Betänkande

Regeringen föreslår ändringar i bestämmelserna om tid som är likställd med arbetad tid i semesterlagen (162/2005) och semesterlagen för sjömän (433/1984). Ändringarna innebär att det går att tjäna in semester under högst sex månader av moderskaps-, faderskaps- och föräldraledigheten. Samtidigt föreslås det att den bestämmelse i sjukförsäkringslagen som gäller arbetsgivarnas rätt till ersättning för intjänad semester ändras så att ersättningen bara gäller den föreslagna lagstadgade semester som kumuleras för sex månader. Regeringen föreslår också en sådan ändring av semesterlagen som innebär att de sex första sjukdagarna vid arbetsoförmåga under semestern blir självriskdagar som inte ger rätt att flytta semesterdagarna. Trots självriskdagarna ska var och en som under kvalifikationsåret har tjänat in minst fyra veckors semester garanteras rätt till minst fyra veckors semester per år. 

De föreslagna ändringarna grundar sig på regeringsprogrammet för statsminister Juha Sipiläs regering och de syftar till besparingar i de offentliga utgifterna. Syftet med att delvis återinföra karensdagar är att minska konsekvenserna av sjukfrånvaro och sjukdomsrisker för arbetsgivaren. 

Sammantaget anser utskottet att propositionen är behövlig och motiverad. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande anmärkningar och ändringsförslag. 

Det har i vissa arbets- och tjänstekollektivavtal avtalats både om semester som intjänas under moderskaps-, faderskaps- och föräldraledighet och om rätten att flytta fram semestern när man insjuknar under semestern. Dessa bestämmelser i arbets- och tjänstekollektivavtal måste fortfarande tillämpas trots att lagbestämmelserna ändras. Om avtalen inte ändras i enlighet med lagändringen kommer kostnaderna för de arbetsgivare som är bundna av avtalen att öka när ersättningen för semesterkostnader inskränks. Sådana avtal finns främst inom den offentliga sektorn, men också inom vissa kollektivavtalsbranscher inom den privata sektorn. Med andra ord kommer de kostnadsbesparingar som de föreslagna ändringarna medför huvudsakligen arbetsgivare inom den privata sektorn till godo.  

Enligt uppgift kommer arbetsgivarnas årliga ersättningar för semesterkostnader inom kommunsektorn att minska med omkring tio miljoner euro så länge som semesterintjänandet enligt kollektivavtalen förblir oförändrat. Propositionen kommer åtminstone i ett första skede att försvaga kommunernas ekonomi, men samtidigt menar utskottet att den över lag inte försvagar de offentliga finanserna och att det går att finna en lösning i fråga om kommunernas ekonomiska läge i detta avseende. 

Eftersom det semesterrelaterade belopp som löntagarna och arbetsgivarna inom de berörda kollektivavtalsbranscherna har att dela på minskar är det realistiskt att anta att förändringen med tiden också leder till samma ändring av semesterreglerna i kollektivavtalen och andra anställningsvillkor. Sett i ett tillräckligt långt perspektiv kommer lagändringen således sannolikt att leda till sänkta kostnader också för dessa arbetsgivare. Det finns skäl att anta att arbetskraftskostnaderna för offentlig och privat verksamhet på mycket lång sikt utvecklas i ungefär samma takt, och därför kan lagändringen på sikt medföra besparingar också i statens och kommunernas ekonomi. 

Förslaget går ut på att inskränka den tid som är likställd med arbetad tid och semesterintjänandet under ledighet av familjeskäl så att högst 156 dagar av moderskaps- och föräldraledigheten och analogt 156 dagar av faderskaps- och föräldraledigheten för varje förlossning eller adoption anses vara likställda med arbetad tid och därmed ge rätt till semester. I praktiken innebär det att modern tjänar in semester för 105 dagar av moderskapsledigheten och dessutom för 51 dagar av föräldraledigheten. För faderns del ger 54 dagar av faderskapsledigheten och dessutom 102 dagar av föräldraledigheten rätt till semester. Med andra ord tjänar båda föräldrarna in semester för lika lång tid, men moderns semester kommer till största delen från moderskapsledigheten.  

