2.7.6
2.7.6 Presentation av enskilda artiklar
2.7.6.1 Artiklar i direktivet som föranleder ändringar i den gällande lagstiftningen
I artikel 1 anges som direktivets syfte att fastställa villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för säsongsanställning samt att definiera säsongsarbetares rättigheter. Definitionen förutsätter nedan specificerade ändringar i lagstiftningen.
Artikel 2 innehåller en definition av tillämpningsområdet. Direktivet är tillämpligt på tredjelandsmedborgare som befinner sig utanför medlemsstaternas territorium och ansöker om att resa in eller som har beviljats inresa, enligt villkoren i detta direktiv, på en medlemsstats territorium för säsongsanställning. I den nationella lagstiftningen finns inga separata bestämmelser om säsongsarbetare eller tillstånd som beviljas sådana. Direktivet förutsätter att sådana bestämmelser fogas till lagen.
I artikel 2.2 konstateras att i genomförandefasen ska medlemsstaterna, i förekommande fall i samråd med arbetsmarknadens parter, upprätta en förteckning över de sysselsättningsområden som innefattar säsongsbunden verksamhet. Förteckning får ändras och den ska lämnas till kommissionen. Bestämmelser om förteckningen bör fogas till lagen.
Artikel 3 innehåller definitioner av de begrepp som används i direktivet. Finsk lagstiftning innehåller inga bestämmelser om de definitioner som behandlas nedan och de bör läggas till.
Artikel 3.1 a innehåller en definition av tredjelandsmedborgare, som inte ingår i lagstiftningen. Led b innehåller en definition av säsongsarbetare. Säsongsarbetare är en tredjelandsmedborgare med huvudsaklig bosättningsort i ett tredjeland, som vistas lagligt och tillfälligt på en medlemsstats territorium för att utföra säsongsbunden verksamhet. Verksamheten baserar sig på ett eller flera avtal om visstidsarbete som slutits direkt mellan den tredjelandsmedborgaren och en arbetsgivare som är etablerad i den medlemsstaten. Enligt led c avses med säsongsbunden verksamhet verksamhet som är kopplad till en viss tid på året då en återkommande händelse eller ett mönster av händelser med koppling till säsongsbetingade förhållanden kräver avsevärt högre arbetsinsatser än vad som behövs för att sköta det löpande arbetet. Säsongsarbetstillstånd är enligt led d ett konkret dokument som utfärdats enligt den utformning som föreskrivs i rådets förordning (EG) nr 1030/2002. Det ska innehålla en hänvisning till säsongsarbete. Innehavaren av säsongsarbetstillståndet har rätt att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium under en vistelse som överstiger 90 dagar. Tillstånd för säsongsarbete enligt led h avser varje tillstånd som ger innehavaren av tillståndet rätt att vistas och arbeta på det territorium som tillhör den medlemsstat som har utfärdat tillståndet enligt direktivet om säsongsanställning.
Artikel 5 innehåller kriterier för inresa för säsongsanställning för vistelser som inte överstiger 90 dagar. Tillstånd för säsongsarbete beviljas om den sökande kan visa upp ett giltigt anställningsavtal samt styrka att han eller hon har en heltäckande sjukförsäkring. Till ansökan ska fogas handlingar som styrker att säsongsarbetaren kommer att ha en lämplig bostad eller att en lämplig bostad kommer att tillhandahållas. I artikel 20 bestäms att medlemsstaterna ska kräva bevis för att säsongsarbetaren kommer att få tillgång till en bostad med lämplig standard. Utlänningslagen innehåller inga särskilda bestämmelser om inresa eller villkor för beviljande av tillstånd för säsongsarbetare och de bestämmelser som direktivet förutsätter bör fogas till lagstiftningen.
I artikel 6 bestäms om kriterierna för inresa och de handlingar som ska fogas till ansökan för vistelser som överstiger 90 dagar. Den enda skillnaden i kraven på handlingar för vistelser som inte överstiger och som överstiger 90 dagar är kravet på en resehandling som är giltig minst lika länge som giltighetstiden för tillståndet för säsongsarbete. Den nationella lagstiftningen innehåller inga särskilda bestämmelser om säsongarbetares inresa eller beviljande av sådant tillstånd för vistelser som överstiger 90 dagar. Genomförandet av direktivet förutsätter att sådana bestämmelser fogas till lagstiftningen.
Artikel 8 gäller avslag på ansökan. Det är fråga om situationer där villkoren för inresa eller kriterierna för beviljande av tillstånd inte är uppfyllda. Som exempel nämns situationer där handlingarna har förvärvats på bedrägligt sätt, eller den sökande inte har uppfyllt skyldigheterna i ett tidigare tillstånd för säsongsarbete. Ansökan kan också avslås av skäl som beror på arbetsgivaren. Till dem hör sanktioner för odeklarerat arbete eller olaglig anställning och att arbetsgivarens verksamhet avvecklas eller att arbetsgivaren inte bedriver någon ekonomisk verksamhet. Ansökan kan också avslås för att arbetsgivaren har påförts sanktioner för att han inte har iakttagit direktivets bestämmelser. Utlänningslagen känner inga kriterier för avslag som skulle bero på arbetsgivarens verksamhet. Där föreskrivs omvänt om förutsättningar för beviljande av tillstånd. Artikel 8.3 och 4 är inte förpliktande och de får införlivas i den nationella lagstiftningen.
I artikel 9 föreskrivs om beslut om att återkalla tillstånd för säsongsarbete. Villkoren för återkallande är indelade i tre grupper: skäl som innebär att tillståndet måste återkallas, skäl som innebär att tillståndet får återkallas och skäl som medlemsstaten får föreskriva om. Tillståndet ska återkallas i situationer där de handlingar som läggs fram för beviljande av tillstånd för inresa och säsongsarbete har förvärvats på bedrägligt sätt, förfalskats eller ändrats i något avseende. Detsamma gäller situationer där syftet med innehavarens vistelse är ett annat än det för vilket denne beviljades tillstånd. Tillstånd för säsongsarbete får återkallas av skäl som beror på arbetsgivaren. Till dessa hör till exempel situationer där arbetsgivaren har påförts sanktioner för odeklarerat arbete och/eller olaglig anställning, arbetsgivarens verksamhet avvecklas eller arbetsgivaren inte bedriver någon ekonomisk verksamhet, eller arbetsgivaren har påförts sanktioner för att han inte har iakttagit direktivet bestämmelser. De bindande bestämmelserna som är förenade med prövning förutsätter ändringar i lagstiftningen.
Medlemsstaterna får återkalla ett tillstånd om villkoren för inresa eller kriterierna för beviljande av tillstånd inte längre uppfylls. Dessutom får man överväga att återkalla tillståndet om arbetsgivaren inte har uppfyllt sina rättsliga skyldigheter beträffande social trygghet, beskattning, arbetstagares rättigheter, arbetsvillkor eller anställningsvillkor enligt tillämplig rätt och/eller kollektivavtal eller arbetsgivaren inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt anställningsavtalet.
Enligt kommissionen bör till den nationella lagstiftningen fogas bestämmelser med stöd av vilka tillstånd ska eller får återkallas. Medlemsstaterna får besluta att föreskriva om de situationer som avses i artikel 9.3.
