Senast publicerat 11-06-2020 14:43

Regeringens proposition RP 98/2020 rd Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation och av vissa lagar som har samband med den

PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL

I denna proposition föreslås det att lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation, fordonslagen, lagen om bildprogram, lagen om varningsmeddelanden, markanvändnings- och bygglagen och konsumentskyddslagen ändras. Propositionen anknyter till det strategiska målet Ett livskraftigt Finland i statsminister Sanna Marins regeringsprogram. I enlighet med regeringsprogrammet är målet en fungerande kommunikation och informationsförmedling samt tryggande av en hög konsumentskyddsnivå. Genom förslaget genomförs det så kallade kodexdirektivet som gäller nät och tjänster för elektronisk kommunikation och det så kallade AVMS-direktivet som gäller televisions- och radioverksamhet och andra audiovisuella innehåll. I samband med genomförandet av direktiven föreslås också enskilda ändringar i lagstiftningen till följd av andra EU-rättsakter och nationella behov. 

De ändringar som föreslås i bestämmelserna om användningen av frekvenser i kommunikationsnät gäller i huvudsak mobilnät i EU inom de frekvensområden som är harmoniserade för detta ändamål. I lagen föreslås bestämmelser om bland annat ett förfarande för sakkunnigbedömning, nya förfaranden för nätkoncessioner samt tidsfrister för det nationella ibruktagandet av mobilfrekvenser. Bestämmelserna i anslutning till användningen av frekvenser ändras dessutom på grund av nationella behov. De samhällsomfattande tjänsterna för bredband och telefonitjänster förbättras. Längden på tidsbegränsade avtal om kommunikationstjänster begränsas i fråga om telefonabonnemang till mobilnät och konsumenternas tillgång till information förbättras. Det föreslås ett stort antal ändringar i bestämmelserna om överlåtelse av nyttjanderätt och samtrafik, men huvudprinciperna för regleringen förblir desamma. De viktigaste ändringarna hänför sig till de nya bestämmelserna om företag med betydande marknadsinflytande i kodexdirektivet, såsom bestämmelserna om avveckling och utbyte av befintlig infrastruktur och saminvesteringar. 

Det föreslås att bestämmelserna om audiovisuella innehållstjänster utvidgas till att utöver traditionella televisionssändningar och audiovisuella innehållstjänster som beställs även omfatta videodelningsplattformar. Tillämpningsområdet för lagen om bildprogram ska också utvidgas till att omfatta videodelningsplattformar. Den föreslagna nya regleringen innehåller skyldigheter som syftar till att skydda i synnerhet minderåriga samt allmänheten. Genom förslaget förbättras också tillgängligheten till audiovisuella innehållstjänster genom att de skyldigheter som hänför sig till ljud- och textningstjänster och deras kvalitet utökas. Genom förslaget görs regleringen av reklam mer flexibel i fråga om traditionella televisionssändningar. Dessutom åläggs leverantörer av beställ-tv nya skyldigheter för att främja europeiska produktioner och säkerställa deras synlighet. 

Det föreslås att det till lagen om varningsmeddelanden fogas bestämmelser om ett applikationsbaserat förmedlingssätt. I lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation föreslås ändringar som uppdaterar bestämmelserna om varningsmeddelanden. Förslagen förbättrar medborgarnas tillgång till information i nödsituationer. Lagarna avses huvudsakligen träda i kraft den 21 december 2020, dock så att de ändringar som AVMS-direktivet förutsätter träder i kraft senast den 19 september 2020. 

MOTIVERING

Bakgrund och beredning

1.1  Bakgrund

På marknaden för audiovisuella medietjänster har det skett en betydande teknisk utveckling, som har lett till att tv-tjänsterna och de tjänster som tillhandahålls via internet har närmat sig varandra. Tv-mottagaren är visserligen fortfarande viktig för gemensamma audiovisuella upplevelser, men många tittare har övergått till annan, bärbar utrustning för att ta del av audiovisuellt innehåll. Samtidigt har de traditionella tv-bolagen börjat bedriva verksamhet också på nätet. 

Nya slag av innehåll, såsom videoklipp och innehåll som produceras av användarna, har också fått ökad betydelse vid sidan av de traditionella tv-sändningarna och audiovisuella medietjänster på begäran. De nya aktörerna, såsom leverantörer av beställ-tv och videodelningsplattformar, är väletablerade och konkurrerar om samma publik som de traditionella tv-aktörerna. Genom AVMS-direktivet utvidgas lagstiftningen till att omfatta sådana leverantörer av videodelningsplattformar som YouTube, vilka organiserar sitt innehåll på olika sätt men inte bär redaktionellt ansvar för det innehåll som laddas upp på deras webbplats. I många fall hör tjänsterna i fråga till tillämpningsområdet för direktiv 2000/31/EG om elektronisk handel (Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden ("Direktiv om elektronisk handel")) eftersom det handlar om informationssamhällets tjänster. AVMS-direktivet tillämpas också på audiovisuellt innehåll i sociala medietjänster, som tävlar om samma publik och inkomster som de audiovisuella medietjänsterna 

Direktivet om audiovisuella medietjänster har ändrats flera gånger. Direktivet ändrades förra gången genom Europaparlamentets ja rådets direktiv (2007/65/EG) av den 11 december 2007 genom vilket rådets direktiv 89/552/EEG Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EGT L 298, 17.10.1989, s. 23). (tv-direktivet) ändrades. Genom ändringarna utvidgades direktivets tillämpningsområde så att det förutom traditionell televisionsverksamhet också omfattar beställ-tv som tillhandahålls via kommunikationsnät och samtidigt ändrades dess namn till direktivet om audiovisuella medietjänster (AVMS-direktivet). Direktivet kodifierades senare som Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU. 

Direktivet om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation (2018/1972/EU), nedan kodexdirektivet, antogs den 11 december 2018. I det nya direktivet sammanfördes äldre regelverk som ingick i flera olika direktiv. Det nya direktivet förenar Europaparlamentets och rådets direktiv (2002/19/EG, nedan tillträdesdirektivet) om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter, Europaparlamentets och rådets direktiv (2002/20/EG, nedan auktorisationsdirektivet) om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, Europaparlamentets och rådets direktiv (2002/21/EG, nedan ramdirektivet) om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster och Europaparlamentets och rådets direktiv (2002/22/EG, nedan direktivet om samhällsomfattande tjänster) om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. 

Behovet att omarbeta direktivet grundar sig på utvecklingen inom tekniken för kommunikationsnät och på att supersnabba förbindelser blivit allmänna. Direktivet avses göra det lättare att snabbt ta i bruk 5G-nät och annan nätteknik av en ny generation och att främja investeringar som gäller sådan teknik i EU. Genom direktivet fortsätter arbetet för att skapa en gemensam europeisk marknad för telekommunikation och elektronisk kommunikation. 

Direktivet behövs också därför att elektroniska kommunikationstjänster används på nya sätt och därför att tjänster som tillhandahålls via internet i stället för via det traditionella telefonnätet blivit allmänna. Direktivet avses svara på denna utveckling och säkerställa att bland annat slutanvändarnas rättigheter beaktas. Det tidigare regelverket har utsträckts till att vid sidan av de traditionella telefonitjänsterna gälla också nya ip-baserade tjänster. Elektroniska tjänster får en allt större roll i medborgarnas liv till exempel på grund av att det blir allt vanligare att ärenden uträttas elektroniskt. Direktivet ska garantera snabba förbindelser för alla användare för att de ska kunna delta i samhället. 

Kodexdirektivet utsträcker också regelverket till system för varning av allmänheten. I bakgrunden finns det tidigare ibruktagandet av det gemensamma europeiska nödnumret 112 och erfarenheterna av detta. 

Dessutom föreslås mindre nationella ändringar och tekniska preciseringar baserade på uppföljning av nuvarande lagstiftning och dess verkställande. 

Lagstiftningsprojektet anknyter till det strategiska målet Ett livskraftigt Finland i regeringsprogrammet för statsminister Sanna Marins regering (10.12.2019). Enligt regeringsprogrammet är ett av målen fungerande kommunikation och informationsförmedling (punkt 3.4.1). Propositionen anknyter till skrivningarna i regeringsprogrammet om att främja utbyggnaden av bredbandsnätet, att höja kraven gällande de samhällsomfattande tjänsterna och att nå de mål som hör till strategin för digital infrastruktur Kommunikationsministeriets publikationer 2019:8. Finland – ett ledande land inom datakommunikationsnät: Strategi för digital infrastruktur 2025 . Ett av målen i regeringsprogrammet är också att säkerställa en hög nivå på konsumentskyddet och att uppdatera det. 

1.2  Beredning

1.2.1  AVMS-direktivet

Beredningen av EU-författningen 

Kommissionen lade den 25 maj 2016 fram ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2010/13/EU om audiovisuella medietjänster mot bakgrund av förändrade marknadsrealiteter. 

Kommissionen ordnade ett omfattande samråd om justeringen av direktivet om audiovisuella medietjänster mellan den 30 juli och den 6 september 2015 under rubriken "AVMSD – a media framework for the 21st century". De viktigaste resultaten av samrådet var följande: 1) bestämmelserna om direktivets tillämpningsområde ansågs behöva ändras, även om det inte fanns någon entydighet vad gäller vägen framåt, 2) en ökad samsyn om att de nationella regleringsmyndigheternas oberoende måste säkras, 3) stöd bland intressenterna för att inte förändra principen om ursprungsland, sändningsplikt/sökbarhet, tillgänglighet samt bestämmelser om evenemang av särskild vikt för samhället, korta nyhetsinslag och rätten till genmäle och 4) ingen tydlig samsyn bland intressenterna om kommersiella meddelanden, skydd av minderåriga eller främjande av europeiska produktioner. 

I den så kallade Refit-utvärderingen av den nuvarande lagstiftningens ändamålsenlighet och resultat specificerades tre centrala problem: otillräckligt skydd av minderåriga och konsumenter på videodelningsplattformar, avsaknad av jämlika verksamhetsförutsättningar mellan linjära tv-sändningar och beställningstjänster och svagheter på inre marknaden samt att bestämmelserna om kommersiell kommunikation inte längre motsvarar sitt syfte. I Refit-utvärderingen konstaterade man även att det går att förenkla tillvägagångssätten när det gäller tillämpningen av principen om ursprungsland och vissa bestämmelser om kommersiell kommunikation. 

Kommissionens konsekvensbedömning (SWD(2016) 168 final) har gjorts parallellt med efterhandsutvärderingen av direktivet om audiovisuella medietjänster inom Refit-programmet. Den allmänna slutsatsen av konsekvensbedömningen var att målsättningarna för direktivet om audiovisuella medietjänster fortfarande är aktuella. Om direktivet skulle upphävas skulle den audiovisuella inre marknaden splittras, eftersom tjänsteleverantörerna inte längre skulle ha nytta av principen om ursprungsland och skulle tvingas följa lagstiftningen och förvaltningssystemen i 28 olika medlemsländer. Detta skulle höja kostnaderna och minska intresset för att tillhandahålla gränsöverskridande tjänster, i synnerhet i små medlemsländer. Konsumenternas valmöjligheter vad gäller innehåll skulle således minska. 

Enligt konsekvensbedömningen kommer de eventuella ändringarna av direktivet att ha störst inverkan på de nationella tillsynsmyndigheterna, dem som håller på med offentliga tv-sändningar, kommersiella tv-bolag, tjänster som går att beställa (catch up-tjänster, tjänster för video på beställning, nyhetsportaler), videodelningsplattformar (hör för tillfället inte till direktivets tillämpningsområde), självregleringsorgan, konsumenter, reklammakare och reklambyråer (i synnerhet inom kommersiell kommunikation) samt oberoende producenter och distributörer (i synnerhet i främjandet av europeiska produktioner). 

Nationell beredning och Finlands ståndpunkt 

Kommissionens direktivförslag och ett utkast till statsrådets utredning om kommissionens förslag (U-skrivelse och kompletterande U-skrivelse) var på remiss hos kommunikationssektionen som lyder under kommittén för EU-ärenden (sektion 19) samt kultur- och av-sektionen (sektion 31). 

Statsrådets utredning (U-skrivelse) om kommissionens förslag lämnades till riksdagens stora utskott den 1 september 2016. Riksdagens ståndpunkt fastställdes av stora utskottet den 25 november 2016 efter att kommunikationsutskottet och kulturutskottet lämnat utlåtande i ärendet. Preciseringar av ståndpunkten i U-skrivelsen, som behövdes när förhandlingsprocessen framskred, lades fram i kompletterande U-skrivelser (UK 35/2016 och UK 6/2017) Ställningstagandet om marknadsföring av penningspel i den kompletterande U-skrivelsen bereddes i samarbete med statsrådets kansli, inrikesministeriet och undervisnings- och kulturministeriet. 

Finland understödde i princip en översyn av direktivet om audiovisuella medietjänster samt främjandet av den digitala inre marknaden. Finland ansåg att diskrepansen i bestämmelserna om traditionella tv-tjänster och medietjänster som erbjuds via internet främst ska åtgärdas genom att upphäva det gamla tv-regelverket. Traditionell tv-verksamhet är dock fortfarande föremål för detaljerad reglering (bland annat bestämmelser om mängden reklam och kvoter för programinnehåll). Om den lättas upp ökar konkurrenskraften i mediebranschen och verksamhetsmiljön blir mer balanserad. Finland understödde inte förslaget att AVMS-direktivet också ska tillämpas på videodelningsplattformar. I tillämpningsområdet för direktivet ingår i övrigt endast sådana audiovisuella tjänster för vars programinnehåll tjänsteleverantören har redaktionellt ansvar. Tillsynen av regleringen av videodelningsplattformar är svår och ökar de nationella myndigheternas administrativa börda. I stället för tillsyn av videodelningsplattformar borde kritisk medieläskunnighet och mediefostran främjas i medlemsstaterna. 

I jämförelse med kommissionens ursprungliga förslag utökades regelverket om audiovisuella medietjänster samt direktivets tillämpningsområde betydligt under förhandlingarna i rådet och de trilaterala förhandlingarna. Finlands mål gällande översynen av direktivet uppfylldes inte, vilket i synnerhet berodde på att direktivets tillämpningsområde utsträcktes till att omfatta videodelningsplattformar och sociala mediers tjänster. Därför röstade Finland mot det slutliga direktivförslaget i kulturrådet i november 2018. Finland gjorde också tillsammans med Nederländerna och Irland ett kritiskt utlåtande som togs till rådets protokoll.  

1.2.2  Kodexdirektivet

Beredningen av EU-författningen 

Den 14 september 2016 lämnade Europeiska kommissionen sitt förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation (det s.k. kodexdirektivet). Samtidigt lämnade kommissionen förslag till Europaparlamentets och rådets förordning (den s.k. Berec-förordningen) om inrättande av Organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation (Berec) och Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordningarna om ändring av förordningarna (EU) nr 1316/2013 och (EU) nr 283/2014 vad gäller främjande av internetkonnektivitet i lokala samhällen. Av dessa har Berec-förordningen ett nära samband med kodexdirektivet, och förslagen behandlades tillsammans. 

Kommissionen ordnade ett omfattande och ingående öppet samråd med berörda parter 11.9–7.12.2015. Under samrådet samlade man in synpunkter för en allmän utvärdering av den nuvarande ramen samt en mer detaljerad utvärdering. Dessutom kartlades parternas synpunkter på eventuella ändringar i ramen. Det kom in sammanlagt 244 svar, och de viktigaste resultaten var  

1) konnektivitet ansågs allmänt vara en viktig förutsättning för det digitala samhället och den digitala ekonomin, 

2) god konnektivitet ansågs vara ett nödvändigt villkor för den digitala inre marknaden,  

3) det nuvarande regelverket ansågs inte i tillräcklig grad främja den inre marknaden  

4) när det gäller frekvenser erkändes betydelsen av trådlös konnektivitet och i kommunikationssektorn önskades ett mer samordnat tillvägagångssätt vid placering av basstationer och annan infrastruktur och utvecklande av nya kommunikationer,  

5) det önskades mera flexibilitet i fråga om tillträde till och användning av frekvenser  

6) myndigheter i medlemsstater ansåg, av varierande skäl, att telekombestämmelserna behövde uppdateras,  

7) traditionella teleföretag menade att kortsiktiga ekonomiska vinster har premierats framför långsiktiga investeringar och innovation, medan Berec och konsumentorganisationer menade att nuvarande regelverk i stort hade uppfyllt målen,  

8) teleanvändarna förespråkade den nuvarande tillträdeslagstiftningen, men en del ansåg att tonvikten bör läggas på tjänstekonkurrens snarare än på infrastrukturkonkurrens,  

9) en stor majoritet stödde en översyn av systemet för samhällsomfattande tjänster,  

10) myndigheter och konsumentorganisationer ansåg att det fortfarande fanns ett behov av skydd för slutanvändarna grundat på minimiharmonisering, medan telesektorn ansåg att man bör förlita sig på övergripande lagstiftning och fullständig harmonisering,  

11) det fanns stöd för att ändra den institutionella strukturen på EU-nivå. 

I en efterhandsutvärdering av det nuvarande regelverket konstaterades att den rättsliga ramen för elektronisk kommunikation har uppfyllt det allmänna syftet att säkerställa en konkurrenskraftig sektor som ger slutanvändarna betydande fördelar De särskilda målen för regelverket – att främja konkurrens, skapa en inre marknad och skydda konsumenternas intressen – är fortsatt giltiga. Enligt kommissionen har regelverket varit ändamålsenligt för att ge en konkurrenskraftig sektor totalt sett, och för de flesta aktörer har det inneburit vinster som avsevärt överstiger de kostnader som det medfört. I efterhandsutvärderingen konstaterades det emellertid också att regelverket bör ses över för att ta hänsyn till det växande behovet av ökad konnektivitet på den digitala inre marknaden och rationalisera bestämmelserna. Som ett av målen för revisionen valdes att åstadkomma en ubikvitär och obegränsad konnektivitet som grund för en digital inre marknad. 

I kommissionens konsekvensbedömning (SWD(2016)303/FINAL) granskades olika alternativ vad gäller nättillträde, spektrum, samhällsomfattande tjänster, kommunikationstjänster, byte av tjänsteleverantör, numrering och styrelseformer. För varje område utreddes vilket alternativ som är att föredra. Generellt ansågs de förespråkade alternativen förbättra konnektiviteten till exempel genom snabbare införande av 5G, och de kommer att säkerställa konnektivitet till överkomliga priser genom konkurrens och, när så behövs, samhällsomfattande tjänster. Som en fördel ansågs också ett bättre skydd för slutanvändarna. De rekommenderade alternativen kommer dessutom att förenkla regleringen och anpassa styrelsestrukturen 

I konsekvensbedömningen bedömdes också den nytta och de kostnader som de rekommenderade alternativen medför. Även om det för vissa områden inte var möjligt att kvantifiera konsekvenserna, förutspåddes att om alla rekommenderade alternativ genomförs samtidigt kommer investeringarna, konsumtionen och arbetsproduktiviteten att öka. Alternativen i fråga medför även institutionella kostnader eftersom Berec behöver ytterligare medel för att kunna utföra sina utökade arbetsuppgifter och de nationella regleringsmyndigheterna behöver ytterligare medel för att kunna bidra till Berecs verksamhet. Enligt bedömningen kommer en mer enhetlig tilldelning av spektrum (införande av 5G) att generera vinster på totalt 146,5 miljarder euro om året. Dessa kommer till största delen att fördelas på bilindustrin, hälso- och sjukvården, transportsektorn och de allmännyttiga företagen. 

Nationell beredning och Finlands ståndpunkt 

En remissbehandling av kommissionens förslag som var öppen för alla intressenter ordnades 19.9–3.10.2016. Ett utkast till statsrådets U-skrivelse var på remiss hos sektionen för kommunikationsfrågor (EU19) vid kommittén för EU-ärenden 2–8.11.2016. Ärendet behandlades också på flera av sektionens möten. Dessutom var ett utkast till kompletterande U-skrivelse på remiss hos sektionen 12–16.10.2017. Kommunikationsministeriet inrättade en inofficiell nationell uppföljningsgrupp för att stödja beredningen. Gruppen var öppen för alla intressenter. 

Statsrådets utredning (U-skrivelse, U 68/2016 rd Statsrådets skrivelse till riksdagen om förslagen till Europaparlamentets och rådets direktiv och förordningar och om kommissionens meddelande (förslag som gäller en reform av regleringen av EU:s elektroniska kommunikation). ) om kommissionens förslag lämnades till riksdagens stora utskott den 8 november 2016. Riksdagens ståndpunkt fastställdes av stora utskottet (22.11.2017) efter att kommunikationsutskottet lämnat sitt utlåtande i ärendet. Preciseringar till U-skrivelsen som blivit nödvändiga när förhandlingarna framskridit finns i den kompletterande U-skrivelsen UK 29/2017. De gäller bland annat system för varning av allmänheten det vill säga varningsmeddelanden. 

Finland stödde målen för kommissionens förslag om att främja en digital inre marknad och att förtydliga och uppdatera regleringen. Finland ansåg att ett av de viktigaste målen är att trygga en rättslig ram som är rättvis med hänsyn till nya och etablerade elektroniska kommunikationstjänster, men betonade att detta i huvudsak borde genomföras genom att lätta upp och uppdatera befintliga regelverk och inte genom att införa nya skyldigheter. Finland stödde således de förslag från kommissionen som innebär att regleringen lättas upp och blir smidigare om de genomförs. Finland motsatte sig att genomförandebehörighet överförs från nationella myndigheter och koncentreras till kommissionen och Berec, eftersom detta enligt Finlands ståndpunkt sannolikt leder till att nationella särdrag beaktas i mindre utsträckning. Finland ansåg frågan vara särskilt viktig med hänsyn till frekvensförvaltningen. I fråga om systemet för varning av allmänheten det vill säga varningsmeddelanden såg Finland teknikneutralitet och det nationella spelrum som den ger vad gäller det tekniska genomförandet av systemet som viktig. 

På ett allmänt plan var Finland tillfreds med att man trots det krävande förhandlingsläge som medlemsstaternas och parlamentets divergerande ståndpunkter medförde nådde en rimlig kompromiss och röstade för förslaget i Europeiska unionens råd den 4 december 2018. En förhandlingsfråga som vid sidan av kodexdirektivet var viktig för Finland var de ändringar i regleringen av priserna på utrikessamtal som ingår i förordningen om inrättande av ett samarbetsorgan. Finland motsatte sig dessa ändringar och lämnade ett kritiskt utlåtande som togs till ministerrådets protokoll. 

Utfärdandet av varningsmeddelanden har hittills inte reglerats i direktiv som handlar om elektronisk kommunikation. Den bestämmelse i kodexdirektivet som handlar om system för varning av allmänheten, i Finland varningsmeddelanden, ingick inte heller i kommissionens ursprungliga förslag till kodexdirektiv, utan den blev en lagberedningsfråga först i samband med trialogförhandlingarna i november 2017. Grunden för befogenheten i bestämmelsen var föremål för viss diskussion, eftersom system för varningar till allmänheten inte självklart kan härledas ur strävan att harmonisera den inre marknaden, och bestämmelsen gäller system för varningar till allmänheten bara för telekommunikationens del. I Finland innebär skyldigheten enligt direktivet att utfärda varningsmeddelanden som utnyttjar mobiltelefoni en komplettering av de olika sätt att utfärda varningsmeddelanden som redan är i bruk. 

Även artikel 113 om digital bilradio lades till direktivförslaget i trialogfasen på initiativ av Europaparlamentet. 

1.2.3  Cybersäkerhetsakten

Beredningen av EU-författningen 

Med cybersäkerhetakten avses i propositionen Europaparlamentets och rådets förordning om Enisa (Europeiska unionens cybersäkerhetsbyrå) och om cybersäkerhetscertifiering av informations- och kommunikationsteknik och om upphävande av förordning (EU) nr 526/2013. Europeiska kommissionen lade fram sitt förslag till cybersäkerhetsakt den 13 september 2017 som en del av sitt åtgärdspaket för cybersäkerhet. Cybersäkerhetspaketet innehöll utöver förslaget till förordning även meddelandet Resiliens, avskräckning och försvar: ett starkt cyberförsvar för EU och en del andra initiativ Meddelandet och tillhörande initiativ lades fram som en del av genomförandet av strategin för en digital inre marknad. I sitt meddelande 2017 om halvtidsöversynen av genomförandet av strategin för den digitala inre marknaden kallat En ansluten digital inre marknad för alla betonade kommissionen behovet att se till att uppkopplade produkter och system är säkra och konstaterade att skapandet av en europeisk IKT-säkerhetsram med regler om hur IKT-säkerhetscertifiering ska organiseras i EU kan både bevara förtroendet för internet och motverka den nuvarande fragmenteringen av marknaden. 

Förslaget till cybersäkerhetsakt behandlades av rådets horisontella arbetsgrupp för cybersäkerhet, och rådet enades om en allmän riktlinje i juni 2018. I Europaparlamentet var utskottet för industrifrågor, forskning och energi ansvarigt utskott. Parlamentet röstade om sin ståndpunkt i september 2018, och trepartsförhandlingar inleddes den 13 september 2018. Coreper I godkände den 19 december 2018 det samförstånd som nåtts med parlamentet, och texten skickades till parlamentet för slutligt godkännande. Cybersäkerhetsakten utfärdades den 17 april 2019 och publicerades i Europeiska unionens officiella tidning den 7 juni 2019. Förordningen trädde i kraft den 27 juni 2019. Förordningarna 58, 60, 61, 63, 64 och 65 tillämpas från den 28 juni 2021. 

Nationell beredning och Finlands ståndpunkt 

Ett utkast till statsrådets U-skrivelse var på remiss hos EU-beredningssektionerna (sektionerna för kommunikations- och trafikärenden och sektionen för den inre marknaden) 25–28 september 2017. Remissvaren om U-skrivelsen var positiva. I beredningen deltog såväl ministerier och centrala ämbetsverk som intresseorganisationer och företrädare för intressenter. 

En U-skrivelse (U 58/2017 rd) om förslaget till förordning skickades till riksdagen den 19 oktober 2017. Statsrådets utredning om kommissionens förslag lämnades till riksdagens stora utskott den 19 oktober 2017. Riksdagens ståndpunkt fastställdes av stora utskottet den 22 november 2017 efter att kommunikationsutskottet lämnat sitt utlåtande i ärendet (KoUU 25/2017 rd). 

Finland ansåg det betydelsefullt att förslaget syftar till att stärka informationssäkerheten inom hela EU-området, förbättra tillgången på informationssäkra produkter och tjänster på den inre marknaden och främja innovationer. Finland ansåg att ändringen av Enisas mandat så att det blir permanent förbättrar byråns verksamhetsförutsättningar, säkerställer verksamhetens kontinuitet och skapar nya möjligheter att rekrytera expertis på hög nivå till byrån. 

Finland ansåg syftet med den föreslagna ramen för certifiering av informations- och kommunikationstekniska produkter värt att understöda i den mån man med regleringen strävar efter att öka förtroendet för den digitala inre marknaden och minska företagens kostnader för certifiering. Finland såg det emellertid också som viktigt att arbetet med att standardisera och certifiera informationssäkra produkter för finska företag inte blir en administrativ börda som skadar deras konkurrenskraft. Enligt förordningen är certifieringen till en början frivillig om ingenting annat föreskrivs i unionslagstiftning. Huruvida den görs obligatorisk ska bedömas senast år 2023. 

1.2.4  EU:s verktygslåda för säkerhet i 5G-nätverk

Europeiska kommissionen lämnade våren 2019 en rekommendation om cybersäkerhet i 5G-nät. Syftet med rekommendationen är att stödja och utveckla EU:s gemensamma approach i fråga om cybersäkerhet i 5G-nät för att EU fortsättningsvis ska vara ett enhetligt och konkurrenskraftigt marknadsområde. Som följd av kommissionens rekommendation har medlemsstaterna berett nationella riskbedömningar om säkerheten, utifrån vilka medlemsstaterna under tiden för Finlands EU-ordförandeskap i samarbete med kommissionen och Europeiska unionens cybersäkerhetsbyrå har utarbetat en gemensam riskbedömning för EU om säkerhet i 5G-näten. Utgående från EU:s gemensamma riskbedömning publicerade medlemsstaterna den 29 januari 2020 en gemensam verktygslåda för att hantera och lösa säkerhetsriskerna. 

1.2.5  Beredning av propositionen

Propositionen har beretts vid kommunikationsministeriet i samarbete med undervisnings- och kulturministeriet, inrikesministeriet, miljöministeriet och justitieministeriet. Beredning av propositionen inleddes den 1 januari 2019 i enlighet med beslutet att tillsätta lagstiftningsprojektet. Beredning har varit öppen. Material som sammanhänger med beredningen, såsom beslut om tillsättande, möten, utlåtanden, protokoll och deltagarlistor, videoinspelningar, utredningar och särskilda beställda konsekvensbedömningar, är offentligt tillgängliga i statsrådets projektfönster Projektfönster, omarbetning av lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (på finska). I projektfönstret finns det också information om de olika faserna i beredningen. 

Som stöd för beredningen tillsatte kommunikationsministeriet den 28 januari 2019 en uppföljningsgrupp. Gruppen var öppen för alla intressenter, och inga medlemmar var utsedda. Dess ordförande, vice ordförande och sekreterare var tjänstemän vid kommunikationsministeriet. Uppföljningsgruppens uppdrag var att  

1. bedöma behovet att revidera lagstiftningen om elektronisk kommunikation ur medborgarnas, näringslivets och samhällets perspektiv, 

2. utreda hurdana alternativ och hurdant nationellt spelrum tele- och AVMS-direktiven medger vid genomförandet, 

3. till stöd för beredningen ta fram omfattande informationsmaterial och synpunkter om nuläget och om utvecklingstrender och framtidsutsikter inom kommunikations- och mediebranschen 

4. övervaka hur beredningen framskrider och lägga fram förslag om olika sätt att uppnå målen med reformen så att Finland förblir en föregångare inom elektronisk kommunikation. 

För uppföljningsgruppen ordnades fem större möten före remissbehandlingen. Vid dessa behandlades bland annat de förändringar som AVMS-direktivet medför, spektrum- och tillträdesregleringen, slutanvändarnas rättigheter och den samhällsomfattande tjänster. Dessutom ordnades mindre sammankomster med särskilda teman i anknytning till sändningsplikt och tillgänglighet. 

Efter remissen sammanträdde uppföljningsgruppen den 14 februari 2020 för att behandla bland annat remissyttrandena. 

Genomförandet av AVMS-direktivet har också behandlats av en icke officiell arbetsgrupp sammansatt av representanter för olika myndigheter. När det gäller varningsmeddelanden till befolkningen har lagberedningen genomförts i samarbete med inrikesministeriet som ansvarar för lagen om varningsmeddelanden (466/2012), där behövliga ändringar samtidigt har beretts. Vid beredningen har samarbete mellan myndigheter inom olika förvaltningsområden bedrivits enligt behov. 

Kommunikationsministeriet bad under inledningen av beredningen i anknytning till att uppföljningsgruppen tillsattes den 28 januari 2019 om fritt formulerade synpunkter på behoven att ändra lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation i samband med det nationella genomförandet av AVMS-direktivet och kodexdirektivet. Intressenterna lämnade sammanlagt 14 preliminära yttranden. Den egentliga remissen ordnades 20.11.2019–16.1.2020. En begäran om yttrande skickades till sammanlagt 155 aktörer. Sammanlagt inkom 81 remissvar. Dessutom ordnades 12.2–26.2.2020 en separat remissbehandling om den föreslagna 244 a §. Begäran om yttranden publicerades i tjänsten lausuntopalvelu.fi. Yttrandena finns tillgängliga i tjänsten och i statsrådets projektfönster. 

Rådet för bedömning av lagstiftningen valde att behandla propositionen. Rådet för bedömning av lagstiftningen gav sitt utlåtande om propositionen den 17 mars 2020. Lagstiftningen som gäller utrustning som används i kommunikationsnätens kritiska delar kompletterades ännu efter rådets behandling. 

Delegationen för kommunal ekonomi och kommunal förvaltning (Kuthanek) behandlade förslaget genom skriftligt förfarande den 17 mars 2020.  

Propositionen har granskats vid justitieministeriets laggranskningsenhet. Propositionen har även förhandsgranskats av justitiekanslersämbetet. 

EU-rättsaktens mål och huvudsakliga innehåll

2.1  AVMS-direktivet

2.1.1  Inledning

Målet med det omarbetade AVMS-direktivet är att förbättra skyddet av konsumenter och minderåriga och säkerställa jämlika verksamhetsförutsättningar för leverantörer av audiovisuella innehållstjänster (i direktivet audiovisuella medietjänster) och videodelningsplattformar. Av tillhandahållare av videodelningsplattformar krävs insatser för att skydda konsumenter och minderåriga, och de ska vidta behövliga åtgärder för att skydda minderåriga från skadligt innehåll och alla medborgare från olagligt innehåll, såsom uppmaning till terrorism, och olagligt hatprat. Genom direktivet harmoniseras också regleringen av traditionell tv-verksamhet och beställ-tv vad gäller normerna om skydd av minderåriga. Detta innebär att program som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling ska finnas tillgängliga enbart på ett sådant sätt att minderåriga normalt inte hör eller ser dem. Det skadligaste innehållet ska vara föremål för de striktaste åtgärder. 

I det reviderade direktivet tillämpas de allmänna principerna för reklam även på tillhandahållare av videodelningsplattformar samtidigt som den kvantitativa regleringen av reklamen lättas upp för traditionella tv-aktörers del. Produktplacering är i regel tillåten utom i fall som anges närmare i direktivet. För att främja europeiska produktioner ska leverantörer av beställ-tv säkerställa att europeiska produktioner utgör minst 30 procent av deras programutbud och att dessa produktioner framhävs. För att säkerställa att skyldigheten att främja europeiska produktioner inte försvagar marknadsutvecklingen och att nya aktörer kommer in på marknaden, får kraven i fråga inte tillämpas på företag som inte har någon betydande närvaro på marknaden. Detta gäller i synnerhet företag med liten omsättning. 

Genom direktivet utvidgas de skyldigheter som gäller audiovisuella innehållstjänsters tillgänglighet. Skyldigheterna tillämpas på alla leverantörer av audiovisuella innehållstjänster, det vill säga leverantörer av såväl tv-tjänster som beställ-tv, som fortlöpande och stegvis bör göra sina tjänster mer tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. 

Direktivets harmoniseringsnivå har inte ändrats. Det är ett så kallat minimidirektiv, vilket innebär att medlemsstaterna nationellt kan tillämpa mera detaljerad lagstiftning. 

2.1.2  Tillämpningsområde och definitioner

Direktivet tillämpas också i fortsättningen på tjänster som har som huvudsakligt syfte att i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte tillhandahålla allmänheten program. Direktivets tillämpningsområde har utsträckts till att gälla även en särskiljbar del av en tjänst, om denna har audiovisuellt innehåll och en audiovisuell form som kan särskiljas från tjänsteleverantörens huvudsakliga verksamhet. 

Direktiv tillämpas på videodelningsplattformar. Med videodelningsplattformstjänst avses en tjänst där tjänsten eller en särskiljbar del av tjänsten har som huvudsakligt syfte att tillhandahålla allmänheten program, användargenererade videor eller bådadera med hjälp av elektroniska kommunikationsnät för vilka leverantören av videodelningsplattformen saknar redaktionellt ansvar och vars organisering leverantören av videodelningsplattformen bestämmer, även med automatiska metoder eller algoritmer, särskilt genom presentationssätt, nyckelord och organisering. 

De sociala medietjänsterna har blivit viktiga kanaler för informationsdelning, underhållning och utbildning genom att de ger tillgång till program och användargenererade videor. Även om syftet med direktivet inte är att reglera sociala medietjänster som sådana, omfattas audiovisuellt innehåll i sociala medier av direktivet när tillhandahållandet av program och användargenererade videor utgör en väsentlig funktion i tjänsten. Kommissionen kommer att utfärda riktlinjer för den praktiska tillämpningen av kriteriet om väsentlig funktion i definitionen av en videodelningsplattformstjänst. 

Direktivets tillämpningsområde har avgränsats så att tillhandahållande av audiovisuellt innehåll på privata webbplatser inte ingår. Direktivet tillämpas inte heller på videoklipp som är inbäddade i det redaktionella innehållet i digitala versioner av nyhetstidningar och magasin eller rörliga bilder såsom GIF-bilder. 

Artikel 1 i direktivet innehåller de definitioner som används i direktivet Nya begrepp som definieras i direktivet är videodelningsplattformstjänst och leverantör av videodelningsplattform. Definitionen på audiovisuell innehållstjänst (i direktivet audiovisuell medietjänst) har ändrats så att den också omfattar en särskiljbar del av en tjänst. Också definitionen på program har ändrats. Programmets form och innehåll behöver inte längre vara jämförbara med formen och innehållet för tv-sändningar. Ett program kan till exempel vara ett videoklipp. 

2.1.3  Ursprungslandsprincipen och avvikelse från den

Hur direktivet tillämpas bestäms fortsättningsvis i enlighet med den så kallade ursprungslandsprincipen. På en leverantör av audiovisuella innehållstjänster tillämpas lagstiftningen i den medlemsstat där leverantören anses etablerad. Grundprincipen för hur man bestämmer denna medlemsstat har inte ändrats i direktivet, det vill säga en leverantör av audiovisuella innehållstjänster anses etablerad i en medlemsstat om den har sitt huvudkontor i medlemsstaten och redaktionella beslut om den audiovisuella innehållstjänsten fattas i den medlemsstaten. I andra fall inverkar det i synnerhet i vilken stat en betydande del av arbetsstyrkan som arbetar med den audiovisuella medietjänstverksamheten är verksam. 

I artikel 3 anges grunder på vilka en medlemsstat kan begränsa mottagningen av audiovisuella innehållstjänster, det vill säga såväl tv-sändningar som beställ-tv, som levereras av serviceleverantörer som står under en annan medlemsstats jurisdiktion. En ny grund för att begränsa mottagningen av sändningar är om sändningarna innehåller en offentlig uppmaning att begå terroristbrott som avses i artikel 5 i direktiv (EU) 2017/541 eller om de äventyrar den allmänna säkerheten, inklusive skydd av nationell säkerhet och försvar. 

2.1.4  Bestämmelser om etableringsstaten för leverantörer av videodelningsplattformar

Vilken stat leverantören av en videodelningsplattform ska anses vara etablerad i bestäms enligt artikel 28a i direktivet. Enligt punkt 1 i artikeln ska leverantören av en videodelningsplattform som är etablerad på en medlemsstats territorium i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv om elektronisk handel 2000/31/EG i regel stå under den medlemsstatens jurisdiktion. Artikeln innehåller dessutom bestämmelser om hur etableringsstaten ska bestämmas i fall där leverantören av en videodelningsplattform har ett moderföretag eller ett dotterföretag som är etablerat på en medlemsstats territorium eller där leverantören tillhör en grupp. I artikeln föreskrivs det också om förfarandet i situationer där de berörda medlemsstaterna inte är eniga om vilken medlemsstat som har jurisdiktion. 

2.1.5  Uppmaning till självreglering

Artikel 4a innehåller allmänna bestämmelser om att uppmana till självreglering. Enligt artikeln ska medlemsstaterna uppmana till användning av samreglering och främjande av självreglering genom uppförandekoder som antas på nationell nivå inom de områden som samordnas genom direktivet. Uppförandekoderna ska utformas så att de blir brett accepterade av de viktigaste aktörerna i de berörda medlemsstaterna och de ska fastställa klart och tydligt angivna mål. De ska dessutom möjliggöra regelbunden, transparent och oberoende övervakning och utvärdering av i vilken mån de eftersträvade målen uppnåtts. 

2.1.6  Underrättelser som gäller bedrivande av verksamhet

Artikel 2.5b samt artikel 28a.6 som är tillämplig på leverantörer av videodelningsplattformar kräver att medlemsstaterna upprättar och upprätthåller en uppdaterad förteckning över leverantörer av audiovisuella innehållstjänster och videodelningsplattformar under deras jurisdiktion och anger på vilka ställen i direktivet deras jurisdiktion baseras. Förteckningarna, inbegripet eventuella uppdateringar, ska lämnas till kommissionen. 

2.1.7  Uppgifter om leverantörer av audiovisuella innehållstjänster

Artikel 5 innehåller bestämmelser om vilka uppgifter som leverantörer av audiovisuella innehållstjänster ska se till att mottagarna av deras tjänster har tillgång till. Utöver företags- och kontaktuppgifter ska uppgifterna också innehålla den medlemsstat som har jurisdiktion över tjänsteleverantören och de behöriga tillsynsmyndigheterna, tillsynsorganen eller övervakningsorganen. Leverantörer av audiovisuella innehållstjänster kan åläggas att tillhandahålla allmänheten information också om sin ägarstruktur. 

2.1.8  Bestämmelser om skydd av minderåriga och allmänheten

Artiklarna 6 och 6a innehåller bestämmelser om skydd av minderåriga och allmänheten. Enligt artikel 6 ska medlemsstaterna på lämpligt sätt säkerställa att de audiovisuella innehållstjänster som tillhandahålls av leverantörer av audiovisuella innehållstjänster under deras jurisdiktion inte innehåller någon uppmaning till våld eller hat mot en grupp eller en medlem av en grupp på någon av de grunder som anges i artikel 21 i stadgan och inte heller någon uppmaning att begå terroristbrott enligt artikel 5 i direktiv (EU) 2017/541 (Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541, av den 15 mars 2017, om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF. 

Medlemsstaterna ska enligt artikel 6a vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att audiovisuella innehållstjänster som tillhandahålls av leverantörer av audiovisuella innehållstjänster under deras jurisdiktion och som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling endast tillhandahålls på ett sådant sätt att minderåriga normalt inte hör eller ser dem. Exempel på sådana åtgärder är val av sändningstid, verktyg för ålderskontroll eller andra tekniska åtgärder. Åtgärderna ska stå i proportion till den potentiella skada som programmet kan orsaka. Det skadligaste innehållet, såsom meningslöst våld och pornografi, ska vara föremål för de striktaste åtgärderna. 

Personuppgifter om minderåriga som samlats in eller på annat sätt genererats av leverantörer av audiovisuella innehållstjänster enligt ovan får inte behandlas för kommersiella ändamål, såsom direktmarknadsföring, profilering eller beteendestyrd annonsering. 

Medlemsstaterna ska säkerställa att leverantörer av audiovisuella innehållstjänster lämnar tillräcklig information till tittarna om innehåll som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling. I detta syfte ska tjänsteleverantörerna använda ett system som beskriver den potentiella skada som innehållet i en audiovisuell innehållstjänst kan orsaka. Enligt artikeln ska medlemsstaterna uppmana till användning av samreglering enligt artikel 4a.1. 

2.1.9  Tillgänglighet

Artikel 7 innehåller bestämmelser om tjänsternas tillgänglighet. Enligt artikeln ska medlemsstaterna säkerställa att tjänster som tillhandahålls av leverantörer av audiovisuella innehållstjänster fortlöpande och successivt görs mer tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Leverantörer av audiovisuella innehållstjänster ska regelbundet rapportera till de nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen om genomförandet av åtgärderna och utarbeta handlingsplaner för tillgänglighet för att fortlöpande och successivt göra sina tjänster mer tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Medlemsstaterna ska senast den 19 december 2022 och därefter vart tredje år rapportera till kommissionen om åtgärderna för att göra tjänsterna tillgängliga. 

Enligt punkt 4 ska varje medlemsstat utse en enda kontaktpunkt online, som ska vara allmänt tillgänglig och lättillgänglig även för personer med funktionsnedsättning, för information och klagomål om tillgänglighetsfrågorna. Medlemsstaterna ska dessutom enligt punkt 5 säkerställa att information vid kriser, inbegripet tillkännagivanden och meddelanden till allmänheten vid naturkatastrofer, som offentliggörs genom audiovisuella medietjänster, tillhandahålls så att den är tillgänglig för personer med funktionsnedsättning. 

2.1.10  Krav som ställs på kommersiell audiovisuell kommunikation

Enligt artikel 7b ska medlemsstaterna vidta lämpliga och proportionella åtgärder för att säkerställa att audiovisuella innehållstjänster som tillhandahålls av leverantörer av audiovisuella innehållstjänster inte utan dessa leverantörers uttryckliga medgivande förses med överliggande inslag för kommersiella ändamål eller ändras. 

I artikel 9.1 a–9.1 c och 9.1 g anges allmänna krav på audiovisuella kommersiella meddelanden. Till sitt innehåll motsvarar artikeln till dessa delar gällande regelverk. 

2.1.11  Audiovisuella kommersiella meddelanden för vissa produkter

Artikel 9 har i huvudsak bevarats oförändrad till de delar den gäller kommersiella meddelanden för vissa produkter. Artikeln förbjuder fortfarande alla former av audiovisuella kommersiella meddelanden för cigaretter och andra tobaksvaror liksom för de nya produktgrupperna elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Även audiovisuella kommersiella meddelanden om medicinska produkter och medicinsk behandling är förbjudna om produkterna eller behandlingarna är tillgängliga endast efter ordination. 

Enligt artikeln får audiovisuella kommersiella meddelanden för alkoholhaltiga drycker inte vara särskilt riktade till minderåriga och de får inte uppmuntra till överkonsumtion av sådana drycker. Audiovisuella kommersiella meddelanden för alkoholhaltiga drycker ska enligt artikel 9.2 även vad gäller audiovisuella medietjänster som beställs, frånsett sponsring och produktplacering, uppfylla 

Enligt artikel 9.3 ska medlemsstaterna uppmana till användning av samreglering och främjande av självreglering genom uppförandekoder som avser olämpliga audiovisuella kommersiella meddelanden om alkoholhaltiga drycker. Enligt artikel 9.4 ska medlemsstaterna därtill uppmana till användning av samreglering och främjande av självreglering i fråga om audiovisuella kommersiella meddelanden som åtföljer barnprogram och som avser ohälsosamma livsmedel eller drycker. 

2.1.12  Sponsring

Artikel 10 innehåller bestämmelser om sponsring. Till sitt innehåll motsvarar bestämmelserna de regler som gällde tidigare. Medlemsstaterna kan fortfarande besluta att förbjuda att sponsorns logo visas under barnprogram, dokumentärprogram och religiösa program. En ny bestämmelse ger medlemsstaterna rätt att förbjuda sponsring av barnprogram. 

2.1.13  Produktplacering

Den grundläggande principen i artikel 11 är att produktplacering är tillåten i audiovisuella innehållstjänster. Produktplacering är dock fortfarande förbjuden i nyhets- och samhällsprogram, program om konsumentfrågor, religiösa program och barnprogram. De krav som gäller utförandet av produktplacering motsvarar i övrigt det regelverk som gällde tidigare. 

2.1.14  Främjande av europeiska produktioner

Den procentandelen för europeiska produktioner som angetts i direktivet har tidigare endast gällt utövare av televisionsverksamhet som varit ålagda att reservera en övervägande del av tiden för de sändningar som är fritt mottagbara för europeiska produktioner. När det gäller audiovisuella innehållstjänster på begäran, det vill säga beställ-tv, har direktivet endast föreskrivit en skyldighet att främja europeiska produktioner. Med stöd av den tillagda artikel 13.1 utsträcks kravet om en viss procentandel europeiska produktioner till att gälla också leverantörer av beställ-tv, så att dessa förutsätts säkerställer att europeiska produktioner utgör minst 30 procent av deras kataloger och att dessa produktioner framhävs. 

Medlemsstaterna kan med stöd av artikel 13.2 kräva att leverantörer av medietjänster bidrar finansiellt till europeiska produktioner. Om medlemsstater kräver att leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion bidrar finansiellt till europeiska produktioner, får de även kräva att leverantörer av medietjänster som riktar sig till en publik på deras territorier men är etablerade i andra medlemsstater lämnar sådana finansiella bidrag. 

Enligt artikel 13.6 ska kraven på leverantörer av beställ-tv om en minsta andel europeiska produktioner och om finansieringsandelar inte gälla leverantörer av medietjänster med låg omsättning eller liten publik. Medlemsstaterna får också frångå sådana skyldigheter eller krav om de skulle vara ogenomförbara eller omotiverade med tanke på arten av eller ämnet för de audiovisuella medietjänsterna. Kommissionen utfärdar riktlinjer för beräkning av andelen europeiska produktioner och för definitionen av begreppen liten publik och låg omsättning. 

Medlemsstaterna ska senast den 19 december 2021 och därefter vartannat år rapportera till kommissionen om genomförandet av punkterna 1 och 2. 

2.1.15  Tv-reklam och teleshoppingsändningar

Enligt artikel 19.2 ska enstaka tv-reklaminslag och teleshoppinginslag vara tillåtna vid sportevenemang. Vid andra sändningar än sändningar av sportevenemang får enstaka tv-reklaminslag och teleshoppinginslag förekomma endast undantagsvis. I bestämmelsen anges att den tillämpas uttryckligen på tv-reklam. 

I artikel 20.2 finns bestämmelser om avbrott av vissa filmer och program för tv-reklam och teleshoppingsändningar. Till sitt innehåll motsvarar artikeln det regelverk som gällde innan. Det förra direktivet ändrades så att teleshoppingsändningar är förbjudna under barnprogram. 

I artikel 23 föreskrivs det om tidsbegränsningar för tv-reklaminslag och teleshoppinginslag Enlig den får andelen tv-reklaminslag och teleshoppinginslag under perioderna mellan kl. 6.00 och 18.00 och mellan kl. 18.00 och 24.00 inte överstiga 20 % av perioden i fråga. 

Enligt artikel 23.2 ska dessa tidsbegränsningar inte tillämpas på meddelanden från programföretaget som rör dess egna program och produkter som har direkt koppling till dessa program. Tidsbegränsningar ska inte heller tillämpas på meddelanden som rör program och audiovisuella medietjänster från andra enheter som tillhör samma mediegrupp. Tidsbegränsningarna ska inte heller framöver tillämpas på sponsringsmeddelanden eller produktplacering. Direktivet har preciserats vad gäller så kallade neutrala inramningar. Enligt artikeln ska tidsbegränsningar inte tillämpas på neutrala inramningar mellan redaktionellt innehåll och tv-reklaminslag eller teleshoppinginslag, och mellan enskilda inslag. 

2.1.16  Bestämmelser som tillämpas på videodelningsplattformstjänster (utom de som gäller bestämning av etableringsstaten)

Direktivet har kompletterats med ett nytt kapitel IXA som innehåller bestämmelser som är tillämpliga på videodelningsplattformstjänster. I artikel 28b finns bestämmelser om skydd av minderåriga och allmänheten. 

Enligt artikel 28b.1 a ska leverantörer av videodelningsplattformar vidta lämpliga åtgärder för att skydda minderåriga från program, användargenererade videor och audiovisuella kommersiella meddelanden som kan skada deras fysiska, mentala eller moraliska utveckling. Enligt punkt 3 ska det skadligaste innehållet omfattas av de striktaste åtgärderna för åtkomstkontroll. 

Leverantörer av videodelningsplattformar bör också enligt artikel 28b.1 b vara skyldiga att vidta lämpliga åtgärder för att skydda allmänheten från program, användargenererade videor och audiovisuella kommersiella meddelanden som innehåller uppmaning till våld eller hat mot en grupp eller en medlem av en grupp på någon av de grunder som anges i artikel 21 i EU-stadgan om grundläggande rättigheter. 

Dessutom ålägger artikel 28b.1 c leverantörer av videodelningsplattformar att vidta lämpliga åtgärder för att skydda allmänheten från program, användargenererade videor och audiovisuella kommersiella meddelanden med innehåll vars spridning utgör en verksamhet som är ett brott enligt unionsrätten, nämligen en offentlig uppmaning att begå terroristbrott enligt artikel 5 i direktiv (EU) 2017/541, brott som gäller barnpornografi enligt artikel 5.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU1 och rasistiska och främlingsfientliga brott enligt artikel 1 i rambeslut 2008/913/RIF. 

Artikel 28b.2 innehåller bestämmelser om audiovisuella kommersiella meddelanden. Enligt artikeln ska leverantörer av videodelningsplattformar uppfylla kraven i artikel 9.1 i fråga om audiovisuella kommersiella meddelanden som de marknadsför, säljer eller arrangerar. Dessutom ska leverantörer av videodelningsplattformar vidta lämpliga åtgärder för att uppfylla kraven i fråga om audiovisuella kommersiella meddelanden som de inte marknadsför, säljer eller arrangerar. 

Utöver åtgärderna ovan ska leverantörer av videodelningsplattformar tydligt informera användarna när program och användargenererade videor innehåller audiovisuella kommersiella meddelanden under förutsättning att sådana meddelanden uppgetts enligt punkt 3 tredje stycket c eller om leverantören har kännedom om detta. 

Medlemsstaterna ska uppmana till användning av samreglering genom uppförandekoder även när videodelningsplattformstjänster tillhandahålls. Syftet är i synnerhet att minska barns exponering för audiovisuella kommersiella meddelanden som avser ohälsosamma livsmedel eller drycker. 

De åtgärder som krävs av leverantörer av videodelningsplattformar ska vara praktiskt genomförbara och proportionella med beaktande av videodelningsplattformstjänstens storlek och den tillhandahållna tjänstens art. Åtgärderna får inte ge upphov till förhandskontroll eller uppladdningsfiltrering av innehållet som inte står i överensstämmelse med artikel 15 i direktivet om elektronisk handel.  

Artikel 28b.3 innehåller en förteckning som består av tio åtgärder som leverantörer av videodelningsplattformar kan åläggas att genomföra Dessa åtgärder ska, beroende på vad som är lämpligt, bestå i att a) i villkoren för videodelningsplattformstjänsterna inkludera och tillämpa de krav som avses i punkt 1, b) i villkoren för videodelningsplattformstjänsterna inkludera samt tillämpa de krav som fastställs i artikel 9.1 för audiovisuella kommersiella meddelanden som inte marknadsförs, säljs eller arrangeras av leverantörerna av videodelningsplattformar, c) ha en funktion genom vilken användare som laddar upp användargenererade videor kan uppge huruvida videorna, såvitt de vet eller skäligen kan förväntas veta, innehåller audiovisuella kommersiella meddelanden, d) upprätta och driva transparenta och användarvänliga mekanismer där användare av videodelningsplattformar till den berörda leverantören av videodelningsplattformar kan rapportera eller flagga sådant innehåll som avses i punkt 1 och som tillhandahålls på leverantörens plattform, e) upprätta och driva system som leverantörer av videodelningsplattformar kan använda för att förklara för användarna av videodelningsplattformar vilka effekter som rapportering och flaggning enligt led d har haft, f) upprätta och driva ålderskontrollsystem för användare av videodelningsplattformar med avseende på innehåll som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling, g) upprätta och driva lättanvända system som gör det möjligt för användare av videodelningsplattformar att betygsätta sådant innehåll som avses i punkt 1, h) se till att det finns föräldrakontrollsystem som kontrolleras av slutanvändaren med avseende på innehåll som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling, i) upprätta och driva transparenta, lättanvända och effektiva förfaranden för att handlägga och lösa klagomål som användare framför till videodelningsplattformens leverantör med avseende på genomförandet av de åtgärder som avses i leden d–h, j) se till att det finns ändamålsenliga åtgärder och verktyg för medie- och informationskunnighet och öka användarnas medvetenhet om dessa åtgärder och verktyg. 

Enligt artikel 28b.6 får medlemsstaterna ålägga leverantörer av videodelningsplattformar åtgärder som är mer detaljerade eller striktare än de åtgärder som avses i punkt 3. 

I direktivet föreskrivs det därtill om medlemsstaternas skyldighet att införa mekanismer som behövs för bedömning och rättsskydd. Det ska dessutom finnas mekanismer för prövning utanför domstol att tillgå för att lösa tvister mellan användare och leverantörer av videodelningsplattformar med avseende på tillämpningen av punkterna 1 och 3. 

2.1.17  Främjande av medie- och informationskunnighet

Enligt artikel 33a.1 ska medlemsstaterna främja och vidta åtgärder för utveckling av medie- och informationskunnighet. Medlemsstaterna ska dessutom senast den 19 december 2022 och därefter vart tredje år rapportera till kommissionen om genomförandet av punkt 1. Kommissionen kommer att utfärda riktlinjer om vad som omfattas av sådana rapporter. 

2.1.18  Övriga bestämmelser

Artikel 30 innehåller bestämmelser om nationella tillsynsmyndigheter. Tillsynsmyndigheterna ska vara juridiskt åtskilda från staten och funktionellt oberoende av sina respektive regeringar och av alla andra offentliga eller privata organ. De nationella tillsynsmyndigheterna ska utöva sina befogenheter opartiskt och öppet och de ska inte ta emot instruktioner från något annat organ i samband med utövandet av dessa befogenheter. De nationella tillsynsmyndigheterna ska ha tillräckliga finansiella resurser och personalresurser för att kunna utföra sina uppgifter effektivt och bidra till det arbete som utförs av den europeiska gruppen av regleringsmyndigheter för audiovisuella medietjänster (Erga). I artikel 30a finns bestämmelser om att lämna kommissionen information och om informationsutbyte mellan medlemsstater. Artikel 30b innehåller bestämmelser om inrättandet av Erga och om Ergas uppgifter. 

2.2  Kodexdirektivet

2.2.1  Inledning

Det vittomfattande kodexdirektivet har till syfte att förbättra särskilt tillgången på mycket snabba förbindelser inom unionens territorium, främja konkurrens och investeringar i mobila och fasta nät och påskynda och främja utbyggnaden av 5G-nät. Direktivet avses öka telekomsektorns investeringar i nya nät. Det ska bidra till att EU:s mål för tillgången till mycket snabba förbindelser kan uppnås. 

Genom direktivet skapar man också mera harmoniserade bestämmelser för EU:s telekommarknad bland annat vad gäller beviljande av nätkoncessioner och fördelning av frekvenser. Till målen med direktivet hör att skapa en inre marknad för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Direktivet ska också svara på förändringar i sätten att använda kommunikationstjänster genom att förbättra konsumentskyddet till exempel vad gäller OTT-tjänster som tillhandahålls via internet. Det ska dessutom förbättra särskilda gruppers ställning. 

Dessutom innehåller direktivet bestämmelser som syftar till att förbättra dataskyddet vid användning av kommunikationstjänster oberoende av vilken teknik som används. Därtill ska direktivet förbättra systemen för varningar till befolkningen i EU genom att kräva att medlemsstaterna inför varningar som utnyttjar mobil teleterminalutrustning. 

Direktivet samlar tidigare reglering för telekomsektorn. I det nya direktivet sammanfördes den reglering som ingick i tillträdes-, auktorisations- och ramdirektivet och i direktivet om samhällsomfattande tjänster (2002/19/EG, 2002/20/EG, 2002/21/EG ja 2002/22/EG). 

Direktivets harmoniseringsnivå är delvis högre än de tidigare direktivens. Harmonisering har skett särskilt i fråga om tilldelningen och användningen av frekvensband samt slutanvändarnas rättigheter. På dessa områden är direktivet i huvudsak fullharmoniserande. 

2.2.2  Tillämpningsområde och definitioner

Kodexdirektivets tillämpningsområde är delvis utvidgat jämfört med de tidigare direktivens tillämpningsområden. Tillämpningsområdet har framför allt gjorts klarare och utvidgats till att utöver traditionella telefontjänster och andra motsvarande kommunikationstjänster omfatta även kommunikationstjänster som förmedlas över internet. 

I artikel 2.4 i del I av direktivet definieras en elektronisk kommunikationstjänst som en tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning via elektroniska kommunikationsnät. Till tillämpningsområdet hör inte tjänster i form av tillhandahållande av innehåll som överförs med hjälp av elektroniska kommunikationsnät eller utövande av redaktionellt ansvar över sådant innehåll Webbtidningar och videotjänster på webben är däremot exempel på tjänster som inte hör till teledirektivets tillämpningsområde. 

Definitionen på elektronisk kommunikationstjänst har utvidgats till att omfatta tre olika slags tjänster. Dessa är internetanslutningstjänster, interpersonella kommunikationstjänster och tjänster som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler. Ett exempel på det sista slaget är överföringstjänster som används för tillhandahållande av maskin till maskin -tjänster eller i radio- och televisionsverksamhet. 

Med internetanslutningstjänst avses i överensstämmelse med artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets förordning om den inre marknaden för elektronisk kommunikation (EU) 2015/2120 en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst som erbjuder anslutning till internet, och därigenom möjlighet till anslutning mellan praktiskt taget alla ändpunkter på internet, oberoende av vilken nätteknik och terminalutrustning som används. 

Interpersonell kommunikationstjänst definieras i artikel 2.5. Den är en tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som möjliggör direkt interpersonellt och interaktivt informationsutbyte via elektroniska kommunikationsnät mellan ett begränsat antal personer, varigenom de personer som inleder eller deltar i kommunikationen bestämmer vem eller vilka som ska vara mottagare av denna. Definitionen inbegriper inte sådan interaktiv kommunikation som är en extrafunktion av mindre betydelse kopplad till en annan tjänst. Därför ska direktivet exempelvis inte tillämpas på kommunikationslösningar för läroinrättningar där vårdnadshavare och lärare kan kommunicera sinsemellan. 

De interpersonella kommunikationstjänsterna delas i artikel 2.6 och 2.7 in i två grupper. Nummerbaserade interpersonella kommunikationstjänster använder allmänt tilldelade nummerresurser, närmare bestämt ett eller flera nummer i nationella eller internationella nummerplaner, eller möjliggör kommunikation med ett eller flera nummer i nationella eller internationella nummerplaner. I praktiken är exempelvis vanliga telefonsamtal eller textmeddelanden sådana tjänster. 

Med nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster, som definieras i punkt 7, avser i praktiken till exempel chattjänster som tillhandahålls via internet och andra OTT-tjänster. De kopplas inte med hjälp av allmänt tilldelade nummerresurser, det vill säga ett eller flera nummer i nationella eller internationella nummerplaner, eller genom att möjliggöra kommunikation med ett eller flera nummer i nationella eller internationella nummerplaner. 

I artikel 2 ingår också flera andra nya definitioner. I punkt 2 definieras nät med mycket hög kapacitet. Ett sådant nät är ett elektroniskt kommunikationsnät som helt består av fiberoptiska element åtminstone fram till betjäningsplatsen Utöver optofibernät kan nät med mycket hög kapacitet vara nät som erbjuder liknande prestanda. I artikeln specificeras dessa som elektroniska kommunikationsnät som under normala högtrafikförhållanden kan erbjuda liknande nätprestanda i fråga om tillgänglig ned- och upplänksbandbredd, resiliens, felrelaterade parametrar samt fördröjning och jitter som ett optofibernät. 

I artikel 2.23 definieras trådlös accesspunkt med kort räckvidd. Med en sådan avses liten trådlös nätanslutningsutrustning med låg effekt och kort räckvidd, som använder licensbelagt eller licensfritt radiospektrum eller en kombination av dessa. Den kan också vara en del av ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät. Accesspunkten kan vara utrustad med en eller flera små antenner. Den kan ingå i ett mobilt eller fast nät och vara en del i ett större allmänt elektroniskt kommunikationsnät. Genom accesspunkten ska användarna få trådlös tillgång till elektroniska kommunikationsnät. Mikrobasstationer som ingår i 5G-nät och placeras byggnader är exempel på accesspunkter som omfattas av definitionen. 

I artikel 2.24 definieras trådlöst lokalt nät, RLAN, som avser ett trådlöst kommunikationssystem med låg effekt och kort räckvidd, vilket på icke-exklusiv grund använder harmoniserat radiospektrum och fungerar i frekvensområden som är fria från koncessionsplikt och annan ensamrätt. Ett trådlöst lokalt nät får bara innebära en låg risk för störningar på andra system i närheten. Via ett trådlöst lokalt nät kan man lokalt skapa internetuppkopplingar som kan användas av konsumenterna eller för kommunikation mellan maskiner. En trådlöst WLAN-nät i ett tåg eller i en stad är exempel på sådana nät. 

I artikel 2.25 och 2.26 har även harmoniserat radiospektrum och delad användning av radiospektrum definierats. Den förra termen avser mobila kommunikationsnät som fungerar i frekvensband som fastställts i enlighet med artikel 4 i Europaparlamentets och rådets beslut nr 676/2002/EG. Den senare avser att olika aktörer delar användning av eller har samtidig nyttjanderätt till ett frekvensband. 

Kodexdirektivets tillämpningsområde utsträcks också till nödkommunikation och system för varning av allmänheten. I artikel 2.36–40 har direktivet kompletterats med definitioner på alarmeringscentral, den lämpligaste alarmeringscentralen, nödkommunikation, alarmeringstjänst och lokaliseringsuppgifter. 

I övrigt motsvarar definitionerna i praktiken de gamla bestämmelserna i tillträdes-, auktorisations- och ramdirektivet och i direktivet om samhällsomfattande tjänster. 

2.2.3  Myndigheternas verksamhet, allmän auktorisation, begäran om information och sanktioner

Myndigheternas verksamhet 

Artiklarna 5–11, som utgör kapitel I i del I avdelning II (Institutionell struktur och styrelseformer), gäller nationella regleringsmyndigheter och andra behöriga myndigheter. Kodexdirektivet motsvarar till dessa delar huvudsakligen regleringen i det tidigare ramdirektivet. 

När det gäller syftena med regleringen i fråga om regleringsmyndigheternas uppgifter spelar artikel 3 en central roll. Enligt punkt 1 ska medlemsstaterna säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna och andra behöriga myndigheter, i samband med att de fullgör de regleringsuppgifter som anges i direktivet, vidtar alla rimliga åtgärder som är nödvändiga och proportionella för att uppnå de mål som framgår av punkt 2. Till målen för dessa regleringsmyndigheter hör att främja konnektivitet och tillträde till och nyttjande av nät med mycket hög kapacitet, inbegripet fasta, mobila och trådlösa nät, att främja konkurrens i tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter och att utveckla den inre marknaden genom att avlägsna återstående hinder för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät, elektroniska kommunikationstjänster, tillhörande faciliteter och tillhörande tjänster i hela unionen. 

Enligt skäl 21 bör nationella regleringsmyndigheter och andra behöriga myndigheter ha harmoniserade mål och principer till stöd för sin verksamhet, och de bör vid behov samordna sin verksamhet med myndigheterna i andra medlemsstater och med Berec när de utövar sin verksamhet inom ramen för regelverket. I artikel 5.1 föreskrivs det på motsvarande sätt som i ramdirektivet om medlemsstaternas skyldighet att säkerställa att alla uppgifter som fastställs i direktivet fullgörs av en behörig myndighet. De bestämmelser i direktivet som gäller behöriga myndigheter lämnar i huvudsak inget nationellt spelrum. Bestämmelserna, som i huvudsak motsvarar det tidigare ramdirektivdirektivet, har till största delen redan genomförts i den gällande nationella lagstiftningen eller ingår redan framför allt i de allmänna förvaltningslagarna. Men direktivet medför också nya detaljerade myndighetsuppgifter, även om de behöriga myndigheternas ställning och uppgifter i regel överensstämmer med den tidigare lagstiftningen. Medlemsstaterna får tilldela nationella regleringsmyndigheter andra uppgifter som föreskrivs i detta direktiv genom nationell lagstiftning. 

Allmän auktorisation 

I kapitel II i kodexdirektivet ingår bestämmelser om allmän auktorisation. Artiklarna 12–14 gäller den allmänna delen av allmän auktorisation och i artiklarna 15–17 föreskrivs det om de rättigheter och skyldigheter som är förknippade med en allmän auktorisation. Bestämmelserna om allmän auktorisation stämmer i huvudsak överens med det tidigare auktorisationsdirektivet.  

Enligt artikel 12.1 ska medlemsstaterna säkerställa friheten att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster i enlighet med de villkor som anges i direktivet. Därför får medlemsstaterna hindra ett företag från att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster endast i undantagsfall som anges i direktivet och som sammanhänger med allmän ordning, säkerhet eller hälsa. I överensstämmelse med auktorisationsdirektivet får en medlemsstat enligt artikel 12.3 begära att företag som omfattas av en allmän auktorisation gör en anmälan till den nationella regleringsmyndigheten eller en annan behörig myndighet. Medlemsstaten får emellertid inte kräva att sådana företag ska ha erhållit ett uttryckligt beslut eller någon annan administrativ handling från en sådan myndighet eller från någon annan myndighet innan de börjar utöva de rättigheter som följer av den allmänna auktorisationen. 

Direktivet (artikel 12.3) ger spelrum i och med möjligheten att nationellt bestämma om en anmälan till den nationella regleringsmyndigheten eller annan behörig myndighet ska krävas eller inte. Enligt artikel 12.4 är syftet med den anmälan som eventuellt krävs bara att behöriga myndigheter ska kunna föra ett register över tillhandahållare av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Enligt skäl 42 bör medlemsstaterna inte på något sätt förhindra tillhandahållandet av nät eller tjänster, inbegripet på grund av ofullständiga anmälningar. Artikel 12.4 innehåller en förteckning (led a-h) över samtliga kategorier av uppgifter som medlemsstaterna får kräva att tillhandahållarna inkluderar i anhållan. 

Enligt en ny bestämmelse i artikel 12.4 ska Berec offentliggöra riktlinjer för anmälningsmallen och upprätthålla en unionsdatabas med de anmälningar som har överförts till de behöriga myndigheterna. I detta syfte ska de behöriga myndigheterna på elektronisk väg vidarebefordra alla mottagna anmälningar till Berec. 

Bestämmelserna om de administrativa avgifter som tas ut inom ramen för systemet med allmän auktorisation stämmer i huvudsak överens med det tidigare auktorisationsdirektivet. Enligt en ny bestämmelse i artikel 16.1 b får medlemsstaterna välja att inte tillämpa administrativa avgifter för företag vars omsättning är lägre än ett visst tröskelvärde eller vars verksamhet inte uppnår en minsta marknadsandel eller har en mycket begränsad territoriell räckvidd. Följaktligen ingår det i medlemsstaternas spelrum att låta bli att ta ut administrativa avgifter som sammanhänger med systemet med allmän auktorisation av företag vars televerksamhet har obetydlig omfattning. Genom att begränsa skyldigheten att betala avgifter är det således möjligt att på nationell nivå minska den administrativa bördan särskilt för de minsta företagen. 

Möjligheten att använda det nationella spelrummet i fråga om skyldigheten att lämna anmälan och uttag av administrativa avgifter är viktig särskilt med hänsyn till 18 § i grundlagen som gäller näringsfriheten och rätten till arbete. 

Begäran om information 

Artiklarna 20 och 21 gäller tillgången till information för nationella regleringsmyndigheter och andra behöriga myndigheter samt Berec. Bestämmelserna om tillgången till information stämmer i stort överens med det tidigare ramdirektivdirektivet och är i huvudsak genomförda i gällande lagstiftning. Jämfört med tidigare reglering innehåller artikel 20.1 i direktivet en precisering om myndigheternas tillgång till information så att de också får uppgifter om geografiska kartläggningar enligt artikel 22. I fråga om begäran om information medger direktivet i praktiken inget spelrum vid det nationella genomförandet. 

Sanktioner 

Del I avdelning III (artiklarna 29–31) innehåller bestämmelser om genomförandet. Bestämmelserna stämmer i huvudsak överens med det tidigare auktorisationsdirektivet. Vad gäller sanktioner stämmer artikel 29.1 överens med motsvarande bestämmelse i auktorisationsdirektivet enligt vilken medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner, om så är nödvändigt inbegripet böter och på förhand fastställda eller återkommande administrativa sanktioner, för överträdelse av nationella bestämmelser som antagits enligt detta direktiv eller av något bindande beslut som antagits av kommissionen, den nationella regleringsmyndigheten eller någon annan behörig myndighet enligt det direktivet. Som en ny precisering av informativ karaktär konstateras i artikel 29.1 också att nationella regleringsmyndigheter och andra behöriga myndigheter ska ha befogenhet att ålägga sanktioner inom gränserna för nationell rätt. 

En ny bestämmelse om sanktioner finns i artikel 29.2. Enligt denna ska medlemsstaterna föreskriva sanktioner inom ramen för det förfarande som avses i artikel 22.3 om geografiska kartläggningar. Bestämmelsen i fråga gäller myndigheternas tillgång till information vid införande av nät med mycket hög kapacitet. Enligt artikel 29.2 ska sanktioner föreskrivas endast i fall där ett företag eller en offentlig myndighet medvetet eller genom grov oaktsamhet tillhandahåller vilseledande, felaktig eller ofullständig information. Regleringen om sanktionen i fråga ger inget nationellt spelrum. 

2.2.4  Frekvensanvändning och nätkoncessioner

I del I avdelning IV kapitel II Konsekvent radiospektrumtilldelning (artiklarna 35–37) och kapitel III Tillträde till radiospektrum (artiklarna 45–58) föreskrivs det om radiospektrum och beviljande av nyttjanderätter till radiospektrum. Dessutom finns det bestämmelser om nyttjandet av radiospektrum i del I avdelning I kapitel II, där det föreskrivs om målen med direktivet, och i del I avdelning II kapitel II, där det föreskrivs om allmän auktorisation. 

Målet med frekvensregleringen är att främja tillgången på snabba trådlösa bredbandsanslutningar och framför allt anläggningen av 5G-nät. För att målet ska nås anger direktivet tidtabeller för att ta i bruk en del frekvensband som lämpar sig för 5G-nät i Europeiska unionen. För att förbättra tillgången till bredbandsanslutningar ingår det i direktivet dessutom flera bestämmelser som ska tillämpas endast på harmoniserade frekvenser som i Europeiska unionen har reserverats för trådlöst bredband och på licenser för nyttjande av dessa frekvenser för datanät. 

Ett av målen med direktivet är att harmonisera förfarandena vid frekvenstilldelning och beviljande av nyttjanderätter i Europeiska unionen. För att målet ska kunna nås föreskrivs det i direktivet bland annat om en process för sakkunnigbedömning som innebär att unionens medlemsstater utbyter bästa praxis för beviljande av nyttjanderätt till frekvenser. Processen bygger huvudsakligen på frivillighet. Dessutom innehåller direktivet bestämmelser om samarbetet mellan medlemsstaterna och kommissionen. 

Direktivet avses också främja investeringar i nät bland annat genom att förbättra regleringens förutsebarhet. När det gäller de frekvensband som harmoniserats för trådlöst bredband försöker man trygga förutsättningarna för investeringar genom att föreskriva ett giltighetstiden för nätkoncessioner ska vara minst 15 år. Regulatorisk förutsebarhet är också målet när det föreskrivs att giltighetstiden för nätkoncessioner i regel ska förlängas med fem år. I direktivet föreskrivs det också om förnyande av nätkoncessioner, vilket innebär att en ny nätkoncession beviljas en koncessionshavare vars koncession håller på att löpa ut. Även bestämmelsen om förnyande av koncessioner ska leda till effektiv frekvensanvändning och främja rättssäkerheten och därigenom företagens investeringar. 

För att främja syftet om en effektiv frekvensanvändning innehåller direktivet en grundregel för överförbarheten av nyttjanderätter som förvärvats i auktioner, vilken man kan avvika från bara på föreskrivna grunder. Genom direktivet eftersträvas effektiv frekvensanvändning också genom att främja bland annat delad användning av radiofrekvenser. För att målet ska nås innehåller direktivet ett förbud mot att förhindra delad användning av radiofrekvenser genom koncessionsvillkor Genom direktivet begränsas också beviljandet av individuella nätkoncessioner 

De nya processer som gäller koncessioner, såsom sakkunnigbedömning och förnyelse och förlängning av koncessioner, samt bestämmelserna om koncessionernas giltighetstid och överförbarhet, kräver ändringar i finsk lagstiftning. En stor del av frekvensbestämmelserna föranleder inga ändringar i finsk lagstiftning, eftersom den redan nu i överensstämmelse med direktivet grundar sig på effektiv frekvensförvaltning och störningsfri frekvensanvändning, teknikneutralitet, koncessionsplikt endast i undantagsfall, öppna och genomsynliga förfaranden när nyttjanderätter beviljas samt motiverade beslut och konsultation med berörda parter. 

2.2.5  Informationssäkerhet

I del I avdelning V i kodexdirektivet finns det bestämmelser om säkerheten. Syftet med dessa bestämmelser är att säkerställa att näten och tjänsterna är säkra och att säkerhetsnivån står i rätt proportion till riskerna. Säkerhetsbestämmelserna gäller de allmänna elektroniska kommunikationsnäten och de allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänsterna. I fråga om nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster konstateras det i direktivet att tillhandahållare av nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster i allmänhet inte utövar någon faktisk kontroll över överföringen av signaler via nät och att graden av risk för sådana tjänster därför i vissa avseenden anses lägre än för traditionella elektroniska kommunikationstjänster. Därför kan de åtgärder som krävs i fråga om sådana tjänster vara lindrigare när detta är motiverat med beaktande av säkerhetsriskerna. Samma tillvägagångssätt kan i tillämpliga delar tillämpas på kommunikationstjänster som använder nummer och som inte utövar faktisk kontroll över överföringen av signaler. 

Enligt artikel 40.1 ska medlemsstaterna säkerställa att tillhandahållare av allmänna elektroniska kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster vidtar ändamålsenliga och proportionella tekniska och organisatoriska åtgärder för att på ett lämpligt sätt hantera risker som hotar näts och tjänsters säkerhet. Med beaktande av den senaste tekniska utvecklingen ska dessa åtgärder säkerställa en nivå på säkerheten som är lämplig i förhållande till den föreliggande risken. I synnerhet ska åtgärder, inbegripet kryptering när så är lämpligt, vidtas för att förhindra och minimera säkerhetsincidenters inverkan på användare och på andra nät och tjänster. 

Enligt artikel 40.2 ska medlemsstaterna säkerställa att tillhandahållare av allmänna elektroniska kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster utan onödigt dröjsmål meddelar den behöriga myndigheten om säkerhetsincidenter som har haft en betydande påverkan på driften av nät och tjänster. För att fastställa hur betydande påverkan en säkerhetsincident har ska särskilt följande parametrar, när sådana finns tillgängliga, beaktas: hur många användare som påverkas av säkerhetsincidenten, hur länge säkerhetsincidenten varar, hur stort det geografiska område som påverkas av säkerhetsincidenten är, den utsträckning i vilken nätverkets eller tjänstens funktion påverkas och den utsträckning i vilken ekonomisk och samhällelig verksamhet påverkas. Den berörda behöriga myndigheten ska vid behov informera de behöriga myndigheterna i övriga medlemsstater och EU:s cybersäkerhetsbyrå. 

Enligt direktivet kan den behöriga myndigheten informera allmänheten eller kräva att tillhandahållarna gör det, om den slår fast att ett avslöjande av säkerhetsincidenten ligger i allmänhetens intresse. Den berörda behöriga myndigheten ska en gång om året lämna in en sammanfattande rapport till kommissionen och EU:s cybersäkerhetsbyrå om de anmälningar som kommit in och de åtgärder som vidtagits i enlighet med punkten. 

Enligt artikel 40.3 ska medlemsstaterna säkerställa att tillhandahållare av allmänna elektroniska kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster, om det föreligger ett särskilt och betydande hot om en säkerhetsincident i sådana nät eller tjänster, informerar de av sina användare som kan komma att påverkas av ett sådant hot om eventuella skydds- eller motåtgärder som användarna kan vidta. Om så är lämpligt ska tillhandahållarna även informera sina användare om själva hotet. 

Enligt punkt 4 ska artikel 40 inte påverka tillämpningen av förordning (EU) 2016/679 (Europaparlamentets och rådets förordning om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG, nedan allmänna dataskyddsförordningen) och direktiv 2002/58/EG (Europaparlamentets och rådets direktiv om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation, nedan direktivet om integritet och elektronisk kommunikation). 

I artikel 40.5 föreskrivs det om kommissionens rätt att anta genomförandeakter om åtgärder som avses i punkt 1 och om anmälningskrav enligt punkt 2. 

Artikel 41 gäller genomförande av säkerhetsåtgärder och tillsyn över detta. Enligt artikel 41.1 ska medlemsstaterna säkerställa att de behöriga myndigheterna i syfte att genomföra artikel 40 har befogenheter att utfärda bindande instruktioner till tillhandahållare av allmänna elektroniska kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Instruktioner ska kunna utfärdas till exempel om åtgärder som krävs för att avhjälpa en säkerhetsincident eller förhindra att en sådan uppstår och om tidsfrister för genomförande. 

Enligt artikel 41.2 ska medlemsstaterna säkerställa att de behöriga myndigheterna har befogenheter att kräva av tillhandahållare av allmänna elektroniska kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster att de tillhandahåller den information som behövs för att kunna bedöma säkerheten i deras nät och tjänster och underkastar sig en säkerhetsgranskning som utförs av ett kvalificerat oberoende organ eller en behörig myndighet och gör resultatet av granskningen tillgängligt för den behöriga myndigheten. Enligt direktivet ska kostnaderna för säkerhetsgranskningen betalas av tillhandahållaren. 

Enligt artikel 41.3 ska medlemsstaterna säkerställa att de behöriga myndigheterna har alla nödvändiga befogenheter för att undersöka fall av bristande efterlevnad och hur detta påverkar nätens och tjänsternas säkerhet. 

I artikel 41.4 föreskrivs det om de behöriga myndigheternas rätt att för tillämpningen av artikel 40 få assistans av en enhet för hantering av IT-säkerhetsincidenter (nedan kallad CSIRT-enhet) som utsetts enligt artikel 9 i direktiv (EU) 2016/1148 (Europaparlamentets och rådets direktiv om åtgärder för en hög gemensam nivå på säkerhet i nätverks- och informationssystem i hela unionen, nedan NIS-direktivet) när det gäller frågor som ingår i CSIRT-enheternas uppgifter enligt punkt 2 i bilaga I till det direktivet. 

Enligt artikel 41.5 ska de behöriga myndigheterna, när det är lämpligt och i enlighet med nationell lagstiftning, samråda och samarbeta med de relevanta nationella brottsbekämpande myndigheterna, de behöriga myndigheter som avses i artikel 8.1 i direktivet om nät- och informationssäkerhet och de nationella dataskyddsmyndigheterna. 

2.2.6  Skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt och samtrafik

Del II avdelning II (artiklarna 59–83) innehåller bestämmelser om skyldigheter som påförs teleföretag vid överlåtande av nyttjanderätt och vid samtrafik. Ett centralt syfte med regleringen är att förbättra tillgången på kommunikationstjänster och tjänsternas kvalitet genom att bemyndiga den nationella regleringsmyndigheten, i Finland Transport- och kommunikationsverket, att främja konkurrens på kommunikationsmarknaden och då vid behov ingripa i observerade konkurrensproblem genom att påföra skyldigheter som gäller tillträde eller samtrafik. Sådana skyldigheter kan påföras såväl företag som har betydande inflytande på den relevanta marknaden som företag som saknar denna ställning. Befogenheterna och grunderna för att påföra skyldigheter samt åtgärdspaletten varierar beroende på om skyldigheterna påförs på grund av betydande inflytande på marknaden eller av någon annan orsak. 

Kodexdirektivet föranleder inga betydande ändringar i grundprinciperna för den reglering som gäller företagens skyldigheter. Direktivet ger även framöver den nationella regleringsmyndigheten rätt att under villkor som anges i direktivet påföra ett företag skyldigheter som gäller tillträde och samtrafik på grund av att det har betydande inflytande på marknaden eller av någon annan orsak. Skyldigheter som påförs med anledning av betydande inflytande på marknaden ska även i fortsättningen grunda sig på de nationella regleringsmyndigheternas marknadsanalyser, utifrån vilka de nationella regleringsmyndigheterna i enlighet med artikel 63 kan fastställa att vissa företag har betydande inflytande på marknaden. Dessutom ges de nationella regleringsmyndigheterna befogenheter enligt artikel 61 att införa skyldigheter som gäller tillträde och samtrafik för andra företag än de som har betydande inflytande på marknaden. 

Beviljande av tillträde och samtrafik ska även i fortsättningen regleras bara i undantagsfall, och skyldigheter enligt direktivet kan påföras företag endast om det på marknaden finns sådana konkurrensproblem eller störningar som inte kan avhjälpas enbart med stöd av den allmänna konkurrenslagstiftningen Företagen bör även i fortsättningen i första hand ingå inbördes avtal om tillträde och samtrafik på kommersiella grunder utan ingripanden av de nationella regleringsmyndigheterna. Bestämmelserna medger i regel inget nämnvärt nationellt spelrum. 

Syftet med bestämmelserna om beviljande av nyttjanderätter och samtrafik i direktivet är att främja effektiv och hållbar konkurrens på kommunikationsmarknaden och anläggandet av nät med mycket hög kapacitet samt ge effektivare investeringar och största möjliga nytta för slutanvändarna. Syftet med de skyldigheter som de nationella regleringsmyndigheterna inför vid behov är att trygga slutanvändarnas intressen och möjliggöra en alleuropeisk kommunikationsmarknad med verklig konkurrens och fler valmöjligheter och konkurrenskraftiga tjänster för slutanvändarna. De ska också främja icke-diskriminering mellan teleföretagen genom att säkerställa att olika teleföretag oavsett storlek och affärsmodell kan bedriva samtrafik eller få nyttjanderätt enligt rimliga villkor. 

Ett av de viktigaste nya målen med direktivet är att främja utbyggnaden av nät med mycket hög kapacitet. En del av de nya bestämmelserna om betydande inflytande på marknaden har detta syfte. Till dessa hör artikel 76 som avses främja utbyggnad av nät med mycket hög kapacitet enligt saminvesteringsmodellen och artikel 81 som avses säkerställa en kontrollerad migrering från kopparnät till nya nät med mycket hög kapacitet. Dessutom ska investeringar i nät med mycket hög kapacitet och framför allt de kostnader som de medför beaktas särskilt när skäligheten i de skyldigheter som införs vid betydande inflytande på marknaden för nätets ägare bedöms i enlighet med artikel 73. Målet med de saminvesteringar som avses i artikel 76 är att erbjuda betydande fördelar i form av delade kostnader och risker som ger i synnerhet mer småskaliga företag möjlighet att investera på ekonomiskt rationella villkor och därmed främja hållbar, långsiktig konkurrens, även inom områden där den infrastrukturbaserade konkurrensen kanske inte är effektiv annars 

Den förhandsreglering som kodexdirektivet möjliggör, det vill säga skyldigheter som påförs på grund av betydande inflytande på marknaden eller av andra orsaker, har som slutmål att ge slutanvändarna fördelar. Den kan bland annat möjliggöra lägre priser, högre kvalitet och större utbud genom att skapa effektiv och hållbar konkurrens på slutkundsmarknaderna. En av principerna bakom bestämmelserna är att skyldigheterna i fråga ska kunna påföras bara i situationer där de anses behövliga eller nödvändiga för att dessa mål ska kunna nås. Enligt direktivet bör man i regel sträva efter en gradvis övergång till avreglerade marknader genom åtgärder som gör att förhandsregleringen inte längre behövs. Till dessa åtgärder hör att främja olika slags avtal om saminvestering och nyttjanderätt. Artikel 79 är ny och gäller åtaganden av teleföretag. Enligt artikeln kan man i vissa områden och i vissa nät avstå från skyldigheter som påförts med anledning av betydande inflytande på marknaden om den nationella regleringsmyndigheten gör ett åtagande av ett teleföretag bindande och villkoren i åtagandet är tillräckliga för att avhjälpa de konkurrensproblem som förekommer på marknaden. Enligt direktivet kan saminvesteringsplaner som i regel genomförs på kommersiella grunder och andra kommersiella avtal leda till hållbar konkurrens och på längre sikt till en situation där det på grossistmarknaden i fråga inte behövs någon förhandsreglering. 

Avdelningen om tillträde och samtrafik innehåller en bestämmelse om bemyndigande som gäller kommissionens rätt att utfärda delegerade akter med stöd av artikel 75 om termineringstaxor för röstsamtal. Enligt flera av artiklarna om tillträde och samtrafik ska Berec utarbeta riktlinjer som den nationella regleringsmyndigheten bör beakta så noga som möjligt vid tillämpningen av de bestämmelser genom vilka direktivet genomförts nationellt. Riktlinjer utfärdas om fastställanden enligt artikel 61.3, om minimikriterierna för ett referenserbjudande enligt artikel 69, om kriterier för bedömning av erbjudande om saminvestering enligt artikel 76 och riktlinjer för definition av nät med mycket hög kapacitet enligt artikel 82. Dessutom kan Berec vid behov utfärda riktlinjer för gemensamma tillvägagångssätt enligt artikel 66 för att bestämma den gränsöverskridande efterfrågan. Enligt artikel 64 ska även kommissionen offentliggöra riktlinjer för marknadsanalys och bedömning av ett företags betydande inflytande på marknaden. 

Skyldigheter för andra företag än de som har betydande inflytande på marknaden 

Direktivet bemyndigar även i fortsättningen den nationella regleringsmyndigheten att påföra teleföretag och i särskilt angivna fall även andra företag skyldigheter rörande överlåtelse av nyttjanderätt och samtrafik på andra grunder än betydande inflytande på marknaden. Bestämmelser om detta finns främst i artikel 61. Som nya skyldigheter ska den nationella regleringsmyndighetskyldigheten i fortsättningen på andra grunder än betydande inflytande på marknaden kunna ålägga företag att enligt artikel 61.2 c göra nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster interoperabla med andra tjänster eller enligt artikel 61.3 bevilja även andra företag än teleföretag tillträde till nät inuti byggnader eller påföra dem skyldigheter enligt artikel 61.4 avseende gemensamt nyttjande av passiv infrastruktur för tillhandahållande av trådlösa elektroniska kommunikationstjänster eller ingående av tillträdesavtal om lokaliserad roaming. Syftet med denna ändring i direktivet är att reagera på den tekniska utvecklingen och att göra det möjligt i framtiden att införa skyldigheter även avseende samtrafik för nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster, eftersom användningen av sådana tjänster väntas öka framöver. Att det görs möjligt att påföra skyldigheter även avseende infrastruktur för tillhandahållande av mobilt bredband kan å sin sida enligt kodexdirektivet vara särskilt nyttigt i strävan att maximera tillgången på anslutningar med mycket hög kapacitet särskilt i glest befolkade områden. 

Enligt artikel 75 ska kommissionen dessutom för röstsamtal fastställa en högsta termineringstaxa för hela EU senast den 31 december 2020. I fortsättningen får de nationella regleringsmyndigheterna reglera taxorna för terminering endast i situationer för vilka kommissionen inte fastställt en högsta taxa. 

Även skyldigheter som påförs av någon annan anledning än betydande inflytande på marknaden syftar enligt direktivet till att säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna om kommersiella förhandlingar misslyckas har befogenhet att i slutanvändarnas intresse säkerställa adekvat tillträde och samtrafik. De nationella regleringsmyndigheterna ska samtidigt säkerställa att olika teleföretag oavsett storlek och affärsmodell kan bedriva samtrafik enligt rimliga villkor. 

Marknadsanalys och beslut om betydande inflytande på marknaden 

De viktigaste ändringarna i kodexdirektivet, som gäller förfarandet vid marknadsdefinition och marknadsanalys samt beslut rörande betydande inflytande på marknaden, sammanhänger med förlängningen av det längsta tidsintervallet mellan marknadsanalyserna. Enligt artikel 67 ska de nationella regleringsmyndigheterna i fortsättningen göra en marknadsanalys inom tre år från kommissionens rekommendation om relevanta marknader om det handlar om marknader som inte definierats tidigare och minst vart femte år om det handlar om en marknad som definierats redan tidigare. Syftet med ändringen är enligt direktivet att öka stabiliteten och förutsebarheten i regleringsåtgärderna. Enligt direktivet bör den finska regleringsmyndigheten analysera också marknader som inte ingår i kommissionens rekommendation men för vilka det i Finland har införts skyldigheter på grundval av tidigare marknadsanalyser som utförts enligt gällande lagstiftning och också andra marknader, om myndigheten har tillräckliga skäl att anse att de tre kriterier som anges i direktivet är uppfyllda. 

Direktivet innehåller dessutom en ny bestämmelse som tillämpas på sådana företag med betydande inflytande på marknaden som endast verkar i grossistledet. För sådana företag får enligt artikel 80 endast vissa skyldigheter införas gällande tillträde eller samtrafik. 

Skyldigheter för företag med betydande inflytande på marknaden 

Företag med betydande inflytande på marknaden kan även påföras olika skyldigheter enligt artiklarna 68–74 rörande överlåtelse av nyttjanderätter och samtrafik. Sådana skyldigheter är skyldigheter avseende insyn enligt artikel 69, skyldigheter avseende icke-diskriminering enligt artikel 70, skyldigheter avseende särredovisning enligt artikel 71, skyldigheter avseende beviljande av nyttjanderätt till anläggningsinfrastruktur enligt artikel 72, övriga skyldigheter avseende tillträde och samtrafik enligt artikel 73 och skyldigheter avseende priskontroll och kostnadsredovisning enligt artikel 74. I skyldigheterna görs flera små ändringar, men de viktigaste ändringarna sammanhänger med direktivets syfte att öka konkurrensen och att främja anläggningen av nät med mycket hög kapacitet. 

När de nationella regleringsmyndigheterna inför skyldigheter avseende tillträde ska de i fortsättningen på grundval av artikel 73 bedöma om de skyldigheter avseende nyttjanderätten till anläggningsinfrastruktur som avses i artikel 72 är tillräckliga för att avhjälpa de konkurrensproblem som observerats på marknaden. Enligt direktivet leder sådana åtgärder vanligtvis till mer hållbar konkurrens inbegripet infrastrukturkonkurrens. Först efter denna bedömning kan den nationella regleringsmyndigheten överväga att införa andra skyldigheter avseende tillträde. Grundprincipen när skyldigheter påförs är att den nationella regleringsmyndigheten bör genomföra bara de mest ändamålsenliga korrigerande åtgärder som är tillräckliga för att effektivt avhjälpa de problem som observerats på marknaden. 

En av de viktigaste nya bestämmelserna om betydande inflytande på marknaden sammanhänger med regleringen i artikel 81 om att avveckla gammal infrastruktur, särskilt kopparnät, och om att ersätta den med ny. Tidigare har det inte föreskrivits om detta vare sig i direktiv eller i finsk lag. Enligt artikel 81 ska företag som anses ha ett betydande inflytande på marknaden anmäla till den nationella regleringsmyndigheten innan gammal infrastruktur byts ut eller avvecklas. Den nationella regleringsmyndigheten kan i sådana situationer påföra företaget skyldigheter enligt artikeln om de behövs för att säkerställa konkurrens och slutanvändarnas rättigheter. 

Artikel 76, som gäller saminvesteringar, möjliggör för sin del att ett företag med betydande inflytande på marknaden under vissa villkor öppnar sitt optofibernät för saminvesteringar, vilket medför att man kan avstå från regleringen avseende betydande inflytande på marknaden på den relevanta marknaden. Syftet med bestämmelsen är att öka tjänstekonkurrensen och den gemensamma användningen av nät genom att uppmuntra saminvesteringar. 

Utöver avtal om saminvestering kan företag med betydande inflytande på marknaden erbjuda olika frivilliga åtaganden enligt artikel 79 gällande tillträde och investeringsvillkor genom vilka de själva försöker avhjälpa konkurrensproblem som förekommer på marknaden. Direktivet fastställer harmoniserade förfaranden genom vilka de nationella regleringsmyndigheterna får göra åtagandena bindande. Åtagandena begränsar inte de nationella regleringsmyndigheternas rätt att påföra företag med betydande inflytande på marknaden skyldigheter, men åtagandenas tillräcklighet för att avhjälpa konkurrensproblemen bör beaktas i samband med marknadsanalysen. 

2.2.7  Samhällsomfattande tjänster

Del III avdelning I i kodexdirektivet innehåller bestämmelser om samhällsomfattande tjänster. Syftet med bestämmelserna om den samhällsomfattande tjänsten är att säkerställa att samtliga EU-medborgare har tillgång till grundläggande telefon- och internetförbindelsetjänster som behövs för deltagande i samhällslivet. Enligt artikel 84 ska medlemsstaterna säkerställa tillgången till en adekvat internetanslutningstjänst och talkommunikationstjänster av tillräckligt god kvalitet inom deras territorium. Dessa tjänster ska vara tillgängliga på en fast plats. Internetanslutningstjänsten ska stödja de tjänster som anges i bilaga V och omfattar bland annat internetbank, sökmotorer, e-tjänster och videosamtal av standardkvalitet. Varje medlemsstat ska fastställa en tillräcklig anslutningshastighet för detta mot bakgrund av nationella förhållanden och den anslutningshastighet som de flesta konsumenter har tillgång till. Enligt artikeln får medlemsstaterna utöka tillämpningsområdet för den samhällsomfattande tjänsten till mikroföretag, små och medelstora företag samt organisationer som drivs utan vinstsyfte. 

