1.1.1  1.1.1 Överföring av en tjänst eller förflyttning av en tjänsteman tills vidare eller för viss tid

I den gällande statstjänstemannalagen (750/1994) föreskrivs det om förflyttning av en tjänsteman för viss tid, förflyttning av tjänster eller tjänstemän tills vidare och ställande av en tjänsteman till förfogande. Dessutom har de olika förvaltningsområdena särskilda bestämmelser om tjänstemäns förflyttning och flyttningsskyldighet. 

Enligt 5 § i statstjänstemannalagen kan en tjänst överföras till en annan enhet vid samma ämbetsverk än den som tjänsten har inrättats vid, och en tjänst som inte specificeras i budgeten kan även överföras till ett annat ämbetsverk. Bestämmelsen gör det möjligt att överföra en tillsatt tjänst till ett annat ämbetsverk med tjänstemannens samtycke. Om förflyttningen av tjänsten hänger samman med ett behov av att överföra anslag till ett annat ämbetsverk, tillämpas det förfarande som avses i 7 a § i lagen om statsbudgeten (423/1988). 

I enlighet med 5 a § i statstjänstemannalagen ska vid omstrukturering av funktioner inom statsförvaltningen tjänster överföras och de tjänstemän som utnämnts till tjänsterna förflyttas till samma ämbetsverk som uppgifterna överförs till. En tjänst kan då överföras till ett annat ämbetsverk utan samtycke av den tjänsteman som utnämnts till tjänsten, om tjänsten överförs inom eller till tjänstemannens pendlingsregion. Bestämmelsen om överföring av tjänster och förflyttning av tjänstemän i 5 a § i statstjänstemannalagen kompletteras genom bestämmelserna i 5 b och 5 c § i samma lag. 

Enligt 20 § i statstjänstemannalagen kan en tjänsteman med tjänstemannens samtycke för viss tid förflyttas till arbete i ett annat ämbetsverk och en annan tjänsteman än en domare som avses i 12 kap. även till arbete hos en annan arbetsgivare än staten, om förflyttningen förbättrar tjänstemannens förutsättningar att fullgöra sina tjänsteåligganden eller främjar varaktigheten i tjänstemannens anställningsförhållande. Under denna tid står tjänstemannen i tjänsteförhållande till det ämbetsverk från vilket han eller hon förflyttats. I praktiken har 20 § i statstjänstemannalagen i viss mån tillämpats vid personalrotationen inom statsförvaltningen och som en del av omställningsskyddet för personalen. 

Enligt 22 § i statstjänstemannalagen kan en tjänsteman som utnämnts av republikens president, statsrådet eller ett ministerium för högst två år ställas till statsrådets disposition, då det finns giltiga skäl till det med hänsyn till skötseln av statens uppgifter. Tidsfristen på två år kan under samma förutsättningar förlängas med högst två år. En tjänsteman i disponibilitet är skyldig att utföra de uppgifter som statsrådet eller en av statsrådet bestämd myndighet har ålagt honom eller henne. Enligt motiveringen till lagen (RP 291/1993 rd) är det i praktiken cheferna för de ämbetsverk som är direkt underställda ministerierna och ministeriernas tjänstemän som kan försättas i disponibilitet. Syftet med disponibiliteten är att hela statsrådet eller en av statsrådet bestämd myndighet vid behov ska kunna utnyttja sakkunskapen hos tjänstemännen inom de olika förvaltningsområdena. Att tjänstemannen ger sitt samtycke är inte ett uttryckligt villkor för disponibiliteten. 

När indelningen av ministeriernas ansvarsområden ändras kan statsrådet enligt 11 § i lagen om statsrådet (175/2003) i överensstämmelse med en ändring i indelningen av ministeriernas ansvarsområden överföra en tjänst som har inrättats vid ett ministerium till ett annat ministerium. I sådana fall kan en tjänst överföras och en tjänsteman förflyttas utan tjänstemannens samtycke endast om överföringen eller förflyttningen inte inverkar på tjänstemannens frihet att välja bostadsort. 

