Motivering
Ekonomin växer, men det långsiktiga perspektivet ser sämre ut
Den ekonomiska tillväxt som började 2015 fortsätter i år, och bruttonationalprodukten (bnp) kan växa till och med mer än de 2,7 procent som uppnåddes i fjol. Tillväxten är stark och vilar på en bred grund när världsekonomin ger Finland draghjälp. Det märks på den positiva utvecklingen i fråga om export och investeringar. Samtidigt har sysselsättningen ökat märkbart.
Exporten gynnas av tillväxtstrukturen i euroområdet: den ökade efterfrågan i euroområdet har också satt fart på investeringarna, vilket syns i en ökad efterfrågan på finländska exportprodukter. Den expansiva penningpolitiken och den gradvis mindre strama finanspolitiken i euroområdet har bidragit till detta.
Byggande av infrastruktur och bostäder på tillväxtorter fungerar fortfarande som tillväxtmotor, även om den snabbaste tillväxten ser ut att vara över. Dels växer bnp direkt, men dessutom skapas nödvändiga förutsättningar för arbetskraftens rörlighet och produktivitetsökning.
SDP:s ekonomisk-politiska linje har klart inriktats på exportdriven, kompetensbaserad tillväxt. Analysen bakom denna linje har visat sig vara korrekt. Finlands ekonomi växer och avtar i takt med exporten.
Vi har ett bra konjunkturläge just nu, men enligt prognoserna kommer den ekonomiska tillväxten redan nästa årtionde generellt att ligga på ungefär en procentenhet. Detta beror på att produktivitetsutvecklingen allmänt taget förväntas vara oansenlig. Samtidigt sker en långsam minskning av befolkningen i arbetsför ålder. Dessa utmaningar är den hårda kärna som den ekonomiska politiken måste kunna svara på under de närmaste åren. Samtidigt måste politiken vara sådan att tillväxten fördelas på ett rättvist sätt. Bara en sådan politik kan väcka förtroende skapa framtidstro.
Regeringens nedskärningspolitik är dålig ekonomisk politik och orättvis samhällspolitik
En oro för det mer långsiktiga utvecklingsperspektivet för samhällsekonomin kan utläsas ur planen för de offentliga finanserna. Samtidigt misslyckas den ekonomiska politiken med att åtgärda denna oro. Åtgärderna är rena plottrandet.
Det finns två stora svagheter i regeringens ekonomiska politik: den utesluter en enormt stor grupp människor från tillväxtens frukter för att i stället förvärra deras liv. Dessutom stärker den inte förutsättningarna för tillväxt och sysselsättning på lång sikt. En sådan linje är totalt ohållbar och hotar hela välfärdsstatens framtid.
Även om regeringen i planen för de offentliga finanserna gör små satsningar på de rätta sakerna, såsom utbildning och grundtrygghet, kvarstår den övergripande bilden av den ekonomiska politiken under regeringsperioden: regeringen skär ner inom utbildning, forskning, service och social trygghet. Tidigare år har regeringen sänkt skatterna i synnerhet för höginkomsttagare och snott ihop diverse lösningar som gagnat deras väljare men försvagat skattebasen och därmed beskattningsresultatet. Den passiva beskattningsstrategin i planen för de offentliga finanserna förändrar inte denna helhetsbild.
Oberoende kalkyler visar hur regeringens politik drabbar låginkomsttagare men är givmild med höginkomsttagarna. Samtidigt finns det inga bevis på att den politiken skulle ha skapat tillväxt och arbetstillfällen. Regeringen ökar genom sina beslut den ekonomiska ojämlikheten, och besluten försämrar låginkomsttagarnas köpkraft också nästa år. Situationen blir inte heller bättre av att man skär ned på servicen. Den samlade bilden kvarstår även efter denna finansplan, låt vara att regeringen delvis reparerar skadan efter de värsta nedskärningarna genom i sig välkomna förändringar i den grundläggande tryggheten.
Planen för de offentliga finanserna inbegriper beslut om att höja de lägsta sjuk- och föräldradagpenningarna samt garantipensionerna och att sänka taket för läkemedelskostnader något. Dessa kommer väl till pass. Utgifterna ökar totalt med omkring 35 miljoner euro till följd av detta, vilket bara är en bråkdel av de nedskärningar i social trygghet som gjorts tidigare denna period.
Jämförelsevis kan det nämnas att indexfrysningarna under regeringsperioden skär 250 miljoner euro i grundtryggheten per år, arbetslöshetsersättningen minskades först med 200 miljoner euro 2017 och 2018 kom aktivitetsmodellen som nästa stöt, nedskärningar på 50 miljoner euro har gjorts i reseersättningarna och läkemedelsersättningarna och klientavgifterna har höjts med 150 miljoner. Sammanlagt uppgår regeringsperiodens försämringar i den sociala tryggheten och höjningar av serviceavgifterna till mer än 700 miljoner euro. Alla nedskärningar gäller än.
Nedskärningarna inom utbildningen, forskningen och produktutvecklingen försvagar ekonomins förmåga att förnya sig och sänker potentialen för produktivitetsökning på längre sikt. Det är fråga om vanskötsel när det gäller att skapa förutsättningar för tillväxt.
Planen för de offentliga finanserna innebär drygt 50 miljoner euro i permanenta tillskott eller engångssatsningar inom utbildningssektorn. Det är en spottstyver i jämförelse med de permanenta nedskärningar på ungefär en miljard euro som utbildningssektorn drabbats av under denna regeringsperiod. På samma sätt lyser ökade satsningar på forskning och produktutveckling med sin frånvaro i regeringens finansplan.
Regeringen för en politik som går stick i stäv med vad nuläget kräver. Den finländska ekonomins styrka ligger i en kompetent befolkning och ett fungerande utbildnings- och innovationssystem, stort förtroende och obetydlig ojämlikhet och i därav följande starka humankapital och sociala kapital samt en hög sysselsättningsnivå. Politiken måste inriktas på att stärka dessa.
Regeringen löper linan ut: arbetslivet fortsätter att försämras
Regeringen beslutade i samband med planen för de offentliga finanserna i april att försämra uppsägningsskyddet och att i fråga om dem som inte fyllt 30 och som varit arbetslösa i tre månader slopa villkoret att visstidsanställningar ska motiveras. Det arroganta sättet att förhålla sig till löntagare fortsätter. Sämre anställningstrygghet ökar osäkerheten i arbetslivet. Dessa beslut hotar det förtroende och de framtidsutsikter som människor behöver för att systematiskt bygga upp sina liv. Samtidigt visar de åter hur totalt hjälplös regeringen är när det gäller arbetsmarknadsfrågor.
Regeringen har gjort sig känd för beslut som ökar människors osäkerhet och för sitt sätt att öka spänningarna på arbetsmarknaden. De nya besluten utgör en fortsättning på serien av tidigare beslut som försämrar läget på arbetsmarknaden, dvs. tvångslagarna (som aldrig genomfördes), nedskärningen i semesterpenningen, nedskärningarna i arbetslöshetsersättningen och den utstraffande nedskärningen inom aktivitetsmodellen, förlängningen av prövotiden, uppluckringen av skyldigheten att återanställa och försämringen av anställningstryggheten för långtidsarbetslösa (ingen grund för visstidsanställning krävs).
Regeringens beslut ökar i synnerhet osäkerheten för många unga på arbetsmarknaden. Efter finanskrisen har vi befunnit oss i ett läge där de ungas inkomstutveckling varit exceptionellt svag. Bakom detta ligger den höga ungdomsarbetslöshet som föddes under recessionen, de atypiska anställningarna och det faktum att den yngre generationen har svagare fotfäste på arbetsmarknaden. Regeringen ökar denna osäkerhet genom de nya besluten.
Besluten som försämrar arbetsmarknaden är åter kopplade till allvarliga jämlikhetsproblem. Regeringen försätter människor i olika ställning beroende på storleken på det företag de har anställning i. Dessutom behandlas arbetstagare också olika beroende på ålder. Genom dessa beslut hotar man den i grundlagen tryggade jämlikheten.Nedskärningen av de offentliganställdas semesterpenning fortsätter 2019. Regeringen har fråntagit kommunerna ett belopp som motsvarar den nedskärningen. I synnerhet lågavlönade kvinnor såsom sjukskötare, kokerskor, barnträdgårdslärare och bibliotekarier drabbas av detta. Vanliga sjukskötare, kokerskor, barnträdgårdslärare och bibliotekarie. De får ytterligare minskad köpkraft, medan andra grupper får ökade inkomster. Många familjer kan bara drömma om semesterresor. Att ta tillbaka nedskärningarna skulle vara ett viktigt steg mot rättvisa. Det skulle skapa förtroende.