Medlemsstaterna ska enligt artikel 85 se till att den samhällsomfattande tjänsten fås till ett överkomligt pris. De nationella regleringsmyndigheterna ska även övervaka nivån på slutkundspriserna för den samhällsomfattande tjänsten. Om priserna inte är överkomliga och konsumenter med låga inkomster eller särskilda sociala behov hindras från att få tillgång till tjänsten, kan dessa konsumenter enligt punkt 2 understödjas. Medlemsstaterna får kräva att tillhandahållare av en samhällsomfattande tjänst erbjuder konsumenterna i fråga olika prisalternativ eller prispaket, som skiljer sig från dem som erbjuds under normala kommersiella villkor. 

I artikeln föreskrivs det också om tillgänglighet. Enligt punkt 4 ska medlemsstaterna säkerställa, med beaktande av nationella förhållanden, att stöd ges på lämpligt sätt till konsumenter med funktionsnedsättning och, när så är lämpligt, att andra särskilda åtgärder vidtas för att säkerställa att tillhörande terminalutrustning och särskild utrustning och särskilda tjänster som förbättrar likvärdigt tillträde finns tillgängliga och erbjuds till överkomliga priser. 

I punkt 5 föreskrivs det dock att medlemsstaterna när de genomför artikeln ska sträva efter minsta möjliga snedvridning av marknaden. 

I artikel 86 föreskrivs det under vilka villkor tillgången till den samhällsomfattande tjänsten kan säkerställas i olika geografiska områden. Enligt punkterna 1 och 3 får en medlemsstat införa skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster för att säkerställa tillgång till sådana tjänster i sitt territorium eller delar av detta. Denna åtgärd bör likväl tillgripas endast om tillgången till bredband eller talkommunikationstjänster inte kan säkerställas på kommersiella villkor eller genom andra potentiella politiska verktyg på medlemsstatens territorium. Enligt punkt 2 ska snedvridning av marknaden undvikas och säkerställandet av den samhällsomfattande tjänsten ska ske med beaktande av principerna om objektivitet, insyn, icke-diskriminering och proportionalitet. På det sätt som föreskrivs i punkt 4 ska inget företag på förhand bli uteslutet från möjligheten att bli utsett till operatör för den samhällsomfattande tjänsten. 

Enligt artikel 86.5 ska ett företag som utsetts till operatör för den samhällsomfattande tjänsten och som vill avyttra det nät som det använder för att tillhandahålla tjänsten eller en del av detta nät till en annan juridisk person meddela den nationella regleringsmyndigheten om detta i förväg och i god tid. Den nationella regleringsmyndigheten ska då bedöma effekten av den planerade transaktionen på tillhandahållandet av den samhällsomfattande tjänsten, och den får vid behov ändra eller upphäva skyldigheter som sammanhänger med tjänsten. 

I artikel 87 föreskrivs det om status för andra tjänster än anslutningstjänster för bredband och talkommunikationstjänster. Sådana skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster som var i kraft den 20 december 2018 ska ses över vart tredje år, och när företag utses ska samma förfaranden tillämpas som när det gäller tjänster enligt artikel 84. 

I artiklarna 88–91 föreskrivs det om ersättning för oskäliga kostnader som orsakas av en samhällsomfattande tjänst och om de principer som då ska tillämpas. Om tillhandahållandet av den samhällsomfattande tjänst som avses i artiklarna 84, 85 och 86 kan utgöra en oskälig börda för ett företag som ålagts att tillhandahålla tjänsten, ska de nationella regleringsmyndigheterna enligt artikel 89 beräkna nettokostnaderna av sådant tillhandahållande. Ett sådant företag kan begära ersättning. Enligt artikel 89.2 ska den redovisning och annan information som tjänar som grund för beräkningen av nettokostnaden granskas eller verifieras av ett oberoende organ. Dessutom ska resultatet av kostnadskalkylen och slutsatserna av revisionen vara tillgängliga för allmänheten. 

Om det på grundval av nettokostnadskalkylen konstateras att den ekonomiska bördan blir oskälig för en tillhandahållare, ska medlemsstaterna enligt artikel 90 antingen införa ett system för ersättning av nettokostnaderna eller fördela nettokostnaderna för den samhällsomfattande tjänster mellan alla tillhandahållare av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. I artikel 91 föreskrivs det om öppenhet i nettokostnadsberäkningen. Om det blivit nödvändigt att utföra en nettokostnadsberäkning, ska principerna för nettokostnadsberäkning och närmare uppgifter om den metod som används göras tillgängliga för allmänheten. De nationella regleringsmyndigheterna ska offentliggöra en årlig rapport med närmare uppgifter om den beräknade kostnaden för skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. I rapporten ska samtliga berörda företags andelar anges. 

2.2.8  Numrering

Artiklarna 93–97 och delvis också artikel 106 i kodexdirektivet gäller nummerresurser. I artikel 112 föreskrivs det om nummerupplysningstjänster. Bestämmelserna om nummerresurser stämmer i huvudsak överens med det tidigare ramdirektivdirektivet, direktivet om samhällsomfattande tjänster och auktorisationsdirektivet eller med allmänna förvaltningsrättsliga förfaranden. 

Det som är väsentligt nytt jämfört med tidigare reglering är att varje medlemsstat enligt artikel 93.4 i kodexdirektivet ska säkerställa att en serie av icke-geografiska nummer görs tillgänglig för användning för att tillhandahålla andra elektroniska kommunikationstjänster än interpersonella kommunikationstjänster i hela unionen. Enligt ingressen är syftet med regleringen att effektivt stödja den fria rörligheten för varor, tjänster och personer inom unionen. 

Enligt artikel 93.4 ska medlemsstaterna säkerställa att villkoren för nyttjanderätter till nummerresurser och övervakningen av att de uppfylls är lika strikta för tjänster som tillhandahålls inom den medlemsstat landskoden tillhör även utanför medlemsstatens gränser. Enligt artikeln ska behöriga myndigheter överlämna uppgifter även till Berec om de nummer som får användas i Europa utanför det egna territoriet. Om nyttjanderätterna till nummerresurser omfattar extraterritoriell användning, ska behöriga myndigheter enligt artikel 94.6 knyta specifika villkor till dessa nyttjanderätter i syfte att säkerställa efterlevnad av nationell rätt i de medlemsstater där nummerresurserna används. 

Dessutom avses artikel 106 främja nummerportabilitet. Enligt punkt 3 ska en abonnent behålla rätten att portera ett nummer från den nationella nummerplanen till ett annat teleföretag under minst en månad, såvida inte slutanvändaren avsäger sig denna rättighet. Enligt artikel 93.6 och artikel 106.6 bör porteringen, det vill säga bytet av sim-parametrar, genomföras trådlöst med hjälp av så kallat e-sim såvitt det är tekniskt möjligt. Enligt artikel 106.6 får nationella myndigheter bestämma om förfarandena vid byte och portering av nummer med hänsyn till nationella bestämmelser, teknisk genomförbarhet och behovet av tjänst utan avbrott. Artikeln lämnar således nationellt spelrum för att bestämma om det allmänna porteringsförfarandet. 

I artikel 112 i kodexdirektivet föreskrivs det om nummerupplysningstjänster. Bestämmelserna grundar sig på artiklarna 5 och 25 i det tidigare direktivet om samhällsomfattande tjänster.  

2.2.9  Slutanvändarnas rättigheter

I del III avdelning III i kodexdirektivet, som handlar om tjänster, ingår bestämmelser om slutanvändarnas rättigheter när det gäller kommunikationstjänster. Regleringen av slutanvändarnas rättigheter är huvudsakligen fullharmoniserande. Följaktligen är det inte möjligt att nationellt lagstifta om en högre nivå på konsumentskyddet. Det finns likväl undantag från fullharmoniseringen i ett antal artiklar, och dessa undantag behandlas nedan. Medlemsstaterna får enligt artikel 101 under vissa villkor fortsätta att tillämpa strängare nationella konsumentskyddsbestämmelser fram till den 21 december 2021. 

De bestämmelser som reglerar slutanvändarnas rättigheter gäller i regel såväl traditionella telekommunikationstjänster som nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster. Artikel 98 har likväl utformats så att den inte omfattar små OTT-aktörer när de endast tillhandahåller nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster. 

Artikel 99 innehåller en ny bestämmelse om icke-diskriminering som saknar motsvarighet i gällande direktiv om samhällsomfattande tjänster. Enligt den får tillhandahållare av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster inte tillämpa olikartade krav eller allmänna villkor för tillträde till eller användning av nät eller tjänster på slutanvändare av skäl som rör slutanvändarens nationalitet eller bosättnings- eller etableringsort. Om sådan särbehandling är objektivt motiverad, till exempel av olika kostnadsrelaterade skäl, är den dock tillåten. 

Genom artikel 102 påförs tillhandahållare av kommunikationstjänster en omfattande skyldighet att lämna konsumenten information innan de ingår avtal. Regleringen är ny och ersätter de detaljerade bestämmelserna om villkoren i avtal om kommunikationstjänster i direktivet om samhällsomfattande tjänster. Tillhandahållare av kommunikationstjänster ska innan ett avtal ingås ge konsumenterna en kostnadsfri, lättläst sammanfattning av avtalet där de centrala delarna av den obligatoriska informationen till konsumenterna ingår. Om det av objektiva tekniska skäl är omöjligt att lämna sammanfattningen av avtalet innan avtalet ingås, ska den utan onödigt dröjsmål lämnas senare. I så fall träder avtalet i kraft först när konsumenten har bekräftat sitt samtycke efter att ha mottagit sammanfattningen av avtalet. Kommissionen publicerade den 19 december 2019 genomförandeförordning EU nr 2019/2243 om fastställande av en mall för avtalssammanfattning som ska användas av tillhandahållare av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster i enlighet med kodexdirektivet, nedan kommissionens genomförandeförordning om avtalssammanfattning. Teleföretagen måste använda en mall som uppfyller kraven i genomförandeförordningen i de avtalssammanfattningar som de ger kunderna. 

De skyldigheter att lämna information på förhand som tillhandahållare av kommunikationstjänster har enligt ovan gäller enligt artikel 102.2 i kodexdirektivet inte bara när slutkunden är konsument utan också när slutkunden är ett mikroföretag eller ett litet företag eller en sammanslutning som drivs utan vinstsyfte, såvida de inte uttryckligen har samtyckt till något annat. Grundprincipen i kodexdirektivet är också generellt att en del av de bestämmelser om skydd för slutanvändarna som i första hand ska tillämpas bara på konsumenter också ska gagna mikroföretag, små företag och sammanslutningar som drivs utan vinstsyfte, eftersom deras förhandlingsposition är jämförbar med konsumenternas. De bör därför enligt kodexdirektivet åtnjuta samma skydd som konsumenterna om de inte uttryckligen beslutar att avstå från rättigheterna i fråga. 

Enligt artikel 103 ska de behöriga myndigheterna, i Finland Transport- och kommunikationsverket, säkerställa att slutanvändarna har kostnadsfri tillgång till minst ett oberoende jämförelseverktyg som gör det möjligt att jämföra och utvärdera olika kommunikationstjänster vad gäller pris och i vissa fall kvalitet. Regleringen är ny och gäller i huvudsak internetanslutningstjänster och nummerbaserade interpersonella kommunikationstjänster. Under vissa villkor gäller den likväl även OTT-tjänster. 

Enligt artikel 105.1 får tidsbundna avtal om kommunikationstjänster som ingås med en konsument inte ha en bindningstid som överstiger 24 månader. Bestämmelsen gäller även avtal med mikroföretag, små företag eller icke-vinstdrivande sammanslutningar, såvida de inte uttryckligen har samtyckt till att dessa bestämmelser frångås. Bestämmelsen är inte fullharmoniserande, utan medlemsstaterna får nationellt tillämpa bestämmelser som föreskriver kortare maximala bindningstider. 

I artikel 105.3 föreskrivs det om slutanvändarens rätt att säga upp ett tidsbegränsat avtal för kommunikationstjänster i fall där avtalet förlängs automatiskt efter det att avtalstiden löpt ut. Då har slutanvändaren rätt att när som helst säga upp avtalet med högst en månads uppsägningstid, i enlighet med vad som fastställts av medlemsstaten. 

I artikel 105.4 föreskrivs det om slutanvändarens rätt att säga upp ett avtal om teleföretaget ändrar avtalsvillkoren. Enligt denna har slutanvändaren rätt att säga upp sitt avtal utan ytterligare kostnad om tillhandahållaren av kommunikationstjänsten meddelande om ändringar i avtalsvillkoren. Någon rätt att säga upp avtalet finns dock inte om de föreslagna ändringarna enbart är till slutanvändarens fördel, är av rent administrativ karaktär och inte får några negativa konsekvenser för slutanvändaren eller föreskrivs direkt genom unionsrätt eller nationell rätt. Tillhandahållare ska underrätta slutanvändarna om ändringar i avtalsvillkoren minst en månad i förväg. Samtidigt ska de informera slutanvändarna om rätten att säga upp avtalet. Nytt är att slutanvändaren kan utöva rätten att säga upp avtalet i en månad från tillhandahållarens underrättelse. Medlemsstaterna får dock förlänga denna tidsfrist med högst tre månader. I fråga om överföringstjänster för tillhandahållande av maskin till maskin-tjänster tillämpas punkten inte på avtal med samtliga kategorier av slutanvändare, utan enbart på avtal som ingåtts med konsumenter, mikroföretag, små företag samt sammanslutningar som drivs utan vinstsyfte 

Regleringen i artikel 105 om avtalens löptid och om uppsägning av avtal tillämpas inte på nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster. 

I artikel 106 föreskrivs det om att kontinuiteten en internetanslutningstjänst ska säkerställas vid byte av tillhandahållare. Enligt punkt 1 ska tillhandahållaren säkerställa internetanslutningstjänstens kontinuitet, såvida inte detta är tekniskt ogenomförbart. Tjänsten ska aktiveras snarast möjligt den dag som uttryckligen avtalats med slutanvändaren, och eventuella avbrott i tjänsten under bytet får inte överstiga en arbetsdag. Regleringen är ny, och motsvarande bestämmelser ingick inte i direktivet om samhällsomfattande tjänster. 

Artikel 107 gäller teleföretagens paketerbjudanden. Om ett paket av tjänster eller ett paket av tjänster och terminalutrustning som erbjuds en konsument omfattar minst en internetanslutningstjänst eller en nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst, ska de centrala bestämmelserna om sammanfattning av avtal, offentliggörande av information, löptid för avtal och uppsägning och byte av avtal tillämpas på samtliga delar av paketet, det vill säga både tjänster och utrustning. Dessa bestämmelser i direktivet ska tillämpas på alla delar av paketet, även på terminalutrustning och andra tjänster, såsom digitalt innehåll eller digitala tjänster och de elektroniska kommunikationstjänster som inte direkt hör till tillämpningsområdet för de punkter som nämns i artikeln Enligt skäl 283 i kodexdirektivet bör ett paket anses föreligga i situationer där paketets tjänster och terminalutrustning tillhandahålls eller säljs till konsumenter av samma teleföretag inom ramen för samma eller ett närbesläktat eller anknytande avtal och en av de tjänster som teleföretaget säljer är en internetanslutningstjänst eller en nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst. 

För det fall att konsumenten har rätt att säga upp någon del av det paket som avses i punkt 1 på grund av bristande överensstämmelse med avtalet eller underlåtenhet att leverera, ska medlemsstaterna enligt artikel 107.2 även föreskriva att konsumenten har rätt att säga upp avtalet med avseende på alla delar av paketet. Enligt punkt 3 får eventuella abonnemang på ytterligare tjänster eller terminalutrustning som levereras eller tillhandahålls av samma tillhandahållare av internetanslutningstjänster eller nummerbaserade interpersonella kommunikationstjänster inte innebära en förlängning av den ursprungliga löptiden för det avtal till vilket sådana tjänster eller sådan terminalutrustning läggs till, såvida konsumenten inte uttryckligen samtycker till annat vid tecknandet av ett abonnemang på ytterligare tjänster eller terminalutrustning. Artikel 107.1 och 107.3 tillämpas utom på konsumenter också på slutanvändare som är mikroföretag, små företag eller organisationer som drivs utan vinstsyfte, såvida de inte uttryckligen har samtyckt till att dessa bestämmelser frångås. 

2.2.10  Varning till allmänheten

I artikel 110 föreskrivs det om alla medlemsstaters skyldighet att genomföra ett system för varning till allmänheten. I Finland innebär detta att systemet med varningsmeddelanden effektivare än hittills ska utsträckas till smartmobiler. Artikeln medger två slag av genomförande, nämligen det som grundar sig på textmeddelanden (Short Message Service, sms) och besläktade ”cellsändningar” (Cell Broadcast Service, CB) enligt punkt 1 och det som grundar sig på någon annan lika verkningsfull lösning enligt punkt 2. Den senare lösningen innebär enligt skälen i ingressen i praktiken en applikation vars aktivering beror på terminalutrustningen. Den förutsätts dock vara lika verkningsfull när det gäller täckning och kapacitet som en centraliserad lösning enligt punkt 1. Berec ska senast den 21 juni 2020 offentliggöra riktlinjer för hur man ska bedöma huruvida de olika genomförandealternativ som artikeln möjliggör är likvärdiga. 

2.2.11  Sändningsplikt

Genom artikel 114 ges medlemsstaterna rätt att införa sändningsplikt för företag som tillhandahåller nät eller tjänster för elektronisk kommunikation. Sändningsplikten kan gälla radio- och tv-sändningar och därtill hörande tilläggstjänster såsom elektroniska programguider, tjänster för slutanvändare med funktionsnedsättning och uppkopplade tv-tjänster. Sändningsplikt kan införas när ett betydande antal slutanvändare av aktuella nät och tjänster använder dem som sitt huvudsakliga medel för att ta emot radio- och tv-sändningar. 

Sändningsplikten ska likväl vara skälig och proportionell. Den får införas endast när det är nödvändigt för att uppfylla klart definierade mål avseende allmänintresset. Enligt punkt 3 kan en ersättning fastställas för uppfyllande av sändningsplikten. Medlemsstaterna ska också regelbundet se över sändningsplikten. 

2.2.12  Bilradiomottagare

Genom artikel 113 och bilaga XI åläggs medlemsstaterna att säkerställa att bilradiomottagare i fordon i kategori M (personbilar och bussar) som säljs eller hyrs kan ta emot och återge åtminstone radiotjänster som tillhandahålls via digital och analog markbunden radiosändning. 

2.2.13  Bemyndiganden

Kodexdirektivet innehåller flera bestämmelser genom vilka kommissionen ges befogenhet att anta genomförandeakter och delegerade akter. I artikel 117 anges den befogenhet att anta delegerade akter som getts kommissionen och förfarandena i samband med detta. Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen för en period på fem år De delegerade akterna behandlas också av den kommunikationskommitté som det föreskrivs om i artikel 118. 

Befogenheten att anta rättsakter har delegerats till kommissionen enligt följande: 

En enda unionsomfattande termineringstaxa för röstsamtal enligt artikel 75. Senast den 31 december 2020 ska kommissionen anta en delegerad akt om en högsta termineringstaxa för röstsamtal i mobila nät och en högsta termineringstaxa för röstsamtal i fasta nät. Denna reglering gäller alla tillhandahållare av termineringstjänster för röstsamtal i mobila och fasta nät. 

Enligt artikel 109 ska kommissionen anta delegerade akter för att säkerställa kompatibilitet, interoperabilitet, kvalitet, tillförlitlighet och kontinuitet i nödkommunikation i unionen i fråga om lösningar för information om varifrån samtalet kommer, tillträde för slutanvändare med funktionsnedsättning och dirigering till den lämpligaste alarmeringscentralen. De första av dessa delegerade akter ska antas senast den 21 december 2022. Syftet ned de delegerade akterna är att säkerställa att alarmeringstjänsterna i samtliga medlemsstater kan nås genom nödkommunikation till det europeiska nödnumret 112. 

Dessutom får kommissionen enligt artikel 116 anta delegerade akter om ändring av bilagorna V, VI, IX, X och XI i direktivet. Bilaga V innehåller en förteckning som anger det minimiutbud av tjänster som den internetanslutningstjänst som ska fungera som samhällsomfattande tjänst ska stödja. Bilaga VI gäller slutanvändarens rättigheter i fråga om de faciliteter och tjänster som avses i artiklarna 88, 106 och 115. Bilagan innehåller bestämmelser om bland annat specificerad fakturering, kostnadskontroll och nummerportabilitet. Bilaga IX innehåller en beskrivning av vilka uppgifter tillhandahållare av internetanslutningstjänster och interpersonella kommunikationstjänster ska offentliggöra i enlighet med artikel 103. Bilaga X innehåller de parametrar för tjänsternas kvalitet avses i artikel 104 och som de nationella regleringsmyndigheterna kan kräva att internetanslutningstjänster och interpersonella kommunikationstjänster ska offentliggöra. Bilaga XI gäller interoperabilitet för bilradiomottagare och digital tv-utrustning. 

Genomförandeakter 

Kodexdirektivet innehåller ett stort antal bemyndiganden att anta genomförandeakter. Sådana bemyndiganden finns i elva artiklar. I förteckningen nedan beskrivs dessa befogenheter kortfattat. 

• Artikel 28: Kommissionen får anta genomförandeakter i situationer där två eller flera medlemsstater eller tredjeland inte kan nå enighet i tvister som gäller samordning av radiofrekvenser. 

• Artikel 34: Kommissionen får anta rekommendationer eller riktlinjer om procedurer inom den inre marknaden i anslutning till artikel 32. I dessa fastställs hur och i vilken form de nationella regleringsmyndigheterna ska lämna information till kommissionen bland annat i fall där skyldigheter som gäller samtrafik inverkar på handeln mellan medlemsstaterna. 

• Artikel 38: Kommissionen får anta genomförandeakter när de nationella regleringsmyndigheternas genomförande av regleringsuppgifter som anges i direktivet kan skapa hinder för den inre marknaden och uppnåendet av de mål som anges i direktivet. 

• Artikel 39: Kommissionen får anta genomförandeakter om att tillämpa vissa standarder från europeiska standardiseringsorgan vid tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster och om att stryka standarder från förteckningen över de standarder som ska tillämpas. 

• Artikel 40: Kommissionen får anta genomförandeakter om de tekniska och organisatoriska åtgärder med vilka tillhandahållare av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster hanterar risker som hotar säkerheten i nät och tjänster. 

• Artikel 51: Kommissionen får anta genomförandeakter om uppgifter som de behöriga myndigheterna ska publicera i syfte att främja överlåtelse eller uthyrning av nyttjanderätter till radiospektrum som företag förfogar över. 

• Artikel 57: Kommissionen ska anta genomförandeakter om de fysiska och tekniska egenskaperna hos accesspunkter med kort räckvidd. Sådana accesspunkter är väsentliga vid utbyggnaden av 5G-nät. 

• Artikel 61: Kommissionen får vidta genomförandeåtgärder om det i hela unionen eller inom minst tre medlemsstater finns ett avsevärt hot mot de interpersonella kommunikationstjänsternas interoperabilitet och konnektivitet. 

• Artikel 68: I genomförandeakter antar kommissionen beslut om huruvida den godkänner skyldigheter som den nationella regleringsmyndigheten önskar införa vid betydande inflytande på marknaden och som inte hör till dem som anges i direktivet. 

• Artikel 93: Kommissionen antar vid behov genomförandeakter om harmonisering av europeiska nummerserier. 

• Artikel 102: Kommissionen ska anta genomförandeakter om en mall för sammanfattning av avtal vilken tillhandahållarna ska använda när de ingår avtal med konsumenter. 

Genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 118. När kommissionen antar rättsakter ska den beroende på vilka frågor de gäller så noga som möjligt beakta utlåtanden av Berec, Enisa och gruppen för radiospektrumpolitik (RSPG). 

2.3  Cybersäkerhetsakten

Syftet med cybersäkerhetsakten är att säkra den inre marknadens funktion genom att stärka cybersäkerheten, resiliensen och förtroendet i EU. Det är fråga om en förordning av Europeiska unionen som enligt artikel 288.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska tillämpas direkt i medlemsstaterna 

Cyberhetsakten består av fyra avdelningar. Den första består av allmänna bestämmelser, och den andra innehåller bestämmelser om Enisa. I dessa föreskrivs det om byråns mandat, mål, uppgifter och organisation. Genom förordningen ges Enisa bestående mandat, och EU:s byrå för nät- och informationssäkerhet Enisa blir Europeiska unionens cybersäkerhetsbyrå. I den fjärde avdelningen finns slutbestämmelser. Eftersom dessa avdelningar inte behöver genomföras nationellt, presenteras målen för och innehållet i dessa avdelningar inte i detalj i denna proposition. 

Den tredje avdelningen i förordningen innehåller bestämmelser genom vilka ramverk har skapats för cybersäkerhetscertifiering av informations- och kommunikationstekniska produkter och tjänster. Vid certifieringen får en IKT-produkt eller IKT-tjänst ett certifikat som intyg över att produkten eller tjänster är cybersäker. Cybersäkerhetsakten i sig innebär inte att ett sådant certifikat existerar. Kommissionen ska offentliggöra unionens löpande arbetsprogram för europeisk cybersäkerhetscertifiering. I detta ska det ingå en förteckning över produkter, tjänster och processer som kan gagnas av att omfattas av en europeisk ordning för cybersäkerhetscertifiering. Unionens första löpande arbetsprogram ska offentliggöras senast den 28 juni 2020. 

Enligt artikel 53 i cybersäkerhetsakten kan det tillåtas att ansvaret för en självbedömning av överensstämmelse bärs helt och hållet av tillverkaren eller tillhandahållaren av IKT-produkter, IKT-tjänster eller IKT-processer. Utöver försäkran om överensstämmelse får en europeisk ordning för cybersäkerhetscertifiering innehålla certifikat på tre assuransnivåer: grundläggande, betydande eller hög. Certifikat på grundläggande och betydande nivå ska regel beviljas av ackrediterade organ för bedömning av överensstämmelse som bemyndigats av en behörig myndighet. Produkttillverkare och tjänsteleverantörer ska ansöka om certifiering hos organ för bedömning av överensstämmelse. Dessa organ bör uppfylla krav som anges i förordningen och dess bilaga. 

Artikel 58 ålägger medlemsstaterna att utse en nationell myndighet för cybersäkerhetscertifiering. De nationella myndigheter som beviljar cybersäkerhetscertifikat ska genomföra och övervaka de europeiska ordningarna för cybersäkerhetscertifiering och svara för att certifikat utfärdade enligt dessa ordningar är giltiga och erkänns i hela unionen. I artikel 58 föreskrivs det om uppgifter som den nationella myndigheten för cybersäkerhetscertifiering ska sköta. I korthet hör det till myndigheternas uppgifter att övervaka och kontrollera försäkringar om överensstämmelse, att bemyndiga organ för bedömning av överensstämmelse och övervaka och kontrollera deras verksamhet och att utfärda cybersäkerhetscertifikat på assuransnivån hög. 

Enligt artikel 58 ska varje nationell myndighet för cybersäkerhetscertifiering vara oberoende av de enheter som den utövar tillsyn över vad gäller dess organisation, beslut om finansiering, rättsliga struktur och beslutsfattande. Den verksamhet som den nationella myndigheten för cybersäkerhetscertifiering bedriver i samband med utfärdande av cybersäkerhetscertifikat på assuransnivån hög ska vara strikt avskild från myndighetens tillsynsverksamhet. 

2.4  EU:s verktygslåda för 5G-säkerhet

Europeiska kommissionen lämnade våren 2019 en rekommendation om cybersäkerhet i 5G-nät. Syftet med rekommendationen är att stödja och utveckla EU:s gemensamma approach i fråga om cybersäkerhet i 5G-nät för att EU fortsättningsvis ska vara ett enhetligt och konkurrenskraftigt marknadsområde. Som följd av kommissionens rekommendation har medlemsstaterna berett nationella riskbedömningar om säkerheten, utifrån vilka medlemsstaterna under tiden för Finlands EU-ordförandeskap i samarbete med kommissionen och Europeiska unionens cybersäkerhetsbyrå har utarbetat en gemensam riskbedömning för EU om säkerhet i 5G-näten. Utgående från EU:s gemensamma riskbedömning antog medlemsstaterna den 29 januari 2020 en gemensam verktygslåda för att hantera och lösa säkerhetsriskerna. 

EU:s verktygslåda för 5G-säkerhet innehåller en åtgärdshelhet för att minska de säkerhetsrisker i samband med 5G-nät som identifierats i EU:s gemensamma riskbedömning. I verktygslådan har man beaktat de risker på strategisk och teknisk nivå som identifierats i EU:s gemensamma riskbedömning. De strategiska åtgärderna fokuserar i synnerhet på utökade regleringsbefogenheter för myndigheterna, inspektioner som gäller teleföretag, skydd av kritiska delar av kommunikationsnät, bedömning av utrustningstillverkarnas riskprofiler, störnings- och beroenderisker som beror på andra stater, mångsidigheten hos de utrustningstillverkare som enskilda teleföretag anlitar och den nationella robustheten. 

Syftet med de tekniska åtgärderna är att förbättra säkerheten i 5G-nät och 5G-utrustning genom att öka den tekniska säkerheten och säkerheten i anknytning till processer och mänskliga och fysiska faktorer. De tekniska åtgärdernas inverkan på riskreduceringen varierar beroende på åtgärdernas omfattning och de typer av risker som behandlas. Enbart med hjälp av tekniska åtgärder är det inte möjligt att ingripa i andra än tekniska sårbarheter. 

En del av åtgärderna är tydligt avsedda att genomföras på EU-nivå och en del på nationell nivå. Vid utarbetandet av verktygslådan har man också beaktat att cybersäkerheten i 5G-näten har ett starkt samband med den nationella säkerheten, i fråga om vilken medlemsstaterna har behörighet att vidta åtgärder. 

För att genomföra åtgärderna i verktygslådan på ett effektivt sätt och säkerställa nätens cybersäkerhet inom hela EU ska medlemsstaterna under 2020 bedöma vilka åtgärder som ska vidtas på nationell nivå. 

Finland har en internationellt sett rätt progressiv lagstiftning om säkerhet i kommunikationsnät. De åtgärder på teknisk nivå som anges i verktygslådan är huvudsakligen redan gällande lagstiftning eller etablerat förfarande i Finland. I det europeiska samarbetet har man av åtgärderna på strategisk nivå särskilt lyft fram användning av nätverksutrustning från flera tillverkare i de nationella kommunikationsnäten, riskprofilering av och eventuella begränsningar för tillverkare av utrustning som innebär hög risk och tryggande av kommunikationsnätens kritiska delar. I några europeiska stater har lagstiftningen redan preciserats till att gälla speciellt nätverksutrustning som äventyrar den nationella säkerheten i kommunikationsnätens kritiska delar. I Finland har det hittills inte funnits detaljerad lagstiftning om nätverksutrustning i kommunikationsnätens kritiska delar eller bedömning av den nationella säkerheten i sådan utrustning. 

Nuläge och bedömning av nuläget

3.1  Läget på marknaden för elektronisk kommunikation

3.1.1  Aktörer och konkurrensläge på marknaden

I Finland finns det drygt 250 företag som har lämnat en televerksamhetsanmälan till Transport- och kommunikationsverket Till de centrala aktörerna på röstsamtals- och bredbandsmarknaden hör Elisa Abp, Telia Finland Oyj och DNA Abp. Dessutom är Finnet, som består av lokala telefonbolag, en betydande aktör när det gäller tjänster i det fasta nätet. Inom landskapet Åland verkar mobilnätsföretaget Ålands Telekommunikation Ab. 

År 2019 var styrkeförhållandena mellan teleföretagen i praktiken oförändrade jämfört med tidigare år. Sett till omsättning var de största aktörerna Elisa Abp, Telia Finland Oyj och DNA Abp. År 2019 uppgick Telia Finland Oyj:s omsättning till 1,3 miljarder, Elisa Abp:s till 1,84 miljarder och DNA Abp:s till 913,5 miljoner euro. Elisa Abp och Telia Finland Oy hade nästan lika stor omsättning, och båda bolagen hade en marknadsandel på ca 35 procent. DNA:s marknadsandel beräknad enligt omsättning hade förblivit oförändrad och var 21 procent. De övriga över 200 teleföretagen stod tillsammans för drygt 9 procent av omsättningen inom televerksamheten. Transport- och kommunikationsverket, tabellen Viestintäpalveluiden tilastokoonti som innehåller en sammanställning av statistiska uppgifter om kommunikationstjänster. 

På marknaden för mobilabonnemang hade Elisa i slutet av 2019 enligt diagrammet ovan en marknadsandel på ca 39 procent, medan Telia Finlands var ca 31 procent och DNA:s ca 29 procent. De mindre operatörerna hade tillsammans en marknadsandel på ca 1 procent. Under de senaste åren har operatörernas marknadsandelar närmat sig varandra i och med att DNA har ökat sin andel med ca 13 procentenheter sedan 2006. 

Marknadsandelarna inom fasta bredbandsanslutningar samt kabel- och IPTV-abonnemang fördelar sig på liknande sätt som inom mobilabonnemang, det vill säga de tre stora operatörerna kontrollerar marknaden, vilket framgår av diagrammet nedan. Finnet-förbundets aktörer hade dock 2019 en andel på ca 8 procent av marknaden för fasta bredbandsanslutningar. Dessutom hade övriga aktörer sammanlagt en andel på ca 3 procent. Marknadsandelarna för operatörer som inte hör till de tre största har likväl sjunkit under 2010-talet. Inom kabel-tv- och iptv-abonnemang fördelar sig marknadsandelarna på liknande sätt som bredbandsanslutningarna i det fasta nätet. 

Transport- och kommunikationsverket avgör om betydande inflytande på marknaden föreligger från fall till fall på grundval av en marknadsanalys. Enligt beslut från 2018 anses 21 företag ha betydande inflytande på marknaden för accesslinjer för bredbandstjänster och på bitstreammarknaden. Enligt beslut från 2017 har 17 företag betydande inflytande på marknaden för högklassiga fasta anslutningar. Vad gäller bredbandstjänster har alla företag med betydande inflytande på marknaden skyldigheter att hyra ut produkter samt skyldigheter i fråga om icke-diskriminering och insyn. Dessutom har de företag som har störst inflytande, det vill säga Elisa Abp, DNA Abp och Telia Finland Oyj, vissa tilläggsskyldigheter. För samtalstjänsternas del finns det enligt beslut från 2015 fyra företag med betydande inflytande på marknaden för termineringstjänster i mobilnät medan det enligt beslut från 2004 och 2008 finns 49 företag med betydande inflytande på marknaden för termineringstjänster i det fasta nätet. De företag som har betydande inflytande på marknaden för samtalstjänster har påförts skyldigheter bland annat gällande samtrafik och prissättning. Dessutom beslut:  

3.1.2  Utvecklingen på marknaden samt investeringar

År 2018 var den totala omsättningen inom televerksamheten lite under 3,5 miljarder euro, och den höll sig på samma nivå som året innan. Den totala årsomsättningen har sedan 2013 varit 3,4–3,5 miljard euro. År 2018 härrörde ca 2 miljarder euro av den totala omsättningen från tjänster i mobilnätet, där omsättningen steg med 3 procent jämfört med året innan. Omsättningen för det fasta nätet var ca 1 miljard euro, och den minskade med ca 4 procent. Ökningen av omsättningen inom tjänster i mobilnätet och minskningen i det fasta nätet har fortgått i flera år. Tyngdpunkten i verksamheten har alltså fortsatt att röra sig mot mobilnätet. , Total omsättning av televerksamheten 

År 2018 uppgick investeringarna i telebranschen till sammanlagt 810 miljoner euro, och de ökade jämfört med de föregående åren. De materiella investeringarna uppgick till drygt 520 miljoner euro, det vill säga ca 15 procent av den totala omsättningen inom televerksamheten. De materiella investeringarna i det fasta nätet steg med drygt 20 procent, medan investeringarna i mobilnäten växte med 1 procent jämfört med 2017. Investeringarna i optofibernät, vilka delvis också stöder mobilnäten, uppgick till 170 miljoner euro. Detta var 9 procent mer än året innan. , Investeringar i televerksamheten 

Att tillhandahålla kommunikationstjänster har enligt centrala kriterier varit tämligen lönsamt under 2010-talet. De mest betydande företagen som tillhandahåller kommunikationstjänster har under 2010-talet haft en rörelsevinst på ca 15 procent av omsättningen eller ca 640 miljoner euro om året. Även avkastningen på det sysselsatta kapitalet har under 2010-talet varit på en god nivå – ca 10 procent. Bolagens solvens har också hållit sig på en god nivå när den bedöms utifrån förhållandet mellan nettoskuld och driftbidrag. Under 2010-talet har den i genomsnitt varit 1,0 procent. De mest betydande företagen i branschen har under 2010-talet också kunnat öka sina investeringar i förhållande till omsättningen. 

3.1.3  Tillgången till det fasta nätet samt abonnemang

I slutet av 2018 hade nästan 60 procent av de finländska hushållen möjlighet att få en bredbandsanslutning i det fasta nätet med en hastighet på 100 megabit per sekund eller högre. År 2018 fick ytterligare 30 000 hushåll tillgång till snabba anslutningar, och hushållens tillgång till optofiberanslutningar steg från 31 procent till 33 procent. I tillgången till snabba fasta bredbandsanslutningar finns det likväl betydande regionala skillnader. En klassning av kommunerna enligt tillgång och användning toppas av små kommuner, och av de stora städerna klarade sig Lahtis och Uleåborg bäst. 

År 2018 var antalet abonnemang för dataöverföring och telefoni i det fasta nätet i Finland 1 737 000. Särskilt hushållens abonnemang har ökat i många år redan, och deras antal överskred vid årets slut för första gången 1,5 miljoner. Företagskundernas fasta bredbandsanslutningar fortsatte däremot att minska som under de föregående åren, och antalet abonnemang sjönk under 210 000. Vid utgången av år 2018 fungerade över hälften av de bredbandsabonnemangen i det fasta via optisk fiber. Optofiberanslutningarna har ökat i synnerhet därför att delar av kopparnätet har ersatts med optisk fiber. Andelen abonnemang som har en nedladdningshastighet på minst 100 megabit per sekund har vuxit stadigt, eftersom det via optisk fiber oftast erbjuds bredband med en hastighet på minst 100 megabit per sekund beroende på i hurdant skick fastighetens interna datanät är. Vid utgången av 2018 hade 36 procent av alla fasta bredbandsabonnemang en hastighet på minst 100 megabit per sekund, medan bara 7 procent hade en hastighet på under 10 megabit per sekund. , , Viestintäpalveluiden tilastokoonti –taulukko 

I konsumentpriserna på fasta bredbandsabonnemang har det inte skett några betydande förändringar under åren 2018 och 2019. Kommunikationsverkets statistik representerar bara officiella prislistor. Priserna i de högsta hastighetsklasserna (300 megabit per sekund och 1000 megabit per sekund) har sjunkit en aning. När det gäller prisutvecklingen finns det skillnader mellan regionerna, och priserna på bredbandsabonnemang i klassen 100 megabit per sekund är lite lägre i kommuner med stadskaraktär än i tätt befolkade kommuner och kommuner med landsbygdskaraktär. I maj 2019 tillhandahölls bredbandsabonnemang på 100 megabit per sekund i genomsnitt för 32,3 euro i månaden. 

3.1.4  Mobilnätets befolkningstäckning samt mobilabonnemang

I Finland har mobilnäten i huvudsak en god täckning även om det finns en del skillnader mellan regionerna. Vid utgången av 2019 täckte 4G-nät med hastigheten 100 megabit per sekund ca 93 procent av hushållen, men det fanns delvis stora variationer mellan regionerna vad gäller befolkningstäckningen. Befolkningstäckningen för 4G-nät med hastigheten 30 megabit per sekund var däremot regionvis större. De täcker 99 procent av landets befolkning och dessutom är befolkningstäckningen i samtliga landskap över 90 procent. Den geografiska täckningen är betydligt sämre. I genomsnitt täcker 4G-nät med hastigheten 100 megabit per sekund 16 procent och 4G-nät med hastigheten 30 megabit per sekund 56 procent av Finlands yta. Regionvis är variationen i nätens täckning betydande. Den grundläggande 4G-täckningen är särskilt i Lappland och Kajanaland sämre än i andra landskap. , tabellen Hushållens tillgång till mobilnätet per landskap, tabellen Mobilnätets geografiska täckning per landskap 

Finland är internationellt sett i toppen när det gäller användningen av mobildataabonnemang. Vid utgången av 2018 fanns det i Finland ca 9,26 miljoner abonnemang i mobilnät. I 6,41 miljoner av dem ingick såväl samtals- som dataöverföringstjänster. I största delen av abonnemangen i mobilnätet ingår obegränsad dataöverföring mot månadsavgift. Andelen abonnemangen med hastigheten 100 megabit per sekund eller högre men under 300 megabit per sekund är 41 procent. Andelen abonnemang med hastigheten 10 megabit per sekund eller högre men under 100 megabit per sekund är 36 procent och andelen abonnemang med hastigheter under 10 megabit per sekund är 20 procent. Såväl antalet abonnemang med obegränsad dataöverföring som abonnemangens överföringshastigheter har vuxit stadigt under de senaste åren. , Statistiktabell över kommunikationstjänster 

Transport- och kommunikationsverket övervakar slutkundspriserna för mobiltelefonitjänster enligt sju olika användarprofiler. I jämförelsen har extrapriser, tidsbundna avtal eller avtal som även omfattar terminalutrustning inte beaktats. Ett abonnemang för mindre talanvändning och sms samt grundläggande datatrafik fås oftast för 15–18 euro, ett abonnemang för flitig användning av samtal, textmeddelanden och data för ca 29–35 euro och ett abonnemang för liten användning av samtal och textmeddelanden men snabb dataöverföring för ca 23–30 euro. Abonnemangspriserna hos de tre mest betydande aktörerna DNA, Elisa och Telia ligger tämligen nära varandra, medan de mindre operatörernas priser uppvisar större variation. 

I diagrammet nedan framställs den reala prisutvecklingen för mobila kommunikationstjänster, datakommunikationstjänster och internetanslutningar från år 2010 till mars 2020. Av diagrammet framgår att priserna på mobila kommunikationstjänster sjönk snabbt åren 2010–2014, efter vilket priserna igen har börjat stiga en aning. 

Totalt har de reala priserna likväl sjunkit med ca 20 procent sedan år 2010. Prisutvecklingen för internetanslutningar har under samma period varit jämnare. Priserna sjönk fram till utgången av 2015 och började därefter, likt priserna på mobila kommunikationstjänster, stiga. Realpriserna på internetanslutningar har likväl sjunkit med ca 13 procent sedan år 2010. Allmänt taget kan man säga att den reala prisutvecklingen på kommunikationstjänster under 2010-talet har varit gynnsam för konsumenterna. 

I Finland tillhandahålls nummerporteringstjänster av Suomen Numerot Numpac Oy, som är samägt av Telia Finland Oyj, Elisa Abp och DNA Abp i lika delar. I början av 2019 gjordes i medeltal färre nummerporteringar än under motsvarande tid 2018 men fler än 2017. Under åren 2017–2019 har det i medeltal gjorts 40 000–80 000 nummerporteringar i månaden. Sammanlagt har över 11,8 miljoner nummer flyttats över från en operatör till en annan sedan 2003. Suomen Numerot NUMPAC Oy,  

3.1.5  Användningen av kommunikationstjänster

År 2018 använde 89 procent av alla 16–89 år gamla finländare internet, och 76 procent använde internet dagligen. Internetanvändarnas andel växte år 2018 bara i de äldsta ålderskategorierna. Finländarna använder internet för att uträtta ärenden, kommunicera, följa medier och söka information. De vanligaste ärendena som sköts på webben är bankärenden som sköts i internetbanker. 

Enligt en konsumentbarometer som Transport- och kommunikationsverket låtit utföra använde 49 procent av finländarna i början av 2019 hemmets internetanslutning för att distansarbeta, studera eller sköta förtroendeuppdrag. För 38 procent var internetuppkopplingen oundgänglig för att sköta uppgifterna. Mest användes nätet för dessa uppgifter i de största städerna, medan de minsta andelarna hittas i mindre städer. Av de finländska hushållen har 54 procent en internetanslutning via det fasta nätet, medan 92 procent har något slags internetanslutning via mobilnät. , 

Mängden överförda data i mobilnätet har vuxit år efter år. Under andra hälften av 2018 överfördes sammanlagt mer än en miljard gigabyte via mobilnäten, medan motsvarande mängd under första hälften av året var ca 956 miljoner gigabyte. Oftast använder finländarna internet med mobiltelefon och näst oftast med en bärbar dator. Också antalet inköp som görs på webben med mobiltelefon har mångfaldigats under det gångna årtiondet, och år 2018 köpte en fjärdedel av alla 16–89-åringar någonting med hjälp av en mobiltelefon. , tabellen Viestintäpalveluiden tilastokoonti 

I samtalsminuterna och antalet samtal som ringts i mobilnätet observeras inte en lika radikal förändring som när det gäller dataöverföring även om de under de senaste åren har sjunkit. Utvecklingen går i samma riktning i fråga om textmeddelanden, vars antal har minskat under flera år i rad. Under början av 2019 använde en fjärdedel av finländarna snabbmeddelandetjänster på sina mobiler varje vecka. Det har också blivit vanligare att använda mobiltelefon för internetbaserade samtalstjänster. Men 96 procent av finländarna ringer fortfarande varje vecka traditionella mobilsamtal. , tabellen Viestintäpalveluiden tilastokoonti 

3.1.6  Finlands placering i internationella jämförelser och exporten av IKT-tjänster

I europeiskt perspektiv är den finska kommunikationsmarknaden liten och välutvecklad och konkurrensen är i huvudsak välfungerande. Finland har klarat sig väl i globala jämförelser och i jämförelser inom EU där man mätt bland annat användningen av digital teknik samt den digitala kompetensen och dess utveckling. 

År 2019 var Finland nummer ett bland 28 medlemsstater enligt Europeiska kommissionens index för digital ekonomi och digitalt samhälle (DESI). Indexet jämför EU-ländernas utveckling vad gäller användningen av digital teknik på basis av tretton indikatorer och fem delområden. Sämst placerade sig Finland i fråga om delområdet transmissionslänkar, eftersom tillgången till fasta bredbandsanslutningar är liten. Däremot placerar sig Finland som etta med klar marginal i fråga om mobilt bredband. Finland är i framkant även i fråga om digitala offentliga tjänster, integrering av digital teknik och humankapital. Andra länder med högt DESI-index var Sverige, Danmark, Nederländerna, Luxemburg, Irland, Förenade kungariket, Belgien och Estland. 

Finland har dessutom placerat sig bra i andra jämförelser. I digitaliseringsbarometern Digibarometri, som publiceras tillsammans av flera aktörer, mäter man i 22 olika länder hur digitaliseringen har använts enligt 36 variabler. Finland har allt sedan den första barometern publicerades varje år hört till de tre främsta. 

IKT-tjänster hör till de viktigaste tjänsterna i Finlands utrikeshandel. Under det första kvartalet 2019 var exporten av IKT-tjänster 18 procent större än under motsvarande kvartal 2018, och exporten av IKT-tjänster var större än importen. Värdet av exporten av telekommunikations-, databehandlings- och informationstjänster har åren 2015–2019 varit i genomsnitt 1 500–2 000 miljoner euro per kvartal. Exporten av IKT-tjänster innefattar till exempel konsult- och genomförandetjänster för utrustning och programvara samt allmänna program som förbättrar produktiviteten i affärsverksamhet och program för datorspel vilka ingår i större program. Statistikcentralen, statistikmaterialet Utrikeshandel med varor och tjänster, , 

Audiovisuella medietjänster 

3.1.7  Tittande på audiovisuellt innehåll, aktörer och tittarandelar

Enligt marknadsundersökningsföretaget Kantar använder finländarna varje dag i genomsnitt 7 timmar 57 minuter på medier. Olika medier används ofta också samtidigt, och i talet har även användningen av smartmobiler beaktats. Vad gäller medieanvändningen noteras särskilt de stora skillnaderna mellan åldersgrupperna. De äldre åldersgrupperna ser mer på linjär tv, medan sociala medier och andra webbtjänster, såsom videotjänster, har en framträdande plats i de yngre åldersgruppernas tittarvanor. Av de under 30 år gamlas mediedag på 8 timmar och 16 minuter tillbringas 68 procent på nätet. 

I Digitas, DNA:s och Elisas regionala antennät i Finland visas sammanlagt 127 kanaler. Kanalernas sebarhet varierar från region till region beroende på vilka avtal som finns mellan kommersiella aktörer och nätoperatörer. Enligt 22 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation behövs programkoncession bara för utövande av televisions- och radioverksamhet i ett markbundet digitalt masskommunikationsnät. Program som distribueras i kabelnätet behöver inte programkoncession, utan det räcker med en anmälan till Transport- och kommunikationsverket. 

Bland finska aktörer är de mest betydande leverantörerna av beställ-tv Rundradion, MTV och Sanoma. År 2017 var den populäraste beställ-tv-tjänsten den allmännyttiga tjänstens Yle Arenan som 40 procent av finländarna regelbundet följde. De inhemska reklamfinansierade MTV- och Sanoma Ruutu-tjänsterna hade båda 20 procent av finländarna som tittare. Alfa TV har år 2018 startat en egen beställ-tv kallad Permanto. Utländska beställ-tv-tjänster, såsom Netflix, HBO Nordic och Viaplay, erbjuder tv-innehåll via internet, oftast mot en månadsavgift, och tittaren kan se innehållet när han eller hon vill och med önskad utrustning. Netflix nådde 2017 ca 30 procent av finländarna, medan HBO Nordic nådde under 10 procent. Exakta uppgifter om antalet abonnenter av utländsk beställ-tv, såsom Netflix, statistikförs inte i Finland, varför uppgifterna grundar sig på enkäter och uppskattningar av antalet användare. 

Beställ-tv tävlar om tittarna med betalkanalerna i antenn- och kabel-tv. Även teleoperatörerna deltar i konkurrensen med sina egna tjänster som ofta säljs till exempel som tilläggstjänster till bredbandsabonnemang. Med tilläggsutrustning för tv:n som Apple TV och Google Chromecast kan man dessutom ansluta till bland annat videobeställtjänster, företagens egna videouthyrningstjänster och andra innehållstjänster. Även traditionella tidningsmedier, såsom kvällstidningar, erbjuder i dag mycket innehåll i videoform samt beställtjänster antingen i anknytning till tidningsinnehållet eller som självständigt innehåll. 

Oftast fungerar videobeställtjänster och videodelningsplattformstjänster också via olika plattformar och apparater. Konkurrensen om tittarna, abonnemangsintäkterna och reklamen på marknaden gäller ovan beskrivna tjänster tillsammans. Att skilja tjänsterna åt enligt utrustning eller sändningsteknik blir allt svårare. 

YouTubes och andra motsvarande utländska videodelningsplattformstjänsters andel av tittandet på videoinnehåll har stigit särskilt i de yngre åldersgrupperna. Enligt Finnpanels undersökning om tv-tittandet i de finländska hushållen tittade 86 procent av alla finländare under 25 år på YouTube-videor dagligen. 

Det bör observeras att den reglering av videodelningsplattformar som föreslås i propositionen ska tillämpas endast på de tillhandahållare av videodelningsplattformstjänster som är etablerade i Finland. Enligt den utredning som Kommunikationsministeriet beställt av Digital Media Finland har inga betydande tillhandahållare av videodelningsplattformstjänster etablerat sig i Finland. På grundval av de bestämmelser om etableringsstat i AVMS-direktivet som tillämpas på tillhandahållare av videodelningsplattformstjänster har de stora internationella plattformstjänsterna YouTube och Facebook i Europa etablerat sig på Irland, varför övervakningen av deras verksamhet enligt ursprungslandsprincipen ankommer på den irländska regleringsmyndigheten. 

3.1.8  Mediemarknaden

På reklammarknaden har digital marknadsföring på internet vuxit kraftigt. För närvarande är massmediemarknadens värde sammanlagt ca 3,8 miljarder euro enligt massmediestatistik 2018. Av detta är televisionens andel ca 1,13 miljarder. I denna siffra ingår även finansieringen av Rundradion på ca 0,5 miljarder. Den elektroniska kommunikationens andel av marknadens värde var sammanlagt 1,57 miljarder euro, det vill säga ca 41 % av hela marknaden. Andelen har vuxit stadigt. 

För mediereklam användes år 2018 enligt TNS Kantar sammanlagt 1,246 miljarder euro. Den linjära tv:ns andel var 19 procent. Den största gruppen av medier utgörs av webbmedierna, vars andel av mediereklamen är över 34 procent. Särskilt annonseringen i sociala medier och sökordsannonseringen har ökat sin andel kraftigt. Enligt IAB Finlands statistik var Googles och Facebooks andel av all digital reklam 2018 ca 51 procent. 

Denna utveckling kommer sannolikt att fortsätta eftersom webbannonseringen ofta erbjuder bättre möjligheter att rikta reklamen bland annat enligt kundsegment. Dessutom använder människorna allt mera tid för att ta del av webbinnehåll, vilket leder till att reklamsatsningar flyttas till webben där målgrupperna finns. 

3.2  Tillämpningsområde för lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation

I 3 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation ingår de flesta av de definitioner som används i lagen, medan en del fortfarande av lagtekniska skäl är placerade i andra bestämmelser. 

Bland definitionerna i 3 § är bland annat begreppen teleföretag och kommunikationstjänst generellt viktiga med tanke på tillämpningen av lagen. I 27 punkten definieras teleföretag. Med teleföretag avses en aktör som tillhandahåller nättjänster eller kommunikationstjänster för en grupp av användare som inte har avgränsats på förhand, det vill säga bedriver allmän televerksamhet. Med kommunikationstjänst, som definieras i 37 punkten, förstås en tjänst som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av meddelanden i kommunikationsnät samt överförings- och sändningstjänster i masskommunikationsnät. 

Kodexdirektivets tillämpningsområde har utvidgats. Definitionen på elektronisk kommunikationstjänst i direktivet har utvidgats till att omfatta även nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster vilka inbegriper bland annat applikationsberoende kommunikationstjänster som bara fungerar via internetanslutningar. Definitionen har också preciserats så att den uttryckligen omfattar tjänster som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler, såsom överföringstjänster som används för tillhandahållande av maskin till maskin-tjänster och för utsändningstjänster. 

Definitionerna i 2 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation täcker redan i stor utsträckning de ändringar som gjorts i kodexdirektivet. Kommunikationstjänster enligt 1 mom. 37 punkten samt 1 mom. 27 punkten innefattar till exempel redan tjänster som bara levereras via internet. Allmän televerksamhet är således teknikneutral. Den kan också vara avgiftsfri på det sätt som avses i direktivet. 

I och med ändringarna i direktivet behövs likväl en del preciseringar i definitionerna. 

3.3  Anmälan om televerksamhet

I 4 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation finns det bestämmelser om den anmälningsplikt som gäller bedrivande av verksamhet. Enligt 1 mom. 1 punkten ska verksamhetsutövaren göra en elektronisk anmälan om allmän televerksamhet till Transport- och kommunikationsverket innan verksamheten inleds (televerksamhetsanmälan). Enligt 3 § 1 mom. 27 punkten avses med bedrivande av allmän televerksamhet tillhandahållande av nättjänster eller kommunikationstjänster för en grupp av användare som inte har avgränsats på förhand. Lagen begränsar inte allmän televerksamhet till avgiftsbelagd verksamhet utan den kan också vara avgiftsfri. Enligt 4 § 2 mom. behöver anmälan om televerksamhet dock inte göras om verksamheten är kortvarig eller annars är av mindre betydelse. Enligt 4 § 3 mom. får närmare bestämmelser om hurdan verksamhet som ska betraktas som kortvarig eller av mindre betydelse utfärdas genom förordning av kommunikationsministeriet. Någon sådan förordning har dock ännu inte utfärdats. 

På anmälan om televerksamhet tillämpas Transport- och kommunikationsverkets föreskrift M 69 (Föreskrift om anmälningar om allmän televerksamhet, programverksamhet, beställ-tv-verksamhet och betal-tv-verksamhet), där det bland annat föreskrivs om uppgifter som ska lämnas i anmälan samt anmälans form och sättet att lämna in den. Televerksamhetsanmälan görs på en elektronisk blankett i Transport- och kommunikationsverkets webbtjänst. Lagens 5 § innehåller bestämmelser om en förteckning över anmälningar enligt vilka Transport- och kommunikationsverket ska föra en offentlig förteckning över televerksamhetsanmälningar och andra anmälningar som avses i 4 §. Det föreslås att paragrafen kompletteras så att Transport- och kommunikationsverket åläggs att vidarebefordra anmälningarna till Berec i enlighet med artikel 12.4 i kodexdirektivet. 

I Finland finns det drygt 250 företag som har lämnat en televerksamhetsanmälan till Transport- och kommunikationsverket Till de centrala aktörerna på röstsamtals- och bredbandsmarknaden hör Elisa Abp, Telia Finland Oyj och DNA Abp. Dessutom är Finnet, som består av lokala telefonbolag, en betydande aktör när det gäller tjänster i det fasta nätet. Inom landskapet Åland verkar mobilnätsföretaget Ålands Telekommunikation Ab. I registret över televerksamhetsanmälningar finns det dessutom lokala och regionala fiberandelslag och bland annat teleföretag som tillhandahåller värd- eller molntjänster, utländska teleföretag och filialer till utländska teleföretag. 

Bestämmelser i teledirektivet vilka inte förutsätter ny reglering 

Artikel 15 innehåller en förteckning över minimirättigheter som följer av den allmänna auktorisationen. Den stämmer i stor utsträckning överens med tidigare lagstiftning, men innehåller också nya bestämmelser om användningen av radiofrekvenser för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster samt om att få sina ansökningar om nödvändiga nyttjanderätter till nummerresurser bedömda. Minimirättigheterna i fråga tryggas när de övriga artiklarna i direktivet genomförs i nationell lag, varför de allmänna bestämmelserna om minimirättigheter i artikel 15 inte kan anses kräva särskilt nationellt genomförande i samband med att artiklarna om allmän auktorisation genomförs nationellt. 

3.4  Frekvensanvändning och nätkoncessioner

Frekvensförvaltning 

Frekvenserna utgör en dyrbar och begränsad naturtillgång som har en stor samhällelig och ekonomisk betydelse. Syftet med regleringen av frekvensanvändningen är att främja en effektiv, ändamålsenlig och tillräckligt störningsfri användning av radiofrekvenserna. Radiofrekvenser används för många olika ändamål i samhället och näringslivet. Genom planering av frekvensanvändningen och genom frekvenspolitiken försöker man säkerställa att det för såväl nuvarande som kommande radiosystem kan avsättas så störningsfria och ändamålsenliga radiofrekvenser som möjligt. Frekvens- och koncessionspolitiken och frekvensförvaltningen har en betydande inverkan på kommunikationstjänsternas pris och kvalitet och på tillgången på dem. I relation till folkmängden har fler frekvenser avsatts för koncessionspliktiga mobilnät och trådlöst bredband än i andra stater i Europa, sammanlagt 1170 MHz. I Finland är för närvarande frekvensbanden 450 MHz, 700 MHz, 800 MHz, 900 MHz, 1800 MHz, 2 GHz, 2,6 GHz och 3,5 GHz reserverade för mobilnät. För antenntelevision används frekvensområdena 470–694 MHz och 174–230 MHz. 

I 13 kapitlet i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation föreskrivs det om frekvensförvaltningen. Enligt 95 § fastställs de allmänna principerna för användning av frekvenser för koncessionspliktig tele-, televisions- och radioverksamhet genom förordning av statsrådet. Statsrådet har med stöd av paragrafen utfärdat en förordning om användningen av radiofrekvenser och om en frekvensplan (1246/2014) och en förordning om användningen av radiofrekvenser och om en frekvensplan i landskapet Åland (1244/2014). I förordningarna ingår bestämmelser om tv-, radio- och mobilnätens antal, om de frekvensområden som ska användas för verksamheten och om frågor av teknisk natur. Som bilaga till förordningarna ingår en detaljerade förteckningar över begränsningar i användningen av frekvensområden som är reserverade för koncessionspliktig televerksamhet. 

I regleringen av frekvensförvaltningen och frekvensanvändningen ska teknik- och tjänsteneutralitet iakttas. I 95 § 1 mom. finns det likväl bestämmelser om när man får avvika från detta till exempel för att undvika skadliga störningar. Innan en förordning om frekvensplanen fastställs ska teleföretag, Rundradion Ab och andra representanter för användargrupper inom frekvensområdena ges tillfälle att yttra sig om planen. Statsrådet ska se över frekvensplanen om fler frekvensområden kan anvisas för allmännyttig eller koncessionspliktig verksamhet eller om en aktör som representerar en grupp av frekvensanvändare framställer en motiverad begäran om översyn. 

Enligt 96 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation ska användningen av radiofrekvenser för olika ändamål regleras genom en föreskrift av Transport- och kommunikationsverket med beaktande av internationella bestämmelser och rekommendationer om användning av radiofrekvenser samt statsrådets frekvensförordning. Föreskriften ska ange frekvensområdenas användningsändamål och de viktigaste radioegenskaper som en radioutrustning som använder ett visst frekvensområde ska uppfylla. Transport- och kommunikationsverket ska se över föreskrifterna, om det för koncessionspliktig verksamhet kan anvisas fler frekvenser eller om ett teleföretag eller någon annan representant för användargrupper inom frekvensområdena framställer en motiverad begäran om översyn. 

När Transport- och kommunikationsverket bestämmer om användningen av radiofrekvenser som lämpar sig för tillhandahållande av elektroniska kommunikationstjänster ska teknik- och tjänsteneutralitet iakttas frånsett undantag enligt 96 § 2 mom. Undantagen handlar till exempel om att undvika skadliga störningar. Transport- och kommunikationsverket ska vid beredningen av föreskrifter samarbeta med kommunikationsministeriet. Om de föreskrifter som gäller användningen av ett visst frekvensområde kan få betydande konsekvenser för den allmänna utvecklingen av kommunikationsmarknaden, ska frekvensplanen för frekvensområdet i fråga fastställas genom en förordning av statsrådet. 

Transport- och kommunikationsverket kan enligt 96 § i syfte att främja gemensamt utnyttjande av radiofrekvenser eller av någon annan grundad anledning, för ett sådant frekvensområde som avses i statsrådets frekvensförordning eller i verkets föreskrift om användningen av radiofrekvenser tillåta också annan radiokommunikation än sådan som det är avsett för, om denna radiokommunikation inte begränsar frekvensområdets användning för dess primära ändamål och inte leder till störningar i den primära radiokommunikationen. 

I 6 kapitlet i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation föreskrivs det om radiotillstånd. Enligt 39 § är krävs det radiotillstånd utfärdat av Transport- och kommunikationsverket för innehav och användning av radiosändare. Radiotillstånd för innehav och användning av en radiosändare behövs inte om radiosändaren fungerar endast på en samfrekvens som Transport- och kommunikationsverket har fastställt för den och om dess överensstämmelse har säkerställts på det sätt som föreskrivs i denna lag. Transport- och kommunikationsverket får meddela sådana föreskrifter om begränsning av användningen av radiosändaren som behövs för att frekvenserna ska användas effektivt och ändamålsenligt samt för att förebygga eller avhjälpa störningar. I 6 kapitlet föreskrivs det dessutom om andra situationer där radiotillstånd inte behövs, om beviljande av radiotillstånd, om frekvensreservering och beviljande av frekvensreservering, om tillståndsvillkor, om förnyande, ändring, överföring och återkallande av radiotillstånd och om störningsskydd. 

Nätkoncession 

Bestämmelser om nätkoncessioner finns i 3 kapitlet i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Enligt 6 § krävs nätkoncession när nättjänster som behöver radiofrekvenser tillhandahålls i sådana digitala markbundna masskommunikationsnät eller mobilnät där allmän televerksamhet utövas. Koncession krävs också för tillhandahållande av sådana mobilnät som fungerar som myndighetsnät på flera än en kommuns område. 

Frekvensförvaltningen kan ordnas på flera olika sätt. Vid beviljande av nätkoncessioner i Finland används antingen jämförelseförfarande eller en frekvensauktion. När auktionsmetoden används, ges koncessionen till det företag som lägger det högsta budet. Vid jämförelseförfarande, även kallat skönhetstävling, beviljas koncessioner de sökande som uppfyller de krav som anges i lagen. Om frekvenserna inte räcker för alla sökande beviljas koncessionerna på grundval av bedömningar enligt kvalitetskriterier som anges i 1 §. 

När frekvenser som tekniskt sett och med hänsyn till en effektiv användning av frekvenserna är ändamålsenliga blir lediga för televerksamhet som kräver koncession, ska statsrådet enligt 7 § förklara en koncession ledig att sökas i enlighet med den frekvensplan som fastställts genom en förordning av statsrådet. 

Enligt 8 § ska statsrådet bevilja nätkoncessioner för allmän televerksamhet utan motprestation. Om det för allmän televerksamhet i ett mobilnät anvisas nya frekvenser som tekniskt sett och med hänsyn till en effektiv användning av frekvenserna är ändamålsenliga, kan statsrådet likväl fatta beslut om beviljande av nätkoncession genom auktion. 

Vid beviljande av koncessioner användes i Finland före 2009 endast jämförelseförfarandet. Sedan 2009 har alla nya frekvenser för mobilnät fördelats genom auktion utom för Ålands del. 

I 10 § föreskrivs det om beviljande av nätkoncession genom jämförelsemetoden. Enligt paragrafen ska nätkoncession beviljas om sökanden har tillräckliga ekonomiska resurser att sörja för nätföretagets skyldigheter, koncessionsmyndigheten inte har grundad anledning att misstänka att sökanden bryter mot lagen och koncessionsmyndigheten inte har särskilt vägande skäl att misstänka att beviljande av koncession uppenbart kommer att äventyra den nationella säkerheten. Om koncessioner på grund av knapp tillgång på radiofrekvenser inte kan beviljas alla sökande, ska koncession enligt lagen beviljas de sökande vars verksamhet bäst främjar de syften som anges i 1 §. Enligt den är lagens syfte är att främja utbudet och användningen av elektroniska kommunikationstjänster och att säkerställa att kommunikationsnät och kommunikationstjänster är tillgängliga för alla i hela landet på skäliga villkor. Syftet är också att trygga en effektiv och störningsfri användning av radiofrekvenser samt att främja konkurrensen och säkerställa att kommunikationsnäten och kommunikationstjänsterna är tekniskt utvecklade, håller god kvalitet, är driftsäkra och trygga samt har förmånliga priser. Lagen syftar också till att trygga den elektroniska kommunikationens konfidentialitet och att värna om integritetsskyddet. 

I 11 § föreskrivs det om beviljande av nätkoncession genom auktion. Statsrådet ska bevilja koncession till det företag eller den organisation som vid auktionen har lagt det högsta godkända budet på ett frekvensband eller frekvensbandpar, om det inte finns särskilt vägande skäl att misstänka att den nationella säkerheten uppenbart äventyras om koncession beviljas. Auktionen ordnas av Transport- och kommunikationsverket. Auktionen ska ordnas så att den är opartisk, klar, öppen för insyn och icke-diskriminerande samt teknik- och tjänsteneutral. Bestämmelser om antalet frekvensband eller frekvensbandpar som beviljas, om maximiantalet frekvenser som beviljas per företag och organisation, om den tillämpade auktionsmodellen som samt om utgångspriset för de frekvenser som auktioneras ut utfärdas genom förordning av statsrådet. Statsrådet har med stöd av bestämmelsen utfärdat statsrådets förordning om auktion av radiofrekvenser (840/2016) och statsrådets förordning om auktion av radiofrekvenser inom frekvensområdet 3410–3800 MHz (532/2018). 

Enligt 11 § i lagen förklarar Transport- och kommunikationsverket auktionen avslutad efter den budrunda då inga nya bud har lagts på något frekvensbandpar eller frekvensband. När auktionen avslutas vinner det högsta godkända bud som har lagts på varje frekvensbandpar eller frekvensband. 

I 12 § föreskrivs det om närmare föreskrifter om auktionsförfarandet som Transport- och kommunikationsverket får meddela. I 13 § föreskrivs det om att delta i auktion, i 14 § om auktionsförfarandets offentlighet och i 15 § om att förkasta auktionsbud. 

Bestämmelser om villkor för nätkoncession finns i 16 §. Statsrådet beviljar nätkoncession för viss tid, högst 20 år. I en nätkoncession kan teleföretagets geografiska verksamhetsområde samt nätets täckningsområde anges. Koncessionen kan dessutom förenas med bland annat villkor som gäller de krav som främjar de syften som föreskrivs i lagens 1 §, kvalitetskrav på kommunikationsnät och kommunikationstjänster och villkor som kompletterar kraven enligt Transport- och kommunikationsverkets tekniska föreskrifter och som gäller kommunikationsnätens tekniska egenskaper och effektivt utnyttjande av frekvenserna. 

I 3 kap. föreskrivs det därtill om ändring, överföring och återkallande av nätkoncession, avstående från nätkoncession samt uthyrning av nyttjanderätt till frekvenser. 

Enligt 17 § kan en nätkoncession under dess giltighetstid ändras med koncessionshavarens samtycke och även annars, om det är nödvändigt på grund av ändringar i den tekniska utvecklingen, i internationella avtalsförpliktelser, i verksamhetsbetingelserna för den koncessionspliktiga verksamheten eller i marknadsförhållandena, eller andra motsvarande väsentliga ändringar. Villkoren i en nätkoncession som beviljats av statsrådet kan ändras också på ansökan av koncessionshavaren. Statsrådet ska innan det fattar beslut underrätta koncessionshavaren om hur statsrådets översyn kan inverka på koncessionen och samtidigt ge koncessionshavaren en rimlig tid för att återkalla ansökan om ändring av koncessionen. 

Enligt 18 § får en nätkoncession inte överföras till någon annan än ett företag som hör till samma koncern. Statsrådet ska omedelbart underrättas om en sådan överföring inom en koncern. Om det bestämmande inflytandet eller motsvarande faktiska bestämmande inflytande i förhållande till koncessionshavaren förändras, ska statsrådet omedelbart underrättas om förändringen. Statsrådet ska inom två månader efter underrättelsen besluta om koncessionen ska återkallas. Statsrådet kan låta bli att återkalla koncessionen om det är uppenbart att de förutsättningar för beviljande av koncession som anges i lagen är uppfyllda och verksamheten fortgår i enlighet med koncessionsvillkoren. Koncessionshavaren kan be statsrådet meddela ett förhandsbeslut om vilken inverkan en förändring i det bestämmande inflytandet får på koncessionen. Statsrådet ska meddela beslutet inom två månader från det att ansökan kom in. 

Om det bestämmande inflytandet har förändrats genom ett företagsförvärv som enligt konkurrenslagen (948/2011) ska anmälas till Konkurrens- och konsumentverket eller enligt rådets förordning (EG) nr 139/2004 om kontroll av företagskoncentrationer ska anmälas till Europeiska kommissionen, ska statsrådets beslut meddelas inom två månader från den dag då avgörandet om företagsförvärvet vann laga kraft. 

Statsrådet kan på koncessionshavarens begäran överföra en nätkoncession som beviljats i ett auktionsförfarande, om statsrådet inte har särskilt vägande skäl att misstänka att överföringen hindrar konkurrens, äventyrar en störningsfri radiokommunikation eller uppenbart äventyrar den nationella säkerheten. Statsrådets beslut ska meddelas inom två månader från det att ansökan om överföring kom in. En sådan överföring kan begränsas till att gälla endast en del av de frekvenser som ingår i koncessionen. Koncessionshavaren ska i sin ansökan om överföring redogöra för vem som efter överföringen svarar för betalningen av koncessionsavgiften. Koncessionshavarens alla rättigheter och skyldigheter övergår till den nya koncessionshavaren. När en koncession överförs övergår också en frekvensreservering eller ett radiotillstånd som hänför sig till koncessionen helt eller delvis. Den som avstår från koncessionen ska omedelbart underrätta Transport- och kommunikationsverket om överföringen. 

I 19 § föreskrivs det om återkallande av en nätkoncession. Statsrådet kan återkalla en nätkoncession helt eller delvis om koncessionshavaren upprepade gånger och allvarligt har brutit mot lagen eller koncessionsvillkoren. Nätkoncessionen kan också återkallas om koncessionshavaren inte längre med hänsyn till verksamhetens art och omfattning har tillräckliga ekonomiska resurser att uppfylla sina skyldigheter eller om det nät som avses i koncessionen inte används för verksamhet för vilken de i koncessionen angivna radiofrekvenserna har anvisats. Likaså kan nätkoncessionen återkallas om koncessionshavaren inte inom två år från koncessionsperiodens början faktiskt har inlett den verksamhet som koncessionen avser, om inte statsrådet på koncessionshavarens ansökan bestämmer något annat av orsaker som hänför sig till den tekniska utvecklingen eller det allmänna ekonomiska läget. En förutsättning för återkallande är dessutom att koncessionshavaren trots uppmaning inte inom en skälig tid om minst en månad rättar sitt förfarande, återställer sina ekonomiska resurser till en tillfredsställande nivå eller visar att verksamheten inletts. Statsrådet får återkalla en nätkoncession, om koncessionshavaren överför den till någon annan än ett företag som hör till samma koncern. 

I 20 § föreskrivs det om uthyrning av nyttjanderätt till frekvenser. En koncessionshavare vars koncession har beviljats i ett auktionsförfarande kan hyra ut nyttjanderätten till de frekvenser som koncessionen avser till ett annat företag eller en annan organisation. Koncessionshavaren ska dock alltjämt svara för de skyldigheter som följer av koncessionen och tillhörande radiotillstånd och frekvensreservering. Uthyrningen ska godkännas av statsrådet. Statsrådet kan på ansökan av koncessionshavaren godkänna uthyrningen, om det inte finns särskilt vägande skäl att misstänka att uthyrningen uppenbart äventyrar den nationella säkerheten. Statsrådet ska besluta om godkännandet inom två månader från det att ansökan kom in. 

I 21 § föreskrivs det om avstående från en nätkoncession. En koncessionshavare kan avstå från koncessionen genom att meddela koncessionsmyndigheten detta innan koncessionsperioden går ut. Av en koncessionshavare som har avstått från en koncession helt och hållet tas det inte ut någon i 287 § föreskriven koncessionsavgift för den återstående koncessionsperioden. Koncessionsavgiften för en koncessionshavare som delvis har avstått från en koncession sänks i motsvarande mån för den återstående koncessionsperioden. Koncessionsavgifter som har betalats innan koncessionshavaren avstod från koncessionen återbetalas dock inte. 

Bestämmelser i kodexdirektivet som nödvändiggör ny reglering i Finland 

Den sakkunnigbedömning som det föreskrivs om i artikel 35 i kodexdirektivet, det vill säga utbyte av bästa praxis mellan Europeiska unionens medlemsstater, innebär att den nationella myndigheten är skyldig att informera Europeiska kommissionens grupp för radiospektrumpolitik (RSPG) om sin koncessionsprocess. Skyldigheterna att informera om de nationella koncessionsprocesserna gör nya bestämmelser nödvändiga i finsk lagstiftning. Även bestämmelserna i artikel 37 om frivilligt samarbete mellan medlemsstaterna när de bereder beviljandet av nätkoncessioner kräver tillägg i lagstiftningen. 

I direktivet finns det flera bestämmelser som tillämpas endast på frekvensområden som är harmoniserade för trådlöst bredband i Europeiska unionen och på nätkoncessioner som beviljats för dem. Syftet med dessa bestämmelser är att trygga förutsättningarna för företagsinvesteringar i dessa frekvensområden. 

I artikel 45 föreskrivs det om att tillåta alternativ användning av harmoniserade frekvenser. Medlemsstaten ska underrätta kommissionen och övriga medlemsstater om beslut som fattats i frågan. Vad gäller informationsskyldigheten kräver bestämmelsen tillägg till gällande lagstiftning. 

Bestämmelserna i artikel 49 om giltighetstiden för koncessioner avseende mobilnät som använder harmoniserade frekvenser förutsätter kompletteringar i den finska lagstiftningen rörande sådana nätkoncessioners kortaste giltighetstid samt villkoren för att avvika från denna. I finsk lagstiftning har det hittills föreskrivits endast om den maximala giltighetstiden. Den bestämmelse i artikeln enligt vilken nätkoncessioner inte får vara förenade med villkor som förhindrar samanvändning av radiofrekvenser bör också genomföras i finsk lag. 

Artikel 49 nödvändiggör dessutom bestämmelser om nya processer för beviljande av nätkoncessioner. Den nationella lagstiftningen bör kompletteras med en möjlighet att förlänga nätkoncessioner. I praktiken är det fråga om att ändra koncessionens giltighetstid medan övriga villkor för koncessionen förblir oförändrade. Finsk lagstiftning bör även kompletteras med möjligheten att förnya nätkoncessioner i enlighet med artikel 50. Förnyelse av en nätkoncession innebär att en ny nätkoncession beviljas en koncessionshavare vars koncession snart löper ut. Samtidigt ses de villkor som är knutna till koncessionen över. De nya processerna för nätkoncessioner inbegripet undantag gör att den finska lagstiftningen behöver kompletteras. Enligt förslaget ska de nya nätkoncessionsförfarandena tillämpas på nätkoncessioner som beviljas efter lagens ikraftträdande. 

Enligt artikel 51 är grundregeln att nätkoncessioner som beviljats genom auktion får överföras. Den finska lagstiftningen bör ändras så att statsrådet får avslå en begäran om att få överföra en nätkoncession bara på vissa lagstadgade grunder. Samma princip gäller också uthyrning av nyttjanderätten till frekvenser, och den förutsätter motsvarande ändringar i finsk lagstiftning. 

Enligt artikel 53 ska användningen av frekvensområden som harmoniserats för mobilnät, för vilka harmoniserade villkor för tillträde och effektiv användning har fastställts genom tekniska genomförandeåtgärder i enlighet med radiospektrumbeslutet, tillåtas före ett fastställt datum. I artikeln föreskrivs det också om grunder för att förlänga tidsfristen. Finsk lagstiftning bör kompletteras med tidsfrister för ibruktagande av vissa frekvensområden inklusive undantag. 

Syftet med artikel 57 är att främja anläggandet av särskilt 5G-nät som opererar i höga frekvensområden genom att skapa harmoniserade regler för placeringen av de småcellsbasstationer som behövs för näten och göra placeringen smidigare. Genomförandet av artikeln kräver ändringar i lagstiftningen om placering av accesspunkter. Enligt artikeln får de behöriga myndigheterna inte otillbörligt begränsa ibruktagandet av trådlösa accesspunkter med kort räckvidd eller kräva enskilt stadsplaneringstillstånd eller något annat enskilt förhandstillstånd för ibruktagandet. Vid placeringen av accesspunkter med kort räckvidd ska fysisk infrastruktur som förvaltas av offentliga myndigheter kunna användas. Kommissionen ska genom genomförandeakter specificera de fysiska och tekniska egenskaperna hos accesspunkter med kort räckvidd. 

Bestämmelser i kodexdirektivet som inte kräver ändringar i lagstiftningen 

Kodexdirektivet innehåller flera bestämmelser om användning av frekvenser som inte kräver ändringar i den nationella lagstiftningen. 

I artikel 4 i direktivet föreskrivs det om strategisk planering och samordning av radiospektrumpolitiken. Enligt artikeln ska medlemsstaterna samarbeta med varandra och kommissionen när det gäller strategisk planering, samordning och harmonisering av användningen av radiospektrum i unionen. Enligt artikeln ska medlemsstaterna verka för en samordning av radiospektrumpolitiken i unionen. Artikeln behöver inte separat sättas i kraft i nationell lagstiftning eftersom de andra bestämmelserna som föreskrivits i syfte att uppnå målen i artikeln sätts i kraft eller redan har satts i kraft i den nationella lagstiftningen. Finland handlar i samarbete med de andra medlemsstaterna och kommissionen även i enlighet med de andra bestämmelserna och avtalen som ska iakttas som förpliktande. Dessutom föreskrivs det om myndighetssamarbete i 308 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. 

I artikel 28 i direktivet föreskrivs det om samordning av radiospektrum mellan medlemsstaterna. Artikeln ålägger medlemsstaterna och deras behöriga myndigheter att använda sina frekvenser så att de inte hindrar övriga medlemsstater från att använda harmoniserade radiospektrum på sitt territorium. Dessutom ska medlemsstaterna samarbeta med varandra i den gränsöverskridande samordningen av användningen av spektrum. Enligt lagen om Transport- och kommunikationsverket (935/2018) ska ämbetsverket planera användningen av radiofrekvenser, främja radiokommunikationen i tekniskt hänseende samt utreda och undanröja störningar i radiokommunikationen. Bestämmelser i direktivet har dessutom satts i kraft i 304 § 1 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Finland koordinerar användningen av frekvenser med grannländerna i enlighet med internationella teleunionen ITU:s radioreglemente. Dessutom föreskrivs det om myndighetssamarbete i 308 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation och i 2 § i lagen om Transport- och kommunikationsverket. Dessutom föreskrivs det i artikeln om skyldigheter för Europeiska kommissionen, för kommissionens grupp som behandlar radiofrekvenspolitik och för unionen som inte kräver någon nationell lagstiftning. 

I artikel 30 föreskrivs det om uppfyllande av villkoren för nyttjanderätter till radiospektrum och uppfyllande av särskilda skyldigheter. Medlemsstaterna ska säkerställa att deras berörda behöriga myndigheter övervakar och utövar tillsyn över att de villkor som gäller användarrättigheter till frekvenser följs och att de används effektivt. De behöriga myndigheterna ska kunna förutsätta att de företag som använder frekvenser tillhandahåller alla uppgifter som behövs för tillsynen. Myndigheten ska kunna kräva att ett eventuellt åsidosättande upphör och ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att villkoren uppfylls. Den behöriga myndigheten ska kunna förelägga ekonomiska sanktioner. Myndigheterna ska även kunna hindra ett företag från att fortsätta verksamheten och upphäva eller återkalla nyttjanderätterna. I Finland har bestämmelserna i artikel 30 redan satts i kraft i 19, 49, 315, 325, 330–340 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation och i 2 § 9 punkten i lagen om Transport- och kommunikationsverket. 

I artikel 35 föreskrivs det om processen för sakkunnigbedömning. Det föreslås att artikeln sätts i kraft i en ny 7 a §. I artikeln föreskrivs det också om skyldigheter som gäller Europeiska kommissionens grupp som behandlar radiofrekvenspolitiken och som inte behöver regleras i nationell lagstiftning. 

I artikel 36 föreskrivs det om harmoniserad tilldelning av radiospektrum. Enligt artikeln ska rättigheter som gäller harmoniserade frekvensband beviljas i enlighet med internationella avtal och unionsbestämmelser. I Finland har artikel 36 redan satts i kraft i 10 och 11 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Dessutom föreslås i denna lag ändamålsenliga ändringar i den nationella lagstiftningen vad gäller bestämmelser om beviljande av andra nyttjanderätter till frekvenser enligt direktivet. 

I artikel 38 föreskrivs det om harmoniseringsförfaranden. I artikeln föreskrivs det om kommissionens befogenheter att anta rekommendationer eller genomförandeakter. Medlemsstaterna ska säkerställa att största möjliga hänsyn tas till rekommendationerna. Om en rekommendation inte följs ska kommissionen meddelas detta och ståndpunkten motiveras. I artikeln föreskrivs det huvudsakligen om skyldigheter som gäller kommissionen och som inte kräver nationell lagstiftning. 

Enligt artikel 43.1 i kodexdirektivet som gäller ledningsrätter ska de nationella myndigheter som beviljar ledningsrätter behandla såväl företag som tillhandahåller allmänna elektroniska kommunikationsnät som företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät till andra än allmänheten så att de iakttar enkla, effektiva, transparenta och allmänt tillgängliga förfaranden. De behöriga myndigheterna ska dessutom följa principerna om insyn och icke-diskriminering när de knyter villkor till sådana rättigheter. Kraven i direktivet kan anses bli fullgjorda redan i nuläget genom bestämmelser i allmänna lagar om förvaltning. Dessutom har 2 punkten i artikeln redan verkställts i 302 § 2 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Enligt det ska statsrådet säkerställa att verksamhet i anslutning till regleringen av teleföretag på ett i strukturellt hänseende effektivt sätt hålls åtskild från statsrådets verksamhet i anslutning till ägarskap och bestämmanderätt. 

Artikel 44 i kodexdirektivet gäller samlokalisering och gemensamt nyttjande av nätelement och tillhörande faciliteter för tillhandahållare av elektroniska kommunikationsnät. Artikeln har redan satts i kraft i 58 och 310 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. 

I artikel 42 föreskrivs det om avgifter för nyttjanderätter till radiospektrum. Avgifterna ska vara transparenta, icke-diskriminerande och proportionella till det avsedda syftet. Avgifterna ska fastställas på en nivå som säkerställer effektiv användning av radiospektrum. Om avgifter för användning av frekvenser föreskrivs redan nu i 11 och 286–288 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Dessutom finns bestämmelser om administrativa avgifter i kommunikationsministeriets förordning om administrativa frekvensavgifter och övriga avgifter som tas ut för Transport- och kommunikationsverkets frekvensförvaltningsprestationer (1150/2018). Dessutom föreskrivs det om avgifter i lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992) och i 81 § i grundlagen. 

I artikel 45 föreskrivs det om förvaltning av radiospektrum. Enligt artikeln ska behöriga myndigheters beviljande av radiospektrum grundas på objektiva, transparenta, konkurrensfrämjande, icke-diskriminerande och proportionella kriterier. Medlemsstaterna ska bland annat eftersträva trådlös bredbandstäckning av sitt territorium med hög kvalitet och hastighet. Största delen av de frekvenspolitiska målen i artikel 45.2 har säkerställts genom andra bestämmelser i direktivet, och punkten kräver ingen separat nationell lagstiftning. 

Enligt artikel 45.3 får medlemsstaterna tillåta en alternativ användning av harmoniserade frekvenser om det har ordnats offentligt hörande om saken, alternativ användning inte hindrar eller försvårar tillgången till eller användningen av frekvenserna i andra medlemsstater, och medlemsstaten tar vederbörlig hänsyn till stordriftsfördelarna till följd av användningen av det harmoniserade radiospektrumet i unionen. Bestämmelserna har redan satts i kraft nationellt i 43 och 95 § samt i 96 § 6 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation och i statsrådets förordning om användningen av radiofrekvenser och om en frekvensplan (1246/2014), nedan frekvensförordningen, där det anges vilka användningsändamål vissa radiofrekvenser får användas för. 

Enligt artikel 45.3 ska alla beslut om att tillåta alternativ användning vara föremål för regelbunden översyn och ska omgående ses över vid vederbörlig begäran av en potentiell användare. Bestämmelsen har redan satts i kraft i 95 § 3 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. 

Enligt artikel 45.4 ska medlemsstaterna säkerställa att de frekvenser som reserverats för elektroniska kommunikationsnät kan användas på ett teknologineutralt sätt. Medlemsstaterna får dock fastställa begränsningar för former av teknik när det är nödvändigt för att undvika skadlig störning, skydda folkhälsan, säkerställa tjänsternas tekniska kvalitet och delad användning av radiospektrum samt garantera en effektiv användning av radiospektrum. Medlemsstater kan fastställa begränsningar också med hänsyn till säkerställandet av ett mål av allmänt intresse såsom säkerhet för människors liv och främjande av kulturell och språklig mångfald. Bestämmelserna har redan satts i kraft i 95 § 2 mom. och 96 § 4 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. 

Enligt artikel 45.5 ska medlemsstaterna säkerställa att alla typer av elektroniska kommunikationstjänster kan tillhandahållas i det radiospektrum som förklarats tillgängligt för elektroniska kommunikationstjänster i deras nationella frekvensfördelningsplan i enlighet med unionsrätten. Medlemsstater kan dock fastställa proportionella och icke-diskriminerande begränsningar för de typer av elektroniska kommunikationstjänster som ska tillhandahållas. Åtgärder som kräver att en elektronisk kommunikationstjänst tillhandahålls inom ett specifikt band som är tillgängligt för elektroniska kommunikationstjänster ska vara berättigade med hänsyn till säkerställandet av ett mål av allmänt intresse, såsom det fastställts av medlemsstaterna i enlighet med unionsrätten, inbegripet men inte begränsat till Åtgärder som kräver att en elektronisk kommunikationstjänst tillhandahålls inom ett specifikt band som är tillgängligt för elektroniska kommunikationstjänster ska vara berättigade med hänsyn till säkerställandet av ett mål av allmänt intresse, såsom det fastställts av medlemsstaterna i enlighet med unionsrätten, inbegripet men inte begränsat till säkerhet för människors liv, främjande av social, regional eller territoriell sammanhållning, undvikande av ineffektiv användning av radiospektrum, eller främjande av kulturell och språklig mångfald och mediemångfald, exempelvis tillhandahållande av radio- och tv-tjänster. En åtgärd som förbjuder att andra elektroniska kommunikationstjänster tillhandahålls inom ett specifikt band får endast införas där detta är motiverat för att säkerställa tjänster för säkerhet för människors liv. Medlemsstaterna får i undantagsfall också utvidga en sådan åtgärd i syfte att uppfylla andra mål av allmänt intresse såsom de fastställts av medlemsstaterna i enlighet med unionsrätten. Bestämmelserna har redan satts i kraft i 95 § 2 mom. och 96 § 4 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. 

Enligt artikel 45.6 ska medlemsstaterna regelbundet se över behovet av de begränsningar som anges i punkterna 4 och 5. Enligt 95 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation ska statsrådet se över planen om en aktör som avses i detta moment framställer en motiverad begäran om översyn. Såväl nätkoncessioner som radiotillstånd beviljas för en bestämd tid. Enligt 17 § i lagen kan en nätkoncession ändras på ansökan av koncessionshavaren och på initiativ av statsrådet. Enligt de ovan nämnda grunderna krävs inga ändringar av bestämmelsen i nationell lagstiftning. 

I artikel 46 föreskrivs det om individuella nyttjanderätter till radiospektrum, det vill säga nätkoncessioner. Enligt artikeln ska medlemsstaterna begränsa beviljandet av individuella nyttjanderätter till vissa situationer där individuella rättigheter är nödvändiga mot bakgrund av efterfrågan på frekvenserna. Bestämmelsen har redan satts i kraft i 6 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. I Finland är grunden för regleringen av nätkoncessioner att det är knappt om frekvenser. 

Medlemsstaterna ska enligt artikel 46 fatta beslut om den lämpligaste metoden för beviljande av koncessioner. Bestämmelsen har redan satts i kraft i 1 och 8 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. 

Medlemsstaterna ska enligt artikel 46 sträva efter att minimera begränsningarna av användningen av radiospektrum genom att i lämplig grad även beakta hanteringen av skadliga störningar. Bestämmelsen har redan satts i kraft i 1 §, 3 § 2 a punkten, 39 § och i 42 § 1 mom., 277, 317 och 329 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. 

Enligt artikel 46 ska de behöriga myndigheterna säkerställa att villkoren för delad användning av radiospektrum är tydligt fastställda i fall när antalet nyttjanderätter till radiofrekvenser inte är begränsad. Bestämmelsen har redan satts i kraft i 42 § och 96 § 6 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation samt i Transport- och kommunikationsverkets föreskrift 15 om samfrekvenser för radiosändare som befriats från kravet på tillstånd och om användningen av dem som utfärdats med stöd av 39 § 3 mom. i lagen. 

I artikel 47.1 föreskrivs det om villkor för koncessioner. Enligt artikeln ska de behöriga myndigheterna koppla villkor till individuella nyttjanderätter till radiospektrum för att säkerställa att de används på det mest ändamålsenliga och effektiva sättet. Före beviljande av rättigheter ska de tydligt fastställa alla villkor. Behöriga myndigheter ska, i god tid och på ett transparent sätt, samråda med och informera berörda parter. Bestämmelserna har redan satts i kraft i 16 och 42 § och i 310 § 1 mom. 1 punkten. 1 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. I artikel 47.2 finns en förteckning över villkor som de behöriga myndigheterna får fastställa i syfte att säkerställa en ändamålsenlig och effektiv användning av radiospektrum eller att främja förbättrad täckning. Bestämmelsen har redan satts i kraft i 16 § 3 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. 

I artikel 48 föreskrivs det om beviljande av nätkoncessioner. Enligt artikeln ska de beviljas genom öppna, objektiva, transparenta, icke-diskriminerande och proportionella förfaranden med god insyn. Behöriga myndigheter ska ha möjlighet att begära in all nödvändig information från sökande. Den behöriga myndigheten ska fatta ett vederbörligen motiverat beslut om detta. Medlemsstaterna ska ange om nyttjanderätterna kan överlåtas eller hyras ut av rättsinnehavaren och på vilka villkor detta kan ske. Den behöriga myndigheten ska fatta beslut inom utsatt tid. Bestämmelserna har redan satts i kraft nationellt i 10, 11, 16, 18, 20 och 315 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation samt i 7 kap. i förvaltningslagen (434/2003). Dessutom föreskrivs det om grunder för god förvaltning i 2 kap. i förvaltningslagen. I 6 § i förvaltningslagen anges de centrala rättsprinciperna för finländsk förvaltning enligt vilka en myndighets åtgärder skall vara opartiska och stå i rätt proportion till sitt syfte, och myndigheterna skall bemöta alla jämlikt. 

Enligt artikel 52.1 ska behöriga myndigheter främja konkurrens när de fattar beslut om beviljande av nyttjanderätter till radiospektrum. Bestämmelsen har redan satts i kraft i 1 §, 10 § 3 mom., 11 § 3 mom. och i 47 § 2 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Enligt artikel 52.2 får en behörig myndighet också begränsa mängden frekvenser som ska beviljas. Bestämmelsen har redan satts i kraft i 7 § 1 mom., 95 § 3 mom. och 11 § 3 mom. samt i 41 § 4 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. 

Enligt artikel 52.2 får en behörig myndighet knyta villkor till nyttjanderätter. Bestämmelsen har redan satts i kraft i 16 och 42 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Enligt artikeln får en behörig myndighet reservera en viss del av frekvenserna för tilldelning till nya aktörer om man anser att det behövs. Bestämmelsen har redan satts i kraft i 10 § 3 mom. och 11 § 3 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Enligt artikeln får en behörig myndighet vägra att bevilja nya nyttjanderätter eller knyta villkor till beviljandet av nyttjanderätter för att undvika snedvridning av konkurrensen eller ackumulering av nyttjanderätter. Bestämmelsen har redan satts i kraft i 7 § 1 mom., 10 § 3 mom. och 11 § 3 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. 

Enligt artikel 52 får en behörig myndighet för att främja konkurrensen förbjuda överlåtelser av nyttjanderätter till radiospektrum och ändra nyttjanderättigheter. Bestämmelserna har redan satts i kraft i 18 § 2 och 6 mom. samt i 17 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. 

I artikel 54 föreskrivs det om tidtabellen för ibruktagandet av vissa frekvenser som lämpar sig för att bygga 5G-nät i Europeiska unionen. Enligt artikeln ska medlemsstaterna senast den 31 december 2020 för att möjliggöra ibruktagandet av 5G-nät tillåta användning av 3,4–3,8 GHz samt tillåta användning av åtminstone 1 gigahertz av frekvensbandet 24,25–27,5 GHz, under förutsättning att det finns efterfrågan på marknaden. 

Statsrådet har beviljat nätkoncessioner för ett så kallat 3,5 GHz frekvensområde hösten 2018, och man har börjat bygga nät i början av 2019. Dessutom finns det bestämmelser om frekvensområdet i 9 § i frekvensförordningen och i statsrådets förordning om auktion av radiofrekvenser inom frekvensområdet 3410–3800 MHz (532/2018). Statsrådet kommer att bevilja koncessioner för 26 GHz-bandet sommaren 2020. Statsrådet kommer att utfärda de förordningar om frekvensauktion som behövs och göra tillägg om frekvensområdet i frekvensförordningen innan nätkoncessioner beviljas. 

