1.1  Bakgrund

I regeringsprogrammet för statsminister Sanna Marins regering ställs det upp som mål att främja åldersvänlighet. En metod för att uppnå målet är att en tjänst som äldreombudsman och en byrå för denne inrättas. 

Inrättandet av en tjänst som äldreombudsman har redan länge varit föremål för samhällelig debatt. Den 7 februari 2006 gav social- och hälsovårdsministeriet professor Sirkka-Liisa Kivelä i uppdrag att utarbeta förslag till åtgärder för kvalitativ utveckling av den geriatriska vården och äldreomsorgen så att de motsvarar de senaste forskningsrönen. Utredaren föreslog bland annat att en tjänst som äldreombudsman och en byrå för denne ska inrättas. (Sirkka-Liisa Kivelä, Utvecklande av geriatrisk vård och äldreomsorg. Utredarens rapport. Social- och hälsovårdsministeriets rapporter 2006:30). Flera förslag och initiativ har därefter förekommit i ärendet. I tjänsten medborgarinitiativ.fi, som justitieministeriet upprätthåller, har under de senaste åren gjorts två medborgarinitiativ om inrättandet av en äldreombudsman, den 1 april 2018 och den 31 januari 2019. Ingetdera initiativet har fått tillräckligt understöd för att gå vidare till behandling i riksdagen. I riksdagen har det också bland annat gjorts en åtgärdsmotion AM 70/2018 rd i frågan, men behandlingen av den förföll i och med riksdagsvalet.  

Under perioden 2007–2010 pågick ett regionalt pilotprojekt med en äldreombudsman i Mellersta Finland som administrerades av Jyväskylän Sotainvalidien asuntosäätö och Penningautomatföreningen. Den grundläggande tanken när arbetet inleddes var att arbeta för att stärka de äldres ställning och rättigheter i samhället. Avsikten var att verksamheten skulle komplettera det nuvarande systemet, och ombudsmannen utförde till exempel ingen efterhandstillsyn i enskilda fall och tog inte heller upp ärenden som berörde enskilda personer eller ärenden till behandling. Den riksomfattande barnombudsmannens verksamhet utgjorde förebild och modell för arbetet. I den interna utvärderingen av projektet som genomfördes av projektets styrgrupp bedömdes projektet som helhet bland annat vara aktuellt och mycket behövligt. Det konstaterades att projektet svarade mot ett verkligt samhälleligt och socialt behov. De viktigaste aspekterna på äldreombudsmannens verksamhet visade sig vara rollen som uttolkare av de äldres livssituation, att göra de äldres röst hörd, utvärdering och bevakning av tjänster för äldre och etablering av verksamheten. För framtiden ansåg styrgruppen det viktigast att projektet fortsätter och att verksamheten utvidgas och blir riksomfattande. Å andra sidan lyftes också vikten av att verksamheten preciseras och koncentreras fram som förbättringsförslag. (Ikäihmisten ääni kuuluviin: vanhusasiavaltuutettu 2007–2009) 

1.2  Beredning

Regeringens proposition har beretts som tjänstearbete vid justitieministeriet. Sedan beredningen inletts hörde justitieministeriet olika myndigheter och andra aktörer som bevakar och främjar de äldres rättigheter. Den 29 april 2020 ordnades ett hörande om beredningen, till vilket kallades myndigheter och aktörer som bevakar och främjar de äldres rättigheter, specialombudsmän inom justitieministeriets förvaltningsområde, organisationer för äldre och pensionärer, forskare i äldrefrågor, kommunala äldreråd samt Finlands Kommunförbund rf. Mötet hade 60–70 deltagare.  

Utkastet till proposition sändes ut på remiss från den 2 november till den 15 december 2020. Begäran om utlåtande sändes till 339 instanser inklusive de viktigaste ministerierna och myndigheterna, landskapet Åland, organisationer, forskare, kommunerna och kommunernas äldreråd. Dessutom kunde envar lämna remissvar i tjänsten utlåtande.fi. Det kom in 142 remissvar, och justitieministeriet har gjort en sammanfattning av dem. 

Beredningsmaterialet för propositionen kan läsas på adressen https://oikeusministerio.fi/sv/projekt?tunnus=OM009:00/2020. 

Regeringens proposition har bedömts av rådet för bedömning av lagstiftningen. Rådet gav ett utlåtande om propositionen den 25 mars 2021. Rådets utlåtande i ärendet finns att läsa på adressen https://vnk.fi/sv/radet-for-bedomning-av-lagstiftningen/utlatanden . 

2.1  Lagstiftning och praxis

2.2  Tillsyn över och främjande av äldres rättigheter

Äldres rättigheter övervakas och främjas på flera nivåer och av flera olika myndigheter och andra aktörer.  

Riksdagens justitieombudsman övervakar tillgodoseendet av äldres rättigheter hos myndigheter och andra instanser som sköter offentliga uppgifter i vid mening inom alla förvaltningsområden. Dessutom övervakar justitieombudsmannen, liksom justitiekanslern i statsrådet, andra myndigheter med tillsynsansvar. Justitieombudsmannen handlägger klagomål, undersöker ärenden på eget initiativ och vidtar inspektioner. Justitieombudsmannen har en omfattande rätt att få information och vidsträckta befogenheter att vidta åtgärder för att avhjälpa olägenheter. Justitieombudsmannen kan också ge utlåtanden och göra förslag om utveckling av lagstiftningen och avhjälpande av brister. År 2017 bildade man ett eget sakområde för äldre personers rättigheter, vilket gör det möjligt att bättre följa upp ärenden i anslutning till äldre personers rättigheter och skapa en helhetsbild och rapportera. För sakområdet utsågs också en så kallad huvudföredragande med uppgift att särskilt bevaka verksamhet, lagstiftning och rättspraxis på området samt bereda och koordinera kansliets verksamhet inom området. (Riksdagens justitieombudsmans berättelse år 2018). Justitieombudsmannen är nationellt besöksorgan enligt det fakultativa protokollet till FN:s konvention mot tortyr (OPCAT), med uppgift att genomföra kontroller på ställen där personer hålls frihetsberövade. Sådana ställen kan vara till exempel boendeenheter och institutioner för minnessjuka eller psykiskt sjuka äldre.  

De försummelser vid boendeenheter för äldre som blev offentliga 2018 ledde till att riksdagen beviljade ett tilläggsanslag för justitieombudsmannens kanslis verksamhetsmedel för 2019 för tillsyn över och främjande av äldres rättigheter. Med anslagen har tre föredragande anställts vid justitieombudsmannens kansli och två vid människorättscentret.  

