Utskottets utlåtande

Regeringen föreslår i sin proposition RP 15/2017 rd (i det följande propositionen om landskaps- och vårdreformen) att det inrättas 18 landskap med självstyre. De nya landskapen motsvarar huvudsakligen den nuvarande landskapsindelningen. Samtidigt överförs ansvaret för att ordna social- och hälsovården från kommunerna till landskapen. Det stiftas en lag om ordnandet av dessa uppgifter. Dessutom ska landskapen börja ansvara för de uppgifter som anges i 6 § i förslaget till landskapslag. Det överlämnas separata propositioner om ordnandet av dessa uppgifter. Också räddningsväsendet överförs till landskapets ansvar. Förslagen om överföring av räddningsväsendet finns i en proposition med förslag till lag om ordnande av räddningsväsendet (RP 16/2017 rd). Överföringen av uppgifterna och de reformer de kräver träder i kraft samtidigt och förutsätter ändringar i ett flertal lagar. 

Merparten av de offentliga arbetskrafts- och företagstjänster som för närvarande omfattas av NTM-centralernas och arbets- och näringsbyråernas organiseringsansvar ska i reformen slås samman till så kallade offentliga tillväxttjänster och överföras till landskapens organiseringsansvar. Särbehoven i huvudstadsregionen beaktas genom att det föreskrivs särskilt om en samkommun i Nyland som ordnar tillväxttjänster. I fråga om ordnandet av tillväxttjänster överlämnades en separat proposition med förslag till lag om regionutveckling och tillväxttjänster (RP 35/2018 rd) till riksdagen den 5 april 2018. Propositionen har remitterats till förvaltningsutskottet för betänkande. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet ger utskottet ett utlåtande för betänkandet. 

Meningen med landskapsreformen är att samordna den statliga regionförvaltningen och landskapsförvaltningen samt att skapa en ändamålsenlig arbetsfördelning mellan den statliga regionförvaltningen, landskapen och kommunerna. Syftet är att förverkliga ett service- och förvaltningssystem som bygger på regional självstyrelse och som bättre och enklare än det nuvarande förmår tillgodose människors servicebehov. 

Utöver propositionen om landskaps- och vårdreformen behandlar arbetslivs- och jämställdhetsutskottet just nu regeringens proposition med förslag till lag om kundens valfrihet inom social- och hälsovården och till vissa lagar som har samband med den (RP 16/2018 rd, i det följande valfrihetspropositionen). Syftet med den propositionen är att främja social- och hälsovårdskundernas möjligheter att välja tjänsteproducent och förbättra tillgången till tjänster samt tjänstekvaliteten. Utskottet behandlar dessutom regeringens proposition RP 57/2017 rd, som kompletterar bestämmelserna om finansieringen av landskapen och en del andra bestämmelser i propositionen om landskaps- och vårdreformen (i det följande propositionen om landskapens finansiering) samt regeringens proposition (RP 15/2018 rd) till den del den gäller ersättning för landskapens mervärdesskattekostnader samt vissa finansieringslösningar. Eftersom samtliga propositioner är en del av landskapsreformen har utskottet beslutat att sambehandla propositionerna och ge social- och hälsovårdsutskottet ett gemensamt utlåtande om dem. 

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet behandlar propositionerna till den del de gäller utskottets ansvarsområde. Utskottet fäster särskild vikt vid konsekvenserna för personalen och för jämställdheten samt vid finansieringen av den offentliga arbetskrafts- och företagsservicen (i det följande tillväxttjänsterna), som överförs till landskapets organiseringsansvar i samband med reformen. Utskottet anser att målen med landskapsreformen är viktiga. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med vissa anmärkningar och ändringsförslag. 

Utskottet konstaterar att de uppgiftsområden som landskapen föreslås få i samband med landskapsreformen bildar ett brett och mångsidigt uppgiftsfält. Eftersom den reglering som hänför sig till reformen är splittrad på flera olika propositioner som överlämnas till riksdagen vid olika tidpunkter är det enligt utskottet svårt att få grepp om och bedöma den nu aktuella landskapsreformen som helhet och dess konsekvenser. 

