2.1  Förordningens tillämpningsområde och tjänsteleverantörerna inom regleringen (artiklarna 1 och 2)

Förslagets tillämpningsområde skulle omfatta ett stort antal olika förmedlingstjänster, som definieras i förslaget och om vars villkorliga ansvarsfriskrivning föreskrivs i det nuvarande direktivet om elektronisk handel. Dessa tjänster omfattar till exempel tillhandahållande av internetförbindelser till slutanvändare (enbart överföring) samt olika lagringstjänster i nätet (s.k. hosting-tjänster), exempelvis s.k. molntjänster och plattformarnas tjänster, som i sista hand sträcker sig till tjänster som erbjuds av extremt stora och typiskt världsomfattande digitala nätverksplattformar. Förordningen är inte tillämplig på tjänster som erbjuds genom plattformen (som till exempel logi- och transporttjänster), utan på dessa tillämpas normalt möjliga förordningar som berör dessa tjänster (art. 1.4). 

Förslaget skulle harmonisera reglerna för ansvarsfriskrivning, som gäller leverantörer av olika förmedlingstjänster, för innehåll som användarna lagrat i tjänsterna, och det olagliga innehållet som förmedlats genom dessa. Vidare skulle förslaget föreskriva om aktsamhetskraven gällande olika tjänsteleverantörer för att öka nättjänsternas säkerhet och öppenhet. I motsats till det nuvarande direktivet om elektronisk handel skulle förslaget också tillämpas på tjänsteleverantörer utanför unionen, som erbjuder tjänster åt användare inom EU. 

Några få skyldigheter skulle tillämpas på t.ex. teleföretag som tillhandahåller internetförbindelser, men de viktigaste aktsamhetskraven skulle gälla för extremt stora digitala plattformar som når minst 10 procent av EU:s befolkning, vilket är cirka 45 miljoner användare. Definitionen av en extremt stor nätverksplattform skulle inte vara densamma som definitionen av s.k. portvaktsplattformar i förordningen om digitala marknader. 

En del av de föreslagna aktsamhetskraven skulle inte tillämpas på små eller mikroföretag, som är definierade i kommissionens rekommendation (2003/361/EG). Enligt rekommendationen är ett mikroföretag ett företag, som sysselsätter färre än 10 personer, och vars årliga omsättning eller balansomslutning inte överstiger 2 miljoner euro. Enligt kommissionens rekommendation är ett små företag ett företag som sysselsätter färre än 50 personer och vars omsättning eller balansomslutning inte överstiger 10 miljoner euro per år. 

Förslagets innehåller bestämmelser om förordningens genomförande, samarbetet mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter samt kommissionens och de nationella myndigheternas befogenheter i tillsyn av föreskrifterna. 

2.2  Ansvarsfriskrivning för internetaktörerna som förmedlare (artiklar 3-7)

S.k. regler för ansvarsfriskrivning i det nuvarande direktivet om elektronisk handel som gäller för olika förmedlare skulle överföras till den föreslagna förordningen nästan utan ändringar. För digitala plattformar, som fungerar som marknadsplatser, skulle reglerna för ansvarsfriskrivning preciseras. Även om reglerna för ansvarsfriskrivning skulle harmoniseras direkt i den tillämpliga förordningen, skulle tjänsteleverantörens möjliga ansvar i dess tjänst för enstaka olagligt innehåll eller åtgärd, i sista hand definieras enligt nationell rätt.  

Förordningsförslagets direkt tillämpliga artikel 5 skulle föreskriva att leverantören av en lagringstjänst inte skulle vara ansvarig för data, som lagrats på begäran av tjänstens användare, förutsatt att leverantören av lagringstjänsten inte har faktiska uppgifter om olaglig verksamhet eller olagligt innehåll och, med hänsyn till skadeståndskravet, inte heller kunskap om fakta eller omständigheter av vilka verksamhetens eller innehållets uppenbara olaglighet skulle framgå. En ytterligare förutsättning är att leverantören av en lagringstjänst utan dröjsmål agerar för att radera det olagliga innehållet eller för att förhindra åtkomsten till det, efter att ha fått information om detta. Denna föreskrift om ansvarsfrihet skiljer sig från 184 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (917/2014) som använts för att verkställa direktivet om elektronisk handel artikel 14. 

Nytt i förordningen skulle vara föreskriften enligt vilken tjänsteleverantören inte förlorar sin möjlighet att åberopa regler för ansvarsfriskrivning endast med motiveringen att denna frivilligt och genom att typiskt utnyttja automatiska förfaranden försöker hitta och spärra illegal åtkomst till innehållet i sina tjänster. Bestämmelsens syfte är att uppmuntra aktörerna att verka mera aktivt i sina tjänster i bekämpningen av olagligt innehåll. Också föreskriften i det nuvarande direktivet enligt vilken en tjänsteleverantör inte får åläggas någon allmän förpliktelse för tillsyn av data, som den överfört eller lagrat. 