Människorättscentret fungerar administrativt i anslutning till justitieombudsmannens kansli, men är funktionellt självständigt och oberoende. Dess uppgift är bland annat att främja informationen, fostran, utbildningen och forskningen samt samarbetet i anslutning till dem i fråga om de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna, utarbeta rapporter om hur dessa rättigheter tillgodoses samt ta initiativ och ge utlåtanden för främjande och tillgodoseende av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. Utöver den nationella verksamheten deltar människorättscentret aktivt i europeiskt och internationellt samarbete. 

Vid människorättscentret inleddes våren 2019 ett arbete för främjandet av äldres rättigheter. Mål för arbetet är att förstärka det rättsliga perspektivet i ärenden som berör äldre, såsom inom äldreomsorgen och i fråga om lika rätt till delaktighet i samhället, påverka värderingar och attityder, påverka kunskaperna om äldre personers rättigheter samt påverka kvaliteten på lagberedningen och innehållet i lagar och rekommendationer om äldre personers rättigheter. För att uppnå dessa mål har människorättscentret bland annat skapat nätverk med intressegrupper, ordnat utbildning och annan verksamhet, utarbetat publikationer, informerat om äldres rättigheter via olika kanaler, gett utlåtanden och främjat samhällsansvaret i företag inom omsorgssektorn. För att främja delaktigheten har människorättscentret samlat in organisationers information och åsikter om olika frågor som berör äldre. Människorättscentret idkar också internationellt samarbete för främjande av äldres rättigheter. (Riksdagens justitieombudsmans berättelse år 2019).  

Människorättscentret har en människorättsdelegation, som består av representanter för medborgarsamhället, forskningen i grundläggande och mänskliga rättigheter samt andra aktörer som deltar i främjandet och tryggandet av de grundläggande och mänskliga fri- och rättigheterna. Delegationen behandlar bland annat långtgående och principiellt viktiga frågor kring de grundläggande och mänskliga rättigheterna samt är ett nationellt samarbetsorgan för aktörerna inom fältet för de grundläggande och mänskliga rättigheterna. Våren 2020 utsåg delegationen en sektion för äldres rättigheter i syfte att främja de äldres rättigheter. I det syftet utbyter sektionen information och diskuterar aktuella frågor som berör äldres rättigheter. Sektionen är ett beredande organ till människorättsdelegationen, som kan göra förslag, ta initiativ och bereda ställningstaganden för Människorättscentret och Människorättsdelegationen för främjande av de äldres rättigheter. Människorättscentret kan begära sakkunnighjälp av sektionen i ärenden som berör främjandet av äldres rättigheter, såsom beredningen av olika utlåtanden och initiativ. Sektionen består av ledamöter i Människorättsdelegationen. Dessutom kan delegationen utse andra sakkunniga till medlemmar i sektionen, och bland andra forskarorganisationer och organisationer för äldre är representerade i den. Sektionens mandatperiod är densamma som delegationens. 

Justitieombudsmannen, Människorättscentret och dess delegation utgör tillsammans den mekanism som avses i artikel 33.2 i FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, med uppgift att främja, skydda och följa upp konventionens genomförande. Konventionen kan tillämpas på äldre som har en sådan sjukdom eller skada som kan hindra delas deltagande i samhället. 

Justitiekanslern i statsrådet ska övervaka lagligheten av statsrådets och republikens presidents ämbetsåtgärder. Justitiekanslern ska också övervaka att domstolarna och andra myndigheter samt tjänstemännen, offentligt anställda arbetstagare och också andra, när de sköter offentliga uppdrag, följer lag och fullgör sina skyldigheter. Vid utövningen av sitt ämbete övervakar justitiekanslern att de grundläggande fri- och rättigheterna samt de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Justitiekanslern utövar förhandstillsyn över författningarna samt övervakar också i övrigt lagligheten i statsrådets, inklusive ministeriernas, verksamhet. Justitiekanslern handlägger också skriftliga klagomål, undersöker ärenden på eget initiativ samt vidtar inspektioner. Under 2019 genomförde biträdande justitiekanslern till exempel ett lagslighetskontrollbesök hos Södra Finlands regionförvaltningsverk, som bland annat gällde kvaliteten på och tillsynen över äldreomsorgstjänsterna. Synpunkter angående äldreomsorgen framkom också vid biträdande justitiekanslerns laglighetskontrollbesök hos Valvira, som bland annat gällde Valviras iakttagelser om privatisering av socialservice. Vid besöket diskuterades också egenkontrollen för socialservice. (Justitiekanslerns i statsrådet berättelse för år 2019). Den 25 september 2018 tillsatte justitieministeriet en arbetsgrupp för att utreda och bedöma nuläge, utvecklingsbehov och utvecklingsmöjligheter för uppgiftsfördelningen mellan riksdagens justitieombudsman och justitiekanslern i statsrådet samt utarbeta förslag till riktlinjer utifrån bedömningen. Möjligheterna att utveckla arbetsfördelningen och samarbetet skulle bedömas enligt grundlagens randvillkor. Arbetsgruppen ansåg att lagen om fördelningen av åligganden mellan justitiekanslern i statsrådet och riksdagens justitieombudsman (1224/1990) fortfarande på ett grundläggande plan i huvudsak är ändamålsenlig och fungerande. Enligt arbetsgruppen är det dock motiverat att se över lagen så att den bättre motsvarar laglighetsövervakarnas särskilda uppgifter enligt grundlagen och annan lagstiftning samt deras specialiseringsområden enligt internationella avtal och i praktiken. Arbetsgruppen ansåg det bland annat motiverat att ärenden som berör tryggandet av äldres rättigheter koncentreras till justitieombudsmannens kansli. Utifrån arbetsgruppens betänkande och remissvaren om det bereddes vid justitieministeriet ett utkast till regeringens proposition. Enligt lagförslaget ska till exempel laglighetstillsynen över fullgörandet av de äldres rättigheter koncentreras till justitieombudsmannen. Den föreslagna lagen får inga konsekvenser för de högsta laglighetsövervakarnas befogenheter, utan fördelningen av åligganden föreslås också framöver endast utgöra en primär handlingsmodell. Det ska vara möjligt att lämna in klagomål till bägge laglighetsövervakarna liksom tidigare, och laglighetsövervakarna ska själva sörja för sin arbetsfördelning. Utlåtanden om lagförslaget begärdes under en remissrunda i november-december 2020. Beredningen fortsätter som tjänstearbete, och avsikten är att en proposition ska ges till riksdagen under våren 2021. 