SDP:s alternativ: fem reformer och fem investeringar
Social sammanhållning och hållbara offentliga finanser kräver en betydligt högre sysselsättning än vi har i dagsläget. Sysselsättningen måste överstiga 75 procent senast i mitten av nästa årtionde. Reformer som faktiskt stärker sysselsättningen på lång sikt måste inledas nu. Det är också det enda hållbara sättet att säkerställa hållbara offentliga finanser på lång sikt.
Den ekonomiska tillväxten i Finland bygger framför allt på ökad produktivitet. Ökad produktivitet kräver hög kompetens, satsningar på forskning och produktutveckling och en aktiv närings- och sysselsättningspolitik som stärker ekonomins förmåga till förnyelse. Vi måste ha ett energiskt och framåtblickande grepp för att utveckla dessa.
Alla reformer måste genomföras på ett sätt som ökar delaktigheten och förtroendet och minskar den osäkerhet människor känner i fråga om arbete och försörjning. Bara på detta sätt går det att se till att politiken skapar tro på framtiden och ökar känslan av social samhörighet. Reformerna utgör också en garanti för trygghet.
Investeringar i kompetens, välfärd och folkbildning stärker den ekonomiska aktiviteten och samhällsstrukturerna. Samtidigt stärks de offentliga finanserna på lång sikt, när sysselsättningen ökar och kostnaderna för att rätta till samhälleliga problem minskar. Det är absolut nödvändigt att förstå detta drag hos investeringar om man vill sköta den offentliga finanserna hållbart och långsiktigt. Det blir i längden dyrt att försumma sociala investeringar.
SDP föreslår fem stora reformer för att öka sysselsättningen och jämlikheten.
- Reformering av den småbarnspedagogiska verksamheten
- Förlängd läroplikt och gratis andra stadium
- En skattereform som stöder sysselsättning och hållbar utveckling
- Reformering av den sociala tryggheten utifrån principen om generell trygghet
- Reformering av familjeledigheterna
Dessa reformer kräver satsningar. För nästa ramperiod föreslår vi följande fem investeringar för att stärka kompetensen, forskningen och sysselsättningen och minska ojämlikheten:
- Utbildningsmiljard — 250 miljoner/år för all utbildning från småbarnspedagogik till högskola
- Ta världen med storm — FoU-satsningar, en aktiv näringspolitik och innovationsstöd
- Avskaffa fattigdomen — indexhöjningar, stärkt försörjning för pensionärer med små inkomster och barnfamiljer och stärkta välfärdstjänster
- Ett genuint aktiverande sysselsättningsmodell — arbets- och näringsbyråernas resurser, lönesubvention och ändringar i utsökningen
- Att skapa och sprida tillväxt — satsningar på infrastruktur för arbete
Fem stora reformer
1. Reformera den småbarnspedagogiska verksamheten En högkvalitativ småbarnspedagogik är en av de effektfullaste investeringarna för samhället. Forskningsrön visar obestridligt nyttan med småbarnspedagogisk verksamhet. Barnen lär sig färdigheter snabbare och senare inlärning främjas. Nyttan är som störst för barn med svår familjebakgrund.
Högklassig småbarnspedagogik ökar jämlikheten och stärker humankapitalet i samhället och därmed också förutsättningarna för ekonomisk tillväxt på lång sikt.
En fungerande småbarnspedagogik stöder utbudet på arbete. Lägre avgifter för verksamheten är ett kostnadseffektivt sätt att öka incitamenten för att arbeta. Därför har SDP som långsiktigt mål att småbarnspedagogiken ska vara avgiftsfri för alla.
Deltagarfrekvensen i småbarnspedagogisk verksamhet är låg i Finland om man jämför med de andra nordiska länderna och många andra länder i Europa. Det innebär bland annat barnen är hemma i större utsträckning och att det är modern som stannar hemma med barnen. En högre grad av deltagande förbättrar således också kvinnornas ställning på arbetsmarknaden och höjer sysselsättningsnivån. Sänkta avgifter är ett starkt stöd för detta mål.
Men nyttan av småbarnspedagogiken ger avkastning bara om den håller hög klass och om alla barn har samma rätt till den. En högklassig småbarnspedagogik kräver tillräckligt med kompetent personal. Grupperna måste vara tillräckligt små för att barnen ska kunna bemötas som individer och få en fostran och förskoleundervisning som håller hög kvalitet. Därför måste grupperna bli mindre och den subjektiva rätten till dagvård återinföras.
2. Förlänga läroplikten och göra andra stadiet avgiftsfritt Utbildningspolitiken är den mest effektiva sysselsättnings- och tillväxtpolitiken på lång sikt. Livslångt lärande ger de bästa förutsättningarna att få fotfäste på arbetsmarknaden, det är den bästa försäkringen mot riskerna på arbetsmarknaden. Samtidigt är livslångt lärande det effektivaste sättet att öka jämlikheten och åtgärda marginalisering.
Sysselsättningen för personer med bara grundläggande utbildning är cirka 40 procent, medan siffran för högskoleutbildade är över 85 procent och även för personer med examen på andra stadiet cirka 70 procent. Tiden i arbetslivet för dem som enbart har gått ut grundskolan är nätt och jämt 20 år, medan personer med högskoleutbildning har cirka 35 år i arbetslivet. Det är absolut nödvändigt att höja utbildningsnivån om vi vill få till stånd bättre sysselsättningstal.
Bild. Ju högre utbildning, desto längre tid i arbetslivet och bättre sysselsättning. De som bara har grundskolestadium har betydligt kortare tid i arbetslivet jämfört med andra grupper.
Bildens källa: Pekka Myrskylä: "Katoavat työpaikat - työllisten määrän ja rakenteen kehitys Suomessa 1987—2017" FFC:s publikationer 3/2017.
Det finns fortfarande nästan 100 000 personer under 30 år som saknar examen efter grundskolestadiet. Nästan 10 000 unga i varje årsklass saknar examen på andra stadiet. För dem blir det allt svårare att komma in på arbetsmarknaden. Särskilt marginalisering bland pojkar är ett betydande problem och syns i ökad arbetslöshet bland unga män.
Strukturförändringarna i ekonomi och arbetsliv höjer kompetenskraven i arbetslivet. Under de senaste 30 åren har 600 000 arbetstillfällen där grundskoleutbildning räckt till för jobbet försvunnit från arbetsmarknaden. Däremot har arbetstillfällena för personer med högre utbildning blivit allt fler.
Det är till syvende och sist ett positivt fenomen eftersom en högre kompetensnivå innebär högre produktivitet, snabbare ekonomisk tillväxt och en högre levnadsstandard. Fenomenet är värt allt stöd. När arbetsmarknaden står inför en omvälvning är satsningar på utbildning det bästa sättet att se till att Finland hålls på benen.
Förlängd läroplikt är ett effektivt sätt att se till att hela åldersklasser åtminstone avlägger examen på andra stadiet. När andra stadiet samtidigt faktiskt blir avgiftsfritt kommer heller inte kostnaderna att hindra någon från att studera.
En förlängd läroplikt har hela tiden fått ett allt starkare stöd, i synnerhet bland ekonomiska experter. Exempelvis gjorde rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken i vintras den bedömningen att förlängd läroplikt med stor sannolikhet betalar sig i form av ökad sysselsättning. Dessutom skulle en förlängning stärka de offentliga finanserna också genom minskad utslagning och därmed mindre kostnader.
En lyckad förlängning av läroplikten kräver att alla vid behov får adekvat stöd och hjälp för sina studier. Det förutsätter tillräckligt med närundervisning, i synnerhet inom yrkesutbildningen, och dessutom studerandevård och hälso- och sjukvård med låg tröskel på så sätt att alla har smidig tillgång till dem.
3. En skattereform som stöder sysselsättning och hållbar utveckling Socialdemokraterna publicerade ett långsiktigt skatteprogram i maj. Den visar riktningen för partiets skattestrategi under de närmaste åren.
Den sittande regeringen har inte använt beskattningen som ett verktyg för att finansiera utvecklingen av de offentliga tjänsterna. Riktningen måste ändras. Ekonomin blomstrar när samhället på det sätt som beskrivs i det följande investerar i förutsättningar för tillväxt. Skattefinansierad offentlig service ger de finländska företagen en konkurrensfördel på två sätt. En högklassig utbildning och högkvalitativ offentlig service genererar kommersiella innovationer, kompetent arbetskraft, stabila rättsliga och institutionella ramar och en stabil infrastruktur. Dessutom verkställs beskattningen så smidigt, exakt och kundvänligt som möjligt.
Regeringen har i sina skattelösningar glömt de främsta principerna för ett gott skattesystem: rättvisa och ekonomisk effektivitet. Dess skattebeslut har otvetydigt ökat inkomstskillnaderna. De har också skadat ekonomin. Exempelvis reformer som företagaravdraget och skogsgåvoavdraget har punkterat skattebasen.
