2.1.1  2.1.1 Allmänna principer för inresa

Allmänna principer för inresa ingår i 2 kap. i utlänningslagen (301/2004). Förutom villkor för inresa innehåller kapitlet bland annat bestämmelser om passerande av gränsen, resedokument samt pass. Enligt 11 § 2 mom. i utlänningslagen finns bestämmelser om inresevillkor vid vistelser på medlemsstaternas territorium som inte varar mer än 3 månader i kodexen om Schengengränserna (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 om en unionskodex om gränspassage för personer).  

För en vistelse som inte varar mer än tre månader under en period på sex månader ska en tredjelandsmedborgare en giltig resehandling eller en handling som ger innehavaren rätt att passera gränsen samt giltig visering enligt förordning 539/2001, om han eller hon kommer från ett viseringpliktigt land. I stället för visering kan man också ha ett giltigt uppehållstillstånd som berättigar till inresa.  

En utlänning ska kunna visa upp handlingar av vilka framgår syftet med och förutsättningarna för vistelsen. Han eller hon ska dessutom kunna visa att han eller hon har tillräckliga medel för sin försörjning med beaktande av såväl den planerade vistelsens längd som återresan till utreselandet. Om utlänningen inte kan visa att han eller hon har tillräckliga medel vid inresan, ska han eller hon kunna visa att han eller hon förmår skaffa medlen under sin vistelse i landet. En ytterligare förutsättning för inresa är att han eller hon inte har meddelats inreseförbud, och att han eller hon inte äventyrar allmän ordning och säkerhet.  

2.1.2  2.1.2 Uppehållstillstånd

4 kap. i utlänningslagen innehåller allmänna bestämmelser om olika slag av uppehållstillstånd och tillståndens varaktighet, ansökan om tillstånd, tillståndsgrunder, försörjningsförutsättningar och andra villkor för beviljande av uppehållstillstånd, behöriga myndigheter och uppehållstillståndskort samt definition av laglig vistelse. Bestämmelser om uppehållstillstånd som beviljas på grund av arbete finns i 5 kap.  

I 36 § i utlänningslagen föreskrivs om allmänna villkor för beviljande av uppehållstillstånd, som en sökande ska uppfylla oberoende av på vilken grund han eller hon ansöker om rätt att vistas i landet. Uppehållstillstånd kan vägras, om en utlänning anses äventyra allmän ordning eller säkerhet, folkhälsan eller Finlands internationella förbindelser. Uppehållstillstånd kan också vägras, om det finns grundad anledning att misstänka att utlänningen har för avsikt att kringgå bestämmelserna om inresa eller vistelse i landet.  

Tidsbegränsat uppehållstillstånd kan enligt 33 § i utlänningslagen beroende på vistelsens karaktär beviljas antingen som kontinuerligt (A) eller tillfälligt (B).  

I 39 § i utlänningslagen föreskrivs om försörjning. Enligt den förutsätts det för att uppehållstillstånd ska kunna beviljas att utlänningens försörjning är tryggad, om inte något annat föreskrivs i denna lag. I ett enskilt fall kan avvikelse göras från försörjningsförutsättningen, om det finns exceptionellt vägande skäl eller om ett barns bästa kräver det. Försörjningen anses vara tryggad om den bekostas med inkomster från till exempel förvärvsarbete så att tredjelandsmedborgaren inte kan antas bli beroende av utkomststöd enligt lagen om utkomststöd (1412/1997) eller av någon annan därmed jämförbar ekonomisk förmån. Migrationsverket har i en intern anvisning angett riktgivande inkomstgränser. Med deras hjälp bedömer man om försörjningsförutsättning föreligger i enskilda fall. Social- och hälsovårdsministeriet har gett experthjälp vid bestämmandet av inkomstgränserna. 

I 73 § 3 mom. i utlänningslagen föreskrivs särskilt om försörjningsförutsättning för arbetstagare när det gäller uppehållstillstånd för arbetstagare och i 77 § 3 mom. i utlänningslagen när det gäller annat uppehållstillstånd för förvärvsarbete. Kraven på tryggad försörjning har samma innehåll. Enligt dem ska utlänningens försörjning vara tryggad genom förvärvsarbete, och inte till exempel besparingar eller annan förmögenhet, under den tid som uppehållstillståndet gäller. Utlänningen ska ha tillräckligt regelbundna inkomster så att försörjningen är tryggad under hela den tid tillståndet gäller.  

2.1.3  2.1.3 Uppehållstillstånd som beviljas på grund av arbete

I 5 kap. i utlänningslagen bestäms om uppehållstillstånd för arbetstagare och näringsidkare samt om annat uppehållstillstånd för arbete. I 72 § bestäms om ansökan om uppehållstillstånd för arbetstagare och bilagor till den. Sådana är till exempel arbetsavtalet samt en försäkran som gäller anställningsvillkoren samt i vissa fall arbetsgivarförpliktelserna. I paragrafen hänvisas också till 60 §, enligt vilken uppehållstillstånd i regel ska sökas utomlands före inresan. I 73 § i utlänningslagen bestäms om prövning av uppehållstillstånd för arbetstagare och om arbets- och näringsbyråernas delbeslut. Om det inte är fråga om en arbetstagare som behöver uppehållstillstånd för arbetstagare, eller om en näringsidkare, kan uppehållstillstånd beviljas för annat förvärvsarbete i enlighet med 77 §. Detta tillstånd beviljas utan föregående delbeslut av arbets- och näringsbyrån. I 80 § bestäms hur länge rätten att arbeta gäller, dvs. om den tidpunkten då rätten börjar och upphör att gälla.  

I 60 § i utlänningslagen bestäms om ansökan om uppehållstillstånd. Enligt den ska det första uppehållstillståndet före inresan sökas utomlands i det land där sökanden lagligen vistas. Fortsatt tillstånd och permanent uppehållstillstånd söks i Finland. Utomlands lämnas ansökan till en finsk beskickning och i Finland till den lokala polisen. På grund av de ändringar i befogenheterna som trädde i kraft i början av 2017 ska ansökan i Finland från och med den 1 januari 2017 lämnas till Migrationsverkets verksamhetsställe och den kan inte längre lämnas till polisen. 

För uppehållstillstånd ska enligt 60 d § i utlänningslagen tillsammans med ansökan lämnas biometriska kännetecken, en ansiktsbild och fingeravtryck av samtliga fingrar.  

Uppehållstillståndskort sänds till beskickningen, där den sökande hämtar det. I samband med att kortet hämtas jämförs de biometriska kännetecken som lagrats på kortet med den sökandes kännetecken. Han eller hon innehar redan uppehållstillståndskort vid inresan till landet. Vid gränsen jämförs kortinnehavarens biometriska kännetecken med kännetecknen på kortet. Jämförelse får enligt 60 e § i utlänningslagen göras i syfte att verifiera autenticiteten av ett uppehållstillståndskort och identiteten hos innehavaren av ett uppehållstillstånd.  

Enligt 36 § i utlänningslagen kan uppehållstillstånd vägras, om en utlänning anses äventyra allmän ordning eller säkerhet, folkhälsan eller Finlands internationella förbindelser.  

Uppehållstillstånd kan vägras, om det finns grundad anledning att misstänka att utlänningen har för avsikt att kringgå bestämmelserna om inresa eller vistelse i landet.  

2.1.4  2.1.4 Återkallande av uppehållstillstånd

Tidsbegränsade och permanenta uppehållstillstånd får återkallas med stöd av 58 § i utlänningslagen. Uppehållstillståndet får återkallas när utlänningen varaktigt har flyttat bort från Finland eller när utlänningen i permanent syfte har vistats utanför landet i två år utan avbrott. Om vid ansökan om uppehållstillstånd medvetet har lämnats oriktiga upplysningar om sökandens identitet eller andra oriktiga upplysningar som har påverkat beslutet, eller om något som hade kunnat hindra beviljandet av uppehållstillstånd har hemlighållits, får tillståndet återkallas. 

2.1.5  2.1.5 Avlägsnande ur landet

I 9 kap. i utlänningslagen bestäms om avlägsnande ur landet. I 142 § i utlänningslagen bestäms om nekad inresa och avvisning. Nekad inresa innebär att en tredjelandsmedborgares inresa hindras vid en yttre gräns på det sätt som föreskrivs i artikel 13 i kodexen om Schengengränserna. Nekad inresa berör tredjelandsmedborgare som reser in på medlemsstaternas territorium för att vistas där i högst tre månader och som inte uppfyller samtliga villkor för inresa enligt artikel 5.1 i kodexen om Schengengränserna. 

Om det är fråga om en vistelse som överstiger tre månader, tillämpas avvisningsbestämmelserna vid en yttre gräns, varvid inresa förhindras. Detta tillämpas när det är fråga om en unionsmedborgare och en därmed jämförbar person eller en familjemedlem, som utövar sin rätt till fri rörlighet inom unionen. Avvisning används också i en situation där en tredjelandsmedborgare anländer till landet med ett uppehållstillstånd som gäller i mer än tre månader och han eller hon anländer första gången till landet under uppehållstillståndets giltighetstid. Om det upptäcks vid gränskontrollen att villkoren för inresa inte är i ordning, kan en utlänning avvisas vid en yttre gräns även om han eller hon har uppehållstillstånd. Avvisning tillämpas också när en tredjelandsmedborgare anländer till landet med uppehållstillstånd till en annan medlemsstat eller nationell visering som ger personen rätt att vistas i Schengenområdet i mer än tre månader och han eller hon inte har meddelats inreseförbud till Finland. Dessutom kan en tredjelandsmedborgare avvisas, om han eller hon kommit till landet utan uppehållstillstånd och inte har beviljats uppehållstillstånd efter inresan. 

Med utvisning avses enligt 143 § i utlänningslagen att en utlänning avlägsnas ur landet när utlänningen vistas i landet med stöd av tidsbegränsat eller permanent uppehållstillstånd eller i situationer där tillståndet i fråga inte längre gäller.  

2.1.6  2.1.6 Arbetarskydd

I Finland övervakar regionförvaltningsverkens ansvarsområde för arbetarskyddet (arbetarskyddsmyndigheterna) att arbetslagstiftningen iakttas och stöder det frivilliga arbetarskyddsarbetet på arbetsplatserna. I lagen om tillsynen över arbetarskyddet och om arbetarskyddssamarbete på arbetsplatsen (44/2006) föreskrivs om förfarandet när arbetarskyddsmyndigheten övervakar iakttagandet av bestämmelserna om arbetarskyddet samt arbetarskyddssamarbetet mellan arbetsgivaren och arbetstagarna på arbetsplatsen. I lagen föreskrivs bland annat om förrättandet av inspektioner. Arbetarskyddsmyndigheterna förrättar inspektioner på arbetsplatser på eget initiativ och till exempel på arbetstagares och arbetsgivares begäran. Under vissa förutsättningar som föreskrivs i lagen förrättar arbetarskyddsmyndigheterna inspektioner även i lokaler som omfattas av hemfriden, men övervakning av arbetstagares inkvartering hör inte till arbetarskyddsmyndigheternas befogenheter.  

Arbetarskyddsmyndigheterna förrättar inspektioner både grund av en förhandsanmälan som sänts till arbetsgivaren och utan förhandsanmälan. Arbetarskyddsmyndigheten har med stöd av arbetsskyddstillsynslagen bland annat rätt att få tillträde till platser där arbete utförs samt rätt att samtala med arbetstagarna. Arbetarskyddsmyndigheten har också rätt att få de handlingar och utredningar som behövs för tillsynen av arbetsgivaren. Dessutom har arbetarskyddsmyndigheten rätt för bl a tillsynen över att minimivillkoren för anställningsförhållanden följs, få sekretessbelagda uppgifter från vissa myndigheter och från andra parter som utför offentliga uppdrag.  

När det gäller arbetsgivare som sysselsätter utländsk arbetskraft övervakar arbetarskyddsmyndigheterna att arbetsgivaren och uppdragsgivaren har iakttagit förpliktelserna enligt utlänningslagen. Till förpliktelserna enligt utlänningslagen hör till exempel att arbetsgivaren har försäkrat sig om att arbetstagare som anställs och är anställda har rätt att arbeta i Finland. Vid inspektionerna övervakas dessutom att arbetsgivaren i anställningsförhållanden som gäller arbetstagare iakttar arbetslagstiftningen och bestämmelserna i allmänt bindande kollektivavtal, där arbetstids- och lönebestämmelserna är de viktigaste. Arbetarskyddsmyndigheterna övervakar också att arbetsgivaren har ordnat företagshälsovård och tecknat olycksfallsförsäkring för arbetstagare. 

Arbetarskyddsmyndigheterna samarbetar med andra myndigheter. Vid tillsynen över exempelvis säsongsarbete förrättar arbetarskyddsmyndigheterna inspektioner tillsammans med i synnerhet polisen, gränsbevakningsväsendet och skatteförvaltningen. Dessutom har arbetarskyddsmyndigheterna ett nära samarbete med de arbets- och näringsbyråer som handlägger utlänningsärenden. 

Exempelvis vid inspektioner som förrättas tillsammans med polisen och gränsbevakningsväsendet koncentrerar sig arbetarskyddsmyndigheten på att övervaka ovan beskrivna saker som hör till det egna ansvarsområdet och ger vid behov arbetsgivaren och uppdragsgivaren myndighetshandledning i fråga om uppdagade försummelser. Vid de gemensamma inspektionerna försöker man i så stor utsträckning som möjligt nå alla de som arbetar där inspektionen sker. Polisen och gränsbevakningsväsendet fastställer varje arbetstagare identitet och huruvida arbetstagaren har rätt att arbeta i Finland.  

Till arbetarskyddsmyndigheternas uppgifter hör att anmäla arbetsbrott till polisen för förundersökning. Även vissa gärningar som är straffbara enligt utlänningslagen anmäls till polisen för förundersökning, till exempel att en arbetsgivare har en utlänning anställd som inte har rätt att utföra förvärvsarbete i Finland. Arbetarskyddsmyndigheten övervakar också att arbetstagarens anställningsvillkor, som arbetsgivaren meddelat tillståndsmyndigheterna, i praktiken arbets- och näringsbyrån, i samband med ansökan om uppehållstillstånd, uppfylls. Om arbetsgivaren avsiktligt eller av grov vårdslöshet har gett tillståndsmyndigheterna felaktiga eller vilseledande uppgifter om arbetstagarens villkor i arbetet, är arbetarskyddsmyndigheten med stöd av utlänningslagen skyldig att anmäla saken till polisen för förundersökning.  

2.1.6.1. Arbetarskyddsmyndigheternas tillgång till registeruppgifter 

Arbetarskyddsmyndigheterna har för sin tillsynsuppgift tillgång till vissa myndighetsregister. När det gäller säsongsarbete använder arbetarskyddsmyndigheterna i enlighet med de rättigheter som definierats för dem, registret över utlänningsärenden (UMA) samt visumregistret (SUVI). I UMA-registret kan arbetarskyddsmyndigheten kontrollera arbetstagarnas rätt att arbeta samt arbetstagarens anställningsvillkor, som arbetsgivaren meddelat i samband med tillståndsansökan. Dessa registeruppgifter jämförs med de uppgifter som arbetsgivaren gett under inspektionen. I de fall där man inte får några uppgifter om en arbetstagares rätt att arbeta av arbetsgivaren och personen inte är införd i UMA-registret, kan arbetarskyddsmyndigheten enligt behov kontrollera i visumregistret huruvida arbetstagaren har beviljats visum, på vilket grund det har beviljats, hur länge det gäller och vem som har inbjudit arbetstagaren att arbeta.  

2.1.7  2.1.7 Utlänningsregistret och registeransvariga

Utlänningsregistret är ett personregister som förs med hjälp av automatisk databehandling. Det förs och används som underlag för behandling av, beslut om och övervakning av utlänningars inresa och utresa samt vistelse och arbete i Finland, för tryggande av statens säkerhet och för genomförande av sådana säkerhetsutredningar som avses i säkerhetsutredningslagen (726/2014). Utlänningsregistret förs dessutom som underlag för behandling av och beslut i ärenden som gäller förvärv, behållande och förlust av finskt medborgarskap samt bestämmande av medborgarskapsstatus. 

Utlänningsregistret är ett personregister som består av delregistret för ansökningsärenden, delregistret för främlingspass och resedokument för flykting, delregistret för övervakning av inresor och utresor samt delregistret för examina och delregistret för medborgarskapsärenden, för vilka Migrationsverket enligt 3 § i lagen om utlänningsregistret som registeransvarig bär det huvudsakliga ansvaret. Till utlänningsregistret hör dessutom delregistret för visumärenden och delregistret för inresevillkor, för vilka utrikesministeriet som registeransvarig bär det huvudsakliga ansvaret. Utlänningsregistret förs och används också av polisen, gränsbevakningsväsendet, Tullen, närings-, trafik- och miljöcentralerna, arbets- och näringsbyråerna, fångvårdsmyndigheterna, diskrimineringsombudsmannen samt högsta förvaltningsdomstolen och de regionala förvaltningsdomstolarna. 

Arbetarskyddsmyndigheten har inte angetts som registeransvarig för utlänningsregistret och arbetarskyddsmyndigheten kan därför inte lagra uppgifter i utlänningsregistret via UMA-systemet. 

2.1.8  2.1.8 Tillsyn över boendeförhållanden

Sunda boendeförhållanden övervakas av de kommunala hälsoskyddsmyndigheterna med stöd av hälsoskyddslagen (763/1994). De kommunala hälsoskyddsmyndigheterna utför bostadsinspektioner på grund av misstankar om sanitära olägenheter, inte i form av regelbunden tillsyn. Den kommunala hälsoskyddsmyndigheten får utföra inspektion i utrymmen som används för boende av någon annan orsak än ett initiativ av den som innehar eller äger utrymmet, endast om åtgärden är nödvändig för att utreda om innehavaren, någon annan som vistas i utrymmet eller en granne orsakas sanitär olägenhet. Inspektion får utföras mot den boendes vilja endast om hälsoskyddsmyndigheten har grundad anledning att misstänka en allvarlig sanitär olägenhet som kräver omedelbara åtgärder. I ett sådant fall kräver inspektionen eller en åtgärd som har samband med den dessutom ett skriftligt förordnande som meddelats av den kommunala hälsoskyddsmyndigheten. 

2.2.1  2.2.1 Säsongsarbetare från viseringspliktiga länder

När visum beviljas tillämpas bestämmelserna i viseringskodex (EG nr 810/2009). Bestämmelser om visum finns i 3 kap. i utlänningslagen.  

Största delen av säsongsarbetarna från viseringspliktiga länder kommer till Finland för att plocka odlade bär, men visum beviljas också för till exempel grönsaksodling och pälsfarmning. 

Utrikesministeriet har meddelat anvisningar om beviljande av visum för plockning av odlade bär. Syftet med anvisningarna är att försöka förhindra oegentligheter och undvika situationer där säsongsarbetare blir utan nettoinkomster, trots att de arbetar och betalas lön i enlighet med finskt kollektivavtal. Villkoret för att visum ska beviljas är att personen bjuds in till Finland av ett solitt företag, som är verksamt i en ovannämnd bransch som avses i 79 § 1 mom. 4 punkten i utlänningslagen. Företaget ska dessutom ha tillräckliga resurser att sköta sin förbindelse och sina arbetsgivarförpliktelser under alla förhållanden. 

Inbjudarnas specificerade utredning över inkomster och utgifter bedöms i enlighet med försörjningsförutsättningarna i Schengenkodexen. Lönen ska vara kollektivavtalsenligt. 

En person som reser in för säsongsarbete beviljas Schengenvisum, på vilket antecknas "Seasonal Work FI". 

Beskickningarna informerar på sina webbsidor om tidtabellerna för behandling av visum genast i början av året. Då meddelas tidsfristerna för inlämnande av förhandsutredningar och eventuella tilläggsutredningar, inlämnandet av visumansökningar och de anvisningar som gäller respektive år. De inbjudande företagen lämnar beskickningarna förhandsutredningar samt information om hur många plockare de tänker rekrytera och under vilken tid plockarna arbetar i Finland. I förhandsutredningen ska åtminstone följande uppgifter lämnas: företagets namn, FO-nummer, kontaktperson och kontaktuppgifter. Om företaget anlitar en förmedlare ska dennes person- och kontaktuppgifter lämnas. I utredningen ska dessutom lämnas bland annat information om de centrala villkoren i arbetet i enlighet med 2 kap. 4 § i arbetsavtalslagen (55/2001), en utredning om olycksfallsförsäkringarna (olycksfall i arbetet) samt företagshälsovården. Företaget ska också lämna en utredning om de kostnader som debiteras för inkvartering samt om alla kostnader i anslutning till måltider som arbetsgivaren ordnar. Om arbetsgivaren ordnar tolktjänster eller andra stödtjänster i Finland ska även dessa meddelas. Dessutom ska kostnaderna för att skaffa visum specificeras och övriga kostnader specificeras och motiveras. Det ska också meddelas hur introduktionen i arbetet ordnas.  

Beskickningen granskar förhandsutredningarna och kan begära tilläggsutredningar av det inbjudande företaget. På basis av förhandsutredningarna beslutar beskickningen om företagsspecifika rekommendationer för antalet säsongsarbetare under den kommande bärsäsongen. När det gäller företag som inbjuder plockare av odlade bär kan man i fråga om enskilda företag kontrollera om företagets bransch motsvarar vad som anmälts till registret och vem eller vilka som är ansvariga personer. Beskickningarna kan inte granska ett företags ekonomiska situation eller övriga bakgrund. 

Ansökningar om visum för säsongsarbete behandlas efter prövning utifrån viseringskodex på samma sätt som andra visumansökningar. Handläggaren kontrollerar att inbjudaren har lämnat in en godtagbar förhandsutredning. Visumansökan ska åtföljas av inbjudan men en kopia av arbetsavtalet är inte obligatorisk. Om misstankar väcks beträffande inbjudans äkthet, ska viseringstjänstemannen kontakta det inbjudande företaget och kontrollera vad de inbjudna personerna heter. Kontakten med de inbjudande företagen ska vara aktiv. 

Om förutsättningarna för beviljande av visum uppfylls, beviljas visum för den tid som nämns i visum, oftast för en resa. Sådana som kommer från närområdena kan beviljas flergångsvisum, om sökanden har för avsikt att besöka hemlandet medan anställningen varar. Efter bärsäsongen lämnar de företag som bjudit in plockarna beskickningen en efterhandsutredning om den gångna säsongen. 

2.2.2  2.2.2 Säsongsarbetare från viseringsfria länder

Om en tredjelandsmedborgare är medborgare i ett viseringsfritt land, tillämpas utlänningslagens villkor för inresa på honom eller henne. 

I 11 § 2 mom. i utlänningslagen konstateras att bestämmelser om inresevillkor vid vistelser som inte varar mer än tre månader finns i kodexen om Schengengränserna (förordning EG 562/2006). Tredjelandsmedborgare ska för en vistelse som inte varar mer än tre månader under varje sexmånadersperiod har en giltig resehandling eller en handling som berättigar till gränsövergång. En utlänning ska också kunna visa upp handlingar av vilka framgår syftet med och förutsättningarna för vistelsen. För en säsongsarbetares del är det fråga om arbetsavtalet. Han eller hon ska dessutom kunna visa att han eller hon har tillräckliga medel för sin försörjning med beaktande av såväl den planerade vistelsens längd som återresan till utreselandet eller genomresan till ett tredje land. Om tillräckliga medel inte kan påvisas konkret vid inresan, ska personen i fråga kunna visa att han eller hon på lagligt sätt förmår skaffa sig sådana medel under vistelsen i landet. Som exempel kan nämnas medel som skaffas genom arbete. En ytterligare förutsättning för inresa är att personen inte har meddelats inreseförbud och att han eller hon inte äventyrar allmän ordning och säkerhet. 