I diskrimineringslagen förbjuds bland annat diskriminering på grund av ålder. Diskrimineringsombudsmannen ska övervaka efterlevnaden av diskrimineringslagen, främja likabehandling i allmänhet samt förebygga diskriminering. Diskrimineringsombudsmannen har en omfattande rätt att få information samt befogenhet att ingripa vid diskriminering. Diskrimineringsombudsmannen kan till exempel bistå den som blivit utsatt för diskriminering i rätten, vidta åtgärder för att nå förlikning, ta ställning till diskriminering i enskilda fall eller hänskjuta ett ärende till diskriminerings- och jämställdhetsnämnden. Diskrimineringsombudsmannen kan också ge allmänna rekommendationer för förebyggande av diskriminering och främjande av jämställdhet. Diskrimineringsombudsmannen kan dessutom bland annat sammanställa och låta genomföra utredningar, offentliggöra rapporter och ta initiativ, ge råd och utlåtanden samt främja informationsverksamhet, fostran och utbildning. Diskrimineringsfrågor övervakas också av diskriminerings- och jämställdhetsnämnden, som ge rättsskydd till dem som blivit utsatta för diskriminering. Arbetarskyddsmyndigheterna övervakar att förbudet mot diskriminering enligt diskrimineringslagen iakttas i arbetslivet. 

Fullgörandet av äldres rättigheter till exempel i kommunala social- och hälsovårdstjänster samt i äldreomsorgen övervakas såväl av serviceproducenterna själva i form av egenkontroll som av de kommuner som har organiseringsansvaret för tjänsterna. Regionförvaltningsverken övervakar och styr servicen på sitt område. Bestämmelser om regionförvaltningsverkens uppgifter och befogenhet samt om tillsynsmetoder finns i författningar om de olika sektorerna och uppgifterna. Metoderna omfattar bland annat handläggning av tillståndsärenden och inspektioner när tillstånd beviljas samt handläggning av klagomål. Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården Valvira styr regionförvaltningsverken i syfte att tillsynen och styrningen av äldreomsorgen ska vara enhetlig i hela landet. Valvira handlägger också ärenden inom social- och hälsovården som gäller flera regionförvaltningsverks område eller annars är principiellt viktiga eller vittsyftande. Också Valvira kan vidta inspektioner och ta emot klagomål. Såväl regionförvaltningsverket som Valvira genomför utöver efterhandstillsynen så kallad planmässig tillsyn, som innefattar informationsstyrning, styrnings- och bedömningsbesök samt systematiska enkäter. 

Institutet för hälsa och välfärd genomför uppföljningen av äldreomsorgslagen, i vilken information samlas in om personaldimensioneringen inom verksamhetsenheter för heldygnsomsorg, tillräcklighet av hemvård, ledning och verksamhetsformer vid verksamhetsenheter inom äldreomsorgen samt anordnande av servicen inom äldreomsorgen. Informationen används bland annat på riksnivå vid evaluering av genomförandet av äldreomsorgslagen och uppföljning av strategiska ändamål och åtgärdsprogram samt till stöd för tillsynsmyndigheternas och andra aktörers tillsyn. 

Enligt 27 § i kommunallagen (410/2015) ska kommunstyrelsen inrätta ett äldreråd för att garantera den äldre befolkningens möjligheter att delta och påverka samt sörja för äldrerådets verksamhetsförutsättningar. Kommunen beslutar om äldrerådets sammansättning och om hur det utses och arbetar, och det varierar från kommun till kommun.  

Också medborgarsamhället har en viktig roll för att främja äldres rättigheter och bevaka att de fullgörs. I Finland finns ett flertal äldre- och pensionärsorganisationer. I Finland bedrivs dessutom framstående forskning om äldres rättigheter. Spetsforskningsenheten för åldrande och omsorg (CoE AgeCare) är en av Finlands Akademis spetsforskningsenheter under perioden 2018–2025. Spetsforskningsenheten är ett gemensamt projekt för fyra forskargrupper vid Jyväskylä, Tammerfors och Helsingfors universitet, som genomförs i nära samarbete med ledande internationella forskare på området. Dit hör också en internationell vetenskaplig styrgrupp samt en nationell delegation.  

Institutet för hälsa och välfärd genomför uppföljningen av äldreomsorgslagen, i vilken information samlas in om personaldimensioneringen inom verksamhetsenheter för heldygnsomsorg, tillräcklighet av hemvård, ledning och verksamhetsformer vid verksamhetsenheter inom äldreomsorgen samt anordnande av servicen inom äldreomsorgen. Informationen används bland annat på riksnivå vid evaluering av genomförandet av äldreomsorgslagen och uppföljning av strategiska ändamål och åtgärdsprogram samt till stöd för tillsynsmyndigheternas och andra aktörers tillsyn. 

I anslutning till social- och hälsovårdsministeriet finns delegationen för äldre- och pensionsärenden. Delegationen tillsätts för tre år åt gången och dess syfte är att vara ett diskussionsforum för sakkunniga som företräder viktiga instanser som handlägger äldre- och pensionsärenden, som lyfter fram ärenden om är viktiga för äldre. Närmare bestämmelser om delegationen finns i statsrådets förordning om delegationen för äldre- och pensionärsärenden (867/2000). 

2.3  Specialombudsmännen för grundläggande och mänskliga rättigheter

I Finland verkar fem självständiga och oberoende specialombudsmän för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna: diskrimineringsombudsmannen, jämställdhetsombudsmannen, barnombudsmannen, dataombudsmannen och underrättelsetillsynsombudsmannen. De hör till justitieministeriets förvaltningsområde, och ministeriet sköter bland annat deras resultatstyrning och administrativa stöd. Det finns betydande skillnader i ombudsmännens uppgifter och befogenheter. I samband med justitieministeriet verkar dessutom diskriminerings- och jämställdhetsnämnden. 

Diskrimineringsombudsmannen ska på det sätt som beskrivs ovan övervaka efterlevnaden av diskrimineringslagen (1325/2014), främja likabehandling i allmänhet samt förebygga diskriminering. Diskrimineringsombudsmannen är också rapportör om människohandel och övervakar avlägsnande av utlänningar ur landet.  

Jämställdhetsombudsmannen övervakar att jämställdhetslagen (609/1986), och i första hand förbudet mot diskriminering och förbudet mot diskriminerande annonsering, följs. Till jämställdhetsombudsmannen hör också att främja fullgörandet av jämställdhetslagens syfte, ge information om jämställdshetslagstiftningen och tillämpningspraxis för den samt bevaka hur jämställdheten genomförs inom olika sektorer av samhällslivet.  

Såväl diskrimineringsombudsmannen som jämställdhetsombudsmannen har rätt att trots sekretessbestämmelserna få de uppgifter som är nödvändiga för fullgörandet av deras uppgifter. De kan vidta inspektioner, och de har tillgång till olika metoder för att ingripa vid diskriminering med vilka de kan handlägga enskilda diskrimineringsfall och främja likabehandling och jämställdhet på ett mer allmänt plan.  

