1.1  Lag om konkurrensrättsligt skadestånd

1 §.Tillämpningsområde. Europaparlamentets och rådets direktiv om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser sätts i kraft genom denna lag. 

Paragrafen är baserad på direktivets artikel 1. Enligt paragrafen ska denna lag tillämpas på ersättande av skador som orsakats av en överträdelse av konkurrensrätten. Med överträdelse av konkurrensrätten avses överträdelse av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget samt brott mot 5 och 7 § i konkurrenslagen. Lagen är sålunda tillämplig på ersättande av skador som orsakats genom överträdelse av bestämmelser om förbjudna konkurrensbegränsningar. Avsikten är att lagen oberoende av konkurrenslagen ska tillämpas parallellt med artikel 3.1 i genomförandeförordningen. Lagen är sålunda tillämplig dels på kartellskador och dels också på missbruk av dominerande marknadsställning och på ersättande av skador som orsakats av vertikala konkurrensbegränsningar, trots att t.ex. skadepresumtionen gäller endast karteller. Direktivet och denna lag gäller inte ersättande av skador som orsakats genom överträdelse av verksamhet, förfaranden eller strukturer som strider mot reglerna om konkurrensneutralitet i konkurrenslagens 4 a kap. 

I genomförandeförordningens artikel 3.1 föreskrivs: ”Om medlemsstaternas konkurrensmyndigheter eller de nationella domstolarna tillämpar den nationella konkurrensrätten på sådana avtal, beslut av en företagssammanslutning eller samordnade förfaranden som avses i [artikel 101.1 i EUF-fördraget] och som kan påverka handeln mellan medlemsstater enligt den bestämmelsen skall de också tillämpa [artikel 101i EUF-fördraget] på sådana avtal, beslut eller samordnade förfaranden. Om medlemsstaternas konkurrensmyndigheter eller de nationella domstolarna tillämpar den nationella konkurrensrätten på ett sådant missbruk som är förbjudet enligt [artikel 102 i EUF-fördraget], skall de även tillämpa artikel [102 i EUF-fördraget].” Enligt 1 § ska sålunda skadeståndstalan som väckts med anledning av överträdelse av konkurrensrätten alltid bedömas enligt samma bestämmelser, oberoende av om handelskriteriet som kräver tolkning i det enskilda fallet är uppfyllt. 

Den föreslagna lagen är tillämplig på behandling av ärenden som gäller konkurrensrättsligt skadestånd vid allmänna domstolar, tingsrätter, hovrätter och högsta domstolen, samt på skiljemannaförfarande, om parterna har kommit överens om förfarandet. Skadestånd är avtalsrelaterade ärenden som enligt allmänna principer kan behandlas i ett skiljeförfarande. Den föreslagna lagen är tillämplig på skadeståndsersättning för skador som orsakats av överträdelse av konkurrensrätten, och inte i samband med andra eventuellt tillämpliga nationella ersättningsnormer. Den föreslagna lagen är inte tillämplig t.ex. på ogiltighet och konstaterande av sådan. 

2 §.Skada och ersättande av den. I denna paragraf föreskrivs om ersättningsberättigade personer, om ersättningsskyldiga, om skadepresumtion i kartellfall och om full ersättning samt om ränta. I paragrafen föreskrivs också att domstolen kan be Konkurrens- och konsumentverket ge ett utlåtande om bestämningsgrunderna för skadans belopp och att verket lämnar utlåtande enligt egen prövning. Paragrafen är baserad på artiklarna 3, 12 och 17.  

Paragrafens 1 mom. är baserat på direktivets artikel 3. I paragrafen föreskrivs att alla fysiska eller juridiska personer som har lidit skada som orsakats av en överträdelse av konkurrensrätten, har rätt att från den näringsidkare eller sammanslutning av näringsidkare som orsakat skadan få full ersättning för den skada som vållats.  

Rätt till ersättning har alla som lidit skada till följd av en överträdelse av konkurrensrätten. Käranden kan sålunda vara ett enskilt rättssubjekt, exempelvis en konsument, en näringsidkare eller en myndighet. Detta motsvarar den gällande konkurrenslagens 20 § enligt vilken också andra än näringsidkare kan få ersättning för skada, exempelvis konsumenter och offentliga samfund som inte är verksamma som näringsidkare. I Finland finns det en del rättspraxis om skadestånd dels till näringsidkare och dels också till offentliga samfund, exempelvis kommuner. I paragrafen föreslås ett uttryckligt konstaterande om att utöver direkta köpare och leverantörer har också indirekta köpare och leverantörer rätt till ersättning. I den föreslagna lagens 7 § föreskrivs om bevisbördan när det är fråga om övervältring av överpris.  

Enligt direktivet avses med direkt köpare en fysisk eller juridisk person som av en överträdare direkt förvärvat produkter eller tjänster som varit föremål för en överträdelse av konkurrensrätten. Med indirekt köpare avses en fysisk eller juridisk person som inte direkt av en överträdare, utan av en direkt köpare eller efterföljande köpare, förvärvat produkter eller tjänster som varit föremål för en överträdelse av konkurrensrätten, eller produkter eller tjänster som innehåller eller härrör från sådana varor eller tjänster. Också en köpare som befinner sig längre fram i distributionskedjan kan sålunda vara en indirekt köpare och den vara som en indirekt köpare har köpt behöver inte heller vara identisk med den vara som sålts av det företag som gjort sig skyldigt till överträdelsen. I den nationella lagstiftningen finns inga uttryckliga bestämmelser om indirekta köpares och leverantörers rätt till ersättning, men överträdarens ansvar för skada som övervältrats framgår av förarbetena till 18 a § i lagen om konkurrensbegränsningar (RP 243/1997 rd). En förutsättning för att rätt till ersättning ska uppkomma är sålunda inte att det råder ett direkt avtalsförhållande mellan överträdaren och den skadelidande. 

En förutsättning för rätt till skadestånd är inte heller att konkurrensmyndigheten konstaterar att det skett en överträdelse av konkurrensreglerna. En självständig talan kan väckas t.ex. i en situation där konkurrensmyndigheten inte har utrett överträdelsen eller där misstanken om en överträdelse har undersökts men något beslut där överträdelsen konstateras inte har fattats t.ex. på grund av bristande bevisning. Med beaktande av direktivets artikel 9 som behandlas i samband med lagförslagets 3 § blir behandlingen av ersättningstalan snabbare och leder i allmänhet snarare till resultat om det som en förberedande fråga i samband med ersättningstalan inte särskilt behöver utredas huruvida det skett en överträdelse av konkurrensrätten. 

Det föreslås att företag som orsakat skada genom överträdelse av konkurrensrätten ska bli ersättningsskyldiga. Konkurrensrättsligt skadestånd kan avkrävas en sådan näringsidkare eller sammanslutning av näringsidkare som orsakat skada. Enligt stycke 3 i direktivets ingress gäller rätten till ersättning enligt unionsrätten även sådana överträdelser av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget som begås av offentliga företag och företag som medlemsstaterna beviljat särskilda eller exklusiva rättigheter i den mening som avses i artikel 106 i EUF-fördraget. Detta motsvarar nationell rätt. 

I den föreslagna paragrafens 1 mom. föreskrivs också om full ersättning. Denna punkt är baserad på direktivets artikel 3 och i de motsvarande stycken i ingressen där det föreskrivs att full ersättning ska täcka den faktiska skadan, utebliven vinst och ersättning för skadan med ränta samt att ersättningen inte får överstiga full ersättning. Full ersättning ska försätta en person som lidit skada i den ställning som den personen skulle ha haft om överträdelsen av konkurrensrätten inte hade begåtts. Den omständigheten att ersättningen inte får överstiga full ersättning stämmer överens med principen om berikningsförbud. Ett skadestånd får sålunda inte vara större än den egentliga skadan. Principen om full ersättning stämmer överens med vår nationella rätt, men den tid för vilken ränta ska betalas är inte nationellt reglerad på samma sätt som i direktivet.  

I regeringens proposition RP 88/2010 rd med förslag till den gällande konkurrenslagen konstateras i fråga om 20 § att skadestånd omfattar ersättning för direkt och indirekt skada som en konkurrensbegränsning orsakat, exempelvis ersättning för kostnader, prisskillnad och utebliven vinst. 

Överpris som betalats till följd av överträdelse av konkurrensrätten är en sådan faktisk skada som avses i direktivet. Enligt definitionen i direktivets artikel 2 avses med överpris skillnaden mellan det pris som faktiskt har betalats och det pris som annars skulle ha förelegat om konkurrensrätten inte hade överträtts. Trots att ett överpris ofta är ett pris som är högre än det som skulle ha betalats om någon överträdelse inte hade begåtts, kan ett ”överpris” när det är fråga om en inköpskartell betyda ett pris som är lägre än det som skulle ha betalats till en varuleverantör eller producent i det fall att konkurrensrätten inte skulle ha överträtts. 

Bestämmelserna om övervältring av överpris i enlighet med direktivets artikel 12.3 skulle inte påverka en skadelidande parts rätt att yrka och erhålla ersättning för utebliven vinst till följd av en fullständig eller partiell övervältring av kostnaderna för överprissättning. Ersättning för utebliven vinst kan sålunda yrkas trots att parten själv har övervältrat överpriset i distributionskedjan och därmed inte kan yrka på ersättning för överpriset. Rätten till ersättning för utebliven vinst baseras på att överpriset har kunnat leda till minskad försäljning och sålunda till utebliven inkomst, trots att överprissättningen har lagts på det följande priset i distributionskedjan. Det är i praktiken fråga om utebliven vinst t.ex. då en kartellrelaterad stegring av prisnivån leder till en minskad försäljningsvolym i följande led och därmed till utebliven vinst.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs om ränta på full ersättning. Enligt momentet ska på skadeståndet betalas ränta enligt 3 § 2 mom. i räntelagen från och med den dag då skadan har vållats. Härmed avses att referensränta enligt räntelagens 3 § 2 mom. ska betalas från det att skadan orsakats till dess att skyldigheten att betala dröjsmålsränta börjar. Skadan ska när det är fråga om en fortsatt överträdelse anses ha orsakats senast den dag då överträdelsen upphör. När det är fråga om en fortsatt överträdelse kan käranden dock visa att skadan har orsakats tidigare än så, t.ex. under hela den fortsatta överträdelsen. I vår nationella lagstiftning har hittills inte entydigt reglerats tiden för räntebetalningsskyldigheten och räntenivån när det är fråga om konkurrensrättsligt skadestånd. Av direktivets ingress framgår att medlemsstaterna är skyldiga att fastställa regler för räntebetalning i fråga om skadestånd. Skyldigheten att betala ränta behandlas bl.a. i avgörandet Manfredi (C-295/04 – 298/04) och Donau Chemie (C-536/11). 

I räntelagens 12 §, som det hänvisas till både i räntelagens 3 och 4 §, avses Europeiska centralbankens (ECB) referensränta som är avsevärt mycket lägre än dröjsmålsräntan. ECB:s referensränta är, när denna propositions skrivs, ca en halv procent och enbart referensräntan skyddar skadeståndsbelopp närmast mot inflationens inverkan. Enligt räntelagens 7 § ska dröjsmålsränta betalas från den tidpunkt då 30 dagar förflutit från den dag då borgenären framställde sitt krav och lade fram sådan utredning angående ersättningens grund och belopp som skäligen kan krävas av borgenären med beaktande även av gäldenärens möjligheter att skaffa utredning. Enligt räntelagens 4 § 1 mom. ska gäldenären vid dröjsmål med betalning av gäld på det försenade beloppet betala en årlig dröjsmålsränta som är sju procentenheter högre än den i 12 § avsedda referensränta som gäller vid tidpunkten i fråga. Således ska enbart ECB:s referensränta betalas från och med tidpunkten då skadan uppkommit till dess att skyldigheten att betala dröjsmålsränta börjar. Skyldigheten att betala dröjsmålsränta som är sju procentenheter högre än ECB:s referensränta börjar 30 dagar efter det att borgenären framställt ett tillräckligt individualiserat krav eller senast från det att stämning delgivits. Dröjsmålsränta ska betalas till dess att skadeståndet betalats. 

Helsingfors tingsrätt utgick från räntelagens 7 § då den i sitt asfaltbeslut fastställde tidpunkten då dröjsmålsräntan började löpa, dvs. från specialbestämmelsen om dröjsmålsränta på skadeståndsgäld. Tingsrätten gjorde emellertid den bedömningen att räntelagens 7 § inte var tillämplig eftersom kommunernas meddelanden om avbrytande av preskriptionen inte var sådana yrkanden som avses i räntelagens 7 §. Tingsrätten ansåg att dröjsmålsränta började löpa först räknat från den dag som avses i räntelagens 9 §, dvs. från den dag då en stämning som gäller betalning av gälden delgavs gäldenären eller, om kravet framställs under rättegång, från det kravet framställdes. Enligt tingsrättens dom skulle dröjsmålsränta betalas också på avkastningsräntan.  

I paragrafens 3 mom. föreskrivs en skadepresumtion i kartellfall. Momentet är baserat på direktivets artikel 17 enligt vilken det ska presumeras att kartellöverträdelser orsakar skada. Överträdaren ska ha rätt att motbevisa den presumtionen. Det är fråga om en motbevisbar skadepresumtion som endast gäller karteller. Med kartell avses enligt direktivet ett avtal eller ett samordnat förfarande mellan två eller flera konkurrenter som syftar till att samordna deras konkurrensbeteende på marknaden eller påverka de relevanta konkurrensparametrarna. Som exempel på kartell nämns samordning av inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor, tilldelning av produktions- eller försäljningskvoter, uppdelning av marknader och kundkretsar samt import- eller exportrestriktioner. Skadepresumtionen avser inte något procentuellt antagande i fråga om skadans belopp – det är käranden som ska påvisa skadebeloppet. Ett skadebelopp som är större än noll ska fortsättningsvis uppskattas i enlighet med gällande rätt och rättspraxis. 

I enlighet med artikel 17 ska domstolarna så som avses i rättegångsbalkens 17 kap. 2 § 3 mom. i enlighet med nationella förfaranden ges befogenhet att uppskatta beloppet av skadan om det fastställs att käranden har lidit skada men det i praktiken är omöjligt eller orimligt svårt att exakt beräkna beloppet av den lidna skadan på grundval av tillgängliga bevis. I lagrummet konstateras det att om det inte går att få trovärdiga bevis om beloppet av en privaträttslig fordran, eller om sådana bevis kan fås endast med svårighet eller till kostnader och besvär som är oskäliga med beaktande av ärendets natur, ska domstolen uppskatta beloppet. Enligt direktivets ingress bör hänsyn tas till eventuell informationsasymmetri mellan parterna och det faktum att beräkning av skada innebär en bedömning av hur den berörda marknaden skulle ha utvecklats om överträdelsen inte hade begåtts. Denna bedömning innebär en jämförelse med en situation som per definition är hypotetisk och således aldrig kan göras med fullständig exakthet. 

Den föreslagna lagen utesluter inte ansvar på grundval av den s.k. paraplyeffekten (umbrella pricing). Med paraplyeffekten avses den situationen att deltagarna i en kartell krävs på ersättning också för skada som orsakats av en aktör som är utomstående i förhållande till kartellen och som med utnyttjande av de stegrade priserna på marknaden har höjt priserna på sina egna produkter mer än den skulle ha höjt utan kartellen. I sådana fall höjer kartellen också andra aktörers prisnivå vilket orsakar skada som kartellföretagen krävs på ersättning för. Bland annat enligt förhandsavgörandet C-552/12 5.6.2014 som gällde Kone Abp får den nationella lagstiftningen inte kategoriskt utesluta ansvar på grundval av paraplyeffekten. 

Varken i gällande konkurrenslag eller i EU:s konkurrensregler föreskrivs om utlåtanden eller anmärkningar uttryckligen när det gäller bedömning av skadans belopp. Enligt konkurrenslagens 49 § kan domstolen vid behandlingen av en skadeståndstalan enligt 20 § 1 mom. begära utlåtande av Konkurrens- och konsumentverket. I regeringens proposition RP/2010 rd med förslag till konkurrenslagen konstateras det att domstolen fritt kan överväga huruvida det med tanke på saken är nödvändigt att inhämta Konkurrensverkets utlåtande. Vidare konstateras det i propositionen att den domstol som behandlar skadeståndstalan också ska beakta de fall där behandlingen av samma konkurrensbegränsningsärende ännu pågår vid konkurrensmyndigheten eller där ändring har sökts i samma ärende, och vid behov skjuta upp behandlingen av ärendet tills ett lagakraftvunnet beslut har fattats i konkurrensbegränsningsärendet. 