Förändringarna i arbetslivet kräver att de offentliga arbetskrafts- och företagstjänsterna utvecklas. Enligt uppgift räcker inte den gällande regleringen och de nuvarande tjänsterna inom arbets- och näringsförvaltningen mera för att effektivt svara på arbetstagarnas och företagens förändrade behov och på matchningsproblemet. Meningen är att genom reformen av tillväxttjänsterna utveckla arbetskrafts- och företagstjänsterna så att de bättre än i dag motsvarar den snabba förändringstakten i ekonomin och på arbetsmarknaden. 

Enligt 6 § 1 mom. 9 punkten i förslaget till landskapslag kommer till landskapets uppgifter bland annat att höra ordnande av företags-, arbets- och näringstjänster och främjande av integration, på det sätt som föreskrivs närmare genom lag. Arbetskrafts- och företagstjänsterna, som överförs från närings-, trafik- och miljöcentralerna och arbets- och näringsbyråerna till landskapen, slås samman till en helhet, offentliga tillväxttjänster. Närings-, trafik- och miljöcentralerna samt arbets- och näringsbyråerna dras in. 

Bestämmelser om innehållet i och finansieringen av tillväxttjänsterna finns förutom i organiseringslagen (RP 35/2018 rd) också i speciallagstiftning. Meningen är att överlämna propositionerna med förslag till lag om offentliga rekryterings- och kompetensutvecklingstjänster, lag om främjande av integration och lag om finansiering av regionutveckling och tillväxttjänster till riksdagen i maj 2018. 

Bestämningsgrunderna för finansieringen av de statliga uppgifter som överförs till landskapen i samband med reformen samt kostnadsunderlaget för den statliga finansieringen ändras. Från och med 2019 budgeteras anslagen under ett moment för statlig finansiering av landskapen och fördelas mellan landskapen utifrån olika kalkylerade bestämningsfaktorer. 

Som grund för finansieringen används 2020 genomsnittet för kommunernas faktiska och kalkylerade driftskostnader 2018 och 2019 och i fortsättningen genomsnittet för de två senast statistikförda åren. Enligt uppgift sporrar finansieringsmodellen kommunerna att minska vårdutgifterna 2018 och 2019, eftersom statsandelen för de uppgifter som kvarstår hos kommunerna då uppenbart ökar. Detta kan försvåra verksamheten särskilt i de sjukvårdsdistrikt och framtida landskap som hittills har producerat tjänsterna på ett kostnadseffektivt sätt. Utskottet anser att grunderna för finansieringen är misslyckade till dessa delar. 

I den kompletterande propositionen om landskapens finansiering (RP 57/2017 rd) föreslås i lagen om landskapens finansiering koefficienter som beskriver tillväxttjänster och avbytarservice för lantbruksföretagare samt befolkningstäthetskoefficient för landskapets övriga uppgifter som nya bestämningsfaktorer. Koefficienten för tillväxttjänster beräknas enligt 18 § i förslaget till lag om landskapens finansiering, och den ska ge en bild av läget i landskapet i förhållande till genomsnittet för landet och till övriga landskap. Koefficienten grundar sig på antalet arbetslösa, arbetslöshetsgraden och antalet arbetsställen för företag i landskapet. Antalet arbetslösa viktas högst, till 60 procent. 

Utskottet anser att det är bra att antalet arbetslösa och arbetslöshetsgraden beaktas i finansieringen. Utskottet påpekar ändå att propositionen saknar incitament som skulle uppmuntra landskapen att minska arbetslösheten. Landskapen behöver inte svara för kostnaderna för arbetslösheten, eftersom arbetslöshetsförmånerna i huvudsak finansieras med statens medel. Å andra sidan minskar en sänkning av arbetslösheten och av antalet arbetslösa finansieringen till landskapet. Utan ett starkt ekonomiskt incitament eller något annat bindande åtagande finns det enligt utskottet risk för att resurserna för sysselsättningsfrämjande åtgärder blir alltför små och verksamheten inte i tillräckligt hög grad inriktas på att främja sysselsättningen. Det kan också gå så att tjänsterna för arbetslösa som behöver särskilt stöd minskar. Utskottet anser att det är viktigt att det föreskrivs om effektiva incitament för landskapen för att minska arbetslösheten. 