Enligt artikel 55 ska en medlemsstat när den i stället för allmän auktorisation beviljar individuella nyttjanderätter till spektrum, det vill säga nätkoncessioner, ange skälen till att antalet nyttjanderätter begränsas och vid behov ompröva saken och ge alla berörda parter tillfälle att lägga fram synpunkter. Bestämmelsen har redan satts i kraft i 7 § 1 mom., 11 § 3 mom., 43 och 95 § samt i 310 § 1 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Dessutom föreskrivs det om saken i 7 kap. i förvaltningslagen (434/2003). 

Enligt artikel 55 ska en medlemsstat tydligt fastställa de eftersträvade målen genom ett urvalsförfarande. En medlemsstat får som mål för urvalsförfarandet fastställa till exempel att: främja täckningen av bredbandstjänster, säkerställa erforderlig tjänstekvalitet, främja ändamålsenlig användning av spektrum och främja innovation och affärsutveckling. Den behöriga myndigheten ska motivera valet av urvalsförfarandet och offentliggöra alla beslut om urvalsförfarandet och relaterade regler och de villkor som ska knytas till nyttjanderätterna. Bestämmelsen har redan satts i kraft i 1 §, 7 § 1 mom. och 310 § 1 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation samt i 44 § i förvaltningslagen. Kommunikationsministeriet begär alltid utlåtanden om utkastet till meddelandet om att koncessioner är lediga att sökas, som också innehåller det planerade ansökningsförfarandet, innan ledigförklarandet. Utkastet till meddelande innehåller också villkoren för de koncessioner som beviljas. 

Enligt artikel 55 ska medlemsstaten efter att ha fastställt urvalsförfarandet inbjuda till ansökningar om nyttjanderätter. Medlemsstaten ska inleda förfarandet för beviljande av rättigheter om ytterligare nyttjanderätter till spektrum kan beviljas. Bestämmelserna har redan satts i kraft i 7 § 1 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Medlemsstaterna ska enligt artikeln bevilja rättigheter på grundval av urvalskriterier och ett urvalsförfarande som är objektiva, transparenta, icke-diskriminerande och proportionella. Medlemsstaterna får förlänga den period på högst sex veckor som reserverats med högst åtta månader. Bestämmelsen har redan satts i kraft i 6 § i förvaltningslagen och i 10, 11, 40 och 41 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. 

Artikel 56 i kodexdirektivet gäller nyttjanderätter till trådlösa lokala nät. Enligt artikeln ska de behöriga myndigheterna tillåta tillhandahållande av tillgång. Om tillhandahållandet inte är en del av en ekonomisk verksamhet eller är en sidotjänst till en ekonomisk verksamhet eller en allmännyttig tjänst ska sådant tillträde inte omfattas av någon allmän auktorisation enligt artikel 12. Enligt artikel 56 får myndigheter inte hindra tillhandahållare av allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster från att ge allmänheten tillgång till sina nät. Myndigheter får inte med stöd av gällande lagstiftning fastställa begränsningar av nyttjanderätt som förbjuds i artikeln. Tillhandahållande av nyttjanderätt som avses i artikel 56 står omfattas inte heller av 4 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation, eftersom anmälan enligt 4 § 2 mom. i lagen inte behöver göras om verksamhet som är kortvarig eller annars är av mindre betydelse. Tillhandahållande av nyttjanderätt till lokala trådlösa nät till exempel i restauranger, köpcenter eller i andra byggnader som är öppna för allmänhet eller i offentliga fortskaffningsmedel kan anses vara typisk verksamhet som är kortvarig eller av mindre betydelse. Enligt 4 § 3 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation får närmare bestämmelser om hurdan verksamhet som ska betraktas som kortvarig eller av mindre betydelse utfärdas genom förordning av kommunikationsministeriet. Bemyndigandet att utfärda förordning har inte utnyttjats. 

I artikel 58 i kodexdirektivet finns tekniska föreskrifter om elektromagnetiska fält enligt vilka de förfaranden som fastställs i direktivet om tekniska föreskrifter (EU) 2015/1535 ska tillämpas på medlemsstaters utkast till åtgärder som skulle medföra andra krav på ibruktagande av trådlösa accesspunkter med kort räckvidd med avseende på elektromagnetiska fält än de som anges i rekommendation 1999/519/EG. Direktivet om tekniska föreskrifter har i Finland satts i kraft genom en anvisning enligt vilken medlemsstaterna har skyldighet att meddela om utkast till lagstiftning om produkter som innehåller tekniska föreskrifter och om tjänster som gäller informationssamhället till kommissionen och övriga medlemsstater i förväg. 

Nationella ändringsbehov 

Bedrivandet av allmän telekomverksamhet som förutsätter radiofrekvenser kräver enligt lagen nätkoncession som beviljas av statsrådet. I vissa fall är verksamheten emellertid av en sådan skala att bedrivandet av verksamheten enbart med stöd av radiotillstånd som beviljas av Transport- och kommunikationsverket är motiverat. En ändring i lagen föreslås enligt vilken telekomverksamhet som är lokal och av mindre betydelse kan bedrivas på ett begränsat geografiskt område med stöd av radiotillstånd som beviljas av verket. 

På de frekvensauktioner som hållits i Finland har man tills vidare använt endast en auktionsmodell. Enligt förslaget ska det skapas klarhet i föreskriften om auktion på nätkoncessioner så att olika modeller för auktioner kan användas i framtiden. 

Uppgifterna om deltagande som gäller de företag som deltar i de finländska frekvensauktionerna har varit sekretessbelagda. Eftersom hemlighållandet av deltagarna inte har bidragit till att syftena med bestämmelsen uppnåtts och det har varit lätt att sluta sig till uppgifterna föreslås det att sekretessbestämmelsen avskaffas. Inga ändringar föreslås i övriga sekretessbestämmelser som gäller auktionerna. 

För att de koncessionshavare som vunnit frekvenser i auktionen ska få tillgång till frekvenserna så snart som möjligt när koncessionsperioden börjar bör lagen ändras så att första posten av koncessionsavgiften som ska betalas för de nätkoncessioner som auktioneras ut ska kunna tas ut redan innan koncessionsperioden börjar. I nuläget kan koncessionsavgiften tas ut först när koncessionsperioden börjat, vilket har gjort det svårt att bevilja radiotillstånd för verksamhet genast från början av koncessionsperioden. 

Statsrådet har en omfattande prövningsrätt att ställa villkor för de nätkoncessioner som beviljas på grund av de knappa frekvensresurserna. För tydlighetens skull föreslås det att en bestämmelse som gäller villkor för nätteknisk överföringshastighet för mobiltelenät läggs till nätkoncessionerna. Genom ändringen kan man vid behov säkerställa att en leverantör av kommunikationstjänster på nätkoncessionens täckningsområde har möjlighet att erbjuda slutanvändarna en viss överföringshastighet som mobiltelenätet tekniskt sett ska kunna prestera. Transport- och kommunikationsverket bör kunna utfärda föreskrifter om teknisk definition av täckningsområde för att de geografiska eller invånarantalsbaserade områdena för näten som fastställts i villkoren för nätkoncessionen ska kunna definieras enligt enhetliga förfaranden och kriterier. Genom definitionen styrs teleföretagen i anläggningen av kommunikationsnät i fråga om det täckningsområde som krävs. Kriterier för definition av täckningsområde kan tillämpas även vid övervakningen av villkoren för nätkoncessionernas täckningsområde. 

Kravet på tillstånd för radiosändare som används enbart av försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet binds enligt förslaget till frekvensområden som anvisas för sådant bruk. Försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets radiosändare ska trots ändringen som föreslås ändå huvudsakligen vara befriade från radiotillstånd, och ändringen ska skapa klarhet kring kravet på tillstånd för olika anordningar. 

Statsrådet bör i stället för transport- och kommunikationsverket kunna bevilja radiotillstånd i situationer där det finns skäl att misstänka att beviljandet av tillstånd uppenbart äventyrar den nationella säkerheten. Också annan radiokommunikation än koncessionspliktig televerksamhet kan stå för betydelsefull information vars säkerhet och trygghet är viktig med tanke på informationssamhällets livsviktiga funktioner. 

Skyldigheten att bevilja frekvensreserveringar utan ansökan föreslås bli avskaffad vad gäller analog radioverksamhet, eftersom de frekvenser som behövs reserveras för koncessionshavaren redan när den programkoncession som behövs för att bedriva verksamhet beviljas, och där fastställs de frekvenshelheter där radioverksamheten får bedrivas. 

Transport- och kommunikationsverket bör kunna främja effektiv användning av frekvenserna och sambruk av frekvenser genom att av grundad anledning i det frekvensområde som anges i statsrådets förordning tillåta även annan radiokommunikation än den som området är avsett för, om den inte mer än marginellt begränsar användningen av frekvensområdet för dess primära användningsområde eller orsakar skadliga störningar i det. Ändringen lättar något på den gällande begränsningen av sambruket av frekvenser. 

Ändringsförslagen som gäller behörighetsbevis och kompetensbevis för maritim radiokommunikation grundar sig på kraven i den internationella konventionen angående normer för sjöfolks utbildning, certifiering och vakthållning 1978, som gäller hälso- och ålderskrav för fartygspersonal. Ändringarna som föreslås gäller endast sökande som söker behörighetsbevis för att de har för avsikt att använda radiosändare som avses för radiokommunikation i säkerhetssyfte på handelsfartyg i internationell trafik. 

3.5  Skyldigheter vid överlåtelse och sammankoppling av nyttjanderätt

Inledning  

Syftet med reglering av betydande marknadsinflytande på kommunikationsmarknaden och reglering av användarrättigheter som grundar sig på annat än betydande marknadsinflytande är att trygga en effektiv kommunikationsmarknad genom att främja konkurrens mellan teleföretag och undanröja hinder för konkurrens på lång sikt. Genom lagstiftning kan man trygga förutsättningarna för nya tjänsteleverantörer att komma in på marknaden och trygga en jämlik och skälig prissättning av kommunikationsnät. Utöver att tillträde till marknaden underlättas skapar en kommunikationsmarknad som grundar sig på konkurrens ett tryck för att utveckla nya tjänster vilket slutanvändarna drar nytta av i form av lägre priser och förbättrad kvalitet. Reglering av betydande marknadsinflytande och andra skyldigheter vid överlåtelse och sammankoppling av nyttjanderätt avses emellertid endast för de situationer där det finns särskilda konkurrensproblem som allmän konkurrensrätt inte räcker till för att lösa och exceptionell reglering behövs. Reglering av betydande marknadsinflytande är till karaktären förhandsreglering och grundar sig huvudsakligen på EU-lagstiftningen. Regleringen av betydande marknadsinflytande riktas i första hand in på grossistmarknaden, men effekterna av den räcker till att öka konkurrensen på detaljistmarknaden. I exceptionella situationer kan reglering av betydande marknadsinflytande sättas in också på detaljistmarknaden. 

Besluten om betydande marknadsinflytande grundar sig på marknadsanalyser som ska göras utgående från marknadsdefinitioner. Enligt 52 § i den gällande lagen ska Transport- och kommunikationsverket i syfte att klarlägga konkurrensläget regelbundet göra en marknadsanalys av grossist- och detaljistmarknader som definierats som relevanta. Marknadsdefinitionerna grundar sig på Europeiska kommissionens rekommendationer. Kommissionens senaste rekommendation om betydande marknadsinflytande kom 2014 (EUT L 295, 11.10.2014 s. 79). Förhandsreglering kan emellertid också omfatta andra marknader där det finns stora hinder som är av bestående karaktär, juridiska eller som gäller reglering för tillträde till marknaden, eller en marknad vars uppbyggnad inte är ägnad att leda till verklig konkurrens när man beaktar konkurrensens status i bakgrunden till hindret för tillträde till marknaden, och en marknad där tillämpning av konkurrensrätt inte räcker till för att korrigera de konstaterade störningarna på marknaden. Enligt 52 § i lagen ska Transport- och kommunikationsverket genom sitt beslut bestämma att ett företag är ett företag med betydande marknadsinflytande, om företaget utifrån en marknadsanalys konstaterats ensamt eller tillsammans med andra ha ett sådant ekonomiskt inflytande på en viss marknad att det i betydande utsträckning kan verka oberoende av konkurrenter, konsumenter eller andra användare. Beslutet om betydande marknadsinflytande ska ändras om det konstateras ske betydande förändringar i konkurrensläget på marknaden. Transport- och kommunikationsverket kan, för att trygga en effektiv konkurrens, genom beslut enligt 53 och 54 § ålägga företag med betydande marknadsinflytande såväl på grossistmarknaden som undantagsvis även på detaljistmarknaden skyldigheter. 

Med stöd av 55 § kan skyldigheter även åläggas på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande. Transport- och kommunikationsverket kan till exempel vid behov ålägga teleföretag skyldigheter som gäller överlåtelse av nyttjanderätt eller sammankoppling. Skyldigheterna ska vara opartiska, transparenta, proportionella och icke-diskriminerande. 

Bestämmelser om skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt och samtrafik finns i lagens 8 och 9 kap. Enligt 56 § kan Transport- och kommunikationsverket genom beslut ålägga företag med betydande marknadsinflytande skyldighet att överlåta rimlig nyttjanderätt till kommunikationsnät, eller till tillhörande tjänster eller tillhörande faciliteter som har samband med kommunikationsnät eller kommunikationstjänster. Transport- och kommunikationsverket kan ålägga skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt även på grund av annat än betydande marknadsinflytande enligt lagens 57 §. 

Transport- och kommunikationsverket kan ålägga skyldigheter som gäller sammankoppling för att säkerställa att användarna får tillgång till ett annat ett annat teleföretags kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Med sammankoppling avses både materiell och funktionell sammankoppling. 

Till skyldigheten att överlåta nyttjanderätt kan även bifogas bland annat tekniska skyldigheter och skyldigheter som gäller icke-diskriminering, insyn eller prissättning samt bokföring. Transport- och kommunikationsverkets behörighet att ålägga tekniska skyldigheter och skyldigheter som gäller icke-diskriminering och insyn anges i 67–69 § i lagen. Dessutom kan ett företag med betydande marknadsinflytande åläggas att i bokföringen särredovisa den reglerade verksamheten från teleföretagets övriga utbud av tjänster, om detta behövs för tillsynen av att icke-diskrimineringsskyldigheten fullgörs. Transport- och kommunikationsverket kan också ålägga skyldigheter vid prissättning av nyttjanderätt och samtrafik såväl på grund av betydande marknadsinflytande som på andra grunder. Transport- och kommunikationsverkets behörighet att ålägga skyldigheter vid prissättning anges i 71 §. Teleföretag kan vid behov enligt 73 § åläggas skyldighet att visa att företagets prissättning är kostnadsorienterad eller icke-diskriminerande. För övervakning av den prissättningsskyldighet som ålagts företaget kan Transport- och kommunikationsverket ålägga det skyldigheten att använda ett kostnadsberäkningssystem. För granskning av det ska företaget välja en sådan revisor som avses i revisionslagen. Ett företag med betydande marknadsinflytande kan också åläggas skyldighet till funktionell separation enligt 76 § om det har observerats betydande och bestående störningar på marknaden för nättjänsten i fråga och skyldigheter som ålagts på grund av betydande marknadsinflytande inte har haft inverkan på konkurrensläget på marknaden. 

Transport- och kommunikationsverket ska ge kommissionen och BEREC (Organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation) tillfälle att yttra sig om marknadsdefinitioner, marknadsanalyser, betydande marknadsinflytande och skyldigheter som enligt 82 och 83 § ska åläggas företag. Det anges i lagen i vilka fall Europeiska kommissionen har vetorätt i fråga om Transport- och kommunikationsverkets beslut. 

Transport- och kommunikationsverket har för närvarande definierat företag med betydande marknadsinflytande och ålagt skyldigheter på grossistmarknaden för bredbandstjänster, för samtalsterminering i mobiltelenät och i det fasta nätet och för tjänster för televisions- och radiosändning. Skyldigheter som gäller samtalstjänster har ålagts för sammankoppling av samtalsterminering och prissättning i det fasta nätet och för sammankoppling av samtalsterminering, prissättning och offentliggörande av uppgifter i mobiltelenätet. På grossistmarknaden för bredbandstjänster har skyldigheter att publicera uppgifter om hyror, prissättning, icke-diskriminering och insyn ålagts företag. För televisions- och radiosändningstjänsternas del gäller skyldigheterna tillträde till antennplats och antennkapacitet till maximipriser som fastställts i förväg, kostnadsorientering för televisionssändningstjänster samt publicering av leveransvillkor och prislistor för radiosändningstjänster. Transport- och kommunikationsverket publicerar besluten om betydande marknadsinflytande (SMP = Significant Market Power) på sin webbplats Trafik- och kommunikationsverket, SMP-beslut,

Bestämmelser i kodexdirektivet som kräver ny lagstiftning 

Kodexdirektivet kräver många ändringar i den gällande nationella lagstiftningen om nyttjanderätter och sammankoppling och några helt nya bestämmelser. 

I artikel 22 i direktivet föreskrivs det om skyldighet för nationella regleringsmyndigheter eller andra behöriga myndigheter att regelbundet genomföra geografiska kartläggningar av räckvidden för kommunikationsnät. Kartläggningarna som avses i artikeln kan också innefatta en prognos avseende räckvidden hos bredbandsnät och utse områden för vilka inget företag eller inga offentliga myndigheter har tagit eller planerat ta i bruk nät med mycket hög kapacitet. 

I artikel 32 och 33 föreskrivs det att de nationella regleringsmyndigheterna ska samarbeta med kommissionen, Berec och varandra. Artiklarna kräver några preciseringar i den nationella lagstiftningen som till exempel gäller tillämpningen av dem också på skyldigheter som ska åläggas på andra grunder än betydande marknadsinflytande, på utvidgandet av kommissionens vetorätt och i fråga om marknadsdefinitioner eller utkast till beslut som utarbetats i samarbete med regleringsmyndigheten i en annan medlemsstat. 

I artikel 61 föreskrivs det om skyldigheter som kan åläggas företag på andra grunder än betydande marknadsinflytande. Som nya skyldigheter kan en nationell regleringsmyndighet i fortsättningen på andra grunder än betydande marknadsinflytande enligt artikel 61.2 c ålägga skyldighet att säkerställa interoperabilitet mellan tjänster så att slutanvändarna kan nå varandra, enligt 61.3 får nationella regleringsmyndigheter införa skyldigheter att, efter rimlig begäran, bevilja tillträde till nät inuti byggnader för andra än teleföretag och enligt artikel 61.4 ålägga skyldigheter om gemensamt nyttjande av passiv eller aktiv infrastruktur och tillträdesavtal om lokaliserad roaming. 

Artikel 65 och 66 innehåller bestämmelser om förfarande som ska iakttas för fastställande av gränsöverskridande marknader och efterfrågan. Den nationella lagen innehåller redan för närvarande en bestämmelse om fastställande av gränsöverskridande marknader, men artiklarna i direktivet kräver ändringar i lagen. 

Artikel 67 föranleder ändringar i den nationella lagens bestämmelser om förfarande för marknadsanalys. Den mest betydande ändringen föranleds av artikel 67.5 enligt vilken perioden för marknadsanalyser förlängs till tre år för marknader som inte definierats tidigare och fem år för tidigare definierade marknader. 

Artikel 69 som gäller skyldigheter avseende insyn föranleder enbart små ändringar i den nationella 69 §. 

Artikel 71 som gäller skyldigheter avseende särredovisning och artikel 74 som gäller skyldigheter avseende priskontroll och kostnadsredovisning kräver ändringar i bestämmelserna om nationell prissättning. Ändringar i dessa bestämmelser kräver dessutom att perioderna för marknadsanalys ändras. 

Ändringar i nationell lag orsakas av artikel 72 och 73 där det föreskrivs om förtur för skyldigheter som ska åläggas passiv infrastruktur. Bestämmelserna i direktivet kräver även andra ändringar i den nationella regleringen av användarrättigheter. 

Enligt artikel 75 ska huvudsakligen sameuropeisk prisreglering i fortsättningen tillämpas på termineringstjänster. Bestämmelsen kräver ändringar i den nationella lagen. 

Det finns redan bestämmelser om skyldigheten att anmäla ägarbyte enligt artikel 78 i den nationella lagen, men direktivet kräver några ändringar och preciseringar i den nationella lagstiftningen. 

Möjligheten enligt artikel 76 att ålägga att avtal om saminvestering som teleföretag ingår ska vara bindande, åtagandeförfarandet enligt artikel 79, regleringen om rena grossistföretag med betydande marknadsinflytande enligt artikel 80 och ersättning av tidigare generations infrastruktur enligt artikel 81 kräver helt nya bestämmelser i lagen. 

Bestämmelser i kodexdirektivet som inte kräver ändringar i lagstiftningen 

Största delen av de ändringar som på grund av kodexdirektivet föreslås i Transport- och kommunikationsverkets behörighet att ålägga företag skyldigheter är relativt detaljerade. Det innebär att även om det föreslås ändringar i en avsevärd del av lagstiftningen om nyttjanderätt, förblir huvudprinciperna dock de samma. 

I artikel 44 i direktivet föreskrivs det om samlokalisering och gemensamt nyttjande av nät. I den gällande lagen motsvarar 58 § till innehållet artikel 44, så den kräver inte ändringar i den nationella lagen. Eftersom alla andra skyldigheter utom de som ska åläggas på grund av betydande marknadsinflytande föreslås bli samlade i ett nytt 7 a kap., föreslås den nationella bestämmelsen, till innehållet densamma, bli flyttad till samma nya 7 a kap. 

I artikel 59 begränsas medlemsstaternas behörighet att begränsa företags förhandlingar som gäller nyttjanderätter eller samtrafik. I Finland har sådana begränsningar inte tillämpats, så artikeln kräver inga ändringar i lagstiftningen. Också i artikel 60 föreskrivs det om förhandlingar om samtrafik mellan företag. Den nationella lagstiftningen innehåller redan bestämmelser som nästan motsvarar artikel 60.1 och 60.2 i 60 § 2 mom. och i 80 §. Artikel 60.3 innehåller nationell rörelsefrihet, för enligt den är det i lagstiftningen möjligt att kräva att företags förhandlingar om samtrafik ska genomföras via neutrala medlare. Nationella konkurrensförhållanden anses inte kräva att neutrala medlare anlitas, så bestämmelsen förutsätter inte ändringar i lagstiftningen. 

Artikel 62 motsvarar till innehållet 270 och 271 § i den gällande lagen, så den kräver inte ändringar i den nationella lagen. Även artikel 63 som gäller företag med betydande marknadsinflytande motsvarar till det centrala innehållet 52 § i den gällande lagen och kräver inga betydande ändringar. Artikeln begränsar emellertid de skyldigheter som kan åläggas på relevanta marknader närliggande marknader, varför motsvarande begränsning enligt förslaget ska föreskrivas i 53 § i den nationella lagen. 

Artikel 64 ger inte upphov till några betydande ändringar i den nationella lagen. Artikel 64.1 och 64.2 gäller kommissionens uppgifter så de kräver inga ändringar i lagstiftningen. Artikel 64.3 som gäller marknadsdefinition motsvarar till sitt huvudsakliga innehåll 51 § i den gällande nationella lagen. Det föreslås dock att den nationella bestämmelsen får en precisering om vad Transport- och kommunikationsverket ska beakta när det definierar marknaden. 

Bestämmelsen om icke-diskrimineringsskyldigheter i artikel 70 orsakar inte ändringar i 68 § som gäller dessa skyldigheter i den gällande nationella lagen. Också artikel 71 som gäller skyldigheter avseende särredovisning motsvarar till innehållet 70 §, och artikel 77 som gäller funktionell separation motsvarar till innehållet 76 § i lagen, så dessa artiklar kräver inga ändringar i lagstiftningen. 

Nationella ändringsbehov 

Det föreskrivs om ersättning för användning av telefonnät i lagens 65 § enligt vilken ett teleföretag som är skyldigt att bedriva samtrafik ska separat prissätta ersättningar för samtalsoriginering och för samtalsterminering. För samtalsoriginering (så kallad access-kommunikation) ska teleföretaget separat prissätta ersättning som tas ut av ett annat teleföretag när förbindelsen upprättas till ett avgiftsfritt nummer, eller till ett servicenummer eller till ett riksomfattande abonnentnummer (tidigare term: företagsnummer). Riksomfattande abonnentnummer har omfattats av reglering sedan 1990-talet, då den ursprungliga tanken var att med hjälp av dessa nummer skapa en möjlighet till samtal till ett fast pris för den som ringer, för vilket endast priset för internsamtal tas ut utan fjärrsamtalsavgifter. Regleringen har med tiden fått motsatt syfte mot den ursprungliga, vilket har möjliggjort att samtal till riksomfattande abonnentnummer är påfallande dyra i jämförelse med normala samtal. 

När prisnivån på televerksamheten och samtalen sjunker har priserna för de riksomfattande abonnentnumren emellertid inte sjunkit, och de har blivit en dyr typ av samtal för den som ringer, som betalar mångdubbelt mer än de verkliga kostnaderna för samtalen. Ett riksomfattande abonnentnummer skiljer sig från ett servicenummer genom att näringsutövaren själv inte tar ut en serviceavgift för samtal som rings till numret i fråga, utan avgiften tas ut av teleföretaget som eventuellt avtalar om hur priset inverkar på näringsutövarens och teleföretagets inbördes avtal och dess priser. Också mobilväxlarnas anropsnummer är vanligtvis riksomfattande abonnentnummer, och då betalar de som ringer i praktiken kostnaderna för kundföretagens telefonväxel. I och med teleföretagens fria grossistpriser kostar samtal till de dyraste riksomfattande abonnentnumren rentav kostar mer än till exempel utrikessamtal inom EU. Bland de riksomfattande abonnentnumren finns företagsnummer och till exempel telefonnummer till statsförvaltningen. Telefonnummer till statsförvaltningen är dock till största delen prissatta så att samtal kostar lika mycket som normala mobilsamtal eller samtal i lokalnätet. 

Även om det bland de riksomfattande abonnentnumren finns gratisnummer, är det oklart hur stora kostnader dessa skulle medföra för aktörerna. Detta skulle eventuellt utgöra en tröskel för att ta i bruk gratisnummer. Detta gäller särskilt om aktören inte har ett klart ekonomiskt intresse av att ha ett gratisnummer. I konsumentskyddslagen anges kalkylmässig normaltaxa för telefonkommunikation som är det högsta pris som en näringsutövare får ta ut för telefonkommunikation. En aktör får likväl skapa två olika nummer så att frågor som gäller själva avtalet sköts på en linje där den kalkylmässiga normaltaxan enligt konsumentskyddslagen tillämpas, medan de som önskar erbjudanden eller allmän information betjänas på en annan linje vars prissättning ofta är oklar för konsumenten. 

Konsumentskyddsombudsmannen har i sitt övervakningsarbete noterat att det nuvarande prissättningssystemet är problematiskt därför att varken kunderna eller de företag som använder numren i allmänhet känner till skillnaderna mellan prissättningssystemen för olika företagsnummer eller grunderna för bestämning av priset. Telefonen är även fortfarande en viktig kommunikationskanal för många konsumenter som upplever att de digitala tjänsterna är komplicerade. De högre samtalspriserna drabbar därför särskilt kunder som är i en svagare position. 

I och med ändringen bestämmelserna om grossistpriser kommer prissättningen av de riksomfattande abonnentnumren i fortsättningen att bestämmas enligt abonnemangsavtalet, varför samtalsavgiften kommer att vara lika stor som mobilsamtalsavgiften eller lokalnätsavgiften. Teleföretagens mobilsamtalsavgifter bestäms i sin tur enligt konkurrensen på marknaden. Teleföretagen kan därför om de så önskar inkludera samtal till riksomfattande abonnentnummer i sina samtalspaket. Även om numren inte tas med i samtalspaketen, leder den nya regleringen till att samtal till de dyraste riksomfattande abonnentnumren skulle bli betydligt billigare. 

3.6  Samhällsomfattande tjänster

Inledning 

Bestämmelser om samhällsomfattande tjänster finns i 12 kap. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Enligt lagens 85 § avses med samhällsomfattande tjänster tillhandahållande av allmänna telefonitjänster och en ändamålsenlig internetförbindelse i en viss permanent bostad eller på ett visst ställe. Transport- och kommunikationsverket kan enligt 2 mom. fatta beslut om att utse ett teleföretag till leverantörer av samhällsomfattande tjänster inom ett visst geografiskt område. Urvalsförfarandet ska vara effektivt, objektivt, öppet och icke-diskriminerande. Till leverantör för samhällsomfattande tjänster ska utses det företag som har de bästa förutsättningarna för att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. I och med kodexdirektivet ska enligt artikel 22 också geografiska kartläggningar beaktas i förfarandet där företaget utses. 

I 86 § föreskrivs det mer ingående om skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster för allmänna telefonitjänster, och i 87 § om internetaccesstjänster. Enligt 86 och 87 § är leverantörer av samhällsomfattande tjänster skyldiga att till ett från en genomsnittsanvändares synpunkt rimligt pris tillhandahålla de ovan nämnda tjänsterna på den plats där användaren eller abonnenten permanent bor eller är belägen. Denna skyldighet gäller till exempel inte fritidsbostäder. 

De samhällsomfattande tjänsterna är ett skyddsnät i sista hand och garanterar tillgänglighet om det inte finns marknadsbaserade lösningar att tillgå. För närvarande har företag för samhällsomfattande tjänster utsetts närmast för glest bebyggda områden i Lappland och vid östgränsen. Verket har när det utsett företag bland annat beaktat marknadsläget, tillgången till service och eventuella problem samt teleföretagens ekonomiska förutsättningar att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster på olika områden (Transport- och kommunikationsverkets beslut 1029/921/2016, på finska). Enligt nuvarande praxis utses samhällsomfattande tjänster föregripande på relativt få områden. Enligt nuvarande praxis tar Transport- och kommunikationsverket, när det fått information om ett problem, kontakt med teleföretagen i fråga om vem som har de bästa förutsättningarna att sköta kontaktproblem och hur det kan skötas. Största delen av problemen blir lösta genom detta förfarande. Antalet egentliga anslutningar för samhällsomfattande tjänster är på så sätt mycket litet. Regleringen fungerar dock som skyddsnät och säkerställer tillgängligheten för konsumenterna. Förfarandet har fungerar och varit flexibelt också enligt teleföretagen. 

Dessutom hör det till samhällsomfattande tjänster att tillhandahålla nummertjänster och telefonkatalogstjänster till exempel i tryckt eller elektronisk form. Vad gäller dessa tjänster som nämns i 89 § är den praktiska betydelsen emellertid marginell, för beslut om samhällsomfattande tjänster som omfattar dem har inte fattats. 

Internetförbindelsens snabbhet som samhällsomfattande tjänst fastställs enligt 87 § genom förordning av kommunikationsministeriet. I förordningen har snabbheten från 2015 varit 2 megabit i sekunden. Dessutom har kontakten strängare krav på kvalitet än normala kontakter som tillhandahålls kommersiellt. Föregående gång när snabbheten granskades 2017 hölls överföringshastigheten för samhällsomfattande tjänster emellertid oförändrad. 

Enligt regeringsprogrammet ska den ändamålsenliga snabbheten för internetförbindelsen höjas. Avsikten är att höja bredbandshastigheten för samhällsomfattande tjänster till 5 megabit i sekunden. 

Lagens 87 § ska preciseras också för att artikel 84 och bilaga V i telekomdirektivet anger ett minimiutbud av tjänster som anslutningar som tillhandahålls som samhällsomfattande tjänst ska stödja. Till dessa tjänster hör e-post, sökmotorer som gör det möjligt att söka och finna alla typer av information, grundläggande nätbaserade verktyg för utbildning och fortbildning, nätbaserade tidningar eller nyheter, köp eller beställning av varor eller tjänster på nätet, arbetssökning och arbetssökningsverktyg, yrkesmässigt arbete i nätverk, internetbank, användning av e-tjänster som erbjuds av offentlig sektor, sociala medier och snabbmeddelanden, samtal och videosamtal. 

En leverantör av samhällsomfattande tjänster kan ersättas ur statliga medel för nettokostnader enligt 93 §, det vill säga de kostnader för tjänsteproduktionen som leverantören inte kan täcka med intäkterna från dessa tjänster. Leverantören kan be Transport- och kommunikationsverket beräkna nettokostnaderna. Nettokostnaderna ska också beräknas om det är uppenbart att tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster är en oskälig ekonomisk belastning för en leverantör av tjänsterna. Hittills har nettokostnader inte beräknats och inte ersatts i Finland. Om man börjar ersätta nettokostnader kräver det i praktiken ett särskilt budgetbeslut och att ett nytt budgetmoment inrättas eller att ytterligare medel beviljas under ett befintligt moment För närvarande finns det inget direkt anslag som lämpar sig för ersättning av nettokostnaderna för den samhällsomfattande tjänsten. 

Bestämmelser om ersättning av nettokostnader finns i artikel 89 och 91 i kodexdirektivet. Det blir ändringar i principerna för beräkning av nettokostnader enligt den reviderade artikel 91.1. Principerna för nettokostnadsberäkning, inbegripet närmare uppgifter om den metod som ska användas, ska vara tillgängliga för allmänheten. Dessutom ska beräkningarna specificeras i en årlig rapport. Detta ska beaktas även i 93 § i den nationella författningen. 

Det föreskrivs om samhällsomfattande tjänster för grupper med särskilda behov i 86 § som gäller allmänna telefonitjänster. Enligt den ska abonnemanget vara sådant att alla, även personer med funktionsnedsättning, kan använda nödtjänster, ringa och ta emot inrikes- och utrikessamtal samt använda andra sedvanliga telefonitjänster. Närmare bestämmelser om de särskilda behoven när det gäller personer med funktionsnedsättning utfärdas genom förordning av statsrådet. I statsrådets förordning om minimikraven på allmänna telefonitjänster som tillhandahålls hörsel-, tal- och synskadade (1247/2014) föreskrivs att abonnemanget för videosamtals- och distanstolkningstjänster ska möjliggöra en internetförbindelse vars hastighet för inkommande och utgående trafik ska vara minst 512 kilobit per sekund. 

Regleringen som gäller samhällsomfattande tjänster för grupper med särskilda behov har haft marginell betydelse. De organisationer som representerar grupper med särskilda behov, myndigheter och teleföretag känner inte till några problem med tillgängligheten till lämplig överföring för grupperna. Behoven av abonnemang har kunnat lösas direkt med teleföretagen. Förordningen har därför inte tillämpats en enda gång. Den fungerar emellertid som skyddsnät. 

Bestämmelser i kodexdirektivet som kräver ny lagstiftning 

Artikel 86 om tillgång till samhällsomfattande tjänster i kodexdirektivet kräver att lagstiftningen om saken preciseras. Enligt artikel 86.5 ska ett företag som utsetts till leverantör av samhällsomfattande tjänster meddela den nationella regleringsmyndigheten i förväg om den har för avsikt att avyttra en betydande del av eller samtliga sina tillgångar i det lokala accessnätet till en separat juridisk enhet med ett annat ägarskap. Myndigheten kan då bedöma effekten av att nätet överlåts på tillhandahållandet av de samhällsomfattande tjänsterna och införa, ändra eller upphäva särskilda skyldigheter som gäller tjänsterna. Med det avses situationer där en leverantör till exempel säljer det nät som använts till förbindelsen för de samhällsomfattande tjänsterna. En motsvarande ny föreskrift ska tas in i den nationella regleringen om samhällsomfattande tjänster. 

Bestämmelser i kodexdirektivet som inte kräver ändringar i lagstiftningen 

Enligt artikel 84.2 i kodexdirektivet får medlemsstaterna säkerställa att de samhällsomfattande tjänster som inte tillhandahålls på en fast plats erbjuds till överkomliga priser, när de anser att detta är nödvändigt för att säkerställa konsumenternas fullständiga deltagande i det sociala och ekonomiska samhällslivet. Det föreslås inte att punkten ska implementeras nationellt. De samhällsomfattande tjänsterna är i första hand avsedda för orter där användare eller abonnenter permanent bor eller finns. Dessutom är förbindelserna i Finland heltäckande på minst basnivå, och täckningen har säkerställts till exempel med hjälp av koncessionsvillkor. 

Artikel 85.2 gäller samhällsomfattande tjänster till mindre bemedlade användare. Om medlemsstaten fastställer att prisnivån för bredband och talkommunikationstjänster inte är överkomliga på grund av att konsumenter med låga inkomster eller särskilda sociala behov hindras från att få tillgång till sådana tjänster, ska de säkerställa att tjänster erbjuds sådana konsumenter till överkomliga priser. Det kan ske antingen via stöd eller genom att kräva att tillhandahållare av sådana tjänster erbjuder de konsumenterna olika prisalternativ eller prispaket. Enligt artikel 85.5 ska medlemsstaterna dock sträva efter minsta möjliga snedvridning av marknaden. 

I skäl 219 i ingressen till direktivet föreslås det att medlemsstaterna kan erbjuda konsumenter med små inkomster eller med särskilda sociala behov direkt stöd för kommunikationssyften, vilket kan vara en del av socialförsäkringsförmånerna, eller kuponger eller direktstöd till dessa konsumenter. Direkta stöd anses ofta vara ett lämpligt alternativ med beaktande av behovet att minimera snedvridningen av marknaden. 

I Finland är utbudet på kommunikationstjänster gott och konkurrensen mellan teleföretagen har hållit priserna låga i europeisk och global jämförelse. Finland hör till exempel för de mobila bredbandsanslutningars del till de billigaste länderna i EU (Mobile Broadband Prices in Europe 2018). Nationellt sett kan prisnivån för bredband och talkommunikationstjänster anses skälig. 

Dessutom är till exempel utkomststöd ett sätt att stödja mindre bemedlades användning av kommunikationstjänster, vilket kan anses uppfylla kraven på det direkta stöd för kommunikationsändamål som föreslås i skäl 219. I 7 a § i lagen om utkomststöd (1412/1997) definieras utkomststödets grunddel, som avses också för att täcka kostnader för användning av telefon och datakommunikation. 

Enligt artikel 85.4 i kodexdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa, med beaktande av nationella förhållanden, att stöd ges på lämpligt sätt till konsumenter med funktionsnedsättning. Medlemsländerna ska vid behov säkerställa att särskilda åtgärder finns tillgängliga och erbjuds till överkomliga priser. Det ska finnas terminalutrustning och särskild utrustning och särskilda tjänster som förbättrar likvärdigt tillträde, som enligt direktivet också inbegriper totalkonversationstjänster och samtalsförmedlande tjänster för olika former av kommunikation. 

I fråga om bredbandstjänster finns tillgängligheten säkerställd för alla genom statsrådets förordning om minimikraven på allmänna telefonitjänster som tillhandahålls hörsel-, tal- och synskadade. Anslutningen som tillhandahålls ska vara av jämn kvalitet, bland annat för att tjänster för distanstolkning ska fungera. Snabbheten har fastställts till minst 512 kilobit per sekund. 

I praktiken har förordningen inte behövt tillämpas en enda gång, för det har inte uppstått några problem. Kommunikationsministeriet ordnade den 9 maj 2019 en gemensam sammankomst för teleföretag och representanter för grupper med särskilda behov. De anslutningar och lösningar som direktivet menar är lämpliga för tjänsterna för grupper med särskilda behov ansågs allmänt finnas väl tillgängliga och inga särskilda problem eller behov av ändring har förts fram under beredningen. 

Dessutom finns det för grupper med särskilda behov tillgång till stöd som lämpar sig för anskaffning av hjälpmedel för kommunikation speciellt på social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde och som grundar sig bland annat på handikappservicelagen (380/1987), hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) och lagen om tolkningstjänst (133/2010). Nuläget och den nuvarande lagstiftningen kan till dessa delar anses uppfylla kraven i kodexdirektivet. 

3.7  Numrering

I 14 kap. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation ingår bestämmelser om numrering. Enligt 98 § i lagen meddelar Transport- och kommunikationsverket föreskrifter om indelningen av Finland i teleområden. Enligt 99 § får Transport- och kommunikationsverket meddela närmare föreskrifter om numrering, och enligt 100 § besluta om vilka nummer och prefix som tilldelas teleföretag och andra. Lagens 14 kap. innehåller också bestämmelser om återkallande av nyttjanderätten till nummer och prefix, nummerportabilitet och Transport- och kommunikationsverkets föreskrifter om det, telekommunikation inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet samt om allmänt utlandsprefix. 

Transport- och kommunikationsverket har utfärdat en föreskrift (32 M) om numrering i det allmänna telefonnätet som tillämpas på de nummer och prefix som används i telefonnätet. Den nationella numreringsplanen grundar sig på internationella teleunionens rekommendation E.164. Nyttjanderätt till nummer och prefix beviljas huvudsakligen teleföretag på skriftlig ansökan. Emellertid beviljas till exempel nyttjanderätten till nummer för kortmeddelanden (sms) tjänsteleverantörer direkt, som i praktiken dock måste göra televerksamhetsanmälan. Andra föreskrifter som gäller numrering finns i den föreskrift om nummerportabilitet (46 M) som utfärdats med stöd av 103 § och föreskriften om spärrtjänster (35 M) som utfärdats med stöd av 135 §. Genom föreskriften om nummerportabilitet av telefonnummer fastställs det vilka telefonnummer som kan överlämnas och hur nummerportabiliteten och dirigeringen ska genomföras tekniskt. Syftet med bestämmelsen om spärrning är att ge abonnenten tillgång till spärrtjänster genom vilka man kan förhindra samtal, textmeddelanden eller datatjänster till tjänster med tilläggsavgift. 

Bestämmelser i kodexdirektivet som kräver ny lagstiftning 

Den nationella lagstiftningen om numrering kräver ändringar för att uppfylla kraven i kodexdirektivet. Artikel 93.4 i direktivet förutsätter att medlemsstaterna tillgängliggör en serie av icke-geografiska nummer som är avsedd för andra än interpersonella kommunikationstjänster på unionens område. I praktiken är det aktuella området alltså avsett för kommunikation mellan maskiner. Numren i fråga kan i fortsättningen användas också utanför det egna området. För närvarande har det aktuella området inte fastställts nationellt, så Transport- och kommunikationsverket kommer att fastställa området genom en föreskrift om numrering med stöd av den gällande 99 §. Enligt artikel 93.4 ska medlemsstaterna också säkerställa att de villkor som kan vara knutna till de nyttjanderätter till nummerresurser som används och deras tillämpning är lika stränga som de villkor som gäller för tjänster som tillhandahålls inom den medlemsstat landskoden tillhör som utanför landskoden. Direktivets krav kommer att kräva ny reglering i bestämmelsen om numrering som innebär att villkoren för beviljandet av nyttjanderätt till nummer och prefix är lika oberoende av om nyttjanderätten finns inom det egna området eller utanför det. I praktiken kan detta emellertid orsaka svårigheter i tolkningen av olika länders konsumentskyddslagstiftning. 

I enlighet med artikel 93.4 ska Transport- och kommunikationsverket överlämna information om nummer som ska användas utanför Finland till Berec. För att implementera det ska en ny bestämmelse tas in i lagen. 

Enligt artikel 93.3 i kodexdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att ett företag som har beviljats nyttjanderätt till nummer inte diskriminerar andra tillhandahållare av elektroniska kommunikationstjänster i fråga om de nummerresurser som dessa behöver för sina tjänster. Detta kräver ett tillägg i lagen. 

Om enligt artikel 94.6 nyttjanderätterna till de nummer som beviljats omfattar extraterritoriell användning ska de behöriga myndigheterna knyta specifika villkor till dessa nyttjanderätter i syfte att säkerställa efterlevnad av nationell lagstiftning som är tillämplig i de medlemsstater där numren används. Transport- och kommunikationsverket får i enlighet med den gällande lagen ställa de villkor som behövs för att säkerställa klarhet och effektivitet i numreringen och användarnas intressen. Direktivets krav skulle noteras i Transport- och kommunikationsverkets föreskrift där villkoren för beviljandet av nyttjanderätt till nummer och prefix behandlas. 

Enligt artikel 106.6 får nationella myndigheter fastställa detaljerna i bytesförfarandet och porteringsförfarandet, med hänsyn till nationella bestämmelser, teknisk genomförbarhet och tjänster utan avbrott. Punkt 6 lämnar alltså den ovan nämnda rörelsefriheten att bestämma om den allmänna porteringsprocessen. 

Enligt artikel 106.3 har slutanvändaren rätt att portera ett nummer från den nationella nummerplanen under minst en månad. Bestämmelsen kräver motsvarande bestämmelse också i lagen. Det så kallade trådlösa bytet av SIM-parametrar enligt kodexdirektivet kommer att främjas av motiveringar till och tillämpning av Transport- och kommunikationsverkets föreskrift om nummerportabilitet (46 J) i dokument (MPS 46 J) som grundar sig på artikel 93.6 och 106.6 i direktivet. Kravet i artikel 106.6 enligt vilket kravet att abonnentens avtal automatiskt ska upphöra att gälla när avtalet avslutas samt det mottagande och det överlämnande teleföretagets information om hur porteringsprocessen framskrider kräver preciseringar på lagnivå. Möjligheten enligt artikel 106.6 fastställa detaljerna i bytesförfarandet och porteringsförfarandet för nummer kommer att preciseras genom att Transport- och kommunikationsverkets behörighet enligt den gällande 103 § i lagen utvidgas. 

Artikel 96 ålägger medlemsstaterna att säkerställa att slutanvändarna har tillgång till en jourlinje för anmälan av försvunna barn. För närvarande har tipstelefonnumret 116 000 genom beslut om numrering beviljats Nödcentralsverket och jourlinjen för stöd till barn 116 111 beviljats Mannerheims barnskyddsförbund. Funktionaliteten hos 116-numren kommer att behandlas i dokumentet (MPS 32 S) motivering till och tillämpning av numreringsföreskriften (32 S). 

Bestämmelser i kodexdirektivet som inte kräver ny lagstiftning 

Artikel 93 i kodexdirektivet behandlar nummerområden och reglering av administrationen av nummer. Till största delen ingår regleringen i artikeln i den gällande lagen med undantag för de ovan nämnda ändringarna som andra än geografiska nummer kräver. Den nuvarande lagens 98, 99, 100, 105, 303 och 304 § motsvarar största delen av bestämmelserna utöver lagarna om allmän förvaltning. Enligt artikel 93 får medlemsstaterna också komma överens om att dela en gemensam nummerplan, vilket inte kräver ny reglering. Artikel 93.2 gör det möjligt att också bevilja andra företag än tillhandahållare av elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster nyttjanderätter till nummer, förutsatt att adekvata nummerresurser finns tillgängliga. I praktiken beviljar Transport- och kommunikationsverket inte nyttjanderättigheter till nummer till andra än teleföretag och tjänsteleverantörer som gjort televerksamhetsanmälan, trots att den nuvarande lagstiftningen också möjliggör det. Också i nuläget kan det redan i undantagsfall beviljas nummer för kortmeddelanden och gemensamma europeiska servicenummer som börjar på 116 också till andra än aktörer som gjort televerksamhetsanmälan, så nya bestämmelser behövs inte. 

Artikel 94 innehåller bestämmelser om förfarande för beviljande av nyttjanderätter till nummer, och bestämmelser som motsvarar det finns huvudsakligen i 100 § i den nuvarande lagen, i 4 och 5 § i numreringsföreskriften och i allmänna lagar om förvaltningen. I artikel 95 regleras det om avgifter för numrering enligt vilken behöriga myndigheter har möjlighet att införa avgifter för nyttjanderätter till nummer. Motsvarande bestämmelse finns i 296 § i den gällande lagen och i lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992). 

Tillgång till nummer och tjänster regleras i artikel 97, som främjar slutanvändarnas tillgång till samtliga nummer som tillhandahålls inom unionen. Regleringen motsvarar emellertid den redan existerande 104 § och reglering i numreringsföreskriften. 

Enligt artikel 106.2 ska medlemsstaterna säkerställa att alla slutanvändare med nummer från den nationella nummerplanen har rätt att behålla sina nummer oberoende av vilket företag som tillhandahåller tjänsten. Bestämmelsen motsvarar 102 § i den gällande lagen. Bestämmelsen i artikel 106.4, enligt vilken myndigheterna ska säkerställa att prissättning tillhandahållare emellan som avser nummerportabilitet är kostnadsorienterad och att inga direkta avgifter tas ut av slutanvändare, ingår också redan i 102 §. 

Enligt artikel 106.5 ska portering av nummer och aktivering av dem utföras snarast möjligt. Under alla omständigheter ska numret fås aktiverat inom en arbetsdag, och avbrott i tjänsten under bytet av tillhandahållare får under inga omständigheter överstiga en arbetsdag. Skyldigheten kräver ingen ny reglering i den nationella lagstiftningen, för i Finland får aktiveringen av nummer under byte till nytt nät enligt numreringsföreskriften räcka högst 10 minuter i mobiltelenätet och högst 60 minuter i det fasta telefonnätet.  

I artikel 112 i kodexdirektivet grundar sig bestämmelserna om nummerupplysningstjänster redan på artikel 5 och 25 i det tidigare direktivet om samhällsomfattande tjänster, så bestämmelserna har redan satts i kraft i 23 kap. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. 

3.8  Användares och abonnenters rättigheter

Inledning 

Om användares och abonnenters rättigheter i samband med kommunikationstjänster föreskrivs i V avd. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. I 107 § föreskrivs det om avtalsvillkor och prislistor för kommunikationstjänster. Teleföretag ska utarbeta standardavtalsvillkor för avtal om kommunikationstjänster som ingås med konsumenter och tillämpa dessa villkor när avtal ingås med konsumenter. Avtalen får inte innehålla villkor eller begränsningar som är oskäliga för konsumenterna. Avtalsvillkoren ska också upprättas på ett klart och begripligt språk. Teleföretag ska publicera de standardavtalsvillkor som de använder och prislistorna för kommunikationstjänster. 

I 108 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation föreskrivs det om form och innehåll för avtal om kommunikationstjänster. I avtalet ska teleföretagets namn och kontaktinformation specificeras. Dessutom ska bland annat följande nämnas i avtalet: avtalets giltighetstid, arten av de tjänster som tillhandahålls och deras egenskaper samt typer av underhållsservice, leveranstiden för kommunikationstjänster, förfarandet vid uppsägning av avtalet och grunderna för uppsägning, påföljder vid fel eller dröjsmål, hur abonnenten ska informeras om ändringar i avtalsvillkoren, vilka rättigheter abonnenter och användare har om avtalsvillkoren ändras, grunderna för prissättning av tjänsterna eller de prislistor som tillämpas, abonnentens rätt att få veta hur fakturan är sammansatt, abonnentens rätt att framställa anmärkning mot fakturan, påföljderna vid betalningsförsummelse, teleföretagets rätt att sluta tillhandahålla en tjänst eller att begränsa användningen av tjänsten, limitens storlek samt anvisningar om hur konsumenten kan kontrollera det sammanlagda upplupna avgiftsbeloppet. 

I 109 § föreskrivs om tiden för avtal om kommunikationstjänster. Enligt 1 mom. gäller ett avtal om kommunikationstjänster tills vidare, om inte något annat uttryckligen avtalas. I 2 mom. anges den maximala tid för vilken teleföretag får ingå tidsbegränsade avtal med konsumenter. Teleföretag får med stöd av momentet ingå högst 24 månaders tidsbegränsade avtal med konsumenter. Om företaget erbjuder längre än 12 månaders avtal ska konsumenten också erbjudas möjlighet att ingå ett tidsbegränsat 12 månaders avtal. Paragrafens 3 mom. innehåller ett förbud mot så kallade kedjeavtal. Teleföretag får inte förlänga ett tidsbegränsat avtal med ett nytt tidsbegränsat avtal utan att ha ingått ett nytt skriftligt avtal med abonnenten. 

I 114 § 4 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation föreskrivs det om teleföretags skyldighet att meddela abonnenten om ändringar i avtalsvillkoren. Enligt momentet ska teleföretagen underrätta abonnenterna om ändringar i avtalsvillkoren, om ändringarnas innehåll och om grunden för ändringarna senast en månad innan de ändrade villkoren träder i kraft. Teleföretaget ska samtidigt informera abonnenten om dennes rätt att säga upp avtalet med omedelbar verkan, om abonnenten inte godkänner de ändrade villkoren. I 116 § föreskrivs det om abonnentens rätt att säga upp avtal i sådana situationer. Abonnenten har rätt att när som helst säga upp ett avtal om kommunikationstjänster så att det upphör omedelbart, om teleföretaget meddelar att det ändrar avtalsvillkoren till nackdel för abonnenten. Abonnenten har dock inte rätt att säga upp tidsbestämda avtal om ändringen av avtalsvillkor beror på ändringar i skattelagstiftningen. 

Lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation 118–124 § innehåller reglering om fel, ansvar och ersättning som gäller avtal om kommunikationstjänster. I de nämnda paragraferna föreskrivs det om dröjsmål vid leverans av kommunikationstjänster och rätt att hålla inne betalning, om avbrott och andra fel i leveransen av kommunikationstjänster, om rättelse av fel, om prisavdrag samt om ersättningar som ska betalas på grund av dröjsmål eller avbrott och andra fel (standardersättning vid fördröjd leverans, standardersättning vid avbrott i leverans, skadeståndsersättning vid fördröjd leverans samt skadeståndsersättning vid avbrott i leverans och annat fel som gäller kommunikationstjänst). 

Bestämmelser i kodexdirektivet som kräver ny lagstiftning 

Regleringen om slutanvändares rättigheter enligt kodexdirektivet kräver till vissa delar ändringar i avd. V i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Kravet på icke-diskriminering i artikel 99 i direktivet, enligt vilket tillhandahållare av elektroniska kommunikationstjänster inte får tillämpa olikartade krav eller allmänna villkor för tillträde till eller användning av nät eller tjänster på slutanvändare av skäl som rör slutanvändarens nationalitet eller bosättnings- eller etableringsort, om inte sådan särbehandling är objektivt motiverad, är en ny reglering. Lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation innehåller inga motsvarande föreskrifter och bör därför kompletteras till den delen. 

I artikel 102 föreskrivs det om kravet att en tillhandahållare av kommunikationstjänster lämnar konsumenten omfattande information före ett avtal ingås med konsumenten. De uppgifter som ska lämnas omfattar både uppgifterna i artikel 5 och 6 i konsumenträttighetsdirektivet och uppgifterna i bilaga VIII i kodexdirektivet. En tillhandahållare av kommunikationstjänster ska också innan ett avtal ingås ge konsumenten en avgiftsfri och lättläst sammanfattning av avtalet där de centrala delarna av kravet på information framgår. Regleringen är ny och ersätter regleringen om innehållet i kommunikationstjänster i direktivet om samhällsomfattande tjänster. I 108 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation anges för närvarande detaljerade krav om avtalets innehåll. Lagen bör till den delen ändras till att motsvara kraven i kodexdirektivet. 

Artikel 103 i kodexdirektivet reglerar teleföretags skyldighet att offentliggöra till exempel de standardavtalsvillkor som de använder, prislistor och uppgifter om tillgången till nödtjänster. I 107 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation föreskrivs det om offentliggörandet av uppgifterna. Skyldigheten att offentliggöra uppgifter är emellertid mer omfattande i kodexdirektivet, och en del sådana uppgifter som man enligt direktivet om samhällsomfattande tjänster skulle ha informerat enbart abonnenter om har överförts så att det hör till teleföretagens allmänna skyldighet att offentliggöra. Till den delen behöver lagen ändras. 

Enligt artikel 103 ska de behöriga myndigheterna säkerställa att slutanvändarna har kostnadsfri tillgång till minst ett oberoende jämförelseverktyg som gör det möjligt att jämföra speciellt priserna för kommunikationstjänster. Transport- och kommunikationsverket upprätthåller redan nu tjänsten Monitori som baserar sig på geografisk information. I tjänsten kan man granska uppgifter antingen för områden på Finlands karta eller på en närområdesvy utgående från den adress man valt. Det är en helt avgiftsfri tjänst som fungerar i webbläsaren och där man inte behöver logga in eller registrera sig. Tjänsten Monitori innehåller uppgifter om mobila bredbandsanslutningar, fasta bredbandsanslutningar, områden för och företag inom samhällsomfattande tjänster samt bredbandsprojekt. Tjänsten ger uppgifter om de bredbands- och taltjänster, olika tekniker och de hastigheter för anslutningarna som tillhandahålls på området samt om de företag som tillhandahåller tjänsterna. Via tjänsten får man jämförande information även om faktiska överföringshastigheter som grundar sig på mätningar som användare gör. Tjänsten tillhandahåller också information om prisnivån på området. Den tjänst som Transport- och kommunikationsverket upprätthåller kan anses uppfylla de krav som ställs på ett jämförelseverktyg i artikel 103.2 och 103.3 i direktivet, och därför finns det inget behov av att skapa ett nytt verktyg för att implementera direktivet. Det finns emellertid behov av att lägga till underhållet av jämförelseverktyget som uppgift för Transport- och kommunikationsverket. 

Enligt kodexdirektivet kan det finnas ett eller flera jämförelseverktyg, och de kan upprätthållas antingen av myndigheter eller kommersiellt. Enligt artikel 103.2 ska Transport- och kommunikationsverket på begäran av den som tillhandahåller verktyget certifiera jämförelseverktyg som uppfyller kraven. Även till den delen behöver lagen kompletteras genom att behörigheter för Transport- och kommunikationsverket att godkänna jämförelseverktyg fogas till lagen. 

I artikel 105.1 föreskrivs det om maximala bindningstider för tidsbestämda avtal om kommunikationstjänster som ingås med konsumenter. Bestämmelsen gäller även avtal med mikroföretag, små företag eller icke-vinstdrivande sammanslutningar, såvida de inte uttryckligen har samtyckt till att dessa bestämmelser frångås. Bestämmelsen ska inte harmonisera helt, utan medlemsstaterna får nationellt reglera om kortare maximala bindningstider för tidsbestämda avtal. I lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation gäller 109 § 2 mom. om maximal tid för tidsbestämda avtal enbart konsumenter. Till den delen behöver tillämpningsområdet för lagstiftningen utvidgas till att gälla ovan nämnda aktörer. 

I artikel 105.3 i kodexdirektivet föreskrivs det om slutanvändarens rätt att säga upp ett tidsbundet avtal om kommunikationstjänster i fall där avtalet får förlängas automatiskt efter att den avtalade tiden upphört. Då har slutanvändaren rätt att när som helst säga upp avtalet med högst en månads uppsägningstid, i enlighet med vad som fastställts av medlemsstaten. För närvarande föreskrivs det om så kallade kedjeavtal i fråga om tidsbundna avtal i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Regleringen måste ändras så att den motsvarar kraven i kodexdirektivet. Ändringarna innebär likväl inte väsentliga ändringar i gällande lagstiftning. 

I artikel 105.4 föreskrivs om slutanvändares rätt att säga upp sitt avtal utan ytterligare kostnad om teleföretaget ändrar avtalsvillkoren. Slutanvändaren har dock inte rätt att säga upp avtal bland annat om de aktuella ändringarna direkt krävs i unionsrätten eller i den nationella lagstiftningen. Undantaget i den aktuella artikeln i kodexdirektivet är mer omfattande än i 116 § 1 mom. i den gällande lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation där undantaget gäller enbart ändringar i skattelagstiftningen. Genomförandet av kodexdirektivet kräver till denna del att det aktuella momentet ändras. Ny reglering är även det att slutanvändaren enligt artikel 105 i direktivet får utöva rätten att säga upp avtalet inom en månad från underrättelsen. Medlemsstaterna får dock förlänga den tidsfristen med högst tre månader. Även till den delen behöver lagen kompletteras. 

Också artikel 105.6 kräver ändringar i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Enligt punkten ska, i en situation där en slutanvändare har rätt att säga upp ett avtal före utgången av den överenskomna avtalsperioden, slutanvändaren inte vara skyldig att betala någon annan ersättning än för subventionerad terminalutrustning som denne behåller. Teleföretaget ska också häva eventuella förbehåll avseende användningen av den terminalutrustningen senast vid betalningen av ersättningen. 

I artikel 106 i föreskrivs det om säkerställandet av tjänstens kontinuitet när tillhandahållaren av en internetförbindelse byts. Enligt artikel 106.1 ska i händelse av byte mellan tillhandahållare av internetanslutningstjänster de berörda tillhandahållarna säkerställa internetanslutningstjänstens kontinuitet med undantag av fall där det är tekniskt ogenomförbart. Lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation innehåller ingen motsvarande reglering och lagen ska därför kompletteras för genomförandet av kodexdirektivet. 

Artikel 107 i kodexdirektivet gäller paket där teleföretaget tillhandahåller olika tjänster. Om ett paket av tjänster eller ett paket av tjänster och terminalutrustning som erbjuds en konsument omfattar minst en internetanslutningstjänst eller en nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst, ska de centrala bestämmelserna i direktivet som gäller sammanfattning av avtalet, offentliggörande av information samt avtalets löptid, uppsägning av avtal och byte gälla alla delar av paketet. Dessa bestämmelser i direktivet ska tillämpas på alla delar av ett paket av tjänster, även på terminalutrustning och på andra tjänster såsom digitalt innehåll eller digitala tjänster och de tjänster inom elektronisk kommunikation som inte direkt hör till tillämpningsområdet för de paragrafer som nämns i momentet. 

I artikel 107 definieras inte tjänster som tillhandahålls av teleföretag mer ingående. Enligt skäl 283 i kodexdirektivet bör ett paket anses föreligga i situationer där paketets tjänster och terminalutrustning tillhandahålls eller säljs till konsumenter av samma teleföretag inom ramen för samma eller ett närbesläktat eller anknytande avtal och en av de tjänster som teleföretaget säljer är en internetanslutningstjänst eller en nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst. 

Vidare enligt artikel 107.2, om konsumenten har rätt att säga upp någon del av ett paket på grund av bristande överensstämmelse med avtalet eller underlåtenhet att leverera, ska medlemsstaterna föreskriva att konsumenten har rätt att säga upp avtalet med avseende på alla delar av paketet. 

Enligt artikel 107.3 får eventuella abonnemang på ytterligare tjänster eller terminalutrustning som levereras eller tillhandahålls av samma tillhandahållare av internetanslutningstjänster eller nummerbaserade interpersonella kommunikationstjänster inte innebära en förlängning av den ursprungliga löptiden för det avtal till vilket sådana tjänster eller sådan terminalutrustning läggs till, såvida konsumenten inte uttryckligen samtycker till annat vid tecknandet av ett abonnemang på ytterligare tjänster eller terminalutrustning. 

Enligt artikel 107.4 ska punkterna 1 och 3 utöver konsumenter även gälla för mikroföretag, små företag eller organisationer som drivs utan vinstsyfte, såvida de inte uttryckligen har samtyckt till att dessa bestämmelser frångås. 

Bestämmelser i kodexdirektivet som inte kräver ny lagstiftning 

Enligt artikel 106.7 och 106.8 ska medlemsstaterna fastställa regler om sanktioner för en tillhandahållares underlåtelse att uppfylla de skyldigheter som föreskrivs i artikeln, och om ersättningar till slutanvändaren. Lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation innehåller redan i nuläget reglering om fel, ansvar och ersättning (118–124 §), som enligt förslaget ska tillämpas även på teleföretags skyldigheter att säkerställa internetförbindelsens kontinuitet vid byte av tjänsteleverantör enligt artikel 106. Till denna del behöver lagstiftningen därför inte ändras. 

I bilagan som hör till artikel 115 i kodexdirektivet föreskrivs om de funktioner och tjänster som en nationell regleringsmyndighet kan kräva av tillhandahållare av internetanslutningstjänster eller nummerbaserade interpersonella kommunikationstjänster. Det är inte nödvändigt att kräva att företagen tillhandahåller dem om medlemsstaten efter att ha hört parterna anser att tillgången på sådana tjänster och funktioner är tillräcklig. Möjligheten för konsumenter att förhandsbetala anslutning och användning av talkommunikationstjänster tillgodoses i form av så kallade pre paid-anslutningar. Därför föreslås inte någon skyldighet för företag att tillhandahålla en sådan tjänst. Som en tjänst som eventuellt kan krävas nämns i direktivet en möjlighet för konsumenterna att betala för anslutning till det allmänna elektroniska kommunikationsnätet genom betalningar som är fördelade över tiden. Denna möjlighet för konsumenter finns i nuläget för de samhällsomfattande tjänsternas del genomförd i 88 § 2 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation, och det föreslås inte att den utvidgas. Som en eventuell funktion i direktivet som kan krävas nämns även råd om taxor. Med hjälp av funktionen för råd om taxor kan abonnenterna begära att teleföretaget upplyser om alternativa taxor till lägre kostnad, om sådana är tillgängliga. Bestämmelsen kräver inget genomförande, för i 129 § föreslås en skyldighet för teleföretag att minst en gång om året meddela abonnenterna information om de förmånligaste priserna för kommunikationstjänster. Dessutom leder också konkurrenssituationen på marknaden i praktiken till att konkurrerande teleföretag effektivt marknadsför sina anslutningar och förmånligare priser. 

Som en ny funktion som eventuellt kan krävas nämns i direktivet vidarebefordran av e-postmeddelanden eller tillgång till e-postmeddelanden när ett avtal med en internetleverantör har sagts upp, om det är möjligt tekniskt sett. Det föreslås inte att bestämmelsen genomförs i denna regeringsproposition, för ett stort antal andra tjänster för e-post konkurrerar med teleföretagens e-posttjänster, och många av dem är rätt populära. Det finns även tjänster som lovar att samma adress är i bruk hela livstiden (iki.fi, på finska). 

Nationella ändringsbehov 

Lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation tillämpas utöver konsumenter på alla abonnenter, även på företagskunder. En del av lagstiftningen är emellertid tillämplig på andra än konsumenter endast om avtalsparterna inte har avtalat om annat, det vill säga att regleringen är dispositiv. En del av lagstiftningen är emellertid tvingande också i företags inbördes avtal, och då går det inte att avtala på annat sätt. Bestämmelserna om uppsägningstider och förfaranden vid uppsägning i 116 § i lagen som gäller avtal om kommunikationstjänster är tvingande lagstiftning också avseende företagskunder. Enligt 1 mom. har en abonnent rätt att säga upp ett avtal om kommunikationstjänster som gäller tills vidare muntligen eller skriftligen så att det upphör att gälla två veckor efter uppsägningen. Före lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation utfärdades var emellertid den bestämmelsen dispositiv för företagskunders del, och enligt förarbetena för lagen var avsikten inte att ändra lagstiftningen till den delen. Enligt gällande lag kan företagskunder därför muntligt säga upp avtal om kommunikationstjänster som gäller tills vidare oberoende av företagets storlek med två veckors uppsägningstid, och man kan inte avtala om saken på annat sätt mellan företagen. Detta kringskär företagens avtalsfrihet. Genom att precisera lagen så att den motsvarar den lag som gällde före den nuvarande lagen utfärdades utvidgas företagens avtalsfrihet medan konsumenterna skyddas såsom i nuläget. 

Regleringen om fel och dröjsmål i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation är dispositiv för andra abonnenter än för konsumenter så avtalsparterna har haft möjlighet att avtala på annat sätt om saken. Regleringen lämpar sig därför även för avtal om kommunikationstjänster mellan företag oberoende av deras storlek. Stora företag är emellertid i en annan ställning som abonnenter till exempel vad gäller förhandlingskraft än konsumenter, och de behöver inte samma skydd som konsumenter eller små företag. Kodexdirektivets reglering om slutanvändares rättigheter gäller utöver konsumenter till stora delar även mikroföretag, små företag och icke-vinstdrivande organisationer, men inte storföretag. Tillämpningsområdet för regleringen om fel och dröjsmål i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation behöver reduceras så att den på motsvarande sätt som i kodexdirektivet utöver konsumenter gäller endast mikroföretag, små företag och icke-vinstdrivande organisationer, om de inte avtalat om annat. 

Det har förekommit problem i handeln mellan företag och konsument avseende avtal om mobiltelenät som gäller konsumentens kännedom om giltighetstiden för deras abonnemangsavtal. Konsumenterna vet ofta inte eller minns inte nödvändigtvis i en affärssituation om deras abonnemangsavtal är tidsbestämt eller gäller tills vidare, och när avtalet går ut om det är tidsbestämt. Det försvårar byte av tjänsteleverantör. Därför behöver lagen utökas med en bestämmelse om teleföretags skyldighet att tillhandahålla en tjänst för konsumenten där denne genast kan kontrollera vilket datum hans eller hennes tidsbestämda abonnemangsavtal om mobiltelenät upphör. Tjänsten bör vara avgiftsfri och lätt att använda för konsumenten. 

Det har förekommit förfaringssätt på marknaden för kommunikationstjänster där teleföretag har tagit ut avgift av konsumenten om denne har hävt ett avtal om anslutning till mobiltelenät och begäran om nummeröverföring innan överföringen verkställts. Sådana förfaringssätt begränsar konkurrensen och försämrar konsumentens möjlighet att byta operatör. Det beskrivna förfaringssättet kan också med stöd av 107 § 1 mom. i den nuvarande lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation anses som ett oskäligt avtalsvillkor och därmed förbjudet. För tydlighetens skull behöver lagen dock preciseras så, att det uttryckligen föreskrivs i lagen att avgifter inte får tas ut av konsumenten före en anslutning är tillgänglig. 

3.9  Informationssäkerhet

I Finland är kommunikationsnätens säkerhet på hög nivå i internationell jämförelse. Betydande störningar i de inhemska kommunikationsnäten har klart minskat under de senaste åren. Antalet betydande kränkningar av eller hot mot informationssäkerheten varierar årligen, men i genomsnitt har Transport- och kommunikationsverket tagit emot några anmälningar i månaden. Största delen av fallen gäller dataintrång i eller olovlig användning av informationssystem, sårbarheter i teleföretags system eller stora överbelastningsangrepp som gjorts via teleföretags nät. De långsiktigaste störningarna i Finland har under de senaste åren orsakats av väderförhållanden. 

Regleringen om informationssäkerhet i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation gäller en rätt omfattande skara olika aktörer. Det beror på att begreppet teleföretag i nationell lagstiftning har varit mycket omfattande och dessutom innehåller den nationella lagstiftningen också andra skyldigheter avseende informationssäkerhet som gäller kommunikationsförmedlare och till exempel sammanslutningsabonnenter. Därför har skyldigheterna som gäller informationssäkerhet i kodexdirektivet huvudsakligen satts i kraft genom den nuvarande lagstiftningen. 

Bestämmelser i kodexdirektivet som kräver ny lagstiftning 

Artikel 40.2 i kodexdirektivet kräver att medlemsländernas behöriga myndighet vid behov ska informera de behöriga myndigheterna i övriga medlemsstater och ENISA om informationssäkerhetsincidenter. Den nuvarande lagstiftningen innehåller ingen sådan anmälningsskyldighet, så lagstiftningen måste kompletteras till den delen. 

Enligt artikel 41.2 ska medlemsstaterna säkerställa att de behöriga myndigheterna har befogenheter att kräva av tillhandahållare av allmänna elektroniska kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster att de underkastar sig en säkerhetsgranskning som utförs av ett kvalificerat oberoende organ eller en behörig myndighet och gör resultatet av granskningen tillgängligt för den behöriga myndigheten. Enligt direktivet ska kostnaderna för säkerhetsgranskningen betalas av tillhandahållaren. I den nuvarande lagstiftningen finns inga bestämmelser om fördelningen av kostnader, så lagstiftningen ska kompletteras till den delen. 

Bestämmelser i kodexdirektivet som inte kräver ny lagstiftning 

Till övriga delar ingår skyldigheterna i artikel 40 och 41 i kodexdirektivet i den nuvarande lagstiftningen. Innehållet i artiklarna beskrivs under punkt 2.2.4 i propositionen. 

I 29 kap. i den nuvarande lagen föreskrivs det om kvalitetskrav på kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Enligt 243 § i lagen ska allmänna kommunikationsnät och kommunikationstjänster samt kommunikationsnät och kommunikationstjänster som ansluts till dem planeras, byggas och underhållas så att den elektroniska kommunikationens tekniska standard är god och informationssäker. Med informationssäkerhet avses administrativa och tekniska åtgärder genom vilka det säkerställs att information är tillgänglig endast för dem som har rätt att använda den, att informationen inte kan ändras av andra än dem som har rätt till detta samt att informationen och informationssystemen kan utnyttjas av dem som har rätt att använda informationen och systemen. Det föreskrivs också att kommunikationsnät och kommunikationstjänster ska tåla sådana normala hot mot informationssäkerheten som kan förväntas, att deras kvalitet och funktionssäkerhet ska gå att följa upp, att mot dem riktade betydande kränkningar av och hot mot informationssäkerheten ska gå att upptäcka liksom också sådana fel och störningar som avsevärt stör deras funktion samt att ingens dataskydd, informationssäkerhet eller andra rättigheter får äventyras. 

I 247 § i den nuvarande lagen föreskrivs det om kommunikationsförmedlares skyldighet att sörja för informationssäkerheten. Med kommunikationsförmedlare avses enligt 3 § 1 mom. 36 punkten ett teleföretag, en sammanslutningsabonnent och en sådan annan aktör som förmedlar elektronisk kommunikation för andra än personliga eller med sådana jämförbara sedvanliga privata ändamål. Begreppet kommunikationsförmedlare sträcker sig längre än begreppet teleföretag som definieras i 3 § 1 mom. 27 punkten, för det täcker också aktörer vilkas tjänster grundar sig på överföring av konfidentiell information i en viss elektronisk tjänst, såsom Facebook eller tjänsten Suomi24 till den del det gäller konfidentiell kommunikation (RP 221/2013 rd, s. 92). 

I avd X i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation föreskrivs det om tryggande av kommunikationens och tjänsternas kontinuitet, och i dess 33 kap. om hantering av informationssäkerhet och störningar samt anmälan om störningar. I kapitlet föreskrivs det bland annat om de åtgärder som teleföretag har rätt att vidta för att sörja för informationssäkerheten (272 §) och om den skyldighet teleföretag eller andra innehavare av kommunikationsnät eller utrustning har att avvärja störningar (273 §). Lagstiftningen kompletteras av Transport- och kommunikationsverkets föreskrift 67 om televerksamhetens informationssäkerhet där det ges preciserande föreskrifter bland annat om åtgärder som gäller informationssäkerhet. 

När de ovan nämnda bestämmelserna beaktas kan man anse att artikel 40.1 i kodexdirektivet inte föranleder ändringar i den nationella lagstiftningen. 

Enligt 275 § i den nuvarande lagen ska ett teleföretag utan dröjsmål göra en anmälan till Transport- och kommunikationsverket om dess tjänster utsätts för eller hotas av betydande kränkningar av informationssäkerheten eller av någonting annat som gör att en kommunikationstjänst inte fungerar eller väsentligen stör den. Teleföretaget ska också utan obefogat dröjsmål anmäla hur länge störningen eller hotet beräknas pågå, om vilka verkningar störningen eller hotet har, om avhjälpande åtgärder samt om åtgärder för att förhindra att störningen upprepas. Transport- och kommunikationsverket får meddela närmare föreskrifter om när en störning är betydande. Transport- och kommunikationsverket ska bedöma om en störning berör de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen och vid behov underrätta de berörda medlemsstaterna. Lagstiftningen kompletteras av Transport- och kommunikationsverkets föreskrift 66 om störningar i televerksamheten där det ges närmare föreskrifter om anmälande och bedömning av hur betydande störningarna är. 

Dessutom föreskrivs det i 275 § att om det ligger i allmänt intresse att det görs en anmälan om en störning kan Transport- och kommunikationsverket ålägga teleföretaget eller den som tillhandahåller tjänsten att informera om saken eller, efter att ha hört den anmälningspliktiga, själv informera om saken. Transport- och kommunikationsverket ska årligen sända kommissionen och Europeiska unionens byrå för nät- och informationssäkerhet en sammanfattande informationsrapport om anmälningarna. 

Med beaktande av de ovan nämnda bestämmelserna kan man anse att artikel 40.2 i kodexdirektivet inte föranleder behov att ändra på den nationella lagstiftningen med undantag för skyldigheten att anmäla de behöriga myndigheterna i de andra medlemsstaterna och Enisa. Till den delen föreslås det att bestämmelserna kompletteras. 

Enligt den nuvarande 274 § ska ett teleföretag utan dröjsmål meddela abonnenterna och användarna om dess tjänster är utsatta för betydande kränkningar av eller hot mot informationssäkerheten eller för någonting annat som gör att kommunikationstjänsterna inte fungerar eller väsentligen stör dem. Teleföretag ska i anmälan uppge hur länge störningen eller hotet beräknas pågå. Dessutom ska de informera om vilka åtgärder abonnenterna och användarna kan vidta för att skydda sig och om de sannolika kostnaderna för åtgärderna samt hur abonnenterna och användarna kan få ytterligare information. 

När de ovan nämnda bestämmelserna beaktas kan man anse att artikel 40.3 i kodexdirektivet inte orsakar behov av ändringar i den nationella lagstiftningen. 

I 244, 247, 272 och 273 § i den nuvarande lagen föreskrivs det om behörigheter för Transport- och kommunikationsverket att meddela bindande föreskrifter bland annat för att korrigera och förebygga säkerhetsincidenter. Dessutom föreskrivs det i 330 och 331 § om Transport- och kommunikationsverkets möjlighet att meddela tillsynsbeslut eller interimistiska beslut enligt vilket en aktör kan åläggas att avhjälpa sitt fel eller sin försummelse om denne inte har iakttagit lagen eller föreskrifter på lägre nivå som meddelats med stöd av den. När de ovan nämnda bestämmelserna beaktas kan man anse att artikel 41.1 i kodexdirektivet inte orsakar ändringar i den nationella lagstiftningen. 

I 315 § i den nuvarande lagen föreskrivs det om myndigheternas allmänna rätt att få information. Den regleringen gäller även uppgifter som behövs för bedömning av säkerheten hos nät och tjänster, och därför föranleder artikel 41.2 a i kodexdirektivet inte behov av att ändra den nationella lagstiftningen. 

I den nuvarande 325 § föreskrivs det om Transport- och kommunikationsverkets inspektionsrätt. Med stöd av bestämmelsen får Transport- och kommunikationsverket göra tekniska inspektioner av säkerhet och funktionalitet hos teleföretag och låta oberoende experter göra dem. Med beaktande av den vidstående regleringen anses artikel 41.2 b i kodexdirektivet inte föranleda behov av ändring i den nationella lagstiftningen med undantag för kostnadsfördelningen som enligt förslaget ska kompletteras. 

I 303, 304, 309, 315 och 325 § i den nuvarande lagen föreskrivs det om Transport- och kommunikationsverkets uppgifter, handräckning mellan myndigheter och rätt att få information samt om inspektioner. Därför anses artikel 41.3 och 41.4 i kodexdirektivet inte föranleda behov av ändringar i den nationella lagstiftningen. 

I 308 § i den nuvarande lagen föreskrivs det om samarbete mellan olika myndigheter. Dessutom föreskrivs det om samarbete mellan myndigheterna i 10 § i förvaltningslagen (434/2003). När de ovan nämnda bestämmelserna beaktas kan man anse att artikel 41.5 i kodexdirektivet inte föranleder behov av ändringar i den nationella lagstiftningen. 

Övriga behov av ändring 

I propositionen föreslås det att det nationella genomförandet av direktivet om nät- och informationssäkerhet kompletteras i fråga om artikel 18. Artikeln gäller etableringsställe för den som tillhandahåller digitala tjänster i enlighet med direktivet, det vill säga digitala marknadsplatser som fungerar i nätet, sökmotortjänster och molntjänster. Dessutom föreskrivs det om Transport- och kommunikationsverkets rätt att ätt att lämna ut sekretessbelagda dokument eller uppgifter till tillsynsmyndigheter i andra EES-stater och till Organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation. I övrigt beskrivs direktivets innehåll och konsekvenser för den nationella lagstiftningen i regeringens proposition om genomförandet av direktivet (RP 192/2017 rd), och lagarna som genomför direktivet har trätt i kraft den 9 maj 2018. 

3.10  Domännamn

Nationella ändringsbehov 

Kommunikationsverket för ett register över domännamn under toppdomänen fi och en databas med teknisk information om domännamn för dirigering av internettrafiken (fi-roten). Registret över domännamn under landskapets toppdomän ax och den verksamhet som gäller domännamnen sköts av Ålands landskapsregering i enlighet med Republikens presidents förordning (RPf 188/2006). 

Om domännamn föreskrivs i 21 kap. i lagen. Lagen innehåller bestämmelser bland annat om domännamnets form, överföring och avregistrering av det. Dessutom föreskrivs det om registrarers skyldigheter och om Transport- och kommunikationsverkets uppgifter vad gäller domännamnen och domännamnsförvaltningen. Genom bestämmelserna främjas tillhandahållandet av säkra och tillförlitliga tjänster på internet. Informationssäkerheten i registrarernas verksamhet samt tillgången till domännamn säkerställs, och det sörjs för rättigheterna för innehavare av rättigheter till skyddade namn och märken. Regleringen om domännamn innehåller inte bestämmelser i frågor som gäller webbplatsers innehåll. 

Transport- och kommunikationsverket upprätthåller ett domännamnsregister som bland annat innehåller uppgifter om dem som använder domännamn. För närvarande får uppgifter enligt lagen offentliggöras på Transport- och kommunikationsverkets webbplats. Olika datasystem har utvecklats, och därför grundar sig enbart ett omnämnande om webbplatser på den tid när uppgifter ur domännamnsregistret offentliggjordes endast på det tidigare Kommunikationsverkets webbplats, vilket inte passar in idag. Den nuvarande 167 § kräver alltså en neutralare formulering. Dessutom finns det reglering i 167 § som strider mot den nuvarande dataskyddslagstiftningen vilket ska korrigeras. 

Ett domännamn registreras på sin användare av en registrerad fi-registrar. Endast en verksamhetsutövare som gjort en anmälan om förmedling av domännamn (registrar) som avses i 165 § får göra anteckningar i fi-domännamnsregistret. Det finns för närvarande cirka 3100 registrerade registrarer i Finland av vilka cirka 300 registrarer är aktiva. Enligt 167 § ska registraren i domännamnsregistret anteckna korrekta och uppdaterade uppgifter som identifierar användaren samt den e-postadress som ska användas för hörande och delgivning. 

För närvarande har en registrar inga särskilda skyldigheter att identifiera den som registrerar ett domännamn, och i praktiken är det mycket lätt att anteckna oriktiga personuppgifter i domännamnsregistret. Eftersom uppgifter ur domännamnsregistret används bland annat för att förhindra och upptäcka cyberbrottslighet samt för utredning av andra brott är sanningsenliga uppgifter en nödvändig förutsättning för undersökningar och avgöranden. Om registrarerna enligt förslaget identifierar dem som registrerar fi-domännamn antecknas färre oriktiga användaruppgifter i registret, och då säkerställs även sanningsenliga registeruppgifter bland annat för brottsbekämpningens behov. Att fi-domännamnens användaruppgifter är riktiga påverkar även allmänhetens förtroende för digitala tjänster. Den nuvarande 167 § bör därför uppdateras så att Transport- och kommunikationsverket bemyndigas att utfärda närmare föreskrifter om identifiering av användarna till domännamnen. 

Bestämmelser om avregistrering av domännamn finns i 169 §. För tydlighetens skull konstateras att genom den lagstiftning (HE 54/2019) som föreslås för att genomföra Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2394 om samarbete mellan de nationella myndigheter som har tillsynsansvar för konsumentskyddslagstiftningen och om upphävande av förordning (EG) nr 2006/2004 (nedan CPC-förordningen) får också konsumentombudsmannen, Transport- och kommunikationsverket, Konkurrens- och konsumentverket och dataombudsmannen behörigheter att i vissa exceptionella fall som anges närmare i lagen bestämma att ett domännamn ska avregistreras eller att domännamnet antecknas i den behöriga myndighetens namn. Konsumentombudsmannen har föreslagits få motsvarande behörighet även i frågor som inte hör till CPC-förordningens tillämpningsområde. Lagstiftningen i fråga avses träda i kraft den X [månad] 2020. Eftersom det föreskrivs om behörigheter annanstans i lagen, finns det inget behov av särskilda bestämmelser om detta i 169 §. 

Transport- och kommunikationsverkets uppgift är enligt 171 § organisering av domännamnsförvaltningen, och i paragrafen specificeras Transport- och kommunikationsverkets uppgifter. När det beaktas att Transport- och kommunikationsverket är en myndighet som tillämpar förvaltningsrättslig lagstiftning kan specialbestämmelsen i paragrafen dock strykas. Enligt 4 § 1 mom. 7 punkten i offentlighetslagen klassificeras myndigheterna i landskapet Åland också som myndigheter enligt offentlighetslagen. 

3.11  Förordnande om spärrning av information

I 185 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation föreskrivs det om förordnande om spärrning av information. Med stöd av bestämmelsen kan tingsrätten på ansökan av en åklagare, en undersökningsledare eller den vars rätt ärendet gäller förordna att en leverantör av informationssamhällets tjänster som tillhandahåller lagring av information vid vite ska göra den information som leverantören lagrat oåtkomlig, om informationen uppenbart är sådan att det enligt lag är straffbart eller utgör grund för ersättningsansvar att hålla den tillgänglig för allmänheten eller förmedla den. Förordnandet förfaller, om åtal för brott som grundar sig på innehållet i eller förmedling av den information som förordnandet gäller inte väcks. Om det är fråga om ersättningsansvar förfaller förordnandet om talan inte väcks inom tre månader från det att förordnandet gavs. Tidsfristen kan förlängas med högst tre månader. 

Inom polisväsendet har behovet att ingripa i information på internet med stöd av 185 § huvudsakligen kommit fram i samband med förundersökningar som gäller sexuellt utnyttjande av barn, grova bedrägerier och grov IT-relaterad brottslighet. Tillämpningen av lagstiftningen har emellertid visat sig vara svår i utredningar, för ofta befinner sig leverantören av informationssamhällets tjänster som tillhandahåller lagring av information utanför Finlands jurisdiktion, och ett förordnande om spärrning av information har inte kunnat riktas till tjänsteleverantören. I vissa fall har leverantören av en tjänst även förblivit okänd. 

Den nuvarande lagstiftningen kan i princip tillämpas på en vidsträckt skala av mycket olika slag av brott. Utöver de brott som nämns i föregående stycke är följande exempel på brott som hör till tillämpningsområdet: krigsanstiftan (strafflagen [39/1889] 12 kap. 2 §), röjande av statshemlighet (strafflagen 12 kap. 7 §), brott mot trosfrid (strafflagen 17 kap. 10 §), spridande av information som kränker privatlivet, (strafflagen 24 kap. 8 §), ärekränkning (strafflagen 24 kap. 9 §), hets mot folkgrupp (strafflagen 11 kap. 10 §) samt olika brott som gäller marknadsföring eller penningspel. Trots det har bestämmelsen om förordnande om spärrning av information enligt 185 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation enligt polisens bedömning tillämpats mycket lite. Enligt polisen beror den obetydliga tillämpningen delvis på att ett förordnande om spärrning av information också för allvarliga brott i allmänhet visar sig vara verkningslöst, när det inte kan riktas mot leverantören av lagring som finns utomlands eller är okänd. Av den orsaken har man på inrikesministeriets förvaltningsområde lyft fram behovet att göra det möjligt att i dessa fall rikta förordnandet mot det teleföretag som i andra hand förmedlar informationen. 

Under beredningen utreddes antal fall där paragrafen ovan tillämpats konkret vid tingsrätterna i Helsingfors, Birkaland och Egentliga Finland. Ingen av tingsrätterna lokaliserade sådana fall i sina arkiv I detta sammanhang finns det skäl att notera att de sökfunktioner som domstolarna använde inte var idealiska med hänsyn till karaktären hos begäran om information, varför man inte fick full klarhet i förekomsten av ansökningsärenden enligt paragrafen. Utifrån det breda spektrum av metoder som tingsrätterna använde för att utreda frågan kan man likväl sluta sig till att det inte har förekommit många fall. 

Enligt upphovsrättslagen (404/1961) kan domstolen, utöver administratören, förelägga även en tjänstlevererande mellanhand för en sändare eller server att avbryta åtgärder genom vilka material som kränker upphovsrätten förmedlas (upphovsrättslagen 60 c §). Enligt motiveringarna till upphovsrättslagen (RP 181/2014 rd) kan en sådan mellanhand vara till exempel ett telebolag som enbart erbjuder kunderna en nätförbindelse men som inte i allmänhet har avtalsförhållande med den olagliga tjänsten. Ett föreläggande enligt upphovsrättslagen kan enligt regeringspropositionen inte riktas mot andra förmedlare av meddelanden, såsom samfällighetsbeställare eller dem som äger intranät inom fastigheter, som inte självständigt erbjuder förbindelser till det allmänna nätet, utan utgör ett litet nätverk inom det. 

Med beaktande av lagstiftningen om upphovsrätt kan man anse att möjligheterna att ingripa i delningen av material som är skyddat av upphovsrätten och delningen av material som är förbjudet enligt strafflagen i någon mån är i obalans. Denna obalans framträder speciellt när det gäller brottslighet som samhälleligt sett bedöms som allvarlig, såsom sexuellt utnyttjande av barn som sker på internet. 

I lagen om åtgärder som hindrar spridning av barnpornografi (1068/2006) föreskrivs det om teleföretags frivilliga åtgärder för att förhindra material som innehåller sexuellt utnyttjande av barn. Enligt lagen har teleföretagen rätt att erbjuda sina tjänster så att de inte kan användas till att få åtkomst till webbplatser med barnpornografi. Syftet med bestämmelsen är att skydda barn och deras grundläggande rättigheter och gäller inte annan brottslighet. Bestämmelsen förpliktar inte heller teleföretagen utan ger dem endast rätt att förhindra åtkomst till webbplatser som innehåller sexuell utnyttjande av barn. 

3.12  Reglering av audiovisuella tjänster

Inledning  

Avd. VIII i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation innehåller bestämmelser som ska tillämpas på audiovisuella tjänster och radioverksamhet. Lagen tillämpas enligt 206 § på audiovisuella innehållstjänster som tillhandahålls av leverantörer som är etablerade i Finland. I och med det reviderade direktivet föreslås det att tillämpningsområdet för regleringen utvidgas från televisionsverksamhet och beställ-tv till videodelningsplattformstjänster. Det föreslås att bestämmelser om leverantörers etablering och tillhandahållande av tjänster i fråga om videodelningsplattformar tas in i ett eget kapitel i lagen. Begränsningen av tillämpningsområdet som ingår i 206 § 4 mom. 2 punkten i lagen enligt vilken lagen inte tillämpas på tidningars och tidskrifters elektroniska versioner ska preciseras i enlighet med direktivet så att bestämmelserna inte tillämpas på tidningars och tidskrifters videoklipp och rörliga bilder som ingår i det redaktionella innehållet. 

Definitioner 

Lagens 3 § innehåller definitioner av audiovisuellt program och audiovisuell innehållstjänst som föreslås bli preciserade så att de motsvarar definitionerna i direktivet. Videodelningsplattformstjänst, leverantör av videodelningsplattform och användargenererad video läggs till som nya definitioner i lagen. 

Anmälningar om bedrivande av verksamhet 

I 4 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation finns bestämmelser om anmälningar som ska göras till Transport- och kommunikationsverket. När direktivets tillämpningsområde utvidgats till att omfatta leverantörer av videodelningsplattformar kräver detta att leverantörerna omfattas av anmälningsskyldigheten. 

Beviljande och återkallande av programkoncession 

I 25 § i lagen anges de förutsättningar som ska uppfyllas för att Transport- och kommunikationsverket ska bevilja programkoncession för digital televisions- och radioverksamhet. På motsvarande sätt innehåller 28 § bestämmelser för beviljandet av programkoncession för kortvarig programverksamhet och 36 § om beviljande av programkoncession för analog radioverksamhet. 

Artikel 6 i AVMS-direktivet förpliktar medlemsstaterna att på lämpligt sätt säkerställa att de audiovisuella medietjänster som tillhandahålls av leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion inte innehåller någon uppmaning till våld eller hat mot en grupp eller en medlem av en grupp på någon av de grunder som anges i artikel 21 i stadgan och inte heller någon offentlig uppmaning att begå terroristbrott enligt artikel 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF. Bestämmelserna i 25, 28 och 36 § föreslås bli utvidgade så, att programkoncession bör beviljas en sökande om det inte finns uppenbart skäl för att misstänka att den sökande bryter mot bestämmelserna i 34 a kap. 1 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen om offentlig uppmaning till brott i terroristiskt syfte. 

Lagens 32 § innehåller bestämmelser om återkallande av programkoncession. Bestämmelsen föreslås bli ändrad så att koncessionen kan återkallas också om koncessionshavaren har gjort sig skyldig till ovan nämnd offentlig uppmaning till brott i terroristiskt syfte. 

Bestämmelser som gäller etablering av leverantörer av audiovisuella innehållstjänster 

Lagens 207 § innehåller bestämmelser om etablering av leverantörer av audiovisuella innehållstjänster. Med stöd av AVMS-direktivet är den grundläggande utgångspunkten för etableringen att en leverantör av audiovisuella innehållstjänster anses ha etablerat sig i Finland, om huvudkontoret finns i Finland och besluten om programtablåer eller programkataloger fattas i Finland. AVMS-direktivet föranleder emellertid ändringar till vissa delar i hur etableringen fastställs i andra situationer. När etableringen fastställs är det särskilt viktigt att bedöma i vilken medlemsstat en betydande del av de anställda som deltar i tillhandahållet av en audiovisuell medietjänst som hör till programmet arbetar. Närmare föreskrifter om etablering skulle utfärdas genom förordning av statsrådet. 

Europeiskt programutbud 

Lagens 209 § innehåller bestämmelser om europeiskt programutbud. Enligt paragrafen ska en utövare av televisionsverksamhet för europeiska program reservera största delen av sin årliga sändningstid för fritt mottagbara sändningar. 

Leverantörer av beställ-tv är enligt 4 mom. skyldiga att främja produktionen av och tillgången till europeiska program i sina tjänster, med hjälp av produktionsfinansiering, programköp, framhävande av europeiska produktioner och motsvarande metoder. Artikel 13 i AVMS-direktivet kräver ändring i skyldigheterna för leverantörer av beställ-tv att främja europeiska verk så, att de ska ge europeiska verk en andel på minst 30 procent i sina programkataloger och säkerställa verkens synlighet. 

Syn- och hörselskadades tillgång till programutbud 

I 211 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation ingår bestämmelser om ljud- och textningstjänst. Enligt bestämmelsen ska televisionsprogram på finska eller svenska förses med textning och andra program ska förses med referat eller med en tjänst där texten i ett textat program omvandlas till ljud (ljud- och textningstjänst). Ljud- och textningstjänsten ska införas i de allmännyttiga programutbud som avses i lagen om Rundradion Ab. Ljud- och textningstjänst ska också införas i programutbud som sänds med stöd av en riksomfattande programkoncession och som betjänar flera olika grupper bland allmänheten. Kommunikationsministeriet har genom sitt beslut av den 1 juni 2018 (9/03/2018) fastställt de programutbud som ska förses med ljud- och textningstjänst.  Dessa programutbud är för närvarande Yles, MTV Oy:s och Nelonens programutbud. För den del av deras programutbud som betjänar flera olika publikgrupper ska andelen ljud- och textningstjänst vara 75 procent av programmen och för de allmännyttiga programutbudens del 100 procent av programmen. Statsrådets förordning om televisions- och radioverksamhet (1245/2014) innehåller närmare bestämmelser om hur ljud- och textningstjänsten ska förverkligas och sändas. 

Artikel 7 i AVMS-direktivet förpliktar leverantörer av medietjänster, det vill säga såväl aktörer inom television som inom beställ-tv att fortlöpande och successivt göra sina tjänster mer tillgängliga för personer med funktionsnedsättning genom proportionella åtgärder. Leverantörer av medietjänster ska regelbundet rapportera om genomförandet av åtgärderna för tillgänglighet och dessutom utarbeta handlingsplaner för tillgänglighet för att fortlöpande och successivt göra sina tjänster mer tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Direktivet lämnar det däremot öppet hur tjänsterna i praktiken successivt bör göras tillgängliga. 