Domstolen kan när den uppskattar skadans belopp stödja sig på kommissionens meddelande 11.6.2013 om beräkning av skada vid skadeståndstalen vid brott mot artikel 101 eller 102 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (2013/C 167/07) och kommissionens arbetsdokument från juni 2013 om beräkning av skada vid skadeståndstalan vid brott mot artikel 101 eller 102 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (SWD(2013) 205). Utöver de nämnda dokumenten föreskrivs det i artikel 16 att kommissionen ska utfärda riktlinjer till nationella domstolar för uppskattningen av den del av överprissättningen som övervältrats på den indirekta köparen. 

I paragrafens 4 mom. föreskrivs att domstolen kan be Konkurrens- och konsumentverket om ett utlåtande om bestämningsgrunderna för skadans belopp. Momentet är baserat på artikel 17 där det föreskrivs att en nationell konkurrensmyndighet i förfaranden som rör en skadeståndstalan, på begäran av en nationell domstol får bistå den nationella domstolen vid fastställandet av skadans omfattning (determination of the quantum of damages), om den nationella konkurrensmyndigheten anser att ett sådant bistånd är lämpligt. Enligt det föreslagna momentet kan domstolen be Konkurrens- och konsumentverket enligt prövning lämna ett utlåtande om bestämningsgrunderna för skadans belopp. Utlåtandet är inte bindande för domstolen. Syftet med bestämmelsen är att i överensstämmelse med direktivet ge verket prövningsrätt i fråga om lämnandet av utlåtande. Konkurrens- och konsumentverket kan i sin prövning beakta bl.a. de resurser som det har till sitt förfogande och den information som det har. Konkurrensmyndigheten har inte nödvändigtvis detaljerad information om bedömning av skadans belopp eftersom den t.ex. när det är fråga om konkurrensbegränsningar (t.ex. en kartell) som är baserade på ändamålet inte förutsätts inte påvisa begränsningens skadlighet separat. Varken i den gällande konkurrenslagen eller i EU:s konkurrenslagstiftning föreskrivs om utlåtanden eller anmärkningar uttryckligen i fråga om bedömning av skadans belopp, vilket hör till domstolens behörighet. Enligt konkurrenslagens 49 § kan domstolen dock vid behandlingen av en skadeståndstalan enligt 20 § 1 mom. begära utlåtande av konkurrens- och konsumentverket. Den föreslagna bestämmelsen skiljer sig från gällande 49 § i konkurrenslagen på så sätt att den föreslagna bestämmelsen gäller uttryckligen bedömning av grunderna för fastställande av skadans belopp medan konkurrenslagens 49 § i första hand gäller begäran om ett utlåtande om överträdelse av konkurrensrätten. 

Enligt genomförandeförordningens artikel 15.3 får medlemsstaternas konkurrensmyndigheter på eget initiativ lämna skriftliga yttranden till de nationella domstolarna i sina respektive medlemsstater om frågor som rör tillämpning av artikel 81 eller 82 (numera 101 och 102 i EUF-förordningen). Om en konsekvent tillämpning av de nämnda artiklarna förutsätter det kan kommissionen på eget initiativ framställa skriftliga anmärkningar till medlemsstaternas domstolar.  

3 §.Överträdelsebeslutets inverkan på skadeståndsdomen. I denna paragraf föreskrivs om den inverkan som ett lagakraftvunnet beslut vari konstateras en överträdelse av konkurrensrätten har i en skadeståndsrättegång. Paragrafen är baserad på direktivets artikel 9. Artikel 9.1 gäller den inverkan som överträdelsebeslut i ett och samma medlemsland har när det gäller skadeståndsrättegångar. Artikel 9.2 gäller fall där medlemsstaternas gränser överskrids . 

Konkurrens- och konsumentverkets, marknadsdomstolens och högsta förvaltningsdomstolens lagakraftvunna beslut är för närvarande inte bindande för en allmän domstol som behandlar en skadeståndstalan, exempelvis en tingsrätt, även om överträdelsebeslut i praktiken har tillmätts en stor betydelse vid skadeståndsrättegångar. I praktiken har lagakraftvunna överträdelsebeslut som läggs till grund för skadeståndskrav hittills nästan alltid varit beslut som fattats av marknadsdomstolen eller högsta förvaltningsdomstolen. Detta beror bl.a. på att Konkurrens- och konsumentverket inte själv kan påföra påföljdsavgift. Sådana avgifter kan påföras av marknadsdomstolen på framställning av verket.  

Kommissionen nämns inte i paragrafen eftersom för närvarande en allmän domstol enligt genomförandeförordningen inte kan fatta beslut som står i strid med kommissionens beslut om konstaterande av en överträdelse. I genomförandeförordningens artikel 16 konstateras det att när nationella domstolar fäller avgöranden om sådana avtal, beslut eller förfaranden enligt artikel 81 eller artikel 82 i fördraget (numera 101 och 102 i EUF-fördraget) som redan är föremål för ett beslut av kommissionen, får de inte fatta beslut som strider mot det beslut som kommissionen har fattat. Då kommer motsvarande inverkan att utöver kommissionens beslut gälla också nationella slutliga överträdelsebeslut. I genomförandeförordningens artikel 16 konstateras det dessutom att nationella domstolar måste undvika att fatta beslut som skulle strida mot ett beslut som övervägs av kommissionen i förfaranden som den har inlett. Enligt artikeln får den nationella domstolen i detta syfte bedöma om det är nödvändigt att vilandeförklara saken.  

Paragrafens 1 mom. är baserat på direktivets artikel 9.1. Momentet innebär att domstolen på eget initiativ, dvs. på tjänstens vägnar ska basera sin skadeståndsdom på Konkurrens- och konsumentverkets, marknadsdomstolens eller högsta förvaltningsdomstolens lagakraftvunna överträdelsebeslut. Med domstol avses här en allmän domstol eller skiljedomstol. 

Ett slutligt överträdelsebeslut har sålunda bindande verkan då skadeståndstalan behandlas i en finländsk domstol. Med bindande verkan avses här s.k. positiv rättskraftsverkan. En finsk domstol ska lägga beslutet eller de fakta som fastställts i det till grund för sitt eget avgörande och ska inte pröva ärendet i dessa avseenden. De skadelidande kan i fortsättningen när de väcker skadeståndstalan förlita sig på att konstaterandet av en överträdelse av ett lagakraftvunnet beslut utgör ett bevis för att överträdelsen faktiskt skett. Överträdelsebeslutet är sålunda avgörande när det gäller de omständigheter som ligger till grund för skadeståndet, medan frågan om skadans lopp däremot ska undersökas och avgöras av den domstol som behandlar skadeståndsyrkandet. Domstolen ska behandla de bevis som käranden lägger fram utifrån skadans belopp i det enskilda fallet. 

Med domstol som ansvarar för överprövningen av beslut avses i direktivet en nationell domstol som är behörig att med ordinära rättsmedel bedöma den nationella konkurrensmyndighetens beslut eller avgöranden som getts med anledning av besluten, oberoende av om domstolen i fråga själv är behörig att konstatera att en överträdelse av konkurrensrätten har begåtts. Med fullföljdsdomstol avses i Finland marknadsdomstolen och högsta förvaltningsdomstolen. I direktivet avses med överträdelsebeslut ett sådant beslut av konkurrensmyndigheten eller fullföljdsdomstolen vari konstateras att konkurrensrätten överträtts. 

I Finland avses med överträdelsebeslut beslut enligt konkurrenslagens 9 § eller en sådan framställning till marknadsdomstolen som avses i konkurrenslagens 12 §. Ett sådant åtagande som avses i konkurrenslagens 10 § är inte ett överträdelsebeslut enligt denna paragraf, eftersom åtagandet inte tar ställning till frågan om det föreligger en överträdelse. Med ett slutligt överträdelsebeslut avses ett beslut som inte kan eller inte längre kan överklagas genom ordinära rättsmedel. I Finland avses ett sådant lagakraftvunnet beslut som inte längre kan överklagas. Konkurrens- och konsumentverkets, marknadsdomstolens och högsta förvaltningsdomstolens avgöranden är beslut som vunnit laga kraft. Om en påföljdsavgift har påförts är det lagakraftvunna beslutet marknadsdomstolens eller högsta förvaltningsdomstolens beslut. 

Käranden behöver i en skadeståndsrättegång inte än en gång visa att det har skett en överträdelse. Vid behandlingen av skadeståndstalan läggs överträdelsebeslutet till grund för avgörandet vad beträffar konstaterandet av överträdelsen och till denna del är beslutet bindande för domstolen. Verkan av att överträdelsen konstateras täcker i överensstämmelse med direktivets ingress endast överträdelsens karaktär samt det materiella, personella, tidsmässiga och territoriella tillämpningsområdet, sådant detta fastställts av konkurrensmyndigheten eller fullföljdsdomstolen. Den omständigheten att i ett lagakraftvunnet beslut inte konstaterats någon överträdelse har inte bindande verkan i en skadeståndsrättegång. Sådana aktörer som anser att de lidit skada till följd av en konkurrensöverträdelse kan väcka skadeståndstalan också utan något underliggande överträdelsebeslut (s.k. självständig talan). I ett sådant fall har det underliggande lagakraftvunna beslutet dock inte någon fastställd bindande verkan när det gäller konstaterandet av överträdelsen. En självständig talan kan väckas t.ex. i en situation där konkurrensmyndigheten inte har utrett överträdelsen eller då misstanken om en överträdelse har undersökts med något beslut där överträdelse konstateras inte har fattats.  

I rättspraxis har frågan om ett överträdelsebesluts betydelse för en skadeståndsrättegång behandlats i det skadeståndsbeslut som Helsingfors tingsrätt 28.11.2013 gav i asfaltkartellärendet. Skadeståndstalan var baserad på högsta förvaltningsdomstolens lagakraftvunna beslut om påföljdsavgift för asfaltkartellen. Tingsrätten konstaterade i sina skadeståndsbeslut att högsta förvaltningsdomstolens beslut om konkurrensöverträdelsen och de aktörer som deltagit i kartellen hade karaktären av ett prejudikat för behandlingen av skadeståndsärendet och att beslutet i det föreliggande ärendet hade en positiv rättskraftsverkan. Enligt tingsrätten får endast slutresultatet av en dom rättskraft medan de rättsfakta som ligger till grund för domen inte får rättskraft. Enligt tingsrättens beslut hade högsta förvaltningsdomstolen med laga kraft avgjort att det förelåg en kartell och vilka som deltagit i den och det var sålunda inte möjligt att på nytt pröva dessa omständigheter i en skadeståndsrättegång. Tingsrätten konstaterade att högsta förvaltningsdomstolens beslut till denna del skulle läggas till grund för tingsrättens avgörande och att avgörandet i skadeståndsärendet skulle baseras på högsta förvaltningsdomstolens tidigare beslut. Helsingfors tingsrätt ansåg sålunda i överensstämmelse med direktivets artikel 9 att det nationella slutliga överträdelsebeslutet hade bindande verkan i fråga om konstaterandet av överträdelsen. 

Om skadeståndstalan väcks medan frågan om den konkurrensöverträdelse som ligger till grund för skadeståndstalan fortfarande behandlas hos konkurrensmyndigheten eller då ändring har sökts i myndighetens överträdelsebeslut, ska den domstol som behandlar skadeståndstalan i enlighet med motiveringen till konkurrenslagen (RP 88/2010 rd) beakta situationen i sin behandling och vid behov skjuta upp behandlingen till dess att det föreligger ett lagakraftvunnet avgörande i konkurrensbegränsningsärendet. Detta förfarande ska vid behov iakttas också i sådana ärenden som avses i denna lag. I rättegångsbalkens 14 kap. 4 § föreskrivs att om det för målets avgörande är viktigt att en fråga som behandlas i en annan rättegång eller i något annat förfarande avgörs först, eller om det finns något annat långvarigt hinder för behandlingen av målet, kan domstolen bestämma att behandlingen ska fortsätta först sedan hindret har upphört. 

Om det i ett självständigt konkurrensrättsligt skadeståndsärende redan har givits ett lagakraftvunnet beslut då konkurrensbegränsningsärendet blev anhängigt vid Konkurrens- och konsumentverket, marknadsdomstolen eller högsta förvaltningsdomstolen, har det lagakraftvunna beslutet i skadeståndsärendet inte motsvarande rättskraftsverkan i förhållande till beslutet om konkurrensöverträdelsen. I det slutliga beslutet om konkurrensöverträdelsen kan överträdelsens materiella, personella, tidsmässiga eller territoriella dimension sålunda bedömas på ett annat sätt än i en skadeståndsrättegång. 

Paragrafens 2 mom. är baserat på direktivets artikel 9.2. I momentet föreskrivs att om en överträdelse av konkurrensrätten fastställts genom ett lagakraftvunnet beslut i någon annan medlemsstat inom Europeiska unionen, ska domstolen ta hänsyn till överträdelsebeslutet som en del av beviset på att överträdelse av konkurrensrätten har skett. Härmed avses att en överträdelsedom i en annan medlemsstat anses ha bevisverkan i fråga om överträdelsen när en finsk domstol behandlar en skadeståndstalan. Bevisverkan innebär att en tidigare given dom i en ny rättegång endast har rollen av ett bevisfaktum, vilket innebär att den inte är ett formellt bindande avgörande med tanke på en ny process och fakta som till sin karaktär är rättsfakta. Bevisverkan av en dom framgår på så sätt att de fakta som ingår i domskälen ska beaktas som rättegångsmaterial i en senare rättegång där samma fakta är relevanta. Av bevisverkan följer att den linje som omfattats i en tidigare dom och dess motivering ska iakttas i en ny process, om inte något nytt framkommer. 

I stycke 35 i direktivets ingress om gränsöverskridande fall konstateras följande: ”Om skadeståndstalan väcks i en annan medlemsstat än i medlemsstaten för en nationell konkurrensmyndighet eller en överprövningsdomstol som fastställt överträdelsen av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget, vilken talan avser, bör det vara möjligt att ge in den fastställelsen i ett slutligt beslut som fattats av den nationella konkurrensmyndigheten eller av en överprövningsdomstol som åtminstone prima facie-bevis för att en överträdelse av konkurrensrätten ägt rum. Fastställandet kan i förekommande fall bedömas tillsammans med all annan bevisning som parterna gett in.” 

Sålunda ska t.ex. en konkurrensrättslig överträdelse som konstaterats genom ett lagakraftvunnet beslut i Sverige och med anledning av vilken skadestånd söks i en finsk domstol beaktas som en del av bevisningen när det gäller överträdelsen, men den är inte på samma sätt automatiskt bindande som om det lagakraftvunna beslutet hade fattats av en finsk domstol. Paragrafens 2 mom. och direktivets artikel 9.2 gäller inte lagakraftvunna överträdelsebeslut som har fattats utanför EU. 

4 §.Solidariskt ansvar för skada. I denna paragraf föreskrivs om solidariskt ansvar för skada som orsakats genom ett gemensamt beteende samt om begränsning av det solidariska ansvaret i fråga om företag som befriats från påföljdsavgift samt i fråga om små och medelstora företag. Paragrafen är baserad på direktivets artikel 11.  

Paragrafens 1 mom. är baserat på artikel 11.1. Enligt den huvudregel som framgår av artikeln är företag som har överträtt konkurrensrätten genom ett gemensamt beteende solidariskt ansvariga för den skada som överträdelsen av konkurrensrätten orsakat; vart och ett av dessa företag är följaktligen skyldigt att ersätta skadan fullt ut, och den skadelidande parten har rätt att kräva full ersättning från vilket som helst av dem till dess att han eller hon fått full ersättning. Detta motsvarar principen om solidariskt ansvar enligt skadeståndslagens 6 kap. 2 §. I den nämnda paragrafen i skadeståndslagen konstateras att ”har skada förorsakats av två eller flera eller är två eller flera eljest skyldiga att ersätta samma skada, svarar de solidariskt”. I den gällande konkurrenslagens 20 § om skadestånd hänvisas också till skadeståndslagens 6 kap. om fördelning av skadeståndsansvaret. I direktivet har det solidariska ansvaret emellertid då vissa kriterier är uppfyllda begränsats i fråga om små och medelstora företag och företag som befriats från böter. I konkurrenslagen används benämningen påföljdsavgift om sanktioner som motsvarar böter.  