Barnombudsmannen har till uppgift att främja barnens intressen och ta tillvara barns rättigheter i samarbete med andra myndigheter samt organisationer och övriga liknande aktörer inom sitt verksamhetsområde. Tyngdpunkten i barnombudsmannens uppgifter ligger inte på den sistnämnda övervakningen av enskilda fall, utan på bevakning på ett allmänt plan samt förhandspåverkan av barnens intressen och rättigheter. Inom ramen för sin uppgift ska barnombudsmannen bedöma hur barnens intressen och rättigheter omsätts i praktiken samt följa barns och ungdomars levnadsförhållanden, bevaka lagstiftningen och det samhälleliga beslutsfattandet samt bedöma deras effekter på barns välfärd, genom initiativ, råd och anvisningar påverka det samhälleliga beslutsfattandet i frågor som gäller barn och driva på att barnens intressen tillvaratas i samhället, upprätthålla kontakter med barn och ungdomar och förmedla deras synpunkter till beslutsfattarna, utveckla former för samarbete mellan olika aktörer och förmedla information om barnfrågor till barn, till människor som arbetar med barn, till myndigheter och till allmänheten. Barnombudsmannens rätt att få information är inte lika omfattande som diskrimineringsombudsmannens och jämställdhetsombudsmannens. Barnombudsmannen har rätt att av andra myndigheter avgiftsfritt få den information som behövs för skötseln av ombudsmannens uppgifter, om inte något annat följer av sekretessbestämmelserna.  

Dataombudsmannen är den nationella tillsynsmyndighet som avses i dataskyddsförordningen (EU) 2016/679 och övervakar efterlevnaden av dataskyddslagstiftningen. Bestämmelser om dataskyddsombudsmannens uppgifter och befogenheter finns i dataskyddsförordningen, dataskyddslagen (1050/2018) och andra lagar. Dataombudsmannen har rätt att trots sekretessbestämmelserna få de uppgifter som behövs för skötseln av sina uppgifter. För att fullgöra sina uppgifter kan dataskyddsombudsmannen bland annat vidta inspektioner och meddela administrativa påföljder.  

Underrättelsetillsynsombudsmannen ska övervaka lagenligheten vid användning av underrättelseinhämtningsmetoder och underrättelseinformation samt i övrig underrättelseverksamhet, övervaka tillgodoseendet av de grundläggande och mänskliga rättigheterna i underrättelseverksamheten, främja rättssäkerheten och god praxis i anknytning till den i underrättelseverksamheten samt inom sitt ansvarsområde ge akt på och bedöma hur verkningsfull lagstiftningen är och lägga fram de utvecklingsförslag som han eller hon anser vara behövliga. Klagomål och begäranden om undersökning kan göras till underrättelsetillsynsombudsmannen, som också har den rätt att få information och de befogenheter som behövs för uppgiften. Underrättelsetillsynsombudsmannen verkar i anslutning till dataskyddsombudsmannens byrå. Enligt förarbetena till lagen om tillsyn över underrättelseverksamheten (121/2019) eftersträvades synergifördelar med den föreslagna organisationsmodellen. Underrättelsetillsynsombudsmannen är dock självständig och oberoende, och beslutar självständigt om utnämning och anställning av sin personal, användningen och inriktningen av sina personella och ekonomiska resurser samt skötseln av sina laglighetsövervakningsuppgifter och utövningen av sina befogenheter. Genom arrangemanget kringskärs inte heller dataskyddsombudsmannens ställning, uppgifter eller befogenheter (RP 199/2017 rd). 

Den 19 mars 2020 tillsatte justitieministeriet ett utredningsprojekt för att eventuellt omorganisera stöd- och förvaltningsfunktionerna för byråerna för specialmyndigheterna inom ministeriets förvaltningsområde, såsom de ombudsmän som nämns ovan. Förändringens syfte är att förtydliga ministeriets uppgifter och ordna myndigheternas administrativa uppgifter så att de bättre än tidigare betjänar verksamheten samt att i ökande grad rikta resurserna såväl till justitieministeriets som specialmyndigheternas substansverksamhet. Syftet var också att beakta verksamhetsmässiga och ekonomiska synergiförmåner samt minska aktörernas sårbarhet. En faktor som styrde utredningsarbetet var tryggandet av myndigheternas självständighet och oberoende. Utredningen utgjorde en fortsättning på den utredning om att centralisera små aktörers administrativa uppgifter och stöduppgifter inom förvaltningsområdet som utredaren Juhani Jokinen gjorde 2019 (Justitieministeriets publikationer, Utredningar och anvisningar 2019:11). 

I utredningsprojektet utreddes två alternativa organisationsmodeller: ett ämbetsverk inom vilket specialmyndigheterna inom justitieförvaltningen utgör självständiga och oberoende myndighetsfunktioner som betjänas av en gemensam enhet för förvaltningstjänster, och en servicecentral som utgör en bokföringsmässig enhet och betjänar de specialmyndigheter som verkar i anslutning till den som egna organisationer. Bägge alternativen förutsätter att ett lagberedningsarbete och ett administrativt förändringsprojekt inleds. Utredaren föreslår i utredningen att det förstnämnda alternativet väljs som utgångspunkt för den fortsatta beredningen. (Utredning om behovet att inrätta ett ämbetsverk för justitieförvaltningen. 30.6.2020. VN/6598/2018-OM-36.)  

Den 6 april 2021 beslöt justitieministeriet att tillsätta en projektgrupp för inrättandet av ett ämbetsverk för specialmyndigheterna inom justitieförvaltningen samt en styrgrupp för projektet. Målet är att organisera den helhet som består av specialmyndigheterna inom justitieförvaltningen som ett ämbetsverk, som utgör en särskild bokföringsenhet inom justitieministeriet. Stöd- och förvaltningstjänsterna för specialmyndigheterna inom förvaltningsområdet omorganiseras så att specialmyndigheternas självständiga och oberoende ställning inte äventyras och deras uppgiftsområde inte ändras. Syftet är att inrätta en enhet för förvaltningstjänster som bättre än hittills betjänar fullgörandet av specialmyndigheternas kärnuppgift och är myndigheternas partner i administrativa ärenden. Avsikten är att bereda projektet så att ämbetsverket kan inleda sin verksamhet den 1 januari 2023 (Beslut om tillsättande 6.4.2021, VN/5341/2021). Om reformen genomförs innebär det i praktiken att stöduppgifterna och de administrativa uppgifterna för specialmyndigheterna inom förvaltningsområdet, såsom ekonomi- och personalförvaltningen, sammanförs för att fullgöras av en enhet för förvaltningstjänster som är gemensam för myndigheterna. Specialmyndigheterna kan då koncentrera sina resurser på substansarbetet. I arrangemanget beaktas det att förvaltningsområdet kan utökas med nya aktörer, såsom till exempel äldreombudsmannen. 