2.2.3  2.2.3 Säsongsarbete med uppehållstillstånd

För en vistelse som varar längre än tre månader ska uppehållstillstånd för arbetstagare sökas i enlighet med 72 § i utlänningslagen. På dessa arbetstagare tillämpas ett ansökningsförfarande i två steg, där arbets- och näringsbyrån först gör en prövning för ett delbeslut i enlighet med 73 § varefter Migrationsverket fattar det slutliga beslutet.  

Prövningen för delbeslut på ansökan om uppehållstillstånd för arbetstagare är på fastlandet koncentrerad till tre arbets- och näringsbyråer, som är Nylands (Helsingfors), Sydöstra Finlands (Villmanstrand) och Birkalands (Tammerfors) arbets- och näringsbyråer. På Åland sköts motsvarande uppgift av Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet (AMS). Arbets- och näringsbyråernas behörighet är regionalt fördelad så att den omfattar hela landet. Till följd av den regionala behörigheten utförs mest prövning vid arbets- och näringsbyråerna i Tammerfors och Villmanstrand, vilkas områden omfattar bland annat Österbotten samt norra och östra Finland.  

Till ansökan om uppehållstillstånd fogas en utredning om de centrala villkoren i arbetet i enlighet med 2 kap. 4 § i arbetsavtalslagen samt en försäkran om att villkoren är förenliga med gällande bestämmelser och det tillämpliga kollektivavtalet och, om arbets- och näringsbyrån kräver det, en utredning om att arbetsgivaren har skött och i framtiden kommer att sköta sina förpliktelser som arbetsgivare. Till ansökan fogas också en utredning om att man för det avsedda arbetet inom rimlig tid har hittat lämplig, på arbetsmarknaden tillgänglig arbetskraft. På grundval av de nationella och regionala riktlinjer för allmänna förutsättningar för anlitande av utländsk arbetskraft som iakttas i landet har det ansetts råda arbetskraftsbrist i vissa branscher, varvid landsomfattande eller regionala lättnader har kunnat beviljas i fråga om tillgångsprövningen.  

Utomlands lämnas ansökan till Finlands beskickning i det land där den sökande vistas lagligt. I samband med ansökan lämnas också biometriska kännetecken, tio fingeravtryck och en ansiktsbild, för uppehållstillståndskortet. Beskickningen för in ansökan i UMA-systemet, där den automatiskt styrs till den behöriga arbets- och näringsbyrån för den ort där arbetet kommer att utföras.  

När arbets- och näringsbyrån har behandlat ansökan och fattat sitt delbeslut, överförs ansökan via UMA-systemet till Migrationsverket där den sätts i arbetskön för avgörande. I allmänhet fås ett delbeslut som gäller säsongsarbete inom 1—4 månader. Efter ett positivt delbeslut utför Migrationsverket sin prövning av uppehållstånd (till exempel kontrollerar inresevillkoren) och fattar beslut som snabbast och om arbetssituationen tillåter det redan samma dag som man fått arbets- och näringsbyråns beslut. Om arbets- och näringsbyråns delbeslut är negativt, fattar Migrationsverket ett negativt beslut om uppehållstillstånd för arbetstagare.  

Uppehållstillståndskort som visar uppehållsrätt sänds till beskickningen, där tredjelandsmedborgarna hämtar kortet samt det positiva beslutet om uppehållstillstånd. Den sökande informeras om ett negativt beslut och ges besvärsanvisning. Vid inresa till Schengenområdet är uppehållstillstånd ett bevis på inreserätt. 

2.2.4  2.2.4 Säsongsarbetets längd

Största delen av säsongsarbetarna vistas i Finland som säsongsarbetare kortare tid än tre månader. Den huvudsakliga orsaken till detta är den korta skördesäsongen. De korta vistelserna torde delvis bero på Schengenvisumets längd samt på att enligt utlänningslagen är tre månaders säsongsarbete möjligt utan uppehållstillstånd. Uppehållstillståndsförfarandet är avsevärt tyngre än viseringsförfarandet och kostnaderna större. 

2.2.5  2.2.5 Antalet säsongsarbetare

Säsongsarbetet i Finland är koncentrerat till en period från våren till hösten. Största delen av säsongsarbetarna arbetar inom jordbruk och trädgårdsskötsel. En betydande del av säsongsarbetet i Finland hänför sig till plockningen av bär, i synnerhet odlade bär. 

I Finland finns för närvarande cirka 52 000 aktiva gårdar. Antalet minskar i jämn takt, men gårdarnas storlek och behovet av utomstående arbetskraft växer. För närvarande är det sammanlagda antalet fast anställda och säsongarbetare inom jordbruket 48 100 personer, varav 15 460 årligen är utlänningar, dvs. 32 %. Varje år kommer det cirka 10 500 säsongsarbetare med visum för högst 90 dagar, och enligt arbetsgivarnas uppskattning är antalet som kommer utan visum för högst 90 dagar cirka 200. Tillgångsprövning tillämpas på säsongsarbetare som kommer till landet med uppehållstillstånd, och deras antal är cirka 1 000—1 500 per år. Enligt arbetsgivarnas uppskattning kommer det dessutom cirka 3 000 EU-medborgare med stöd av rätten till fri rörlighet, men dessa personer omfattas inte av direktivets tillämpningsområde.  

Av arbetsgivarna inom jordbruket beräknas 2 000 odla grönsaker på friland, 1 000 vara bärgårdar och färre än 1 000 vara pälsfarmer. Grönbyggarna uppskattas till cirka 200. 

I Finland är en del av de bär som plockas vilda bär. Till dem hör till exempel blåbär, lingon och hjortron, som i Finland plockas med stöd av allemansrätten. Direktivet om säsongsarbete tillämpas inte på plockning av vilda bär, eftersom direktivet förutsätter ett anställningsförhållande mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. De som plockar vilda bär syns därför inte i siffrorna ovan. 

Turism- och restaurangbranschen sysselsätter totalt cirka 140 000 personer, och enligt arbetsgivarnas uppskattning är några tusen av dem säsongsarbetare. Säsongen är inte på samma sätt som inom jordbruket koncentrerad enbart till sommaren, utan den varierar från bransch till bransch. I skidcentrum- och programtjänstebranschen samt hotellen, restaurangerna och spana i Lappland varar säsongen från början av november till slutet av april. I nöjesparks- och festivalbranschen infaller säsongen mellan början av maj och slutet av augusti. För skärgårds- och insjöturismen sträcker sig säsongen från början av juni till slutet av september och i hotellen, restaurangerna och spana i östra och södra Finland från början av december till slutet av januari. 

2.7.1  2.7.1 Allmänt

Direktivet anger lika villkor för säsongsarbetares inresa till och rättigheter i medlemsstaterna. I finsk lagstiftningen föreskrivs inte om något direktivsenligt tillstånd som berättigar till säsongsarbete som sådant. Utlänningslagen innehåller en bestämmelse enligt vilken vissa personer som reser in till landet för att visats här under en period som inte överstiger tre månader har rätt att arbeta utan uppehållstillstånd. Arbete som pågår under en period som överstiger tre månader förutsätter att arbetstagaren ansöker om uppehållstillstånd. 

Grunden för säsongsarbetares rättigheter utgör den bestämmelse i direktivet som innebär att säsongsarbetare i Finland har lika rättigheter som finländska arbetstagare. I det följande beskrivs först tillämpningsområdet för likabehandling, sedan säsongsarbetares rättigheter och direktivets tillämpningsområde. Slutligen bedöms behoven av att ändra lagstiftningen i fråga om enskilda artiklar. 

2.7.2  2.7.2 Personer som är berättigade till likabehandling

Säsongsarbetare som avses i direktivet har på vissa områden rätt till likabehandling i förhållande till värdmedlemsstatens medborgare. I finsk lagstiftning företogs ändringar som hänför sig till likabehandling i samband med att direktivet om ett kombinerat tillstånd genomfördes (RP 139/2013 rd och RP 198/2013 rd). Säsongsarbetare omfattas inte av tillämpningsområdet för ett kombinerat tillstånd. I och med genomförandet av direktivet om ett kombinerat tillstånd omfattas alla innehavare av uppehållstillstånd för arbetstagare eller annat uppehållstillstånd för förvärvsarbete av likabehandling. 

När det gäller social trygghet berör kravet på likabehandling endast tredjelandsmedborgare i anställningsförhållande. Säsongsarbetare beviljas tillstånd för säsongsarbete, som med avseende på likabehandling kan jämföras med utlänningslagens tillstånd som beviljas på grund av arbete. I samband med att direktivet om ett kombinerat tillstånd genomfördes började även personer som kommit med tillfälligt och kortvariga tillstånd omfattas av den bosättningsbaserade sociala tryggheten och fick samma rättigheter som dem som är permanent bosatta i landet. Likabehandlingen kunde inte begränsas till exempel beroende på om utlänningen hade kontinuerligt eller tillfälligt tillstånd och det kan den inte heller i detta sammanhang med motiveringen att säsongsarbetare vistas i Finland endast en begränsad tid.  

Direktivet om ett kombinerat tillstånd och direktivet om säsongsanställning innehåller en möjlighet till uteslutningar, som gäller noggrant definierade förmåner. I direktivet om säsongsanställning kan i enlighet med artikel 23.2 familjeförmåner och arbetslöshetsersättningar uteslutas från likabehandling. Rätten till allmänbildande utbildning och yrkesutbildning kan begränsas till att gälla utbildning som har en direkt koppling till den särskilda arbetsuppgiften och stipendier, studiemedel och studielån eller andra bidrag kan uteslutas. 

2.7.3  2.7.3 Säsongsarbetares rättigheter

På utländska säsongsarbetare tillämpas oberoende av inreseförfarandet normal arbetsmarknadspraxis för säsongsarbete i Finland, såsom anställningsvillkoren för arbetstagare och arbetsgivarens lagstadgade skyldigheter. Hit hör till exempel företagshälsovård, olycksfallsförsäkring för arbetstagare, ändamålsenliga arbetsredskap, introduktion i arbetet och arbetstidsbokföring. På plockning av odlade bär tillämpas i allmänhet kollektivavtalet för landsbygdsnäringarna. 

2.7.4  2.7.4 Tillämpningsområdet för direktivet om säsongsanställning

Direktivet om säsongsanställning innehåller ingen förteckning över vad som ska räknas som säsongsarbete. Enligt definitionen i artikel 3 i direktivet avses med säsongsbunden verksamhet verksamhet som är kopplad till en viss tid på året då en återkommande händelse eller ett mönster av händelser med koppling till säsongsbetingade förhållanden kräver avsevärt högre arbetsinsatser än vad som behövs för att sköta det löpande arbetet. Enligt artikel 2.2 ska medlemsstaterna upprätta en förteckning över de sysselsättningsområden som innefattar säsongsbunden verksamhet. Förteckningen ska delges kommissionen. Denna förteckning kan upprättas i samråd med arbetsmarknadens parter, om medlemsstaten iakttar en sådan praxis. I direktivets ingress konstateras att säsongsbunden verksamhet återfinns typiskt inom sektorer såsom jordbruket och trädgårdsnäringen, i synnerhet under sådd- och skördeperioderna, eller turistnäringen, i synnerhet under semesterperioden. I direktivet sägs inte med vilken noggrannhet områdena ska anges. Eurostat, som är Europeiska unionens organ med ansvar för statistiken har klassificeringen NACE (Statistical classification of economic activities in the European Community), där man också kan hitta stöd för hur detaljerade klassificeringen ska vara.  

2.7.5  2.7.5 Tillstånd för säsongsarbete

Säsongsarbete utförs enligt direktivet med tillstånd för säsongsarbete. Tillstånd för säsongsarbete är ett tillstånd som ger innehavaren av tillståndet rätt att vistas och arbeta i Finland. Tillståndet kan enligt direktivet alternativt vara en visering för säsongsarbete eller en visering och ett därtill fogat intyg som styrker rätten att arbeta, om vistelsen inte överstiger 90 dagar och säsongsarbetaren kommer från en viseringspliktig stat. Rätten att arbeta och rätten till direktivsenliga rättigheter för en person som kommer för en period som inte överstiger 90 dagar från en viseringsfri stat framgår av det särskilda intyget. Tillstånd som berättigar till säsongsarbete för längre tid än så är uppehållstillstånd. 

2.7.6  2.7.6 Presentation av enskilda artiklar

2.7.6.1 Artiklar i direktivet som föranleder ändringar i den gällande lagstiftningen  

I artikel 1 anges som direktivets syfte att fastställa villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för säsongsanställning samt att definiera säsongsarbetares rättigheter. Definitionen förutsätter nedan specificerade ändringar i lagstiftningen. 

Artikel 2 innehåller en definition av tillämpningsområdet. Direktivet är tillämpligt på tredjelandsmedborgare som befinner sig utanför medlemsstaternas territorium och ansöker om att resa in eller som har beviljats inresa, enligt villkoren i detta direktiv, på en medlemsstats territorium för säsongsanställning. I den nationella lagstiftningen finns inga separata bestämmelser om säsongsarbetare eller tillstånd som beviljas sådana. Direktivet förutsätter att sådana bestämmelser fogas till lagen. 

I artikel 2.2 konstateras att i genomförandefasen ska medlemsstaterna, i förekommande fall i samråd med arbetsmarknadens parter, upprätta en förteckning över de sysselsättningsområden som innefattar säsongsbunden verksamhet. Förteckning får ändras och den ska lämnas till kommissionen. Bestämmelser om förteckningen bör fogas till lagen. 

Artikel 3 innehåller definitioner av de begrepp som används i direktivet. Finsk lagstiftning innehåller inga bestämmelser om de definitioner som behandlas nedan och de bör läggas till.  

Artikel 3.1 a innehåller en definition av tredjelandsmedborgare, som inte ingår i lagstiftningen. Led b innehåller en definition av säsongsarbetare. Säsongsarbetare är en tredjelandsmedborgare med huvudsaklig bosättningsort i ett tredjeland, som vistas lagligt och tillfälligt på en medlemsstats territorium för att utföra säsongsbunden verksamhet. Verksamheten baserar sig på ett eller flera avtal om visstidsarbete som slutits direkt mellan den tredjelandsmedborgaren och en arbetsgivare som är etablerad i den medlemsstaten. Enligt led c avses med säsongsbunden verksamhet verksamhet som är kopplad till en viss tid på året då en återkommande händelse eller ett mönster av händelser med koppling till säsongsbetingade förhållanden kräver avsevärt högre arbetsinsatser än vad som behövs för att sköta det löpande arbetet. Säsongsarbetstillstånd är enligt led d ett konkret dokument som utfärdats enligt den utformning som föreskrivs i rådets förordning (EG) nr 1030/2002. Det ska innehålla en hänvisning till säsongsarbete. Innehavaren av säsongsarbetstillståndet har rätt att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium under en vistelse som överstiger 90 dagar. Tillstånd för säsongsarbete enligt led h avser varje tillstånd som ger innehavaren av tillståndet rätt att vistas och arbeta på det territorium som tillhör den medlemsstat som har utfärdat tillståndet enligt direktivet om säsongsanställning. 

Artikel 5 innehåller kriterier för inresa för säsongsanställning för vistelser som inte överstiger 90 dagar. Tillstånd för säsongsarbete beviljas om den sökande kan visa upp ett giltigt anställningsavtal samt styrka att han eller hon har en heltäckande sjukförsäkring. Till ansökan ska fogas handlingar som styrker att säsongsarbetaren kommer att ha en lämplig bostad eller att en lämplig bostad kommer att tillhandahållas. I artikel 20 bestäms att medlemsstaterna ska kräva bevis för att säsongsarbetaren kommer att få tillgång till en bostad med lämplig standard. Utlänningslagen innehåller inga särskilda bestämmelser om inresa eller villkor för beviljande av tillstånd för säsongsarbetare och de bestämmelser som direktivet förutsätter bör fogas till lagstiftningen. 

I artikel 6 bestäms om kriterierna för inresa och de handlingar som ska fogas till ansökan för vistelser som överstiger 90 dagar. Den enda skillnaden i kraven på handlingar för vistelser som inte överstiger och som överstiger 90 dagar är kravet på en resehandling som är giltig minst lika länge som giltighetstiden för tillståndet för säsongsarbete. Den nationella lagstiftningen innehåller inga särskilda bestämmelser om säsongarbetares inresa eller beviljande av sådant tillstånd för vistelser som överstiger 90 dagar. Genomförandet av direktivet förutsätter att sådana bestämmelser fogas till lagstiftningen. 

Artikel 8 gäller avslag på ansökan. Det är fråga om situationer där villkoren för inresa eller kriterierna för beviljande av tillstånd inte är uppfyllda. Som exempel nämns situationer där handlingarna har förvärvats på bedrägligt sätt, eller den sökande inte har uppfyllt skyldigheterna i ett tidigare tillstånd för säsongsarbete. Ansökan kan också avslås av skäl som beror på arbetsgivaren. Till dem hör sanktioner för odeklarerat arbete eller olaglig anställning och att arbetsgivarens verksamhet avvecklas eller att arbetsgivaren inte bedriver någon ekonomisk verksamhet. Ansökan kan också avslås för att arbetsgivaren har påförts sanktioner för att han inte har iakttagit direktivets bestämmelser. Utlänningslagen känner inga kriterier för avslag som skulle bero på arbetsgivarens verksamhet. Där föreskrivs omvänt om förutsättningar för beviljande av tillstånd. Artikel 8.3 och 4 är inte förpliktande och de får införlivas i den nationella lagstiftningen. 

I artikel 9 föreskrivs om beslut om att återkalla tillstånd för säsongsarbete. Villkoren för återkallande är indelade i tre grupper: skäl som innebär att tillståndet måste återkallas, skäl som innebär att tillståndet får återkallas och skäl som medlemsstaten får föreskriva om. Tillståndet ska återkallas i situationer där de handlingar som läggs fram för beviljande av tillstånd för inresa och säsongsarbete har förvärvats på bedrägligt sätt, förfalskats eller ändrats i något avseende. Detsamma gäller situationer där syftet med innehavarens vistelse är ett annat än det för vilket denne beviljades tillstånd. Tillstånd för säsongsarbete får återkallas av skäl som beror på arbetsgivaren. Till dessa hör till exempel situationer där arbetsgivaren har påförts sanktioner för odeklarerat arbete och/eller olaglig anställning, arbetsgivarens verksamhet avvecklas eller arbetsgivaren inte bedriver någon ekonomisk verksamhet, eller arbetsgivaren har påförts sanktioner för att han inte har iakttagit direktivet bestämmelser. De bindande bestämmelserna som är förenade med prövning förutsätter ändringar i lagstiftningen.  

Medlemsstaterna får återkalla ett tillstånd om villkoren för inresa eller kriterierna för beviljande av tillstånd inte längre uppfylls. Dessutom får man överväga att återkalla tillståndet om arbetsgivaren inte har uppfyllt sina rättsliga skyldigheter beträffande social trygghet, beskattning, arbetstagares rättigheter, arbetsvillkor eller anställningsvillkor enligt tillämplig rätt och/eller kollektivavtal eller arbetsgivaren inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt anställningsavtalet.  

Enligt kommissionen bör till den nationella lagstiftningen fogas bestämmelser med stöd av vilka tillstånd ska eller får återkallas. Medlemsstaterna får besluta att föreskriva om de situationer som avses i artikel 9.3. 

Artikel 10 om arbetsgivarens samarbetsskyldighet förutsätter inga ändringar i lagstiftningen, eftersom arbetsgivaren är allmänt samarbetsskyldig och till exempel 186 § i utlänningslagen innehåller en bestämmelse om arbetsgivares utlänningsförseelse. Tillsammans med genomförandet av bestämmelsen i artikel 17 om sanktioner mot arbetsgivaren kan artikeln vara förenad med behov av att ändra lagstiftningen. 

Enligt artikel 12 beviljas tillstånd för säsongsarbete som antingen förs in i viseringen eller uppehållstillståndet eller så utfärdas ett separat intyg. Utlänningslagen har inga bestämmelser om rätt att utföra säsongsarbete. Ändringar som gäller detta bör företas i lagstiftningen. 

Enligt artikel 13 ska medlemsstaterna utse de myndigheter som tar emot ansökan och beslutar om säsongsarbete samt utfärdar säsongsarbetstillstånd. En sådan bestämmelse bör fogas till lagstiftningen.  

Enligt artikel 14 ska medlemsstaterna fastställa vistelseperioden för säsongsarbetare i sin lagstiftning. Den maximala tidsperioden för säsongsarbetstillstånd får fastställas till mellan fem och nio månader. Därefter ska säsongsarbetaren lämna landet, om han eller hon inte beviljas uppehållstillstånd av andra skäl.  

I artikel 15 bestäms om förlängning av vistelsen och förnyelse av tillståndet för säsongsarbete. Enligt direktivet ska medlemsstaterna bevilja en förlängning hos samma eller en annan arbetsgivare under tillståndets maximala tidsperiod (artikel 15.1, 15.3 och 15.7). Ansökan ska enligt artikel 15.5 tas emot även om säsongsarbetaren redan vistas i landet. Beslut om tillstånd ska fattas med respekt för proportionalitetsprincipen (artikel 15.11). Bestämmelserna förutsätter ändringar i lagstiftningen.  

Enligt artikel 16 ska medlemsstaterna underlätta återinresa för säsongsarbetare som beviljats inresa som säsongsarbetare minst en gång under de senaste fem åren och som fullt ut har respekterat villkoren enligt direktivet under varje vistelse. I lagstiftningen saknas bestämmelser som underlättar återinresa. 

Enligt artikel 17 ska medlemsstaterna föreskriva sanktioner mot arbetsgivare som inte uppfyller sina skyldigheter enligt direktivet. Till lagen bör fogas en bestämmelse med stöd av vilken ansökan om säsongsarbetstillstånd får avslås av skäl som beror på arbetsgivaren. 

Enligt artikel 20 ska arbetsgivaren lämna bevis för att säsongsarbetaren under hela sin vistelse kommer att få tillgång till en bostad med lämplig standard i enlighet med nationell rätt och/eller praxis. Artikel 20.2 innehåller mer detaljerade bestämmelser om arbetsgivarens skyldigheter om bostaden tillhandahålls av eller genom arbetsgivaren. I den nationella lagen bör det bestämmas hur man bevisar att det finns en tillräckligt bra bostad. 

Artikel 23 innehåller bestämmelser om rätt till likabehandling. I artikel 23.1 d bestäms om likabehandling när det gäller grenar av den sociala tryggheten, såsom de definieras i artikel 3 i förordning nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen. Säsongsarbetare ska ha rätt till likabehandling i förhållande till medborgarna i den stat där arbetet utförs. Kravet på likabehandling gäller pensioner, familjeförmåner, försäkring mot olycksfall i arbetet och yrkessjukdom, utkomstskydd för arbetslösa, offentliga hälsotjänster och sjukförsäkring. Folkhälsolagen, lagen om specialiserad sjukvård, barnbidragslagen samt lagen om stöd för hemvård och privat vård av barn bör ändras på grund av direktivet. Dessutom bör ändringar företas i lagen om tillämpning av lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet, sjukförsäkringslagen samt lagen om utkomstskydd för arbetslösa och lagen om finansiering av arbetslöshetsförmåner.  

Enligt artikel 23.2 i får medlemsstaterna besluta att utesluta familjeförmåner och arbetslöshetsersättning från likabehandlingen. Ett undantag från denna uteslutning är dock situationer där förordning nr 1231/2010 tillämpas. Finland har för avsikt att införa denna uteslutning. 

2.7.6.2 Artiklar som inte medför några ändringar i lagstiftningen 

Enligt artikel 2 andra stycket är direktivet inte tillämpligt på personer som vid ansökningstillfället uppehåller sig på en medlemsstats territorium. Ett undantag utgör situationer där säsongsarbetare ansöker om förlängning av sin vistelse eftersom han eller hon förnyar sitt tillstånd hos samma arbetsgivare samt ansöker om förnyelse av tillståndet i enlighet med artikel 15.  