SDP vill reformera beskattningen i mer rättvis riktning genom en koncisare skattebas. Beskattningen blir då mer rättvis, vilket stöder ekonomisk tillväxt. Fokus inom beskattningen bör förskjutas från beskattning av arbete till beskattning av ägande, framför allt genom en mer koncentrerad och bredare skattebas, i regel inte genom högre skattesats. På så sätt hålls samfundsskatten på en skälig nivå även i fortsättningen. Med färre fripassagerare stärks välfärdsstatens legitimitet och försvinner drivkraften för populism.
Skattebasen för vinstutdelning fungerar dåligt i många avseenden. Här krävs komprimering på så sätt att beskattningen av icke-börsnoterade aktiebolag ses över så att förmögna privatpersoner inte kan undvika skatt genom att ta ut sina inkomster via aktiebolag. Dessutom bör en skälig källskatt tas ut på vinstutdelningen i utländska fonder och andra samfund som befriats från skatt på utdelning. Den behandling försäkringsskal och andra motsvarande investeringsprodukter har i skattehänseende bör samordnas med beskattningen av direkta investeringar. På så sätt betalas det skatt på de inkomster de genererar redan innan inkomsten tas ut ur försäkringsskalet. Samtidigt säkerställs det att förlusterna för dessa investeringsprodukter kan dras av från placeringsavkastningen.
Skattebasen för fastighetsinvesteringar bör koncentreras så att vinst som fastigheter i Finland genererar alltid kan beskattas här. Indelningen i inkomstkällor bör ses över så att fastighetsinvestering generellt anses vara en inkomstkälla inom näringsverksamhet, varvid den förlust investeringarna ger upphov till behandlas på samma sätt som annan förlust av affärsverksamhet. Även skattebasen för fastighetsbeskattningen bör reformeras så att fastigheternas beskattningsvärde bättre motsvarar deras verkliga värde.
SDP vill slopa de avdrag som inte behandlar företagare lika och krymper skattebasen, såsom företagaravdraget och skogsgåvoavdraget. Däremot ska företagare stödjas genom lindrigare beskattning av förvärvsinkomster för SME-företagare och deras anställda. Dessutom ska den administrativa bördan lättas upp för mikroföretagare genom att den nedre gränsen för mervärdesbeskattning höjs till 20 000 euro. Skattebasen för mervärdesbeskattningen ska utvidgas genom att ta ut mervärdesskatt av banker och andra finansinstitut befriade från moms och skatt på försäkringspremier i form av en skatt på finansiell verksamhet.
Den vändning som skett i skattekonkurrensen på 2010-talet bidrar till att möjliggöra den ovan beskrivna koncentrationen av skattebaserna. SDP vill för sin del skynda på stävjandet av internationellt kringgående av skatt och internationell skattekonkurrens bland annat när Finland är ordförandeland för EU under andra hälften av 2019. SDP stöder åtgärder mot internationell skatteflykt och stöder även principen om en gemensam konsoliderad bolagsskattebas (CCCTB) inom EU och en minimiskattesats för samfund. Finland ska när reformerna utarbetas se till att skattebasen håller och att Finlands intressen beaktas på ett hållbart sätt.
Kampen mot internationell skatteflykt och svart ekonomi ligger i fokus när skattebasen ska koncentreras. SDP har separata åtgärdsplaner för båda för de närmaste åren, och de framgår av bilagorna till skatteprogrammet. Den viktigaste åtgärden de närmaste åren är ett ambitiöst genomförande av direktivet om skatteflykt. Dessutom bör staten använda sin ägarmakt för att främja att de företag den äger direkt eller indirekt inte ägnar sig åt aggressiv skatteplanering. Socialdemokraternas åtgärder mot svart ekonomi inbegriper elektroniska online-kassasystem, vilka enligt färska siffror från Skatteförvaltningen skulle ge årliga skatteintäkter på upp till etthundra miljoner euro. Samtidigt ger dessa system och informationen på plattformarna inom plattformsekonomin i framtiden möjligheter till att beskattningen i allt större utsträckning är automatiserad, varvid företagens och myndigheternas verksamhet effektiviseras.
Beskattningen bör reformeras i mer hållbar riktning med avseende på miljön, ekonomin och välfärden. I synnerhet klimatförändringen kräver skyndsamma och mångsidiga åtgärder de närmaste åren. Inom beskattningen gäller det årligen flera tiotals miljarder euro som kan användas till att styra såväl konsumenternas beteende som företagens produktionsbeslut. Det systematiska angreppssätt som beskrivs i SDP:s skatteprogram bör införas. Där bedöms skattereformernas och de nuvarande skatteinstrumentens inverkan på hållbar utveckling. Exempelvis mervärdesbeskattningen bör utvecklas så att den blir en beskattningsform som stöder hållbar utveckling. Momsen är en skatteform som styr konsumtionen i hållbar riktning och den kompletterar de skatteformer som styr produktionen i samma riktning och även utsläppshandeln. Dessutom måste vi se till att naturresurserna används hållbart bland annat genom att införa en måttlig beskattning av gruvroyaltyer som bygger på mineralvärdet. På så sätt kan Finland få en skälig ersättning för exploatering av nationalegendomen och för de tillhörande riskerna och kostnaderna.
SDP skulle säkerställa att beskattningen inte leder till problem i synnerhet för låg- och medelinkomsttagare. Det kan göras genom en tätare bas för beskattningen av ägande och genom att hålla kvar progressiviteten i beskattningen. Betalningen av skatter kan tillfälligt medföra problem exempelvis när en ärvd bostad inte kan överlåtas eller när fastighetsskatten är hög i förhållande till inkomsterna. SDP vill underlätta skattebetalningen i besvärliga situationer genom att tillåta en flexibel uppskjutning av betalningen.
Att tyngdpunkten för beskattningen läggs över på beskattning av ägande betyder samtidigt att särskilt beskattningen av arbete sänks. Förvärvsinkomstskatten och konsumtionsskatterna slår hårdast mot låg- och medelinkomsttagare. SDP:s lättnader i förvärvsinkomstbeskattningen berör utöver löntagarna även pensionärerna och företagarna. Dessutom skulle arbetsinkomstavdraget i förvärvsinkomstbeskattningen utsträcka nyttan av skattesänkningarna också till de löntagare som förtjänar mindre än 15 000 euro per och i dag endast betalar socialförsäkringspremie. För dem kunde förvärvsinkomstskatten bli negativ, varvid de skulle få tiotals euro mer i handen varje månad, vilket skulle sporra till sporadiska jobb och deltidsjobb. Det skulle hjälpa bland andra de unga, föräldrar som sköter små barn hemma och arbetsföra pensionärer att hitta ut i arbetslivet. Arbetsinkomstavdraget skulle komplettera lönesubventionen och modellen med sysselsättningscheck, där arbetsmarknadsstödet underlättar anställning. Arbetsinkomstavdraget är också kopplat till SDP:s övergripande revidering av den sociala tryggheten genom en modell för generell trygghet.
4. Reformering av den sociala tryggheten utifrån principen om generell trygghet Vårt system för social trygghet har genom åren utvecklats till en komplicerad och svåröverskådlig härva. Det har på senare år gjorts välkomna reformer som lett till att färre faller utanför skyddets räckvidd och som stärkt incitamenten för arbete. Alla problem har dock inte kunnat åtgärdas.
Dagens sociala trygghet kan inte alltid tillräckligt väl svara på de individuella trygghetsbehov som aktualiseras i varierande livssituationer och i en tid där arbetslivet blir alltmer mångskiftande. Dessutom är administrationen av det sociala trygghetssystemet ofta hjälplöst byråkratisk och svår att greppa.
För att rätta till dessa problem föreslog SDP våren 2018 en modell med generell trygghet. Det är en modell för den digitala eran. Den flexar i takt med den enskildes livssituation och beaktar förändringarna i arbetslivet och den nya tekniken. Samtidigt utgår modellen fortfarande från att arbetet är en den primära inkomstkällan, medan den sociala tryggheten är orsaksbaserad och kräver motprestationer. Modellen underlättar styrningen av stöd till de mest behövande.
SDP:s modell för generell trygghet skapar en helhet av den i dag så splittrade grundtryggheten. Till skillnad från dagens svårförståeliga sociala trygghet med alla dess dröjsmål är SDP:s modell enkel och förutsebar, vilket gör det lättare och mer lönsamt att ta emot jobb. I vår modell har byråkratin gallrats ut med hjälp av det nationella inkomstregistret och andra datasystem. Genom att samla förmånerna till en tydlig helhet minskar vi bollandet av människor från ett ställe till ett annat och tillbaka.
