I regeringens proposition RP 69/2021 rd till riksdagen föreslås det att ikraftträdandebestämmelsen i den temporära ändringen av mervärdesskattelagen ändras så att den temporära ändringen, som ursprungligen föreslagits i proposition RP 89/2020 rd, förlängs med åtta månader till utgången av december 2021. Den temporära ändringen av mervärdesskattelagen handlar om att inhemsk försäljning av varor som används för att förebygga, testa och behandla covid-19-smitta och gemenskapsinterna förvärv av sådana varor från andra medlemsstater kan befrias från mervärdesskatt på de villkor som anges i den föreslagna 38 c § i mervärdesskattelagen. Om epidemin fortsätter och man förbereder sig på att den accelererar är propositionen nödvändig och motiverad. Propositionen bör dock ändras så att regleringen gäller privata producenter av hälso- och sjukvårdstjänster samt socialvårdstjänster i större utsträckning än vad som föreslås. 

Den föreslagna ändringen innehåller fortfarande en för beskattningspraxis okänd problematisk gränsdragning mellan offentliga och privata hälsovårdstjänster. I mervärdesskattelagen eller beskattningspraxis har gränsdragningen aldrig gjorts på grund av att det är fråga om "en producent av offentliga hälso- och sjukvårdstjänster eller socialvårdstjänster". Således är den ändrade definitionen i mervärdesskattelagens 38 c § 1 mom. 1 punkt i enlighet med proposition RP 89/2020 rd främmande för mervärdesskattelagen och beskattningspraxis. 

Det är särskilt viktigt att företagen utan oskäliga utredningskrav kan följa och iaktta bestämmelserna i skattelagen. På motsvarande sätt ska Skatteförvaltningens skattekontroll i fråga om skatt som betalas på eget initiativ vara effektiv, eftersom det är fråga om ett massförfarande. I sin nuvarande form innebär ordalydelsen i 38 c § i mervärdesskattelagen i värsta fall flera korrigeringar i efterhand för försäljarna från skattefrihet till skatteplikt eller vice versa. Dessutom tvingas säljarna bära en oskäligt stor efterbeskattningsrisk, när beskattningen av försäljningen bestäms utifrån användningsändamålet för köparens masker i stället för köparens status. 

Den begränsning som föreslås i tillämpningsområdet behandlar inte olika aktörer neutralt. Exempelvis coronatest kan ordnas som en del av företagshälsovårdstjänsterna, som produceras av såväl privata aktörer som kommuner, och det är viktigt att skydda personalen mot smitta inom företagshälsovården oberoende av producent. Då skattefriheten endast gäller offentligt producerade tjänster, utgör detta ett neutralitetsproblem mellan företagshälsovårdstjänster som produceras av olika aktörer. 

Regeringens gränsdragning baserar sig på en tolkning enligt vilken kommissionens beslut begränsar möjligheten att utsträcka skattefriheten till att omfatta privata producenter av hälsovårdstjänster. Någon motsvarande tolkning har dock inte gjorts i alla andra medlemsländer. 

Många andra EU-medlemsstater har fastställt en skattesats på 0 procent eller en reducerad skattesats för inhemsk skyddsutrustning och annan utrustning för bekämpning av coronaviruset. Förutom Nederländerna har åtminstone Italien, Österrike, Estland och Irland tillåtit en skattesats på 0 procent för masker eller för masker och skyddsutrustning. Åtminstone Belgien, Frankrike, Grekland, Polen och Portugal har tillämpat en reducerad skattesats. Dessa länder gör ingen åtskillnad mellan privata och offentliga tjänsteleverantörer. Därför finns det inte heller i Finland några grunder för motsvarande gränsdragning utifrån kommissionens riktlinjer. 

Sätten att ordna social- och hälsovårdstjänster är så olika i de olika medlemsstaterna att kommissionen avsiktligt har överlåtit bestämmanderätten till medlemsstaterna till denna del. Tillämpningen av en skattesats på 0 procent på aktörer inom hälso- och sjukvården samt socialvården som står under omfattande offentlig tillsyn är en ekonomisk precisionsåtgärd genom vilken man på ett relativt riktat sätt kan stödja aktörerna och tillsammans bekämpa covid-19-pandemin. 

Det är värt att notera att handsprit och munskydd (mer allmänt: skyddsutrustning) inte nämns i bilagan till mervärdesskattedirektivet — så på motsvarande sätt som att fastställa en skattesats på 0 procent i Finland strider också fastställandet av en reducerad skattesats i princip mot direktivet. Kommissionen har dock konstaterat att den under dessa omständigheter inte kommer att väcka överträdelseförfaranden mot medlemsstaterna. 

Att den temporära skattelagstiftningen baserar sig på en helt ny gränsdragning leder oundvikligen till många gränsdragningssituationer och en risk för efterbeskattning ur företagens synvinkel, vilket också med tanke på Skatteförvaltningens skattekontroll är en synnerligen tung administrativ åtgärd. Utifrån kommissionens och regeringens mål för bekämpning av coronapandemin, mervärdesskatteneutraliteten, tillämpningsområdet för kommissionens beslut och det manuella arbete som föranleds av de föreslagna begränsningarna anser vi att när den temporära ändringen av mervärdesskattelagen förlängs måste lagen korrigeras så att momsbefrielsen tillämpas på de privata aktörer som bedriver social- och hälsovård under myndigheternas godkännande och tillsyn.