg om undantag enligt bilaga 5 till fartygsavfallsdirektivet. Bestämmelsen grundar sig på artikel 9.2 i fartygsavfallsdirektivet. Transport- och kommunikationsverket ska dessutom underrätta de berörda hamnarna som ligger på fartygets rutt och övriga hamnar om den medgivna befrielsen. Transport- och kommunikationsverket ska även tillhandahålla uppgifterna i intyget om undantag via SafeSeaNet-systemet som upprätthålls av kommissionen och till vilket man i lagtexten hänvisar till via 20 a § i lagen om fartygstrafikservice. Det sistnämnda kravet grundar sig på artikel 9.3 i fartygsavfallsdirektivet.
I 4 mom. föreskrivs enligt artikel 9.5 i fartygsavfallsdirektivet att fartyget inte får fortsätta till nästa anlöpshamn om det inte finns tillräcklig lagringskapacitet för allt avfall som har ackumulerats och som kommer att ackumuleras under fartygets planerade resa fram till nästa anlöpshamn. Motsvarande bestämmelse finns inte i den nuvarande nationella lagstiftningen.
Det ska dessutom beaktas att 5 § avses tillämpas först från den 1.1.2023. Genom förslaget tillåter man således en övergångstid på ett och ett halvt år varmed befrielserna ska förnyas och ansökan om nya befrielser göras.
6 §.Närmare bestämmelser. Paragrafen motsvarar i huvuddrag den nuvarande 9 kap. 5 §. I inledningen av 1 mom. beskrivs att man genom förordning av statsrådet får utfärda närmare bestämmelser för att verkställa MARPOL-konventionen, Helsingforskonventionen, andra internationella förpliktelser som Finland åtagit sig och Europeiska unionens rättsakter. Inledningen är såtillvida utformad på samma sätt som inledningen i det nuvarande 5 § 1 mom. men till MARPOL-konventionen hänvisas i kort format enligt ändringen i 1 kap. 2 §. I punkterna preciseras vilka ämnen som bemyndigandet att utfärda förordning omfattar.
Först och främst föreslås enligt 1punkten att närmare bestämmelser kan utfärdas genom förordning om tillräcklig särskild lagringskapacitet som avses i 10 kap. 1 § 3 mom. 1 punkten, 4 § 2 mom. 1 punkten och 5 § 4 mom. Kommissionen bereder i enlighet med artikel 7.4 andra stycket i fartygsavfallsdirektivet en genomförandeakt om definitionen av tillräcklig särskild lagringskapacitet. Definitionen i miljöskyddslagen för sjöfarten måste därför preciseras genom den här förordningen av statsrådet då den här genomförandeakten färdigställts.
För det andra föreskrivs i 2 punkten om grunderna enligt vilka avfallets farlighet bedöms som avses i 4 § 5 mom. Trots att storleken på avgifterna som tas ut av fartygen enligt artikel 8.4 c i fartygsavfallsdirektivet och 10 kap. 4 § 5 mom. i miljöskyddslagen för sjöfarten fastställs enligt avfallets farlighet innebär inte detta att avgiften får differentieras enligt mängden farligt avlämnat avfall utan endast enligt typen farligt avfall. Avsikten är att tillsammans med andra medlemsstater närmare diskutera olika avfallsslags farlighet och dess bedömning, således ger preciseringen av grunderna för nedsättning av avgifterna genom förordning av statsrådet ytterligare tid nationellt för dess reglering.
För det tredje, enligt 3 punkten omfattar bemyndigandet att utfärda förordning grunderna enligt vilka fartyget ska beviljas nedsättning som avses i 2 § 4 mom. Grunderna för nedsättning som listas i momentet i fråga är enligt artikel 8.5 i fartygsavfallsdirektivet att fartyget är i drift inom närsjöfart och att fartyget är miljövänligt, dvs. att fartyget använder anordningar, metoder eller sådant högklassiskt bränsle som gör att den avfallsmängd som fartyget avlämnar i land är mindre än vanligt eller kan återvinnas. Kommissionen bereder enligt artikel 8.5 andra stycket i fartygsavfallsdirektivet genomförandeakter om fartygets miljövänlighet. Avsikten är att genom förordning av statsrådet reglera om grunderna för nedsättning av avgifterna i enlighet med genomförandeakten som kommissionen bereder. Kommissionen ger inte genomförandeakter om definitionen av närsjöfart men detta diskuteras med de andra medlemsstaterna. På så vis strävar man efter att harmonisera definitionen som regleras genom förordning av statsrådet med de andra medlemsstaterna, eller åtminstone med Finlands närmaste grannar.