Den generella tryggheten erbjuder trygghet på tre nivåer: en garantinivå, en generell nivå och en aktiv nivå. Garantinivån är en behovsprövad trygghetsform som anlitas i sista hand. Den är nära kopplad till de tjänster som tillförsäkras var och en utifrån en individuell behovsbedömning. Den allmänna nivån täcker en skälig konsumtion och är en orsaksbaserad förmån. Med stöd av den ska man kunna klara sig om man blir sjuk eller arbetslös eller när man studerar eller får barn. Den inbegriper såväl grundläggande försörjning (grunddel) som ett inkomstskydd som följer förvärvsinkomsterna (förtjänstdel). På den aktiva nivån belönas de som stärker sin ställning på arbetsmarknaden.
Grundtanken bakom vår generella trygghet är att människorna förtjänar förtroende. Den generella trygghetsmodellens förmåner och service hjälper människorna till arbete. I stället för kontraproduktiva orättvisa bestraffningar, hot och karenstider stöder vi sysselsättningen genom ändamålsenliga och korrekt dimensionerade tjänster och sporrande förmåner. Om förmånstagaren försummar sina skyldigheter eller nekar att ta emot ett erbjudet jobb kan förmånen sänkas, men den återställs utan karenstid när förmånstagaren återigen följer systemets regler.
5. Omedelbar översyn av familjeledigheterna Det nuvarande systemet för familjeledigheter har inte beaktat de förändringar som har skett i familjestrukturerna och i arbetslivet. I synnerhet mödrarna är numera borta långa perioder från arbetslivet, något som dels sänker sysselsättningsnivån, dels befäster löneskillnaderna mellan könen.
En översyn av familjeledigheterna på barnens och familjernas villkor är ett effektivt sätt att öka jämställdheten på arbetsmarknaden och öka sysselsättningen. Familjerna är betjänta av större flexibilitet i utnyttjandet av ledigheter och förmåner. De måste fungera för alla typer av familjer, från regnbågsfamiljer och enföräldersfamiljer till traditionella kärnfamiljer.
SDP offentliggjorde 2017 sin egen modell för familjeledigheterna. Modellen utgår från individuella och flexibla ledigheter för alla familjer, stöd för kvinnors arbetskarriärer, bättre möjligheter för pappor att vårda barn och möjlighet att överföra en förmån till någon annan än en förälder, beroende på familjens behov.
I SDP:s modell för ledighet av familjeskäl garanteras bägge föräldern en tre månaders inkomstbunden ledighet. Dessutom kan en sex månaders andel av den inkomstbundna ledigheten delas mellan föräldrarna på det sätt som familjen själv väljer. Ytterligare garanterar graviditetspengen ett 28 dagars förhöjt stöd genast i samband med födseln. Om förmånstagaren inte har haft några arbetsinkomster, betalas förmånerna till minimibelopp precis som nu. Utöver det får föräldrarna enligt eget val under ett år dela på en föräldrapenning som de, om de så önskar, också kan halvera, varvid det utbetalas under en motsvarande längre tid.
För att familjeledighetsreformen verkligen ska ge den önskade nyttan för sysselsättningen måste den stödjas genom en fungerande småbarnspedagogik och en fungerande sysselsättningspolitik. Över hälften av de mammor som sköter sina barn hemma saknade jobb, enligt en utredning gjord av Institutet för hälsa och välfärd. Det är för många av dem svårt att hitta jobb. Sysselsättningen måste därför stödjas genom aktiva arbetskraftspolitiska åtgärder, exempelvis utbildning.
Fem investeringar
1. Utbildningsmiljard — 250 miljoner/år för all utbildning från småbarnspedagogik till högskola Det finländska samhället och den finländska ekonomin lever på kompetens. Det förutsätter tillräckliga satsningar på utbildning och forskning på alla utbildningsstadier. På lång sikt är utbildningspolitiken också det bästa vapnet mot ojämlikhet.
Planen för de offentliga finanserna innehåller stödåtgärder för barn, barnfamiljer och utbildning, men de är spridda på olika förvaltningsområden och utgör ingen tydlig helhet som garanterar alla barn och unga välbefinnande och jämlika studiemöjligheter samtidigt som övriga mål för livslångt lärande säkerställs. Det bästa sättet att säkerställa hög kvalitet på den småbarnspedagogiska verksamheten och på utbildningen är genom tillräcklig basfinansiering och tilläggsfinansiering som stöder utvecklingsarbetet. Anslagen för olika utvecklingsändamål bör samlas under att färre antal moment i statsbudgeten än vad som nu är fallet; på det sättet kan utvecklingsanslagen beviljas som större poster med större genomslag.
Utbildnings- och vetenskapssektorn behöver djärva beslut med sikte på framtiden. Socialdemokraterna vill att den nuvarande nioåriga grundskolan ska fortsätta utan avbrott med ett treårigt andra stadium som utgör läroplikt. Också skolstarten bör vara flexibel. Förskoleundervisningen bör i regel vara tvåårig och gälla 5—6-åringar, men skolan ska kunna påbörjas 1—3 år efter att förskoleundervisningen inletts. Samtidigt måste gruppstorlekarna i den småbarnspedagogiska verksamheten minskas, den subjektiva rätten till småbarnspedagogik återinföras och avgifterna för småbarnspedagogik slopas helt på lång sikt. Reformerna av läroplikten och småbarnspedagogiken har behandlats närmare i det föregående.
Yrkesutbildning och gymnasieutbildning utgör en del av den grundläggande utbildningen, som ger alla färdigheter för fortsatta studier, livslångt lärande och en bred allmänbildning. Socialdemokraterna vill att alla efter läroplikten ska ha en stark medborgerlig kompetens som gör det möjligt att klara sig och vara delaktig i samhällsförändringarna.
I Finland finns mer än 600 000 personer i arbetsför ålder med bara grundskolekompetens. Bara 43 procent av dem som endast har avlagt grundstadiet är sysselsatta. Utbildning på andra stadiet halverar risken för arbetslöshet. Därför krävs det långsiktiga åtgärder och program för hela den vuxna befolkningen; det räcker inte med punktinsatser. Vi socialdemokrater vill att kompetensprogrammet för unga vuxna fortsätter och att vuxenutbildningen reformeras på ett sätt som stöder och ger alla möjlighet till livslångt lärande.
Livslångt lärande och examensinriktad fortbildning hör till de mest brännande frågorna inom vår utbildningspolitik. Trots det är satsningarna på livslångt lärande små i ramplanen och de saknar dessutom ambition.
Om vi verkligen vill vara beredda på de utmaningar som förändringarna i arbetslivet och kompetensunderskottet för med sig måste vi satsa större, och dessutom måste satsningarna gälla även andra branscher än de där det råder brist på arbetskraft. Ett vettigare sätt att åtgärda bristen på kunnigt folk är att också öka högskolornas basfinansiering. Det som krävs är både noggrant avgränsade åtgärder, såsom fortbildning för bristbranscherna, och bredare åtgärder som ger högskolorna faktiska möjligheter att själva förbereda sig för de utbildningsutmaningar som förändringarna i arbetslivet medför.
Planen för de offentliga finanserna innehåller inga nya satsningar på forskning, utan i stället riktas kompetensinsatserna in på andra områden. Det är en allvarlig brist i regeringens politik. Men utveckling av högklassig forskning och kompetens är långsiktig verksamhet som man förhoppningsvis satsar på i fortsättningen.
Planen för de offentliga finanserna nämner visionen för högskoleutbildningen och forskningen fram till 2030, där åtgärderna innebär att ”högskoleutbildningen och forskningen bättre arbetar för det finländska samhällets väl”. Att frysa universitetsindexet också för 2019 bidrar inte till att ge förutsättningar för att förverkliga visionen. Genom att återinföra indexet skulle man ha kunnat sörja för att förhöjningen av den allmänna kostnadsnivån inte leder till ytterligare nedskärningar i universiteten. Ett kapitaltillskott till universiteten skulle ha varit ett synnerligen betydande beslut och en långsiktig lösning när det gäller att stärka universitetens finansiella bas. Vid sidan av tillräckliga anslag för forskning krävs det att forskningen vid universitet och forskningsinstitutioner är ekonomiskt oberoende i tillräcklig grad. Det är en förutsättning för en högklassig grundforskning.
Högskolorna dimensionerar sin verksamhet utifrån de tillgängliga resurserna. Staten måste investera tillräckligt i högskolorna, så att Finland även framöver är känt för bildning, kompetens och innovationer baserade på spetskompetens samt för den framgång och välfärd som dessa genererar. Nu ser läget ut att vara extra svårt då i praktiken alla våra konkurrentländer märkbart ökar satsningarna på detta område. Vi får inte halka efter våra referensländer.
Internationella jämförelser har länge visat att Finland håller på halka efter i kompetens och utbildningsnivå vad beträffar både ungdomar och arbetsför befolkning. Högst utbildade var 40—44-åringarna 2015 och av dem hade 46 procent högskoleexamen, visar uppgifter från Statistikcentralen. I åldersgruppen 35—39 år var andelen 45 procent och i åldersgruppen 30—34 år 40 procent.