2.3  Nationella myndigheters framställan om åtgärder till tjänsteleverantörer i en annan medlemsstat (artiklarna 8 och 9)

Enligt föreslagna föreskrifter skulle myndigheten kunna kontakta en tjänsteleverantör i en annan medlemsstat. Enligt förslaget är tjänsteleverantören skyldig att reagera på en order från en annan medlemsstats domstol eller myndighet (order) om att ingripa i visst olagligt innehåll (eller viss tjänst) i sina tjänster eller en order att lämna ut uppgifter om mottagare av sina tjänster. I sådana fall ska tjänsteleverantören åtminstone meddela myndigheten (i den andra medlemsstaten) om vilken verkan ordern givits, med angivande av vilka specifika åtgärder som vidtagits och när detta skett. Medlemsstaterna bör säkerställa att bestämmelserna uppfyller de närmare kraven som definierats i förordningen. En hemställan om åtgärder ska vidarebefordras för information till alla nationella myndigheter i deras elektroniska datasystem.  

2.4  Tjänsteleverantörers aktsamhetskrav (artiklarna 10-37)

Alla leverantörer av förmedlingstjänster ska publicera sina elektroniska kontaktuppgifter för myndighetskontakter samt ha användningsvillkoren för sina tjänster tillgängliga, med information om innehållets moderering i tjänsten. Med undantag för små och mikroföretag ska tjänsteleverantörerna publicera uppgifter om den innehållsmoderering de använder. Tjänsteleverantörerna utanför EU, som tillhandahåller tjänster inom EU, skulle vara skyldiga att utse en rättslig företrädare i någon av medlemsstaterna.  

Alla leverantörer av förmedlingstjänster vars tjänster innebär lagringstjänster (hosting) är skyldiga att anordna ett anmälningsförfarande i sina tjänster, där vem som helst kan anmäla olagligt innehåll (artikel 14) Efter att ha mottagit en anmälan bör tjänsteleverantören fatta beslut om anmälan rättidigt (timely), noggrant och objektivt. Beslut kan antingen fattas manuellt eller automatiskt. Om tjänsteleverantören fattar beslut om att vägra åtkomst till ett visst innehåll, bör den anmäla motiveringen till den användare av tjänsten, som skapat innehållet, samt ange uppgifter om tillgängliga besvärsförfaranden. Överklagande av beslut fattade av digitala plattformar borde vara möjligt enligt nedan.  

2.5  Tillsyn av föreslagna föreskrifter samt medlemsstaternas och kommissionens behörigheter och samarbete i tillsynen (artiklar 38 - 66)

Förordningsförslagets kapitel 4 innehåller föreskrifter om tillsynen av förordningens skyldigheter och myndigheternas samarbete.  

2.6  Delegerade och genomförandeakter samt förordningens ikraftträdande

Förslaget innehåller bestämmelser om kommittéförfarande samt användningen av kommissionens delegerade befogenheter. Kommissionen kunde utfärda genomförandeakter angående modellen för de digitala plattformarnas publicering av uppgifter, som finns föreskrivna i förordningen, till exempel genomförandeuppgifter i samband med avstängning av användarkonton och uppgifter om utnyttjade modereringsmetoder av innehåll. Vidare skulle kommissionen överföras behörighet att utge genomförandeakter angående praktiska åtgärder vid kommissionens kontroll och tillsyn av extremt stora digitala plattformar, såsom utfrågning av plattformen och införskaffande av information. Vidare kunde kommissionen utfärda genomförandeakter om ett datasystem som ska konstrueras mellan medlemsstaternas samordnare. Kommissionen skulle biträdas av en kommitté bestående av medlemsstaternas representanter, såsom avses i kommittéförfarandeförordningen (EU) nr 182/2011). Kommissionens representant skulle vara kommitténs ordförande. Rådgivande kommittéförfarande skulle tillämpas på kommittén. I det rådgivande kommittéförfarandet har kommittén en rådgivande roll och inte lika stora påverkansmöjligheter på innehållet av genomförandeakter som vid användning av föreskrivande förfarande.  

Enligt förordningsförslaget skulle kommissionen överföras behörighet att utfärda delegerade rättsakter om hur plattformens genomsnittliga månatliga användarantal ska definieras. Enligt förslaget ska etableringsstatens myndighet utse den extremt stora digitala plattformen utgående från användarantalet. Vidare skulle kommissionen överföras behörighet att utfärda delegerade rättsakter om de tekniska villkoren enligt vilka de extremt stora digitala plattformarna ska överlämna nödvändiga uppgifter till etableringsstatens myndighet och kommissionen, för tillsyn av förordningen, som de enligt förordningen är skyldiga till. I den delegerade rättsakten skulle det mera detaljerat föreskrivas om villkoren för erkända forskares tillgång till extremt stora digitala plattformars data gällande tillsyn av förordningen.  

Förordningen ska tillämpas från och med 3 månader efter ikraftträdandet. 

3.1.1  Likabehandling

Grundlagens 6 § 1 mom. innehåller en allmän likabehandlingsklausul enligt vilken alla är lika inför lagen. Den innefattar krav på lika behandling i likadana fall. Likabehandlingsklausulen omfattar även lagstiftaren, och människor eller människogrupper kan inte genom en lag godtyckligt försättas i en fördelaktigare eller ofördelaktigare ställning än andra. 

Den allmänna klausulen kompletteras av diskrimineringsförbudet i paragrafens 2 mom. I 6 § 2 mom. i grundlagen finns en förteckning över förbjudna diskrimineringsgrunder (kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd, handikapp). Förteckningen kan ändå inte anses som uttömmande, utan de förbjudna diskrimineringsgrunderna kan jämställas med någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. (RP 309/1993 rd, s.43–44). 