Vid bedömning av förverkligandet av skyldigheten avseende innehåll och tjänsternas tillgänglighet bör den snabba utvecklingen på marknaden för de audiovisuella medietjänsterna och det att gränserna för sändningstekniker håller på att suddas ut beaktas. Att titta på television är inte heller bundet till tid och plats. Man kan se televisionsprogram när man vill, bland annat via beställ-tv som förmedlas på internet. Man kan även se på television på flera olika enheter såsom på dator, på pekplatta och på mobiltelefon utöver den traditionella tv-mottagaren. Programvarorna och egenskaperna hos den terminalutrustning som används samt tjänstens tekniska genomförande påverkar vid sidan av den ljud- och textningstjänst som tillhandahålls användningen av ljud- och textningstjänsten såsom det framgår av den rapport som Annanpura Oy gjort på uppdrag av Transport- och kommunikationsverket. Suoratoistopalvelujen saavutettavuusraportti 2019, (Rapport om tillgänglighet i strömningstjänster), Traficoms forskningsrapporter och utredningar 31/2019, på finska. Enligt skäl 23 i ingressen i AVMS-direktivet omfattar direktivet emellertid inte funktioner eller tjänster som ger tillgång till audiovisuella medietjänster. 

De nuvarande bestämmelserna förpliktar inte leverantörer av beställ-tv att tillhandahålla ljud- och textningstjänst. Av aktörer inom television tillhandahåller Rundradion och MTV redan i nuläget ljud- och textningstjänster i sin beställ-tv. Enligt utredningar som gjorts under beredningen tillhandahålls ljud- och textningstjänster i beställ-tv i de övriga medieleverantörernas programutbud endast i marginell utsträckning. 

Lagstiftningen om tjänsters tillgänglighet föreslås bli utvidgad stegvis i utbudet på audiovisuella innehållstjänster så, att den i detta skede ska täcka en del av de programutbud på beställ-tv från aktörer inom television, där man redan för närvarande tillämpar skyldigheten till tillgänglighet på linjär tv. Ljud- och textningstjänstens andel av dessa beställ-tv-utbud ska vara 30 procent. Bestämmelsen föreslås bli utökad också med en skyldighet som gäller textningens kvalitet och som uppstått ur nationella behov (behandlas närmare i avsnittet om nationella ändringsbehov). 

Direktivet kräver att leverantörer av medietjänster regelbundet rapporterar om genomförandet av åtgärderna för tillgänglighet och dessutom utarbetar handlingsplaner för tillgänglighet för att fortlöpande och successivt göra sina tjänster mer tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Rapporterna och handlingsplanerna bör överlämnas till Transport- och kommunikationsverket. Direktivet förutsätter även att det för personer med funktionsnedsättning ska finnas en enda lättillgänglig kontaktpunkt online som ska vara allmänt tillgänglig för information och klagomål om tillgänglighetsfrågor. Det föreslås att uppgiften läggs till Transport- och kommunikationsverkets uppgifter. 

Audiovisuell kommersiell kommunikation 

Allmänna principer för audiovisuell kommersiell kommunikation ingår i 214 § i lagen. Artikel 28b.2 i AVMS-direktivet kräver att de allmänna principerna för marknadsföring vid sidan av utövare av televisionsverksamhet och leverantörer av beställ-tv till vissa delar även tillämpas på leverantörer av videodelningsplattformar. I en videodelningsplattformstjänst ska audiovisuell kommersiell kommunikation vara identifierbar och den ska uppfylla bestämmelserna om marknadsföring som strider mot god sed i 2 kap. 2 § i konsumentskyddslagen. De bestämmelser för marknadsföring som gäller alkohollagen, tobakslagen och läkemedelslagen tillämpas även på videodelningsplattformstjänster. Tillämpningen av bestämmelser på videodelningsplattformarstjänster föreslås att tas in i 226 a § och 226 c §i ett nytt 26 a kap. 

Avbrytande av vissa audiovisuella program för reklam 

Enligt 216 § i lagen får filmer, televisionsfilmer, nyhetsprogram och barnprogram som ingår i televisionsverksamhet avbrytas för reklaminslag eller teleshopping en gång i varje tablålagd period på 30 minuter. Barnprogram får dock avbrytas för reklaminslag eller teleshopping endast om programmets tablålagda längd överstiger 30 minuter. Artikel 20.2 i det förnyade direktivet förbjuder teleshoppingsändningar under barnprogram. Paragrafen ska ändras så att den motsvarar direktivet. 

Produktplacering 

Enligt 220 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation är produktplacering förbjuden i andra program än filmer, filmer eller serier producerade för audiovisuella innehållstjänster, sportprogram och lätta underhållningsprogram. Enligt artikel 11.2 i direktivet är produktplacering i princip tillåtet i alla audiovisuella medietjänster. Produktplacering är dock inte tillåten i nyhets- och aktualitetsprogram, program om konsumentfrågor, religiösa program och barnprogram. Bestämmelsen ska ändras så, att produktplacering tillåts i andra program än de som nämns i artikeln. 

Tidsbegränsningar för teleshoppingsändningar och televisionsreklam 

Mängden reklam regleras i 222 §. Enligt bestämmelsen får reklamens och teleshoppinginslagens längd per timme mellan hela klockslag inte överstiga 12 minuter, med undantag för kanaler på vilka endast teleshopping sänds. Till den tiden räknas inte meddelanden från en utövare av televisionsverksamhet som gäller dennas egna audiovisuella program, produkter med direkt koppling till program, sponsormeddelanden, produktplacering, ideell och samhällelig reklam som avses i 224 § eller i 225 § avsedda sändningsblock som är reserverade för teleshopping. 

Artikel 23 i direktivet kräver ändring av tidsgränserna i 222 § så, att andelen televisionsreklam och teleshoppinginslag under perioden mellan kl. 6.00 och 18.00 inte får överstiga 20 procent. Andelen televisionsreklam och teleshoppinginslag under perioden mellan kl. 18.00 och 24.00 får inte överstiga 20 procent. Bestämmelsen måste dessutom ändras så, att tidsgränsen inte heller omfattar meddelanden om program och audiovisuella medietjänster från andra enheter som tillhör samma mediegrupp och inte neutrala inramningar mellan redaktionellt innehåll och tv-reklaminslag eller teleshoppinginslag, och mellan enskilda inslag. 

Avbrytande av vidaresändning av televisionsprogramutbud 

Enligt 339 § i lagen får statsrådet för högst en månad bestämma att vidaresändning av televisionsprogramutbud med ursprung utanför Finland ska avbrytas, om man i programutbudet på ett uppenbart sätt och upprepade gånger gör sig skyldig till sådan hets mot folkgrupp som är straffbar enligt 11 kap. 10 § i strafflagen, eller grovt bryter mot bestämmelserna i 6 § i lagen om bildprogram. Det föreslås att bestämmelsen ändras på de sätt som möjliggörs i artikel 3 i direktivet så, att den vid sidan av tv-program även ska gälla beställ-tv. Dessutom föreslås det att regleringen ändras så, att det får bestämmas att vidaresändning av audiovisuella innehållstjänster som kommer från ett land utanför Finland ska avbrytas också om man i programmet upprepade gånger bryter mot strafflagens bestämmelser om offentlig uppmaning till brott i terroristiskt syfte. 

Bestämmelser i AVMS-direktivet som kräver ny lagstiftning 

Information om utbud av audiovisuell innehållstjänst 

Artikel 5 i AVMS-direktivet ålägger leverantörer av audiovisuella innehållstjänster att sörja för att mottagarna av deras tjänster hela tiden på ett enkelt sätt har direkt tillgång till åtminstone information i enlighet med artikeln. Anmälningsskyldigheten har tidigare ansetts blivit satt i kraft genom 5 § i lagen om lag om yttrandefrihet i masskommunikation (460/2003) i masskommunikation. Enligt bestämmelsen skall den som utövar programverksamhet och den ansvariga redaktören se till att i programverksamheten meddelas vem som utövar programverksamheten och vem som är ansvarig redaktör. Det reviderade AVMS-direktivet kräver emellertid mer omfattande anmälningsskyldigheter. Därför föreslås det att bestämmelser om saken tas in i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. 

Enligt artikel 5 i direktivet får medlemsstaterna anta lagstiftningsåtgärder som föreskriver att leverantörer av audiovisuella innehållstjänster under deras jurisdiktion, utöver den information som anges ovan, ska tillhandahålla information om sin ägarstruktur, inbegripet verkliga ägare. I rapporten Medie- och kommunikationspolitikens tillstånd och mätning (Kommunikationsministeriets publikationer 4/2018, på finska) betonas betydelsen av att ägandet är genomskinligt för att garantera mediernas mångfald, värdepluralism och frihet. Att enbart ägaruppgifterna är offentliga räcker dock inte till för att garantera genomskinlighet. Allmänheten och offentliga aktörer bör garanteras lätt och direkt tillträde till uppdaterade uppgifter om mediers ägarstrukturer. Det har konstaterats vara invecklat att få heltäckande och uppdaterade uppgifter, och därför föreslås det att lagen får uttryckliga bestämmelser om anmälan som gäller uppgifter om ägarstruktur. 

Bestämmelser om videodelningsplattformstjänster

Bestämmelserna om leverantörer av videodelningsplattformar i artikel 28a och 28b i direktivet kräver ett nytt slag av reglering för att skydda minderåriga och allmänheten från olagligt och skadligt innehåll och olämplig marknadsföring. Bestämmelserna ska tas in i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation och lagen om bildprogram. Det föreslås att lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation kompletteras med en bestämmelse enligt vilken en leverantörer av videodelningsplattformar i sina användningsvillkor ska ta med föreskrifter som förbjuder nedladdning av sådant innehåll i tjänsten som innehåller en uppmaning till terroristisk gärning, hatprat, våldsskildring eller barnpornografiskt material, vilket är straffbart enligt strafflagen I användningsvillkoren ska det också bestämmas att de allmänna principerna för reklam ska iakttas i audiovisuell kommersiell kommunikation som ingår i program och användargenererade videor. Plattformarna bör förverkliga också andra relevanta åtgärder för att uppfylla direktivets krav. Tjänstens användare bör bland annat tillhandahålla sätt att anmäla illegalt innehåll på plattformen. Leverantörerna av videodelningsplattformar bör för användare som laddar ner videoklipp även tillhandahålla en funktion där man kan anmäla om de innehåller reklam. 

Bestämmelser föreslås i lagen om bildprogram (710/2011) till den del de gäller skydd av minderåriga mot innehåll som skadar minderårigas utveckling. Lagen om bildprogram får enligt förslaget en ny paragraf enligt vilken leverantörer av videodelningsplattformar är skyldiga att genomföra relevanta åtgärder för att skydda barn från innehåll som skadar deras utveckling. Leverantörerna av videodelningsplattformar får besluta om att välja de utvägar som lämpar sig bäst för situationen i enlighet med de allmänna principer som ska fastställas. Det blir Nationella audiovisuella institutets uppgift att kontrollera att också dessa skyldigheter enligt lagen om bildprogram iakttas. 

Bestämmelser i AVMS-direktivet som inte kräver ändringar i lagstiftningen 

Uppmaning till självreglering och gemensam reglering 

Enligt artikel 4a i direktivet ska medlemsstaterna uppmana till användning av samreglering och främja självreglering genom uppförandekoder som antas på nationell nivå inom de områden som samordnas genom direktivet i den utsträckning som deras rättsordningar tillåter. Enligt skäl 14 i ingressen till direktivet kan medlemsstaterna dock inte åläggs att upprätta system för själv- eller samreglering, eller bådadera, eller att funktioner för samreglering som redan finns i medlemsstaterna och som fungerar effektivt avbryts eller äventyras. 

Finland har redan väl fungerande mekanismer för självreglering i bruk för den audiovisuella branschen och mediebranschen såsom Opinionsnämnden för massmedier (ONM) som tolkar god journalistisk sed. Merparten av de finländska medierna hör till sammanslutningar som undertecknat ONM:s basavtal, och då kan ONM direkt behandla anmälningar som riktar sig mot dem. Näringslivets självregleringsorgan Reklametiska rådet som arbetar under Centralhandelskammaren ger utlåtanden bland annat om huruvida reklam eller annat förfarande inom marknadsföringen strider mot god sed med beaktande av Internationella Handelskammarens (ICC) regler för marknadsföring. Självregleringen av marknadsföringen är medieneutral såväl när det gäller regelverk som när det gäller Reklametiska rådets behörighet. Rådet har redan under flera år gett utlåtande om reklam som visats på videodelningsplattformar. Olika myndigheter såsom konsumentombudsmannen, Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården Valvira och Nationella audiovisuella institutet uppmanar till självreglering på de områden som täcks av AVMS-direktivet. I lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation innehåller 303 § 6 mom. en uttrycklig bestämmelse om att Transport- och kommunikationsverket ska främja samreglerings- och självregleringsåtgärder inom branschen. Med beaktande av de ovan nämnda omständigheterna föreslås ingen precisering av regleringen till denna del. 

Skydd av minderåriga mot reklam för ohälsosamma livsmedel 

Enligt artikel 9.4 ska medlemsstaterna uppmana till användning av samreglering och främjande av självreglering genom uppförandekoder i enlighet med direktivet avseende olämpliga audiovisuella kommersiella meddelanden som åtföljer eller ingår i barnprogram och som avser livsmedel eller drycker som innehåller näringsämnen eller ämnen som har en näringsmässig eller fysiologisk effekt, särskilt fett, transfettsyror, salt eller natrium och sockerarter, som enligt rekommendationer inte bör utgöra en alltför stor del av den totala kosten. Bestämmelsen ingick redan tidigare i direktivet med nästan samma innehåll. Medlemsländerna ska enligt artikel 28b i AVMS-direktivet också uppmana leverantörerna av videodelningsplattformar till samreglering och självreglering för att minska osakliga kommersiella meddelanden som barn utsätts för. Genom uppförandekoderna ska man sträva efter att i verkligheten minska barns och minderårigas exponering för audiovisuella kommersiella meddelanden som avser sådana livsmedel och drycker. Uppförandekoderna ska också syfta till att säkerställa att audiovisuella kommersiella meddelanden inte betonar positiva näringsmässiga egenskaper hos sådana livsmedel och drycker. 

I 2 kap. 1 § i konsumentskyddslagen förbjuds marknadsföring som strider mot god sed och förfaranden som är otillbörliga mot konsumenterna. Konsumentombudsmannen, Institutet för hälsa och välfärd och Livsmedelssäkerhetsverket (numera Livsmedelsverket) har 2004 utarbetat rekommendationer till annonsörer om marknadsföring av livsmedel till barn. Rekommendationen har setts över 2015 vad gäller hänvisningarna till lagar. Vid sidan av spelregler för marknadsföringen presenteras exempel på fall som kommit upp i marknadsdomstolens beslutspraxis och i konsumentombudsmannens tillsynsarbete i rekommendationen. I tillsynen över marknadsföringen har man ingripit i reklam för livsmedel som speciellt riktas till barn, där uppmärksamheten på ett olämpligt sätt fästs vid omständigheter som är oväsentliga med tanke på livsmedlen såsom hjältar och seriefigurer för barn, leksaker och tävlingar som kombineras med livsmedel eller där det ges oriktig eller oväsentlig information om att livsmedel är hälsosamma. Konsumentombudsmannens praxis och rekommendation kan anses vara så pass tydlig att den instruerar verksamheten i branschen och gör det möjligt att bilda egna uppförandekoder för branschen. 

Livsmedelsbranschen har också själv utarbetat anvisningar för marknadsföring av livsmedel till barn. Utgående från möten med intressentgrupper under beredningen kan branschens självreglering anses fungera, och inget behov av tilläggsreglering har visat sig. Folkhälsoaspekterna i bakgrunden för direktivet är synnerligen viktiga. Företagarna inom branschen uppmuntras till att ytterligare utveckla och vid behov uppdatera sina anvisningar om marknadsföring av livsmedel och drycker som innehåller mycket fett, salt eller socker till minderåriga. 

Skydd av minderåriga mot alkoholreklam 

Enligt artikel 9.3 i AVMS-direktivet ska medlemsstaterna uppmana till användning av samreglering och främjande av självreglering genom uppförandekoder i enlighet med artikel 4a.1 avseende olämpliga audiovisuella kommersiella meddelanden avseende alkoholhaltiga drycker. Genom uppförandekoden ska man på ett framgångsrikt sätt försöka minska mängden kommersiella meddelanden om alkoholdrycker som minderåriga utsätts för. 

Om marknadsföring av alkoholdrycker föreskrivs i alkohollagen (1102/2017). Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården Valvira har den 20 februari 2018 utfärdat en anvisning om marknadsföring av alkohol. I anvisningen presenteras även tillsynsmyndighetens beslutspraxis hittills. Enligt vad som konstateras i anvisningen är marknadsföring av bland annat svaga alkoholdrycker förbjuden om den riktar sig till minderåriga eller till andra personer som alkoholdrycker inte får säljas till. Reklamen får inte heller vara sådan att den lockar minderåriga till att använda alkoholdrycker. Reklamen kan ha en omedelbar inverkan om man med reklamen lockar minderåriga att köpa alkoholdrycker, eller indirekt, när man med reklamen skapar positiva intryck och attityder till den aktuella alkoholdrycken och till alkoholbruk. Även indirekt alkoholreklam som riktas till minderåriga är förbjudet. Valviras anvisningar kan anses styra bildandet av egna anvisningar på området. Det föreslås inte att lagstiftningen preciseras till denna del. 

Själv- och samreglering av videodelningsplattformar 

Enligt artikel 28b.4 ska medlemsstaterna uppmana leverantörer av videodelningsplattformar till användning av själv- och samreglering på nationell nivå med hjälp av godtagbara uppförandekoder för att skydda allmänheten från program, användargenererade videor och audiovisuella kommersiella meddelanden som innehåller uppmaning till våld eller hat mot en grupp eller en medlem av en grupp på någon av de grunder som anges i artikel 21 i stadgan. Dessutom ska man uppmana till samreglering för att skydda allmänheten från program, användargenererade videor och audiovisuella kommersiella meddelanden som innehåller offentlig uppmaning att begå terroristbrott, innehåll som gäller barnpornografi och rasistiska och främlingsfientliga brott enligt artikel 28b.1 i artikeln. Enligt artikel 28b.10 får också medlemsstaterna och kommissionen främja självreglering genom uppförandekoder på unionsnivå. 

Europeiska kommissionen och vissa informationsteknikföretag har den 31 maj 2016 publicerat en uppförandekod som innehåller förbindelser att förhindra olaglig hatpropaganda på nätet i Europa. Verkställandet av uppförandekoden följs upp av en arbetsgrupp i Europeiska kommissionen. I statsrådets nationella program för de grundläggande och mänskliga rättigheterna 2017–2019 ingår ett projekt för verkställande av uppförandekoden i Finland. Justitieministeriet har inlett samarbete mellan myndigheter, nätplattformar (inklusive leverantörer av videodelningsplattformar) och frivilligorganisationer för att effektivisera ingripandet i olaglig hatpropaganda. Som en del av utvecklingen av samarbetet avtalar man vid behov om kontakter mellan aktörer i olika roller, bildar de nätverk som behövs, skapar klarhet i olika aktörers roll avseende verkställandet av uppförandekoden och strävar efter att identifiera och ta fram sätt att effektivisera ingripandet i förbjuden hatpropaganda inklusive raderande av det på internet. 

Efter att programmet om de grundläggande och mänskliga rättigheterna godkändes har kommissionen utfärdat ett meddelande mot olagligt nätinnehåll (”Hantering av olagligt innehåll online, Mot ett ökat ansvar för onlineplattformar” COM (2017) 555, av den 28 september 2017) samt en rekommendation om åtgärder för att effektivt bekämpa olagligt innehåll online (rekommendation av den 1 mars 2018 om åtgärder för att effektivt bekämpa olagligt innehåll online (COM(2018)1177 final)). I rundabordssamtal mellan ministerier, myndigheter och nätplattformar har man behandlat bekämpning av olaglig hatpropaganda, det ovan nämnda meddelandet från kommissionen om olagligt innehåll online och nätplattformarnas ansvar och kommissionens rekommendationer i ärendet samt den gällande nationella lagstiftningen och rättspraxis. Dessutom har man utbytt praktiska erfarenheter om moderering. Ämnet har en synlig plats även i regeringsprogrammet för statsminister Sanna Marins regering. Enligt programmet ska sektorsövergripande åtgärder genomföras under regeringsperioden genom vilka man kraftigare än i nuläget ingriper i organiserade trakasserier, hot och riktade trakasserier som hotar yttrandefriheten, myndigheternas verksamhet, forskning och informationsförmedling. 

I detta skede föreslås det inte någon separat bestämmelse i lagen om att uppmana videodelningsplattformar till själv- och samreglering med beaktande av de sektorsövergripande projekt som är under arbete och nya projekt som uppmanar till själv- och samreglering. I Finland har det inte heller under det att propositionen utarbetades utvecklats någon marknad för utbud på videodelningsplattformstjänster bestående av nationella aktörer enligt AVMS-direktivet som kunde möjliggöra utarbetandet av en egen uppförandekod för leverantörer av videodelningsplattformar. 

Varningsmeddelanden 

Medlemsstaterna ska enligt artikel 7.5 säkerställa att information vid kriser, inbegripet tillkännagivanden och meddelanden till allmänheten vid naturkatastrofer, som offentliggörs genom audiovisuella medietjänster, tillhandahålls så att den är tillgänglig för personer med funktionsnedsättning. 

Enligt 279 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation gäller skyldigheten att förmedla varningsmeddelanden i fråga om utövare av televisionsverksamhet kanaler som tjänar allmänintresset och i fråga om utövare av radioverksamhet alla aktörer som har programkoncession för utövande av radioverksamhet enligt 34 §. Rundradion har dessutom skyldighet att förmedla myndighetsmeddelanden i televisions- och radioprogramutbud som det föreskrivs separat om i lagen om Rundradion Ab (1380/1993). Utöver television och radio finns varningsmeddelandena att läsa på text-TV och dessutom kan regionala varningsmeddelanden med hjälp av 112 Suomi-appen som installerats på mobila enheter sändas utgående från telefonens lokaliseringsuppgifter. Direktivet anses inte kräva någon ny lagstiftning till denna del. 

Skydd av minderåriga mot skadligt innehåll 

Om begränsningar av tillhandahållandet av bildprogram för att skydda barn anges i lagen om bildprogram. Tillämpningsområdet för lagen om bildprogram är till vissa delar mer omfattande än direktivet. Lagen tillämpas enligt bestämmelsen om tillämpningsområde i 2 § utöver på televisionsverksamhet och beställ-tv även på annat tillhandahållande av bildprogram, till exempel på förevisningar på biograf och på spridning av bildprogramupptagningar. Tillämpningsområdet är mer omfattande även så till vida att definitionen på bildprogram i 3 § 1 punkten i lagen täcker allt innehåll som är avsett att med tekniska medel ses i form av rörliga bilder. Här ingår utöver filmer, tv-program och annat motsvarande även digitala spel. 

Ett bildprogram betraktas som skadligt för barns utveckling, om det på grund av sina våldsinslag eller sitt sexuella innehåll eller genom att skapa ångest eller på något annat jämförbart sätt kan ha skadlig inverkan på barns utveckling. Vid bedömningen av skadligheten hos ett bildprogram ska det beaktas i vilket sammanhang och på vilket sätt händelserna i programmet skildras. 

Den centrala utgångspunkten i lagen om bildprogram är skyldigheten för tillhandahållare av bildprogram i 5 § att klassificera bildprogrammen och i programmet eller i samband med det ha en tydlig märkning som anger åldersgränsen och innehållet. Undantag från skyldigheten att klassificera och märka bildprogram på basis av innehållet, framställningssyftet och på basis av tillstånd från Nationella audiovisuella institutet anges i 9–11 §. 

Begränsningarna av tillhandahållandet av bildprogram är strängast för program med en åldersgräns på 18 år. Tillhandahållandet av ett sådant program för minderåriga är enligt 6 § 1 och 2 mom. i lagen helt förbjudet så när som på två undantag. Ett program får sändas i televisionsprogramutbudet på en tid då personer under 18 år inte i allmänhet ser på television eller som en sådan sändning som fordrar avkodningsutrustning för att ses. Lagstiftningen har till denna del ansetts uppfylla kravet i artikel 6a i direktivet enligt vilket det skadligaste innehållet ska vara föremål för de striktaste åtgärderna. 

Vad gäller program med åldersgränsen 7, 12 eller 16 år får leverantören av bildprogram enligt 6 § 3 mom. i lagen friare välja åtgärder för att se till att bildprogrammen inte är tillgängliga för personer yngre än åldersgränsen. Eventuella åtgärder är till exempel val av sändningstid, system med spärrning eller avkodning eller kontroll av åldern på annat sätt. Enligt 6 § 5 mom. i lagen om bildprogram ska leverantören av ett bildprogram informera om åldersgränserna och andra metoder för att skydda barn i samband med tillhandahållandet av program. 

Utöver skyldigheterna i lagen stöds skyddet av barn av självreglering bland leverantörerna av bildprogram. I lagen om bildprogram uppmanar 8 § leverantörer av bildprogram att ta fram uppförandekoder. Enligt bestämmelsen kan leverantörer av bildprogram ta fram uppförandekoder för att främja goda seder för tillhandahållandet av bildprogram samt för att främja mediefostran. Televisionsbolagen, inklusive Rundradion Ab, har utarbetat en så kallade uppförandekod där man mer ingående har avtalat bland annat om tidpunkter för programmens sändningstider. Televisionsbolagen har förbundit sig att beakta tittarvanorna hos barn i olika åldrar och barnskyddet i placeringen av program. Dessutom informerar televisionsbolagen allmänheten om bildprogrammens åldersgränser och ändringar som gäller dem, samt utnyttjar sina egna responskanaler som gäller tider när bildprogram visas och åldersgränser när de tar emot respons från allmänheten. Märkning av åldersgräns för och skadlighet i ett bildprogram anmäls i samband med programinformationen. Allmänheten kan också ge Nationella audiovisuella institutet respons via tjänsten www.ikärajat.fi (på finska). Utgående från responsen kan enskilda program tas upp för omklassificering. 

Tillsynsmyndighet för iakttagandet av lagen om bildprogram är Nationella audiovisuella institutet under undervisnings- och kulturministeriet. I institutet ansvarar ansvarsområdet för mediefostran och klassificering av bildprogram för främjande av mediefostran och för den klassificering och tillsyn som föreskrivs i lagen om bildprogram samt för utbildningen av klassificerare av bildprogram. Den gällande lagen om bildprogram har redan i nuläget ansetts uppfylla artikel 6a i direktivet, och artikeln kräver inga ändringar i lagen om bildprogram. 

Främjande av medieläskunnighet 

Finland förverkligar redan i nuläget på flera olika sätt det främjande av medie- och informationskunnighet som krävs i artikel 33a i direktivet. 

Nationella audiovisuella institutet är en central aktör vad gäller främjandet av medieläskunnighet och mediefostran med uppgift att bland annat främja mediefostran, mediekunskap och säker medieomgivning för barn samt informera om ärenden som gäller barn och medier. Institutet är det nationella centret för mediefostran och samarbetar med aktörer i olika sektorer. Institutet koordinerar till exempel Mediekunskapsveckan och Spelveckan som samlar organisationer, företag och aktörer inom offentliga sektorn. I den riksomfattande planeringen av Mediekunskapsveckan deltar årligen cirka 50 organisationer, och den genomförs i cirka 2000 skolor, daghem, bibliotek, ungdomsgårdar och på andra lokala ställen. 

Medieläskunnighet hör till som en del av de nuvarande grunderna för läroplanerna för den grundläggande utbildningen och gymnasieutbildningen, grunderna för planen för småbarnspedagogik samt av grunderna för yrkesexamina och fristående examina. Medieläskunnighet har placerat sig som en del av den övergripande samlade kompetensen multilitteracitet, men dessutom främjas mediekunskap mångsidigt även på området för informations- och kommunikationsteknisk kompetens samt ämnesvis som en del av olika läroämnen. Läroplanerna är förpliktande för utbildningsanordnarna. 

Arbete som gäller medieläskunnigheten görs utöver på undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde även på annat håll inom statsförvaltningen i frågor som gäller olika myndigheter. Till exempel Konkurrens- och konsumentverket främjar medieläskunnighet i konsumentärenden, justitieministeriet i arbetet mot diskriminering och hatpropaganda och polisen i sin nätpolisverksamhet. 

I Finland är organisationsfältet mycket aktivt i främjandet av mediefostran och medieläskunnighet. I verksamheten deltar till exempel barn-, ungdoms- och familjeorganisationer, organisationer inom konst- och kulturfostran, organisationer inom förebyggande arbete bland missbrukare samt organisationer inom vuxenutbildning och seniororganisationer. Även företag arbetar med mediefostran antingen som samarbetspartner i projekt eller som en del av sin verksamhet inom samhällsansvar. Undervisnings- och kulturministeriet stöder mediefostran och främjandet av medieläskunnighet genom statsunderstöd. 

Lagen om Rundradion Ab ålägger Rundradion de offentliga uppgifterna att bland annat stödja demokratin och enskildas möjlighet att påverka samt erbjuda möjligheter till lärande och självutveckling. Rundradion främjar medieläskunnighet bland annat genom att informera, genom självstudiematerial som finns i dess webbtjänster och genom att genomföra olika funktioner (bland annat funktionen Uutisluokka för skolelever, på finska) och kampanjer och genom att delta som samarbetspartner i andras projekt. 

Nationella regleringsmyndigheter 

Enligt artikel 30 i direktivet ska medlemsstaterna garantera att nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan är oberoende och att de utövar sina befogenheter på ett opartiskt och öppet sätt. Enligt artikeln ska nationella tillsynsmyndigheter inte heller begära eller ta emot instruktioner från något annat organ i samband med utövandet av de uppgifter som de tilldelats. Tillsynsmyndigheternas befogenheter ska anges i lag. Dessutom ska det föreskrivas om utnämning och avsättning av chefer för nationella tillsynsmyndigheter och nationella tillsynsorgan samt mandatets längd. Medlemsstaterna ska också säkerställa att det finns effektiva överklagandemekanismer på nationell nivå. 

Bestämmelsen i direktivet anses inte kräva nya bestämmelser i den nationella lagstiftningen. Förutsättningarna för myndighetsverksamhet ingår redan i nuläget i rättsstatsprincipen enligt grundlagen, i den allmänna förvaltningsrättsliga lagstiftningen och i den finländska förvaltningskulturen. Enligt 2 § 3 mom. i grundlagen ska all utövning av offentlig makt bygga på lag. En myndighets uppgift är således att tillämpa gällande lagar som fastställer dess uppgifter och behörighet. En högre myndighet får inte på ett juridiskt bindande sätt ingripa i verksamheten hos ett underställt förvaltningsorgan när det använder sin beslutanderätt. Ett ministerium får emellertid till exempel utfärda allmänna föreskrifter och anvisningar till ett underställt ämbetsverk om utförandet av förvaltningsuppgifter. Ministeriet får däremot inte bestämma hur ämbetsverket ska avgöra ett enskilt förvaltningsärende. Ministeriet får inte heller förbehålla sig beslutanderätten i ett enskilt ärende som hör till ämbetsverkets behörighet, om inte denna förbehållsrätt uttryckligen fastställts för det i lag. 

Principerna för god förvaltning enligt förvaltningslagen förutsätter att en myndighet behandlar dem som uträttar ärenden hos förvaltningen jämlikt och använder sin behörighet uteslutande för ändamål som är godtagbara enligt lag. Myndigheternas åtgärder skall vara opartiska och stå i rätt proportion till sitt syfte. Offentligheten i myndigheternas verksamhet regleras i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999), enligt vars 20 § en myndighet skall främja öppenhet i sin verksamhet och bland annat sammanställa statistik och andra publikationer inom sitt verksamhetsområde. Enligt offentlighetsprincipen är handlingar som lämnats till en myndighet offentliga. 

Om Transport- och kommunikationsverkets uppgifter anges i lagen om Transport- och kommunikationsverket (935/2018). Enligt 4 § i lagen utnämner statsrådet en generaldirektör för Transport- och kommunikationsverket. Generaldirektörens mandatperiod är enligt 9 a § i statstjänstemannalagen (750/1994) och 28 § 6 punkten i statstjänstemannaförordningen (971/1994) fem år. Statstjänstemannalagen innehåller bestämmelser om uppsägning av tjänstemän, vilket även tillämpas på ämbetsverkets generaldirektör. Ett tillsynsbeslut av Transport- och kommunikationsverket får enligt 43 kap. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation i regel överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen och vidare hos högsta förvaltningsdomstolen. 

Nationella audiovisuella institutets verksamhet regleras i lagen om Nationella audiovisuella institutet (1434/2007). Centralen för mediefostran och bildprogram i institutet övervakar att lagen om bildprogram följs, och till dess uppgifter hör bland annat klassificering av bildprogram. Beslut om klassificering av bildprogram som fattats av Centralen för mediefostran och bildprogram får överklagas genom besvär hos bildprogramsnämnden. Bildprogramsnämnden består enligt 32 § i lagen om bildprogram (7110/2011) av en ordförande och en vice ordförande samt fyra andra medlemmar, som var och en ska ha en personlig ersättare. Statsrådet förordnar medlemmarna och ersättarna för tre år i sänder. På jäv för nämndens medlemmar tillämpas bestämmelserna om jäv för domare. Medlemmarna ska avge domarförsäkran. Omprövning får begäras av annat beslut som centralen har fattat. Begäran om omprövning görs hos centralen. Ändring i beslut om omprövning får sökas genom besvär. 

Enligt 3 § i statsrådets förordning om Nationella audiovisuella institutet (712/2013) är chefen för Nationella audiovisuella institutet en direktör. Ansvarsområdena leds av biträdande direktörer. Direktören utnämns av undervisnings- och kulturministeriet. Enligt 7 § i förordningen utnämns biträdande direktören för Ansvarsområdet för mediefostran och klassificering av bildprogram av undervisnings- och kulturministeriet. Vidare enligt 5 § i förordningen avgörs ärenden enligt lagen om bildprogram (710/2011) vid institutet av biträdande direktören för ansvarsområdet för mediefostran och klassificering av bildprogram. 

Nationella ändringsbehov 

I 26 § 3 mom. i lagen om lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation, som reglerar beviljande av programkoncession, föreslås att en skyldighet om en daglig minimisändningstid av programutbud läggs till. Enligt bestämmelsen bör programutbud sändas minst 8 timmar om dagen. Det kan krävas att en televisionsaktörs programutbud är tillräckligt heltäckande för allmänintresset och på så sätt kan tjäna en så omfattande publik som möjligt. Avsikten med ändringen är att trygga yttrandefriheten och tillgodoseendet av värdepluralism i kommunikationen. 

I lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation innehåller 30 § bestämmelser om överföring av programkoncession för televisionsverksamhet som även tillämpas på analog radioverksamhet enligt 5 kap. I bestämmelsen föreslås preciseringar av teknisk natur som gäller myndigheters behörighet och tidsfrist för beviljande av förhandsbeslut. 

I lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation innehåller 211 § bestämmelser om syn- och hörselskadades tillgång till programutbud. Det föreslås att bestämmelsen kompletteras med en skyldighet som gäller textningens kvalitet och som uppstått ur nationella behov. De aktörer som för närvarande omfattas av textningsskyldigheten tillhandahåller textningstjänsten på olika sätt. Tjänsten kan tillhandahållas med hjälp av mänsklig arbetskraft eller automatisk taligenkänningsteknik. Om tjänsten tillhandahålls enbart med hjälp av automatisk taligenkänningsteknik kan det för närvarande uppstå problem med textningskvaliteten bland annat på grund av att tekniken är outvecklad, vilket gör det svårare att förstå programinnehållet. 

Man håller för närvarande på att utarbeta en nationell kvalitetsstandard för textningen av tv-program. I kvalitetsstandarden samlas element för vad god textning består av och vad som krävs av den. I projektets första etapp har en kvalitetsstandard för översatt textning utarbetats och den andra ska kvalitetskraven på textning av program undersökas. Projektet har påbörjats av Suomen kääntäjien ja tulkkien liitto - Finlands översättar- och tolkförbund ry, Språkexperter rf och Institutet för de inhemska språken. Projektet genomförs i samarbete med aktörer som producerar textning. 

För att ett kvalitetskraven ska vara uppfyllda krävs det när det gäller program som omfattas av en textningsskyldighet att textningen har genomförts på ett sätt som är tillräckligt klart och begripligt ur tittarens synvinkel. Transport- och kommunikationsverket ska enligt förslaget bedöma om kvaliteten hos en textningstjänst är tillräcklig. Vid bedömningen beaktas de standarder som hänför sig till textningens kvalitet och den tekniska utvecklingen. Genom kvalitetskravet främjas det att ljud- och textningsskyldigheterna tillgodoses fullständigt för grupper med särskilda behov. 

Lagens 228 § innehåller bestämmelser om kanalplatsnumrering. Bestämmelsen föreslås bli ändrad så att uppgifter som gäller ändringar av kanalplatsnumrering bör tidsanpassas till att ske i samband med byte av programkoncessionsperiod. Ändringar i kanalplatsnumreringen påverkar både konsumenter och televisionsaktörer. För konsumentens del kräver ändringar i kanalnumreringen att televisionskanalerna ställs in på nytt antingen genom kanalsökning eller med hjälp av en automatisk funktion hos mottagaren. Ändringar kan leda till förvirring hos konsumenterna och påverka deras etablerade tittarvanor. Kanalplatserna har ett betydande ekonomiskt värde för kommersiella televisionsaktörer, så för branschens del framhävs också på grund av att kanalerna är kända och att ett varumärke byggts upp under lång tid att numreringen är permanent och förutsägbar. Ändringar i kanalnumreringen föranleder även extra informationsarbete och kostnader. Ändringar bör även av de ovan nämnda orsakerna tidsanpassas till att ske i samband med att programkoncessionsperioden för televisionen byts, när den olägenhet de orsakar är så liten som möjligt. 

3.13  Placering

I lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation innehåller 28 kap. bestämmelser om placering av telekablar, radiomaster och basstationer samt anordningar som hör till dem. I markanvändnings- och bygglagen innehåller 161 § som gäller placering av samhällstekniska anordningar en begränsning av tillämpningsområdet enligt vilken placeringen av telekablar på en fastighet som ägs eller innehas av någon annan finns i informationssamhällsbalken (nuvarande lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation). I lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation täcker 28 kap. alla kablar och anordningar i kommunikationsnätet som tjänar allmänna datakommunikationsförbindelser. 

Enligt 229 § 1 mom. i lagen har teleföretag för allmänna kommunikationsförbindelser, under de förutsättningar som anges i 28 kap., rätt att på ett område som ägs eller innehas av någon annan placera: 1) telekablar med tillhörande utrustning, smärre konstruktioner och stolpar, 2) radiomaster med basstationer för mobilnät med tillhörande utrustning, kablar och smärre konstruktioner, 3) basstationer för mobilnät med tillhörande utrustning och kablar. 

Enligt 229 § 2 mom. får en sådan basstation med tillhörande utrustning och kabel under de förutsättningar som anges i 28 kap., också placeras i en byggnad som ägs eller innehas av någon annan. Enligt momentet finns bestämmelser om övriga förutsättningar för placering av sådana konstruktioner, delar av nät och utrustning som avses i 1 mom. annanstans i lag. Med rätt att placera utrustning avses en rätt som är jämförbar med privaträttsligt samtycke av en ägare till mark och byggnader att placera delar av kommunikationsnät på mark eller i en byggnad som ägs av någon annan. Därför ska ändå vid placering av utrustning andra bestämmelser i markanvändnings- och bygglagen samt lagstiftning som gäller miljön som eventuellt gäller placeringen tillämpas. Till exempel i lagen om trafiksystem och landsvägar (503/2005) föreskrivs det mer ingående om placering av telekablar på vägområden. 

I 229 § 3 mom. sägs, att om det inte med ägaren till en fastighet eller byggnad har avtalats om placering enligt 1 eller 2 mom. ska kommunens byggnadstillsynsmyndighet besluta om placeringen. Att komma överens om placering är emellertid det primära sättet att avtala om placeringen innan ärendet förs vidare till kommens byggnadstillsynstjänst för avgörande. Regleringen i 28 kap. kan anses ha betydelse vid främjandet av avtalsförhandlingar. Den kommunala byggnadstillsynsmyndighetens beslut om en placering är emellertid förfarandet i sista hand, om man inte kommer fram till ett avtal i ärendet med markens eller byggnadens ägare. Närmare bestämmelser om placering och dess villkor i fall där man inte kommer fram till ett avtal ingår i 28 kap. i lagen. 

Enligt 234 § får telekablar, radiomaster och basstationer inte placeras i strid med detaljplanen och inte heller så att genomförandet av gällande landskaps- eller generalplan försvåras. Placeringen får inte heller försvåra planläggningen. Dessutom är en förutsättning för placeringen enligt 234 § 2 mom. att placeringen inte på något annat sätt kan ordnas på ett tillfredsställande sätt och till skäliga kostnader. I placeringsbeslutet ska det beaktas att fastigheten och byggnaden inte åsamkas onödiga olägenheter. Enligt bestämmelsen får placeringen och underhållet av telekablar, radiomaster och basstationer med tillhörande utrustning inte orsaka sådana olägenheter eller skador för användningen av fastigheten och byggnaden som kan undvikas till skäliga kostnader. Dessutom ska telekablar enligt 234 § 3 mom. i lagen i den utsträckning det är möjligt placeras på sådana vägområden som avses i landsvägslagen (lagen om trafiksystem och landsvägar 503/2005) eller på sådana allmänna områden som avses i fastighetsbildningslagen (554/1995). 

Enligt bestämmelserna i 237 § har ägaren och innehavaren av en fastighet, kommunen i egenskap av ägare och innehavare av allmänna områden samt staten i egenskap av ägare och innehavare av allmänna vägområden rätt till full ersättning för olägenheter och skada som orsakats av placering. Om överenskommelse inte nås om ersättningen ska ärendet avgöras i den ordning som anges i inlösningslagen (603/1977). Enligt 239 § är ett teleföretag som ansöker om tillstånd skyldigt att för myndighetsuppgifterna betala en avgift till kommunen, enligt grunder som bestäms i en taxa som kommunen godkänt. 

Bestämmelser i kodexdirektivet som kräver ny lagstiftning 

Enligt artikel 57.1 i kodexdirektivet får behöriga myndigheter inte otillbörligt begränsa ibruktagandet av trådlösa accesspunkter med kort räckvidd vilkas fysiska och tekniska egenskaper kommissionen enligt artikeln ska specificera genom genomförandeakter. De behöriga myndigheterna får särskilt inte kräva något enskilt stadsplaneringstillstånd eller något annat enskilt förhandstillstånd för ibruktagandet av accesspunkter. De behöriga myndigheterna får dock begära tillstånd för ibruktagandet av accesspunkter på byggnader eller platser med ett arkitektoniskt eller historiskt värde eller med ett naturvärde som är skyddade i enlighet med nationell lag eller, om så behövs, med hänsyn till den allmänna säkerheten. 

Dessutom ska medlemsstaterna enligt artikel 57.4 säkerställa att operatörer får tillträde till all fysisk infrastruktur som förvaltas av nationella, regionala eller lokala offentliga myndigheter och tekniskt lämpar sig som värd för trådlösa accesspunkter med kort räckvidd eller som behövs för att sådana accesspunkter ska kunna förbindas med ett stamnät. Enligt artikeln ska myndigheterna tillgodose varje rimlig begäran om tillträde enligt rättvisa, skäliga, transparenta och icke-diskriminerande villkor, som ska medge insyn via en central informationspunkt. 

De ovan framställda bestämmelserna i artikel 57 kräver nya bestämmelser i 28 kap. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation, då lagstiftningen i kapitlet ska tillämpas även på placering av trådlösa accesspunkter med kort räckvidd på grund av specialbestämmelserna i direktivet. På grund av specialbestämmelsen anses det nödvändigt att genom definition särskilja accesspunkter från andra basstationer. De mest betydande ändringarna som direktivet föranleder i 28 kap. följer av den huvudregel i artikel 27 i direktivet enligt vilken myndigheterna inte får kräva stadsplaneringstillstånd eller något annat enskilt förhandstillstånd för ibruktagandet av accesspunkter samt den reglering som direktivet kräver om rätten att placera trådlösa accesspunkter med kort räckvidd på fastigheter, i byggnader och i andra konstruktioner som förvaltas av myndigheter. 

3.14  Utrustning som används i kommunikationsnätens kritiska delar

Det digitala samhället och merparten av samhällets livsviktiga funktioner är beroende av att kommunikationstjänster, kommunikationsnät och radiofrekvenser fungerar med hög kvalitet. Nästan alla tjänster baserar sig numera i betydande utsträckning på användning av elektroniska kommunikationstjänster såsom telefon och internet. Nätteknologin som utvecklas kontinuerligt spelar en betydande roll även med tanke på allmänhetens och företagens dagliga vardagsrutiner. 

Nästa generations 5G-nätteknologi ändrar grundligt på de trådlösa teknikernas roll i samhället. Den möjliggör snabbare trådlösa förbindelser än i nuläget, mindre fördröjning i dataöverföringen och energieffektivitet samt mer nya tjänster och företags möjligheter till affärsverksamhet på olika sektorer. Bland de viktigaste sektorerna som utnyttjar 5G-teknologi finns bland annat intelligent trafik, industri och social- och hälsovård, intelligenta städer samt medier och underhållningsbranschen. I framtiden kan alla enheter ha kontakt med varandra och internet genom snabba förbindelser och nästan utan fördröjningar. 5G-näten är inte homogena nät. Det kan finnas många nät och de byggs upp på olika frekvensområden som har olika egenskaper och specialvillkor. Därför kommer vi i framtiden att se många slags 5G-nät som är olika till prestationsförmåga och användningsändamål. 

I framtiden kommer 5G-näten att kombinera föremål och system inom kritiska sektorer som energiförsörjning, transport, bankverksamhet och hälso- och sjukvård, men också inom industrins styrsystem som förmedlar känslig information och stöder säkerhetssystemens funktion. Det är ytterst viktigt att säkerställa 5G-nätens cybersäkerhet och motståndskraft mot störningar. Det är viktigt att cybersäkerheten säkerställs också med beaktande av utrikes- och säkerhetspolitiska aspekter: sårbarheter i näten kan göra det möjligt för statliga aktörer att bedriva illvillig verksamhet.  

5G-nätteknologin förknippas med förnyelser som främjar säkerheten, men den föränderliga karaktären hos näten och de tjänster som tillhandahålls med hjälp av dem för också med sig nya utmaningar vad gäller säkerheten. Den nya nätteknologins nätarkitektur är mer invecklad än i tidigare nät. Vad riskhanteringen beträffar innebär detta en övergång till en miljö där det ställs allt större krav på kontrollen av sårbarheter och informationssäkerhet, och på grund av att nätmiljöns komplexitet ökar är det märkbart mer utmanande att förverkliga fungerande förvaltningsmodeller. Utöver de tekniska ändringarna accentueras bland annat tredje parters större roll i produktionskedjan samt eventuellt beroende av enskilda tjänsteleverantörer eller tillverkare av utrustning i samband med 5G-nätteknologi. Förändringen från de tidigare nätgenerationerna mot 5G-världen kommer att kräva aktiv delning av information, ny omjustering av lagstiftningens gränser och en allt mer omfattande dialog mellan olika aktörer. 

I Finland gäller en internationellt sett rätt reformvänlig lagstiftning om säkerhet i kommunikationsnät som ålägger teleföretagen att sörja för datasäkerheten i sina tjänster. I 243 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation föreskrivs det om kvalitetskrav på kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Där krävs bland annat att näten ska planeras, byggas och underhållas så att den elektroniska kommunikationen är informationssäker. Enligt lagens 273 § ska teleföretaget omedelbart vidta åtgärder om dess tjänster är utsatta för betydande kränkningar av eller hot mot informationssäkerheten eller för någonting annat som gör att kommunikationstjänsterna inte fungerar eller väsentligen stör dem. I lagen föreskrivs det även vilka åtgärder teleföretag kan vidta för att säkerställa informationssäkerheten. Transport- och kommunikationsverket får meddela föreskrifter om det tekniska genomförandet av dessa åtgärder. Vid behov möjliggör lagen också att en maskin eller en anordning kan kopplas bort från nätet om den förorsakar väsentlig olägenhet eller störning till exempel i andra kommunikationstjänsters funktion. Transport- och kommunikationsverket beslutar enligt lagen om dessa avhjälpande åtgärder. Transport- och kommunikationsverket har som stöd för den gällande lagstiftningen meddelat många föreskrifter om informations- och cybersäkerhet. 

Den nationella säkerheten har i Finland bedömts i samband med att nätkoncessioner beviljats. Enligt 11 § i lagen kan statsrådet låta bli att bevilja koncession om det finns särskilt vägande skäl att misstänka att den nationella säkerheten uppenbart äventyras om koncession beviljas. Dessutom kan statsrådet enligt 15 § besluta att förkasta ett bud som lagts av ett företag eller en organisation, om statsrådet har särskilt vägande skäl för att misstänka att beviljandet av koncession uppenbart äventyrar den nationella säkerheten. Enligt lagens 17 § kan en nätkoncession under dess giltighetstid också ändras om det är nödvändigt på grund av väsentliga ändringar. En väsentlig ändring kan till exempel ha samband med den nationella säkerheten om en ändring som skett är väsentlig och om ändring av koncessionen är nödvändig. Dessutom kan en nätkoncession enligt 19 § återkallas om koncessionshavaren upprepade gånger och allvarligt har brutit mot bestämmelser i lagen eller mot koncessionsvillkoren eller om koncessionshavaren överför koncessionen till någon annan än ett företag som hör till samma koncern. 

Finland har ansett att ett snabbt införande av 5G-nätteknologi är viktigt och i Finland har olika aktörer också kunnat utföra omfattande tester av 5G-nätteknologi, eftersom Finland auktionerade ut koncessionerna för frekvensområdet 3,5 GHz redan hösten 2018. I Finland har det emellertid betonats att det före införandet är viktigt att säkerställa säkerheten i 5G-nät och teknologin som gäller dem (EK 134/2018 rd). Finland deltog under sin EU-ordförandeskapsperiod aktivt i arbetet om säkerhet i 5G-nät. Under Finlands ledning utarbetade och godkände EU:s teleministerråd i december rådets slutsatser om cybersäkerhet i 5G genom vilka man strävar efter att stärka EU:s gemensamma approach. 

Många frågor som gäller kommunikationsnätens säkerhet hör till den nationella säkerheten som medlemsstaterna ansvarar för. Det innebär att medlemsstaterna till många delar själva kan välja de metoder genom vilka de svarar på förslagen på åtgärder i EU:s verktygslåda. I EU kan man emellertid skapa ett gemensamt underlag för säkerhet i nätverk som stöder de nationella lösningarna. 

Generellt kan man anse att åtgärderna på teknisk nivå som föreslås i verktygslådan i Finland är huvudsakligen redan gällande lagstiftning eller etablerat förfarande. I det europeiska samarbetet har det från åtgärderna på strategisk nivå speciellt uppmärksammats att nätverksutrustning från flera tillverkare används i de nationella kommunikationsnäten, riskprofileringen för tillverkare av utrustning som innebär hög risk och att kommunikationsnätens kritiska delar behöver tryggas. I några europeiska stater har lagstiftningen redan preciserats till att gälla speciellt nätverksutrustning som äventyrar den nationella säkerheten i kommunikationsnätens kritiska delar. I Finland har det hittills inte funnits detaljerad lagstiftning om nätverksutrustning i kommunikationsnätens kritiska delar eller bedömning av den nationella säkerheten i sådan utrustning. 

Den föreslagna paragrafen är en del av genomförandet av de strategiska åtgärderna i EU:s gemensamma verktygslåda. Kärnan i EU:s gemensamma riskbedömning av cybersäkerheten i 5G och urvalet av metoder i samband med den är de säkerhetsrisker som de statliga aktörerna orsakar och en rad strategiska åtgärder för att bekämpa dem. Centrala strategiska åtgärder är bland annat riskprofilering av tillverkare och leverantörer av nätutrustning samt uteslutning av tillverkare och leverantörer av utrustning som innebär hög risk eller begränsning av användningen av dessa aktörers utrustning när det gäller objekt som är centrala med tanke på samhällets vitala funktion, den nationella säkerheten och landets försvar. Medlemsstaterna har därför uppmanats att ägna särskild uppmärksamhet åt att skydda kritiska delar (key assets) av kommunikationsnät från tillverkare och leverantörer av utrustning som innebär hög risk. Den föreslagna paragrafen gäller skydd av kritiska delar av kommunikationsnätet i framtiden och således ska särskild uppmärksamhet fästas vid bedömningen av tillverkare av utrustning som innebär hög risk. 

3.15  Varningsmeddelanden

Finlands lösning i fråga om varningsmeddelanden grundar sig på det system som regleras i lagen om varningsmeddelanden (466/2012) som stöds av bestämmelserna i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation vad gäller skyldigheterna att förmedla varningsmeddelanden. Det nuvarande lagstadgade systemet för varningsmeddelanden grundar sig på analog radio och digital television så, att varningsmeddelanden alltid sänds i radio och dessutom i television, om den myndighet som utfärdar varningsmeddelandet så beslutar. De behöriga myndigheter som räknas upp i 5 § i lagen om varningsmeddelanden sänder meddelandet till Nödcentralsverket som (vid behov stöder översättandet och) förmedlar det till Rundradion som sänder det i radio och television. 

Om skyldigheter att förmedla varningsmeddelanden anges i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation såväl vad gäller teleföretag (i 243 § 1 mom. 15 punkten) som (i 279 §) utövare av televisionsverksamhet som tjänar allmänintresset enligt 26 § som utövare av radioverksamhet som avses i 34 §. Om Rundradions skyldighet att förmedla varningsmeddelanden och ha beredskap för att sköta televisions- och radioverksamheten under undantagsförhållanden föreskrivs separat i 7 § 2 mom. i lagen om Rundradion Ab, vilket noterats i 4 § 4 mom. i lagen om varningsmeddelanden, men inte i 279 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (skyldighet att förmedla varningsmeddelanden). För närvarande förmedlas varningsmeddelanden enligt lag av televisionskanalerna i Rundradions kanaleroch MTV3. I det praktiska arbetet med varningsmeddelanden har Nödcentralsverkets och Rundradions betydelse betonats. Av dem har Rundradion även i åratal upprätthållit en inofficiell samarbetsgrupp för varningsmeddelanden där man tillsammans med krafter från representanter för centrala intressentgrupper regelbundet behandlar aktuella frågor och utvecklingsbehov som gäller varningsmeddelanden. 

I 280 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation finns även en bestämmelse om möjligheten att utnyttja riktade myndighetsmeddelanden som baserar sig på textmeddelanden. Bestämmelsen har från början kommit till efter tsunamikatastrofen i Sydöstasien 2004 som en ny 35 a § i lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation (516/2004). Paragrafen har emellertid blivit en oanvänd bestämmelse (desuetudo). När bestämmelsen överfördes till den dåvarande informationssamhällsbalken (917/2014, numera lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation) som 280 § har den inte terminologiskt sett uppdaterats till att motsvara systematiken med ett begrepp i lagen om varningsmeddelanden, vilket gör bestämmelsen mycket svår att förstå. I sig kan myndighetsmeddelanden enligt 280 § utfärdas också nu, men teleföretagen har inte något automatiserat system i bruk för att förmedla textmeddelanden snabbare än inom de cirka 5 timmar som manuellt arbete förutsätter. Som en partiell orsak till att man inte kommit fram till ett system med automatiserad förmedling av meddelanden har man under årens lopp i flera repriser fört fram de uppskattade kostnaderna för grundandet av ett system, som är i miljonklassen per teleföretag. 

Eftersom något akut behov av myndighetsmeddelanden i massiv skala som baserar sig på textmeddelanden inte heller regelbundet har uppstått, har de höga kostnaderna som beräknats för grundandet av ett system gett ett intryck av svag kostnadseffektivitet, samtidigt som användningen av textmeddelanden märkbart har minskat under de senaste åren. När dessutom de behöriga myndigheterna och förutsättningarna för det förfarande som ska tillämpas enligt 280 § avviker från det som anges i lagen om varningsmeddelanden kan denna lagstiftning som helhet inte anses lyckad ur ett koherensperspektiv. Det är också möjligt att till dessa delar göra rättsläget klarare på så sätt att det föreskrivs tydligare än i nuläget om en allmän lösning om varningsmeddelanden i lagen om varningsmeddelanden, och att i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation ta in endast bestämmelser om förmedlande av varningsmeddelanden i telekommunikation. 

Som en bedömning av nuläget för lagstiftningen om varningsmeddelanden kan man sammanfattande konstatera, att varningsmeddelanden som på traditionellt sätt sänds genom att utnyttja radio och television har använts relativt sällan, men är som sådant ett fungerande sätt att varna befolkningen. Infrastrukturen för det har också blivit uppdaterad speciellt i och med Nödcentralsverkets nya informationssystem, vilket bland annat har möjliggjort dataöverföring av elektroniska varningsmeddelanden från Nödcentralsverket till Rundradion. 

Vad gäller riktade myndighetsmeddelanden råder det omfattande konsensus om att också lagstadgade varningsmeddelanden bör fås att också i verkligheten gälla mobilteknologin såsom smarttelefoner, vilket genomförandet av artikel 110 i kodexdirektivet nu också förutsätter. Med andra ord har de nationella bestämmelserna som gäller varningsmeddelanden inte lyckats förverkliga det uppenbart akuta målet att ta kontroll över mobilteknologin. Å andra sidan är det beaktansvärt vad gäller finländskt utnyttjande av smarttelefoner för varningsmeddelanden, att det utan särskilt stöd i lagstiftningen eller styrning av statsförvaltningen har skapats mobilappar som förmedlar varningsmeddelanden, såsom Nödcentralsverkets Suomi 112-app och Rundradions Nyhetskollen. I synnerhet antalet nerladdningar av 112-appen, som från början utvecklades för lokalisering av nödsamtal, är också internationellt sett avsevärd, nära 2 miljoner. 

3.16  Myndighetsverksamhet och avgifter

Myndigheternas befogenheter 

Avdelning XII i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation innehåller bestämmelser om myndighetsverksamhet. Lagens 38 kap. gäller styrningen, tillsynen och övriga myndighetsuppgifter i anslutning till elektronisk kommunikation. I 39 kap. finns bestämmelser om behandlingen av ärenden och hörande av parter. I 40 kap. föreskrivs det om behandlingen av uppgifter hos myndigheten, i 41 kap. om inspektioner och förhindrande av radiostörningar, i 42 kap. om tillsynsbeslut och tvångsmedel och i 43 kap. om ändringssökande. 

Enligt 302 § i lagen ska kommunikationsministeriet svara för den allmänna styrningen och utvecklingen av verksamhet som avses i lagen. Lagens 303 § föreskriver å sin sida att Transport- och kommunikationsverket har till uppgift att utöva tillsyn över efterlevnaden av lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation samt bestämmelser som utfärdats och beslut som meddelats med stöd av den, om inte något annat föreskrivs i lagen. Paragrafen innehåller de bestämmelser i lagen som Transport- och kommunikationsverkets tillsyn inte omfattar. Enligt paragrafen hör det till Transport- och kommunikationsverkets uppgifter att främja samreglerings- och självregleringsåtgärder inom branschen, om det genom samreglering eller självreglering, beroende på sakens natur, är möjligt att se till att de krav som föreskrivs i lagen uppfylls. Utöver Transport- och kommunikationsverkets allmänna uppgifter innehåller 38 kap. bestämmelser om Transport- och kommunikationsverkets särskilda uppgifter, dataombudsmannens uppgifter, konsumentombudsmannens uppgifter, vissa andra myndigheters uppgifter samt om samarbete och handräckning med andra myndigheter. 

Om ändringssökande gällande beslut som myndigheten fattat med stöd av lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation föreskrivs i 43 kap., och vid ändringssökande tillämpas även den allmänna förvaltningsrättsliga lagstiftningen. 

Myndigheternas rätt att få information 

I 40 kap. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation regleras behandlingen av information, och det innehåller bestämmelser om behöriga myndigheters rätt att få information samt om utlämnande av information från myndigheter. I lagens 315 § föreskrivs om myndigheternas allmänna rätt att få information. Enligt den har kommunikationsministeriet, Transport- och kommunikationsverket, dataombudsmannen, konsumentombudsmannen och övriga myndigheter som övervakar efterlevnaden av lagen, när de utför uppgifter enligt lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation, rätt att få den information de behöver för skötseln av uppgifterna av dem vilkas rättigheter och skyldigheter lagen gäller och av aktörer som handlar för deras räkning. Dessa aktörer är skyldiga att på begäran samla in och, trots sekretessbestämmelserna och andra begränsningar som gäller utlämnande av uppgifter, på begäran lämna ut behövlig information till en behörig myndighet enligt lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation för skötseln av myndighetens uppgifter. Informationen ska lämnas ut utan dröjsmål, i den form som myndigheten begärt och avgiftsfritt. 

Lagens 318 § gäller utlämnande av information från myndigheter. Paragrafen innehåller bestämmelser om utlämnande av information mellan finska myndigheter trots sekretessbestämmelserna och andra begränsningar som gäller utlämnande av uppgifter, om det är nödvändigt för skötseln av dessa myndigheters lagstadgade uppgifter. Därtill har kommunikationsministeriet och Transport- och kommunikationsverket enligt paragrafen rätt att lämna ut sekretessbelagda dokument till och röja sekretessbelagd information för kommissionen och för tillsynsmyndigheterna i andra EES-stater, om det är nödvändigt för tillsynen över kommunikationsmarknaden. Det föreslås att paragrafen ska ändras på det sätt som artikel 20.3 i kodexdirektivet förutsätter så att det även är möjligt att lämna ut information till Berec, om det är nödvändigt för tillsynen över kommunikationsmarknaden. Därtill föreslås det att paragrafen ändras med stöd av artiklarna 14.5 och 16.6 i direktivet om nät- och informationssäkerhet så att Transport- och kommunikationsverket får rätt att lämna ut sekretessbelagda dokument till och röja sekretessbelagd information för tillsynsmyndigheterna i andra EES-stater och det samarbetsorgan som avses i artikel 11 i direktivet om nät- och informationssäkerhet, om det är nödvändigt för tillsynen över nät- och informationssäkerheten. 

Hörande av parter 

I 39 kap. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation finns det bestämmelser om behandlingen av ärenden och hörande av parter. Enligt lagens 310 § ska, utöver vad som i förvaltningslagen föreskrivs om myndigheters skyldighet att höra parter, företrädare för teleföretag och användare innan bestämmelser, beslut eller föreskrifter meddelas ges tillfälle att yttra sig om meddelanden om att koncessioner är lediga att sökas, föreskrifter om teleområden, numreringsbeslut som på ett betydande sätt påverkar kommunikationsmarknaden, samt, om de har en betydande inverkan på kommunikationsmarknaden, beslut enligt 51–79 §, som gäller åläggande av skyldigheter för företag. När det gäller sådant hörande som avses i paragrafen, föreskriver lagen ingen minimitid för hörande, vilket innebär att det gällande hörande ska tillämpas allmän förvaltningsrättslig praxis med beaktande av god förvaltningssed samt bestämmelserna om hörande av berörda parter och förvaltningssed. 310 § i lagen innehåller dessutom en bestämmelse enligt vilken koncessionshavare samt företrädare för teleföretag och för användare ska ges tillfälle att inom en månad yttra sig om ändring av koncessionsvillkor eller återkallande av en koncession. I undantagsfall får avvikelse göras från tidsfristen på en månad. Flera artiklar i kodexdirektivet innehåller nya bestämmelser om situationer i vilka en hörandetid på minst 30 dagar eller annan tidsmässigt fastställd tid för hörande ska tillämpas. Det föreslås att de tidsfrister som direktivet förutsätter ska ingå i 310 §, och i och med denna ändring blir tiden för hörande på minst 30 dagar i praktiken den tid att yttra sig som i regel tillämpas. 

Konsekvenser 

I 42 kap. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation finns det bestämmelser om tillsynsbeslut och tvångsmedel. Med stöd av lagens 330 § kan Transport- och kommunikationsverket, dataombudsmannen och kommunens byggnadstillsynsmyndighet när de sköter uppgifter enligt lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation meddela den som bryter mot lagen eller mot bestämmelser som utfärdats eller föreskrifter, beslut eller tillståndsvillkor som meddelats med stöd av lagen en anmärkning samt ålägga denne att inom en skälig tid avhjälpa sitt fel eller sin försummelse. I praktiken försöker Transport- och kommunikationsverket i första hand åtgärda de brister som det upptäcker genom styrning och rådgivning. Verket har dock även regelbundet meddelat beslut i vilka det har ålagt en aktör att avhjälpa ett fel eller en försummelse med stöd av lagens 330 §. En typisk situation där bestämmelsen tillämpas uppkommer till exempel till det när ett teleföretag inte har iakttagit de skyldigheter som det ålagts direkt med stöd av lagen gällande till exempel användarens rättigheter. Bestämmelsen har även till exempel kunnat tillämpas i situationer i vilka det har konstaterats att teleföretaget har agerat i strid med tekniska definitioner som har fastställts av Transport- och kommunikationsverket eller skyldigheter som ålagts i beslut om betydande marknadsinflytande. Med stöd av lagens 332 § kan ett åläggande förenas med vite eller med hot om att verksamheten avbryts eller att den försummade åtgärden vidtas på den försumliges bekostnad. Transport- och kommunikationsverket har även några gånger använt möjligheten av vite. 

333 § i lagen innehåller dessutom bestämmelser om påföljdsavgift för teleföretag. Enligt paragrafen kan ett teleföretag som bryter mot en skyldighet som ålagts företaget på basis av betydande marknadsinflytande eller annan grund med stöd av 53–55 § i lagen påföras påföljdsavgift. Påföljdsavgift kan påföras först om teleföretaget trots uppmaning inte inom en skälig tid på minst tre månader rättar sitt förfarande. Påföljdsavgift får dock inte påföras om förfarandet inte har betydande inverkan på marknaden eller om det med hänsyn till tryggandet av konkurrensen annars är uppenbart ogrundat att påföra en påföljdsavgift. Påföljdsavgift behöver inte heller påföras om teleföretaget för motsvarande gärning eller försummelse har påförts eller ska påföras en påföljdsavgift enligt konkurrenslagen. Avgiften är minst 1 000 euro och högst en miljon euro. Om gärningen eller försummelsen har synnerligen betydande inverkan på marknaden, får nämnda belopp överskridas. Avgiften får dock utgöra högst fem procent av teleföretagets omsättning från nät och tjänster för elektronisk kommunikation under det föregående året. Påföljdsavgiften till staten påförs av marknadsdomstolen på framställning av Transport- och kommunikationsverket. 

Det föreslås att paragrafen om påföljdsavgiften ändras på så sätt att påföljdsavgiften även, med tanke på genomförandet av artikel 29.2 i direktivet, kan påföras i situationer som gäller medvetet eller genom grov oaktsamhet tillhandahållen vilseledande, felaktig eller ofullständig information i fråga om geografiska kartläggningar enligt artikel 22 i direktivet. Därtill ska möjligheten att påföra en påföljdsavgift på det sätt som direktivet förutsätter även omfatta åtagandeförfarandet i fråga om företag med betydande marknadsinflytandes enligt den föreslagna 81 a §. 

Administrativa avgifter 

I 36 kap. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation finns det bestämmelser om avgifter till myndigheter. Enligt 289 § i lagen är ett teleföretag som bedriver anmälningspliktig eller koncessionspliktig verksamhet skyldigt att till Transport- och kommunikationsverket betala en årlig informationssamhällsavgift. Informationssamhällsavgift tas inte ut för omsättning som hänför sig till televisions- eller radioverksamhet eller till vidaresändning av televisionsprogram eller radioprogram. Informationssamhällsavgiften utgör 0,12 procent av omsättningen för den televerksamhet som teleföretaget bedrivit i Finland under räkenskapsperioden före bestämmandet av avgiften, dock minst 300 euro. Närmare bestämmelser om den omsättning som ligger som grund för fastställandet av avgiften finns i 290 § i lagen. I Finland finns drygt 250 företag som lämnat in en televerksamhetsanmälan och som är skyldiga att betala informationssamhällsavgift. År 2018 ålades 90 teleföretag att betala minimiavgiften, dvs. 300 euro. Sammanlagt uppgick informationssamhällsavgifterna till cirka fyra miljoner euro. 

Artikel 16.1 i kodexdirektivet ger medlemsstaterna nationellt manöverutrymme när det gäller administrativa avgifter i anknytning till systemet med den allmänna auktorisationen, vilket innebär att medlemsstaterna kan besluta att låta bli att tillämpa avgifter på företag till exempel om deras omsättning underskrider en viss tröskel. Med anledning av detta föreslås det att skyldigheten att betala informationssamhällsavgiften ska ändras på så sätt att det ställs en lägre omsättningsgräns på 300 000 euro för televerksamhet som bedrivs i Finland. Därmed ska idkare av televerksamhet med en lägre omsättning befrias från informationssamhällsavgiften med syfte att lindra den administrativa börda som för närvarande orsakas företag samt Transport- och kommunikationsverket, som tar ut avgiften. 

Lagens 287 § innehåller bestämmelser om koncessionsavgiften, som ska betalas av ett teleföretag som har beviljats nätkoncession genom auktionsförfarandet enligt 11 § i lagen. Koncessionsavgiften är det högsta godkända budet enligt 11 § 1 mom. I auktionen som ordnades 2018 för frekvensbandet 3,5 GHz i Fastlandsfinland uppgick de vinnande buden till 30 258 000 euro, 26 347 000 euro och 21 000 000 euro. Marknadsbaserad frekvensavgift tar Transport- och kommunikationsverket ut med stöd av 288 § i lagen av innehavarna av sådana nätkoncessioner för tele- och televisionsverksamhet som statsrådet beviljat med stöd av 6 § utan vederlag samt av försvarsmakten. Frekvensavgiften bestäms enligt formeln som fastställs i 288 §. 

36 kap. i lagen innehåller därtill bestämmelser om ansökningsavgiften, avgiften för deltagande i frekvensauktionen, domännamnsavgiften och numreringsavgiften. 

Avgörande av tvister 

En allmän princip i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation är teleföretagens skyldighet att sinsemellan förhandla om frågor som har att göra med televerksamheten. Avsikten är att begränsa den offentliga maktens ingripande i teleföretagens verksamhet till situationer i vilka det inte kan nås en lösning i förhandlingar mellan teleföretag. Enligt 314 § ska Transport- och kommunikationsverket avgöra ärenden som med stöd av lagens bestämmelser har väckts av teleföretag och andra företag, senast fyra månader efter det att ärendet blev anhängigt. Tidsfristen gäller dock inte exceptionellt omfattande ärenden och inte heller ärenden som annars har väckts under exceptionella förhållanden. Transport- och kommunikationsverket ska främja samarbetet mellan teleföretag och sträva efter att i första hand genom medling lösa meningsskiljaktigheter mellan teleföretag. Om medlingen dock inte leder till resultat inom fyra månader, ska Transport- och kommunikationsverket på någondera partens begäran avgöra ärendet inom fyra månader från det att medlingen avslutades. 

De ovan beskrivna bestämmelserna ska också tillämpas på avgörande av sådana gränsöverskridande tvister där parterna är etablerade i flera EES-stater. Transport- och kommunikationsverket ska i sådana fall agera i samarbete med regleringsmyndigheterna i den berörda staten. Enligt gällande lag kan Transport- och kommunikationsverket när det löser gränsöverskridande tvister höra också Berec. Om Berec har ombetts yttra sig om en gränsöverskridande tvist, får Transport- och kommunikationsverket inte avgöra ärendet förrän yttrandet har kommit in eller tidsfristen för att lämna yttrandet har löpt ut. Artikel 26 i kodexdirektivet innehåller bestämmelser som är mer bindande än tidigare om de nationella regleringsmyndigheternas anmälningsskyldighet till Berec i situationer i vilka tvisten påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Det föreslås att bestämmelsen om avgörande av tvister ska ändras till den här delen. 

Kodexdirektivets bestämmelser som inte förutsätter ny reglering 

Myndighetsuppgifter 

Artikel 3.2 i kodexdirektivet innehåller en förteckning (leden a-d) över de allmänna mål som de nationella regleringsmyndigheterna och andra behöriga myndigheter ska sträva efter, som i huvudsak är ny. De allmänna målen ansluter sig till bland annat främjandet av nät med mycket hög kapacitet samt till slopandet av hinder på den inre marknaden. Bestämmelserna om dessa allmänna mål behöver inte genomföras nationellt, men målen ska beaktas i synnerhet vid beredningen och verkställande av nationell lagstiftning. Artikel 3.4 utgör ny reglering, och i enlighet med den ska medlemsstaterna säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna och andra behöriga myndigheter verkar på ett opartiskt, objektivt, transparent, icke-diskriminerande och proportionellt sätt. Bestämmelsen anses inte förutsätta ny reglering, eftersom dessa grundläggande förutsättningar för myndighetsverksamheten redan nu ingår i iakttagandet av rättsstatsprincipen enligt 2 § i grundlagen, den allmänna förvaltningsrättsliga lagstiftningen samt god förvaltningssed enligt den finska förvaltningskulturen. 

Enligt artikel 5.1 i direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att alla uppgifter som fastställs i direktivet för nationella regleringsmyndigheter fullgörs av en behörig myndighet. De nationella myndigheternas uppgifter enligt direktivet motsvarar mycket långt de tidigare uppgifterna, och största delen av dem har redan genomförts i den nuvarande lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. När direktivet tillämpas, är de nationella regleringsmyndigheterna ansvariga för minst de uppgifter som nämns i artikel 5.1 a-g samt i enlighet med led h för alla andra uppgifter som enligt direktivet är förbehållna de nationella regleringsmyndigheterna. Förteckningen över de nationella myndigheternas minimiuppgifter ingår i praktiken redan i den nuvarande lagstiftningen. Å andra sidan genomförs de övriga nya uppgifter av nationella myndigheter som föranleds av direktivet, i överensstämmelse med led h, separat gällande varje enskild artikel i direktivet. Därmed sker det nationella genomförandet av artikel 5, som har karaktären av en allmän artikel, separat för varje enskild bestämmelse i fråga om olika myndighetsuppgifter. Enligt artikel 5.1 i direktivet ska nationella regleringsmyndigheter i syfte att bidra till Berecs uppgifter ha rätt att samla in nödvändiga data och annan information från marknadsaktörerna, vilket redan ingår i myndigheternas allmänna rätt att få information enligt 315 § i den gällande lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. 

Artikel 5.2 i direktivet utgör ny reglering, och i enlighet med den ska nationella regleringsmyndigheter och andra behöriga myndigheter i samma medlemsstat eller i olika medlemsstater när så krävs ingå samarbetsöverenskommelser med varandra för att främja tillsynssamarbete. I fråga om denna bestämmelse föreslås inga särskilda åtgärder för genomförande, eftersom det i 10 § förvaltningslagen, som är en allmän lag som gäller myndigheter, föreskrivs om samarbetet mellan myndigheter och dess främjande. Dessutom ska ifrågavarande myndigheter enligt 308 § lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation vid skötseln av uppgifter enligt lagen samarbeta med varandra på ett ändamålsenligt sätt. Därtill föreskrivs det i 308 § 2 och 3 mom. i lagen om Transport- och kommunikationsverkets skyldigheter när det gäller internationellt samarbete. 

Artikel 7.1 i direktivet utgör ny reglering. Enligt den ska chefen för den nationella regleringsmyndigheten, eller i förekommande fall medlemmarna i det kollegiala organ som fyller den funktionen inom en nationell regleringsmyndighet eller deras suppleanter utses för en mandatperiod på minst tre år bland personer vars auktoritet och yrkeserfarenhet är allmänt kända, på grundval av meriter, kompetens, kunskap och erfarenhet och efter ett öppet och transparent urvalsförfarande. Den nationella regleringsmyndighet som avses i direktivet är i Finland Transport- och kommunikationsverket, vars generaldirektör statsrådet utnämner enligt lagen om Transport- och kommunikationsverket med stöd av 9a § i statstjänstemannalagen (750/1994) och 28 § 6 punkten i statstjänstemannaförordningen (971/1994) för en tid av fem år. Därmed överskrids minimitiden på tre år enligt direktivet, och det föreslås inget nationellt genomförande beträffande bestämmelsen. 

Direktivets artikel 8 om politiskt oberoende och ansvarsskyldighet för de nationella regleringsmyndigheterna motsvarar i huvuddrag det tidigare direktivet, och den anses inte förutsätta ny reglering med beaktande av den allmänna förvaltningsrättsliga lagstiftningen, som gäller alla myndigheter, och grunderna för god förvaltning enligt 2 kap. i förvaltningslagen. Artikel 8.2 innehåller en ny bestämmelse, som gäller den nationella regleringsmyndighetens rapporteringsskyldighet om bland annat situationen på marknaden för elektronisk kommunikation och om de beslut som den utfärdar. De särskilda uppgifterna för Transport- och kommunikationsverket, om vilka det föreskrivs i 304 § i lagen om tjänster för elektronisk kommunikation, innehåller flera informations- och publiceringsuppgifter i anslutning till kommunikationsmarknaden och -tjänsterna. Därtill finns det bestämmelser om myndighetsverksamhetens offentlighet i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999). Enligt lagens 20 § 1 mom. ska en myndighet främja öppenhet i sin verksamhet och bland annat sammanställa statistik och andra publikationer samt datamaterial om sitt verksamhetsområde. Enligt 20 § 3 mom. ska myndigheterna se till att de handlingar som är centrala för allmänhetens möjligheter att få uppgifter vid behov finns att tillgå till exempel i allmänna datanät. Transport- och kommunikationsverket genomför lagstiftning på det sätt som direktivet förutsätter genom att på ett omfattande sätt publicera sådan information som avses i direktivet, i synnerhet i sin webbtjänst. Därmed förutsätter direktivets bestämmelse ingen separat nationell reglering. 

Artikel 9 i direktivet om nationella regleringsmyndigheters regleringskapacitet motsvarar till sitt innehåll den tidigare regleringen, när det gäller punkt 1. Punkt 2 i artikeln är ny. Den gäller kontrollen över nationella regleringsmyndigheter, och enligt den ska all kontroll av de nationella regleringsmyndigheternas budget utövas på ett transparent sätt samt offentliggöras. Enligt 90 § i grundlagen övervakar statens revisionsverk statsfinanserna och iakttagandet av statsbudgeten. Revisionsverkets berättelser om sin verksamhet, som upprättas med stöd av 6 § i lagen om statens revisionsverk (676/2000), är offentliga. Med beaktande av även den allmänna lagstiftningen om offentligheten av myndigheternas verksamhet kan det konstateras att redan den nuvarande lagstiftningen till den här delen uppfyller direktivets krav. 

Artiklarna 10 och 11 i direktivet motsvarar i huvuddrag det tidigare direktivet, och de kan inte anses ge upphov till ny reglering. Motsvarande det tidigare direktivet ska medlemsstaterna enligt artikel 10.2 i direktivet säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna, när de antar egna beslut om sina nationella marknader, i största möjliga utsträckning beaktar riktlinjer, yttranden, rekommendationer, gemensamma ståndpunkter, bästa praxis och metoder som antagits av Berec. Denna allmänna artikel kan inte anses förutsätta en separat genomförande bestämmelse, eftersom artikeln genomförs nationellt per bestämmelse till den del som de övriga artiklarna i direktivet till exempel förutsätter iakttagandet av Berecs riktlinjer. Därtill föreskrivs det i artikel 4.4 i förordningen om samarbetsorganet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation, som är direkt tillämplig, att nationella regleringsmyndigheter ska ta största möjliga hänsyn till riktlinjer, yttranden, rekommendationer, gemensamma ståndpunkter och bästa praxis som antagits av Berec, vilket innebär att en nationell bestämmelse om frågan inte behövs. 

Myndigheternas rätt att få information 

Artikel 20 i direktivet gäller begäran om information av företag, och motsvarar till sitt innehåll det tidigare direktivet. Enligt punkt 1 ska medlemsstaterna säkerställa att företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, tillhörande faciliteter eller tillhörande tjänster tillhandahåller all den information som är nödvändig för att myndigheterna ska kunna säkerställa att bestämmelserna i, eller beslut eller yttranden som antas i enlighet med lagstiftningen samt beslut som godkänts med stöd av den följs. Punkt 1 innehåller en ny bestämmelse om rätten att få information om elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter som är uppdelad på lokal nivå och tillräckligt detaljerad för att möjliggöra den geografiska kartläggningen enligt med artikel 22. Enligt den nya bestämmelsen i artikel 20.1 får information även efterfrågas från andra relevanta företag som är aktiva inom sektorn för elektronisk kommunikation eller nära anknutna sektorer, om detta är nödvändigt för att få information för skötseln av myndighetsuppgifterna. I 315 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation finns det bestämmelser om myndigheternas allmänna rätt att få information, som kan anses omfatta myndigheternas rätt att få information i sådana situationer som avses i artikel 20. Med tanke på Berecs rätt att få information är även artikel 40 gällande utbyte av information i den s.k. Berec-förordningen, som ska direkt tillämpas av medlemsstaterna, av betydelse. Enligt punkt 4 i nämnda artikel får Berec eller Berecbyrån, om information inte görs tillgänglig i tid av de nationella regleringsmyndigheterna, rikta en motiverad begäran antingen till andra nationella regleringsmyndigheter och andra behöriga myndigheter i den berörda medlemsstaten eller direkt till de berörda företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät, kommunikationstjänster och tillhörande faciliteter. 

Artikel 21 i direktivet innehåller bestämmelser om de uppgifter som krävs med stöd av den allmänna auktorisationen, nyttjanderätter eller särskilda skyldigheter. Artikeln motsvarar i huvuddrag det tidigare direktivet, och punkt 1 i artikeln innehåller leden a-j om framför allt de skäl som föranleder till behov av information med stöd av vilka myndigheterna kan av företagen kräva information på basis av den allmänna auktorisationen, nyttjanderätter eller de särskilda skyldigheter som avses i artikel 13.2. Leden i och j är nya jämfört med det tidigare direktivet. Led i gäller genomförandet av geografiska kartläggningar som avses i artikel 22 och led j svar på motiverade framställningar om uppgifter från Berec. Förteckningen i artikeln består av exempel och är därmed inte uttömmande. Enligt artikel 21.4 i direktivet får nationella regleringsmyndigheter eller andra behöriga myndigheter inte upprepa en begäran om uppgifter som redan framförts av Berec i enlighet med artikel 40 i förordning, om Berec har gjort de mottagna uppgifterna tillgängliga för dessa myndigheter. I 315 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation ingår bestämmelser om myndigheternas rätt att få information på det sätt som artikeln förutsätter, och det föreslås inga kompletteringar av den nationella lagstiftningen till denna del. 

Sanktioner

Artikel 29 i direktivet, som gäller sanktioner, motsvarar till sitt innehåll i huvudsak regleringen i det gamla direktivet. Bestämmelserna om sanktioner och straff finns i 42 och 44 kap. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Det föreslås inga ändringar med anledning av artikel 29 till andra delar än vad det gäller medvetet eller genom grov oaktsamhet tillhandahållen vilseledande, felaktig eller ofullständig information i anslutning till geografiska kartläggningar i enlighet med punkt 2 i artikeln. 

Artikel 31 i direktivet, som gäller rätten att överklaga, motsvarar till sitt innehåll det gamla direktivet. Enligt punkt 1 ska medlemsstaterna säkerställa att det på nationell nivå finns fungerande system enligt vilka man har rätt att överklaga ett beslut av en behörig myndighet. I den ändrade bestämmelsen i punkt 1 framhävs mer än tidigare att överklagandeinstansen ska vara oberoende av de inblandade parterna och gentemot extern inblandning eller politiska påtryckningar. Om ändringssökande föreskrivs i 43 kap. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation, i 7 a kap. i förvaltningslagen, som gäller omprövningsförfarandet, samt i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, som trädde i kraft den 1 januari 2020. Det politiska oberoendet av överklagandeinstanserna är en väsentlig del av den finska rättsordningen, och därför behövs kompletterande nationell reglering inte till den här delen. 

3.17  Certifiering

Cybersäkerhetscertifiering av information- och kommunikationstekniska produkter, tjänster och processer används för närvarande i ringa grad inom Europeiska unionen, och ett certifikat som beviljats av en nationell myndighet erkänns inte i andra medlemsländer. 

Med stöd av cybersäkerhetsakten upphör sådana nationella certifieringssystem eller certifieringsförfaranden att ge rättspåföljder som täcker informations- och kommunikationstekniska produkter, tjänster eller processer som hör till tillämpningsområdet av någon europeisk cybersäkerhetscertifiering. Medlemsländerna ska inte längre kunna upprätta nationella certifikat till den del som de överlappar med sådana EU-certifikat som har upprättats med stöd av cybersäkerhetsakten. 

Cybersäkerhetscentret har utvecklat ett säkerhetsmärke för hög informationssäkerhet för IoT-konsumentutrustning (sakernas internet). IoT-certifikat har ansetts vara ett sådant ämnesområde som sannolikt förs in i det europeiska certifieringssystemet. Detta har beaktats vid utvecklingen av det nationella IoT-certifikatet. 

I Finland har det från de nationella behovens synvinkel till exempel upprättats nationella bedömningskriterier för molntjänster, som är avsedda som ett verktyg för bedömningen av molntjänsternas säkerhet. Upphörandet av nationella certifikat beror på unionens arbetsprogram för cybersäkerhetscertifiering, som offentliggjorts av kommissionen. Certifiering av molntjänster har lyfts fram som ett sådant ämnesområde som sannolikt tas in i det europeiska certifieringssystemet. Om certifiering av molntjänster i framtiden blir ett europeiskt certifieringssystem, upphör bedömningen av nationella molntjänsters säkerhet. 

Sådana gällande nationella certifieringssystem för cybersäkerhet som är avsedda för IKT-produkter, -tjänster och -processer och förfarandena i anknytning till dem som inte hör till tillämpningsområdet av något europeiskt certifieringssystem av cybersäkerhet fortsätter att vara i kraft. Cybersäkerhetsakten begränsar inte medlemsstaternas befogenheter i fråga om åtgärder som berör allmän säkerhet, försvar, nationell säkerhet och en enskild stats verksamhet på straffrättens område. 

I Finland finns en lag om bedömningsorgan för informationssäkerhet (1405/2011). I den finns bestämmelser om ett förfarande genom vilket företag tillförlitligt kan visa en utomstående att de i sin verksamhet har sörjt för en viss informationssäkerhetsnivå. Enligt lagen godkänner Transport- och kommunikationsverket bedömningsorganen samt styr och övervakar deras verksamhet. Ackrediterings- och befullmäktigandeprocessen av bedömningsorganen enligt cybersäkerhetsakten motsvarar i huvuddrag den ackreditering och det godkännande som avses i lagen om bedömningsorgan för informationssäkerhet. Innehållsmässiga krav är dock annorlunda, vilket betyder att ett bedömningsorgan enligt lagen om bedömningsorgan för informationssäkerhet inte direkt kan få ställningen av ett organ för bedömning av överensstämmelse som avses i förordningen. Därmed måste ackrediteringen och godkännandet enligt förordningen genomföras separat. 

Förslagen och deras konsekvenser

4.1  De viktigaste förslagen

Myndighetsverksamhet och avgifter 

Det föreslås att regleringen om informationssamhällsavgiften ska ändras så att informationssamhällsavgiften inte tas ut av företag vars omsättning för verksamheten i Finland låg under 300 000 euro under den föregående räkenskapsperioden. Samtidigt är det meningen att slopa minimigränsen på 300 euro. Syftet med den föreslagna ändringen är att minska den administrativa bördan på teleföretag samt Transport- och kommunikationsverket. När man tar hänsyn till minskningen av de administrativa utgifter som fastställandet och uppsamlandet av informationssamhällsavgiften orsakar verket, har den föreslagna befrielsen av de minsta bedrivarna av televerksamhet från betalningsskyldigheten inte en betydande inverkan på verkets inkomster. I den föreslagna ändringen utnyttjas det nationella manöverutrymme som möjliggörs av artikel 16.1 i kodexdirektivet. 

I enlighet med artikel 12.2 i kodexdirektivet föreslås det att skyldigheten att lämna anmälan om televerksamhet inte ska gälla aktörer som tillhandahåller nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster. Sådana är till exempel tillhandahållare av e-posttjänster som inte bedriver annan televerksamhet. Samtidigt tas kopplingen till televerksamhetsanmälan bort från skyldigheten enligt 157 § att spara förmedlingsuppgifter för myndigheternas behov för att det nuvarande läget när det gäller skyldigheten inte ska ändras. 

Användningen av frekvenser och nätkoncessioner 

Syftet med kodexdirektivets bestämmelser om frekvenser är att främja tillgången till snabba trädlösa bredbandsförbindelser och i synnerhet ibruktagandet av 5G-nät samt enhetlig praxis vid fördelningen av frekvenser och beviljandet av koncessioner inom Europeiska unionen. Ett annat syfte är att främja investeringar i nät. 

Med tanke på det nationella genomförandet av direktivets bestämmelser är det meningen att i lagen föreskriva om inbördes utvärdering, dvs. fördelningen av bästa praxis gällande beviljandet av nätkoncessioner mellan Europeiska unionens medlemsstater och de anmälningsskyldigheter av nationella koncessionsprocesser som ansluter sig till detta. 

I lagen ska även föreskrivas om nya nätkoncessionsprocesser. Till lagen ska fogas på det sätt som direktivet förutsätter en möjlighet att fortsätta med ikraftvarandet av beviljade nätkoncessioner (fortsättning på nätkoncessionen). Därtill ska det i lagen föreskrivas om beviljande av nätkoncession utan öppet ansökningsförfarande till en och samma innehavare av koncession vars nätkoncession håller på att gå ut (förnyelse av koncession). Nya förfaranden i anslutning till nätkoncessionen ska i enlighet med direktivet enbart tillämpas på trådlösa bredbandsnät för inom EU harmoniserade frekvensband. 

Överförbarheten av nätkoncessioner som beviljats i ett auktionsförfarande avses bli huvudregeln. Därtill ska det på det sätt som direktivet förutsätter läggas till lagen tidsfrister för ibruktagandet av vissa frekvensband inklusive undantagen. 

Avsikten är att även göra vissa ändringar i bestämmelserna om nätkoncessioner beroende på nationella behov. Lokal allmän televerksamhet i mindre skala på ett begränsat geografiskt område ska enligt förslaget kunna bedrivas med ett radiotillstånd beviljat av Transport- och kommunikationsverket i stället för en nätkoncession beviljad av statsrådet. Bestämmelserna om auktioneringen av nätkoncessioner ska klarläggas på så sätt att användningen av auktionsmodeller av olika slag blir möjligt i framtiden. 

Till bestämmelsen om villkoren för en nätkoncession ska läggas en punkt enligt vilken statsrådet kan i fråga om de nätkoncessioner som det beviljar fastställa överföringshastigheten av ett bredband som erbjuds i nätet, dvs. den hastighet som mobilnätet i fråga tekniskt ska kunna överföra. Bestämmelserna om beviljande av radiotillstånd ska ändras så att statsrådet blir, i stället för Transport- och kommunikationsverket, den behöriga myndigheten i sådana situationer i vilka det finns skäl att misstänka att beviljandet av ett radiotillstånd uppenbarligen äventyrar nationell säkerhet. 

Förfarandet vid hyrning av frekvenser ska göras enklare i situationer där frekvenserna hyrs för tillhandahållande av en lokal nättjänst i liten skala i ett mobilnät som drivs i ett begränsat geografiskt område. 

Skyldigheterna vid överlåtelse av nyttjanderätt och samtrafik 

Syftet med bestämmelserna om nyttjanderätt och samtrafik i kodexdirektivet är att främja tillgången till och kvaliteten på kommunikationstjänster. Därför ska den nationella regleringsmyndigheten, i Finland Transport- och kommunikationsverket, ges befogenhet att främja konkurrensen på kommunikationsmarknaden genom att vid behov ingripa i sådana konkurrensproblem som upptäcks. Detta görs genom att införa olika skyldigheter som gäller nyttjanderätt eller samtrafik. Syftet med bestämmelserna är att främja effektiv och hållbar konkurrens på kommunikationsmarknaden samt ibruktagandet av förbindelser med särskild hög kapacitet, effektivera investeringar samt ge konsumenter och andra slutanvändare så stor nytta som möjligt. 

Bestämmelser om nyttjanderätt och samtrafik i direktivet omfattar i princip inte nationellt manöverutrymme med undantag av vissa enskilda moment. Nationellt får man till exempel enligt artikel 60.3 bestämma om möjligheten att använda neutrala medlare i kommersiella förhandlingar gällande samtrafik. Finska konkurrensförhållanden förutsätter inte användningen av dylika förmedlare, och därför föreslås det inte att bestämmelsen ska genomföras. Nationellt manöverutrymme ingår också i möjligheten enligt artikel 83 i direktivet att ställa skyldigheter på företag som anses ha ett betydande inflytande på en viss slutkundsmarknad. Att påföra sådana skyldigheter är redan möjligt i Finland enligt gällande lag, och därför föreslås det att åläggandet av dylika skyldigheter blir möjligt även framöver. Det föreslås inga nationella ändringar i skyldigheterna gällande nyttjanderätt och samtrafik, och därmed baserar sig förslaget till den här delen på EU-regleringen. 

Till lagen ska läggas en ny bestämmelse om geografisk kartläggning av kommunikationsnät. Enligt den ska Transport- och kommunikationsverket regelbundet genomföra en kartläggning av bredbandsnätens omfattning samt en eventuell prognos om deras tillgänglighet. Resultaten av den geografiska kartläggningen ska till exempel beaktas vid beredningen av nationella bredbandsplaner samt vid beviljandet av offentligt stöd för byggandet av bredbandsnät. 

Marknadsanalysernas cykler ska förlängas. I fortsättningen ska en marknadsanalys göras senast inom tre år från kommissionens marknadsrekommendation, om det är frågan om marknader som inte tidigare kartlagts samt åtminstone vart femte år, om det är frågan om redan tidigare kartlagda marknader. Dessutom ska lagen specificera de omständigheter som Transport- och kommunikationsverket ska beakta vid en marknadsanalys. 

Det föreslås att i lagen ska införas en bestämmelse om skyldigheter som enbart ställs på företag med betydande marknadsinflytande som fungerar på grossistmarknaden. Enligt bestämmelsen kan man på ett dylikt företag enbart ställa vissa skyldigheter gällande nyttjanderätt och samtrafik. 

Det föreslås att Transport- och kommunikationsverkets befogenhet att ålägga skyldigheter som ställs på basis av annat än betydande marknadsinflytande ska ändras. I fortsättningen ska man på annan grund än betydande marknadsinflytande kunna införa tillträdesskyldigheter gällande sådan aktiv och passiv infrastruktur som används för tillhandahållandet av trådlöst bredband samt kompatibilitetsskyldigheter gällande kommunikationstjänster mellan individer som baserar sig på annat än nummer. Dessutom ska bestämmelserna om prissättningen av samtalsterminering framöver i stället för beslut av Transport- och kommunikationsverket regleras genom en unionsomfattande prisreglering. För tydlighetens skull ska alla skyldigheter som kan åläggas på basis av annat än betydande marknadsinflytande finnas i ett separat kapitel. 

I den tillträdesskyldighet som åläggs på grundval av betydande marknadsinflytande ska skyldigheter knutna till nyttjanderätten till byggnadsteknisk infrastruktur i fortsättningen ges företräde. Enbart i situationer där nyttjanderätten till en dylik infrastruktur inte räcker till för att lösa konkurrensproblem kan skyldigheterna omfatta annan infrastruktur. 

Till lagen ska läggas nya bestämmelser om åtagandeförfarandet för företag med betydande marknadsinflytande. I fortsättningen ska Transport- och kommunikationsverket kunna ändra åtaganden som företag med betydande marknadsinflytande har ingått frivilligt till bindande. Dessa kan till exempel gälla samarbetsöverenskommelser av olika slag som kan påverka nödvändigheten av sådana åtaganden som ställs på basis av betydande marknadsinflytande, saminvesteringsavtal mellan teleföretag samt teleföretagens ägarskiften. Transport- och kommunikationsverket ska ta hänsyn till dylika åtaganden när det överväger nödvändigheten att ålägga skyldigheter. 

Därtill ska det till lagen läggas en bestämmelse om ersättande av det tidigare nätet för ett företag med betydande marknadsinflytande. Företag med betydande marknadsinflytande ska framöver i princip meddela om deras nät inte längre används eller om de ersätts med andra nät sex månader före den planerade åtgärden. Transport- och kommunikationsverket ska kunna ålägga företagen skyldigheter till exempel i anslutning till tidtabellen eller ersättandet av nätet, om det är nödvändigt för att trygga konkurrensen och slutanvändarnas intressen. 