Artikel 10 om arbetsgivarens samarbetsskyldighet förutsätter inga ändringar i lagstiftningen, eftersom arbetsgivaren är allmänt samarbetsskyldig och till exempel 186 § i utlänningslagen innehåller en bestämmelse om arbetsgivares utlänningsförseelse. Tillsammans med genomförandet av bestämmelsen i artikel 17 om sanktioner mot arbetsgivaren kan artikeln vara förenad med behov av att ändra lagstiftningen.
Enligt artikel 12 beviljas tillstånd för säsongsarbete som antingen förs in i viseringen eller uppehållstillståndet eller så utfärdas ett separat intyg. Utlänningslagen har inga bestämmelser om rätt att utföra säsongsarbete. Ändringar som gäller detta bör företas i lagstiftningen.
Enligt artikel 13 ska medlemsstaterna utse de myndigheter som tar emot ansökan och beslutar om säsongsarbete samt utfärdar säsongsarbetstillstånd. En sådan bestämmelse bör fogas till lagstiftningen.
Enligt artikel 14 ska medlemsstaterna fastställa vistelseperioden för säsongsarbetare i sin lagstiftning. Den maximala tidsperioden för säsongsarbetstillstånd får fastställas till mellan fem och nio månader. Därefter ska säsongsarbetaren lämna landet, om han eller hon inte beviljas uppehållstillstånd av andra skäl.
I artikel 15 bestäms om förlängning av vistelsen och förnyelse av tillståndet för säsongsarbete. Enligt direktivet ska medlemsstaterna bevilja en förlängning hos samma eller en annan arbetsgivare under tillståndets maximala tidsperiod (artikel 15.1, 15.3 och 15.7). Ansökan ska enligt artikel 15.5 tas emot även om säsongsarbetaren redan vistas i landet. Beslut om tillstånd ska fattas med respekt för proportionalitetsprincipen (artikel 15.11). Bestämmelserna förutsätter ändringar i lagstiftningen.
Enligt artikel 16 ska medlemsstaterna underlätta återinresa för säsongsarbetare som beviljats inresa som säsongsarbetare minst en gång under de senaste fem åren och som fullt ut har respekterat villkoren enligt direktivet under varje vistelse. I lagstiftningen saknas bestämmelser som underlättar återinresa.
Enligt artikel 17 ska medlemsstaterna föreskriva sanktioner mot arbetsgivare som inte uppfyller sina skyldigheter enligt direktivet. Till lagen bör fogas en bestämmelse med stöd av vilken ansökan om säsongsarbetstillstånd får avslås av skäl som beror på arbetsgivaren.
Enligt artikel 20 ska arbetsgivaren lämna bevis för att säsongsarbetaren under hela sin vistelse kommer att få tillgång till en bostad med lämplig standard i enlighet med nationell rätt och/eller praxis. Artikel 20.2 innehåller mer detaljerade bestämmelser om arbetsgivarens skyldigheter om bostaden tillhandahålls av eller genom arbetsgivaren. I den nationella lagen bör det bestämmas hur man bevisar att det finns en tillräckligt bra bostad.
Artikel 23 innehåller bestämmelser om rätt till likabehandling. I artikel 23.1 d bestäms om likabehandling när det gäller grenar av den sociala tryggheten, såsom de definieras i artikel 3 i förordning nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen. Säsongsarbetare ska ha rätt till likabehandling i förhållande till medborgarna i den stat där arbetet utförs. Kravet på likabehandling gäller pensioner, familjeförmåner, försäkring mot olycksfall i arbetet och yrkessjukdom, utkomstskydd för arbetslösa, offentliga hälsotjänster och sjukförsäkring. Folkhälsolagen, lagen om specialiserad sjukvård, barnbidragslagen samt lagen om stöd för hemvård och privat vård av barn bör ändras på grund av direktivet. Dessutom bör ändringar företas i lagen om tillämpning av lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet, sjukförsäkringslagen samt lagen om utkomstskydd för arbetslösa och lagen om finansiering av arbetslöshetsförmåner.
Enligt artikel 23.2 i får medlemsstaterna besluta att utesluta familjeförmåner och arbetslöshetsersättning från likabehandlingen. Ett undantag från denna uteslutning är dock situationer där förordning nr 1231/2010 tillämpas. Finland har för avsikt att införa denna uteslutning.
2.7.6.2 Artiklar som inte medför några ändringar i lagstiftningen
Enligt artikel 2 andra stycket är direktivet inte tillämpligt på personer som vid ansökningstillfället uppehåller sig på en medlemsstats territorium. Ett undantag utgör situationer där säsongsarbetare ansöker om förlängning av sin vistelse eftersom han eller hon förnyar sitt tillstånd hos samma arbetsgivare samt ansöker om förnyelse av tillståndet i enlighet med artikel 15.
Direktivet tillämpas inte på personer som berörs av direktivet om utstationering av arbetstagare (96/71/EG) och inte på familjemedlemmar till unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet i enlighet med direktiv 2004/38/EG. Dessutom tillämpas direktivet inte på personkategorier enligt de s.k. associationsavtalen. Dessa gäller grupper som har rättigheter som motsvarar fri rörlighet. Associationsavtalet med Turkiet är ett exempel på ett sådant avtal. Det finns inget behov av att foga en bestämmelse om personer på vilka lagen inte tillämpas till lagstiftningen.
I artikel 3 bestäms om definitioner av de begrepp som används i direktivet. Bestämmelser om visering för kortare vistelse enligt led e finns i utlänningslagen. Visering för längre vistelse som definieras i led f används inte i Finland. Utlänningslagen har inte någon uttrycklig bestämmelse om ett enda ansökningsförfarande, som definieras i led g, men i Finland tillämpas inte något annat förfarande. Arbetstillstånd enligt led i är inte känt som begrepp i lagstiftningen, men bestämmelse om det är valbar.
Enligt artikel 4 får det nationellt utfärdas förmånligare bestämmelser som hänför sig till unionsrätten och olika internationella avtal. En sådan separat bestämmelse är inte nödvändig.
Bestämmelser i artikel 11 om tillgång till information behöver inte genomföras i lagstiftningen. I praktiken hittar alla sökande den information som avses i artikel 11.1 på Migrationsverkets webbplats. I samband med tillståndet meddelas besvärsanvisning i enlighet med 47 § i förvaltningslagen (434/2003).
I artikel 13.2 bestäms om ansökan om säsongsarbetstillstånd i ett enda ansökningsförfarande. Förfarandet tillämpas i Finland och artikeln föranleder inga ändringar eller tillägg i den nationella lagstiftningen.
I artikel 18 bestäms om rättssäkerhetsgarantier. Besluten ska fattas skriftligt. Medlemsstaterna ska föreskriva förfaranden för förlängning av vistelsen eller förnyelse av tillstånd samt att en sökande får vistas lagligt i landet medan ett ärende som gäller förlängning av vistelsen eller förnyelse av tillståndet handläggs.
I förvaltningslagen (434/2003) och utlänningslagen föreskrivs om ansökningsförfarande. I förvaltningslagen föreskrivs om beslutets skriftliga form (43 §) och motiveringsskyldighet (45 §) och besvärsanvisning (47 §). I 190 § i utlänningslagen föreskrivs om besvärsrätt samt i 192 och 193 § om behörig förvaltningsdomstol och besvär hos förvaltningsdomstolen. Enligt 40 § 3 mom. i utlänningslagen får en utlänning lagligen vistas i landet under den tid ansökan om uppehållstillstånd behandlas. Lagbestämmelserna uppfyller de krav på rättssäkerhetsgarantier som direktivet ställer och det föreligger inget behov av ändringar.
