Regeringens proposition

Som helhet betraktat bedöms konsekvenserna av de lagändringar som föreslagits vara jämförelsevis ringa. Genom propositionen vill man närmast precisera den gällande lagstiftningen och lyfta vissa bestämmelser i Strålsäkerhetscentralens föreskrifter upp till lagnivå. Ändringarna kommer således inte att ha några nämnvärda konsekvenser i fråga om rådande praxis. I propositionen ingår dock vissa omständigheter i synnerhet i samband med nya befogenheter som i viss mån kommer att ha konsekvenser för särskilt tillståndshavarnas men också för myndigheternas verksamhet. Propositionen har inga konsekvenser för statsfinanserna. 

Propositionen har konsekvenser i första hand för innehavare av tillstånd att uppföra och tillstånd att driva kärnkraftverk och kärnanläggningar. I dag finns det tre sådana i Finland (Teollisuuden Voima Oyj, Fortum Power and Heat Oy och Posiva Oy). Konsekvenserna gäller indirekt också innehavare av principbeslut om att få bygga kärnkraftverk (Fennovoima Ab) som kommer att omfattas av skyldigheterna i framtiden. Propositionens ekonomiska konsekvenser kommer således att rikta sig till en mycket begränsad krets av aktörer. Aktörerna i fråga är stora eller medelstora företag. Konsekvenserna berör i viss mån också företag som tillhandahåller privata säkerhetstjänster, till den del anläggningarna skaffar säkerhetspersoner via dessa företag. I praktiken berör konsekvenserna endast en liten del av företagen. 

Tillståndshavaren svarar redan enligt den gällande kärnenergilagen för skyddsarrangemangen vid användning av kärnenergi och den ha personal som utbildats för uppgiften och som ska utrustas på behörigt sätt mot verksamhet som äventyrar kärn- eller strålsäkerheten. De föreslagna ändringarna kommer inte i någon nämnvärd mån att öka utbildningskraven, eftersom motsvarande utbildning för säkerhetspersoner ges redan nu och ändringarna således inte har några nämnvärda ekonomiska konsekvenser. Ekonomiska konsekvenser uppkommer emellertid i någon mån av att säkerhetspersoner behöver utbildas i hur man ingriper i obemannade luftfartygs färd, eftersom det är fråga om en ny befogenhet. Om tillståndshavare dessutom vill använda hundar, för vilket befogenheter föreslås i lagen, kommer detta sannolikt att i någon mån medföra kostnader för tillståndshavarna eftersom det för närvarande inte finns någon utbildning för både hundar och säkerhetsperson som förar dem för det berörda ändamålet inom den privata sektorn. Tillståndshavaren kommer dock själv att få överväga huruvida hund används eller inte. Förslaget om att som säkerhetspersoner endast ska få användas personer som har ett i lagen om privata säkerhetstjänster avsedd gällande godkännande som väktare medför i praktiken inga kostnader för tillståndshavare. På basis av de uppgifter man fått av tillståndshavarna och Strålsäkerhetscentralen har alla säkerhetspersoner för närvarande redan genomgått åtminstone grundutbildningen för väktare. I praktiken kommer förslaget således inte att ha konsekvenser till denna del. Tillståndshavare och säkerhetspersoner ska på ett allmänt plan informeras om de nya bestämmelser som gäller befogenheter, men konsekvenserna av detta kan anses vara ringa. Att varsebli obemannade luftfarkoster och ingripa i deras färd förutsätter både lämplig utrustning och utbildning för det. Detta bedöms medföra kostnader för tillståndshavarna. För närvarande är det emellertid svårt att bedöma kostnaderna eftersom branschen ständigt utvecklas. Också ordnandet av utbildning bedöms i viss mån medföra kostnader. Å andra sidan innebär regleringen inte att tillståndshavarna får någon direkt skyldighet att skaffa utrustning för att övervaka och ingripa i obemannade luftfartygs färd. Sannolikt att det emellertid förenligt med principen om kontinuerlig förbättring av säkerheten att man åtminstone på en viss nivå har beredskap att stoppa obemannade luftfartyg. 

Förslaget om ändring av bestämmelsen om säkerhetsreglementet innebär att tillståndshavarna som en engångsåtgärd kommer att behöva uppdatera säkerhetsreglementena så att de uppfyller de nya kraven. Enligt övergångsbestämmelsen ska uppdatering göras till Strålsäkerhetscentralen inom ett år från lagens ikraftträdande. Eftersom motsvarande frågor redan för närvarande tas upp i säkerhetsreglementet anses uppdateringen av dem inte ha några nämnvärda konsekvenser för tillståndshavarna.  

