Det representativa demokratiska systemet kan kompletteras genom direkt demokrati för att öka medborgarnas möjligheter att påverka. Detta ökar acceptansen bland medborgarna för statssystemet och dess beslut. I ett demokratiskt samhälle är det viktigt att frågor som i vid bemärkelse berör medborgarna tas upp i den offentliga debatten. Medborgarinitiativet är ett viktigt verktyg för deltagardemokrati. 

Rådets beslut om systemet för EU:s egna medel 2021—2027 innehåller förutom normala bestämmelser om grunderna för finansieringen av unionens budget även bestämmelser om utgifterna och finansieringen i återhämtningspaketet, som inbegriper beviljande av en fullmakt för Europeiska unionen att uppta lån på 750 miljarder euro. 

I samband med återhämtningspaketet konstaterade statsrådet i juni 2020 att det är fråga om en helhet av stor ekonomisk och politisk betydelse. Statsrådet framhåller att det finns skäl att föra en tillräcklig offentlig debatt i samband med beredningen, både i hemlandet, i Europa och i riksdagen. Med tanke på beslutens legitimitet behövs en bred acceptans bland allmänheten. (E 64/2020 vp) 

I praktiken har den omfattande medborgardebatt som nämndes i skrivelsen dock nästan helt uteblivit. Grundlagsutskottet har redan tidigare i ett utlåtande fäst kritisk uppmärksamhet vid statsrådets innehållsligt och tidsmässigt omfattande begäran om sekretess. Utskottet betonade att unionen är en till rättsstatsprincipen bunden och demokratisk rättsgemenskap och måste därför fatta grundläggande avgöranden på ett sätt som är juridiskt hållbart och som utgår från en bred demokratisk debatt (GrUU 16/2020 rd). Trots detta fördes det knappast någon offentlig debatt alls om frågan förrän regeringen till riksdagen överlämnade proposition 260/2020 rd om godkännande av beslutet om egna medel, som också innehåller bestämmelser om utgifterna och finansieringen i återhämtningspaketet. 

Vid bedömningen av behovet av att ordna en folkomröstning måste det konstateras att återhämtningspaketet innebär en grundläggande kursändring i fråga om EU:s utveckling. Av principen om tilldelade befogenheter följer att unionen endast kan agera i enlighet med de befogenheter som medlemsstaterna gett den genom fördragen. Befogenheter som inte tilldelas EU i fördragen kvarstår hos medlemsstaterna. Finansieringen av återhämtningspaketet ska dock ordnas genom lån på 750 miljarder euro, trots att unionen enligt fördragen inte har befogenhet att uppta lån. Bemyndigandet för unionen att finansiera sin verksamhet med lån är således inte ett supplement till den behörighet som tidigare överförts till unionen, utan en befogenhet som unionen uttryckligen inte har fått. En fullmakt för unionen att uppta lån på 750 miljarder euro skulle således innebära en faktisk förändring av balansen mellan unionen och dess medlemsstater. 

Återhämtningspaketet kommer också att ändra de grundläggande principerna för unionens verksamhet. Unionen börjar finansiera sin verksamhet genom skuld, och dess upplåning ökar i stort sett 14-faldigt. Inom ramen för återhämtningsinstrumentet ska merparten av fondens medel beviljas som stöd, inte som lån. Då utgör de utgifter för unionens verksamhet. EU:s institutioner, rådet och kommissionen, ansåg fram till sommaren 2020 att fördragen förbjuder unionen att finansiera sin verksamhet genom skuld (artikel 310 i FEUF) och förbjuder unionen och medlemsstaterna att åta sig ekonomiska förpliktelser som en annan medlemsstat har ingått (artikel 125 i FEUF). Beslutet om egna medel innehåller en helt ny tolkning jämfört med denna tidigare praxis. Till denna del är det fråga om en så omfattande ändring av tolkningen av fördragen att den i praktiken kan jämställas med en situation där behörighet överförs till unionen genom en ändring av fördragen. 