Enligt artikel 18.2 ska medlemsstaterna vidta rimliga åtgärder för att säsongsarbetaren inte ska behöva avbryta sitt anställningsförhållande på grund av administrativa förfaranden för att förlänga eller förnya tillståndet. Säsongsarbetare har rätt att vistas på medlemsstaternas territorium tills det slutliga beslutet har fattats. I detta syfte får medlemsstaten utfärda nationella tidsbegränsade uppehållstillstånd eller motsvarande tillstånd eller tillåta säsongsarbetaren att arbeta tills det beslutet fattats. Enligt utlänningslagen vistas en sökande lagligen i landet under den tid ansökan behandlas och artikeln förutsätter inga ändringar i lagstiftningen.
I artikel 18.3 bestäms om utredningsskyldighet för myndigheterna i situationer där de uppgifter eller handlingar som lämnats in till stöd för ansökan är ofullständiga. Bestämmelser om detta finns i 6 kap. i förvaltningslagen (2003/434), och det finns inget behov av att ändra lagstiftningen.
Artikel 18.4 och18.5 handlar om när ansökan ska lämnas därhän eller avslås och tillståndet återkallas. Förvaltningslagens bestämmelser uppfyller kraven i de nämnda punkterna och de föranleder inga ändringsbehov.
Artikel 18.6 är konstaterande. Enligt den regleras viseringar för kortare vistelse i de relevanta bestämmelserna i viseringskodexen.
I artikel 19 bestäms om avgifter och kostnader. Medlemsstaterna får ta ut avgifter för handläggningen av ansökningar. Avgiftsnivåerna får inte vara oproportionella eller oskäliga. Medlemsstaterna får föreskriva om skyldighet för arbetsgivaren att betala säsongarbetarens resekostnader eller kostnaderna för den sjukförsäkring som avses i direktivet.
I Finland föreskrivs årligen om avgifterna för ansökningar om uppehållstillstånd genom förordningar av inrikesministeriet, som utfärdas med stöd av 8 § i lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992). Avgifter antingen motsvarar eller är lägre än självkostnadspriserna. Artikeln torde föranleda varken ändringar i lagstiftningen eller praktiska ändringar.
Enligt artikel 21 får medlemsstaterna besluta att förmedling av säsongsarbetare endast får utföras av offentliga arbetsförmedlingar. Bestämmelsen förutsätter att lagstiftningen ändras, om den införs.
I artikel 22 bestäms om rättigheter enligt tillståndet för säsongsarbete. Till dem hör åtminstone rätt till inresa till och vistelse på det territorium som tillhör den medlemsstat som har utfärdat tillståndet, fri tillgång till hela territoriet i den medlemsstaten samt rätt att utföra de konkreta arbetsuppgifter som tillståndet avser. Artikeln förutsätter inga ändringar i lagstiftningen.
I artikel 23 bestäms om rätt till likabehandling.
Enligt artikel 23.1 a har säsongsarbetare rätt till likabehandling i förhållande till medborgarna i värdmedlemsstaten i fråga om anställningsvillkor och arbetsvillkor. Hit hör bland annat lön och uppsägningsskydd, arbetstidsreglering samt hälso- och säkerhetskrav på arbetsplatsen.
Utländska och finländska arbetstagare berörs av samma anställningsvillkor och samma säkerhetskrav på arbetsplatsen. Bestämmelser om likabehandling och förbud mot diskriminering finns i diskrimineringslagen (1325/2014). I lagen förbjuds diskriminering på grund av ålder, ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, politisk verksamhet, fackföreningsverksamhet, familjeförhållanden, hälsotillstånd, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller någon annan omständighet som gäller den enskilde som person. Såväl direkt som indirekt diskriminering är förbjuden. Även trakasserier, vägran att göra rimliga anpassningar samt instruktioner eller befallningar att diskriminera förbjuds. Dessutom är det förbjudet att missgynna eller behandla någon så att han eller hon drabbas av negativa följder därför att han eller hon har vidtagit eller medverkat till åtgärder för att trygga likabehandling (förbud mot repressalier). Arbetsgivarna åläggs att främja likabehandling på arbetsplatsen.
Bestämmelser om likabehandling i arbetslivet finns också i lagstiftningen om anställningsförhållanden.
I arbetsavtalslagen förutsätts att arbetsgivaren bemöter arbetstagarna opartiskt. Ett opartiskt bemötande ska beaktas när arbetstagare beviljas förmåner som berör på anställningsförhållandet samt när de åläggs skyldigheter. Man får avvika från kravet på likabehandling endast om det finns en grundad anledning med beaktande av arbetstagarnas uppgifter och ställning. Diskrimineringsförbudet tillämpas när arbetstagare anställs, medan anställningsförhållandet vara och när det avslutas.
Artikel 23.1 a föranleder inga ändringar i den nationella lagstiftningen.
Artikel 23.1 b gäller likabehandling i fråga om föreningsfrihet, frihet att tillhöra en arbetstagarorganisation, rätten att förhandla och ingå kollektivavtal samt rätten att strejka och vidta stridsåtgärder i enlighet med värdmedlemsstatens nationella rätt och praxis.
Bestämmelserna om föreningsfrihet i 13 kap. 1 § och om mötesrätt i 13 § 2 § i arbetsavtalslagen gäller även utländska arbetstagare. Arbetstagare har rätt att höra till föreningar och rätt att delta i sådana föreningars verksamhet samt rätt att bilda en tillåten förening. Arbetstagare har likaså frihet att låta bli att höra till en förening som avses ovan. Det är förbjudet att hindra eller begränsa utövandet av denna rättighet och frihet. Dessutom är ett avtal som strider mot föreningsfriheten ogiltigt. Arbetsgivaren ska tillåta att arbetstagarna och deras organisationer under pauser och utanför arbetstiden avgiftsfritt använder lämpliga lokaler i arbetsgivarens besittning för behandling av frågor som gäller anställningsförhållanden och frågor som hör till en fackförenings verksamhet. Utövandet av mötesrätten får inte orsaka olägenheter för arbetsgivarens verksamhet. Bestämmelser om kollektivavtal finns i lagen om kollektivavtal. Även den lagen tryggar utländska arbetstagares rättigheter på samma sätt som finländska arbetstagares.
Artikel 23.1 b föranleder inga ändringar i den nationella lagstiftningen.
Artikel 23.1 c gäller arbetsgivarens skyldighet att betala eventuell innestående lön till tredjelandsmedborgaren. Arbetsavtalslagen innehåller flera bestämmelser om lönebetalning. Dessa bestämmelser tillämpas på samma sätt på utländska säsongsarbetare och finländska arbetstagare. Led c föranleder inga ändringar i den nationella lagstiftningen.