Samtidigt lämnas bestämmelsen, enligt vilken det är möjligt att utsträcka de närmare bestämmelser som utfärdas med förordning att också gälla fartyg som färdas på insjöområdet eller i inrikesfart, såsom den i det nuvarande 5 § 2 mom. om bemyndigande att utfärda förordningar och föreskrifter, bort som onödig från paragrafen.
11 kapFartygsbefälhavarens skyldigheter vid tillbud
1 §.Anmälan av oljeskada och fara för oljeskada och vidtagande av omedelbara bekämpningsåtgärder.2 mom. föreslås ändras så att det geografiska tillämpningsområdet för anmälningsskyldighet av oljeskada utvidgas till att omfatta även insjövattnen. Genom förslaget strävar man efter att säkerställa att oljebekämpningsmyndigheterna får information om situationer där det finns risk för oljeskada.
3 §.Närmare bestämmelser. 3 § 1 mom. avseende bemyndigande att utfärda förordning föreslås ändras så att hänvisningarna till MARPOL 73/78 ändras till formatet MARPOL-konventionen enligt den föreslagna ändringen i 1 kap. 2 § 1 punkten.
12 kapTillsyn och administrativt tvång
1 §.Tillsynsmyndigheter. Till 1 mom. som räknar upp tillsynsmyndigheter fogas de kommunala miljövårdsmyndigheterna. De kommunala miljövårdsmyndigheternas tillsynsuppgifter föreskrivs redan nu i 12 kap. 5 § och den här propositionen föreslås inga förändringar i paragrafen i fråga. Den föreslagna ändringen i 1 § 1 mom. ökar således inte den kommunala miljövårdsmyndighetens uppgifter utan det är fråga om en lagteknisk hänvisning. Samtidigt avlägsnas från momentet det onödiga omnämnandet av Finlands miljöcentral som lagenlig tillsynsmyndighet eftersom 12 kap. 3 § avseende Finlands miljöcentrals tillsynsuppgifter upphävdes redan år 2018 genom lagen 1357/2018.
2 §.Transport- och kommunikationsverkets tillsynsuppgifter. Transport- och kommunikationsverkets tillsynsuppgift om skyldigheten att avlämna avfall från fartyg i hamn som föreskrivs i 1 mom. 9 punkten preciseras så att tillsynsuppgiften preciseras så att den i enlighet med fartygsavfallsdirektivet innefattar fartygens skyldighet att avlämna avfall från fartyg i hamn och förhandsanmälan om avfallet såsom föreskrivs i 10 kap. i lagen och fartygsavfallsdirektivet. I artikel 11.1 i fartygsavfallsdirektivet föreskrivs att medlemsstaten ska utföra inspektioner av fartyg som anlöper dess hamnar motsvarande minst 15 % av det totala antalet enskilda fartyg som anlöper dess hamnar årligen. I artikel 11.2 föreskrivs om valet av fartyg på grundval av unionens riskbaserade målinriktningsmekanismer som antas med kommissionens genomförandeakt. Med hänvisningen till fartygsavfallsdirektivet föreskrivs att Transport- och kommunikationsverket ska inspektera fartyg som omfattas av övervakningsdirektivets tillämpningsområde såsom fartygsavfallsdirektivet förutsätter.
6 §.Gränsbevakningens tillsynsuppgifter och 8 §.Polisens tillsynsuppgifter. Till 6 § och 8 § avseende Gränsbevakningsväsendets och polisens tillsynsuppgifter föreslås fogas nya 3 mom. som föreskriver att nämnda myndigheteri samband med övervakningen av sjötrafiken övervakar skyldigheten avseende fartyg utanför övervakningsdirektivets tillämpningsområde att avlämna avfall från fartyg i hamn. I artikel 11.3 i fartygsavfallsdirektivet föreskrivs att medlemsstaterna ska fastställa förfaranden för inspektioner av fartyg som inte omfattas av tillämpningsområdet för övervakningsdirektivet i syfte att säkerställa efterlevnad av fartygsavfallsdirektivet. Genom förslaget strävar man efter att säkerställa att nämnda krav uppfylls. Gränsbevakningsväsendet och polisen har behörighet att ingripa i situationer där fartyg som inte omfattas av övervakningsdirektivets tillämpningsområde inte iakttar den obligatoriska avlämningen av avfall enligt 10 kap. 1 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Gränsbevakningsväsendets övervakning gäller småbåtar och fiskefartyg under 45 meter på Finlands havsområde medan polisen sköter om övervakningen på Finlands insjöområden. Avsikten är att de behöriga myndigheterna kan ingripa i sådana situationer vid sidan av sina andra uppgifter i enlighet med miljöskyddslagen för sjöfarten och till exempel sjötrafiklagen då de upptäcker att fartyg bryter mot nämnda skyldighet. Det är således inte fråga om en betydande ny uppgift utan genom bestämmelserna strävar man efter att svara på efterlevnaden av direktivet så enkelt som möjligt.
