1 §. Tillämpningsområde.
Enligt förslaget ska lagen tillämpas på arbete i form av underentreprenad eller företagsintern överföring eller arbete som utförs av uthyrda arbetstagare och som en arbetstagare som är utstationerad från en annan stat utför i Finland under en begränsad tid på basis av ett arbetsavtal enligt 1 kap. 1 § i arbetsavtalslagen (55/2001).
Enligt artikel 1.3 b i direktivet om utstationering av arbetstagare (96/71/EG) ingår i tillämpningsområdet ”utstationering av en arbetstagare inom en medlemsstats territorium på en arbetsplats eller i ett företag som tillhör koncernen, om det finns ett anställningsförhållande mellan det utstationerande företaget och arbetstagaren under utstationeringstiden”. Enligt 1 § 2 mom. 2 punkten i den nuvarande lagen om utstationerade arbetstagare (1146/1999) gäller lagen när ”arbetstagaren utstationeras på en arbetsplats eller i ett företag som tillhör samma företagsgrupp”.
I lagförslaget talas det om ”företagsintern överföring” (1, 2, 5 och 7 §) och inte om företagsgrupp eller koncern. Företagsintern överföring definieras i 2 § 3 punkten i lagförslaget.
Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet anser att ordet ”företag” inte kan användas i stället för ”koncern” som används i direktivet eller ”företagsgrupp” som används i den gällande lagen och att uttrycket ”företagsintern överföring” inte kan användas för utstationering av en arbetstagare till en arbetsplats eller ett företag som tillhör samma företagsgrupp. För att förtydliga lagen föreslår utskottet att uttrycket ”företagsintern överföring” ersätts med ”överföring inom företagsgruppen”.
Utskottet korrigerar dessutom ett skrivfel i 1 mom. i den finska lagtexten.
2 §. Definitioner.
Paragrafen innehåller definitioner av de uttryck som är viktigast för tillämpningsområdet. Enligt 1 punkten avses med utstationerad arbetstagare arbetstagare som vanligtvis arbetar i någon annan stat än Finland och som medan arbetsavtalsförhållandet pågår utstationeras till Finland för en begränsad tid och för tillfälligt arbete i samband med att det företag som är arbetsgivare och är etablerat i en annan stat där det bedriver ”betydande” verksamhet tillhandahåller tjänster över statsgränserna som underentreprenad, ”företagsintern” överföring eller arbete som utförs av uthyrda arbetstagare.
Enligt propositionen (RP 39/2016 rd, s. 37) stämmer definitionen på utstationerad arbetstagare överens med definitionen i den gällande lagen och med artikel 2.1 i direktivet om utstationering av arbetstagare. Utskottet påpekar att det enligt EU-lagstiftningen inte är något kriterium för gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster hur betydande företagets verksamhet i etableringslandet är. Däremot ingår det enligt tillämpningsdirektivet (2014/67/EU) att ta ställning till hur väsentlig verksamheten är, när det görs en helhetsbedömning av de faktiska omständigheterna kring utstationeringen. Detta refereras också i propositionen. Följaktligen föreslår utskottet att ordet ”betydande” stryks.
Med hänvisning till 1 § föreslår utskottet också att ordet ”företagsintern” ersätts med ”inom företagsgruppen”.
I 3 punkten definieras ”företagsintern överföring”. Med hänvisning till 1 § föreslår utskottet också att ordet ”företagsintern” ersätts med ”inom företagsgruppen”.
3 §. Tillämplig lag för arbetsavtal.
Enligt motiven till propositionen innehåller 3 mom. i överensstämmelse med nuvarande praxis en informativ bestämmelse om de tvingande bestämmelser som gäller arbete som utförs i Finland. Utskottet påpekar att 2 kap. 3 § 2 mom. i arbetsavtalslagen saknas i uppräkningen. Det gäller säkerhet i arbetet för gravida kvinnor. Bestämmelsen syftar på det skydd under graviditet som utstationerade arbetstagare har enligt direktivet och som det tillfälliga utstationeringslandets lagstiftning ska tillämpas på. Utskottet föreslår att bestämmelsen läggs till i förteckningen över tvingande bestämmelser.
5 §. Minimilön och 7 §. Anmälan om utstationering av arbetstagare.
Precis som i 1 och 3 § föreslår utskottet att ”företagsintern” ändras till ”inom företagsgruppen”.
13 §. Skyldighet att se till att företrädaren är anträffbar.
Paragrafrubriken motsvarar inte innehållet och utskottet föreslår därför att den får följande lydelse: ”Skyldighet att se till att anmälan görs och att företrädaren är anträffbar”.
15 §. Byggherrens och huvudentreprenörens ansvar vid byggverksamhet.
Paragrafen reglerar byggherrens och huvudentreprenörens ansvar vid byggverksamhet. Enligt 1 mom. kan en utstationerad arbetstagare underrätta byggherren eller huvudentreprenören på byggarbetsplatsen om han eller hon inte har fått minimilön enligt 5 §. Efter att ha fått underrättelsen ska byggherren eller huvudentreprenören omedelbart begära information av det utstationerande företaget om vilken lön som den utstationerade arbetstagaren har betalats och om lönen uppfyller kraven enligt 5 §.