Artikel 23.1 d gäller likabehandling inom grenar av den sociala tryggheten, såsom de definieras i artikel 3 i förordning (EG) nr 883/2004. Enligt 3 b § i lagen om tillämpning av lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet omfattas en person som kommer till Finland för att arbeta av den bosättningsbaserade sociala tryggheten, om han eller hon arbetar i minst fyra månader utan avbrott och om de i lagen angivna villkoren som gäller lön och arbetstid är uppfyllda. En motsvarande bestämmelse ingår i sjukförsäkringslagen som villkor för att omfattas av sjukförsäkringen. Dessa bestämmelser berör arbetstagare från EU/EES-länder samt tredjelandsmedborgare från tredjeländer, bland annat arbetstagare som avses i det så kallade direktivet om ett kombinerat tillstånd (2011/98/EU). De ska även gälla säsongsarbetare från tredjeländer och arbetstagare som berörs av företagsintern förflyttning av personal, varvid dessa försätts i samma ställning som EU-medborgare som kommer för att arbeta från EU/EES-länder, inklusive finska medborgare. Alla dessa grupper av arbetstagare ska enligt EU-lagstiftningen likabehandlas i förhållande till det egna landets medborgare.
En del av de säsongsarbetare som kommer till Finland stannar utanför den bosättningsbaserade sociala tryggheten eftersom de arbetar så kort tid. Arbete under en period som inte överstiger fyra månader ger inte rätt till sjukdagpenning, sjukvårdsersättningar eller reseersättningar. Detta gäller också säsongsarbetare från EU/EES-länder och andra som arbetar en kort tid oberoende av nationalitet, varför personer som avses i direktivet om säsongsanställning eller ICT-direktivet, som behandlas nedan, inte kan försättas i en annan ställning. Av skäl 46 i ingressen i direktivet om säsongsanställning och skäl 39 i ICTdirektivets ingress framgår att genom direktiven bör dock inte tilldelas fler rättigheter än de som redan föreskrivs i gällande unionsrätt på området för social trygghet för tredjelandsmedborgare som har anknytning till flera medlemsstater.
Ovannämnda arbetstagare ska ha rätt till offentliga hälsotjänster även under en kort period av arbete, eftersom de genom ändringarna av folkhälsolagen och lagen om specialiserad sjukvård jämställs med kommuninvånare.
När det gäller arbetspensionsskydd och olycksfallsförsäkring som baserar sig på arbete förverkligas likabehandling, eftersom säsongsarbetare och i allmänhet också arbetstagare som är föremål för företagsintern förflyttning av personal lyder under lagen om pension för arbetstagare och systemet med försäkring mot olycksfall i arbetet och yrkessjukdom från det att de börjar arbeta.
I 23.1 e bestäms om likabehandling med avseende på tillgång till varor och tjänster. Bostad omfattas inte av rättigheterna i artikeln. Likabehandlingen omfattar även avtalsfrihet. I Finland trädde en ny diskrimineringslag (1325/2014) i kraft i början av 2015. Dess syfte är att främja likabehandling och förebygga diskriminering. Med stöd av 3 kap. 8 § i den lagen är diskriminering på grund av till exempel nationalitet förbjuden. Diskrimineringslagen täcker kraven i artikeln, och den kräver inga ändringar i den nationella lagstiftningen.
I artikel 23.1 f tryggas likabehandling med avseende på rådgivning om säsongsarbete som erbjuds av arbetsförmedlingar. Bestämmelser om rätt till rådgivningstjänster som tillhandahålls av arbetskrafts- och näringsbyråer ingår i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice (916/2012). Även utländska arbetstagare har tillgång till dessa rådgivningstjänster. Led f kräver inga ändringar i den nationella lagstiftningen.
Artikel 23.1 g gäller rätt till likabehandling inom allmänbildande utbildning och yrkesutbildning. Led g kräver ingen ändring i utbildningslagstiftningen.
Elever inom den grundläggande utbildningen behandlas på samma sätt oberoende av medborgarskap. Enligt grundlagen har alla rätt till avgiftsfri grundläggande utbildning. Bestämmelser om läroplikten utfärdas genom lag. Enligt 4 § i lagen om grundläggande utbildning (628/1998) är kommunen skyldig att för barn i läropliktsålder som bor på kommunens område ordna grundläggande utbildning samt förskoleundervisning året innan läroplikten uppkommer.
Barn om är varaktigt bosatta i Finland är enligt 25 § i lagen om grundläggande utbildning läropliktiga. Läroplikten börjar det år då barnet fyller sju år. Läroplikten upphör när den grundläggande utbildningens lärokurs ha fullgjorts eller det har förflutit 10 år sedan läroplikten började.
De som vistas tillfälligt i landet är inte läropliktiga men kommunen är skyldig att ordna grundläggande utbildning för barn i läropliktsåldern som bor på kommunens område.
Kommunen beslutar om ordnande av grundläggande utbildning för andra än läropliktiga. Kommunen kan dessutom enligt 5 § ordna förberedande undervisning före den grundläggande utbildningen. På de villkor som föreskrivs i 7 och 8 § kan också en registrerad sammanslutning eller stiftelse eller staten ordna undervisning.
Enligt 10 § i lagen om grundläggande utbildning är skolans undervisningsspråk och det språk som används i undervisning som ordnas på annan plats än i skolan antingen finska eller svenska. Undervisningsspråket kan också vara samiska, rommani eller teckenspråk. Dessutom kan en del av undervisningen meddelas på något annat språk än elevens egna ovannämnda språk, om detta inte äventyrar elevens möjligheter att följa undervisningen. I en särskild undervisningsgrupp eller skola kan undervisningen dessutom huvudsakligen eller uteslutande meddelas på något annat språk än de som nämns ovan.
Även inom yrkesutbildningen och gymnasieutbildningen behandlas studerande på samma sätt oberoende av nationalitet. Författningar som gäller saken är bland annat gymnasielagen (629/1998), gymnasieförordning (810/1998), undervisningsministeriets förordning om grunderna för antagning av studerande i gymnasieutbildningen (856/2006), lagen om grundläggande yrkesutbildning (630/1998), statsrådets förordning om grundläggande yrkesutbildning (811/1998), undervisnings- och kulturministeriets förordning om grunderna för antagning av studerande inom grundläggande yrkesutbildning (4/2013), lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning (631/1998), förordningen om yrkesinriktad vuxenutbildning (812/1998), lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet (1705/2009), statsrådets förordning om förfarandet vid ansökan till yrkesutbildning, gymnasieutbildning och förberedande utbildning efter den grundläggande utbildningen (294/2014) samt lagen om antagningsregistret, högskolornas riksomfattande datalager och studentexamensregistret (1058/1998).
Behörigheten att söka till studier, kriterierna för att bli antagen som studerande, studierätten, grunderna för bedömningen av studerande, examensbetyget över genomförda studier, förlusten av studierätten, disciplinen eller rätten att få undervisning och rätten till en trygg studiemiljö är inte beroende av personens nationalitet.
Lagstiftningen om yrkesutbildning och gymnasieutbildning och lagstiftningen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet sätter inga hinder för antagning av utlänningar och invandrare som studerande. Antagningen som studerande ska dock ske i enlighet med lagstiftningen om yrkesutbildning och gymnasieutbildning samt utlänningslagen.
Enligt 11 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning är undervisningsspråken i den grundläggande yrkesutbildningen finska och svenska. Undervisningsspråket kan också vara samiska, rommani eller teckenspråk. Dessutom kan en del av undervisningen meddelas på något annat språk än studerandes egna ovannämnda språk, om detta inte äventyrar studerandens möjligheter att följa undervisningen. I en särskild undervisningsgrupp eller läroanstalt kan undervisningen huvudsakligen eller uteslutande meddelas på ett annat språk än de som nämns ovan. Med stöd av tillstånd ordnas grundläggande yrkesutbildning även på främmande språk, i första hand engelska.