Direktivet tillämpas inte på personer som berörs av direktivet om utstationering av arbetstagare (96/71/EG) och inte på familjemedlemmar till unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet i enlighet med direktiv 2004/38/EG. Dessutom tillämpas direktivet inte på personkategorier enligt de s.k. associationsavtalen. Dessa gäller grupper som har rättigheter som motsvarar fri rörlighet. Associationsavtalet med Turkiet är ett exempel på ett sådant avtal. Det finns inget behov av att foga en bestämmelse om personer på vilka lagen inte tillämpas till lagstiftningen. 

I artikel 3 bestäms om definitioner av de begrepp som används i direktivet. Bestämmelser om visering för kortare vistelse enligt led e finns i utlänningslagen. Visering för längre vistelse som definieras i led f används inte i Finland. Utlänningslagen har inte någon uttrycklig bestämmelse om ett enda ansökningsförfarande, som definieras i led g, men i Finland tillämpas inte något annat förfarande. Arbetstillstånd enligt led i är inte känt som begrepp i lagstiftningen, men bestämmelse om det är valbar. 

Enligt artikel 4 får det nationellt utfärdas förmånligare bestämmelser som hänför sig till unionsrätten och olika internationella avtal. En sådan separat bestämmelse är inte nödvändig. 

Bestämmelser i artikel 11 om tillgång till information behöver inte genomföras i lagstiftningen. I praktiken hittar alla sökande den information som avses i artikel 11.1 på Migrationsverkets webbplats. I samband med tillståndet meddelas besvärsanvisning i enlighet med 47 § i förvaltningslagen (434/2003). 

I artikel 13.2 bestäms om ansökan om säsongsarbetstillstånd i ett enda ansökningsförfarande. Förfarandet tillämpas i Finland och artikeln föranleder inga ändringar eller tillägg i den nationella lagstiftningen. 

I artikel 18 bestäms om rättssäkerhetsgarantier. Besluten ska fattas skriftligt. Medlemsstaterna ska föreskriva förfaranden för förlängning av vistelsen eller förnyelse av tillstånd samt att en sökande får vistas lagligt i landet medan ett ärende som gäller förlängning av vistelsen eller förnyelse av tillståndet handläggs.  

I förvaltningslagen (434/2003) och utlänningslagen föreskrivs om ansökningsförfarande. I förvaltningslagen föreskrivs om beslutets skriftliga form (43 §) och motiveringsskyldighet (45 §) och besvärsanvisning (47 §). I 190 § i utlänningslagen föreskrivs om besvärsrätt samt i 192 och 193 § om behörig förvaltningsdomstol och besvär hos förvaltningsdomstolen. Enligt 40 § 3 mom. i utlänningslagen får en utlänning lagligen vistas i landet under den tid ansökan om uppehållstillstånd behandlas. Lagbestämmelserna uppfyller de krav på rättssäkerhetsgarantier som direktivet ställer och det föreligger inget behov av ändringar.  

Enligt artikel 18.2 ska medlemsstaterna vidta rimliga åtgärder för att säsongsarbetaren inte ska behöva avbryta sitt anställningsförhållande på grund av administrativa förfaranden för att förlänga eller förnya tillståndet. Säsongsarbetare har rätt att vistas på medlemsstaternas territorium tills det slutliga beslutet har fattats. I detta syfte får medlemsstaten utfärda nationella tidsbegränsade uppehållstillstånd eller motsvarande tillstånd eller tillåta säsongsarbetaren att arbeta tills det beslutet fattats. Enligt utlänningslagen vistas en sökande lagligen i landet under den tid ansökan behandlas och artikeln förutsätter inga ändringar i lagstiftningen. 

I artikel 18.3 bestäms om utredningsskyldighet för myndigheterna i situationer där de uppgifter eller handlingar som lämnats in till stöd för ansökan är ofullständiga. Bestämmelser om detta finns i 6 kap. i förvaltningslagen (2003/434), och det finns inget behov av att ändra lagstiftningen. 

Artikel 18.4 och18.5 handlar om när ansökan ska lämnas därhän eller avslås och tillståndet återkallas. Förvaltningslagens bestämmelser uppfyller kraven i de nämnda punkterna och de föranleder inga ändringsbehov. 

Artikel 18.6 är konstaterande. Enligt den regleras viseringar för kortare vistelse i de relevanta bestämmelserna i viseringskodexen. 

I artikel 19 bestäms om avgifter och kostnader. Medlemsstaterna får ta ut avgifter för handläggningen av ansökningar. Avgiftsnivåerna får inte vara oproportionella eller oskäliga. Medlemsstaterna får föreskriva om skyldighet för arbetsgivaren att betala säsongarbetarens resekostnader eller kostnaderna för den sjukförsäkring som avses i direktivet.  

I Finland föreskrivs årligen om avgifterna för ansökningar om uppehållstillstånd genom förordningar av inrikesministeriet, som utfärdas med stöd av 8 § i lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992). Avgifter antingen motsvarar eller är lägre än självkostnadspriserna. Artikeln torde föranleda varken ändringar i lagstiftningen eller praktiska ändringar.  

Enligt artikel 21 får medlemsstaterna besluta att förmedling av säsongsarbetare endast får utföras av offentliga arbetsförmedlingar. Bestämmelsen förutsätter att lagstiftningen ändras, om den införs. 

I artikel 22 bestäms om rättigheter enligt tillståndet för säsongsarbete. Till dem hör åtminstone rätt till inresa till och vistelse på det territorium som tillhör den medlemsstat som har utfärdat tillståndet, fri tillgång till hela territoriet i den medlemsstaten samt rätt att utföra de konkreta arbetsuppgifter som tillståndet avser. Artikeln förutsätter inga ändringar i lagstiftningen. 

I artikel 23 bestäms om rätt till likabehandling. 

Enligt artikel 23.1 a har säsongsarbetare rätt till likabehandling i förhållande till medborgarna i värdmedlemsstaten i fråga om anställningsvillkor och arbetsvillkor. Hit hör bland annat lön och uppsägningsskydd, arbetstidsreglering samt hälso- och säkerhetskrav på arbetsplatsen. 

Utländska och finländska arbetstagare berörs av samma anställningsvillkor och samma säkerhetskrav på arbetsplatsen. Bestämmelser om likabehandling och förbud mot diskriminering finns i diskrimineringslagen (1325/2014). I lagen förbjuds diskriminering på grund av ålder, ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, politisk verksamhet, fackföreningsverksamhet, familjeförhållanden, hälsotillstånd, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller någon annan omständighet som gäller den enskilde som person. Såväl direkt som indirekt diskriminering är förbjuden. Även trakasserier, vägran att göra rimliga anpassningar samt instruktioner eller befallningar att diskriminera förbjuds. Dessutom är det förbjudet att missgynna eller behandla någon så att han eller hon drabbas av negativa följder därför att han eller hon har vidtagit eller medverkat till åtgärder för att trygga likabehandling (förbud mot repressalier). Arbetsgivarna åläggs att främja likabehandling på arbetsplatsen.  

Bestämmelser om likabehandling i arbetslivet finns också i lagstiftningen om anställningsförhållanden.  

I arbetsavtalslagen förutsätts att arbetsgivaren bemöter arbetstagarna opartiskt. Ett opartiskt bemötande ska beaktas när arbetstagare beviljas förmåner som berör på anställningsförhållandet samt när de åläggs skyldigheter. Man får avvika från kravet på likabehandling endast om det finns en grundad anledning med beaktande av arbetstagarnas uppgifter och ställning. Diskrimineringsförbudet tillämpas när arbetstagare anställs, medan anställningsförhållandet vara och när det avslutas. 

Artikel 23.1 a föranleder inga ändringar i den nationella lagstiftningen. 

Artikel 23.1 b gäller likabehandling i fråga om föreningsfrihet, frihet att tillhöra en arbetstagarorganisation, rätten att förhandla och ingå kollektivavtal samt rätten att strejka och vidta stridsåtgärder i enlighet med värdmedlemsstatens nationella rätt och praxis.  

Bestämmelserna om föreningsfrihet i 13 kap. 1 § och om mötesrätt i 13 § 2 § i arbetsavtalslagen gäller även utländska arbetstagare. Arbetstagare har rätt att höra till föreningar och rätt att delta i sådana föreningars verksamhet samt rätt att bilda en tillåten förening. Arbetstagare har likaså frihet att låta bli att höra till en förening som avses ovan. Det är förbjudet att hindra eller begränsa utövandet av denna rättighet och frihet. Dessutom är ett avtal som strider mot föreningsfriheten ogiltigt. Arbetsgivaren ska tillåta att arbetstagarna och deras organisationer under pauser och utanför arbetstiden avgiftsfritt använder lämpliga lokaler i arbetsgivarens besittning för behandling av frågor som gäller anställningsförhållanden och frågor som hör till en fackförenings verksamhet. Utövandet av mötesrätten får inte orsaka olägenheter för arbetsgivarens verksamhet. Bestämmelser om kollektivavtal finns i lagen om kollektivavtal. Även den lagen tryggar utländska arbetstagares rättigheter på samma sätt som finländska arbetstagares.  

Artikel 23.1 b föranleder inga ändringar i den nationella lagstiftningen. 

Artikel 23.1 c gäller arbetsgivarens skyldighet att betala eventuell innestående lön till tredjelandsmedborgaren. Arbetsavtalslagen innehåller flera bestämmelser om lönebetalning. Dessa bestämmelser tillämpas på samma sätt på utländska säsongsarbetare och finländska arbetstagare. Led c föranleder inga ändringar i den nationella lagstiftningen. 

Artikel 23.1 d gäller likabehandling inom grenar av den sociala tryggheten, såsom de definieras i artikel 3 i förordning (EG) nr 883/2004. Enligt 3 b § i lagen om tillämpning av lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet omfattas en person som kommer till Finland för att arbeta av den bosättningsbaserade sociala tryggheten, om han eller hon arbetar i minst fyra månader utan avbrott och om de i lagen angivna villkoren som gäller lön och arbetstid är uppfyllda. En motsvarande bestämmelse ingår i sjukförsäkringslagen som villkor för att omfattas av sjukförsäkringen. Dessa bestämmelser berör arbetstagare från EU/EES-länder samt tredjelandsmedborgare från tredjeländer, bland annat arbetstagare som avses i det så kallade direktivet om ett kombinerat tillstånd (2011/98/EU). De ska även gälla säsongsarbetare från tredjeländer och arbetstagare som berörs av företagsintern förflyttning av personal, varvid dessa försätts i samma ställning som EU-medborgare som kommer för att arbeta från EU/EES-länder, inklusive finska medborgare. Alla dessa grupper av arbetstagare ska enligt EU-lagstiftningen likabehandlas i förhållande till det egna landets medborgare. 

En del av de säsongsarbetare som kommer till Finland stannar utanför den bosättningsbaserade sociala tryggheten eftersom de arbetar så kort tid. Arbete under en period som inte överstiger fyra månader ger inte rätt till sjukdagpenning, sjukvårdsersättningar eller reseersättningar. Detta gäller också säsongsarbetare från EU/EES-länder och andra som arbetar en kort tid oberoende av nationalitet, varför personer som avses i direktivet om säsongsanställning eller ICT-direktivet, som behandlas nedan, inte kan försättas i en annan ställning. Av skäl 46 i ingressen i direktivet om säsongsanställning och skäl 39 i ICT­direktivets ingress framgår att genom direktiven bör dock inte tilldelas fler rättigheter än de som redan föreskrivs i gällande unionsrätt på området för social trygghet för tredjelandsmedborgare som har anknytning till flera medlemsstater. 

Ovannämnda arbetstagare ska ha rätt till offentliga hälsotjänster även under en kort period av arbete, eftersom de genom ändringarna av folkhälsolagen och lagen om specialiserad sjukvård jämställs med kommuninvånare. 

När det gäller arbetspensionsskydd och olycksfallsförsäkring som baserar sig på arbete förverkligas likabehandling, eftersom säsongsarbetare och i allmänhet också arbetstagare som är föremål för företagsintern förflyttning av personal lyder under lagen om pension för arbetstagare och systemet med försäkring mot olycksfall i arbetet och yrkessjukdom från det att de börjar arbeta. 

I 23.1 e bestäms om likabehandling med avseende på tillgång till varor och tjänster. Bostad omfattas inte av rättigheterna i artikeln. Likabehandlingen omfattar även avtalsfrihet. I Finland trädde en ny diskrimineringslag (1325/2014) i kraft i början av 2015. Dess syfte är att främja likabehandling och förebygga diskriminering. Med stöd av 3 kap. 8 § i den lagen är diskriminering på grund av till exempel nationalitet förbjuden. Diskrimineringslagen täcker kraven i artikeln, och den kräver inga ändringar i den nationella lagstiftningen. 

I artikel 23.1 f tryggas likabehandling med avseende på rådgivning om säsongsarbete som erbjuds av arbetsförmedlingar. Bestämmelser om rätt till rådgivningstjänster som tillhandahålls av arbetskrafts- och näringsbyråer ingår i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice (916/2012). Även utländska arbetstagare har tillgång till dessa rådgivningstjänster. Led f kräver inga ändringar i den nationella lagstiftningen. 

Artikel 23.1 g gäller rätt till likabehandling inom allmänbildande utbildning och yrkesutbildning. Led g kräver ingen ändring i utbildningslagstiftningen. 

Elever inom den grundläggande utbildningen behandlas på samma sätt oberoende av medborgarskap. Enligt grundlagen har alla rätt till avgiftsfri grundläggande utbildning. Bestämmelser om läroplikten utfärdas genom lag. Enligt 4 § i lagen om grundläggande utbildning (628/1998) är kommunen skyldig att för barn i läropliktsålder som bor på kommunens område ordna grundläggande utbildning samt förskoleundervisning året innan läroplikten uppkommer. 

Barn om är varaktigt bosatta i Finland är enligt 25 § i lagen om grundläggande utbildning läropliktiga. Läroplikten börjar det år då barnet fyller sju år. Läroplikten upphör när den grundläggande utbildningens lärokurs ha fullgjorts eller det har förflutit 10 år sedan läroplikten började. 

De som vistas tillfälligt i landet är inte läropliktiga men kommunen är skyldig att ordna grundläggande utbildning för barn i läropliktsåldern som bor på kommunens område. 

Kommunen beslutar om ordnande av grundläggande utbildning för andra än läropliktiga. Kommunen kan dessutom enligt 5 § ordna förberedande undervisning före den grundläggande utbildningen. På de villkor som föreskrivs i 7 och 8 § kan också en registrerad sammanslutning eller stiftelse eller staten ordna undervisning. 

Enligt 10 § i lagen om grundläggande utbildning är skolans undervisningsspråk och det språk som används i undervisning som ordnas på annan plats än i skolan antingen finska eller svenska. Undervisningsspråket kan också vara samiska, rommani eller teckenspråk. Dessutom kan en del av undervisningen meddelas på något annat språk än elevens egna ovannämnda språk, om detta inte äventyrar elevens möjligheter att följa undervisningen. I en särskild undervisningsgrupp eller skola kan undervisningen dessutom huvudsakligen eller uteslutande meddelas på något annat språk än de som nämns ovan. 

Även inom yrkesutbildningen och gymnasieutbildningen behandlas studerande på samma sätt oberoende av nationalitet. Författningar som gäller saken är bland annat gymnasielagen (629/1998), gymnasieförordning (810/1998), undervisningsministeriets förordning om grunderna för antagning av studerande i gymnasieutbildningen (856/2006), lagen om grundläggande yrkesutbildning (630/1998), statsrådets förordning om grundläggande yrkesutbildning (811/1998), undervisnings- och kulturministeriets förordning om grunderna för antagning av studerande inom grundläggande yrkesutbildning (4/2013), lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning (631/1998), förordningen om yrkesinriktad vuxenutbildning (812/1998), lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet (1705/2009), statsrådets förordning om förfarandet vid ansökan till yrkesutbildning, gymnasieutbildning och förberedande utbildning efter den grundläggande utbildningen (294/2014) samt lagen om antagningsregistret, högskolornas riksomfattande datalager och studentexamensregistret (1058/1998).  

Behörigheten att söka till studier, kriterierna för att bli antagen som studerande, studierätten, grunderna för bedömningen av studerande, examensbetyget över genomförda studier, förlusten av studierätten, disciplinen eller rätten att få undervisning och rätten till en trygg studiemiljö är inte beroende av personens nationalitet.  

Lagstiftningen om yrkesutbildning och gymnasieutbildning och lagstiftningen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet sätter inga hinder för antagning av utlänningar och invandrare som studerande. Antagningen som studerande ska dock ske i enlighet med lagstiftningen om yrkesutbildning och gymnasieutbildning samt utlänningslagen. 

Enligt 11 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning är undervisningsspråken i den grundläggande yrkesutbildningen finska och svenska. Undervisningsspråket kan också vara samiska, rommani eller teckenspråk. Dessutom kan en del av undervisningen meddelas på något annat språk än studerandes egna ovannämnda språk, om detta inte äventyrar studerandens möjligheter att följa undervisningen. I en särskild undervisningsgrupp eller läroanstalt kan undervisningen huvudsakligen eller uteslutande meddelas på ett annat språk än de som nämns ovan. Med stöd av tillstånd ordnas grundläggande yrkesutbildning även på främmande språk, i första hand engelska.  

I form av handledande utbildning som inte leder till examen kan ordnas handledande utbildning för grundläggande yrkesutbildning samt utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. 

Som studerande till utbildning som leder till en yrkesinriktad grundexamen eller till handledande utbildning kan enligt 27 § antas den som har slutfört den grundläggande utbildningens lärokurs eller inhämtat motsvarande tidigare lärokurs. Som studerande kan även antas någon annan som av utbildningsanordnaren anses ha tillräckliga förutsättningar att klara studierna. 

Utbildningsanordnaren beslutar om övriga grunder för antagningen av studerande liksom även om eventuella inträdes- eller lämplighetsprov. Enhetliga antagningsgrunder ska tillämpas på samtliga sökande. 

Genom undervisnings- och kulturministeriets förordning 4/2013 föreskrivs närmare om grunderna för antagning av studerande inom grundläggande yrkesutbildning. Vid gemensam antagning sker antagningen av studerande på basis av de sökandes urvalspoäng och prioritering av ansökningsönskemålen. 

Enligt 23 § i förordningen kan utbildningsanordnaren då särskilda skäl som hänger samman med den sökandes person föreligger, anta högst 30 procent av de studerande i varje ansökningsmål oavsett antalet urvalspoäng den studerande får (antagning på basis av utbildningsanordnarens prövning). Dylika särskilda skäl som hänger samman med den sökandes person är inlärningssvårigheter, sociala skäl samt avsaknad av skolbetyg eller svårligen jämförbara betyg.  

Om den sökandes modersmål är ett annat än undervisningsspråket, utreds om han eller hon har tillräckliga färdigheter att använda undervisningsspråket i tal och skrift på utbildningsanordnarens försorg genom deltagande i ett riksomfattande enhetligt språktest (24 §). I bestämmelsen anges dessutom när språkkunskaperna kan anses tillräckliga, och då behöver språkkunskaperna inte utredas särskilt. Man kan låta bli att anta en sökande till grundläggande yrkesutbildning på den grund att han eller hon inte har färdigheter att i tal och skrift använda och förstå undervisningsspråket. 

Ett syfte med förordningen har varit att främja likabehandling av invandrare till exempel genom att förenhetliga språkproven och ange de situationer där separata språkprov inte behöver ordnas. Dessutom preciserades antagningen enligt prövning. 

Syftet med att precisera den tidigare antagningen enligt prövning har varit att å ena sidan förbättra möjligheterna för sökande som av olika orsaker befinner sig i en sämre ställning att komma in på utbildning, och å andra sidan att stöda att en sökande väljs till utbildning som han eller hon har realistiska möjligheter att genomföra.  

I lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning bestäms om yrkesinriktade grundexamina, yrkesexamina och specialyrkesexamina som avläggs genom fristående examina och om utbildning som förbereder för dessa examina samt om annan yrkesinriktad tilläggsutbildning än sådana som förbereder för fristående examina (yrkesinriktad vuxenutbildning). Enligt 8 § beslutar utbildningsanordnaren om innehållet i och ordnandet av förberedande utbildning för en fristående examen. Utbildningsanordnaren beslutar också om innehållet i samt omfattningen och ordnandet av yrkesinriktad tilläggsutbildning.  

Enligt 8 a § svarar utbildningsanordnaren för den personliga tillämpningen när det gäller ansökan till fristående examen och till utbildning som förbereder för sådan, avläggande av examen och förvärv av behövlig yrkesskicklighet samt för handledningen i anslutning till dessa. Om en person inte har deltagit i utbildning som förbereder för fristående examen, svarar examensarrangören för den personliga tillämpningen. Genom personlig tillämpning säkerställs examinandens möjligheter att visa yrkesskicklighet enligt grunderna för den fristående examen vid examenstillfället i enlighet med grunderna för examen. Där beaktas bland annat examinandens språkliga och kulturella bakgrund. Ansökningstiden till yrkesinriktad vuxenutbildning är ofta fortlöpande. Läroanstalterna fyller studieplatserna under årets gång. 

Enligt 6 § i gymnasielagen är läroanstaltens undervisningsspråk i gymnasieutbildningen antingen finska eller svenska. Undervisningsspråket kan också vara samiska, rommani eller teckenspråk. Dessutom kan en del av undervisningen meddelas på något annat än studerandens egna ovannämnda språk, om detta inte äventyrar studerandes möjligheter att följa undervisningen. Som studerande till gymnasieutbildning kan enligt 20 § antas den som har genomgått den grundläggande utbildningens lärokurs eller inhämtat motsvarande tidigare lärokurs. Som studerande kan också antas den som inte har slutfört den grundläggande utbildningens lärokurs men som annars anses ha tillräckliga förutsättningar att klara av gymnasiestudierna. Utbildningsanordnaren beslutar om övriga grunder för antagning av studerande liksom även om eventuella inträdes- eller lämplighetsprov. Enhetliga antagningsgrunder ska tillämpas på samtliga sökande. Genom undervisningsministeriets förordning 856/2006 föreskrivs om grunderna för antagning av studerande i gymnasieutbildningen. 

De studerande antas till gymnasiet på det sätt som föreskrivs i 2 § i förordningen i den ordning som anges av det aritmetiska medeltalet av vitsorden på avgångsbetyget från den grundläggande utbildningen. Utbildningsanordnaren kan anta en del av de studerande som söker till utbildningen med andra betyg än avgångsbetyget från den grundläggande utbildningen. Utbildningsanordnaren skall bedöma dessa sökandes förutsättningar att klara gymnasiestudierna. 

Enligt 4 § i förordningen beslutar utbildningsanordnaren om grunderna för antagning till gymnasieutbildning som är avsedd för vuxna. 

För invandrare och personer med ett främmande språk som modersmål kan dessutom ordnas utbildning som förbereder för gymnasieutbildning. Till utbildningen kan enligt gymnasieslagen antas en person som har genomgått den grundläggande utbildningens lärokurs eller inhämtat motsvarande lärokurs eller som annars anse ha motsvarande kunskaper och färdigheter, som inte har tillräckliga språkliga färdigheter att klara av gymnasiestudierna på finska eller svenska, som har som mål att fortsätta studierna i gymnasiet efter den förberedande utbildning, och som inte har avlagt sådan examen som nämns i 37 § 1 mom. i universitetslagen (558/2009) eller högskoleexamen. 

Artikel 23.1 h förutsätter inga ändringar i den nationella lagstiftningen, eftersom tredjelandsmedborgare redan för närvarande likabehandlas i fråga om erkännande av examina, betyg och annan yrkeskompetens. 

Enligt artikel 23.2 ii får medlemsstaterna begränsa rätten till allmänbildande utbildning och yrkesutbildning till sådan utbildning som har en direkt koppling till den särskilda arbetsuppgiften. Rätten till begränsning gäller också studiemedel och studielån. Enligt bestämmelsen om tillämpningsområde i 1 § 1 mom. i lagen om studiestöd (65/1994) beviljas finska medborgare som i Finland bedriver heltidsstudier efter fullgjord läroplikt studiestöd. Med finska medborgare jämställs den som med stöd av EU:s lagstiftning eller ett avtal som EU har ingått med en annan avtalspart har rätt till studiestöd eller den som har i 10 kap. i utlänningslagen föreskriven permanent uppehållsrätt i Finland. I 10 kap. i utlänningslagen föreskrivs om vistelse i fråga om EU-medborgare och därmed jämförbara personer. 