Bestämmelser om förflyttning av en tjänsteman till en annan tjänst eller uppgift utan tjänstemannens samtycke finns också i 41 § i lagen om försvarsmakten (551/2007) och i 14 § i lagen om gränsbevakningsväsendets förvaltning (577/2005). I 15 c § i polisförvaltningslagen (110/1992) föreskrivs det om en polismans skyldighet att också tjänstgöra utanför verksamhetsområdet för den enhet där polismannen är placerad. Inte heller i dessa fall krävs samtycke av tjänstemannen. 

Enligt 6 a § i lagen om regionförvaltningsverken (896/2009) kan en tjänsteman vid ett regionförvaltningsverk tillfälligt ställas till ett annat regionförvaltningsverks förfogande. Om motsvarande möjlighet för närings-, trafik- och miljöcentralerna (nedan NTM-central) att ställa tjänstemän till varandras förfogande föreskrivs i 5 a § i lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna (897/2009). Bestämmelser som möjliggör en flexibel användning av personalresurserna finns också i lagen om behandling av miljöskydds- och vattenärenden vid regionförvaltningsverken (898/2009) och i lagen om arbetarskyddsförvaltningen (16/1993). 

Enligt 7 a § i lagen om statsbudgeten kan anslag som är avsedda för ett statligt ämbetsverks eller en inrättnings verksamhet, så som närmare stadgas genom förordningen om statsbudgeten, för omfördelning av personalresurserna överföras till ett annat ämbetsverk för att användas för motsvarande utgifter för det ämbetsverkets verksamhet. 

Beslut om överföring av anslag till ett ämbetsverk inom samma ministeriums förvaltningsområde fattas av ministeriet och beslut om överföring till ett ämbetsverk inom ett annat ministeriums förvaltningsområde fattas av statsrådet på föredragning från finansministeriet. 

1.1.2  1.1.2 Avtal om tiden efter anställningsförhållandet

Anställningsvillkoren för tjänstemän bestäms i första hand enligt tjänstekollektivavtalet. En del av tjänstemännens allmänna anställningsvillkor bestäms direkt genom lagstiftning. Bestämmelser om ett ämbetsverks behörighet att besluta om anställningsvillkoren för sina tjänstemän finns i 5 § i lagen om statens tjänstekollektivavtal (664/1970), nedan tjänstekollektivavtalslagen.  

Enligt 44 § i statstjänstemannalagen kan ett ämbetsverk med en tjänsteman ingå ett skriftligt avtal om tjänstemannens anställningsvillkor. Med de tjänstemän som avses i 26 § i statstjänstemannalagen ingås avtalet av statsrådet. De ärenden som omfattas av ett avtal som ingås med en tjänsteman kan endast gälla ärenden om vilka avtal kan ingås enligt tjänstekollektivavtalslagen. Ett avtal får inte omfatta ett ärende som enligt 2 § i tjänstekollektivavtalslagen inte är ett ärende om vilket avtal kan ingås. Det får inte heller överenskommas om villkor som är sämre än anställningsvillkoren enligt tjänstekollektivavtalet. Bestämmelserna i 44 § i statstjänstemannalagen gäller inte domartjänster eller domare. 

År 2007 utfärdade finansministeriet en anvisning om tjänstemäns avgång från statens tjänst (16.11.2007, 12/2007), och denna anvisning förnyades genom en motsvarande anvisning som utfärdades den 4 juni 2012 (VM/1007/00.00.00/2012). Enligt anvisningen ska ämbetsverken bedöma behovet av att ingå ett i statstjänstemannalagen avsett tjänsteavtal också om den lön som ska betalas under en särskilt avtalad karenstid efter det att tjänsteförhållandet har upphört. Ämbetsverken ska enligt anvisningen bedöma behovet av att ingå ett avtal om anställningsvillkoren med de tjänstemän som arbetar med information som med tanke på statens intressen eller företagsverksamhet är särskilt känslig. Det är då fråga om situationer där en tjänsteman vid övergången från statsförvaltningen till en annan uppgift kan utnyttja sådan information om t.ex. konkurrerande företag eller förhållandena eller marknaden inom branschen som tjänstemannen haft tillgång till på grund av sin tjänsteställning. 