Beroende på tillståndshavaren enligt propositionen kommer utredningarna av hälsotillståndet att gälla totalt cirka 100–180 personer varje år. I praktiken genomförs hälsoundersökningar redan nu varje år, vilket betyder att de ekonomiska konsekvenserna blir ringa.  

Enligt kärnenergilagen svarar Strålsäkerhetscentralen för övervakningen av säkerheten vid användning av kärnenergi. Tillståndshavaren svarar för skyddsarrangemangen i den omfattning som anges i lagen och i de bestämmelser som utfärdats med stöd av den och i Strålsäkerhetscentralens föreskrifter och anvisningar. De föreslagna ändringarna ändrar inte denna utgångspunkt. Redan nu finns det heltäckande övervakning av skyddsarrangemangen. 

Det förslag som gäller utbildningskraven beträffande säkerhetspersoner påverkar inte myndighetstillsynen i någon nämnvärd grad. Ändringen kommer närmast att förenklar saken eftersom Strålsäkerhetscentralens behov av att övervaka att säkerhetspersoner lämpar sig för sina uppgifter kommer att minska i och med att kraven blir tydligare. Polisens arbete vid övervakningen av dem som redan godkänts som väktare ökar inte. Polisen utövar redan för närvarande tillsyn över de anställda inom den privata säkerhetsbranschen, och antalet ansökningar kommer inte att öka till följd av de föreslagna bestämmelserna om utbildningskrav. 

Bestämmelserna om hälsoundersökningar kan generellt anses har ringa konsekvenserna för myndigheterna. Situationer där en läkare eller annan yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården använder sig av anmälningsrätten kan, utifrån de diskussioner som förts med Strålsäkerhetscentralen och med tillståndshavarna och de aktörer som svarar för tillståndshavarnas hälsotjänster, anses vara ytterst sällsynta. Med tanke på anmälningarna bör myndigheten förfoga över förfaranden som kan tillämpas inom ramen för den normala tillsynsverksamheten. 

Strålsäkerhetscentralen fastställer redan med stöd av den gällande lagen kärnanläggningarnas säkerhetsreglementen och begär utlåtanden över dem av inrikesministeriet och av delegationen för skyddsarrangemang på kärnenergiområdet. Den föreslagna ändringen i bestämmelserna om säkerhetsreglementet förenhetligar innehållet i olika tillståndshavares säkerhetsreglementen, vilket delegationen också i sina tidigare utlåtanden om säkerhetsreglementena ansett vara viktigt. Ur myndighetens synvinkel kan effekten således betraktas som positiv.  

Den ändring av kärnenergilagen som gäller kungörelser kommer att underlätta myndigheternas verksamhet, eftersom kungörelsen i fortsättningen inte längre behöver skrivas ut för att sättas upp på anslagstavlan utan det material som ska kungöras publiceras endast på webbplatsen. Konsekvenserna kommer dock att vara ringa eftersom antalet projekt om vilka en kungörelse ska publiceras är litet. Kungörelsetiden kan i fortsättningen variera mellan 14 och 30 dagar. Myndigheten kommer att få en ny uppgift i och med att den ska fastställa kungörelsetidens längd. I förhållande till nuläget får förslaget dock ringa konsekvenser.  

I fråga om gruvlagen minskar de ändringar som gäller kungöranden mängden arbete som används till tillståndsförfaranden. Inom mineralsektorn är antalet ansökningar och anknytande beslut, inklusive omfattande bilagor, flera hundra varje år. Inom den sektorn är således den underlättande effekten betydande.  

Ändringen av bestämmelserna om ändringssökande i kärnenergilagen och gruvlagen har inga konsekvenser för myndigheternas verksamhet, eftersom ändringarna är lagtekniska.  

Verkställigheten av kärnavfallsdirektiv följer att om forskningsprover ska slutförvaras i staten som tar emot forskningsproven, måste statens upprätta ett statsfördrag. Det skulle vara fråga om ett enskilt fall men det sysselsätter myndigheter.  