I 1 § 3 mom. i lagen om studiestöd föreskrivs om förutsättningarna för att bevilja utlänningar, dvs. andra än finska medborgare och därmed jämförbara personer, studiestöd. Förutsättningar för att bevilja studiestöd är att utlänningen är stadigvarande bosatt i Finland och vistas i landet av någon annan orsak än studier. Dessutom förutsätts att personen har beviljats kontinuerligt eller permanent uppehållstillstånd eller EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta enligt utlänningslagen. Personen kan också vara EU-medborgare eller en därmed jämförbar person eller familjemedlem till en sådan enligt utlänningslagen och hans eller hennes uppehållsrätt har registrerats enligt 10 kap. i utlänningslagen eller han eller hon har beviljats ett uppehållskort. Vidare kan personen vara nordisk medborgare som har registrerat sin vistelse enligt 157 § i utlänningslagen. De personer som uppfyller förutsättningarna ovan kan få studiestöd för studier som bedrivs i Finland. 

Studiestöd för studier som bedrivs utomlands beviljas endast finska medborgare och personer som jämställs med finska medborgare. Dessutom krävs att de förutsättningar för beviljande av stöd som föreskrivs i lagen om studiestöd föreligger i övrigt. 

Det föreslås inte att bestämmelserna i lagen om studiestöd ändras på grund av direktivet om säsongsanställning, för enligt artikel 23.2 a ii i direktivet får medlemsstaterna begränsa rätten till likabehandling med avseende på utbildning genom att utesluta studiemedel och studielån från tillämpningsområdet. 

Artikel 23.1 i innehåller en bestämmelse om likabehandling med avseende på skatteförmåner. Enligt det ledet ska säsongsarbetare ha rätt till likabehandling i förhållande till medborgarna i värdmedlemsstaten i fråga om skatteförmåner, om säsongsarbetaren anses ha sin skattemässiga hemvist i den berörda medlemsstaten.  

När det gäller inkomstbeskattning föreskrivs det om skattskyldighet i 9—13 § i inkomstskattelagen (1535/1992). Alla personer som ska beskattas i Finland är antingen allmänt eller begränsat skattskyldiga. Det avgörande för ställningen som skattskyldig är om en fysisk person anses vara bosatt i Finland eller utomlands. Om en person anses vara bosatt i Finland är han eller hon allmänt skattskyldig. En person som är bosatt utomlands är åter endast begränsat skattskyldig i Finland. En fysisk person anses med stöd av 11 § i inkomstskattelagen vara bosatt i Finland, oberoende om han eller hon sedan är finsk eller utländsk medborgare, om han eller hon har sitt stadigvarande bo och hemvist här eller om han eller hon vistas här över sex månader i följd. En person som är bosatt i Finland och som därför anses som allmänt skattskyldig i Finland beskattas i princip för alla sina inkomster i Finland, oberoende av om inkomsterna förvärvats i Finland eller utomlands. Av säsongsarbetarna anses de vara bosatta i Finland som vistas här med uppehållstillstånd för säsongsarbete som beviljas för längre tid än sex månader. Denna grupp bedöms vara mycket liten på grund av arbetets karaktär och det tunga tillståndsförfarandet. 

Beskattningen av begränsat skattskyldiga avviker från beskattningen allmänt skattskyldiga. Med stöd av 9 § 1 mom. i inkomstskattelagen beskattas en skattskyldig som inte anses vara bosatt i Finland, och som därför betraktas som enbart begränsat skattskyldig i Finland, i Finland enbart för inkomster som förvärvats här.  

Den stora majoriteten av säsongsarbetarna kommer till Finland med visum och vistas i princip inte längre än tre månader här. De och den mindre grupp som kommer med säsongsarbetsuppehållstillstånd för en period som inte överstiger sex månader är därför begränsat skattskyldiga.  

Hos begränsat skattskyldiga tas slutlig skatt ut som en av inkomsternas storlek oberoende källskatt (35 %) eller alternativt verkställs beskattningen progressivt på grundval av de sammanlagda inkomsterna, på samma sätt som för dem som är stadigvarande bosatta i Finland, alltså allmänt skattskyldiga. En begränsat skattskyldig kan kräva att förvärvsinkomsterna beskattas progressivt, om han eller hon bor i en stat som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i en stat med vilken Finland ett skatteavtal. Progressiv skatt på förvärvsinkomster beräknas enligt inkomstskatteskalan och den genomsnittliga kommunalskattesatsen på grundval av den skattskyldiges alla inkomster under året, inklusive förvärvsinkomster från utlandet.  

I artikel 23.1 i är beviljandet av skatteförmåner kopplat till de nationella bestämmelserna om personens skattemässiga hemvist i den medlemsstat som beviljar de skattemässiga förmåner som det är frågan om. En säsongsarbetares skattemässiga hemvist bestäms således utifrån medlemsstatens allmänna bestämmelser. En säsongsarbetare anses ha sin skattemässiga hemvist i Finland på det sätt som direktivet avser och vara allmänt skattskyldig i Finland, då villkoren för att tillämpa 9 och 11 § i inkomstskattelagen är uppfyllda. En person är således bosatt i Finland och har rätt till skatteförmåner, om han eller hon vistas i Finland mer än sex månader utan avbrott. En säsongsarbetare kan inte ha ett stadigvarande bo och hemvist. De personer som direktivet avser har rätt till inkomstskattelagstiftningens skatteförmåner på samma villkor som andra allmänt skattskyldiga. Till följd av detta föreligger det inget behov av att ändra lagstiftningen. 

Skatteförvaltningen kan tilldela utlänningar personbeteckningar oberoende av vistelsens längd. I en situation där en person vistas här längre tid än ett år utreder magistraten hemkommunen. Säsongsarbetsuppehållstillståndets maximala längd är nio månader och magistratens utredning berör därför inte säsongsarbetare. En tredjelandsmedborgare får personbeteckning och skattekort genom att visa upp pass, uppehållstillstånd och arbetsavtal. 

Enligt 4 § 1 mom. i lagen om skatt på arv och gåva (478/1940) ska arvsskatt betalas för egendom som erhållits genom arv eller testamente, om arvlåtaren eller arvingen eller testamentstagaren vid dödstillfället var bosatt i Finland. Enligt 3 mom. anses en person vara bosatt i Finland om han eller hon har sitt egentliga bo och hemvist här. Enligt 18 § 1 mom. 1 punkten ska gåvoskatt betalas då egendom såsom gåva övergår till någon annan, om gåvogivaren eller gåvotagaren vid gåvotillfället var bosatt i Finland. Enligt 4 mom. anses en person vara bosatt i Finland om han eller hon har sitt egentliga bo och hemvist här. I artikel 23.1 i är beviljandet av skatteförmåner kopplat till de nationella bestämmelserna om arbetstagarens skattemässiga hemvist i den medlemsstat som beviljar de skattemässiga förmåner som det är frågan om.  

En säsongsarbetare anses skattemässigt vara bosatt i Finland på det sätt som direktivet avser och vara skattskyldig i Finland vid arvsbeskattning, om villkoren i 4 § 1 mom. 1 punkten samt 3 mom. i lagen om skatt på arv och gåva är uppfyllda och personen anses ha sitt egentliga bo och hemvist här. På motsvarande sätt anses en säsongsarbetare vara skattemässigt bosatt i Finland på det sätt som direktivet avses och vara skattskyldig i Finland vid gåvobeskattning, om villkoren i 18 § 1 mom. 1 punkten samt 4 mom. i lagen om skatt på arv och gåva är uppfyllda och personen anses ha sitt egentliga bo och hemvist här. Eftersom säsongsarbetares skattskyldighet och likaså deras rätt till skattemässiga förmåner bestäms i enlighet med de allmänna bestämmelserna, uppfylls artikelns krav på likabehandling, och det behöver inte föreskrivas särskilt om saken. 

Enligt bilskattelagen (1482/1994) ska bilskatt betalas för ett skattepliktigt fordon, om fordonet registreras eller används i trafik i Finland. Om en fysisk person som är stadigvarande bosatt i en annan stat än Finland temporärt till landet för in ett fordon som är registrerat i en annan stat än Finland och använder det enbart för sina egna behov under en sammanhängande eller inte sammanhängande tid av högst sex månader inom loppet av en tolvmånadersperiod, betraktas detta dock inte som skattepliktig användning av fordon, förutsatt att användningen inte har samband med att fordonet köps till Finland. Den myndighet som ansvarar för bilskatten kan förlänga denna tid med högst ett år.  

Enligt 33 § i bilskattelagen avses med en persons stadigvarande boningsort den ort där personen bor under minst 185 dagar per kalenderår, beräknat enligt sådan personlig, yrkesmässig och annan anknytning som han eller hon har eller orten. Lagen innehåller vissa bestämmelser som kompletterar denna huvudregel och som gäller till exempel boningsort, om personen vistas i två eller flera länder. Inom bilbeskattningen finns vissa skattesubventioner som kan gälla antingen fordonets innehavare eller användningsändamål (till exempel invalider och taxibilar) eller fordonets tekniska klassificering (till exempel husbilar). Dessa beviljas för bilar som annars är skattepliktiga oberoende av personens nationalitet eller till exempel från vilket land han eller hon flyttar till Finland. Ovannämnda bestämmelser tillämpas oberoende av personens nationalitet eller andra motsvarande faktorer. Bilskattningen överensstämmelser således med principen om likabehandling och i detta avseende föreligger inget behov av lagändringar. 

Enligt fordonsskattelagen (1281/2003) ska fordonsskatt betalas för fordon som är registrerade i Finland eller används i Finland. På skyldigheten att registrera fordon tillämpas kriterier enligt fordonslagen (1090/2002) och vägtrafiklagen (267/1981) och förordningar som utfärdats med stöd av dem. För fordon som är registrerade någon annanstans än i Finland, och av vilka inte krävs registrering i Finland, kan man bli tvungen att betala en fast skatt eller konsumtionsskatt i enlighet med 38—44 § i fordonsskattelagen. Detta gäller dock i första hand lastbilar och lastbilssläpvagnar samt bussar och i vissa fall även paketbilar. Personbilar och även andra ovannämnda fordonskategorier är i praktiken befriade från dessa skatter när det gäller de flesta registreringsstater.  

Skyldigheten att betala fordonsskatt berör fordonets ägare eller innehavare. Skyldigheterna är inte beroende av den skattskyldiges nationalitet annat än via de ovannämnda bestämmelserna som gäller registreringsskyldighet. Till denna del är det i första hand fråga om i vilka fall det kan krävas att ett fordon ska registreras i Finland, varvid det beskattas på samma sätt som andra fordon som är registrerade här. En skattesanktion inom fordonsbeskattningen är skattebefrielse på grund av handikapp, som kan beviljas alla som uppfyller villkoren enligt 35 § oberoende av nationalitet. Fordonsbeskattningen överensstämmer med principerna för likabehandling och det finns inget behov av lagändringar. 

Enligt artikel 23.2 iii får rätten till likabehandling när det gäller punkt 1 första stycket i, i fråga om skatteförmåner, begränsas till fall där den registrerade eller stadigvarande hemvisten för de familjemedlemmar för vilka säsongsarbetaren ansöker om förmåner ligger inom den berörda medlemsstatens territorium. Regleringen är i första hand av betydelse för inkomst- och arvsbeskattningen. 

I 7 § 2 mom. i inkomstskattelagen föreskrivs att på makar som inte vardera är allmänt skattskyldiga tillämpas dock inte bestämmelserna om makar i inkomstskattelagen. Denna bestämmelse skulle i praktiken hör till tillämpningsområdet för nämnda artikel 23.2 iii. Till följd av det föregående är säsongsarbetare som avses i direktivet berättigade till vissa makerelaterade förmåner i inkomstbeskattningen, om även säsongsarbetarens make är bosatt i Finland på det sätt som avses i 9 och 11 § i inkomstskattelagen och således allmänt skattskyldig. Av denna orsak finns det inget behov av att föreskriva särskilt om saken. 

Lagen om skatt på arv och gåva innehåller inte för närvarande några bestämmelser som skulle omfattas av tillämpningsområdet för den begränsning som artikel 23.2 iii möjliggör och det är inte heller i övrigt nödvändigt att utnyttja möjligheten till begränsning. Säsongsarbetare som avses i direktivet är således berättigade till skatteförmåner som beviljas på grund av en familjemedlem inom arvs- och gåvobeskattningen i enlighet med de allmänna bestämmelserna. Sålunda har en person rätt till skatteförmåner som beviljas på grund av en familjemedlem, om familjemedlemmen har sin registrerade eller stadigvarande hemvist på en EU- eller EES-stats territorium. 

I artikel 23.3 sägs att rätten till likabehandling ska gälla utan att det påverkar medlemsstatens rätt att återkalla eller vägra att förlänga eller förnya tillståndet för säsongsarbete. Punkten föranleder inga ändringar i lagstiftningen. Grunderna för att bevilja och förvägra tillstånd är inskrivna i paragrafer och kraven på likabehandling saknar betydelse när de bedöms. 

I artikel 24 bestäms om övervakning, bedömning och kontroll. Medlemsstaterna ska vidta åtgärder i syfte att förhindra potentiellt missbruk och sanktionera överträdelser av direktivet. För dessa åtgärder ska aktörerna ha tillträde till arbetsplatsen och, med arbetstagarens samtycke, till bostaden. 

I Finland förrättar arbetsskyddsmyndigheten som lyder under regionförvaltningsverket inspektioner på eget initiativ exempelvis på begäran av såväl arbetsgivare som arbetstagare. Arbetsskyddsmyndighetens uppgifter beskrivs mera detaljerat i kapitlet 2.1.6. Artikeln förutsätter inga ändringar i den nationella lagstiftningen. 

I artikel 25 bestäms om förenklade klagomålsförfaranden. Enligt artikel 25.1 ska medlemsstaterna ha effektiva mekanismer genom vilka säsongsarbetare kan inge klagomål mot sina arbetsgivare. Klagomål ska kunna inges direkt eller genom tredje parter som har ett berättigat intresse av att direktivet efterlevs. Klagomål kan också inges genom en behörig myndighet i medlemsstaten. 

Enligt artikel 25.2 ska medlemsstaterna sörja för att tredje parter som har ett berättigat intresse av att direktivet efterlevs, på säsongsarbetarens vägnar eller för att stödja att denne, med hans eller hennes tillstånd, får engagera sig i rättsliga eller administrativa förfaranden. Detta gäller inte viseringsförfaranden. 

Enligt artikel 25.3 ska säsongsarbetare ha samma tillgång som andra arbetstagare till skyddsåtgärder mot uppsägning eller annan ogynnsam behandling som har att göra med ett klagomål eller ett rättsligt förfarande. 

Säsongsarbetare har samma rättigheter som andra arbetstagare att inge klagomål och anmälningar mot sina arbetsgivare. I lagen om tillsyn över arbetarskyddet och om arbetarskyddssamarbete på arbetsplatsen (44/2006, lagen om tillsyn över arbetarskyddet) föreskrivs om arbetarskyddsmyndigheternas rättigheter att övervaka de arbetslagar som ska tillämpas. I 2 kap. 8 § föreskrivs om oanmälda inspektioner och i 9 § om inspektioner i lokaler som omfattas av hemfriden. En arbetstagare eller vem som helst, till exempel arbetarskyddsfullmäktigen eller en företrädare för facket, kan anmäla ett misstänkt brott mot bestämmelser som omfattas av arbetarskyddsmyndigheternas tillsyn. Anmälan kan också göras utan tillstånd eller samtycke av den berörda arbetstagaren. Enligt 2 kap. 10 § 1 mom. i lagen om tillsyn över arbetarskyddet ska uppgifter om anmälaren hemlighållas. Enligt 2 kap. 10 § 2 mom. kan uppgifterna dock utan anmälarens samtycke ges till åklagar- eller polismyndigheterna för utredning av brott. I 8 kap. 50 § i den lagen sägs att finns det sannolika skäl att misstänka att någon har begått en gärning som är straffbar enligt en lag som omfattas av arbetarskyddsmyndighetens tillsyn eller enligt 47 kap. i strafflagen, ska arbetarskyddsmyndigheten anmäla detta till polisen för förundersökning. Vid förundersökningen av en i 1 mom. avsedd gärning ska arbetarskyddsmyndigheten beredas tillfälle att bli hörd. Allmänna åklagaren ska bereda arbetarskyddsmyndigheten tillfälle att avge utlåtande innan åtalsprövningen avslutas. Arbetarskyddsmyndigheten har rätt att närvara och yttra sig vid den muntliga förhandlingen i ärendet vid domstol. Diskriminering i arbetslivet, ockerliknande diskriminering i arbetslivet eller anlitande av utländsk arbetskraft som saknar tillstånd är inte målsägandebrott, och därför kan allmänna åklagaren driva ärendet i domstol även utan målsägandens tillstånd. I detta avseende kan bestämmelserna anses uppfylla kraven i artikel 25.1.  

Artikel 25.2 förutsätter att tredje parter på säsongsarbetarens vägnar eller för att stödja denne, med hans eller hennes tillstånd, får engagera sig i rättsliga eller administrativa förfaranden. Detta krav tillgodoses genom arbetslagstiftningens och rättegångsbalkens bestämmelser. I arbetslagstiftningen föreskrivs om preskriptionstider för fordringar som grundar sig på anställningsförhållandet och om rätt att väcka talan som gäller fordringar. Exempelvis i 13 kap. 9 § i arbetsavtalslagen föreskrivs att en arbetstagares lönefordran preskriberas fem år från förfallodagen. När ett anställningsförhållande upphör ska talan som gäller lönefordran dock enligt huvudregeln väckas inom två år från det att anställningsförhållandet upphörde. Säsongsarbetare som avses i direktivet har samma rätt att väcka talan om sina fordringar hos arbetsgivaren som arbetstagare i allmänhet. Säsongsarbetare har också möjlighet att befullmäktiga någon annan att kräva in hans eller hans fordringar i Finland. En säsongsarbetare kan också befullmäktiga en tredje part, såsom en organisation, att agera på hans eller hennes vägnar när det gäller administrativa förfaranden. Direktivets krav uppfylls tillräckligt, och saken förutsätter inga lagstiftningsåtgärder.  

Enligt artikel 25.3 ska säsongsarbetare ha samma tillgång som andra arbetstagare till skyddsåtgärder mot uppsägning eller annan ogynnsam behandling som har att göra med ett klagomål eller ett rättsligt förfarande. Kraven på säsongsarbetares anställningsskydd i artikel 25.3 uppfylls genom bestämmelserna i 6—10 kap. i arbetsavtalslagen. De allmänna bestämmelserna om upphävande av arbetsavtal, grunder för uppsägning av arbetsavtal, hävning av arbetsavtal och förfarandet vid upphävande av arbetsavtal är tillämpliga på säsongsarbete. I 12 kap. i arbetsavtalslagen föreskrivs dessutom om arbetsgivares skadeståndsskyldighet. I 12 kap. 1 § föreskrivs om allmän skadeståndsskyldighet för arbetsgivare, om arbetsgivaren uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot eller åsidosätter skyldigheter som följer av ett anställningsförhållande, och i 2 § föreskrivs om olagligt upphävande av arbetsavtal. I 3 kap. i diskrimineringslagen (1325/2014) föreskrivs om förbud mot diskriminering och repressalier. Ingen får missgynnas eller behandlas så att han eller hon drabbas av negativa följder därför att han eller hon har åberopat rättigheter eller skyldigheter enligt denna lag, medverkat i utredningen av ett diskrimineringsärende eller vidtagit andra åtgärder för att trygga likabehandling.  

Ovannämnda bestämmelser i arbetsavtalslagen och diskrimineringslagen samt förfarandena enligt lagen om tillsyn över arbetarskyddet anses uppfylla kraven i artikel 25.3 på att säsongsarbetare ska skyddas mot ogynnsam behandling när det gäller klagomål och rättsliga förfaranden. 

Enligt artikel 26 ska medlemsstaterna varje år lämna in statistik om antalet tillstånd för säsongsarbete samt om antalet tillstånd som har förlängts, förnyats eller återkallats. Statistiken ska redovisas utifrån medborgarskap och, i möjligaste mån, utifrån uppehållstillståndets giltighetstid samt den ekonomiska sektorn. Statistik ska första gången överlämnas till kommissionen för referensåret 2017. Bestämmelsen föranleder inga ändringar i lagstiftningen, men utrikesministeriet och Migrationsverket måste se till att det tas fram statistik som uppfyller kraven. 

I artikel 27 föreskrivs om kommissionens rapporteringsskyldighet. Kommissionen rapporterar vart tredje år till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av direktivet i medlemsstaterna och föreslår eventuella nödvändiga ändringar. 

I artikel 28 artikel bestäms om införlivande av direktivet i den nationella lagstiftningen. Medlemsstaterna ska senast den 30 september 2016 sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. Texten till dessa bestämmelser ska genast överlämnas till kommissionen. När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda. Texten till centrala ändringar i nationell lagstiftning ska överlämnas till kommissionen.  

I artikel 29 bestäms om ikraftträdande av direktivet. Detta direktiv träder i kraft dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Direktivet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 28 mars 2014.  

I artikel 30 sägs att direktivet riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen.  

2.8.1  2.8.1 Allmänt

Direktivet fastställer lika villkor för chefers, specialisters och praktikanters inresa och rättigheter i medlemsstaterna när det är fråga om företagsinterna förflyttningar. Direktivet innehåller dessutom bestämmelser om rätt att förflyttas från den medlemsstat som beviljat tillstånd till en annan medlemsstat för att arbeta där.  

Grunden för de direktivsenliga rättigheterna i Finland utgörs av den bestämmelse som säger att innehavare av ICT-tillstånd har lika rättigheter som finländska arbetstagare. Den viktigaste ändringen jämfört med nuläget hänför sig dock till direktivets bestämmelser om förflyttning från en medlemsstat till en annan. I varken gällande finsk lagstiftning eller EU-lagstiftningen ingår att tillstånd som en medlemsstat utfärdat medför rätt att utföra arbete i Finland eller någon annan medlemsstat. I det följande bedöms först internt förflyttades rättigheter och direktivets tillämpningsområde, sedan tillämpningsområdet för likabehandling. Till sist bedöms behoven av ändringar i lagstiftningen artikel för artikel. 

2.8.2  2.8.2 Rättigheter för innehavare av uppehållstillstånd för chef, specialsakkunnig och praktikant i Finland

I utlänningslagen bestäms om inresa och rätt att arbeta för dem som sköter ledningsuppgifter på högsta nivå eller mellannivå i ett företag samt specialsakkunniga och praktikanter, på det sätt som beskrivs ovan i avsnitt 2.3. Finsk lagstiftningen känner i sig till de grupper som ICT-direktivet avser, men den innehåller inte sådana rättigheter som direktivet medför för dessa grupper. Utlänningslagen känner inte för andra än praktikanter till tanken på företagsintern förflyttning och arbete som är bunden till en tidsfrist. Det uppehållstillstånd som utfärdas enligt den gällande utlänningslagen är nationellt och det möjliggör inte arbete i en annan medlemsstat. Man kan inte i princip arbeta i Finland med uppehållstillstånd som utfärdats av en annan medlemsstat.  

Enligt utlänningslagens bestämmelser är det dock möjligt för chefer och specialister att arbeta kortvarigt i Finland i högst tre månader utan finskt uppehållstillstånd. Om arbetet är avsett att fortgå längre än tre månader, krävs finskt uppehållstillstånd. Av praktikanter krävs åter alltid finskt uppehållstillstånd, även för arbete som inte fortgår längre än tre månader. Medlemsstaterna har av tradition själva kunnat besluta vad som krävs för arbete i medlemsstaten. 

