Sannfinländarna anser att statsrådets förhandlingsmål bör vara de synpunkter som framförs i avvikande mening 1 i stora utskottets utlåtande StoUU 6/2020 rd, i avvikande mening 1 i FiUU 4/2020 rd och i grundlagsutskottets utlåtande GrUU 16/2020 rd. 

Samlingspartiets riksdagsgrupp förhåller sig reserverat till planen att öka EU:s egna medel. Den största oron för Samlingspartiets riksdagsgrupp är höjningen av de finländska skattebetalarnas totala skattegrad samt riskerna och osäkerheten i samband med planeringen av nya egna medel. Samlingspartiets riksdagsgrupp förhåller sig reserverat särskilt till vissa nya inkomstkällor. 

EU måste ha en exakt, realistisk och hållbar plan för att återbetala sin gemensamma skuld. Samlingspartiets riksdagsgrupp anser att det behövs en juridiskt bindande tidtabell för ibruktagandet av nya inkomstkällor. Samlingspartiets riksdagsgrupp godkänner inte en ökning av medlemsavgifterna eller nedskärningar i EU:s program och projekt för betalning av skulden. Ur den synvinkeln är kommissionens strävan att öka EU:s egna medel befogad, men ökningen av egna medel måste göras på ett sätt som inte skadar EU-ländernas ekonomier genom att höja den totala skattegraden i länderna. Samtidigt kan EU:s konkurrenskraft inte skadas oproportionerligt jämfört med andra stora världsekonomier. 

Samlingspartiets riksdagsgrupp betonar att återhämtningsfonden ska vara av engångsnatur. Därför kräver vi att regeringen främjar åtgärder som förbättrar medlemsstaternas skuldhållbarhet. Detta är av största vikt, och Samlingspartiets riksdagsgrupp har upprepade gånger efterlyst att en skuldsaneringsmekanism ska införas samt strikta villkor och klara kriterier för återhämtningsfonden. 

Den totala skattesatsen får inte skärpas

I en internationell jämförelse har Finland en av de högsta totala skattesatserna i världen. Detta måste beaktas vid hanteringen av EU:s nya egna medel. Samlingspartiets riksdagsgrupp efterlyser en ärlig diskussion om hur EU:s egna medel ska skapas så att finländarnas skattebörda som helhet inte ökar ytterligare. Finländarnas skattebörda får inte öka på grund av eventuella nya EU-avgifter och EU-skatter. Regeringen måste utarbeta ett konkret förslag till hur beskattningen av arbete och risktagning ska lindras i samma proportion som de nya skatterna och avgifterna på EU-nivå, så att betalningsbördan för de nya egna medel som införs i systemet för EU:s egna medel inte höjer Finlands totala skattegrad. 

Ibruktagandet av EU:s nya inkomstkällor förutsätter kraftig förhandspåverkan av regeringen

EU:s nya inkomstkällor förutsätter en omfattande samhällelig och politisk debatt som vi har saknat i Finland. Beslutet om egna medel är av avgörande betydelse för Europeiska unionens framtid. I så pass stora frågor förväntas regeringen agera proaktivt. 

Samlingspartiets riksdagsgrupp anser att av de nya inkomstkällor som kommissionen föreslår är plastskatten och utvidgningen av systemet för handel med utsläppsrätter förmånliga sätt för Finland att öka EU:s egna medel. Mekanismen för koltullar är enligt Samlingspartiets riksdagsgrupp också ett förslag som kan utvecklas. Om det genomförs på rätt sätt kan det förhindra orättvisa fördelar för importvaror vars utsläpp inte har betalats och binda handelspartner utanför EU till gemensamma globala riktlinjer. I bästa fall fungerar dock koltullen som en avskräckande faktor, som realiseras först om man inte förbinder sig till de riktlinjer som nämns ovan. 

Samlingspartiets riksdagsgrupp anser att den digitala skatten och skatten på finansiella transaktioner på EU-nivå inte är förmånliga för Finland. Den digitala skatten kan inverka negativt på Finlands ställning och ekonomi. Kommissionen lade redan 2018 fram ett förslag till en digital skatt på EU-nivå. Finansminister Orpo konstaterade då att om kommissionens förslag till digital beskattning godkänns skulle Finland och de övriga nordiska länderna förlora skatteinkomster, men stora EU-länder såsom Frankrike skulle gynnas. Kommissionens förslag grundade sig då på tanken att den stat där användaren av digitala tjänster är belägen skulle ha beskattningsrätt. Finland har tidigare ansett att skatt ska betalas för företagsverksamhet där värdet uppkommer. Samlingspartiets riksdagsgrupp anser att skatten på finansiella transaktioner inte är ett ändamålsenligt sätt att öka EU:s egna medel. Skatten skulle kunna driva kapital på flykten till finanscentrum utanför EU. Införandet av skatten är förenat med betydande osäkerhetsfaktorer i synnerhet på grund av Storbritanniens utträde ur EU och att London i egenskap av finansiellt centrum hamnar utanför EU. 

