Regeringens politik ökar ojämlikheten och fattigdomen.
Sipiläs regering har under hela regeringsperioden drivit en ojämlik politik. Enligt riksdagens utredningstjänst och de ekonomiska experterna har inkomstskillnaderna ökat mellan åren 2015 och 2018. De disponibla inkomsterna för dem som har de lägsta inkomsterna har sjunkit med upp till en procent under regeringsperioden, samtidigt som regeringens beslut lett till att de som har de högsta inkomsterna får än högre inkomster. Det är en klar skillnad jämfört med föregående regering (2011—2015), som förde en politik som minskade inkomstskillnaderna.
I budgetförslaget för 2019 fortsätter regeringen försämra den sociala tryggheten trots att landets ekonomi går allt bättre. En finanspolitik som riktar de största nedskärningarna mot den sociala tryggheten och en jämlikare utbildning kommer således att fortsätta. Det leder till ökad ojämlikhet bland medborgarna.
Regeringens politik har också ökat den bristande jämställdheten mellan könen. Enligt en undersökning om om jämställdhetsbudgetering, ”Tasa-arvoa talousarvioon” (2019), som statsrådet låtit göra har regeringen Sipiläs politik (2016—2018) varit männen mer till nytta än kvinnorna. Att den ekonomiska ojämlikheten mellan män och kvinnor har ökat beror främst på indexnedskärningar och indexfrysningar av sociala förmåner.
Experter har under hela regeringsperioden kritiserat regeringen för att den försummar konsekvensbedömningarna. Regeringen utvärderar inte tillräckligt väl vilka konsekvenser dess beslut har för olika socioekonomiska grupper. Också det av regeringen tillsatta rådet för bedömning av lagstiftningen har upprepade gånger anmärkt på detta. Exempelvis har konsekvenserna för barnen och för jämlikheten mellan könen samt konsekvenserna för inkomstfördelningen bedömts bristfälligt. Regeringens frysningar av grundtryggheten och indexen, nedskärningarna i studiepenningen och bostadsbidraget samt i ersättningarna för läkemedel och resor drabbar ständigt samma socioekonomiska grupper och de mest utsatta finländarna. Nedskärningarna har ökat behovet av utkomststöd, vilket höjer kostnaderna på annat håll och är det mest oönskade resultat i ett fattigdomspolitiskt perspektiv.
Regeringen Sipiläs nedskärningar slår särskilt mot de barnfamiljer som redan befinner sig i en svår situation. Frysningen av indexhöjningen av barnbidraget, begränsningen av hemvårdsstödet och den subjektiva rätten till dagvård har försvårat många barnfamiljers vardag. När regeringen underlåter att bedöma konsekvenserna av dess beslut för olika befolkningsgrupper, blir de verkliga konsekvenserna för exempelvis barnfamiljer oklara.
Sipiläs regering för en politik som ökar behovet av utkomststöd och leder i praktiken till ökad fattigdom bland barnfamiljer och till att fattigdomen går i arv. Fattigdom i familjen är en av de största orsakerna till ojämlikhet bland barnen och en stor risk med tanke på barnens välfärd och utveckling. Av alla unga som föddes 1987 och får utkomststöd har 72 procent en förälder som fått utkomststöd. Närmare en femtedel, cirka 927 000 personer, av den så kallade hushållsbefolkningen riskerar fattigdom eller utslagning. Enligt inkomstfördelningsstatistiken finns det i Finland 101 000 fattiga barn. Med andra ord är nästan vart tionde barn fattigt. De gröna anser att det inom samtliga politikområden måste vara ett centralt samhälleligt mål att minska fattigdomen bland barnfamiljer och förhindra att barnen växer upp i ett klassamhälle.
Undersökningar visar att en högklassig småbarnspedagogisk verksamhet är ett effektivt sätt att främja barnens välmående och förebygga utslagning. Utredningar visar att den subjektiva rätten till dagvård jämnar ut social ojämlikhet som relaterar till utbildning och inkomstnivå och förebygger att existerande problem fördjupas. Den är en av de viktigaste stödåtgärderna för barnskyddets öppenvård och att begränsa den kan öka kostnaderna för barnskyddet. Barnets rätt till småbarnspedagogik kan inte vara beroende av föräldrarnas arbetsmarknadsposition. Det handlar i främsta rummet om barnets rättighet, inte förälderns. Men samtidigt stödjer den subjektiva rätten till dagvård familjer, arbetsgivare och i vidare bemärkelse hela samhället. Begränsningen av den subjektiva rätten till småbarnspedagogik måste slopas, samtidigt som kvaliteten på småbarnspedagogiken stärks.
