Sannfinländarna anser att det är viktigt att åtgärda de problemhärdar som uppstått i samband med eurokrisen. Exempel på problem är överskuldsättning i vissa medlemsstater och en svag balansräkning i vissa länders banker. Men det måste göras på ett sätt som inte överför risker eller förluster mellan medlemsländerna. Framför allt får det inte skapas politiska strukturer eller praxis som minskar medlemsländernas budgetsuveränitet. Som vi förstår det ingår det också i finska statens ståndpunkt att borga för budgetsuveränitet. 

När Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) blir den aktör som i sista hand betalar för bankkriser innebär det en ökning av solidariteten utan betydande stark villkorlighet. Att fokus inom statlig kreditgivning som beviljas av ESM allt mer ligger på föregripande krediter leder till att villkorligheten minskar. 

Sannfinländarna välkomnar vissa punkter i propositionen. Men på grund av de yttre ramar som nämns i förra stycket kan vi inte ställa oss bakom vissa punkter i avtalet. Således är det omöjligt för oss att backa upp hela propositionen. 

Underlättade skuldnedskärningar och krav på kreditvärdighet är välkomna

Propositionen innehåller några bra förslag. Det är huvudsakligen välkommet att statlig skuldnedskärning underlättas. Om en stat är överskuldsatt är det bättre att behandla problemet på ett kontrollerat och institutionellt sätt än på ett oförutsägbart sätt från fall till fall under marknadstryck. Vi säger också ja till det finansieringsvillkor som innebär att landet ska vara skuldhållbart och att återbetalningsförmågan ska vara säkerställd. Hur väl dessa regler följs återstår att se. 

Är detta ett steg mot en europeisk valutafond?

Den aktuella propositionen är en fortsättning på det tidigare förkastade förslaget om att inrätta en europeisk valutafond. Tanken på ett europeiskt alternativ till Internationella valutafonden (IMF) väcktes under eurokrisen. Då var IMF inte särskilt villig att i strid med sina regler låna ut pengar till europeiska krisländer som inte är skuldhållbara. Trots det fick Grekland IMF-lån. Senare avslöjades det att IMF visste att Grekland inte var skuldhållbart och att IMF inte skulle ha fått låna ut pengar till Grekland. Allt detta gör att de nu aktuella skrivningarna och löftena ter sig tvivelaktiga. Europa har redan tidigare visat sin förmåga att få internationella organisationer att agera mot deras egna regler. Är det någon som tror att en europeisk organisation i en krissituation inte kommer att styras med ännu hårdare hand? 

Avsikten med den föreslagna institutionen var alltså ursprungligen att stödja krisdrabbade europeiska stater och banker. Nu strävar man efter att göra ESM till en valutafond steg för steg. Ursprungligen skulle europeiska stabilitetsmekanismen endast erbjuda staterna strikta villkorliga lån. Detta var det avtal som också Finland lockades med i. Målet är att utvidga ESM:s verksamhetsområde så att mekanismen inte bara ska vara långivare för stater utan också rädda banker, fungera som ekonomisk rådgivare och övervaka reformprogram. Dess utlåningskapacitet ska utökas. Besluten ska nu inte vara enhälliga utan de ska fattas med kvalificerad majoritet. Mekanismen ska bli oavhängig av EU-staterna och Europeiska kommissionen. 

Risken är inte penningsummorna, utan sannolikheter och utvecklingstrender

Propositionen, en lång rad sakkunniga och utskottets betänkande hävdar att Finlands exponeringar förblir oförändrade. Detta är sant i termer av teoretiska maximala åtaganden, men det är mer väsentligt att tänka igenom hur sannolikt och hur mycket Finland i genomsnitt kommer att få betala via ESM. Det är mycket sannolikt att vi får se ännu fler bankkriser, särskilt i euroområdet, eftersom bankerna här är i sämre skick än i genomsnitt och mindre lönsamma än i genomsnitt. Euroområdet är inte heller ett optimalt valutaområde, så bankernas omvärld och resultat kommer troligtvis att förbli svaga också i framtiden. 

Det är således ytterst sannolikt att Finland i en konkursutredning av någon bank i ett avlägset land kommer att få betala dyrt. Det återstår att se om bankerna kommer att kunna betala tillbaka det belopp som de borde betala till ESM och Finland på grund av borgensförbindelsen. 