Enligt anvisningen ska näringsfriheten och rätten till arbete enligt 18 § 1 mom. i grundlagen beaktas när behovet av ett avtal bedöms. Det ska redan vid rekryteringen bedömas om ett tjänsteavtal eventuellt behöver ingås. Om det konstateras att ett tjänsteavtal är ändamålsenligt, ska det i regel ingås i början av tjänsteförhållandet. När det handlar om ett gällande anställningsförhållande ska ett tjänsteavtal ingås innan en tjänsteman börjar arbeta med särskilt känslig information. 

I avtalet ska det avtalas om tjänstemannens lön under en karenstid efter det att tjänsteförhållandet har upphört som det avtalats om särskilt. I gengäld åtar sig tjänstemannen att följa en karenstid efter det att tjänsteförhållandet har upphört, och under denna karenstid får tjänstemannen inte börja arbeta hos en ny arbetsgivare. Karenstiden får omfatta högst ett år. Ämbetsverket betalar tjänstemannen lön under karenstiden. Lönen under karenstiden betalas med ämbetsverkets anslag.  

Ett sådant avtal om anställningsvillkoren som avses i 44 § i statstjänstemannalagen är ett offentligrättsligt avtal. Meningsskiljaktigheter i fråga om avtalets innehåll ska behandlas vid förvaltningsdomstolen såsom förvaltningstvistemål. I situationer där en tjänsteman anser att myndigheten inte betalat en ekonomisk förmån på grundval av tjänsteförhållandet till det belopp som han eller hon har rätt till, kan också omprövningsförfarandet enligt 52 § i statstjänstemannalagen bli tillämpligt. 

1.1.3  1.1.3 Tjänstemäns skyldigheter efter ett anställningsförhållande

I fråga om tystnadsplikt för tjänstemän gäller enligt 17 § i statstjänstemannalagen vad som föreskrivs i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) eller i någon annan lag. Tystnadsplikten för en tjänsteman gäller delvis också tiden efter tjänsteförhållandet. Bestämmelser om tystnadspliktens längd finns i 23 § 1 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Information för vilken tystnadsplikt gäller får inte heller röjas efter det att verksamheten hos myndigheten har upphört eller det uppdrag som utförts för myndighetens räkning har avslutats. I motiveringen till regeringens proposition med förslag till lag om offentlighet i myndigheternas verksamhet (RP 30/1998 rd) specificeras frågan genom att konstatera att tystnadsplikten ingalunda upphör tillika med anställningsförhållandet, förtroendeuppdraget, uppgiften eller den övriga verksamheten hos en myndighet. Bestämmelser om förbud mot utnyttjande av uppgifter finns i 23 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Den som har tystnadsplikt får inte använda sekretessbelagda uppgifter för att skaffa sig själv eller någon annan fördel eller för att skada någon annan. I 40 kap. 5 § i strafflagen (39/1889) föreskrivs om brott mot tjänstehemlighet och brott mot tjänstehemlighet av oaktsamhet under den tid anställningen varar eller därefter. En tjänsteman ska för brott mot tjänstehemlighet dömas till böter eller fängelse i högst två år. Tjänstemannen kan även dömas till avsättning, om brottet visar att han eller hon är uppenbart olämplig för sitt uppdrag. För brott mot tjänstehemlighet av oaktsamhet kan tjänstemannen dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. 