I preskriptionslagens 19 § 2 mom. föreskrivs att om gäldenärerna har solidariskt ansvar för samma skuld och skulden preskriberas för någon gäldenärs del, svarar var och en av de återstående gäldenärerna endast för betalning av sin egen andel av skulden. Ansvaret fördelas per andel, om inte något annat har avtalats eller bestämts. I asfaltkartellbeslutet behandlades också preskriptionens inverkan på det solidariska ansvaret. Helsingfors tingsrätt ansåg att kärandena var solidariskt ansvariga för den skada som överträdelsen orsakat, var och en för den tid som de deltagit i överträdelsen. Ansvaret var solidariskt trots att de skadeståndsskyldigas ansvar var baserat på olika ersättningsnormer. Tingsrätten ansåg att varje kommuns avtalspart var avtalsbaserat ansvarig och att de övriga var ansvariga i enlighet med skadeståndslagen. Tingsrätten ansåg i asfaltkartellbeslutet att det solidariska ansvaret upphörde på grund av bestämmelsen i preskriptionslagen, i det fall att fordran hade preskriberats i fråga om en enda av de solidariskt ansvariga gäldenärerna. Tingsrätten förordnade att varje gäldenärs andel skulle bestämmas enligt den nytta som gäldenären i fråga fått, sålunda inte per capita, medan avtalspartner alltid fullt ut är ansvariga för skulden vid fördelning av det solidariska ansvaret. Detta avgörande har betydelse i en situation där de egna avtalspartnernas likviditet är ifrågasatt. Den skadelidande skulle då i syfte att minimera riskerna avbryta preskriptionen i fråga om varje solidariskt ansvarig. Eftersom någon ändring inte föreslås i detta avseende ska en skadelidande som vill åberopa solidariskt ansvar också i fortsättningen väcka talan mot flera eller samtliga överträdare, trots att den skadelidande i första hand vill få ersättning från sin egen avtalspartner.  

Paragrafens 2 mom. är baserat på artikel 11.4. Enligt denna artikel är ett företag som beviljats sanktionsavgiftsbefrielse solidariskt ansvarigt gentemot sina direkta eller indirekta köpare eller leverantörer. Mot övriga skadelidande är den som befriats från sanktionsavgift solidariskt ansvarig endast om de inte kan erhålla full ersättning från andra företag som varit delaktiga i samma överträdelse.  

Enligt 2 mom. har ett företag som befriats från påföljdsavgift ett solidariskt ansvar gentemot sina egna direkta eller indirekta köpare eller leverantörer. Ett från påföljdsavgift befriat företags solidariska ansvar gentemot egna direkta eller indirekta leverantörer gäller närmast inköpskarteller. Ett företag som befriats från påföljdsavgift har solidariskt ansvar gentemot andra skadelidande parter endast om dessa inte kan få full ersättning från andra företag som gjort sig skyldiga till samma överträdelse av konkurrensrätten. Med övriga skadelidande avses andra än egna direkta eller indirekta köpare eller leverantörer. Domstolen får i det enskilda fallet överväga när det är fråga om en situation där de skadelidande inte kan få full ersättning från andra företag som gjort sig skyldiga till överträdelse. En förutsättning är dock inte nödvändigtvis alltid att domstolen i sitt beslut konstaterat betalningsoförmåga. 

Med företag som beviljats sanktionsbefrielse avses i direktivet ett företag eller en fysisk person som har beviljats sådan befrielse av en konkurrensmyndighet inom ramen för ett eftergiftsprogram (s.k. leniency-program). Med ett eftergiftsprogram avses i direktivet ett program för tillämpningen av artikel 101 i EUF-fördraget eller motsvarande bestämmelse i nationell rätt på grundval av vilket en deltagare i en hemlig kartell, oberoende av övriga företag som är inblandade i kartellen, samarbetar med konkurrensmyndigheten i dennas utredning genom att frivilligt ge information med avseende på den deltagarens vetskap om, och roll i, kartellen, och i utbyte, genom ett beslut eller nedläggning av förfarandet, beviljas frielse från eller nedsättning av sanktionsavgifter för dennes inblandning i kartellen. 

Enligt den nationella konkurrenslagen kan påföljdsavgifter påföras endast näringsidkare eller sammanslutningar av näringsidkare, vilket innebär att befrielse från eller nedsättning av påföljdsavgift kan gälla endast näringsidkare eller en sammanslutning av sådana. I den nationella lagstiftningen föreskrivs om eftergift i konkurrenslagens paragrafer 14–17. Med ett företag som befriats från påföljdsavgift enligt 2 mom. avses ett företag eller en sammanslutning av företagare som i enlighet med konkurrenslagens 14 § har beviljats befrielse från påföljdsavgift. Begränsningen av det solidariska ansvaret gäller sålunda endast företag som helt och hållet befriats från påföljdsavgift – inte företag som beviljats nedsättning av avgiften. Den nationella leniency-processen beskrivs närmare i 8 § som gäller utlämnande av bevis och förbud och användning av bevis. 

I paragrafens 3 mom. föreskrivs stränga kriterier för begränsning av sådana små eller medelstora företags solidariska ansvar som gjort sig skyldiga till överträdelse. Momentet är baserat på artikel 11.2. Samtliga förutsättningar i punkterna 1–3 mom. ska vara uppfyllda för att det solidariska ansvaret ska begränsas. Också i 4 mom. nämns förutsättningar som ska uppfyllas. 

Enligt punkt 1 ska företaget vara ett sådant litet eller medelstort företag som avses i kommissionens rekommendation 2003/361/EG. Enligt rekommendationen utgörs kategorin mikroföretag samt små och medelstora företag av företag som sysselsätter färre än 250 personer och vars årsomsättning inte överstiger 50 miljoner euro eller vars balansomslutning inte överstiger 43 miljoner euro per år. Inom kategorin mikroföretag samt små och medelstora företag definieras små företag som sysselsätter färre än 50 personer och vars omsättning eller balansomslutning inte överstiger 10 miljoner euro per år.  

För att förutsättningen ska vara uppfylld ska företaget sålunda i sin anställning ha färre än 250 personer och dess årsomsättning får inte överstiga 50 miljoner euro medan balansomslutningen inte får överstiga 43 miljoner euro per år. Förutsättningar ska vara uppfyllda under överträdelsen av konkurrensrätten. 

En förutsättning för tillämpning av undantaget i punkt 2 är att företagets marknadsandel på en relevant marknad understiger 5 procent under hela den tid då överträdelsen pågick. Om kartellverksamheten omfattar flera relevanta nyttighetsmarknader och/eller geografiska marknader, ska marknadsandelen understiga 5 procent på samtliga relevanta marknader.  

En förutsättning för tillämpning av undantaget i punkt 3 är att tillämpningen av de bestämmelser om solidariskt ansvar som nämns i 1 mom. oåterkalleligen skulle äventyra företagets ekonomiska bärkraft och medföra att dess tillgångar förlorade allt sitt värde. Direktivets ordalydelse hänvisar till kommissionens meddelande om betalningsoförmåga (Commission note on inability to pay under paragraph 35 of the 2006 Fining Guidelines and payment conditions pre- and post-decision finding an infringement and imposing fines, SEC(2010) 737/2)). Förutsättningen kan uppfyllas t.ex. vid konkurs men på villkor att andra företag inte köper upp och fortsätter med den affärsverksamhet som försatts i konkurs. Om förutsättningarna i punkt 3 inte uppfylls behöver det inte heller utredas om övriga förutsättningar föreligger, eftersom undantaget är tillämpligt endast om samtliga förutsättningar är uppfyllda. 

Paragrafens 4 mom. är baserat på artikel 11.3. I momentet föreskrivs att undantaget gällande smi-företags solidariska ansvar dock inte ska tillämpas om detta hindrar den skadelidande från att få full ersättning för skadan eller om det företag som avses i momentet har lett överträdelsen av konkurrensrätten, tvingat andra företag att delta i den eller om det tidigare har befunnits skyldigt till överträdelse av konkurrensrätten. En tidigare konstaterad överträdelse av konkurrensrätten syftar på en när som helst konstaterad överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget eller konkurrenslagens 5 eller 7 §.  

5 §.Regressrätt. I denna paragraf föreskrivs om regressrätt och begränsning av regressrätt. Paragrafen är baserad på direktivets artiklar 11.5 och 11.6. Enligt direktivet kan en överträdare återkräva ett överbetalt bidrag från de andra överträdarna, varvid beloppet av detta bidrag ska fastställas med hänsyn till deras relativa ansvar för den skada som överträdelsen av konkurrensrätten har orsakat. Enligt 37 stycket i direktivets ingress ska fastställande av den andelen som det relativa ansvaret för en given överträdare och relevanta kriterier såsom omsättning, marknadsandel eller roll i kartellen ske enligt tillämplig nationell rätt under iakttagande av principen om ändamålsenlighet och likvärdighetsprincipen.  

Enligt paragrafens 1 mom. ska beloppet av skadestånd fördelas mellan de skadeståndsskyldiga med beaktande av den skuld som ligger var och en av de skadeståndsskyldiga till last. Sålunda kan en skadeståndsskyldig som har betalat mera i ersättning än sin egen relativa andel, avkräva de övriga som är skyldiga till överträdelsen en andel som motsvarar var och en skyldigs relativa andel av skadan. I skadeståndslagens 6 kap. 3 § föreskrivs om inbördes ansvarsfördelning mellan de skadeståndsskyldiga (regressrätt). Artikel 11.5 stämmer i stort sätt överens med skadeståndslagens 6 kap. 3 §, med undantag i fråga om företag som beviljats sanktionsavgiftsbefrielse. I andra avseenden råder det ingen konflikt mellan artikel 11.5 och skadeståndslagens 6 kap. 3 §. Enligt den nämnda paragrafen i skadeståndslagen ska skadeståndsbeloppet fördelas mellan de skadeståndsskyldiga enligt vad som prövas skäligt med hänsyn till den större eller mindre skuld som ligger envar skadeståndsskyldig till last, den fördel skadefallet måhända medfört och övriga omständigheter. 

Ett till överträdelse skyldigt men från påföljdsavgiften befriat företags andel får dock inte överstiga den skada som företaget förorsakat sina direkta eller indirekta köpare eller leverantörer. 

Enligt paragrafens 2 mom. har den som betalat skadestånd utöver sin egen andel rätt att av var och en av de övriga skadeståndsskyldiga få det som den betalat för dennes del. Momentet är baserat på artikel 11.5. 

I paragrafens 3 mom. föreskrivs om regressrätt i det fall att en överträdelse har orsakat skada för andra än de skadeståndsskyldigas direkta eller indirekta köpare eller leverantörer. Momentet är baserat på artikel 11.6. Den andel som eventuellt ska betalas till ett företag som befriats från påföljdsavgift till övriga som gjort sig skyldiga till överträdelsen motsvarar den skuld som ligger företaget till last. I direktivets ingress konstateras att i den mån en kartell har orsakat skada för andra än överträdarens kunder eller leverantörer bör den andel som företaget som beviljats sanktionsavgiftsbefrielse ska stå för inte överstiga dess relativa ansvar för den skada som kartellen orsakat. Den andelen bör fastställas enligt samma regler för att fastställa bidragen mellan överträdarna. Det företag som beviljats sanktionsavgiftsbefrielse bör förbli fullt ansvarigt gentemot övriga skadelidande parter utöver sina egna direkta eller indirekta köpare eller leverantörer endast om de inte kan få full ersättning från de övriga överträdarna. Momentet gäller inte företag vars påföljdsavgift har nedsatts. 

Enligt direktivet kan kretsen av dem som är berättigade till skadestånd vara omfattande och till den kan höra också andra än direkta eller indirekta köpare eller leverantörer. Andra än avtalsrelaterade skador ska sålunda inte utestängas från direktivet och rätten till skadestånd. 

6 §.Övervältring av överpris. Denna paragraf är baserad på direktivets artiklar 12.5 och 15.1. Syftet med paragrafen är att i likhet med direktivets artiklar 12 och 15 förhindra över- respektive underkompensation. Förhindrandet av överkompensation motsvarar till sitt syfte den nationella principen om berikningsförbud. Med överpris avses i detta direktiv och i den föreslagna lagen skillnaden mellan det faktiskt betalda priset och det pris som annars skulle ha betalats om konkurrensrätten inte hade överträtts. 

Enligt paragrafen ska domstolen bedöma vilken del av det eventuella överpriset som har övervältrats på andra i distributionskedjan. I sin bedömning ska den ta hänsyn till skadeståndstalan som väckts på olika nivåer av distributionskedjan med anledning av samma överträdelse av konkurrensrätten och de domar dessa utmynnat i samt till offentliga uppgifter om den offentliga övervakningen av konkurrensrätten. 

I direktivets ingress konstateras det att nationella domstolar i detta sammanhang, med hjälp av de medel som processrättsligt eller i sakfrågan tillåts enligt unionsrätten eller nationell rätt, bör kunna ta vederbörlig hänsyn till eventuella mål som har samband med varandra och de domar dessa utmynnat i, särskilt när de slår fast att övervältring har bevisats. Nationella domstolar bör ha tillgång till lämpliga processrättsliga medel såsom förening av anspråk för att säkerställa att ersättning för faktisk skada som betalas ut på någon nivå i försörjningskedjan inte överstiger skadan av den överprissättning som uppstått på den nivån. Enligt ingressen bör dessa medel stå till förfogande även i gränsöverskridande mål. 

I stycke 43 i direktivets ingress konstateras det att överträdelser av konkurrensrätten ofta gäller de villkor på vilka varor eller tjänster säljs och deras pris, och leder till överprissättning och annan skada för kunderna till överträdaren. Överträdelsen kan också gälla leveranser till överträdaren. I sådana fall kan de faktiska skadorna uppstå till följd av ett lägre pris som överträdaren betalar sina leverantörer. Detta direktiv, och särskilt reglerna om övervältring, bör följaktligen tillämpas på de fallen. 

Skadeståndstalan på olika nivåer i distributionskedjan kan ha samband t.ex. med ett fall där både en direkt och en indirekt köpare har väckt skadeståndstalan på grund av samma kartellrelaterade överpris. Det kan vara fråga om ett nationellt eller ett gränsöverskridande fall. För undvikande av över- respektive underkompensation kan domstolen beakta parallella och tidigare talan och avgörandena med anledning av dem på så sätt att varje kärande får ersättning för den slutliga skada som orsakats. I sådana fall då det är fråga om parallella talan kan tingsrätten t.ex. sammanslå dessa för att säkerställa att ersättningen på varje nivå i distributionskedjan inte överstiger den skada som orsakats av överpriset på nivån i fråga. Uttrycket offentliga uppgifter om den offentliga övervakningen av konkurrensrätten hänvisar bl.a. till beslut som publiceras av Konkurrens- och konsumentverket, marknadsdomstolen och högsta förvaltningsdomstolen. 

Enligt artikel 16 ska kommissionen utfärda riktlinjer till nationella domstolar för uppskattningen av den del av översprissättningen som övervältrats på den indirekta köparen. Syftet med riktlinjerna är att bistå de nationella domstolarna med att uppskatta andelen övervältrad överprissättning. När denna proposition skrevs hade kommissionen inte ännu utfärdat riktlinjerna i fråga. 

7 §.Bevisbördan för övervältring. Denna paragraf är baserad på artikel 13 som gäller invändning om övervältring (s.k. passing-on defence) samt på artikel 14 som gäller indirekta köpare. Artikel 13 om bevisbördan skiljer sig från de allmänna bestämmelser om bevisbördan som ingår i konkurrenslagen och rättegångsbalken. I paragrafens 1 mom. föreskrivs om svarandens bevisbörda. Paragrafens 2, 3 och 4 mom. gäller en motbevisbar presumtion som underlättar en indirekt köpares bevisbörda, dvs. att ett överpris under vissa förutsättningar övervältras på käranden.  

I paragrafens 1 mom. föreskrivs att bevisbördan för övervältring av kostnaderna för överprissättning ligger på den svarande som gjort sig skyldig till överträdelse. Svaranden kan emellertid som en invändning åberopa det faktum att käranden övervältrat hela eller delar av det överpris som överträdelsen av konkurrensrätten orsakat. Momentet är baserat på artikel 13. 

Syftet med direktivet och den föreslagna paragrafen är att då en skadelidande part har minskat sin faktiska skada genom att helt eller delvis övervältra den på sina egna köpare och leverantörer, utgör den överförda skadan inte längre en sådan skada för vilken den skadelidande parten behöver betala ersättning. 

Den distributionskedja inom vilken överpriset eller en del av detta övervältras kan vara längre än endast en direkt köpare och en indirekt köpare. Skadeståndstalan mot den som gjort sig skyldig till överträdelsen kan väckas av en direkt köpare och/eller en indirekt köpare. En indirekt köpare behöver inte väcka talan mot sin egen avtalsparter dvs. mot en direkt köpare förrän han eller hon väcker talan mot den som gjort sig skyldig till överträdelsen. 