Säg nej till projektet så tidigt som möjligt

Om slutresultatet, det vill säga ett europeiskt finansdepartement eller en europeisk valutafond, är oönskat med tanke på Finlands intressen, lönar det sig att i ett så tidigt skede som möjligt motverka utvecklingstrenden. När ett beslut blir existentiellt viktigt för de stora EU-länderna kommer Finland inte att våga nyttja sin vetorätt. Finland kan invända mot och avslå ett förslag bara så länge det fortfarande marknadsförs som en liten administrativ ändring. 

Om det är mycket osannolikt att fondmedel kommer att användas, varför då så bråttom?

I flera sakkunnigyttranden hävdas det att propositionen är godtagbar, eftersom det är mycket osannolikt att säkerhetsmekanismen kommer att användas. Som orsaker nämns bankernas riskhantering, effektivare banktillsyn och ramarna för resolution för banksektorn. Dessutom har riskerna i anslutning till staternas skuldsättning minskat i och med Europeiska centralbankens penningpolitiska stöd, vilket också har minskat bankernas risker. 

Det här är inte särskilt övertygande. Om situationen är så här idealisk och behovet av mekanismen är mycket osannolikt, är det en orsak att återta hela propositionen i stället för att ha så bråttom. Då bör vi vänta tills bankerna har skärskådats utan och innan, fått kapitaltillskott och har likvärdiga utgångslägen. 

I betänkandet står det att ”behovet av nya stödformer och finansiella instrument har ökat till följd av coronakrisen [...] det kommer först senare att visa sig i vilken utsträckning exempelvis omfattande program för amorteringsfria perioder orsakar kreditförluster”. Om det här nu är oklart, varför kan vi då inte vänta tills det klarnar? 

Vidare menar utskottet i betänkandet att det är viktigt att bankerna till största delen har samma utgångsläge och att ödesgemenskapen mellan stater och banker minskar. Om det här anses vara viktigt, varför kan vi inte vänta tills det sker? 

Brådskan och den tredje propositionen om samma fråga på några år skvallrar om att allt inte är som det ska. Enligt Sannfinländarna kan andra länder, om de vill, använda sina egna pengar till att kontrollera hur det verkligen är ställt med bankerna i Sydeuropa och deras kreditgivare. 

Propositionen strider mot tidigare godkända uttalanden

Propositionen kan åtminstone i viss mån anses stå i strid med förslagen till uttalande 2 och 3 i FiUB 4/2021 rd — RP 260/2020 rd. I förslaget till uttalande 2 förutsattes det bland annat att man främjar iakttagandet av principen om no bail out i grundfördraget och att varje medlemsstat själv ansvarar för sina egna skulder så att den riskpremie som bestäms på marknaden upprätthåller disciplinen i de offentliga finanserna. I förslaget till uttalande 3 förutsattes det bland annat att Finland inte förbinder sig till åtgärder som omformar Europeiska unionen i riktning mot en asymmetrisk inkomstöverföringsunion. 

Det är en allmän uppfattning att bankerna och staterna via obligationsinnehav befinner sig i en ödesgemenskap. Det kan tolkas som att de ovan nämnda uttalandena förbjuder inrättandet av en solidaritetsmekanism för bankerna och i synnerhet användningen av europeiska stabilitetsmekanismen för att garantera detta arrangemang. 

En fungerande ekonomisk och monetär union förutsätter att gemensamma regler följs, att den ekonomiska utvecklingen grundar sig på varje regions egna ansträngningar och att marknadsdisciplin iakttas. Den monetära unionen har förutsättningar att fungera hållbart endast om medlemsländerna återgår till att följa stabilitets- och tillväxtpakten. I utvecklingen av EMU är det nödvändigt att återställa betydelsen av marknadsdisciplin; tyvärr är trenden den motsatta, eftersom coronakrisen har höjt skuldsättningen i medlemsländerna med i genomsnitt 15 procent. Det har följaktligen väckts en debatt om att tillväxt- och stabilitetspakten inte längre bör återinföras, och att en mekanism för gemensam skuld, lik återhämtningsfonden, ska bli permanent. 