I ett tjänsteförhållande kan det också bli fråga om situationer där strafflagens 30 kap. 5 § om brott mot företagshemlighet tillämpas. Det är enligt paragrafen fråga om brott mot företagshemlighet när en person obehörigen röjer eller utnyttjar någons företagshemlighet för att bereda sig eller någon annan ekonomisk vinning eller för att skada en annan. Enligt paragrafen kan en person ha fått del av en företagshemlighet t.ex. på grund av ett anställningsförhållande eller medan personen varit medlem av en sammanslutnings eller stiftelses förvaltningsråd eller styrelse eller varit dess verkställande direktör, revisor eller likvidator, eller skött någon därmed jämförbar uppgift. Enligt 30 kap. 5 § 2 mom. i strafflagen upphör tystnadsplikten när två år förflutit från anställningstidens slut, om personen har fått del av en företagshemlighet på grund av ett anställningsförhållande. I 4 § i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet (1061/1978) föreskrivs om anskaffande av affärshemlighet utan laga rätt och förbud mot att utnyttja och yppa på detta sätt anskaffade uppgifter. Skyddet för affärshemlighet är inte tidsmässigt begränsat. 

1.1.4  1.1.4 Statstjänstemäns rätt till ändringssökande

Bestämmelser om en tjänstemans besvärsrätt finns i 57 § i statstjänstemannalagen. Enligt 57 § 1 mom. får en statstjänsteman i ett beslut som gäller tjänstemannen genom besvär söka ändring på det sätt som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen (586/1996). Ändring i ett beslut som en domstol fattat om en tjänstemans bisyssla söks dock genom besvär direkt hos högsta förvaltningsdomstolen. I 57 § 3 mom. i statstjänstemannalagen föreskrivs det om de beslut som gäller en tjänsteman eller den som söker en tjänst i vilka ändring inte får sökas. Också en myndighet får genom besvär söka ändring i ett beslut av en förvaltningsdomstol när beslutet är ett avgörande med anledning av besvär över ett beslut som myndigheten har fattat med stöd av statstjänstemannalagen eller när det är ett avgörande i ett förvaltningstvistemål som avses i 56 § i den lagen. Anförande av besvär över förvaltningsdomstolens beslut förutsätter inte besvärstillstånd av högsta förvaltningsdomstolen. 

Utöver bestämmelserna i statstjänstemannalagens 57 § om huvudregeln för statstjänstemäns besvärsrätt finns det även preciserande bestämmelser om en tjänstemans besvärsrätt i 53 §. I statsrådets beslut genom vilket en tjänsteman sägs upp, ett tjänsteförhållande upplöses, en tjänsteman avstängs från tjänsteutövning eller det beslutas att avstängningen från tjänsteutövning fortfarande ska gälla får enligt 53 § 1 mom. ändring sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen så som bestäms i förvaltningsprocesslagen. Enligt 2 mom. får ett beslut genom vilket en annan myndighet än statsrådet ger någon annan tjänsteman än en domare en varning eller permitterar eller säger upp en tjänsteman, upplöser ett tjänsteförhållande eller ändrar ett tjänsteförhållande till en deltidsanställning, avstänger en tjänsteman från tjänsteutövning, beslutar att avstängningen från tjänsteutövning fortfarande ska gälla eller skiljer en tjänsteman från tjänsteutövning för viss tid överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen.  

I 53 § 3 mom. i statstjänstemannalagen föreskrivs om undantag från besvärsrätten när det gäller vissa tjänstemän. Enligt momentet får en tjänsteman som sägs upp av eller vars tjänsteförhållande upplöses av republikens president inte söka ändring genom besvär hos förvaltningsdomstolen i enlighet med 53 § 2 mom. i statstjänstemannalagen. Förbudet som hänvisar till 2 mom. gäller också högsta domstolens eller högsta förvaltningsdomstolens beslut där tjänstemän ges en varning, permitteras, sägs upp, en tjänstemans tjänsteförhållande upplöses, tjänsteförhållandet ändras till en deltidsanställning eller en tjänsteman avstängs från tjänsteutövning. I fråga om domare och föredragande vid högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen föreskrivs det om dessa ärenden annanstans i statstjänstemannalagens 14 kap.  