ICT-direktivet gäller chefer och specialister samt anställda praktikanter. Direktivet är begränsat till företagsintern förflyttning, och det omfattar inte andra typer av inresa för dessa grupper. Den viktigaste reformen i direktivet gäller förflyttning inom EU. Nationella uppehållstillstånd innefattar inte sådan rätt. Direktivet förbättrar möjligheterna för företag som behöver internationell arbetskraft att förflytta chefer, specialister och i synnerhet anställda praktikanter som omfattas av företagens interna träningsprogram, som blivit allt vanligare inom internationella företag, från ett land till ett annat.  

På utländska specialsakkunniga och avlönade praktikanter tillämpas oberoende av inreseförfarandet normal finländsk arbetsmarknadspraxis, såsom anställningsvillkor och arbetsgivarens lagstadgade skyldigheter. Till dessa hör till exempel företagshälsovård, olycksfallsförsäkring för arbetstagare, ändamålsenliga arbetsredskap, introduktion i arbetet och arbetstidsbokföring.  

Det centrala villkoret för att utfärda nationellt uppehållstillstånd för en specialsakkunnig är en lönenivå på 3 000 euro, vilket baserar sig på Migrationsverkets tillämpningsanvisning. Direktivet lämnar däremot lönenivån öppen, men det innehåller definitioner av varje personkategori som omfattas av tillämpningsområdet. Definitionerna av chef, specialist och praktikant baserar sig så exakt som möjligt på särskilda avtal som unionen har utfärdat med stöd av avtalet om handeln med tjänster (GATS) och bilaterala handelsavtal. 

2.8.3  2.8.3 Likabehandling

Chefer, specialister och praktikanter enligt den gällande utlänningslagen har rätt till likabehandling med stöd av direktivet om ett kombinerat tillstånd, som genomfördes nationellt i början av 2014 (RP 139/2013 rd och RP 198/2013 rd). I och med genomförandet av direktivet om ett kombinerat tillstånd omfattas alla innehavare av uppehållstillstånd för arbetstagare eller annat uppehållstillstånd för förvärvsarbete av likabehandling när de villkor som föreskrivs i lagarna om olika rättigheter är uppfyllda.  

För chefer, specialister och praktikanter enligt ICT-direktivet som är föremål för företagsintern förflyttning bestäms rätten till likabehandling på grund av sakens natur i stor utsträckning på samma sätt som för personer som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare. När det gäller lönen iakttas dock vad som bestäms och föreskrivits nationellt, varvid likabehandling bestäms på samma sätt som i fråga om egna medborgare. ICT-direktivet bestämmer att målgrupperna för direktivet ska likabehandlas i förhållande till medlemsstatens medborgare också när det gäller bland annat föreningsfrihet, erhållande av examina, betyg och intyg och annan yrkeskompetens, vissa pensioner samt allmänt tillgängliga varor och tjänster.  

Enligt artikel 18.2 c i ICT-direktivet ska personer som är föremål för företagsintern förflyttning behandlas på samma sätt som medborgarna i den medlemsstat där arbetet utförs med avseende på bestämmelser i nationell rätt om de grenar av den sociala tryggheten som anges i artikel 3 i förordning (EG) nr 883/2004, om inte rätten i ursprungslandet är tillämplig genom bilaterala avtal eller genom den nationella rätten i den medlemsstat där arbetet utförs. För att genomföra denna bestämmelse har 4 § i lagen om pension för arbetstagare (395/2006) ändrats genom lagen om ändring av lagen om pension för arbetstagare (691/2016), som trädde i kraft den 1 januari 2017. De sociala kostnader som direktivet ger upphov till har beaktats i rambeslutet om statsfinanserna 2016—2019. 

2.8.4  2.8.4 ICT-uppehållstillstånd och mobilt ICT-uppehållstillstånd

Genomförandet av direktivet förutsätter att två nya tillståndstyper införs. För en person som förflyttas till Finland som första medlemsstat utfärdas ett ICT-uppehållstillstånd och som bevis på det ett uppehållstillståndskort som förses med anteckningen ICT. Direktivets rätt att förflyttas från en medlemsstat till en annan kan genomföra på flera alternativa sätt. I propositionen ingår på de grunder som presenteras senare ett förslag där det av en innehavare av ICT-uppehållstillstånd som förflyttas från en annan medlemsstat till Finland för en period som överstiger 90 dagar krävs ett nytt separat tillståndsförfarande, där en sådan person, utöver det ICT-uppehållstillstånd som den första medlemsstaten utfärdat, beviljas ett i praktiken motsvarande mobilt ICT-uppehållstillstånd. 

2.8.5  2.8.5 Presentation av enskilda artiklar

2.8.5.1 Artiklar i direktivet som föranleder ändringar i den gällande lagstiftningen  

I artikel 1 anges som direktivets syfte att fastställa villkoren inresa till och vistelse i mer än 90 dagar på medlemsstaternas territorium samt rättigheter för tredjelandsmedborgare och deras familjemedlemmar inom ramen för företagsintern förflyttning av personal. Dessutom fastställs rättigheterna för dessa personer i en annan medlemsstat än den som först beviljade vederbörande ett tillstånd. Syftet kräver de ändringar i lagstiftningen som specificeras nedan. 

Artikel 2 innehåller en definition av tillämpningsområdet. Direktivet ska tillämpas på tredjelandsmedborgare som vistas utanför medlemsstaternas territorium och ansöker om inresa eller har beviljats inresa till en medlemsstats territorium i enlighet med villkoren i direktivet, inom ramen för företagsintern förflyttning som chefer, specialister eller praktikanter. I den nationella lagstiftningen föreskrivs inte särskilt om personer som är föremål för företagsintern förflyttning eller typer av tillstånd som beviljas dem. Direktivet förutsätter att bestämmelser fogas till lagen. 

I artikel 2.2 specificeras de personer som direktivet inte tillämpas på. De är forskare, tredjelandsmedborgare som omfattas av bestämmelserna om fri rörlighet med stöd av överenskommelser eller är anställda av ett företag som är etablerat i tredjeländerna i fråga, som utstationeras inom ramen för direktiv 96/71/EG, som utför arbete som egenföretagare, som hyrs ut av arbetsförmedlingar och bemanningsföretag och studerande eller kortvariga praktikanter. I lagen bör det föreskrivas vilken målgrupp bestämmelserna är tillämpliga på.  

Artikel 3 innehåller definitioner av de begrepp som används i direktivet. Finsk lagstiftning innehåller inga bestämmelser om de definitioner som behandlas nedan. Artikel 3.1 a innehåller en definition av tredjelandsmedborgare, som inte ingår i lagstiftningen. Led b innehåller en definition av företagsintern förflyttning. I led c definieras begreppet person som är föremål för företagsintern förflyttning och i led d värdföretag. I led e, f, g och h definieras chef, specialist, praktikant samt familjemedlemmar. Enligt led i ska tillstånd för person som är föremål för företagsintern förflyttning vara försett med akronymen ICT, medan ”tillstånd för rörlighet för längre vistelse” enligt led j är försett med uppgiften mobile ICT (mobilt ICT). Ett enda ansökningsförfarande innebär att den sökande beviljas tillstånd att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium på grundval av en enda ansökan. Koncern definieras i led l och i led m och n första och andra medlemsstat. I fråga om reglerat yrke hänvisas i led o till artikel 3 i direktiv 2005/36/EG.  

I artikel 5 ingår kriterier för inresa. Den som är föremål för företagsintern förflyttning beviljas tillstånd om den sökande kan visa att det är fråga om en enhet som tillhör samma företag eller koncern och att den sökande har varit anställd som chef, specialist eller praktikant en viss tid före förflyttningen. Dessutom ska man visa upp ett giltigt anställningsavtal samt bevis på yrkeskvalifikationer. Den sökande ska ha en giltig resehandling. Den sökande ska också visa att han eller hon har en heltäckande sjukförsäkring. Medlemsstaterna får kräva att sökanden lägger fram handlingarna på ett officiellt språk i den berörda medlemsstaten. Artikeln innehåller också hänvisningar till kollektivavtal och lönebestämmelser. Medlemsstaten får kräva att den sökande förfogar över tillräckliga medel för sitt eget och sina familjemedlemmars uppehälle utan att behöva ta i anspråk medlemsstaternas sociala biståndssystem. Den sökande ska meddela myndigheterna alla förändringar som berör de i denna artikel fastlagda kriterierna för inresa. Utlänningslagen innehåller inga särskilda inresebestämmelser eller villkor för beviljande av personer som är föremål för företagsintern förflyttning tillstånd och de bestämmelser som direktivet förutsätter bör fogas till lagstiftningen. 

Artikel 7 gäller avslag på ansökan. Det är fråga om situationer där villkoren för inresa eller kriterierna för beviljande av tillstånd inte är uppfyllda. Som exempel nämns situationer där handlingarna har förvärvats på bedrägligt sätt, värdföretaget har inrättats för att underlätta inresa eller maximilängden för vistelse har överskridits. Ansökan kan också avslås av skäl som beror på arbetsgivaren. Sådana är att arbetsgivaren ålagts sanktioner för odeklarerat arbete eller olaglig anställning eller inte har uppfyllt sina rättsliga skyldigheter beträffande social trygghet, skatter, arbetstagares rättigheter eller arbetsvillkor. Orsaker kan dessutom vara att arbetsgivarens företag avvecklats eller upphört med ekonomisk verksamhet. Utlänningslagen i sin nuvarande form känner inte till kriterier för avslag som skulle bero på arbetsgivarens verksamhet. Där föreskrivs omvänt om villkoren för beviljande av tillstånd. Artikel 7.3 och 7.4 är inte förpliktande och de kan uteslutas från genomförandet. 

I artikel 8 bestäms om grunderna för att återkalla eller avslå ansökan om förlängning av ett tillstånd för person som är föremål för företagsintern förflyttning. De är indelade i tre grupper: grunder på vilka tillståndet ska återkallas eller ansökan om förlängning avslås, grunder på vilka tillståndet får återkallas eller ansökan om förlängning avslås och grunder som medlemsstaterna får besluta om.  

Tillståndet ska återkallas eller ansökan om förlängning avslås om det har förvärvats på bedrägligt sätt, förfalskats eller ändrats i något avseende. Detsamma gäller situationer där tillståndshavaren vistas i den berörda medlemsstaten i andra syften än de för vilka denne beviljades uppehållstillstånd eller värdföretaget har inrättats för att underlätta inresa. Tillståndet för en person som är föremål för företagsintern förflyttning ska inte förlängas om maximilängden för vistelsen har överskridits. 

Ett tillstånd får återkallas eller behöver inte förlängas av skäl som beror på arbetsgivaren. Till dem hör till exempel situationer där arbetsgivaren ålagts sanktioner för odeklarerat arbete eller olaglig anställning. Ett tillstånd får återkallas eller behöver inte förlängas, om villkoren för beviljande av tillstånd inte längre uppfylls eller arbetsgivaren inte har uppfyllt sina rättsliga skyldigheter beträffande social trygghet, skatter, arbetstagares rättigheter eller arbetsvillkor. Detsamma gäller situationer där företaget eller värdföretaget avvecklats eller upphört med ekonomisk verksamhet, eller om den person som är föremål för företagsintern förflyttning inte har följt reglerna om rörlighet. I dessa fall ska man alltid respektera proportionalitetsprincipen. De bestämmelser som är bindande eller förenade med prövningsrätt förutsätter tillägg i lagstiftningen.  

Enligt artikel 9 får medlemsstaterna fastställa sanktioner för värdföretagen i situationer där de har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt direktivet. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Till lagen bör fogas en bestämmelse enligt vilken en ansökan som berör företagsintern förflyttning får avslås av skäl som beror på värdföretaget. 

Artikel 11.1—4 gäller nationella bestämmelser som ska utfärdas om ansökan om tillstånd. Medlemsstaterna ska fastställa huruvida ansökan lämnas in av tredjelandsmedborgaren eller av värdföretaget eller endera av dessa två. Ansökan ska lämnas in före inresan till myndigheterna i den medlemsstat där den första vistelsen äger rum eller där den längsta vistelsen kommer att äga rum. Dessutom ska det bestämmas vilken myndighet som tar emot ansökan och fattar beslutet. Artikel 11.6—9 är valbara och direktivet kräver inte att de införlivas i den nationella lagstiftningen.  

Enligt artikel 12 ska det bestämmas om varaktigheten av en företagsintern förflyttning. För chefer och specialister är tiden tre år och för praktikanter ett år. Medlemsstaterna får om de vill bestämma att en period på upp till sex månader ska förflyta efter den första förflyttningen innan en ny ansökan på samma grund får lämnas in. 

Enligt artikel 13 ska en sökande som har fått sin ansökan beviljad ges ett tillstånd för person som är föremål för företagsintern förflyttning, som är giltigt under minst ett år eller under förflyttningen och högst tre år. Medlemsstaterna ska bestämma vilken myndighet som tar emot ansökan samt fattar beslutet. Uppehållskortet beviljas i enlighet med förordning 1030/2002. Under rubriken Typ av tillstånd ska skrivas ”ICT”. 

I artikel 15 bestäms om rättssäkerhetsgarantier. Beslutet ska fattas inom 90 dagar efter det att en fullständig ansökan har lämnats in. Övriga punkter i artikeln föranleder inga lagändringar. 

I artikel 18 bestäms om rätt till likabehandling. Enligt artikel 18.1 ska personer som är föremål för företagsintern förflyttning och som beviljats inresa enligt det här direktivet åtminstone behandlas på samma sätt som personer som omfattas av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare när det gäller arbets- och anställningsvillkor i enlighet med artikel 3 i direktiv 96/71/EG i den medlemsstat där arbetet utförs. Detta begränsar dock inte tillämpningen av artikel 5.4 b i ICT-direktivet på lön till personer som är föremål för företagsintern förflyttning.  

I artikel 3 i direktivet om utstationering av arbetstagare (96/71/EG) bestäms om arbets- och anställningsvillkor för utstationerade arbetstagare. Enligt artikel 3.1 ska medlemsstaterna, oavsett vilken lag som gäller för anställningsförhållandet, se till att de företag som anges i artikel 1.1 på följande områden garanterar de arbetstagare som är utstationerade inom deras territorium de arbets- och anställningsvillkor som i den medlemsstat inom vars territorium arbetet utförs är fastställda 

- i bestämmelser i lagar eller andra författningar, och/eller 

- i kollektivavtal eller skiljedomar som förklarats ha allmän giltighet enligt punkt 8, i den utsträckning som de rör de verksamheter som anges i bilagan: 

a) Längsta arbetstid och kortaste vilotid. 

b) Minsta antal betalda semesterdagar per år. 

c) Minimilön, inbegripet övertidsersättning; denna punkt gäller dock inte yrkesanknutna tilläggspensionssystem. 

d) Villkor för att ställa arbetstagare till förfogande, särskilt genom företag för uthyrning av arbetskraft. 

e) Säkerhet, hälsa och hygien på arbetsplatsen. 

f) Skyddsåtgärder med hänsyn till arbets- och anställningsvillkor för gravida kvinnor och kvinnor som nyligen fött barn samt för barn och unga. 

g) Lika behandling av kvinnor och män samt andra bestämmelser om icke-diskriminerande behandling.  

Med avvikelse från bestämmelserna i artikel 3 i direktivet om utstationering av arbetstagare ska enligt artikel 5.4 b den ersättning som betalas vara minst lika stor som den ersättning som betalas till medborgare i den medlemsstat där arbetet utförs som innehar en jämförbar befattning enligt tillämpliga lagar eller kollektivavtal eller praxis i den medlemsstat där värdföretaget är etablerat.  

I Finland bestäms den lag som ska tillämpas på kollektivavtal för personer som är föremål för företagsintern förflyttning enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I). Om någon annan lag än finsk lag blir tillämplig på en person som är föremål för företagsintern förflyttning, tillämpas på hans eller hennes anställningsförhållande i vilket fall som helst åtminstone de finska bestämmelserna i lagen om utstationering av arbetstagare.  

När det gäller lönen tillämpas på personer som är föremål för företagsintern förflyttning i enlighet med artikel 5.4 b i ICT-direktivet de lönebestämmelser som tillämpas på personer som har en jämförbar befattning. I första hand torde lönen kunna jämföras med arbetstagare som eventuellt utför samma arbete i värdföretaget och på vilka finsk lagstiftning tillämpas. Om det inte finns något tillämpligt kollektivavtal i företaget eller branschen i övrigt, ska arbetstagaren betalas sedvanlig och skälig lön. 

Närmare bestämmelser om anställningsvillkoren för en person som berörs av företagsintern förflyttning utfärdas i lagen om utstationering av arbetstagare. Uppgifter om lönen ska lämnas i samband med att ansökan lämnas in. Det bör föreskrivas om detta i den nationella lagstiftningen. 

I artikel 18.2 c bestäms om likabehandling i fråga om de grenar av den sociala tryggheten som anges i artikel 3 i förordning 883/2004. Personer som är föremål för företagsintern förflyttning ska likabehandlas i förhållande till medborgarna i den medlemsstat där arbetet utförs. Det konstateras att ett undantag utgör situationer där rätten i ursprungslandet är tillämplig genom bilaterala avtal eller genom den nationella rätten i den medlemsstat där arbetet utförs. På så sätt säkerställs att en person som är föremål för företagsintern förflyttning omfattas av någotdera landets sociala trygghetslagstiftning. När det är fråga om EU:s inre rörlighet tillämpas förordning EU nr 1231/2010. Även i detta avseende görs ett undantag i situationer där rätten i ursprungslandet är tillämplig genom bilaterala avtal. För att genomföra bestämmelsen har 4 § i lagen om pension för arbetstagare (395/2006) ändrats genom lagen om ändring av lagen om pension för arbetstagare (69/2016). Ändringen trädde i kraft den 1 januari 2017. 

I artikel 18.2 led d bestäms om likabehandling med avseende på utbetalning av pensioner.  

Kravet på likabehandling gäller pensioner, familjeförmåner, försäkring mot olycksfall i arbetet och yrkessjukdom, utkomstskydd för arbetslösa, offentliga hälsotjänster och sjukförsäkring. Folkhälsolagen, lagen om specialiserad sjukvård, barnbidragslagen samt lagen om stöd för hemvård och privat vård av barn bör ändras på grund av direktivet. Dessutom bör ändringar företas i lagen om tillämpning av lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet, sjukförsäkringslagen och lagen om pension för arbetstagare. 

Finland har sådana bilaterala avtal om social trygghet som avses i direktivet med Förenta staterna, Kanada, Australien, Chile, Indien, Kina och Republiken Korea.  

Enligt artikel 18.3 får medlemsstaterna besluta att likabehandlingen begränsas i fråga om familjeförmåner för personer som är föremål för företagsintern förflyttning och som har fått tillstånd att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium för en period som inte överstiger nio månader. Propositionen innehåller ett förslag om införande av detta. 

I artikel 19 bestäms om rätt att vistas och arbeta för familjemedlemmar till personer som är föremål för företagsintern förflyttning. Det så kallade direktivet om familjeåterförening 2003/86/EG ska tillämpas i den första och i andra medlemsstater. Uppehållstillstånd för familjemedlemmarna ska beviljas inom 90 dagar efter den dag då en fullständig ansökan lämnades in. Ansökan ska behandlas samtidigt som ICT-arbetstagarens ansökan, om ansökningarna har lämnats in samtidigt. Giltighetstiden för familjemedlemmars uppehållstillstånd upphör samtidigt som ICT-arbetstagarens tillstånd. Bestämmelserna om familjeåterförening för ICT-arbetstagare bör fogas till den nationella lagstiftningen. 

Möjligheten enligt artikel 20 för ICT-arbetstagare och deras familjemedlemmar att röra sig inom EU utgör ny lagstiftning som bör genomföras i den nationella lagstiftningen. Av denna orsak förutsätter bestämmelserna i kapitel V om rörlighet för kortare vistelse, rörlighet för längre vistelse samt garantier och sanktioner tillägg till den nationella lagstiftningen. 

I artikel 21 bestäms om rörlighet för kortare vistelse, som är ett okänt begrepp i den nationella lagstiftningen. Tredjelandsmedborgare som innehar ett giltigt ICT-tillstånd som utfärdats av den första medlemsstaten ska ha rätt att vistas i varje annan andra medlemsstat och arbeta inom alla enheter som är etablerade i den senare och som hör till samma företag eller koncern, under en period på 90 dagar inom en period på 180 dagar. 

Enligt artikel 21.2 får den andra medlemsstaten begära att värdföretaget i den första medlemsstaten underrättar den första medlemsstaten och den andra medlemsstaten om att personen avser att flytta. Underrättelsen kan ske vid olika tidpunkter. I samband med ansökan om det ursprungliga tillståndet, om rörligheten är känd redan då, eller senare om arbetstagaren har beviljats inresa i den första medlemsstaten och rörligheten är känd.  

Artikel 21.3 innehåller en förteckning över handlingar och uppgifter som den andra medlemsstaten kan förutsätta att den första medlemsstaten överlämnar. 

I artikel 21.4—6 bestäms om invändningar mot rörlighet, underrättelser och tidsgränser. 

I artikel 21.7 regleras när arbetet får inledas i samband med rörlighet och artikel 21.8 innehåller bestämmelser om hur länge en person får fortsätta att arbeta i den andra medlemsstaten när den första medlemsstaten förlänger tillståndet. 

I artikel 21.9 konstateras att personer som utgör ett hot mot allmän ordning, säkerhet eller folkhälsan ska inte tillåtas inresa. 

I artikel 22 bestäms om rörlighet för längre vistelse som överstiger 90 dagar. Nationellt kan man välja mellan två alternativa förfaranden Vistelse och arbete i den andra medlemsstaten kan ske på grundval av och under giltighetstiden för det tillstånd som den första medlemsstaten beviljat utan nytt förfarande. Alternativt kan den andra medlemsstaten införa ett förfarande där den själv kontrollerar handlingarna på nytt och fattar beslut om rörlighet för längre vistelse. Bestämmelser om detta ingår i artikel 22.2—22.7. Det finns inga bestämmelser om någotdera förfarandet i den gällande lagstiftningen. 

I artikel 29 bestäms att medlemsstaterna ska utse kontaktpunkter som ska samarbeta och ansvara för att motta och översända den information som anges i direktivet. Det bör föreskrivas om en kontaktpunkt i lag.  

2.8.5.2 Artiklar i direktivet som inte föranleder ändringar i lagstiftningen 

Artikel 3 innehåller definitioner av de begrepp som används i direktivet. Vissa definitioner föranleder inga ändringar i lagstiftningen. 

Det behöver inte föreskrivas särskilt om familjemedlemmar enligt led h eller ett enda ansökningsförfarande enligt led k. 

Enligt artikel 4 kan det nationellt antas förmånligare bestämmelser, som kan ingå i unionsrätten och i olika bilaterala avtal. Det behövs ingen separat bestämmelse om detta. 

Enligt artikel 6 ska direktivet inte påverka en medlemsstats rätt att fastställa inresekvoter för tredjelandsmedborgare. Finland tillämpar inga kvoter som reglerar antalet personer som reser in, och genomförandet av direktivet medför inget behov av att föreskriva om sådana. 

Artikel 10 om tillgång till information behöver inte införlivas i lagstiftningen. I praktiken får alla sökande och värdföretag den information som avses i artikel på Migrationsverkets webbplats. I samband med tillståndet meddelas besvärsanvisning i enlighet med 47 § i förvaltningslagen (434/2003).  

I artikel 11.5 bestäms om rättighet för en person som är föremål för företagsintern förflyttning att lämna in en ansökan inom ramen för ett enda ansökningsförfarande. Förfarandet tillämpas i Finland och artikeln förutsätter inga ändringar eller tillägg i den nationella lagstiftningen.  

Medlemsstaterna kan om de vill tillämpa förenklade förfaranden för ICT-arbetstagares familjemedlemmar. Artikel 11.6—11.9 innehåller bestämmelser om dessa förfaranden och sanktioner för underlåtenhet.  

I artikel 14 bestäms att sökanden ska meddela de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten alla ändringar under vistelsen som påverkar villkoren för inresa. En motsvarande bestämmelse ingår i den gällande lagstiftningen. 