2.4  Bedömning av nuläget

Det har redan länge fästs vikt vid de problem som uppdagats med fullgörandet av äldres rättigheter. Missförhållanden i äldreomsorgen och tjänsterna har särskilt lyfts fram. Bristerna i förhållandena för och bemötandet av de äldre var till exempel ett av de tio centrala problem i fråga om de grundläggande och mänskliga rättigheterna i Finland som tas upp i justitieombudsmannens berättelse för år 2013, om som justitieombudsman Jääskeläinen framförde vid expertseminariet för utvärdering av Finlands nationella program för de grundläggande och mänskliga rättigheterna i december 2013. Problemen hade sammanställts utifrån iakttagelser från justitieombudsmannens verksamhet. (Riksdagens justitieombudsmans berättelse år 2013, s. 69–70). Samma tio problem, inklusive bristerna i förhållandena för och bemötandet av äldre, var fortfarande aktuella 2014 (Riksdagens justitieombudsmans berättelse år 2014, s. 75–76), och de har också behandlats i senare berättelser.  

I justitieombudsmannens berättelse år 2019 lyfts bristerna i institutionsvården och serviceboendet samt i hälso- och sjukvårdstjänsterna fram. Man har också till exempel fäst vikt vid åtgärder som kringskär självbestämmanderätten samt brister i rättsskyddet. Det konstateras också att digitaliseringen av myndigheternas tjänster äventyrar de äldres tillgång till service. (Riksdagens justitieombudsmans berättelse år 2019, s. 129). Ärenden som berör äldres rättigheter har också granskats inom sakområdena hälso- och sjukvård, specialomsorger, intressebevakning och ekonomisk verksamhet. 

Också i Valviras och regionförvaltningsverkens verksamhet har man fäst vikt vid brister i de äldres rättigheter. I Valviras utlåtande (Dnr V/41435/2019) till riksdagens social- och hälsovårdsutskott om regeringens proposition med förslag till lag om ändring av äldreomsorgslagen (RP 4/2020) sägs det att det redan under några års tid har kommit till Valviras kännedom ett ökande antal anmälningar om missförhållanden och brister i tjänster för äldre och i tjänster dygnet runt (och allt mer också i tjänster som ges i hemmet). De problem som uppdagats vid tillsynsmyndigheternas tillsyn har bland annat gällt otillräckligt personalantal i förhållande till klienternas servicebehov. Anmälningarna om missförhållanden har också gällt andra problem med vårdens och omsorgens kvalitet. Tillsynsmyndigheterna har i ökande grad blivit tvungna att övergå från lättare administrativ styrning till att meddela kraftigare tillsynssanktioner. 

Justitiekanslern i statsrådet påpekade i berättelsen över sin verksamhet för år 2018 att digitaliseringen av förvaltningen och samhället medför svårigheter för en del. De äldre är en av de grupper som justitiekanslern nämnde, som lider av digitaliseringen. Justitiekanslern konstaterade att också de som inte kan använda offentliga e-tjänster bör beaktas i myndigheternas verksamhet och vid beredningen och stiftandet av författningar. (Justitiekanslerns i statsrådet berättelse för år 2018, K 2/2019 rd, s. 100–103). I sin berättelse för år 2019 framför justitiekanslern iakttagelser från sin tillsynsverksamhet i fråga om de äldres rättigheter med avseende på betydelsen av att trygga tillräckliga resurser för fullgörandet av de grundläggande fri- och rättigheterna, styrningen och ledningen av de offentliga tjänsterna samt en fungerande egenkontroll för socialvårdstjänster. I sin berättelse tar justitiekanslern bland annat upp de problem med och den belastning på social- och hälsovårdstjänsterna som framkommit vid tillsynen. (Justitiekanslerns i statsrådet berättelse för år 2019, K 12/2020 rd, s. 86–91). 

De äldres rättigheter har under senare tid också varit aktuella till följd av coronavirusepidemin. Såväl den samhälleliga diskussionen som tillsynsmyndigheternas ställningstaganden i fråga om de äldres rättigheter har i synnerhet lett till restriktioner och rekommendationer som syftar till att bromsa och hindra virusets spridning. 

De missförhållanden i äldreomsorgen som lyfts fram i offentligheten under 2018 och 2019 har lett till ökade resurser för de myndigheter som övervakar och främjar de äldres rättigheter och till en effektivare tillsyn. I och med en ändring i äldreomsorgslagen som trädde i kraft den 1 oktober 2020 (565/2020) föreskrivs det i lag om personaldimensioneringen för effektiverat serviceboende och långvarig institutionsvård för äldre. Samtidigt fogades till lagen en bestämmelse om ett enhetligt nationellt bedömningssystem som ska utredning och bedömning av servicebehovet, vilket gör bedömningen av servicebehovet enhetligt och stöder utvecklingen av tjänsternas kvalitet. Avsikten är också att under regeringsperioden genom lagstiftning stärka självbestämmanderätten för dem som utnyttjar social- och hälsovårdstjänster. 

Enligt justitieombudsmannens berättelse för 2018 försvagas tillgodoseendet av de äldres mänskliga rättigheter av att de ofta ses som en enhetlig grupp. Äldre kan ses endast som personer i en beroende ställning som är sårbara, inte engagerar sig i ekonomisk verksamhet, har funktionshinder och behöver stöd. Man glömmer då att varje äldre tillkommer människovärde, självbestämmanderätt samt rätt till privatliv, autonomi och delaktighet. Äldre möter också ofta diskriminering, social marginalisering och ekonomiska utmaningar. (Riksdagens justitieombudsmans berättelse år 2018, s. 242.) 

De äldre är en växande befolkningsgrupp i Finland. Enligt Statistikcentralens uppgifter utgjorde 65 år fyllda vid utgången av 2020 ca 23 % av Finlands befolkning (Finlands officiella statistik (FOS): Befolkningsstruktur. 11rd, Befolkning enligt ålder (5– år) och kön, 1865–2020). De äldre utgör ingen homogen grupp, och de äldres ställning och tillgodoseendet av deras rättigheter kan också påverkas av flera andra faktorer än ålder, till exempel hälsotillstånd, funktionsförmåga, funktionshinder, modersmål, ekonomisk ställning, hemort, ursprung, sexuell läggning eller minoritetsställning. De äldres behov av tjänster varierar, men statistiskt sett ökar behovet av tjänster med högre ålder. Till exempel vid utgången av 2019 fick 9 % av de 65 år fyllda, 18 % av de 75 år fyllda och 37 % av de 85 år fyllda tjänster för äldre, det vill säga regelbunden hemvård, vanligt eller resurserat serviceboende, vård på äldreboende eller långtidsvård på hälsocentralens bäddavdelning (Anstaltsvård och boendeservice inom socialvården 2019, Statistikrapport 45/2020, 6.11.2020. Finlands officiella statistik, Anstaltsvård och boendeservice inom socialvården. THL). Den socioekonomiska ställningen inverkar också på de äldres välmående och hälsa (Iäkkäät. THL, https://thl.fi/fi/web/hyvinvointi-ja-terveyserot/eriarvoisuus/elamankulku/iakkaat. Endast på finska. Besökt den 9 april 2021.). 