Även om unionens verksamhet alltid har innefattat stöd till svagare regioner, har omfattande stimulansåtgärder inte av hävd hört till uppgifterna för unionen och dess finansierings- och budgetsystem. Men nu åtar sig unionen att garantera — och förväntas också i framtiden garantera — de svagare medlemsstaternas ekonomiska hållbarhet vid kriser. Samtidigt ändras användningsändamålet för unionsfinansieringen från finansiering av unionens egna politiska åtgärder till finansiering av medlemsstaternas politiska åtgärder. Finansieringen i återhämtningspaketet riktas nämligen till åtgärder som hör till medlemsstaternas behörighet och som utan återhämtningspaketet skulle finansieras med deras nationella budgetanslag eller med nationell skuldsättning. Till exempel utbildning, hälsa, socialpolitik och arbetsmarknadsrelaterade lösningar hör till den nationella behörigheten. Följaktligen är förändringen i unionens verksamhet i och med återhämtningspaketet principiellt sett mycket betydande. 

Som helhet kommer karaktären av det övergripande systemet för unionens verksamhet att förändras avsevärt till följd av återhämtningspaketet. Det är fråga om en situation som inte kunde förutses i Finland när fördragen ratificerades. 

I regeringens proposition om godkännande av beslutet om egna medel betonas återhämtningspaketets unika karaktär genom följande konstaterande: "Tilläggsanslaget enligt beslutet om egna medel för att hantera konsekvenserna av covid-19- krisen är exceptionella och tillfälliga till sin natur. Upplåningen för att finansiera dem, den tillfälliga höjningen av det totala beloppet egna medel samt medlemsstaternas skyldighet i sista hand att vid behov ställa medel till kommissionens förfogande för att fullgöra de skyldigheter som följer av upplåningen har begränsats till åtgärder som enbart hänför sig till hanteringen av covid-19-krisen, dvs. de har ett mycket begränsat syfte och ett mycket begränsat materiellt tilllämpningsområde. Tidsmässigt har användningen av anslagen begränsats till vad som är nödvändigt för att hantera konsekvenserna av covid-19-krisen. Det är fråga om en riktad och kompletterande finansiering av engångsnatur för att stödja den ekonomiska återhämtningen på grund av att exceptionella händelser, som medlemsstaterna inte har kunnat påverka, orsakar dem svårigheter. Det faktum att arrangemanget är exceptionellt och tillfälligt framhävs också av att det genomförs författningstekniskt genom beslutet om egna medel och att inga ändringar görs i sekundärrätten, för att inte tala om en ändring av grundfördraget." 

I praktiken förnekar statsrådet alltså kategoriskt de mer vittgående konsekvenserna av återhämtningspaketet och anser sig kunna säkerställa att lösningen inte blir ett prejudikat. 

Trots att återhämtningspaketet tekniskt sett bara är en lösning på den aktuella situationen, kommer det i framtiden att uppstå ett stort tryck på motsvarande finanspolitiska åtgärder som finansieras med EU-upplåning och också åtgärder som jämnar ut konjunkturläget i medlemsländerna. Det stödsystem som nu införs och den nya tolkningspraxisen för fördragen kan nämligen lätt påverka förväntningarna på vilka åtgärder som kommer att vidtas vid nya störningar. De skuldsatta länder som får stort stöd kommer sannolikt också i framtiden att lita på att få motsvarande stöd, vilket minskar deras beredskap att genomföra reformer som förbättrar deras förmåga att sköta sin ekonomi och deras skuldhanteringsförmåga. Om så sker kommer det i framtiden att finnas ett större behov av liknande finanspolitiska överföringar mellan medlemsländerna för att förhindra att de nya kriserna förvärras. Många finanspolitiska experter och beslutsfattare i Europa har tolkat återhämtningsfonden så att det är fråga om ett steg mot finanspolitik på EU-nivå, en fiskal union. 

I den offentliga diskussionen på EU-nivå verkar återhämtningspaketet vara allt annat än av engångskaraktär och unikt. Paketet ses som början på en fiskal union och en permanent integration. Återhämtningspaketet är en början på en ny inkomstöverföringsunion som på ett bestående och avgörande sätt kommer att förändra den ekonomiska och monetära unionen och dess regler. Chefen för Europeiska centralbanken har redan föreslagit att man inleder en diskussion om hur modellen med återhämtningsfonder kunde etableras, och enligt Tysklands finansminister är det fråga om en långsiktig strategi som man inte längre kommer att överge. 