Andra skyldigheter 

För att genomföra artikel 71.4 i kodexdirektivet ska till lagen fogas en bestämmelse enligt vilken Transport- och kommunikationsverket kan, som en del av sitt beslut om betydande marknadsinflytande, definiera krav på kostnadsberäkningssystemet i anslutning till prissättningsskyldigheten när det gäller fördelningen av kostnaderna i huvudtitlar, om detta är nödvändigt med tanke på övervakningen av företagets prissättningsskyldighet. Vidare föreslås det att lagen ska ändras så att Transport- och kommunikationsverket ges, för att genomföra direktivet, befogenheter att ge noggrannare allmänna bestämmelser om fördelningen av kostnaderna i huvudtitlar och om de regler enligt vilka kostnaderna fördelas. 

Riksomfattande abonnentnummer 

Som ett nationellt ändringsbehov föreslås det en ändring i ersättningarna för användningen av telefonnätet när det gäller riksomfattande abonnentnummer (gamla termen: företagsnummer). I och med ändringsförslaget ska teleföretag inte längre kunna prissätta samtalsorigineringen av riksomfattande abonnentnummer separat gällandet det pris som tas ut av ett annat teleföretag. Till följd av ändringen är det i fortsättningen förriksomfattande abonnentnummer möjligt att ta ut endast en mobilsamtalsavgift eller en lokalsamtalsavgift, vilket gör att riksomfattande abonnentnummer framöver, om teleföretagen så önskar, kan omfattas av normala samtalspaket eller obegränsade anslutningar. Syftet med förslaget är att ändra lagstiftningen så att den motsvarar det ursprungliga syftet som var att ge den som ringde en möjlighet till normalprissatta samtal utan fjärrsamtalsavgift. Till följd av den föreslagna ändringen blir bestämmelsen om kalkylmässiga normaltaxa i konsumentskyddslagen obehövlig, varför det föreslås att 2 kap. 14 § i konsumentskyddslagen ändras till denna del. Det behöver inte längre föreskrivas om kalkylmässiga normaltaxor, eftersom det i fortsättningen inte kommer att vara möjligt att ta ut extra avgifter för samtal till riksomfattande abonnentnummer och dessa avgifter var anledningen till att bestämmelsen infördes i konsumentskyddslagen. 

Samhällsomfattande tjänster 

I förslaget införs de reviderade bestämmelserna om samhällsomfattande tjänster i kodexdirektivet i den nationella lagen. I fortsättningen ska det bredband som används för samhällsomfattande tjänster stöda den förteckning över minimiutbudet av tjänster som definieras i direktivet. 

Bestämmelserna om minimihastigheten för ett bredband som används för samhällsomfattande tjänster, dv. en ändamålsenlig internetaccesstjänst, utfärdas genom förordning av statsrådet i stället för den tidigare förordningen av kommunikationsministeriet. Regeringen avser att i den förordning som utfärdas av statsrådet efter att lagen har trätt i kraft höja minimihastigheten på bredband som används för samhällsomfattande tjänster från nuvarande 2 megabit per sekund till 5 megabit per sekund. I förordningen ska även ingå bestämmelser om funktionshindrade personers specialbehov vad gäller allmänna telefontjänster och bredband. 

Transport- och kommunikationsverket ska i fortsättningen även ta i beaktande resultaten av de geografiska kartläggningar av kommunikationsförbindelser som direktivet kräver, när det utser leverantörer av samhällsomfattande tjänster. Leverantörer av samhällsomfattande tjänster ska i enlighet med kodexdirektivet vara skyldiga att meddela Transport- och kommunikationsverket om de överlåter ett nät som är nödvändigt vid tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster eller en del av ett sådant nät till en separat juridisk person. 

Numrering 

Beträffande numreringen är syftet med förslaget att uppdatera den nationella lagstiftningen och de bestämmelser som utfärdas med stöd av den att motsvara kodexdirektivets krav. I enlighet med direktivet är det meningen att genom Transport- och kommunikationsverkets föreskrift utse ett nytt område för andra än geografiska nummer, som kan användas för IoT och M2M. I föreskriften uppdateras också bestämmelser om användningsvillkoren för dessa nummer. Därtill är det meningen att till kapitlet om numrering lägga en icke-diskrimineringsskyldighet för teleföretag och abonnentens rätt att överföra sitt nummer under en period på minst en månad. Transport- och kommunikationsverkets bestämmanderätt om portabilitet ska utvidgas att gälla teleföretagens uppgifter vid utbyte av tjänsteleverantör och den information som abonnenterna får om överföringsprocessens detaljer. 

Användarens och abonnentens rättigheter 

I förslaget ingår de ändringar i bestämmelserna om användarens och abonnentens rättigheter i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation som kodexdirektivet förutsätter samt vissa nödvändiga nationella ändringar. 

Enligt artikel 105.1 i kodexdirektivet får bindningstiden i tidsbegränsade avtal om kommunikationstjänster som ingås med konsumenter inte överstiga 24 månader. Bestämmelsen gäller även avtal med mikroföretag, små företag eller icke-vinstdrivande sammanslutningar, såvida de inte uttryckligen har samtyckt till att dessa bestämmelser frångås. Bestämmelsen är inte helt harmoniserande utan medlemsstaterna får nationellt föreskriva om kortare maximala bindningstider. 

I förslaget föreslås att man vid genomförandet delvis ska utnyttja det manöverutrymme som kodexdirektivet tillåter. Enligt den förslagna 109 § får ett teleföretag ingå ett tidsbegränsat avtal på högst 24 månader med en konsument. Avvikande från detta får ett tidsbundet avtal om telefonabonnemang i mobilnätet som ingås med en konsument vara högst 12 månader långt. 

Begränsandet av tidsbundet avtal till 12 månader när det gäller anslutningar i mobilnätet gör det lättare för konsumenter att byta abonnemang i mobilnätet. Med tanke på kommunikationsmarknadens snabba utveckling gällande såväl serviceutbudet som priserna, kan en avtalsperiod på 24 månader betraktas som en lång tid. En förkortning av maximilängden på tidsbundna avtal till 12 månader förbättrar därmed konsumenternas rättigheter. 

De negativa biverkningarna i anslutning till tidsbundna avtal om kommunikationstjänster har också ökat under de senaste åren. Oftast är problemen förknippade med det ifall det vid marknadsföringen ges klara, tillräckliga och korrekta uppgifter om huruvida avtalet är ett tidsbegränsat avtal om kommunikationstjänster och vad detta innebär för konsumenten. Genom att förkorta maximilängden på tidsbundna konsumentavtal till 12 månader när det gäller telefonabonnemang i mobilnät bidrar man också till all minska dessa biverkningar. 

Telefonabonnemangen i mobilnät å ena sidan och andra kommunikationstjänster, såsom fasta abonnemang och abonnemang i mobilnät som är jämförbara med fasta abonnemang (till exempel trådlöst bredband) å den andra skiljer sig från varandra vad gäller investeringar. Tillhandahållandet av de senare tjänsterna kräver större investeringar av teleföretagen och orsakar dem större fasta kostnader. Med tanke på investeringar är det å andra sidan viktigt att vara säker på att kunden förbinder sig. Därför föreslås det inte att det manöverutrymme som kodexdirektivet ger ska användas för andra kommunikationstjänster än telefonabonnemang i mobilnätet. 

Därtill är det meningen att genom förslaget förbättra konsumenternas möjligheter att kontrollera när deras telefonabonnemang i mobilnätet löper ut genom att ålägga teleföretaget att erbjuda konsumenten en avgiftsfri och lättanvänd möjlighet att kontrollera sista giltighetsdagen. 

Det föreslå att till lagen ska läggas en ny 108 a §, som gäller teleföretagens avtalspaket och genomför artikel 107 i kodexdirektivet. Ifall ett teleföretag enligt förslaget levererar internetaccesstjänster eller nummerbaserade interpersonella kommunikationstjänster till konsumenter tillsammans med andra tjänster eller terminalutrustning (paket), tillämpas på paketets alla tjänster och terminalutrustning vissa centrala bestämmelser i lagen. Dessa gäller sammanfattningen av avtalet, publiceringen av information samt avtalets längd, uppsägning och byte av tjänsteleverantör. Dessa bestämmelser i lagen ska tillämpas på alla delar av servicepaketet, även terminalutrustning samt andra tjänster, till exempel digitalt innehåll eller sådana elektroniska kommunikationstjänster som inte direkt hör till tillämpningsområdet av de moment som nämns i paragrafen. I kodexdirektivet anses det att tjänster och terminalutrustning som ett teleföretag levererar till konsumenter bildar ett paket, om dess delar levereras eller säljs av ett och samma teleföretag under ett avtal eller avtal som är nära anslutna eller kopplade med varandra och en av de tjänster som teleföretaget säljer är en internetaccesstjänst eller en nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst. 

Om konsumenten har rätt att häva ett avtal om en tjänst eller terminalutrustning som ingår i ett paket på den grund av att tjänsten eller terminalutrustningen i fråga inte har varit förenlig med avtalet eller inte har levererats, har konsumenten Med stöd av den föreslagna 108 a § rätt att häva alla avtal om tjänster eller terminalutrustning som ingår i paketet. Om ett teleföretag har ingått ett avtal med en konsument om tillhandahållande av en internetaccesstjänst eller en nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst och konsumenten av teleföretaget skaffar en tilläggstjänst eller terminalutrustning som hänför sig till det tidigare avtalet, får det nya avtalet inte förlänga det ursprungliga avtalets giltighetstid, om inte konsumenten och teleföretaget uttryckligen kommer överens om något annat. 

Det föreslås vidare att lagen ska specificeras så att konsumenten är skyldig att betala avgifter som baserar sig på avtalet om kommunikationstjänster först då förbindelsen är tillgänglig. I så fall har konsumenten alltid när det är fråga om mobiltjänster, rätt att avgiftsfritt återkalla avtalet om kommunikationstjänster och begäran om nummeröverföring innan nummeröverföringen har genomförts. Teleföretaget har därmed inte rätt att ta ut avgifter innan numret har överförts. 

Det föreslås vidare att tillämpningsområdet för dröjsmål- och felregleringen av gällande avtal om kommunikationstjänster ska begränsas på så sätt att den inte längre tillämpas på avtal med alla abonnenter. Regleringen ska tillämpas som tvingande på avtal med konsumenter. Dröjsmåls- och felregleringen ska även tillämpas på avtal med mikroföretag, små företag och icke-vinstdrivande sammanslutningar, såvida de inte uttryckligen har samtyckt till att dessa bestämmelser frångås. I regler är det alltså stora företag som står utanför tillämpningsområdet. 

Enligt artikel 101 i kodexdirektivet är det möjligt för medlemsstaterna att hålla i kraft strängare nationella konsumentskyddsbestämmelser än i direktivet till 21.12.2021. Det anses inte att denna möjlighet behövs, och därför föreslås dess användning inte. 

Informationssäkerhet 

I bestämmelserna om informationssäkerhet föreslås två ändringar för att genomföra kodexdirektivet. Till lagen ska läggas en skyldighet för Transport- och kommunikationsverket att informera andra berörda medlemsländer och Europeiska unionens cybersäkerhetsbyrå om störningar i informationssäkerheten. Därtill ska det i lagen införas en bestämmelse om kostnadsfördelningen av en teknisk säkerhets- och funktionsinspektion som utförts av en oberoende expert. 

I förslaget ska det nationella genomförandet av nät- och informationssäkerhetsdirektivet även kompletteras genom att föreskriva om lagstiftning som tillämpas på leverantör av internetbaserade marknadsplatser, sökmotortjänster och molntjänster. Leverantören ska i regel anses stå under jurisdiktionen i den medlemsstat där företrädaren är etablerad. Dessutom föreskrivs det om Transport- och kommunikationsverkets rätt att ätt att lämna ut sekretessbelagda dokument eller uppgifter till tillsynsmyndigheter i andra EES-stater och till Organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation. 

Domännamn 

Bestämmelserna om domännamn ska uppdateras i enlighet med EU:s dataskyddsförordning (2016/679) och den nationella dataskyddslagen, och terminologin ska uppdateras för att motsvara elektroniska tjänster. Dessutom ska onödiga specialbestämmelser slopas från paragraferna om domännamn. Därtill ska Transport- och kommunikationsverket ges behörighet att bestämma om identifiering av domännamnsanvändare. 

Förordnande om spärrning av information 

Syftet med ändringen av 185 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation är att förbättra polisens möjligheter att ingripa i olagligt nätinnehåll. Denna ändring har sin grund i nationella behov och sammanhänger inte med genomförandet av direktiv. 

Det föreslås att bestämmelserna om en förordnande om spärrning av information ska ändras på så sätt att förordnanden enligt 185 § 1 mom. i den nuvarande lagen på vissa villkor även kan riktas till det teleföretag som förmedlar information. Riktandet av förordnandet till teleföretag kommer alltid i andra hand i förhållande till tillhandahållare av informationssamhällets tjänster. Riktandet av förordnandet till teleföretag förutsätter att tillhandahållaren av informationssamhällets tjänster inte kan identifieras eller att den finns belägen utanför Finlands jurisdiktion. Det ska vara möjligt för en åklagare eller en undersökningsledare att ansöka om ett förordnande som riktas mot ett teleföretag, och att hålla den information som förordnandet gäller tillgänglig för allmänheten eller förmedla den det ska vara ett brott för vilket det strängaste föreskrivna straffet är fängelse i minst två år. 

Ett förordnande som riktas mot ett teleföretag ska tekniskt verkställas så att nätanvändarnas skydd för konfidentiella meddelanden inte äventyras. Ett förordnande kan meddelas endast om de fördelar som förordnandet om spärrning av information medför kan anses vara avsevärt större än de begränsningar som riktas mot nätanvändarnas yttrandefrihet och andra grundläggande fri- och rättigheter. Härvid ska man beakta bland annat hur allvarligt brottet är och effekterna av ett förordnande av spärrning på andra innehåll och tjänster på webben. Teleföretaget ska alltid ges möjlighet att yttra sig. Tjänsteleverantören och innehållsproducenten ska ges tillfälle att yttra sig om ärendet inte är så brådskande att detta inte är möjligt. 

Bestämmelserna om ändringssökande enlig 185 § 4 mom. i den nuvarande lagen ska utvidgas så att de även omfattar teleföretag. Därtill ska det till 186 § som gäller behörig domstol läggas även teleföretagets hemort bland kriterierna för fastställandet av den behöriga domstolen. 

Videodelningsplattformar 

Beträffande audiovisuella tjänster är syftet med förslaget att nationellt genomföra de ändringar som har gjorts i direktivet om audiovisuella medietjänster (AVMS-direktivet). Enligt förslaget ska direktivet i huvuddrag genomföras som sådant. Som en del av genomförandet ska lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation och lagen om bildprogram kompletteras med bestämmelser om videodelningsplattformstjänster. Det ska ställas krav på videodelningsplattformstjänster för att skydda barn mot innehåll som är skadligt för deras utveckling. Plattformarna åläggs dessutom att skydda av allmänheten mot olagligt innehåll såsom olagligt hatprat och uppmaning till terrorism. För att trygga aktörernas likvärdiga verksamhetsförutsättningar ska de allmänna kraven gällande kommersiell kommunikation delvis även omfatta tillhandahållare av videodelningsplattformar. 

Audiovisuell kommersiell kommunikation och främjandet av europeiska verk 

De föreslagna lättnaderna och den ökade flexibiliteten i regleringen av tv-reklam ger kommersiella televisionsaktörer större handlingsfrihet vid placeringen av reklam. Produktplaceringen tillåts annars är i vissa undantagsfall, som nämns i lagen. Syftet med regleringen är att ge idkaren av sändningsverksamhet större flexibilitet och frihet att bestämma om tidpunkterna för reklam. Andelen och synligheten av europeiska verk ska ökas i programkataloger med nya volymmässiga krav som ställs på beställ-tv. 

Det audiovisuella innehållets tillgänglighet 

Lagens skyldigheter gällande ljud och textning utvidgas till vissa delar från tv-aktörer till att även omfatta tillhandahållare av beställ-tv. Inom beställ-tv ska de program som måste ha en ljud- och textningstjänst när de visas i tv omfattas av ljud- och textningsskyldigheten. Ljud- och textningstjänstens andel av beställ-tv-urvalet ska vara 30 procent. Aktörerna ska även åläggas en skyldighet gällande textningens kvalitet. Skyldigheten förutsätter att den textningstjänst som ingår i program på finska och svenska ska genomföras på ett högklassigt sätt så att textningen är tillräckligt klar och begriplig för användaren. Därtill ska tillhandahållare av tv-program och beställ-tv rapportera om det gradvisa genomförandet av tillgängligheten samt upprätta verksamhetsplaner gällande tillgänglighet. 

Numrering av kanalplatser 

Bestämmelserna som lämpar sig på kanalplatsnumreringen ska enligt förslaget ändras så att ändringarna i numreringen av kanalplatser ska göras då programkoncessionsperioden byts ut. Om ändringar genomförs någon annan tid, ska det finna särskilt vägande skäl till detta. Ändringarna in kanalplatsnumreringen påverkar såväl konsumenter som tv-aktörer, och därför ska de göras då programkoncessionsperioden byts ut, eftersom de då orsakar minsta möjlig olägenhet. I detta sammanhang föreslås det även att Transport- och kommunikationsverkets rätt att meddela föreskrifter slopas. Kanalplatsnumreringen ska i första hand avgöras genom branschens självreglering, och därför behövs inga föreskrifter av Transport- och kommunikationsverket. 

Placering 

Enligt förslaget ska 28 i lagen ändras för att kunna främja placeringen och ibruktagandet av accesspunkter med kort räckvidd i enlighet med kodexdirektivets mål. I kapitlet om placering införs bestämmelser enligt artikel 57 i kodexdirektivet, enligt vilka det för trådlösa accesspunkter med kort räckvidd inte behövs ett sådant administrativt tillstånd av en myndighet som förutsätts någon annanstans i lag, om inte orsaker som hänför sig till skydd av byggnader eller platser med ett arkitektoniskt eller historiskt värde eller med ett naturvärde eller till den allmänna säkerheten kräver det. 

Dessutom ska det till 229 § i lagen läggas en bestämmelse i överensstämmelse med kodexdirektivet, enligt vilken om en myndighet innehar en fastighet, byggnad eller någon annan konstruktion som tekniskt lämpar sig som värd för trådlösa accesspunkter med kort räckvidd eller som behövs för att sådana accesspunkter ska kunna förbindas med ett stamnät, ska myndigheten på förhand göra villkoren för att accesspunkter ska kunna placeras i fastigheten, byggnaden eller konstruktionen tillgängliga. Villkoren ska vara rättvisa, skäliga, transparenta och icke-diskriminerande. I villkoren kan dock beaktas grunder som baserar sig på skydd av byggnader eller platser med ett arkitektoniskt eller historiskt värde eller med ett naturvärde eller på den allmänna säkerheten. Villkoren ska vara tillgängliga vid en central informationspunkt som avses i 5 § i lagen om sambyggnad och samutnyttjande av nätinfrastruktur. Myndigheterna ska godkänna alla rimliga begäranden som uppfyller villkoren och gäller nyttjanderätten. 

Utrustning som ingår i de kritiska delarna av ett kommunikationsnät 

Genom propositionen genomförs den åtgärd i EU:s gemensamma verktygslåda för 5G-säkerhet som gäller skyddet av kritiska delar av nätet. Det föreslås att det till lagen fogas en ny 244 a §, där det föreskrivs om utrustning som används i ett kommunikationsnäts kritiska delar. Bestämmelser om statens ersättningsskyldighet i fråga om utrustning som avlägsnas föreslås i 301 a §. I lagens 244 b § föreskrivs också om en ny delegation för nätsäkerhet.  

Enligt den föreslagna bestämmelsen får nätverksutrustning inte användas i ett allmänt kommunikationsnäts kritiska delar, om det finns vägande skäl att misstänka att användningen av utrustningen äventyrar den nationella säkerheten. Regleringen ska också tillämpas på vissa separata nät som är anslutna till allmänna kommunikationsnät. Transport- och kommunikationsverket kan ålägga ägaren eller en annan innehavare av utrustning att avlägsna nätutrustning som äventyrar den nationella säkerheten från sitt näts kritiska delar. Innan ett beslut som förpliktar till avlägsnande av utrustning fattas ska Transport- och kommunikationsverket höra kommunikationsnätets ägare eller andra innehavare och ge denna möjlighet att avhjälpa upptäckta säkerhetsbrister. Hörande eller korrigerande åtgärder genomförs inte om ärendets brådskande natur inte tillåter förfarandet i fråga. 

Enligt den föreslagna bestämmelsen har Transport- och kommunikationsverket trots sekretessbestämmelserna och andra begränsningar i fråga om lämnande av uppgifter rätt att lämna ut en handling till och röja sekretessbelagd information för andra myndigheter, om det är nödvändigt för skötseln av de uppgifter som nämns i paragrafen. 

De kritiska delarna av nätet definieras i paragrafen. Enligt förslaget får Transport- och kommunikationsverket meddela närmare föreskrifter om den tekniska definitionen av ett kommunikationsnät, särskilt av nätets kritiska delar. I den tekniska definitionen ska rekommendationerna från delegationen för nätsäkerhet beaktas.  

Enligt den föreslagna 301 a § har ägaren eller en annan innehavare av ett kommunikationsnät rätt till full ersättning om den nätverksutrustning som ska avlägsnas har tagits i bruk innan lagen träder i kraft. Ersättning skulle också kunna fås för nätverksutrustning som tagits i bruk efter lagens ikraftträdande, om en förändring i förhållandena eller någon annan orsak som ligger till grund för åläggandet att avlägsna utrustning inte rimligen har kunnat förutses. 

Den föreslagna nya delegationen för nätsäkerhet ska på ett övergripande sätt utvärdera hur den nationella säkerheten förverkligas i kommunikationsnäten. I delegationen skulle det finnas representanter för de centrala förvaltningsområdena och representanter och intressebevakare för de centrala teleföretagen. Delegationen kan bland annat lägga fram rekommendationer om säkerheten i kommunikationsnät. Delegationens uppgifter anges i 244 b §.  

Förmedling av varningsmeddelanden, nödmeddelande samt tryggande av kommunikationens och tjänsternas kontinuitet

När det gäller genomförandet av artikel 110 i kodexdirektivet, föreslås det att det finska systemet för varningsmeddelanden ska kompletteras med en mobil lösning som tar hänsyn till nationella förhållanden och är kostnadseffektiv. Lösningen ska även erbjuda en bra och långvarig grund för utvecklingen av varningsmeddelanden utifrån nationella behov och i vilken man bland annat försöker integrera utarbetandet av ett varningsmeddelande med den övriga kommunikation som myndigheterna riktar till befolkningen samt vid sidan av de två lagstadgade inhemska språkversionerna utveckla flexibla sätt att få det viktigaste innehållet i varningsmeddelanden även till andra språk. 

Från dess utgångspunkter föreslås det ett applikationsbaserat system för mobila varningsmeddelanden enligt artikel 110.2 i kodexdirektivet. I det utnyttjar man i stället för teleföretagens centraliserade och kostnadsintensiva infrastruktur direkt Nödcentralsverkets applikationsserver från vilken applikationer som befolkningen laddar ner på sin terminalutrustning genom att utnyttja en internetanslutning kan få ett varningsmeddelande på det sätt som direktivet anger, dvs. när slutanvändaren i fråga, dvs. innehavaren av terminalutrustningen, befinner sig inom det målområde som myndigheten som gett ut varningsmeddelandet har fastställt. Det skulle föreskrivas tydligare än för närvarande om villkoren för förmedling av varningsmeddelanden, inklusive hur de riktas, i lagen om varningsmeddelanden. Genom de ändringar som föreslås i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation ska det å andra sidan tydligare än nu föreskrivas om skyldigheterna att inom televerksamheten förmedla varningsmeddelanden och beredskapen för detta. 

För genomförande av artikel 109.1 i kodexdirektivet föreslås en ändring av 278 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation beträffande andra sätt att lämna varningsmeddelanden än telefon och textmeddelanden (sms). För genomförande av artikel 109.6 i direktivet, så som den ska tolkas i ljuset av den rättsnorm som fastställts i EU-domstolens avgörande C-417/18, föreslås det att 321 § i lagen ändras för att klarlägga skyldigheten att lokalisera nödsamtal utan SIM-kort. 

Med anledning av nationella ändringsbehov föreslås det en klarläggning av 283 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation, i vilken det skrivs om rätten att återbörda kritiska kommunikationssystem till Finland, om befogenheter enligt 60 § 1 mom. 8 punkten i beredskapslagen utövas. I den föreslagna formen specificerar bestämmelsen noggrannare än i dagens läge vilka av teleföretagens kommunikationstjänster som med tanke på samhället är så betydande att ett kritiskt system inom kommunikationsnätet samt styrningen, underhållet och administreringen av systemen under ovannämnda förutsättningar ska kunna återbördas till Finland för att trygga deras funktion. 

Certifiering 

Med förslaget genomförs den skyldighet som cybersäkerhetsakten ställer för företag att utse en eller flera nationella myndigheter som beviljar cybersäkerhetscertifiering. Detta ska göras genom att ändra lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Lagen i fråga innehåller bestämmelser om Transport- och kommunikationsverkets uppgifter. I 304 § i nämnda lag föreskrivs om Transport- och kommunikationsverkets särskilda uppgifter. Skyldigheten att agera som nationell tillsynsmyndighet för cybersäkerhetscertifiering ska läggas till Transport- och kommunikationsverkets särskilda uppgifter, eftersom dessa uppgifter lämpar sig bäst för Transport- och kommunikationsverkets Cybersäkerhetscenter. 

Dessutom ändras 275 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. I paragrafen i fråga åläggs Transport- och kommunikationsverket att årligen sända Europeiska unionens byrå för nät- och informationssäkerhet en sammanfattande informationsrapport om anmälningarna om kränkningar av informationssäkerheten eller av någonting annat som gör att en kommunikationstjänst inte fungerar. Namnet på Europeiska unionens byrå för nät- och informationssäkerhet ändras till Europeiska unionens cybersäkerhetsbyrå i enlighet med cybersäkerhetsakten. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

Snabba kommunikationsförbindelser (fast och mobil kommunikation) möjliggör snabb och kostnadseffektiv dataöverföring samt utvecklandet av nya produktionssätt och modeller för affärsverksamhet. I undersökningar har man upptäckt att till exempel bättre tillgång på bredband och ökad förbindelsehastighet ökar den ekonomiska tillväxten T.ex. Koutroumpis, P.: The economic impact of broadband on growth: A simultaneous approach. Telecommunications Policy 33, 2009, s. 471–485 och Czernich, N., Falck, O., Kretschmer, T. & Woessmann, L.: Broadband Infrastructure and Economic Growth. The Economic Journal 121, 2011, s. 505–532 speciellt när nätet är tillräckligt brett Se Koutroumpis 2009, enligt vilken fördelarna med bredband är störst i länder där det finns tillgång på bredband i stor utsträckning.. Snabba förbindelser ser ut att inverka positivt också på sysselsättningen Crandall, R., Lehr, W. & Litan, R.: The Effects of Broadband Deployment on Output and Employ-ment: A Cross-sectional Analysis of U.S. Data. 2007..  

Snabba förbindelser ger företagen en möjlighet att ta i bruk effektiva system som sparar resurser. De möjliggör också till exempel användning av molntjänster. Då behöver företaget inte investera i upprätthållande och utvecklande av egen IT-infrastruktur, vilket i sin tur kan ge kostnadsbesparingar. I undersökningar har ibruktagandet av snabba förbindelser konstaterats höja företagets produktivitet och öka innovativiteten WIK-Consult 2018; Gal, P., Nicoletti, G., Renault, T., Sorbe, S. & Timiliotis, C.: Digitalisation and productivity: In search of the holy grail – Firm-level empirical evidence from EU countries. OECD Economics Department Working Papers No. 1533..  

För företag i glesbebyggda regioner och även i städer möjliggör snabba kommunikationsförbindelser som täcker hela landet smidig elektronisk kommunikation mellan verksamhetsställen, samarbetspartner och kunder oberoende av var de är belägna. För företagen syns distansarbete också som mindre kontorslokaler, vidsträcktare rekryteringsområden och som resursinbesparingar till exempel i lokalernas elförbrukning SQW: UK Broadband Impact Study. Impact report. 14.11.2013 []..  

I Finland har det dock inte forskats på i vilken utsträckning man genom att öka det nuvarande nätets täckning eller hastigheter i nuläget kan öka de ovannämnda positiva externa effekterna. Ibruktagandet av snabba förbindelser i förslaget främjas bland annat genom frekvenspolitik och uppmuntran av aktörer i branschen att gemensamt investera i mycket snabba bredbandsförbindelser. Konsekvenserna av förslagen har bedömts mer ingående för varje förslag i avsnitt 4.1.  

I tabellen nedan sammanfattas de huvudsakliga konsekvenserna av förslagen. 

Ekonomiska konsekvenser och konsekvenser för företag 

Begränsandet av maximilängden på tidsbundna mobilabonnemang till 12 månader påverkar inte tillhandahållarna av mobilabonnemang på samma sätt eftersom de har olika marknadsföringsstrategier.  

Begränsningen av maximilängden gör det lättare att byta operatör genom att sänka byteskostnader, vilket förbättrar konkurrensläget, men det är svårt att uppskatta konsekvensens storlek på förhand.  

Kodexdirektivet uppmuntrar företagen till saminvesteringar i fibernät, vilket gör risken per företag mindre, ökar deras investeringar och förbättrar konkurrensläget.  

Saminvesteringarna förväntas öka fibernätens täckning med högst några procent.  

Regleringen om ersättandet av tidigare infrastruktur ökar teleföretagens kostnader. 

Ny koncessionspraxis ger teleföretagen bättre säkerhet när det gäller kontrollen av frekvenserna, vilket kan öka företagens investeringsvilja.  

Då nyttjanderätt till frekvenser för verksamhet i liten skala som bedrivs lokalt kan beviljas genom ett enklare förfarande kan nya tjänster uppstå. 

Den förnyade regleringen om reklam och produktplacering kan öka företagens reklaminkomster något och underlätta finansieringen av framför allt inhemska tv-produktioner.  

Utvidgningen av ljud- och textningsskyldigheter till beställ-tv samt deras kvalitetskrav orsakar en del aktörer tilläggsutgifter. 

Konsekvenser för konsumenter och hushåll 

När maximilängden på tidsbundna mobilabonnemang begränsas till 12 månader förbättras enligt remissyttranden konsumentskyddet och konsumenternas rättigheter  

Dessutom kan konsumenternas medvetenhet om innehållet i och längd av avtalen om kommunikationstjänster bli bättre.  

Reklamvolymen under prime time samt produktplaceringen kan öka i och med den nya regleringen.  

Ökade investeringar i fibernät samt ökningen av skyldigheten till samhällsomfattande tjänster förbättrar konsumenternas möjligheter att använda snabba förbindelser. 

Bestämmelserna om ersättandet av den tidigare infrastrukturen försäkrar att konsumenterna och hushållen även framöver har tillgång till kommunikationstjänster.  

Slopandet av specialprissättningen av abonnentnummer gör slutanvändarnas ställning mer jämlik, eftersom det inte längre kommer att vara dyrare att ringa till riksomfattande abonnentnummer. 

Konsumenterna kan undvika att tvingas betala stora avgifter utöver priset på de nuvarande talpaketen eller abonnemangen utan begränsning när de ringer till riksomfattande abonnentnummer med sina mobiler. 

Lagändringar som möjliggör att varningsmeddelanden bättre når mobila terminaler, att nya slag av nödkommunikation tas i bruk och att nödsamtal som görs utan SIM-kort lokaliseras bidrar till att förbättra konsumenternas och hushållens skyddsnät i vardagen, det vill säga tillgången till samhälleliga tjänster avsedda för olyckor och allvarliga störningssituationer 

Konsekvenser för jämställdhet och regional jämlikhet 

Begränsandet av maximilängden på tidsbundna abonnemang i mobilnät till 12 månader kan förbättra sådana konsumenters ställning på marknaden som till exempel inte har tekniska förutsättningar att effektivt konkurrensutsätta sina egna avtal om kommunikationstjänster.  

Saminvesteringar i fibernät kan enligt forskningslitteraturen öka investeringar och därmed fibernätens täckning utanför tätare bebyggda områden men inte i de allra glesast bebyggda områdena.  

Utvidgningen av ljud- och textningsskyldigheterna till beställ-tv samt deras kvalitetskrav ökar jämlikheten mellan användarna av audiovisuella tjänster. 

Tillgänglighet –yp. faktureringsuppgifternas tillgänglighet osv.  

Konsekvenser för könen 

Förslaget har inte ansetts ha några betydande konsekvenser för jämlikheten mellan könen. Till exempel på basis av konsumentundersökningar av kommunikationstjänster har man inte kunnat identifiera betydande skillnader i föreslagets konsekvenser för könen, vilket gör att de föreslagna ändringarna inte väntas orsaka betydande könskonsekvenser. 

Konsekvenser för myndigheterna 

Genomförandet av direktivet ger Transport- och kommunikationsverket nya uppgifter men samtidigt slopas några gamla uppgifter.  

Som helhet bedömt leder de nya uppgifterna till administrativa konsekvenser, men dessa uppgifter kan skötas med de nuvarande resurserna. 

Ett undantag är de nya resursbehov som föranleds av att Transport- och kommunikationsverket utses till den nya cybercertifieringsmyndigheten. Dessa kommer möjligen att öka byråns resursbehov till exempel gällande förändringar i informationssystem. 

Bestämmelserna om placering av trådlösa accesspunkter med kort räckvidd kan öka kommunala myndigheters, särskilt byggnadstillsynsmyndigheternas, uppgifter beroende på antalet fall där bestämmelserna tillämpas. 

Konsekvenser för miljön 

Allmänt taget kan bland annat ökningen av energikonsumtionen med anledning av ökade investeringar i kommunikationsnät samt rivningen och byggandet av nät ha miljökonsekvenser.  

Enskilda förslags konsekvenser till exempel att bygga nät jämfört med referensscenariot är svårt att uppskatta kvantitativt. Därför är det besvärligt att bedöma miljökonsekvenserna kvantitativt.  

Nya mycket snabba förbindelser kan på kort sikt öka energiförbrukningen för datakommunikation, vilket samtidigt även ökar elförbrukningen på verksamhetsområdet.  

Å andra sidan kan bättre kommunikationsförbindelser leda till att människor rör sig mindre när t.ex. distansarbete blir vanligare. Om denna fråga finns emellertid inga direkt tillämpliga forskningsresultat som uttryckligen koncentrerar sig på de föreslagna ändringarna. 

Därmed är det emellertid inte möjligt att uppskatta de föreslagna ändringarnas miljökonsekvenser noggrant i förhållande till kommunikationsnätens utveckling utan att några ändringar gjordes.  

Konsekvenser för informationssamhället 

Förslaget anses ha positiva konsekvenser för informationssamhället, eftersom syftet med certifieringsverksamheten enligt cybersäkerhetsakten är att höja cybersäkerhetsnivån inom unionen och enhetliga europeiska certifieringssystem av cybersäkerheten på unionsnivån.  

Syftet med certifieringssystemet är att förbättra medborgarnas och företagens dataskydd. Det att Transport- och kommunikationsverket ska utses som ansvarig myndighet stöder målet.  

Konsekvenser för barn 

Genom ändringar i lagen om bildprogram i fråga om videodelningsplattformar strävar man efter att skydda barn mot program, användargenererade videor och audiovisuella kommersiella meddelanden som kan vara skadliga för barns utveckling. 

Bestämmelserna om avbrytande av audiovisuella program för reklam ändras så att det inte längre är tillåtet att avbryta barnprogram för teleshoppinginslag. 

Bestämmelserna om förordnande om spärrning av information förbättrar också möjligheten att förhindra spridning av kriminellt material som riktar sig till barn.  

4.2.1  Myndighetsverksamhet och avgifter

Ekonomiska och administrativa konsekvenser 

Den föreslagna begränsningen i betalningsskyldigheten av informationssamhällsavgiften och slopandet av en minimigräns på 300 euro för informationssamhällsavgiften minskar betalningsbördan av framför allt mindre teleföretag och befriar företag från den administrativa bördan i anslutning till betalningen av informationssamhällsavgiften. Detta kan ha positiva konsekvenser för framför allt de minsta företagens verksamhetsbetingelser, eftersom det bidrar till att befria företagens resurser från administrativa ärenden till själva televerksamheten. Å andra sidan befriar begränsningen av informationssamhällsavgiften också Transport- och kommunikationsverkets resurser, eftersom arbetsbördan i anslutning till fastställandet och uttagandet av avgifter minskar. 

Med beaktande av besparingen i personalresurserna har ändringen ingen betydande inverkan på Transport- och kommunikationsverkets intäkter, eftersom beloppet på de insamlade informationssamhällsavgifterna på basis av omsättningssiffrorna för 2018 minskar med cirka 30 000 euro. På basis av omsättningsuppgifterna för 2018 blir 92 företag i och med den föreslagna ändringen utanför skyldigheten att betala informationssamhälsavgift. Därmed kommer ändringen att beröra mer än en tredjedel av alla idkare av televerksamhet, eftersom 234 företag i televerksamhetsregistret år 2018 ålades att betala informationssamhällsavgift. Även dessa företags administrativa börda kommer att minska. 

4.2.2  Frekvensanvändning och nätkoncessioner

Ekonomiska konsekvenser och konsekvenser för företag 

Syftet med kodexdirektivets bestämmelser om frekvenser är att främja tillgången till snabba trädlösa bredbandsförbindelser och i synnerhet ibruktagandet av 5G-nät. I Finland har frekvensband redan beviljats för användning av trådlöst bredband både mycket och snabbt i internationell jämförelse. En stor del av direktivets bestämmelser förutsätter inga revideringar av den nationella lagstiftningen eftersom den nationella regleringen redan nu baserar sig på den effektiva förvaltningen av frekvenser, teknologineutralitet samt förfarandenas transparens och hörandet av de berörda parterna. Därför orsakat ändringarna i bestämmelserna om frekvenser sannolikt inte väsentliga förändringar på den nationella marknaden. 

För närvarande står det i 16 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation att statsrådet beviljar nätkoncession för viss tid, högst 20 år. Regleringen gäller alla nätkoncessioner som statsrådet beviljat. Enligt artikel 49 i kodexdirektivet ska tiden för en nätkoncession vara minst 15 år, son i regel fortsätter med 5 år. Den nya regleringen gäller bara inom EU för mobilnät harmoniserade frekvensband. 

Nämnda ändring torde inte ha några betydande inverkningar på beviljandet av koncessioner och därmed marknaden för elektronisk kommunikation. Enligt förslaget ska den nya regleringen inte heller tillämpas på koncessioner som beviljats innan lagen trädde i kraft. Finland har redan beviljat koncessionerna för de viktigaste frekvensbanden för mobilnät och trådlöst bredband till 2033. 

I propositionen föreslås det också att koncessioner i fortsättningen ska kunna förenas med villkor som gäller den nättekniska anslutningshastigheten. I praktiken innebär det att man av ett mobilnät kan kräva att det är tekniskt möjligt att överföra information med en hastighet som angetts på förhand. I förslaget krävs det inte av koncessionsinnehavarna att de erbjuder slutanvändarna denna så kallade tekniska anslutningshastighet. 

Syftet med förslaget är att skapa beredskap för framtida behov. Förslaget inverkar sannolikt inte på de viktigaste koncessionerna som är i kraft till år 2033, varför förslaget på inte bedöms ha betydande kostnadseffekter på företagen i branschen på kort sikt. 

Enligt artikel 50 i kodexdirektivet kan koncessioner för mobilnät som använder harmoniserade frekvenser beviljas utan att de förklaras lediga att sökas. Denna förändring kan på lång sikt få negativa konsekvenser med hänsyn till marknadens funktion, eftersom det blir svårare för nya företag att komma in på marknaden då nätkoncessionerna förvaltas av företag som redan finns på marknaden. Risken finns att nätkoncessionerna inte tillfaller de allra effektivaste företagen. 

Å ena sidan tar statsrådet vid förnyelse av en nätkoncession hänsyn till bland annat EU:s allmänna kommunikationspolitiska mål, behovet att främja konkurrens, effektiv frekvensanvändning och störningsfrihet, den övriga eventuella efterfrågan på frekvensband samt hur väl innehavaren av koncessionen har följt villkoren för den. 

Å andra sidan har det på den finska bredbandsmarknaden uppstått en situation med tre etablerade aktörer, vars sammanlagda marknadsandel på 2010-talet fortsatte att växa så att de övriga aktörerna bland bredbandsanslutningarna i det fasta nätet 2018 hade en sammanlagd marknadsandel på 11 procent. Den sammanlagda andelen av andra än de tre största aktörerna på marknaden för mobilnät var år 2018 endast 1 procent. 

Eftersom marknadsandelarna har koncentrerats till tre stora aktörer i den nuvarande regleringsmiljön, har den ändring som direktivet medför sannolikt ingen betydande inverkan på den finska marknaden jämfört med nuläget. Därtill främjar direktivet gemensamt utnyttjandet av frekvensband. I motsats till beviljandet av nätkoncessioner till företag som redan förvaltar dem, effektiverar det gemensamma utnyttjandet marknadens funktion. Den gemensamma inverkan av dessa två är svår att förutspå volymmässigt i förväg. 

Ändringarna kan även bidra till ökade investeringar, eftersom större säkerhet om fortsatta nätkoncessionsperioder kan uppmuntra företag att investera i trådlösa bredbandsnät jämfört med den nuvarande regleringsmiljön. Sand-Zantmann (2017) Sand-Zantmann, W. (2017). Cooperation between firms for infrastructure. påpekar att om de aktörer som inte själva investerar i den infrastruktur som krävs har det för lätt att komma in på marknaden, kan det uppstå en situation där investeringarna i kommunikationsnät är för små med tanke på samhällets bästa. 

Beviljandet av nätkoncessioner i framtiden åt företag som redan förvaltar dem ökar företagens säkerhet om att de själva kan dra nytta av sina investeringar, vilket ökar deras investeringsvilja och genom de växande investeringarna också servicenivån. Enligt Transport- och kommunikationsverkets statistik uppgick de materiella investeringarna i mobilnät åren 2015–2018 i genomsnitt till ca 217 miljoner euro per år, och aktörerna i branschen hade en investeringsgrad på ca 11 procent för mobilnät. Det finns ingen empirisk uppskattning av storleken på effekten, men en möjlig tillväxt på en procent innebär till exempel att investeringarna i mobilnät växer med ca 2,2 miljoner euro per år. 

Eftersom den ändrade koncessionspraxisen i teorin också kan få konkurrensbegränsande effekter på lång sikt är det samtidigt av central betydelse att lagstiftningen främja konkurrensen med andra medel. 

Förslaget gör det möjligt att bevilja nyttjanderätt för allmän televerksamhet i liten skala som bedrivs lokalt genom ett enklare förfarande. Det har bedömts att det finns behov av lokala nät till exempel vid industrianläggningar, hamnar, sjukhus och motsvarande begränsade lokala arbetsmiljöer. Ändringen främjar innovationsverksamhet och möjliggör att de lokala kommunikationsnäten skräddarsys enligt aktörens behov. En sådan lokal verksamhet konkurrerar inte med de stora operatörernas allmänna affärsverksamhet inom kommunikationstjänster, eftersom verksamhetsområdet är begränsat. Men den kan på lång sikt generera nya effektiva lösningar till exempel för automatisering av industrianläggningar och fjärrstyrning av maskiner och anordningar. 

Eftersom den lokala verksamheten inte konkurrerar på den allmänna marknaden för kommunikationstjänster, bedöms ändringen inte på kort sikt inverka på den ekonomiska situationen för aktörerna i branschen eller på konkurrensläget på marknaden På lång sikt främjar ändringen utvecklande av nya affärsmodeller och innovationer, eftersom koncessionsförfarandena inte utgöra ett hinder för sådana innovationer. 

4.2.3  Skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt och samtrafik

Allmänt om konsekvenserna 

Bestämmelserna om skyldigheter i anslutning överlåtelsen av nyttjanderätt och samtrafik i avdelning III i lagen har betydande effekter på såväl teleföretag som hela kommunikationsmarknadens funktion. Trots ändringarna förblir bestämmelserna i huvuddrag likadana som förut, vilket betyder att största delen av ändringarna inte kan anses ha en betydande inverkan på marknaden. När det gäller skyldigheter i anslutning till nyttjanderätten och samtrafik har man koncentrerat sig på att bedöma konsekvenserna av de viktigaste nya bestämmelserna. 

Ekonomiska konsekvenser 

Med reglering som gäller överlåtelse av nyttjanderätt avses skyldigheter genom vilka företaget som äger ett nät åläggs att ge nyttjanderätt till nätet eller delar av det eller tillhörande faciliteter. Härigenom kan andra företag konkurrera på slutkundsmarknaden även utan ett eget fysiskt nät. Skyldigheterna gäller i allmänhet grossistmarknaden, och deras syfte är primärt att öka konkurrensen på slutkundsmarknaden och därigenom skapa nytta för slutanvändarna En av anledningarna till regleringen är att det är synnerligen svårt att komma in på vissa kommunikationsmarknader bland annat på grund av de kostnader som har krävts för att ta sig in på marknaden och de skalfördelar som de aktörer som redan finns på marknaden har. Därför kan det vara svårt att åstadkomma en tillräcklig konkurrens på slutkundsmarknaden utan regleringsåtgärder. Tillträdesskyldigheter kan påföras företag med betydande marknadsinflytande på en viss marknad och i vissa situationer även på andra grunder. 

För närvarande tillämpas tillträdesreglering i Finland på den så kallade bredbandsgrossistmarknaden (accesslinjer och bitströmsprodukter), grossistmarknaden för högklassiga fasta förbindelser samt grossistmarknaden för tv- och radioutsändningstjänster. Europeiska kommissionen anger i sin marknadsrekommendation vilka marknader som ska bli föremål för förhandsreglering. Transport- och kommunikationsverket ska regelbundet bedöma konkurrensläget på dessa marknader. Kommissionen ska under 2020 revidera den nuvarande marknadsrekommendationen, varför tillträdesregleringen i fortsättningen kan komma att omfatta också andra marknader än dem som nu regleras. Likväl kan regleringen i framtiden avvecklas för en del marknaders del när de blir konkurrensdrivna. 

Bestämmelserna om tillträde kan inverka till exempel på graden av konkurrens på marknaden, nyttjanderättsprodukterna samt prisnivån på tillhörande slutkundstjänster, företagens omsättning och administrativa kostnader samt investeringarna i branschen. Konsekvenserna av regleringen beror alltid på marknaden i fråga, dess förhållanden och de skyldigheter som införs. Därför är det inte möjligt att på ett tillförlitligt sätt bedöma konsekvenserna av regleringen på ett allmänt plan, utan bedömningen bör göras från fall till fall. Enligt 53 § ska Transport- och kommunikationsverket i varje beslut om betydande marknadsinflytande bedöma vilken inverkan de skyldigheter som åläggs företag har på marknaden. 

I de tillträdesskyldighet som åläggs på grundval av betydande marknadsinflytande ska skyldigheter knutna till nyttjanderätten till byggnadsteknisk infrastruktur i fortsättningen ges företräde. De bedöms att tillträdesskyldigheter som gäller dessa nätdelar som är särskilt svåra att reproducera kan sänka kostnaderna för nya nätinvesteringar som utnyttjar dem och på så sätt öka investeringarna i ny nätteknik, såsom optofibernät. Briglauer, Cambini, Fetzer & Hüschelrath (2017). The European Electronic Communications Code: A Critical Appraisal with a Focus on Incentivizing Investment in Next Generation Broadband Networks. ZEW Discussion Paper 17-027. 

Transport- och kommunikationsverkets behörighet att förena nyttjanderätt med skyldigheter ändras inte nämnvärt genom denna proposition. Konsekvenserna av de föreslagna ändringarna beror i stor utsträckning på hur bestämmelserna kommer att tillämpas på grundval av hur marknaden utvecklas och hurdana bestämmelser och riktlinjer som utfärdas senare för att precisera lagstiftningen. Transport- och kommunikationsverket inför eventuella skyldigheter efter att ha bedömt hur nödvändiga de är utgående från kommissionens riktlinjer och efter att ha inhämtat kommissionens ståndpunkt. I det rådande marknadsläget i Finland införs skyldigheter i fråga om nyttjanderätt ofta på grund av betydande inflytande på marknaden, och de är primära i förhållande till skyldigheter som införs av något annat skäl. På så sätt kan man dra slutsatsen att inte heller ändringar som sammanhänger med föreslagna skyldigheter som grundar sig på något annat än betydande inflytande på marknaden kommer att få betydande konsekvenser. Bestämmelserna bedöms av de skäl som nämns ovan inte ha någon betydande inverkan på genomförandet av syftet med regleringen so är att öka konkurrensen. 

Enligt artikel 81 i kodexdirektivet ska företag som anses ha ett betydande inflytande på en eller flera relevanta marknader anmäla till Transport- och kommunikationsverket i förväg och i god tid när de planerar att avveckla eller byta ut delar av nätet som omfattas av vissa skyldigheter med ny infrastruktur. Dessutom ska Transport- och kommunikationsverket se till att man i detta sammanhang säkrar tillgången till minst motsvarande produkter, om det är nödvändigt för att trygga konkurrensen och slutanvändarnas rättigheter. Det föreslås att bestämmelsen sätts i kraft genom 81 c § i agen om tjänster inom elektronisk kommunikation. 

Det är svårt att volymmässigt bedöma förslagets inverkan på affärsverksamheten av företag med betydande marknadsinflytande och därmed marknadssituationen och konsumentprisernas utveckling. När ett företag med betydande marknadsinflytande avvecklar nuvarande infrastruktur, fattar det dessa beslut marknadsbetingat på affärsekonomiska grunder. Hittills har företag med betydande marknadsinflytande kunnat sluta tillhandahållandet av bredbandstjänster med kopparnät åt slutanvändarna utan att erbjuda en ersättande fast anslutning. I de största städernas centrumområden ersätts kopparnäten typiskt redan nu antingen delvis eller helt med ett nät som byggs med fiberoptik, men i synnerhet i glesbygdsområden byggs det ofta inte en ersättande fast förbindelse i stället för koppar som avvecklas eller rivs utan bredbandsförbindelserna genomförs med trådlösa lösningar. 

Anmälningsskyldigheten enligt paragrafen orsakar företag med betydande marknadsinflytande administrativa kostnader. Företagen har inte tidigare behövt göra en anmälan om avveckling eller ersättande av kopparnät. Paragrafen medför att företag med betydande marknadsinflytande måste avsätta arbetsinsatser för att planera avvecklingen eller ersättandet av kopparnät, för att utarbeta meddelanden samt för att erbjuda detaljerade uppgifter i samband med meddelandet. De administrativa kostnadernas storlek varierar enligt företag beroende på omfattningen av deras kopparnät och det i vilken grad de har tagit kopparnät ur bruk eller ersatt dem med fiberoptik. Andelen av dessa kostandet av de sammanlagda kostnaderna för avvecklandet eller ersättandet torde dock vara liten. 

Möjligheten enligt paragrafen att påföra skyldigheter bedöms medföra alternativa effekter på investeringar med betydande inverkan på marknaden. Om ett teleföretag med betydande marknadsinflytande avvecklar kopparförbindelser och enligt den nya lagstiftningen blir skyldigt att bygga fibernät, medför detta naturligtvis kostnader för företaget. Man måste emellertid beakta att de nuvarande kopparnäten befinner sig i slutet av sin livscykel, och företag med betydande marknadsinflytande skulle kanske ändå med tiden ersätta den gamla infrastrukturen på marknadsekonomiska villkor. Därför är det svårt att bedöma den föreslagna paragrafens inverkan på denna utveckling jämfört med den utveckling som skulle ske utan ändringar i lagstiftningen. 

Men paragrafen kan också leda till att företag med betydande marknadsinflytande inte avvecklar nuvarande infrastruktur, eftersom det kostar att ersätta den. I en sådan här situation måste ett teleföretag investera i upprätthållandet av sitt kopparnät. 

Om det tillämpas orimligt stränga villkor på när företag med betydande marknadsinflytande får avveckla kopparnätshub, kan detta hindra investeringar i fiberoptik och sakta ner övergången från koppar till fiber. Orimliga villkor, såsom för långa anmälningstider eller för omfattande krav som leder till olönsamt byggande av optisk fiber kan leda till att företag avstår från fiberinvesteringar och upprätthåller i stället kopparnät med så låga kostnader som möjligt. Man bör dock iaktta att det enligt paragrafen inte är möjligt att ålägga för företag med betydande marknadsinflytande enbart rimliga skyldigheter. 

Kostnadernas storlek varierar betydligt enligt företag beroende bland annat på om de till exempel har omfattande kopparnät i glest bebyggda områden som är besvärliga med tanke på byggandet av optisk fiber eller om deras kopparnät till exempel finns i tillväxtcentra, i vilka övergången från koppar till fiber går snabbare på grund av den högre efterfrågan. 

Däremot bedöms paragrafen inte ha någon direkt inverkan på omsättningens utveckling hos företag med betydande marknadsinflytande. Det är snarare övergången från kopparinfrastrukturen till optisk fiber allmänt taget som påverkar möjligheterna av företag med betydande marknadsinflytande att samla in inkomster från bredbandstjänsterna i ett fast nät och därmed omsättningen. Genom att erbjuda kunderna extremt snabba förbindelser kan det på lång sikt vara möjligt att samla in mera inkomster av kunderna än genom att basera utbudet på den snabbt föråldrande kopparinfrastrukturen. 

Paragrafen förbättrar konkurrerande teleföretags verksamhetsbetingelser på slutkundsmarknaden för bredbandstjänster, eftersom den främjar tillgången till reglerade produkter i grossistledet även efter det att kopparnät som drivs av företag med betydande marknadsinflytande har tagits ur bruk. Dessutom gör möjligheten att påföra skyldigheter gällande transparenta tidtabeller och villkor samt tillämpandet av lämpliga uppsägnings- och övergångsperioder att konkurrerande teleföretags verksamhet är lättare att förutspå. Detta gör det lättare att sköta egna kundrelationer genom att till exempel göra det möjligt att informera om övergången i god tid i förväg. 

Paragrafen bedöms inte ha någon betydande inverkan på konkurrerande teleföretags omsättning eller lönsamhet. För dem är i synnerhet av betydelse hur prissättnings- och andra skyldigheter som i beslut gällande betydande marknadsinflytande har ålagts nyttjanderättsprodukter fungerar. 

I och med den föreslagna paragrafen kan konkurrerande teleföretag vid behov tryggas tillgång till produkter i grossistledet i den förbättrade infrastrukturen av företag med betydande marknadsinflytande på de områden av betydande marknadsinflytande i vilka koppasnätet avvecklas. Därmed har paragrafen positiva konsekvenser med tanke på tillgången till och kvaliteten av nyttjanderättsprodukter på den reglerade grossistmarknaden. Paragrafen främjar också grossistmarknadens funktion eftersom det är möjligt att för uppsägning av nyttjanderättsprodukter i kopparnät införa skyldigheter gällande transparenta tidtabeller och villkor samt lämpliga uppsägnings- och övergångstider. 

Konsekvenser för regional jämlikhet 

I fortsättningen möjliggör den föreslagna 81 c § att skyldigheter som gäller byggande av ett nytt nät införs, om sådana är nödvändiga för att trygga konkurrensen och slutanvändarnas intressen. Därmed kan paragrafen anses ha positiva effekter på slutkundernas tillgång till bredbandstjänster och på tjänsternas kvalitet. Konsekvenserna kan anses rikta sig framför allt till mer glest bebyggda områden. 

Konsekvenser för myndigheterna 

Den föreslagna 81 c § ökar myndigheternas uppgifter, kräver att förfaringssätt av nytt slag inför och ger Transport- och kommunikationsverket administrativa utgifter. Mottagandet av teleföretagens anmälningar, bedömandet av transparenta tidtabeller och villkor samt tillgången till ersättande nyttjanderättsprodukter, tillsynen i anslutning till tillgången till nyttjanderättsprodukter samt annulleringen av skyldigheter inom kopparnätet är nya uppgifter för verket. Förutom kontinuerligt verkställande kräver uppgifterna i synnerhet i början planerings- och utvecklingsarbete samt eventuellt utvecklandet av informationssystem. I Finlands ökas de administrativa kostnaderna av att det finns sammanlagt 21 företag med regionalt betydande marknadsinflytande, medan andra medlemsstater typiskt har ett riksomfattande företag med betydande marknadsinflytande och fast nät. 

4.2.4  Uppmuntrandet till saminvesteringar

Ekonomiska konsekvenser och konsekvenser för hushållen 

Artikel 76 i kodexdirektivet ger företag med betydande marknadsinflytande möjligheten att befria sig från bestämmelserna om betydande marknadsinflytande, till exempel maximipriser, om de bygger fibernät i slutanvändarens lokaler eller till en basstation genom samfinansiering med andra teleföretag. Den nationella regleringsmyndigheten, dvs. Transport- och kommunikationsverket, ska i fråga om varje eventuell investering bedöma ifall alla de i lagen föreskrivna förutsättningarna för en saminvestering uppfylls. 

En saminvestering betyder en sådan investering i vilken operatörerna antingen erbjuder andra tillhandahållare av elektroniska kommunikationsnät eller -tjänster samägande eller en riskfördelning på lång sikt med samfinansiering. Saminvesteringarna minskar den enskilda operatörens risker i anslutning till efterfrågan på tjänster och produkter i framtiden och/eller riskerna under byggtiden, såsom kostnadsökningen. Den mindre risken per företag ökar investeringarna, men det är svårt att exakt bedöma hur stora effekter detta kommer att ha på den finska marknaden. Även det faktum att artikel 76 är svår att tolka minskar enligt både remissvaren och forskningslitteraturen företagens villighet att göra saminvesteringar. 

Det är också möjligt att effektivera användningen av kommunikationsnät med saminvesteringar. I stället för att varje operatör bygger egen dyr infrastruktur, kan operatörerna om de så vill använda en gemensam infrastruktur. I bästa fall leder detta till att alla operatörer sparar i byggnadskostnaderna, men konkurrensen fungerar på motsvarande sätt som om alla operatörer hade egna nät. Detta beror på att regleringsmyndigheten enligt artikel 76 kontinuerligt måste övervaka att förutsättningarna för saminvesteringen uppfylls. 

Saminvesteringarnas inverkan har framför allt undersökts med teoretiska metoder, eftersom det inte har gjorts särskilt många saminvesteringar i optiska fibernät ända till hemmen eller i en basstation. Detta betyder dock inte att saminvesteringarnas roll inte kan förstärkas i framtiden, eftersom det inte har funnits några incitament för dem i den nuvarande regleringsmiljön. I Finland finns det erfarenheter om saminvesteringar genom ett företag som grundats av DNA Abp och Telia Finland Abp, Suomen Yhteisverkko Oy, som ansvarar för genomförandet och upprätthållandet av dessa teleföretags gemensamma mobilnät i norra och östra Finland. 

Balmer et al. (2013) Balmer ym. (2013). Geographic Regulation and Cooperative Investment in Next Generation Broadband Networks: A Review of Recent Literature and Practical Cases. har undersökt nivån på saminvesteringar i olika länder och upptäckt att även nätens täckning är litet större i sådana länder där saminvesteringar i optiska fibernät överhuvudtaget har gjorts (t.ex. Frankrike, Spanien, Schweiz och Portugal). Briglauer et al. (2017) Briglauer ym. (2017). The Role of Regulation in Incentivizing Investment in New Communications Infrastructure. konstaterar att saminvesteringar i princip är ett effektivt sätt att öka investeringar i sådana geografiska områden där det för närvarande bara finns en aktör. Saminvesteringarna förväntas dock inte öka investeringar i sådana allra glesast bebodda regioner som för närvarande inte har en enda operatör. 

Detta innebär att saminvesteringar i enlighet med artikel 76 enligt forskningslitteraturen inte kan marknadsbetingat förväntas öka täckningen av optiska fibernät på de allra glesast bebyggda områdena. Däremot kan saminvesteringar i Finland öka investeringarna i optiska fibernät utanför de allra tätas bebyggda områdena, i vilka det inte är ekonomiskt lönsamt för operatörerna att investera i överlappande nät. 

Lebourges och Liang (2018) Lebourges & Liang (2018). Estimating the Impact of Co-Investment in Fiber to Home Coverage. undersökte hur saminvesteringar i glesare bebyggda områden (dvs. utanför städer) i Frankrike påverkade investeringar i vilka det under åren 2013–2016 byggdes fibernät ända till hemmen (FTTH) i Orange. Undersökningsresultatet blev att FTTH:s täckning ökade med 0,8 procent i genomsnitt och användningen av FTTH med 1,2 procent per varje saminvesteringsandel av 1 procent. I genomsnitt var saminvesteringsgraden i de undersökta investeringarna 12 procent, vilket innebär att FTTH-täckningen i genomsnitt ökade med cirka 10 procent och användningen med cirka 14 procent till följd av saminvesteringarna. 

I Finland finns det enligt Transport- och kommunikationsverkets statistik Traficom, bredbandsanslutningar i det fasta nätet. cirka 1,8 miljoner bredbandsanslutningar i det fasta nätet. Av dessa är cirka 800 000 FTTB-anslutningar och cirka 140 000 FTTH-anslutningar. Antalet FTTB-anslutningar har ökat med cirka 44 procent och antalet FFTH-anslutningar med cirka 51 procent sedan början av 2016. 

Enligt Transport- och kommunikationsverkets bedömning är hushållens sammanlagda tillgång till fiberanslutningar (FTTH- och FTTB-tekniken) i hela landet cirka 33 %, medan tillgången till anslutningar med 100 megabit i sekunden för hushåll sammanlagt oberoende av tekniken är cirka 58 %. Fiberanslutningarnas variation när det gäller hushållen är betydande på landskapsnivån. I Fastlandsfinland finns den lägsta tillgången i Päijänne-Tavastland (13 %) och den högsta i Birkaland (46 %). På Åland är tillgången mycket hög, dvs. hela 97 %. 

Resultaten för den ovannämnda studien kan ge vägvisning om storleksklassen på de inverkningar som saminvesteringar möjligen kan ha i Finland. Forskningsresultatet kan betraktas om övre gräns på den finska marknaden bland annat för att det inte finns erfarenhet om saminvesteringar i optiska fibernät i Finland. 

Förutsatt att den i Frankrike upptäckta genomsnittliga saminvesteringsgraden också i genomsnitt förverkligas i Finland, kan hushållstillgången på basis av resultaten genom saminvesteringar förbättras högst med under 3 procentenheter i hela landet, med huvudvikt på glesare bebyggda områden. 

4.2.5  Riksomfattande abonnentnummer

Ekonomiska konsekvenser och konsekvenser för företag 

I och med ändringen som rättar riksomfattande abonnentnummers (tidigare term; företagsnummer) avvikande prissättning får riksomfattande abonnentnummer inte vara dyrare än mobiltelefonavgiften eller lokalsamtalsavgiften, vilket gör att de kan höra till vanliga talpaket eller anslutningar utan begränsningar. Enligt förslaget får teleföretagen i fortsättningen inte separat prissätta telefonnätets samtalsoriginering i fråga om riksomfattande abonnentnummer. Transport- och kommunikationsverket utredde på kommunikationsministeriets begäran prissättnings- och kostnadsstrukturen av riksomfattande abonnentnummer och gjorde en konsekvensbedömning Konsekvensbedömning om prissättningen av riksomfattande abonnentnummer. och promemoria efter remissen om prissättningen av riksomfattande abonnentnummer. 

För närvarande prissätter operatörerna i mobilnätet access-priserna för samtalsoriginering så att de är mycket dyra jämfört med motsvarande priser för samtalsterminering. De dyraste riksomfattande abonnentnumren kan kosta upp till 23,1 cent per minut, vilket enligt konsekvensbedömningen är ca 4 cent mera per minut än till exempel det största tillåtna priset på utrikessamtal inom EU. Motsvarande system används enligt Transport- och kommunikationsverkets bedömning inte i länder som är jämförbara med Finland, såsom de övriga nordiska länderna. 

Teleföretagens kundföretag kan påverkas av förslaget på så sätt att teleföretagen i fortsättningen inte nödvändigtvis erbjuder telefontjänster lika förmånligt. I detta fall kan kostnaderna för rådgivnings- och andra tjänster per telefon öka. Då kan till exempel kvaliteten på och funktionaliteten hos av kundservicen på riksomfattande abonnentnummer försämras och servicen styras till andra kanaler, t.ex. chattjänster. I fortsättningen kan aktörerna även flytta över sina telefontjänster till servicenummer vad gäller de tjänster som inte hör till tillämpningsområdet för den telefonkommunikation som avses i konsumentskyddslagen. Ofta används spärrtjänster som blockerar servicenummer och därmed försämrar nåbarheten. Konsumenterna är också mera medvetna om att servicenummer medför tilläggsavgifter. Tilläggsegenskaper för riksomfattande abonnentnummer kan likväl knytas till vilket nummer som helst. 

Det bör beaktas att de riksomfattande abonnentnumren har blivit ett sätt att finansiera telefontjänster, och att de därigenom inverkar på sysselsättningen. En följd av ändringen kan därför bli att arbetskraften måste skäras ner när aktörerna själva ska stå för kostnaderna för telefonväxlarna. Företag som bedriver affärsverksamhet och den offentliga sektorn har likväl ofta försäljningsgrundade eller andra incentiv för att tillhandahålla telefontjänster, varför trycket för att de ska erbjudas dem även i fortsättningen kan vara stort. Fortfarande ringer en del människor hellre än de uträttar ärenden genom internet. På grund av ändringen är det i fortsättningen klarare att det är aktören själv eller ett teleföretag som ger avkall på sina marginaler och annan verksamhet som står för kostnaderna, inte den som ringer samtalet. 

Fastän ändringen delvis orsakar problem i branschens inkomstflöden, är inverkan på teleföretag som erbjuder tjänster enligt Transport- och kommunikationsverkets och kommunikationsministeriets konsekvensbedömning måttlig när man betraktar omsättningen från riksomfattande abonnentnummer i förhållande till företagens totala årsomsättning. På grund av omsättningens låga andel bedöms ändringen inte ha effekter på den allmänna prisutvecklingen för kommunikationstjänster, eftersom priset på en konkurrensdriven marknad för kommunikationstjänster bestäms enligt tillgång och efterfrågan. 

Ändringen kan likväl inverka på antalet kundservicenummer eller på servicenivån, men en exakt uppskattning av konsekvensernas omfattning är svår att ta fram. Eftersom ändringen likväl har ekonomiska konsekvenser såväl för teleföretagen som för de aktörer och företag som tillhandahåller telefonservice, föreslås en övergångsperiod på två år. Under denna kan man utarbeta ett annat sätt att finansiera telefontjänsterna och uppdatera avtalen mellan aktörerna och telebolagen. 

Enligt bedömningen kommer ändringen att öka myndighetstillsynen när det gäller iakttagandet av prissättningen, i början mera och när situationen har etablerats, som årlig tillsyn över prisnivån. 

Konsekvenser för konsumenterna 

Riksomfattande abonnentnummer används såväl av företag som av offentliga aktörer såsom sjukhus och olika myndigheter. I många fall har priserna på samtal till riksomfattande abonnentnummer genom den fria grossistprissättningen stigit och blivit mycket höga, vilket särskilt drabbar de medborgare som upplever de digitala tjänsterna som svåra. 

Reformen anses vara motiverad, eftersom den nuvarande prissättningen kan anses vara diskriminerande och ojämlik och eftersom det inte finns kostnadsgrundade skäl till att samtal till riksomfattande abonnentnummer har prissatts klart högre än inrikessamtal. Det finns alltså ingenting som motiverar att samtalspriserna till den här delen ska skilja sig från varandra. Ändringen av bestämmelserna gör slutanvändarnas ställning mer jämlik, eftersom avgiften för samtal till riksomfattande abonnentnummer inte längre kommer att vara högre än mobilsamtalsavgiften eller lokalnätsavgiften 

Till följd av ändringen är det sannolikt att de riksomfattande abonnentnumren kommer att omfattas av samtalspaket, men det avgör teleföretagen. Även om numren inte läggs till samtalspaketen, blir priset på samtal till många riksomfattande abonnentnummer skäligt, när de egentliga växelkostnaderna börjar betalas av aktören i stället för den som ringer. 

Konkurrens- och konsumentverket föreslog 2018 KKV/286/03.05/2018 ( ) för justitieministeriet att det skulle starta en utredning om en översyn av bestämmelserna om servicenummer med normaltaxa, Enligt konsumentombudsmannen handlar frågan om tillämpningen av lagstadgade rättigheter som är viktiga för konsumenten. Dessutom är telefonen för många fortfarande en viktig kanal för att uträtta ärenden trots att det har blivit allmänt att använda e-tjänster. Det bör också beaktas att det för grupper med särskilda behov och med tanke på en jämlik behandling av medborgarna är mycket viktigt att ärenden kan skötas per telefon. 

Konsumentombudsmannen konstaterade i initiativet att man på grundval av observationer under en fyraårsperiod och det aktuella läget kan slå fast att det finns ett klart behov av att se över lagstiftningen. Konsumentombudsmannen menade att de mål som avses i direktivet om konsumenträttigheter (2011/83/EU) inte har genomförts i Finland. Direktivet och den nationella lagstiftning som grundar sig på det avsågs trygga konsumentens möjligheter att utöva sina lagstadgade rättigheter (såsom reklamation, uppsägning och hävande av avtal) effektivt och utan att det medför kostnader för konsumenten. Bestämmelsen i direktivet genomfördes genom en ändring i konsumentskyddslagen, där kalkymmässig normaltaxa för telefonkommunikation definierades. Till följd av den ändring som föreslås i denna proposition finns det inte längre något behov att lagstifta om kalkylmässiga normaltaxor, eftersom det i fortsättningen inte kommer att vara möjligt att ta ut extra avgifter för samtal till riksomfattande abonnentnummer och dessa avgifter var anledningen till att bestämmelsen infördes i konsumentskyddslagen. 

Från den här synvinkeln kan konsekvenserna för en enskild slutanvändare till den här delen anses vara betydande. Ändringen bedöms ha en positiv inverkan på medborgarnas ställning och verksamhet i samhället samt på jämlikheten och jämställdheten, när kontakterna med olika aktörer med mobiltelefon främjas. 

4.2.6  Prissättande av samtalsterminering

Ekonomiska konsekvenser och konsekvenser för företag 

I och med den föreslagna 55 f §, som baserar sig på artikel 75 i kodexdirektivet, får Transport- och kommunikationsverket inte genom sina beslut längre ålägga ett teleföretag skyldigheter som gäller prissättningen av samtalsterminering. I fortsättningen fastställs maximipriserna för samtalsterminering inom EU enligt kommissionens delegerade förordning, som godkänns senast den 31 december 2020. För närvarande är EU-genomsnittet för termineringen i det fasta nätet 0,2 cent medan det i Finland är 2,9 cent. När det gäller mobilsamtalsterminering är EU-genomsnittet 0,7 cent och genomsnittet i Finland 0,93 cent, även om mobilsamtalstermineringen i Finland sjunker till 0,89 cent den 1 december 2019. Enligt de kalkyleringsmodeller som för närvarande utvecklas inom EU bedöms termineringspriserna i kommissionens delegerade förordning ligga under EU-genomsnittet, vilket innebär att framför allt termineringspriserna i det fasta nätet kommer att sjunka rejält i Finland. 

Enligt Transport- och kommunikationsverkets bedömning kan ändringen uppskattas sänka teleföretagens omsättning gällande såväl mobilsamtalsterminering som terminering i det fasta nätet. Ändringen borde dock inte ha någon betydande inverkan på lönsamheten när det gäller mobilsamtalsterminering, eftersom teleföretagen idag betalar lika mycket i avgifter som de får i inkomster. När det gäller terminering i det fasta nätet, har prissänkningen en lite större inverkan. 

Om man emellertid tar i beaktande att antalet telefonanslutningar i det fasta nätet är rätt lågt i Finland och fortsätter att sjunka samt den tidpunkt då termineringspriserna eventuellt träder i kraft, kommer termineringen i det fasta nätet sannolikt inte att inverka på lönsamheten, även om ändringen påverkar de minsta aktörerna mera. Också ersättningarna för termineringen av samtal från utlandet kommer att sjunka i viss mån. Dessa samtalaminuter motsvarar uppskattningsvis cirka 5 % av alla samtalsminuter, vilket betyder att inverkan som helhet bedömd förblir liten, även om ändringen kan ha vissa effekter på teleföretagens lönsamhet. 

Senast samlades uppgifter om terminering av utlandssamtal in i samband med den föregående marknadsanalysen 2013, vilket betyder att det inte finns någon aktuell information att tillgå. Det antas att de lägre termineringspriserna kommer att gagna slutanvändarna i genom att samtalspriserna sjunker, men det är inte möjligt att verifiera detta i praktiken innan den nya regleringen har trätt i kraft. Men prisändringen i fråga kan också öka antalet samtal och därmed indirekt påverka de telefonabonnemang som erbjuds. 

4.2.7  Samhällsomfattande tjänster

När det gäller samhällsomfattande tjänster beror förslagets största konsekvenser på minimihastigheten av den ändamålsenliga internetförbindelsen som används för samhällsomfattande tjänster. Om den ändamålsenliga hastigheten för internetförbindelsen ska föreskrivas genom förordning av statsrådet, när lagförslaget har trätt i kraft. Regeringen avser att höja hastigheten för samhällsomfattande tjänster från nuvarande 2 megabit per sekund till 5 megabit per sekund. Det gjordes två separata utredningar Traficom. och Omnitele/Traficoms utredning om de ekonomiska konsekvenserna och kostnaderna för ökningen av minimihastigheten på samhällsomfattande tjänster samt om förbindelsehastigheten som majoriteten av befolkningen har tillgång till. 

Ekonomiska konsekvenser 

Andelen anslutningar med en förbindelsehastighet på 10 megabit per sekund eller högre av alla anslutningar i fasta nät var cirka 93 procent i slutet av 2018 (84 procent i mitten av 2017). Från mitten av 2017 till slutet av 2018 ökade totalantalet anslutningar med en hastighet på 30 megabit per sekund eller snabbare i fasta nät med cirka 27 procent, och dessa anslutningars andel av alla anslutningar i det fasta nätet var cirka 52 procent i slutet av 2018 (42 procent i mitten av 2017). Till förbindelsehastigheternas ökning har bidragit bland annat byggandet av optiska fibernät samt tekniska förbättringar i existerande kopparnät. I fasta nät har det under de senaste åren inte skett sådana förändringar som på ett betydande sätt hade främjat utbudet av bredbandet för samhällsomfattande tjänster som stöder utvecklingen av näten till riksomfattande. 

Enligt de marknadsuppgifter som Transport- och kommunikationsverket samlat in hade cirka 96 procent av de dataöverföringsanslutningar som var i bruk i slutet av 2018 och som hade genomförts via mobilnät en hastighet på 10 megabit per sekund eller mera och cirka 51 procent en hastighet på 100 megabit per sekund eller mera. Det är dock väsentligt att iaktta att den verkliga hastigheten av anslutningar i mobilnät på grund av rusningstider även kan ligga betydligt under den maximihastighet som har angetts för anslutningen. 

I praktiken genomförs bredbandsanslutningar för samhällsomfattande tjänster i mobilnätet, eftersom områdena för samhällsomfattande tjänster typiskt ligger i glesbygder utanför fasta nät. 

I utredningarna har man bedömt de tilläggsinvesteringar som krävs av teleföretag för erbjudande av minimihastigheten, när nätets trafik ligger på den nuvarande nivån eller är dubbel jämfört med den nuvarande trafiken. I praktiken minskar den ökade trafiken täckningen och den verkliga tillgången till minimihastigheten. Trafikökningen förutsätter investeringar i nätet. Kostnader för leverantörer av samhällsomfattande tjänster orsakas i praktiken bland annat av byggandet av master och basstationer samt av frekvensutvidgningar. 

Nätets trafikmängd har uppskattats på basis av den nuvarande utvecklingen (i slutet av 2018 34 gigabit/månad per person) lineariskt. Antalet nuvarande basstationer har uppskattats på basis av offentliga källor. I utredningen bedömdes de tilläggsinvesteringar som ökningen av minimihastigheten kräver av teleföretagen i fyra olika hastighetsklasser. 

Bild: Beräknad kostnad för ökning av minimihastigheten för bredband som ingår i den samhällsomfattande tjänsten enligt hastighetsklass 

Bilden presenterar en bedömning av de kostnader som krävs för tillhandahållandet av servicenivåer med den uppskattade nuvarande trafiken. Dessutom presenterar den röda linjen kostnadernas variation från byggandet av den grundläggande täckningen till dubbel trafik. Kostnaderna för en hastighet på 5 megabit per sekund uppskattas vara litet större än hastigheten på 4 megabit per sekund. Med den nuvarande trafiken är storleksklassen cirka 10 miljoner euro. 

Noggrannare kostnadsuppskattningar kräver mer detaljerade uppgifter per teleföretag om till exempel basstationer och täckningsområden. 

Det bör därtill påpekas att teleföretagens verkliga kostnader påverkas av den efterfrågan som verkligen uppstår, dvs. de krav och klagomål om den samhällsomfattande tjänsten som mottas av Transport- och kommunikationsverket med anledning av ökningen av minimihastigheten och som leder till åtgärder. Dessutom kan kvalitetskraven på förbindelsen påverka kostnaderna. Närmare bestämmelser om kvalitetskraven ska utfärdas genom förordning av statsrådet. 

Konsekvenser för konsumenterna och för regional jämlikhet 

I slutet av 2018 hade en majoritet (51 %) av alla hushåll som använde en bredbandsanslutning i det fasta nätet en hastighet på 30 megabit per sekund eller högre. Samtidigt hade en majoritet (51 %) av alla hushåll som använde en dataanslutning via mobilnät tillgång till en hastighet på 100 megabit per sekund eller högre. I synnerhet när det gäller mobilnät bör man emellertid ta i beaktande att det är fråga om abonnemangens nominella hastighet, dvs. det högsta värde som anges för överföringshastigheten i abonnemangsavtalet. 

I praktiken innebär ökningen av minimihastigheten till 5 megabit per sekund med nuvarande kvalitetskrav att de minimitjänster som nämns i bilaga V till kodexdirektivet fungerar klanderfritt. Ökningen av minimihastigheten förbättrar servicen även i situationer i vilka flera användare använder en och samma förbindelse för samhällsomfattande tjänster via mobilnätet. 

Transport- och kommunikationsverket utser en operatör för att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster på områden där det inte finns tillräckligt med kommersiellt utbud. Sådana områden finns närmast i mycket glest bebyggda områden i Lappland och vid östra gränsen. I synnerhet i dessa områden förbättrar förändringar i minimihastigheten tillgången till kommunikationstjänster och delaktigheten samt den regionala jämlikheten. Höjningen av minimihastigheten på samhällsomfattande tjänster kan även anses förbättra tillgången till nödvändighetsvaror samt grundläggande tjänster, såsom uträttandet av ärenden elektroniskt, och därmed främja de grundläggande fri- och rättigheterna. 

Eftersom samhällsomfattande tjänster måste vara tillgängliga på ett fast ställe, är det ändamålsenligt att betrakta antalet bostäder som finns utanför täckningsområdet. Med den nuvarande trafiken finns det enligt en utredning utanför täckningsområdet för 4 megabit per sekund 509 bostäder, för 10 megabit per sekund 5527 bostäder och för 30 megabit per sekund 44 829 bostäder. Höjningen av hastigheten till nivån 5 megabit per sekund kan anses förbättra hastigheten på åtminstone 509 hushålls dataförbindelser, ifall dessa hushåll använder den samhällsomfattande tjänster. Höjningen av minimihastigheten för den samhällsomfattande tjänsten ger även de mikroföretag som finns i dessa områden en starkare ställning. 

Strikta kvalitetskrav på förbindelsen för samhällsomfattande tjänster betyder i praktiken att teleföretagen i vissa områden måste prioritera förbindelsen för samhällsomfattande tjänster för att se till att tjänsten fungerar enligt bestämmelserna. Detta kan å sin sida försvaga funktionen och hastigheten av förbindelser som inom området för samma basstation finns tillgängliga för andra användare, till exempel ägare av sommarstugor. 

Konsekvenser för myndigheterna 

Ökningen av minimifastigheten på samhällsomfattande tjänster kommer sannolikt att öka antalet kontakter med Transport- och kommunikationsverket. Numera kontaktar konsumenter verket cirka 75 gånger per år gällande servicenivån. 

Den administrativa bördan och behovet av resurser påverkas dock till exempel av huruvida konsumenterna är medvetna om den samhällsomfattande tjänsten och den verkliga efterfrågan på bredbandet för samhällsomfattande tjänster. Höjningen av minimihastigheten för bredband som ingår i den samhällsomfattande tjänster till nivån 5 megabit per sekund beräknas inte öka Transport- och kommunikationsverkets behov av resurser i betydande grad. 

4.2.8  Användarens och abonnentens rättigheter

Ekonomiska konsekvenser 

Maximilängden på tidsbegränsade avtal om kommunikationstjänster. Enligt 109 § 2 mom. i den ikraftvarande lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation får ett teleföretag ingå ett tidsbegränsat avtal på högst 24 månader med en konsument. Om teleföretaget erbjuder längre än 12 månaders avtal ska konsumenten också erbjudas möjlighet att ingå ett tidsbegränsat 12 månaders avtal. Enligt artikel 105 i kodexdirektivet får medlemsstaterna anta eller bibehålla bestämmelser som föreskriver kortare maximala bindningstider än 24 månader. 

Det är besvärligt att uppskatta den noggranna andelen av tidsbegränsade avtal bland alla mobilanslutningar utgående från offentliga informationskällor. På basis av operatörernas marknadsandelar samt deras benägenhet att erbjuda tidsbegränsade avtal kan en mycket grov uppskattning om antalet tidsbegränsade mobilanslutningar i Finland vara till exempel 20 - 25 procent av alla anslutningar. Vi vet tyvärr inte hur många av dessa avtal som har en längre avtalsperiod än 12 månader, men troligen är andelen avtal med en längre avtalsperiod än 12 månader klart mindre än 100 procent. 

Därmed är andelen avtal som är längre än 12 månader och som alltså berörs av den eventuella bestämmelsen sannolikt klart färre än 20 procent av mobilabonnemangen. Vi vet inte heller en hur stor andel av bredbandsabonnemangen som är tidsbegränsade, men andelen är sannolikt klart större än vad gäller mobilanslutningar, eftersom de fasta kostnaderna i anknytning till bredbandsförbindelserna, till exempel modem som erbjuds kunderna, är högre. Dessutom finns det ett stort antal husbolagsavtal på bredbandsmarknaden, vars praxis kan skilja sig från mobilanslutningar. 

Ett tidsbegränsat avtal gör det svårare att byta operatör på kort sikt, eftersom det utgör en kostnadspost (switching cost). Kostnaden kan bestå av pengar, till exempel betalningsskyldighet till den nuvarande operatören till slutet av avtalsperioden, eller vara psykologisk, till exempel brandtrogenhet. Klemperer (2005) Klemperer, P. (2005). Network Effects and Switching Costs: Two Short Essays for the New Palgrave. konstaterar att största delen av de teoretiska modellerna förstärker den intuitiva slutsatsen att höga byteskostnader ökar företagens vinster och minskar konkurrensen samt välfärden genom att bland annat höja tjänsternas och produkternas priser. 

Höga byteskostnader kan bidra till nya mindre marknadsaktörers inträde på marknaden, eftersom de skyddar dessa nya aktörer från konkurrensen. Farrel och Klemperer (2007) Farrel, J. ja Klemperer, P. (2007). Coordination and Lock-in: Competition with Switching Costs and Network Effects. Handbook of Industrial Organization, vol 3. konstaterar emellertid att det är svårt att i större skala komma in på en marknad med byteskostnader, även om det är lättare i mindre skala. Den policyrekommendation som ges i undersökningen är att allmänt försöka minska byteskostnader, eftersom marknaden fungerar bättre utan dem. 

Cho et al. (2016) Cho ym. (2016). The Impact of Number Portability on Price, Competition, and Consumer Welfare. bedömer och andra sidan att mycket låga byteskostnader på marknaden för kommunikationstjänster också kan leda till högre konsumentpriser, eftersom företagen inte har så stor nytta av att konkurrera om kunderna, eftersom det är osäkert hur länge de kan behålla dem. Utan byteskostnader kan kundbortfallet bli så stort att det inte lönar sig för operatörerna att satsa så mycket på kundanskaffningen genom att till exempel erbjuda nya kunder förmånliga avtal. 

Det är inte en enkel sak att bestämma vad som är den optimala nivån på byteskostnader just på den finska marknaden för kommunikationstjänster, och för att kunna göra det behövs det separata empiriska undersökningar. Motsvarande analys har inte heller gjorts till grund för den nuvarande längsta avtalstiden 24 månader, utan marknaden för kommunikationstjänster har anpassat sig efter gällande regelverk. Byteskostnader i anslutning till ett tidsbegränsat avtal har genom den nuvarande lagstiftningen begränsats till en viss längd. Forskningen har inte gett direkta empiriska resultat om effekterna av att maximilängden begränsas på konsumentpriserna eller allmänt på konkurrenssituationen. 

Det finns med andra ord inte heller forskningsresultat som tyder på att en begränsning av avtalslängden för tidsbundna mobilabonnemang till 12 månader skulle försvaga konkurrensen. Ändringen minskar likväl operatörernas kostnader vid byte, och den kan generellt på grundval av forskningslitteratur bedömas öka marknadens effektivitet. Ändringen förbättrar de konsumenters ställning som tecknar ett tidsbundet mobilabonnemangsavtal på över 12 månader men önskar konkurrensutsätta sitt avtal på nytt efter 12 månader. 

Däremot kan forskningsresultat om effekterna av numrets portabilitet på konsumentpriserna utnyttjas vid bedömningen. 

Cho et al. (2016) bedömde också hur sänkningen av byteskostnader genom att möjliggöra numrets portabilitet i dåvarande EU15-länder påverkade prisutvecklingen samt konsumentens överskott. Största delen av europeiska stater, inklusive Finland, gjorde senast i början av 2000-talet det möjligt att överföra numret på kommissionens initiativ. Efter att nummerportabiliteteten blev möjlig sjönk priserna på mobilanslutningar med 4,15 procent i genomsnitt i EU15-länder, även med beaktande av prisnivåns allmänna utveckling. Effekten var även bestående, dvs. prisnivån sjönk permanent i och med reformen. Forskarna upptäckte även att olika operatörer inom länderna inte reagerade på olika sätt utan de sänkte sina priser på samma sätt. 

Möjliggörandet av nummerportabiliteteten var på ett motiverat sätt en större reform än begränsandet av maximilängden. Den gällde alla anslutningar medan begränsandet av maximilängden enlig den bedömning som presenteras ovan bara gäller en del av alla avtal om kommunikationstjänster. Undersökningen ger dock en övre gräns för storleken på de eventuella konsekvenserna. Om vi antar att man genom begränsandet kan sänka prisnivån och förbättra konkurrensen, är konsekvenserna med stor sannolikhet klart mindre än den effekt som upptäckts i undersökningen i fråga., det vill säga en bestående prissänkning med ca 4,15 procent jämfört med det fall att ingen ändring görs. 

Regleringsmiljön i de övriga nordiska länderna är för närvarande strängare än den finska lagstiftningen när det gäller maximilängden på tidsbegränsade avtal om kommunikationstjänster. I Danmark har maximilängden varit 6 månader sedan 1996, i Norge i princip 12 månader och i Island 6 månader allt sedan 2007. I Sverige är maximilängden 24 månader, men även där har lokala myndigheter med stöd av konsumentskyddet föreslagit en begränsning av maximilängden. 

Begränsandet av mobilanslutningarnas maximilängd till 12 månader har enligt forskningslitteraturen ingen betydande inverkan på konkurrensläget och därmed utvecklingen av konsumentpriserna på kort sikt. På längre sikt är det svårare att bedöma konsekvenserna, men förändringen följer forskningslitteraturens rekommendationer. Däremot kan förändringen förväntas förbättra konsumenternas rättigheter och ställning samt i någon mån leda till en enhetligare nordisk regleringsmiljö. 

Å andra sidan bör man komma ihåg att förslaget påverkar situationen för de företag som tillhandahåller mobilanslutningar på olika sätt på grund av deras varierande marknadsstrategier. Enligt de uppgifter som kommunikationsministeriet har att tillgå erbjuder marknadsledaren Elisa inte alls tidsbundna mobilabonnemang, medan Telia Finland i har tidsbundna abonnemang i någon mån och DNA har ett betydande antal tidsbundna abonnemang. Detta innebär att den strängare regleringen på kort sikt inte påverkar verksamheten hos företag som tillhandahåller mobilabonnemang på samma sätt. De operatörer som har ett stort utbud av tidsbundna abonnemang och i synnerhet mobilabonnemang på över 12 månader, 

Andra ändringar som påverkar användarens och abonnentens rättigheter. 

Det uppskattas att kravet på omfattande förhandsinformation och en sammanfattning av avtalet enligt kodexdirektivet kommer att öka teleföretagens administrativa börda. Enligt Centralförbundet för telekommunikation och informationsteknik FiCom rf:s bedömning medför kraven på kort sikt betydande kostnader för teleföretagen i samband med utvecklingen av system och försäljningskanaler. På lång sikt medför de även att den administrativa bördan växer. Även de nya bestämmelserna om avtalspaket kan öka den administrativa bördan. 

Å andra sidan är det meningen att bestämmelserna om uppsägningstid och -praxis när det gäller avtal om kommunikationstjänster bara gäller avtal med konsumenter samt dispositivt mikroföretag, små företag och icke-vinstdrivande sammanslutningar. Avvikande från gällande lag ska bestämmelserna inte längre gälla avtal med större företag, såsom beskrivits ovan. Detta ökar avtalsfriheten. Det föreslås vidare att andra avtal än sådana som ingås med konsumenter, mikroföretag, små företag och icke-vinstdrivande sammanslutningar i huvudsak ska ställas utanför tillämpningsområdet för dröjsmåls- och felregleringen. Även detta ökar i viss mån avtalsfriheten mellan företag. 

Konsekvenser för konsumenterna 

Maximilängden på tidsbegränsade avtal om kommunikationstjänster. Enligt remissvaren från Konkurrens- och konsumentverket samt Transport- och kommunikationsverket har långa tidsbegränsade avtal om kommunikationstjänster vissa bieffekter. Enligt Transport- och kommunikationsverket är 24 månader med tanke på utvecklingen av serviceutbudet en lång period för en mobilanslutning i den nuvarande teknologiomgivningen. Enligt Konkurrens- och konsumentverket har olika bieffekter, till exempel klagomål, i anslutning till tidsbegränsade avtal, under den senaste tiden ökat. 

Ändringen kan uppskattas förbättra konsumentens rättigheter och ställning, eftersom den gör det möjligt för i synnerhet sådana konsumenter som tidigare bundit sig till tidsbegränsade avtal att framöver konkurrensutsätta sina telefonabonnemang i mobilnätet. Enligt Konkurrens- och konsumentverket gäller konsumenternas klagomål gällande kommunikationstjänster ofta just tidsbegränsade avtal. Å andra sidan är det möjligt att till exempel marknadsföringen per telefon kan öka på grund av ändringen, när operatörerna konkurrerar om kunderna allt hårdare, och detta kan också ha negativa effekter. 

Andra ändringar som påverkar användarens och abonnentens rättigheter. De föreslagna ändringarna gällande användarens och abonnentens rättigheter förbättrar konsumentens rättigheter. Konsumenten ska ha rätt att få omfattande förhandsuppgifter innan ett avtal om kommunikationstjänster ingås samt en koncis sammanfattning av avtalet innan det blir bindande. Konsumentens rättigheter förbättras också av att det blir lättare för konsumenten att kontrollera när avtal om telefonabonnemang i mobilnätet löper ut till exempel vid ingående av ett nytt avtal. 

Det föreslås vidare att lagen ska specificeras så att konsumenten är skyldig att betala avgifter som baserar sig på avtalet om kommunikationstjänster först när förbindelsen är tillgänglig. Då har konsumenten alltid, då det är fråga om mobiltjänster, avgiftsfritt återkalla avtalet om kommunikationstjänster och begäran om nummeröverföring innan nummeröverföringen har genomförts, och teleföretaget kan inte ta ut några avgifter innan förbindelsen är tillgänglig. Även detta förbättrar konsumentens ställning. 

Konsekvenser för myndigheterna 

Som ny uppgift föreslås det för Transport- och kommunikationsverket vid behov upprätthållandet av ett oberoende jämförelseverktygenligt artikel 103 i kodexdirektivet samt godkännandet av eventuella kommersiella oberoende jämförelseverktyg på serviceleverantörens begäran. Verket upprätthåller dock redan nu en tjänst som heter Monitori och som uppfyller kodexdirektivets krav. De ovannämnda nya uppgifterna bedöms därmed inte ha någon betydande inverkan på Transport- och kommunikationsverkets behov av resurser. 

4.2.9  Informationssäkerhet

Ekonomiska konsekvenser 

Bestämmelserna om kostnadsfördelningen av en säkerhets- och funktionsinspektion som en oberoende expert har genomfört leder till kostnader för det teleföretag som är föremålet för inspektionen, eftersom det företag som är föremålet för inspektionen ska enligt förslaget stå för kostnaderna. Transport- och kommunikationsverket har hittills inte låtit utomstående experter utföra tekniska säkerhets- och funktionsinspektioner. Verket bedömer att antalet inspektionen som utförs av utomstående inte heller kommer att vara högt i framtiden. 

Transport- och kommunikationsministeriets självkostnadspris för en inspektions som baserar sig på ett visst sampel är cirka 7 000–11 000 euro. En inspektion som baserar sig på ett sampel betyder att inspektionen till exempel går igenom vissa av företagets maskinutrymmen. Om man lägger till självkostnadspriset ett driftsbidrag på till exempel 10 procent för en privat aktör, blir kostanden för en extern inspektion cirka 8000–12000 euro. Därtill kan dessutom komma till exempel resekostnader. Detta innebär att totalkostnaderna kan uppgå till ungefär 10 000–15 000 euro. 

4.2.10  Domännamn

Konsekvenser för konsumenterna 

För att kunna identifiera, utreda och avvärja de försök till bedrägerier som ökar på internet är korrekta användaruppgifter för ett domännamn viktiga för såväl användaren av internet som för brottsbekämpande myndigheter. Även från informationssäkerhetens synvinkel är korrekta uppgifter av väsentlig betydelse. Den föreslagna lagändringen om identifiering av domännamnsanvändaren kommer att minska givandet av falska användaruppgifter. 

När det gäller de allt vanligare bedrägeriförsöken på internet, vet man allmänt att domännamn registreras på sådana personer som i verkligheten inte existerar eller med personuppgifter som har stulits av någon annan person (identitetsstöld). Ett typiskt exempel är ett s.k. ”drop catchat” domännamn, som har registrerats med falska personuppgifter direkt efter att skyddstiden har tagits slut. Därefter har det till exempel öppnats en falsk nätbutik på webbsajten. 

Enligt lagen är det domännamnsregister som är ansvariga för att de uppgifter om användare som de lagt till domännamnsregistret fi är korrekta. Identifieringen av användarna bidrar till att korrekta uppgifter lämnas in. Med dem kan man bland annat verifiera att informationen, systemen, näten och tjänsterna är pålitliga samt förstärka de digitala tjänsternas informationssäkerhet och dataskyddet. För att främja och upprätthålla tilliten till digitala tjänster får Transport- och kommunikationsverket ålägga domännamnsregister noggrannare skyldigheter om hur användare av fi-domännamn ska identifieras. 

Ekonomiska konsekvenser 

Den föreslagna lagen kan innebära ekonomiska konsekvenser för registrarer på grund av den ökade arbetsmängd som identifiering av användare medför. Den ökade arbetsmängden kan i sin tur leda till att de avgifter som registrarerna tar ut för sina tjänster stiger en aning. 

4.2.11  Förordnande om spärrning av information

Ekonomiska konsekvenser 

Förslaget orsakar teleföretagen kostnader. Dessa föranleds av åtgärder som behövs för att spärra material som strider mot lagen. Tekniskt är det möjligt att hindra tillträdet genom att spärra tillträdet till en viss IP-adress eller en viss namnserver. Av dessa har spärrningen av en namnserver bedömts ske så pass automatiskt att de materiella kostnaderna inte blir höga. Spärrning med en IP-adress är mer komplicerad och kräver en del manuellt expertarbete. Regleringen kräver inga nya investeringar i utrustning eller system. 

