Interpellation
IP
2
2018 rd
Antti
Lindtman
sd
m.fl.
Interpellation om arbetsvillkoren för unga
Till riksdagen
Trygghet och förtroende är element som hör till kärnan i idén om välfärdsstaten. I synnerhet framtidstron är en av de mest värdefulla resurserna i samhället, det är en resurs vi måste värna om och stärka. Dagens regering har likväl inte bidragit till att upprätthålla eller stärka detta förtroende. De unga, de arbetslösa och de mest utsatta på arbetsmarknaden har tvingats betala för regeringens hårda politik. 
Vi har i färskt minne regeringens nedskärningar och försvagningar av arbetstagarnas villkor. Regeringen har dessutom försämrat utkomstskyddet för arbetslösa, både direkt och genom den så kallade aktiveringsmodellen, som försvagat försörjningsmöjligheterna för en stor mängd utsatta arbetslösa utan att de själva haft möjlighet att påverka i frågan. Inskränkningarna i fråga om alterneringsledighet har försämrat de ungas möjligheter att få jobb. Chanserna för långtidsarbetslösa och personer med nedsatt arbetsförmåga att få jobb på den kompletterande arbetsmarknaden har försvagats genom det tak på 3 000 årsverken som regeringen fastställde för full lönesubvention. Regeringens handlande präglas över lag av tanken att arbetslöshet är ett problem som beror på den enskilda individen och kan lösas genom bestraffning snarare än genom att ge den arbetslösa en chans. Förhållandet mellan arbetsgivare och arbetskraft ses av regeringen i termer av motsättning och som ett nollsummespel, trots att det vore viktigt att stärka förtroendet och samarbetet mellan parterna. I stället för att söka balans och enighet har regeringens arbetsmarknadspolitik präglats av ensidighet och drivit fram ökad osäkerhet. 
Nu har regeringen meddelat att den kommer att försämra arbetsvillkoren särskilt för alla under 30 år och alla som jobbar i företag med färre än 20 anställda. Personer under 30 år som varit arbetslösa i tre månader får anställas för viss tid utan några särskilda grunder. I företag med färre än 20 anställda försvagas de anställdas uppsägningsskydd. 
I nuläget får den finländska ekonomin välbehövlig draghjälp av världsekonomin, och utsikterna är allmänt taget ljusa. Vad vi alla nu verkligen behöver är ett löfte om en bättre framtid. Vi är i synnerhet skyldiga de unga ett hopp om en ljusare morgondag. I stället har regeringen först skurit ned på utbildningen och står nu i färd med att försvaga de ungas ställning på arbetsmarknaden. Förslaget att utan grundad anledning tillåta visstidsanställning av personer under 30 år har med all rätt ansetts vara diskriminerande och bryta mot likabehandlingen av arbetstagarna. Denna kritik har till och med framförts av regeringspartiernas egna ungdomsorganisationer. Den föreslagna åldersbaserade tudelningen av arbetsmarknaden rimmar dessutom ytterst dåligt med grundlagens diskrimineringsförbud, de fördrag om arbetstagarens rättigheter som är bindande för Finland och EU-direktivet om visstidsarbete. Redan i dag är det framför allt unga kvinnor som tvingas till osäkra anställningar. För kvinnornas del utgör visstidsanställningarna i nuläget 60 procent av alla nya anställningar, medan motsvarande siffra för männen är 48 procent. En ytterligare ökning av antalet visstidsanställningar skulle alltså ha klart negativa konsekvenser för jämställdheten på arbetsmarknaden. 
På dagens arbetsmarknad måste de unga brottas med en ständig osäkerhet. Snuttjobben kan vara ett alternativ i vissa livssituationer. Men förr eller senare måste man få en chans att stadga sig, bilda familj och kanske ta ett bolån. Det i sin tur förutsätter välgrundade framtidsutsikter och ekonomisk trygghet. Befolkningsförbundets senaste familjebarometer från 2017 lyfte fram den välkända sanningen att osäkerhet om anställningen i hög grad påverkar finländarnas benägenhet att bilda familj och skaffa barn. Till och med regeringen själv har uttryckt oro över den kraftigt sjunkande nativiteten. Men återigen står orden i konflikt med gärningarna. I ett läge där det behövs förtroende och trygghet väljer regeringen att bjuda på ökad osäkerhet. Det understryks ytterligare av att regeringen misslyckades med att reformera familjeledigheten. 
Regeringen tänker också försvaga uppsägningsskyddet i företag med färre än 20 anställda. Detta trots att prövotiden för anställningar helt nyligen förlängdes till sex månader. 
Det är motiverat att underlätta rekryteringen av personal speciellt till småföretag. De små företagen står för en avsevärd sysselsättningspotential. Regeringens ensidiga försvagning av anställningsskyddet i företag med under 20 anställda är dock inget godtagbart sätt att gynna rekryteringen i småföretag, och det är inte heller motiverat ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Enligt OECD är uppsägningsskyddet i Finland redan nu svagare än i konkurrent- och jämförelseländerna och kan därför inte utgöra en allmän förklaring till skillnaderna i ländernas sysselsättningsnivåer. Regeringens planer gäller inte heller en ensamföretagares anställning av en första arbetstagare eller ens rekrytering till mikroföretag. I stället gäller det företag med färre än 20 anställda, det vill säga en grupp som utgör cirka 95 procent av samtliga företag i Finland. Dessa företag har sammanlagt över 200 000 anställda. 