Utskottet konstaterar vidare att det är problematiskt att finansieringen grundar sig på antalet arbetsställen för företag. Det gäller särskilt områden med plötsliga omstruktureringar, eftersom det i sådana områden har skett uppsägningar just i stora företag. Finansieringsmodellen beaktar inte att behovet av stöd kan vara stort i ett område trots att antalet företag relativt sett är litet. Utskottet understryker att tillgången till arbetskraftstjänster måste garanteras på lika villkor i hela landet. För de små landskapens del kan detta kräva samarbete med andra landskap. 

I dag har kommunerna ett starkt incitament för att sköta sysselsättningen som en del av kommunernas tjänster, eftersom de har ett delansvar för finansieringen av arbetsmarknadsstödet för långtidsarbetslösa. Å andra sidan har incitamenten för att sysselsätta arbetslösa inom hela pendlingsområdet eller i hela landet kanske inte varit tillräckliga. Att kommunerna betalar en andel av arbetslöshetsersättningen har motiverats med att kommunerna genom sina egna åtgärder och genom de beslut de fattar inom ramen för sitt självstyre kan påverka antalet långtidsarbetslösa och därigenom sin andel av finansieringen. Utskottet anser att det för att kommunerna ska kunna åläggas att betala en andel av arbetsmarknadsstödet krävs att kommunerna genom sina egna tjänster och åtgärder har möjlighet att påverka skötseln av sysselsättningen och därigenom avgiftsnivån. 

Den sektorsövergripande samservicen som främjar sysselsättningen är ett samarbete i kommunens regi mellan arbets- och näringsbyrån, Folkpensionsanstalten och kommunen där kommunen har tagit ett helhetsansvar för tjänsterna till svårsysselsatta personer. Eftersom verksamheten fungerar bra anser utskottet att det är viktigt att den fortsätter på samma bas som förut, vid behov till exempel genom alliansmodellen. 

De regionala sysselsättningsförsöken (lagen om försök med regionalt tillhandahållande av arbetskrafts- och företagstjänster samt med arbetslivsprövning, 505/2017) upphör den 31 december 2018. Utifrån lagen om ordnande av offentlig arbetskrafts- och företagsservice går det inte att bedriva samarbete av försökstyp mellan kommunerna och arbets- och näringsbyråerna. Försök är inte heller möjliga enligt den föreslagna så kallade pilotförsökslagen, eftersom det där förutsätts att den som producerar arbetskrafts- och företagstjänster ska vara en privat tjänsteproducent (RP 62/2018 rd med förslag till lag om ändring av lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice). En kommun eller en i 15 § i upphandlingslagen (1397/2016) avsedd enhet som är anknuten till en kommun kan vara tjänsteproducent bara om det råder marknadsbrist. Direktupphandlingar kan då göras också hos kommunen eller hos en enhet som är anknuten till den. 

Att försöket upphör betyder att de som deltagit i det återgår till att vara kunder hos arbets- och näringsbyråerna i ungefär ett års tid, tills den lag som gäller tillväxttjänster träder i kraft den 1 januari 2020. Utskottet anser att detta inte är ändamålsenligt. Man bör genom lagstiftning möjliggöra fortsatta försök när dessa på ett naturligt sätt stöder nya framväxande handlingsmodeller. 

Landskapen får sin statliga finansiering i form av generella medel och, i vissa specialfall, i form av särskilda medel. I fråga om de generella medlen beslutar landskapen inom ramen för lagstiftningen självständigt om hur pengarna ska fördelas, oberoende av hurdana koefficienter eller kalkyleringsfaktorer finansieringen grundar sig på. Utskottet anser att det med tanke på landskapens självstyre är en korrekt lösning att landskapen utifrån sina behov har rätt att besluta om hur medlen ska fördelas. Det är motiverat att landskapen också ska ha egen inkomstbildning. Då fungerar självstyret bättre och det skapas ett ekonomiskt incitament för landskapens verksamhet. Om man är beroende av sina egna inkomster blir även resursanvändningen effektiv. I det här sammanhanget är kundavgifterna av begränsad betydelse. Kraven på regional jämlikhet begränsar användningen av kundavgifter som inkomstkälla för landskapen. Utskottet anser att det i samband med kommande skattereformer också är motiverat att överväga beskattningsrätt för landskapen eller öronmärkning av en del skatter som inkomst för landskapen. Det kunde eventuellt också öka incitamenten för att främja sysselsättningen och den ekonomiska tillväxten i landskapen. 