Åtgärder som förbättrar säkerheten vid användning av kärnenergi kan i allmänhet anses ha positiva, indirekta miljöeffekter. Skyddsarrangemangen har en betydande roll i kärn- och strålsäkerheten, och när säkerheten förbättras minskar också risken för kärnkraftsolyckor som orsakas uppsåtligen. Några egentliga direkta konsekvenser för miljön har dock inte identifierats. 

Att det skapas klarhet i säkerhetspersoners befogenheter har positiva effekter med tanke på rättsskyddet. När säkerhetspersoners rättigheter och skyldigheter anges tydligt i lagstiftningen bidrar det också till att klargöra de olika parternas medvetenhet om sin egen ställning och om de förfaranden som bör iakttas i samband med olika uppgifter, exempelvis i situationer där maktmedel används. 

Bestämmelserna om hälsoundersökningar berör cirka 100—180 personer som arbetar vid kärnanläggningar. Ändringen har konsekvenser för dem när det gäller skyddet för privatlivet och skyddet för personuppgifter till den delen att yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården kommer att ha rätt att efter att först ha diskuterat saken med den berörda personen göra en anmälan om personens arbetsförmåga till tillståndshavarens ansvarige föreståndare, den person som ansvarar för skyddsarrangemangen samt till Strålsäkerhetscentralen och polisen i en situation där personen av grundad anledning anses utgöra en risk för kärn- eller strålsäkerheten. När bestämmelsen tas in i lagstiftningen kan det i viss mån öka risken för att människorna i samband med hälsoundersökningarna inte tillräckligt detaljerat berättar om omständigheter som anknyter till deras hälsotillstånd, vilket kan bidra till att deras eventuella sjukdomar inte behandlas. Läkarnas och den övriga yrkesutbildade hälso- och sjukvårdspersonalens rättsskydd kan anses bli förbättrat genom regleringen, eftersom de kommer att ha en lagstadgad rätt att göra anmälan om situationen kräver det. 

Propositionens konsekvenser för arbetslivet har samband med att behörighetsvillkoren för säkerhetspersoner tas in i lag. De föreslagna bestämmelserna har i praktiken inga nämnvärda betydande konsekvenser när det gäller behovet av utbildning i fråga om den nuvarande säkerhetspersoner, eftersom säkerhetspersoner redan nu har den utbildning för väktare som avses i lagen om privata säkerhetstjänster. Ett visst behov av tilläggsutbildning som gäller exempelvis obemannade luftfartyg eller förande av hund kan emellertid uppstå. Preciseringen av bestämmelserna om befogenheter kan anses ha positiva effekter i och med att befogenheterna blir tydligare och regleringen enhetligare. De ändringar som gäller befogenheterna kommer inte nämnvärt att ändra etablerad praxis eller medföra nämnvärda krav på tilläggsutbildning.  

Genom bestämmelserna om skyddsarrangemang förbättras säkerheten vid kärnanläggningar, vilket kan anses ha positiva effekter med tanke på den allmänna säkerheten. Exempelvis genom bestämmelsen om ingripande i obemannade luftfartygs färd liksom också bestämmelsen om läkarundersökningar kan identifierade hot mot säkerheten bemötas och risken således minskas till denna del. 

Ändringen av lagstiftningen om kungörande har inga nämnvärda konsekvenser med tanke på kärnenergilagen. Kungörelsetiden kommer i fortsättningen att variera mellan 14 och 30 dygn, vilket i vissa fall kommer att förkorta kungörelsetiden jämfört med nuläget. I fråga om projekt som är betydelsefulla ur allmänhetens synvinkel kommer kungörelsetiden dock fortfarande att vara 30 dygn. När det gäller gruvlagen förbättrar ändringen av bestämmelserna om kungörande tillgången till information, eftersom elektroniska webbsidor är betydligt mer lättillgängliga för medborgarna än fysiska anslagstavlor och således möjliggör en bredare samhällelig debatt. 

Bestämmelserna om ändringssökande påverkar inte rätten att söka ändring jämfört med den gällande lagstiftningen vare sig när det kärnenergilagen eller gruvlagen. De enhetliga bestämmelserna om ändringssökande underlättar generellt ändringssökandens situation när han eller hon behöver söka ändring i ett beslut som meddelats. 