Regeringen Marin har utöver återhämtningsinstrumentet främjat andra solidariska projekt och gett grönt ljus för den aktuella ändringen i ESM-reglerna och ett tidigarelagt införande av den gemensamma krismekanismen. ESM:s regler ska ändras så att medlen också kan användas för att rädda krisbanker i euroområdet som sista finansiär för resolutionsfonden. ESM ska alltså snarare bli ett instrument inför bankkriser i stället för att vara en finansiär för euroländerna. 

Den ursprungliga idén med bankunionen var att ödesgemenskapen mellan bankerna och staterna skulle brytas. Men nu blir medlemsstaternas skattebetalare indirekt åter den finansiär som i sista hand ska rädda bankerna. Solidariteten ökar inte bara genom statens ESM-finansiering utan också genom att bankernas medel från resolutionsfonden blir solidariska. Det är just detta som regeringen Marin har velat stödja, att påskynda införandet av solidaritet. 

Genom att ändra ESM-reglerna underlättas statlig skuldsanering i och med att gäldenärerna inte längre behöver vara eniga. Detta är i sig välkommet, eftersom det förebygger spekulationer med obligationer. Det bör dock beaktas att skuldsaneringen medför omedelbara förluster för den internationella allmänhet som investerar i statsobligationer. Redan den ökade sannolikheten för att arrangemanget kommer att tillämpas skulle således vara ett argument för att undvika sådana värdepapper. Efterfrågan på dem kommer att minska och utbudet öka, vilket på kort sikt leder till lägre priser och därmed till högre räntor för staten. Följden kan bli en plötslig likviditetskris. Det skulle ske redan innan själva skuldsaneringen ens hade inletts. 

Välkommet är också förslaget att ESM:s stöd ska vara möjligt endast för länder som bedömts vara skuldtåliga och vars skuldåterbetalningskapacitet har säkerställts. Förhoppningsvis kommer man att hålla fast vid detta. 

Kristdemokraterna har betonat att ansvaret för att riskerna inom banksektorn realiseras i första hand bör ligga hos investerarna. Banker som inte är livsdugliga måste först avvecklas och slås samman nationellt. Ett villkor för riskdelning måste vara att riskerna reduceras tillräckligt mycket. Likaså måste man se till att bankerna har samma ekonomiska utgångsläge innan de får en gemensam insättningsgaranti. Bankunionen får inte fullbordas till vilket pris som helst. 

I det här tidigarelagda solidariska ansvaret ser vi en risk för att vi som bankkunder blir tvungna att betala när sydeuropeiska banker faller. Riskerna inom banksektorn i de stater som ingår i bankunionen varierar fortfarande mycket. Många medlemsländer har också problem med ineffektivitet och överkapacitet inom banksektorn, och därför kommer banker att läggas ner de närmaste åren. Dessutom har coronapandemin fört med sig en exceptionellt stor osäkerhet, vars följder inte har utretts tillräckligt. I den globala ekonomin finns det för närvarande betydande risker som snabbt kan återspeglas i banksektorns stabilitet, och därför är tidpunkten för att främja ett tidigarelagt införande och en anknytande ändring i ESM-reglerna den sämsta möjliga. 

Det bör noteras att regeringen, även om statsrådet i sin egen utredning konstaterar att riskreduceringen inte har framskridit märkbart, utifrån en samlad politisk bedömning godkände tidigarelagt införande av säkerhetsmekanismen och ändring av avtalet om bidrag och förordade förfarandena för undertecknande och ratificering samt behövliga ändringar av de lagar och anvisningar som anknyter till ESM. 

Enligt en bedömning är nettoeffekten av ändringen av fördraget negativ för den finländska banksektorn, om de finländska bankerna bedöms ha en betydligt bättre ekonomisk ställning än övriga banker i euroområdet. De extraordinära bidrag som tas ut till förmån för banksektorn i andra länder kan uppgå till åtminstone flera hundra miljoner euro per år. Betalningen av extra stabilitetsavgifter inverkar negativt på de finländska bankernas lönsamhet och förlusttolerans. Detta påverkar i sin tur deras möjligheter att finansiera kunder och företag i Finland. Dessutom kommer de ökade kostnaderna i sista hand att betalas av finländska bankers kunder exempelvis i form av höjda kund- och serviceavgifter och räntepremier. 