I praktiken innebär propositionen att lagändringens konsekvenser kommer att drabba mödrarna mer och att särskilt deras rätt att tjäna in semester inskränks, eftersom de tar ut längre ledigheter av familjeskäl än männen. Exempelvis fick arbetsgivarna 2014 ersättning för i genomsnitt 24 semesterdagar som kvinnor tog ut och i genomsnitt 3,4 dagar som män tog ut. Kvinnor har i genomsnitt tjänat in semester under tio månader av moderskaps- och föräldraledigheten. Kvinnor tar ut en större del av föräldraledigheten och därför kommer den föreslagna ändringen att förkorta längden på den semester som mödrarna tjänar in under sin ledighet med nästan 40 procent. Fäderna tar ut mindre föräldraledighet än mödrarna, vilket innebär att deras semestrar inte kommer att förkortas nämnvärt. Utskottet vill också påpeka att ändringen i och för sig inte behandlar ensamstående föräldrar på annat sätt än familjer med två vårdnadshavare, men att den i praktiken ändå försämrar deras semesterförmåner eftersom bara en vårdnadshavare tjänar in semester i en enföräldersfamilj. Det är viktigt att beakta förändringarna i familjestrukturen när hela semesterlagen ses över och att de ensamstående föräldrarnas situation då utreds. I det sammanhanget bör man överväga att öka semesterintjänandet för ensamföräldrar på ett för arbetsgivaren kostnadsneutralt sätt.  

I sitt utlåtande till utskottet lyfte jämställdhetsombudsmannen fram frågan om propositionens konsekvenser för jämställdheten mellan könen. Ombudsmannen ansåg att propositionen innebär negativ särbehandling av mödrar i förhållande till gällande lag. Detta gäller i synnerhet den semester som tjänas in för föräldraledigheten. Ombudsmannen ser inte positivt på den föreslagna inskränkningen av rätten till semester för tiden med ledighet av familjeskäl och anser att de föreslagna ändringarna inte uppfyller kraven på att begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna ska vara acceptabla och proportionerliga. Ombudsmannen anser också att propositionen är diskriminerande eftersom merparten av ensamföräldrarna är kvinnor.  

Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande (GrUU 4/2016 rd) till arbetslivs- och jämställdhetsutskottet att propositionen svårligen kan sammanjämkas med dels förbudet mot indirekt diskriminering, dels också det konstitutionella uppdraget att främja jämställdhet i grundlagens 6 § 4 mom. Samtidigt anser grundlagsutskottet att propositionen kan anses mindre problematisk till följd av att föräldrarna kan dela på föräldraledigheten och regleringens konsekvenser i sista hand blir beroende av hur familjerna väljer att göra. Grundlagsutskottet anser inte att det föreslagna innebär sådan diskriminering som grundlagen förbjuder, men att skyldigheten att främja jämställdhet enligt grundlagens 6 § 4 mom. samtidigt talar för att arbetslivs- och jämställdhetsutskottet ska överväga att ändra förslaget så att de faktiska konsekvenserna drabbar kvinnor och män på ett mer jämlikt sätt än vad som nu föreslås.  

Jämställdhetsombudsmannen och grundlagsutskottet framför värdefulla och beaktansvärda synpunkter om lagens könsspecifika konsekvenser. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet vill ändå ta fasta på att förslaget också kommer att ha verkningar som siktar på att förbättra jämställdheten. Regeringen bedömer att ändringarna kommer att jämna ut verkningarna av familjeledigheter, om de får fäderna att ta ut mer föräldraledighet än i dagsläget. Utskottet menar dessutom att kvinnor i fertil ålder får bättre position på arbetsmarknaden om mödrarna återgår i arbete tidigare efter föräldraledighet, eftersom detta, om än i ringa utsträckning, bidrar till att sänka arbetskraftskostnaderna för dessa kvinnor och därmed ökar företagens benägenhet att anställa dem. 

