Avsikten med den föreslagna lagändringen är att till mentalvårdslagen foga bestämmelserna om behörig myndighet och lämpligt förfarande i situationer där tidsfristen för fortsatt vård eller avslutande av vård av en rättspsykiatrisk patient överskridits. I det avseendet är situationen oreglerad.
Högsta förvaltningsdomstolen har i sitt avgörande HFD 2014:10 ansett att det inte direkt framgår av bestämmelserna i mentalvårdslagen hur man ska förfara när en överläkare inte inom föreskriven tidsfrist fattar beslut om fortsatt vård eller avslutande av vård. I allmänhet är det frågan om att den föreskrivna tidsfristen överskrids på grund av att sjukhuset har begått ett fel, men orsaken kan också vara att patienten rymt (se också HFD 2014:11, HFD 2011:70 och HFD 1993-A-32). Också i laglighetsövervakningspraxisen har uppmärksamhet fästs vid myndigheternas oenhetliga praxis i behörighetsfrågor (JO 10.6.2015, dnr 1305/4/14).
All utövning av offentlig makt ska ju enligt 2 § 3 mom. i grundlagen bygga på lag. Det här förutsätter enligt motiveringen till grundlagsreformen (
RP 1/1998 rd, s. 75) att den som utövar offentlig makt alltid ska ha en behörighetsgrund som i sista hand återgår på en av riksdagen stiftad lag. Var och en har enligt 21 § 1 mom. i grundlagen rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan.
Utskottet anser att de föreslagna bestämmelserna tillgodoser rättspsykiatriska patienters grundlagsenliga rätt till behörig myndighetsbehandling enligt mentalvårdslagen och samtidig förtydligar lagstiftningen särskilt i fråga om behörighetsregleringen.
