Med propositionen inhämtar regeringen riksdagens samtycke till en multilateral skattekonvention som Finland undertecknade 2017. Konventionen är en del av OECD:s och G20-ländernas projekt mot skattebaserosion och flyttning av vinster (BEPS), som eftersträvar att minska det internationella skatteundandragandet. 

Som finansutskottet säger i betänkandet möjliggör konventionen att ett stort antal internationella skatteavtal anpassas med hjälp av en enda multilateral konvention, vilket är betydligt lättare än att revidera tiotals avtal separat. Finland har ingått ungefär 80 skatteavtal och i hela världen finns drygt 3 000 skatteavtal. Konventionen ersätter dock inte de bilaterala avtalen, utan den kommer att tillämpas jämsides med dem, förutsatt att båda avtalsparterna har ratificerat konventionen. Alla länder får tillträda konventionen även om de inte i övrigt har deltagit i BEPS-projektet. 

Konventionen är välkommen och bestämmelserna är till största delen en förbättring. 

De gällande skatteavtalen begränsar ofta skatterätten i hemviststaten. I kombination med aggressiv skatteplanering har det försvårat för många mycket resursstarka utvecklingsländer att beskatta ekonomiskt värdeskapande på sitt territorium. I och med att konventionen inskränker möjligheterna att använda vissa metoder för skatteundandragande kan man anta att det stärker skattebasen och ökar beskattningsmöjligheterna i hemviststaten. 

BEPS-projektet har startats av OECD; också de delar i BEPS som gäller skatteavtal har beretts utifrån OECD:s modellskatteavtal. Dessutom är OECD sekretariat för konventionen. Trots att konventionsbestämmelserna kan tillämpas på andra skatteavtal än de som följer OECD-modellen, bekräftar det att OECD fortfarande spelar en stor roll i det globala skattesystemet. Många stater i sydligare länder, forskare och aktörer i det civila samhället har redan länge krävt att länder måste komma överens om spelreglerna för internationell beskattning så att resultatet är multilateralt på riktigt och att exempelvis FN:s skattekommitté och FN:s modellskatteavtal får en starkare ställning. Vi håller med om denna allmänna princip. Utifrån detta är det förståeligt att vissa sydligare länder har haft en reserverad hållning till konventionen. Trots det är konventionsbestämmelserna en uppenbar förbättring om man jämför med nuläget och gällande skatteavtal, också sett ur de flesta utvecklingsländers perspektiv.  

Vilken effekt konventionen har globalt beror på hur många stater som tillträder den och hur heltäckande de tillämpar den. Ju färre länder som är med och ju färre bestämmelser de tillämpar desto mindre roll spelar konventionen. I större skala blir det inte nödvändigtvis lättare att införa restriktioner för aggressiv skatteplanering på det internationella planet och för avtalsshopping, om staterna plockar ut vissa bestämmelser för sig och lämnar omfattande reservationer. Dessutom tillämpar länderna bestämmelserna på olika sätt, vilket gör att de internationella skatteavtalen blir ännu mer komplicerade och röriga. 

Mot denna bakgrund kan man med fog fråga sig varför Finlands regering och finansutskottet väljer en snäv tillämpningslinje. 

Hur konventionen tillämpas i Finland

Som vi säger ovan ges staterna stort handlingsutrymme när det gäller att välja vilka bestämmelser de vill införa. Vår regering har bestämt sig för att ett stycke i ingressen som berör syftet med ett skatteavtal, en allmän bestämmelse om förhindrande av avtalsmissbruk, reviderade bestämmelser om förfarandet vid ömsesidig överenskommelse och en bestämmelse om motsvarande justering i fråga om internprissättning inkluderas i våra skatteavtal. 

Regeringen utnyttjar också möjligheten att utvidga det internationella skiljeförfarandet i tvister. 

Men i vissa fall lämnar regeringen en så kallad reservation, det vill säga låter bli att införa bestämmelserna. Om man bortser från skiljeförfarandet, kan man säga att Finland tillämpar konventionen på miniminivå. Vi avviker från miniminivån egentligen bara när vi vill göra det lättare för företagen att undvika dubbelbeskattning. Även om Finlands avtalsparter i skatteavtal skulle bestämma sig för att införa konventionen i större skala, påverkar det inte de bilaterala skatteavtalen i de frågor där Finland har gjort en reservation. 

Enligt betänkandet är det ofta mer relevant att komma överens om detaljer vid bilaterala förhandlingar om skatteavtal. Samma syn kom också fram i en del av sakkunnigyttrandena. Den synen kan vara motiverad om man ser på frågan från ett snävt nationellt perspektiv och vill lyfta fram företagens intressen, pragmatiska synsätt och kortsiktiga tillämpningsfall. 

Genom att välja ett snävt tillämpningsområde och omfattande reservationer bidrar Finland till att konventionen inte får så stor effekt överlag. Ju fler länder som handlar på samma sätt desto sämre möjligheter har vi att med internationella skatteavtal tygla aggressiv skatteplanering och skattebaserosion. Den multilaterala konventionen ingår också i det regelbaserade multilaterala system som Finlands regering så iögonfallande har åtagit sig att följa. 

Av den anledningen anser vi att Finland bör införa konventionsbestämmelserna så heltäckande som möjligt och tillämpa dem på alla skatteavtal. Merparten av bestämmelserna är i vilket fall som helst av den arten att de kan införas, att Finland redan har åtagit sig att följa dem och att de motsvarar de mål som Finland har satt upp för sina bilaterala skatteavtal. 

Skiljeförfarande

Bestämmelserna om tvistlösning är ett undantag från Finlands njugga linje visavi konventionen. Finland har uppgett sig vilja tillämpa det internationella skiljeförfarandet, när den skattskyldige anser att ett skatteavtal har tillämpats på fel sätt och frågan inte har kunnat lösas via ömsesidig överenskommelse mellan stater. I de gällande skatteavtalen har Finland inga bestämmelser om obligatoriskt skiljeförfarande. 

Skiljeförfarandena begränsar de behöriga nationella myndigheternas befogenheter. I fortsättningen ska ett ärende kunna hänskjutas till internationella skiljedomstolen, också när det finns ett beslut från den högsta rättsinstansen i Finland, eftersom Finland inte utnyttjar möjligheten att undanta ärenden där en domstol eller administrativ besvärsinstans redan har meddelat ett beslut. Dessutom saknas det insyn i skiljeförfarandena, som lägger all makt i händerna på en liten grupp experter på internationell beskattning. 

I stället för att stärka skiljepanelen bör man satsa på att förebygga tvister, och då är det ytterst viktigt att bestämmelserna om flyttning av vinster och fördelning av beskattningsrätten är så tydliga som möjligt. Vi välkomnar att förfarandet för ömsesidiga förhandlingar mellan behöriga myndigheter stärks. Däremot ligger det inte i linje med detta att Finland låter bli att förlänga förhandlingstiden från två till tre år.