Enligt 52 § i statstjänstemannalagen har en tjänsteman dessutom i ett ärende som gäller ekonomisk förmån på grundval av tjänsteförhållandet rätt att begära omprövning hos den behöriga myndigheten. I myndighetens beslut med anledning av begäran om omprövning får ändring sökas på det sätt som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen. I 58 § i statstjänstemannalagen begränsas en tjänstemans rätt att begära omprövning eller söka ändring på det sätt som föreskrivs i 57 § i statstjänstemannalagen i ett ärende som gäller ekonomisk förmån på grundval av tjänsteförhållandet. Begränsningarna i 58 § i statstjänstemannalagen gäller de tjänstemän som är medlem i en sådan tjänstemannaförening som har rätt att inleda ärendet vid arbetsdomstolen, eller i dess underförening. Tjänstemän som omfattas av 58 § i statstjänstemannalagen har i de situationer som begränsas i 58 § möjlighet att med stöd av lagen om arbetsdomstolen (646/1974) föra ärendet till behandling i arbetsdomstolen. 

1.3.1  1.3.1 Förflyttning av tjänstemän för viss tid

Enligt 20 § i den gällande statstjänstemannalagen är det inte möjligt att endast delvis arbeta vid ett annat ämbetsverk eller hos en annan arbetsgivare än staten. I den gällande lagstiftningen föreskrivs det inte särskilt om en tjänstemans behörighet när han eller hon i enlighet med 20 § i statstjänstemannalagen arbetar vid det mottagande ämbetsverket. 

Enligt 22 § i statstjänstemannalagen kan vissa av de högsta tjänstemännen och ministeriernas tjänstemän ställas till statsrådets disposition. På grund av tillämpningsområdet kan förfarandet emellertid inte tillämpas allmänt på tjänstemännen inom statsförvaltningen. Statstjänstemannalagens 22 § har i praktiken tillämpats rätt sällan. 

Den bestämmelse om ställande till förfogande av en tjänsteman som finns i 6 a § i lagen om regionförvaltningsverken har tillämpats ett flertal gånger i fråga om uppgifter som hör till regionförvaltningsverkens ansvarsområden för miljötillstånd och i enstaka fall i regionförvaltningsverkens uppgifter som hör till ansvarsområdet för basservicen, rättsskyddet och tillstånd. Det har dels varit fråga om att råda bot på en överhopning av ärenden, dels om situationer där en tjänstemans särskilda sakkunskap har utnyttjats också av ett annat regionförvaltningsverk. Beslutet om att ställa en tjänsteman till ett annat regionförvaltningsverks förfogande har i samtliga fall fattats av det överlåtande regionförvaltningsverket. Regionförvaltningsverkens personalresurser och att verkens arbetsintensiva perioder ofta sammanfaller har gjort att 6 a § inte tillämpats i större utsträckning. Enligt de uppgifter som finansministeriet fått har tillämpningen av bestämmelsen inte vållat några problem.  

Likaså har den existerande möjligheten att förordna en tjänsteman inom ansvarsområdet för miljötillstånd till ett annat regionförvaltningsverks beslutssammansättning använts många gånger. Förfarandet enligt 3 § i lagen om arbetarskyddsförvaltningen har tillämpats relativt sällan. I praktiken föreslår chefen för regionförvaltningsverkets ansvarsområde för arbetarskyddet förfarandet för social- och hälsovårdsministeriet, som fattar beslut om ärendet.  