Regeringens beslut att skära i förmånerna till de fattigaste utgör ett värdeval som vi inte skulle behöva ta. Alla drar nytta av ett samhälle med måttliga inkomstskillnader och samma möjligheter för var och en att leva ett gott liv.
Indexnedskärningarna måste återtas
I budgeten för 2019 föreslår regeringen en fortsatt indexfrysning på 2016 års nivå, där index alltså redan är nedskuret. Ändringen gäller i stor omfattning låginkomsttagarna i Finland. Frysningen av indexet ska gälla folkpensioner, garantipension och övriga förmåner som ses över enligt folkpensionsindex eller i övrigt är kopplade till folkpensionen. Bland de övriga förmånerna märks handikappförmåner, fronttillägg, grunddagpenning enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa, arbetsmarknadsstödet och barnförhöjningen. Ändringen ska också gälla kriterierna för förmåner bundna till folkpensionsindex och vissa belopp, bland annat gränsen för den årliga självrisken vid läkemedelsersättningar.
De gröna anser att regeringens indexnedskärningar och frysningar saknar hållbara grunder och inte bör accepteras. Vi anser att det varken är hållbart eller skäligt med indexbesparingar som drabbar särskilt barnfamiljer, arbetslösa, pensionärer, studerande, personer med funktionsnedsättning, värnpliktiga och sjuka finländare samtidigt som regeringen driver på ett konkurrenskraftsavtal med skattesänkningar som gynnar höginkomsttagarna och miljöförorenande verksamhet föreslås få många slags skattestöd. Åtgärderna försvagar låginkomsttagarnas köpkraft, vilket försvagar den inhemska efterfrågan och tillväxtutsikterna för inhemska företag.
De lägsta dagpenningarna och den grundläggande tryggheten för arbetslösa måste bli bättre
I dag räcker den grundläggande tryggheten inte till för att klara livhanken. Köpkraften för förmånerna försvagas från år till år samtidigt som priserna stiger och fattigdomen bland barnfamiljerna breder ut sig. Europarådets utskott för sociala rättigheter har upprepade gånger gett Finland en anmärkning för den låga nivån på minimiförmånerna. Den sittande regeringen har gjort nedskärningar som slår särskilt hårt mot låginkomsttagare och de som är beroende av grundtrygghet.
De gröna anser att de som lever på grundtrygghetsbidrag måste få omedelbar hjälp. Arbetsmarknadsstödet, grunddagpenningen för arbetslösa och sjuk-, moderskaps-, faderskaps- och föräldradagpenningen bör höjas med 50 euro per månad. Enligt beräkningar gjorda av riksdagens utredningstjänst skulle en nivåförhöjning av den storleken medföra kostnader på 83 000 000 euro. Förhöjningen skulle radera alla de nedskärningar regeringen Sipilä har gjort och klart höja nivån på grundtryggheten. Enligt förslaget skulle grunddagpenningen för arbetslösa och andra förmåner på samma nivå stiga från 696 euro till 746 euro.
Nivåhöjning av garantipensionen
Pensionärernas försörjning har varit i skottlinjen upprepade gånger denna regeringsperiod. Pensionärernas köpkraft har försvagats på många sätt: folkpensionsindex har skurits ned och frysts, klientavgifterna i vården höjts, reseersättningar sänkts och självrisken för läkemedelskostnader höjts. Försvagningarna av folkpensionsindex påverkar direkt köpkraften, eftersom förmånerna inte längre följer prisutvecklingen.
Denna utveckling drabbar särskilt pensionärer med små inkomster. I synnerhet pensionärer som lever på garantipension, det vill säga de med de allra lägsta inkomsterna, har blivit lidande när regeringen farit fram med nedskärningar. Regeringens skattebeslut har dessutom gynnat löntagarna allra mest. Det finns skäl att påminna om att var femte pensionär i Finland får mindre än 1 000 euro i månatlig pension. I snitt lyfter en finländsk pensionär 1 656 euro i månaden.
Garantipensionen måste ges en rejäl nivåförhöjning eftersom de förhöjningar som nu gjorts inte täcker in alla nedskärningar. En nivåförhöjning skulle förbättra pensionärernas köpkraft och motverka fattigdom.