Enligt 2 mom. ska byggherren eller huvudentreprenören lämna begäran om information och informationen från det utstationerande företaget till arbetstagaren. På begäran av arbetstagaren ska begäran om information och informationen lämnas till arbetarskyddsmyndigheten.
Som paragrafen är formulerad är byggherren och huvudentreprenören skyldiga att lämna arbetstagarens begäran om information ”omedelbart” till det utstationerande företaget, medan bestämmelsen inte innehåller någon tidsbestämning för när informationen från företaget ska lämnas till arbetstagaren eller för när informationen på begäran av arbetstagaren ska lämnas till arbetarskyddsmyndigheten. Utskottet anser att också skyldigheten att lämna information till arbetstagaren och till arbetarskyddsmyndigheten bör kompletteras med en effektiviserande tidsbestämning. Följaktligen föreslår utskottet att 2 mom. ändras så att byggherren och huvudentreprenören är skyldiga att omedelbart lämna begäran om information och själva informationen från det utstationerande företaget till arbetstagaren och att också begäran om information och själva informationen på begäran av arbetstagaren omedelbart ska lämnas till arbetarskyddsmyndigheten.
16 §. Behöriga myndigheter.
Paragrafen anger vilka myndigheter som har hand om de uppdrag som lagen avser. Enligt propositionen har lagen betydande konsekvenser för verksamheten vid de arbetarskyddsmyndigheter som svarar för information och utövar tillsyn över lagen (RP 39/2016 rd, s. 27). Enligt detaljmotiven ska arbets- och näringsministeriet och arbetarskyddsmyndigheterna informera om lagen. Paragrafen har däremot ingen bestämmelse om vilka myndigheter som svarar för informationen.
Att informera om lagen är inte exakt samma sak som normal information om lagar. Det är ett mycket större arbete, där det bland annat ingår att arbetarskyddsmyndigheterna står för det resurs-krävande arbetet att översätta sammanfattningar av kollektivavtal till diverse språk. Allmän information om lagen är en arbetsuppgift som hör till arbets- och näringsministeriet. Dessutom ska ministeriet och arbetarskyddsmyndigheterna tillsammans uppdatera det faktablad om Finland som finns på kommissionens webbplats. Faktabladet ingår i den informationsskyldighet som avses i artikel 5 i tillämpningsdirektivet.
Eftersom informationsspridningen är både omfattande och väsentlig föreslår utskottet att paragrafen får ett nytt 1 mom. om att det är arbets- och näringsministeriet och arbetarskyddsmyndigheterna som svarar för att informera om lagen.
28 §. Begäran om indrivning hos en finsk myndighet.
Enligt 4 mom. ska ekonomiska administrativa sanktionsavgifter och böter verkställas i Finland enligt finsk lag och i den ordning som föreskrivs i lagen om verkställighet av böter, om inte något annat följer av denna lag. Beslut om verkställighet av en begäran fattas av Rättsregistercentralen.
Möjligheterna att verkställa sanktioner och böter bygger på principen om ömsesidighet och förtroende mellan medlemsstaterna. Tanken är att gränsöverskridande indrivning ska göras så snabbt och effektivt som möjligt, men så att den som indrivningen avser har rätt att begära omprövning av det beslut som fattas med anledning av begäran om indrivning.
Enligt 4 mom. får omprövning av Rättsregistercentralens beslut att verkställa en begäran om indrivning begäras inom sex månader från delfåendet av beslutet på det sätt som föreskrivs i förvaltningslagen (586/1996). Ett beslut med anledning av begäran om omprövning får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen.
Enligt uppgift till utskottet kom bestämmelsen om rätt att begära omprövning i ett beslut av Rättsregistercentralen in i paragrafen av misstag, när lagförslaget granskades. Tillägget betyder att indrivningen inte längre kan uppfylla kraven på snabbhet och effektivitet. Utskottet föreslår därför att möjligheten att begära omprövning styrks i 4 mom. Ändring i ett verkställighetsbeslut av Rättsregistercentralen får följaktligen bara sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen enligt vad som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen. Förvaltningsdomstolens beslut får överklagas genom besvär bara om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.
29 §. Grunder för att vägra indrivning.
Syftet med paragrafen är att verkställighet ska kunna vägras när indrivning uppenbart strider mot de grundläggande principerna i Finlands rättsordning. Utskottet föreslår att ordet ”uppenbart” ersätts med ”klart”.
35 §. Försummelseavgift.
Enligt 3 mom. är byggherren eller huvudentreprenören inom byggverksamhet skyldig att betala försummelseavgift, om byggherren eller entreprenören inte efter att ha blivit underrättad av en utstationerad arbetstagare har begärt information av det utstationerande företaget eller trots den utstationerade arbetstagarens begäran inte har lämnat de inhämtade utredningarna till arbetarskyddsmyndigheten på det sätt som avses i 15 §.
Som momentet är formulerat gäller bestämmelsen om försummelseavgift inte när byggherren eller huvudentreprenören inte har lämnat den information den har fått från det utstationerande företaget till arbetstagaren. Utskottet anser att det behövs en sanktion vid försummelse att lämna information till arbetstagaren och föreslår att detta läggs till i paragrafen.