Syftet med propositionen är att i den nationella lagstiftningen införa de ändringar som förutsätts i EU:s lagstiftning om hållbar finansiering. Ändringarna berör tre delområden. Det första av dessa är den så kallade disclosureförordningen eller förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar, där institutionella investerares och kapitalförvaltares skyldighet att lämna upplysningar om hållbarheten för och de risker som är förknippade med deras investeringsprodukter utökas. Genom ändringsförordningen om koldioxidsnåla referensvärden skapas två nya typer av referensvärden. Dessa förväntas göra det lättare att bygga upp koldioxidsnåla portföljer och investeringsprodukter. Det tredje delområdet är taxonomiförordningen, som utgör ett klassificeringssystem på EU-nivå för hållbara investeringar. Förordningarna är direkt tillämplig rätt i Finland, men vi måste göra ändringar i vår nationella lagstiftning för att eliminera motstridigheter och överlappningar och uppdatera myndigheternas befogenheter. 

Åtgärderna syftar till att styra privat kapital till investeringsobjekt som bekämpar klimatförändringen. 

Ekonomiutskottet delar uppfattningen att klimatförändringen är förknippad med så allvarliga risker att åtgärder måste vidtas inom alla sektorer. Det betyder att också finansmarknadslagstiftningen kan ha en roll i klimatpolitiken. De primära målen med finansmarknadslagstiftningen är dock att upprätthålla finansmarknadens stabilitet, minska riskerna på finansmarknaden samt säkerställa investerings- och konsumentskyddet. Hållbarhets- och miljöperspektivet kan ingå som ett element i målen för regleringen av finansmarknaden, men de kan inte åsidosätta de primära målen. 

Ekonomiutskottet konstaterar att det mest ändamålsenliga sättet att uppnå klimatmålen och minska utsläppen är att göra det dyrt att orsaka skada: priset på åtgärder som driver på klimatförändringen bör återspegla alla kostnader som orsakas av sådan verksamhet. Incitamenten och sanktionerna på finansmarknaden bör samverka så att de konsekvent och enhetligt styr kapital till åtgärder som bidrar till att stävja klimatförändringen. 

För att öka den information som investerarna har till sitt förfogande och främja miljömedvetenheten har det utarbetats ett klassificeringssystem för miljömässigt och socialt hållbar verksamhet. En central utmaning för taxonomiarbetet har varit att skapa en genuint jämförbar och ändamålsenlig klassificering. Det finns ett tryck på rättvis och intern konsekvens i klassificeringen, särskilt om den senare ska kopplas till andra åtgärder eller påföljder (skattebehandling, administrativa lättnader eller ytterligare krav). Effektiviteten och rättvisan i dessa åtgärder, som är knutna till taxonomin, beror således i sista hand på hur väl klassificeringen lyckas. 

För närvarande används begreppet miljövänlighet utifrån mycket varierande parametrar och på ett sätt som inte alltid främjar jämförbarheten mellan investeringsobjekten. I det avseendet är en omsorgsfullt utarbetad taxonomi en nödvändig reform. Den ökande skyldigheten att lämna upplysningar bidrar dock till ett lavinartat informationsflöde i fråga om investeringsprodukter, vilket i den senaste tidens reglering som eftersträvar ett starkt investerarskydd har fått negativa effekter. Hållbarhetsfaktorerna får dock ökad betydelse och utgör en del av metodarsenalen för den gröna omställningen. I ljuset av detta är det väsentligt att skyldigheten att lämna ytterligare upplysningar ger sig till känna i investerargränssnittet på ett sätt som verkligen tjänar informationsbehovet. 

Ekonomiutskottet tillstyrker propositionen med ändringar.