Utbildningsnivån i Finland håller på att sluta stiga. Samtidigt fortsätter utbildningen stärkas i många andra länder, så Finlands utbildningsnivå i förhållande till dem sjunker. Ännu i början av 2000-talet hörde Finland till världens mest högutbildade nationer, men nu sjunker statusen snabbt. Den trenden måste vändas.
2. Vi erövrar världen — satsningar på en aktiv klimat- och näringspolitik och på forskning och utbildning För att stödja tillväxten och sysselsättningen på längre sikt behövs det strukturella reformer och stöd för tillväxt som bygger på kompetens, innovationer och export. Det är avgörande för att vi ska kunna närma oss sysselsättningsnivån i de övriga nordiska länderna.
Parisavtalets mål att begränsa uppvärmningen till nära 1,5 grader kräver att alla länder, också Finland, gör mer för att minska koldioxidutsläppen. Dagens bindande klimatinsatser räcker inte till för att målen ska uppnås, och nya insatser behövs snabbt. Utveckling och införande av ny energieffektiv och klimatvänlig teknik ökar våra exportmöjligheter och stärker vår internationella konkurrenskraft. De klimatpolitiskt nödvändiga åtgärderna innebär samtidigt ekonomiska möjligheter som det gäller att utnyttja.
Finlands ekonomiska tillväxt är också i fortsättningen framför allt baserad på kompetens, högt utbildad arbetskraft och en hög förädlingsgrad. Forskning, kompetensutveckling och innovationer har en viktig betydelse för ekonomins kapacitet till förnyelse. Här borde regeringen ha gått in för modigare lösningar i planen för de offentliga finanserna.
Av vår FUI-finansiering kommer mer än två tredjedelar från företagen och återstoden från staten. Statens andel har under de senaste åren sjunkit klart och vi har kommit betydligt på efterkälken jämfört med satsningarna i jämförbara ekonomier. Det är en bidragande orsak till att FUI-satsningarna minskat. Regeringen har ökat finansieringen av Business Finland, men satsningarna är ändå otillräckliga. Finland har trillat ner från positionen som innovationsföregångare. Nedskärningarna har varit cirka 140 miljoner euro årligen. Målet måste vara att Finland når en stark position som innovationspolitisk föregångare. Nivåhöjningarna av anslagen för FUI inom ramen för Business Finland bör vara större och permanenta.
Nu behövs det satsningar på en närings- och industripolitik för en ny tid. Det allmänna måste, i nära samarbete med företagen, ha en stark roll när det gäller att ställa upp de strategiska målen och i arbetet för att nå målen. Utgångspunkten bör vara ny tillväxt, starkare kompetens, en bredare exportbas och framgångsrik export. Genom korrekta näringspolitiska val exempelvis inom energi-, sjöfarts- och bilindustrin samt turismen har man lyckats skapa faktisk internationell tillväxt och framgång. Detta märks i såväl sysselsättning som skatteintäkter.
Exporten måste breddas inom industribranscherna, men också i ett vidare perspektiv genom satsningar på tjänsteexport och kreativa affärsmodeller. De finländska framgångarna som leverantör av stora och kompletta exportprojekt låter fortfarande vänta på sig, eftersom det inte finns någon genuin verksamhetsmodell. Business Finland måste vidareutvecklas så att det kan utgöra en genuin och stark länk mellan de finländska företagen och exportmarknaderna. Business Finland måste vara insatt i exportmarknaden och dess potential, och hjälpa finländska företag att utnyttja denna potential till max.
Finland måste åter positionera sig på den logistiska världskartan. Det bör vara möjligt att fullt ut utnyttja vår geografiska position mellan Asien och Europa och få med Ryssland i planerna. Om vi i logistiskt avseende tidigare spelat rollen av en avlägsen ö bortom världshaven ska vi i framtiden vara knutpunkten mellan Asien och Europa. Finland har inte fått del av den europeiska transportfinansieringen (TEN-T) på grund av det faktum att det inte finns några färdiga planer att lägga till grund för en finansieringsansökan. Det finns också skäl att på samma sätt som i Sverige göra transportpolitiken till en angelägenhet på statsrådsnivå och inte något som bara angår kommunikationsministeriet. Då kan Finlands ståndpunkter föras fram klart och tydligt på alla nivåer inom EU. Ishavsbanan har väckt stort intresse i Europa och är därmed ett projekt som djärvt bör drivas på.
Möjligheterna i det arktiska området bör främjas betydligt starkare. Finland bör inte nöja sig med rollen som kommentator, utan vi ska vara en aktiv initiativtagare. Att i den arktiska politiken på nytt lyfta fram den nordliga dimensionens viktiga roll kunde utgöra ett element i en initiativinriktad Europapolitik. En välfungerande nordisk infrastruktur förbättrar näringslivets konkurrenskraft och främjar internationaliseringen.
I regeringsprogrammet uppställs målet att fem procent av alla offentliga upphandlingar ska vara innovationer. Målet är positivt men i framtiden måste det vara ambitiösare och staten borde också stödja exempelvis upphandlande enheter så att de kan nå målet. Innovativa upphandlingar skulle till exempel kunna erbjuda bättre tjänster inom social- och hälsovården samt hälsosammare lokaler.
Små och medelstora företag svarar i ökande omfattning för innovationer och nya arbetstillfällen i vårt land. Samhället måste erbjuda dem jämlika konkurrensförhållanden plus en stabil och förutsägbar nationell företagsmiljö som plattform för deras väg ut på den globala marknaden.
Det viktigaste resultatet av den parlamentariska företagsstödsarbetsgruppen var att den enhälligt kunde definiera nya kriterier för beviljande av företagsstöd. De här kriterierna harmonierar med SDP:s mål och utgör en god grund för framtida beslut om företagsstöd. Företagsstöden bör i allt högre grad inriktas på projekt som förnyar i stället för att bevara och de ska bidra till nya investeringar och främja målen för investeringspolitiken.
3. Avskaffa fattigdomen — indexhöjningar och stärkt försörjning för pensionärer med små inkomster och barnfamiljer Regeringens politik drabbar allra hårdast dem som har de lägsta inkomsterna. Samtidigt fattar man politiska beslut som ökar höginkomsttagarnas inkomster och skär ned i utbildning och service. Finland är på väg mot en allt större ojämlikhet. Det här minskar förtroendet mellan människor och medför osäkerhet inför framtiden. Det måste till en ändring i politiken. Politiken måste befästa de starka sidorna i vårt samhälle. Den ekonomiska politiken måste vara rättvisare.
De många försämringarna i utkomstskyddet för arbetslösa som gjorts under regeringsperioden räckte inte för regeringen, som trotsade alla varningar och drev igenom aktiveringsmodellen i årets början. Modellen betyder i praktiken en nedskärning på 4,65 procent i grundtryggheten för de arbetslösa som har det allra svårast. Regeringen har också lösgjort barnbidraget från index och beslutat att inte förnya barnavdraget i beskattningen, genom vilket man kompenserade den tidigare nedskärningen av barnbidragen.
Av de beslut som regeringen fattat är det frysningen av folkpensionsindex som har de allra svåraste följderna för småinkomsttagarna. Den betyder att de minsta förmånerna såsom folkpensionen och garantipensionen, arbetsmarknadsstödet och arbetslöshetsdagpenningen samt dagpenningsförmånens minimibelopp inte följer prisutvecklingen utan deras köpkraft stampar fortfarande på 2015 års nivå. Till exempel borde grunddagpenningen för arbetslösa ha varit cirka 725 euro i månaden 2019, men på grund av frysningen kommer den att vara under 700 euro. Beloppet av full folkpension kommer att vara cirka 629 euro när det annars skulle ha varit 655 euro i månaden 2019. Att situationen för dem som har de lägsta inkomsterna försämrats märks också genom att bostadsbidragets andel av hyran hela tiden har minskat. Läget är sämst för dem som får många förmåner eftersom nedskärningarna kumuleras. Sjuk- och läkemedelskostnaderna förvärrar problemen ytterligare. En färsk undersökning från Institutet för hälsa och välfärd visar att mer än var tionde av de äldre med låga inkomster har tvingats avstå från läkarbesök av ekonomiska orsaker.
Nya utredningar visar också att känslan av ojämlikhet och svårigheter med försörjningen har ökat. SOSTE rf har genom en enkät i samband med Socialbarometern utrett hur cheferna inom social- och hälsovården och socialarbetarna samt cheferna vid Folkpensionsanstalten ser på ojämlikheten och hur de anser att utkomstskyddet för arbetslösa skulle kunna utvecklas. Av dem som svarade på enkäten ansåg en övervägande majoritet att regeringen har misslyckats med att minska ojämlikheten. Enligt de öppna svaren från socialarbetarna beror den ökade ojämlikheten på arbetslösheten och den sämre servicen. Också indexnedskärningarna av grundtryggheten har förvärrat fattigdomen bland klienterna.