Bestämmelserna i 5 a § i lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna trädde i kraft den 1 juli 2014 och under det första året paragrafen tillämpades avgjordes med stöd av den över 60 beslut om att ställa en tjänsteman vid en NTM-central till förfogande för en annan NTM-central. Personalresurser har ställts till åtminstone tio olika NTM-centralers förfogande från sammanlagt elva NTM-centraler. Största delen av de tjänstemän som ställts till förfogande har utfört föredragningsuppgifter vid både det överlåtande och det mottagande ämbetsverket. Också ett antal beslutsfattande tjänstemän har ställts till en annan NTM-centrals förfogande för att utföra uppgifter som innehåller motsvarande beslutsuppgifter. Uppgifterna för de tjänstemän som ställts till förfogande har omfattat bland annat föredragning av beslut om företags- och energistöd och beslut om lönegaranti samt uppgifter av juridisk karaktär.  

Arbetsinsatsen vid den andra NTM-centralen har varierat mellan 10—50 procent av tjänstemannens sammanlagda arbetsinsats. De tjänstemän som ställts till förfogande har i genomsnitt utfört cirka 25 procent av sin arbetsinsats för den andra NTM-centralen under 12 månaders tid. Enligt de uppgifter som finansministeriet fått har förfarandet inte vållat några problem. 

I och med att personalresurserna vid statsförvaltningens ämbetsverk har minskat och funktionerna effektiviserats har det vuxit fram ett mer övergripande behov av att mer flexibelt utnyttja sakkunskapen och utjämna arbetsbördan mellan de olika ämbetsverken. En betydande del av det arbete som utförs inom statsförvaltningen består av sakkunnigarbete som inte är bundet vid vare sig tid eller plats. Man ska kunna utgå från att information och kunskap samutnyttjas och sammanförs på bred front. När informations- och kommunikationsteknik (nedan IKT) används blir det lättare än tidigare att utjämna de statliga ämbetsverkens arbetsbörda och utnyttja sakkunskapen på ett mer flexibelt sätt. 

Statens ämbetsverk och anställda har också behov att olika arrangemang som möjliggör personal- och arbetsrotation. 

1.3.2  1.3.2 Tiden efter anställningsförhållandet

Avtalet om anställningsvillkoren enligt 44 § i statstjänstemannalagen gäller i regel villkoren under ett tjänsteförhållande. Uppsägning av en tjänsteman eller upplösning av ett tjänsteförhållande betraktas till följd av detta samtidigt som uppsägning av avtalet om anställningsvillkoren. I vissa situationer är det dock motiverat att också avtala om ärenden som gäller tiden efter det att anställningsförhållandet har upphört, såsom en karenstid för att övergå till andra uppgifter som omfattar tiden efter det att anställningsförhållandet har upphört. Det är då fråga om situationer där en tjänsteman har tillgång till sådan information som är sekretessbelagd eller som skyddas av bestämmelser vilka i övrigt begränsar offentligheten, och som kan utnyttjas i det nya anställningsförhållandet eller den nya verksamheten för att skaffa sig själv eller någon annan fördel eller för att skada någon annan. I statstjänstemannalagen ingår inga bestämmelser om möjligheten att ingå avtal som gäller tiden efter det att anställningsförhållandet har upphört. Avtal om tiden efter det att tjänsteförhållandet har upphört, dvs. om en karenstid, bygger i nuläget på finansministeriets anvisning (VM/1007/00.00.00/2012) av den 4 juni 2012 samt det avtal som ingåtts i enlighet med denna anvisning. Enligt 80 § i grundlagen ska det genom lag utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter. Genom att begränsa rätten att övergå till andra uppgifter under tiden efter det att anställningsförhållandet har upphört ingriper man delvis också i den näringsfrihet och rätt till arbete som föreskrivs i 18 § i grundlagen. Bestämmelser om grunderna för en eventuell karenstid bör därför utfärdas genom lag.  