De utmaningar som följer med åldrandet och som de äldre möter är mångskiftande och berör ett vitt spektrum av samhällsområden. När samhället förändras, förändras också de utmaningar som berör de äldres ställning och rättigheter. Flera instanser främjar, bevakar och övervakar de äldres ställning och fullgörandet av deras rättigheter, och allt större vikt fästs vid dem. Av de skäl som nämns ovan förutsätter bevakningen och främjandet av de äldres ställning och tillgodoseendet av deras rättigheter en omfattande och mångsidig sakkunskap och en djup förtrogenhet. I Finlands finns ingen sådan självständig och oberoende myndighet som i sin verksamhet helt koncentrerar sig på de äldres ställning och rättigheter och fäster vikt vid de frågorna i den offentliga debatten och beslutsfattandet. Med beaktande av det ökande antalet äldre och hur omfattande de frågor är som berör dem är det motiverat att utöver de nuvarande aktörerna inrätta en ny myndighet som koncentrerar sig på bevakning av de äldres ställning och tillgodoseendet av deras rättigheter på ett sätt om omfattar alla samhällssektorer, sammanställa information från olika instanser och lyfta fram de fenomen och missförhållanden myndigheten identifierat samt de äldres perspektiv i den samhälleliga diskussionen och beslutsfattandet. En myndighet på nationell nivå som koncentrerar sig på de äldres ställning och rättigheter kan lyfta fram missförhållanden i de äldres ställning och tillgodoseendet av deras rättigheter i samhällsdebatten på ett synligt, helhetsmässigt och långsiktigt sätt. En sådan myndighet kan också främja kännedomen om och förståelsen för frågor som gäller äldre i samhället samt främja beaktandet av de äldre och deras rättigheter i beslutsfattandet. En myndighet som granskar de äldres ställning och rättigheter ur ett brett perspektiv har också goda förutsättningar att reagera på nya utmaningar i fråga om de äldres rättigheter och tillgodoseendet av deras rättigheter som uppkommer när samhället förändras. 

4.1  De viktigaste förslagen

I denna proposition föreslås det att det stiftas en lag om äldreombudsmannen. I lagen föreskrivs det om äldreombudsmannens uppgifter och om organiseringen av verksamheten. 

Äldreombudsmannen ska främja tillgodoseendet av de äldres rättigheter. För att fullgöra den uppgiften ska äldreombudsmannen bevaka och bedöma de äldres ställning och fullgörandet av deras rättigheter samt bevaka lagstiftningen och beslutsfattandet och bedöma deras konsekvenser för de äldre. Äldreombudsmannen kan genom initiativ och utlåtanden lyfta fram utvecklingsområden i ärenden som gäller de äldre och lägga fram förslag om främjande av de äldres ställning. Äldreombudsmannen kan utarbeta och beställa utredningar och offentliggöra rapporter, främja informationen och förmedla kunskap som berör äldre. 

I fråga om uppgifter och befogenheter är det fråga om en motsvarande myndighet som barnombudsmannen. Det föreslås att äldreombudsmannen inte ska utöva tillsyn i efterhand i enskilda ärenden eller behandla klagomål, utan tyngdpunkten i uppgifterna ligger på uppföljning och utvärdering samt påverkan i förväg. En viktig del av äldreombudsmannens verksamhet är att samhälleligt påverka de äldres ställning och rättigheter samt att lyfta fram de äldres perspektiv och frågor som berör de äldre i samhällsdebatten och beslutsfattandet. 

Äldreombudsmannen kan granska de äldres ställning och tillgodoseendet av deras rättigheter ur ett brett helhetsperspektiv och bidra till helhetsbilden av de äldres ställning och tillgodoseendet av deras rättigheter i samhället. Äldreombudsmannen kan också i övrigt granska de äldres ställning i samhället och till exempel attityderna gentemot äldre, och sträva efter att påverka dem. Äldreombudsmannen bestämmer själv tyngdpunktsområdena för sin verksamhet. 

Äldreombudsmannen rapporterar regelbundet om sin verksamhet och sina iakttagelser till statsrådet och riksdagen. 

Äldreombudsmannen ska också främja samarbete mellan aktörer som handlägger ärenden som gäller äldre och som representerar äldre. Avsikten är dock att i första hand utnyttja befintliga samarbetsformer och inte skapa nya överlappande arrangemang. 

Det föreslås att äldreombudsmannen ska ha rätt att av andra myndigheter avgiftsfritt få den information som behövs för skötseln av äldreombudsmannens uppgifter. Rätten att få information föreslås inte gå före sekretessbestämmelserna, utan föreslås gälla offentliga handlingar. Avsikten är dock att äldreombudsmannen ska kunna få information och handlingar i ett så tidigt skede av beredningen som möjligt för att säkerställa faktiska möjligheter att påverka. 

Det föreslås att äldreombudsmannen ska höra till justitieministeriets förvaltningsområde och vara placerad i anslutning till diskrimineringsombudsmannens byrå. Dock föreslås det att äldreombudsmannen ska vara en självständig och oberoende myndighet. Äldreombudsmannens verksamhet innebär inte heller några förändringar eller begränsningar i diskrimineringsombudsmannens befogenhet eller uppgifter. Äldreombudsmannen kan verka i samma utrymmen som diskrimineringsombudsmannen, och de kan till exempel utnyttja gemensamma förvaltnings- och lokaltjänster. Synergifördelar kan också sökas i form av personalresurser. Gemensamma funktioner för kommunikation och allmän förvaltning gör det till exempel möjligt att snabbt inleda den nya myndighetens verksamhet och gör verksamheten mindre sårbar. Det föreslås att äldreombudsmannafunktionen, liksom de andra specialombudsmännen för grundläggande och mänskliga rättigheter, ska höra till justitieministeriets förvaltningsområde. Det föreslås att justitieministeriet ska bereda utnämningen av samt sköta resultatstyrningen och ekonomiförvaltningsstödet för äldreombudsmannen. Äldreombudsmannen beslutar dock själv till exempel om utnämning och anställning av sin personal samt om användningen och inriktningen av de personella och ekonomiska resurser som anvisats för äldreombudsmannen. Den föreslagna förvaltningsmodellen motsvarar det som föreskrivs om underrättelsetillsynsombudsmannen. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

För att uppnå ekonomiska och administrativa synergier har möjligheten att placera tjänsten som äldreombudsman i anslutning till någon befintlig aktör utretts under beredningen. Möjliga placeringar som bedömdes var specialombudsmännen inom justitieministeriets förvaltningsområde samt Människorättscentret som finns i anslutning till riksdagens justitieombudsmans kansli. Också vid det hörande justitieministeriet ordnade samt under remissrundan ansågs det att det senare alternativet bör utredas. 