En del av de uppgifter som överförs på landskapen, till exempel social- och hälsovården, är lagstadgade, och landskapens möjligheter att bestämma om hur finansieringen ska riktas är därför begränsade. Vårdutgifternas andel av de generella medlen är 90 procent. Om tillväxttjänsterna inte får öronmärkt finansiering, kommer det spelrum som finns i fråga om de generella medlen i det svåra ekonomiska läget att användas för att täcka de lagstadgade vårdutgifterna. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet är allvarligt bekymrat över detta. Det är nödvändigt att i lagen slå fast en miniminivå och finansiering för tillväxttjänsterna. 

Enligt 3 kap. 14 § 1 mom. i förslaget till införandelag (RP 15/2017 rd, lagförslag 3) ska principerna för överlåtelse av rörelse iakttas när uppgifter inom social- och hälsovården och räddningsväsendet och den personal som utför dessa uppgifter överförs till landskapen. Som överlåtelse av rörelse betraktas också överföring av stöduppgifter och av de personer som utför sådana uppgifter, om minst hälften av dessa uppgifter är stöduppgifter till de uppgifter som avses i 1 mom. Samma princip iakttas också vid andra personalöverföringar i samband med landskapsreformen. 

Också en överföring där personalen övergår till anställning hos ett bolag som landskapet bildat senast den 31 december 2020 betraktas enligt 3 kap. 14 § i förslaget till införandelag som överlåtelse av rörelse. Syftet med bestämmelsen är att trygga personalens ställning också vid vidareöverföring till ett bolag som landskapet bildat. 

Att bestämmelserna om överlåtelse av rörelse ska tillämpas betyder bland annat att personerna får behålla sina anställningsvillkor och förmåner. I praktiken ska förvärvaren då fram till utgången av avtalsperioden iaktta samma anställningsvillkor som överlåtaren var skyldig att iaktta före överlåtelsen. Det gäller såväl löner som andra anställningsvillkor, till exempel rätten till semester. 

I landskapsreformen handlar det om en exceptionellt omfattande omorganisering av samhälleliga tjänster och samtidigt om en betydande omstrukturering av arbetsmarknaden inom den offentliga sektorn. Landskapsreformen har blivit försenad från den ursprungliga tidtabellen som planerades när propositionen överlämnades, vilket också påverkar bildandet av eventuella bolag i landskapen. Utskottet anför därför att social- och hälsovårdsutskottet bör föreslå att giltighetstiden för principen om överlåtelse av rörelse förlängs så att man beaktar den nya tidtabellen för inrättandet av landskapen och överföringen av vårdtjänsterna. 

De viktigaste personalrelaterade konsekvenserna av reformen kommer av att producentnätverket blir mångsidigare och valfriheten införs. Framöver kommer en allt större del av den offentligt finansierade social- och hälsovården att produceras av aktörer inom den privata och den tredje sektorn. För personalen inom vårdsektorn kan detta betyda att de först överförs från kommunerna till landskapens affärsverk eller bolag. De kan också överföras till privata bolag, antingen direkt eller via landskapet. Med tiden kommer valfriheten sannolikt att medföra större rörlighet när det gäller personalen. 

Under den tid valfriheten och marknaderna etablerar sig kan det åtminstone till en början vara svårt för arbetsgivarna att bedöma behovet av anställda. Det är också möjligt att behovet av anställda vid vårdcentralerna permanent kommer att variera när kunderna byter tjänsteproducent. Det kan leda till ökad användning av arbetsavtal om inhyrd arbetskraft, visstids- och deltidsanställningar samt varierande arbetstid eller till uppsägningar av produktionsorsaker genom ett samarbetsförfarande. Alla dessa ändringar påverkar särskilt kvinnorna, som utgör majoriteten av vårdpersonalen. Totalt sett kännetecknas socialtjänsterna och hälsovården ändå av brist på arbetskraft, och behovet av arbetskraft kommer att stödja förvärvsmöjligheterna för personalen inom sektorn. 