Kännetecknande för lagstiftningen är att för att kunna uppnå faktisk jämlikhet, kan det vara nödvändigt att behandla en viss grupp, till exempel minoriteter, annorlunda. Likabehandlingsföreskriften tillåter också inom vissa gränser åtgärder genom positiv särbehandling för att förbättra en viss grupps ställning eller omständigheter. Grundlagsutskottet har ändå vedertaget konstaterat att den allmänna principen om likabehandling inte leder till strama gränser för lagstiftarens prövning, när bestämmelser som krävs för samhällsutvecklingen eftersträvas. (se t.ex. GrUU 11/2012 rd, s. 2, GrUU 2/2011 rd, s. 2 ja GrUU 1/2006 rd, s. 2.) Det väsentliga är om man vid varje tillfälle kan motivera särbehandlingen på sätt som är godtagbart med beaktande av grundrättighetssystemet och om särbehandlingen blir godtycklig eller orimlig (GrUU 7/2014 rd, s. 5). 

Förordningen kan delvis anses förhindra diskrimineringen av vissa grupper genom att radera sådant olagligt innehåll från nätet som exempelvis kan anses uppmana till diskriminering. Å andra sidan bör man i förordningen beakta att borttagande av innehåll utifrån en anmälan eller spärrande av tjänsten får inte i sig bli diskriminerande, i synnerhet om beslutet fattas automatiskt med hjälp av algoritmer. 

För att minska denna risk finns det anledning att betona förslagets krav på åtgärdernas transparens och anmälningsplikten. Väsentliga för detta är till exempel artiklarna 13, 23 och 24, som förpliktar nätplattformarna till transparens när det gäller deras manuella och automatiska modereringssystem och rekommendationssystem för innehållet.  

Vidare utnyttjar de största nätplattformarna verifierings- och filtreringsmetoder på innehåll samt algoritmer som förutspår skadliga användarkonton och -profiler. Dessa teknologier och frågan om hur de konstrueras och utnyttjas, medför en risk för användarnas likabehandling och jämlikheten mellan könen. Här har förslagets artikel 26 (1) punkt b) relevans för stora digitala nätverksplattformar, som ska utföra en riskanalys om deras tjänsters systemiska risker, som kan ha negativa konsekvenser för grundrättigheterna, inklusive förbud mot diskriminering. 

3.1.2  Rätten till liv, personlig frihet och integritet

I 7 § i grundlagen om rätten till personlig trygghet betonas offentlig myndighets positiva handlingsskyldigheter för att skydda människor för brott och andra lagstridiga gärningar mot dem. Den förutsätts vidta åtgärder för att trygga brottsoffrens rättigheter och förbättra deras ställning. Enligt kommissionens ståndpunkt främjar förordningsförslaget speciellt utsatta användares ställning i nätet samt också sådana användares ställning som löper störst risk för att utsättas för brott eller som offer för annan skadlig verksamhet på nätet. Det föreslagna anmaningsförfarandet gällande olagligt innehåll skulle framför allt förbättra ställningen av de människor som blir offer för brott eller olagligt innehåll i nätverksmiljön. När det gäller tjänsternas systemiska risker (art. 26) har man redan särskilt nämnt nätverksplattformarnas möjliga negativa konsekvenser för barnets rättigheter samt de negativa effekterna på den allmänna hälsan och säkerheten av avsiktlig manipulering av nätverksplattformarnas tjänster.  

3.1.3  Yttrandefrihet och offentlighet

Förordningsförslagets målsättning är att tjänsteleverantörerna ingriper i det olagliga innehållet mera effektivt än hittills. Enligt artikel 14 är alla leverantörer, inklusive leverantörer av lagringstjänster, skyldiga att anordna ett anmälningsförfarande i sina tjänster, där vem som helst kan anmäla olagligt innehåll. Det olagliga innehållet har definierats i förordningens artikel 2. Enligt den betyder olagligt innehåll sådan information, som i sig eller genom att den hänvisar till en verksamhet, däribland försäljning av produkter eller tillhandahållande av tjänster, inte är förenlig med unionsrätten eller lagstiftningen i en medlemsstat, oavsett denna lagstiftnings exakta sakinnehåll eller art. 

Efter att ha mottagit en anmälan bör tjänsteleverantören fatta beslut om anmälan rättidigt (timely), noggrant och objektivt. Om tjänsteleverantören beslutar att spärra åtkomsten till ett innehåll eller radera det, måste den anmäla motiveringen för beslutet till den tjänsteanvändare som skapat innehållet, samt om en eventuell möjlighet att föra beslutet till tjänsteleverantörens eget rättelseförfarande, tvistlösning utanför domstol eller för domstolsavgörande. Tjänsteleverantören ska också anmäla dessa uppgifter när den på eget initiativ raderar innehåll på grund av moderering av innehållet. Vidare borde tjänsteleverantören anmäla sina beslut om att vägra åtkomst till innehållet eller att radera innehåll, till den offentliga databas som upprätthålls av kommissionen (artikel 15) samt publicera uppgifter om tillämpning av sitt anmälningsförfarande (art. 13 gällande alla tjänsteleverantörer och art. 33 gällande extremt stora digital nätverksplattformar). För nätverksplattformar, som varken är små eller mikroföretag, gäller vidare föreslagna skyldigheter om ett inre system för överklagande (art. 17), tvistlösningsförfarande utanför domstol (art.18) och öppenhetsrapportering (art. 23) angående tjänsteleverantörens beslut om moderering av innehåll som lagrats i tjänsten.  