I form av handledande utbildning som inte leder till examen kan ordnas handledande utbildning för grundläggande yrkesutbildning samt utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv.
Som studerande till utbildning som leder till en yrkesinriktad grundexamen eller till handledande utbildning kan enligt 27 § antas den som har slutfört den grundläggande utbildningens lärokurs eller inhämtat motsvarande tidigare lärokurs. Som studerande kan även antas någon annan som av utbildningsanordnaren anses ha tillräckliga förutsättningar att klara studierna.
Utbildningsanordnaren beslutar om övriga grunder för antagningen av studerande liksom även om eventuella inträdes- eller lämplighetsprov. Enhetliga antagningsgrunder ska tillämpas på samtliga sökande.
Genom undervisnings- och kulturministeriets förordning 4/2013 föreskrivs närmare om grunderna för antagning av studerande inom grundläggande yrkesutbildning. Vid gemensam antagning sker antagningen av studerande på basis av de sökandes urvalspoäng och prioritering av ansökningsönskemålen.
Enligt 23 § i förordningen kan utbildningsanordnaren då särskilda skäl som hänger samman med den sökandes person föreligger, anta högst 30 procent av de studerande i varje ansökningsmål oavsett antalet urvalspoäng den studerande får (antagning på basis av utbildningsanordnarens prövning). Dylika särskilda skäl som hänger samman med den sökandes person är inlärningssvårigheter, sociala skäl samt avsaknad av skolbetyg eller svårligen jämförbara betyg.
Om den sökandes modersmål är ett annat än undervisningsspråket, utreds om han eller hon har tillräckliga färdigheter att använda undervisningsspråket i tal och skrift på utbildningsanordnarens försorg genom deltagande i ett riksomfattande enhetligt språktest (24 §). I bestämmelsen anges dessutom när språkkunskaperna kan anses tillräckliga, och då behöver språkkunskaperna inte utredas särskilt. Man kan låta bli att anta en sökande till grundläggande yrkesutbildning på den grund att han eller hon inte har färdigheter att i tal och skrift använda och förstå undervisningsspråket.
Ett syfte med förordningen har varit att främja likabehandling av invandrare till exempel genom att förenhetliga språkproven och ange de situationer där separata språkprov inte behöver ordnas. Dessutom preciserades antagningen enligt prövning.
Syftet med att precisera den tidigare antagningen enligt prövning har varit att å ena sidan förbättra möjligheterna för sökande som av olika orsaker befinner sig i en sämre ställning att komma in på utbildning, och å andra sidan att stöda att en sökande väljs till utbildning som han eller hon har realistiska möjligheter att genomföra.
I lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning bestäms om yrkesinriktade grundexamina, yrkesexamina och specialyrkesexamina som avläggs genom fristående examina och om utbildning som förbereder för dessa examina samt om annan yrkesinriktad tilläggsutbildning än sådana som förbereder för fristående examina (yrkesinriktad vuxenutbildning). Enligt 8 § beslutar utbildningsanordnaren om innehållet i och ordnandet av förberedande utbildning för en fristående examen. Utbildningsanordnaren beslutar också om innehållet i samt omfattningen och ordnandet av yrkesinriktad tilläggsutbildning.
Enligt 8 a § svarar utbildningsanordnaren för den personliga tillämpningen när det gäller ansökan till fristående examen och till utbildning som förbereder för sådan, avläggande av examen och förvärv av behövlig yrkesskicklighet samt för handledningen i anslutning till dessa. Om en person inte har deltagit i utbildning som förbereder för fristående examen, svarar examensarrangören för den personliga tillämpningen. Genom personlig tillämpning säkerställs examinandens möjligheter att visa yrkesskicklighet enligt grunderna för den fristående examen vid examenstillfället i enlighet med grunderna för examen. Där beaktas bland annat examinandens språkliga och kulturella bakgrund. Ansökningstiden till yrkesinriktad vuxenutbildning är ofta fortlöpande. Läroanstalterna fyller studieplatserna under årets gång.
Enligt 6 § i gymnasielagen är läroanstaltens undervisningsspråk i gymnasieutbildningen antingen finska eller svenska. Undervisningsspråket kan också vara samiska, rommani eller teckenspråk. Dessutom kan en del av undervisningen meddelas på något annat än studerandens egna ovannämnda språk, om detta inte äventyrar studerandes möjligheter att följa undervisningen. Som studerande till gymnasieutbildning kan enligt 20 § antas den som har genomgått den grundläggande utbildningens lärokurs eller inhämtat motsvarande tidigare lärokurs. Som studerande kan också antas den som inte har slutfört den grundläggande utbildningens lärokurs men som annars anses ha tillräckliga förutsättningar att klara av gymnasiestudierna. Utbildningsanordnaren beslutar om övriga grunder för antagning av studerande liksom även om eventuella inträdes- eller lämplighetsprov. Enhetliga antagningsgrunder ska tillämpas på samtliga sökande. Genom undervisningsministeriets förordning 856/2006 föreskrivs om grunderna för antagning av studerande i gymnasieutbildningen.
De studerande antas till gymnasiet på det sätt som föreskrivs i 2 § i förordningen i den ordning som anges av det aritmetiska medeltalet av vitsorden på avgångsbetyget från den grundläggande utbildningen. Utbildningsanordnaren kan anta en del av de studerande som söker till utbildningen med andra betyg än avgångsbetyget från den grundläggande utbildningen. Utbildningsanordnaren skall bedöma dessa sökandes förutsättningar att klara gymnasiestudierna.
Enligt 4 § i förordningen beslutar utbildningsanordnaren om grunderna för antagning till gymnasieutbildning som är avsedd för vuxna.
För invandrare och personer med ett främmande språk som modersmål kan dessutom ordnas utbildning som förbereder för gymnasieutbildning. Till utbildningen kan enligt gymnasieslagen antas en person som har genomgått den grundläggande utbildningens lärokurs eller inhämtat motsvarande lärokurs eller som annars anse ha motsvarande kunskaper och färdigheter, som inte har tillräckliga språkliga färdigheter att klara av gymnasiestudierna på finska eller svenska, som har som mål att fortsätta studierna i gymnasiet efter den förberedande utbildning, och som inte har avlagt sådan examen som nämns i 37 § 1 mom. i universitetslagen (558/2009) eller högskoleexamen.
Artikel 23.1 h förutsätter inga ändringar i den nationella lagstiftningen, eftersom tredjelandsmedborgare redan för närvarande likabehandlas i fråga om erkännande av examina, betyg och annan yrkeskompetens.
Enligt artikel 23.2 ii får medlemsstaterna begränsa rätten till allmänbildande utbildning och yrkesutbildning till sådan utbildning som har en direkt koppling till den särskilda arbetsuppgiften. Rätten till begränsning gäller också studiemedel och studielån. Enligt bestämmelsen om tillämpningsområde i 1 § 1 mom. i lagen om studiestöd (65/1994) beviljas finska medborgare som i Finland bedriver heltidsstudier efter fullgjord läroplikt studiestöd. Med finska medborgare jämställs den som med stöd av EU:s lagstiftning eller ett avtal som EU har ingått med en annan avtalspart har rätt till studiestöd eller den som har i 10 kap. i utlänningslagen föreskriven permanent uppehållsrätt i Finland. I 10 kap. i utlänningslagen föreskrivs om vistelse i fråga om EU-medborgare och därmed jämförbara personer.