I artikel 15.2 bestäms om utredningsskyldighet för myndigheterna i situationer där de uppgifter eller handlingar som lämnats in är ofullständiga. Bestämmelser om detta finns i 6 kap. i förvaltningslagen (2003/434).  

Artikel 15.3 och 15.4 handlar om att neka prövning av eller avslå en ansökan om tillstånd, att återkalla ett tillstånd samt rätt att överklaga. Förvaltningslagens bestämmelser motsvarar kraven i de nämnda punkterna. 

I förvaltningslagen (434/2003) och utlänningslagen bestäms om ansökningsförfarande. I förvaltningslagen bestäms om beslutets skriftliga form (43 §), motiveringsskyldighet (45 §) och besvärsanvisning (47 §). I 190 § i utlänningslagen bestäms om besvärsrätt samt i 192 och 193 § om behörig förvaltningsdomstol och besvär hos förvaltningsdomstolen. Enligt 40 § 3 mom. i utlänningslagen får en utlänning lagligen vistas i landet under den tid ansökan om uppehållstillstånd behandlas. Bestämmelserna uppfyller direktivets krav på rättssäkerhetsgarantier. 

Enligt artikel 15.5 och 15.6 ska en sökande ha rätt att ansöka om förlängning innan tillståndet löper ut. Medlemsstaterna får också fastställa en tidsfrist på upp till 90 dagar innan tillståndet löper ut för att lämna in en ansökan om förlängning. Det ska vara tillåtet att vistas i landet under ansökningstiden. Bestämmelser om detta finns i 40 § 3 mom. i utlänningslagen.  

Artikel 16 handlar om avgifter. Medlemsstaterna får kräva att de sökande betalar avgifter för handläggningen av ansökningar. Avgiftsnivåerna får inte vara oproportionella eller oskäliga.  

Bestämmelser om avgifter för ansökningar om uppehållstillstånd utfärdas årligen i Finland genom förordningar av inrikesministeriet, vilka utfärdas med stöd av 8 § i lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992). Avgifterna antingen motsvarar eller är lägre än självkostnadspriserna. Varken avgifterna eller grunderna för bestämmandet av dem kan anses vara oproportionella eller oskäliga och artikeln förutsätter därför inga ändringar av lagstiftningen.  

I artikel 17 uppräknas rättigheterna enligt tillståndet för person som är föremål för företagsintern förflyttning. Till dem hör rätt till inresa till och vistelse på den första medlemsstatens territorium, fri tillgång till hela den första medlemsstatens territorium och rätt att utöva de specifika arbetsuppgifter för vilka tillståndet beviljats. Det finns inget behov av att föreskriva nationella om dessa rättigheter.  

Artikel 18 föranleder inga ändringar i lagstiftningen med undantag för punkt 1, punkt 2 c och d samt punkt 3. 

Artikel 18.2 a gäller likabehandling med avseende på föreningsfrihet och frihet att tillhöra en arbetstagarorganisation, inklusive de rättigheter och förmåner som sådana organisationer tillhandahåller. Bestämmelserna om föreningsfrihet i 13 kap. 1 § och mötesrätt i 2 § i arbetsavtalslagen gäller även personer som är föremål för företagsintern förflyttning. Enligt dessa bestämmelser har arbetstagare rätt att höra till föreningar och rätt att delta i sådana föreningars verksamhet samt rätt att bilda en tillåten förening. Arbetstagare har likaså frihet att låta bli att höra till en förening som avses ovan. Det är förbjudet att hindra eller begränsa utövandet av denna rättighet och frihet. Dessutom är ett avtal som strider mot föreningsfriheten ogiltigt. Arbetsgivaren ska tillåta att arbetstagarna och deras organisationer under pauser och utanför arbetstiden avgiftsfritt använder lämpliga lokaler i arbetsgivarens besittning för behandling av frågor som gäller anställningsförhållanden och frågor som hör till en fackförenings verksamhet. Utövandet av mötesrätten får inte orsaka olägenheter för arbetsgivarens verksamhet. Artikel 18.2 a föranleder inga ändringar i den nationella lagstiftningen. 

Direktivet förutsätter inte att den finska lagstiftningen ändras vad gäller föreningsfrihet och frihet att höra till arbetstagarföreningar. 

Enligt artikel 18.2 b omfattar likabehandling med avseende på erkännande av examensbevis, utbildningsbevis och andra yrkeskvalifikationer. I lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer (1093/2007, nedan lagen om yrkeskvalifikationer) föreskrivs om erkännande av yrkeskvalifikationer och friheten att tillhandahålla tjänster i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer, nedan direktivet om yrkeskvalifikationer. Lagen om yrkeskvalifikationer tillämpas på erkännande av yrkeskvalifikationer som en EU/EES-medborgare har förvärvat i en annan medlemsstat. Lagen tillämpas också erkännande av yrkeskvalifikationer som grundar sig på gemenskapens lagstiftning om tredjelandsmedborgares ställning. Tillämpligheten av den lagstiftning som bestämmer tredjelandsmedborgares ställning på förfarandet för erkännande av yrkeskvalifikationer enligt lagen om yrkeskvalifikationer begränsas dock av artikel 1 i direktivet om yrkeskvalifikationer, enligt vilken bestämmelserna blir tillämpliga i dessa fall endast om yrkeskvalifikationerna i huvudsak har förvärvats i en eller flera medlemsstater. 

I lagen om den tjänstebehörighet som högskolestudier utomlands medför (531/1986, nedan lagen om utlandsstudier) föreskrivs om den behörighet för en offentlig tjänst eller befattning som högskolestudier utomlands medför då behörighetsvillkor enligt lag eller förordning är examen på en viss nivå, såsom lägre eller högre högskoleexamen, licentiatexamen eller doktorsexamen. Enligt etablerad nationell tolkning avser dessa i lagstiftningen nämnda examina endast examina som avlagts i Finland, om det inte föreskrivs särskilt om den behörighet som en utländsk examen medför. Av den som avlagt examen utomlands och som söker en offentlig tjänst eller befattning förutsätts då ett beslut som Utbildningsstyrelsen fattar med stöd av lagen om utlandsstudier, där det anges hur examensnivån motsvarar det finländska examenssystemet. Tillämpningen av lagen om utlandsstudier är inte bunden till den sökandes nationalitet utan till att examen har avlagts utomlands. 

Ingår i annan lagstiftning bestämmelser om den behörighet som högskolestudier utomlands medför för offentlig tjänst eller befattning, ska denna speciallagstiftning iakttas i stället för lagen om utlandsstudier. Exempelvis i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994) och i den förordning av statsrådet som utfärdats med stöd av den (564/1994) föreskrivs om förutsättningarna att vara verksam som yrkesutbildad person för den som fått sin utbildning utanför EU/EES-området. 

Artikel 18.2 b förutsätter inga ändringar i den nationella lagstiftningen, eftersom tredjelandsmedborgare redan nu likabehandlas med avseende på erkännande av examensbevis, utbildningsbevis och andra yrkeskvalifikationer. 

I artikel 18.2 e garanteras lika tillgång till allmänt tillgängliga varor och tjänster, utom tjänster som tillhandahålls av offentliga arbetsförmedlingar.  

Diskrimineringslagen förbjuder bland annat diskriminering på grund av nationalitet i fråga om varor och tjänster som tillhandahålls allmänheten. Artikel 18.1 e föranleder inga ändringar i den nationella lagstiftningen. 

När det gäller arbetskraftstjänster förutsätter direktivet inga ändringar i den finska lagstiftningen. 

Artikel 20 innehåller en allmän bestämmelse om rörlighet, som inte förutsätter några ändringar i lagstiftningen. 

Artikel 23 innehåller bestämmelser om garantier och sanktioner. I bestämmelsen beaktas separat de medlemsstater som hör till Schengensystemet och de som inte gör det. För vardera föreskrivs det separat om gränspassage och gränskontroll.  

I artikel 23.3 förutsätts att den första medlemsstaten ska underrätta den andra medlemsstaten om den återkallar ett tillstånd. I artikel 23.4 anges på vilka villkor det får krävas att en person omedelbart ska upphöra att utöva varje form av anställningsverksamhet i den andra medlemsstaten och lämna dess territorium. Detta är möjligt om den andra medlemsstaten inte har underrättats om rörligheten eller om den har motsatt sig rörligheten eller har avslagit en ansökan om rörlighet, om rörligheten används i andra syften än det för vilken den beviljades eller villkoren inte längre uppfylls. I sådana fall ska den första medlemsstaten tillåta återinresa för ICT-arbetstagaren och dennes familjemedlemmar, utan formaliteter. Återinresa ska också tillåtas om tillståndet har löpt ut eller återkallats i den första medlemsstaten. Bestämmelser om detta finns i artikel 23.5. 

Schengenländerna ska i enlighet med artikel 23.6 kontrollera en ICT-arbetstagares uppgifter i Schengens informationssystem när denne passerar den yttre gränsen. Inresa ska nekas om personen finns registrerad på en spärrlista i Schengens informationssystem.  

Medlemsstaterna får ålägga värdföretaget sanktioner om det har underlåtit att lämna underrättelse om företagsintern förflyttning, företagsintern förflyttning används i andra syften än det för vilket den beviljades, ansökan har lämnats in till en annan medlemsstat än den där den längsta vistelsen sker, arbetstagaren uppfyller inte längre villkoren för företagsintern förflyttning och arbetstagaren började arbeta trots att villkoren inte var uppfyllda.  

Det finns inget behov av att förskriva i detalj om bestämmelserna i dessa artiklar. Mer allmänna bestämmelser om sanktioner för värdföretag utfärdas i enlighet med artikel 9. 

Enligt artikel 24 ska medlemsstaterna årligen tillhandahålla uppgifter om antalet tillstånd för person som är föremål för företagsintern förflyttning och tillstånd för rörlighet för längre vistelse som utfärdats för första gången, samt i tillämpliga fall om de underrättelser som mottagits om personer som förflyttats från en medlemsstat till en annan. I möjligaste mån ska uppgifter också lämnas om antalet tillstånd som har förnyats eller återkallats. Den statistiken ska redovisas utifrån medborgarskap och uppehållstillståndens giltighetstid och, i möjligaste mån, utifrån ekonomisk sektor och den av företaget internt förflyttade personens ställning. Statistiken ska första gången tillhandahållas kommissionen för referensåret 2017. Bestämmelsen förutsätter inga lagändringar, men Migrationsverket ska se till att statistik som uppfyller kraven tas fram. 

I artikel 25 bestäms om kommissionens rapporteringsskyldighet. Kommissionen ska vart tredje år och första gången senast den 29 november 2019 lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av direktivet i medlemsstaterna och föreslå ändringar om det är nödvändigt. Rapporten ska framför allt inriktas på bedömningen av hur väl systemet för rörlighet fungerar och på eventuell felaktig användning av detta system.  

I artikel 27 bestäms om införlivande av direktivet i den nationella lagstiftningen. Medlemsstaterna ska senast den 29 november 2016 sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska genast överlämna texten till dessa bestämmelser till kommissionen. Medlemsstaternas bestämmelser ska innehålla en hänvisning till detta direktiv. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda. Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala ändringar i nationell lag som företagits på grund av direktivet.  

I artikel 28 bestäms om ikraftträdande av direktivet. Direktivet träder i kraft dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Direktivet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 27 maj 2014.  

I artikel 29 riktas direktivet till medlemsstaterna i enlighet med fördragen.  

3.1.1  3.1.1 Alternativa sätt att genomföra en lag om säsongsanställning

3.1.1.1 Ändring av utlänningslagen eller en separat lag om säsongsanställning 

Grunden för propositionen är att genomföra det direktiv om säsongsanställning som Europeiska unionen har antagit och som gäller säsongsarbetares inresa. Direktivet är ett många och utgör ett led i utvecklandet av den gemensamma migrationspolitiken. Syftet med migrationspolitiken är att i samtliga faser säkerställa en effektiv kontroll över migrationsströmmarna och att de tredjelandsmedborgare som vistas lagligen i medlemsstaterna bemöts rättvist. 

Migrationsdirektivet är ett av de sektordirektiv som gäller en liten avgränsad grupps rättigheter och kriterier för inresa och vistelse. De tidigare migrationsdirektiven har genomförts i Finland genom att ändra utlänningslagen (301/2004) och vissa andra lagar som vanligtvis gäller arbete och rättigheter till socialtrygghet och hälsotjänster. För varje gång har det blivit allt svårare att samordna EU-direktiven och utlänningslagen på grund av den splittrade lagstiftningen.  

Det nära sambandet mellan paragraferna i Finland genomförandelagstiftning och motiveringen till dem har inte alltid varit klar och godtagbar för kommissionen. Av denna orsak har man varit tvungen att till utlänningslagen foga bestämmelser som vad innehållet beträffar skulle höra hemma i motiveringen. Till lagen har också fogats bestämmelser vilkas syfte eller betydelse inte öppnar sig för lagtillämparna och forskarna om de inte sätter sig in i förarbetena. 

Direktivens språk och uppbyggnad skiljer sig från utlänningslagen. Genomförandet har förutsatt många nya och ändrade paragrafer, som det inte alltid har varit möjligt att placera in i utlänningslagen på ett naturligt sätt. Utlänningslagen har efter otaliga ändringar blivit svårbegriplig har och svällt ut så att den innehåller långt över 300 paragrafer. 

Förhandlingarna om direktivet om säsongsanställning och beredningen av regeringens proposition om dess genomförande var dessutom förknippade med svårlösta tekniska problem, som berodde på att direktivet delvis bygger på viseringskodexen och Schengenkodexen, som antagits i form av förordningar. Visum för säsongsarbete utfärdas som Schengenvisum men när det beviljas beaktas dessutom kraven i direktivet. Beviljandet av visum för säsongsarbete avviker därför från Schengenvisum som avses i utlänningslagen, även om det i bägge fallen är fråga om Schengenvisum. 

Det är inte längre motiverat att genomföra direktivet genom att ändra utlänningslagen. En klar och entydig genomförandelag som överensstämmer med direktivet kan säkerställas endast genom att det stiftas en separat lag som gäller säsongsarbetare och som innehåller bestämmelser som överensstämmer med direktivet, men som i tillämpliga delar stöder sig på utlänningslagens bestämmelser. Till dem hör till exempel bestämmelserna om allmänna principer och de bestämmelser som gäller avlägsnande ur landet. Bestämmelserna om avlägsnande ur landet och besluts verkställbarhet utgör en integrerad helhet, som baserar sig på EU:s återvändandedirektiv och som det inte är nödvändigt eller motiverat att föreskriva om separat i lagen om säsongsanställning. 

3.1.1.2 Myndighet som beviljar säsongsarbetstillstånd 

Prövning i samband med genomförandet  

Direktivet bygger på att villkoren för att en person som kommer från ett viseringspliktigt land ska tillåtas inresa för en tid som inte överstiger 90 dagar anges i viseringskodexen och att det tillstånd som krävs för att säsongsarbetare från viseringspliktiga stater ska få passera den yttre gränsen är visum. När direktivet genomförs nationellt kan man inte avvika från denna grundläggande princip genom att ersätta visum som krävs för inresa för en vistelse som inte överstiger 90 dagar med till exempel uppehållstillstånd. Rätten att utföra arbete för säsongsarbetare från viseringspliktiga stater kan framgå antingen av visumet, i vilket säsongsanställning har angetts som grund för inresan, eller av visumet och ett särskilt intyg över rätten att arbeta. 

Direktivet förutsätter att medlemsstaterna iakttar principen om ett enda ansökningsförfarande, men överlåter förfarandet för att bevilja tillstånd för säsongsarbete åt det nationella beslutsfattandet. När man berett genomförandet har man därför bedömt både ett bibehållande av det nuvarande systemet, som baserar sig på visum som beskickningarna beviljar och uppehållstillstånd för arbetstagare som Migrationsverket beviljar, och ändringsalternativ som baserar sig på de befintliga myndighetsstrukturerna när det gäller visum. Ändringen av uppehållstillstånd för arbetstagare som Migrationsverket beviljar säsongsarbetare som reser in för längre tid än tre månader till uppehållstillstånd för säsongsarbete ansågs inte medföra behov av att omvärdera den myndighet som beviljar tillståndet. 

Bedömda alternativ 

1) Bibehållande av det nuvarande systemet, varvid beskickningen fortsätter att bevilja sådana säsongsarbetare visum vilkas inresa förutsätter visum. Beskickningen utför också de kontroller som krävs för att bevilja visum. Lösningen påverkar i princip inte beskickningarnas arbetsbörda, om den kontrollskyldighet som hänför sig till behandlingen är mekanisk och prövningsrätten begränsad. 

2) Att ändra visumbehandlingen så att den prövning som hänför sig till villkoren i arbetet och fullgörandet av arbetsgivarens skyldigheter eller någon slags granskning av innehållet i handlingarna görs i Finland, medan visumet söks och visumbeslutet fattas på beskickningen på samma sätt som tidigare. Beskickningen skulle befrias från den prövning som hänför sig till rätten att arbeta, men den skulle fortfarande ta emot ansökningarna, kontrollera de handlingar som hänför sig till dem och på ett eller annat sätt överföra de handlingar som krävs för prövningen av rätten att arbeta till Finland samt ta hänsyn till resultatet av prövningen när visumbeslutet fattas. Det avgörande som gäller rätten att arbeta skulle inte vara ett självständigt överklagbart beslut, utan först beslutet i visumärendet. Alternativet skulle förändra det befintliga systemet så att den utredning som hänför sig till villkoren i arbeta eller kontrollen och prövningen av innehållet i handlingarna sker vid Migrationsverket eller arbets- och näringsbyråerna. Lösningen skulle innebära att Migrationsverket eller arbets- och näringsbyråerna får cirka 10.500 nya ärenden att behandla varje år, medan visumprövningen blir kvar hos beskickningarna. Delad behörighet med beskickningarna skulle kräva att informationssystemen ändras på det sätt som förfarandet förutsätter. 

3) Visum som krävs för inresa söks och beviljas på nuvarande sätt på beskickningarna, men rätten att arbeta avgörs som ett självständigt ärende som behandlas enligt ett separat förfarande. Ansökan om rätt att arbeta lämnas in till beskickningen. Beskickningen kontrollerar också de handlingar som bifogats ansökan på samma sätt som ansökan om uppehållstillstånd. Beslutet som gäller rätt att arbeta är ett självständigt överklagbart beslut, men avgörandet i visumärendet är beroende av hur rätten att arbeta avgörs. Intyget över rätten att arbeta överlämnas till den sökande antingen i Finland, på beskickningen eller så postas det till den sökande som en separat handling. Beslutet som innebär rätt att arbeta leder inte automatiskt till att visum beviljas, utan beskickningen ska genomföra en visumbehandling enligt viseringskodexen.  

Alternativet skulle innebära att Migrationsverket eller arbets- och näringsbyråerna får cirka 10.500 nya tillståndsärenden att behandla varje år. Det av visumet oberoende beslutet är också förenat med självständig besvärsrätt, vilket också skulle påverka arbetsbördan vid förvaltningsdomstolarna, som hör till justitieministeriets ansvarsområde. Behandlingen av ärenden skulle medföra störst belastning på våren. Alternativet skulle också förutsätta att man avgör om intyget överlämnas till den sökande i Finland eller på beskickningen eller om det sänds till den sökande med posten. 

Enligt den information som erhållits från polisen har säsongsarbetare som inrest till Finland med visum inte varit förenade med några betydande problem. Problemen har gällt plockning av vilda bär, som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde. Det finns alltså inte något motiverat behov av att utöka de resurser som anvisas tillståndsförfarandet för säsongsarbetare eller att ändra förfarandena för att bekämpa risker som hänför sig till olaglig inresa. Arbetsskyddsmyndigheterna har däremot upptäckt problem i arbetsvillkoren och arbetsförhållanden. Problemen åtgärdas genom att effektivera övervakning och genom att tillhandahålla uppgifter om detta till migrationsmyndigheterna.  

Man kan effektiv ingripa i brott mot de anställningsvillkor som meddelats myndigheterna i ansökan eller i missförhållanden som hänför sig till de inkvarteringsförhållanden som beskrivits där genom övervakning i efterhand. Med hänsyn till de för närvarande små och i framtiden krympande myndighetsresurserna går inte att bygga upp någon systematisk övervakning i efterhand, utan övervakningen bygger i framtiden i allt högre grad på riskanalyser, rutiner som utvecklas utifrån myndigheternas informationsutbyte och anmälningar om missförhållanden. 

Säsongsarbetare står för en tredjedel av arbetsplatserna inom jordbruket och säsongsarbetare tryggar också en betydande del av turismbranschens säsongsbundna arbetskraftsbehov. Den fortsatta beredningen kan därför inte fokuseras på ett system som är tyngre, långsammare eller dyrare än det närvarande. Utgångspunkten måste vara ett system som är smidigt och effektivt och snabbt reagerar på föränderliga behov av arbetskraft. 

I den offentliga debatten förväxlas säsongsarbetare konsekvent med dem som plockar vilda bär och de missförhållanden som hänför sig till plockningen av vilda bär jämställs med säsongsarbete. De centrala kännetecknen på säsongsarbete som utförs i anställningsförhållande i en fast enhet avviker från plockning av vilda bär och säsongsarbetarna befinner sig i en helt annan ställning än dem som plockar vilda bär.  

Säsongsarbetares anställningsvillkor bestäms i enlighet med kollektivavtal, på dem tillämpas arbetsavtalslagen samt andra förfaranden som föreskrivits för att skydda finländska arbetstagare, såsom lönegaranti. Det går inte och är inte skäl att tillämpa de undantagsarrangemang som överenskommits för att reglera inresan för dem som kommer för att plocka vilda bär direkt på säsongsarbetare. 

Oberoende av vilken lösnings som väljs när det gäller överklagbara beslut om rätten att arbeta skulle beskickningarna behandla visum för säsongsarbetare och ta emot och kontrollera handlingar som hänför sig till rätten att arbeta. Om prövningen eller avgörandet i fråga om rätten att arbeta överförs till Finland skulle det innebära delvis överlappande och ökat arbete samt ett tyngre tillståndsförfarande. Ett självständigt beslut om rätten att arbeta skulle också innebära självständig besvärsrätt. Detta skulle öka antalet överklagbara beslut, eftersom även viseringsförfarandet har ändrats så att beslutet är överklagbart. Om besluten som gäller rätten att arbeta överförs från beskickningarna skulle det också förutsätta ändringar i informationssystemen, så kostnadseffekten skulle vara avsevärd.  

Antalet beviljade visum för säsongsarbetare beräknas inte öka de närmaste åren, eftersom antalet har förblivit stabilt från år till år och arbetsgivarna har inte uppskattat att behovet av arbetskraft skulle öka märkbart inom den närmaste framtiden. Om det nuvarande förfarandet bibehålls innebär det alltså att beskickningarnas arbetsbörda inte ökar. Det har satts som mål för propositionen att bestämmelserna ska beredas så att förfarandet lättar upp beskickningarnas arbetsbörda till följd av smidigare tillståndsförfarande och mer begränsad prövningsrätt.  

Om prövnings- och beslutanderätten som gäller arbete överförs till Finland skulle det oundvikligen innebära en betydande resursutökning vid antingen Migrationsverket eller de arbets- och näringsbyråer som utsetts till handläggare. De har inte tidigare skött uppgifter som hänför sig till handläggning av visum och det skulle därför vara fråga om helt nya uppgifter. Det är motiverat att föreslå att intyg som beviljas säsongsarbetare från viseringsfria länder som inreser för en tid som inte överstiger 90 dygn ska utfärdas i Finland, eftersom intyget inte är förenat med prövning av rätten till inresa. Det är också motiverat att handläggningen av uppehållstillstånd för säsongsarbetare blir kvar i Finland. 