Återhämtningsfonden ska vara av engångsnatur

Återhämtningsfonden ska vara av engångsnatur. EU:s budget får i framtiden inte finansieras med lånemedel. För att säkerställa engångsnaturen måste man komma överens om hur systemet med nya egna medel ska samordnas med medlemsavgiftssystemet efter det att lånen har betalats. Samlingspartiets riksdagsgrupp anser att det är eftersträvansvärt att medlemsavgifterna sjunker i samma proportion som de medel som inflyter via de nya medlen till Europeiska unionen, förutsatt att dess uppgifter förblir som för närvarande. Samlingspartiets riksdagsgrupp anser att regeringen noggrant bör utreda hur eventuella nya egna medel påverkar skatteutfallet i Finland. 

Slutligen förutsätter Samlingspartiets riksdagsgrupp att regeringen främjar införandet av skuldsaneringsmekanismen på EU-nivå. Det skulle motivera medlemsländerna att sänka sina skuldnivåer, så att man i EU kan koncentrera sig på sådant som faktiskt ger mervärde. Lösningarna på EU-nivå bör motivera medlemsländerna till strukturella reformer och ökad konkurrenskraft. Det väsentliga i detta är att de landspecifika rekommendationerna som alla EU-länder ska följa är bindande. Utan strikta villkor är EU-projekten dömda att misslyckas, såsom man såg i fråga om styrpaketet för den ekonomiska politiken (s.k. six-pack) och budgetdisciplinpaketet (two-pack). 

Rättsstatsprincipen kan inte ses som en separat helhet, utan iakttagandet av den bör vara ett villkor för att få EU-finansiering. Sambandet mellan det stödpaket som förhandlats fram vid Europeiska rådet och respekten för rättsstatsprincipen är alltför brett formulerat. Samlingspartiets riksdagsgrupp förutsätter mer exakta beslut om att genomförandet av rättsstatsprincipen faktiskt och i alla situationer kan övervakas effektivt. EU:s finansieringslösningar och i synnerhet Finlands andel i dem måste kunna samordnas med de förutsättningar som fastställts av Finlands riksdag och grundlagsutskott. 

I kommissionens förslag till beslut om unionens egna medel föreslås det att beloppet av egna medel ska höjas i fråga om åtaganden och betalningar och att kommissionen med unionens budget som täckning ska kunna låna upp 750 miljarder euro på finansmarknaden för finansiering av åtgärder enligt EU:s budget fram till 2023. Lånen ska redovisas som unionens externa inkomster som är bundna till användningsändamålet. Fram till utgången av 2058 höjs maximibeloppen enligt beslutet om unionens egna medel från och med 2021 med 0,6 procentenheter, vilket innebär att de egna medlen är 2,06 procent i fråga om unionens åtaganden och 2,0 procent i fråga om betalningar. 

Om man antar att åtagandebemyndigandena och utgifterna enligt EU:s budgetram är mindre än så, är denna marginal den främsta garantin för unionens upplåning. De facto kan man dock inte veta vilka lösningar den fleråriga budgetramen kommer att bygga på efter 2028 eller hurdana egna medel som ingår i den samt hurdana betalningsminskningar medlemsstaterna då har. 

Bemyndigandet att uppta lån på 750 miljarder euro för återhämtningsfonden kommer att leda till en ändring av systemet för egna medel på ett sådant sätt att det är svårt att exakt uppskatta den slutliga utgiftsposten, eftersom återbetalningstiden för lånet sträcker sig fram till 2058 och det inte går att exakt förutse unionens finansieringskostnader under denna period. Också dessa ansvarsområden är en del av Finlands totala ansvar, som bör beaktas och kunna fastställas noggrant på det sätt som grundlagsutskottet förutsätter (GrUU 11/2020 rd, GrUU 12/2020 rd, GrUU 16/2020 rd). 

