Betänkande

I artikel 2.1 i ILO:s konvention från 1930 definieras tvångsarbete eller obligatoriskt arbete som varje arbete eller tjänst som krävs av någon under hot om något slag av straff och som personen inte erbjudit sig av fri vilja att utföra. Enligt protokollet och den anknytande rekommendationen ska de åtgärder som nämns i protokollet inbegripa särskilda åtgärder mot handel med människor i syfte att utnyttja dessa i tvångsarbete eller obligatoriskt arbete.  

ILO bedömer att det i dagsläget finns inemot 21 miljoner offer för tvångsarbete eller obligatoriskt arbete. Av dem befinner sig 4,5 miljoner i tvångsarbete relaterat till sexuellt utnyttjande. Invandrare och människor som tillhör något urfolk löper extra stor risk att falla offer för tvångsarbete eller obligatoriskt arbete. Tvångsarbete antas öka till följd av globaliseringen, den ökande migrationen, den informella ekonomin och globala kriminella nätverk. 

Det är svårt att bedöma hur många offer för människohandel inom ramen för tvångsarbete det finns i Finland. Det beror på att fallen ofta inte anmäls till myndigheterna och på att det kan vara svårt att dra en gräns mellan människohandel och sådant utnyttjande av arbetstagare som kan jämställas med människohandel. På senare år har polisen och gränsbevakningsväsendet årligen fått ett tiotal anmälningar om människohandelsbrott.  

Protokollet förutsätter att medlemsstaterna ska utarbeta en nationell strategi och handlingsplan för att verkningsfullt och bestående förebygga och avskaffa tvångsarbete eller obligatoriskt arbete. Dessutom förutsätter protokollet åtgärder för att erbjuda offer skydd och tillgång till lämpliga och effektiva rättsmedel, exempelvis ersättning, och för att straffa dem som gör sig skyldiga till tvångsarbete eller obligatoriskt arbete.  

Enligt propositionen kan Finland ratificera protokollet utan att ändra lagstiftningen, eftersom vi redan nu har heltäckande bestämmelser om människohandel och tvångsarbete eller obligatoriskt arbete och eftersom vår befintliga praxis, särskilt för att skydda offer för människohandel, räcker till för att uppfylla kraven i protokollet till konventionen om tvångsarbete eller obligatoriskt arbete.  

Det är viktigt att man via internationella regler försöker förebygga tvångsarbete eller obligatoriskt arbete och människohandel i anslutning till det och att också Finland åtar sig att verkställa protokollsbestämmelserna. Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker protokollet men med följande kommentarer.  

I Finland är kriminaliseringen av tvångsarbete kopplad till kriminaliseringen av människohandel och grov människohandel. I 25 kap. 3 § 1 mom. i strafflagen nämns tvångsarbete som ett av syftena med människohandel. Däremot ges ingen separat definition på tvångsarbete. I 47 kap. i strafflagen kriminaliseras ockerliknande diskriminering i arbetslivet och grovt ocker. Dessa brottsformer ligger också nära rekvisitet för människohandel. Med ockerliknande diskriminering i arbetslivet avses att en arbetstagare av arbetsgivaren försätts i avsevärt ofördelaktig ställning genom att exempelvis utnyttja arbetstagarens trängda läge, oförstånd eller okunnighet.  

Propositionen utgår från att protokollet kräver särskilda åtgärder mot människohandel som samtidigt är tvångsarbete eller obligatoriskt arbete. Vid utfrågningen av de sakkunniga framfördes uppfattningen att kraven i protokollet täcker in tvångsarbete i ett brett perspektiv. Det betyder att tvångsarbete eller obligatoriskt arbete också kan förekomma utan människohandel trots att sådant arbete är en typ av utnyttjande som förekommer vid människohandel. Därför bör protokollet sättas i kraft också med hänsyn till de fall där det förekommer tvångsarbete utan att rekvisitet för människohandel uppfylls i straffrättslig mening.  

