I kommissionens förslag till beslut om unionens egna medel föreslås det att beloppet av egna medel ska höjas i fråga om åtaganden och betalningar och att kommissionen med unionens budget som täckning ska kunna låna ut 750 miljarder euro från finansmarknaderna ur EU:s budget för finansiering av åtgärder som vidtas fram till 2023. Lånen ska redovisas som externa inkomster som är bundna till unionens användningsändamål. Fram till utgången av 2058 höjs maximibeloppen enligt beslutet om unionens egna medel från och med 2021 med 0,6 procentenheter, vilket innebär att de egna medlen är 2,06 procent i fråga om unionens åtaganden och 2,0 procent i fråga om betalningar.
Om man antar att åtagandebemyndigandena och utgifterna enligt EU:s budgetram är mindre än så, är denna marginal den främsta garantin för unionens upplåning. De facto kan man dock inte veta vilka lösningar den fleråriga budgetramen kommer att bygga på efter 2028 eller hurdana egna medel som ingår i den samt hurdana betalningsminskningar medlemsstaterna då har.
Bemyndigandet att uppta lån på 750 miljarder euro för återhämtningsfonden kommer att leda till en ändring av systemet för egna medel på ett sådant sätt att det är svårt att exakt uppskatta den slutliga utgiftsposten, eftersom återbetalningstiden för lånet sträcker sig fram till 2058 och det inte går att exakt förutse unionens finansieringskostnader under denna period. Också dessa ansvarsområden är en del av Finlands totala ansvar, som bör beaktas och kunna fastställas noggrant på det sätt som grundlagsutskottet förutsätter (GrUU 11/2020 rd, GrUU 12/2020 rd, GrUU 16/2020 rd).
Åtagandena i anslutning till återhämtningsfonden kommer att utgöra ett komplement till Finlands tidigare, redan överenskomna åtaganden. Riksdagen har i sina utlåtanden betonat att ”den samlade bedömningen av den växande exponeringen inverkar i sista hand på om arrangemangen i anslutning till coronakrisen kan anses vara förenliga med grundlagen. Grundlagsutskottet har dessutom förutsatt att statsrådet i sina utredningar om förslag av den här typen bör bedöma de ekonomiska ansvaren och riskerna kumulativt och även med hänsyn till ärenden som väntas bli aktuella och ska avgöras inom den närmaste framtiden” (GrUU 11/2020 rd, GrUU 12/2020 rd). Utifrån det aktuella förslaget är det inte möjligt att göra en noggrann bedömning av detta.
Arrangemanget i samband med återhämtningsinstrumentet är bindande för riksdagen när den beslutar om statsbudgeten fram till 2058, vilket innebär att det är fråga om en långvarig budgetbegränsning vars konsekvenser är svåra att exakt definiera.
Till beslutet om egna medel fogas dessutom en ny punkt 4 i artikel 6, enligt vilken unionens medlemsstater ansvarar för att unionen kan fullgöra sina skyldigheter i fråga om upplåning. Om anslagen i EU:s budget inte räcker till för att täcka de skyldigheter som följer av upplåningen, bör medlemsstaterna ställa de medel som är nödvändiga för detta ändamål till kommissionens förfogande. Medlemsstaterna är således i sista hand ansvariga för att täcka unionens åtaganden. Den övre exponeringsgränsen för finska staten — inklusive överborgen — ska vara lagstadgad. (GrUU 5/2011 rd). Även om maximiexponeringarna kan begränsas på årsnivå är det oklart hur långt exponeringarna kan sträcka sig genom att öka exponeringarnas löptid. Det är dessutom oklart om dessa tilläggsexponeringar förutsätter ett separat samtycke av Finland, med andra ord om riksdagen har möjlighet att delta i dessa beslut om ansvarsåtaganden för den avstående borgensmannen (GrUU 22/2011 rd, GrUU 12/2018 rd).
När förslagen genomförs kommer de att förändra unionen när det gäller de viktigaste principerna för dess verksamhet. Unionen kommer att börja finansiera sin verksamhet med skuld, och på kort sikt kommer skuldbördan att öka till en nivå som är svår eller omöjlig att hantera inom ramen för unionens nuvarande inkomststruktur. Samtidigt skulle den ta på sig ansvaret för att garantera — och i framtiden förväntas garantera — de svagare medlemsstaternas ekonomiska hållbarhet vid kriser. Ansvaret för systemet bärs i sista hand av medlemsstaterna gemensamt.
Det är inte heller fråga om ”en normal utveckling av unionens interna funktioner på institutionell nivå ”, som i allmänhet har ansetts vara irrelevant med tanke på överföringen av grundlagens behörighet. Införandet av nya egna medel handlar i själva verket också om att ge EU direkt beskattningsrätt.
Att ändra systemet med egna nya medel på det sätt som föreslås är inte bara en situation som inte kunde förutses i Finland när fördragen ratificerades, och för vilken det således inte finns något mandat från medborgarna. Det är också fråga om en situation som till och med EU:s egna institutioner (rådet och kommissionen) hittills har ansett vara juridiskt omöjlig.
Frågan om finansieringen av unionens verksamhet är mycket principiell. När den nya tolkningen har antagits blir det lättare att tillämpa den i fortsättningen. Fram till 2058 kommer unionen att drabbas av många nya ekonomiska kriser. Det är orealistiskt att räkna med ett sådant tänkesätt att den ekonomiska gränsen framöver kan förskjutas enbart med Finlands samtycke. Om det redan nu är politiskt svårt att neka samtycke, är det i praktiken omöjligt i det skede då gränsen en gång har öppnats.
Dessutom är arrangemanget ekonomiskt ofördelaktigt för Finland — inte bara som nettobetalare — utan också genom den räntenivå som används. På obligationsmarknaden har det för återhämtningsfonden sannolikt uppskattats en ränta på franska statens nivå, således 0,25 procent exempelvis för en skuld på 30 år. Finska statens egen skuldfinansiering för motsvarande tid har varit 0,1 procent. Om det är politiskt viktigt för regeringen att förbinda sig till återhämtning för andra EU-länder, blir det billigare att ta lån i finska statens namn och skicka pengarna till andra EU-länder.