Utskottet håller med grundlagsutskottet om att statsrådet noga måste följa hur reformen påverkar jämställdheten i arbetslivet och vid behov vidta nödvändiga korrigerande åtgärder. Utskottet vill i synnerhet poängtera hur viktigt det är att ge akt på ensamföräldrarnas villkor.  

Utskottet förutsätter att regeringen lämnar det en utredning före utgången av 2018, om inte hela semesterlagen ses över före det. 

Enligt 25 § i den gällande semesterlagen har en arbetstagare, innan den lagstadgade semestern börjar eller under semestern, rätt att på begäran flytta fram semestern till en senare tidpunkt, om arbetstagaren på grund av förlossning, sjukdom eller olycksfall blir arbetsoförmögen. Enligt motiven till ett betänkande av arbetslivs- och jämställdhetsutskottet (AjUB 1/2013 rd) avser lagstadgad semester 24 dagar semester vid anställning under ett år och 30 dagar semester (5 veckor) vid anställning över ett år. Arbetsdomstolen har senare i sitt avgörande TT:2014-141 ansett att också de långa statliga semestrarna enligt 33 § i semesterlagen är lagstadgade semestrar och att rätten att flytta semestern också gäller dem.  

Rätten att flytta semestern bygger på artikel 7 i arbetstidsdirektivet och EU-domstolens rättspraxis. Bestämmelsen i 25 § i semesterlagen går emellertid längre än EU-regelverket, som kräver att varje arbetstagare får en årlig semester om minst fyra veckor som inte avbryts av sjukdom. 

Nu föreslår regeringen en ändring i 25 § i semesterlagen som innebär att de sex första sjukdagarna vid sjukdomsfall under semestern blir självriskdagar som inte ger rätt att flytta semesterdagarna. Däremot ska de sjukdagar som överstiger sex dagar kunna flyttas. En arbetstagare ska dock ha rätt till semester på minst fyra veckor på det sätt som arbetstidsdirektivet förutsätter. Bestämmelsen blir därmed tillämplig först när en arbetstagare tjänat in mer än fyra veckor semester.  

Ändringen bygger på regeringsprogrammet, som säger att konsekvenserna av sjukfrånvaro och sjukdomsrisker för arbetsgivaren minskas. Kravet på fyra veckors semester i arbetstidsdirektivet passas in i förslaget och dessutom återställs det rättsläge delvis som rådde före en ändring 2013, då arbetstagarna hade en självrisktid på sju dagar vid arbetsoförmåga under semestern.  

Delvis återställande av en självrisktid för dem som insjuknar under semestern minskar arbetsgivarnas kostnader för omorganisering av arbetet, lön för sjukdomstiden och anställning av vikarie. Det rör sig om betydande inbesparingar för arbetsgivarna och enligt uppgift kommer det att bidra starkt till i synnerhet SMF-sektorns vilja att anställa. Det är angeläget och nödvändigt att undanröja hindren för anställning, menar utskottet, som tillstyrker den föreslagna ändringen.  

Arbetsgivarnas administrativa börda kommer att öka något till följd av de föreslagna inskränkningarna i semesterintjänandet i semesterlagen och det delvisa återinförandet av självrisktid för tiden för arbetsoförmåga. Det beror på att arbetsgivarna nu mer noggrant kommer att behöva föra bok över arbetstiden och semestern. Också Folkpensionsanstalten (FPA) anser enligt inkommen utredning att de föreslagna ändringarna är problematiska när det gäller utbetalningen av ersättningen för semesterkostnaderna. I vissa fall kan bestämmelserna leda till att FPA måste be en arbetsgivare om ytterligare uppgifter. 

Enligt vad utskottet erfar har regeringen för avsikt att en översyn av hela semesterlagen ska inledas denna valperiod. Det är viktigt att översynen leder till ett enklare regelverk så att arbetsgivarnas och FPA:s administrativa börda kan minskas, menar utskottet.