I den tidigare behandlingen av ärendet ansåg grundlagsutskottet att det med avseende på det samlade avtalet och den konstitutionella bedömningen av det inte är utan betydelse att avtalet innehåller en övergångsperiod. Grundlagsutskottet har upprepade gånger fört fram att Finlands budgetsuveränitet bör skyddas så effektivt som möjligt och att det bör ses till att Finlands ansvar för arrangemangen inte ökar på grund av särdragen hos de uppenbarligen komplicerade arrangemangen. 

Debatten om Finlands budgetsuveränitet är inte bara teoretisk. Kristdemokraterna påpekar att borgensförbindelserna inom den offentliga sektorn i Finland ligger på en hög nivå i internationellt perspektiv. Borgensförbindelserna inom Finlands offentliga finanser var i förhållande till totalproduktionen de högsta bland EU-länderna (Eurostat 2018). I riksdagen måste vi se till att åtagandena inte ökar på ett sätt som riskerar finska statens kapacitet att klara av sina skyldigheter enligt grundlagen. 

Under coronakrisen har det dessutom skapats exceptionella ekonomiska instrument, såsom Sure-mekanismen för att minska arbetslöshetsrisken. Sure borde ha förkastats, eftersom det är ett arrangemang som hör till den nationella kompetensen. 

Kristdemokraterna påminner om att borgensförbindelserna inom den offentliga sektorn i Finland ligger på en hög nivå i ett internationellt perspektiv. Borgensförbindelserna inom Finlands offentliga finanser var i förhållande till totalproduktionen de högsta bland EU-länderna (Eurostat 2018). I detta sammanhang beaktas dock inte de ökande EU-exponeringarna, som redan uppgår till flera tiotal miljarder euro. Grundlagsutskottet (GrUU 14/2021 rd — RP 260/2020 rd) instämmer bara delvis i propositionens motivering till lagstiftningsordning. Där står det att i och med beslutet ökar Finlands ansvar inte på ett sätt som kan äventyra finska statens möjligheter att fullgöra sina skyldigheter enligt grundlagen. 

Nödförfarande

Vi kristdemokrater har också framhållit att stabilitetsmekanismen ESM bör bibehållas som ett arrangemang mellan medlemsstaterna, och dess centrala beslutsfattande bör även i fortsättningen basera sig på enhällighet. Nu är det dock möjligt att genom att fatta beslut med kvalificerad majoritet i ett nödförfarande få Finland att bära ansvaret som långivare i sista hand trots att Finland varit emot beviljandet av finansiering, även om Finlands exponeringar inte skulle kunna ökas utöver maximibeloppet i ESM-avtalet. Ansvaret utöver det maximala beloppet förutsätter Finlands samtycke, vilket det politiska trycket kan utlösa, även om det inte vore ekonomiskt klokt. 

Överföringen av EFSF-stöd och konsekvenser för Finlands Greklandssäkerheter

I en tilläggsutredning som utskottet begärde av finansministeriet under den tidigare behandlingen av ärendet konstateras det att om diskussioner om överföring av EFSF-stöden skulle inledas, skulle man samtidigt bedöma olika genomförandealternativ och deras konsekvenser för säkerhetsarrangemanget för Finlands Greklandslån. Om överföringen skulle genomföras, skulle giltighetstiden för säkerhetsarrangemanget förutsätta omförhandling av de avtal om arrangemanget som ingåtts med de grekiska bankerna. Även om de ändringar som gäller Finlands exponeringar begränsas av avtalsbestämmelsens formuleringar om ansvarsbegränsning och minskning av till-läggskapitalandelen i och med återbetalningen av EFSF-lånen, är det klandervärt att konsekvenserna för Finlands säkerhetsarrangemang inte utreddes på förhand. 

Överföringen av EFSF-stöden kräver enhällighet, men som vi såg i beslutet om återhämtningsfonden kan det politiska trycket bli så stort att man inte vågar motsätta sig en ändring. Därför borde också de ekonomiska konsekvenserna av detta scenario ha utretts av finansministeriet.