Återhämtningspaketet är ett prejudikat som kommer att få omfattande konsekvenser för unionen och dess framtida utveckling. I fråga om finansieringsmodellen och de principiella lösningarna kan återhämtningspaketet i praktiken vara mycket permanent. Även i Finland bör man föra en saklig och offentlig diskussion om dessa konsekvenser och säkerställa att förändringarna har ett brett stöd bland medborgarna. I Finland har statsmakten inte uppmuntrat till en sådan diskussion. 

Återhämtningspaketet sträcker sig över flera årtionden och kommer således att begränsa budgetmakten under en lång tid. Det är därför svårt att fastställa konsekvenserna av det. Finansieringsmodellen ska gälla ända fram till 2058. Återhämtningspaketet kommer på grund av sin storlek och varaktighet att begränsa många framtida regeringars verksamhet. Det är fråga om en betydande begränsning av riksdagens budgetmakt. 

Avsikten är att det gemensamma lånet ska återbetalas under de följande 30 åren. Meningen är att i fortsättningen minska ökningen av medlemsavgifterna i EU-länderna genom att godkänna egna nya inkomstkällor för EU, såsom en plastavgift, utsläppstullar, en digital skatt, en skatt på finansiella transaktioner och en avgift eller skatt för företagssektorn. Ett godkännande av återhämtningspaketet innebär följaktligen preliminärt också ett godkännande av nya EU-skatter. De gemensamma skatterna skulle fördjupa medlemsstaternas integration och förvandla unionen till en tätare ekonomisk union. 

Återhämtningspaketet har också mycket lite att göra med behovet av återhämtning till följd av covid-19-krisen. Maximibeloppen för EU-fondens landsspecifika stöd fastställs utifrån befolkningsmängden, bruttonationalprodukten per invånare och arbetslöshetsgraden 2015—2019. De belopp som betalas ur fonden har inget samband med följderna av pandemin, utan med hur EU-ländernas ekonomier har utvecklats före den. Enligt en utredning som grundlagsutskottet fått fördelas endast 30 procent av medlen på grundval av coronakrisens konsekvenser, och 70 procent av finansieringen från återhämtningsfonden fördelas på grundval av andra kostnader än de som förorsakats av krisen. Även i övrigt har återhämtningspaketets ekonomiska stimulanseffekt i EU uppskattats vara liten, och paketet kan enligt finansministeriets uppskattning inte förväntas öka Finlands export nämnvärt. 

Det bör noteras att det ännu inte var möjligt att förutse coronakrisen och återhämtningspaketet vid riksdagsvalet 2019. Före valet förhöll sig partierna synnerligen negativt till gemensam skuld, och denna utgångspunkt återspeglas också i regeringsprogrammet och regeringens färska EU-redogörelse. Statsrådets folkmandat är därför svagt när det handlar om att ändra EU:s riktning och godkänna gemensamma lån, vilket återhämtningspaketet innebär. Denna bedömning påverkas också av att det förhandlingsresultat som framgår av regeringens proposition om godkännande av beslutet om egna medel på många sätt är problematiskt i förhållande till grundlagsutskottets konstitutionella bedömning i utlåtandena GrUU 16/2020 rd och GrUU 14/2021 rd. I det sistnämnda utlåtandet konstaterar grundlagsutskottet att det i återhämtningspaketet är fråga om ett arrangemang som med avseende på Finlands suveränitet de facto kan jämställas med en betydande överföring av behörighet till Europeiska unionen, och förslaget om detta måste godkännas i riksdagen genom ett beslut fattat med minst två tredjedelar av de avgivna rösterna. 

Dessa omständigheter och de synpunkter som statsrådet själv framfört om vikten av en omfattande medborgardebatt talar för att en folkomröstning ska ordnas på det sätt som föreslås i initiativet.