En helhetsbedömning av lösningens funktionsduglighet är viktigare än enskilda faktorer. Förfarandet måste vara snabbt, effektivt och förmånligt. Säsongsarbete blir också allt viktigare för att trygga även traditionella och fasta arbetsplatser inom jordbruket. Säsongsarbete är också viktigt för att turism- och restaurangbranschen ska växa. Därför måste man hitta balans mellan ett smidigt tillståndsförfarande, tillgodoseende av behoven av arbetskraft, högklassig kundservice, tryggande av arbetstagarnas rättigheter och bekämpade av olaglig invandring och de kringfenomen som hänför sig till den. Därför finns det ingen grundad anledning att föreslå ändringar i myndigheternas befogenheter när det gäller att bevilja tillstånd. 

3.1.1.3 Lagens tillämpningsområde och förteckning över säsongsbranscher 

Direktivet lämnar definitionen av tillämpningsområdet öppen och kopplar det i praktiken endast till årstidsrelaterade variationer i arbetskraftsbehovet och, genom hänvisningen i inledningsfrasen, till turism och jordbruk. I praktiken definieras tillämpningsområdet genom en förteckning enligt artikel 2 över branscher där verksamheten är säsongsbetonad. Sättet att göra upp förteckningen överlåts åt nationell prövning. Utlänningslagens 5 kap. om arbete innehåller inte någon sådan förteckning.  

När direktivet genomförs ersätts anvisningarna om säsongsarbete och det etablerade rutinerna med bindande lagstiftning och i anslutning till den en förteckning över branscher med säsongsbetonad verksamhet. Myndigheterna prövningsrätt begränsas kraftigt när lagen verkställs. Efter detta får säsongsarbetare inte beviljas nationella tillstånd, om kriterierna för säsongsarbetstillstånd enligt direktivet är uppfyllda. 

Förteckningen över säsongsbetonad verksamhet är en ny sak och det finns ingen tidigare erfarenhet av att tillämpa en sådan. Förteckningen blir oundvikligen detaljerad och lång, eftersom många branscher har både verksamhet året runt och säsongsbetonad verksamhet. Direktivet överlämnar åt medlemsstaterna att nationellt bestämma vilka branscher som tas in i förteckningen och anger endast på principiell nivå att förteckningen borde omfatta branscher som tangerar jordbruk eller turism.  

Alternativen kunde vara att ta in förteckningen i lagen antingen i en paragraf eller i motiveringen till den eller att utfärda den genom en förordning eller genom Migrationsverkets och utrikesministeriets anvisning.  

Europeiska unionens kommission har meddelat att man tolkar direktivet så att förteckningen måste utgöra ett bindande rättsligt instrument eller en del av ett sådant. Kommissionen har starka befogenheter att bedöma det nationella genomförandet av direktivet och dess ståndpunkt baserar sig på direktivet. Förteckningen kan därför inte ingå i en anvisning utan en bestämmelse om den måste ingå i en lag eller förordning. Erfarenheten av genomförandet av flera direktiv visar att kommissionen godkänner endast lösningar som ingår i en lagtext. Motiveringen i en proposition uppfyller inte kommissionens krav på lagfästhet. Därför är de enda återstående alternativen lag eller en förordning som baserar sig på lag. 

Att ersätta ett tillståndsförfarande som i hög grad baserat sig på myndighetsanvisningar och etablerad praxis med bindande lagstiftning innebär en avsevärd förändring i det smidiga säsongsanställningsförfarandet. Tröskeln för lagändringar är hög och förfarandet tungt. Förteckningen över säsongsbranscher är ny och det är inte möjligt att förutsäga alla problem som införandet av den eventuellt förorsakar. 

I turismbranschen används endast litet säsongsarbetskraft från tredjeländer. För olika jordbrukssektorer har tillstånd beviljats smidigt. Den föreslagna lagstiftningen innebär oundvikligen att den smidiga praxisen begränsas. Behovet av smidig reglering förblir ändå stort, eftersom tillgången på säsongsarbetskraft i nya branscher som behöver sådan måste tryggas och å andra sidan måste det säkerställas att branscher som eventuellt försöka missbruka den föreslagna lätta och smidiga regleringen kan utestängas från den. Det verkar inte motiverat att skriva in en lång förteckning i en lagparagraf. För att garantera smidighet samt med tanke på innehållet och formen är det mest ändamålsenligt att utfärda förteckningen över säsongsbranscher genom en förordning. 

3.1.2  3.1.2 De viktigaste förslagen

Utifrån bedömningen av de olika alternativen blev utgångspunkten för beredningen av propositionen att inte föreslå att direktivet genomförs genom ändringar i utlänningslagen utan genom att det stiftas en ny separat lag om säsongsarbetare. Lagens centrala innehåll ska utgöras av bestämmelser om ansökan om samt beviljande, förvägran och återkallande av tillstånd, säsongsarbetares rättigheter samt sanktioner för arbetsgivare som försummat sina skyldigheter. I övrigt ska lagen stöda sig på utlänningslagens bestämmelser. Till exempel bestämmelserna om verkställbara beslut och avlägsnande ur landet utgör en integrerad helhet, som baserar sig på EU:s återvändandedirektiv (2008/115/EG). Kommissionen har nyligen bedömt att återvändandedirektivet genomförts oklanderligt i Finland och det är även därför onödigt att föreslå nya bestämmelser om återvändande. 

Visum för säsongsarbete ska fortfarande beviljas av Finlands beskickningar utomlands. Säsongsarbetstillstånd ska beviljas av Migrationsverket liksom de intyg över rätt till säsongsarbete som ingår i propositionen och som den gällande lagstiftningen inte känner. 

Personer från viseringspliktiga länder som inreser för säsongsarbete för en tid som inte överstiger 90 dagar ska fortfarande ha för ändamålet utfärdat Schengenvisum. Rätten att utföra säsongsarbete för en tid som inte överstiger 90 dagar utan separat tillstånd försvinner för säsongsarbetare från viseringsfria länder. De ska ansöka om ett intyg över rätt att arbeta. Syftet med intyget är att säkerställa att en säsongsarbetare utöver sin rätt att arbeta också kan visa att han eller hon har rätt till tjänster enligt direktivet. Det föreslås att det uppehållstillstånd för arbetstagare som tidigare krävts av den som kommer för säsongsarbete för mer än 90 dagar ersätts med direktivets säsongsarbetstillstånd. De viktigaste ändringarna i tillståndsförfarandet gäller säsongsarbetstillstånd, där villkoren för beviljande förenhetligas med villkoren för beviljande av visum för säsongsarbete. 

Den viktigaste av de föreslagna ändringar gäller den förteckning som i praktiken visar direktivets tillämpningsområde och som gäller branscher i Finland med säsongsbetonad verksamhet.  

Kommissionen och de medlemsstater som deltagit i förhandlingarna är av den uppfattningen att utgångspunkten under hela berednings- och beslutsfarandet har varit att direktivets tillämpningsområde är jordbruk och turism och avsikten har inte i något skede varit att tillämpningsområdet ska sträcka sig längre än så. Den kommitté som förbereder genomförandet har också fastställt detta som sin ståndpunkt.  

Branscherna kan enligt kommissionens utredning definieras vidare, om arbetskraftsbehovet i hela branschen är beroende av årstidsvariationerna, eller snävare, om det går att noggrannare definiera sektorer inom branscherna där det behövs eller inte behövs säsongsarbetskraft till följd av årstidsvariationerna.  

På grund av tolkningsriktlinjerna för direktivets tillämpningsområde borde det i Finland omfatta åtminstone jordbruk, trädgårdsbranschen, pälsfarmning, grön- och miljöbyggande som innefattar plantering av växter samt skogsbruket i den mån som arbetskraftsbehovet beror på årstidsvariationerna. Av de orsaker som nämnts i samband med bedömningen av alternativen föreslås att förteckningen över säsongsbranscher utfärdas genom förordning av statsrådet. I utredningarna om tillämpningsområdet och i de trepartsförhandlingar som förts utifrån dem kom man fram till att när förordningen bereds bör förteckningen vara så kort som möjligt och vid beredningen bör följande omständigheter beaktas: 

Jordbruket är en näring där man producerar mat och foder samt andra produkter genom att odla vissa växer och föda upp boskap. Inom växtodlingen odlas växter som blir till mat och råvaror för mat samt foder för husdjur. Inom boskapsskötseln produceras kött, mjölkprodukter, skinn och ull. Växtodlingen och boskapsskötseln är bundna till varandra, eftersom merparten av köttet produceras med foder från växtodling i stället för att djuren betar. 

Till trädgårdsbranschen hör förutom odling av grönsaker och andra växter även arbete som utförs i bland annat plantskolor. Trädgårds- och skogsbranschens plantskolor liknar inte varandra. 

Pälsfarmningen är en ekonomiskt viktig sektor, som inte länge är en del av eller binäring till jordbruket. Pälsfarmerna är självständiga, ofta stora företag. Till de säsongsbetonade arbetena hör pälsningsarbetet, som börjar på hösten och pågår till förvintern. Till vårens säsongsarbeten hör insemination och valpskötsel, som pågår hela sommaren ända till hösten. Pälsningen förutsätter specialkompetens och utförs av en separat grupp och för de övriga säsongsarbetena inreser i regel en separat grupp.  

Grön- och miljöbyggande är grönbyggande som infaller under den tjälfria perioden. Här ingår förutom vanlig plantering av grönväxter också till exempel stenarbeten, såsom trädgårdsgångar och stenmurar m.m. Säsongsarbete inom grönbyggande ska alltid vara förenat med plantering av växter. Dessutom är det viktigt att betona att grön- och miljöbyggande inte innefattar sedvanligt byggande och att det inte utförs året runt. Byggande och grönbyggande utförs av olika företag och branscherna har separata kollektivavtal. 

Inom skogsbruket hänför sig behoven av säsongsarbete till avverkning och dessutom skogsplantering och skogsskötsel, vilket inbegriper plantskolning, plantering och gallring. 

Sådant säsongsarbete som ingår i direktivets tillämpningsområde omfattar inte branscher där det förekommer arbetskraftsbehov året runt, men årstidsvariationerna i någon mån påverkar arbetsstyrkan. Detta innebär till exempel att i trädgårdsbranschen omfattar direktivets tillämpningsområde uppgifter som är beroende av årstiden. Sådana kan vara till exempel plantering av växter på våren, skötsel på sommaren och skörd på hösten. Säsongsarbete är inte uppgifter som utförs året runt. Sådana uppgifter är växthusarbete, som utförs året runt, vid behov med hjälp av artificiell belysning och uppvärmning. 

Till följd av att tillämpningsområdet är begränsat till turism och jordbruk på det sätt som behandlas ovan hör till exempel asfaltbranschen inte till de säsongsarbeten som avses i direktivet, trots att sådana beläggningsarbeten i övrigt skulle uppfylla definitionen av säsongsarbete där arbetskraftsbehovet grundar sig på årstidsvariationer. Av samma orsak är inte heller säsongsbundna uppgifter i byggbranschen eller schaktningsbranschen säsongsarbete. Grönbyggande ingår i tillämpningsområdet, eftersom arbetena och arbetskraftsbehovet infaller under den tjälfria perioden och är därför helt beroende av årstidsvariationer. Grönbyggande anses dessutom hör till jordbruket, som omfattas av lagens tillämpningsområde. 

I turism- och restaurangbranschen är säsongen inte på samma sätt som inom jordbruket koncentrerad enbart till sommaren, utan den varierar från bransch till bransch. I skidcentrum- och programtjänstebranschen samt hotellen, restaurangerna och spana i Lappland varar säsongen från början av november till slutet av april. I nöjesparks- och festivalbranschen infaller säsongen mellan början av maj och slutet av augusti. För skärgårds- och insjöturismen sträcker sig säsongen från början av juni till slutet av september och i hotellen, restaurangerna och spana i östra och södra Finland från början av december till slutet av januari. 

Det föreslås att den förteckning över säsongsbranscher som direktivet förutsätter utfärdas genom en förordning av statsrådet som bereds under arbets- och näringsministeriets ledning i samarbete med inrikesministeriet. För att förordningen ska antas förutsätts att arbetsmarknadsparterna hörs. Förteckningen över säsongsbranscher bedöms uppta säsongsbetonade uppgifter i åtminstone följande branscher: 

• växtodlingsarbeten inom jordbruket 

• odling av bär, frukt, specialväxter, rotfrukter och grönsaker 

• grön- och miljöbyggande 

• arbeten på pälsfarmer 

• skogsskötsel- och skogsplanteringsarbeten samt plantskolearbeten 

• säsongsbetonade hotell-, restaurang- och spatjänster samt programtjänster i turismbranschen  

• nöjesparker och festivaler 

• skärgårds- och insjöturism  

3.2.1  3.2.1 Alternativ

Alternativ som förutsätter bedömning 

I samband med bedömningen av enskilda artiklar i direktivet har den prövningsrätt som hänför sig till vissa artiklar poängterats. Den gäller huruvida bestämmelserna ska genomföras nationellt eller inte. Till vissa artiklar hänför sig dessutom alternativa lösningar. Det är fråga om detaljer i anslutning till genomförandet av bestämmelserna och inte egentliga alternativ. Två centrala frågor förutsätter mer omfattande bedömning av alternativen.  

En av direktivet oberoende fråga som ändå är central med tanke på genomförandet är på vilket sätt det ska genomföras. Införlivas direktivet med den nationella lagstiftningen på samma sätt som alla tidigare direktiv om inresa och rörlighet inom EU genom att utlänningslagen ändras och utvidgas eller stiftas en separat lag? 

Ett alternativ som följer direkt av direktivet och som förutsätter bedömning gäller rätten att vistas och arbeta i en eller flera andra medlemsstater med ICT-tillstånd som utfärdats av en medlemsstat, något som bedömts utgöra direktivets centrala mervärde. När direktivet genomförs i Finland förutsätter detta att man avgör på vissa villkor och enligt vilket förfarande en person som beviljats ICT-tillstånd i en annan medlemsstat får resa in till samt vistas och arbeta i Finland. 

Av de ovan anförda lösningsalternativen följer i vissa fall också frågan om vilken myndighet som ska behandla ärendena eller bevilja tillstånd. 

3.2.1.1Ändring av utlänningslagen eller en separat ICT-lag 

Tidigare i propositionen påpekades i samband med bedömningen av alternativa sätt att genomför direktivet om säsongsanställning de systematiska och lagstiftningstekniska problem som följer om utlänningslagen sväller ut ytterligare och ändras till följd av komplicerade direktiv och de fördelar som uppnås om det stiftas en separat lag. Motsvarande bedömning har gjorts även i samband med att genomförandet av ICT-direktivet har beretts. De omständigheter som påpekats i samband med det avsnitt som gäller direktivet om säsongsanställning är som sådana tillämpliga även på genomförandet av ICT-direktivet och det är inte motiverat att upprepa dem här. På motsvarande grunder föreslås att ICT-direktivet genomförs genom en speciallag som stöder sig på utlänningslagen. 

3.2.1.2 Lösningar som gäller rörligheten för personer som är föremål för företagsintern förflyttning 

Direktivets bestämmelser om rörlighet är indelade i två grupper. Rörlighet för kortare vistelse gäller högst 90 dagar under en period av 180 dagar och rörlighet för längre vistelse mer än 90 dagar under en period som inte får överskrida ICT-tillståndets giltighetstid. 

I direktivet innehåller artikel 21 bestämmelser om rörlighet för kortare vistelse och artikel 22 bestämmelser om rörlighet för längre vistelse. Artiklarna ger medlemsstaterna flera möjligheter att välja vilka bestämmelser som tillämpas och hur enkelt eller komplicerat förfarande medlemsstaterna vill införa.  

Bägge artiklarna gäller inresa till en annan medlemsstat från den första medlemsstaten, där arbetstagaren har beviljats ICT-uppehållstillstånd, dvs. tillstånd för person som är föremål för företagsintern förflyttning. Bägge innehåller flera alternativa val, som bedöms separat beroende på hur länge vistelsen varar. 

3.2.1.2.1 Rörlighet för kortare vistelse 

Rörlighet för kortare vistelse innebär att en arbetstagare med ICT-uppehållstillstånd förflyttas till en annan medlemsstat för att arbeta inom samma företag eller koncern under en period på upp till 90 dagar inom en period på 180 dagar. 

Direktivet ger värdmedlemsstaten möjlighet att välja mellan två alternativ när det gäller förflyttning för att arbeta på dess territorium. Direktivets ursprungliga syfte var att möjliggöra förflyttning direkt med ICT-uppehållstillstånd utfärdat av den första medlemsstaten utan kompletterande förfaranden. Möjligheten att begränsa rätten till fri förflyttning fogades till direktivet under förhandlingarna genom att man beredde möjlighet till ett underrättelseförfarande. Då underrättar företaget i den första medlemsstaten både den första och den andra medlemsstaten om rörlighet. 

Underrättelseförfarandet berörs av detaljerade regler i direktivet, bl.a. hur underrättelsen går till, när rörligheten sker och på vilka grunder man kan motsätta sig rörlighet. Det viktigaste valet gäller huruvida man i samband med underrättelsen förutsätter att en utredning om grunderna för förflyttningen ska lämnas och vilka handlingar och uppgifter som eventuellt ska lämnas i samband med underrättelsen. Till införandet av underrättelseförfarandet hänför sig dessutom bestämmelser om när man kan motsätta sig rörlighet för kortare vistelse. 

I samband med förberedelserna inför genomförandet kom man fram till att Finland inte är redo att välja den allra enklaste lösningen, så att det vore möjligt att arbeta kortvarigt i Finland med ett ICT-uppehållstillstånd som utfärdats av en annan medlemsstat utan att de finska myndigheterna utför någon som helst förhandsövervakning. Därför beslöt man att införa ett underrättelseförfarande, som dock ska vara så enkelt som möjligt. I praktiken ska underrättelse krävas för rörlighet för kortare vistelse, men man ska inte behöva visa upp några handlingar eller så begränsas kravet på handlingar till ett minimum. I det följande bedöms alternativen ur denna synvinkel. 

Det är fråga om rörlighet med ICT-uppehållstillstånd som beviljats av den första medlemsstaten. I enlighet med Schengenkodexen tillåter det fri rörlighet till Finland redan med stöd av den gällande lagstiftningen. De föreslagna bestämmelserna innebär att nuläget ändras endast i fråga om rätten att arbeta.  

Det första alternativet skulle innebära det enklaste förfarandet. Den som är föremål för företagsintern förflyttning skulle kunna inresa till Finland och börja arbeta direkt med ICT-uppehållstillståndet utan särskilt tillståndsförfarande. Det skulle inte förekomma någon som helst föregripande myndighetsövervakning i samband med förflyttningen och förfarandet skulle inte binda några myndighetsresurser. Arbetsgivaren skulle vara skyldig att anmäla en utländsk arbetstagare i enlighet med 86 a § i utlänningslagen och övervakningen skulle vara normal övervakning av arbetsgivarna som arbetarskyddsmyndigheterna sköter.  

Denna lösning ansågs inte möjlig i finländska förhållanden. I samband med den förberedande beredningen bedömde man att om tredjelandsmedborgare tillåts arbeta i Finland utan förhandskontroll av anställningsvillkoren kan det oberoende av direktivets målgrupp leda till fenomen som skadar arbetsmarknadens funktion, såsom lägre lönenivå än den kollektivavtalsenliga. Detta kunde vara möjligt i situationer där ICT-tillstånd har utfärdats i en stat där lönenivån och arbetsmarknadsförmånerna är betydligt sämre än i Finland. 

Det andra alternativet och tyngre förfarandet vore att tillämpa ett underrättelseförfarande. Införandet av ett underrättelseförfarande är dessutom förenat med valet om man i samband med underrättelsen ska kräva en utredning om anställningsvillkoren och hur den skulle se ut. Underrättelseförfarandet inkluderar också möjlighet att motsätta sig rörligheten. Om man motsätter sig rörligheten ska detta meddelas inom 20 dagar efter det att underrättelsen mottagits. Motsätter man sig rörligheten kan det i praktiken basera sig på de handlingar eller uppgifter som begärs i samband med underrättelsen. Om ingen utredning begärs har man inte heller några uppgifter på grund av vilka man kan motsätta sig rörligheten.  

Det allra enklaste förfarandet vore att kräva underrättelse utan skyldighet att lämna handlingar eller uppgifter om rörligheten. Då finns det just inga möjligheter att motsätta sig och nyttan av underrättelsen skulle i första hand vara förenad med möjlighet att få statistik och styra arbetarskyddsövervakningen. 

Införandet av ett underrättelseförfarande innebär oundvikligen att den administrativa bördan ökar och att möjligheten att arbeta företagsinternt i flera olika medlemsstater begränsas. Därför borde underrättelseförfarandet vara så smidigt som möjligt och inte alltför resurskrävande. Detta baserar sig på den befintliga fria rörligheten, arbetets kortvariga natur och därigenom dess genomgående små effekter på värdsamhället. På grund av det låga mervärde som underrättelsen genererar borde de handlingar och uppgifter som krävs i samband med den väljas med omsorg. Ett enkelt förfarande kunde säkerställas genom att merparten av uppgifter lämnas på en (elektronisk) blankett utan att handlingar behöver visas upp separat.  

Med blanketten försäkrar arbetsgivaren att uppgifterna är korrekta. Underrättelsen ska enligt direktivet lämnas av värdföretaget i den första medlemsstaten och det är därför motiverat att begära försäkran av det. Det är inte motiverat att begära överlappande försäkran av värdföretaget i Finland. Personens anställningsförhållande i vardera medlemsstaten gäller moderbolaget som finns i ett tredjeland och inget separat anställningsförhållande ingås med företaget i någondera medlemsstaten. 

I artikel 21.3 bestäms om de handlingar och uppgifter som medlemsstaterna enligt eget val får begära att ska lämnas tillsammans med underrättelsen. Nödvändiga uppgifter om anställningsförhållandet lämnas på en blankett som upptar person- och andra nödvändiga uppgifter och dessutom de uppgifter som direktivet förutsätter om rörlighetens längd och tidpunkt och en utredning om att värdföretaget hör till samma koncern som arbetsgivarföretaget. Förutom uppgifterna på blanketten ska till ansökan fogas ett anställningsavtal eller en uppdragsskrivelse med de uppgifter som direktivet förutsätter (förflyttningens längd, värdföretagets etableringsort, om arbetstagaren är chef, specialist eller praktikant, lön och övriga anställningsvillkor och omnämnande av att den person som är föremål för den företagsinterna förflyttningen får återvända till samma företag i tredjelandet). I fråga om den som utövar ett reglerat yrke ska till blanketten dessutom fogas en utredning om den erforderliga behörigheten. Myndigheten har inte rätt att kräva andra bilagor. 

Ur de ovannämnda utredningarna får de finska myndigheterna tillräckliga uppgifter för att i enlighet med direktivet kunna motsätta sig rörligheten inom 20 dagar. På motsvarande sätt kräver rörlighet för kortare vistelse ett något tyngre förfarande av arbetsgivaren än minimikravet enligt direktivet. Myndigheterna garanteras möjlighet att snabbt kontrollera de uppgifter som anförts som grund för förflyttningen och att motsätta sig förflyttningen, men i praktiken finns i detta sammanhang ingen möjlighet till grundliga myndighetsutredningar. 

3.2.1.2.2 Rörlighet för längre vistelse 

Rörlighet för längre vistelse förutsätter att en arbetstagare som beviljats ICT-uppehållstillstånd i den första medlemsstaten förflyttar sig för att arbeta inom samma företag eller koncern för mer än 90 dagar. Bestämmelserna om rörlighet för längre vistelse ingick inte i kommissionens ursprungliga förslag till direktiv och de fogades till direktivet under förhandlingarna. De alternativa bestämmelserna om rörlighet och de strukturella problemen med dem förklaras med deras uppkomstsätt. 

Direktivet ger medlemsstaterna möjlighet att välja enligt vilket förfarande förflyttningen sker. Alternativen är att tillämpa vilka som helst av de ovan bedömda principerna och reglerna för rörlighet för kortare vistelse eller att skapa ett separat ansökningsförfarande för rörlighet för längre vistelse.  