Samhälleliga konsekvenser 

Den föreslagna regleringen har uppskattats ha konsekvenser framför allt på förhindrandet och förebyggandet av brott. I sådana situationer i vilka det är besvärligt eller omöjligt att göra en enskild aktör ansvarig för brott, kan man med bestämmelsen om spärrning försvåra brottslingarnas verksamhet och till exempel spärra allmänhetens tillgång till internetsidor som innehåller brottsligt material. Med stöd av den nuvarande regleringen har det inte varit möjligt att utnyttja förordnandet om spärrning av information i en situation där serviceleverantören är okänd eller finns utomlands. Med stöd av de föreslagna bestämmelserna ska det vara möjligt att på vissa villkor vidta åtgärder om brottsligt material på internet även i dylika situationer. 

4.2.12  Bestämmelser om audiovisuella tjänster

Ekonomiska konsekvenser och konsekvenser för företag 

De nya bestämmelserna om placeringen av reklam gör det möjligt att placera reklam allt mer flexibelt under den kommersiellt viktiga prime time-tiden, vilket gör det möjligt för tv-aktörer att öka sina reklamintäkter. Enligt kommissionens ursprungliga förslag hade reklamen begränsats per dag på så sätt att reklamens totala volym inte får överskrida 20 procent per dygn. Detta bedömdes öka omsättningen för branschens aktörer med 2–15 procent per år. 

MTV Oy svarade på kommissionens offentliga samråd om ärendet och bedömde då att en ändring enligt förslaget kunde öka MTV Oy:s reklamintäkter med 2 miljoner euro per år. Direktivets slutliga formulering är strängare än kommissionens förslag, men på basis av storleksklassen kan man uppskatta att ändringarna i direktivet på kort sikt kan öka reklaminkomsterna för branschens företag med cirka 1–2 miljoner euro per år. 

Det att regleringen om produktplacering ändras så att produktplaceringen i princip tillåts anses inte i väsentlig grad påverkan serviceleverantörernas inkomstbildning, eftersom typen av program i vilka produktplaceringen tillåts inte kommer att öka. Aktörerna ska alltjämt bedöma per programtyp om produktplaceringen i ifrågavarande program är tillåten eller inte. Tillåtandet av produktplaceringen kan dock i viss mån anses öka serviceleverantörenas rättssäkerhet och kan bidra till att sänka serviceleverantörernas tröskel att ta i bruk produktplacering. 

Enligt uppgifter från ett stort företag i branschen är produktplaceringens andel av reklamförsäljningen liten i Finland, uppskattningsvis högst cirka 2 % av totalförsäljningen. Däremot är produktplaceringen en väsentlig del av inhemska tv-produktioners och filmers finansiering. Därmed är effekten av den ändrade regleringen om produktplacering på reklamförsäljningen som helhet sannolikt mycket liten, men den kan underlätta finansieringen av inhemska produktioner och därmed öka inhemska produktioners andel något. 

De nya kraven på europeiska program, som ställs på leverantörer av beställ-tv, kan inte anses ha betydande konsekvenser för finska leverantörer av medietjänster, som redan nu uppfyller dessa krav. Rapporteringsskyldigheten ökar dock företagens administrativa börda något och förutsätter att europeiska innehålls andel kalkyleras och framhävs. 

De nya skyldigheterna gällande tillgänglighet leder till ekonomiska konsekvenser för en del tillhandahållare av medietjänster. Kvalitetskravet på ljud- och textningstjänsten torde åtminstone inte än göra det möjligt att använda enbart automatisk ljud- och textningstjänst i alla programtyper utan den automatiska ljud- och textningstjänsten måste kompletteras med manuellt arbete. Även ljud- och textningskravet gällande beställ-tv torde ge en del aktörer tilläggskostnader, uppskattningsvis 400 000 euro per år, beroende på i vilken omfattning aktören i fråga för närvarande använder ljud- och textningstjänster i sina tjänster. Uppskattningen baserar sig på de kostnadsbesparingar som vissa företag har angett sig ha uppnått när de har övergått till automatisk översättning. Rapporteringsskyldigheten, som gäller beställ-tv, är tämligen lätt och torde inte leda till några tilläggskostnader utöver en lindrig administrativ börda. 

Konsekvenser för myndigheterna 

Uppgifterna för Nationella audiovisuella institutet och Transport- och kommunikationsverket kommer att utvidgas att även omfatta tillsynen över videodelningsplattformstjänster. De nya uppgifterna kommer tillsvidare att ha små konsekvenser för ifrågavarande myndigheter. De nya uppgifterna kan inte heller anses förutsätta tilläggsresurser för institutet eller verket i det nuvarande läget, eftersom branschens viktigaste aktörer finns i andra medlemsstater och omfattas inte av de finska myndigheternas tillsyn. Om marknadssituationen i fortsättningen utvecklas så att antalet videodelningsplattformstjänster ökar betydligt i Finland, kan tillsynsuppgiften ge myndigheterna i fråga behov att anställa tilläggsresurser. 

Transport- och kommunikationsverkets uppgifter kommer också att utvidgas när det gäller tillgängligheten och andelen av europeiska verk. Verket ska samla in av alla leverantörer av medietjänster (leverantörer av audiovisuella innehållstjänster) rapporter över hur de har genomfört ljud- och textningstjänster och rapportera detta vidare till kommissionen. Verket ska även samla in planerna på kommande åtgärder om det gradvisa genomförandet av ljud- och textningstjänster samt följa med hur kravet på ljud- och textningstjänsternas kvalitet genomförs. Verket ska dessutom samla in av alla leverantörer av beställ-tv i Finland uppgifter om andelen av euroepiskt innehåll och rapportera dem vidare till kommissionen. Nationella audiovisuella institutet ska ha i uppgift att rapportera till kommissionen åtgärder som har vidtagits för främjande och utveckling av medieläskunskaper. 

Samhälleliga konsekvenser 

Syftet med bestämmelserna om videodelningsplattformstjänster är att se till att barn inte utsätts för innehåll som är skadlig för deras utveckling. Genom bestämmelserna försöker man också allmänt skydda allmänheten för sådant skadligt innehåll som uppmuntrar till våld eller har eller vars spridande enligt unionslagstiftningen är ett brott. I det här skedet har bestämmelserna små praktiska konsekvenser, eftersom det inte för närvarande finns några betydande videodelningsplattformstjänster i Finland. 

Konsekvenser för konsumenterna och för jämlikhet 

Det är sannolikt att antalet reklam ökar under prime time när begränsningarna om reklam per timme slopas, vilket kan påverka tittarerfarenheten på grund av reklam som visas oftare och som är längre. 

De nya skyldigheterna om tillgänglighet kan anses förbättra specialgruppernas ställning, eftersom tillhandahållare av medietjänster åläggs nya skyldigheter gällande ljud- och textningstjänsternas kvalitet och mängd. När tittarna allt mer övergår till internetbaserade beställ-tv, finns det i framtiden mer omfattande ljud- och textningstjänster för specialgrupper i dessa tjänster. Skyldigheten gällande kvalitet främjar det fulla utnyttjandet av ljud- och textningstjänster, när textningens klarhet och begriplighet förbättras. Skyldigheterna främjar specialgruppernas rätt till yttrandefrihet samt deras jämlikhet och språkliga rättigheter, som har fastställts i grundlagen. Den bättre tillgången till ljud- och textningstjänster gagnar även andra tv-tittare, såsom äldre och personer med främmande modersmål. 

4.2.13  Placering

Konsekvenser för myndigheterna 

De föreslagna bestämmelserna om placering av trådlösa accesspunkter med kort räckvidd väntas inte leda till någon väsentlig ökning av de kommunala myndigheternas uppgifter, men hur mycket mera arbete myndigheterna får beror i hög grad på den kommande utvecklingen när det gäller placering av basstationer. Även framöver är syftet att parterna oftast kommer överens om placeringen, och i likhet med nuvarande tillämpningspraxis för lagens bestämmelser om placering väntas de bestämmelser som gäller de kommunala byggnadstillsynsmyndigheternas placeringsbeslut inte bli tillämpade vare sig ofta eller i stor utsträckning. Särskilt utbyggnaden av 5G-nätet antas likväl medföra ett behov att placera basstationer tätare än tidigare, vilket antagligen betyder att antalet placeringsavtal växer. Om placeringsavtal inte nås genom det primära förfarandet, kan antalet fall som måste lösas av byggnadstillsynsmyndigheten öka. När antalet basstationer ökar kan också till exempel kommunernas lagstadgade uppgifter inom övervakningen av arbeten som utförs på allmänna områden öka. 

På samma sätt som den gällande lagstiftning utesluter de föreslagna bestämmelserna om placeringen av accesspunkter till exempel inte att lagstiftning om skyddandet av byggnader eller omgivningen tillämpas. Detta innebär att de föreslagna bestämmelserna inte till den här delen kan anses ha en betydande inverkan på myndigheternas verksamhet jämfört med nuläget. Ett villkor för att en trådlös accesspunkt med kort räckvidd ska få placeras i ett område eller en byggnad som ägs eller innehas av någon annan är att accesspunktens överensstämmelse med kraven har säkerställts i överensstämmelse med lagen. 

Den föreslagna skyldigheten för myndigheter att utarbeta villkor för placeringen av trådlösa accesspunkter med kort räckvidd och att på förhand lämna dem till en central informationspunkt har sin grund i kodexdirektivet. Den innebär ökade uppgifter för de myndigheter som bestämmelsen tillämpas på. Eftersom villkoren enligt motiveringarna till den föreslagna bestämmelsen dock inte behöver lämnas exempelvis till varje fastighet utan de kan till exempel lämnas till kommunen, minskar detta den arbetsmängd som orsakas myndigheterna av utarbetandet och lämnandet av villkoren. Myndigheten ska innan avtal ingås kontrollera att begäran om placering uppfyller gällande krav och från fall till fall bedöma om begäran är skälig och godtagbar med hänsyn till teknisk lämplighet. Detta innebär att de kommunala myndigheterna får fler uppgifter i enlighet med antalet begäranden om placering. Enligt den föreslagna lagstiftningen blir det den kommunala byggnadstillsynsmyndighetens uppgift att vid behov avgöra de begäranden om placering som gäller infrastruktur som kommunen besitter. Hur mycket mera arbete detta medför för byggnadstillsynsmyndigheten beror framför allt på i vilken omfattning begäranden om placering kommer att lämnas och i vilken mån de medför tolkningstvister mellan de aktörer som lämnar begäranden om placering och myndigheterna. 

Samhälleliga konsekvenser 

När det gäller konsekvenserna för samhället och för nationalekonomin kan den föreslagna regleringen om trådlösa accesspunkter med kort räckvidd för sin del i enlighet med syften för kodexdirektivet främja förutsättningarna för byggandet av och tillgången till nät med mycket hög kapacitet. Betydelsen av tillgången till avancerade kommunikationsnät är av central betydelse i dagens samhälle, med tanke på såväl medborgarna som företagen. 

När basstationerna placeras tätare kan det inverka särskilt för stadsbilden. Effekterna begränsas likväl sannolikt av att de trådlösa accesspunkterna enligt kommissionens genomförandeförordning ska ha enhetliga fysiska egenskaper, såsom en begränsad maximistorlek och visuella kriterier. 

4.2.14  Utrustning som används i kommunikationsnätens kritiska delar

Ekonomiska konsekvenser 

Den nya 5G-nätgenerationen möjliggör betydande nya möjligheter till tjänster på samhällets olika sektorer såsom intelligent trafik, industrin och social- och hälsovården. Det innebär att kommunikationsnäten i framtiden kommer att ha allt större betydelse för samhällets kritiska funktioner och kommunikationsnätens sårbarheter kan få betydande ekonomiska och andra negativa konsekvenser i samhället. Att undanröja konstaterade sårbarheter kan kräva omfattande åtgärder som gäller utrustning och program som används i kommunikationsnäten. 

Bestämmelserna som föreslås innebär att viss nätutrustning inte får användas i separat fastställa kommunikationsnäts kritiska delar om det finns vägande skäl för att misstänka att användning av utrustningen skulle äventyra den nationella säkerheten eller försvaret. Transport- och kommunikationsverket kan genom tillsynsbeslut ålägga ägaren eller en annan innehavare av utrustning att avlägsna nätutrustning som äventyrar den nationella säkerheten eller försvaret från sitt näts kritiska delar. Det kan innebära ekonomiska konsekvenser för teleföretaget eller en annan ägare eller innehavare av nätet. De ekonomiska konsekvenserna är starkt beroende av situationen från fall till fall och särskilt av i hur omfattande utsträckning nätutrustningen som ska avlägsnas är i bruk i kommunikationsnätets kritiska delar. Utöver kostnaderna för avlägsnande och ersättande av nätverksutrustning ska man också beakta de följdverkningar som omfattande reparationsåtgärder medför. En följdverkning kan vara till exempel åtgärdens inverkan på nätets funktion. Mer ingående ekonomiska konsekvenser kan därför bedömas först när det finns klarhet i fallets omfattning och påverkan i kommunikationsnätets kritiska delar. Å andra sidan måste det också beaktas att regleringen som föreslås gör det möjligt för ägaren eller en annan innehavare av kommunikationsnätet att avhjälpa bristerna om graden av brådska i situationen tillåter det. De ekonomiska kostnaderna för avhjälpande åtgärder blir sannolikt fördelaktigare än kostnaderna för att avlägsna nätverksutrustningen. 

I bedömningen av ekonomiska konsekvenser kan stöd sökas från motsvarande situationer på andra håll i Europa. År 2013 genomfördes en trakasserikampanj mot ett belgiskt teleföretags kritiska infrastruktur som medförde omfattande störningar i teleföretagets verksamhet. Det belgiska teleföretagets korrigerande åtgärder, som också innefattade förnyande av nätutrustning, kostade enligt uppgifter i offentligheten tiotals miljoner euro. 

I Finland har näten huvudsakligen byggts i enlighet med den modell med flera tillverkare av utrustning som rekommenderas i EU:s gemensamma verktygslåda, och i de kritiska delarna av nätet har man i Finland använt enbart europeiska tillverkare av utrustning. Om det ändå blir aktuellt att avlägsna nuvarande nätutrustning från kommunikationsnäten, kan det innebära stora kostnader för nätägarna. Enligt den föreslagna regleringen har ägaren eller någon annan innehavare av ett kommunikationsnät rätt att av statens medel få full ersättning, om den nätverksutrustning som ska avlägsnas har tagits i bruk före lagens ikraftträdande eller om förordnandet om att avlägsna utrustningen beror på vissa oförutsedda omständigheter. Teleföretagens totala investeringar i alla delar av kommunikationsnätet uppgår på årsnivå till flera hundra miljoner euro.  

Kostnaderna för utrustning som används i kritiska delar av kommunikationsnätet utgör en betydande del av kostnaderna för hela kommunikationsnätet. Utöver inköpskostnaderna för komponenter som används i kritiska delar av kommunikationsnätet uppstår kostnader i synnerhet för licenser för användning av kritiska delar. Om man blir tvungen att avlägsna kritiska delar av ett kommunikationsnät från kommunikationsnätet, medför det betydande följdverkningar för hela teleföretagets kommunikationsnät. Ändringar som görs i de kritiska delarna av kommunikationsnätet kan också inverka på verksamheten hos andra teleföretag än det teleföretag som äger den avlägsnade anordningen. Till följd av ändringar i de kritiska delarna av kommunikationsnätet måste teleföretaget till exempel utföra omfattande ändringsarbeten för att säkerställa interoperabiliteten i sina egna nät och med andra teleföretags kommunikationsnät. Kostnaderna för avlägsnande av nätverksutrustning från de kritiska delarna av ett kommunikationsnät beror på hur omfattande användningen av nätverksutrustningen är i de kritiska delarna. Om den typ av utrustning som ska avlägsnas har stor betydelse t.ex. för att säkerställa interoperabiliteten, kan kostnaderna uppgå till hundratals miljoner euro 

Utifrån de uppgifter som fåtts under beredningen kan det anses vara mycket osannolikt att statens ersättningsskyldighet enligt förslaget konkretiseras. Storleken på eventuella ersättningar som betalas på grund av ett åläggande att avlägsna utrustning varierar också mycket beroende på om åläggandet gäller en enskild nätverksutrustning eller till exempel all utrustning av samma typ. Därför kan de exakta konsekvenserna som åläggandet att avlägsna utrustning får för statsfinanserna bedömas först om åläggandet enligt den föreslagna 244 a § konkretiseras. Anslagsbehoven kan inte täckas inom ramen för myndigheternas nuvarande årliga anslag. Det föreslås att ett belopp som motsvarar ersättningen läggs till i budgeten till omkostnaderna för Transport- och kommunikationsverket. 

Samhälleliga konsekvenser 

Syftet med bestämmelserna som föreslås är att främja byggandet av säkra kommunikationsnät och att beakta den nationella säkerheten och försvaret vid valet av den nätverksutrustning som ska användas i kommunikationsnätens kritiska delar. Regleringen som föreslås kan bedömas förbättra kommunikationsnätens säkerhet ur perspektivet nationell säkerhet och försvar, eftersom man genom myndighetstillsyn kan ingripa i nätverksutrustning som äventyrar den nationella säkerheten eller försvaret i kommunikationsnätens kritiska delar. Dessutom främjar bestämmelserna som föreslås högst sannolikt även störningsfrihet och informationssäkerhet i de tjänster som fungerar med hjälp av kommunikationsnät, för nätverksutrustning som har konstaterats vara osäker med tanke på den nationella säkerheten eller försvaret kan utgöra en säkerhetsrisk även i övrigt. 

4.2.15  Förmedling av varningsmeddelanden, nödmeddelanden samt tryggandet av kommunikationstjänsternas kontinuitet

Ekonomiska konsekvenser och konsekvenser för företag 

Det finns ingen exakt uppskattning av de ekonomiska konsekvenserna av den föreslagna applikationsbaserade lösningen, men de borde som helhet uppgå till mellan några hundratals tusen euro och cirka en miljon euro, inklusive en separat informationskampanj för att öka antalet aktörer som laddar ner applikationen, vilken krävs för att ett effektivt genomförande. 

Den föreslagna applikation som förmedlar Nödcentralsverkets nödmeddelanden är redan i bruk, och enligt tillgängliga uppgifter har den laddats ner cirka två miljoner gånger. Även om det krävs investeringar i informationssystem och servrar enligt den lagstadgade tjänstens behov och för att höja applikationens användningsgrad, förväntas åtminstone inga helt nya och betydande etablerings- och underhållskostnader för förmedlingsinfrastrukturen. Med beaktande av den exceptionellt höga penetrationen av smarttelefoner i Finland är det inte heller att vänta ett en betydande andel av befolkningen behöver förnya sin terminalutrustning för att kunna använda den varningsmeddelandetillämpning som redan varit i bruk i flera års tid. Det samma gäller den höga nyttjandegraden av mobilbredbandstjänster, dvs. att nerladdningen och användningen av en ny mobilapplikation med en typisk anslutning inte ger slutanvändarna några tilläggskostnader. 

De ekonomiska konsekvenserna av den föreslagna mobila lösningen för varningsmeddelanden anses vara små såväl på allmän nivå som i synnerhet med beaktande av tjänstens samhälleliga betydelse. Upprätthållandet och utvecklingen av de traditionella sätten att ge ut varningar, dvs. varningsinformationsstrukturen i anslutning till radio- och televisionssändningar, är betydligt med kostnadsintensivt än den nu föreslagna nya lösningen. 

När det gäller konsekvenserna för teleföretag är förslaget om en applikationsbaserad mobil varningsmeddelandelösning ungefär neutral. Å ena sidan skrivs teleföretagens skyldighet att förmedla varningsmeddelanden tydligare än förut i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation, även i 279 § (skyldighet att förmedla varningsmeddelanden) utöver 243 § 1 mom.15 punkten (kvalitetskrav på kommunikationsnät). Ett teleföretag ska bidra till att varningsmeddelanden förmedlas i nätet så att ingen separat avgift tas ut av användaren. Å andra sidan utnyttjar en applikationsbaserad lösning för varningsmeddelanden internetaccesstjänsten, vilket gör att det i princip inte behövs några separata investeringar i mobilnätet. Konsekvenserna för andra företag än teleföretag har uppskattats vara små. 

Genom den ändring som föreslås i 278 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation för genomförande av artikel 109.1 i kodexdirektivet är det meningen att möjliggöra flexibel teknisk utveckling i de sätt på vilka ett varningsmeddelande kan lämnas. Den mekanism som föreslås för bestämmelsen och med vilken uppdateringen av de tekniska lösningar som med stöd av lagen krävs av teleföretag kan kopplas med den mottagningsteknik som lagen om nödcentraler möjliggör, är avsedd att optimera skyldigheten och dess ekonomiska konsekvenser. Å ena sidan är det inte vettigt att förutsätta att teleföretagen ska stöda sådan varningsmeddelandeteknik som Nödcentralsverket inte kan ta emot. Å andra sidan är en mekanism i vilken ibruktagandet av ny teknik som på ett konkret sätt förbättrar säkerheten förutsätter ändringar i lagar inom två olika förvaltningsgrenar inte effektiv. 

Därför föreslås det att teleföretagen i fråga om den kommunikationstjänst som hör till deras kärnverksamhet i fortsättningen även ska kunna erbjuda en möjlighet till nödmeddelanden när nödcentralverksamheten har på basis av lagen beredskap att ta emot nödmeddelanden med ifrågavarande teknik. När det gäller ekonomiska konsekvenser ger mekanismen teleföretagen i samband med den tväradministrativa beredningen av lagen om nödcentraler eller bestämmelser med stöd av nämnda lag en möjlighet att påverka beslutsfattandet om den nya tekniken. Därtill bör det beaktas att det kan vara möjligt att på basis av ersättningsbestämmelserna i 37 kap. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation ansöka om ersättning för kostnader som föranleds av anpassningen till ny teknik. 

Den skyldighet att lokalisera nödsamtal utan SIM-kort som föreslås för att genomföra artikel 109.6 i kodexdirektivet kan leda till både tekniska och ekonomiska konsekvenser för teleföretagen, eftersom tekniken för lokalisering av samtal utan SIM-kort avviker från den lokalisering av samtal med SIM-kort som är i bruk. Om lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation ändras enligt förslaget så att det av teleföretagen i fortsättningen även förutsätts genomförandet av möjligheten att lokalisera nödsamtal utan SIM-kort, har de dock med stöd av 299 § i lagen (kostnader för system som anskaffats för biträdande av myndigheter) rätten att kräva att av statens medel få ersättning för kostnaderna av de system som anskaffats för att genomföra lokaliseringen. Enligt paragrafen i fråga betalas ersättning av den myndighet som ska biträdas med anskaffningen i fråga. Ett villkor för att kostnaderna ska ersättas är att systemet har skaffats enbart för att bistå myndigheten, varvid teleföretaget innan det lämnar ersättningskrav ska göra en bedömning av om företaget kan använda systemet i sin affärsverksamhet. Detta bidrar till att försvåra en bedömning av sannolikheten för att ersättningskrav kommer att lämnas. Anskaffningskostnaderna för lokaliseringssystem är likväl till sin storleksklass klart mindre än kostnaderna för det centraliserade system för förmedling av varningsmeddelanden som övervägdes under tidigare år. Verkar det ändamålsenligt att tillämpa 299 § i gällande lag på ersättningar för eventuella system som anskaffas för lokalisering av nödsamtal som görs utan SIM-kort utan att det föreskrivs särskilt om saken. Enligt paragrafen i fråga beslutar Transport- och kommunikationsverket om ersättningarna. 

Syftet med de klarläggande bestämmelser som föreslås till 283 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (den nya föreslagna rubriken: återbördande till Finland av kritiska system i kommunikationsnätet) är inte att utvidga bestämmelsens tillämpningsområde utan att specificera det. Därför borde förslaget inte ha nya betydande ekonomiska konsekvenser för sådana teleföretag som har förberett sig ändamålsenligt enligt bestämmelsens tidigare ordalydelse. Den klarläggande bestämmelsen borde göra de investeringar som skyldigheten att förbereda sig på undantagsförhållanden lättare att förutspå. 

Konsekvenser för myndigheterna 

De viktigaste konsekvenserna för myndigheterna gäller Nödcentralsverket, som i praktiken redan nu ansvarar för varningsmeddelandeprocessen som helhet och förvaltar den tillämpning som förmedlar varningsmeddelanden. I och för sig har alla myndigheter med uppgifter i anknytning till nödlägen och allvarliga störningar nytta av att systemet för förmedling av varningsmeddelanden utvecklas. 

Nödcentralsverket har preliminärt ansett att ett mer omfattande användargränssnitt för varnings- och andra myndighetsmeddelanden och ett eventuellt gränssnitt mellan en smarttelefonapp och nödcentralernas datasystem kräver ytterligare utveckling. Behovet av tilläggsutveckling gäller även integreringen av statens ämbetsverk på Åland med varningsmeddelandesystemet i resten av landet som en ny behörig myndighet samt vid behov myndighetssamarbetet med landskapsmyndigheter på Åland, om landskapets myndigheter vill att deras egna varningsmeddelanden förmedlas via den applikation som det riksomfattande varningsmeddelandesystemet utnyttjar. 

Samhälleliga konsekvenser 

Det som är gemensamt för förslagen om den nya lagstadgade applikationsbaserade varningsmeddelandelösningen, anpassandet av meddelandeutbudet inom nödkommunikationen till den kommande tekniska utvecklingen, skyldigheten att lokalisera icke-anslutna nödsamtal och den noggrannare definierade beredskapsskyldigheten gällande återbördande av kommunikationstjänster till Finland i undantagsförhållanden är att deras samhälleliga konsekvenser är positiva. 

När det gäller konsekvenser för människor, är det i förslagen fråga om förbättringen av det underliggande nätverket så att nyttan framgår framför allt i nöd- och störningssituationer. 

4.2.16  Bilradiomottagare

Ekonomiska konsekvenser och konsekvenser för konsumenterna 

Enligt förslaget ska artikel 113 och bilaga IX i kodexdirektivet genomföras genom en ändring av fordonslagen så att bilradiomottagare som installeras i nya fordon i kategori M som säljs eller hyrs ut ska kunna ta emot digitala och analoga markbundna radiosändningar. I praktiken innebär bestämmelsen åtminstone till en början att det i nya fordon i kategori M som säljs eller hyrs ut i Finland utöver FM-radiomottagare ska installeras DAB/DAB+-radiomottagare (Digital Audio Broadcasting), även om DAB-radionät inte används i Finland. Biltillverkare och -importörer uppskattar att den tilläggskostnad som möjligheten att motta digitala markbundna radiosändningar orsakar bilköparen blir cirka 100–400 euro beroende på bilmodellen. I praktiken kan en finsk konsument dra nytta av denna möjlighet att ta emot digitala radiosändningar enbart i andra länder i Europa än Finland. 

Det finns ett DAB/DAB+-nät i ungefär hälften av EU-länderna (allmänt vid sidan om FM-nätet), och i några EU-länder testas DAB-sändningar för närvarande. Trots att DAB-sändningar håller på att bli vanligare, är de alltjämt inte särskilt populära, och radiosändningarnas digitaliseringsutveckling har varit rätt långsam. Detta har bland annat berott på att konsumenterna inte har upplevt att de får tillräckligt med tilläggsnytta av DAB-sändningarna jämfört med FM-sändningar. Ljudkvaliteten i FM-sändningar har för det mesta upplevts vara tillräckligt bra, FM-mottagarna är förmånliga och det finns gott om dem bland konsumenterna. Enligt en utredning av European Broadcasting Union EBU installerades det en digital radiomottagare i bara en tredjedel av de nya bilar som 2017 såldes inom EU. 

När den digitala radiotekniken utvecklas kommer även till exempel LTE- eller 5G-broadcastingsändningar som sänds via bredbandsnät i en snar framtid att uppfylla kravet i bestämmelsen om digital mottagning i det markbundna nätet. Det finns inte än någon noggrannare bedömning om hur snabbt dessa tekniker blir vanligare i radiodistributionen, och detta påverkas också bland annat av utvecklingen av tv-distributionssätten. Alternativa radiotekniker har blivit vanligare långsamt, i synnerhet i förmånligare bilar. Vissa dyrare bilmodeller har redan nu internet- och satellitberedskap. Dessutom har vissa bilar underhållningsutrustning med nätradiotillämpningar, som kan användas med en internetförbindelse (mobiltelefon eller SIM-kort). 

Att analog radiomottagning görs obligatorisk enligt lag vid sidan av digital anses inte medföra tilläggskostnader jämfört med nuläget, eftersom det i nya fordon som säljs eller hyrs ut även för närvarande i regel installeras FM-mottagare. Att lyssna på radio i bilen är populärt i Finland, och genom bestämmelsen kan man säkerställa att användarnas intresse tillgodoses samt att varningsmeddelanden kan tas emot, vilket förbättrar användarnas säkerhet. 

4.2.17  Certifiering

Ekonomiska konsekvenser 

Utnämnandet av Cybersäkerhetscentret som den nationella myndighet som beviljar cybercertifiering bedöms inte ha ekonomiska konsekvenser för hushållen, offentliga finanser eller nationalekonomin. 

Förordningen har inga direkta konsekvenser för företagens verksamhet, eftersom cybersäkerhetscertifiering är med stöd av förordningen till en början frivilligt. Kommissionen kommer att bedöma huruvida certifieringen ska bli obligatorisk senast den 31 december 2023 och därefter med två års mellanrum. Innehållet i de europeiska certifieringssystemen och det hur väl finska företags produkter motsvarar kraven i certifieringssystemen kommer att påverka certifieringsramens effekter på finska teknologiföretags konkurrenskraft. 

Konsekvenser för myndigheterna 

När Transport- och kommunikationsverket utses till den nationella myndighet som beviljar cybercertifiering enligt cybersäkerhetsakten, ökar verkets uppgifter. Uppgifterna ska handhas av Cybersäkerhetscentret. En del uppgifter är helt nya och en del sådana att verket redan sköter motsvarande uppgifter. 

Inledandet av verksamhet i enlighet med cybersäkerhetsakten på Transport- och kommunikationsverket förutsätter planering av förfaringssättet samt upprättande av anvisningar för beviljandet av certifikat av hög standard samt för ackrediterings- och auktoriseringsprocessen av bedömningsorganen och tillsynsmekanismen. Inledandet av verksamheten förutsätter utbildning av sakkunniga, samarbete med intressenter och informationsspridning. De ovannämnda åtgärderna förutsätter en arbetsinsats på högst 2 årsverken under en period på två år. Verket kan ta hand om dessa åtgärder genom en omorganisering av resurserna. 

Uppgifter som motsvarar de nuvarande uppgifterna samt de nya uppgifter som överensstämmer med cybersäkerhetsakten kommer att öka Transport- och kommunikationsverkets arbetsmängd. I synnerhet Transport- och kommunikationsverkets beredskap att bevilja certifikat på hög nivå samt befullmäktiga och övervaka bedömningsorganen av överensstämmelse måste garanteras. Hur många årsverken Transport- och kommunikationsverkets arbetsmängd kommer att öka med beror på flera olika faktorer. Arbetsmängden påverkas i synnerhet av antalet europeiska certifieringssystem och tidtabellen för ackrediteringen, som inte än är kända. Arbetsmängden beror också på det hur flitigt företagen ansöker om certifikat och hur många aktörer som vill bli organ för bedömning av överensstämmelse. 

Kravet i cybersäkerhetsakten att verksamhet hos den nationella myndighet som beviljar cybersäkerhetscertifikat som rör beviljandet av cybersäkerhetscertifikat på assuransnivån hög ska vara strikt åtskild från samma myndighets tillsynsverksamhet kommer att leda till ökat resurserbehov och kräva att skötseln av uppgifter hos Transport- och kommunikationsverket omorganiseras. De nya uppgifterna kan tilldelas den existerande organisationen, men samma personer kan inte bevilja certifikat på assuransnivån hög och sköta tillsynsuppgifter rörande anmälningar om överensstämmelse och bedömningsorgan. Uppgifterna har inga konsekvenser för samarbetet eller arbetsfördelningen med andra myndigheter. 

Konsekvenser för informationssamhället 

Förordningen kan anses ha positiva konsekvenser för informationssamhället, eftersom syftet med certifieringsverksamheten enligt cybersäkerhetsakten är att höja cybersäkerhetsnivån inom unionen och enhetliga europeiska certifieringssystem av cybersäkerheten på unionsnivån. Syftet med certifieringssystemet är att förbättra medborgarnas och företagens dataskydd. 

Alternativa handlingsvägar

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

5.1.1  Anmälan om televerksamhet

På samma sätt som det tidigare auktoriseringsdirektivet ger artikel 12.3 i kodexdirektivet medlemsstaterna handlingsutrymme om huruvida företag med allmän auktorisation förutsätts göra en anmälan till den nationella myndigheten eller någon annan behörig myndighet eller inte. Enligt 4 § i den nuvarande lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation ska verksamhetsutövaren göra en elektronisk anmälan till Transport- och kommunikationsverket innan verksamheten inleds när det gäller allmän televerksamhet, dvs. teleföretagens anmälningsplikt är i kraft och gäller alla företag som bedriver televerksamhet. Enligt 4 § 2 mom. i nämnda lag behöver anmälan dock inte göras om verksamhet som är kortvarig eller annars är av mindre betydelse. Dessutom får närmare bestämmelser om hurdan verksamhet som ska betraktas som kortvarig eller av mindre betydelse utfärdas genom förordning av kommunikationsministeriet enligt 4 § 3 mom. i lagen. För närvarande finns ingen dylik förordning, vilket gör att det hurdan verksamhet som ska betraktas som kortvarig eller av mindre betydelse för närvarande bestäms genom att tolka bestämmelsen. 

Inom det nationella manöverutrymmet är det möjligt att i stället för det föreslagna bevarandet av nuläget föreskriva begränsningar till skyldigheten att lämna en anmälan på basis av till exempel omsättningen av företagens televerksamhet. Begränsandet av anmälningsskyldigheten kunde bidra till att minska företagens administrativa börda. Enligt den behöriga myndighetens erfarenheter är alla aktörer inte nödvändigtvis ens medvetna om anmälningsskyldigheten. Med tanke på tryggandet av myndigheternas tillgång till information och möjligheten att få information anses det vara bättre motiverat att bibehålla skyldigheten att lämna en elektronisk anmälan för alla aktörer än att befria en del aktörer från denna skyldighet till exempel på grund av att omsättningen för den televerksamhet som de bedriver ligger under en viss tröskel. Till exempel omsättningen av den televerksamhet som ett stort internationellt företag bedriver i Finland kan ligga under en dylik tröskel, vilket innebär att en dylik aktör inte ska behöva lämna en anmälan om televerksamhet. Detta kan inte anses vara önskvärt med tanke på myndigheternas tillgång till information eller övervakningen av televerksamheten. 

5.1.2  Samhällsomfattande tjänster

När det gäller samhällsomfattande tjänster, utreddes i början av beredningen möjligheten att bara beskriva om minimihastigheten på samhällsomfattande tjänster på den nivå som anges i bilaga V, som nämns i artikel 84, utan att närmare föreskriva om minimibandbredden. Även Europeiska kommissionen tillfrågades om möjligheten att göra en sådan här tolkning. Enligt kommissionens tolkning kräver artikel 84.3 i direktivet dock i praktiken en närmare definition till exempel med hjälp av minimibandbredden. 

Dessutom gör fastställandet av miniminivån på samhällsomfattande tjänster bara på nivån an en förteckning över tjänster det utmanande att övervaka förbindelsernas funktion i praktiken och ökar utrymmet för tolkning vid genomförandet av den samhällsomfattande tjänsten. Därför bereddes detta alternative inte vidare. 

5.1.3  Användarens och abonnentens rättigheter

Som en del av det aktuella lagstiftningsprojektet har man också bedömt behovet att behålla vissa nationella bestämmelser om användarens och abonnentens rättigheter som kodexdirektivet inte gäller. Man lät göra en undersökning om detta vid Östra Finlands universitet Östra Finlands universitet, Muukkonen, Huuhtanen & Mielityinen.

Fel- och dröjsmålsbestämmelser

Fel- och dröjsmålsregleringen gällande abonnentens rättigheter i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation är speciallagstiftning, som kompletteras av konsumentskyddslagen som allmän lag. I 8 kap. i konsumentskyddslagen föreskrivs om vissa konsumenttjänstavtal. Kapitlet tillämpas på avtal om arbete eller andra prestationer som utförs på lösa saker, byggnader, andra anläggningar eller fast egendom. Ett avtal om kommunikationstjänster omfattas alltså inte av bestämmelserna i 8 kap. i konsumentskyddslagen. Trots tillämpningsområdet enligt ordalydelsen har 8 kap. i konsumentskyddslagen tillämpats analogiskt även på sådana konsumentavtal som inte omfattas av bestämmelsernas tillämpningsområde. Den analogiska tillämpningen är dock bara möjlig gällande sådana bestämmelser i kapitlet som samtidigt representerar avtalsrättens allmänna principer. 

Upphävandet av bestämmelserna om fel och dröjsmål i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation bedöms försämra konsumentskyddet något och lagstiftningsmässigt leda till en osäkrare situation. Detta beror i synnerhet på det att det i den allmänna konsumentskyddslagen inte föreskriver separat om kommunikationstjänster utan de är fråga om analogisk tillämpning av andra bestämmelser, såsom konstaterats ovan, när de ger uttryck för allmänna avtalsrättsliga principer. Alla bestämmelser i konsumentskyddslagen uttrycker dock inte allmänna avtalsrättsliga principer, och skillnaderna mellan avtal av olika typer begränsar deras tillämplighet i avtal som ligger utanför regleringen. 

Dessutom finns det för närvarande på gång på justitieministeriet ett projekt som baserar sig på regeringsprogrammet och bereder nya bestämmelser om kundens rättigheter i fel- och dröjsmålssituationer av tjänster som riktar sig till personer. Dessa ska ingå i konsumentskyddslagen. Syftet med projektet är att förbättra regleringens transparens och konsumentens ställning i en situation där tjänsternas andel av hushållens konsumtion ökar hela tiden. Upphävandet av ifrågavarande fel- och dröjsmålsreglering är en åtgärd i motsatt riktning. 

Kodexdirektivet förutsätter även när det gäller vissa bestämmelser (artikel 106) att medlemsstaterna fastställer bestämmelserna om lätt och omedelbart byte av teleföretag, ifall teleföretaget inte iakttar direktivet. Det föreslås att direktivets krav till den här delen ska genomföras med lagens bestämmelser och dröjsmål och fel. 

På basis av det som konstaterats ovan uppskattas bestämmelserna om fel och dröjsmål i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation alltjämt vara nödvändiga. Därför föreslås upphävandet av dessa bestämmelser inte i det här förslaget. 

5.1.4  Bestämmelser om audiovisuella tjänster

Skyldigheter som gäller tillgängligheten 

När förslaget bereddes övervägdes det i första skedet att de skyldigheter som gäller tillgängligheten genomförs så att tv-aktörernas kvantitativa skyldigheter enligt 211 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation när det gäller ljud- och textningstjänster inte ska ändras. Därtill ska tillhandahållare av medietjänster (dvs. tillhandahållare av audiovisuella innehållstjänster) påföras rapporteringsskyldigheter enligt AVMS-direktivet om det gradvisa genomförandet av tillgängligheten. Som regleringslösning bestämde man sig dock att föreslå att skyldigheterna rörande tillgängligheten ska utsträckas inte bara till televisionsaktörer utan även till leverantörer av beställ-tv. Utsträckningen av tillämpningsområdet för de kvantitativa krav som ingår i tillgänglighetsskyldigheterna till att gälla beställ-tv kan anses vara motiverat med hänsyn till jämlik behandlingen av syn- och hörselskadade och äldre åldersgrupper och med hänsyn till tryggandet av yttrandefriheten, eftersom allt fler personer tittar på tv-program via beställ-tv, som förmedlas via internet, och med annan utrustning än traditionella tv-mottagare. 

I samband med beredningen bedömdes också alternativa sätt att främja textningens kvalitet. Ett alternativ var att det i detta skede inte ställs några nya krav på textningens kvalitet, eftersom det är sannolikt att ljud- och textningstjänsternas kvalitet utvecklas bland annat genom den tekniska utvecklingen. Utvecklingen av kvaliteten följs upp, och rundradiobolaget som tillhandahåller offentlig service och de kommersiella tv-aktörerna uppmuntras fortsättningsvis till samarbete kring genomförandet av högkvalitativ textning. Som alternativ bedömdes även möjligheten att binda skyldigheten om textningens kvalitet till statsrådets finansieringsbeslut så att ett villkor för beviljande av finansiering är att textningen genomförs på ett tillräckligt högklassigt sätt. Med hänsyn till osäkerheten om finansieringen och utmaningarna i anknytning till den samt de problem som har förekommit med kvaliteten beslutade man trots allt att ställa skyldigheten i anknytning till textningens kvalitet utan en ersättning från staten, vilket innebär att tv-aktörerna själva står för de kostnader som orsakas av kvalitetsskyldigheten. Skyldigheten gällande textningens kvalitet är motiverad för att tillgänglighetsskyldigheterna ska bli genomförda till fullo. Användaren drar ingen nytta av att de kvantitativa skyldigheterna rörande textningen ökar, om textningen inte är tillräckligt lätt att förstå till exempel på grund av att den är fördröjd eller inte är tillräckligt exakt. Skyldigheten gällande kvaliteten kan inte anses vara ekonomiskt oskälig för tillhandahållarna av medietjänster med tanke på att det i lagen har föreskrivits om ett maximibelopp på kostnader som föranleds av genomförandet av tillgänglighetsskyldigheterna. I samband med beredningen funderade man också på det huruvida bestämmelserna om kostnadernas maximibelopp borde ändras eller höjas. Bestämmelsen ändrades dock inte i det här skedet. 

Europeiska verks finansieringsandelar 

Medlemsstaterna kan med stöd av artikel 13.2 i AVMS-direktivet införa en skyldighet för tillhandahållare av medietjänster att delta i finansieringen av produktionen av europeiska verk. Om medlemsstaterna ålägger tillhandahållare av medietjänster att delta i finansieringen av europeiska verks produktion, kan dylika finansieringsandelar även tas ut av tillhandahållare av medietjänster vars målpublik finns inom en viss medlemsstat men som har placerat sig i andra medlemsstater. 

I Finland finns för närvarande inga skyldigheter för tillhandahållare av medietjänster att delta i finansieringen av europeiska verks produktion. Tillhandahållare av medietjänster investerar närmast i inhemsk innehållsproduktion, och därtill beviljar Finlands Filmstiftelse statsunderstöd för inhemsk filmproduktion med stöd av statsunderstödslagen (688/2001) samt lagen om statlig finansiering för främjande av filmkulturen (1174/2018). 

I det här skedet anses det inte vara nödvändigt att föreskriva separat om åläggandet av tillhandahållare av medietjänster att delta i finansieringen av europeiska verk. Saken kräver bredare kunskaper om existerande praxis i olika länder, de tillhandahållares investeringar i europeiskt innehåll som numera finns verksamma i Finland samt en konsekvensbedömning om hur en eventuell investeringsskyldighet i europeiskt innehåll påverkar verksamheten av nationella tillhandahållare av linjära och icke-linjära AV-innehållstjänster. 

5.1.5  Varningsmeddelanden

I artikel 110 i kodexdirektivet föreskrivs om skyldigheten att i alla medlemsländer genomföra ett offentligt varningssystem, som i Finland betyder den allt effektivare utvidgningen av vårt inhemska varningsmeddelandesystem att omfatta smarttelefoner. Artikeln möjliggör två genomförandesätt, å ena sidan ett sms-baserat system och ett besläktat cell broadcast-system (CB) eller å andra sidan en applikationsbaserad lösning. 

Sms- och CB-system är till sin natur centraliserade och basera sig på att teleföretagen förmedlar ett varningsmeddelande till sina kunders terminalutrustning. Enligt en bedömning som erhållits av teleföretag förutsätter sms- eller CB-systemen dock etableringskostnader i miljonklassen i varje teleföretags nät, och därtill baserar sig lösningarna på åldrande teknologi. Hotet av att tekniken åldras ansluter sig uttryckligen till terminalutrustningens möjlighet att stöda sms-formatet. Tillverkare av terminalutrustning kan inte garantera att de nya smarttelefonerna möjliggör textmeddelanden på så många års sikt som behövs när man planerar en varningsmeddelandelösning för befolkningen. Det är svårt att göra en pålitlig tidsbedömning om hur länge stödet för sms-formatet fortsätter, men antalet skickade sms håller i varje fall på att sjunka klart. Detta torde bero på att människor i allt högre grad har börjat använda mobilapplikationer av olika slag i stället för att skicka sms. 

Den applikationsbaserad lösning som i princip har antagits i förslaget är mer distribuerad och baserar sig på att en applikation (tillämpning) som har laddats ner i slutanvändarens terminalutrustning söker ett varningsmeddelande enligt de kriterier som fastställs för den (t.ex. geografisk begränsning). Den applikationsbaserade lösningsmodellen är betydligt förmånligare till sina etablerings- och underhållskostnader och baserar sig på modernare teknologi, som bland annat gör det möjligt för myndigheterna att allokera meddelanden bättre och för slutanvändarna att skräddarsy applikationen, inklusive mångsidigare funktioner som stöder tillgänglighet. 

Det finns redan frivilliga applikationer i Finland som förmedlar varningsmeddelanden (112-tillämpningen och Rundradions Uutisvahti), som har laddats ner cirka 2 miljoner gånger. Detta kan anses vara ett bevis på att användarna redan nu kan ladda ner applikationer som stöder säkerheten. Även strukturen av den finska telemarknaden, till exempel den exceptionellt höga smarttelefonpenetrationen och den höga utnyttjandegraden av mobilt bredband, gör det möjligt att använda en icke-diskriminerande applikationsbaserad lösning vid implementeringen av artikel 110. 

De befolkningsgrupper (i synnerhet åldringar) som smarttelefonapplikationen inte når kunde nås med traditionella varningsmeddelanden i tv och analogisk radio. Kodexdirektivets krav på ett offentligt varningssystem som utnyttjar smarttelefonen är från Finlands synvinkel ett element som kompletterar det existerande varningsmeddelandesystemet, inte en lösning som utesluter traditionella metoder. De låga etableringskostnaderna av applikationsmodellen är betydligt lättare att dela mellan olika aktörer, och investeringarna i anknytning till applikationerna förutsätter inte ändringar i bestämmelser i det här lagförslaget. 

Bedömningen mellan de två genomförandealternativ som artikel 110 i kodexdirektivet möjliggör kommer devis att basera sig på Berecs riktlinjer, som inte än är färdiga. En central fråga som ska ingå i dem är hur man kommer att bedöma det att det applikationsbaserade varningssystemet som artikel 110.2 möjliggör ”är lika verkningsfullt [som den centraliserade lösningen enligt punkt 1] när det gäller täckning och kapacitet att nå slutanvändare, inbegripet de som endast tillfälligt befinner sig i det berörda området.” Såsom det framgår av skäl 294 till kodexdirektivet, som gäller det officiella varningssystemet, har det helt tydligt varit EU-lagstiftarens mål att sträva efter ett unionsomfattande varningssystem av befolkningen vars genomförbarhet kommissionen ska bedöma i samband med genomgången av direktivets genomförande. För närvarande har det i kodexdirektivet föreskrivits om varningssystemet av befolkningen enligt harmoniseringsprincipen av den inre marknaden (artikel 114 i FEUF), och därmed kan det här konstateras att ett system som omfattar hela unionen inte torde anses vara ett direkt syfte med genomförandet av den aktuella skyldigheten. Däremot torde det i första skedet finnas skäl att koncentrera sig på förbättringen av varje enskilt lands varningssystem genom ett effektivt genomförande av skyldigheten enligt artikel 110, som i mån av möjlighet tar hänsyn till lokala förhållanden. 

Därför ska den omständighet att det inte utan separata åtgärder är lika lätt att nå utlänningar som kommer till landet med den applikationsbaserade genomförandelösningen – till exempel ett meddelande-sms för personer som kommer till landet och som förutsätter utredningsarbete på EU-nivån – som med en centraliserad CB- eller sms-lösning, inte ges alltför stor vikt. Motsvarandekriteriet gällande tillgängligheten måste kunna bedömas vid sidan av sådana andra kriterier som å andra sidan visar fördelarna med ett decentraliserat applikationsbaserat system. Sådana är åtminstone det faktum att applikationslösningen är lättare att skräddarsy och därmed bättre tillgängligt samt behandlingen av slutanvändarnas lokaliseringsuppgifter, som diskuterats förvånansvärt litet under EU-lagberedningen. Till exempel den finska Suomi 112-mobilapplikationen samlar inte in någon information om användarna, medan CB- eller sms-baserade varningssystem av befolkningen förutsätter att varje teleföretag i sitt nät håller realtidsinformation om placeringen av alla anslutningar, dvs. terminalutrustningen. En annan fråga som eventuellt på grund av behörighet inte fått mycket uppmärksamhet under EU-lagberedningen gäller varningsmeddelandets språk. Åtminstone med tanke på det lagstadgade varningsmeddelandesystemet i Finland är det troligt att enbart landets nationalspråk ska användas i ett centraliserat varningssystem, medan det föreslagna applikationsbaserade systemet är betydligt flexiblare och kunde till exempel med kompletterande länkar utvecklas mot en varningskultur av befolkningen på flera olika språk. 

Storleksklassen av den föreslagna applikationsbaserade varningsmeddelandelösningens ekonomiska konsekvenser är betydligt lägre än den andra genomförandelösningens, dvs. en centraliserad sms- eller CB-baserad lösning. Etableringskostnaderna av centraliserade sms-lösningar har allt sedan 2006 bedömts inofficiellt flera gånger, senast våren 2019 för detta lagförslag genom förfrågningar som sändes till teleföretag. Det som var gemensamt för bedömningarna var att det är fråga om flera miljoner euro per teleföretag. Den centraliserade lösningen borde genomföras i alla teleföretags nät. 

Den föreslagna applikationsbaserade varningsmeddelandemodellen har samtidigt betydligt mindre inverkningar på egendomsskyddet av teleföretag som tillhandahåller telekommunikationstjänster (15 § i grundlagen) jämfört med den centraliserade, sms- och CB-baserade modellen. 

5.1.6  Myndighetsverksamhet och avgifter

Enligt den nya bestämmelsen i artikel 16.1 b i kodexdirektivet får medlemsstaterna välja att inte tillämpa administrativa avgifter på företag vars omsättning är lägre än ett visst tröskelvärde eller vars verksamhet inte uppnår en minsta marknadsandel eller har en mycket begränsad territoriell räckvidd. I Finland betyder avgiften i fråga informationssamhällsavgiften enligt 289 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Det föreslås att det nationella manöverutrymmet används så att informationssamhällsavgiften inte tas ut av företag vars omsättning för verksamheten i Finland låg under 300 000 euro under den föregående räkenskapsperioden. Av de begränsningssätt som direktivet möjliggör anses omsättningen vara den klaraste jämfört med minsta marknadsandel eller verksamhetsområdets storlek. 

Det viktigaste alternativet till ställandet av en omsättningsgräns är i praktiken upprätthållandet av nuläget, enligt vilket alla företag som bedriver televerksamhet underställd anmälningsskyldighet eller koncession ska betala en informationssamhällsavgift på minst 300 euro. På grund av å ena sidan den administrativa börda som nuläget orsakar företagen samt Transport- och kommunikationsverket samt å andra sidan det låga sammanlagda beloppet på informationssamhällsavgiften som mindre företag betalar anses det vara motiverat att ställa en minimiomsättningsgräns. Ifall betalningsskyldigheten inte begränsas, binds Transport- och kommunikationsverkets resurser även framöver till insamlandet av mindre avgifter. Dessutom kan begränsandet av informationssamhällsavgiften på basis av omsättningen och slopandet av minimiavgiften på 300 euro öka små aktörers villighet att lämna in en anmälan om televerksamhet, eftersom den inte automatiskt leder till skyldigheten att betala informationssamhällsavgiften. 

5.1.7  Bilradiomottagare

I artikel 113 och bilaga IX i kodexdirektivet föreskrivs det om medlemsstaternas skyldighet att se till att bilradiomottagare som installeras i ett nytt fordon i kategori M som säljs eller hyrs ut installeras bilradiomottagare som kan ta emot och återge åtminstone markbundna digitala radiosändningar. I Finland sänds radiosändningar via det analoga FM-radionätet, och det finns inga planer på att digitalisera radioverksamheten. FM-radionätet anses allmänt vara pålitligt, funktionssäkert och förmånligt för konsumenterna. I Finland testades DAB-sändningar under åren 1997–2005, men eftersom DAB-teknologin inte blev vanligare på det sätt man hade väntat sig, avstod man från testet. Koncessionerna för FM-radionätet har beviljats för de följande tio åren och nästa koncessionsperiod inleds 1.1.2020. 

I beredningsskedet bedömdes som lösningsalternativ ett genomförande enligt minimikraven i direktivet så att bilradiomottagarna ska kunna ta emot och återge digitala markbundna radiosändningar. I bedömningen beaktades att den analoga markbundna FM-radiodistributionen oundvikligen kommer att minska när man i Finland i framtiden övergår till digitala mottagningar. Dessutom bedömde bilimportörerna under beredningsskedet att det sannolikt även framöver kommer att installeras FM-mottagare i nya bilar som importeras till Finland, eftersom det är populärt att lyssna på radio i bilar och man genom att installera FM-mottagare svarar på konsumenternas önskemål. Eftersom FM-radions ställning i Finland är stark och eftersom det inte är klart hur det blir med installationen av FM-mottagare i nya bilar, gick man på grundval av bedömningen ovan och remissvaren in för att förutom möjlighet att ta emot digitala sändningar föreslå att analoga FM-sändningar ska kunna tas emot enligt den reglering som genomför den aktuella bestämmelsen i direktivet 

I samband med beredningen bedömdes också genomförandet av skyldigheten enligt direktivet med en mer allmän formulering, enligt vilken bilradiomottagarna ska ha beredskap till mottagande av digitala radiosändningar. Fördelen med en mer flexibel bestämmelse hade varit att man då inte hade uteslutit vissa utvecklingstrender som ansluter sig till distributionen utan på ett mer teknologineutralt sätt möjliggjort olika digitala distributionsmöjligheter. Då blir inte heller någon tvungen att installera en mottagare som konsumenten har ingen nytta av i Finland. Under beredningsskedet tillfrågades Europeiska kommissionen om dess ställning till en mindre strikt tolkningsmöjlighet. I sitt svar hänvisade kommissionen dock till direktivets noggranna ordalydelse om mottagandet och återgivandet av digitala markbundna sändningar samt konstaterade att medlemsländernas skyldighet gällande bilradiomottagare gäller även om landet i fråga inte har digitala markbundna radiosändningar. Radiomottagandet ska också vara lätt tillgängligt, inte bara beredskap torde vara tillräckligt för att uppfylla detta mål. Därtill hänvisade kommissionen till direktiv EU2015/1535, enligt vilket medlemsstaterna ska tillställa kommissionen sina förslag gällande tekniska bestämmelser, om vilka kommissionen och medlemsstaterna kan göra anmärkningar. Därför bereddes detta alternative inte vidare. 

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

Då denna proposition förbereddes var implementeringsarbetet av direktiven är inte heller färdigt i andra EU-länder. Det är svårt att få noggranna uppgifter om implementeringen av direktiven och planerna om användningen av det nationella manöverutrymmet och därtill kan tillvägagångssätten alltjämt ändras under beredningsprocessen. I den här sektionen presenteras uppgifter som erhållits under beredningen framför allt från de nordiska länderna. 

Medlemsländernas preliminära planer har kartlagts i Sverige och Danmark framför allt när det gäller genomförandet av bestämmelserna om videodelningsplattformar och tillgänglighetsskyldigheterna. När det gäller kodexdirektivet, han man utrett planerna om genomförandet av direktivet i Norden i följande områden: fördelningen av frekvenserna, konsumenternas rättigheter, samhällsomfattande tjänster, bilradiomottagare och sändningsplikten. 

5.2.1  AVMS-direktivet

Sverige 

I Sverige regleras televisions- och radioverksamheten av radio- och tv-lagen. I en utredning som regeringen låtit utföra föreslås det att lagens tillämpningsområde ska utsträckas till videodelningsplattformstjänster Betänkande av 2018 års AV-utredning, Stockholm 2019. . De bestämmelser som tillämpas på videodelningsplattformstjänster ska få ett eget kapitel i lagen. Tillhandahållare ska vidta lämpliga åtgärder för att skydda minderåriga och allmänheten från skadligt innehåll som avses i artikel 28b i direktivet. Däremot föreslås det inga mer detaljerade bestämmelser om det vilka åtgärder som anses vara lämpliga. Myndigheten för press, radio och tv ska bedöma huruvida de åtgärder som tillhandahållare av videodelningsplattformen vidtagit är lämpliga. Myndigheten i fråga ska även fungera som ett organ för avgörande av tvister utanför domstolen, som direktivet förutsätter, i tvister mellan tillhandahållaren av videodelningsplattforman och användaren till den del som det är frågan om lämpligheten av de åtgärder som plattformen genomfört. 

I Sverige, på samma sätt som i Finland, finns inga betydande tillhandahållare av videodelningsplattformstjänster, vilket gör att det i det här skedet inte anses vara ändamålsenligt att ha separata bestämmelser om uppmuntran av plattformar till självreglering på nationell nivå. 

I Sverige tillämpas tillgänglighetsskyldigheterna enligt 5 kap. 12 § i den gällande radio- och tv-lagen endast på idkare av televisionsverksamhet. På basis av bestämmelsen fastställs innehållet och omfattningen av tillgänglighetsskyldigheten närmare genom beslut av myndigheten för en viss period. Skyldigheten ska vara rimlig med tanke på den ekonomiska ställningen av idkaren av televisionsverksamhet samt tillgänglighetstjänsternas tekniska utveckling. I samband med genomförandet av AVMS-direktivet föreslås det att tillgänglighetsskyldigheterna ska utvidgas så att skyldigheter utöver idkare av televisionsverksamhet även kan ställas på leverantörer av beställ-tv. 

I utredningen hänvisas till möjligheten att utforma skyldigheten till exempel så att en viss andel av de program som offentliggörs i programkatalogen för en leverantör av beställ-tv ska erbjudas på ett tillgängligt sätt. I och med AVMS-direktivet åläggs också tillhandahållare av medietjänster de skyldigheter gällande rapportering och upprättande av verksamhetsplan som direktivet förutsätter. 

Danmark 

I Danmark kommer bestämmelserna i AVMS-direktivet att ingå i lagen om radio- och televisionsverksamhet. Det föreslås att bestämmelserna om videodelningsplattformer ska genomföras enligt ordalydelsen i direktivet. Därmed kommer förteckningen över de åtgärder som plattformen genomför enligt artikel 28b.3 i direktivet att ingå i lagen i sin helhet. Den nationella regleringsmyndigheten (Radio og tv-nævnet) ska bedöma ändamålsenligheten av de åtgärder som videodelningsplattformen genomfört. Myndigheten i fråga ska även fungera som ett organ för avgörande av tvister utanför domstolen, som direktivet förutsätter, i tvister mellan tillhandahållaren av videodelningsplattformen och användaren till den del som det är fråga om lämpligheten av de åtgärder som plattformen genomfört. Eftersom det inte heller i Danmark finns några betydande tillhandahållare av videodelningsplattformar, kommer det inte att i lagen ingå separata bestämmelser om praxisregler. 

I Danmark har tillgänglighetsregleringen gällande tjänster tidigare enbart tillämpats på radiobolaget for offentlig service. Det föreslås att bestämmelserna ska utvidgas även till kommersiella aktörer, som åläggs en allmän skyldighet att gradvis göra sina tjänster bättre tillgängliga för handikappade slutanvändare. Skyldigheterna ska tillämpas såväl på idkare av televisionsverksamhet som på företag som levererar beställ-tv. Därtill ska tillhandahållare av medietjänster åläggas rapporteringsskyldigheter i enlighet med direktivet samt skyldigheten att utarbeta verksamhetsplaner gällande tillgängligheten. Av verksamhetsplanerna ska framgå hur aktörerna gör sina tjänster kontinuerligt och gradvis mer tillgängliga. Rapporterna och verksamhetsplanerna ska tillställas den nationella regleringsmyndigheten för bedömning. 

5.2.2  Kodexdirektivet

Sverige 

Den svenska promemorian Regeringskansliet 2019: Genomförande av Eu-direktivet om genomförande av direktivet om inrättande av en kodex för elektronisk kommunikation föreslår en lag som ska ersätta den nuvarande svenska lagen om elektronisk kommunikation. I samband med artikel 54 i direktivet och fördelningen av 5G-band har svenska post- och telestyrelsen (PTS) inlett åtgärder för införandet av frekvensbanden 3,4–3,8 GHz och 24,25–27,5 GHz i 5G-nätet. Auktionen för frekvensbanden 3,4–3,8 GHz har dock skjutits upp och har inte ännu ordnats.I anslutning till åtgärderna gällande frekvensbanden 24,25–27,5 GHz väntar man att de tekniska detaljerna i samband med användningen av 5G-nätet ska bli klarare. 

Största delen av konsumenterna och andra slutanvändare i Sverige har rätten att använda en tillgänglig bredbandsförbindelse till ett rimligt pris. Utvidgningen av näten har i synnerhet ökat de fasta nätens täckning i hela landet jämfört med Finland. I Sverige är hastigheten på det bredband som ingår i de samhällsomfattande tjänsterna 10 megabit per sekund. För närvarande finns det bara en liten grupp hushåll och företag som inte har tillgång till en förbindelse som uppfyller kraven i artikel 84 i direktivet. På områden där det inte finns en sådan här samhällsomfattande tjänst till ett rimligt pris marknadsbetingat, delas det ut statsstöd. I praktiken har användarnas och företagens rätt till bredband även genomförts med statens stöd sedan 2018 (Förordning 2018:20). I budgeten 2019 fanns det 20 miljoner kronor för detta ändamål. Direktivets ändrade bestämmelser ger inte anledning till ändringar i hastigheten av det svenska bredbandet för samhällsomfattande tjänster. 

I Sverige är digitala radiomottagare inte vanliga i personbilar. Radiosändningar domineras av FM. Dessutom finns det markbundna digitala radiosändningar, som för närvarande dock bara täcker en del av landets yta och befolkning. Svenska regeringen ansåg i juni 2015 att det inte är aktuellt att övergå från FM-sändningar till DAB-sändningar. 

Inte heller artikel 114, dvs. implementeringen av sändningsplikten, förutsätter åtgärder i Sverige. Enligt den nuvarande lagstiftningen omfattar sändningsplikten SVT:s och Utbildningsradions program och tilläggstjänster inom offentlig service. Kabeloperatörerna ska sända dessa avgiftsfritt. I Sverige håller man dock på att göra en uppskattning om sändningspliktens framtid och de nät som omfattas av den fram till 26.8.2020. 

I Sverige har maximilängden begränsats, på samma sätt som i Finland, till 24 månader, men i samband med beredningen av kodexdirektivets implementering har begräsningen av längden på avtal om kommunikationstjänster till 12 månader tagits upp, när den lokala tillsynsmyndigheten, dvs. post- och telestyrelsen (PTS), har på samma sätt som den motsvarande myndigheten i Finland föreslagit en förkortning av maximilängden. I promemorian om ändringar som föranleds av kodexdirektivet har dock konstaterats att det i samband med genomförandet av kodexdirektivet inte ska föreskrivas om kortare maximitider, som möjliggörs av direktivet. Frågan kommer sannolikt att bedömas separat. 

Danmark 

Förberedelserna för inledandet av ibruktagandet av frekvensbanden 3,5 GHz och 26 GHz för trådlösa bredbandstjänster fram till slutet av 2020 har inletts. För frekvensbandet 3,5 GHz beviljas tillstånd bara för en begränsad tid, vilket betyder att omorganisering av frekvensbandet 3,5 GHz inte behövs. Situationen för frekvensbandet 26 GHz är alltjämt oklar. Offentligt samråd om fördelningen av frekvenserna kommer enlig aktuella uppgifter att hållas under 2020. 

Hastigheten för samhällsomfattande tjänster kommer att fastställas i Danmark under 2020. Det har inte än fattats några beslut om eventuella stödåtgärder för konsumenter och företag. 

I Danmark har maximilängden för konsumenter varit 6 månader sedan 1996. För andra än konsumenten är maximilängden dock på vissa villkor 12 månader. I Danmark finns inga nationella bestämmelser om dröjsmål i leveransen, ersättning eller en felaktig leverans. I sådana fall kan konsumenterna lämna ett klagomål hos datakommunikationsnämnden (Telecommunications Complaint Board). Danmark utnyttjar övergångsperioden enligt artikel 101. 

Norge 

I Norge planeras det att auktionen om frekvensbanden 3,4–3., GHz ska ordnas 2020, i vilket fall frekvensbanden torde aktiveras 2023. När det gäller frekvensbandet 26 GHz har det offentliga samrådet visat att efterfrågan inte är stor. Tidsfristen enligt artikel 54.1 kommer möjligtvis att förlängas enligt punkt 2 i artikeln. 

I det offentliga samråd som avslutas i december 2019 föreslås det att hastigheten för samhällsomfattande tjänster ska vara 10 megabit per sekund mot användaren och 2 megabit per sekund mot nätet eller alternativt 20 megabit per sekund mot användaren och 2 megabit per sekund mot nätet. Kostnadsberäkningen för bredbandets 100-procentiga täckning behandlas för närvarande. Det har inte än fattats beslut om stödarrangemangen gällande konsumenter och företag. 

I Norge finns nationell lagstiftning gällande slutanvändarnas rättigheter i bestämmelserna om elektroniska kommunikationsnät och tjänster (Regulation on Electronic Communications Networks and Services). Ersättningar för dröjsmål och fel har inte fastställts på förhand. Övergångsperioden enligt artikel 101 kommer att utnyttjas, eftersom det mindre stränga bestämmelserna om slutanvändarnas skydd är kopplade med avtalets längd enligt artikel 105. 

I Norge är maximilängden på avtal om kommunikationstjänster i princip 12 månader. Den nuvarande regleringen trädde i kraft 2003. 

5.2.3  EU:s verktygslåda för säkerhet i 5G-nätverk

I Storbritannien fattades i januari 2020 beslut om att fortsätta bygga 5G-nät. Då beslutade det nationella säkerhetsrådet att ingen enskild tillverkare av utrustning för 5G-nät utestängs från marknaden i Storbritannien. I Storbritannien togs emellertid i bruk en definition av tillverkare av utrustning med hög risknivå och andra preciserande anvisningar som riktades till teleföretagen. Med stöd av beslutet gavs riktlinjen att en tillverkare av utrustning med hög risknivå inte får delta i verksamhet i nät som anses kritiska eller som finns i ett näts kritiska delar. Utrustning från tillverkare med hög risknivå får inte heller utgöra över 35 procent i varje operatörs nät. Som följd av beslutet får man i teleföretagens nät inte heller samtidigt använda utrustning från två tillverkare som identifierats ha hög risknivå, och en tillverkare av utrustning med hög risknivå får inte heller arbeta på geografiska områden som har betydelse för Storbritanniens nationella säkerhet. 

Beslutet att inte utestänga enskilda tillverkare av utrustning från marknaden påverkades starkt av ekonomiska faktorer. Det bedömdes att utestängning av en tillverkare av utrustning från marknaden skulle ha medfört betydande kostnader för teleföretagen och avsevärt fördröjt byggandet av 5G-näten. I Storbritannien håller man dock på att göra en ny bedömning av informationssäkerheten inom 5G-tekniken, vilket kan leda till att beslutet i januari ändras. 

Tysklands regering offentliggjorde 2019 ett utkast till säkerhetskatalog om 5G-nätens säkerhet. I säkerhetskatalogen krävs det att teleföretagen bör identifiera kommunikationsnätens kritiska delar för vilka högre säkerhetskrav och mer övergripande certifiering ska gälla. Med approachen har man velat betona kommunikationsnätens kritiska delars betydelse för Tysklands säkerhet. I säkerhetskatalogen uppmanas teleföretagen att följa en modell med flera leverantörer, enligt vilken man i kommunikationsnät bör använda produkter från mer än en tillverkare av utrustning. 

I den politiska diskussionen och i myndighetssamarbetet har man speciellt behandlat samordningen av säkerhetsintressen och ekonomiska intressen. Näringslivet och teleföretagen har betonat att de behöver klarhet i fråga om de åtgärder som gäller nätens säkerhet. De tyska operatörerna har redan investerat totalt flera miljarder euro enbart i frekvenser. Tills vidare har man i Tyskland inte genomfört bindande lagstiftningsåtgärder om 5G-nätens säkerhet. 

Sveriges regering har i september 2019 lämnat riksmötet ett lagförslag om beaktande av landets säkerhet när radiofrekvenser beviljas. Lagens syfte är att säkerställa att den som får radiotillstånd inte orsakar fara för Sveriges säkerhet. Lagen trädde i kraft den 1 december 2019. 

Med stöd av lagen stärks Sveriges säkerhetspolis och försvarsmaktens roll i tillståndsprocessen som gäller radiofrekvenser och radioapparater. Post- och telestyrelsen är enligt den nya regleringen fortfarande den myndighet som beviljar tillstånd, och den ska konsultera Sveriges säkerhetspolis och försvarsmakten före ett tillståndsbeslut. Med stöd av den nya lagen kan företag nekas tillstånd, om det äventyrar landets säkerhet. Lagen gäller alla frekvenser, och den kan även tillämpas retroaktivt. 

Utöver de lagändringar som trädde i kraft i december 2019 planerar man i Sverige att under 2020 genomföra en ännu mer detaljerad reglering på lägre nivå som gäller kommunikationsnätens säkerhet. Dessa åtgärder har bromsat upp auktionen på 5G-frekvenser, och i Sverige kommer man sannolikt att kunna genomföra den första auktionen först i slutet av 2020. 

Representanter för näringslivet har kritiserat regeringen för att auktionen skjuts upp och påpekat att Sverige har förlorat sin ställning som ledande land inom mobilteknologi och ligger klart efter Finland, Norge och Danmark. Enligt olika bedömningar äventyrar den försenade ibruktagningen av 5G-nät i Sverige industrins konkurrenskraft och den samhälleliga utvecklingen när de välfärdstjänster som den nya teknologin möjliggör inte kan tillhandahållas heltäckande till hela befolkningen. 

I Estland har man sedan sommaren 2019 berett en nationell reglering med utgångspunkten att teleföretag alltid måste få statens godkännande för ibruktagning av all viktig ny teknologi. Den nya regleringen gäller teleföretag som betjänar mer än 10 000 kunder. Bedömningen görs inte enbart ur tekniskt perspektiv utan där ingår starkt en mer omfattande politisk infallsvinkel. Avsikten är att de första delarna av den nya regleringen sätts i kraft under året 2020. 

I Nederländerna ska varje tjänsteleverantör oberoende av land uppfylla synnerligen stränga säkerhetskrav på produkter och tjänster som gäller 5G-nätens kritiska delar. 5G-tillstånd har ännu inte beviljats. 

I Danmark har teleoperatörerna enligt lag skyldighet att informera cybersäkerhetscentret som finns i försvarsministeriet om sina förhandlingar med olika tjänsteleverantörer och ta med villkor som gäller säkerheten i sina avtal. 

Förenta staterna har betonat bedömningen av tillförlitligheten hos olika tillverkare av utrustning, och i den diskussionen har de internationella relationerna mellan Förenta staterna och Kina avspeglats. I Förenta staterna har man tagit i bruk åtgärder som begränsar användningen av produkter från tillverkare av utrustning. 

Förenta staterna var initiativkraftigt i arrangemangen av konferensen om säkerhet i 5G-nät i Prag i maj 2019. Utgående från konferensen gavs det rekommendationer om säkerheten i 5G-nät i ordförandelandet Tjeckiens namn. Utifrån konferensen har Förenta staterna tillsammans med åtminstone Estland, Lettland, Polen, Rumänien och Tjeckien antagit gemensamma 5G-förklaringar om urvalskriterier för teknikleverantörer, särskilt med tanke på säkerheten. 

Remissvar

Totalt 81 remissvar lämnades under den egentliga remissbehandlingen. Dessutom lämnades 15 remissvar om den föreslagna 244 § i den separata remissbehandlingen. Alla utlåtanden finns tillgängliga på webbplatsen utlåtande.fi och på projektets projektfönstersida och

I detta kapitel presenteras komprimerat några huvudsakliga iakttagelser och saker som tagits fram i flera utlåtanden. Utlåtandena har gåtts igenom mer ingående i utlåtandesammandraget. Utlåtandesammandraget finns tillgängligt i projektfönstret

Definitioner 

I centralkriminalpolisens och Polisstyrelsens utlåtanden föreslogs en precisering i definitionen av kommunikationstjänst för att tjänster som fungerar enligt principen om fildelningsnät ska omfattas av tillämpningsområdet. Definitionen av kommunikationstjänst och motiveringarna har till denna del preciserats i den fortsatta beredningen. 

Frekvenser och nätkoncessioner 

I fråga om bestämmelserna som gäller frekvenser och nätkoncessioner kommenterades under remissbehandlingen mest två ändringsförslag som härrör från nationella behov. En stor del av utlåtandena gällde den föreslagna ändringen där marginell televerksamhet i ett mobiltelenät som fungerar på ett begränsat område inte kräver nätkoncession, utan Transport- och kommunikationsverket kan bevilja användarrätt till frekvenser genom att bevilja radiotillstånd. Förslaget understöddes i utlåtandena av Teknologiindustrin rf, Digita, Maa- ja metsätaloustuottajain keskusliitto MTK, Nokia, Finnet-förbundet rf (Finnet), Transport- och kommunikationsverket och Företagarna i Finland rf. Som motivering lades bland annat fram möjliggörandet av tjänster och utveckling av nätapplikationer. 

De riksomfattande teleföretagen (Elisa, Telia, DNA) motsatte sig att televerksamhet som är marginell och lokal men som riktas till en obegränsad användarskara bedrivs med stöd av ra-diotillstånd som Transport- och kommunikationsverket beviljar. Elisa anser att förslaget in-verkar skadligt på effektiv användning av frekvenserna och på nätens säkerhet. Eventuella hot mot säkerheten motiveras i utlåtandet närmast med att frekvenserna inte innehas av etablerade teleföretag utan av nya aktörer. Enligt DNA kan det i lokala nät vara fråga endast om nät med en i förväg begränsad användarskara. 

Utgående från remissvaren har motiveringarna för bestämmelsen som föreslås preciserats så, att förslagets syfte och mål framgår tydligt. 

De riksomfattande teleföretagen motsatte sig förslaget enligt vilket villkor som gäller nättek-nisk överföringshastighet kan förenas med nätkoncession som statsrådet beviljar. Förslaget understöddes av Rundradion, Transport- och kommunikationsverket och Maa- ja metsä-taloustuottajain keskusliitto MTK. I den fortsatta beredningen har motiveringarna till bestämmelsen som föreslås preciserats. 

Förslag som gäller förnyande av och fortsatt koncession har med anledning av teleföretagens utlåtanden i den fortsatta beredningen preciserats tydligare så att det klarare framgår av dem att det är frågan om statsrådets beslut som man enligt lag kan söka ändring i. 

DNA och Tietoliikenteen ja tietotekniikan keskusliitto FiCom ry (FiCom) har i sina utlåtan-den föreslagit att lagen ändras så att uthyrning av koncessionspliktiga frekvenser för lokalt begränsad användning underlättas. Enligt lagen får frekvenser som vunnits på auktion hyras ut, men uthyrningen ska godkännas av statsrådet. Med anledning av utlåtandet föreslås det att lagen ändras så att det ska anhållas om godkännande av uthyrning av frekvenser hos Trans-port- och kommunikationsverket i stället för hos statsrådet, om frekvenserna enbart hyrs ut för tillhandahållande av en marginell lokal nättjänst i ett mobiltelenät som fungerar på ett be-gränsat område. 

Dessutom har motiveringarna för flera bestämmelser preciserats med anledning av utlåtanden. 

Reglering som hänför sig till betydande marknadsinflytande, användarrättigheter och sam-mankoppling av nät 

Många rätt detaljerade remissvar gavs om bestämmelserna om betydande marknadsinflytande. Mest yttrade sig teleföretagen, FiCom och Finnet om saken. I utlåtandena föreslogs, beroende på remissinstans, både att Transport- och kommunikationsverket ges mer behörig-het att ålägga skyldigheter och att behörigheten reduceras. I utlåtandena fästes det uppmärksamhet särskilt vid skyldigheter som gäller passiv infrastruktur. DNA och Elisa har i sina utlåtanden betonat att lagen bör möjliggöra tillräcklig behörighet att ålägga skyldigheter som gäller passiv infrastruktur. Telia konstaterade i sin tur att när regleringen av den passiva infrastrukturen förnyas ska speciellt tryggandet av investeringar beaktas. Finansministeriet framförde oro över att skyldighet till användarrättighet som ska ställas på användarrättighet till ledningar och kablar utgående från formuleringen också kan utsträckas till säkerhetsnäts-verksamheten. 

Många uttalade sig om det nya åtagandeförfarandet enligt kodexdirektivet. Elisa och FiCom föreslog att man genom operatörernas åtaganden i större utsträckning kan ersätta fastställande av skyldigheter som gäller betydande marknadsinflytande. DNA i sin tur understödde att möjligheterna att fastställa skyldigheter som gäller betydande marknadsinflytande bevaras oförändrade. 

Skyldigheten att anmäla att gammal infrastruktur tas ur bruk lyftes fram i utlåtandena. Alla teleföretagen samt FiCom och Finnet föreslog en ändring genom vilken en anmälningströskel skulle utesluta små projekt från skyldigheten. Dessutom föreslog samma aktörer att Transport- och kommunikationsverket ges en tidsfrist på två månader att reagera på en anmälan som kommit in. 

Utgående från utlåtandena utesluts i bestämmelsen som gäller tillträdesskyldigheter som ska åläggas på basis av annat än betydande marknadsinflytande uttryckligen möjligheten att tillämpa bestämmelsen på säkerhetsnätsverksamhet. Bestämmelsen om att ersätta eller ta ur bruk gammal infrastruktur utökas med en tidsfrist för Transport- och kommunikationsverket att ålägga eventuella skyldigheter. Dessutom beaktades i förslaget flera mindre ändringsför-slag genom vilka man skapar klarhet i tillämpningen av bestämmelserna. 

Placering 

Vad gäller placering ansåg Kommunförbundet samt städerna Helsingfors, Kuopio och Åbo i sina utlåtanden det vara oklart i vilka situationer bestämmelserna som gäller fastigheter, byggnader eller övriga konstruktioner som myndigheter innehar ska tillämpas och när de inte ska tillämpas. Enligt utlåtandena blir också den juridiska karaktären för villkoren som gäller placering oklar, och att bedömning av uppfyllande av villkoren och av skälighet från fall till fall bör förutsättas beroende på att placeringssituationerna är olika. I utlåtandena betonades det även att all infrastruktur som myndigheter innehar inte av till exempel tekniska eller av säkerhetsskäl lämpar sig för placering av accesspunkter. Dessutom togs det upp i utlåtandena att när antalet basstationer ökar i och med att 5G-nät byggs kan kommunala myndigheters uppgifter utvidgas och öka, vilket enligt utlåtandena inte beaktats i tillräcklig utsträckning i förslaget. Med anledning av utlåtanden har 229 § 5 mom. ändrats så, att tillämpningsområdet i stället för en fastighet, en byggnad eller en annan konstruktion som en myndighet förvaltar ersätts med innehar. Dessutom har motiveringen utökats med preciseringar ifråga om teknisk lämplighet för placering och myndigheternas möjlighet till prövning från fall till fall. Konsekvensbedömningen har preciserats vad gäller eventuella ökade uppgifter för myndigheterna. Dessutom utökades konsekvensbedömningen i fråga om eventuella konsekvenser för stads-bilden. För klarhetens och enhetlighetens skull ändrades bestämmelsen så att ett ärende som gäller placeringen enligt 229 § 5 mom. kan föras till kommunens byggnadstillsynsmyndighet för avgörande till exempel i fall där den som ansöker om placering bedömer att bestämmelserna som gäller rätt till placering i momentet inte har tillämpats på det sätt som lagen förut-sätter. Dessutom har regleringen om placering gjorts konsekventare i fråga om konstruktioner. 

I några remissvar föreslogs det att platsen för publicering av placeringsvillkor ännu bör övervägas vad gäller den nationella informationspunkten. I motiveringarna har det preciserats att man kan anse det tillräckligt om man till exempel via en uppdaterad länk på den nationella informationspunkten kan komma till exempel till kommunens webbplats eller till någon annan myndighets tjänst där man kan hitta villkoren enkelt och åskådligt. 

FiCom, Digita och de stora teleföretagen understödde i sina utlåtanden huvudsakligen de nya bestämmelserna som föreslås. FiCom konstaterade i sitt utlåtande att för att syftet med bestämmelserna ska förverkligas bör regleringen även gälla till exempel tillgång till strömtillförsel, det vill säga rätten att placera och dra de elledningar eller andra strömkällor som behövs. Enligt Helsingfors stad och Finlands Kommunförbund rf tas det i de föreslagna bestämmelserna inte klart ställning till hur man bör förhålla sig till utrustning som är ansluten till trådlösa accesspunkter och kablar, och att det finns skäl för att skapa klarhet i vilket förfarande som ska iakttas i fråga om placeringen av trådlösa accesspunkter och kablar. Paragrafen och dess motiveringar har preciserats så till vida att placeringsrätten också gäller utrustning och kablar som ska kopplas till en basstation. Definitionen av basstation innehåller den utrustning och de kablar som ska anslutas till den, till exempel i fråga om strömförsörjning. 

DNA föreslog dessutom i sitt utlåtande att regleringen ändras så, att teleföretagen får lagstadgad rätt att placera basstationer samt den utrustning och de kablar som hör till också i byggnader eller konstruktioner som ägs eller innehas av enskilda under förutsättning att tele-företaget uppfyller villkoren i lag för placeringen. FiCom har dessutom med understöd från Telia föreslagit att ett beslut om placering ska gå att verkställa genast oberoende av besvärs-rätt, om inte förvaltningsdomstolen beslutar annat. 

Dessutom föreslog Koneyrittäjät ry och Byggnadsindustrin RT rf i anslutning till placering av kommunikationsnät i sina utlåtanden att Transport- och kommunikationsverket bör ges behörigheter att meddela föreskrifter om innehållet och sättet att meddela de uppgifter som behövs i kabelarbeten. Enligt utlåtandena är det svårt att få kabelvisning från enskilda el- och teleföretag och att kartuppgifterna ofta är bristfälliga. Syftet med förslaget är att minska på de olägenheter som grävning medför på infrastrukturen.  

De ändringar som föreslås i utlåtandena och som gäller placeringsrätt och uppgifter som behövs i kabelarbeten föreslås inte bli genomförda i samband med det nationella genomförandet av kodexdirektivet.  

Samhällsomfattande tjänster 

Under remissbehandlingen motsatte sig teleoperatörerna och FiCom ett höjande av hastigheten på internetförbindelser inom ramen för samhällsomfattande tjänster, och grundar sig på de kostnader som höjningen medför för företagen och som har uppskattats till cirka 10 miljoner euro. Även Arbetsgivarna för servicebrancherna PALTA rf (PALTA) och Fackförbundet Pro rf motsatte sig höjningen. Om hastigheten höjs bör den höjas från den nuvarande nivån med högst 50 % till en nivå på 3 mbit/s. Också Centralhandelskammaren var av samma åsikt. Enligt social- och hälsovårdsministeriet räcker den nuvarande hastigheten till, men ministeriet betonar tillgången på förbindelser överallt i Finland. 

Höjning av hastigheten understöddes av Konkurrens- och konsumentverket (KKV), Kulutta-jaliitto - Konsumentförbundet ry (Konsumentförbundet), Företagarna i Finland rf, Rund-radion, Neogames Finland ry, Tammerfors universitet, MTK, jord- och skogsbruksministeriet samt Delegationen för rättigheter för personer med funktionsnedsättning VANE, Synskadades förbund rf och Handikappforum rf. Av dem föreslog MTK, Rundradion och Konsumentför-bundet högre hastighet på internetförbindelser inom ramen för samhällsomfattande tjänster som bör vara minst 10 mbit/s. MTK föreslår att samhällsomfattande tjänster utvidgas även till fritidsbostäder. Rundradion föreslår ett tillägg om högupplösningsbildtransmission som tillägg till direktivets lista över tjänster. Finlands Dövas Förbund rf betonade förbindelsens kvalitetskrav och tillräckligt högklassiga symmetriska förbindelser för att teckenspråkiga video-samtal ska utfalla väl. 

Dessutom tog FiCom och operatörerna upp tillämpningsområdet och föreslog att det kring-skärs, för direktivet kräver inte definition av samhällsomfattande tjänster i fråga om andra än hushåll, och att det utsträcks till att gälla mindre företag och icke-vinstdrivande organisationer. 

Handikappforum och VANE föreslår också att man i tillgängligheten vad gäller fakturerings-uppgifter vid sidan av personer med synskada även beaktar övriga grupper med funktionsva-riationer, såsom personer med funktionsvariation som behöver lättläst språk. Synskadades förbund rf föreslog att tillhandahållandet av allmän nummertjänst som enligt förslaget ska avskaffas i samhällsomfattande tjänster ska ingå på motsvarande sätt som i nuläget i den slut-giltiga propositionen, för tillhandahållandet av nummer är särskilt viktigt för personer med synskada för att skaffa och upprätthålla kontaktuppgifter. Till denna del har förslaget ändrats, och tillhandahållandet av allmän nummertjänst ska fortsättningsvis ingå i samhällsomfattande tjänster. På så sätt kan det säkerställas att tjänster som är viktiga för personer med synskada är tillgängliga. 

Dessutom har tillämpningsområdet för samhällsomfattande tjänster jämfört med utkastet som var på remiss ändrats till att gälla endast mikroföretag i stället för små och medelstora företag och icke-vinstdrivande organisationer. Transport- och kommunikationsverket har behandlat endast fall som gäller mikroföretag (personal under 10 personer) inom samhällsomfattande tjänster. Mikroföretagens situation är jämförbar med användare i fråga om samhällsomfattande tjänster. 

I övrigt har det föreslagits närmast tekniska preciseringar för samhällsomfattande tjänsters del i förslaget som har varit på remiss. 

Om minimihastigheten på internetförbindelser inom ramen för samhällsomfattande tjänster och om minimikrav på tjänster som tillhandahålls grupper med särskilda behov föreskrivs mer ingående genom förordning av statsrådet efter att propositionen har trätt i kraft. 

Tidsbestämda avtal om kommunikationstjänster och slutanvändarnas rättigheter 

Telebranschen var under remissbehandlingen oenig om huruvida avtalens maximitid bör be-gränsas. Av teleföretagen motsatte sig DNA och Telia att maximitiden för tidsbestämda avtal begränsas bland annat av den anledningen att en begränsning kringskär kundens valmöjlig-heter, och problem som visat sig i fråga om tidsbestämda avtal kan man ingripa i på ett proportionerligare sätt med andra medel. Elisa och Fackförbundet Pro rf ansåg i sin tur att be-gränsning är ett medel i rätt riktning, men i fråga om mobilanslutningar borde tidsbestämda avtal förbjudas helt eller den tillåtna maximitiden borde åtminstone vara kortare än vad som föreslagits (max. 6 månader). 

Konsumentförbundet, KKV och Traficom understödde förslaget, eftersom det förbättrar konsumentens rättigheter. 

Dessutom tog DNA upp i sitt utlåtande att de tillhandahåller trådlöst bredband (5G), som kräver att en relativt dyr mottagarenhet sätts fast på en yttervägg till kundens bostad. För sådana tjänsters del kan en utsträckning av begränsningarna av tidsbestämdheten till dem bromsa upp det att 5G blir vanligare. 

Utgående från remissvaren har förslaget preciserats så, att maximitiden 12 månader begränsades till att gälla enbart telefonanslutningar i mobiltelenät. På alla andra avtal om kommunikationstjänster föreslås att en maximitid på 24 månader tillämpas. På så vis beaktas olikheterna å ena sidan i telefonanslutningarna i mobiltelenätet och å andra sidan i andra kommunikationstjänster såsom fasta anslutningar och anslutningar i mobiltelefonnät som är jämförbara med fasta anslutningar (till exempel trådlöst bredband) vad gäller de investeringar som krävs. 

Vad gäller det sammandrag av avtalet som ska ges konsumenten innan avtalet ingås förhöll sig teleföretagen och Suomen Asiakkuusmarkkinointiliitto ry negativt till förslaget och ansåg att det gör distansförsäljningen trögare. Uppgifterna i sammandraget av avtal bör kunna ges också muntligt utan krav på bekräftelse från konsumenten. Sammandraget kan levereras till konsumenten i en form som kan sparas omedelbart efter att köpet har ingåtts. Konsument-förbundet och KKV understödde förslaget. På samma sätt understöddes regleringen om sammandrag av avtal av Synskadades förbund rf och Handikappforum rf. Förslaget ändrades inte till denna del. Att ge uppgifter endast muntligt utan krav på bekräftelse av konsumenten uppfyller inte kodexdirektivets krav. 

Teleföretagen och FiCom framförde mer allmänt en ståndpunkt enligt vilken nationella bestämmelser om konsumentens rättigheter om saker som kodexdirektivet inte gäller inte längre behövs. Förslaget ändrades inte till denna del. Saken motiveras mer ingående i avsnitt 5.1.3 som gäller bedömning av alternativ i förslaget. 

I förslaget som var på remiss har det inte föreslagits att kodexdirektivets bestämmelse om avgiftsfri och tidsbestämd eftersändning av användarnas e-post eller om tillträde till e-post som teleföretagen tillhandahåller efter uppsägning av ett avtal med teleföretaget. Utgående från de utlåtanden som kommit in har förslaget inte ändrats på den punkten. 

Utgående från remissvaren har tillämpningsbestämmelserna för bestämmelserna om användarnas rättigheter preciserats och för den föreslagna 108 a §:s del ändrats så att paragrafens 1 och 2 moment tillämpas på avtal som ingås efter att lagen har trätt i kraft. 

Riksomfattande abonnentnummer 

Under remissbehandlingen motsatte sig kraftigt FiCom, Elisa, DNA, Telia, PALTA, Fackförbundet Pro rf och Centralhandelskammaren en ändring av särskild prissättning av abonnent-numren. Enligt dem bör den föreslagna ändringen avlägsnas från förslaget. Aktörernas stånd-punkt grundade sig till största delen på att konsekvensen av ändringen ansågs negativ både för konsumenterna och för företagen. Ändringen ansågs kringskära företagens valmöjligheter i fråga om företagsnummer och de tjänster som är anslutna till dem. Enligt fackförbundet Pro rf kan ändringen leda till uppsägningar i teleföretagen. Ändringen stöddes av Transport- och kommunikationsverket, konsumentförbundet och KKV, som ansåg att ändringen förbättrar konsumentens ställning. 

Utgående från remissvaren har ändringsförslagets motiveringar preciserats just i fråga om ändringen av grossistreglering och konsekvensbedömningen har kompletterats för att även beakta den föreslagna bestämmelsens konsekvenser mer ingående också i företagen. Dessutom föreslås det att övergångsperioden förlängs från ett år till två år. I en del av utlåtandena fästes det också uppmärksamhet vid att man kan få fel uppfattning om förslaget att riksomfattande abonnentnummer automatiskt hör till anslutningspaketen i och med lagändringen. För-slaget har gjorts tydligare till denna del. 

Informationssäkerhet och cybercertifiering 

Förbättring av informationssäkerheten och cybercertifiering som hör till ansågs generellt vara ett mål värt att understöda. De ändringar som föreslås med stöd av kodexdirektivet och cybersäkerhetsakten understöddes huvudsakligen. 

Flera remissinstanser (bl.a. Finnet, DNA) kritiserade ändringsförslaget i 320 § enligt vilket det teleföretag som är föremål för en teknisk säkerhets- och funktionsinspektion som utförs av en oberoende expert svarar för kostnaderna för inspektionen. Kostnadsfördelningen finns emellertid fastställd i kodexdirektivet, så i den fortsatta beredningen har man inte ansett att det finns nationell rörelsefrihet i ärendet. 

Skyddspolisen tog upp att ändringsförslaget i 2 § i fråga om tjänsteleverantörers etablering som avses i 247 a § är oklart i fråga om vilka tjänsteleverantörer och uppgifter 247 § a gäller och hur rätten att få information av en annan EU medlemsstat tillgodoses speciellt till den del det gäller att skydda den nationella säkerheten vilket inte hör till Europeiska unionens behörighet. I den fortsatta beredningen har ärendet inte bedömts få konsekvenser för informationsutbyte som gäller skyddet av den nationella säkerheten. 

Försvarsministeriet föreslog avseende 275 § som gäller störningsanmälningar att det kan övervägas om skyldigheten att anmäla Europeiska unionens cybersäkerhetsbyrå om situation-er enligt 1 mom. bör lindras så, att en anmälan utgående från nationell säkerhet och försvar vid behov kan lämnas helt ogjord eller man kan dröja med att anmäla tills problemet är löst. I den fortsatta beredningen har formuleringen i bestämmelsen som föreslås preciserats i enlig-het med direktivets formulering genom att till skyldigheten att anmäla Europeiska unionens cybersäkerhetsbyrå lägga till orden ”vid behov”. 

Domännamn 

Utvidgandet av Transport- och kommunikationsverkets behörighet från identifiering av an-vändare av domännamn till att bestämma om identifieringen fick understöd i utlåtandena. Dataombudsmannen och centralkriminalpolisen kommenterade även möjligheten att bestämma om stark autentisering. Utgående från utlåtandena har motiveringarna till förslaget bearbetats så, att det talas om tillförlitlig identifiering, även om bestämmandet om identifiering bör göras teknologineutralt och med hänsyn till mindre aktörer. 

Förordnande om spärrning av information 

I remissvaren togs speciellt upp avgränsningen av tillämpningsområdet för bestämmelsen som föreslås till brott för vilka den strängaste bestraffningen är fängelse i minst två år. Tele-företagen och intressebevakningsorganisationerna (bl.a. FiCom och Finlands näringsliv rf) ansåg begränsningen vara för vid och föreslog att begränsningen bör göras per brott så att bestämmelsen tillämpas endast på vissa brott som nämns separat i paragrafen. Polisstyrelsen och centralkriminalpolisen ansåg att begränsningen av maximal bestraffning bör avlägsnas helt och hållet. 

I den fortsatta beredningen beslutades det att hålla kvar skrivningen om maximal bestraffning oförändrad. Att avlägsna bestraffningen helt skulle försvaga bestämmelsens acceptabilitet med tanke på de grundläggande rättigheterna särskilt ur ett perspektiv på bestämmelsen som skarpt avgränsande och på proportionalitet. En begränsning till vissa typer av brott kan däremot begränsa den praktiska tillämpningen av bestämmelsen också med beaktande av det faktum att när brottsligheten allt mer flyttar ut i datanät kommer det också fram nya sätt och former att begå brott. 

Teleföretagen och FiCom tog i sina utlåtanden upp sin oro över konsekvenserna av den före-slagna bestämmelsen både för teleföretagens funktion och för funktionen i tjänster på nätet. Till denna del har man strävat efter att precisera både paragraftexten och motiveringarna till dem så, att ett förordnande om spärrning inte ska leda till för långtgående och oförutsedda bikonsekvenser ur användarnas eller teleföretagens perspektiv. Paragraftexten preciserades även för tjänsteleverantörernas och innehållsproducenternas del så att också de ska höras under vissa förutsättningar. 

Justitieministeriet lade i sitt utlåtande fram flera observationer om regleringens förhållande till de grundläggande rättigheterna. Utgående från utlåtandet preciserades texten i paragrafen och man försökte noggrannare än tidigare ta upp de kriterier som domstolen bör beakta vid bedömningen av acceptabiliteten i ett förordnande om spärrning. 

Polisstyrelsen fäste i sitt utlåtande uppmärksamhet vid att tillämpandet av den föreslagna bestämmelsen hindras, om det är en förutsättning för tillämpandet att ett förordnade för ett tele-företag inte får äventyra tredje parts rätt att sända och ta emot meddelanden. Det gör enligt Polisstyrelsens uppfattning regleringen om förordnande om spärrning ineffektiv på alla webbplatser som har möjlighet att sända eller ta emot meddelanden. I den fortsatta beredningen bedömdes det att den aktuella punkten kan avlägsnas från paragraftexten, för bestämmelsens konsekvenser för sändandet och mottagandet av meddelanden måste i varje fall bedömas som en del av det övervägande mellan nytta och skada som domstolen utför. 