Om reformen och även valfriheten lyckas, öppnas det en bättre och mångsidigare arbetsmarknad inom vårdsektorn med nya möjligheter för personalen. Det är möjligt att antalet företag och sammanslutningar som är verksamma inom vårdbranschen ökar, och det uppstår då en arbetsmarknad för de professionella inom branschen där arbetsgivarna konkurrerar om kunnig arbetskraft. Utskottet understryker ändå att alla de som arbetar inom vårdbranschen inte är yrkesutbildade personer. Det finns också många som utför stöduppgifter, och för deras del kan ställningen på arbetsmarknaden vara osäkrare än för de egentliga professionella inom vården. 

Den föreslagna valfrihetslagstiftningen öppnar möjligheter för små och medelstora företag samt nya företag att bedriva verksamhet inom vårdbranschen. Det garanterar att också små orter får behålla jobben. Dessutom ger valfriheten de professionella inom vårdbranschen nya möjligheter att sysselsätta sig själva som företagare. I dag finns det över 18 000 privata företag inom vårdbranschen i vårt land. Av dem har 99 procent färre än 50 anställda. De sysselsätter över 60 000 personer. 

En förutsättning för att valfriheten ska lyckas är att marknaden fungerar och att det uppstår tillräcklig konkurrens så att kunderna har en faktisk möjlighet att välja. Utskottet understryker landskapens ansvar för att trygga en fungerande marknad samt konkurrensneutralitet. Landskapen ska särskilt vid ackrediteringen av tjänsteproducenter och vid skapandet av villkor för verksamheten i övrigt försäkra sig om att också små företag och företagare kan vara verksamma som tjänsteproducenter inom vården. 

Enligt lagarna om anställningsförhållanden har förvärvaren vid överlåtelse av rörelse, till exempel en arbetsgivare, en generell skyldighet att bemöta de anställda opartiskt. I fråga om anställda som står i arbetsavtalsförhållande grundar sig detta på 2 kap. 2 § i arbetsavtalslagen (55/2001), som är bindande rätt för arbetsgivaren. Dessutom är arbetsgivaren bunden av bestämmelserna om likabehandling och förbud mot diskriminering i diskrimineringslagen (1325/2014) och lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986). 

Minimilönerna för de anställda i kommunerna och samkommunerna grundar sig på de riksomfattande arbets- och tjänstekollektivavtalen. Alla kommuner och samkommuner tillämpar dock lokala kravnivåbaserade lönesystem. Det betyder att det i likadana eller lika krävande uppgifter i landskapen kommer att finnas arbetstagare och tjänsteinnehavare med olika lön. Principen om opartiskt bemötande förutsätter att lönebildningen för arbetstagare och tjänsteinnehavare i likadana eller lika krävande uppgifter som utgångspunkt ska grunda sig på samma uppgiftsbaserade lön. 

Det finns inte någon uttrycklig bestämmelse i lagstiftningen om hur snabbt anställningsvillkoren ska förenhetligas. Enligt rättspraxis utgör överlåtelse av rörelse en grund för att tillämpa olika villkor på arbetsgivarens ”gamla” personal och de som blivit anställda hos arbetsgivaren genom överlåtelse. Man får ändå inte tillämpa olika villkor under en obegränsad tid, utan arbetsgivaren ska med till buds stående medel sträva efter att förenhetliga arbetsvillkoren inom en skälig tid. 

Antalet landskap och skillnaderna dem emellan är en betydande risk med tanke på likabehandlingen av de anställda. Trots att frågan om lönemässig likabehandling av de anställda kommer att bedömas separat i varje landskap, anser utskottet att principerna för harmonisering av lönerna ändå bör vara tillräckligt lika i de olika landskapen. Utskottet anser att det är viktigt att sätta ut en med beaktande av övergångstiden skälig måltidtabell för harmoniseringen av lönerna, exempelvis högst fem år. 