Reseersättningarna och läkemedelsersättningar bör höjas
Enligt regeringsprogrammet ska läkemedelskostnaderna skäras ner med 150 miljoner euro från och med 2017. Nedskärningarna inleddes redan 2016 och 2017 höjdes självrisken för läkemedelsersättningar till 50 euro. Den läkemedelsspecifika självrisken för läkemedel i den högsta specialersättningsklassen höjdes från 3 euro till 4,50 euro, och den läkemedelsspecifika självrisken efter överskridning av årssjälvrisken från 1,50 euro till 2,50 euro. Självrisken för resekostnader för patienter höjdes från 16 till 25 euro.
Nedskärningar slår hårdast mot sjuka låginkomsttagare och pensionärer. Enligt uppgifter från FPA steg självrisken för läkemedel för fler låginkomsttagare än höginkomsttagare. Bland människor med de allra lägsta inkomsterna fanns flest som fick sina utgifter höjda med hela 100—200 euro om året. Nedskärningarna i reseersättningar är särskilt bekymmersamma för äldre och personer i glesbygden.
Ett av de viktigaste målen med läkemedelsförsörjningen är att möjliggöra effektiv, säker, ändamålsenlig och kostnadseffektiv läkemedelsförsörjning för alla behövande. Systemet för läkemedelsersättning bör säkerställa att i synnerhet de som använder mycket läkemedel samt låginkomsttagare får korrekt läkemedelsbehandling. Att skära ned på läkemedelsersättningarna kan ge oanade konsekvenser för såväl folkhälsan som den allmänna jämlikheten. I en välfärdsstat bör ingens hälsa vara beroende av vilka tillgångar man har.
Utvidgat försök med basinkomst
Vi behöver absolut ett försök med basinkomst. Det finländska systemet för social trygghet har under en lång tid fungerat alldeles utmärkt men nu har det ohjälpligen börjat släpa efter arbetslivsutvecklingen. Dagens modell fungerar för den som har en klar karriärväg och klarar av en sak åt gången: först studier, sedan en lång karriär i arbetslivet i samma bransch och helst hos en och samma arbetsgivare. Avbrotten har bestått av problemfria föräldraledigheter och arbetslivscykeln utmynnar i full pension vid uppnådd pensionsålder. Denna sluss blir aktuell för allt färre finländare. Vår sociala trygghet måste gå att anpassa till allt mer varierande skeenden i livet.
Regeringens försök med basinkomst är tyvärr mycket snävt. Det begränsar sig till att öka sysselsättningen bland dem som får arbetsmarknadsstöd. Försöket omfattar endast 2 000 finländare. Försöket skulle kräva större bredd så att man kunde läsa ut de faktiska effekterna av en basinkomst.
Basinkomsten är förtjänt av ett brett upplagt försök, som följer vetenskapliga kriterier och principer för god kunskapsproduktion. Det behövs stora resurser för att försöket ska vara tillräckligt omfattande. Målet bör vara att ta fram generaliserbar information och resultat som kan tjäna som underlag för politiska beslut om fortsatt basinkomst. Försöket måste utvidgas så att samplet breddas såväl kvantitativt som kvalitativt och täcker in fler kategorier av människor.
Gratis preventivmedel för unga
Med gratis preventivmedel kan man undvika icke önskade graviditeter och könssjukdomar men också skydda fertiliteten hos unga människor. Könssjukdomar och icke önskade graviditeter är vanligast bland ungdomar mellan 20 och 24 år.
Redan nu erbjuder några kommuner gratis preventivmedel till unga under 25 år. I dessa kommuner har aborterna och antalet fall av könssjukdomar minskat betydligt. Gratis preventivmedel ger unga jämbördiga möjligheter att sköta sin sexuella hälsa och fertilitetshälsa. I dagens samhälle har den socioekonomiska bakgrunden betydelse för risken för ökade aborter och tonårsgraviditeter. Det vore viktigt att se till att varken individens eller familjens tillgångar är ett hinder för att skaffa preventivmedel.
Varenda ung person måste ges en rejäl chans att ta hand om sig själv. Ungdomarna bör erbjudas det preventivmedel han eller hon känner för oberoende av om det är fråga om exempelvis spiral, preventivpiller eller kondom. Befolkningsförbundet och Institutet för hälsa och välfärd har redan i mer än ett decennium talat för gratis preventivmedel. Riksdagens utredningstjänst uppskattar att kostnaderna för gratis preventivmedel i hela landet skulle uppgå till cirka 4,6 miljoner.