Om Gränsbevakningsväsendet eller polisen upptäcker att ett fartyg som inte omfattas av övervakningsdirektivets tillämpningsområde bryter mot skyldigheten att avlämna avfall från fartyg i hamn enligt 10 kap. 1 §, är det möjligt att döma den ansvariga för brottet till bötesstraff för miljöskyddsförseelse i sjöfart i enlighet med 13 kap. 3 § 2 mom. 12 punkten.
15 §.Administrativt tvång. Till paragrafen fogas att förutom nuvarande Transport- och kommunikationsverket och närings-, trafik- och miljöcentralerna även de kommunala miljövårdsmyndigheterna och Tullen ska ha behörighet att vidta åtgärder som föreskrivs i paragrafen. Den kommunala miljövårdsmyndighetens behörighet föreslås tillfogas så att den kan ingripa i situationer där hamninnehavaren försummar sina skyldigheter som föreskrivs i 9 kap. att ordna mottagning av avfall från fartyg och att utarbeta och låta godkänna hamnens avfallshanteringsplan. Att tillfoga behörighet för Tullen är nödvändigt så att Tullen kan förbjuda verksamhetsutövaren att fortsätta förfarandet som strider mot bestämmelserna och ålägga denna att vidta åtgärder för att se till att bränslet som släppts ut på marknaden, relaterade handlingar eller relaterade uppgifter uppfyller kraven. Tillfogningen gör det möjligt för Tullen att vidta åtgärder för att se till att bränsle som släppts ut på marknaden och överlåtelsebevisen ska uppfylla kraven. 16 §. Vite, hot om tvångsutförande och hot om avbrytande. Till paragrafen fogas den kommunala miljövårdsmyndigheten och Tullen som behöriga myndigheter så att de kan förena sina åtgärder som de utfärdat med stöd av 12 kap. 15 § med vite.
16 §.Vite, hot om tvångsutförande och hot om avbrytande. Till paragrafen om vite, hot och hot om avbrytande som inrättas för att effektivisera efterlevnaden av lagen fogas rätt för de kommunala miljövårdsmyndigheterna och Tullen att utfärda nämnda sanktion. Avsikten är att de kommunala miljövårdsmyndigheterna kan utfärda vite till hamninnehavaren för att säkerställa ordnandet av avfallshantering i hamnen och utarbetande och godkännande av avfallshanteringsplanen. Tullen å sin sida kan effektivisera övervakningen av bränsleleverantörerna genom nämnda metoder. Samtidigt som en lagteknisk korrigering slopas hänvisningen i paragrafens till viteslagen eftersom den nu för tiden rekommenderas att lämnas bort.
17 §.Tillsynsmyndighetens skyldighet att vidta åtgärder när ett fartyg bryter mot sin skyldighet att avlämna avfall i hamn eller släpper ut miljöförstörande ämnen. Formuleringen i 2 mom., som föreskriver om Transport- och kommunikationsverkets och Gränsbevakningsväsendets uppgifter om de observerar att ett fartyg släppt ut olja eller skadliga flytande ämnen, ska preciseras. Till en början riktas begäran om att vidta åtgärder på grund av utsläppet endast till fartygets flaggstat medan den nuvarande formuleringen kan förstås så att begäran även ska riktas till fartygets följande anlöpshamn. I hänvisningen används dessutom förkortningen fartygsavfallsbrottsdirektivet för Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/35/EG jämte ändringar om föroreningar förorsakade av fartyg och införandet av sanktioner för överträdelser, även straffrättsliga sanktioner. Hänvisningens formulering ändras även så att den motsvarar hänvisningsstilen som används nu.