Utskottet konstaterar att löneharmoniseringen innebär en balansgång mellan de ekonomiska förutsättningarna för att ordna tjänster å ena sidan, och landskaps- och vårdreformens mål att spara cirka tre miljarder euro å den andra. Utskottet betonar att man vid löneharmoniseringen måste beakta både ett rättvist lönesystem och balansen i de offentliga finanserna. 

I landskaps- och vårdreformen handlar det om en exceptionellt omfattande förändring av arbetsmarknaden inom den offentliga sektorn. Reformen kommer att medföra förändringar i uppgifterna, uppgiftsbeskrivningarna och i vissa fall i arbetsplatsens läge för en stor del av de anställda. Utskottet betonar att de anställdas arbetsförmåga och arbetshälsa måste tryggas vid förändringen. Det är viktigt att i tid identifiera arbetslöshetsriskerna och stödja arbetsförmågan. 

Reformen och den nya verksamhetskulturen kräver ett kompetent, målinriktat och gott ledarskap. Utskottet betonar betydelsen av samarbete mellan ledningen och personalen. Det är viktigt att personalen deltar i alla faser när organisationsreformen genomförs och verksamheten utvecklas, inklusive beredningen av landskapsfasen. Utskottet understryker också att det lagstadgade samarbetsförfarandet ska iakttas i reformens alla faser. 

Landskaps- och vårdreformen och valfrihetsreformen gäller särskilt de anställda i kommunerna och samkommunerna, av vilka merparten (cirka 90 %) är kvinnor. Även anställda inom andra branscher än vården övergår till anställning hos landskapen, och också av dem är en stor del kvinnor. Det handlar alltså om en reform som har konsekvenser för särskilt kvinnornas ställning på arbetsmarknaden. 

Utskottet konstaterar att de små företagen inom vårdbranschen huvudsakligen ägs av kvinnor. I dagsläget har det skett fusioner av företag, och stora företag har erövrat marknadspositioner. Reformen påverkar således också kvinnornas företagsamhet. 

Det är svårt att uppskatta konsekvenserna för personalen på lång sikt, eftersom dessa är beroende av de beslut som landskapen och producenterna fattar och i slutändan av de val som kunderna gör. Som utskottet konstaterade ovan kan de atypiska anställningarna inom vårdbranschen öka. De atypiska anställningarna försvårar på många sätt de anställdas vardag och livskompetens och deras möjligheter att kombinera arbete och familjeliv. Osäkra anställningar återspeglar sig också på lönen. Å andra sidan kan konkurrensen höja produktiviteten och därmed de anställdas inkomstnivå. 

Utskottet understryker att det är nödvändigt att bedöma konsekvenserna för jämställdheten i alla faser av landskaps- och vårdreformen, eftersom den på många sätt påverkar särskilt kvinnornas vardag och arbetsliv. Utskottet betonar att landskapen är myndigheter och att de därmed enligt lagen är skyldiga att främja jämställdheten. 

Det finns skillnader i välfärd, hälsa, sjuklighet och dödlighet mellan män och kvinnor. I snitt är män sjukare än kvinnor, och det återspeglas i att män har kortare förväntad livslängd än kvinnor. Dessutom anlitar män hälso- och sjukvård i mindre utsträckning än kvinnor. Utskottet framhåller att skillnaderna mellan kvinnors och mäns hälsa bör beaktas. Man bör se till att också de mest utsatta får tjänster och har lättare att söka sig till tjänsterna. 

På grund av den högre förväntade livslängden kommer kvinnornas andel av dem som använder hälsovårds- och socialtjänster att öka, särskilt under ålderdomen. Fattigdomen bland kvinnliga pensionärer hindrar dem från att använda avgiftsbelagda tilläggstjänster, vilket måste beaktas vid planeringen av till exempel valfrihetstjänsterna och äldreomsorgen. 

Särskilt för de mest utsatta grupperna kan det vara svårt att utnyttja valfriheten och få ut fördelarna av den. För att kunna välja den lämpligaste tjänsteproducenten krävs det både vilja och förmåga från kundens sida. Utskottet konstaterar att marknadsföringen och försöken att påverka kundernas föreställningar kan öka när det inte finns tillförlitlig och jämförbar information. I värsta fall kan kunden komma att grunda sitt val av tjänsteproducent på felaktig information. Utskottet betonar vikten av tillförlitlig och jämförbar information om tjänsterna. 