Det är svaranden som har bevisbördan för att överpriset övervältrats i distributionskedjan. Svaranden kan dock som en invändning åberopa att den direkta eller indirekta köpare som är kärande själv har övervältrat överpriset eller en del av det i distributionskedjan och sålunda inte för egen del över huvud taget har lidit någon skada eller endast lidit en mindre skada. Såväl käranden som svaranden kan åberopa bevis som domstolen på begäran av en part ber en annan part eller en tredje part lägga fram. 

Enligt stycke 39 i direktivets ingress kan skada i form av faktisk skada uppstå till följd av prisskillnaden mellan vad som faktiskt betalades och vad som annars skulle ha betalats om ingen överträdelse hade begåtts. Om en skadelidande part har reducerat sin faktiska skada genom att helt eller delvis övervältra den på sina egna köpare, utgör den skada som övervältrats inte längre någon skada som den part som har övervältrat den måste kompenseras för. Det är därför i princip lämpligt att ge en överträdare möjlighet att åberopa övervältringen av faktisk skada som försvar mot ett skadeståndsanspråk. I direktivet föreskrivs att överträdaren, om denne åberopar argumentet om övervältring, måste bevisa förekomsten och omfattningen av övervältring av kostnaderna för överprissättning. Denna bevisbörda bör inte påverka möjligheten för överträdaren att använda annan bevisning än den som denne förfogar över, till exempel bevis som redan erhållits under förfarandet eller bevisning som innehas av andra parter eller tredje parter. Svaranden har möjlighet att framföra ett editionsyrkande mot övriga och tredje parter, vilket vid behov underlättar bevisningen om att övervältring skett.  

Paragrafens 2 mom. är baserat på artikel 14.1. I momentet konstateras att när en indirekt köpare yrkar på skadestånd, ska denne visa att överpris övervältrats på honom eller henne samt överprisets belopp. 

Paragrafens 3 mom. är baserat på artikel 14.2. Enligt momentet anses en indirekt köpare ha bevisat att ett överpris har övervältrats när denne har visat att tre kumulativa kriterier uppfylls. En indirekt köpare anses ha bevisat att ett överpris har övervältrats då svaranden gjort sig skyldig till en överträdelse av konkurrensrätten, då överträdelsen av konkurrensrätten har lett till ett överpris för den direkta köparen i förhållande till svaranden, och när den indirekta köparen har köpt de varor som berördes av överträdelsen av konkurrensrätten, eller har köpt varor eller tjänster som härrör från eller innehåller dessa. 

I ingressens stycke 41 som har samband med artikel 14 konstateras det att då förekomsten av ett skadeståndsanspråk eller det skadeståndsbelopp som ska tillerkännas är beroende av om eller i vilken grad ett överpris som betalats av en direkt köpare till överträdaren har övervältrats på en indirekt köpare, bör det föreskrivas att denna direkta köpare ska anses ha bevisat att ett överpris som betalats av denne har övervältrats på hans eller hennes nivå, om han eller hon kan visa prima facie att en sådan övervältring har skett. I artikeln definieras på vilka villkor den indirekta köparen ska anses ha lagt fram sådan prima facie -bevisning. Vad gäller beräkningen av övervältring bör nationella domstolar ha befogenhet att uppskatta vilken andel av kostnaderna för överprissättningen som har övervältrats på den indirekta köparnivån i den aktuella tvisten. 

Enligt paragrafens 4 mom. kan svaranden dock visa att överpriset inte, eller inte helt och hållet, övervältrats på den indirekta köparen. Momentet är baserat på artikel 14.2. Enligt ingressens stycke 41 är det fråga om en motbevisbar presumtion. Presumtionen är tillämplig såvida överträdaren på ett trovärdigt sätt enligt domstolens önskemål kan visa att den faktiska skadan inte, eller endast delvis, övervältrats på den indirekta köparen. 

8 §.Utlämnande av bevis och förbud mot användning av bevis. Denna paragraf är baserad på direktivets artiklar 5, 6 och 7. Artikel 5 gäller utlämnande av bevis på ett allmänt plan. Artiklarna 6 och 7 gäller utlämnande av bevis som finns i en konkurrensmyndighets ärendeakt samt begränsning av användningen av bevis. Enligt artiklarna 6 och 7 indelas ärendena i tre kategorier: i sådana som aldrig kan förordnas bli utlämnade, i sådana som kan förordnas bli utlämnade först då konkurrensmyndigheten avslutat sitt förfarande och i sådana som kan förordnas bli utlämnade när som helst under en skadeståndsrättegång. Direktivet ska inte tillämpas på utlämnande av konkurrensmyndigheters interna handlingar eller korrespondens mellan dem.  

Enligt artikel 5.8 ska artikel 5 inte hindra medlemsstaterna från att behålla eller införa regler som möjliggör ett system för att lämna ut bevis i större omfattning. Syftet med den föreslagna lagen är emellertid inte att utsträcka skyldigheten att utlämna bevis längre än vad som avses i direktivet. 

I vår gällande lagstiftning regleras inte på motsvarande sätt som i direktivet innehållet och målsättningen när det gäller olika typer av handlingar och skyddsnivån för dem. Direktivet innehåller mera detaljerade bestämmelser om tillgången till handlingar som ingår i en myndighets ärendeakt på basis av en domstols begäran om utlämnande och om begränsningar när det gäller användning av bevis då en handling har erhållits uteslutande för att få tillgång till en konkurrensmyndighets ärendeakt. I vår gällande lagstiftning finns inte heller sådana mot direktivet svarande bestämmelser om utlämnande av bevis som gäller en konkurrensmyndighet som yttersta källa för information, om bedömning av proportionaliteten med avseende på den offentliga övervakningens effektivitet samt om domstolens möjlighet att ta del av en företagsförklaring för att kunna göra bedömningen. I lagförslagets 8 och 9 § föreslås bestämmelser om de frågor som nämns ovan. 

Nationella bestämmelser om utlämnande och användning av bevis samt om parters rätt att få uppgifter och ta del av handlingar finns i konkurrenslagen, i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999, nedan offentlighetslagen), lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar (370/2007), lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar (381/2007) och i rättegångsbalken.  

Enligt 10 § i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar kan domstolen på begäran av en part eller av särskilda skäl förordna att en rättegångshandling ska hållas hemlig till behövliga delar, om handlingen innehåller uppgifter som enligt någon annan lag är sekretessbelagda och vilkas offentlighet sannolikt skulle medföra väsentlig olägenhet eller skada för de intressen till vilkas skydd sekretessen har föreskrivits. 

Enligt konkurrenslagens 17 § 4 mom. får de uppgifter och bevis som har lämnats för erhållande av befrielse från eller nedsättning av påföljdsavgiften inte användas till annat ändamål än för sådana syften i anslutning till den offentliga övervakningen av konkurrensrätten som nämns i paragrafen. Uppgifter och bevis som utlämnats för befrielse från eller nedsättning av påföljdsavgiften får sålunda inte användas som bevis i skadeståndsärenden. Konkurrenslagens begrepp ”uppgifter och bevis” är inte i alla avseenden förenligt med en sådan företagsförklaring gällande befrielse från eller nedsättning av böter som avses i direktivet. I den gällande offentlighetslagen finns ingen särskild bestämmelse om skydd för leniency-handlingar. Enligt direktivets artikel 6 får nationella domstolar vid skadeståndstalen inte någonsin ålägga en part eller en tredje part att lämna ut förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet eller förlikningsinlagor. På grund av det som nämns ovan föreslås att också konkurrenslagens 14, 15 och 17 § om befrielse från och nedsättning av påföljdsavgift ändras i detta sammanhang. De förslag som avser förenhetligande av direktivets och konkurrenslagens begrepp behandlas nedan i detaljmotiveringen till ändringarna i konkurrenslagen. 

I konkurrenslagens 16 § föreskrivs om villkoren för befrielse av påföljdsavgift och nedsättning av påföljdsavgiften i kartellfall. Enligt paragrafens 1 mom. 4 punkten är ett villkor att sökanden hemlighåller innehållet i en ansökan och det faktum att sökanden har inlämnat en ansökan eller överväger att inlämna en ansökan. Bestämmelsen begränsar svarandens möjlighet att använda ett företags förklaring. 

I vår gällande lagstiftning finns inte någon mot direktivet svarande reglering gällande handlingar som kan lämnas först då konkurrensmyndigheten har avslutat sitt förfarande. Ett nationellt skydd av motsvarande typ förekommer emellertid i rättspraxis i och med principen om s.k. utredningsfred. Högsta förvaltningsdomstolen har t.ex. i sitt beslut Metsäliitto Osuuskunta v. Kilpailuvirasto 12.4.2006/883 tagit ställning uttryckligen till tidpunkten för parternas informationsrätt. I beslutet konstateras det att utlämnande av uppgifter om utredning av en kartell till parterna innan utredningen var avslutad i det aktuella fallet skulle ha äventyrat syftet med utredningen och sålunda stridit mot ett synnerligen viktigt allmänt intresse. 

Ett avslöjande av information i ett alltför tidigt skede kan orimligt försvåra en kartellutredning i sak och äventyra dess slutresultat. En förutsättning för att en utredning av konkurrensbegränsningar ska lyckas kan vara att inga uppgifter om saken lämnas till allmänheten eller parterna förrän utredningen är avslutad. 

I sådana fall då ett framställnings- eller beslutsutkast upprättas i ett ärende som behandlas av en konkurrensmyndighet, har konkurrensmyndigheten i allmänhet ansett att utredningsfreden upphört att gälla då en part i enlighet med konkurrenslagens 38 § får yttra sig om utkastet. Enligt direktivet får nationella domstolar utfärda ett föreläggande om utlämnande av bevis som finns i en konkurrensmyndighets ärendeakt först då myndigheten har avslutat sitt förfarande t.ex. genom att fatta ett beslut.  

Affärshemligheter som ingår i en konkurrensmyndighets ärendeakt skyddas i enlighet med offentlighetslagen när en begäran om en handling riktas till en konkurrensmyndighet. Enligt offentlighetslagens 22 § ska en myndighetshandling sekretessbeläggas, om det i denna lag eller i någon annan lag föreskrivs eller en myndighet med stöd av lag har föreskrivit att den ska vara sekretessbelagd eller om handlingen innehåller uppgifter för vilka tystnadsplikt föreskrivs genom lag.  

I offentlighetslagens 24 § föreskrivs om sekretessbelagda myndighetshandlingar. Sekretessbelagda myndighetshandlingar är enligt paragrafen (om inte något annat föreskrivs särskilt), bl.a. sådana i 20 punkten nämnda handlingar som innehåller uppgifter om en privat affärs- eller yrkeshemlighet.  

En part har mera omfattande rätt att få information än andra personer. Den vars rätt, fördel eller skyldighet ärendet gäller har sålunda rätt att hos den myndighet som behandlar eller har behandlat ärendet ta del av en myndighetshandling som kan eller har kunnat påverka behandlingen. Parten har på denna grund rätt att få ta del också av sekretessbelagda handlingar. En part har dock inte rätt att ta del av alla typer av handlingar. Exempelvis andra företags affärshemligheter är alltid sekretessbelagda.  

Rätten att få information begränsas också av följande bestämmelser. Sekretessbelagda är enligt offentlighetslagens 24 § 1 mom. 19 punkten handlingar som har upprättats eller skaffats av en myndighet i egenskap av delaktig i rättegång för en rättegång, om utlämnandet av uppgifter ur en sådan handling skulle strida mot det offentliga samfundets eller en i 4 § 2 mom. avsedd sammanslutnings, inrättnings, stiftelses eller persons intresse vid rättegången. I offentlighetslagens 5 § föreskrivs vad som inte ska betraktas som myndighetshandlingar. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade 14.8.2015 i sina skadeståndsbeslut i asfaltkartellärendet (liggare nr 2197, 2198 och 2199) att offentlighetslagen inte hade tillämpats på handlingar som innehöll uppgifter om möten med företrädare för Konkurrensverket. Handlingarna bedömdes vara sådana i offentlighetslagens 5 § 4 mom. avsedda handlingar som upprättats för myndighetens interna arbete. 

De i sakligt hänseende viktigaste nya paragraferna i rättegångsbalken är de som trädde i kraft 1.1.2016 och behandlas nedan, dvs. 17 kap. 1, 2 och 9 § samt i synnerhet 38 och 40 §. 

Enligt paragrafens 1 mom. ska på utlämnande av bevis och beviskategorier tillämpas bestämmelserna i 17 kap. och särskilt i 17 kap. 38 och 40 § i rättegångsbalken. De med tanke på utlämnandet av bevis enligt den föreslagna lagen viktigaste bestämmelserna är rättegångsbalkens 17 kap. 1, 2 och 9 § samt i synnerhet 38 och 40 §. Trots att det nationellt inte är brukligt att särskilt föreskriva om utlämnande av beviskategorier, föreslås att beviskategorier nämns i paragrafen så som förutsätts i direktivets artikel 5. 

Enligt rättegångsbalkens 17 kap. 38 § kan som bevisning för domstolen läggas fram föremål och handlingar. Enligt paragrafen kan domstolen för att skaffa bevis förrätta syn av ett föremål som inte utan svårighet kan hämtas till domstolen eller av fast egendom eller en plats eller något annat objekt, trots att uppgifter som omfattas av sekretess eller av tystnadsrätt framgår av en handling eller ett föremål eller något annat syneobjekt, om beviset utan oskäliga olägenheter kan behandlas så att uppgifterna inte kommer fram. 

Enligt rättegångsbalkens 17 kap. 40 § 1 mom. kan domstolen förordna att ett föremål eller en handling ska läggas fram för domstolen eller att syn ska hållas, om föremålet eller handlingen kan ha betydelse som bevis eller förrättandet av syn kan ha betydelse för att få bevis. Enligt paragrafens 2 mom. ska personen i fråga, innan domstolen meddelar ett förordnande enligt 1 mom., ges tillfälle att bli hörd. Vid behov kan personen höras på det sätt som föreskrivs om förhör av en part eller hörande av ett vittne och även annan bevisning tas emot. I paragrafens 3 mom. föreskrivs att domstolen vid behov får ålägga personen i fråga att fullgöra sin skyldighet vid vite. 

Enligt den ovan nämnda paragrafen får en part, käranden eller svaranden, kräva att domstolen utfärdar ett s.k. editionsförordnande varmed motparten eller en person som är utomstående i förhållande till rättegången åläggs att utlämna en handling som kan användas som bevis. Ett editionsförordnande kan utfärdas också för en myndighet. En förutsättning för ett sådant förordnande är att handlingen kan ha betydelse som bevis. 

Enligt rättegångsbalkens 17 kap. 1 § 1 mom. har en part rätt att för den domstol som prövar målet lägga fram all den bevisning parten önskar och att yttra sig om varje bevis om har lagts fram i domstolen, om inte något annat föreskrivs i lag. Enligt paragrafens 2 mom. ska domstolen efter att ha prövat de framlagda bevisen och andra omständigheter som har kommit fram vid handläggningen av målet avgöra vad som har bevisats eller inte bevisats i målet. Domstolen ska grundligt och opartiskt bedöma bevisvärdet av bevisen och de övriga omständigheterna genom fri bevisvärdering, om inte något annat föreskrivs i lag.  

Enligt rättegångsbalkens 17 kap. 2 § 1 mom. ska en part i ett tvistemål styrka de omständigheter som partens yrkande eller motsättande grundar sig på. För att en omständighet ska kunna läggas till grund för domen krävs det enligt 2 mom. att parten har lagt fram trovärdiga bevis för omständigheten. I paragrafens 3 mom. föreskrivs att om det inte går att få trovärdiga bevis om beloppet av en privaträttslig fordran, eller om sådana bevis kan fås endast med svårighet eller till kostnader och besvär som är oskäliga med beaktande av ärendets natur, ska domstolen uppskatta beloppet. I 4 mom. konstateras att bestämmelserna i 1 och 2 mom. ska iakttas, om det inte i lag föreskivs något annat om bevisbördan eller styrkan av den bevisning som krävs eller om inte något annat följer av ärendets natur. Bestämmelserna i 3 mom. ska iakttas om inte något annat föreskrivs i lag. 

Enligt rättegångsbalkens 17 kap. 9 § 1 mom. är var och en skyldig att infinna sig i domstolen för att höras i bevissyfte samt att överlämna föremål och handlingar till domstolen som bevis eller tillåta syn, om inte något annat föreskrivs i lag. Editionsbestämmelsen brukar nationellt tolkas så att editionsskyldigheten inte är obegränsad, vilket innebär att en part med en viss precision måste kunna ange vilken handling det är fråga om. Utgångspunkten är då att handlingen måste individualiseras med uppgift om bevistemat, vilken typ av handling det är fråga om och när handlingen är upprättad. Enligt tolkningspraxis behöver parten inte ge en fullständig beskrivning av handlingen. Det anses räcka att parten ber att få skriftväxlingen om ett visst avtal mellan två aktörer under en viss tid och att den anses vara relevant för bevistemat. 