För ett enskilt företag kan det vara en fördel att enkelt kunna byta arbetstagare. För samhällsekonomin vore det likväl bättre att företagen i stället för att säga upp anställda får incitament att vidareutbilda dem och stödja dem i arbetet. Det är särskilt viktigt med tanke på målet att förlänga arbetslivet. Regeringens modell skulle leda till att fler anställda som närmar sig slutet av sin arbetskarriär sägs upp. De som sägs upp har ofta svårt att hitta nytt jobb. Det vore till stor skada för samhällsekonomin att elda under en sådan utveckling. 
Att försvaga uppsägningsskyddet i företag med färre än 20 anställda skulle också skapa ett nytt, konstlat tillväxthinder uttryckligen vid gränsen 20 anställda. Rekryteringen av ytterligare en anställd skulle ge samtliga anställda i företaget normalt uppsägningsskydd, vilket kan påverka tillväxtsträvandena eller leda till en annars oändamålsenlig användning av extern arbetskraft. Man måste fråga sig varför regeringen vill skapa en så skarp gräns vid just 20 anställda, och vad detta antal överhuvudtaget grundar sig på. 
Vårt samhälle grundar sig på att medborgarna vågar tro på framtiden, investera, bilda familj och bygga sig hem. Förtroendet stärks inte av att arbetsmarknaden splittras eller anställningsvillkoren försämras. Vi behöver inte partiskhet eller uppmuntran till motsättningar. Vad arbetslivet behöver i dag är stärkt samarbete och en gemensam framåtanda. Ekonomin växer bättre och det uppstår fler jobb i ett klimat som bygger på tillit. Det motsatta gäller om osäkerheten får råda. 
Med hänvisning till 43 § i Finlands grundlag framställer vi följande interpellation till den minister som saken gäller:
Varför försätter regeringen personer under 30 år i en svagare ställning än andra på arbetsmarknaden och ökar deras osäkerhet om sin ställning i ett läge där det uttryckligen gäller att minska deras osäkerhet, 
på vilka grunder anser regeringen att de föreslagna åtgärderna som behandlar arbetstagarna olika och diskriminerar de unga överhuvudtaget kan genomföras med hänsyn till grundlagen, EU-lagstiftningen och internationella fördrag som är bindande för Finland, 
på vad grundar regeringen uppfattningen att en försvagning av uppsägningsskyddet i företag med färre än 20 anställda skulle höja sysselsättningen, 
hur tänker regeringen se till att gränsen på 20 anställda inte bildar ett hinder för företagens tillväxt och inte leder till konstlade företagsstrukturer eller trixande med inhyrd arbetskraft och underleverantörer, och 
med hänsyn till att regeringens aktiveringsmodell mot arbetslöshet nu har visat sig vara enbart en nedskärning av utkomstskyddet för arbetslösa, vilka åtgärder tänker regeringen vidta för att korrigera den uppenbart defekta aktiveringsmodellen? 
Helsingfors 27.4.2018 
Antti
Lindtman
sd
Eeva-Johanna
Eloranta
sd
Maarit
Feldt-Ranta
sd
Tarja
Filatov
sd
Jukka
Gustafsson
sd
Maria
Guzenina
sd
Tuula
Haatainen
sd
Timo
Harakka
sd
Eero
Heinäluoma
sd
Lauri
Ihalainen
sd
Ilkka
Kantola
sd
Mika
Kari
sd
Anneli
Kiljunen
sd
Krista
Kiuru
sd
Suna
Kymäläinen
sd
Riitta
Myller
sd
Merja
Mäkisalo-Ropponen
sd
Ilmari
Nurminen
sd
Johanna
Ojala-Niemelä
sd
Sirpa
Paatero
sd
Antti
Rinne
sd
Joona
Räsänen
sd
Kristiina
Salonen
sd
Ville
Skinnari
sd
Katja
Taimela
sd
Maria
Tolppanen
sd
Erkki
Tuomioja
sd
Tytti
Tuppurainen
sd
Jutta
Urpilainen
sd
Pia
Viitanen
sd
Harry
Wallin
sd
Juho
Eerola
saf
Ritva
Elomaa
saf
Teuvo
Hakkarainen
saf
Laura
Huhtasaari
saf
Olli
Immonen
saf
Arja
Juvonen
saf
Toimi
Kankaanniemi
saf
Rami
Lehto
saf
Leena
Meri
saf
Jani
Mäkelä
saf
Mika
Niikko
saf
Mika
Raatikainen
saf
Jari
Ronkainen
saf
Sami
Savio
saf
Ville
Tavio
saf
Ville
Vähämäki
saf
Touko
Aalto
gröna
Outi
Alanko-Kahiluoto
gröna
Pekka
Haavisto
gröna
Hanna
Halmeenpää
gröna
Satu
Hassi
gröna
Heli
Järvinen
gröna
Emma
Kari
gröna
Johanna
Karimäki
gröna
Jyrki
Kasvi
gröna
Krista
Mikkonen
gröna
Ville
Niinistö
gröna
Jani
Toivola
gröna
Ozan
Yanar
gröna
Aino-Kaisa
Pekonen
vänst
Li
Andersson
vänst
Paavo
Arhinmäki
vänst
Katja
Hänninen
vänst
Annika
Lapintie
vänst
Silvia
Modig
vänst
Markus
Mustajärvi
vänst
Jari
Myllykoski
vänst
Hanna
Sarkkinen
vänst
Matti
Semi
vänst
Kari
Uotila
vänst
Anna
Kontula
vänst
Senast publicerat 02-05-2018 13:56