Pensionärernas egna erfarenheter av försörjningen stärker denna uppfattning. Enligt en färsk utredning från Pensionsskyddscentralen hade ungefär hälften av pensionärerna någon form av svårigheter med försörjningen. Knappt hälften av dem som svarade (45 %) upplevde vissa svårigheter med att klara av sina normala utgifter. Hälften (52 %) av de som svarade uppgav att de har svårigheter med att betala åtminstone någon nödvändig utgift. En tredjedel (33 %) hade inga pengar kvar efter att de hade betalat de nödvändiga utgifterna. (Pensionsskyddscentralens utredningar 3/2018).
SDP föreslår i sin alternativa budget att indexhöjningen av de sociala förmånerna görs som normalt, att försörjningen för pensionärer med små inkomster stärks genom en höjning av folkpensionen och garantipensionen samt att det görs en hel del andra ändringar i skatterna och förmånerna som stärker småinkomsttagarnas försörjning. Dessutom måste också klientavgifterna inom social- och hälsovården sänkas.
Stärkt ställning för personer i utsökning och större jämlikhet i fråga om rättssäkerhet
Många finländare drabbas av utsökning efter utsökning, och många av dem har brottats med skuldproblem ända sedan den ekonomiska krisen på 1990-talet. Utsökningar som pågår länge lamslår hela familjen, hotar att öka familjens utsatthet och ökar utgifterna för grundläggande utkomststöd och behovsprövade bidrag. De mänskliga kostnaderna är oerhört stora. Dessutom har personer i utsökning ofta en låg motivation att söka jobb.
Ett särskilt problem är de klientavgifter inom social- och hälsovården som går till utsökning. År 2017 gick nästan 320 000 klientavgifter och 36 000 avgifter inom småbarnspedagogiken till utsökning. Klientavgiftslagen (11 §) gör det möjligt att efterskänka eller nedsätta en avgift. Denna möjlighet utnyttjas alltför sällan. Lagen måste preciseras så att avgifterna alltid jämkas när det finns behov av det. Ändringen skulle också främja jämlikheten när det gäller den faktiska tillgången på service. Också avgifternas nivå måste sänkas.
Personer med utsökningsproblem måste ges bättre möjligheter att försörja sig och att få jobb. Det låter sig göras exempelvis genom att utsökningsbalken ändras. Den måste innehålla bestämmelser om faktiska möjligheter att klara sig ur skulderna, smidigare rättsprocesser, högre skyddade belopp, precisering av räntetaket för snabblån, utbyggnad av skuldrådgivningen och bättre möjligheter att få sociala krediter.
I planen för de offentliga finanserna har det anvisats moderata tilläggsanslag för den ekonomiska rådgivningen och skuldrådgivningen, effektivisering av rådgivningen för gäldenärer vid utsökning och snabbare rättegångar. Tilläggen är ytterst välbehövliga, och anslagen måste stärkas också under de kommande åren.
Problemen vid utsökningen har ett större samband med jämlikheten i fråga om rättssäkerhet. Efter de betydande nedskärningarna i de offentliga finanserna är situationen när det gäller anslagen mycket trängd i domstolarna och de övriga ämbetsverken och inrättningarna inom justitieministeriets förvaltningsområde, och det kommer att bli ännu värre under de kommande åren. Lagutskottet uttryckte i sitt utlåtande, som var enhälligt, oro över vilka konsekvenser dessa sparbeting har för funktionsförmågan hos aktörerna inom justitieministeriets förvaltningsområde och för bland annat medborgarnas rättssäkerhet. Otillräckliga resurser inom såväl domstolarna som rättshjälpen återspeglar sig på tillgången till rättsskydd, och de som lider mest är de som har det allra sämst.
4. Ett genuint aktiverande sysselsättningsmodell — arbets- och näringsbyråernas resurser, lönesubvention och ändringar i utsökningen Hos oss är resurserna för en aktiv arbetskraftspolitik på en betydligt lägre nivå än i de övriga nordiska länderna. När den konjunkturbetingade arbetslösheten minskar under en högkonjunktur får en allt större del av de arbetslösa inte jobb på grund av någon omständighet som sänker deras relevans på arbetsmarknaden. Den arbetslösa behöver då stöd och tjänster eftersom de många olika problem som ligger bakom en långvarig arbetslöshet inte kan lösas genom bestraffning.
Regeringens linje har varit att behandla sysselsättningsproblemet som ett problem som beror på bristande motivation hos den arbetslösa. Regeringen har samtidigt som man har skurit i resurserna för en aktiv arbetskraftspolitik skapat en arbetskraftspolitisk aktiveringsmodell där man kan skära i försörjningen för en arbetslös trots att han eller hon har gjort sitt bästa för att få jobb. Modellen är vettig bara om man tror att arbetslösheten till stor del beror på ovilja att arbeta. Trots en del rubriker som väckt uppmärksamhet finns det inga bevis för att det i vårt land skulle finnas en utbredd ovilja att arbeta.
I Finland borde man också hellre än att ta efter den australiensiska modellen följa de nordiska länderna inom arbetskraftspolitiken. En personlig och vid behov sektorsövergripande service enligt till exempel dansk modell skulle ge stöd i svåra livssituationer samt motivera och uppmuntra de arbetslösa. Samtidigt borde de arbetskraftspolitiska tjänsterna föras ner till lokal nivå. De synnerligen framgångsrika lokala och kommunala arbetskraftspolitiska försöken bör utvidgas och bli en riksomfattande modell, i stället för att importera försök som är tvivelaktiga och främmande för den nordiska samhällsmodellen. Otestade modeller är ett hasardspel med de arbetslösas välfärd och hållbarhetsgapet.
Utifrån den sektorsövergripande samservicen som visat sig fungera bra kunde man på kommunal bas bygga upp en arbetskraftsservice på lokal nivå med tillräckliga personalresurser och sektorsövergripande stöd. Användningen av lönesubvention borde utvidgas i samarbete med arbetsmarknadsorganisationerna så att man inte äventyrar det arbete som grundar sig på kollektivavtal och inte snedvrider konkurrensen. Arbetskraftstjänster kopplade till det lokala näringslivet ger också de bästa förutsättningarna för att styra lönesubventionerna så att de används på ett ändamålsenligt sätt.
Socialdemokraterna har föreslagit att man ska öka användningen av lönesubventioner betydligt genom att ta i bruk Rinnes modell med sysselsättningssedlar. Enligt modellen får en arbetssökande den andel som motsvarar arbetsmarknadsstödet av arbetslöshetsförmånen i form av en sysselsättningssedel. Detta skulle vara ett snabbt sätt att öka volymen av lönesubvention och göra det möjligt för många att hitta jobb.
I arbetskraftspolitiken behövs det riksomfattande strategisk styrning dels för att behärska de snabba strukturella förändringarna i arbetslivet, dels för att arbetskraftspolitiken om den genomförs rätt är ett betydande konjunkturpolitiskt verktyg. Det är ändå klokast att de åtgärder som behövs för att genomföra strategin vidtas på det lokala planet, eftersom det är kommunerna och städerna som har den bästa kunskapen om förhållandena i pendlingsregionen. I kommunerna och städerna kan man möta människorna och ge dem personlig service.
Den modell med tillväxttjänster som regeringen nu bereder splittrar arbetskraftstjänsterna på två sätt. Den riksomfattande strategiska styrningen hotar att bli svag om landskapen måste ta hand om arbetskraftstjänsterna utan att få särskild finansiering eller incitament för att sköta arbetskraftspolitiken på ett bra sätt. Servicestrukturen som på gräsrotsnivå har skuffats över på företagen och kompletterats med allt fler sanktioner verkar vara tänkt att betjäna marknaden för arbetskraftsservice i högre grad än de arbetslösa själva. Det finns risk för att vi är på väg mot billighetstjänster som lagts ut på konsultbyråer och att de arbetslösa får bära hundhuvudet när dessa inte fungerar, vilket man kan förutse redan i dag. På det sättet berättigar man sedan nya allt strängare sanktioner för de arbetslösa.
5. Att skapa och sprida tillväxt — satsningar på infrastruktur för arbete Urbaniseringen är ett globalt fenomen som vinner mark också i Finland. Den leder till snabbare produktivitetstillväxt och därmed snabbare ekonomisk tillväxt. Det måste skapas starka förutsättningar för en sådan utveckling. Samhällspolitiken måste vara ambitiös.
Man måste se till att det byggs tillräckligt med bostäder i de områden som växer och att det finns effektiva kommunikationer i områdena. Samtidigt måste man säkerställa att det finns effektiva och snabba spårvägsförbindelser mellan dem. Vi måste bli kvitt flaskhalsarna inom trafiken och boendet.