Direktivet förutsätter inte att det införs ett förfarande med s.k. pre-trial disclosure som innebär att domstolen kan förordna om edition av en handling redan före rättegången i ärendet. I Finland tillämpas inte något allmänt discovery -system. I lagförslaget föreslås till denna del ingen utvidgning av den nationella lagstiftningen eller förfarandet. 

Avsikten med direktivet är att domstolarna ska kunna förordna om edition av närmare angivna enskilda bevis eller väsentliga beviskategorier, som definieras så exakt och snävt som möjligt. Om syftet med en editionsbegäran är att skaffa en viss kategori av bevis ska den kategorin anges med en hänvisning till gemensamma drag för delfaktorerna i kategorin, t.ex. karaktären av de handlingar som avses, syftet med handlingarna eller deras innehåll, tidpunkten då handlingarna upprättats eller andra grunder, förutsatt att de bevis som hör till kategorin är relevanta i den bemärkelse som avses i direktivet. Sådana kategorier ska definieras så exakt och snävt som möjligt samt på basis av rimligen tillgängliga fakta. Enligt direktivets ingress följer det av proportionalitetskravet att utlämnande av bevis endast kan åläggas när en kärande på ett trovärdigt sätt, på grundval av de sakförhållanden som käranden skäligen kan förväntas ha tillgång till, har visat att denne lidit skada som orsakats av svaranden. 

Eftersom syftet med direktivet är att skaffa bevis och underlätta utlämnandet av bevis och eftersom rättegångsbalkens bestämmelser inte särskilt detaljerat reglerar utlämnandet av bevis, ska rättegångsbalkens paragrafer om utlämnande av bevis i rättegångar som gäller konkurrensrättsliga skadestånd tolkas med beaktande av direktivet. Direktivet gäller t.ex. utöver enskilda handlingar också beviskategorier. Enligt direktivets ingress bör kärande säkerställas rätt att få tillgång till sådana bevis som är relevanta för deras anspråk, utan att de behöver precisera vilka delar av bevismaterialet det rör sig om. Till följd av direktivtolkningens inverkan kan en nationell domstol i vissa fall med avvikelse från huvudregeln bli tvungen att godkänna ett mindre exakt editionsyrkande. 

I direktivets ingress konstateras det att för att säkerställa ett effektivt skydd för rätten till ersättning behöver inte samtliga handlingar i förfarandet enligt artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget lämnas ut till en kärande enbart därför att käranden har för avsikt att väcka talan om skadestånd. Det är föga troligt att denna skadeståndstalan måste grunda sig på samtliga omständigheter i ärendet avseende de förfarandena. 

I direktivets artikel 5.5 konstateras det att företagens intresse av att undvika skadeståndstalan till följd av överträdelse av konkurrensrätten inte ska utgöra ett intresse som motiverar skydd. Detta betyder att en vägran att lämna ut en handling inte kan motiveras med att handlingen skulle kunna användas som bevis i en skadeståndsrättegång. 

De allmänna domstolarna ska enligt de nationella bestämmelserna se till att konfidentiella uppgifter skyddas, om en domstol förordnar om utlämnande av sådana uppgifter. I direktivets ingress konstateras det att relevanta bevis som innehåller affärshemligheter eller annan konfidentiell information i princip bör finnas tillgängliga vid skadeståndstalan, men sådan konfidentiell information måste vara tillräckligt skyddad. Nationella domstolar bör därför förfoga över ett antal åtgärder för att skydda sådan konfidentiell information från att lämnas ut under förfarandena. Enligt direktivet kan de åtgärderna omfatta möjligheterna till redigering av känsliga avsnitt i dokument, hörande bakom stängda dörrar, begränsning av de personer som har rätt att ta del av bevisen och anlitande av sakkunniga som kan sammanställa informationen i aggregerad eller annan icke-konfidentiell form. Åtgärder för att skydda affärshemligheter och annan konfidentiell information bör dock inte hindra utövandet av rätten till ersättning. 

I lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar föreskrivs att huvudprincipen är att rättegångshandlingar är offentliga, men enligt lagens 10 § kan domstolen på begäran av en part eller av andra särskilda skäl förordna att en rättegångshandling ska hållas hemlig till behövliga delar, om handlingen innehåller uppgifter som enligt någon annan lag är sekretessbelagda och vilkas offentlighet sannolikt skulle medföra väsentlig olägenhet eller skada för de intressen till vilkas skydd sekretessen hare föreskrivits. 

Utöver en domstols editionsförordnande finns det också andra sätt att få tillgång till en handling. Man kan få tillgång till en handling genom att rikta en begäran om utlämnande till myndigheten. Affärshemligheter som ingår i konkurrensmyndighetens ärendeakt skyddas då i enlighet med offentlighetslagen.  

I direktivets artikel 5.6 konstateras det att nationella domstolar ska ge full verkan åt rätten till förtrolig kommunikation mellan advokat och klient när de utfärdar förelägganden om utlämnande av bevismaterial. I rättegångsbalkens 17 kap. 13 § föreskrivs om domstolens skyldighet att beakta rättegångsombuds och rättegångsbiträdens rätt till förtrolig kommunikation med klienter. 

Enligt direktivets ingress påverkar direktivet varken möjligheterna att överklaga ett föreläggande om utlämnande bevis eller villkoren för sådana överklaganden.  

Med tredje parter avses i bestämmelserna om utlämnande av bevis också myndigheter, exempelvis Konkurrens- och konsumentverket. I artikel 6.3 konstateras det att denna artikel inte påverkar tillämpningen av regler och praxis i unionsrätten eller nationell rätt om skydd av konkurrensmyndigheternas interna handlingar och skriftväxling mellan konkurrensmyndigheter. Direktivet ska sålunda inte tillämpas på konkurrensmyndigheternas interna handlingar eller på skriftväxling mellan dem. 

Paragrafens 2 mom. är baserat på artikel 6.10 där det föreskrivs att nationella domstolar ska begära att konkurrensmyndigheten lämnar ut bevis som finns i dess ärendeakt endast om ingen part eller tredje part rimligen kan tillhandahålla de bevisen. Enligt den föreslagna paragrafens 2 mom. kan domstolen förordna att Konkurrens- och konsumentverket lämnar ut bevis som finns i dess ärendeakt endast om ingen part eller tredje part rimligen kan tillhandahålla de bevisen. 

Paragrafens 3 mom. är baserat på artiklarna 6.6 och 6.7. Enligt momentet får domstolen inte vid en rättegång som bevis använda sin kännedom om innehållet i en förklaring för kommissionen eller ett EU-medlemslands konkurrensmyndighet om befrielse från eller nedsättning av böter. I konkurrenslagen används begreppet påföljdsavgift om sanktioner som motsvarar böter. Förbudet mot användning av bevis gäller innehållet i en företagsförklaring till Konkurrens- och konsumentverket om befrielse från eller nedsättning av en påföljdsavgift samt innehållet i en förklaring för kommissionen eller ett EU-medlemslands konkurrensmyndighet om befrielse från eller nedsättning av böter. I momentet föreskrivs att om endast en del av bevisningen utgörs av en förklaring enligt detta moment, kan domstolen använda de övriga delarna som bevis.  

Enligt direktivets artikel 2.16 avses med förklaring inom ramen för eftergiftsprogrammet en muntlig eller skriftlig redogörelse som lämnas av ett företag eller en fysisk person, eller för ett företags eller en fysisk persons räkning, till en konkurrensmyndighet, eller en uppteckning av denna, med beskrivning av vad det företaget eller den fysiska personen vet om en kartell och företagets eller personens roll i denna. Förklaringen ska lämnas till en konkurrensmyndighet som definieras i artikel 2.8. Med konkurrensmyndighet avses, beroende på sammanhanget, kommissionen eller den nationella konkurrensmyndigheten. 

I momentet föreskrivs också att domstolen kan begära bistånd för bedömningen av förklaringens art endast av den konkurrensmyndighet för vilken förklaringen utarbetats. Domstolen kan sålunda be Konkurrens- och konsumentverket om bistånd för att säkerställa att en företagsförklaring som gäller befrielse från eller nedsättning av påföljdsavgifter uppfyller direktivets definition av en förklaring om befrielse från eller nedsättning av böter. Om förklaringen riktas till kommissionen eller till konkurrensmyndigheten i en annan EU-medlemsstat ska dessa konkurrensmyndigheter ombes bistå med bedömningen av förklaringens karaktär. Domstolen får inte ge andra parter eller tredje parter tillgång till bevisen i fråga.  

I direktivets ingress konstateras det att för att säkerställa att företagen fortsätter att vara villiga att frivilligt vända sig till konkurrensmyndigheterna med förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor, bör sådana handlingar undantas från utlämnandet av bevis. Det undantaget bör även gälla ordagranna citat ut en förklaring inom ramen för eftergiftsprogram eller förlikningsinlagor i andra handlingar. Enligt direktivets artikel 6.6 får nationella domstolar vid skadeståndstalan inte någonsin ålägga en part eller en tredje part att lämna ut beviskategorierna förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet och förlikningsinlagor. 

Enligt direktivets artikel 6.7 får en kärande lägga fram en motiverad begäran om att en nationell domstol ska få tillgång till förklaringar inom ramen för eftergiftsprogrammet eller förlikningsinlagor uteslutande i syfte att säkerställa att deras innehåll motsvarar definitionerna i artiklarna 2.16 och 2.18. Enligt artikel 6.7 får de nationella domstolarna begära bistånd endast av den behöriga konkurrensmyndigheten. 

Paragrafens 4 mom. är baserat på artikel 6.5. I momentet föreskrivs om sådana uppgifter som domstolen inte får använda som bevis förrän Konkurrens- och konsumentverket har avslutat sitt förfarande. Härmed avses Konkurrens- och konsumentverkets beslut enligt konkurrenslagens 9 –11, 30 c eller 32 § eller framställningar enligt konkurrenslagens 12 § eller också förfaranden som avslutats på något annat sätt. Innan ett förfarande avslutats får domstolen inte heller som bevis använda kännedom om svaret på Konkurrens- och konsumentverkets begäran om information eller annat material som beretts uttryckligen med tanke på konkurrensmyndighetens förfarande eller beslutsutkast eller annat material som Konkurrens- och konsumentverket under sitt förfarande samlat eller skickat till parterna.  

I den föreslagna paragrafens 5 mom. konstateras det att trots 3 mom. får som bevis användas en förklaring som gäller parten själv och som parten åberopar som bevis. Domstolen ska uppmana Konkurrens- och konsumentverket att lämna ett utlåtande om huruvida förklaringen kan användas som bevis vid skadeståndsrättegång. Härmed avses verkets åsikt om huruvida en företagsförklaring kan användas som bevis vid en skadeståndsrättegång utan att effekten av den offentliga övervakningen av konkurrensrätten och konkurrensmyndighetens utredningar äventyras. Domstolens uppmaning förpliktar inte Konkurrens- och konsumentverket att ge ett utlåtande. Om en företagsförklaring har riktats till kommissionen eller till konsumentmyndigheten i ett annat EU-medlemsland, ska Konkurrens- och konsumentverket ge konkurrensmyndigheten i medlemslandet i fråga möjlighet att uttala sin åsikt om användningen av företagsförklaringen som bevis vid en skadeståndsrättegång och förmedla informationen till domstolen. 

Paragrafens 6 mom. är baserat på direktivets artikel 7. I momentet konstateras det att andra bevis än sådana som avses i 2 eller 3 mom. och som har erhållits endast genom berättigad tillgång till Konkurrens- och konsumentverkets ärendeakt, kan vid skadeståndstalan åberopas endast av den som hade rätt att få tillgång till akten eller den på vilken denna rätt har överförts. Momentet gäller således begränsning av användningen av bevis som överlämnas när som helst. Med den som hade rätt att få tillgång avses en part. Parten, dvs. den vars fördel, rätt eller skyldighet ärendet gäller, har rätt att få tillgång till sådana myndighetshandlingar som kan eller har kunnat påverka behandlingen av partens ärende. 

Syftet med bestämmelsen är att förhindra att det bedrivs handel med bevis som fåtts av en konkurrensmyndighet. Enligt direktivets ingress hindrar detta emellertid inte en nationell domstol från att förelägga om utlämnande av bevismaterial på de villkor som anges i direktivet. Enligt direktivets ingress bör varje fysisk eller juridisk person som erhåller bevis genom tillgång till en konkurrensmyndighets ärendeakt kunna använda det beviset vid en skadeståndstalan som denne är part i. En sådan användning bör också tillåtas för den fysiska eller juridiska person som tagit över dennes rättigheter och skyldigheter, bland annat genom att förvärva dennes anspråk. När beviset erhölls av en juridisk person som ingår i en företagsgrupp som utgör ett företag i den mening som avses i artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget, bör det vara tillåtet också för andra juridiska personer som tillhör samma företag att använda sådant bevis.  

I lagförslaget föreskrivs inte om utlämnande av eller tillgång till kommissionens handlingar. I kommissionens förordning (EG) nr 773/2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget fastställs bland annat regler för rätten att få tillgång till kommissionens handlingar. Kommissionen har ändrat förordningen och sina meddelanden i anslutning till den så att de stämmer överens med direktivets krav. Kommissionen antog 3.8.2015 förordningen (EU) 2015/1348 om ändring av förordning (EG) nr 773/2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget. Samtidigt antog kommissionen ändringar av tillkännagivanden om reglerna för tillgång till kommissionens handlingar (2015/C 256/03), om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (2015/C 256/01), om förlikningsförfaranden i samband med beslut enligt artikel 7 och artikel 23 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 i kartellärenden (2015/C 256/02) och om samarbete mellan kommissionen och EU-medlemsstaternas domstolar (2015/C 256/04). 

I direktivets artikel 8 föreskrivs om sanktioner t.ex. i det fall att parter underlåter eller vägrar att efterkomma en domstols föreläggande om utlämnande av bevis, förstör relevant bevisning, underlåter eller vägrar att uppfylla skyldigheter som ålagts genom ett nationellt domstolsbeslut om skydd av konfidentiell information, eller bryter mot bestämmelsen om begränsad användning av bevis. I lagförslaget föreslås ingen separat sanktionsparagraf eftersom dessa förfaranden redan är sanktionerade i vår nationella lagstiftning. Enligt vår gällande lagstiftning kan en domstol påföra parter, tredje parter och deras rättsliga företrädare påföljder enligt 17 kap. 40 och 6 § samt enligt strafflagens 15 kap. 7 § och 38 kap. 1 § i sådana situationer som avses i direktivets artikel 8. Dessutom föreskrivs i konkurrenslagens 16 § att befrielse från påföljdsavgift eller nedsättning av påföljdsavgiften inte kan beviljas om näringsidkaren har förstört bevis som omfattas av en leniency-ansökan. 

I direktivets ingress konstateras det att för att förhindra att relevanta bevis förstörs och säkerställa att domstolsförelägganden om utlämnande av bevis följs bör nationella domstolar kunna påföra sanktioner med tillräckligt avskräckande verkan. Vad beträffar parterna i målet kan risken för att slutsatser som belastar dem dras in i skadeståndsförfarandet vara en särskilt effektiv sanktion och bidra till att förseningar undviks. På samma sätt bör sanktioner kunna påföras om information som erhållits genom tillgång till en konkurrensmyndighets ärendeakt missbrukas i skadeståndsmål. 

I artikel 8.2 konstateras dessutom att de sanktioner som kan påföras av nationella domstolar ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. De sanktioner som står till de nationella domstolarnas förfogande ska, vad avser en parts beteende i ett skadeståndsförfarande, omfatta möjligheten att dra slutsatser till förfång för den parten, genom att exempelvis presumera att den relevanta frågan bevisats eller att, helt eller delvis, avvisa anspråk eller invändningar, eller ålägga parten att betala rättegångskostnaderna. 

I rättegångsbalkens 17 kap. 40 § 3 mom. föreskrivs att domstolen vid behov får ålägga personen i fråga att fullgöra sin skyldighet vid vite. Domstolen kan även förordna att en utmätningsman ska hämta handlingen eller föremålet till domstolen. Utmätningsmannen har rätt att få handräckning av polisen för att verkställa förordnandet. 

Enligt rättegångsbalkens 17 kap. 1 § ska som bevis beaktas vad som har kommit fram vid handläggningen. Enligt kapitlets 6 § ska domstolen pröva vilken verkan en parts förfarande har som bevis, om parten utan godtagbart skäl inte infinner sig till rättegången eller avlägsnar därifrån utan lov, inte yttrar sig om motpartens yrkande eller grunderna för det, trots en uppmaning från domstolen, inte avger en berättelse eller svarar på frågor när parten hörs i bevissyfte eller inte iakttar en uppmaning från domstolen om att komplettera eller förtydliga sin framställning.  