Gränsdragningen mellan tvångsarbete, människohandel och ockerliknande diskriminering i arbetslivet och behovet att förtydliga begreppet tvångsarbete i lagstiftningen bedöms ingående i regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av strafflagen och vissa lagar som har samband med den (RP 103/2014 rd, s. 33—38). Trots svårigheterna med gränsdragningen föreslår regeringen inga ändringar i begreppet tvångsarbete i bestämmelsen om människohandel. 

På grund av den otydliga gränsen och vissa överlappningar mellan begreppen finns det enligt uppgift till utskottet risk för att människohandel och offer för människohandel eller tvångsarbete inte identifieras. En del av fallen av tvångsarbete enligt strafflagen blir behandlade som ockerliknande diskriminering i arbetslivet, exempelvis när de som är involverade i straffprocessen av en eller annan orsak inte har lyckats få ihop tillräcklig bevisning för att det handlar om människohandelsbrott eller när de inte haft kunskap att tillämpa rekvisitet för människohandel enligt strafflagen. Också gränsfall där människor utnyttjats på ett allvarligt sätt kan vara svåra att upptäcka, om offret inte har berövats sin frihet i så intensiv och betydande grad att man i straffprocessen har ansett att brottet uppfyller rekvisitet för människohandelsbrott. Utskottet understryker vikten av att tydliga tolkningsregler för att identifiera offer, utbildning för myndigheterna, gott myndighetssamarbete och samarbete med andra aktörer, bland annat organisationer. 

Den modell för att sätta i kraft protokollet och möjligheterna att identifiera offer spelar en roll för att offer som utnyttjats arbetsrelaterat ska få skydd, eftersom hjälpsystemet i Finland explicit är avsett för de som fallit offer för människohandel. Offret integreras i hjälpsystemet, om det på grund av omständigheterna bedöms att det kan handla om ett offer för ett människohandelsbrott och personen behöver hjälpinsatser. Personen utesluts dock ur systemet bland annat om det av beslutet om att avsluta förundersökningen framgår att det inte handlar om ett människohandelsbrott eller om åklagaren inte väcker åtal om människohandelsbrott. Det finns alltså en stark koppling mellan hjälpinsatser och straffprocess. 

Varje medlemsstat ska enligt artikel 3 vidta effektiva åtgärder för att identifiera, befria, skydda, återställa och rehabilitera alla offer för tvångsarbete eller obligatoriskt arbete samt för att erbjuda andra former av hjälp och stöd. 

Definitionen på tvångsarbete och ockerliknande diskriminering i arbetslivet å ena sidan och på tvångsarbete och obligatoriskt arbete enligt ILO går delvis in i varandra och medför gränsdragningsproblem. Följaktligen är det inte i alla hänseenden problemfritt och tydligt att sätta i kraft protokollet, påpekar utskottet. Tolkningsproblemen kan betyda att offren får sämre skydd än protokollet kräver. Det kan hända att offer för människohandel inte identifieras utan behandlas som något annat, exempelvis som offer för ockerliknande diskriminering i arbetslivet. Samtidigt kan offer för andra typer av arbetsrelaterat utnyttjande som liknar människohandel gå miste om det skydd som protokollet avser på grund av kopplingen till mäniskohandelsbrott i hjälpsystemet. Det är både nödvändigt och viktigt att tillämpningsområdet för protokollet och begreppen, likaså deras innehåll, förtydligas, särskilt vad beträffar arbetsrelaterat utnyttjande som kan jämställas med människohandel, menar utskottet.  

Utskottet förutsätter att regeringen följer upp om det förekommer fall av sådant tvångsarbete eller allvarligt arbetsrelaterat utnyttjande som liknar människohandel och där offren inte får skydd, eftersom brotten inte uppfyller rekvisitet för människohandelsbrott i straffrättsligt hänseende, och vid behov vidtar åtgärder. (Utskottets förslag till uttalande)