Åtagandena i anslutning till återhämtningsfonden kommer att utgöra ett komplement till Finlands tidigare, redan överenskomna åtaganden. Riksdagen har i sina utlåtanden betonat att ”den samlade bedömningen av den växande exponeringen inverkar i sista hand på om arrangemangen i anslutning till coronakrisen kan anses vara förenliga med grundlagen. Grundlagsutskottet har dessutom förutsatt att statsrådet i sina utredningar om förslag av den här typen bör bedöma de ekonomiska ansvaren och riskerna kumulativt och även med hänsyn till ärenden som väntas bli aktuella och ska avgöras inom den närmaste framtiden” (GrUU 11/2020 rd, GrUU 12/2020 rd). Utifrån det aktuella förslaget är det inte möjligt att göra en noggrann bedömning av detta. 

Arrangemanget i samband med återhämtningsinstrumentet är bindande för riksdagen när den beslutar om statsbudgeten fram till 2058, vilket innebär att det är fråga om en långvarig budgetbegränsning vars konsekvenser är svåra att exakt definiera. 

Till beslutet om egna medel fogas dessutom ett nytt led 4 i artikel 6 om att unionens medlemsstater ansvarar för att unionen kan fullgöra sina skyldigheter i fråga om upplåning. Om anslagen i EU:s budget inte räcker till för att täcka de skyldigheter som följer av upplåningen, bör medlemsstaterna ställa de medel som är nödvändiga för detta ändamål till kommissionens förfogande. Medlemsstaterna är således i sista hand ansvariga för att täcka unionens åtaganden. Den övre exponeringsgränsen för finska staten — inklusive överborgen — ska vara lagstadgad (GrUU 5/2011 rd). Även om maximiexponeringarna kan begränsas på årsnivå är det oklart hur långt exponeringarna kan sträcka sig genom att öka exponeringarnas löptid. Det är dessutom oklart om dessa extra exponeringar förutsätter ett separat samtycke av Finland, med andra ord om riksdagen har möjlighet att delta i dessa beslut om ansvarsåtaganden för den avstående borgensmannen (GrUU 22/2011 rd, GrUU 12/2018 rd). 

När förslagen genomförs kommer de att förändra unionen när det gäller de viktigaste principerna för dess verksamhet. Unionen kommer att börja finansiera sin verksamhet med skuld, och på kort sikt kommer skuldbördan att öka till en nivå som är svår eller omöjlig att hantera inom ramen för unionens nuvarande inkomststruktur. Samtidigt skulle den ta på sig ansvaret för att garantera — och i framtiden förväntas garantera — de svagare medlemsstaternas ekonomiska hållbarhet vid kriser. Ansvaret för systemet bärs i sista hand av medlemsstaterna gemensamt. 

Det är inte heller fråga om ”en normal utveckling av unionens interna funktioner på institutionell nivå ”, som i allmänhet har ansetts vara irrelevant med tanke på överföringen av behörighet enligt grundlagen. Införandet av nya egna medel handlar i själva verket också om att ge EU direkt beskattningsrätt. 

Att ändra systemet med egna nya medel på det sätt som föreslås är inte bara en situation som inte kunde förutses i Finland när fördragen ratificerades, och för vilken det således inte finns något mandat från medborgarna. Det är också fråga om en situation som till och med EU:s egna institutioner (rådet och kommissionen) hittills har ansett vara juridiskt omöjlig. 

Frågan om finansieringen av unionens verksamhet är mycket principiell. När den nya tolkningen har antagits blir det lättare att tillämpa den i fortsättningen. Fram till 2058 kommer unionen att drabbas av många nya ekonomiska kriser. Det är orealistiskt att räkna med ett sådant tänkesätt att den ekonomiska gränsen framöver kan förskjutas enbart med Finlands samtycke. Om det redan nu är politiskt svårt att neka samtycke, är det i praktiken omöjligt i det skede då gränsen en gång har öppnats. 

Dessutom är arrangemanget ekonomiskt ofördelaktigt för Finland — inte bara som nettobetalare — utan också genom den räntenivå som används. På obligationsmarknaden har det för återhämtningsfonden sannolikt uppskattats en ränta på franska statens nivå, således 0,25 procent exempelvis för en skuld på 30 år. Finska statens egen skuldfinansiering för motsvarande tid har varit 0,1 procent. Om det är politiskt viktigt för regeringen att förbinda sig till återhämtning för andra EU-länder, blir det billigare att ta lån i finska statens namn och skicka pengarna till andra EU-länder.