Det kan anses lämpligt att äldreombudsmannafunktionen placeras i anslutning till Människorättscentret, eftersom dess verksamhet främjar de äldres rättigheter. Det skulle möjliggöra ett maximalt utnyttjande av sakkunskapen angående de äldres rättigheter vid justitieombudsmannens kansli och Människorättscentret och de resurser som under senare år riktats till tillsynen över och främjandet av de äldres rättigheter. Den placeringen hade också främjat äldreombudsmannens samarbete med Människorättscentret och riksdagens justitieombudsman. En placering i anslutning till Människorättscentret skulle också stödja målsättningen som fanns när Människorättscentret inrättades att samordna och komplettera de delvis splittrade och bristfälligt koordinerade strukturerna för verksamheten avseende grundläggande och mänskliga rättigheter och att inrätta en paraplystruktur för institutionerna, vilket skulle medföra synergier såväl för befintliga strukturer för som arbetet med grundläggande och mänskliga rättigheter (RP 205/2010 rd). I fråga om detta alternativ bör det dock noteras att det för tydliga befogenhetsförhållanden mellan de högsta statsorganen är viktigt att ombudsmannen, liksom Människorättscentrets personal, utses av riksdagens justitieombudsman som väljs av riksdagen. Ombudsmannen ska också rapportera direkt till riksdagen. Därmed avviker detta alternativ från hur de andra specialombudsmännen utses och hur deras verksamhet och förvaltning är ordnad. 

Det alternativ som valts som förslag motsvarar de andra specialombudsmännen såsom barnombudsmannen, diskrimineringsombudsmannen och jämställdhetsombudsmannen i fråga om placering, utnämning och administrativa arrangemang, och är därför kongruent med dem. Dessutom möjliggör förslaget att specialombudsmännens verksamhetsförutsättningar och stödtjänster kan skötas på ett koordinerat sätt på ministerienivå. Bland specialombudsmännen bedömdes diskrimineringsombudsmannens uppgift ha flest kontaktpunkter med äldreombudsmannens uppgiftsområde. Därför blev förslaget att äldreombudsmannen ska finnas i anslutning till diskrimineringsombudsmannens byrå. 

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

Tillsynen över de äldres grundläggande och mänskliga rättigheter har ordnats olika i olika länder. Systemen varierar från ombudsmän som uttryckligen främjar eller övervakar de äldres rättigheter till justitieombudsmän eller andra ombudsmän som i allmänhet övervakar tillgodoseendet av grundläggande och mänskliga rättigheter eller likabehandling, inklusive de äldres rättigheter och diskriminering på grund av ålder. Ombudsmän som uttryckligen främjar och övervakar de äldres rättigheter finns veterligen åtminstone i Norge, Wales och Nordirland samt på Malta. 

I Norge trädde lagen om äldreombudsmannen (Lov om Eldreombudet) i kraft den 1 juli 2020. Lagens syfte är att främja de äldres intressen i samhället genom inrättandet av en tjänst som äldreombudsman. Förebilden för ombudsmannen är den tjänst som barnombudsman (barneombud) som tidigare fanns i landet. Äldreombudsmannens uppgift är att främja de äldres intressen på alla samhällsområden och bland annat bevaka att de beaktas tillräckligt, föreslå åtgärder för att stärka dem eller lösa eller förebygga utmaningar, sprida kunskap, främja samarbete samt ge råd och anvisningar. Äldreombudsmannen kan agera på eget initiativ eller på grund av kontakter utifrån. Ombudsmannen har dock inte befogenhet att ta ställning till enskilda fall och utgör inget organ för sökande av ändring i förvaltningsbeslut. Enligt regeringens proposition (Prop. 64 L (2019 – 2020). Proposisjon til Stortinget [forslag til lovvedtak]. Lov om Eldreombudet. 27. mars 2020) hänvisas i lagen i stället för äldres rättigheter till äldres intressen bland annat för att tydliggöra att det inte är fråga om en myndighet som övervakar tillgodoseendet av enskilda personers rättigheter utan om en aktör som i vidare mening främjar de äldres intressen. Enligt regeringens proposition ska intressena dock förstås i vidare mening, så att de också omfattar de äldres rättigheter och behov. Också termen äldre bör enligt regeringens proposition ges en vid och flexibel innebörd utan att åldersgruppen definieras. Vid bedömningen av om ett ärende hör till äldreombudsmannens befogenhet bör det vara centralt om ärendet inverkar på de äldres intressen och om åldern är en grund för utmaningar i en viss fråga. Äldreombudsmannens byrå underlyder administrativt det ministerium som svarar för hälsovårds- och omsorgstjänster, men är självständig och oberoende i sin verksamhet. 

I de andra nordiska länderna finns veterligen ingen riksomfattande tjänst som äldreombudsman. I Sverige har två riksdagsmannamotioner i ärendet gjorts under senare år (2017/18:591 av Hillevi Larsson (S) och 2018/19:833 av Maria Strömkvist m.fl. (S)), men riksdagen har inte sett behov att vidta några åtgärder med anledning av motionerna (se socialutskottets betänkanden 2017/18:SoU14 och 2018/19:SoU13). Det finns dock lokala ombudsmän bland annat i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Linköping.  