Arbete under en period som överstiger 90 dagar med tillämpning av reglerna om rörlighet för kortare vistelse kunde enklast ske direkt med ICT-uppehållstillstånd som utfärdas av den första medlemsstaten eller på ett tyngre sätt med tillämpning av ett underrättelseförfarande.  

Det är inte motiverat att tillåta rörlighet för längre vistelse enligt ett enklare förfarande än för kortare vistelse. I samband med den förberedande beredningen bedömde man att längre vistelse, upp till tre år, inte kan komma i fråga i Finland enligt underrättelsemodellen för rörlighet för kortare vistelse. Rörlighet för längre vistelse motsvarar i praktiken att man flyttar till Finland. Det innebär också rätt att ta med sig familjemedlemmar och till likabehandling, som i praktiken innebär samma bemötande som för finska medborgare, med undantag av rösträtt i statliga val och vissa höga tjänster. 

Av den orsaken föreslås att rörlighet för längre vistelse tillåts med iakttagande av ett ansökningsförfarande. En person som förflyttas till Finland beviljas på ansökan mobilt ICT-uppehållstillstånd. Det är fråga om kontinuerligt uppehållstillstånd (A), som beviljas för arbetsperioden enligt anställningsavtalet eller uppdragsskrivelsen i Finland, högst tills giltighetstiden för det ICT-uppehållstillstånd som den första medlemsstaten utfärdat går ut. Behandlingstiden för ansökan vore 90 dagar efter det att en fullständig ansökan lämnats in. Även medflyttande familjemedlemmar berörs av samma tidsgräns. 

Vid ett ansökningsförfarande har medlemsstaterna möjlighet att välja vilka handlingar den sökande ska lämna in. De handlingar som direktivet tillåter är desamma som vid rörlighet för kortare vistelse med det tillägget att i samband med rörlighet för längre vistelse kan intyg på sjukförsäkring begäras. Medlemsstaterna får också begära att en sökande ska uppge arbetstagarens adress samt lämna handlingarna och uppgifterna på ett officiellt språk i värdmedlemsstaten. 

För att garantera ett förfarande som är så snabbt, genomskådligt och enkelt som möjligt för den sökande och för att begränsa den administrativa bördan föreslås att vid ansökningsförfarande ska krävas att samma handlingar visas upp som beskrivs ovan i fråga om rörlighet för kortare vistelse. Om den begärda utredningen har samma innehåll kan man också använda samma ansökningsblankett. Den separata utredning om sjukförsäkring som direktivet möjliggör krävs inte, eftersom en person som förflyttas till Finland för längre tid får vård direkt med stöd av lagstiftningen och det krävs ingen särskild försäkring. Med tanke på behandlingen av ansökan är det inte heller nödvändigt att begära arbetstagarens adressuppgifter. Handlingarna ska inte behöva vara på finska eller svenska utan det ska också vara möjligt att godkänna handlingar på andra språk. 

3.2.1.2.3 Myndighet som tar emot underrättelser och utfärdar mobilt ICT-uppehållstillstånd 

Innehållet i en underrättelse om rörlighet för kortare vistelse hänför sig endast till anställningsvillkoren. I samband med underrättelsen behandlas inga andra inresevillkor, som den första medlemsstaten som utfärdat ICT-uppehållstillståndet har kontrollerat. Av denna orsak har migrationsmyndigheten inget behov av att behandla underrättelsen med avseende på sin egen verksamhet. Arbetskrafts- och arbetarskyddsmyndigheterna har bäst förutsättningar att bedöma innehållet i den.  

Arbetarskyddsmyndigheterna beviljar inte tillstånd och behandlar inte heller annars ärenden av denna typ. Av denna orsak är inte motiverat att ålägga arbetarskyddsmyndigheten en ny uppgifter som gäller en mycket liten grupp. Det vore mest naturligt att arbets- och näringsbyråerna behandlar underrättelser som gäller kortare vistelse.  

Ovan sades att underrättelse om kortare vistelse ska göras på samma blankett och med samma innehåll som ansökan om mobilt ICT -uppehållstillstånd. Den enda myndighet som kan bevilja detta är för närvarande Migrationsverket. Det totala antalet tillstånd uppskattas bli lågt. Därför är det inte motiverat att splittra behandlingen av två ärenden som baserar sig på liknande material på två olika myndigheter. På detta vis säkerställs att samma lag tillämpas enhetligt i fråga om två olika ärendetyper som avgörs på grundval av samma uppgifter. Av denna orsak är det ändamålsenligt att Migrationsverket anges som handläggare av även underrättelse om kortare vistelse, trots att det inte vore ett förstahandsval med tanke på sakens natur. 

3.2.2  3.2.2 De viktigaste förslagen i ICT-lagen

I propositionen föreslås att det stiftas en lag om villkor för inresa och vistelse i Finland för tredjelandsmedborgare inom ramen för företagsintern förflyttning av personal. Som bevis på uppehållsrätt beviljas sådana personer ICT-uppehållstillstånd. Lagen ska tillämpas på tredjelandsmedborgare som är anställda hos ett företag i ett tredjeland och som är föremål för företagsintern förflyttning till en enhet som tillhör samma företag och som är belägen på Europeiska unionens territorium.  

Lagen innehåller bestämmelser om chefers, specialisters och anställda praktikanters inresa till Finland och dessutom de villkor som ska vara uppfyllda för att en person som inrest med ett tillstånd som utfärdats enligt motsvarande bestämmelser i en annan medlemsstat ska kunna förflyttas inom företaget för att arbeta vid företagets enhet i Finland. Bestämmelserna om förflyttning är indelade i underrättelseförfarande för kortare vistelse som inte överstiger 90 dagar och bestämmelser om mobilt ICT-uppehållstillstånd för längre vistelse som överstiger 90 dagar. Bestämmelserna om förflyttning från en medlemsstat till en annan är förenad med skyldighet för den medlemsstat som utfärdat det första tillståndet att återta personer, som inte har rätt att arbeta eller vistas i en annan medlemsstat eller vilkas rätt löper ut. 

Förutom bestämmelser om inresa och förflyttning från ett land till ett annat innehåller lagen bestämmelser om villkoren för rätt att arbeta och minimivillkoren i arbetet. Dessa bestämmelser motsvarar med undantag av lönen lagen om utstationering av arbetstagare som genomför direktivet om utstationering av arbetstagare. I fråga om lönen tillämpas samma principer som på finländska arbetstagare. 

I propositionen föreslås också ändringar i lagstiftningen om social trygghet och hälso- och sjukvård. Genom dessa lagändringar garanteras likabehandling på området för social trygghet, men samtidigt införs de undantag från likabehandling som direktiven tillåter. Medlemsstaterna har möjlighet att begränsa rätten till likabehandling med avseende på familjeförmåner till personer som är föremål för företagsintern förflyttning. Enligt direktivet är medlemsstaterna inte skyldiga att betala familjeförmåner till arbetstagare som inreser för kortare vistelse under en period på högst nio månader. I propositionen föreslås att dessa begränsningar införs. 

Genom ändringarna i hälso- och sjukvårdslagstiftningen jämställs de personer som avses i ICT-direktivet med kommuninvånare, varvid de har rätt till offentliga hälsotjänster på samma sätt som kommunens invånare. 

3.3.1  3.3.1 Centrala ändringar i lagen om utlänningsregistret

I lagen om utlänningsregistret föreslås ändringar, vilkas syfte är att möjliggöra registrering av arbetsgivaruppgifter som egna uppgifter i utlänningsregistret.  

Det föreslås att 3 § ändras så att i utlänningsregistret inrättas ett nytt arbetsgivardelregister och arbetarskyddsmyndigheten anges som en registeransvarig för utlänningsregistret. Dessutom föreslås att bestämmelserna om innehållet i de uppgifter som förs in i utlänningsregistret samt om tillgång till och utlämnande av uppgifter preciseras. Det nya delregistret ger möjlighet att föra in uppgifter om arbetsgivare i en separat databas. I den mån som arbetsgivaren är en person tillämpas bestämmelserna om skydd för personuppgifter i lagen om utlänningsregistret. I arbetsgivardelregistret kan uppgifter föras in om alla som har utlänningar anställda. 

När även arbetarskyddsmyndigheterna får rätt att föra och använda utlänningsregistret med hjälp av automatisk databehandling, kan de själva kontrollera uppgifter som är nödvändiga med tanke på deras verksamhet och föra in uppgifter som uppkommit i samband med inspektioner. Detta effektiviserar åter övervakningen av anlitandet av utländsk arbetskraft. De uppgifter och observationer som arbetarskyddsmyndigheterna får av arbetsgivare och värdföretag i sina inspektioner skulle komma migrationsmyndigheterna tillhanda. Detta skulle öka arbetarsskyddsmyndigheternas påverkningsmöjligheter. 

4.1.1  4.1.1 Konsekvenser för enskilda

Direktivet har två viktiga syften. Det förenhetligar villkoren för beviljande av tillstånd för säsongsarbete i Europeiska unionen och tryggar likabehandling av säsongsarbetare och arbetstagare på den nationella arbetsmarknaden som anställs i samma uppgifter. Likabehandlingen är inte begränsad till anställningsförhållandet och villkoren för det utan säsongsarbetare garanteras i princip likabehandling på alla områden som inte undantagits från den på grund av att säsongsarbetet är så kort och vistelsen tillfällig.  

I flera av Europeiska unionens medlemsstater förbättrar direktivet säsongsarbetarnas ställning kännbart. I Finland är konsekvenserna mer begränsade. För enskilda säsongsarbetare kan den utvidgade rätten till sjukvård visa sig vara viktigast. Säsongsarbetare behöver inte själva ta en dyr försäkring för till exempel akut sjukdom eller olycksfall utan kan lita på att få vård inom det finländska sjukvårdssystemet till rimliga kostnader. Man behöver inte särskilt begära rätt till vård eller pröva rätten från fall till fall, utan den baserar sig direkt på lagstiftningen.  

Ur säsongsarbetarens synvinkel innebär revideringen av tillståndssystemet större valfrihet. Förenklingen av viseringsförfarandet och förfarandet av beviljande av uppehållstillstånd för säsongsarbetare och förenhetligandet av villkoren för beviljande av tillstånd säkerställer att säsongsarbetare kan ansöka om tillstånd för så lång tid som de erbjuds arbete.  

Det snabba, billiga och enkla viseringsförfarandet jämfört med förfarandet med uppehållstillstånd för arbetstagare begränsar inte längre på ett konstlat sätt anställningsförhållandets maximala längd till tre månader. Ändringen är betydande, eftersom resekostnaderna slukar desto större bit av säsongsarbetarens inkomster ju kortare tid han eller hon kan arbeta. Visumets giltighetstid kan inte förlängas över tre månader, även om det ur såväl arbetstagarens som arbetsgivarens synvinkel vore önskvärt att förlänga anställningsförhållandet.  

Den föreslagna förenklingen av förfarandet med uppehållstillstånd bedöms leda till att avgiften för tillstånd som utfärdas för 3—6 månader kan sänkas. Detta krymper den stora prisskillnaden mellan avgiften för visum och avgiften för uppehållstillstånd och kan bidra till att förbättra säsongsarbetares möjlighet att förtjäna mer under sin vistelse i Finland, särskilt i en situation där behovet av säsongsarbete varar endast något längre än tre månader. 

4.1.2  4.1.2 Konsekvenser för företagen

För företagen är den viktigaste konsekvensen att uppehållstillstånd för arbetstagare ersätts med uppehållstillstånd för säsongsarbete. Det enklare förfarandet för att bevilja tillstånd, sänkningen av tillståndsavgiften och den kortare behandlingstiden bedöms förbättra arbetsgivarnas möjligheter att anställa säsongsarbetare särskilt i anställningsförhållanden som pågår endast något längre än den maximala tiden på tre månader för visum.  

Det enklare förfarandet med säsongsarbetstillstånd innebär att inget stelt tillståndsförfarande tvingar arbetsgivaren att anställa två kortvariga säsongsarbetare efter varandra för att utföra samma arbete, utan anställningsförhållandets längd kan bestämmas enligt säsongens och arbetets faktiska längd. Säsongsarbetskraften från tredjeländer är stor särskilt inom vissa jordbrukssektorer och tillgången på säsongsarbetare är livsviktig för jordbruksföretagen, som i praktiken har obefintliga möjligheter att anställa säsongsarbetskraft från den omgivande glesbygden eller från andra ställen i Finland. Betydelsen av säsongsarbetare inom primärproduktionen är stor även för möjligheterna för företag längre fram i förädlingskedjan att basera sin verksamhet på inhemska råvaror. 

Den höga arbetslösheten har inte ökat utbudet av inhemsk säsongsarbetskraft. Kortvarigt säsongsarbete är inte på samma sätt som många andra anställningsförhållanden för viss tid förenade med möjlighet att förlänga och permanenta anställningsförhållandet. Säsongsarbetskraft från tredjeländer är därför livsviktig för en stor grupp, i synnerhet små, jordbruksföretag, vilkas arbetskraftsbehov inte kan tillgodoses genom att förbättrat utbud på inhemsk arbetskraft. 

4.1.3  4.1.3 Ekonomiska konsekvenser

De viktigaste ekonomiska konsekvenserna av säsongsarbetare bedöms komma till synes i huvudsak via företagsverksamheten. Propositionen förväntas inte påverka det framtida antalet säsongsarbetare i Finland och den föranleder därför inga betydande förändringar jämfört med nuläget.  

De handläggningsavgifter som myndigheterna tar ut baserar sig på självkostnadspriset och förenklingen av tillståndsförfarandet medför därför inga ekonomiska konsekvenser. Säsongsarbetarnas rätt till likabehandling kan leda till större kostnader särskilt inom hälso- och sjukvården. De kostnader för social trygghet som direktivet förorsakar har beaktats i rambeslutet om statsfinanserna 2016—2019. Uppskattningen har setts över utifrån de närmare uppgifter som erhållits om antalet personer samt de senaste genomsnittliga hälso- och sjukvårdskostnaderna. De genomsnittliga hälsovårdskostnaderna för en person i åldern 0—64 uppskattas till 1 635 euro om året (2016). 

Om 10 700 säsongsarbetare som kommer årligen med visum eller visumfritt får rätt till offentliga hälsotjänster under tre månaders tid, uppskattas tilläggskostnaden till 4,3 miljoner euro på årsnivå. Om det skulle komma 1 500 säsongsarbetare med uppehållstillstånd för sex månader, uppskattas tilläggskostnaden för anlitandet av offentliga hälso- och sjukvårdstjänster till 1,3 miljoner euro om året. Tilläggskostnaden för hälso- och sjukvårdsutgifter beror på att de hälso- och sjukvårdskostnader som säsongsarbetare förorsakar kommunerna ersätts till fullt belopp av statsmedel. 

Skatten på säsongsarbetares löneinkomster i Finland betalas till Finland antingen som källskatt, om vistelsen inte överstiger sex månader, eller progressivt på basis av de sammanlagda inkomsterna, om vistelsen överstiger sex månader. Källskatten är för närvarande 35 %. Den stora majoriteten säsongsarbetare bedöms fortfarande komma till Finland för kortare tid än tre månader och skatten på förvärvsinkomster tas ut som källskatt. Lönerna är rätt små. Inom jordbruket är timlönen beroende på kollektivavtal cirka 10 euro. Trots detta förblir de kostnader som säsongsarbetare förorsakar även enligt en försiktig uppskattning mycket små jämfört med de skatter som de betalar. 

4.1.4  4.1.4 Konsekvenser för myndigheterna

Propositionens bestämmelser om sanktioner mot arbetsgivarna förutsätter att informationsutbytet och samarbetet utvecklas mellan i synnerhet arbetarskyddsmyndigheterna och migrationsmyndigheterna samt viseringsmyndigheterna. Informationsutbytet och samarbetet tar myndigheternas resurser och tid. Samarbetet bedöms effektivisera myndighetsverksamheten när det gäller att bekämpa och förebygga olika oegentligheter samt leda till att de tillbudsstående resurserna utnyttjas effektivare och är bättre riktade. Det föreslås bli Migrationsverkets uppgift att påföra sanktioner och det handlar om en ny uppgift. Sanktionsbeloppen torde bli små eftersom det tidigare varit sällsynt med problem inom säsongsarbete. 

4.1.5  4.1.5 Samhälleliga konsekvenser

Tillgången på säsongsarbetare är en absolut förutsättning för att behålla otaliga ordinarie och åretruntarbetsplatser särskilt inom jordbruket och i glesbygden, där utbudet av arbetsplatser i företag i andra branscher är litet. Säsongsarbetarnas betydelse är stor även i turismbranschen, även om en stor del av arbetstagarbehovet fortfarande kan tillgodoses med inhemska säsongsarbetare. Ett smidigt förfarande säkerställer myndigheternas möjligheter att tillgodose behovet av arbetskraft som besitter specialkompetens eller behärskar sällsynta språk när turismbranschen växer. 

4.2.1  4.2.1 Antalet personer som reser in och som förflyttas mellan medlemsstater

Åtminstone i det skede då propositionen överlämnas beräknas den årligen beröra högst några hundra tredjelandsmedborgare som förflyttas till Finland. Det finns ingen grundad anledning att bedöma att den nya lagstiftningen skulle medföra att antalet snabbt stiger över den etablerade nivån. Betydligt fler utstationerade chefer, specialister och avlönad praktikanter än antalet nuvarande sakkunniga skulle förutsätta antingen en kraftig ekonomisk tillväxt eller positiva förändringar i Finlands dragningskraft som etableringsort för internationella företag. Strävan med de föreslagna bestämmelserna är att lätta upp den administrativa bördan och tillämpa så enkla inreseförfaranden som möjligt, men det går inte att kännbart öka Finlands dragningskraft som investeringsobjekt enbart med dylika faktorer. Stelbenta förfaranden och tunga bestämmelser kan minska dragningskraften avsevärt. 

4.2.2  4.2.2 Konsekvenser för enskilda

Av konsekvenserna för personer är rätten till likabehandling den principiellt största. Med stöd av den föreslagna lagstiftningen behandlas personer som kommer till Finland på samma sätt som finländare och de kan inte, utom när det gäller skatter, avgifter eller tillgång till offentliga tjänster, försättas i en annorlunda ställning än finska medborgare med undantag för några få rättigheter som är kopplade till finskt medborgarskap. Det principiellt viktiga kravet på likabehandling minskar dock i betydelse av att de personer som berörs av de föreslagna lagarna är i princip anställda hos stora internationella företag och de har även i övrigt en mycket trygg ställning när det gäller försörjning, försäkringar som täcker sjukvårdskostnader samt kostnader för barnens skolgång och familjernas boende. 

4.2.3  4.2.3 Konsekvenser för företagen

Antalet personer som berörs av förslaget är så få att de direkta konsekvenserna för företagen är små med avseende på Finlands hela företagsfält. För personalförvaltningen i stora eller annars internationella företag som är verksamma i Finland är förslaget viktigt, trots att möjligheterna i direktivet inte utnyttjas till fullo.  

För företag som rekryterar personal till Finland från tredjeländer är förslaget av liten betydelse. Betydelsen accentueras i situationer där ett företag som är etablerat i ett tredjeland har enheter i flera EU-medlemsstater. När en anställd hos ett sådant företag har fått ICT-uppehållstillstånd i en medlemsstat kan arbetstagaren förflyttas till Finland för en period på högst tre månader och börja arbeta enbart på grund av arbetsgivarens underrättelse utan att invänta myndigheternas avgörande i saken.  

För arbete som överstiger tre månader krävs ansökan om separat mobilt ICT-uppehållstillstånd, men villkoren för att bevilja det har gjorts enkla och förfarandet lätt jämfört med det traditionella uppehållstillståndsförfarandet. Vissa medlemsstater i Europeiska unionen har berett en beslut om att godkänna tillstånd som utfärdats av en annan medlemsstat som sådana och de kräver inte ny tillståndsansökan för arbete på det egna territoriet. De föreslagna bestämmelserna förbättrar möjligheterna för företag som är verksamma i flera EU-medlemsstater att utnyttja sin personals kompetens effektivare i hela Europa.  

4.2.4  4.2.4 Ekonomiska konsekvenser

De kostnader för social trygghet som direktivet förorsakar är beroende av antalet arbetstagare som kommer till landet och om de eventuellt har familjen med sig samt av om de har hemkommun i Finland. Om 400 personer som är föremål för företagsintern förflyttning kommer och hälften av dem har en familj som består av make och två barn med sig, vore årskostnaderna för hälso- och sjukvård 1,75 miljoner euro, varav andelen för offentliga hälso- och sjukvårdstjänster vore 1,6 miljoner euro och sjukförsäkringsersättningarna 0,15 miljoner euro. De tilläggskostnader för hälso- och sjukvård som direktivet ger upphov till förorsakar kommunerna kostnader för hälsotjänster, som staten ersätter kommunerna till fullt belopp om personen saknar hemkommun. Uppskattningen av ersättningsbeloppet försvåras av det är osäkert hur stor andel av de personer som kommer till landet på grund av företagsintern förflyttning av personal och av deras familjemedlemmar som får hemkommun. Familjeförmånerna skulle som mest förorsaka kostnader på cirka 0,9 miljoner euro. Denna uppskattning baserar sig på antagandet att 200 familjer som kommer för längre tid har med sig två barn av vilka det ena inte har fyllt 3 år. Familjen skulle då ha rätt till barnbidrag och stöd för hemvård av barn. 

Skatten på löneinkomster för chefer och specialister som kommer till Finland eller som förflyttas till Finland från en annan medlemsstat betalas till Finland antingen som källskatt, om vistelsen inte överstiger sex månader, eller progressivt på basis av de sammanlagda inkomsterna, om vistelsen överstiger sex månader. Källskatten är för närvarande 35 %. De kostnader som de som kommer till landet förorsakar blir beräknade på detta sätt mycket små jämfört med de skatter som de betalar. 

4.2.5  4.2.5 Konsekvenser för myndigheterna

I samband med bedömningen av alternativ har det anförts grunder för ge Migrationsverket i uppgift att bevilja ICT-uppehållstillstånd, bevilja mobilt ICT-uppehållstillstånd och ta emot och behandla underrättelser om rörlighet för kortare vistelse. ICT-uppehållstillståndet ersätter det tidigare tillståndet för specialsakkunnig i situationer där specialisten förflyttas inom samma företag eller koncern från ett tredjeland till Finland, och förändringen bedöms inte ha någon betydande inverkan på Migrationsverkets verksamhet. Mobilt ICT-uppehållstillstånd och underrättelse om rörlighet för kortare vistelse är helt nya ärendetyper, men antalet bedöms inte öka kännbart. Migrationsverkets prestationer är avgiftsbelagda och priset bestäms enligt självkostnadsprincipen. Lagstiftningens konsekvenser för Migrationsverkets verksamhet är betydelselösa med hänsyn till verksamhetens volym. 

Propositionens bestämmelser förutsätter att informationsutbytet och samarbetet utvecklas mellan arbetsskyddsmyndigheterna och migrationsmyndigheterna samt viseringsmyndigheterna. Informationsutbytet och samarbetet tar myndigheternas resurser och tid. Samarbetet bedöms effektivisera myndighetsverksamheten när det gäller att bekämpa och förebygga olika oegentligheter samt leda till att de tillbudsstående resurserna utnyttjas effektivare och är bättre riktade. 

Propositionens princip om likabehandling omfattar offentliga tjänster inklusive social- och hälsovård. Antalet personer som kommer till Finland med stöd av den föreslagna lagstiftningen är litet och de koncentreras till de stora städerna. På grund av sin ställning i företagen kommer de sannolikt att anlita tjänster i betydligt mindre utsträckning än ursprungsbefolkningen och lagstiftningen bedöms därför inte ha några konsekvenser för myndigheterna med undantag för Migrationsverket. 

4.2.6  4.2.6 Samhälleliga konsekvenser

Personer som inreser med ICT-uppehållstillstånd är en av de allra minsta grupperna bland de olika migrantgrupperna. Gruppen kommer direkt till färdigt väntande arbetsplatser och inte ens tillsammans med familjemedlemmar blir den så stor att den skulle ha några betydande samhälleliga konsekvenser för sin närmiljö.