I rättegångsbalkens 21 kap. 4 - 6 § föreskrivs om påförande av rättegångskostnader av påföljdskaraktär. 

I strafflagens 15 kap. 7 § föreskrivs om bevisförvanskning. I paragrafens 1 mom. konstateras följande: ”Den som i syfte att få en oskyldig dömd till straff eller annars för att skada någon döljer, förstör, skadar, ändrar eller på något annat sätt förvanskar ett föremål, en handling eller något annat bevismaterial som behövs som bevis vid en domstol eller vid förundersökningen i ett brottmål, och som han vet ha betydelse i saken, skall för bevisförvanskning dömas till böter eller fängelse i högst två år.” 

I strafflagens 38 § 1 mom. föreskrivs om sekretessbrott. I paragrafen konstateras att den som i strid med tystnadsplikt som anges i lag eller förordning eller som en myndighet särskilt har ålagt med stöd av lag röjer en omständighet som ska hållas hemlig och som han fått kännedom om på grund av sin ställning, i sin befattning eller vid fullgörandet av ett uppdrag, eller utnyttjar en sådan hemlighet till sin egen eller någon annans nytta ska för sekretessbrott dömas till böter eller fängelse i högst ett år. 

Den som inte iakttar en uppmaning från domstolen kan enligt rättegångsbalken också föreläggas ordningsbot. 

9 §.Proportionaliteten vid utlämnande av bevis. Denna paragraf är baserad på direktivets artikel 5.3 samt på artiklarna 6.4 c och 6.11. 

I vår nationella lagstiftning regleras proportionalitetsbedömningen i rättegångsbalkens 17 kap. 8 § enligt vilken domstolen ska avvisa bevisning som gäller en omständighet som inte inverkar på saken, som annars inte behövs, som kan ersättas med bevisning som kan föras med väsentligt mindre kostnader eller besvär, som kan ersättas med bevisning som är väsentligt mer tillförlitlig, eller som inte kan tas upp trots att behöriga åtgärder har vidtagits, om avgörandet inte bör fördröjas ytterligare. 

Ovan nämnda 17 kap. 8 § i rättegångsbalken motsvarar i stort sett kraven i artikel 5.3, med undantag för punkt c) om konfidentiella uppgifter som skyddas med stöd av rättegångsbalkens 17 kap. 38 §. Artiklarna 6.4 c och 6.11 samt delvis artikel 5.3 förutsätter nationell reglering. I rättegångsbalken föreskrivs inte om bedömning av proportionaliteten uttryckligen med tanke på en effektiv övervakning av konkurrensrätten.  

Enligt paragrafens 1 mom. ska domstolen begränsa utlämnandet av bevis till vad som står i rätt proportion till ändamålet med hänsyn tagen till alla parters och berörda tredje parters rättmätiga intressen. Momentet är baserat på artikel 5.3 och till den därtill anslutna artikeln 6.4 som gäller bedömningen av frågan om ett föreläggande om utlämnande av information är proportionellt. Enligt artikel 6.4 ska domstolen bl.a. överväga om begäran har formulerats särskilt med hänsyn till arten av, syftet med eller innehållet i sådana handlingar som lämnats till en konkurrensmyndighet eller som finns i dess ärendeakt eller om det snarare rör sig om en icke närmare preciserad ansökan avseende handlingar som lämnats till en konkurrensmyndighet. Dessutom ska det övervägas om den part som begär utlämnande gör detta med avseende på en skadeståndstalan vid en nationell domstol. 

Paragrafens 2 mom. är baserat på artikel 6.11. Enligt momentet kan Konkurrens- och konsumentverket på eget initiativ lämna ett yttrande till domstolen där det ger sin syn på huruvida begäran om utlämnande av bevis är proportionerlig.  

Paragrafens 3 mom. är baserat på artikel 6.4 c. Enligt det föreslagna momentet ska domstolen vid sin bedömning av proportionaliteten av ett utlämnande av bevis beakta huruvida effektiviteten i den offentliga verkställigheten av konkurrensrätten tryggas då det är fråga om de omständigheter som nämns i paragrafen. En effektiv offentlig övervakning av konkurrensrätten ska beaktas då begäran om utlämnande gäller sådana handlingar som avses i lagförslagets 8 § 4 mom., dvs. Konkurrens- och konsumentverkets handlingar, som inte får användas som bevis förrän verket har avslutat sitt förfarande. Detsamma gäller situationer där begäran om utlämnande av en handling gäller bevis som finns i Konkurrens- och konsumentverkets ärendeakt eller om Konkurrens- och konsumentverket ger sin syn på frågan om huruvida begäran om utlämnande av bevis är proportionerlig.  

Enligt direktivets ingress bör proportionalitetskravet bedömas omsorgsfullt om utlämnandet riskerar att omintetgöra en konkurrensmyndighets utredningsstrategi genom att avslöja vilka handlingar som finns i ärendeakten eller som riskerar att inverka negativt på företagens incentiv att samarbeta med konkurrensmyndigheterna. 

Såsom konstateras i direktivets ingress bör särskild uppmärksamhet ägnas åt att förhindra s.k. fishing expeditions, dvs. icke-specificerade eller vagt formulerade sökningar efter information som sannolikt inte är relevant för parterna i förfarandet. En begäran om utlämnande av bevis bör därför inte anses vara proportionell om den avser allmänt utlämnande av handlingar ur en konkurrensmyndighets akt i ett visst ärende, eller om den avser allmänt utlämnande av handlingar som lämnats in av en part i samband med ett visst ärende. Sådana vittomfattande framställningar om utlämnande av bevis är inte förenliga med den begärande partens skyldighet att specificera bevisning eller beviskategorier så snävt och exakt som möjligt.  

10 §.Preskription. Denna paragraf är baserad på direktivets artikel 10. Enligt artikeln får preskriptionsfristerna inte börja löpa förrän överträdelsen av konkurrensrätten har upphört och käranden fått kännedom om, eller rimligtvis kan förväntas ha fått kännedom om a) beteendet och det faktum att det utgör en överträdelse av konkurrensrätten, b) det faktum att överträdelsen av konkurrensrätten orsakat honom eller henne skada, och c) överträdarens identitet. Enligt artikeln ska preskriptionsfristerna för väckande av skadeståndstalan ha en löptid på minst fem år. Det är sålunda möjligt att nationellt ta i bruk också en längre preskriptionstid till förmån för kärandena.  

Enligt artikel 10.4 ska en preskriptionsfrist tillfälligt upphöra att löpa eller, beroende på nationell rätt, avbrytas, om en konkurrensmyndighet vidtar åtgärder inom ramen för en utredning eller ett förfarande med avseende på en överträdelse av konkurrensrätten som skadeståndstalan avser. Med konkurrensmyndighet avses enligt artikel 2.8 kommissionen eller en nationell konkurrensmyndighet, eller båda om sammanhanget så kräver. Det tillfälliga avbrottet i preskriptionsfristen ska upphöra tidigast ett år efter att överträdelsebeslutet har blivit slutligt eller efter det att förfarandet avslutats på något annat sätt. Detta innebär att en medlemsstat inte utifrån sitt nationella rättssystem får välja att avbryta eller avsluta preskriptionstiden för en utredning eller ett förfarande som inletts av en myndighet.  

Enligt konkurrenslagens gällande 20 § är preskriptionstiden tio år och den börjar löpa från det att överträdelsen upphörde. Enligt direktivet är preskriptionstiden fem år, men den börjar löpa senare än enligt konkurrenslagens 20 §. Enligt direktivet är en förutsättning för att preskriptionstiden ska börja löpa dels att överträdelsen upphört och dels också kännedom om överträdelseförfarandet och dess oförenlighet med konkurrensrätten, om att käranden åsamkats skada och om överträdaren. Det har inte ännu uppkommit någon vedertagen nationell rättspraxis i fråga om när den skadelidande kan anses ha fått kännedom om skadan. Kännedom föreligger i varje fall senast då överträdelsebeslutet har vunnit laga kraft. 

Om skadestånd söks med stöd av lagen om konkurrensrättsligt skadestånd ska preskriptionsbestämmelserna i den föreslagna lagen tillämpas. Preskriptionslagens bestämmelser ska fortsättningsvis tillämpas i fråga om avtals- respektive överträdelsebaserat ersättningsansvar, oberoende av den föreslagna lagens preskriptionsbestämmelser. Om skadestånd söks t.ex. på grund av en avtalsöverträdelse ska preskriptionslagen tillämpas. Preskriptionslagens tidsfrister är sålunda inte tillämpliga parallellt med de frister för väckande av talan som föreskrivs i den föreslagna lagen om konkurrensrättsligt skadestånd. 

Ersättningstalan efter överträdelsebeslut, följdtalan (s.k. follow on -talan), är betydligt vanligare än självständig ersättningstalan som inte är baserad på en konkurrensmyndighets eller domstols överträdelsebeslut (s.k. stand alone -talan). Av denna anledning skulle det i fråga om följdtalan vara ändamålsenligt att föreskriva om preskriptionstiden och dess början, upphörande och längd på ett så tydligt sätt som möjligt, dock med beaktande av direktivet. Sättet för beräkning av preskriptionstiden bör vara möjligast entydigt såväl från kärandens och svarandens synpunkt som från domstolens synpunkt. Direktivets artikel 10 förutsätter dels att överträdelsen upphört och dels också att käranden fått kännedom om saken.  

Preskriptionsbestämmelsen består av flera element. Paragrafens 1 mom. motsvarar i stor utsträckning direktivets bestämmelse enligt vilken preskriptionstiden börjar löpa fem år efter att överträdelsen upphört och käranden fått kännedom om skadan samt om avbrottet i preskriptionstiden. Enligt paragrafens 2 mom. anses rätten till skadestånd dock inte ha preskriberats, om skadeståndstalan väcks innan det har förflutit tio år från den dag då överträdelsen skedde eller den fortsatta överträdelsen avslutades, eller ett år från det att saken har avgjorts genom en lagakraftvunnen dom eller behandlingen av ärendet i övrigt har upphört.  

Enligt paragrafens 1 mom. är preskriptionstiden för ersättande av skador som orsakats av en överträdelse av konkurrensrätten fem år och den börjar löpa från det att den skadelidande kände eller borde ha känt till överträdelsen av konkurrensrätten samt skadan och den som var ansvarig för den. Preskriptionstiden börjar sålunda löpa först då alla tre villkor för att käranden ska anses ha fått kännedom är uppfyllda. Avsikten med uttrycket ”kände eller borde ha känt till” är att terminologin ska stämma överens med övrig nationell lagstiftning och de allmänna riktlinjerna för tolkningen av den. Om det inte finns särskilda skäl att anse något annat anses kännedom uppkomma då Konkurrens- och konsumentverket gör sin påföljdsframställning eller fattar sitt överträdelsebeslut. Bedömningen är i detta avseende sålunda densamma som i högsta domstolens avgörande 2016:11. Den skadelidande anses dock ha känt till överträdelsen senast då överträdelsebeslutet vann laga kraft. De på kännedomen baserade kriterierna i fråga om preskriptionstidens början kräver emellertid övervägande från fall till fall, åtminstone när det är fråga om en enskild talan. Enligt momentet avbryts preskriptionstiden genom att talan väcks.  

I momentets andra mening konstateras det att om konkurrensmyndigheten har börjat undersöka en överträdelse eller inlett ett annat förfarande med anledning av en överträdelse, avbryts preskriptionstiden till dess att det har förflutit ett år från det lagakraftvunna utslaget eller från det att behandlingen av ärendet annars har avslutats. Med konkurrensmyndigheten avses i momentet Europeiska kommissionen eller en nationell konkurrensmyndighet inom EU. 

Med avbrytande av preskriptionstiden avses att det efter att ett avbrott upphört återstår så mycket av preskriptionstiden som inte ännu hade utnyttjats då avbrottet började. Avbrottet har betydelse då preskriptionstiden på fem år beräknas i det fall att domstolen anser att den skadelidande fått kännedom om skadan före det lagakraftvunna beslutet. Då domstolen anser att kännedom uppkommer och preskriptionstiden på fem år börjar löpa från det att Konkurrens- och konsumentverket gör sin påföljdsframställning, avbryts preskriptionstiden enligt momentet till dess att ett år har förflutit från det lagakraftvunna avgörandet. I praktiken återstår sålunda sex år av preskriptionstiden efter det lagakraftvunna beslutet. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs att rätten till skadestånd inte anses ha preskriberats om skadeståndstalan väcks innan det har förflutit tio år från den dag då överträdelsen skedde eller den fortsatta överträdelsen avslutades, eller ett år från det att saken har avgjorts genom en lagakraftvunnen dom eller behandlingen av ärendet i övrigt har upphört. 

Den skadelidande har rätt att väcka talan och söka skadestånd om någon av de alternativa preskriptionstider som nämns i 1 och 2 mom. inte ännu har löpt ut. Rätten till skadestånd preskriberas sålunda inte förrän den längsta alternativa preskriptionstiden i det aktuella fallet har löpt ut. Käranden har alltid minst ett år till sitt förfogande från det lagakraftvunna avgörandet eller från det att behandlingen annars avslutats till dess att talan väcks, även om de övriga preskriptionstiderna därförinnan har löpt ut.  

När preskriptionstider beräknas enligt momentet tillämpas inte bestämmelsen i 1 mom. enligt vilken preskriptionstiden avbryts till dess att det har förflutit ett år från det lagakraftvunna avgörandet. Detta innebär att den tio års preskriptionstid som ska beräknas från det att överträdelsen upphört inte avbryts, trots att konkurrensmyndigheten och domstolen eventuellt har inlett en undersökning. 

Preskriptionstiden på tio år är i likhet med preskriptionstiden på fem år enligt 1 mom. tillämplig också på självständig talan som avser en sådan misstänkt överträdelse av konkurrensrätten som konkurrensmyndigheten inte ens har börjat utreda eller då misstanken har undersökts i någon mån men fallet har avskrivits. En självständig talan kan avse en situation där Konkurrens- och konsumentverket inte har undersökt misstanken eftersom någon åtgärdsbegäran inte inkommit och verket inte heller har börjat undersöka saken på eget initiativ. Situationen kan också vara den att verket har undersökt misstanken åtminstone i någon mån, men avskrivit ärendet eftersom det inte har getts prioritet eller också har överträdelsen redan avskrivits eller verket har gett ett beslut enligt vilket överträdelsen inte har bevisats. En självständig talan kommer i fråga också då verket inte har fattat ett sådant i konkurrenslagens 10 § avsett åtagandebeslut vari det inte uttryckligen konstateras att en överträdelse föreligger. 

En sådan ett års preskriptionstid som avses i momentet är tillämplig i en situation där en skadeståndstalan bygger på Konkurrens- och konsumentverkets lagakraftvunna överträdelsebeslut, marknadsdomstolens eller högsta förvaltningsdomstolens lagakraftvunna beslut eller på ett lagakraftvunnet överträdelsebeslut av kommissionen eller konkurrensmyndigheten i en annan medlemsstat. Den ettåriga preskriptionstiden är tillämplig också på en självständig talan i en situation där kommissionen, Konkurrens- och konsumentverket eller en annan medlemsstats konkurrensmyndighet har börjat utreda överträdelsen, men det inte föreligger något lagakraftvunnet materiellt avgörande i fallet.  

11 §.Inverkan av medlingsförhandlingar på preskription och på behandlingen av skadestånsdtalan. I denna paragraf föreskrivs om avbrytande av preskriptionstiden medan medlingsförhandlingar pågår och om avbrytande av domstolsbehandlingen av skadeståndstalan medan medlingsförhandlingarna pågår. I direktivets artikel 18 föreskrivs om tvistlösning i godo (concensual dispute resolution). Enligt direktivets definition avses med tvistlösning i godo samtliga mekanismer som gör det möjligt för parterna att utanför domstol lösa tvister om skadeståndsanspråk. Med medling avses sålunda alla former av frivilligt förfarande som syftar till överenskommelse om skadestånd. Enligt direktivets definition avses med uppgörelse i godo en överenskommelse som uppnås genom tvistlösning i godo. Som exempel på sådan uppgörelse nämns i direktivets ingress skiljedom (arbitration), medling och förlikning samt tvistlösning utanför domstol, inbegripet sådana fall där en domare kan förklara en uppgörelse bindande. 