I förordningsförslaget finns föreskrifter som utökar nätverksplattformarnas (om den inte är ett mikro- eller småföretag) öppenhet gentemot reklamen på nätverksplattformen (art. 24 och 30) samt föreskrifter om öppenheten av extremt stora nätverksplattformarnas tillämpning av rekommendationssystem för innehåll. Förordningsförslaget kräver inte av tjänsteleverantörerna någon förhandskontroll av det innehåll som laddas i tjänsten, ej heller användning av föregripande automatiskt filtreringssystem, utan tjänsteleverantören skulle spärra åtkomsten till det innehåll den anser olagligt efter att detta laddats i tjänsten. Enligt förslaget skulle tjänsteleverantören vara skyldig att behandla mottagna anmälningar om olagligt innehåll, som anmälaren önskar att få raderat från tjänsten. 

Föreskrifterna Innebär en förbättring jämfört med nuvarande praxis, där nätverksplattformarna spärrar åtkomsten eller raderar innehåll med automatiska eller manuella metoder, utan att förfarandet på något sätt regleras på EU -nivån. Nätverksplattformarna tillämpar också rekommendationssystem för innehåll åt sina användare, utan att plattformarnas skyldigheter om öppenhet i systemen. 

Enligt artikel 20 är nätverksplattformarna (om de inte är mikro- eller småföretag) skyldiga att vägra användningen av sina tjänster när användaren gång på gång laddar klart olagligt innehåll till tjänsten och när användaren gång på gång gör klart grundlösa anmälningar om innehållet, som övriga användare laddat in i tjänsten och som användaren anser vara olagligt. Enligt artikel 26 i förslaget ska extremt stora digitala nätverksplattformar bedöma den systemiska risken i tjänster som de levererar, för yttrandefriheten, såsom den definieras i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna samt verka så att riskerna minimeras i tjänsterna. 

Kommissionens förslag är relevant med hänsyn till yttrandefriheten som tryggas i grundlagens 12 § 1 mom. Enligt grundlagens föreskrift om yttrandefrihet omfattar yttrandefriheten rätten att framföra, sprida och ta emot information, åsikter och andra meddelanden utan att någon i förväg förhindrar detta. Föreskriftens syfte är att förbjuda både den traditionella förhandsgranskningen av meddelanden samt övriga ingripanden i yttrandefriheten som innebär ett förhandshinder (se GrUU 52/2010 rd, s. 2/I och RP 309/1993 rd, s. 57). Yttrandefriheten tryggas också enligt bestämmelserna i Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, artikel 10. Yttrandefriheten och friheten för informationsförmedling behandlas även i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 11. 

I grundlagen definieras yttrandefriheten brett och medieneutralt (GrUU 45/2014 rd, s. 5-6, GrUU 16/2013 rd, s. 3/I). Utskottets ståndpunkt är att kommunikationen i datanätverk är förknippad med flera sådana särdrag som kan frambringa flera relevanta synvinklar som gäller bruk av yttrandefriheten och bestämmelserna för det (GrUU 60/2001 rd, s. 2). Grundlagsutskottet har betonat att begränsningarna av yttrandefriheten måste vara nödvändiga, precist begränsade och icke-diskriminerande (se t.ex. GrUU 18/2014 rd, 3/II). 

Grundlagsutskottet har behandlat yttrandefriheten i datanätverk i sina utlåtanden (GrUU 43/2018 ja GrUU och GrUU 4/2019) i samband med Europaparlamentets och rådets förordning om bekämpande av spridning av terroristiskt innehåll i nätet. Utskottet har lagt vikten på betydelsen av att bestämmelserna är precisa och tydligt fastställda samt att ingripande i grund- och mänskliga rättigheter samt demokratin och medborgarnas delaktighets- och påverkansmöjligheter med stöd av förordningen ska begränsas till det absolut nödvändiga. 

Kommissionens förslag till reglering påverkar uppfyllandet av yttrandefriheten. Det ska beaktas att åtminstone de större nätverksplattformarnas syfte inte är allmännyttigt utan ekonomiskt, för att plattformen ska kunna uppnå största möjliga antal användare och reklamintäkter. 

Syftet med de föreslagna föreskrifterna är att minska det olagliga innehållet i nätet samt att förbättra användarnas ställning i tjänsterna. Det nuvarande läget, där nätverksplattformarna raderar innehåll som lagrats på plattformen som olagligt eller i strid med deras användningsvillkor, utan att raderingen skulle ske offentligt eller utan någon som helst reglering på EU-nivå, kan inte anses vara tillfredsställande. Till exempel innehåll som produceras av finska medier har blivit föremål för stora nätverksplattformars automatiska innehållseditering så att det delvis raderats. Föreslagna föreskrifter om hur tjänsteleverantörerna ska möjliggöra anmälningar om olagligt innehåll (art. 14) och hur tjänsteleverantörerna ska berätta för användarna om det innehåll som raderats på grund av en anmälan eller automatisk innehållsmoderering (art.15) samt om nätverksplattformars skyldighet att möjliggöra motanmälan och möjlighet till förlikningsförfaranden utanför domstol (art. 17 och 18) skulle förbättra den nuvarande situationen för tjänsteanvändarna och yttrandefriheten. Vidare borde aktörerna publicera statistikuppgifter om hur och i vilken mån de raderar innehåll från sina tjänster samt om den tillämpade innehållsmodereringen. Till denna del kan förordningarna anses som en förbättring av nuvarande praxis i nätverkstjänsterna. 