För att efterfrågan på arbete och arbetstagarna ska mötas bättre än i dag krävs det förutom satsningar på utbildning och sysselsättning också en bättre rörlighet för arbetskraften. Tröskeln för att flytta när man skulle kunna få jobb på annat håll måste sänkas i de fall när en flytt skulle passa in i en persons livssituation. Det är ett viktigt medel för att hålla boendekostnaderna på en skälig nivå. Samtidigt måste pendlingsregionerna utvidgas och förbindas med varandra genom investeringar i spårvägstrafik. Också i övrigt måste det finnas fungerande trafiknät.
I stadsregionerna måste man satsa på en tät samhällsstruktur samt på kollektivtrafik och gång- och cykeltrafik. Trivsamma, progressiva städer skapar välfärd och tillåter högklassigt boende och högklassiga tjänster i hela landet.
Att det är dyrt att bo på tillväxtorter beror framför allt på att det finns för få bostäder. De viktigaste verktygen för att ändra på detta är att öka planläggningen och därmed också byggandet. I SDP:s alternativ undanröjs flaskhalsarna inom boendet och trafiken genom utveckling av intentionsavtalen för markanvändning, boende och trafik (MBT) och genom att utvidga tillämpningen av dem till nya stadsregioner. Vi behöver långsiktiga mål som sträcker sig över flera valperioder och vi måste vara aktiva inom många sektorer. Byggandet ökar när tillräckligt med tomtmark planläggs. Staten kan påverka hur många bostäder som planläggs, inte minst via MBT-avtalen.
I SDP:s alternativ flätas bostads- och transportpolitiken tätare samman, särskilt med MBT-avtalen som verktyg. Den strategiska planeringen av markanvändningen stärks i stadsregionerna och därmed kan bygg- och infrastrukturprojekt planeras i ett större perspektiv som sträcker sig över kommungränserna. Staten förbinder sig långsiktigt att finansiera trafikprojekt som påskyndar bostadsbyggande. Spårvägsprojekt ges särskild uppmärksamhet. I gengäld förbinder sig kommunerna att öka planläggningen av bostäder och att särskilt beakta gång- och cykelmöjligheterna i planläggningen.
MBT-avtalen måste vid planläggningen i ökad utsträckning beakta transportformer som främjar hälsan och en hållbar utveckling. När staten kräver ökat tomtutbud, måste kommunerna i sin tur kräva att byggherrarna står till tjänst med fler bostäder till rimligt pris. En utgångspunkt måste dessutom vara att kommunerna har obebyggd och planlagd mark för bostäder för fem års behov. MBT-avtal bör i fortsättningen ingås också med nya stadsregioner.
Under denna regeringsperiod har utvecklingsinvesteringarna näst intill legat på is. Situationen är ohållbar med tanke på produktivitetstillväxten och konkurrensförmågan. Det är nödvändigt att höja investeringsnivån för trafikledsnätet. Samtidigt måste trafikledspolitiken utvecklas så att den blir mer långsiktig och förutsebar. Sett från denna synpunkt är det extra angeläget att planering och finansiering sträcker sig över flera valperioder och bygger på en tolvårsperiod, så som den parlamentariska arbetsgruppen rekommenderar. Det gör det också lättare att ansöka om och få EU:s TEN-T-stöd.
Tilläggsfinansieringen för att stoppa ökningen av det eftersatta underhållet av trafiknätet 2016—2018 upphör i slutet av år 2018. Enligt regeringens rambeslut är finansieringen för bastrafikledshållningen cirka en miljard euro per år under de första åren av planen för de offentliga finanserna, vilket betyder en minskning med cirka 400 miljoner euro jämfört med år 2018. Finansieringen för bastrafikledshållningen ökar inom ramen till 1,3 miljarder euro först år 2022. Enligt den parlamentariska arbetsgruppens enhälliga förslag bör finansieringen för bastrafikledshållningen höjas med 300 miljoner euro per år också under de första åren av planen för de offentliga finanserna, för att det eftersatta underhållet inte ska börja växa på nytt. Finansieringen för bastrafikledshållningen måste vara förutsebar och långsiktig, och det får inte förekomma stora årliga variationer.
Finansieringen för kultur måste stärkas
Reformen av statsandelssystemet för kultur bereddes länge, men tyvärr slutförde regeringen inte heller den här reformen. Regeringen beslutade sig för att se över finansieringen för museer och så kallade fria grupper inom den utövande konsten. Det är självklart ett viktigt framsteg, men den finansiering som anvisats motsvarar inte behoven. Totalreformen blir också på hälft eftersom man inte tog med teatrar och orkestrar. Statsandelssystemet för kultur måste reformeras i sin helhet, och tillräcklig finansiering måste reserveras för reformen. Det handlar om 20—40 miljoner euro. Reformen måste genomföras på ett sätt som tryggar tillräckliga verksamhetsförutsättningar för de olika kulturformerna i hela landet. Fungerande teatrar, orkestrar och övriga kulturtjänster är viktiga för det psykiska välbefinnandet och bildningen. De är viktiga för den lokala sysselsättningen och näringslivet i hela landet.
I ramarna skär man ned kompensationsavgifterna med två miljoner euro. Detta är inte acceptabelt, utan kompensationsavgifterna måste utvecklas på lång sikt så att de tryggar en behörig ersättning till upphovsmännen. Redan den nuvarande nivån på 11 miljoner euro är otillräcklig. Om vi vill att den kreativa ekonomin ska frodas och utvecklas måste konstnärer och upphovsmän garanteras en tillräcklig ersättning när verk och objekt för närstående rättigheter kopieras för enskilt bruk med stöd av begränsningen enligt upphovsrättslagen.
Vi måste sörja för naturens mångfald
Vår skogsnatur fortsätter att utarmas. Finland har åtagit sig att senast 2020 stoppa utarmningen av den biologiska mångfalden, minska påfrestningen på mångfalden och se till att naturresurserna används hållbart. Skyddsåtgärderna via handlingsplanen för mångfald i skogarna i södra Finland (METSO) har varit ett effektivt och populärt sätt att skydda privatägda skogar.
I början av regeringsperioden gjordes det kraftiga nedskärningar i finansieringen för METSO-programmet. Senare har man lappat på dessa nedskärningar en aning. Nedskärningarna har betytt minskat skydd för skogar i privat ägo. Vi får inte tumma på skyddsmålet, och anslagen måste snabbt höjas till samma nivå som förra valperioden.
Vandringsfisken måste skyddas
I enlighet med fiskvägsstrategin bör vandringsfiskens vandring främjas genom insatser på olika håll i landet. Det är dags för kraftbolagen att ta ett större ansvar för att stärka bestånden av utrotningshotad vandringsfisk. Fiskevårdsskyldigheter saknas i vattentillstånden för åtminstone kring ett femtiotal kraftbolag, och verkställigheten av de nuvarande skyldigheterna haltar. Vi behöver också en revidering av vattenlagen för att kraftbolagen ska bli skyldiga att ta ett större ansvar för skyddet av fiskbestånden.
Vi måste börja åtgärda det eftersatta underhållet av nationalparkerna
Forststyrelsens naturobjekt blir allt populärare, och antalet besökare ökar. För vår turism är en ren natur och välskötta objekt en konkurrensfördel som vi måste slå vakt om. I dag räcker finansieringen för naturtjänster inte för att täcka investeringsbehoven i nationalparker, friluftsområden och historiskt viktiga objekt. Vi måste få ett långsiktigt program för att åtgärda det eftersatta underhållet, och finansieringen av programmet måste garanteras.
Målet en framtidsorienterad budgetering
Socialdemokraterna betonar i sin ekonomiskpolitiska linje vikten av sociala investeringar. Investeringar i välfärd, utbildning, kultur och miljö stärker samhällets strukturer och den ekonomiska aktiviteten. Det är en grundläggande förutsättning för en hög sysselsättning och för harmonin i samhället. Dessa är i sin tur nödvändiga för hållbarheten i de offentliga finanserna: den offentliga ekonomin är stark när sysselsättningen är hög och kostnaderna för att avhjälpa sociala problem hålls låga.
I en sedvanlig budgetplanering som sker på relativt kort sikt händer det lätt att man glömmer den ovannämnda aspekten. För att man ska kunna föra en konsekvent politik som sträcker sig tillräckligt långt in i framtiden behövs det också mångsidigare indikatorer och konsekvensbedömningar än de vi har i dag.
Framtidsutskottet konstaterade i sitt utlåtande, som var enhälligt, att man vid planeringen av de offentliga finanserna måste gå in för att skilja åt offentliga investeringar och löpande kostnader i den offentliga förvaltningen, samtidigt som man bedömer i vilken relation satsningar i offentlig förvaltning står till bnp. Vidare sade utskottet att dessa två utgiftskategorier — offentliga investeringar och löpande kostnader i offentlig förvaltning — måste behandlas på olika sätt i planen för de offentliga finanserna och i den årliga budgeten.