I nationell lag skiljer sig uttrycket medlingsförfarande från uttrycket medling, varmed vanligen förstås medlingsförhandlingar under ledning av en utomstående medlare. Parter i förfarandet kan utöver de skadelidande vara en eller flera skadevållare. Då förfarandet inleds har de skadelidande den fördelen att alla kända aktörer som orsakat skada deltar i förfarandet. Både för de skadelidande och för skadevållarna är det emellertid alltid frivilligt att delta i förfarandet.  

Det vanligaste exemplet på ”tvistlösning i godo” enligt direktivet är förhandlingar mellan parterna och i paragrafen används sålunda begreppet medlingsförhandlingar. Förhandlingarna är inte formbundna och de baseras på någondera partens initiativ som syftar till en uppgörelse i godo. Det kan också vara fråga om förhandlingar som leds av en utomstående medlare som utsetts av parterna och vars uppgift uteslutande är att hjälpa parterna att nå en uppgörelse i godo. Medlingsförhandlingar förutsätter inte att ärendet hänskjuts till domstol – förhandlingarna kan i sin helhet föras utanför en domstol. 

Om man når en uppgörelse i godo kan denna fastställas i domstol. I rättegångsbalkens 20 kap. föreskrivs att i en anhängig rättegång kan förlikningen fastställas i domstol. Också en tvist om en konkurrensbegränsning kan avslutas med en förlikning som fastställs av domstol, men det förfarande som avses i direktivet omfattar sålunda också alla andra förlikningssituationer.  

De gällande bestämmelserna om ett uttryckligt medlingsförfarande finns i lagen om medling i tvistemål och stadfästelse av förlikning i allmänna domstolar (394/2011). I gällande lag finns bestämmelser om medling i domstol och också om stadfästelse av förlikning efter medling som skett utanför domstolen. Både tvistemål som inte behandlas i en rättegång och tvistemål som redan är anhängiga i en domstol kan tas upp till medling på ansökan av en eller flera parter i tvisten. En förutsättning för förfarandet är att alla parter har gett sitt samtycke. Medlingen i domstol avslutas då en förlikning fastställs i ärendet eller då parterna meddelar medlaren att de annars kommit överens om saken. Medlingen kan också sluta så att en part meddelar medlaren att han eller hon inte längre vill fortsätta med medlingen. Alternativt kan medlingen sluta så att medlaren efter att ha hört parterna beslutar att det inte längre är motiverat att fortsätta medlingen. Den nämnda lagen innehåller bestämmelser också om fastställelse av en sådan förliknings verkställbarhet som uppkommit vid medling utanför domstol. Tingsrätten kan fastställa att en förlikning eller en del av en förlikning som uppnåtts vid medling utanför domstol är verkställbar.  

Den föreslagna paragrafen omfattar ovan nämnda förfaranden som syftar till en förlikning. Gemensamt för förfarandena är att de förutsätter samtycke av båda parter, vissa parter eller samtliga parter.  

I paragrafens 1 mom. föreskrivs att medlingsförhandlingar avbryter preskriptionstiden för dem som deltar i förhandlingarna för den tid som medlingsförhandlingarna pågår, vilket innebär att den skadelidande inte behöver ha bråttom t.ex. med att väcka skadeståndstalan. Avbrytandet gäller sålunda dem som är eller har varit representerade vid medlingsförhandlingarna. Med avbrytande av preskriptionstiden avses ett avbrott i preskriptionen varefter återstår den del av preskriptionstiden som inte ännu utnyttjats. Preskriptionstiden kan sålunda upphöra vid olika tidpunkter för olika skadelidande, beroende bl.a. på om de deltar i tvistlösningsförfarandet eller inte. 

Medlingsförhandlingarna gäller alla åtgärder som innebär att parterna börjar förhandla eller ett förfarande som syftar till en förlikning, sålunda också parternas interna förhandlingar, utan att en domstol eller någon annan utomstående aktör bistår vid medlingen. Med tanke på parternas rättssäkerhet är det av största vikt att förfarandet dokumenteras. I praktiken inleds förfarandet på initiativ av en part. Parten frågar motparten om denna är beredd att direkt börja förhandla om en förlikning eller att utse en gemensam medlare. 

Det finns skadevållare som inte nödvändigtvis går med på medlingsförhandlingar. För dessas vidkommande avbryts preskriptionstiden inte av den anledningen att medlingsförhandlingar förs med andra skadevållare. Den skadelidande måste i fråga om sådana skadevållare se till att skadeståndsansvaret inte hinner preskriberas. När ärendet blir anhängigt kan käranden be domstolen skjuta upp behandlingen av ärendet till dess att medlingsförhandlingarna har avslutats.  

Med tanke på avbrytandet av preskriptionen är det viktigt att det av dokumentationen framgår att förfarandet syftar till en förlikning. Av dokumentationen bör framgå namnet på dem som deltar i förfarandet. För att en part – i praktiken den som yrkar på skadestånd – medan förfarandet pågår ska kunna räkna sig avbrottet till godo, bör inledandet av förhandlingsförfarandet dokumenteras. Det tydligaste sättet att göra detta är att alla som deltar i förfarandet undertecknar ett dokument varav framgår datum då förfarandet inleds respektive avlutas. I praktiken är det skäl att upprätta ett protokoll över hela förfarandet, med inlednings- och avslutningsdatum samt alla parters underskrifter. Förhandlingar som syftar till en förlikning kan inledas också genom e-postkorrespondens. Alla deltagare i förfarandet måste bekräfta att det är fråga om ett förfarande som syftar till förlikning. 

Om ett ärende förs till medling i domstol blir det anhängigt med en ansökan varav framgår datum då förfarandet inleddes. Ärendet är anhängigt till dess att uppgörelsen har fastställts eller domstolen anser att medlingen avslutats utan förlikning. Om ett förfarande som syftar till förlikning avslutas utan uppgörelse i godo fortsätter preskriptionstiden att löpa från den dag då förlikningsförfarandet upphörde. Någon ny preskriptionstid börjar sålunda inte löpa från den tidpunkten. Under en och samma tvistlösningsprocess kan man försöka nå en förlikning fler än en gång och preskriptionstiden kan också avbrytas på motsvarande sätt. 

I paragrafens 2 mom. konstateras det att när ärendet är anhängigt vid en allmän domstol kan domstolen avbryta behandlingen av skadeståndstalan för högst två år för dem som deltar i medlingsförhandlingarna. Den tid under vilken behandlingen av en skadeståndstalan vid domstol i fråga om ett och samma försök att nå en uppgörelse kan emellertid sammanlagt uppgå till högst två år. Om medlingsförfarandet inte har kunnat avslutas förrän behandlingen av skadeståndstalan i domstolen har varit avbruten i sammanlagt två år, ska domstolen fortsätta behandlingen. Med domstolsbehandling avses i momentet endast behandling i en allmän domstol, eftersom skadeståndsärendet inte samtidigt kan vara anhängigt både vid en allmän domstol och vid en skiljedomstol. 

Parterna får i princip fritt bestämma utformningen av medlingen. En begränsning när det gäller innehållet i alla förlikningar som stadfästs av en domstol utgör emellertid förbudet i rättegångsbalkens 20 kap. där det föreskrivs att en förlikning inte får stadfästas om den strider mot lag eller är uppenbart oskälig eller om den kränker en utomståendes rätt. Ändring får sökas i alla domsolsavgöranden om stadfästelse av förlikning, med iakttagande av vad som föreskrivs om sökande av ändring i respektive domstols domar. Detsamma gäller förlikning som ska stadfästas efter medling i domstol.  

12 §.Förlikning och dess inverkan på skadestånd. I denna paragraf föreskrivs om en förliknings inverkan på skadestånd och om regressrätten mellan överträdare. Denna paragraf är baserad på artikel 19. Avsikten med att eftersträva en förlikning är att främja ett förfarande som på ett bindande sätt fastställer storleken av de i förfarandet deltagande parternas ersättningsandelar. Detta har betydelse i synnerhet i den situationen att en del av skadevållarna vägrar delta i medlingsförhandlingarna. Medlingsförhandlingar är emellertid det effektivaste och mest ändamålsenliga sättet i situationer där samtliga skadevållare samtycker till en förlikning. På så sätt löser man hela skadeståndsfrågan.  

Ett tvistemål som avser ett skadeståndsanspråk är dispositivt, vilket innebär att parterna fritt kan komma överens om ersättningen. En part kan t.ex. avstå från en del av sina yrkanden för att få till stånd en uppgörelse i godo. Detta gäller också överenskommelser om ersättning för skada som orsakats genom en konkurrensbegränsning. 

Artiklarna 19.1–19.3 gäller den situationen att en eller flera som varit delaktiga i överträdelsen har gjort upp i godo med en eller flera eller rentav samtliga skadelidande. Artiklarna gäller inte en situation där alla som varit delaktiga i överträdelsen har gjort upp i godo. De gäller den inverkan som en förlikning har på den skadelidandes återstående fordran mot de delaktiga i överträdelsen som inte har gjort upp i godo. Således har artiklarna 19.1–19.3 inte någon betydelse när det gäller de skadelidandes ersättningsanspråk mot överträdare som inte deltagit i uppgörelsen. Artikel 19.4 gäller den situationen att skadelidande som inte deltagit i en uppgörelse i godo, efter uppgörelsen kräver ersättning av någon av överträdarna. 

Paragrafens 1 mom. är baserat på artikel 19.1. I momentet föreskrivs att efter en förlikning reduceras den skadelidandes rätt till ersättning med den andel av skadan som den överträdande part som gör upp i godo har vållat den skadelidande parten. Efter uppgörelsen ska sålunda från den ersättning som döms ut dras av den överträdares andel av skadan som deltagit i uppgörelsen. 

Paragrafens 2 mom. är baserat på artikel 19.2. Enligt momentet får andra som varit delaktiga i överträdelsen och som är ansvariga för det återstående skadeståndet inte regressrätt gentemot en överträdande part som gör upp i godo. För den återstående delen av den ersättning som ska betalas svarar sålunda endast de övriga som gjort sig skyldiga till överträdelsen och dessa kan inte kräva att en part som deltagit i uppgörelsen ska betala en större andel av ersättningen än vad som framgår av uppgörelsen.  

I direktivets ingress förtydligas det att regeln om att inget bidrag ska lämnas är att den skadelidande partens skadeståndskrav bör minskas med den andel av den vållade skadan som den överträdare som gör upp i godo står för, oberoende av om beloppet i förlikningen motsvarar eller avviker från den relativa andel av skadan som den medskyldiga överträdaren som gör upp i godo vållade den skadelidande part som gör upp i godo. Den relativa andelen bör fastställas enligt samma regler som annars används för att fastställa bidragen mellan överträdarna. Detta innebär att om ersättningen enligt uppgörelsen är mindre än den relativa andelen av skadan enligt regressrätten, kan den skadelidande enligt huvudregeln inte kräva skillnaden mellan den relativa skadan och ersättningen. 

En i en uppgörelse avtalad ersättningsandel, dvs. dens eller deras andel som deltagit i uppgörelsen, ska sålunda behandlas separat och den kan sålunda inte längre bli föremål för en annan skadeståndsprocess i domstol. Andelen i fråga kan sålunda inte längre utkrävas i en skadeståndsprocess och på motsvarande sätt ska den dras av från ersättning som fastställs i en dom. Hur stor denna andel är ska i sista hand fastställas i en process och domstolen ska uppskatta andelen i det enskilda fallet. Den som kräver ersättning ska i praktiken i samband med sitt yrkande lägga fram en utredning om sin syn på den totala skadan och vilken del som han eller hon fått ersättning för med stöd av uppgörelsen. Det ska inte vara möjligt att kräva dubbel ersättning. 

Deltagarna i uppgörelsen behöver inte delta i den ersättning som fastställs genom en dom. För den del av ersättningen som fastställs genom domen svarar endast de övriga överträdarna och dessa kan inte kräva att en person som deltar i uppgörelsen ska betala sin andel av ersättningen, dvs. en större andel av ersättningen än den som anges i uppgörelsen. 

Paragrafens 3 mom. är baserat på artikel 19.3. I momentet föreskrivs om undantag från huvudregeln. I 3 mom. konstateras att den överträdande part som gör upp i godo inte är ansvarig för det återstående skadeståndet, utom när de överträdande parter som inte gör upp i godo inte kan betala det återstående skadeståndet. Vidare föreskrivs i momentet att vid förlikning kan det bestämmas att en överträdande part som gör upp i godo inte är ansvarig för det återstående skadeståndet ens om de överträdande parter som inte gör upp i godo inte kan betala det återstående skadeståndet. Man kan således komma överens om saken och ett sådant villkor leder enligt huvudregeln till en situation där den som är part i en förlikning ska betala endast en ersättning enligt uppgörelsen, trots att de övriga överträdande parterna inte kan betala det återstående skadeståndet. 

I direktivet motiveras undantaget med rätten till full ersättning. I ingressen föreskrivs att för att säkerställa rätten till full ersättning bör den överträdare som deltagit i överträdelsen och som gör upp i godo som undantag ändå betala skadestånd om det är den enda möjligheten för den skadelidande part som gör upp i godo att få ersättning för det återstående anspråket. En överträdare som deltagit i uppgörelsen kan emellertid inte avkrävas ersättning, trots att de övriga överträdarna inte skulle kunna betala till den skadelidande, om detta ersättningsansvar uttryckligen har uteslutits i den på medlingen baserade uppgörelsen.  

Paragrafens 4 mom. är baserat på artikel 19.4 som gäller de överträdande parternas inbördes ersättningsansvar på grund av regressrätten. Efter uppgörelsen kan de skadelidande som inte deltagit i den kräva ersättning från vilken som helst överträdare och om en överträdare har ingått en förlikning med en skadelidande är överträdaren fortfarande ansvarig gentemot de övriga. 

I momentet konstateras det att om en överträdande part som gör upp i godo på basis av 3 mom. betalar skadestånd utöver det som denne enligt uppgörelsen har förbundit sig till, får denne regressrätt gentemot andra överträdande parter på det sätt som föreskrivs i 6 kap. 3 § i skadeståndslagen. I skadeståndslagens 6 kap. 3 § konstateras det att den som har erlagt skadestånd utöver sin egen andel har rätt att av envar av de övriga skadeståndsskyldiga erhålla vad han för dennes del betalt. Dessutom konstateras i paragrafen att om någon av de skadeståndsskyldiga uppenbarligen har kommit på obestånd eller om hans vistelseort är okänd, ska envar av de övriga skadeståndsskyldiga betala sin andel av bristen. 

Om den som deltagit i en uppgörelse sålunda med stöd av 3 mom. måste betala en del av eller hela den ersättning som de övriga ansvarar för, får han eller hon regressrätt i enlighet med skadeståndslagens 6 kap. 3 §. Regressrätten innebär att de övriga ersättningsskyldiga måste återbetala den andel som den som är delaktig i uppgörelsen har betalat utöver sin andel. Med överbetalning avses här en ersättningsandel som överskrider andelen enligt uppgörelsen. I en sådan situation ska en eller flera skadevållare som gjort upp i godo och som har betalat mer än vad som överenskommits i uppgörelsen, bli tvungna att genom en regresstalan hos dem som inte deltagit i uppgörelsen återkräva vad de betalat för mycket. I en sådan situation måste domstolen också förordna hur regressrätten i praktiken ska förverkligas, dvs. hur de övriga ersättningsskyldigas inbördes ansvar ska fördelas mellan dem när det gäller betalningen till en part som deltagit i uppgörelsen.  

Enligt direktivets ingress bör sådana situationer undvikas där överträdare som deltagit i överträdelsen och som gör upp i godo, genom att betala ersättning till överträdare som deltagit i överträdelsen och som inte gör upp i godo för de skadestånd de betalat de skadelidande parter som inte gör upp i godo, betalar det sammanlagda beloppet av den ersättning som överstiger deras relativa ansvar för den skada som överträdelsen orsakat. Vidare konstateras det att om företag som deltagit i överträdelsen och gjort upp i godo uppmanas att bidra till skadestånd som senare betalats till skadelidande parter som inte gör upp i godo av företag som deltagit i överträdelsen men inte gör upp i godo, bör nationella domstolar beakta de skadestånd som redan betalats inom ramen för uppgörelsen i godo, med beaktande av att inte alla de företag som deltagit i överträdelsen nödvändigtvis är i lika hög grad inblandade i överträdelsen i hela dess fulla omfattning i materiellt, tidsmässigt och geografiskt hänseende. 

I praktiken ska domstolen sålunda beakta en regresstalan när den behandlar överträdares relativa andel av skadan och de ersättningar som har betalats med stöd av en förlikning. 

13 §.Ikraftträdande. I lagförslagets 13 § som är baserad på artiklarna 21 och 22 föreskrivs om ikraftträdandet. 