Enligt förslaget skulle tjänsteleverantören vara skyldig att behandla mottagna anmälningar om olagligt innehåll, som enligt anmälaren ska raderas från tjänsten. Anledningen varför en tjänsteleverantör raderar ett anmält innehåll är, att efter att ha fått kännedom om det olagliga innehållet, kan leverantören inte längre åberopa ansvarsfrihetsreglerna i artikel 5. Således är det fråga om tjänsteleverantörens egen riskbedömning om det möjliga ansvaret för innehållet som anmälts till den. Det bör observeras att det faktum att en tjänsteleverantör inte kan åberopa ansvarsfriskrivning i en viss situation medför ännu inte automatiskt ett brotts- eller skadeståndsrättsligt ansvar för visst innehåll på nätverksplattformen, utan ansvarsfrågan löses enligt nationella föreskrifter för brotts- eller skadeståndsrättsligt ansvar. Trots att tjänsteleverantören inte åläggs en faktisk skyldighet att radera innehåll, utan bara en skyldighet att i sin tjänst anordna en möjlighet för anmälan och behandla anmälningar om möjligt olagligt innehåll, så kan tjänsteleverantören ha ett incitament i situationer som kan ge upphov till tolkningar, att för säkerhets skulle radera innehåll för att kunna åberopa ansvarsfrihetsbestämmelserna i artikel 5. Detta kan ha en s.k. chilling effect när det gäller bruk av yttrandefrihet. 

Enligt artikel 20 är nätverksplattformarna (om de inte är mikro- eller småföretag) skyldiga att vägra användningen av sina tjänster när användaren gång på gång laddar klart olagligt innehåll till tjänsten och när användaren gång på gång gör klart grundlösa anmälningar om det innehåll som övriga användare laddat in i tjänsten. Avbrott i åtkomsten till tjänster skulle vara tidsbundet och föregås av en varning till användaren. Syftet skulle vara att förhindra missbruk av tjänsterna för ett klart olagligt ändamål, och det skulle vara ett godtagbart skäl att begränsa användarens yttrandefrihet. Förordningen anger dock ingen maximifrist eller övriga villkor för tidsfristen, utan lämnar detta helt och hållet till nätverksplattformen för beslut. Vidare preciseras begreppet “klart olagligt” innehåll närmast i inledningens 47) punkt genom ett konstaterande att innehållet är klart olagligt, om det är uppenbart för en lekman utan egentligt materielrättsligt kunnande, att innehållet är olagligt. Med tanke på yttrandefriheten är det betydelsefullt att en vägran för åtkomst till tjänsten överensstämmer med proportionalitetskravet och att man först försöker ingripa i överträdelsen med mildare medel. Här är det av betydelse att ett beslut om vägran att tillåta åtkomst till tjänsten först kan fattas när det är fråga om en upprepad och klar överträdelse. Beslutet är tidsbestämt och föregås av en varning. Med tanke på den föreslagna åtgärdens tyngd, är det nödvändigt att vid den fortsatta behandlingen fästa uppmärksamhet vid precisering av regleringen. 

Viktigt är att se till, att ett ingripande i yttrandefriheten med förordningens stöd begränsas till det nödvändiga, för att uppnå dess godtagbara målsättning. 

3.1.4  Närings- och avtalsfrihet

Förordningsförslaget ålägger tjänsteleverantörerna olika aktsamhetskrav för att höja säkerheten i internet samt en skyldighet att behandla anmälningar om olagligt innehåll. När det gäller näringsfriheten innefattar förordningsförslaget bestämmelser, som förutsätter specialkompetens av tjänsteleverantörer och utveckling av elektroniska tjänster särskilt av större tjänsteleverantörer.  

Enligt 18 § 1 mom. i grundlagen har var och en i enlighet med lag rätt att skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring som han eller hon valt fritt. I tillägg förstärker förordningen principen om näringsfrihet, när ett yrke och en näring nämns speciellt som ett sätt att skaffa sig sin försörjning. Den rättighet som föreskrivs i momentet begränsas naturligt av vissa faktiska omständigheter. En yrkes- och näringsidkares valmöjligheter begränsas av personens förmåga att saluföra sina produkter och tjänster så att han eller hon kan skaffa sig sin försörjning. Förutom faktiska begränsningar är yrkes- och näringsfriheten föremål för ett stort antal rättsliga begräsningar, men begränsningarna ska stadfästas med lag (GrUU 18/2006 rd, s. 3-4) I grundlagsutskottets praxis har man ur arbets-, yrkes- och näringsfrihetens synpunkt bedömt till exempel bestämmelserna om vissa skyldigheter för näringsidkare.  

Avtalsfriheten skyddas genom grundlagens generalklausul i 15 § om skydd av egendom. De bestämmelser som kommissionen föreslår påverkar förmedlingsleverantörernas avtals- och användningsvillkor. Till exempel i de föreslagna artiklarna 12 och 20.4 finns allmänna bestämmelser om vad som tjänsteleverantörerna ska inkludera i sina användningsvillkor. 