Systemet med familjeledigheter måste ses över
Det nuvarande systemet med familjeledigheter är osmidigt och föranleder strukturella problem som är bekanta sedan länge. Trots det har regeringen Sipilä inte varit kapabel att reformera familjeledigheterna. Trots att fler män väljer att utnyttja möjligheten till familjeledighet ligger Finland fortfarande rätt långt efter Sverige i detta avseende. Målet med reformen bör vara en jämnare fördelning mellan föräldrarna av vårdansvaret så att kvinnornas ställning i arbetslivet förbättras och männens roll hemma stärks. Den ena föräldern ska ha en större kvoterad ledighet.
De gröna skulle i en första fas förnya familjeledigheterna enligt modellen 5+5+5, så att mammornas ställning stärks i arbetslivet och pappornas i hemmen. Pappaledigheten förlängs och det ska bli smidigare för alla att utnyttja ledigheterna.
Systemet med familjeledighet måste bli mer flexibelt så att familjerna får större frihet att välja. Det måste kunna identifiera olika familjeformer och lämpa sig för livssituationer som förändras. Det bör bättre väga in bland annat skilsmässofamiljer och regnbågsfamiljer och deras behov. Det nuvarande systemet är osmidigt och styr in föräldrarna på att välja antingen ledighet eller att fortsätta jobba. Det borde exempelvis vara lättare att arbeta på deltid eller att snuttarbeta. Större möjlighet till deltidsarbete skulle också motverka fattigdom i enföräldersfamiljer. För närvarande är det ytterst sällan ekonomiskt fördelaktigt för den som har små barn och allra minst för ensamföräldrar att ta ett deltidsjobb.
Reformen måste på allvar gå in för att bryta upp de gamla strukturer som för tillfället försämrar sysselsättningsmöjligheterna för kvinnor som står i beråd att bilda familj. Hemvårdsstödet måste utvecklas så att det blir en mer självklar del av ett bättre samordnat och smidigt familjeledighetssystem. Inte bara familjeledigheterna behöver fördelas jämnare mellan föräldrarna utan också kostnaderna för dem mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Kvinnornas ställning på arbetsmarknaden och jämställdheten i löner måste förbättras också på annat sätt än genom att utveckla systemet med familjeledigheter.
Familjepolitiken måste byggas upp så att den ökar jämställdhet och rättvisa på ett familje- och barnvänligt sätt. Vårt nuvarande system kommer inte att stärka kvinnornas ställning på arbetsmarknaden eller främja ett jämlikt föräldraskap. Regeringen bör därför skyndsamt påbörja reformeringen av familjeledigheterna med sikte på ökad jämställdhet, ett flexibelt familjeledighetssystem och förbättrad sysselsättning.
Pilotprojekten inom valfriheten
Regeringen kommer att som ett led i valfrihetslagstiftningen genomföra pilotprojekt inom valfriheten. Riksdagen är fortfarande på hälft med behandlingen av lagarna om vård- och landskapsreformen. Just nu ser det ut som om lagarna skulle träda i kraft under våren 2020.
Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande om vård- och landskapsreormen (GrUU 15/2018 rd) det vara problematiskt att landskapsreformen, enbart i förlitan på regeringens allmänna behörighet, har framskridit så här långt innan den har godkänts av riksdagen och innan grundlagsutskottet har uttryckt sin slutliga uppfattning om huruvida den nya förvaltningsmodellen är förenlig med grundlagen. Den omfattande tidigareläggningen av genomförandet med hjälp av pilotförsök är därför synnerligen problematisk.
Slopade FPA-ersättningar för privata läkare ger ökat rörelseutrymme
För närvarande beviljar Folkpensionsanstalten ersättning för arvode, behandling och undersökning hos privata läkare och tandläkare. Den som inte vill köa till offentlig hälsovård kan betala ett högre belopp för besök hos privat läkare, varvid Folkpensionsanstalten återbetalar en del till kunden.
FPA-ersättningar för privatläkararvoden skapar större ojämlikhet i hälsa och delar upp befolkningen i förmögna som anlitar privat vård och mindre bemedlade som anlitar offentlig vård. Samtidigt ökar skillnaderna i hälsa medan den offentliga hälso- och sjukvården försvagas. Dessutom får alla högre försäkringsavgifter när den privata vården gör extra undersökningar och låter kunderna stå för dyra hjälpmedel.
Vi inser att den föreslagna anslagsminskningen för FPA-ersättningar för besök hos privata läkare ökar trycket på den offentliga hälso- och sjukvården. Vi är likväl övertygade om att de som har råd att anlita privata läkare gör det trots nedskärningen av FPA-ersättningen. FPA-ersättningen för privata läkare är en direkt inkomstöverföring till privata läkarstationer och styr inte i nämnvärd grad människors beteende. Det är inte alls bra att rika människor har en gräddfil till hälso- och sjukvård.