I dag är kvinnorna underrepresenterade i alla beslutsfattande organ som tillsatts genom val, och situationen väntas bli densamma också i landskapen. Utskottet anser att det är bra att propositionen innehåller ett förslag om att ändra jämställdhetslagen så att kvinnor och män ska vara representerade till minst 40 procent vardera i landskapsorgan, med undantag av landskapsfullmäktige, om inte något annat följer av särskilda skäl. Bestämmelsen ska också tillämpas på temporära beredningsorgan. Utskottet understryker att jämställdheten också ska beaktas i de inofficiella beredningsorganen. 

Enligt propositionen ska ett landskap ha en strategi, i vilken landskapet beslutar om de långsiktiga målen för sin verksamhet och ekonomi och anger hur genomförandet av strategin ska utvärderas och följas upp. I landskapsstrategin drar landskapsfullmäktige upp riktlinjer och ställer upp långsiktiga mål för bland annat främjandet av invånarnas välfärd, ordnande och produktion av tjänster, personalpolitiken och invånarnas möjligheter att delta och påverka. I samband med alla dessa är det också viktigt att beakta jämställdhetsaspekten. Utskottet anser att en komplettering av strategin med målet att främja jämställdheten skulle ge jämställdhetsaspekten större genomslag i landskapens verksamhet och bidra till att fullgöra myndigheternas lagstadgade skyldighet att främja jämställdheten. 

I 35 § i landskapslagen anges det vad som ska beaktas i landskapsstrategin. Utskottet anför att social- och hälsovårdsutskottet bör föreslå att 35 § i landskapslagen ska få en bestämmelse om målet att främja jämställdheten. 

Utskottet understryker att man regelbundet bör följa landskaps- och vårdreformens jämställdhetskonsekvenser när det gäller personalen, användningen av tjänster och deltagande och vid behov vidta korrigerande åtgärder. 

Utskottet understöder den föreslagna ändringen i lagen om Keva (66/2016) enligt vilken de anställda som övergår till landskapen från medlemssamfunden i Keva fortfarande ska omfattas av pensionsskyddet enligt pensionslagen för den offentliga sektorn. Det betyder att de får behålla sin eventuella tilläggspension. 

Tilläggspensionerna ökar kommunernas arbetskraftskostnader. För att lösa den merkostnad som orsakas av kommunernas pensionsutgiftsbaserade avgift föreslår regeringen att avgiften ersätts med en utjämningsavgift som ska betalas av landskapen och kommunerna. För att säkerställa konkurrensneutralitet vid en jämförelse av arbetskraftskostnaderna riktas utjämningsavgiften inte till landskapens affärsverk. 

Utskottet konstaterar att ansvaret för finansieringen av tilläggspensionerna, som uppstått som en följd av kommunernas verksamhet, genom det föreslagna arrangemanget överförs på landskapen. Utskottet anser att man behöver överväga ett särskilt statligt stöd till landskapen för betalning av utjämningsavgiften. 

Enligt 27 § i förslaget till landskapslag ska det i tvåspråkiga landskap tillsättas ett påverkansorgan för den språkliga minoriteten. Organet har till uppgift att utreda, bedöma och fastställa vilka tjänster landskapets språkliga minoritet har behov av på sitt eget språk och lägga fram förslag till landskapsstyrelsen om hur tjänsterna ska utvecklas. 

Organet är ingen nämnd som skulle kunna utöva offentlig makt, och det är inte kopplat till landskapets förvaltning. Organet har inte heller beslutanderätt som skulle vara förpliktande för landskapet och därmed inget faktiskt inflytande. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet anser att en nämnd för den språkliga minoriteten skulle ta tillvara den språkliga minoritetens rättigheter bättre än det föreslagna påverkansorganet. 

För att valfriheten ska lyckas krävs det en fungerande marknad och tillräcklig konkurrens så att kunderna har en faktisk valmöjlighet. Frågan om det uppstår en marknad för tvåspråkiga tjänster är problematisk, eftersom kunderna är få till antalet. Utskottet understryker att också de språkliga minoriteterna måste garanteras tillgång till tjänster på det egna språket.