I Wales trädde en lag om äldreombudsmannen (Commissioner for Older People (Wales) Act 2006) i kraft 2006. Den ombudsman som tillträdde sin tjänst 2008 var veterligen världens första äldreombudsman. Ombudsmannen ska främja medvetenheten och utbudet av olika möjligheter samt undanröjandet av diskriminering, främja bästa praxis för bemötandet av äldre samt bevaka tillräckligheten och effektiviteten hos de lagar som berör äldres intressen. Ombudsmannen kan bland annat vidta inspektioner och begära utredningar, undersöka enskilda fall samt bistå enskilda personer. Befogenheten i enskilda fall är dock begränsad till sådana fall som har vidare betydelse för de äldres rättigheter. I lagen föreskrivs också om skyldigheten att samarbeta med andra ombudsmän och ombud. I lagen avses med äldre personer som har fyllt 60 år. I fråga om de äldres rättigheter hänvisas till FN:s principer avseende äldre. Enligt berättelsen över ombudsmannens verksamhet 2019–2020 har ombudsmannen bland annat arbetat för att de äldres perspektiv och erfarenheter ska beaktas under coronavirusepidemin. Ombudsmannen har publicerat en rapport i vilken pandemins konsekvenser för de äldre samt utvecklingsområden på lång och kort sikt bedöms. Ombudsmannen har samarbetat med Wales regering och andra myndigheter för att de äldre ska beaktas i beslutsfattandet och påverkar i egenskap av medlem i flera centrala sakkunnigorgan social- och hälsovården också i större skala. Ombudsmannen har fäst vikt vid de äldres rättigheter och åldersdiskrimineringen under coronaepidemin vid höranden i Wales nationalförsamlings kommitté för jämlikhet, lokal förvaltning och sammanslutningar (Senedd Cymru’s Equality, Local Government and Communities Committee). Under coronaepidemin har ombudsmannen krävt en offentlig handlingsplan för vårdhem bland annat i fråga om tillgång till tester, tillgång till personliga hjälpmedel, hemförlovning och ekonomisk trygghet. En verksamhetsplan offentliggjordes i oktober 2020, och ombudsmannen har bevakat genomförandet av den. Ombudsmannen har också samarbetat i ett nätverk för centrala aktörer och organisationer som stödjer äldre, som har bedömt myndigheternas åtgärder mot coronaepidemin och uppmärksammat dem i offentligheten. Nätverkets pressmeddelande om bland annat de äldres rätt till vård och beslut om stimulansåtgärder fick till exempel mycket offentlighet och ledde till ändringar såväl i Wales som på annat håll i Storbritannien. Ombudsmannen har också inrättat en aktionsgrupp bestående av mer än 30 organisationer, som arbetar för att trygga att de äldre får det stöd de behöver till stöd mot utnyttjande och brott. Gruppen har bland annat informerat genom att dela ut informationspaket till äldre om hur man skyddar sig mot utnyttjande, bedrägerier och brott samt gett flera utlåtanden bland annat om att lägga märke till och anmäla utnyttjande, bedrägerier och brott som inträffat under coronaepidemin samt om att skydda sig på internet. Ombudsmannen har också självständigt delat information på sin egen webbplats, bland annat om coronavirusepidemin (The Older People’s Commissioner for Wales: Impact and Reach 2019-2020). 

I Nordirland trädde en lag om äldreombudsmannen (Commissioner for Older People Act (Northern Ireland) 2011) i kraft 2011. Liksom ombudsmannen i Wales ska ombudsmannen i Nordirland främja medvetenheten, bedöma tillräckligheten och effektiviteten hos lag och praxis samt hos de tjänster som riktas till äldre, främja utbudet av möjligheter och avskaffandet av diskriminering samt främja bästa praxis i bemötandet av äldre. Ombudsmannen ska också främja ett positivt förhållningssätt till äldre och uppmuntra äldre att delta i det offentliga livet. För fullgörandet av sina uppgifter kan ombudsmannen bland annat vidta inspektioner och formella utredningar, ta emot klagomål, inleda eller delta som intervenient i rättsliga förfaranden samt bistå enskilda äldre. En förutsättning för behandling av klagomål är att det gäller en principiell fråga och att ärendet inte omfattas av något annat lagstadgat besvärsförfarande. Ombudsmannen har ingen befogenhet i brottmål. I lagen avses med äldre enligt huvudregeln personer som har fyllt 60 år. I enskilda fall kan också den som fyllt 50 år betraktas som äldre.  

På Malta trädde lagen om äldreombudsmannen (Chapter 553. Commissioner for Older Persons Act. Legislation Malta 15th October 2016) i kraft 2016. I den lagen föreskrivs det om äldreombudsmannen, som har befogenhet att främja och bevaka de äldres intressen, samt att undersöka påstådda eller möjliga kränkningar av äldres mänskliga rättigheter. Liksom i Wales och Nordirland ska ombudsmannen främja och driva äldres mänskliga rättigheter och intressen, främja utbudet av möjligheter samt undanröjandet av diskriminering, främja bästa praxis för bemötandet av äldre samt bevaka tillräckligheten och effektiviteten hos de lagar som berör äldres intressen. I sin verksamhet ska ombudsmannen också fästa vikt vid hälsa, utbildning, fritid, rekreation och socialservice, vid fattigdom och social marginalisering samt vid skyddet mot felaktigt bemötande av äldre. Ombudsmannen bör dessutom främja och bevaka fullgörandet av FN:s principer som berör äldre samt av andra internationella förpliktelser som Malta godkänt. Ombudsmannen har befogenhet att ta emot klagomål samt att inleda utredningar på eget initiativ. I lagen avses med äldre personer som har fyllt 60 år. Med äldres mänskliga rättigheter avses FN:s principer som berör äldre. 

9.1  Samband med andra propositioner

Denna proposition har inget samband med några andra propositioner som är under behandling i riksdagen.  

Propositionen har en indirekt koppling till ett lagstiftningsprojekt som pågår vid justitieministeriet om uppgiftsfördelningen mellan riksdagens justitieombudsman och justitiekanslern (OM44:00/2018). Avsikten är att bereda en lag som stärker riksdagens justitieombudsmans uppgift vid tillsynen över tillgodoseendet av de äldres rättigheter. Det finns skäl att följa med hur ändringarna eventuellt påverkar varandra när de verkställs. 

Propositionen har dessutom en koppling till projektet för inrättandet av ett ämbetsverk för specialmyndigheterna inom justitieförvaltningen (VN 5341/2021). Justitieministeriet har tillsatt en projektgrupp och en styrgrupp för inrättandet av ett ämbetsverk, och tidsramen för genomförandet av projektet är från den 6 april 2021 till den 31 december 2022. Projektets syfte är att organisera den helhet som bildas av specialmyndigheterna inom justitieförvaltningen som ett ämbetsverk och omorganisera deras stödtjänster och administrativa tjänster. 

9.2  Förhållande till budgetpropositionen

Propositionen har samband med tilläggsbudgetpropositionen för 2021 och är avsedd att behandlas i samband med den.  

Utgångspunkten är att de kostnader propositionen bedöms medföra ska täckas inom nuvarande ramanslagsnivå. Beslut om de tilläggsresurser som eventuellt behövs fattas på normalt sätt i samband med statens tilläggsbudget. 

Det föreslås att det i tilläggsbudgeten ska tas in det anslag som behövs för äldreombudsmannens verksamhet 2021.