Det väsentliga här är att praxis med kortsiktiga budgetar inte får förhindra eller försvåra investeringar som realiseras först på lång sikt. Detta gäller såväl investeringar i välfärd, kultur och infrastruktur som alla andra typer av långsiktiga politiska åtgärder. Det gäller i synnerhet bekämpning av klimatförändringen.
Därutöver behöver enligt framtidsutskottet den temaorienterade budgeteringen utvecklas och testas för att i högre grad backa upp en konsekvent politik och större förståelse för och kontroll över helheten i statsfinanserna. En temaorienterad budgetering kan inom statsförvaltningen kräva innovationer i fråga om tvärsektoriella ledningsrelationer.
Vårdreformen innebär betydande ekonomiska risker
Regeringen tänker fortfarande med våld driva igenom sina propositioner om landskaps- och vårdreformen. Reformen kommer framför allt i startfasen att öka kostnaderna för social- och hälsovården i betydande grad. Propositionen kommer att förorsaka massiva omedelbara omställningskostnader som uppstår ofrånkomligen och delvis blir bestående. Dessutom kommer valfrihetsmodellen att skapa ett tryck på att öka kostnaderna. Samtidigt är mekanismerna för att åstadkomma de eftersträvade besparingarna svaga.
De ökade kostnaderna beaktas ändå inte i den föreslagna finansieringslagen, och ingen finansiering för dem reserveras i planen för de offentliga finanserna. På grund av omställningskostnaderna kommer landskapen att råka i allvarliga ekonomiska svårigheter så snart de inleder verksamheten 2020.
I det inledande skedet kommer det att uppstå kostnader för samordning av löner, tjänster och kundavgifter, förvaltning, IKT och fastigheter samt anpassning (nedläggning) av den offentliga produktionen när den privata produktionen ökar. Enbart kostnaderna för att samordna lönerna väntas uppgå till 700—1 000 miljoner euro. Enligt beräkningar gjorda av landskapet Nyland kommer förändringskostnaderna bara i Nyland att vara uppe i ungefär 300 miljoner euro det första året. En stor del av de här förändringskostnaderna blir bestående (t.ex. samordningen av lönerna).
En snabb tillväxt av den privata produktionen skulle medföra ett behov av att skära ner i offentligt producerade tjänster. Att avveckla överproduktionen snabbt och samtidigt kontrollerat skulle vara svårt. Bortsett från att det innebär kostnader, innebär det uppsägningar och osäkerhet för personalen.
En betydande del av dem som i nuläget anlitar tjänster som huvudsakligen finansieras privat kommer att börja anlita offentligt finansierade tjänster, det vill säga de tjänster som finansieras av landskapen. Förskjutningen kommer att ske från de tjänster som i nuläget produceras privat och delvis ersätts genom sjukvårdsersättningar från FPA (inklusive mun- och tandvård), från de tjänster som ersätts i form av rehabilitering och från sjukvården inom företagshälsovården. Framför allt de arbetsgivarföretag som finansierar hälsovård för totalt 1,8 miljoner anställda får ett kraftigt incitament att överföra sin betalningsbörda på social- och hälsocentralerna. Enligt en sakkunnigbedömning kommer de ovannämnda tjänsterna och eventuella förskjutningarna att utgöra en gråzon i storlekskategorin 1,5—2 miljarder. Här lämnar propositionerna det öppet vilka kostnaderna kommer att bli och hur de ska täckas.
Utöver kostnaderna i förändringsfasen kommer den av regeringen föreslagna valfrihetsmodellens incitament på mikronivå att skapa ett kostnadstryck. De riskerna sammanhänger särskilt med bristen på konkurrens, att kostnaderna för producenter av direktvalstjänster läggs ut på landskapen, valet av kunder, hanteringen av tjänstenätet och ett bristfälligt genomförande av vårdintegrationen och ett okontrollerat öppnande av marknaden. Vid utfrågningen av sakkunniga har dessa i hög grad lyft fram att i den valda modellen hotar kostnadsutvecklingen löpa amok och den offentliga sektorns möjlighet till övergripande styrning av servicen kommer att bli märkbart smalare.
Trots upprepade påstötningar har regeringen inte kunnat lägga fram ens en grov bedömning av de här kostnaderna, när de kommer att infalla eller hur de ska finansieras. Inga finansiella resurser finns heller för ändamålet i ramarna för statsfinanserna från och med 2020, då landskapen ska inleda sin verksamhet. Det är uppenbart att reformen, om den ska kunna genomföras på det föreslagna sättet, kommer att kräva en massiv höjning av landskapens finansiering jämfört med den finansiering som reserverats i planen för de offentliga finanserna.
Den generella karaktären av finansieringen till landskapen hotar att leda till ett finansieringsunderskott i fråga om andra än vårdtjänster. Landskapen får merparten av sina inkomster i form av generell statlig finansiering, vilket betyder att landskapet själv kan besluta om vilka uppgifter pengarna används till.
Det är uppenbart att finansieringen av landskapets andra tjänster blir lidande när det uppstår ett sådant tryck på pengarna till vården. Landskapen kommer att känna sig lockade att använda en större del av de generella medlen på vården än vad de kalkylerade kostnaderna tillåter, och då blir andra viktiga tjänster utan. Det betyder att finansieringen för exempelvis sysselsättningstjänster samt natur- och miljövård blir lidande.
De ekonomiska riskerna med reformen behandlas grundligt i finansutskottets utlåtande FiUU 5/2018 rd och i den gemensamma avvikande mening som oppositionspartierna har lämnat till det.
Den finansiering till landskapen som reserverats i planen för de offentliga finanserna är inte realistisk, regeringen skjuter över problemen till nästa valperiod
Genom vård- och landskapsreformen överförs vårdutgifterna i sin helhet till ramförfarandet för statsfinanserna. Det handlar om en stor strukturell förändring och en betydande förändring i nivån på ramen. Redan nu är det helt klart att den finansiering som reserverats för landskapen inte på långt när kommer att motsvara kostnaderna.
Den finansiering som i ramen reserverats för landskapen motsvarar som utgångspunkt det som regeringen föreslår i lagen om landskapens finansiering. Nivån på finansieringen till landskapen bestäms för vårdutgifternas del till en början enligt kostnaderna sådana de var före reformen och höjs årligen enligt den indexhöjning som föreslås i finansieringslagen.
Finansieringslinjen med indexhöjningar enligt lagen om landskapens finansiering innebär att regeringens mål att dämpa vårdkostnaderna med tre miljarder euro nås före 2029. De sakkunniga har ansett att målet är orealistiskt.
I den finansiering som i ramen reserverats för landskapen har man inte alls beaktat de betydande förändringskostnaderna för reformen. Som det sägs ovan medför reformen ett kostnadstryck i miljardklassen vars storlek det inte ens är möjligt för regeringen att uppskatta.
Enligt finansministeriets tekniska prognos för landskapens ekonomi våren 2018 är landskapsekonomins grundläggande underskott cirka en miljard euro 2020. Enligt uppgift kommer underskottet till och med att öka något under de kommande åren. I bedömningen har man inte beaktat förändringskostnaderna för reformen, men man vet ändå att de redan i början kommer att uppgå till flera hundratals miljoner euro eller mer. Det betyder att landskapens underskott i verkligheten blir större än det som nu prognosticerats.
Enligt finansministeriets prognos förorsakas underskottet särskilt av de pågående stora sjukhusinvesteringar som landskapens lokalcentral ska ansvara för. Men lokalkostnaderna betalas i slutändan i form av hyror från landskapens budgetar, eftersom lokalcentralen får sina inkomster i form av hyror som betalas av landskapen. Enligt prognosen visar landskapens ekonomi dessutom ett underskott också före investeringsutgifterna.
Det är således uppenbart att den finansiering som i ramen har reserverats för landskapen inte är på en realistisk nivå. Det finns ett gap i miljardklassen mellan de kända kostnaderna och den finansiering som reserverats i ramen. Landskapen kommer att råka i stora ekonomiska svårigheter redan i början. Det är totalt ansvarslöst att i ramen föreslå en sådan nivå på finansieringen till landskapen som man på förhand vet att är otillräcklig. I sista hand är det fråga om trovärdigheten i hela ramförfarandet.
Regeringen skjuter således över problemet med den otillräckliga finansieringen av vården till följande valperiod. Detta är ett fullständigt ansvarslöst sätt att sköta de offentliga finanserna: regeringen genomför en reform som medför kostnader i miljardklassen men är oförmögen att uppskatta dessa kostnader och reserverar inte heller någon finansiering för dem i ramen för statsfinanserna. Däremot dimensionerar regeringen ramen för statsfinanserna på ett totalt orealistiskt sätt till en nivå som är helt och hållet underdimensionerad. Riksdagen kan inte godkänna en så slapphänt skötsel av de offentliga finanserna.