Tystnadsplikten för tjänstemän och förbudet mot att utnyttja sekretessbelagd information omfattar enligt såväl 23 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet som 40 kap. 5 § i strafflagen delvis också tiden efter det att tjänsteförhållandet har upphört. Genom tystnadsplikten och förbudet mot att utnyttja sekretessbelagd information kan man dock inte heltäckande förhindra situationer där sådan information som är sekretessbelagd eller som skyddas av bestämmelser vilka i övrigt begränsar offentligheten och som tjänstemän har tillgång till kan utnyttjas i det nya anställningsförhållandet eller den nya verksamheten för att skaffa sig själv eller någon annan fördel eller för att skada någon annan. Detta kan också ses som en brist i skyddet av det allmänna intresset och opartiskheten i tjänsteutövningen samt förhindrandet av eventuell korruption när tjänstemän övergår till den privata sektorn.  

Statens tjänstemannaetiska kommitté har i sin rapport (finansministeriets publikationer 3/2014) konstaterat att i vissa särskilda situationer kan en tjänstemans direkta övergång till ett företag utan några som helst begränsningar försvaga förtroendet för statsförvaltningens oberoende och opartiskhet. Sådana situationer kan enligt kommittén vara t.ex. att tjänstemannen som ansvarar för tillsynen övergår till det bolag som är föremål för tillsyn, att personen som ansvarar för upphandlingen övergår till den serviceproducent som vunnit upphandlingen, att personen som huvudsakligen berett en lagändring övergår till en aktör inom branschen eller överlag övergång till motparten eller förhandlingsparten. Kommittén konstaterade att det i dessa fall är fråga om en intressekonflikt mellan personens tjänstemannaroll och personens framtida uppgifter. Enligt kommittén är det då inte fråga om att tjänstemän alltid misstänkts för att senare missbruka den sekretessbelagda information de fått eller de kontakter de knutit inom staten. En person som har en hög tjänstemannamoral kan särskilja dessa ärenden och handla på rätt sätt och personerna som känner honom eller henne vet detta, men den breda allmänheten kan inte veta det. Kommittén ansåg att av denna orsak är det väsentligt här hur en sådan övergång ter sig för en utomstående observatör. Enligt kommittén är det mycket svårt att bevisa eller motbevisa att information eller kontakter har använts, vilket är ägnat att försvaga förtroendet för förvaltningen, oberoende av om information eller kontakter har missbrukats eller inte. Av denna orsak finns det enligt kommittén anledning att följa upp övergången från statens tjänst och överväga olika metoder för hur man kan förhindra att förtroendet försvagas. Kommittén rekommenderade att för att förhindra intressekonflikter ska det med statsförvaltningens högsta tjänstemän samt med tjänstemän som behandlar särskilt känslig information eller information med betydande ekonomiskt värde ingås tjänsteavtal som inbegriper ett karensvillkor med stöd av vilket det är möjligt att avtala om en karenstid på 6—12 månader innan övergången till en ny arbetsgivares tjänst. Enligt kommitténs rekommendation ska det till statstjänstemannalagen också fogas en bestämmelse om skyldighet att informera om ett nytt anställningsförhållande.  

Kommittén fäste också uppmärksamhet vid att statligt anställda är utöver tjänstemän också personal i arbetsavtalsförhållande, särskilt bland annat vid statens forskningsinstitut samt ämbetsverk som ansvarar för IKT-tjänster. I synnerhet inom IKT-branschen är personalens rörlighet stor och personalen kan övergå mellan ämbetsverk och organisationer som tillhandahåller tjänster. För att förhindra intressekonflikter ska ämbetsverken och instituten i dessa situationer överväga att i enlighet med arbetsavtalslagen (55/2001) som en del av en persons arbetsavtal avtala om förbud mot konkurrerande verksamhet. Motsvarande avtal ska analogt vara möjligt också för tjänstemän.  