18 §.Rapportering till Europeiska kommissionen. Den nya föreslagna 18 § gäller rapportering till Europeiska kommissionen. Paragrafen gäller kravet enligt artikel 12 i fartygsavfallsbrottsdirektivet på att vart tredje år överlämna en rapport till kommissionen om de behöriga myndigheternas tillämpning av detta direktiv. Kravet i fråga har inte verkställts i Finland och kommissionen har fäst uppmärksamhet vid detta. I Finland sköter Transport- och kommunikationsverket om rapporteringsuppdraget.
19 §.Närmare bestämmelser. Det nuvarande bemyndigandet att utfärda förordning i 18 § flyttas oförändrad till en ny 19 § eftersom 18 § i fortsättningen föreskriver om rapporteringen till kommissionen. Samtidigt avlägsnas från paragrafen det onödiga omnämnandet av Finlands miljöcentrals uppgifter som tillsynsmyndighet eftersom 12 kap. 3 § avseende Finlands miljöcentrals tillsynsuppgifter upphävdes redan år 2018 genom lagen 1357/2018.
13 kapSärskilda bestämmelser
1 §.Avgifter, arvoden och kostnadsersättningar. I slutet av 1 § 1 mom. om avgifter som myndigheterna tar ut med stöd av miljöskyddslagen för sjöfarten föreslås tillfogas en mening enligt vilken närings-, trafik- och miljöcentralerna kan ta ut en avgift för myndighetsuppgifterna enligt 9 kap. 6 §. I nämnda paragraf föreskrivs om godkännande av hamnens avfallshanteringsplan. Avsikten är alltså att närings-, trafik- och miljöcentralerna kan ta ut en avgift för godkännandet av hamnens avfallshanteringsplan. Det har redan föreskrivits om motsvarande rättighet för de kommunala miljövårdsmyndigheterna som godkänner avfallshanteringsplanerna för småbåtshamnar och små fiskehamnar. Närings-, trafik- och miljöcentralerna godkänner avfallshanteringsplanerna för de övriga hamnarna. Grunden för avgiften som närings-, trafik- och miljöcentralerna tar ut för sina uppgifter ska i tillämpliga delar motsvara grunderna som föreskrivs i lagen om grunderna för avgifter till staten.
3 §.Straffbestämmelser. I 2 mom. 1 punkten föreslås det tillfogas att man även kan dömas för miljöskyddsförseelse i sjöfart för utsläpp i vatten av kolväten med jämförbara egenskaper som olja eller oljehaltiga blandningar och andra liknande skadliga ämnen som används på fartyget. Utsläppsförbudet i 2 kap. 1 § föreslås utvidgas till dessa ämnen och samtidigt föreslås det även att sanktionsbestämmelserna utvidgas till att omfatta utsläpp av dessa ämnen i vatten.
Hänvisningarna till bestämmelserna i lagen avseende 2 mom. 11 punkten om att handla i strid med skyldigheten att sörja för mottagningsanordningar i hamn, där sörjandet för mottagningsanordningar i hamn föreskrivs, ska uppdateras. Med avseende på verkställandet av fartygsavfallsdirektivet föreslås i 9 kap. att det föreskrivs om mottagningsarrangemangen av avfall i fiskehamnar (3 §) och i småbåtshamnar (4 §). Genom ändringarna föreskrivs att man för handlande i strid mot skyldigheterna i dessa bestämmelser kan dömas till samma slags straff som för handlande i strid mot skyldigheterna i 1 § och 2 §.
I slutet av 5 mom. föreslås dessutom att det tillfogas att en leverantör av marina bränslen som avses i 7 kap. 11 § som uppsåtligen eller av oaktsamhet levererat bränsle som inte motsvarar specifikationen som meddelats i överlåtelsebeviset för bränsle som avses i paragrafen även kan dömas för miljöskyddsförseelse i sjöfart. Det är även straffbart om bränsleprovet som bränsleleverantören i samband med leveransen av bränslet tillhandahållit inte har tagits i enlighet med bestämmelserna i MARPOL-konventionen. Den nuvarande bestämmelsen har inte möjliggjort ingripande i verksamhet där bränsleleverantören inte har iakttagit 7 kap. 11 a § eller där bränsleleverantörens bränsleprov tagit i strid mot IMOs bestämmelser.