I de svenska bestämmelserna om skyddsarrangemang vid användning av kärnenergi förutsätts det att tillståndshavaren har en säkerhetsorganisation som svarar för skyddsarrangemangen. Säkerhetsorganisationen består av personal från den privata säkerhetsbranschen som har utrustning och utbildning för att i dessa uppgifter reagera på verksamhet enligt den nationella dimensionerande hotbeskrivningen. Med dimensionerande hotbeskrivning avses en nationell beskrivning av kapaciteten, målsättningen, motivationen och utrustningen hos personer eller grupper som potentiellt kan vidta olagliga åtgärder som riktar sig mot användningen av kärnenergi. Under de senaste åren har Sverige närmat sig den finländska modellen, där yrkesutbildade människor inom den privata säkerhetsbranschen har utrustats i begränsad utsträckning, bl.a. med skjutvapen, för att svara på detta hot. I Sverige används redan nu i samband med de säkerhetsvisitationer som utförs vid kärnkraftverk hundar som särskilt tränats för uppgiften. När en hotande situation konstateras tillkallas polis, varvid de ovan nämnda aktörerna samarbetar för att avvärja hotet. Handlingsmodellen motsvarar i fråga om principerna den finländska praxisen och baserar sig på vissa responstider inom vilka tillståndshavaren måste kunna avvärja och bromsa lagstridig verksamhet tills man får tillräckliga polisresurser till platsen. 

I Storbritannien har kärnkraftverken ett eget polisväsende som svarar för responsen i hotande situationer. Med tanke på denna verksamhet har polisen dygnet-runt bemanning som är utrustad och utbildad att stå för den första insatsen i hotande situationer. Polisen har kapacitet att handla också i krävande situationer där det behövs specialtränade och specialutrustade polismän. Dessa poliser arbetar inte utanför kärnkraftverket och de har exempelvis inga uppgifter för att upprätthålla och övervaka den allmänna ordningen och säkerheten utanför kraftverket annat än vid kärnämnestransporter. Eftersom det rör sig om polismän handlar de under tjänsteansvar och med de befogenheter som polisen har. Tillståndshavarna svarar för kostnaderna för handlingsmodellen. 

I Kanada innebär de geografiska avstånden en utmaning för polismyndighetens respons. I Kanada har tillståndshavaren för en kärnanläggning en säkerhetsorganisation som är utbildad och utrustad för att självständigt svara på de hot som ingår i den dimensionerande hotbeskrivningen. Tillståndshavaren underrättar dock polisen om en hotande situation om denne upptäcker en sådan. Tillståndshavarens säkerhetsorganisation har försetts med resurser, utbildning och utrustning på samma nivå som de nationella specialgrupperna inom polisen. Säkerhetsorganisationen har inom sitt verksamhetsområde också de befogenheter som motsvarar uppgifterna. Denna lösning medför stora kostnader för tillståndshavaren, men den baserar sig på nationella krav och nationell lagstiftning.  

I Belgien har förfarandena nyligen ändrats till följd av att hoten på den nationella nivån har ökat. I nuläget har man i Belgien enligt brittisk modell polis som förordnats att tjänstgöra på kraftverksområdet och i vars utbildning också strålsäkerhetsmyndigheterna har deltagit. Polismännen inom denna polisenhet svarar för den första responsen i en hotande situation tills specialutbildade polismän vid den federala polisen anländer till platsen. Tillståndshavaren har också sin egen säkerhetsorganisation som sköter dagliga bevakningsuppgifter såsom säkerhetsövervakning, tillträdeskontroll och som utför säkerhetsvisitationer. Vid säkerhetsvisitation av bilar används också hundar som särskilt utbildats för uppgiften. 

De ovannämnda exemplen avspeglar hur skyddsarrangemangen, de nationella hotbilderna, den geografiska utbredningen och responstiderna för de nationella polismyndigheterna påverkar de krav som ställs på tillståndshavarna. De system som de olika länderna tillämpar är därför inte direkt jämförbara. I Finland har det långvariga samarbetet mellan tillståndshavarna och säkerhetsmyndigheterna gjort det möjligt att skapa en nationell modell inom ramen för vilken man effektivt kan bemöta olika hot. Detta har också identifierats som god praxis i IAEA:s utvärderingsrapport om skyddsarrangemang som sammanställdes 2012 av en internationell utvärderingsgrupp. För att man ska kunna upprätthålla verksamheten och bemöta föränderliga säkerhetshot behöver dock de föreslagna lagändringarna genomföras i syfte att det också i fortsättningen finns förutsättningar för effektiva skyddsarrangemang.