I 1 § 3 mom. i lagen om studiestöd föreskrivs om förutsättningarna för att bevilja utlänningar, dvs. andra än finska medborgare och därmed jämförbara personer, studiestöd. Förutsättningar för att bevilja studiestöd är att utlänningen är stadigvarande bosatt i Finland och vistas i landet av någon annan orsak än studier. Dessutom förutsätts att personen har beviljats kontinuerligt eller permanent uppehållstillstånd eller EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta enligt utlänningslagen. Personen kan också vara EU-medborgare eller en därmed jämförbar person eller familjemedlem till en sådan enligt utlänningslagen och hans eller hennes uppehållsrätt har registrerats enligt 10 kap. i utlänningslagen eller han eller hon har beviljats ett uppehållskort. Vidare kan personen vara nordisk medborgare som har registrerat sin vistelse enligt 157 § i utlänningslagen. De personer som uppfyller förutsättningarna ovan kan få studiestöd för studier som bedrivs i Finland.
Studiestöd för studier som bedrivs utomlands beviljas endast finska medborgare och personer som jämställs med finska medborgare. Dessutom krävs att de förutsättningar för beviljande av stöd som föreskrivs i lagen om studiestöd föreligger i övrigt.
Det föreslås inte att bestämmelserna i lagen om studiestöd ändras på grund av direktivet om säsongsanställning, för enligt artikel 23.2 a ii i direktivet får medlemsstaterna begränsa rätten till likabehandling med avseende på utbildning genom att utesluta studiemedel och studielån från tillämpningsområdet.
Artikel 23.1 i innehåller en bestämmelse om likabehandling med avseende på skatteförmåner. Enligt det ledet ska säsongsarbetare ha rätt till likabehandling i förhållande till medborgarna i värdmedlemsstaten i fråga om skatteförmåner, om säsongsarbetaren anses ha sin skattemässiga hemvist i den berörda medlemsstaten.
När det gäller inkomstbeskattning föreskrivs det om skattskyldighet i 9—13 § i inkomstskattelagen (1535/1992). Alla personer som ska beskattas i Finland är antingen allmänt eller begränsat skattskyldiga. Det avgörande för ställningen som skattskyldig är om en fysisk person anses vara bosatt i Finland eller utomlands. Om en person anses vara bosatt i Finland är han eller hon allmänt skattskyldig. En person som är bosatt utomlands är åter endast begränsat skattskyldig i Finland. En fysisk person anses med stöd av 11 § i inkomstskattelagen vara bosatt i Finland, oberoende om han eller hon sedan är finsk eller utländsk medborgare, om han eller hon har sitt stadigvarande bo och hemvist här eller om han eller hon vistas här över sex månader i följd. En person som är bosatt i Finland och som därför anses som allmänt skattskyldig i Finland beskattas i princip för alla sina inkomster i Finland, oberoende av om inkomsterna förvärvats i Finland eller utomlands. Av säsongsarbetarna anses de vara bosatta i Finland som vistas här med uppehållstillstånd för säsongsarbete som beviljas för längre tid än sex månader. Denna grupp bedöms vara mycket liten på grund av arbetets karaktär och det tunga tillståndsförfarandet.
Beskattningen av begränsat skattskyldiga avviker från beskattningen allmänt skattskyldiga. Med stöd av 9 § 1 mom. i inkomstskattelagen beskattas en skattskyldig som inte anses vara bosatt i Finland, och som därför betraktas som enbart begränsat skattskyldig i Finland, i Finland enbart för inkomster som förvärvats här.
Den stora majoriteten av säsongsarbetarna kommer till Finland med visum och vistas i princip inte längre än tre månader här. De och den mindre grupp som kommer med säsongsarbetsuppehållstillstånd för en period som inte överstiger sex månader är därför begränsat skattskyldiga.
Hos begränsat skattskyldiga tas slutlig skatt ut som en av inkomsternas storlek oberoende källskatt (35 %) eller alternativt verkställs beskattningen progressivt på grundval av de sammanlagda inkomsterna, på samma sätt som för dem som är stadigvarande bosatta i Finland, alltså allmänt skattskyldiga. En begränsat skattskyldig kan kräva att förvärvsinkomsterna beskattas progressivt, om han eller hon bor i en stat som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i en stat med vilken Finland ett skatteavtal. Progressiv skatt på förvärvsinkomster beräknas enligt inkomstskatteskalan och den genomsnittliga kommunalskattesatsen på grundval av den skattskyldiges alla inkomster under året, inklusive förvärvsinkomster från utlandet.
I artikel 23.1 i är beviljandet av skatteförmåner kopplat till de nationella bestämmelserna om personens skattemässiga hemvist i den medlemsstat som beviljar de skattemässiga förmåner som det är frågan om. En säsongsarbetares skattemässiga hemvist bestäms således utifrån medlemsstatens allmänna bestämmelser. En säsongsarbetare anses ha sin skattemässiga hemvist i Finland på det sätt som direktivet avser och vara allmänt skattskyldig i Finland, då villkoren för att tillämpa 9 och 11 § i inkomstskattelagen är uppfyllda. En person är således bosatt i Finland och har rätt till skatteförmåner, om han eller hon vistas i Finland mer än sex månader utan avbrott. En säsongsarbetare kan inte ha ett stadigvarande bo och hemvist. De personer som direktivet avser har rätt till inkomstskattelagstiftningens skatteförmåner på samma villkor som andra allmänt skattskyldiga. Till följd av detta föreligger det inget behov av att ändra lagstiftningen.
Skatteförvaltningen kan tilldela utlänningar personbeteckningar oberoende av vistelsens längd. I en situation där en person vistas här längre tid än ett år utreder magistraten hemkommunen. Säsongsarbetsuppehållstillståndets maximala längd är nio månader och magistratens utredning berör därför inte säsongsarbetare. En tredjelandsmedborgare får personbeteckning och skattekort genom att visa upp pass, uppehållstillstånd och arbetsavtal.
Enligt 4 § 1 mom. i lagen om skatt på arv och gåva (478/1940) ska arvsskatt betalas för egendom som erhållits genom arv eller testamente, om arvlåtaren eller arvingen eller testamentstagaren vid dödstillfället var bosatt i Finland. Enligt 3 mom. anses en person vara bosatt i Finland om han eller hon har sitt egentliga bo och hemvist här. Enligt 18 § 1 mom. 1 punkten ska gåvoskatt betalas då egendom såsom gåva övergår till någon annan, om gåvogivaren eller gåvotagaren vid gåvotillfället var bosatt i Finland. Enligt 4 mom. anses en person vara bosatt i Finland om han eller hon har sitt egentliga bo och hemvist här. I artikel 23.1 i är beviljandet av skatteförmåner kopplat till de nationella bestämmelserna om arbetstagarens skattemässiga hemvist i den medlemsstat som beviljar de skattemässiga förmåner som det är frågan om.