Aktsamhetskraven bör också noggrant bedömas i förhållande till hur omfattande krav inom förordningens tillämpningsområde som kan ställas på tjänsteleverantörer av olika storlekar. Här bör man också ur tjänsteleverantörens rättighetssynpunkt bedöma hur omfattande kompetens och kunskap till exempel om olika innehåll i lagstiftningen dessa kan förutsättas inneha och vilka rättsliga påföljder som kan uppstå i oklara situationer som är öppna för tolkning. 

3.1.5  Skötsel av offentligt förvaltningsuppdrag

Förordningsförslaget ställer några tämligen omfattande aktsamhetskrav på tjänsteleverantörer med tanke på förslagets breda begrepp om olagligt innehåll. Tjänsteleverantörerna bör möjligtvis reagera på allt innehåll, som enligt unionens eller medlemsstaters lagstiftning måste anses som olagligt.  

Förordningsförslagets artiklar 14 och 15 ställer krav på tjänsteleverantörer för behandling av anmälningar om olagligt innehåll och skyldigheten om öppenhet i sina beslut. Enligt artiklarna 26 och 27 skulle tjänsteleverantören vara skyldig att identifiera och minimera s.k. systemiska risker i sina tjänster. Vidare bör tjänsteleverantörer reagera på allvarliga brott de fått kunskap om och som begåtts eller ska möjligen begås, samt bedöma med stöd av artiklarna 8 och 9 en annan medlemsstats hemställan om olagligt innehåll. 

Föreskrifterna, som gäller leverantörer av förmedlingstjänster, förpliktar tjänsteleverantören att anordna ett förfarande i sin tjänst för anmälan om olagligt innehåll. Syftet med dessa skyldigheter är att förhindra förmedling av olagliga innehåll i tjänsten. I praktiken innebär regleringen att tjänsteleverantörerna bör i sin egen verksamhet försöka förhindra att deras tjänst utnyttjas för spridning av olagligt innehåll. Grundlagsutskottet har ansett att till exempel hets mot folkgrupp, som är straffbar enligt strafflagen, åtnjuter inte desto mer skydd av yttrandefriheten enligt grundlagen eller av förenings- och mötesfriheten (GrUU 40/2017 rd, GrUU 10/2000 och GrUU 19/1998 rd) När det gäller legitimiteten av en begränsning av yttrandefriheten, har grundlagsutskottet ansett att till exempel förslaget till föreskrift är oproblematiskt, när det gäller en tjänst i informationssamhället, som utan dröjsmål bör agera för att förhindra åtkomst till information, som den lagrat, när den lagrade informationen till sitt innehåll är klart i strid med strafflagens bestämmelse om hets mot folkgrupp (GrUU 60/2001 rd). Regleringen som syftar till att blockera kommunikation, som enligt strafflagens 34 a kapitel 1 § 2 punkt ska straffas som offentlig uppmaning till brott med terrorisminnehåll, är inte heller problematisk ur yttrandefrihetens synpunkt (GrUU 43/2018 rd) Syftet med kommissionens förslag är att skydda användare och samhället mot olagliga innehåll; därför kan regleringen anses ha godtagbara grunder. 

Grundlagsutskottet har i sina tidigare utlåtanden bedömt förordningen om tjänsteleverantörernas skyldighet om förhindrande av spridning av terrorisminnehåll online (GrUU 43/2018 rd). I sitt utlåtande betonade grundlagsutskottet betydelsen av regleringens precision och strikt definition, vilket gäller speciellt den väsentliga definitionen av terroristiskt innehåll online, utifrån förordningens tillämpningsområde och begreppet leverantör av lagringstjänst. Här ville utskottet fästa uppmärksamhet vid behovet att säkerställa att regleringen inte möjliggör ett ingripande i yttrandefriheten på ett sätt som är avskilt från bekämpning av terrorismbrott.  Utskottet har lagt vikten på betydelsen av att regleringen är precis och tydligt fastställd samt att ingripande i grund- och mänskliga rättigheter samt demokratin och medborgarnas delaktighets- och påverkansmöjligheter med stöd av förordningen, ska begränsas till det absolut nödvändiga. Grundlagsutskottet betonade med tanke på grundlagens 124 § och skyddet för grundläggande och mänskliga rättigheter att i den fortsatta behandlingen av förordningen bör man vidare förtydliga olika aktörers ställning och uppgifter. Vidare betonade utskottet den roll i förfaranden som tillkommer den myndighet i staten där leverantören av lagringstjänsten är etablerad.  

Förordningsförslaget förpliktar inte direkt tjänsteleverantören att radera det olagliga innehållet. Genom att radera det olagliga innehållet behåller tjänsteleverantören ändå sin förordningsförenliga ansvarsfrihet för det olagliga innehållet. I ljuset av förslaget skulle inte ett beslut om radering av innehåll vara slutgiltigt, utan det ska finnas möjlighet att be om rättelse av plattformen av dess beslut (art. 15) I den fortsatta behandlingen ska man säkerställa att regleringen inte skulle betyda att aktörerna i fråga skulle överföras offentliga förvaltningsuppgifter som avses i 124 § i grundlagen. I vissa avseenden kan förordningen anses gälla villkor i lagstiftningen för tjänsteleverantörernas verksamhet. I ljuset av grundlagsutskottets praxis och när det gäller omfattningen av skyldigheter som åläggs tjänsteleverantörerna, kan det faktum att förordningsförslagets begrepp “olagligt innehåll” är brett, ha betydelse i den konstitutionella bedömningen. Utifrån 124 § i grundlagen är den väsentliga frågan om tjänsteleverantörerna ska ges den slutliga beslutsbehörigheten angående innehållets olaglighet.  