Utrustning som används i kommunikationsnätens kritiska delar 

Lagförslaget om utrustning som används i ett kommunikationsnäts kritiska delar sändes på remiss separat från den övriga propositionen i februari 2020.  

Bestämmelserna som föreslås ansågs till huvuddragen vara värda understöd och behövliga. Utifrån från utlåtandena gjordes flera preciseringar i paragrafen och motiveringen, bland annat i fråga om definitionen av nätets kritiska delar, bestämmelsernas retroaktiva verkningar och Transport- och kommunikationsverkets tillsynsförfarande. Vad gäller definitionen av nationell säkerhet togs särskilt försvarets betydelse upp i motiveringarna. I motiveringen har man strävat efter att förtydliga rollen för övriga myndigheter som har anknytning till saken. 

En del av remissinstanserna tog upp behovet att utsträcka lagstiftningen även till sådana separata nät som inte står i förbindelse med det allmänna kommunikationsnätet. Eftersom sådana lokala nät som hanteras av mikrooperatörer bara är i utvecklingsstadiet har det i den fortsatta beredningen inte ansetts ändamålsenligt att i detta skede utsträcka lagstiftningen till separata nät. I bedömningen beaktades dessutom sannolikheten för risker som riktas mot separata nät som inte har förbindelse med det övriga nätet samt regleringens proportionalitet och hur skarpt avgränsad den borde vara. 

Utifrån remissvaren fogades till bestämmelsen en möjlighet för nätets ägare eller andra innehavare att utföra korrigerande åtgärder innan ett eventuellt beslut om avlägsnande utfärdas. Genom denna lösning i regleringen strävade man efter att förenhetliga den övriga regleringen om säkerhet i fråga om tjänster inom elektronisk kommunikation, såsom 273 § som gäller hantering av störningar. Bedömningen av bestämmelsens ekonomiska konsekvenser preciserades till denna del. 

Vid den fortsatta beredningen kompletterades också den föreslagna bestämmelsen med förslaget om en ersättning som betalas av statens medel för sådan nätverksutrustning som ålagts att bli avlägsnat. Det ansågs nödvändigt att föreskriva om ersättningsansvar, eftersom förslaget vid den fortsatta beredningen ändrades så att den föreslagna regleringen kan tillämpas också retroaktivt på redan gjorda investeringar i nätverksutrustning. Enligt förslaget blir statens ersättningsansvar aktuellt när nätverksutrustning som ska avlägsnas har tagits i bruk innan lagen träder i kraft eller om grunden för åläggandet att avlägsna utrustningen är en sådan betydande och väsentlig förändring i förhållandena eller någon annan orsak som ägaren eller någon annan innehavare av kommunikationsnätet inte rimligen har kunnat förutse.  

Regleringen kompletterades också med en ny delegation för nätsäkerhet, som är ett rådgivande organ vid bedömningen och uppföljningen av säkerheten i kommunikationsnäten. 

Varningsmeddelanden 

Remissvaren om varningsmeddelanden var huvudsakligen positiva, och linjen med en applikationsbaserad lösning som omfattades i förslaget fick stöd. Som förslag till förbättring av tillgängligheten vad gäller varningsmeddelanden föreslog flera grupper för personer med sär-skilda behov (Handikappforum rf, Finlands Dövas Förbund rf, Synskadades förbund rf) i sina utlåtanden att de varningsmeddelanden som förmedlas i television bör fås med talande text-remsa. Dessutom föreslogs det att varningsmeddelandena även förmedlas på teckenspråk. Nödcentralsverket tog i sitt utlåtande upp att det gränssnitt mellan nödcentralsdatasystemet och appen 112 Suomi som det hänvisas till i utkastet till utlåtande inte har genomförts. 

För nödkommunikationens, det vill säga 112-samtalens del bad inrikesministeriet i sitt utlåtande att uppmärksamhet fästs vid att man i motiveringar till lagförslag inte bör hänvisa till Nödcentralsverket separat för lokalisering av nödsamtal utan SIM-kort som typiskt ansvarig myndighet för kostnader som orsakas teleföretaget. Inrikesministeriet uttryckte i sitt utlåtande även behovet av att precisera reglering om ersättning med motiveringar som gäller system som möjliggör lokaliseringen. 

I remissvaren framfördes även utvecklingsförslag till processen med varningsmeddelanden enligt lagen om varningsmeddelanden bland annat vad gäller arbetsfördelningen mellan Nödcentralsverket och de myndigheter som är behöriga att utfärda varningsmeddelanden. 

Med anledning av remissvaren har man i bedömningen av ekonomiska konsekvenser avlägsnat hänvisningen till Nödcentralsverket i fråga om ersättning av kostnader för system som gäller nödsamtal utan SIM-kort. Förslagets motiveringar har preciserats vad gäller mekanismen för kostnadsbildning för system och storleksklass, och utgående från dem har det även i den fortsatta beredningen bedömts att det är ändamålsenligt att hålla kvar regleringen av er-sättning i enlighet med den gällande 299 §. 

I förslaget har man hållit sig till utgångspunkten att den EU-rätt som nu ska genomföras nationellt inte kräver lagändringar som gäller tillgänglighet. Även främjandet av talande text-remsa och teckenspråkighet i varningsmeddelandena som separat togs upp i utlåtandena och utvecklandet av en mobilapp som förmedlar varningsmeddelanden som bättre motsvarar be-hoven hos grupper med särskilda behov kan åtgärder riktas till inom ramen för gällande lag. Utlåtandena ger emellertid anledning att säkerställa förvaltningsövergripande utvecklingsarbete som kontrollerar att varningsmeddelandena är tillgängliga i genomförandet och uppföljningen av lösningar för varningsmeddelanden. 

Som teknisk korrigering har med anledning av remissvaren hänvisningarna till ett gränssnitt mellan nödcentralsdatasystemet och appen Suomi 112 strukits i förslaget. 

I fråga om remissvar som gäller processen med varningsmeddelanden enligt lagen om varningsmeddelanden har det också i den fortsatta beredningen bedömts vara ändamålsenligt att bevara Nödcentralsverkets centrala koordinerande roll, som redan inom ramen för nuvarande lagstiftning möjliggör bland annat en utveckling av behöriga myndigheters bistående på ett mångsidigare sätt än skyldigheten i 8 § i lagen om varningsmeddelanden att bistå vid översättningen av varningsmeddelanden till det andra nationalspråket. 

Myndighetsverksamhet 

Högsta förvaltningsdomstolen föreslår i sitt utlåtande att bestämmelsen om ändringssökande ändras så att ändringssökande enligt 345 § 2 mom. i lagen i beslut av Transport- och kommunikationsverket bör styras till marknadsdomstolen som första instans, och ändringssökande i beslut av marknadsdomstolen hos högsta förvaltningsdomstolen bör förutsätta att besvärstillstånd beviljas. Denna ändring föreslås inte bli gjord inom ramen för tidtabellen för det nationella genomförandet av kodexdirektivet. Ärendet undersöks separat senare när den föreslagna ändringens konsekvenser å ena sidan för myndigheterna och å andra sidan för branschen kan bedömas grundligare. 

Dessutom har FiCom, Finnet och Telia tagit upp ersättningen av de kostnader som orsakas teleoperatörerna. De föreslår i sina utlåtanden att lagstiftningen ändras så, att ett teleföretag får full ersättning för åtgärder som myndigheter förordnar och att bland annat bestämmelsen enligt vilken ett teleföretag utan ersättning ska vidta åtgärder som gör det möjligt för en myndighet att utöva lagstadgad rätt till teleavlyssning. Enligt utlåtandena har de kostnader som orsakas av att bistå myndigheter ökat. 

Skyddspolisen tog i sitt utlåtande också upp skyldigheten att lagra uppgifter för myndigheternas behov enligt 157 §. Skyddspolisen fäste uppmärksamhet vid att när televerksamhetsanmälan avlägsnas från kommunikationstjänster mellan personer som är oberoende av nummer utestänger detta de aktuella tjänsterna från lagringsskyldigheten till åtskillnad från nuläget. Till denna del föreslås det att hänvisningen till televerksamhetsanmälan stryks i 157 §. Änd-ringen motsvarar nuläget. 

Audiovisuella innehållstjänster 

I remissvaren understöddes utvidgandet av skyldigheterna avseende ljud och textning till be-ställ-tv. Sanoma Media Finland Ltd (Sanoma) motsatte sig emellertid en utvidgning. Enligt Sanoma bör kostnaderna för ljud- och textningstjänster ersättas till fullt belopp av offentliga medel. Speciellt organisationerna för personer med speciella behov ansåg att skyldigheten till ljud och textning till 30 procent som föreslagits för beställ-tv ändå är otillräcklig på längre sikt. 

Enligt organisationerna bör skyldigheten till textning utvidgas även till de andra betydande televisionskanalernas och strömningstjänsternas program än vad de föreslagna skyldigheterna till textning gäller. En utvidgning föreslogs till exempel till kanalerna Ava och Jim. Dessutom föreslog de att teckenspråkigt programutbud bör läggas till i audiovisuella medietjänster. 

Vad gäller lagen om bildprogram ansåg Nationella audiovisuella institutet KAVI det bra att leverantörerna av videodelningsplattformer själva får välja sätt att skydda minderåriga. KAVI fäste även uppmärksamhet på de tilläggsresurser som behövs för att sköta övervakningsupp-giften. 

MTV Oy uttalade sig dessutom om övergången till kategorisering per avsnitt och om sänkning av avgifterna för övervakning och kategorisering. 

I remissvaren betonades också skadligheten speciellt för barn i de våldsamma innehåll som sprids i nätverk. Utgående från utlåtandena har videodelningsplattformarnas skyldigheter utö-kats med skyldigheten att i användarvillkoren förbjuda också spridning av våldsskildring som strider mot 17 kap. 17 § i strafflagen. Dessutom har definitionen av videodelningsplattforms-tjänst preciserats. 

Det föreslås inte ändringar i de föreslagna skyldigheterna som gäller tillgänglighet. Kraven på textning och kvalitetskraven på textning kan för sin del anses främja likvärdig behandling också av bland annat personer som använder teckenspråk som modersmål. De rapporterings-skyldigheter som ingår i förslaget möjliggör systematisk uppföljning av hur skyldigheterna som gäller tillgänglighet tillgodoses, förutom att de gör det möjligt att ingripa i missförhål-landen och bedömning av behov av att ändra lagstiftningen i ett senare skede. 

Bilradioapparater 

I totalt 11 remissvar föreslogs det att FM-radiomottagare bör regleras att vara en obligatorisk egenskap vid sidan av skyldigheten till digitala markbundna radiosändningar, eftersom DAB-radiosändningar inte finns i Finland, det är populärt att lyssna på FM-radio, och installation av FM-radio inte bör baseras på att det är frivilligt för biltillverkarna. Skyldigheten avseende FM-radiomottagare förordades också av den orsaken att FM-radio är en av de viktigaste kanalerna för mottagandet av myndigheternas varningsmeddelanden. Bestämmelser om obligatorisk FM-radio föreslogs av Digita, Sanoma, Finlands näringsliv rf, Säveltäjäin Tekijänoikeustoimisto Teosto ry, Esittävien taiteilijoiden ja äänitteiden tuottajien tekijänoikeusyhdistys GRAMEX ry, Radiomedia rf, Medieförbundet rf, Rundradion, Bauer Media Oy, inrikesministeriet och Suomen Journalistiliitto - Finlands Journalistförbund ry. 

Tammerfors universitet stödde det föreslagna alternativet att endast skyldighet att installera DAB-radio föreskrivs i lag. Bilimportörerna och -industrin rf understöder en vidare formulering, som skulla möjliggöra ett mer teknologineutralt beaktande av också andra distributions-kanaler, än direktivets formulering. 

Utgående från remissvaren och från ytterligare bedömning har förslaget ändrats så, att möjligheten till analog mottagning föreskrivs som obligatorisk egenskap i bilradioapparater vid sidan av skyldigheten som gäller markbundna digitala radiosändningar. På så sätt säkerställs det att nationella förhållanden och konsumenternas behov i bilradioapparaternas mottagning och möjligheterna att ta emot varningsmeddelanden beaktas. 

Övrigt 

I teleföretagens utlåtanden hade också distributionsskyldigheten tagits upp. Enligt FiCom har kabeltelevisionsoperatörerna inte längre en sådan möjlighet som närmar sig monopolställning att påverka det televisionsutbud som tittarna har tillgång till som berättigar till långtgående ingripande i operatörernas egendomsskydd och frihet att bedriva näring. 

I fråga om förslagets konsekvensbedömning framfördes några kompletteringsförslag. Teleföretagen betonade en bedömning av konsekvenserna som helhet för de konsekvenser som gäl-ler teleföretag. Barnombudsmannen påpekade att förslagets konsekvenser för barn hade be-dömts bristfälligt. Dessutom fanns bland annat i finansministeriets utlåtande ett förslag om en mer ingående bedömning av konsekvenserna för myndigheterna angående bedömningen av cybercertifiering. Förslagets konsekvensbedömningar har kompletterats efter remissbehandlingen. Bland annat har en bedömning om konsekvenser för barn lagts till. 

Dessutom har det gjorts flera tekniska korrigeringar i förslaget, förtydliganden i motiveringarna samt språkliga korrigeringar. 

Specialmotivering

7.1  Lagen om ändring av lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation

2 §.Tillämpning av vissa bestämmelser. Till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. med bestämmelser om den lagstiftning som ska tillämpas på de aktörer som avses i lagens 247 a §. I enlighet med artikel 18 i direktivet om nät- och informationssäkerhet ((EU) 2016/1148) ska en leverantör av internetbaserade marknadsplatser, sökmotortjänster och molntjänster anses stå under jurisdiktionen i den medlemsstat där leverantören har sitt faktiska verksamhetsställe. En aktör som avses i 247 a § anses ha sitt verksamhetsställe i en medlemsstat om den har sin huvudsakliga hemort i medlemsstaten i fråga. I paragrafen föreslås det också bestämmelser om skyldigheten för tjänsteleverantörer som inte är etablerade i Europeiska unionen att utse en företrädare. 

Enligt direktivet om nät- och informationssäkerhet är direktivets definitioner av internetbaserade marknadsplatser, internetbaserade sökmotorer och molntjänster specifika för direktivet och påverkar inte andra instrument. Aktörerna i fråga tillhandahåller också sådana informationssamhällets tjänster som avses i 3 § 1 mom. 29 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. På dem tillämpas alltså i första hand 175 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation till den del deras verksamhet granskas som en del av regleringen om tillhandahållande av informationssamhällets tjänster. 

I paragrafens 1 mom. görs språkliga ändringar. 

3 §.Definitioner. Det föreslås att definitionen av audiovisuellt program i 1 punkten preciseras så att med det avses en uppsättning rörliga bilder med eller utan ljud som, oavsett längd, utgör ett enskilt inslag i en programtablå eller en katalog som har sammanställts av en leverantör av medietjänster. Ett programs form och innehåll förutsätts inte längre vara jämförbara med en televisionssändnings form och innehåll. Ett program kan till exempel vara ett videoklipp. Definitionen motsvarar artikel 1.1 b i direktivet. 

Det föreslås att definitionen av audiovisuell innehållstjänst ändras så att den motsvarar direktivet. Med audiovisuell innehållstjänst, som i direktivet kallas audiovisuell medietjänst, avses både en tjänst och en särskiljbar del av en tjänst, vars huvudsakliga syfte är att tillhandahålla allmänheten televisionsprogram eller beställ-tv i kommersiellt syfte. Tjänsteleverantörerna förutsätts dessutom ha redaktionellt ansvar för de program de tillhandahåller. I fråga om redaktionellt ansvar hänvisas i direktivet till en situation där tjänsteleverantören gör ett val av vilka program som visas i tjänsten och där tjänsteleverantören utövar faktisk kontroll av hur innehållet organiseras. 

Enligt skäl 3 i ingressen till direktivet bör direktivet förbli tillämpligt endast på de tjänster vars huvudsakliga syfte är att tillhandahålla program i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte. Kravet avseende huvudsakligt syfte bör dock anses uppfyllt om tjänsten har audiovisuellt innehåll och en audiovisuell form som kan särskiljas från tjänsteleverantörens huvudsakliga verksamhet, till exempel fristående delar av nättidningar som innehåller audiovisuella program eller användargenererade videor, om dessa delar kan anses möjliga att särskilja från den huvudsakliga verksamheten. Med stöd av skäl 3 i ingressen anses en tjänst dock inte vara en audiovisuell innehållstjänst, om det medieinnehåll som tillhandahålls i tjänsten endast kompletterar den huvudsakliga verksamheten och är nära förknippat med den, såsom till exempel videoinnehåll som visas i en separat del av nättidningarna och som hör samman med innehållet i textform. Som en tjänst som kompletterar den huvudsakliga verksamheten betraktas till exempel sådant nyhetsmaterial i en separat del av nättidningarna som stöder nyhetsmaterial som publicerats i textform. Definitionen av audiovisuella innehållstjänster motsvarar artikel 1.1 a i direktivet. 

Det föreslås att det till paragrafen fogas en ny 2 b-punkt med en definition av nät med mycket hög kapacitet. Med det avses enligt förslaget ett kommunikationsnät som helt består av fiberoptiska element eller som har kapacitet att under normala högtrafikförhållanden leverera liknande nätprestanda när det gäller tillgänglig ned- och upplänksbandbredd, resiliens, felrelaterade parametrar samt fördröjning och jitter. Som en förbindelse som helt består av fiberoptiska element kan betraktas ett bredbandsnät där den optiska fibern sträcker sig till husfördelaren, det vill säga en så kallad FTTB-förbindelse (Fibre to the Building), samt ett bredbandsnät där den optiska fibern sträcker sig ända till bostadslägenheten eller lokalen, det vill säga en så kallad FTTH-förbindelse (Fibre to the Home). Det är möjligt att betrakta förbindelsen som liknande oavsett om de egenskaper som slutanvändaren upplever varierar av orsaker som beror på slutanvändarens terminalutrustning eller annan utrustning som används för att koppla samman nätet med anslutningspunkten. Definitionen ska inte vara bunden till en viss teknik och det är inte av betydelse för dess tillämplighet huruvida nätet byggs med fast eller trådlös teknik, utan det är nätprestandan som är avgörande. Berec fastställer riktlinjer för de krav som ett nät ska uppfylla för att det ska betraktas som ett nät med mycket hög kapacitet. Definitionerna i riktlinjerna hänför sig i synnerhet till ned- och upplänksbandbredd, resiliens, felrelaterade parametrar samt fördröjning och jitter. Berec ska anta riktlinjerna senast den 21 december 2020 och uppdatera dem senast den 31 december 2025. Genom denna punkt genomförs artikel 2.2 och artikel 82 i kodexdirektivet. 

Det föreslås att det till paragrafen fogas en ny 7 a-punkt med en definition av användargenererad video. Med användargenererad videoavses en uppsättning av i huvudsak rörliga bilder med ljud som skapats av en användare och laddats upp på en videodelningsplattform av samma eller någon annan användare. Definitionen motsvarar artikel 1.1 ba i AVMS-direktivet. 

Det föreslås att det till paragrafen fogas en ny 10 a-punkt med en definition av slutanvändare. Med slutanvändare avses en fysisk eller juridisk person som inte tillhandahåller allmänna elektroniska kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Definitionen motsvarar direkt definitionen i artikel 2.14 i kodexdirektivet. Den föreslagna ändringen förtydligar den nuvarande term som redan används i lagen. Definitionen av slutanvändare används i 7–11 kap. och 7 a kap., som gäller överlåtelse av nyttjanderätt och samtrafik på grund av betydande marknadsinflytande eller på någon annan grund, samt i 30 kap., som gäller radioutrustnings överensstämmelse med kraven och marknadskontroll. 

Det föreslås att det till paragrafen fogas en ny 11 a-punkt med definitioner av mikroföretag och små företag. Mikroföretag och små företag ska uppfylla villkoren för små och medelstora företag i kommissionens rekommendation om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (2003/361/EG) med senare ändringar. För närvarande ska ett mikroföretag ha färre än tio anställda och dess årsomsättning eller balansomslutning ska vara mindre än 2 miljoner euro. Enligt rekommendationen ska ett litet företag ha färre än 50 anställda och dess årsomsättning eller balansomslutning ska vara mindre än 10 miljoner euro. 

Det föreslås att det till paragrafen som en ny 12 a-punkt fogas en definition av trådlös accesspunkt med kort räckvidd, varmed avses utrustning i ett trådlöst lokalt nät (RLAN) som möjliggör mobil bredbandskommunikation eller kommunikation i ett trådlöst lokalt nät eller utrustning med litet täckningsområde i ett mobilnät, inklusive ledningar som behövs för ibruktagandet. 

Det föreslås att det till paragrafen som en ny 27 a-punkt fogas en definition av lämnande av information i varaktig form.Med detta avses lämnande av information personligen antingen skriftligt eller elektroniskt så att mottagaren kan bevara och återge informationen i oförändrad form. Definitionen motsvarar på det sätt som förutsätts i kodexdirektivet definitionen i 6 kap. 8 § 2 punkten i konsumentskyddslagen. 

Det föreslås att det till paragrafen fogas en ny 32 a-punkt med en definition av företag som är verksamt på grossistmarknaden.För att definitionen ska vara uppfylld förutsätts det att ett företag inte självt bedriver eller planerar att bedriva verksamhet på någon detaljistmarknad och i fråga om vilket inte heller ett företag som hör till samma i 6 § i bokföringslagen (1336/1997) avsedda koncern eller ett företag som samma slutliga ägare har i 5 § i bokföringslagen avsett bestämmande inflytande i bedriver eller planerar att bedriva sådan verksamhet. Företaget får inte heller vara skyldigt att handla med ett annat företag som är verksamt på detaljistmarknaden genom ett avtal om ensamrätt eller något annat avtal som de facto avser ensamrätt. Definitionen motsvarar definitionen i artikel 80.1 i kodexdirektivet. 

Det föreslås att det till paragrafen som en ny 36 a-punkt fogas en definition av videodelningsplattformstjänst. Med videodelningsplattformstjänst avses enligt artikel 1.1 aa i AVMS-direktivet en tjänst, där tjänsten, en särskiljbar del av tjänsten eller en väsentlig funktion i tjänsten har som huvudsakligt syfte att i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte tillhandahålla allmänheten program, användargenererade videor, eller bådadera, för vilka leverantören av videodelningsplattformen saknar redaktionellt ansvar, via elektroniska kommunikationsnät i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv 2002/21/EG. Av en videodelningsplattformstjänst förutsätts det dessutom att leverantören av videodelningsplattformen bestämmer hur innehållet i användargenererade videor och program ska presenteras, taggas, sekvenseras och i övrigt organiseras genom algoritmer, automatiserade metoder eller på annat sätt. 

Det förutsätts uttryckligen att en tjänsteleverantör enligt definitionen saknar redaktionellt ansvar. Såsom konstateras ovan i fråga om definitionen av audiovisuell innehållstjänst hänvisas det med redaktionellt ansvar till en situation där tjänsteleverantören gör ett val av det innehåll som ska visas i tjänsten och utövar faktisk kontroll av hur innehållet organiseras. Om till exempel en tidning väljer det innehåll som ska visas i en separat del av sin nättidning och utövar faktisk kontroll av hur innehållet organiseras i sin tjänst, kan tidningen anses ha det redaktionella ansvar för innehållet i tjänsten som avses i AVMS-direktivet. I fråga om den tjänst som tillhandahålls i den separata delen av nättidningen är det då inte fråga om att tillhandahålla en videodelningsplattformstjänst. 

I enlighet med skäl 5 i ingressen till direktivet omfattar definitionen av videodelningsplattformstjänst också en social medietjänst om tillhandahållandet av program och användargenererade videor utgör en väsentlig funktion i tjänsten. Tillhandahållandet av program och användargenererade videor kan anses utgöra en väsentlig funktion i den sociala medietjänsten om det audiovisuella innehållet inte endast är underordnat eller utgör en mindre del av verksamheten i den sociala medietjänsten. Kommissionen utfärdar närmare riktlinjer för den praktiska tillämpningen av kriteriet om väsentlig funktion i definitionen av en videodelningsplattformstjänst. Om en särskiljbar del av en tjänst utgör en videodelningsplattformstjänst ska endast den delen omfattas av regleringen om videodelningsplattformstjänster, och endast med avseende på program och användargenererade videor. 

Definitionen av videodelningsplattformstjänst ska enligt skäl 6 i ingressen till direktivet inte omfatta icke-ekonomisk verksamhet, såsom tillhandahållande av audiovisuellt innehåll på privata webbplatser och hos icke-kommersiella intressegrupper. Regleringen är inte heller tillämplig på videoklipp som är inbäddade i det redaktionella innehållet i digitala versioner av nyhetstidningar och magasin och rörliga bilder såsom GIF-bilder. 

Leverantör av videodelningsplattform. Enligt definitionen i den nya 36 b-punkten är en leverantör av en videodelningsplattform en fysisk eller juridisk person som tillhandahåller en ovannämnd videodelningsplattformstjänst. 

Definitionen av teleföretag motsvarar definitionen i den gällande lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (RP 221/2013 rd). Med teleföretag avses även i fortsättningen en aktör som tillhandahåller nättjänster eller kommunikationstjänster för en grupp av användare som inte har avgränsats på förhand, det vill säga bedriver allmän televerksamhet. Till denna del ändras inte området för regleringen. 

Definitionen av kommunikationstjänst förblir i huvudsak densamma som i den gällande lagen (RP 221/2013 rd). I och med kodexdirektivet föreslås det dock vissa direktivenliga preciseringar av definitionen av kommunikationstjänst. Genom preciseringen av definitionen genomförs artikel 2.4 i kodexdirektivet. 

Med kommunikationstjänst avses alltjämt en tjänst som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av meddelanden i kommunikationsnät samt överförings- och sändningstjänster i masskommunikationsnät. Med kommunikationstjänst avses dessutom interpersonella kommunikationstjänster. Tillägget preciserar definitionen av kommunikationstjänst. Tillägget motsvarar definitionen av interpersonella kommunikationstjänster i artikel 2.5 i kodexdirektivet. Interpersonella kommunikationstjänster möjliggör interaktiv målgruppskommunikation via kommunikationsnät mellan personer som bestäms av de personer som deltar. Med detta avses dock inte en extrafunktion av mindre betydelse som är direkt kopplad till en annan tjänst. 

Kommunikationstjänst används i lagen som ett överbegrepp som omfattar all överföring av målgruppskommunikation och masskommunikation. Det finns många olika typer av kommunikationstjänster och nya uppstår i och med den tekniska utvecklingen. 

Med överföring av meddelanden avses åtgärder för kontroll av överföring eller styrning av meddelanden mellan olika element i kommunikationsnätet. Överföringen kan gälla hela överföringskedjan från en användare till en annan eller endast en del av kedjan. 

Vid tolkningen har överföring som uppfyller definitionen av en kommunikationstjänst ansetts minst vara hantering av en e-postserver som är ansluten till internet eller hantering av samtal med intelligenta nätverkstjänster, så kallade IN-funktioner. När det gäller interpersonella kommunikationstjänster är överföring av meddelanden inte ett kriterium i kodexdirektivet för att en viss tjänst ska vara en interpersonell kommunikationstjänst. Definitionen omfattar också andra tjänster som möjliggör kommunikation. Från slutanvändarnas perspektiv är det inte viktigt om en tjänsteleverantör själv överför signalerna eller om kommunikationen sker till exempel via en internetaccesstjänst. 

Exempelvis genomförandet av en interpersonell kommunikationstjänst enligt principen med ett icke-hierarkiskt nät kan leda till att tjänsteleverantören inte har tillgång till all information som överförs i tjänsten. Trots detta kan det vara fråga om en kommunikationstjänst. 

Utgångspunkten för definitionen av begreppet kommunikationstjänst är neutralitet i fråga om teknik och ersättning. Definitionen omfattar alltså i relativt stor utsträckning både traditionella och nya tjänster samt tjänster på synnerligen varierande nivåer när det gäller deras samhälleliga betydelse. 

Enligt definitionen i det nya kodexdirektivet avses med elektronisk kommunikationstjänst en internetanslutningstjänst, en nummerbaserad eller nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst och en tjänst som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler, såsom överföringstjänster som används för tillhandahållande av maskin till maskin-tjänster och för utsändningstjänster. 

I praktiken har lagens omfattande definition av kommunikationstjänst redan i den gällande lagen i huvudsak innehållit de ovan nämnda typerna av tjänster, men särskilt i fråga om kommunikationen mellan maskiner har situationen delvis varit mångtydig. Med kommunikation mellan maskiner avses till exempel styrning och fjärravläsning av elmätare eller fuktmätare i fastigheter. De dataöverföringstjänster som tillhandahålls ovan nämnda tjänster ska också räknas som kommunikationstjänster. Dataöverföringsförbindelsen till exempelvis mobilnätet kan ordnas med ett SIM-kort. Andra exempel på terminalutrustning som utnyttjar maskin till maskin-anslutningar är larm, försäljningsautomater och fordonsterminaler. 

Det föreslås att det också tas in en egen närmare definition av nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst, eftersom den omfattas av krav som delvis avviker från den övriga televerksamheten. Bland annat behöver det inte göras någon televerksamhetsanmälan enligt 4 § om ett teleföretag endast tillhandahåller nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster. 

Trots att definitionen av begreppet kommunikationstjänst är avsedd att vara omfattande, har de förpliktelser som gäller kommunikationstjänster genom olika bestämmelser i lagen begränsats så att regleringen gäller olika typer av tjänster på ett med avseende på målsättningarna ändamålsenligt sätt. Exempelvis i fråga om kommunikationstjänster som hänför sig till kommunikation mellan maskiner tillämpas inte bestämmelserna i avdelning V om konsumenters och abonnenters rättigheter. 

Avsikten med den ovan föreslagna preciseringen av tillämpningsområdet är inte att i övrigt ändra definitionen av begreppet kommunikationstjänst. Innehållstjänster ska inte heller i fortsättningen höra till kategorin nät- eller kommunikationstjänster. Som exempel på innehållstjänster kan nämnas tjänster som tillhandahålls via telefonnummer eller textmeddelandenummer mot tilläggsavgift, också i sådana fall då de debiteras via telefonräkningen, internetsidors eller diskussionsforums innehåll eller publikationer i sociala medier och likaså videor som tillhandahålls på internet, programutbud på lineär tv, radioprogramutbud, beställ-tv-tjänster eller annat betal-tv-innehåll. 

Enligt den nya 11 b-punkten avses med nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst en kommunikationstjänst som inte använder allmänt tilldelade nummerresurser, det vill säga ett eller flera nummer i nationella eller internationella nummerplaner. Genom dessa tjänster är det inte möjligt att kommunicera med ett eller flera nummer i nummerplanerna. Definitionen motsvarar definitionen i artikel 2.6 i kodexdirektivet. 

En nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst är en underkategori till kommunikationstjänsten. Tjänsten är avsedd för ett direkt interpersonellt informationsutbyte. De personer som inleder eller deltar i kommunikationen bestämmer vem eller vilka som ska vara mottagare av kommunikationen. En nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst kan tillhandahållas på samma sätt som en kommunikationstjänst, antingen mot ersättning eller utan motprestation. 

Med nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster avses i praktiken till exempel sådana tjänster av typen Whatsapp eller Messenger som är avsedda för snabb kommunikation mellan personer och som fungerar via internet. Dessa tjänster fungerar dock inte på basis av numrering, såsom till exempel traditionella telefon- och röstkommunikationstjänster samt SMS-meddelanden. 

Definitionen är ny och den motsvarar definitionen i kodexdirektivet. Det föreslås att det tas in en definition av nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster, eftersom det i och med kodexdirektivet kommer att göras ändringar i regleringen av olika typer av tjänster. Ett teleföretag som tillhandahåller enbart nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster behöver till exempel inte göra en televerksamhetsanmälan enligt 4 § eller betala informationssamhällsavgift. Även när det gäller användarnas rättigheter har teleföretag som tillhandahåller nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster avvikande förpliktelser. 

Till paragrafen fogas det en ny 43 a-punkt. Enligt förslaget avses med mobilnät som använder harmoniserade radiofrekvenser ett mobilnät som fungerar i ett frekvensområde för vilket harmoniserade villkor för tillgång och effektiv användning har fastställts genom tekniska genomförandeåtgärder i enlighet med artikel 4 i Europaparlamentets och rådets radiospektrumbeslut (nr 676/2002/EG). 

Det föreslås att det till lagen fogas bestämmelser som endast gäller de ovannämnda mobilnäten i enlighet med kodexdirektivet. Enligt kodexdirektivet avses med harmoniserat radiospektrum (harmoniserade radiofrekvenser) ett radiospektrum för vilket harmoniserade villkor för tillgång och effektiv användning har fastställts genom tekniska genomförandeåtgärder i enlighet med artikel 4 i radiospektrumbeslutet. Enligt artikel 4 i beslutet ska kommissionen för radiospektrumkommittén lägga fram tekniska genomförandeåtgärder i syfte att säkerställa harmoniserade villkor för tillgång till och effektiv användning av radiospektrum. På ovan nämnda grunder har beslut fattats om frekvensområdena 700 megahertz, 800 megahertz, 900 megahertz, 1800 megahertz, 1500 megahertz, 2000 megahertz, 2600 megahertz, 3600 megahertz och 26 gigahertz. 

I fråga om deövriga definitionerna föreslås det inga ändringar och definitionerna motsvarar definitionerna i den gällande lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (RP 221/2013 rd). 

4 §. Anmälningsplikt som gäller bedrivande av verksamhet.Det föreslås att lagens bestämmelse om anmälningsplikt ändras så att också sådana leverantörer av videodelningsplattformar som är etablerade i Finland ska göra en anmälan till Transport- och kommunikationsverket innan verksamheten inleds. 

I artikel 2.5b och i artikel 28b.6, som är tillämplig på leverantörer av videodelningsplattformar, i AVMS-direktivet förutsätts det att medlemsstaterna ska upprätta och upprätthålla en uppdaterad förteckning över leverantörer av audiovisuella innehållstjänster och videodelningsplattformar under deras jurisdiktion och ange på vilka av punkterna i direktivet deras jurisdiktion baseras. Förteckningarna och eventuella uppdateringar av dem ska lämnas till kommissionen. I praktiken ska Transport- och kommunikationsverket lämna förteckningarna till kommissionen. 

Utöver utvidgningen av kretsen av anmälningspliktiga anses AVMS-direktivet inte medföra några ändringar i bestämmelserna om anmälningsplikt. Med beaktande av bestämmelserna i direktivet ska Transport- och kommunikationsverket dock i fortsättningen allt noggrannare bedöma tjänsteleverantörernas faktiska etablering och grunderna för bestämmande av jurisdiktionen. Verket ska i varje enskilt fall ha aktuell information om de tjänsteleverantörer som omfattas av verkets behörighet. Informationen behövs inte bara för skötseln av verkets tillsynsuppgifter utan också för fullgörandet av anmälningsplikten till kommissionen. Transport- och kommunikationsverket får med stöd av 4 § 3 mom. i lagen också meddela närmare föreskrifter om de uppgifter som ska lämnas i anmälan. I föreskriften ska det bland annat vara möjligt att ålägga den som tillhandahåller audiovisuella innehållstjänster och videodelningsplattformar att i anmälan specificera den grund på vilken Finlands jurisdiktion är baserad. 

Det föreslås dessutom att bestämmelsen ändras så att verksamhet som gäller tillhandahållande av nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster enligt 3 § 1 mom. 11 b-punkten i lagen ska undantas från anmälningsplikten på det sätt som förutsätts i artikel 12.2 i kodexdirektivet. Den föreslagna begränsningen av skyldigheten att anmäla televerksamhet medför inga betydande ändringar jämfört med nuläget, eftersom det i registret över televerksamhetsanmälningar endast finns ett begränsat antal aktörer som tillhandahåller enbart nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster. Till företag som inte omfattas av anmälningsplikten hör till exempel sådana leverantörer av e-posttjänster som inte bedriver annan televerksamhet. 

Anmälningsplikten innebär fortsättningsvis varken rättigheter eller skyldigheter för aktörerna, utan målsättningen är att trygga myndigheternas och aktörernas tillgång till information om de verksamhetsutövare som omfattas av anmälningsplikten. När det gäller utövande av televerksamhet är det enligt skäl 42 i kodexdirektivet inte motiverat att förhindra tillhandahållandet av nät eller tjänster på grund av att en televerksamhetsanmälan inte gjorts eller på grund av att den är ofullständig. För att trygga myndigheternas möjligheter att få information är det dock viktigt att skyldigheten att anmäla televerksamhet i princip gäller alla aktörer som bedriver allmän televerksamhet. 

Artikel 12.4 i kodexdirektivet innehåller en förteckning över de uppgifter som medlemsstaterna får kräva i anmälan. Enligt direktivets bestämmelse och skäl 43 får medlemsstaterna inte ställa några ytterligare eller separata krav på anmälan. Organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation offentliggör i enlighet med artikel 12.4 i direktivet riktlinjer för anmälningsmallen. Närmare föreskrifter om anmälningarnas innehåll och form och om hur de ska lämnas in till Transport- och kommunikationsverket får alltjämt meddelas i en föreskrift av Transport- och kommunikationsverket. Föreskriften ska överensstämma med direktivet och den anmälningsmall som organet offentliggjort. 

4 a §. Skyldighet att lämna uppgifter för leverantörer av audiovisuella innehållstjänster. Det föreslås att det till lagen fogas en ny 4 a § med bestämmelser om de uppgifter som leverantörer av audiovisuella innehållstjänster åtminstone ska hålla tillgängliga för tjänstemottagarna. Till sådana uppgifter hör enligt bestämmelsen tjänsteleverantörens namn, geografiska adress i etableringsstaten, e-postadress eller webbadress samt annan sådan kontaktinformation som gör det möjligt att nå leverantören snabbt, direkt och effektivt. Tjänsteleverantören ska dessutom ge mottagarna tillgång till uppgift om den medlemsstat under vars jurisdiktion tjänsteleverantören lyder samt uppgift om behöriga regleringsmyndigheter. Med behöriga myndigheter avses de centrala regleringsmyndigheter som har behörighet att utöva tillsyn över audiovisuella innehållstjänster som omfattas av AVMS-direktivet. Uppgifter ska lämnas åtminstone om Transport- och kommunikationsverket, Konkurrens- och konsumentverket och Nationella audiovisuella institutet. På tjänsteleverantörens webbplats kan det till exempel finnas en länk till tillsynsmyndighetens webbplats. 

Utöver de minimiuppgifter som direktivet förutsätter ska leverantörer av audiovisuella innehållstjänster också hålla uppgifter om ägarstrukturen tillgängliga för tjänstemottagarna. Insynen i mediernas ägandeförhållanden är direkt kopplad till yttrandefriheten. Med tanke på de audiovisuella innehållstjänsternas speciella natur och deras påverkan på människors åsiktsbildning har användarna ett legitimt intresse av att veta vem som har ansvaret för tjänsternas innehåll. För att stärka yttrandefriheten och främja mediepluralism är det viktigt att användarna har smidig och direkt tillgång till uppgifter om leverantörer av audiovisuella innehållstjänster, och därför föreslås det att det i lagen tas in bestämmelser om offentliggörande av uppgifter om ägande. 

Uppgifterna om ägarstrukturen ska lämnas med tillräcklig noggrannhet. Åtgärderna ska på det sätt som förutsätts i direktivet respektera de grundläggande fri- och rättigheterna, såsom skyddet för privat- och familjelivet för de verkliga ägarna och förmånstagarna. Uppgifter om enskilda personers ägande ska anges på allmän nivå, till exempel som en procentuell andel, så att privatpersoners namn eller andra identifieringsuppgifter inte nämns i dem. 

Tjänstemottagarna ska hela tiden på ett enkelt sätt ha direkt tillgång till uppgifterna. Skyldigheten kan fullgöras till exempel genom att uppgifterna publiceras på tjänsteleverantörens webbplats. Bestämmelsen motsvarar artikel 5.1 och 5.2 i AVMS-direktivet. 

5 §.Förteckning över anmälningar. Till bestämmelsen fogas ett nytt 3 mom. enligt vilket Transport- och kommunikationsverket ska förmedla mottagna televerksamhetsanmälningar på elektronisk vägtill Organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation. Organet upprätthåller en unionsdatabas med de televerksamhetsanmälningar som har överförts till de behöriga myndigheterna. Genom momentet genomförs artikel 12.4 i kodexdirektivet. I enlighet med direktivet ska Transport- och kommunikationsverket vidarebefordra de televerksamhetsanmälningar som gjorts före den 21 december 2010 till organet senast den 21 december 2021. Enligt skäl 42 i ingressen till direktivet är syftet med databasen att stödja en effektiv gränsöverskridande samordning, särskilt för alleuropeiska operatörer. 

6 §.Verksamhet som kräver nätkoncession. I paragrafen föreslås ett nytt 4 mom. Enligt det föreslagna momentet krävs det ingen nätkoncession för tillhandahållande av lokala nättjänster i liten skala i ett sådant mobilnät där det bedrivs allmän televerksamhet inom ett begränsat område, om nättjänsten tillhandahålls inom det frekvensområde som anvisats för sådan användning i en statsrådsförordning som utfärdats med stöd av 95 § 1 mom. 

Syftet med förslaget är att inom ett visst frekvensområde som anges i statsrådets frekvensförordning möjliggöra lokal televerksamhet i liten skala för en grupp av användare som inte har avgränsats på förhand. Transport- och kommunikationsverket kan redan för närvarande bevilja nyttjanderätt till frekvenser genom radiotillstånd för sådana nät där gruppen av användare är avgränsad på förhand. I båda fallen är det fråga om sådan småskalig verksamhet inom ett begränsat område som inte har någon stor inverkan på kommunikationsmarknaden. 

Bestämmelsen ska tillämpas i situationer där verksamhetens omfattning och den inverkan som beviljandet av en enskild nyttjanderätt har på den allmänna utvecklingen av kommunikationsmarknaden inte förutsätter koncession som beviljas av statsrådet. Avsikten är att göra det möjligt att bedriva lokal allmän televerksamhet i liten skala inom ett begränsat geografiskt område endast med stöd av ett radiotillstånd som Transport- och kommunikationsverket beviljat. Enligt den gällande lagen krävs det för utövande av sådan verksamhet både nätkoncession som beviljats av statsrådet och radiotillstånd som beviljats av Transport- och kommunikationsverket. 

Det är fråga om en undantagsbestämmelse som motsvarar bestämmelsen om masskommunikationsnät i den gällande paragrafens 3 mom. Enligt momentet krävs det inte koncession för tillhandahållande av nättjänster i digitala markbundna masskommunikationsnät, om televisionssändaren, med beaktande av den plats där den används, har en så liten strålningseffekt att verksamheten endast sträcker sig till ett begränsat område. 

Nätkoncession som beviljas av statsrådet är ett onödigt tungt förfarande för lokal verksamhet i liten skala i ett nät inom ett begränsat område, det vill säga småskalig verksamhet. Tillstånd ska beroende på situationen på ett flexibelt sätt kunna sökas för frekvensområden som fastställts på förhand i en förordning av statsrådet. Nätkoncessioner som beviljas av statsrådet ska förklaras lediga att sökas separat. Verksamheten i lokala nät förutsätter inte samma politiska överväganden som koncessioner som beviljas för riksomfattande mobilnät. Dessutom ryms det med tanke på användningen av frekvenserna flera lokala nät inom samma geografiska område, vilket innebär att det inte finns samma brist på frekvenser som i fråga om de riksomfattande näten. 

I förfarandet med radiotillstånd kan Transport- och kommunikationsverket tillämpa bestämmelsen i 41 § 4 mom. i den gällande lagen om att radiotillstånd ska beviljas sökande vilkas verksamhet bäst främjar lagens syften enligt 1 §, om radiotillstånd på grund av det knappa antalet frekvenser kan beviljas endast en del av sökandena. Om radiotillståndet kan få avsevärda följder för den allmänna utvecklingen av kommunikationsmarknaden ska radiotillståndet enligt 40 § 2 mom. i den gällande lagen dessutom beviljas av statsrådet i stället för av Transport- och kommunikationsverket. I propositionen föreslås det att lagen även ändras så att äventyrande av den nationella säkerheten är en sådan situation där statsrådet beviljar radiotillstånd i stället för Transport- och kommunikationsverket. Saken upp i motiveringen till den föreslagna 40 §. 

Nätkoncession som beviljas av statsrådet krävs inte om nättjänsten tillhandahålls inom det frekvensområde som anvisats för sådan användning genom förordning av statsrådet. Således kan statsrådet besluta för vilka frekvensområden Transport- och kommunikationsverket kan bevilja tillstånden i fråga. 

Med lokal verksamhet i liten skala avses en tjänst som tillhandahålls en grupp av användare som inte har avgränsats på förhand, dock inte en stor grupp av användare eller på riksomfattande nivå, utan ett begränsat antal användare inom ett begränsat område. Verksamheten ska alltså vara småskalig. En sådan nättjänst kan tillhandahållas till exempel i en hamn, i en läroanstalt, på ett fabriksområde eller på ett avgränsat bostadsområde, såsom i en by eller en stadsdel. 

Eftersom det är fråga om småskalig verksamhet kan användningen av näten inte jämföras med affärsverksamheten i riksomfattande mobilnät. Det väsentliga är alltså att det är fråga om småskalig verksamhet som bedöms från fall till fall utifrån område och nätets användningsändamål. 

Största delen av de lokala näten kommer även i fortsättningen att vara nät som har en avgränsad grupp användare och som inte är anslutna till de riksomfattande teleföretagens nät. 

Bestämmelserna om informationssäkerhet och funktionssäkerhet i lagen och olika föreskrifter gäller också nättjänster som tillhandahålls en grupp av användare som inte avgränsats på förhand. På teleföretagen tillämpas dessutom alla de lagstadgade förpliktelser som gäller dem och som inte är beroende av om verksamheten förutsätter en nätkoncession som beviljats av statsrådet, utan av om det är fråga om allmän televerksamhet. En del av de tillämpliga förpliktelserna ska dock enligt till exempel 243 § 2 mom. i lagen anpassas till antalet användare av näten och tjänsterna, till det geografiska området och till deras betydelse för användarna. 

Ändringen avses träda i kraft tidigare, samtidigt som de ändringar som görs på grund av AVMS-direktivet. Till exempel när det gäller frekvensområdet 26 GHz fattades det våren 2020 beslut om att reservera en del av frekvensområdet för lokala nät, och därför är det ändamålsenligt att den föreslagna ändringen träder i kraft så snart som möjligt. 

7 a §.Förfarandet för sakkunnigbedömning. Till lagen fogas en ny 7 a § om förfarandet för sakkunnigbedömning. I paragrafen föreslås bestämmelser om statsrådets skyldigheter i anslutning till det förfarande för sakkunnigbedömning av koncessionsprocesserna i EU:s medlemsstater som huvudsakligen baserar sig på frivillighet och som ordnas av gruppen för radiospektrumpolitik. 

Gruppen för radiospektrumpolitik (Radio Spectrum Policy Group) är kommissionens rådgivande högnivågrupp. Gruppen bistår och ger råd till kommissionen i frågor som gäller radiospektrumpolitiken. Syftet med gruppen är särskilt att stödja utvecklingen av Europeiska unionens radiospektrumpolitik. Gruppen består av företrädare för de organ som ansvarar för medlemsstaternas strategiska radiospektrumpolitik. Från Finland har gruppen medlemmar från kommunikationsministeriet och Transport- och kommunikationsverket. 

Inom ramen för förfarandet för sakkunnigbedömning diskuterar medlemsstaterna de nationella förfarandena för beviljande av nätkoncessioner. Syftet med förfarandet för sakkunnigbedömning är bland annat att utbyta bästa praxis. Förfarandet för sakkunnigbedömning gäller enligt direktivet beviljande av nyttjanderätter till sådana harmoniserade frekvensområden som har harmoniserats för trådlöst bredband inom Europeiska unionen. 

Syftet med förfarandet för sakkunnigbedömning är att på frivillig basis främja en mer enhetlig användning av radiofrekvenser i Europeiska unionen. Förfarandet för sakkunnigbedömning främjar utbytet av bästa praxis mellan medlemsstaterna och insynen i de nationella koncessionsförfarandena. 

Gruppen för radiospektrumpolitik sammankallar på begäran av den nationella koncessionsmyndigheten eller i undantagsfall på eget initiativ ett forum för sakkunnigbedömning för att förhandsgranska en medlemsstats nationella förslag till åtgärder. Forumet för sakkunnigbedömning ordnas innan nätkoncessioner beviljas av den nationella myndigheten. Förfarandet för sakkunnigbedömning är inte ett formellt villkor för den nationella koncessionsprocessen. Diskussionen med andra medlemsstater ska bygga på den information om åtgärdsförslaget som tillhandahålls av den behöriga myndighet som begärt behandlingen, i Finlands fall kommunikationsministeriet. Forumet för sakkunnigbedömning består av medlemmarna i gruppen för radiospektrumpolitik. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska kommunikationsministeriet underrätta Europeiska kommissionens grupp för radiospektrumpolitik om Finlands avsikt att i ett förfarande enligt 8 § bevilja nätkoncession för ett frekvensområde som har harmoniserats för mobilnät inom Europeiska unionen. Till dessa frekvensområden hör för närvarande frekvensområdena 700 megahertz, 800 megahertz, 900 megahertz, 1800 megahertz, 1500 megahertz, 2000 megahertz, 2600 megahertz, 3600 megahertz och 26 gigahertz. För största delen av ovannämnda frekvenser har det i Finland beviljats nätkoncessioner som är i kraft till utgången av 2033. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska kommunikationsministeriet samtidigt meddela om det begär att gruppen ordnar sakkunnigbedömning. Förslaget motsvarar artikel 35.1 i direktivet. Om sakkunnigbedömning ordnas på begäran av kommunikationsministeriet eller undantagsvis på initiativ av gruppen för radiospektrumpolitik, ska kommunikationsministeriet enligt det föreslagna 2 mom. motivera hur beviljande av nätkoncession enligt 1 mom. främjar Europeiska unionens allmänna och frekvenspolitiska mål. Förslaget motsvarar artikel 35.1 och 35.4 i direktivet. 

Enligt artikel 35 i direktivet får gruppen för radiospektrumpolitik i undantagsfall också själv ta initiativ till att sammankalla ett forum för sakkunnigbedömning, om gruppen anser att det nationella förslaget till åtgärder på ett betydande sätt äventyrar den nationella myndighetens förmåga att uppnå de allmänna mål som anges i kodexdirektivet. Till sådana mål hör till exempel en effektiv användning av frekvenserna, främjande av nyttjanderätten till och anläggningen av kommunikationsnät med hög kapacitet, förutsebarhet vid beviljande av nyttjanderätter till radiofrekvenser och främjande av konkurrensen. Gruppen för radiospektrumpolitik fastställer och offentliggör objektiva kriterier som gör det möjligt för gruppen att i undantagsfall sammankalla forumet för sakkunnigbedömning. Forumet för sakkunnigbedömning sammankallas en gång under det nationella förberedelseförfarandet, såvida inte den nationella koncessionsmyndigheten begär att forumet sammankallas igen. 

Enligt det föreslagna 2 mom. kan kommunikationsministeriet be gruppen för radiospektrumpolitik lämna ett utlåtande om ministeriets utredning. Det föreslagna momentet motsvarar artikel 35.4 och 35.9 i direktivet. 

Med Europeiska unionens allmänna mål och de frekvenspolitiska målen avses hur förslaget till åtgärd främjar utvecklingen av den inre marknaden, det gränsöverskridande tillhandahållandet av tjänster samt konkurrens, ökar fördelarna för konsumenterna samt säkerställer en effektiv användning av radiofrekvenser och investeringsvillkoren för dem som använder frekvenser. 

8 §.Beviljande av nätkoncession. I paragrafen föreslås ett nytt 3 mom. med bestämmelser om samarbete med andra EU-medlemsstater och gruppen för radiospektrumpolitik. Momentet motsvarar artikel 37 i direktivet. 

Enligt det föreslagna 3 mom. kan statsrådet samarbeta med Europeiska unionens medlemsstater och Europeiska kommissionens grupp för radiospektrumpolitik vid beredningen av beviljande av nätkoncession. Statsrådet beviljar dock alltid nätkoncession i enlighet med 8, 10 och 11 § i denna lag. 

Enligt direktivet ska medlemsstaterna om de så önskar kunna överväga gemensamma koncessionsförfaranden. Den nationella koncessionsmyndigheten kan till exempel med beaktande av det eventuella intresse som framförts av företag på marknaden samarbeta eller komma överens om gemensamma mål med andra medlemsstater i Europeiska unionen. 

Enligt direktivet får två eller flera medlemsstater samarbeta för att bevilja nätkoncessioner till exempel genom att gemensamt fastställa de gemensamma aspekterna av ett koncessionsförfarande eller vid behov till och med genom att samarbeta i koncessionsförfarandet. 

I direktivet beskrivs de omständigheter som medlemsstaterna kan beakta vid utformningen av samarbetet. Enligt direktivet kan de behöriga nationella myndigheterna om de så önskar till exempel inleda nationella koncessionsförfaranden i enlighet med en gemensamt fastställd tidsplan. Det kan vid behov också anges gemensamma förfaranden för beviljandet av frekvenser. Vid behov kan gemensamma eller jämförbara koncessionsvillkor anges. Enligt direktivet ska den gemensamma processen vara öppen även för andra medlemsstater fram till dess att den har genomförts. 

I Finland tillämpas alltid bestämmelserna i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation på alla koncessioner som beviljats av statsrådet samt på de förfaranden och villkor som gäller koncessionerna. Detta gäller även sådana koncessioner som eventuellt har beviljats i samarbete med andra medlemsstater. På grund av den finländska kommunikationsmarknadens särdrag är det rätt osannolikt att den föreslagna bestämmelsen om samarbete kommer att tillämpas. 

11 §. Beviljande av nätkoncession genom auktion. Det föreslås att paragrafen ändras i sin helhet. 

Syftet med de föreslagna ändringarna är att möjliggöra sådana bestämmelser om frekvensauktioner som tydligare möjliggör användning av olika auktionsmodeller. I Finland har man tills vidare i alla frekvensauktioner använt en elektronisk så kallad Simultaneous Multiround Auction-modell, nedan SMRA, det vill säga en auktion med stigande priser och samtidiga bud. SMRA-modellen är en av de vanligaste auktionsmodellerna vid auktioner med flera produkter och det finns också olika varianter av den. 

I Europa har man under det senaste årtiondet använt sig också av andra auktionsmodeller för auktion av frekvenser, såsom Combinatorial Clock Auction, nedan CCA-modellen. Till skillnad från SMRA-modellen tillåter CCA-modellen också bud på paket och den lämpar sig bättre för auktioner där frekvenser säljs i flera frekvensområden. Till skillnad från i SMRA-modellen betalar vinnaren i CCA-modellen inte själv sitt eget bud, utan alternativkostnaden för sin vinst. Två andra auktionsmodeller, som använts något mera sällan, är Sealed Bid Combinatorial Auction och Clock Auction med olika varianter. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska statsrådet bevilja koncession enligt 8 § 2 mom. till det företag eller den organisation som vid auktionen har lagt det vinnande budet på ett frekvensband eller frekvensbandpar, om det inte finns särskilt vägande skäl att misstänka att den nationella säkerheten uppenbart äventyras om koncession beviljas. I en del av de auktionsmodeller som används allmänt är det högsta budet inte det vinnande budet. Enligt det föreslagna momentet ska koncession alltså inte beviljas den som lagt det högsta budet, utan den som lagt det vinnande budet. Syftet med förslaget är att göra regleringen flexiblare och tydligare i och med att det blir möjligt att använda fler auktionsmodeller än för närvarande. Till övriga delar motsvarar momentet den gällande bestämmelsen. 

Paragrafens 2 mom. motsvarar gällande 2 mom. Enligt momentet ordnas auktionen av Transport- och kommunikationsverket. Auktionen ska ordnas så att den är opartisk, klar, öppen för insyn och icke-diskriminerande samt teknik- och tjänsteneutral. 

I paragrafens gällande 3 mom. förtecknas sådana omständigheter gällande en enskild auktion som det föreskrivs om genom förordning av statsrådet. Till momentet fogas ett omnämnande av budens bindande verkan. Till övriga delar motsvarar momentet den gällande bestämmelsen. Enligt det föreslagna 3 mom. utfärdas bestämmelser om antalet frekvensband eller frekvensbandpar som beviljas, om maximiantalet frekvenser som beviljas per företag och organisation, om den tillämpade auktionsmodellen, om budets bindande verkan samt om utgångspriset för de frekvenser som auktioneras ut genom förordning av statsrådet. I och med ändringen blir det möjligt att använda fler auktionsmodeller än för närvarande, eftersom det i respektive auktion är möjligt att från fall till fall tillämpa den mest ändamålsenliga auktionsmodellen med beaktande av egenskaperna hos de frekvenser som ska beviljas. Exempelvis i CCA-auktionsmodellen är alla givna bud inte bindande. 

I 4 och 6 mom. i den gällande paragrafen finns det bestämmelser om vissa sådana detaljer i auktionsförfarandet som det inte är nödvändigt att föreskriva om i paragrafen och som kan hindra användningen av vissa auktionsmodeller. 

Det föreslagna 4 mom. motsvarar gällande 5 mom. Enligt momentet förklarar Transport- och kommunikationsverket auktionen avslutad efter den budrunda då inga nya bud har lagts på något frekvensbandpar eller frekvensband. 

12 §.Närmare föreskrifter om auktionsförfarandet. Det föreslås att 6 punkten i paragrafen ändras så att det föreskrivs om det vinnande budet i stället för om det högsta budet. Förslaget hänför sig till den föreslagna ändringen av 11 § som syftar till att på ett tydligare sätt göra det möjligt att använda olika auktionsmodeller. Hur det vinnande budet fastställs i auktionen beror på den auktionsmodell som används. 

14 §.Auktionsförfarandets offentlighet. Det föreslås att paragrafens 1 mom. upphävs. Enligt momentet är namnet på de företag och organisationer som anmält sig till en auktion och andra uppgifter som lämnats i samband med anmälan inte offentliga förrän auktionsförfarandet har avslutats. Bestämmelsen i fråga kom till när det ännu inte fanns någon nämnvärd erfarenhet av frekvensauktioner i Finland. Sekretessen var huvudsakligen avsedd att minska risken för förbjudet samarbete mellan deltagarna. 

Efter att regleringen trädde i kraft har det ordnats fyra frekvensauktioner i Finland. Utifrån de frekvensauktioner som ordnas i Finland står det klart att det inte är nödvändigt att avvika från offentlighetsprincipen på det sätt som anges i bestämmelsen. Antalet deltagare i de finländska frekvensauktionerna har varit begränsat och på grund av den finländska kommunikationsmarknadens struktur är det lätt att sluta sig till vilka företag som deltagit i frekvensauktionerna. 

Sekretessen för uppgifterna om deltagarna har inte påverkat uppnåendet av de ursprungliga målen för bestämmelsen i Finland. Om uppgifterna om dem som deltar i en auktion behandlas i enlighet med offentlighetsprincipen ökar öppenheten och insynen i auktionerna och sannolikt det allmänna intresset för auktionerna. Upphävandet av bestämmelsen äventyrar inte konfidentialiteten hos affärsstrategin i de företag som deltar i frekvensauktionen, eftersom det i 2 mom. alltjämt föreskrivs att bud som läggs vid en auktion är sekretessbelagda. 

16 §.Villkor för nätkoncession. Det föreslås att paragrafen ändras i sin helhet. Paragrafens 1 mom. motsvarar gällande 1 mom. Enligt 1 mom. beviljar statsrådet nätkoncession för viss tid, högst 20 år. 

I 2 mom. föreskrivs om giltighetstiden för en nätkoncession som beviljats för mobilnät som använder harmoniserade radiofrekvenser i Europeiska unionen. Förslaget motsvarar artikel 49.2 i direktivet. Enligt det föreslagna 2 mom. beviljar statsrådet för minst 15 år nätkoncession för mobilnät som använder harmoniserade radiofrekvenser. Harmoniserade radiofrekvenser behandlas ovan i motiveringen till lagens 3 §. 

Syftet med bestämmelsen är enligt direktivet att säkerställa en effektiv användning av frekvenserna samt företagens förutsättningar för investeringar och innovationer. För att uppnå detta säkerställs det att koncessionerna har tillräckligt lång giltighetstid. Enligt direktivet ska giltighetstiden för en koncession vara tillräckligt lång så att gjorda investeringar kan täckas. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska nätkoncession kunna beviljas för kortare tid än 15 år i ett begränsat geografiskt område där trådlösa bredbandsnät med hög hastighet inte finns tillgängliga eller där utbudet av sådana nät är begränsat. En koncession för kortare tid ska också kunna beviljas för specifika kortvariga projekt, för alternativ användning av radiofrekvenser som avviker från den harmoniserade användning av frekvensområdet som fastställts av Europeiska unionen eller för att säkerställa att nätkoncessionerna löper ut samtidigt i ett eller flera frekvensområden. De ovan nämnda grunderna för undantag från tidsfristen på 15 år överensstämmer med vad som föreskrivs i direktivet. 

Med ett specifikt kortvarigt projekt avses till exempel en händelse eller förberedelser för den eller ett tillfälligt nät innan det egentliga nät som är under uppbyggnad blir färdigt. Med användning av frekvenser som avviker från den harmoniserade användning av frekvensområdet som fastställts av Europeiska unionen avses en sådan alternativ användning av frekvenserna som avviker från det harmoniserade användningsändamålet för frekvenserna i unionen. 

Paragrafens 3 mom. motsvarar gällande 2 mom. Enligt momentet kan teleföretagets geografiska verksamhetsområde samt nätets täckningsområde anges i en nätkoncession. 

Paragrafens 4 mom. motsvarar i huvudsak gällande 3 mom. Enligt förslaget fogas det till momentet en ny 6 punkt, enligt vilken koncessionen kan förenas villkor som gäller mobilnäts nättekniska överföringshastighet. Genom den föreslagna ändringen kan man säkerställa att den som tillhandahåller kommunikationstjänster inom det täckningsområde för nätet som anges i nätkoncessionen har möjlighet att tillhandahålla slutanvändaren åtminstone en viss överföringshastighet. Med nätteknisk överföringshastighet avses den hastighet som mobilnätet tekniskt sett ska kunna överföra. 

Statsrådet kan således i de nätkoncessioner som det beviljar fastställa överföringshastigheten för bredband som tillhandahålls i nätet, det vill säga den hastighet som mobilnätet i fråga tekniskt sett ska kunna överföra. Det villkor som gäller överföringshastigheten kommer i praktiken att inverka på nätets basstationstäthet och nätets förmedlingskapacitet. När man överväger att ställa ett villkor ska man beakta de kostnader för byggande och underhåll av nätet som detta medför. Villkoret kan också ställas regionalt endast för sådana områden där det finns behov av reglering av överföringshastigheten i nätet till exempel på grund av ett stort antal användare. 

De gällande nätkoncessionerna innehåller villkor som gäller nätets täckning, men de har hittills inte innehållit några villkor som gäller nätets överföringshastighet. Det är också möjligt att ålägga koncessionshavaren krav som gäller nätets kvalitet med stöd av 1 punkten i momentet. För tydlighetens skull föreslås det dock att bestämmelser om den nättekniska överföringshastigheten ska finnas i en egen punkt. 

Det villkor som gäller nättekniken förpliktar nätkoncessionshavaren när ett nät i enlighet med nätkoncessionen byggs upp och underhålls inom det täckningsområde som anges i koncessionen. Villkoret gäller inte företag som tillhandahåller sina tjänster i nätet och förpliktar inte företaget att tillhandahålla slutanvändaren en viss överföringshastighet. 

Enligt 4 mom. 1 punkten kan koncessionen förenas med krav som främjar de syften som föreskrivs i 1 §. Enligt 2 punkten kan koncessionen förenas med villkor som kompletterar kraven enligt 243 § eller tekniska föreskrifter som Transport- och kommunikationsverket meddelat med stöd av 244 §, och som gäller kommunikationsnätens tekniska egenskaper eller ett effektivt utnyttjande av frekvenserna. Enligt 3 punkten kan koncessionen förenas med villkor som gäller den mängd kapacitet som ska reserveras för en innehavare av programkoncession eller samarbete mellan innehavare av programkoncession i frågor som gäller fördelning av kapacitet eller elektroniska programguider. Enligt 4 punkten kan koncessionen förenas med villkor som gäller sändningsteknik och kodning av sändningar. Enligt 5 punkten kan koncessionen förenas med villkor som gäller koncessionshavarens skyldighet att i sin verksamhet avhjälpa störningar som orsakas annan radiokommunikation som uppfyller föreskrivna krav och att ersätta kostnaderna för avhjälpandet av störningarna. Enligt den nya 6 punkten kan koncessionen förenas med villkor som gäller mobilnäts nättekniska överföringshastighet inom täckningsområdet. 

Enligt det förslagna 5 mom. får koncessionsvillkoren inte hindra gemensamt utnyttjande av radiofrekvenser. Med gemensamt utnyttjande av radiofrekvenser avses en situation där fler än ett teleföretag eller en användare av radiosändare använder samma frekvenser inom samma geografiska område. Frekvenserna kan utnyttjas gemensamt antingen i användarnas gemensamma nät eller i användarnas egna separata nät. Förslaget motsvarar artikel 47.2 i direktivet. Gemensamt utnyttjande av radiofrekvenser kan främja en effektiv användning av frekvenserna och utbyggnaden av nät i synnerhet i glesbygden. Den föreslagna bestämmelsen hindrar dock inte att koncessionsmyndigheten reglerar det gemensamma utnyttjandet och inte heller att konkurrenslagstiftningen tillämpas. 

Paragrafens 6 mom. motsvarar gällande 4 mom. Enligt momentet kan nätkoncession för tillhandahållande av nättjänster i ett markbundet masskommunikationsnät beviljas på villkor att koncessionshavaren för sin del sörjer för att Rundradion Ab samt innehavare av programkoncession enligt 22 § i denna lag och i 3 § 1 mom. i landskapslagen om radio- och televisionsverksamhet (Ålands författningssamling 2011:95) får tillgång till den kapacitet de behöver för verksamheten. 

Paragrafens 7 mom. motsvarar gällande 5 mom. Enligt momentet ska statsrådet genom de koncessionsvillkor som avses i paragrafen se till att de utövare av televisions- och radioverksamhet som nämns i 6 mom. i alla situationer får tillgång till den kapacitet som de behöver för verksamheten. 

17 a §.Förlängning av nätkoncession. Till lagen fogas en ny 17 a § med bestämmelser om förlängning av en nätkoncession i enlighet med artikel 49.2–49.4 i kodexdirektivet. Bestämmelsen ska tillämpas endast på nätkoncessioner för mobilnät som använder harmoniserade frekvenser. Harmoniserade frekvenser behandlas ovan i motiveringen till 3 §. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska statsrådet senast två år före utgången av nätkoncessionens giltighetstid enligt 16 § 1 eller 2 mom. besluta om huruvida nätkoncessionens giltighetstid kan förlängas. Enligt förslaget till 310 § ska koncessionshavaren och företrädare för teleföretag och användare ges tillfälle att yttra sig inom tre månader innan ett beslut meddelas. Det är i praktiken fråga om en förlängning av nätkoncessionen så att endast koncessionsperiodens längd ändras. I fråga om övriga koncessionsvillkor tillämpas bestämmelserna i 17 och 17 b § om ändring eller förnyande av en nätkoncession. 

När statsrådet överväger att förlänga en nätkoncession ska det beakta målet att främja långsiktiga investeringar i näten. Enligt direktivet ska det säkerställas att regleringen är förutsebar för innehavare av nätkoncessioner under en period på minst 20 år vad gäller villkoren för investering. Tillräckliga villkor för investering säkerställs så att nätkoncessionen i enlighet med det föreslagna 16 § 2 mom. i regel är i kraft i minst 15 år och så att koncessionen i enlighet med den föreslagna 17 a § i regel förlängs med minst fem år, om de föreskrivna villkoren är uppfyllda. Den maximitid på 20 år som anges i 16 § 1 mom. hindrar inte att en nätkoncession förlängs med fem år, även om förlängningen leder till att den totala giltighetstiden för nätkoncessionen överstiger 20 år. 

Enligt förslaget till 2 mom. ska statsrådet förlänga giltighetstiden för en nätkoncession, om det inom statsrådet inte har inletts ett sådant återkallande av en nätkoncession som avses i 19 § eller om ett förfarande som gäller tillsynsbeslut eller tvångsmedel enligt 42 kap. inte har inletts vid Transport- och kommunikationsverket på grund av koncessionshavarens betydande eller upprepade försummelse enligt 330 §. En förlängning av giltighetstiden för nätkoncessionen får enligt förslaget till 2 mom. inte heller försvåra uppnåendet av de mål som anges i 1 § eller i strid med allmänintresset försvåra uppnåendet av mål som hänför sig till tryggande av människoliv, allmän ordning och säkerhet samt försvaret. 

Med de mål som anges i 1 § avses i enlighet med artikel 49 i kodexdirektivet främjande av konkurrensen på kommunikationsmarknaden, av en effektiv användning av frekvenserna, av högkvalitativa och snabba trådlösa bredbandsförbindelser samt av utvecklingen av trådlös kommunikationsteknik nationellt och inom Europeiska unionen. Med uppnåendet av till allmänintresset hänförliga mål som avser tryggande av människoliv, allmän ordning och säkerhet samt försvaret avses tillgången till den frekvenskapacitet som myndigheterna och försvarsmakten eventuellt behöver. Det är således fråga om en helhetsbedömning som statsrådet gör och där statsrådet beaktar de ovannämnda kommunikationspolitiska målen. 

Om de villkor som anges i 2 mom. inte uppfylls och statsrådet inte förlänger nätkoncessionen för ett teleföretag, tillämpas lagens 7 §. Om nätkoncessionen inte förlängs, förklarar statsrådet nätkoncessionen ledig att sökas, om det är ändamålsenligt med tanke på en teknisk och effektiv användning av frekvenserna. 

17 b §.Förnyande av nätkoncession. Till lagen fogas en ny 17 b § med bestämmelser om förnyande av en nätkoncession för mobilnät som använder harmoniserade radiofrekvenser i enlighet med artikel 50 i kodexdirektivet. När en nätkoncession förnyas är det fråga om att bevilja en ny nätkoncession till samma koncessionshavare när giltighetstiden för koncessionshavarens nätkoncession håller på att gå ut. Nätkoncessionen kan beviljas utan att den förklaras ledig att sökas i enlighet med lagens 7 §. Alla villkor för nätkoncessionen kan bedömas på nytt i samband med bedömningen av om en nätkoncession ska förnyas. Förnyandet av nätkoncessionen skiljer sig till denna del från en förlängning av nätkoncessionen, där endast nätkoncessionens giltighetstid förlängs i enlighet med den föreslagna 17 a §. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska statsrådet inom en skälig tid eller på begäran av en nätkoncessionshavare tidigast fem år före utgången av nätkoncessionens giltighetstid besluta om huruvida en nätkoncession som beviljats ett mobilnät som använder harmoniserade frekvenser kan förnyas för en viss tid, om inte förnyandet har förbjudits i samband med beviljandet av nätkoncessionen. Harmoniserade frekvenser inom Europeiska unionen behandlas ovan i motiveringen till den föreslagna 3 §. Förslaget motsvarar artikel 50.1 i direktivet. 

Förnyandet av koncessionen bedöms på initiativ av antingen statsrådet eller koncessionshavaren. Beslutet ska fattas inom en tid som är skälig med tanke på koncessionshavaren, till exempel minst ett år innan nätkoncessionen upphör att gälla. 

Enligt förslaget till 310 § ska koncessionshavaren och företrädare för teleföretag och användare ges tillfälle att yttra sig inom 30 dagar innan ett beslut meddelas. Nätkoncessionen förnyas naturligtvis inte mot koncessionshavarens vilja. 

Vid bedömningen av förnyandet av nätkoncessionen ska statsrådet beakta bland annat Europeiska unionens allmänna kommunikationspolitiska mål, behovet av att främja konkurrensen, en effektiv användning av frekvenserna och en störningsfri användning av dem samt eventuell annan efterfrågan på frekvenserna på marknaden samt hur koncessionshavaren har iakttagit villkoren i sin nätkoncession. 

Vid bedömningen av förnyandet av nätkoncessionen ska statsrådet således beakta i vilken mån förnyandet främjar uppnåendet av både målen i Europeiska unionens regelverk och de nationella målen. Vid granskningen ska dessutom beaktas hur koncessionshavaren har uppfyllt villkoren för nätkoncessionen. Statsrådet ska göra en ändamålsenlighetsprövning där det granskar hur förnyandet av nätkoncessionerna påverkar konkurrensen på marknaden, en effektiv användning av frekvenserna och de olägenheter som orsakas slutanvändarna av ett eventuellt avbrott i den etablerade verksamheten. 

Enligt direktivet avses med målen i Europeiska unionens regelverk bland annat att främja tillgången till och ibruktagandet av mycket snabba bredbandsnät samt konkurrensen. Med detta avses också säkerställande av effektiv användning av radiofrekvenser, förutsebarhet i regleringen, teknikneutralitet, främjande av investeringar och innovationer, beaktande av nationella förhållanden, förhindrande av störningar samt öppenhet, opartiskhet, transparens, icke-diskriminering och proportionalitet i förfarandena vid beviljande. 

Koncessionerna ska alltid förnyas för viss tid. Bestämmelsen ska i enlighet med den föreslagna övergångsbestämmelsen tillämpas på nätkoncessioner som beviljats efter lagens ikraftträdande. Om statsrådet inte förnyar nätkoncessionen, tillämpas lagens 7 §. Då ska statsrådet förklara en nätkoncession ledig att sökas, om det är ändamålsenligt med tanke på en teknisk och effektiv användning av frekvenserna. 

18 §. Överföring av nätkoncession. Det föreslås att paragrafens 5 och 6 mom. ändras. I paragrafen föreslås dessutom ett nytt 9 mom. Förslagen motsvarar artikel 51 i kodexdirektivet. 

Det föreslås att paragrafens 5 mom. preciseras. Om det bestämmande inflytandet förändras genom ett företagsförvärv som enligt konkurrenslagen ska anmälas till Konkurrens- och konsumentverket eller som enligt rådets förordning om kontroll av företagskoncentrationer ska anmälas till kommissionen, ska koncessionsmyndighetens beslut meddelas inom två månader från den dag då avgörandet om företagsförvärvet vann laga kraft. Syftet med den föreslagna ändringen är att förtydliga att koncessionsmyndighetens beslut också i fråga om förhandsbeslut meddelas först när Konkurrens- och konsumentverkets eller kommissions avgörande om företagsförvärvet har vunnit laga kraft. 

Det föreslås att 6 mom. ändras så att överföring av en nätkoncession är huvudregeln på det sätt som förutsätts i direktivet och att koncessionshavarens begäran om överföring av en nätkoncession får avslås endast av vissa angivna skäl. Bestämmelsen gäller endast nätkoncessioner som beviljats genom auktionsförfarande och utgör ett undantag från huvudregeln i 1 mom. enligt vilken en nätkoncession inte får överföras. Dessutom ska det i enlighet med direktivet föreskrivas att iakttagande av koncessionsvillkoren är en förutsättning för att överföringen av en nätkoncession ska godkännas. 

Eftersom överföringen av en nätkoncession alltjämt kräver statsrådets godkännande, ska koncessionshavaren alltid omedelbart underrätta statsrådet om sina planer på att överföra en nätkoncession. 

Enligt den föreslagna 6 mom. 1 punkten ska statsrådet på begäran av en nätkoncessionshavare överföra en nätkoncession som beviljats i ett auktionsförfarande enligt 11 §, om statsrådet inte har särskilt vägande skäl att misstänka att överföringen hindrar konkurrensen eller uppenbart äventyrar den nationella säkerheten. Punkten motsvarar i huvudsak den gällande bestämmelsen. 

Enligt den föreslagna 2 punkten ska statsrådet på begäran av en nätkoncessionshavare överföra en nätkoncession, om den nya nätkoncessionshavaren förbinder sig att iaktta koncessionsvillkoren som sådana och statsrådet inte har några skäl att misstänka att den nya koncessionshavaren inte kan iaktta villkoren. 

Bestämmelsen om tidpunkten för statsrådets beslutsfattande ska alltjämt motsvara den gällande lagen. 

Enligt det föreslagna 9 mom. ska statsrådet offentliggöra information om överförbara nätkoncessioner, det vill säga nätkoncessioner som beviljats genom auktionsförfarande. Exempelvis på kommunikationsministeriets webbplats kan det föras en uppdaterad förteckning över nätkoncessioner som beviljats genom auktionsförfarande. 

20 §.Uthyrning av nyttjanderätt till frekvenser. 

Paragrafens1 mom. motsvarar gällande bestämmelse. Enligt momentet kan en koncessionshavare vars koncession har beviljats i ett sådant auktionsförfarande som avses i 8 § 2 mom. hyra ut nyttjanderätten till de frekvenser som koncessionen avser till ett annat företag eller en annan organisation. Koncessionshavaren ska dock alltjämt svara för de skyldigheter som följer av koncessionen och tillhörande radiotillstånd enligt 39 § och frekvensreservering enligt 44 §. 

Det föreslås att det i 2 mom. föreskrivs att godkännande av uthyrning av frekvenser som avses i en nätkoncession är huvudregeln på det sätt som förutsätts i direktivet och att koncessionshavarens begäran om uthyrning av frekvenser får avslås endast av vissa angivna skäl. Eftersom uthyrning av frekvenser fortfarande kräver myndighetens godkännande, ska koncessionshavaren alltid omedelbart underrätta statsrådet eller, i de situationer som anges i 4 mom., Transport- och kommunikationsverket om sin avsikt att hyra ut nyttjanderätten till de frekvenser som koncessionen avser till ett annat företag. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska statsrådet på ansökan av koncessionshavaren godkänna att nyttjanderätten till frekvenser hyrs ut till ett annat företag, om statsrådet inte har särskilt vägande skäl att misstänka att uthyrningen uppenbart äventyrar den nationella säkerheten eller hindrar konkurrensen och om uthyraren förbinder sig att svara för att villkoren i nätkoncessionen iakttas. Det skäl som gäller den nationella säkerheten motsvarar den gällande bestämmelsen. Förslaget motsvarar artikel 51 i direktivet. 

Det föreslagna 3 mom. om tidpunkten för statsrådets beslutsfattande motsvarar den gällande bestämmelsen. Enligt momentet ska statsrådet besluta om godkännandet inom två månader från det att ansökan kom in. 

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs om situationer där beslutet om uthyrning av frekvenser fattas av Transport- och kommunikationsverket i stället för av statsrådet. Enligt det föreslagna 4 mom. fattar Transport- och kommunikationsverket beslutet om godkännande, om frekvenser hyrs ut för tillhandahållande av lokala nättjänster i liten skala i ett mobilnät som fungerar inom ett begränsat område. I övriga fall ska uthyrning av frekvenser fortfarande godkännas av statsrådet. Transport- och kommunikationsverkets behörighet att godkänna uthyrning av frekvenser är alltså begränsad till vissa situationer. Det är inte fråga om sådan uthyrning av nyttjanderätt till frekvenser som kan påverka till exempel kommunikationsmarknadens allmänna utveckling eller konkurrensläget. 

Med lokala nättjänster i liten skala avses både sådana nättjänster som avses i 6 § 4 mom. och sådan verksamhet som kan bedrivas med stöd av radiotillstånd i enlighet med 39 §. I 6 § 4 mom. föreskrivs det om en nättjänst som tillhandahålls en grupp av användare som inte har avgränsats på förhand, dock inte en stor grupp av användare eller på riksomfattande nivå, utan ett rätt begränsat antal användare inom ett begränsat område. Med stöd av 39 § kan Transport- och kommunikationsverket bevilja radiotillstånd för lokal verksamhet där gruppen av nätanvändare har avgränsats på förhand. 

Enligt förslaget till 5 mom. ska Transport- och kommunikationsverket godkänna uthyrning av nyttjanderätt i enlighet med 2 mom. Transport- och kommunikationsverket ska besluta om godkännandet inom en månad från det att ansökan kom in eller överföra ärendet till statsrådet för behandling. Transport- och kommunikationsverket ska således godkänna uthyrning i situationer där det inte finns särskilt vägande skäl att misstänka att uthyrningen uppenbart äventyrar den nationella säkerheten eller hindrar konkurrensen och om uthyraren förbinder sig att svara för att villkoren i nätkoncessionen iakttas. Om godkännandet av ansökan kan ha konsekvenser för den nationella säkerheten eller konkurrensen på marknaden ska ärendet avgöras av statsrådet. Verket ska alltså överföra ärendet till statsrådet för behandling. När det gäller den nationella säkerheten är behörighetsfördelningen mellan statsrådet och Transport- och kommunikationsverket således densamma som i den föreslagna 40 §. 

25 §. Beviljande av programkoncession. I paragrafen förtecknas de förutsättningar under vilka Transport- och kommunikationsverket ska bevilja programkoncession. Genom ändringen av 1 mom. 3 punkten utvidgas Transport- och kommunikationsverkets rättsliga prövning vid beviljande av digitala programkoncessioner så att programkoncession i princip beviljas, om det utöver de omständigheter som redan förutsätts i bestämmelsen inte heller finns uppenbar anledning att misstänka att sökanden bryter mot bestämmelserna om offentlig uppmaning till brott i terroristiskt syfte i 34 a kap. 1 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen. Som massmedium erbjuder televisionen och radion en kanal för sådana brott som avses i bestämmelsen. När det gäller förutsättningarna för beviljande av koncession i anslutning till 34 a kap. 1 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen är det av betydelse om domstolen tidigare har konstaterat att sökanden gjort sig skyldig till en offentlig uppmaning till brott i terroristiskt syfte. Genom tillägget genomförs artikel 6.1 b i AVMS-direktivet. 

26 §. Beviljande av programkoncession för televisionsverksamhet som tjänar allmänintresset. I 26 § 3 mom. föreslås en ny 8 punkt. Programkoncession ska beviljas för televisionsverksamhet som tjänar allmänintresset, om den dagliga sändningstiden för programutbudet är minst åtta timmar i det digitala markbundna masskommunikationsnätet. En utövare av televisionsverksamhet som tjänar allmänintresset kan på grund av sin ställning förutsättas tillhandahålla ett fullskaligt televisionsprogramutbud. Syftet med programutbud som sänds med stöd av en programkoncession som tjänar allmänintresset är att trygga yttrandefriheten, pluralistisk kommunikation och ett mångsidigt televisionsutbud. För att uppnå dessa mål ska det programutbud som tjänar allmänintresset också vara tillräckligt täckande och omfattande tidsmässigt och därmed betjäna många olika slag av publik. 

28 §.Kortvarig programkoncession. I paragrafen förtecknas de förutsättningar under vilka Transport- och kommunikationsverket ska bevilja programkoncession för kortvarig televisions- och radioverksamhet i ett digitalt markbundet masskommunikationsnät. På motsvarande sätt som i fråga om förslaget gällande 25 § innebär ändringen av 1 mom. att Transport- och kommunikationsverkets rättsliga prövning vid beviljande av digitala kortvariga programkoncessioner utvidgas så att programkoncession i princip beviljas, om det inte finns uppenbar anledning att misstänka att sökanden bryter mot bestämmelserna om offentlig uppmaning till brott i terroristiskt syfte i 34 a kap. 1 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen. Bestämmelsen motsvarar artikel 6.1 b i AVMS-direktivet. 

30 §.Överföring av programkoncession. Till paragrafen fogas ett nytt 6 mom., enligt vilket koncessionsmyndigheternas befogenhet bestäms i enlighet med 25 § 3 mom. Om ett avgörande som gäller programkoncession kan få betydande konsekvenser för den allmänna utvecklingen av kommunikationsmarknaden, ska koncession beviljas av statsrådet. Om ett koncessionsärende har överförts till statsrådet ska statsrådet avgöra ärendet inom två månader från det att ärendet överfördes. Bestämmelsen ändras således så att den motsvarar rådande praxis i fråga om koncessionsmyndigheternas befogenhet. Samtidigt förtydligas befogenheten mellan Transport- och kommunikationsverket och statsrådet i fråga om avgöranden som gäller förändringar i det bestämmande inflytandet. Statsrådet har meddelat sådana förhandsbeslut om förändringar i det bestämmande inflytandet som har ansetts ha betydande konsekvenser för utvecklingen av kommunikationsmarknaden. Tidsfristen för statsrådets avgörande gällande förändringar i det bestämmande inflytandet börjar löpa när ansökningarna och behövliga bilagor överförs från Transport- och kommunikationsverket till statsrådet för behandling. Statsrådet ber innehavaren av programkoncession komplettera ansökan efter tidpunkten för överföringen, om det behövs med tanke på behandlingen av ärendet. 

Dessutom föreslås det att 5 mom. preciseras. Om det bestämmande inflytandet förändras genom ett företagsförvärv som enligt konkurrenslagen ska anmälas till Konkurrens- och konsumentverket eller som enligt rådets förordning om kontroll av företagskoncentrationer ska anmälas till kommissionen, ska koncessionsmyndighetens beslut meddelas inom två månader från den dag då avgörandet om företagsförvärvet vann laga kraft. Syftet med ändringen är att förtydliga att koncessionsmyndighetens beslut också i fråga om förhandsbeslut meddelas först när Konkurrens- och konsumentverkets eller kommissions avgörande om företagsförvärvet har vunnit laga kraft. 

32 §.Återkallande av programkoncession. I paragrafen förtecknas de förutsättningar under vilka Transport- och kommunikationsverket kan återkalla en koncession helt eller delvis. Det föreslås att 1 mom. 1 punkten ändras så att koncessionen kan återkallas även om innehavaren av programkoncession upprepade gånger och allvarligt har brutit bestämmelserna om offentlig uppmaning till brott i terroristiskt syfte i 34 a kap. 1 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen. Bestämmelsen motsvarar artikel 6.1 b i AVMS-direktivet. I paragrafen har dessutom gjorts språkliga preciseringar. 

36 §. Beviljande av programkoncession för analog radioverksamhet. I paragrafen förtecknas de förutsättningar under vilka Transport- och kommunikationsverket ska bevilja programkoncession för analog radioverksamhet. I 1 mom. 3 punkten föreslås ett motsvarande tillägg som i 25 och 28 §, det vill säga att programkoncession ska beviljas sökanden, om det inte finns uppenbar anledning att misstänka att sökanden bryter mot bestämmelserna om offentlig uppmaning till brott i terroristiskt syfte i 34 a kap. 1 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen. 

39 §.Radiotillstånd. Det föreslås att paragrafens 2 mom. upphävs. Dessutom föreslås det att paragrafens 3 och 7 mom. ändras. 

I 2 mom. föreskrivs det om tidsfristerna för beviljande av radiotillstånd. Det föreslås att bestämmelserna om tidsfristerna flyttas från 39 § till 40 §, där det också föreskrivs om andra omständigheter i anslutning till beviljande av radiotillstånd. 

Det föreslås att 3 mom. ändras. I 3 mom. föreskrivs om grunderna för befrielse från tillstånd för radiosändare. Enligt det gällande momentet behövs det inte något radiotillstånd för innehav och användning av en radiosändare, om radiosändaren fungerar endast på en samfrekvens som Transport- och kommunikationsverket har fastställt för den och om dess överensstämmelse har säkerställts på det sätt som föreskrivs i lagen. 

Det är tekniskt svårt att tillämpa kravet på att en radiosändare får fungera endast på en samfrekvens som fastställts för den när det gäller de multifrekvenssändare som för närvarande finns tillgängliga på marknaden och i vilka den som använder eller säljer sändaren kan programmera in de tillåtna frekvenser som ska användas. Det föreslås att momentets ordalydelse ändras så att kravet på tillstånd för radiosändare är beroende av på vilka frekvenser sändaren används. Om sändaren används endast på en samfrekvens, behövs inget tillstånd för användningen av sändaren. Om sändaren används också på andra frekvenser än en samfrekvens krävs det tillstånd för användningen. Enligt det föreslagna 3 mom. behövs det inte något radiotillstånd för innehav och användning av en radiosändare, om radiosändaren används endast på en samfrekvens som Transport- och kommunikationsverket har fastställt för den och om dess överensstämmelse har säkerställts på det sätt som föreskrivs i lagen. 

Det föreslås att 7 mom. ändras så att tillstånd inte behövs för sådana radiosändare som försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet använder på de frekvensområden som fastställts för enbart försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets bruk. Enligt den gällande bestämmelsen behöver försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet inte radiotillstånd för innehav och användning av radiosändare som är avsedda enbart för militärt försvar. Det föreslås att momentet ändras så att försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet inte behöver radiotillstånd för innehav och användning av radiosändare, om radiosändaren endast används på de frekvensområden som fastställts enbart för försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets bruk i föreskrifter som Transport- och kommunikationsverket meddelat med stöd av 96 § 1 mom. 

Syftet med den föreslagna ändringen är att klarlägga de situationer där försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet inte behöver något radiotillstånd för de radiosändare de använder. Den gällande bestämmelsen har konstaterats vara oklar i synnerhet i situationer där försvarsmakten eller Gränsbevakningsväsendet innehar eller använder radiosändare av samma typ som de som allmänt innehas och används av andra användare av radioutrustning. Radiosändare och radiosystem som är avsedda för militärt försvar kan fungera också på sådana frekvensområden som inte har anvisats enbart för försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets bruk och på vilka även andra frekvensanvändare är verksamma. 

Av skäl som hänför sig till administrationen av frekvenserna och i syfte att trygga en störningsfri användning av frekvenserna har det också funnits ett behov av att styra användningen av försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets radiosändare och radiosystem för enbart militärt försvar inom andra frekvensområden än de som de enbart använder. Styrningen har genomförts genom att med stöd av 96 § bevilja nyttjanderätter till frekvenser för radiosändare och radiosystem som används av försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet. Det är dock juridiskt tydligt att genomföra denna styrning med radiotillstånd. 

Med tanke på försvarsmaktens eller Gränsbevakningsväsendets radiosändare och radiosystem ändrar det föreslagna förfarandet inte situationen jämfört med nuläget eller förpliktar till att ansöka om nyttjanderätter till frekvenser i större utsträckning än för närvarande. I praktiken beviljas försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet radiotillstånd i stället nyttjanderätt till frekvenser. Med stöd av radiotillståndet kan försvarsmaktens eller Gränsbevakningsväsendets radiosändare eller radiosystem använda motsvarande frekvensområde som enligt den tidigare nyttjanderätten. Liksom för närvarande är det också möjligt att med ett enda tillstånd bevilja radiotillstånd för all radioutrustning och alla radiosystem som använder ett frekvensområde. 

Försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets radiosändare ska också efter den föreslagna ändringen mestadels vara befriade från radiotillstånd. I fråga om sekretessen i anslutning till radiotillstånd som ska beviljas tillämpas bestämmelserna i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999). Således innebär den föreslagna ändringen inte heller några ändringar i informationssäkerheten i fråga om försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets radiosändare. För radiotillstånd som beviljas tas inte heller ut någon sådan frekvensavgift som avses i kommunikationsministeriets förordning om administrativa frekvensavgifter och övriga avgifter som tas ut för Transport- och kommunikationsverkets frekvensförvaltningsprestationer (1150/2018), utan endast, på motsvarande sätt som för närvarande, den frekvensförvaltningsavgift för militär radiokommunikation som anges i förordningen. Den föreslagna ändringen ökar alltså inte försvarsmaktens eller Gränsbevakningsväsendets kostnader. 

40 §.Beviljande av radiotillstånd. Det föreslås att paragrafen ändras. Paragrafens 1 mom. motsvarar gällande 1 mom. Enligt momentet beviljas radiotillstånd av Transport- och kommunikationsverket. I ansökan ska de uppgifter lämnas som Transport- och kommunikationsverket begär och som behövs för handläggningen av ansökan. 

I 2 mom. föreskrivs det om tidsfristerna för beviljande av radiotillstånd. Bestämmelsen motsvarar 39 § 2 mom. i den gällande lagen. Det lämpar sig dock bättre att föreskriva om saken i 40 §, där det föreskrivs om andra omständigheter i anslutning till beviljande av radiotillstånd. 

Enligt det föreslagna momentet ska radiotillstånd för radiofrekvenser som har anvisats för att användas av elektroniska kommunikationstjänster beviljas inom sex veckor från det att Transport- och kommunikationsverket fått in alla dokument som behövs för att avgöra ärendet. Transport- och kommunikationsverket kan förlänga tidsfristen på sex veckor med högst åtta månader, om det behövs för att säkerställa att ansökningsförfarandet är opartiskt, skäligt, klart och öppet för insyn, för komplettering av ansökningarna eller av andra särskilda skäl. En förlängning av tidsfristen ska meddelas offentligt. 

Paragrafens 3 mom. motsvarar i huvudsak gällande 2 mom. Det föreslås att momentet ändras så att äventyrande av den nationella säkerheten är en sådan situation där statsrådet beviljar radiotillstånd i stället för Transport- och kommunikationsverket. Enligt den gällande lagen beviljar statsrådet radiotillstånd i stället för Transport- och kommunikationsverket endast i situationer där beviljandet av radiotillstånd kan få avsevärda följder för den allmänna utvecklingen av kommunikationsmarknaden. 

Med äventyrande av den nationella säkerheten avses till exempel. verksamhet som hotar människors liv eller hälsa eller samhällets vitala funktioner, en främmande stats verksamhet som kan skada Finlands internationella relationer, ekonomiska intressen eller andra viktiga intressen, eller utländsk underrättelseverksamhet. Med verksamhet som hotar den nationella säkerheten avses i princip verksamhet som inte i första hand riktar sig mot en viss individ utan mer allmänt mot samhället och den mänskliga gemenskapen. Situationer som hänför sig till äventyrande av den nationella säkerheten är sannolikt ytterst sällsynta. De kan dock vara förenade med politisk eller annan samhälleligt mer omfattande prövning, som förutsätter ett på ändamålsenlighetsprövning baserat beslut av statsrådet. Den nationella säkerheten behandlas också i motiveringen till 41 §. 

Om beviljandet av ett enskilt radiotillstånd kan påverka den allmänna utvecklingen av kommunikationsmarknaden, ska Transport- och kommunikationsverket enligt det föreslagna 3 mom. höra och samarbeta med kommunikationsministeriet när det bereder tillståndsbeslutet. Om beviljandet av radiotillståndet kan få avsevärda följder för den allmänna utvecklingen av kommunikationsmarknaden eller uppenbart avsevärda följder för den nationella säkerheten ska radiotillståndet beviljas av statsrådet. 

Det föreslagna 4 mom. motsvarar gällande 3 mom. Enligt momentet beviljas radiotillstånd för högst tio år åt gången. Radiotillstånd för radiosändare som används för televerksamhet som kräver nätkoncession enligt 6 § eller för utövande av digital televisions- och radioverksamhet enligt 22 § eller analog radioverksamhet enligt 34 § beviljas dock för högst 20 år åt gången. 

Det föreslagna 5 mom. motsvarar gällande 4 mom. Enligt momentet beviljar Transport- och kommunikationsverket på ansökan en aktör som fått koncession i ett auktionsförfarande enligt 11 § eller som fått en sådan koncession genom överföring radiotillstånd efter det att koncessionshavaren har betalat den första posten av den koncessionsavgift som avses i 287 §. 

Det föreslagna 6 mom. motsvarar gällande 5 mom. Enligt momentet får radiotillstånd för i 34 § 2 mom. avsedd verksamhet som pågår i högst tre månader beviljas på nytt för samma eller delvis samma täckningsområde och till samma verksamhetsutövare eller för tillhandahållande av huvudsakligen samma programutbud tidigast två månader från det att det föregående radiotillståndet upphörde att gälla. Vad som föreskrivs ovan gäller dock inte verksamhet som är tillfällig eller av annan orsak inte är fortlöpande eller regelbunden. 

Det föreslagna 7 mom. motsvarar gällande 6 mom. Enligt momentet beviljas radiotillstånd för sådan i 34 § 2 mom. avsedd radioverksamhet i liten skala som utövas på ett begränsat område för högst ett år åt gången. 