En säsongsarbetare anses skattemässigt vara bosatt i Finland på det sätt som direktivet avser och vara skattskyldig i Finland vid arvsbeskattning, om villkoren i 4 § 1 mom. 1 punkten samt 3 mom. i lagen om skatt på arv och gåva är uppfyllda och personen anses ha sitt egentliga bo och hemvist här. På motsvarande sätt anses en säsongsarbetare vara skattemässigt bosatt i Finland på det sätt som direktivet avses och vara skattskyldig i Finland vid gåvobeskattning, om villkoren i 18 § 1 mom. 1 punkten samt 4 mom. i lagen om skatt på arv och gåva är uppfyllda och personen anses ha sitt egentliga bo och hemvist här. Eftersom säsongsarbetares skattskyldighet och likaså deras rätt till skattemässiga förmåner bestäms i enlighet med de allmänna bestämmelserna, uppfylls artikelns krav på likabehandling, och det behöver inte föreskrivas särskilt om saken.
Enligt bilskattelagen (1482/1994) ska bilskatt betalas för ett skattepliktigt fordon, om fordonet registreras eller används i trafik i Finland. Om en fysisk person som är stadigvarande bosatt i en annan stat än Finland temporärt till landet för in ett fordon som är registrerat i en annan stat än Finland och använder det enbart för sina egna behov under en sammanhängande eller inte sammanhängande tid av högst sex månader inom loppet av en tolvmånadersperiod, betraktas detta dock inte som skattepliktig användning av fordon, förutsatt att användningen inte har samband med att fordonet köps till Finland. Den myndighet som ansvarar för bilskatten kan förlänga denna tid med högst ett år.
Enligt 33 § i bilskattelagen avses med en persons stadigvarande boningsort den ort där personen bor under minst 185 dagar per kalenderår, beräknat enligt sådan personlig, yrkesmässig och annan anknytning som han eller hon har eller orten. Lagen innehåller vissa bestämmelser som kompletterar denna huvudregel och som gäller till exempel boningsort, om personen vistas i två eller flera länder. Inom bilbeskattningen finns vissa skattesubventioner som kan gälla antingen fordonets innehavare eller användningsändamål (till exempel invalider och taxibilar) eller fordonets tekniska klassificering (till exempel husbilar). Dessa beviljas för bilar som annars är skattepliktiga oberoende av personens nationalitet eller till exempel från vilket land han eller hon flyttar till Finland. Ovannämnda bestämmelser tillämpas oberoende av personens nationalitet eller andra motsvarande faktorer. Bilskattningen överensstämmelser således med principen om likabehandling och i detta avseende föreligger inget behov av lagändringar.
Enligt fordonsskattelagen (1281/2003) ska fordonsskatt betalas för fordon som är registrerade i Finland eller används i Finland. På skyldigheten att registrera fordon tillämpas kriterier enligt fordonslagen (1090/2002) och vägtrafiklagen (267/1981) och förordningar som utfärdats med stöd av dem. För fordon som är registrerade någon annanstans än i Finland, och av vilka inte krävs registrering i Finland, kan man bli tvungen att betala en fast skatt eller konsumtionsskatt i enlighet med 38—44 § i fordonsskattelagen. Detta gäller dock i första hand lastbilar och lastbilssläpvagnar samt bussar och i vissa fall även paketbilar. Personbilar och även andra ovannämnda fordonskategorier är i praktiken befriade från dessa skatter när det gäller de flesta registreringsstater.
Skyldigheten att betala fordonsskatt berör fordonets ägare eller innehavare. Skyldigheterna är inte beroende av den skattskyldiges nationalitet annat än via de ovannämnda bestämmelserna som gäller registreringsskyldighet. Till denna del är det i första hand fråga om i vilka fall det kan krävas att ett fordon ska registreras i Finland, varvid det beskattas på samma sätt som andra fordon som är registrerade här. En skattesanktion inom fordonsbeskattningen är skattebefrielse på grund av handikapp, som kan beviljas alla som uppfyller villkoren enligt 35 § oberoende av nationalitet. Fordonsbeskattningen överensstämmer med principerna för likabehandling och det finns inget behov av lagändringar.
Enligt artikel 23.2 iii får rätten till likabehandling när det gäller punkt 1 första stycket i, i fråga om skatteförmåner, begränsas till fall där den registrerade eller stadigvarande hemvisten för de familjemedlemmar för vilka säsongsarbetaren ansöker om förmåner ligger inom den berörda medlemsstatens territorium. Regleringen är i första hand av betydelse för inkomst- och arvsbeskattningen.
I 7 § 2 mom. i inkomstskattelagen föreskrivs att på makar som inte vardera är allmänt skattskyldiga tillämpas dock inte bestämmelserna om makar i inkomstskattelagen. Denna bestämmelse skulle i praktiken hör till tillämpningsområdet för nämnda artikel 23.2 iii. Till följd av det föregående är säsongsarbetare som avses i direktivet berättigade till vissa makerelaterade förmåner i inkomstbeskattningen, om även säsongsarbetarens make är bosatt i Finland på det sätt som avses i 9 och 11 § i inkomstskattelagen och således allmänt skattskyldig. Av denna orsak finns det inget behov av att föreskriva särskilt om saken.
Lagen om skatt på arv och gåva innehåller inte för närvarande några bestämmelser som skulle omfattas av tillämpningsområdet för den begränsning som artikel 23.2 iii möjliggör och det är inte heller i övrigt nödvändigt att utnyttja möjligheten till begränsning. Säsongsarbetare som avses i direktivet är således berättigade till skatteförmåner som beviljas på grund av en familjemedlem inom arvs- och gåvobeskattningen i enlighet med de allmänna bestämmelserna. Sålunda har en person rätt till skatteförmåner som beviljas på grund av en familjemedlem, om familjemedlemmen har sin registrerade eller stadigvarande hemvist på en EU- eller EES-stats territorium.
I artikel 23.3 sägs att rätten till likabehandling ska gälla utan att det påverkar medlemsstatens rätt att återkalla eller vägra att förlänga eller förnya tillståndet för säsongsarbete. Punkten föranleder inga ändringar i lagstiftningen. Grunderna för att bevilja och förvägra tillstånd är inskrivna i paragrafer och kraven på likabehandling saknar betydelse när de bedöms.
I artikel 24 bestäms om övervakning, bedömning och kontroll. Medlemsstaterna ska vidta åtgärder i syfte att förhindra potentiellt missbruk och sanktionera överträdelser av direktivet. För dessa åtgärder ska aktörerna ha tillträde till arbetsplatsen och, med arbetstagarens samtycke, till bostaden.
I Finland förrättar arbetsskyddsmyndigheten som lyder under regionförvaltningsverket inspektioner på eget initiativ exempelvis på begäran av såväl arbetsgivare som arbetstagare. Arbetsskyddsmyndighetens uppgifter beskrivs mera detaljerat i kapitlet 2.1.6. Artikeln förutsätter inga ändringar i den nationella lagstiftningen.
I artikel 25 bestäms om förenklade klagomålsförfaranden. Enligt artikel 25.1 ska medlemsstaterna ha effektiva mekanismer genom vilka säsongsarbetare kan inge klagomål mot sina arbetsgivare. Klagomål ska kunna inges direkt eller genom tredje parter som har ett berättigat intresse av att direktivet efterlevs. Klagomål kan också inges genom en behörig myndighet i medlemsstaten.