Nedan finns en närmare granskning av förordningsförslaget med tanke på grundlagens 124 § och de enskilda artiklarna. 

Förslagets artiklar 8 och 9 gäller nationella myndigheters hemställan om åtgärder till tjänsteleverantörer etablerade i en annan medlemsstat. En hemställan om åtgärder från en annan medlemsstat skulle enligt förordningen delges alla behöriga nationella myndigheter, men den privata tjänsteleverantören skulle i sig bedöma, vilka åtgärder som den ska vidta med anledning av hemställan. Det aktuella förslaget förpliktar inte tjänsteleverantören att radera olagliga innehåll eller lämna begärd information till en myndighet i en annan medlemsstat. Här är inte kommissionens förslag tydligt och bestämmelserna i fråga bör förtydligas i den fortsatta beredningen.  

Bestämmelserna kunde ställa tjänsteleverantören i en utmanande position, om den andra medlemsstatens hemställan om åtgärder skulle beröra ett sådant innehåll, som skyddas med stöd av yttrandefriheten i tjänsteleverantörens etableringsstat. I praktiken skulle tjänsteleverantören då möjligtvis vara tvungen att bedöma förenligheten av sin etableringsstats och den medlemsstats lagstiftning som gjort hemställan. I bestämmelserna borde man säkerställa att en annan medlemsstats hemställan om åtgärder inte kan leda till en inskränkning av yttrandefriheten, som skyddas av etableringsstatens lagstiftning, eller av andra grundläggande rättigheter. Det finns utrymme för resonemang om tjänsteleverantörens etableringsstat kunde ha möjligheten att delta i behandlingen i sådana situationer där en hemställan om åtgärder är i strid med dess lagstiftning. 

I sitt utlåtande GrUU 23/2018 rd ansåg grundlagsutskottet att förslaget (s.k. e-evidence-förslaget) var problematiskt. Det föreslogs reglering om hur och på vilka förutsättningar en annan medlemsstats lagtillsynsmyndighet kan förplikta en tjänsteleverantör, som tillhandahåller tjänster inom unionen, att leverera och lagra information, som finns hos en viss tjänsteleverantör i elektronisk form, för att användas som bevisning i ett pågående straffrättsligt förfarande. Enligt grundlagsutskottets syn är förordningsförslaget problematiskt ur konstitutionellt perspektiv, med tanke på uppgifter som anförtros tjänsteleverantörerna och deras mycket självständiga ställning. Enligt utskottets ståndpunkt ska inte Finland godkänna de föreslagna förordningsbestämmelserna om uppgifter som anförtros tjänsteleverantörerna och deras ställning. Med tanke på verkställandet av grundrättigheter och bestämmelserna i grundlagens 124 § betonade utskottet ställningen av den medlemsstats myndighet, där begäran om information gäller en verksam tjänsteleverantör. 

I den fortsatta behandlingen borde man sträva efter att bestämmelserna inte betyder att offentliga förvaltningsuppgifter överförs på en privat tjänsteleverantör på det sätt som avses i 124 § i grundlagen. 

Enligt förslagets artikel 19 kunde medlemsstaten efter ansökan utnämna betrodda anmälare (Trusted flaggers) vars anmälningar om olagligt innehåll de digitala plattformarna borde prioritera och behandla utan dröjsmål. Artikeln ställer också vissa krav på dessa anmälares kompetens, självständighet, karaktär och verksamhetssätt. I den fortsatta beredningen borde man precisera vilken roll dessa anmälare har och om de uppgifter som anförtros dem behöver möjligtvis bedömas utifrån grundlagens 124 §. 

3.1.6  Legalitetsprincipen

Förordningsförslaget innefattar en förpliktelse att ålägga påföljder för leverantörer av förmedlingstjänster för underlåtenheten att iaktta förordningen. Enligt en preliminär bedömning skulle påföljderna i Finland vara förvaltningsmässiga. Även kommissionen skulle anförtros behörighet att ålägga en extremt stor nätverksplattform samt i vissa fall även personer böter för försummelse av deras informationsskyldighet gentemot kommissionen.  

Grundlagens 8 § innefattar de viktigaste beståndsdelarna i den straffrättsliga legalitetsprincipen. Förvaltningsmässiga disciplinåtgärder och övriga straffliknande sanktioner som föreskrivs i förvaltningsordningen innebär i allmänhet inte straff för brott såsom avses i 8 § i grundlagen. Därför tillämpas inte den straffrättsliga legalitetsprincipen som sådan på bestämmelserna om förvaltningsmässiga sanktioner. I grundlagsutskottets praxis har man dock haft ståndpunkten att bestämmelserna om förvaltningsmässiga sanktioner bör uppfylla allmänna krav på exakthet och proportionalitet (GrUU 14/2013 rd, s. 2/II, GrUU 34/2012 rd, s. 3–4, GrUU 17/2012 rd, s. 6). 

Det är viktigt att man nationellt kan föreskriva om påföljder som avses i förordningens artikel 42, enligt grundlagens krav. 