GRECO som lyder under Europarådet uppmanade 2005 Finland i sina rekommendationer om åtgärder att införa tydliga regler och anvisningar med tanke på sådana situationer där tjänstemän övergår till den privata sektorn. GRECO bedömde i juni 2006 genomförandet av de rekommendationer om åtgärder som GRECO gett Finland och konstaterade att den finska strafflagstiftningen som gäller tjänstemäns tystnadsplikt kan förhindra att information röjs i situationer där en tjänsteman övergår till den privata sektorn. GRECO ansåg dock att man inte enbart genom tystnadsplikt i sin helhet kan lösa det etiska problem som kan uppkomma i situationer där tjänstemän övergår till en privat enhet som upprätthåller motsvarande förbindelser eller till och med till en konkurrerande privat enhet direkt eller snart efter det att tjänstemännen har lämnat en offentlig tjänst – också i det fallet att de inte bryter mot tystnadsplikten. Sådana situationer kan i Finland vara helt lagliga, men de är trots det problematiska ur etiskt synvinkel. 

GRECO konstaterade att finansministeriets anvisning om tjänstemäns avgång från statens tjänst, som offentliggjordes 2007, hade förbättrat möjligheterna att hantera intressekonflikter som kan uppkomma när en tjänsteman som sköter vissa slags uppgifter övergår från den offentliga sektorn till den privata sektorn. GRECO bedömde att Finland på ett tillfredställande sätt hade genomfört GRECO:s rekommendationer. 

1.3.3  1.3.3 Statstjänstemäns rätt till ändringssökande

En statstjänsteman får anföra besvär om ett beslut som gäller honom eller henne själv, utom när det gäller de undantag som föreskrivs i 53 och 57 § i statstjänstemannalagen. Enligt statstjänstemannalagen krävs det inte besvärstillstånd när besvär anförs hos högsta förvaltningsdomstolen. Utöver bestämmelserna om huvudregeln för besvärsrätt i 57 § i statstjänstemannalagen finns det i 53 § också preciserande bestämmelser om en tjänstemans besvärsrätt. I statsrådets beslut genom vilket en tjänsteman sägs upp, ett tjänsteförhållande upplöses, en tjänsteman avstängs från tjänsteutövning eller det beslutas att avstängningen från tjänsteutövning fortfarande ska gälla får enligt 53 § 1 mom. ändring sökas hos högsta förvaltningsdomstolen så som bestäms i förvaltningsprocesslagen. Statstjänstemannalagens 53 § 1 mom. strider mot den ändring av 7 § i förvaltningsprocesslagen som trädde i kraft den 1 januari 2016. Enligt 7 § i förvaltningsprocesslagen ska också beslut av ett ministerium överklagas i första instans genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Enligt den gällande förvaltningsprocesslagen är det i fråga om de statliga förvaltningsmyndigheterna endast beslut av statsrådets allmänna sammanträde som får överklagas direkt hos högsta förvaltningsdomstolen.  

1.3.4  1.3.4 Besvärstillståndsförfarande

Att högsta förvaltningsdomstolens system med besvärstillstånd ska utvidgas har på 2000-talet föreslagits i flera offentliga utredningar, bland annat i betänkandet av kommittén för utveckling av domstolsväsendet (Kommittébetänkande 2003:3), betänkandet av arbetsgruppen för förvaltningsprocessnivåerna (Justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 78/2010) och reformprogrammet för rättsvården för åren 2013—2025 (Justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 16/2013). Också grundlagsutskottet har ansett att det inte längre finns skäl att i princip förhålla sig restriktivt till systemet med besvärstillstånd eller en utvidgning av det. Utskottet har ansett att regeringen fördomsfritt behöver undersöka möjligheten att få högsta förvaltningsdomstolens roll att vidareutvecklas mot en domstol som styr förvaltningsprocessen genom avgöranden i högsta instans (GrUU 32/2012 rd). En omfattande utvidgning av systemet med besvärstillstånd genomfördes genom regeringens proposition till riksdagen med förslag till granskning av bestämmelserna om sökande av ändring i vissa förvaltningsärenden (RP 230/2014 rd), och de ändringar som föreslogs i den propositionen trädde i kraft den 1 januari 2016. 

Statstjänstemannalagen ändrades inte i samband med den ovannämnda reformen som gällde utvidgningen av systemet med besvärstillstånd, trots att det skulle ha varit motiverat redan i det sammanhanget.