Genom den reglering som föreslås i propositionen kompletteras Europeiska unionens om en paneuropeisk privat pensionsprodukt (PEPP-förordningen). 

Syftet med regleringen är en transparent form av pensionssparande som har låga kostnader och är trygg för konsumenten. Pensionsspararna kan välja sin sparform ur ett mångsidigare urval och pensionsavtal kan erbjudas och överföras från en medlemsstat till en annan i enlighet med enhetliga bestämmelser. Samtidigt strävar man efter att pensionsspararnas medel ska styras från kortsiktiga instrument till investeringsobjekt som ger bättre avkastning. 

Utgångspunkten för regleringen är att kapitalet utökas på lång sikt för pensioneringen och att det endast finns begränsade möjligheter till förtida uttag av medel. Dessutom ska de villkor som rör intjänandefasen av de nationella underkontona enligt förordningen fastställas av medlemsstaterna, såvida de inte närmare anges i PEPP-förordningen. Sådana villkor får i synnerhet innefatta åldersgränser för när intjänandefasen kan börja, intjänandefasens minimilängd, högsta och lägsta inbetalningsbelopp och deras regelbundenhet. Dessutom ska de avtalsvillkor som rör utbetalningsfasen och utbetalningarna från de nationella underkontona fastställas av medlemsstaterna, såvida de inte närmare anges i förordningen. 

Ekonomiutskottet tillstyrker den föreslagna regleringen med ändringar av teknisk karaktär och följande anmärkningar. 

De allmänna pensionssystemen i EU:s medlemsstater och det relaterade behovet av individuella förberedelser varierar stort. Det finns också betydande skillnader i beskattningen av individuella pensionsförsäkringar. Den inre marknaden för privata pensionsprodukter kan därför beskrivas som relativt outvecklad: det är svårt för spararna att investera i produkter som tillhandahålls av tjänsteleverantörer i andra medlemsstater och det är svårt för försäljarföretagen att erbjuda sina produkter i olika medlemsstater på grund av skillnader i marknad och reglering samt skattefaktorer. Särskilda problem uppstår ofta i situationer där en sparare flyttar från en medlemsstat till en annan. 

Av dessa skäl är det motiverat att kommissionen har vidtagit åtgärder för att förbättra den gemensamma marknadens funktion. En paneuropeisk privat pensionsprodukt (PEPP-produkt) anses vara särskilt användbar för personer som under sin livstid bor och arbetar i olika medlemsstater. 

Utgångspunkten i propositionen är att bestämmelserna i inkomstskattelagen (1535/1992) räcker till för det nationella genomförandet av artiklarna i PEPP-förordningen. I 6 § i lagförslag 1, Överenskommelse om villkoren för intjänandefasen och utbetalningsfasen, ingår således endast en hänvisning till bestämmelserna i inkomstskattelagen. Vid ekonomiutskottets sakkunnighörande har det också framförts motstridiga bedömningar av om denna hänvisning kan anses vara tillräcklig. 

Den föreslagna regleringen lämnar således delvis oklart vem som ställer upp villkoren för intjäning av PEPP-pension och vilka villkoren är i det fall att det inte finns något skatteincitament för produkten. Skatteförmånen består ofta och huvudsakligen av att avgifterna är avdragsgilla och av en gynnsam skattebehandling i det skede då besparingarna tas ut. Finlands skattelagstiftning har för närvarande kopplats till strävan att förlänga tiden i arbetslivet, och därför har incitamenten för sådana arrangemang som tidigarelägger utträdet ur arbetslivet utgått ur systemet. Ekonomiutskottet anser att detta i sig är konsekvent med tanke på bedömningen av måluppfyllelsen. 

En naturlig följd av detta är således en nedgång i försäljningen av nya privata pensionsförsäkringsprodukter liksom av konton för långsiktigt sparande (PS-konton). Det har uppstått ett utbud på nya skattesubventionerade sparformer (t.ex. aktiesparkontot) som dock inte har någon egentlig koppling till pensionsarrangemangen. 

Enligt inkommen utredning har flera medlemsstater i samband med EU-beredningen av den aktuella lagstiftningen uppgett att de inte har för avsikt att fastställa särskilda villkor för PEPP-produkter, utan de kommer att tillämpa bestämmelserna om allmänna pensionsprodukter, inklusive skattebestämmelserna. Med hänvisning till det faktum att medlemsstaternas pensionslagstiftningar är heterogena, kommer således vilken period som helst som väljs som lagstiftningsteknisk lösning för intjänandefasen och utbetalningsfasen sannolikt att skilja sig från avgörandena i andra medlemsstater. 

Ekonomiutskottet anser att avgörandet i propositionen är motiverat. Om det med tiden framkommer att Finland bör närma en lösning som hör till området för den nationella prövningsrätten till en lösning som en annan medlemsstat har antagit, ska ett nytt lagstiftningsförslag om detta beredas efter en ändamålsenlig konsekvensbedömning. 

Ekonomiutskottet påpekar att pensionsspararna inte utgör en enhetlig grupp vars förmåga att bedöma och vilja att ta den risk som hänför sig till investeringsprodukter på motsvarande sätt skulle vara homogen. Genom exakta informationsförpliktelser och andra förpliktelser för tjänsteleverantörerna bör det ses till att en investerare som fattar beslut känner till de risker som hänför sig till produkten, huruvida kapitalet är tryggat och grundar sig utbetalning eller uttag av besparingar direkt på det investerade kapitalet och dess avkastning eller på någon annan förbindelse. Ekonomiutskottet anser att tydliga skyldigheter och effektiv tillsyn i fråga om tjänsteleverantörerna kan sporra till pensionsinvesteringar. Pensionssparande kan göras mer attraktivt genom att investerarna ges möjlighet att välja den riskprofil som passar dem bäst.