3.1.7  Skydd för privatlivet

Enligt förslaget ska samordnaren av digitala tjänster föreskrivas rätten till insyn var som helst i förmedlingstjänsteleverantörens och privatpersoners lokaler gällande verksamhet enligt förordningen. I förslaget anförtros även kommissionen omfattande rättigheter till insyn. Förslaget har betydelse för föreskrifterna i grundlagens 10 § om skydd för privatlivet. Enligt förslaget skulle rätten till insyn möjligtvis även beröra skydd för hemfrid enligt 10 § 1 och 3 mom. i grundlagen, om verksamheten bedrivs till exempel i företagarens hem eller lokaler med omedelbar anknytning till hemmet. Enligt artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheter har var och en rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer. 

Enligt grundlagsutskottets tolkningspraxis är en inspektion som sträcker sig till hemfriden bunden till nödvändighetskravet (t.ex. GrUU 23/2020 rd, 54/2014 rd). Grundlagsutskottet har vidare ansett att lagstiftningen gällande myndigheternas inspektionsbefogenheter bör vara tillräckligt precisa och omfatta tillräckliga garantier mot missbruk när det gäller inspektion hos företag ( t.ex. GrUU 5/2010 rd) 

Det är nödvändigt att beakta att inspektionsbefogenheterna, när det gäller rätten till grundlagsenligt skydd av hemfrid, begränsas till endast de nödvändiga. Vidare ska man säkerställa att inspektionsbefogenheterna inte är alltför breda ur grundrättigheternas synpunkt.  

Bestämmelserna i förslagets flera artiklar berör också personuppgifter, och när det gäller dessa ska man beakta existerande bestämmelser för skydd av personuppgifter (till exempel art. 9, 29, 31, 35 och 36). 

3.1.8  Rättsskydd

Enligt 21 § 1 mom. i grundlagen har var och en rätt att få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag. Utgångspunkten är individens rätt att på eget initiativ få sin sak behandlad. Behandlingen av en domstol eller någon annan myndighet ska alltid ske på behörigt sätt och utan omotiverat dröjsmål.  

Om en leverantör av lagringstjänster (hosting-tjänst) fattar beslut om att vägra åtkomsten till ett visst innehåll, bör den anmäla motiveringen till den användare av tjänsten som skapat innehållet samt ange uppgifter om tillgängliga besvärsförfaranden (art. 15). De digitala plattformarna borde inrätta ett inre system för klagomål, som användarna av tjänsten kunde vända sig till för ändringsbeslut, som plattformen har utnyttjat för att vägra åtkomsten till ett visst innehåll eller avslutat tjänsten åt en användare eller tillsvidare eller permanent avslutat användarens konto (artikel 17). Ett beslut som följd av överklagan får inte endast fattas genom automatiserade förfaranden. Den digitala plattformen måste meddela klaganden om beslut som fattats på begäran och informera användaren om möjligheten att föra saken vidare till tvistlösning utanför domstol och om övriga besvärsförfaranden. Klaganden har rätt att föra beslutet, som fattats utifrån ett överklagande, till en självvald instans för tvistlösning utanför domstol, förutsatt att instansen av samordnaren av digitala tjänster utnämnts till sådan instans. (artikel 18). Av förordningsförslaget framgår inte klart om alla medlemsstater bör ha en sådan utnämnd instans. Enligt förordningens artikel 43 kan användaren dock alltid föra ett ärende om inskränkning av förordningen för lösning till samordnande myndigheten av de digitala tjänsterna eller annan behörig myndighet. 

Enligt förordningsförslaget har kommissionen behörighet att ålägga extremt stora nätverksplattformar eller personer, som på grund av sin näringsverksamhet kan ha information om plattformens överträdelse av bestämmelserna, böter eller vite. Som ett medel för rättsskydd ska förordningen åtföljas av möjlighet att anföra besvär om kommissionens ovannämnda beslut. 

5.1  Kommissionens konsekvensbedömning

I kommissionens konsekvensbedömning (SWD(2020) 348 final part 1/2) har man bedömt konsekvenserna ur ekonomisk synpunkt; vidare har kommissionen bedömt samhällsmässiga och miljökonsekvenser samt konsekvenser för grundrättigheterna. 

När det gäller ekonomiska konsekvenser, bedömer kommissionen att förslaget förbättrar den rättsliga säkerheten för tjänsteleverantörer. som är verksamma i flera EU-stater. Enligt kommissionens bedömning skulle förslaget inte påverka konkurrensen; de minsta eller nya företag skulle inte utsättas för orimliga skyldigheter och de största kostnaderna för skyldigheterna skulle drabba extremt stora nätverksplattformar, eller cirka 20 plattformar i EU och den största nätverksplattformen i världen. Den föreslagna förordningens konsekvenser för de digitala tjänsternas konkurrensförmåga, innovationer och investeringar skulle vara positiva på grund av utökad rättslig säkerhet. Förslaget skulle medföra flera enhetliga konkurrensvillkor mellan företagen etablerade i och utanför EU. Förslaget skulle förbättra konkurrensförmågan hos de företag som följer bestämmelserna, minska utbudet av olagliga produkter och tjänster och främja digital handel på den inre marknaden (enligt kommissionens bedömning cirka 1 -1,8%) 

5.2  Konsekvenserna för finska myndigheter och den finska lagstiftningen