I paragrafens 1 mom. föreskrivs om ikraftträdandet. Det föreslås att lagen träder i kraft den 26 december 2016. Enligt direktivets artikel 21 ska lagarna om genomförande av direktivet träda i kraft den 27 december 2016. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs det att mål som är anhängiga vid domstolar när denna lag träder i kraft ska slutbehandlas med iakttagande av de bestämmelser som gällde innan denna lag trädde i kraft. På så sätt säkerställs det att samma bestämmelser tillämpas under hela processen. Huvudregeln när det gäller ikraftträdandet är att lagen ska tillämpas på skadeståndstalan vid överträdelse av konkurrensrätten då talan har väckts efter att lagen trätt i kraft, men i 3 mom. föreskrivs om undantag från huvudregeln. 

Begreppet konkurrensrättsligt skadestånd avser ersättande av skador som orsakats genom överträdelse av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget samt 5 och 7 § i konkurrenslagen. I samband med detta lagförslag föreslås det att konkurrenslagens 20 § ändras så att paragrafens innehåll ersätts med konstaterandet att på ersättande av skador som orsakats av överträdelse av konkurrensrätten ska tillämpas lagen om konkurrensrättsligt skadestånd.  

I paragrafens 3 mom. föreskrivs det att lagens 2 § 1-3 mom., 4, 5, 10 och 12 § ska tillämpas endast till den del förfarande som avses i 1 § har vidtagits den 26 december 2016 eller därefter. Sålunda ska dessa bestämmelser tillämpas endast då den föreslagna lagen har trätt i kraft och dessutom då ett förfarande enligt 1 § helt eller delvis har skett den 26 december 2016 eller därefter. Om förfarandet sträcker sig till tiden efter såväl den gällande lagstiftningen som den föreslagna lagens ikraftträdande, ska på den del av förfarandet som sträcker sig till den 25 december 2016 tillämpas den gällande lagstiftningens materiella bestämmelser, medan på den del av förfarandet som sker den 26 december 2016 och därefter ska tillämpas de materiella bestämmelserna i lagen om konkurrensrättsligt skadestånd. Den gällande lagstiftningens materiella bestämmelser finns i konkurrenslagens 20 § och i de bestämmelser som paragrafen hänvisar till. 

Momentet är baserat på artikel 22.1 enligt vilken medlemsstaterna ska säkerställa att de nationella bestämmelser som antas i syfte att följa de materiella bestämmelserna i direktivet inte ska tillämpas retroaktivt. Som materiella bestämmelser i den föreslagna lagen betraktas 2 § 1-3 mom. om skada och ersättande av den, 4 § om solidariskt ansvar för skada, 5 § om regressrätt, 10 § om preskription samt 12 § om förlikning och dess inverkan på skadeståndstalan. De materiella bestämmelserna i 2 § 1-3 mom. gäller ränta, indirekt ägares rätt till ersättning, skadepresumtion och vem som har rätt till ersättning. 

Enligt artikel 22.2 ska nationella bestämmelser utöver de bestämmelser som avses i punkt 1 inte tillämpas på skadeståndstalan som väckts vid en nationell domstol före den 26 december 2014. Bedömningen ska enligt momentet baseras på det förfarande som ligger till grund för ersättningsansvaret, dvs. den överträdelse av konkurrensrätten som orsakat skadan. 

1.2  Konkurrenslagen

14 §.Befrielse från påföljdsavgift i kartellfall. I denna paragraf föreskrivs att en företagsförklaring utöver information och bevis är en förutsättning för befrielse från påföljdsavgift. Det föreslås att ordet företagsförklaring fogas till 1 och 2 punkten i 1 mom. Ändringen av paragrafen har samband med föreslagna 8 § 3 mom. om förbud mot användning av bevis i lagen om konkurrensrättsligt skadestånd. Momentet är baserat på direktivets artikel 6.6. 

I konkurrenslagens 14-17 § föreskrivs om befrielse från påföljdsavgift och om nedsättning av påföljdsavgiften. Enligt konkurrenslagens 14 § kan befrielse från påföljdsavgift beviljas när det är fråga om en sådan i konkurrenslagens 5 § eller i artikel 101 i EUF-fördraget avsedd hemlig konkurrensbegränsning mellan konkurrenter genom vilken inköps- eller försäljningsvillkor eller andra affärsvillkor fastställs, produktion eller försäljning begränsas eller marknader, kunder eller inköpskällor delas upp. I konkurrenslagens 16 § föreskrivs om andra förutsättningar för befrielse från påföljdsavgift. När samtliga förutsättningar är uppfyllda ska verket inte göra en framställning om befrielse till marknadsdomstolen. 

Den gällande konkurrenslagen känner inte till sådan förklaring inom ramen för eftergiftsprogrammet som avses i direktivet, dvs. begreppet företagsförklaring (leniency statement). Termen ”uppgifter och bevis” som används i konkurrenslagens 14, 15 och 17 § är mera omfattande än definitionen i direktivets artikel 2.16. I den gällande konkurrenslagen anses en företagsförklaring höra till kategorin uppgifter och bevis. I förarbetena till konkurrenslagen preciseras det att uppgifter och bevis avser bl.a. företagsförklaringar, skriftliga dokument, dataregistreringar samt data eller muntliga utsagor av företrädare för näringsidkaren eller av anställda hos näringsidkaren. Trots att företagsförklaringar inte uttryckligen nämns i konkurrenslagens 14 och 15 § utgör dessa en viktig del av de uppgifter och bevis som ska tillställas myndigheten. Konkurrens- och konsumentverket har sålunda i praktiken förutsatt att både näringsidkare som ansöker om befrielse från eller nedsättning av påföljdsavgiften ska lämna uppgifter som kan jämställas med en företagsförklaring.  

En tydlig lagstiftning som har ett direkt eller indirekt samband med systemet för befrielse från eller nedsättning av påföljdsavgiften samt en enhetlig terminologi har en viktig betydelse för enskilda näringsidkare och likaså för hela systemets funktion. För att säkerställa enhetligheten i den terminologi som används i konkurrenslagen och i lagen om konkurrensrättsligt skadestånd föreslås det en sådan ändring i paragrafen att lämnande av en företagsförklaring utöver uppgifter och bevis ska vara en förutsättning för befrielse från påföljdsavgiften. Ändringen utesluter inte skyldigheten för den som ansöker om befrielse från påföljdsavgiften att utöver företagsförklaringen lämna också andra sådana uppgifter och bevis som avses i paragrafen och den ändrar inte heller samarbetsskyldigheten enligt konkurrenslagens 16 §. 

Avsikten är att begreppet företagsförklaring ska tolkas i enlighet med direktivets artikel 2.16. Enligt artikeln avses med förklaring inom ramen för eftergiftsprogrammet en muntlig eller skriftlig redogörelse som lämnas av ett företag eller en fysisk person, eller för ett företags eller en fysisk persons räkning, till en konkurrensmyndighet, eller en uppteckning av denna, med beskrivning av vad det företaget eller den fysiska personen vet om en kartell och företagets eller personens roll i denna, och som utarbetats särskilt för att lämnas in till konkurrensmyndigheten för att denna ska bevilja befrielse från eller nedsättning av sanktionsavgifter inom ramen för ett eftergiftsprogram; detta omfattar inte redan befintlig information. I direktivet avses med förklaring inom ramen för eftergiftsprogrammet endast förklaringar som lämnats i kartellfall.  

Avsikten är att begreppet ”uppgifter och bevis” som används i paragrafen ska tolkas i enlighet med definitionen i direktivets artikel 2.17. Enligt artikeln avses med redan befintlig information sådana bevis som finns oberoende av en konkurrensmyndighets förfaranden, oberoende av om denna information finns i en konkurrensmyndighets ärendeakt eller inte. 

15 §. Nedsättning av påföljdsavgiften i kartellfall. I denna paragraf föreskrivs att en företagsförklaring utöver uppgifter och bevis ska vara en förutsättning för nedsättning av påföljdsavgiften.  

Det föreslås att ordet företagsförklaring ska fogas till paragrafens 1 mom. Denna ändring har samband med 8 § 3 mom. som föreslås i lagen om konkurrensrättsligt skadestånd och som är direkt baserat på artikel 6.6 i direktivet.  

I den gällande konkurrenslagens 15 och 16 § föreskrivs om förutsättningarna för nedsättning av påföljdsavgiften. När samtliga förutsättningar är uppfyllda ska verket göra en framställning om nedsättningen till marknadsdomstolen. För att säkerställa enhetligheten och tydligheten i den terminologi som används i konkurrenslagen och i lagen om konkurrensrättsligt skadestånd föreslås att sådana ändringar i konkurrenslagens 15 § att lämnande av en företagsförklaring utöver uppgifter och bevis ska vara en förutsättning för nedsättning av påföljdsavgiften. Ändringen utesluter inte sökandens skyldighet att utöver företagsförklaringen lämna andra sådana uppgifter och bevis som avses i konkurrenslagens 15 § och den ändrar inte heller samarbetsskyldigheten enligt konkurrenslagens 16 §. 

Avsikten är att begreppet ”uppgifter och bevis” som används i paragrafen ska tolkas i enlighet med definitionen av begreppet ”redan befintlig information” i direktivets artikel 2.17 och att begreppet företagsförklaring ska tolkas i enlighet med direktivets artikel 2.16. De nämnda begreppen behandlas närmare ovan i motiveringen till 14 §. 

17 §. Förfarandet vid befrielse från påföljdsavgift och nedsättning av påföljdsavgiften i kartellfall. I denna paragraf föreskrivs att en företagsförklaring inte kan användas som bevis i ett skadeståndsärende, men att uppgifter och bevis kan användas också vid behandling av skadeståndstalan som väckts med stöd av lagen om konkurrensrättsligt skadestånd.  

Det föreslås att ordet företagsförklaring tas in i paragrafens 1, 2 och 4 mom. Uppgifter och bevis som lämnats för att få befrielse från eller nedsättning av påföljdsavgiften skyddas i enlighet med 4 mom. i den gällande paragrafen. I momentet föreskrivs att en företagsförklaring, de uppgifter och de bevis som har lämnats till Konkurrens- och konsumentverket för erhållande av befrielse enligt 14 § eller nedsättning av påföljdsavgiften enligt 15 § inte får användas till annat ändamål än för behandlingen vid Konkurrens- och konsumentverket, i marknadsdomstolen eller i högsta förvaltningsdomstolen av ett ärende som gäller ett föreläggande om att upphöra med en konkurrensbegränsning eller en skyldighet att leverera en nyttighet enligt 9 §, ett beslut om åtagande enligt 10 §, återkallande av gruppundantagsförmån enligt 11 § eller en framställning om påföljdsavgift enligt 12 §.  

I paragrafen föreslås en sådan ändring att förbudet mot förordnande att lämna bevis, på det sätt som direktivet förutsätter, ska gälla endast s.k. företagsförklaring (leniency statement), inte alla uppgifter och bevis. Det förbud mot användning som avses i 8 § 3 mom. i lagen om konkurrensrättsligt skadestånd ska sålunda gälla endast företagsförklaringen. Enligt nämnda 8 § 3 mom. får domstolen inte vid en skadeståndsrättegång som bevis använda sin kännedom om innehållet i en förklaring inom ramen för ett eftergiftsprogram för befrielse från eller nedsättning av sanktionsavgifter som utarbetats för kommissionen eller ett EU-medlemslands konkurrensmyndighet. Under de förutsättningar som behandlas i motiveringen till 8 § i den föreslagna lagen om konkurrensrättsligt skadestånd kan en part dock som bevis använda en företagsförklaring som avser parten. Föreslagna 8 § 3 mom. i lagen om konkurrensrättsligt skadestånd är baserat på artikel 6.6 i direktivet. Begreppet företagsförklaring som föreslås bli fogat till paragrafen ska tolkas i enlighet med direktivets artikel 2.16.  

I paragrafen föreslås ett nytt 5 mom. Enligt momentet får de uppgifter och bevis som avses i 4 mom. dock användas också vid behandlingen av skadeståndstalan som väckts med stöd av lagen om konkurrensrättsligt skadestånd. I paragrafen nämns sålunda utöver uppgifter och bevis också företagsförklaring. Ändamålsbundenheten enligt 4 mom. förblir sålunda i övrigt oförändrad, men uppgifter och bevis ska kunna användas som bevis vid behandling av skadeståndstalan som väckts med stöd av lagen om konkurrensrättsligt skadestånd. En företagsförklaring kan däremot inte användas som bevis i ett skadeståndsärende. Avsikten är att begreppet ”uppgifter och bevis” som används i paragrafen ska tolkas i enlighet med begreppet ”redan befintlig information” i direktivets artikel 2.17. 

20 §.Skadestånd. I denna paragraf hänvisas till lagen on konkurrensrättsligt skadestånd. 

I den gällande konkurrenslagens 20 § föreskrivs om skadestånd. Eftersom det i fortsättningen ska föreskrivas om konkurrensrättsligt skadestånd i den föreslagna lagen föreslås att i paragrafen endast tas in en informativ hänvisning till lagen i fråga. I paragrafen föreslås sålunda en bestämmelse enligt vilken på skadeståndsansvar för en skada som orsakats av en överträdelse av förbudet i 5 eller 7 § eller förbudet i artikel 101 eller artikel 102 i EUF-fördraget ska tillämpas lagen om konkurrensrättsligt skadestånd. 

Gällande 20 § i konkurrenslagen ska emellertid tillämpas på ersättningsskyldigheten, ersättningsberättigade, ersättningens storlek och på preskription av ersättningen, till den del som förfarandet har skett innan lagen om konkurrensrättsligt skadestånd och ändringarna i konkurrenslagen har trätt i kraft. Om en konkurrensbegränsning helt eller delvis infaller efter att den föreslagna lagen och ändringarna i konkurrenslagen trätt i kraft, ska de materiella bestämmelser i lagförslaget tillämpas på förfarandet eller på den del av förfarandet som sker efter ikraftträdandet. 

2.1  Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning

Lagförslagen innehåller inga från grundlagssynpunkt problematiska begränsningar av de grundläggande rättigheterna eller andra statsförfattningsrättsliga frågor. Det är sålunda motiverat att anse att lagförslagen kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Enligt grundlagens 3 § utövas den dömande makten av oberoende domstolar. Enligt 3 § i det första lagförslaget ska domstolen på tjänstens vägnar basera sin skadeståndsdom på en överträdelse av konkurrensrätten som fastställts i ett lagakraftvunnet beslut av Konkurrens- och konsumentverket, marknadsdomstolen eller högsta förvaltningsdomstolen. 

En allmän domstol är bunden av avgörandet i ett ärende som gäller överträdelse av konkurrensrätten endast i fråga om den offentligrättsliga bedömningen av konkurrensrätten. En allmän domstol har också i fortsättningen fri prövningsrätt när det gäller vem som tillfogats skada av en konstaterad konkurrensöverträdelse och hur stor skadan är. Det nämnda lagrummet kan inte anses vara problematiskt med avseende på grundlagens 3 § eftersom arrangemanget har tillkommit till förmån för den skadelidande och den bindande verkan som är baserad på direktivet är klart och exakt avgränsad samt proportionell i förhållande till den målsättning som eftersträvas. Eftersom också en självständig talan kan väckas kan den skadelidande också med en sådan hänskjuta sitt ärende till en oberoende domstol. Domstolen har med iakttagande av principen om full ersättning fortfarande fri prövningsrätt när det gäller den skadelidande och skadebeloppet. 

Enligt grundlagens 21 § har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller vid något annat oavhängigt rättskipningsorgan. När det gäller parterna i förvaltningsbeslut kan lagförslaget inte anses vara problematiskt med avseende på de rättigheter som tryggas i grundlagens 21 §, eftersom de myndighetsbeslut som det hänvisas till i bestämmelsen är överklagbara förvaltningsbeslut. Parterna har sålunda möjlighet att hänskjuta sådana besluts laglighet till en oberoende domstol för prövning. Den föreslagna bestämmelsen gäller närmast fördelning av behörigheten mellan olika domstolsförfaranden, som båda uppfyller de krav som nämns i grundlagens 21 §. 

Regleringen är inte problematisk till följd av grundlagens 21 §, trots att den skadelidande inte har rätt att söka ändring i sådana myndighetsbeslut som räknas upp i det första lagförslagets 3 §. Den bindande verkan som beslut som avses i det första lagförslagets 3 § har för en allmän domstol gynnar den skadelidande på så sätt att denne i en skadeståndsprocess inte särskilt behöver bevisa att en konkurrensöverträdelse orsakat skada.  

Främjande av konkurrens och reglering i anslutning till rättskipning är enligt 27 § 10 punkten i självstyrelselagen för Åland (1144/1991) frågor i vilka riket har lagstiftningsbehörighet.