Det föreslagna 8 mom. motsvarar gällande 7 mom. Enligt momentet ska radiotillstånd för i 34 § 2 mom. avsedd verksamhet beviljas om det inte finns uppenbar anledning att misstänka att sökanden bryter mot denna lag eller att sökanden gör sig skyldig till hets mot folkgrupp enligt 11 kap. 10 § i strafflagen eller grov hets mot folkgrupp enligt 10 a § i det kapitlet. 

41 §.Förutsättningar för beviljande av radiotillstånd och frekvensreservering. Det föreslås att 1 mom. 4 punkten ändras. Enligt förslaget ska det vara möjligt att låta bli att bevilja radiotillstånd även i situationer där det finns skäl att misstänka att den nationella säkerheten uppenbart äventyras om radiotillstånd beviljas den som ansökt om det. Begreppet nationell säkerhet behandlas ovan i motiveringen till 40 §. 

För närvarande har det i lagen inte föreskrivits någon möjlighet för tillståndsmyndigheten att bedöma vilka konsekvenser beviljandet av radiotillstånd har för den nationella säkerheten. Ett enskilt ärende som gäller radiotillstånd kan med stöd av den gällande lagstiftningen inte heller på grund av aspekter i anslutning till den nationella säkerheten överföras till statsrådet för avgörande. Därför föreslås ovan en ändring också i lagens 40 §. 

Enligt den föreslagna 4 punkten ska radiotillstånd eller frekvensreservering beviljas om Transport- och kommunikationsverket inte har grundad anledning att misstänka att sökanden bryter mot bestämmelser, föreskrifter eller med radiotillståndet förenade villkor som gäller radiokommunikation eller uppenbart äventyrar den nationella säkerheten. 

Bland annat när det gäller beviljande och överföring av nätkoncessioner och uthyrning av frekvenser finns det redan i den gällande lagen bestämmelser enligt vilka ett positivt förvaltningsbeslut av statsrådet förutsätter att saken uppenbart inte äventyrar den nationella säkerheten. Syftet med bestämmelserna har varit att svara på förändringarna i den säkerhetspolitiska miljön också i fråga om kommunikationsnäten. 

Det är viktigt att kommunikationsnäten fungerar på ett säkert och tillförlitligt sätt med tanke på informationssamhällets vitala funktioner. Även annan radiokommunikation än sådan som har samband med koncessionspliktig telekommunikation och digital masskommunikation kan vara sådan betydande kommunikation. 

Situationer där beviljandet av radiotillstånd kan äventyra den nationella säkerheten är mycket sällsynta. Den nationella säkerheten kan äventyras till exempel om radiosändaren innehas av ett företag i fråga om vilket man har en stark misstanke om att företaget har för avsikt att skada Finlands säkerhetsintressen. Det kan till exempel vara fråga om markstationer för satelliter eller radaranläggningar. 

42 §.Tillståndsvillkor. Det föreslås att 2 mom. ändras. Enligt momentet kan det i tillståndsvillkoren för radiosändare som medför stora risker för störningar bestämmas att sändaren inte får tas i bruk förrän Transport- och kommunikationsverket utifrån en granskning har godkänt ibruktagandet. Föreskrifter om vilka typer av radiosändare som anses medföra stora risker för störningar samt närmare föreskrifter om granskningsförfarandet och om inställning av sändarna och andra liknande förutsättningar för godkännande av ibruktagandet meddelas av Transport- och kommunikationsverket. 

Eftersom radioutrustningens överensstämmelse med kraven har harmoniserats genom radioutrustningsdirektivet (2014/53/EU) är ett sådant nationellt förfarande för förhandsgranskning som det föreskrivs om i momentet inte längre möjligt. Därför föreslås det att momentet ändras så att det i villkoren för radiotillstånd för radiosändare som medför stora risker för störningar inte längre kan bestämmas om ett förfarande för förhandsgranskning. Det föreslås att momentet ändras så att det i tillståndsvillkoren kan bestämmas att radiosändaren inom sex månader från ibruktagandet ska granskas på ansökan av tillståndshavaren. 

Bestämmelsen gäller också granskning av en sändare som medför stora risker för störningar och vars egenskaper har ändrats under tillståndets giltighetstid. Det är fråga om en särskild granskningsskyldighet och inte en granskning som ingår i Transport- och kommunikationsverkets tillsynsuppgift. Det är nödvändigt att i lagen hålla kvar möjligheten att granska sändare som medför stora risker för störningar, eftersom de ofta består av en sådan helhet av stationsutrustning som inför användningen ska ställas in och riktas i enlighet med bestämmelserna och villkoren i radiotillståndet. Tillståndshavaren ansvarar själv för dessa åtgärder, och därför måste Transport- och kommunikationsverket kunna granska de gjorda inställningarna. Vid granskningar i enlighet med de gällande bestämmelserna har man ofta upptäckt fel och brister i inställningarna. 

45 §.Beviljande av frekvensreservering. Det föreslås att paragrafens 2 och 3 mom. ändras. Enligt momentet beviljar Transport- och kommunikationsverket utan ansökan frekvensreservering till innehavare av nätkoncession som avses i 6 § och till innehavare av programkoncession som avses i 34 §, räknat från det att koncessionen träder i kraft. Det föreslås att momentet ändras så att skyldigheten att utan ansökan bevilja frekvensreservering för analog radioverksamhet till innehavare av programkoncession som avses i 34 § stryks. Omnämnandet av analog radioverksamhet ska därigenom strykas också i 3 mom. 

Med frekvensreservering avses en möjlighet att på förhand reservera de frekvenser som behövs för en radiosändare eller ett radiosystem. Anskaffningen av en radiosändare eller ett helt radiosystem samt planeringen och genomförandet av ett radiosystem förutsätter i vissa fall, innan ett beslut om anskaffningen fattas, säkra förhandsuppgifter om de frekvenser som Transport- och kommunikationsverket kommer att anvisa för utrustningen i radiotillståndet. 

I analog radioverksamhet finns det inget motsvarande behov av frekvensreservering, eftersom de frekvenser som behövs i praktiken reserveras för koncessionshavaren när den programkoncession som behövs för verksamheten beviljas. I programkoncessionen anges de frekvenshelheter och områden där koncessionshavaren har rätt att bedriva analog radioverksamhet. Utöver programkoncession ska den som bedriver analog radioverksamhet ha ett radiotillstånd enligt 39 § för innehav och användning av den radiosändare eller radiostation som används i verksamheten. Enligt 41 § 3 mom. kan ett sådant radiotillstånd inte beviljas om sökanden inte har behövlig programkoncession. Därför kan radiotillstånd för de berörda frekvenserna beviljas endast innehavaren av programkoncessionen i fråga, och det behövs ingen separat frekvensreservering för planering eller anskaffnings av en radiostation. 

Dessutom har den gällande bestämmelse som föreslås bli ändrad visat sig vara oändamålsenlig med tanke på de frekvensförvaltningsavgifter som tas ut för radiotillstånd. Man har på kort tid varit tvungen att ta ut en avgift för både frekvensreservering och radiotillstånd hos aktörerna. 

51 §. Marknadsdefinition. Den föreslagna paragrafen gäller marknadsdefinition som utförs av Transport- och kommunikationsverket. Paragrafen motsvarar till innehållet i huvudsak 51 § i den gällande lagen. För att förtydliga tillämpningen av lagen fogas till paragrafen en hänvisning till kommissionens riktlinjer för marknadsanalyser och bedömning av betydande marknadsinflytande samt till kommissionens rekommendation om relevanta produkt- och tjänstemarknader. Enligt det föreslagna momentet ska Transport- och kommunikationsverket så noggrant som möjligt beakta kommissionens riktlinjer och rekommendation vid definitionen av relevanta nyttighetsmarknader och geografiska marknader. Dessutom ska Transport- och kommunikationsverket analysera marknader som inte ingår i kommissionens rekommendation, men för vilka det i Finland har ålagts skyldigheter enligt denna lag på grundval av tidigare marknadsanalyser enligt 52 § samt andra marknader, på vilka det finns tillräckliga skäl att anse att de tre kriterier som anges i kommissionens marknadsrekommendation är uppfyllda. Med de tre kriterierna avses de kriterier som ska uppfyllas för att en marknad ska kunna utses till en marknad som omfattas av förhandsreglering. För det första krävs det att det finns stora och icke tillfälliga hinder för marknadsinträde. Enligt det andra kriteriet tenderar marknadsstrukturen inte att utvecklas i riktning mot effektiv konkurrens. Det tredje kriteriet är att tillämpningen av den allmänna konkurrensrätten inte i sig räcker till för att avhjälpa dessa marknadsmisslyckanden. I kommissionens rekommendation om relevanta produkt- och tjänstemarknader anges det vilka produkt- och tjänstemarknader inom sektorn för elektronisk kommunikation som har sådana särdrag att det kan vara motiverat att införa regleringsskyldigheter enligt denna lag i enlighet med 53 eller 54 §. 

Kommissionen ska samråda med de nationella regleringsmyndigheterna när den bereder rekommendationen och beakta Berecs yttrande i ärendet. Kommissionen inkluderar produkt- och tjänstemarknaderna i rekommendationen om den anser att det finns stora och icke tillfälliga strukturella, rättsliga eller regulatoriska hinder för marknadsinträde, om det finns en marknadsstruktur som inte tenderar att utvecklas i riktning mot effektiv konkurrens inom den tillämpliga tidshorisonten eller om enbart tillämpning av konkurrenslagstiftningen inte räcker för att avhjälpa störningar på marknaden. 

Kommissionen ska se över rekommendationen senast den 21 december 2020 och regelbundet därefter. Dessutom föreslås att det till paragrafen fogas en bestämmelse om att Transport- och kommunikationsverket vid behov ska beakta resultatet av en geografisk kartläggning som avses i 51 a §. Genom paragrafen genomförs artikel 64.3 i kodexdirektivet. 

51 a §. Geografisk kartläggning av kommunikationsnät. Det föreslås att det till lagen fogas en ny 51 a § som gäller geografiska kartläggningar och prognoser i anslutning till kommunikationsnät. Enligt det föreslagna 1 mom. ska Transport- och kommunikationsverket minst vart tredje år göra en geografisk kartläggning av bredbandsnätens täckning. Maximitiden mellan de geografiska kartläggningarna är den maximitid som följer av kodexdirektivet. Denna maximitid begränsar inte Transport- och kommunikationsverkets möjlighet att göra kartläggningar oftare än detta. För närvarande samlar verket årligen in uppgifter om till exempel tillgången till bredband, och avsikten är inte att genom paragrafen ändra nuvarande praxis till denna del. För att uppgifterna ska kunna utnyttjas för de syften som avses i den föreslagna paragrafen är det viktigt att uppgifterna är så aktuella som möjligt. Exempelvis tre år gamla uppgifter skulle sannolikt inte vara tillräckligt tillförlitliga till exempel vid en analys av det rådande marknadsläget. 

Enligt artikel 22.1 i kodexdirektivet ska den första geografiska kartläggningen göras senast den 21 december 2023. I enlighet med nuvarande praxis kommer Transport- och kommunikationsverket dock att göra följande kartläggning redan före 2023. Berec antar riktlinjer för att bidra till en enhetlig tillämpning av geografiska kartläggningar och prognoser senast den 21 juni 2020. Transport- och kommunikationsverket ska utnyttja riktlinjerna vid utarbetandet av den geografiska kartläggningen. Syftet med bestämmelsen är möjliggöra att Transport- och kommunikationsverket, andra myndigheter och användare av bredbandsförbindelser har tillräckliga uppgifter om den lokala och regionala tillgången till bredband samt att teleföretag har uppgifter om andra teleföretags utbud av förbindelser. Dessutom främjar insamlingen och offentliggörandet av uppgifter sannolikt investeringar i bland annat nät med mycket hög kapacitet. Genom momentet genomförs artikel 22.1 och 22.7 i kodexdirektivet. 

Enligt det föreslagna 2 mom. kan Transport- och kommunikationsverket i den geografiska kartläggningen inkludera en prognos över tillgången till bredbandsnät. Den prognos som verket utarbetat ska särskilt innehålla investeringsplaner som hänför sig till nät med mycket hög kapacitet under den tidsperiod som verket bestämmer. Prognoserna ska gälla perioder på högst tre år. Om Transport- och kommunikationsverket beslutar att utarbeta en prognos, ska verket av företag och andra myndigheter begära relevant information om deras avsikt att anlägga nya nät samt att bygga ut eller förbättra befintliga nät i den utsträckning sådan information finns tillgänglig och kan lämnas genom rimliga åtgärder. Verket ska vid utarbetandet av prognosen beakta tjänsteleverantörernas investeringsplaner vid den tidpunkt då uppgifterna samlas in samt de ekonomiska utsikterna på telemarknaden. Genom momentet genomförs artikel 22.1 i kodexdirektivet. 

Transport- och kommunikationsverket kan begära de uppgifter som behövs för utarbetandet av kartläggningar och prognoser i enlighet med bestämmelserna om myndigheternas allmänna rätt att få information i 315 §. I 315 § föreslås dessutom ett bemyndigande för Transport- och kommunikationsverket att meddela föreskrifter om de uppgifter som ska samlas in med stöd av den föreslagna paragrafen. 

Enligt det föreslagna 3 mom. kan Transport- och kommunikationsverket identifiera sådana enskilda och noggrant definierade områden inom vilka det, enligt de uppgifter som samlats in i enlighet med det föreslagna 1 mom. och enligt den prognos som eventuellt utarbetats, inte planeras att ett nät med mycket hög kapacitet anläggs under den tidsperiod som prognosen omfattar. Transport- och kommunikationsverket kan identifiera sådana områden också när det inte planeras att befintliga nät förbättras eller byggs ut så att deras prestanda stiger till nedladdningshastigheter på minst 100 megabit per sekund. 

Verket ska offentliggöra dessa områden. Transport- och kommunikationsverket kan begära att företag och myndigheter inom en skälig och tillräcklig tidsfrist meddelar sin avsikt att anlägga nät med mycket hög kapacitet i de områden som identifierats. Om ett företag eller en myndighet på basis av en sådan begäran meddelar sina avsikter, kan Transport- och kommunikationsverket ålägga andra företag att meddela motsvarande avsikter eller planer att göra sådana betydande förbättringar eller utbyggnader av det befintliga nätet som innebär att nätets prestanda höjs till nedladdningshastigheter på minst 100 megabit per sekund i det identifierade området. Verket ska meddela ett företag som uttryckt sitt intresse om det finns eller sannolikt kommer att finnas ett kommunikationsnät i området. Transport- och kommunikationsverket ska meddela om ett befintligt eller sannolikt framtida nät, oberoende av om nätets nedladdningshastigheter överstiger eller understiger 100 megabit per sekund. 

Verket ska iaktta ett effektivt, opartiskt, öppet och icke-diskriminerande förfarande. Enligt kodexdirektivet kommer förfarandet att skapa insyn för aktörer som har uttryckt intresse för att anlägga nät med mycket hög kapacitet, eftersom de kan bedöma hur stor konkurrensen sannolikt kommer att vara i områdena i fråga. Genom momentet genomförs artikel 22.2–22.4 i kodexdirektivet. 

Enligt det föreslagna 4 mom. ska myndigheterna beakta resultaten av den geografiska kartläggningen och prognosen samt de identifierade områdena när de utarbetar nationella bredbandsplaner, beviljar offentligt stöd för byggande av bredbandsnät, fastställer täckningsskyldigheter som är knutna till nätkoncessioner och granskar tillgången till tjänster som omfattas av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. 

Det föreslås att momentet skrivs så att det gäller alla myndigheter som sköter uppgifter som räknas upp i momentet, i stället för att myndigheterna i fråga uttryckligen nämns i momentet. Detta gör det möjligt att tillämpa momentet oförändrat också när de myndigheter som beviljar offentligt stöd byts. Utöver de lagstadgade uppgifterna kan myndigheterna till övriga delar besluta i vilka uppgifter de utnyttjar uppgifterna enligt denna paragraf. I lagens 318 § anges under vilka förutsättningar Transport- och kommunikationsverket får lämna ut uppgifter som samlats in med stöd av den föreslagna paragrafen till andra myndigheter samt till kommissionen. Genom momentet genomförs artikel 22.5 i kodexdirektivet. 

52 §. Marknadsanalys och beslut om betydande marknadsinflytande. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det om de marknadsanalyser som Transport- och kommunikationsverket gör. Enligt gällande 1 mom. ska Transport- och kommunikationsverket i syfte att klarlägga konkurrensläget regelbundet göra en marknadsanalys av relevanta grossist- och detaljistmarknader. Regelbundna marknadsanalyser ger Transport- och kommunikationsverket möjlighet att reagera på förändringar på marknaden. Därtill ger en på förhand fastställd tidsplan marknadsaktörerna visshet om regleringsförhållandena. Enligt det föreslagna momentet ska Transport- och kommunikationsverket även i fortsättningen regelbundet göra marknadsanalyser. På grund av kodexdirektivet föreslås det dock att cykeln för marknadsanalyserna ändras. I fortsättningen ska Transport- och kommunikationsverket göra marknadsanalysen senast tre år efter det att kommissionen utfärdat en marknadsrekommendation, om det är fråga om marknader som inte definierats tidigare, och med högst fem års mellanrum, om det är fråga om marknader som definierats tidigare. Tidsfristen på fem år kan förlängas med högst ett år, om Transport- och kommunikationsverket begär det av kommissionen minst fyra månader innan tidsfristen löper ut och kommissionen inte förbjuder detta inom en månad från det att begäran lämnades. 

Denna tidtabell tillämpas under förutsättning att det inte sker sådana förändringar i marknadsförhållandena som kräver en ny marknadsanalys enligt en snabbare tidtabell. Enligt direktivet ska Transport- och kommunikationsverket anses ha iakttagit tidsfristen på fem år, om verket minst vart femte år till kommissionen lämnar in en anmälan som innehåller en ny bedömning av marknadsdefinitionen och av betydande inflytande på marknaden. Till momentet fogas dessutom en hänvisning till kommissionens riktlinjer för marknadsanalyser och bedömning av betydande marknadsinflytande, vilka Transport- och kommunikationsverket ska beakta så noggrant som möjligt när det gör marknadsanalysen. Tillägget ändrar inte nuläget, eftersom Transport- och kommunikationsverket redan nu beaktar riktlinjerna när det gör marknadsanalyser. I och med att hänvisningen fogas till lagen förtydligas dock tillämpningen av bestämmelsen. Transport- och kommunikationsverket kan vid behov i enlighet med 308 § samarbeta med Konkurrens- och konsumentverket när det gör en marknadsanalys. Genom momentet genomförs artikel 67.1 och 67.5 i kodexdirektivet. 

I paragrafen föreslås ett nytt 2 mom. enligt vilket Transport- och kommunikationsverket kan be Berec om bistånd med att göra marknadsanalysen, om Transport- och kommunikationsverket anser att det inte kan göra analysen inom den tidsfrist som anges i 1 mom. Berec kan ge sådant bistånd till exempel genom att för ärendet inrätta en arbetsgrupp bestående av företrädare för andra nationella regleringsmyndigheter. Om Transport- och kommunikationsverket får bistånd av Berec vid beredningen av marknadsanalysen, ska Transport- och kommunikationsverket i enlighet med 82 § lämna in en anmäla till kommissionen om sitt förslag till åtgärd inom sex månader från tidsfristen enligt 1 mom. Genom momentet genomförs artikel 67.6 i kodexdirektivet. 

I paragrafen föreslås ett nytt 3 mom. med bestämmelser om de nya villkor som ska vara uppfyllda för att Transport- och kommunikationsverket på marknaden i fråga ska kunna införa skyldigheter på grund av betydande marknadsinflytande. Enligt villkoren kan skyldigheter införas om det finns stora och icke tillfälliga strukturella, rättsliga eller regulatoriska hinder för marknadsinträde, om marknadsstrukturen inte tenderar att utvecklas i riktning mot en effektiv konkurrens inom den relevanta tidsperioden och om enbart tillämpning av konkurrenslagstiftningen inte räcker för att avhjälpa störningar på marknaden. Alla villkor måste vara uppfyllda för att skyldigheter i samband med betydande marknadsinflytande ska kunna införas. Transport- och kommunikationsverket ska beakta situationen i fråga om infrastrukturbaserad konkurrens och andra förutsättningar för konkurrens bakom hindren för marknadsinträde när det bedömer om det finns en marknadsstruktur som tenderar att utvecklas i riktning mot effektiv konkurrens. Genom momentet genomförs artikel 67.1 och 67.3 i kodexdirektivet. 

Enligt det föreslagna 4 mom. ska Transport- och kommunikationsverket anse att de villkor som avses i 3 mom. uppfylls automatiskt, om den marknad som granskas hör till de marknader som förtecknas i kommissionens rekommendation om relevanta produkt- och tjänstemarknader, om inte verket särskilt konstaterar att ett eller flera av de villkor som avses i 3 mom. inte uppfylls. Genom momentet genomförs artikel 67.1 och 67.3 i kodexdirektivet. 

I paragrafen föreslås ett nytt 5 mom. enligt vilket Transport- och kommunikationsverket vid marknadsanalysen ska bedöma marknaden ur ett framtidsorienterat perspektiv. Bedömningen ska utgå från en situation där marknaden inte alls är reglerad. Om marknadens funktion bedöms utifrån en situation där marknaden regleras av bestämmelser om betydande marknadsinflytande, blir marknadsanalysens slutsatser om konkurrensproblemen otillförlitliga. I momentet tas den in en fyra punkter lång förteckning över saker som Transport- och kommunikationsverket ska beakta vid bedömningen. För det första ska Transport- och kommunikationsverket beakta sådana utvecklingstrender på marknaden som påverkar sannolikheten för effektiv konkurrens. Transport- och kommunikationsverket ska också beakta alla relevanta konkurrensbegränsningar på grossist- och slutkundsnivå, oberoende av om sådana begränsningar utgör en del av den relevanta marknaden eller inte. Också annan reglering eller andra åtgärder som gäller den relevanta marknaden eller den närliggande detaljistmarknaden ska beaktas i marknadsanalysen. Åtgärderna kan vara till exempel i 55 § avsedda skyldigheter som åläggs på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande samt skyldigheter enligt lagen om sambyggnad och samutnyttjande av nätinfrastruktur (276/2016). 

Dessutom ska Transport- och kommunikationsverket beakta de skyldigheter som införts för andra relevanta marknader på grund av betydande marknadsinflytande. Om de omständigheter som avses i detta moment enligt Transport- och kommunikationsverket inte kan motivera skyldigheter på grund av betydande marknadsinflytande, får sådana skyldigheter inte åläggas. Genom momentet genomförs artikel 67.2 och 67.3 i kodexdirektivet. 

Det föreslagna 6 mom. gäller sådan analys av en gränsöverskridande marknad som görs av Berec. Enligt momentet kan Transport- och kommunikationsverket tillsammans med en annan medlemsstat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, det vill säga en EES-stat, begära att Berec gör en sådan analys. Analysen ska också göras på kommissionens begäran. Begäran ska vara motiverad och innehålla stöddokumentation som visar att analysen behövs. Efter analysen får kommissionen anta beslut om fastställande av gränsöverskridande marknader i enlighet med principerna i konkurrenslagstiftningen. När kommissionen fattar beslut ska den ta största möjliga hänsyn till Berecs analys och samråda med berörda parter. Genom momentet genomförs artikel 65.1 i kodexdirektivet. 

Det föreslagna 7 mom. motsvarar till sitt innehåll delvis gällande 52 § 2 mom., där det föreskrivs om Transport- och kommunikationsverkets möjlighet att utarbeta marknadsanalysen i samarbete med regleringsmyndigheten i en annan EES-stat, om det är fråga om gränsöverskridande marknader. Momentet föreslås inte bli ändrat till denna del, men i momentet preciseras att Transport- och kommunikationsverket i samarbete med regleringsmyndigheten i den andra EES-stat inte bara ska göra en marknadsanalys utan även besluta om de skyldigheter som i enlighet med 53, 53 a eller 54 § ska införas, ändras eller upphävas på grund av betydande marknadsinflytande. 

Dessutom ska Transport- och kommunikationsverket ha möjlighet att gå till väga på detta sätt också när kommissionen inte har fattat något beslut om gränsöverskridande marknader, men marknadsförhållandena i länderna i övrigt är tillräckligt enhetliga. Marknadsförhållandena ska vara tillräckligt enhetliga för att gagnas av ett samordnat åläggande av skyldigheter. Marknadsförhållandena kan vara enhetliga till exempel i form av liknande kostnader, marknadsstrukturer eller teleföretag eller vid gränsöverskridande efterfrågan på marknaden. 

Till paragraftexten fogas dessutom en hänvisning till kommissionens riktlinjer för marknadsanalyser och bedömning av betydande marknadsinflytande, som Transport- och kommunikationsverket och regleringsmyndigheten i den andra EES-staten ska beakta så noggrant som möjligt. Om Transport- och kommunikationsverket utför en marknadsdefinition eller ålägger skyldigheter på grund av betydande marknadsinflytande gemensamt med regleringsmyndigheten i den andra EES-staten, ska verket också höra kommissionen och Berec i enlighet med 82 och 83 § gemensamt med regleringsmyndigheten i den andra EES-staten. 

I paragrafen föreslås ett nytt 8 mom. med bestämmelser om fastställande av gränsöverskridande efterfrågan. Gränsöverskridande efterfrågan kan uppstå till exempel i situationer där slutanvändarens verksamhetsställen finns i flera olika medlemsstater eller i andra situationer där det uppstår gränsöverskridande efterfrågan från en eller flera slutanvändare, men marknaden har definierats endast nationellt eller regionalt. Enligt det föreslagna momentet kan Transport- och kommunikationsverket tillsammans med regleringsmyndigheten i den andra EES-staten begära att Berec gör en analys av en eventuell gränsöverskridande efterfrågan från slutanvändare. En motsvarande begäran kan också lämnas av kommissionen eller marknadsaktörerna. En begäran kan lämnas, om den som lämnar begäran har upptäckt allvarliga problem med tillgodoseendet av efterfrågan på de marknader som förtecknas i den rekommendation av kommissionen som avses i 51 §. Begäran ska åtföljas av en motivering och tillräcklig stöddokumentation. Efter att ha mottagit en sådan begäran ska Berec genomföra en analys av gränsöverskridande efterfrågan från slutanvändare avseende produkter och tjänster som tillhandahålls på en eller flera marknader som förtecknas i kommissionens rekommendation. Analysen får dessutom inbegripa sådana produkter och tjänster som tillhandahålls på marknader som har definierats på olika sätt i olika EES-stater, om dessa produkter och tjänster är utbytbara mot de produkter och tjänster som tillhandahålls på en av de marknader som förtecknas i rekommendationen. 

Berecs analys begränsar inte Transport- och kommunikationsverkets möjlighet att på det sätt som avses i 7 mom. göra en marknadsanalys gemensamt med regleringsmyndigheten i den andra EES-staten och inte heller den marknadsdefinition som avses i 51 §. Om Berec utifrån analysen utfärdar riktlinjer om gemensamma strategier, ska Transport- och kommunikationsverket beakta dem så noggrant som möjligt när det inför sådana skyldigheter som avses i 53, 53 a och 54 §. 

Berec kan utfärda riktlinjer om organet anser att gränsöverskridande efterfrågan är betydande, men inte i tillräcklig utsträckning möts genom utbud. I riktlinjerna fastställs gemensamma tillvägagångssätt avseende hur de nationella regleringsmyndigheterna kan möta den konstaterade gränsöverskridande efterfrågan. I riktlinjerna får det till exempel ges vägledning för harmoniseringen av de tekniska specifikationerna av tillträdesprodukter i grossistledet som kan möta sådan konstaterad gränsöverskridande efterfrågan. Berec ska samråda med berörda aktörer och samarbeta med kommissionen när riktlinjerna utfärdas. Genom momentet genomförs artikel 66 i kodexdirektivet. 

I det föreslagna 9 mom. föreskrivs det om Transport- och kommunikationsverkets beslut att bestämma att ett företag är ett företag med betydande marknadsinflytande. Momentet motsvarar till sitt innehåll i huvudsak gällande 3 mom. För att förtydliga lagen fogas till momentet en hänvisning till kommissionens riktlinjer för marknadsanalyser och bedömning av betydande marknadsinflytande. Transport- och kommunikationsverket ska tillämpa kommissionens riktlinjer när det bedömer dels huruvida konkurrensen är effektiv på en viss marknad, dels huruvida ett företag har ett betydande inflytande på marknaden. I kommissionens riktlinjer behandlas utöver nuvarande marknader även bedömningen av nya framväxande marknader. Kommissionen ska samråda med Berec vid utarbetandet av riktlinjerna och regelbundet se över riktlinjerna med beaktande av EU-domstolens rättspraxis, ekonomiskt tänkande och marknadserfarenheterna. 

Vidare flyttas bestämmelsen om närliggande marknader från det gällande 3 mom. till ett nytt 10 mom. I fortsättningen ska endast vissa i 8–10 mom. avsedda skyldigheter kunna åläggas relevanta marknader närliggande marknader, och därför är det för att förtydliga tillämpningen av lagen ändamålsenligt att möjligheten att ålägga dessa närliggande marknader skyldigheter överförs till ett eget moment. Genom de föreslagna 9 och 10 mom. genomförs artiklarna 63 och 67.4 i kodexdirektivet. 

I det föreslagna 11 mom. föreskrivs om situationer där Transport- och kommunikationsverket ska ändra eller återkalla ett beslut om betydande marknadsinflytande. Momentet motsvarar i huvudsak paragrafens gällande 5 mom. Enligt det tillägg som föreslås ska ställningen som ett företag med betydande marknadsinflytande upphävas om de villkor som anges i 3–5 mom. inte är uppfyllda. Tidigare har Transport- och kommunikationsverket varit skyldigt att upphäva ett företags ställning som ett företag med betydande marknadsinflytande endast om företaget inte längre har sådant betydande marknadsinflytande. Transport- och kommunikationsverket ska ges befogenhet att säkerställa att ett företag med betydande marknadsinflytande på behörigt sätt meddelar de parter som berörs av att skyldigheterna upphävs om att skyldigheterna upphävs. För att säkerställa detta kan Transport- och kommunikationsverket sätta ut en tidsfrist för meddelandet samt fastställa särskilda villkor och övergångsperioder i samband med meddelandet. När Transport- och kommunikationsverket fastställer villkoren ska verket i den mån det är möjligt ta hänsyn till sådana avtal mellan dem som tillhandahåller och dem som ansöker om nyttjanderätt som ingåtts på basis av de ålagda skyldigheterna. Sådana avtal kan innehålla övergångsperioder eller andra villkor som tryggar rättigheterna för den som ansöker om nyttjanderätt för en viss tid. Transport- och kommunikationsverket ska dessutom ta hänsyn till den praktiska möjligheten för marknadsaktörer att utnyttja eventuellt kommersiellt tillträde i grossistledet eller saminvesteringserbjudanden. I de övergångsarrangemang som Transport- och kommunikationsverket fastställer ska hänsyn också tas till omfattningen av och tidpunkten för tillsynen över befintliga avtal, när övergångsperioden börjat. Dessutom korrigeras paragrafhänvisningarna i momentet så att de motsvarar de övriga ändringar som föreslås i propositionen. Genom momentet genomförs artikel 67.3 i kodexdirektivet. 

53 §. Skyldigheter för företag med betydande inflytande på grossistmarknaden. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs om Transport- och kommunikationsverkets befogenhet att ålägga företag med betydande marknadsinflytande de skyldigheter som avses i denna lag. Behörigheten att ålägga skyldigheter motsvarar möjligheterna att införa skyldigheter enligt artikel 68.3 i kodexdirektivet. Enligt artikel 68.3 i kodexdirektivet får de nationella regleringsmyndigheterna införa andra tillträdesskyldigheter än de som anges i kodexdirektivet endast i exceptionella situationer och med kommissionens samtycke. Momentet motsvarar paragrafens gällande 1 mom., men på finska förenhetligas ordalydelsen i momentet med ordalydelsen i bestämmelserna om annat betydande marknadsinflytande så att ordet velvoite byts ut mot velvollisuus. Genom momentet genomförs artiklarna 67.4 och 68.2–68.4 i kodexdirektivet. 

Det föreslås att ett nytt 2 mom. fogas till paragrafen. Bestämmelsen gäller sådana företag med betydande marknadsinflytande vars betydande marknadsinflytande i enlighet med 52 § 10 mom. har ansetts sträcka sig till en till den relevanta marknaden närliggande marknad. Genom bestämmelsen begränsas de skyldigheter som kan åläggas en närliggande marknad, eftersom den enligt bestämmelsen endast kan åläggas skyldigheter enligt 68–71 och 74 §. Genom det föreslagna momentet genomförs artikel 63.3 i kodexdirektivet. 

I paragrafen föreslås ett nytt 3 mom. enligt vilket Transport- och kommunikationsverket, när det överväger att ålägga skyldigheter enligt 1 och 2 mom., ska bedöma om de skyldigheter som ålagts med stöd av 55 §, kommersiella erbjudanden om nyttjanderätt eller skyldigheter som tidigare ålagts med stöd av 53, 53 a eller 54 § räcker till för att trygga slutanvändarnas intressen. Vid bedömningen av om de kommersiella avtalen är tillräckliga ska man granska de nya utvecklingstendenserna på marknaden, vilka kan inverka på konkurrensdynamiken på marknaden. Sådana kommersiella avtal kan vara till exempel saminvesteringsavtal. Transport- och kommunikationsverket ska dock ha möjlighet att ålägga företag med betydande marknadsinflytande skyldigheter i enlighet med denna paragraf, om ett företag med betydande marknadsinflytande till exempel säger upp ett kommersiellt avtal eller om villkoren i avtalet inte i tillräcklig utsträckning tryggar slutanvändarnas intressen. Genom det föreslagna momentet genomförs artikel 73.2 i kodexdirektivet. 

Det föreslagna 4 mom. motsvarar i huvudsak 2 mom. i den gällande lagen. Det föreslås dock att momentet ändras så att det i fortsättningen hänvisas inte bara till 1 mom. utan också till 2 mom. som gäller vissa marknader närliggande marknader. I förteckningen i momentet över de omständigheter som Transport- och kommunikationsverket ska beakta när det ålägger skyldigheter görs dessutom några ändringar i enlighet med kodexdirektivet. Transport- och kommunikationsverket ska när det beaktar investeringar som gjorts och risker som tagits av företag med betydande marknadsinflytande särskilt beakta investeringar i nät med mycket hög kapacitet. Transport- och kommunikationsverket ska säkerställa att villkoren för de skyldigheter som hänför sig till överlåtelse av nyttjanderätt till ny infrastruktur återspeglar de omständigheter som ligger till grund för investeringsbeslutet, med beaktande av till exempel kostnaderna för idrifttagande, den förväntade utnyttjandeandelen för de nya produkterna och tjänsterna samt de förväntade prisnivåerna för slutkunderna. När Transport- och kommunikationsverket bedömer behovet av att trygga konkurrensen på lång sikt, ska verket särskilt beakta en ekonomiskt effektiv konkurrens inom infrastrukturen och investeringsmodeller som stöder en hållbar konkurrens, såsom modeller som baserar sig på saminvesteringar. Dessutom åläggs Transport- och kommunikationsverket en skyldighet att beakta den förväntade tekniska utveckling som påverkar planeringen och förvaltningen av nätet samt behovet av att säkerställa teknikneutralitet som gör det möjligt för parterna att planera och förvalta sina egna nät. Förteckningen i momentet är riktgivande och Transport- och kommunikationsverket ska således beakta alla sådana omständigheter som gör att verket kan bedöma om de skyldigheter som åläggs är ändamålsenliga och proportionerliga. Genom momentet genomförs artikel 68.1 och 68.4 i kodexdirektivet. 

Det föreslagna 5 mom. motsvarar gällande 3 mom. 

Det föreslagna 6 mom. motsvarar i huvudsak 4 mom. i den gällande lagen. I momentet föreskrivs om de villkor på vilka Transport- och kommunikationsverket ska ändra sitt beslut om skyldigheter som åläggs företag med betydande marknadsinflytande. Till momentet fogas en hänvisning till det nya 2 mom. så att grunderna för ändring även i fortsättningen gäller situationer där ett företag med betydande marknadsinflytande har ålagts skyldigheter på relevanta marknader närliggande marknader. Genom momentet genomförs artikel 67.6 i kodexdirektivet. 

53 a §.Skyldigheter för företag med betydande inflytande som är verksamma endast på grossistmarknaden. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs om de skyldigheter som Transport- och kommunikationsverket kan ålägga ett företag med betydande marknadsinflytande som är verksamt endast på grossistmarknaden. Ett företag som är verksamt endast på grossistmarknaden kan i princip åläggas endast tillträdesskyldigheter enligt 56 § 3 mom., samtrafikskyldigheter enligt 61 §, tekniska skyldigheter enligt 67 §, icke-diskrimineringsskyldigheter enligt 68 § samt sådana skyldigheter att tillämpa en rättvis och rimlig prissättning som avses i 71 § 2 mom. 3 punkten. 

Det är möjligt att ålägga skyldigheter, om det är motiverat på basis av en marknadsanalys och en förhandsbedömning av verksamheten i ett företag med betydande marknadsinflytande som är verksamt endast på grossistmarknaden. Ett företag som är verksamt endast på grossistmarknaden definieras i 3 §. Genom momentet genomförs artikel 80.1 och 80.2 i kodexdirektivet. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska Transport- och kommunikationsverket ändra ett sådant beslut som avses i 1 mom., om det sker betydande förändringar i de omständigheter som beslutet grundade sig på. I synnerhet ska beslutet ändras, om företaget inte längre kan betraktas som ett företag som är verksamt endast på grossistmarknaden. De företag som avses i 1 mom. ska utan oskäligt dröjsmål underrätta Transport- och kommunikationsverket om betydande förändringar. Genom momentet genomförs artikel 80.3 i kodexdirektivet. 

Enligt det föreslagna 3 mom. ska Transport- och kommunikationsverket dessutom ändra ett beslut som avses i 1 mom., om verket på basis av de villkor som ett företag med betydande marknadsinflytande som är verksamt endast på grossistmarknaden erbjuder sina kunder bedömer att det har uppstått eller sannolikt kommer att uppstå konkurrensproblem som påverkar användarna negativt samt vid behov genom sitt beslut utöver de skyldigheter som avses i 1 mom. ålägga företaget skyldigheter enligt 56 § 1 och 2 mom., 69–71 och 74 §. Genom momentet genomförs artikel 80.4 i kodexdirektivet. 

54 §. Skyldigheter för företag med betydande inflytande på detaljistmarknaden. Det föreslås att ett nytt 3 mom. fogas till paragrafen. Enligt momentet kan Transport- och kommunikationsverket för att uppnå de mål som avses i 1 mom. och för att skydda slutanvändarnas intressen dessutom ålägga ett företag med betydande inflytande på detaljistmarknaden en skyldighet att iaktta de maximipriser som Transport- och kommunikationsverket har fastställt, en kostnadsorienterad prissättning, prissättningen på motsvarande marknader eller skyldigheter i fråga om övervakningen av prissättningen. Företag med betydande marknadsinflytande kan åläggas skyldigheter på detaljistmarknaden endast om inga av de skyldigheter som åläggs på grossistmarknaden är tillräckliga för att åtgärda problem som upptäckts på marknaden. Tröskeln för åläggande av skyldigheter på detaljistmarknaden är således hög och åläggandet kan anses vara en exceptionell åtgärd. Genom momentet genomförs artikel 83.2 i kodexdirektivet. 

Eftersom ett nytt moment fogas till paragrafen föreslås det som en teknisk ändring att gällande 3 mom. blir ett nytt 4 mom. och gällande 4 mom. ett nytt 5 mom. 

55 §. Skyldigheter som åläggs på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande. Utgångspunkten för kodexdirektivet är att avtal om nyttjanderätter och samtrafik mellan teleföretag ska ingås på kommersiell basis. Transport- och kommunikationsverket ska dock, om kommersiella förhandlingar misslyckas, ha befogenhet att i slutanvändarnas intresse säkerställa adekvat tillträde, samtrafik och interoperabilitet för tjänster. Transport- och kommunikationsverket kan i enlighet med det föreslagna 1 mom. säkerställa möjligheten för olika aktörers nät att nå varandra till exempel genom att ålägga teleföretag som kontrollerar tillträdet till slutanvändarna proportionerliga skyldigheter. 

Detta kan behövas i synnerhet i situationer där det på marknaden ännu finns stora skillnader i förhandlingsstyrka mellan olika företag och där vissa företag är beroende av andra företag. Transport- och kommunikationsverket ska säkerställa att alla teleföretag, oavsett storlek och affärsmodell, kan bedriva samtrafik enligt skäliga villkor, i syfte att säkerställa slutanvändarnas möjligheter att nå varandra. Dessutom ska det i särskilda situationer vara möjligt att ålägga även andra än teleföretag skyldigheter, om det uttryckligen föreskrivs om saken i 7 a kap. 

Enligt det föreslagna 1 mom. kan Transport- och kommunikationsverket genom sitt beslut ålägga även andra teleföretag än teleföretag med betydande marknadsinflytande bland annat skyldigheter som gäller nyttjanderätt och samtrafik. Med skyldigheter som ålagts på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande avses i denna lag skyldigheter som kan åläggas vilket teleföretag som helst oberoende av om företaget har en betydande marknadsställning eller inte. 

Det föreslagna momentet motsvarar i huvudsak 1 mom. i den gällande paragrafen. För att förtydliga lagens struktur föreslås det att de bestämmelser på basis av vilka det är möjligt att ålägga skyldigheter på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande samlas i ett nytt 7 a kap. Som en följd av detta föreslås det att bestämmelsens hänvisningar ändras i momentet. Även i fortsättningen ska momentet innehålla en förteckning över de bestämmelser enligt vilka Transport- och kommunikationsverket kan ålägga skyldigheter på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande. Förutsättningarna för åläggande av skyldigheter framgår av den bestämmelse som det hänvisas till i 1 mom. Gemensamt för dem är ofta att det med tanke på slutanvändarnas intressen är nödvändigt att ålägga skyldigheten. I första hand ska teleföretag och andra företag på kommersiella grunder och i enlighet med de förfaranden som allmänt ska tillämpas och som Transport- och kommunikationsverket bestämmer avtala om samtrafik och nyttjanderätt. De skyldigheter som åläggs med stöd av det föreslagna momentet begränsar inte åläggandet av skyldigheter som åläggs med stöd av 53, 53 a och 54 §. Genom momentet genomförs artikel 61.1 och 61.2 i kodexdirektivet. 

Vid beredningen av ett beslut enligt det föreslagna 1 mom. ska Transport- och kommunikationsverket bedöma om enbart kommersiella avtal räcker för att möjliggöra samtrafik eller nyttjanderätt. Om de kommersiella avtalen inte är tillräckliga för att avhjälpa de problem som upptäckts, ska Transport- och kommunikationsverket bedöma om problemen kan avhjälpas genom ett beslut enligt det föreslagna 1 mom. Transport- och kommunikationsverket ska i sin bedömning beakta nuläget på marknaden, den förutsebara marknadsutvecklingen samt till exempel de skyldigheter som ålagts med stöd av 53, 53 a och 54 §. Innan beslut meddelas ska Transport- och kommunikationsverket ge kommissionen, Berec och andra EES-staters regleringsmyndigheter tillfälle att yttra sig i ärendet i enlighet med 82 §. Före anmälan till kommissionen ska Transport- och kommunikationsverket när det ålägger skyldigheter enligt 1 mom. höra teleföretag och användare i enlighet med lagens 310 §. 

I det föreslagna 3 mom. åläggs Transport- och kommunikationsverket en skyldighet att utvärdera resultaten av de skyldigheter och villkor som har ålagts med stöd av 1 mom. fem år efter det att skyldigheterna har ålagts. I övrigt motsvarar momentet det gällande momentet. Transport- och kommunikationsverket ska ändra eller återkalla de skyldigheter som ålagts med stöd av 1 mom., om det sker betydande förändringar i de omständigheter som utgör förutsättningar för åläggandet av skyldigheten. Transport- och kommunikationsverket ska meddela resultatet av utvärderingen i enlighet med förfarandena i 82, 83 och 310 §. Genom momentet genomförs artikel 61.5 i kodexdirektivet. 

55 a §. Skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande. Det föreslås att det till lagen fogas en ny 55 a §. I paragrafen samlas de skyldigheter i anslutning till överlåtelse av nyttjanderätt som åläggs på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande. Samtidigt förenhetligas bestämmelserna om befogenhet att ålägga skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande så att de motsvarar bestämmelserna i kodexdirektivet. Det föreslås att den gällande 57 §, som gäller åläggande av skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt, upphävs.  

Enligt den föreslagna paragrafen kan Transport- och kommunikationsverket genom ett beslut enligt 55 § ålägga teleföretag och andra ägare av ledningar och kablar en skyldighet att på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande överlåta nyttjanderätt till ledningar och kablar samt tillhörande faciliteter i byggnader eller fram till den i beslutet angivna första koncentrations- eller distributionspunkten utanför byggnaden, om parallell anläggning av ledningar och kablar är ekonomiskt ineffektivt eller fysiskt omöjligt. Med parallell anläggning avses i detta sammanhang i första hand utbyggnad av överlappande nät. Transport- och kommunikationsverket kan ställa sådana villkor särskilt på rimlig begäran. För att tillgodose slutanvändarnas intressen och trygga konkurrensen kan Transport- och kommunikationsverket ålägga alla ägare av ledningar och kablar skyldigheter oberoende av om de är teleföretag eller inte. I Finland ägs fastigheters och byggnaders interna kommunikationsnät i allmänhet av husbolaget eller de boende själva, varför det för en effektiv tillämpning av bestämmelsen är viktigt att skyldigheter vid behov kan åläggas även till exempel bostadsaktiebolag.  

När Transport- och kommunikationsverket överväger åläggandet av skyldigheter ska verket bedöma både den nuvarande replikerbarheten och eventuella tekniska och ekonomiska hinder för replikerbarhet i framtiden. Skyldigheter kan åläggas endast om de är motiverade och proportionella för att åstadkomma en hållbar konkurrens på den relevanta marknaden, eftersom åläggandet av skyldigheter kan försvaga investeringsincitamenten och stärka dominerande aktörers ställning. Det faktum att det redan finns flera överlappande infrastrukturer i byggnaden räcker inte som bevis på att näten är replikerbara. Åläggandet av tillträdesskyldigheter i enlighet med det föreslagna momentet utesluter eller begränsar inte skyldigheterna enligt 111 § att överlåta nyttjanderätten till ledig kapacitet i en fastighets eller en fastighetsgrupps interna kommunikationsnät, utan gör det möjligt att ålägga en särskild tillträdesskyldighet utöver tillämpningen av 111 §, om det är nödvändigt. De skyldigheter som Transport- och kommunikationsverket ålägger i enlighet med detta moment ska vara förenliga med eventuella beslut som fattats med stöd av 111 § 2 mom.  

Enligt det föreslagna 2 mom. kan Transport- och kommunikationsverket förena skyldigheten enligt 1 mom. med bestämmelser om nyttjanderätt till ledningar och kablar samt tillhörande faciliteter och tjänster, om öppenhet och icke-diskriminering, om fördelning av kostnaderna för nyttjanderätt samt om eventuell anpassning för att beakta riskfaktorer.  

Enligt det föreslagna 3 mom. kan Transport- och kommunikationsverket ålägga skyldighet att överlåta nyttjanderätt bortom den första koncentrations- eller distributionspunkten, om de ekonomiska eller fysiska hindren för parallell anläggning av ledningar och kablar är så stora och bestående att den skyldighet som ålagts enligt 1 mom. inte räcker till för att förhindra att konkurrensen minskar avsevärt ur slutanvändarnas synvinkel i den nuvarande marknadssituationen eller i den marknadssituation som håller på att uppstå. Transport- och kommunikationsverket kan ålägga skyldighet att överlåta nyttjanderätt på rättvisa och skäliga villkor till en punkt som är tillräckligt nära slutanvändarna för att vara kommersiellt lönsam. Skyldigheterna kan utsträckas endast till en punkt så nära slutanvändarna som möjligt till vilken ett tillräckligt antal slutanvändare kan anslutas. Skyldigheterna enligt det föreslagna momentet kan behövas särskilt i områden där ibruktagandet av alternativ infrastruktur är mer riskfyllt ur företagsekonomisk synvinkel, till exempel i glesbygden. Därför skulle skyldigheter sannolikt åläggas mer sällan i områden med många hushåll.  

När Transport- och kommunikationsverket fastställer punkten ska det så långt som möjligt beakta Berecs riktlinjer och välja koncentrations- eller distributionspunkt i enlighet med dem. Ju närmare slutanvändarna är, desto mer kan det anses gagna konkurrensen om infrastruktur och anläggningen av nät med mycket hög kapacitet. Därför ska Transport- och kommunikationsverket i första hand ålägga skyldigheter i enlighet med 1 mom. Transport- och kommunikationsverket kan förena skyldigheten med aktiva eller virtuella tillträdesskyldigheter om det är berättigat av tekniska och ekonomiska skäl. Transport- och kommunikationsverket kan inkludera dessa skyldigheter i skyldigheten att överlåta nyttjanderätt, om nyttjanderätt till passiva nätelement skulle vara ekonomiskt ineffektivt eller fysiskt omöjligt att genomföra och om verket anser att tillträdesskyldighetens syften inte nås utan skyldigheter som gäller aktiva och virtuella tillträdesskyldigheter.  

Vid bedömningen av replikerbarheten ska Transport- och kommunikationsverket göra en marknadsutredning som innehåller en tillräcklig ekonomisk bedömning av marknadsförhållandena utifrån vilken kriterierna för åläggande av skyldigheter enligt det föreslagna momentet kan bedömas. Med marknadsutredning avses inte en marknadsanalys enligt 52 §, och de skyldigheter som åläggs med stöd av det föreslagna momentet förutsätter inte att företaget har betydande marknadsinflytande. Transport- och kommunikationsverket ska dock vid behov beakta de skyldigheter som har ålagts på grund av betydande marknadsinflytande och undersöka om åläggandet av skyldigheter kan stärka ställningen för ett företag som anses ha betydande marknadsinflytande. 

Berec offentliggör relevanta riktlinjer senast den 21 december 2020. I riktlinjerna fastställs den första koncentrations- och distributionspunkten samt en punkt bortom den första koncentrations- eller distributionspunkten till vilken ett tillräckligt stort antal slutanvändare kan anslutas för att ett effektivt företag ska kunna undanröja mycket betydande hinder för parallell anläggning. I riktlinjerna fastställs dessutom vilka typer av anläggning av nät som kan betraktas som nya, vilka projekt som kan betraktas som små och vilka ekonomiska eller fysiska hinder för parallell anläggning som är nya och bestående.  

Enligt det föreslagna 4 mom. får Transport- och kommunikationsverket inte ålägga skyldigheter enligt 3 mom., om ett företag som bedriver verksamhet endast på grossistmarknaden i enlighet med den föreslagna 53 a § tillhandahåller andra teleföretag ett motsvarande alternativ genom vilket teleföretagen kan få nyttjanderätt till andras ledningar, kablar eller tillhörande faciliteter på rättvisa, icke-diskriminerande och skäliga villkor. 

Enligt det föreslagna 5 mom. kan Transport- och kommunikationsverket med avvikelse från 4 mom. genom sitt beslut ålägga skyldigheter enligt 3 mom., om ett nät som innehas av ett företag som är verksamt endast på grossistmarknaden är offentligt finansierat.  

Enligt det föreslagna 6 mom. kan Transport- och kommunikationsverket tillämpa 4 mom. också på sådana teleföretag som tillhandahåller nyttjanderätt till ett nät med mycket hög kapacitet på rättvisa, icke-diskriminerande och skäliga villkor.  

Transport- och kommunikationsverket får inte ålägga skyldigheter enligt 3 mom., om skyldigheterna skulle äventyra den ekonomiska och finansiella hållbarheten för anläggningen av ett nytt nät. Möjligheten att anlägga ett nytt nät kan äventyras till exempel i fråga om små lokala bredbandsprojekt.  

Genom det föreslagna 7 mom. lämnas sådan verksamhet i säkerhetsnät som avses i lagen om verksamheten i den offentliga förvaltningens säkerhetsnät utanför paragrafens tillämpningsområde. Enligt momentet får Transport- och kommunikationsverket inte ålägga ägare av ledningar och kablar en skyldighet enligt 1 och 3 mom. i den föreslagna paragrafen om ledningarna och kablarna i fråga används i sådan verksamhet i säkerhetsnät som avses i lagen om verksamheten i den offentliga förvaltningens säkerhetsnät (10/2015).  

Genom paragrafen genomförs artikel 61.3 i kodexdirektivet.  

55 b §. Skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt till elektroniska programguider och programmeringsgränssnitt. I paragrafen föreskrivs det om Transport- och kommunikationsverkets möjlighet att ålägga skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt till elektroniska programguider (EPG, electronic programme guide) och programmeringsgränssnitt (API, application programming interface). Bestämmelsen motsvarar 57 § 1 mom. 2–3 punkten i den gällande lagen. Det föreslås att skyldigheterna på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande samlas i ett nytt 7 a kap., och därför föreslås det att bestämmelsen flyttas från den gällande paragrafen till den nya 55 b §. Dessutom ska paragrafen förenhetligas med ordalydelsen i direktivet, vilket innebär att det i fortsättningen utöver digitala televisions- och radiosändningar hänvisas till tilläggstjänster till dem. Tilläggstjänster kan vara till exempel programrelaterade tjänster som särskilt utformats för att förbättra tillgängligheten för slutanvändare med funktionsnedsättning samt programrelaterade uppkopplade tv-tjänster. Genom paragrafen genomförs artikel 61.2 d i kodexdirektivet.  

55 c §. Skyldigheter som gäller gemensamt utnyttjande av passiv infrastruktur och lokala roamingavtal på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande. I den föreslagna 55 c § föreskrivs om möjligheten att på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande ålägga skyldigheter som gäller gemensamt utnyttjande av passiv infrastruktur i anslutning till tillhandahållande av trådlöst bredband samt lokala roamingavtal. 

Enligt det föreslagna 1 mom. kan Transport- och kommunikationsverket genom ett beslut enligt 55 § på basis av någon annan omständighet än betydande marknadsinflytande ålägga ett teleföretag skyldighet att gemensamt utnyttja passiv infrastruktur och skyldighet att ingå lokala avtal om roaming. Med passiv infrastruktur avses här en del av ett nät som är avsedd att rymma andra delar av nät utan själv blir en aktiv del av ett nät. Transport- och kommunikationsverket kan ålägga en skyldighet, om det är direkt behövligt för att tillhandahålla lokala tjänster som baserar sig på användningen av radiofrekvenser och om det inte är möjligt för andra företag att få nyttjanderätt till motsvarande infrastruktur på rättvisa och skäliga villkor. Transport- och kommunikationsverket kan ålägga en skyldighet endast om det i ett område finns oöverstigliga ekonomiska eller fysiska hinder för att på marknadsvillkor ta i bruk den infrastruktur som används för att tillhandahålla nät eller tjänster som kräver radiofrekvenser, och slutanvändarna därför har mycket begränsade möjligheter att få tillträde till nätet eller använda tjänsterna. Syftet med det gemensamma utnyttjandet av passiv infrastruktur enligt det föreslagna momentet är att maximera tillgången till förbindelser med mycket hög kapacitet överallt. I synnerhet kan det vara behövligt att ålägga skyldigheter i glesbygdsområden och andra områden där det i praktiken inte är möjligt att anlägga nät parallellt, vilket innebär att slutanvändarna skulle riskera att bli utan förbindelser. Att ålägga skyldigheter som gäller gemensamt utnyttjande av passiv infrastruktur kan i enlighet med skäl 158 till kodexdirektivet betraktas vara en prioriterad åtgärd i förhållande till ingående av lokala roamingavtal.  

Enligt det föreslagna 2 mom. ska Transport- och kommunikationsverket vid åläggandet av de skyldigheter som avses i 1 mom. beakta behovet av att maximera bredbandsförbindelserna i Europeiska unionen, längs de viktigaste trafikvägarna och i särskilda områden, utbudet av tjänster för användarna och tjänsternas kvalitet, effektiv användning av radiofrekvenser, den tekniska genomförbarheten i fråga om gemensamt utnyttjande och därmed förbundna villkor, konkurrensen på infrastruktur- och tjänstenivå, teknisk innovation och skapande av incitament för att ta i bruk infrastrukturen.  

Enligt det föreslagna 3 mom. kan Transport- och kommunikationsverket ålägga tillträdesskyldigheter enligt 1 mom. också till aktiv infrastruktur, det vill säga en del av ett nät som innehåller aktiva delar av nätet, om skyldigheterna enligt 1 mom. inte räcker till för att avhjälpa situationen. I en sådan situation kan Transport- och kommunikationsverket flexibelt välja den skyldighet om gemensamt utnyttjande eller den tillträdesskyldighet som bäst lämpar sig för situationen och som är proportionerlig och motiverad i situationen.  

Enligt det föreslagna 4 mom. kan Transport- och kommunikationsverket ålägga skyldigheter enligt 1 mom. endast om möjligheten att ålägga skyldigheter tydligt har konstaterats vid beviljande av nätkoncession enligt 6 § 1 mom. eller av radiotillstånd enligt 39 § 1 mom. I praktiken ska möjligheten meddelas till exempel i meddelandet om ledigförklaring av nätkoncessioner.  

I samband med avgörande av tvister enligt 314 § kan enligt det föreslagna 5 mom. Transport- och kommunikationsverket påföra den som fått nyttjanderätt till infrastruktur enligt 1 mom. en skyldighet att på det område som omfattas av skyldigheten enligt 1 mom. ge den som innehar infrastruktur rätt till gemensamt utnyttjande av de radiofrekvenser som den som fått nyttjanderätt har rätt att använda. Genom paragrafen genomförs artikel 61.4 i kodexdirektivet.  

55 d §. Samtrafikskyldighet på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande. Enligt den föreslagna paragrafen kan Transport- och kommunikationsverket genom ett beslut enligt 55 § ålägga ett teleföretag som administrerar användarnas förbindelser till ett kommunikationsnät samtrafikskyldighet och skyldighet att tillhandhålla interoperabla tjänster. Paragrafens 1 mom. motsvarar till sitt innehåll den gällande 62 §. Det föreslås att skyldigheterna på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande samlas i ett nytt 7 a kap., och därför föreslås det att bestämmelsen flyttas från den gällande paragrafen till den nya 55 d §. Syftet med att skilja mellan skyldigheter som åläggs på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande och skyldigheter som åläggs på grund av betydande marknadsinflytande är att förtydliga lagens struktur och underlätta tillämpningen av den. Dessutom förtydligas momentet genom att det förenhetligas med ordalydelsen i kodexdirektivet. Med slutanvändares möjlighet att nå varandra avses även i fortsättningen konnektivitet mellan näten så att det säkerställs att tjänsterna för användarna fungerar. Genom momentet genomförs artiklarna 61.2 a och 61.2 b i kodexdirektivet.  

Enligt det föreslagna 2 mom. kan Transport- och kommunikationsverket ålägga en sådan skyldighet som avses i 1 mom. 2 punkten att tillhandahålla interoperabla tjänster även för leverantörer av nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster, om tjänsten är betydande i fråga om omfattning och användarkrets. Med betydande avses i princip att en betydande del av slutanvändarna ska använda tjänsten som huvudsaklig tjänst eller som enda kommunikationsform till exempel i stället för nummerberoende kommunikationstjänster. Transport- och kommunikationsverket kan ålägga en sådan skyldighet endast i motiverade fall där Europeiska kommissionen har godkänt genomförandeåtgärder i saken och det är nödvändigt för att säkerställa slutanvändarnas möjlighet att nå varandra och interoperabiliteten hos interpersonella kommunikationstjänster, om interoperabiliteten annars skulle äventyras. Genom momentet genomförs artiklarna 61.2 c och 61.2 ii i kodexdirektivet. 

Skyldigheten enligt det föreslagna 2 mom. kan åläggas endast leverantörer av nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster. Skyldigheten kan dock gälla sådana tjänsters interoperabilitet med nummerberoende tjänster. Med nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster avses enligt den föreslagna 11 a-punkten i 2 § en kommunikationstjänst som inte använder allmänt tilldelade nummerresurser, det vill säga ett eller flera nummer i nationella eller internationella nummerplaner. För närvarande är nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster bland annat WhatsApp och Facebook Messenger, genom vilka användarna kan sända meddelanden som liknar textmeddelanden eller ringa samtal, men som dock inte fungerar med hjälp av ett eller flera nummer i nummerplaner. De nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänsterna förväntas öka i framtiden, vilket kan leda till brister i interoperabiliteten mellan olika kommunikationstjänster och hindra vissa aktörer från att komma in på marknaden. Det föreslagna momentet gör det möjligt för Transport- och kommunikationsverket att ålägga sådana aktörer skyldighet att tillhandahålla interoperabla tjänster, om detta anses nödvändigt för att säkerställa slutanvändarnas möjligheter att nå varandra.  

Skyldigheter kan dock åläggas endast om alla villkor i lagen uppfylls, vilket innebär att det endast är möjligt om kommissionen godkänner genomförandeåtgärder i saken. Kommissionen får godkänna genomförandeåtgärder endast om slutanvändarnas möjlighet att nå varandra är hotad i minst tre av Europeiska unionens medlemsstater. När kommissionen godkänner genomförandeåtgärderna ska den så noggrant som möjligt beakta Berecs yttrande, som ska innehålla en faktabaserad bedömning av marknadsläget i Europeiska unionen. Kommissionen kan anta genomförandeåtgärder om den på grundval av Berecs yttrande och annat material anser att de nationella regleringsmyndigheterna bör överväga regleringsåtgärder. Genom genomförandeåtgärderna preciseras arten av och tillämpningsområdet för de skyldigheter som eventuellt åläggs. Genomförandeåtgärderna ska godkännas genom ett granskningsförfarande i kommissionens kommunikationskommitté. I kommunikationskommittén ingår företrädare för Europeiska unionens medlemsstater.  

Efter det att kommissionens genomförandeåtgärder har antagits ska Transport- och kommunikationsverket bedöma om det är nödvändigt och motiverat att ålägga skyldigheter enligt 2 mom. på nationell nivå för att säkerställa slutanvändarnas möjligheter att nå varandra. En nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst kan anses vara betydande i fråga om omfattning och användarkrets, om tjänsteleverantörens geografiska täckning och antalet slutanvändare uppnår en kritisk massa för att säkerställa att slutanvändarna kan nå varandra. Skyldigheter kan vanligen inte åläggas sådana leverantörer av nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster vars tjänster används av ett litet antal slutanvändare eller vars geografiska täckning är begränsad.  

Enligt det föreslagna 3 mom. kan Transport- och kommunikationsverket förena skyldigheten enligt 2 mom. med proportionella skyldigheter som gäller offentliggörande, tillåtelse till användning, ändring och spridning av relevanta uppgifter som lämnats av myndigheter och andra tjänsteleverantörer samt skyldighet att använda europeiska eller internationella standarder och specifikationer. Standarderna kan vara exempelvis europeiska eller internationella standarder. Kommissionen ska offentliggöra en förteckning över standarder och specifikationer för tillhandahållande av tjänster, tekniska gränssnitt och nätfunktioner. Transport- och kommunikationsverket ska uppmuntra användningen av dessa standarder och specifikationer endast i den utsträckning det är nödvändigt för att säkerställa interoperabilitet för tjänster och för att öka användarnas valmöjligheter. Genom momentet genomförs artikel 61.2 i i kodexdirektivet.  

55 e §. Samlokalisering och gemensamt utnyttjande Det föreslås att den föreslagna bestämmelsen om samlokalisering och gemensamt utnyttjande flyttas från 58 § i den gällande lagen till 55 e § i det nya 7 a kap. eftersom alla skyldigheter som åläggs på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande föreslås bli samlade i samma kapitel. Den föreslagna paragrafens 1 mom. motsvarar 58 § 1 mom. i den gällande lagen. Genom momentet genomförs artikel 44.1 i kodexdirektivet.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs om de förutsättningar under vilka Transport- och kommunikationsverket kan ålägga skyldigheter som gäller samlokalisering och gemensamt utnyttjande. Enligt momentet kan Transport- och kommunikationsverket ålägga en skyldighet enligt 1 mom. om byggandet eller placeringen inte annars kan ordnas på ett tillfredsställande sätt och till rimlig kostnad. Hindren för byggande eller placering kan hänföra sig till exempel till miljön, folkhälsan, den allmänna säkerheten eller målen för stads- och regionplaneringen.  

Möjligheten att utnyttja system eller egendom gemensamt antas minska de miljökostnader som föranleds av anläggningen av kommunikationsnät. Transport- och kommunikationsverket kan ålägga skyldigheter enligt 1 mom. till exempel i situationer där utrymmet under jord är överanvänt eller ett naturligt hinder måste överskridas. Transport- och kommunikationsverket ska samordna olika krav när det ålägger skyldigheter. En förutsättning är dessutom att skyldigheten inte oskäligt hindrar eller begränsar nätföretagets eget utnyttjande. Det föreslås att det till paragrafen fogas en uttrycklig förutsättning att de skyldigheter som Transport- och kommunikationsverket ålägger ska vara opartiska, öppna, icke-diskriminerande och proportionerliga. Transport- och kommunikationsverket ska höra alla berörda parter innan skyldigheten åläggs i enlighet med 310 §. Det föreslagna 2 mom. motsvarar till övriga delar 58 § 2 mom. i den gällande lagen. Genom momentet genomförs artikel 44 i kodexdirektivet.  

Det föreslagna 3 mom. motsvarar 58 § 3 mom. i den gällande lagen. Genom momentet genomförs artikel 44.1 i kodexdirektivet.  

55 f §. Prissättning av samtalsterminering i telefonnät. I paragrafen begränsas Transport- och kommunikationsverkets befogenhet att ålägga skyldigheter vid prissättning av nyttjanderätt och samtrafik enligt 71 § när det gäller prissättningen av samtalsterminering i telefonnät, det vill säga så kallade termineringspriser. I regel ska maximipriserna för samtalsterminering fastställas enhetligt i Europeiska unionen genom kommissionens genomförandeakt. Transport- och kommunikationsverket kan ålägga prissättningsskyldigheter i fråga om ersättningar som tas ut för samtalsterminering i telefonnät endast när kommissionen inte fastställer pristak och villkoren enligt det föreslagna 2 mom. uppfylls.  

Syftet med den föreslagna ändringen är att förebygga konkurrensproblem inom terminering av röstsamtal i grossistledet. Kommissionens analys av utbytbarhet i utbuds- och efterfrågeledet visar att det varken i dag eller inom en nära framtid finns några ersättande produkter eller tjänster för terminering av röstsamtal i grossistledet som skulle begränsa viljan och möjligheten att höja priserna över kostnadsnivån. Hittills har Europeiska unionens medlemsstater själva ålagt prissättningsskyldigheter i fråga om samtalsterminering. Genom den föreslagna 55 f § genomförs artiklarna 75.1 och 75.2 i kodexdirektivet. 

I det föreslagna 1 mom. föreskrivs om ett undantag från Transport- och kommunikationsverkets befogenhet enligt 71 § att ålägga teleföretag prissättningsskyldigheter. Teleföretagen ska i fortsättningen prissätta samtalsterminering enligt 65 § 3 mom. i enlighet med kommissionens delegerade akt som avses i artikel 75 i kodexdirektivet. I akten kommer det att fastställas maximipriser för terminering av röstsamtal i mobila och fasta nät på unionsnivå. Kommissionen får genom en delegerad akt fastställa maximipriser för terminering av röstsamtal i både fasta och mobila nät eller endast för en av dessa. De fastställda maximipriserna ska gälla alla teleföretag som tillhandahåller tjänster för terminering av röstsamtal i fasta eller mobila nät. Kommissionen ska anta akten senast den 31 december 2020 och vart femte år bedöma behovet av de maximipriser som anges i den delegerade akten. I den delegerade akten föreskrivs också om de situationer eller särskilda omständigheter under vilka en särskild övergångsperiod kan tillämpas på maximipriserna. En eventuell övergångstid på 12 månader kan vara möjlig till exempel med beaktande av den nuvarande prissättningen av terminering av röstsamtal i Finland, som är högre än i resten av Europa.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs om den situation där kommissionen på basis av femårsgranskningen beslutar att inte fastställa gemensamma unionsomfattande maximipriser för termineringsavgifter för antingen fasta nät eller mobilnät. I detta fall kan Transport- och kommunikationsverket utifrån en marknadsanalys bedöma om det i Finland finns behov av att ålägga teleföretagen skyldigheter i fråga om termineringspriserna. Om Transport- och kommunikationsverket ålägger prissättningsskyldigheter i fråga om dessa priser, ska verket iaktta de principer, kriterier och parametrar som anges i statsrådets förordning. Innan beslut om skyldigheter fattas ska Transport- och kommunikationsverket höra kommissionen, Organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation och regleringsmyndigheterna i de övriga EES-länderna i enlighet med de föreslagna 82 och 83 § samt företrädare för teleföretag och användare i enlighet med 310 §.  

Enligt det föreslagna 3 mom. ska Transport- och kommunikationsverket årligen till kommissionen och Organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation rapportera om tillämpningen av prissättning av samtalsterminering. Genom det föreslagna momentet genomförs artikel 75.3 i kodexdirektivet. 

56 §. Skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt på grund av betydande marknadsinflytande. I den föreslagna paragrafen föreskrivs om de skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt som Transport- och kommunikationsverket kan ålägga företag med betydande marknadsinflytande. Den gällande 56 § har gjort det möjligt att ålägga liknande skyldigheter, men det föreslås att det till paragrafen fogas nya skyldigheter som Transport- och kommunikationsverket kan ålägga genom sitt beslut. Dessutom ska en del av skyldigheterna prioriteras framför andra eventuella skyldigheter. 

Enligt det föreslagna 1 mom. kan Transport- och kommunikationsverket genom ett beslut enligt 53 eller 53 a § ålägga företag med betydande marknadsinflytande en skyldighet att överlåta rimlig nyttjanderätt till byggnadsteknisk infrastruktur. Till den byggnadstekniska infrastrukturen kan höra till exempel byggnader, ingångar till byggnader, ledningar i byggnader, master, antenner, torn, andra stödkonstruktioner, kabelkanaler, kabelbrunnar, tomma rör och kabelskåp. Förteckningen i momentet är inte uttömmande. Transport- och kommunikationsverket kan ålägga en skyldighet, om det behövs för utvecklingen av en hållbar konkurrensmarknad eller för tillgodoseendet av slutanvändarnas intressen. När Transport- och kommunikationsverket fastställer en skyldighet ska verket fastställa värdet av tillgångarna i den byggnadstekniska infrastruktur som är föremål för nyttjanderätten med hjälp av det regleringsmässiga redovisningsvärdet efter ackumulerade avskrivningar vid beräkningstidpunkten, indexerat med ett lämpligt prisindex, till exempel konsumentprisindex, och undantaget de tillgångar som är helt avskrivna, under en period av minst 40 år, men som fortfarande är i användning  

Momentet motsvarar i huvudsak gällande 1 mom. 3 punkten, men i det föreslagna momentet utvidgas möjligheten att bevilja nyttjanderätt också till bland annat tomma rör. I fortsättningen ska överlåtelse av nyttjanderätt till byggnadsteknisk infrastruktur vara den primära tillträdesskyldigheten i förhållande till andra skyldigheter som åläggs. Enligt kodexdirektivet bör åtgärder för nyttjanderätt till byggnadsteknisk infrastruktur prioriteras, eftersom de i allmänhet leder till en mer hållbar konkurrens även inom infrastruktursektorn. Tillgången till byggnadsteknisk infrastruktur förväntas ha mycket positiva effekter på konkurrensdynamiken på marknader i efterföljande led och bör därför utnyttjas som en självständig primär skyldighet och inte bara som en kompletterande korrigerande åtgärd i förhållande till andra skyldigheter. Enligt kodexdirektivet har beviljande av nyttjanderätt till byggnadsteknisk infrastruktur som kan användas för ett elektroniskt kommunikationsnät stor betydelse för en framgångsrik utbyggnad av nya nät, med tanke på de höga kostnaderna för att dubblera dem och de betydande besparingar som kan göras om de kan återanvändas. Samma mål eftersträvas också genom lagen om sambyggnad och samutnyttjande av nätinfrastruktur, där det föreskrivs om de villkor under vilka en nätaktör är skyldig att överlåta nyttjanderätt till sin fysiska infrastruktur eller att samtycka till en annan nätaktörs begäran om sambyggnad av fysisk infrastruktur och sambyggnad av nät. Eftersom lagstiftningen om sambyggnad och samutnyttjande ger nätaktörer olika grunder för att vägra bevilja nyttjanderätt enligt lag, behöver Transport- och kommunikationsverket ges befogenhet att genom sitt beslut förelägga specifika korrigeringsåtgärder för sådana situationer där ett företag med betydande marknadsinflytande äger tillgångar i byggnadsteknisk infrastruktur. Genom momentet genomförs artikel 72.1 i kodexdirektivet.  

Enligt det föreslagna 2 mom. kan Transport- och kommunikationsverket ålägga en skyldighet enligt 1 mom. också i fråga om infrastruktur som enligt en marknadsanalys enligt 52 § inte utgör en del av den relevanta marknaden, om verket anser att skyldigheten är behövlig och står i rätt proportion till de mål som anges i 1 §. Syftet med lagen är enligt 1 § att främja utbudet och användningen av elektroniska kommunikationstjänster samt att säkerställa att kommunikationsnät och kommunikationstjänster på skäliga villkor är tillgängliga för alla i hela landet. Syftet är också att trygga en effektiv och störningsfri användning av radiofrekvenser samt att främja konkurrensen och säkerställa att kommunikationsnäten och kommunikationstjänsterna är tekniskt utvecklade, håller god kvalitet, är driftsäkra och trygga samt har förmånliga priser. Lagen syftar också till att trygga den elektroniska kommunikationens konfidentialitet och att värna om integritetsskyddet. Syftet med bestämmelsen är att komplettera den skyldighet att bevilja nyttjanderätt som åläggs med stöd av lagen om sambyggnad och samutnyttjande av nätinfrastruktur samt med stöd av 1 mom. Gemensamt utnyttjande av befintlig byggnadsteknisk infrastruktur kan anses vara ett viktigt medel för att öka konkurrensen på marknader i efterföljande led och även för att sänka kostnaderna för att bygga ett nät. Genom momentet genomförs artikel 72.2 i kodexdirektivet.  

I 3 mom. föreskrivs om de skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt som Transport- och kommunikationsverket genom ett beslut enligt 53 eller 53 a § kan ålägga ett företag med betydande marknadsinflytande, om de skyldigheter som ålagts enligt 1 mom. inte i tillräcklig utsträckning främjar konkurrensen och slutanvändarnas intressen. Momentet motsvarar i huvudsak paragrafens gällande 1 mom. Momentet ändras dock så att de skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt som åläggs enligt momentet är sekundära i förhållande till de skyldigheter som åläggs med stöd av det föreslagna 1 mom. Med stöd av momentet är det möjligt att ålägga företag med betydande marknadsinflytande en skyldighet att överlåta också annan rimlig nyttjanderätt till kommunikationsnät eller till tillhörande tjänster eller tillhörande faciliteter som har samband med kommunikationsnät eller kommunikationstjänster. Transport- och kommunikationsverket kan ålägga en skyldighet att överlåta nyttjanderätt om det behövs för utvecklingen av en hållbar konkurrensmarknad inom detaljhandeln eller för att trygga slutanvändarnas intressen. I momentet ges också en förteckning över sådana skyldigheter som nyttjanderätten kan innehålla.  

Förteckningen motsvarar i huvudsak förteckningen i det gällande 1 mom. Den förenhetligas dock med förteckningen enligt artikel 73 i kodexdirektivet, så i momentet nämns i fortsättningen också möjligheten att ålägga skyldighet att överlåta nyttjanderätt till aktiva eller virtuella nätelement och tjänster, att avstå från att återkalla redan beviljad nyttjanderätt till faciliteter, att med god vilja förhandla med företag som begär nyttjanderätt och att tillhandahålla vissa tjänster i grossistledet till tredje part för återförsäljning. Förteckningen är dock inte uttömmande, eftersom skyldigheten att överlåta nyttjanderätt även i fortsättningen kan innehålla en skyldighet att överlåta någon annan rimlig nyttjanderätt enligt 1 mom. som kan jämställas med de nyttjanderätter som avses i 1–10 punkten. Genom momentet genomförs artiklarna 73.1 och 73.2 i kodexdirektivet. 

Det föreslagna 4 mom. gäller de villkor som kan förenas med den skyldighet att överlåta nyttjanderätt som avses i den föreslagna paragrafen. Momentet motsvarar i huvudsak paragrafens gällande 2 mom. Momentet ska dock ändras så att skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt i fortsättningen också ska kunna förenas med villkor som gäller ärlighet och rimlighet, utöver att det även i fortsättningen ska vara möjligt att förena dem med villkor som gäller tidsfrister. Dessutom ändras hänvisningarna i momentet så att de gäller 1–3 mom., som enligt förslaget ska gälla skyldigheter vid beviljande av nyttjanderätt. Genom momentet genomförs artikel 73.1 i kodexdirektivet.  

Det föreslagna 5 mom. motsvarar i huvudsak det gällande 3 mom. Till momentet fogas dock en hänvisning också till de skyldigheter som åläggs med stöd av det föreslagna 3 mom., så att hänvisningen även i fortsättningen ska gälla alla de skyldigheter som avses i den föreslagna paragrafen.  

57 §. Skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande. Det föreslås att paragrafen upphävs eftersom alla skyldigheter som åläggs på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande överförs till det föreslagna nya 7 a kap. och förenhetligas med bestämmelserna i kodexdirektivet. Det föreslås att det i fortsättningen föreskrivs i 55 a och 55 b § om skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande. 

58 §. Samlokalisering och gemensamt utnyttjande. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom alla skyldigheter som åläggs på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande överförs till det föreslagna nya 7 a kap. 

59 §. Eget bruk eller eget rimligt framtida behov. Det föreslås att hänvisningarna till 57 § stryks eftersom det föreslås att den paragrafen upphävs. I övrigt motsvarar innehållet i paragrafen den gällande lagen. 

60 §. Förhandlingsskyldighet. Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 3 mom., enligt vilket Transport- och kommunikationsverket ska ha befogenhet att meddela närmare föreskrifter om de förfaranden som ska tillämpas allmänt för beviljande av nyttjanderätt och samtrafik. Enligt artikel 61.1 i kodexdirektivet ska de nationella regleringsmyndigheterna offentliggöra de förfaranden som är tillämpliga för beviljande av nyttjanderätt och samtrafik. Ett ändamålsenligt sätt att på nationell nivå införa sådana förfaranden är genom föreskrifter, som Transport- och kommunikationsverket vid behov kan meddela. I föreskrifterna kan det fastställas förfaranden som hänför sig till de avtal om nyttjanderätter och samtrafik som teleföretag ingår på kommersiell basis, det vill säga närmast till de förhandlingar om samtrafik som avses i denna paragraf. Föreskrifterna ska dock inte gälla situationer där Transport- och kommunikationsverket ålägger skyldigheter som gäller överlåtelse av nyttjanderätt eller samtrafik med stöd av de föreslagna 53–55 eller 53 a §. Syftet med de allmänna förfarandena är att främja tillräckliga nyttjanderätter, samtrafik och tjänsternas interoperabilitet, vilket i sin tur kan främja uppnåendet av de mål som anges i 1 § genom ökad hållbar konkurrens och effektiva investeringar.  

Det finns stora skillnader i de finländska teleföretagens ställning på marknaden och i deras förhandlingspositioner. Syftet med de harmoniserade förfarandena är att säkerställa att företagen, oavsett storlek och affärsmodell, har tillgång till nyttjanderätter, samtrafik och interoperabilitet för tjänsterna på skäliga villkor. När Transport- och kommunikationsverket fastställer förfarandena ska det också beakta små och medelstora företags behov av nyttjanderätter, samtrafik och interoperabilitet för tjänsterna i synnerhet i geografiskt avgränsade områden. Dessutom ska Transport- och kommunikationsverket i den mån det är möjligt meddela anvisningar om tillämpningen av harmoniserade förfaranden.  

61 §. Samtrafikskyldighet på grund av betydande marknadsinflytande. Det föreslås att 1 mom. ändras i fråga om paragrafhänvisningen. I momentet hänvisas det till 53 §, som gäller skyldigheter för företag med betydande inflytande på grossistmarknaden, och till 53 a §, som gäller skyldigheter för företag med betydande inflytande som är verksamma endast på grossistmarknaden. I övrigt motsvarar momentet det gällande 1 mom.  

Det föreslås att 2 mom. ändras. I momentet stryks Transport- och kommunikationsverkets befogenhet att ålägga skyldighet att göra tjänster interoperabla med andra teleföretags tjänster. I fortsättningen kan sådana skyldigheter åläggas endast på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande i enlighet med den föreslagna 55 d §. Skyldigheter som åläggs på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande kan dock åläggas också företag med betydande marknadsinflytande. Enligt det föreslagna 2 mom. får Transport- och kommunikationsverket förena den samtrafikskyldighet som avses i 1 mom. med villkor som gäller, ärlighet, rimlighet och tidsfrister. Genom momentet genomförs artikel 73.1 i kodexdirektivet.  

Paragrafens 3 mom. motsvarar till sitt innehåll det gällande 3 mom.  

62 §. Samtrafikskyldighet på andra grunder. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom alla skyldigheter som åläggs på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande överförs till det föreslagna nya 7 a kap. 

65 §.Ersättning för användning av telefonnät. Den föreslagna paragrafen motsvarar i huvudsak 65 § i den gällande lagen med undantag för en ändring av 1 mom. Genom ändringen främjas kontakten med olika aktörer via mobiltelefoner och ändras regleringen så att den motsvarar det ursprungliga syftet, vilket var att ge den som ringer möjlighet till samtal till standardpris utan avgift för fjärrsamtal. Det föreslås att 1 mom. ändras så att accesspriset för riksomfattande abonnentnummer i fortsättningen inte får prissättas separat, vilket innebär att priserna för riksomfattande abonnentnummer i fortsättningen bestäms enligt abonnemangsavtalet och betalas endast till ett belopp som motsvarar den normala mobilsamtalsavgiften eller lokalsamtalsavgiften. Den föreslagna ändringen anses vara motiverad, eftersom det veterligen inte finns några egentliga kostnadsbaserade skäl till att riksomfattande abonnentnummer är klart dyrare än inrikessamtal. I och med den föreslagna ändringen är det i fortsättningen möjligt att tillämpa separat prissättning av samtalsoriginering endast på avgiftsfria nummer eller servicenummer, som närmare definieras i Transport- och kommunikationsverkets föreskrift (32 M). Eftersom en ändring av prissättningen av riksomfattande abonnentnummer kräver att teleföretagen och aktörerna både uppdaterar avtal och söker nya finansieringskällor, är det motiverat att i lagens ikraftträdandebestämmelser föreslå ett senare ikraftträdandedatum för tillämpningen av bestämmelsen. 

67 §. Tekniska skyldigheter vid överlåtelse av nyttjanderätt. Enligt den föreslagna paragrafen kan Transport- och kommunikationsverket i anslutning till skyldigheten att överlåta nyttjanderätt enligt 56 § och samtrafikskyldigheten enligt 61 § ålägga företag med betydande marknadsinflytande tekniska skyldigheter eller skyldigheter som gäller nyttjande av överlåtelseskyldigheten. Den föreslagna paragrafen motsvarar i huvudsak 67 § i den gällande lagen. I fortsättningen kan Transport- och kommunikationsverket dock ålägga sådana skyldigheter endast för företag med betydande marknadsinflytande, och i momentet slopas därför möjligheten att med stöd av paragrafen ålägga tekniska skyldigheter på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande. Det föreslås att Transport- och kommunikationsverkets befogenhet att ålägga skyldigheter på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande samlas i ett nytt 7 a kap. På finska föreslås dessutom tekniska ändringar i paragrafen genom vilka ordet velvoite byts ut mot velvollisuus i syfte att förenhetliga lagen. Detta påverkar inte den svenska språkdräkten. Genom paragrafen genomförs artikel 73.3 i kodexdirektivet. 

68 §. Skyldigheter i fråga om icke-diskriminering. Enligt det föreslagna 1 mom. kan Transport - och kommunikationsverket genom ett beslut enligt 53 eller 53 a § ålägga ett teleföretag med betydande marknadsinflytande icke-diskrimineringsskyldighet när det gäller överlåtelse av nyttjanderätt eller för samtrafik. Momentet motsvarar i huvudsak paragrafens gällande 1 mom. I fortsättningen kan Transport- och kommunikationsverket med stöd av den föreslagna 68 § ålägga icke-diskrimineringsskyldigheter endast för företag med betydande marknadsinflytande, och i momentet slopas därför möjligheten att ålägga icke-diskrimineringsskyldigheter på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande. Det föreslås att Transport- och kommunikationsverkets befogenhet att ålägga skyldigheter på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande samlas i ett nytt 7 a kap. Dessutom föreslås det att momentet ändras i fråga om paragrafhänvisningen och att det hänvisas till 53 §, som gäller skyldigheter för företag med betydande inflytande på grossistmarknaden, och till 53 a §, som gäller skyldigheter för företag med betydande inflytande som är verksamma endast på grossistmarknaden. Genom momentet genomförs artikel 70.1 i kodexdirektivet.  

Också i det föreslagna 2 mom. stryks hänvisningarna till skyldigheter som åläggs på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande, eftersom 2 mom. i fortsättningen endast gäller situationer där skyldigheter åläggs på grund av betydande marknadsinflytande. I övrigt motsvarar momentet det gällande 2 mom. Genom momentet genomförs artikel 70.2 i kodexdirektivet. 

69 §. Skyldighet att offentliggöra information. Det föreslagna 1 mom. gäller Transport- och kommunikationsverkets möjlighet att ålägga företag skyldighet att offentliggöra information. Momentet motsvarar i huvudsak paragrafens gällande 1 mom. Med stöd av det gällande momentet har skyldighet att offentliggöra information kunnat åläggas företag både på grund av betydande marknadsinflytande och på andra grunder. I fortsättningen kan skyldighet att offentliggöra information enligt momentet åläggas endast på grund av betydande marknadsinflytande, eftersom det föreslås att de skyldigheter som åläggs på andra grunder samlas i ett nytt 7 a kap. I momentet hänvisas det i fortsättningen till 53 §, som gäller skyldigheter för företag med betydande inflytande på grossistmarknaden, och till 53 a §, som gäller skyldigheter för företag med betydande inflytande som är verksamma endast på grossistmarknaden.  

I momentet förslås dessutom att förteckningen över de skyldigheter att offentliggöra information som Transport- och kommunikationsverket kan ålägga genom sitt beslut förenhetligas med ordalydelsen i kodexdirektivet. Förteckningen är riktgivande och begränsar således inte åläggandet av andra skyldigheter att offentliggöra information. I fortsättningen kan Transport- och kommunikationsverket ålägga ett teleföretag skyldighet att offentliggöra information som är relevant för överlåtelse av nyttjanderätt eller för samtrafik, såsom bokföringsuppgifter, villkor för tillhandahållande och användning, tekniska specifikationer, nätets egenskaper och nuvarande utveckling, prislistor samt ingångna avtal, till den del som de inte innehåller företagshemligheter eller konfidentiell information. De uppgifter som offentliggörs kan också innehålla sådana villkor som ändrar rätten att använda tjänsterna när ett företag med betydande marknadsinflytande ersätter sin befintliga infrastruktur med ny infrastruktur. Eftersom det inte är fråga om en uttömmande förteckning, kan Transport- och kommunikationsverket i sitt beslut fastställa vilka uppgifter som ska offentliggöras, hur detaljerade de ska vara och hur de ska offentliggöras. Genom momentet genomförs artiklarna 69.1 och 69.3 i kodexdirektivet. 

Enligt det föreslagna 2 mom. kan Transport- och kommunikationsverket ålägga ett teleföretag en skyldighet att offentliggöra ett referenserbjudande om nyttjanderätt eller samtrafik, om företaget har ålagts icke-diskrimineringsskyldighet i enlighet med 68 §. Referenserbjudandet ska vara så specificerat att de som ber om nyttjanderätt inte blir tvungna att betala för produkter som inte är nödvändiga med tanke på den tjänst som tillhandahålls. Momentet motsvarar till övriga delar det gällande 2 mom., men hänvisningen till skyldigheter som åläggs på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande stryks, eftersom 69 § i fortsättningen inte ska tillämpas på skyldigheter som åläggs på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande. Genom momentet genomförs artikel 69.2 i kodexdirektivet.  

Enligt det föreslagna 3 mom. ska Transport- och kommunikationsverket ålägga ett företag att offentliggöra ett referenserbjudande också när företaget har ålagts skyldighet att överlåta nyttjanderätt till ett kommunikationsnät eller en del av det. Det föreslagna momentet motsvarar till sitt huvudsakliga innehåll det gällande 3 mom. Till momentet fogas dock en hänvisning till Berecs riktlinjer om minimikriterierna för ett referenserbjudande, som Transport- och kommunikationsverket ska beakta så noggrant som möjligt. Berec utfärdar riktlinjerna senast den 21 december 2020 och uppdaterar dem i takt med att tekniken och marknaden utvecklas. Genom momentet genomförs artikel 69.4 i kodexdirektivet.  

71 §.Skyldigheter vid prissättning av nyttjanderätt och samtrafik. Artikel 74 i kodexdirektivet innehåller bestämmelser om skyldigheter för företag med betydande marknadsinflytande i fråga om priskontroll och kostnadsredovisning.  

I 4 mom. föreskrivs om maximitiden för det maximipris som Transport- och kommunikationsverket har fastställt. Det föreslås att maximitiden ändras så att det i fortsättningen kan fastställas för högst fem år åt gången. Ändringen motsvarar den ändring som föreslås i 52 § 1 mom., enligt vilken Transport- och kommunikationsverket ska göra en marknadsanalys med högst fem års mellanrum, när det är fråga om en marknad som definierats redan tidigare. Det är ändamålsenligt att cyklerna för marknadsanalyser och den maximala längden på skyldigheterna i fråga om prissättning inte är motstridiga sinsemellan. På finska ändras dessutom det i momentet använda ordet velvoite till velvollisuus i syfte att förenhetliga paragrafen. Detta påverkar inte den svenska språkdräkten. I övrigt motsvarar momentet det gällande 4 mom.  

Jämfört med texten i det gamla tillträdesdirektivet 2002/19/EG nämner artikel 74 i det nya kodexdirektivet särskilt behovet av att främja konkurrensen och slutanvändarnas intressen på lång sikt när det gäller anläggning av nästa generations nät, särskilt nät med mycket hög kapacitet. För att uppmuntra företag att investera även i nästa generations nät bör de nationella regleringsmyndigheterna ta hänsyn till de investeringar som görs av företaget.  

På grund av det som sägs ovan föreslås det att 5 mom. 5 punkten ändras så att det i bestämmelsen om rimlig avkastning särskilt nämns de risker som är förenade med teleföretagets investering. Enligt den föreslagna 5 punkten ska prissättningsskyldigheterna och det reglerade priset garantera teleföretaget en rimlig avkastning på det kapital som bundits i den reglerade verksamheten med beaktande av de risker som är förenade med investeringen. Det faktum att man i det reglerade priset tar hänsyn till de risker som är förenade med vissa nya nätinvesteringar främjar anläggningen av nya nät med större kapacitet på det sätt som avses i artikel 74.1 i direktivet.  

72 §. Prissättningsskyldighet som inte är baserad på betydande marknadsinflytande. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom alla skyldigheter som åläggs på andra grunder än på grund av betydande marknadsinflytande överförs till det föreslagna nya 7 a kap. 

74 §. Kostnadsberäkningssystem. Det föreslås att 1 mom. ändras i fråga om paragrafhänvisningen och att det hänvisas till 53 §, som gäller skyldigheter för företag med betydande inflytande på grossistmarknaden, och till 53 a §, som gäller skyldigheter för företag med betydande inflytande som är verksamma endast på grossistmarknaden. Om ett företag med betydande marknadsinflytande har ålagts skyldighet att iaktta en kostnadsorienterad prissättning enligt 71 §, behövs det för tillsynen över den kostnadsorienterade prissättningsskyldigheten i praktiken att företaget använder ett kostnadsberäkningssystem. 

Det föreslås att 2 mom. ändras så att Transport- och kommunikationsverket som en del av ett beslut som gäller betydande marknadsinflytande kan kräva att kostnaderna ska fördelas enligt huvudkategori i kostnadsberäkningssystemet, när det behövs för tillsynen över den prissättningsskyldighet som ålagts företaget. I praktiken hänför sig de krav som verket fastställt för kostnadsberäkningssystemet till tillsynen över den kostnadsorienterade prissättningen, i synnerhet i fråga om reglerade produkter eller tjänster. I praktiken får ett företag med betydande marknadsinflytande alltså fortsättningsvis välja kostnadsberäkningssystem (till exempel SAP eller Oracle), men verket kan i ett beslut gällande betydande marknadsinflytande ställa krav på att kostnaderna ska fördelas enligt huvudkategori i systemet i fråga.  

I artikel 74.4 i kodexdirektivet föreskrivs att om det krävs att ett kostnadsredovisningssystem införs för att möjliggöra priskontroll, ska de nationella regleringsmyndigheterna säkerställa att en beskrivning av kostnadsredovisningssystemet görs tillgänglig för allmänheten av vilken åtminstone kostnadernas huvudkategorier och reglerna för kostnadsfördelningen framgår. I enlighet med bestämmelsen i direktivet föreslås det att 3 mom. ändras så att Transport- och kommunikationsverket ges befogenhet att utfärda närmare allmänna föreskrifter om fördelningen av kostnaderna enligt huvudkategori och om reglerna för kostnadsfördelningen. Vid beredningen av föreskrifterna ska Transport- och kommunikationsverket höra teleföretag och andra aktörer som kan påverkas av föreskriften i fråga.  

75 §. Tillsyn över kostnadsberäkningssystemet. Det föreslås att 1 mom. ändras så att företaget ska offentliggöra en berättelse över granskningen av kostnadsberäkningssystemet, vilket motsvarar ordalydelsen i artikel 74.4 i kodexdirektivet. Företaget ska endast på begäran lämna en berättelse över granskningen till Transport- och kommunikationsverket. Den senare föreslagna ändringen hänför sig inte till genomförandet av kodexdirektivet, utan genomförs på nationell nivå. 

Med hänvisning till bestämmelsen i artikel 74.4 föreslås det att 3 mom. upphävs. Kodexdirektivet förutsätter inte att den behöriga myndigheten offentliggör en berättelse om hur kostnadsberäkningssystemen tillämpas och inte heller enligt Transport- och kommunikationsverkets utredning finns det längre något allmänt behov av den berättelse som verket upprättat.  

77 §. Skyldighet att anmäla ägarbyte. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs om anmälningsskyldighet för företag med betydande marknadsinflytande när de planerar ägarbyte av sitt lokala nät eller av en betydande del av det. Momentet motsvarar i huvudsak paragrafens gällande 1 mom. Till momentet fogas dock en bestämmelse enligt vilken ett företag med betydande marknadsinflytande ska anmäla en sådan avsikt till Transport- och kommunikationsverket minst tre månader i förväg. Ägarbytet kan genomföras antingen genom att det lokala nätet eller en del av det överförs till en separat affärsenhet som inrättats av företaget med betydande marknadsinflytande eller till en separat juridisk person under ett annat ägarskap. Tidigare har det krävts att anmälan ska göras i förskott och utan dröjsmål. Ett företag med betydande marknadsinflytande åläggs dessutom skyldighet att anmäla till Transport- och kommunikationsverket om ändringar i fråga om företagets avsikt samt om resultatet av ägarbytet. Genom momentet genomförs artikel 78.1 i kodexdirektivet.  

Enligt det föreslagna 2 mom. kan ett företag med betydande marknadsinflytande vid ett ägarbyte enligt 1 mom. i ett förfarande enligt 81 a § erbjuda godtagbara och tillräckligt detaljerade åtaganden beträffande de villkor för nyttjanderätt som ska tillämpas på företagets nät för att säkerställa en faktisk och icke-diskriminerande nyttjanderätt. Syftet med åtagandena är att trygga en faktisk och icke-diskriminerande nyttjanderätt för tredje parter med hj