Enligt artikel 25.2 ska medlemsstaterna sörja för att tredje parter som har ett berättigat intresse av att direktivet efterlevs, på säsongsarbetarens vägnar eller för att stödja att denne, med hans eller hennes tillstånd, får engagera sig i rättsliga eller administrativa förfaranden. Detta gäller inte viseringsförfaranden.
Enligt artikel 25.3 ska säsongsarbetare ha samma tillgång som andra arbetstagare till skyddsåtgärder mot uppsägning eller annan ogynnsam behandling som har att göra med ett klagomål eller ett rättsligt förfarande.
Säsongsarbetare har samma rättigheter som andra arbetstagare att inge klagomål och anmälningar mot sina arbetsgivare. I lagen om tillsyn över arbetarskyddet och om arbetarskyddssamarbete på arbetsplatsen (44/2006, lagen om tillsyn över arbetarskyddet) föreskrivs om arbetarskyddsmyndigheternas rättigheter att övervaka de arbetslagar som ska tillämpas. I 2 kap. 8 § föreskrivs om oanmälda inspektioner och i 9 § om inspektioner i lokaler som omfattas av hemfriden. En arbetstagare eller vem som helst, till exempel arbetarskyddsfullmäktigen eller en företrädare för facket, kan anmäla ett misstänkt brott mot bestämmelser som omfattas av arbetarskyddsmyndigheternas tillsyn. Anmälan kan också göras utan tillstånd eller samtycke av den berörda arbetstagaren. Enligt 2 kap. 10 § 1 mom. i lagen om tillsyn över arbetarskyddet ska uppgifter om anmälaren hemlighållas. Enligt 2 kap. 10 § 2 mom. kan uppgifterna dock utan anmälarens samtycke ges till åklagar- eller polismyndigheterna för utredning av brott. I 8 kap. 50 § i den lagen sägs att finns det sannolika skäl att misstänka att någon har begått en gärning som är straffbar enligt en lag som omfattas av arbetarskyddsmyndighetens tillsyn eller enligt 47 kap. i strafflagen, ska arbetarskyddsmyndigheten anmäla detta till polisen för förundersökning. Vid förundersökningen av en i 1 mom. avsedd gärning ska arbetarskyddsmyndigheten beredas tillfälle att bli hörd. Allmänna åklagaren ska bereda arbetarskyddsmyndigheten tillfälle att avge utlåtande innan åtalsprövningen avslutas. Arbetarskyddsmyndigheten har rätt att närvara och yttra sig vid den muntliga förhandlingen i ärendet vid domstol. Diskriminering i arbetslivet, ockerliknande diskriminering i arbetslivet eller anlitande av utländsk arbetskraft som saknar tillstånd är inte målsägandebrott, och därför kan allmänna åklagaren driva ärendet i domstol även utan målsägandens tillstånd. I detta avseende kan bestämmelserna anses uppfylla kraven i artikel 25.1.
Artikel 25.2 förutsätter att tredje parter på säsongsarbetarens vägnar eller för att stödja denne, med hans eller hennes tillstånd, får engagera sig i rättsliga eller administrativa förfaranden. Detta krav tillgodoses genom arbetslagstiftningens och rättegångsbalkens bestämmelser. I arbetslagstiftningen föreskrivs om preskriptionstider för fordringar som grundar sig på anställningsförhållandet och om rätt att väcka talan som gäller fordringar. Exempelvis i 13 kap. 9 § i arbetsavtalslagen föreskrivs att en arbetstagares lönefordran preskriberas fem år från förfallodagen. När ett anställningsförhållande upphör ska talan som gäller lönefordran dock enligt huvudregeln väckas inom två år från det att anställningsförhållandet upphörde. Säsongsarbetare som avses i direktivet har samma rätt att väcka talan om sina fordringar hos arbetsgivaren som arbetstagare i allmänhet. Säsongsarbetare har också möjlighet att befullmäktiga någon annan att kräva in hans eller hans fordringar i Finland. En säsongsarbetare kan också befullmäktiga en tredje part, såsom en organisation, att agera på hans eller hennes vägnar när det gäller administrativa förfaranden. Direktivets krav uppfylls tillräckligt, och saken förutsätter inga lagstiftningsåtgärder.
Enligt artikel 25.3 ska säsongsarbetare ha samma tillgång som andra arbetstagare till skyddsåtgärder mot uppsägning eller annan ogynnsam behandling som har att göra med ett klagomål eller ett rättsligt förfarande. Kraven på säsongsarbetares anställningsskydd i artikel 25.3 uppfylls genom bestämmelserna i 6—10 kap. i arbetsavtalslagen. De allmänna bestämmelserna om upphävande av arbetsavtal, grunder för uppsägning av arbetsavtal, hävning av arbetsavtal och förfarandet vid upphävande av arbetsavtal är tillämpliga på säsongsarbete. I 12 kap. i arbetsavtalslagen föreskrivs dessutom om arbetsgivares skadeståndsskyldighet. I 12 kap. 1 § föreskrivs om allmän skadeståndsskyldighet för arbetsgivare, om arbetsgivaren uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot eller åsidosätter skyldigheter som följer av ett anställningsförhållande, och i 2 § föreskrivs om olagligt upphävande av arbetsavtal. I 3 kap. i diskrimineringslagen (1325/2014) föreskrivs om förbud mot diskriminering och repressalier. Ingen får missgynnas eller behandlas så att han eller hon drabbas av negativa följder därför att han eller hon har åberopat rättigheter eller skyldigheter enligt denna lag, medverkat i utredningen av ett diskrimineringsärende eller vidtagit andra åtgärder för att trygga likabehandling.
Ovannämnda bestämmelser i arbetsavtalslagen och diskrimineringslagen samt förfarandena enligt lagen om tillsyn över arbetarskyddet anses uppfylla kraven i artikel 25.3 på att säsongsarbetare ska skyddas mot ogynnsam behandling när det gäller klagomål och rättsliga förfaranden.
Enligt artikel 26 ska medlemsstaterna varje år lämna in statistik om antalet tillstånd för säsongsarbete samt om antalet tillstånd som har förlängts, förnyats eller återkallats. Statistiken ska redovisas utifrån medborgarskap och, i möjligaste mån, utifrån uppehållstillståndets giltighetstid samt den ekonomiska sektorn. Statistik ska första gången överlämnas till kommissionen för referensåret 2017. Bestämmelsen föranleder inga ändringar i lagstiftningen, men utrikesministeriet och Migrationsverket måste se till att det tas fram statistik som uppfyller kraven.
I artikel 27 föreskrivs om kommissionens rapporteringsskyldighet. Kommissionen rapporterar vart tredje år till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av direktivet i medlemsstaterna och föreslår eventuella nödvändiga ändringar.
I artikel 28 artikel bestäms om införlivande av direktivet i den nationella lagstiftningen. Medlemsstaterna ska senast den 30 september 2016 sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. Texten till dessa bestämmelser ska genast överlämnas till kommissionen. När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda. Texten till centrala ändringar i nationell lagstiftning ska överlämnas till kommissionen.
I artikel 29 bestäms om ikraftträdande av direktivet. Detta direktiv träder i kraft dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Direktivet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 28 mars 2014.
I artikel 30 sägs att direktivet riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen.