Allmänt
Regeringen föreslår en övergripande revidering av namnlagstiftningen. Bakgrunden till det är att det finns ett behov av att uppdatera den gällande lagstiftningen så att den motsvarar förändringarna i samhället. Revideringen tar hänsyn bland annat till de förändrade familjestrukturerna, den mer internationella befolkningen och den allmänna strävan till en mer individuell namngivning. Dessutom syftar propositionen till att gallra ut överlappande myndighetsfunktioner och utveckla en snabbare och tydligare behandling av namnfrågor.
Lagutskottet anser att propositionen behövs och fyller sitt syfte och tillstyrker lagförslagen men med följande anmärkningar och mindre ändringsförslag.
Förnamn
Bestämmelser om förnamn finns i 1—3 § i förslaget till lag om för- och efternamn. Absoluta krav är att förnamnen får vara högst fyra till antalet, att förnamnet inte kan väcka anstöt eller medföra olägenhet och att namnet inte är uppenbart olämpligt som förnamn (1 §). Avvikelser från dessa absoluta krav får inte göras. Regleringen motsvarar i stora drag nuläget, med undantag av att maximiantalet förnamn höjs från nuvarande tre till fyra.
I den föreslagna 2 § föreskrivs om krav på förnamn som kan godkännas efter prövning. Avvikelse från dessa krav kan göras på de grunder om vilka det föreskrivs i 3 §. Ett förnamn kan godkännas efter prövning exempelvis om det är etablerat bland personer av samma kön (2 § 1 mom. 2 punkten). Den föreslagna bestämmelsen innebär att förnamnens könsbundenhet bevaras som huvudregel. I propositionen motiveras detta med att könsindelning åtminstone ännu för närvarande är en betydande del av möjligheten att identifiera en person vid socialt umgänge och en del av sättet att skapa en personbeteckning (s. 23). Dessutom motiveras det med att det i befolkningsdatasystemet förutom könskodade namn också har antecknats ett växande antal könsneutrala namn. Sådana namn kan inte anses vara vedertagna bara för det ena könet utan ska kunna användas av båda könen.
Efter bedömning av de samlade utredningarna har utskottet stannat för att stödja bevarandet av förnamnens könsbundenhet. Utskottet anser att propositionen korrekt beaktar å ena sidan människors varierande intressen och personliga situation och å andra sidan även de rådande förhållandena i samhället, jämställdheten mellan könen och i synnerhet barnets bästa. I sin bedömning av frågan har utskottet fäst uppmärksamhet vid följande omständigheter.
En sak som talar för att bevara förnamnens könsbundenhet är att förnamnen också i dag ofta är eller blir etablerade främst för det ena könet. Så är det också i många andra länder. Av de elva referensländer för vilka situationen utretts i samband med beredningen av propositionen är det bara i Sverige som förnamnens könsbundenhet uttryckligen har slopats.
Utskottet har också tagit hänsyn till att förslaget tydligare än i nuläget gör det möjligt att avvika från könsbundenheten för förnamn. Ett förnamn som är vedertaget för det ena könet kan godkännas för det andra könet för det första om förnamnet enligt uppgifter i befolkningsdatasystemet redan bärs av fem levande personer av samma kön (3 § 1 punkten). Den här grunden för undantag är ny men baserar sig delvis på gällande tillämpningspraxis. Förslaget betyder att om ett namn bärs av minst fem levande personer av samma kön som den sökande, kan namnet godkännas. Det finns inget behov av att åberopa någon annan grund för undantag eller lägga fram någon annan utredning. Denna grund gör det enklare att använda ett namn som är etablerat för det andra könet.
Bakgrunden till att det fastställts en numerisk gräns är enligt uppgift till utskottet behovet av att säkerställa dels en enhetlig och transparent tillämpning, dels digitaliseringen av namnansökningarna. Utskottet menar att det är motiverat med en numerisk gräns. Likaså är det motiverat att den numeriska gränsen lagts vid fem. Därigenom uppstår ingen alltför hög tröskel för tillämpningen av undantagsgrunden. Att den numeriska gränsen uppnås betyder dock inte att ett förnamn på den grunden anses vara etablerat för det aktuella könet. Huruvida ett förnamn är etablerat eller inte bedöms utifrån de förnamn som är antecknade i befolkningsdatasystemet (RP, s. 40 och 41).
Undantag från könsbundenheten är möjliga också om något annat särskilt skäl föreligger (3 § 4 punkten). Bestämmelsen kan bland annat tillämpas i fall där en person på grund av sin könsidentitet vill ha ett namn som är etablerat för det andra könet. Tillämpningen av bestämmelsen är inte kopplad till fastställandet av en persons könstillhörighet utan kan också tillämpas på andra fall som anknyter till könsidentiteten. Det enda som är avgörande vid tillämpningen av denna grund för undantag är att den sökande på ett tillförlitligt sätt visar på sin erfarenhet om sin könstillhörighet (RP s. 43). Det kräver avsevärt mindre utredningar angående personens könsidentitet än vad som behövs i dag. Bakgrunden till den sänkta beviströskeln är den varierande praxisen när det gäller tillämpningen av den gällande namnlagen. Av lagens ordalydelse eller dess motiv går det inte att sluta sig till vilket slag av utredning som ska läggas fram till grund för ansökan. Dessutom behandlas en del av ärendena av nämnden för namnärenden, medan andra ärenden avgörs självständigt av magistraten, i det fall att det till ansökan fogats en medicinsk utredning av att personen ansökt om fastställande av könstillhörigheten enligt lagen om fastställande av transsexuella personers könstillhörighet (563/2002, nedan translagen). Att en person ansökt om fastställande av könstillhörighet betyder å andra sidan inte alltid att könstillhörigheten fastställs. Det har därför i tillämpningspraxis delvis förblivit oklart vilka situationer som kräver en medicinsk utredning och i vilka situationer det räcker med en enklare utredning eller någon annan orsak i anknytning till könsidentiteten. Med hänsyn till de praktiska erfarenheterna av att gällande reglering och praxis är snäv och till att beviströskeln varierar menar utskottet att propositionen till denna del är motiverad förbättrar de sökandes ställning.
Sammantaget anser utskottet att de föreslagna grunderna för undantag ger behöriga och tillräckliga möjligheter till avvikelser från huvudregeln att förnamnet är könsbundet. De möjliggör bland annat att ett förnamn kan bestå av ett namn som är etablerat för båda könen eller för någotdera könet eller av ett namn som inte är etablerat för någotdera könet eller av en kombination av de föregående. Exempelvis kan ett intersexuellt barn ges en sådan namnkombination, om det bedöms att det är i enlighet med barnets bästa.
Vid bedömningen av frågan om förnamnets könsbundenhet har utskottet utöver det som sagts ovan fäst uppmärksamhet vid riskerna med att slopa detta krav. Enligt utredning kan ett slopande av könsbundenheten nämligen leda till att myndigheterna inte kan förhindra att ett barn ges ett namn som i realiteten är etablerat enbart för det ena könet trots att namnet kan leda till en kontroversiell situation med tanke på barnets bästa. Det beror på att ett sådant resultat inte kan förhindras enbart på grund av de absoluta kraven i den föreslagna 1 §. Utskottet menar att ett sådan utveckling inte är önskvärd.
Efternamn
I propositionen föreslås det ett flertal ändringar i lagstiftningen om efternamn. Bland annat utökas möjligheterna att bilda en efternamnskombination av två olika efternamn och ges möjlighet att i samboförhållanden och registrerade partnerskap ta ett gemensamt efternamn och att ge barn ett efternamn som följer namnkulturen i en främmande stat. Förslagen har beaktat att familjestrukturerna har förändrats och familjerna blivit mer internationella, vilket återspeglas i strävan att främja en omfattande valfrihet och stärka jämställdheten och likabehandlingen.
En efternamnskombination kan enligt 5 § i förslaget till lag om för- och efternamn bildas av två olika efternamn som en person enligt den föreslagna lagen har rätt att använda. Efternamnskombinationer är till sin form kombinationer av två efternamn som förenas med ett bindestreck eller särskrivs. Ordningsföljden mellan namnen är valfri. Det innebär att när äktenskap ingås kan en efternamnskombination bildas av det egna namnet och makens namn men också av vilket som helst av två efternamn som personen genom ansökan är berättigad till. Den som är myndig kan exempelvis bilda en efternamnskombination av det egna nuvarande efternamnet och av en far- eller morförälders namn eller av två nybildade efternamn. Av exempelvis efternamnen Andersson och Pettersson kan följande efternamnskombinationer bildas: Andersson-Pettersson, Pettersson-Andersson, Andersson Pettersson, Pettersson Andersson.
Förslaget gör det möjligt att ge barnet en efternamnskombination när föräldrarna inte har gemensamt efternamn. Avsikten är att framhålla barnets bästa, eftersom den föreslagna bestämmelsen möjliggör att båda föräldrarna får namngemenskap med barnet. Om föräldrarna har en gemensam efternamnskombination, bör det dock noteras att också barnet får den efternamnskombinationen. Om båda föräldrarna har olika efternamnskombinationer, kan en efternamnskombination för barnet bildas genom att ta ett efternamn från vardera förälderns efternamnskombination.
I propositionen föreslås det inga ändringar i den gällande namnlagens skydd för efternamn. Såsom nytt släktnamn kan i dag inte godkännas släktnamn som i Finland finns antecknade i befolkningsdatasystemet, och inte heller namn som enligt vad som är allmänt känt är vedertagna i en viss inhemsk eller utländsk släkt. I Sverige, Norge och Danmark har man slopat skyddet för de allra vanligaste efternamnen.
Under beredningen av propositionen övervägdes möjligheten att frångå skyddet för befintliga efternamn i fråga om de vanligaste efternamnen. En sådan ändring skulle ha medfört att en stor mängd efternamn hade kunnat väljas fritt av vem som helst. Dock stannade man under beredningen för att bevara skyddet för efternamn i nuvarande omfattning, eftersom de finländska efternamnen avviker betydligt från namnbruket i de övriga nordiska länderna och det övriga Europa på så sätt att de äldsta finska bondesläktnamnen i vissa fall har gått i arv i släkterna sedan 1200-talet. Att slopa skyddet för enbart de allra vanligaste efternamnen hade också varit problematiskt från jämlikhetssynpunkt.
Lagutskottet har efter prövning stannat för att stödja bevarandet av skyddet för efternamn på det sätt som föreslås i propositionen. Utskottet har också beaktat att den föreslagna regleringen tillåter undantag från huvudregeln om skydd för efternamn på olika grunder (16 § i lagförslag 1). Syftet med möjligheten till undantag är att säkerställa att bland annat den faktiska mångfalden inom familjeförhållandena kan beaktas, liksom även säkerhetsaspekterna (RP, s. 51). Eftersom undantagsgrunderna är vittomfattande bedömer utskottet att behovet av att göra alla efternamn eller de allra vanligaste efternamnen tillgängliga är litet.
I den gällande lagen finns en bestämmelse enligt vilken domstolen efter att faderskap upphävs kan besluta att barnet ska vara skyldigt att anta det släktnamn som dess mor hade när barnet föddes. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i lagförslaget. Syftet är att värna barnets bästa, eftersom det släktnamn som barnet fått redan kan ha blivit en del av dess identitet (RP, s. 20). Enligt uppgift har barnets namn ändrats i ett fall under de senaste tio åren på grund av talan om upphävande av faderskap. Lagutskottet ser den valda lösningen som motiverad.
Barnets bästa
I frågor som gäller för- och efternamn är det särskilt viktigt att beakta barnets rättsliga ställning, eftersom barnets namn är en viktig del av dess identitet. Av betydelse för den föreslagna regleringen är bland annat FN:s konvention om barnets rättigheter.
Syftet med propositionen är att stärka beaktandet av barnets bästa i beslutsfattandet om barnets namn (RP, s. 22). Regleringen utgår bland annat från att barnet har rätt till ett eget namn, rätt till namngemenskap med den ena föräldern eller båda föräldrarna och rätt att bli hörd. I lagförslaget finns dock ingen uttrycklig bestämmelse om att det namn som ges barnet inte får strida mot barnets bästa eller att en ändring av barnets namn måste vara till barnets bästa. Å andra sidan har barnets bästa och barnets rättigheter särskilt beaktats i ett flertal av den föreslagna lagens materiella bestämmelser och förfarandebestämmelser (bl.a. 1—3, 6—8, 16—18, 20, 27—30 och 43—45 §) och beaktandet av barnets bästa framhålls i motiveringarna till dessa. Exempelvis ska det vid bedömningen av den olägenhet ett förnamn kan medföra ges vikt vid huruvida det är fråga om en myndig person som ansöker om namnet för egen del eller om namnet ska ges ett barn (RP, s. 23). Det betyder att om ansökan gäller namn till ett barn, ska vid bedömning av olägenheten särskild vikt läggas vid att barnets bästa tillgodoses. Efter bedömning av de föreslagna bestämmelserna och motiven till dem menar utskottet att den föreslagna regleringen är ändamålsenlig.
Den föreslagna regleringen utgår från att barnets vårdnadshavare är dess lagliga företrädare. Huvudregeln är att de lagliga företrädarna för barnets talan i samband med beslut som gäller barnet, och vårdnadshavarna ska då beakta exempelvis lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt (361/1983) och dess bestämmelser om att trygga en balanserad utveckling för barnet enligt dess behov och önskemål. Det är alltså i första hand barnets vårdnadshavare och i sista hand myndigheterna som ska bedöma och tillgodose barnets bästa.
Barnets åsikter ska dock tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Det har i propositionen (44 § i lagförslag 1) beaktats på så sätt att en minderårig som har fyllt 15 år har rätt att vid sidan av vårdnadshavaren självständigt föra sin talan. Ger vårdnadshavaren eller en annan laglig företrädare inte sitt samtycke till ändringen av namnet för en minderårig som har fyllt 15 år, är den minderåriges åsikt avgörande. Därmed anses en minderårig som har fyllt 15 år tillräckligt mogen för att förstå namnärendets betydelse och kan självständigt fatta beslut i frågan. Också minderåriga som är yngre än 15 år beaktas i propositionen. Enligt huvudregeln kan en ändring av en minderårigs namn inte utan dennes skriftliga samtycke godkännas om den minderårige har fyllt 12 år. Namnet på en minderårig som är yngre än 12 år kan inte heller ändras mot barnets vilja, om barnet är så utvecklat att avseende kan fästas vid hans eller hennes vilja. Utskottet konstaterar att de föreslagna åldersgränserna grundar sig på den gällande namnlagstiftningen och följer logiken i den övriga lagstiftningen. Utskottet har ingenting att invända mot dem.
Av betydelse för barnets bästa är också bestämmelsen om att en ändring av en minderårigs namn inte kan godkännas utan särskilda skäl, om barnets för- eller efternamn har ändrats tre gånger innan han eller hon fyller 12 år (45 §). Bestämmelsen är ny och syftar till att möjliggöra de mest allmänna namnändringssituationerna men samtidigt förhindra att barnets namn omotiverat ändras upprepade gånger.
Avgiftsfrihet för ansökningar
Enligt propositionen är huvudregeln att avgift inte tas ut för en anmälan, medan det däremot tas ut en avgift för ett beslut med anledning av en ansökan. Bestämmelser om avgiftens storlek finns i lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992) och i de författningar på lägre nivå som utfärdats med stöd av den (28 § 1 mom. i lagförslag 1). I vissa fall tas avgift inte ut heller för ansökan (2 mom.) De här undantagen är i huvudsak av den typ som enligt gällande lagstiftning kan behandlas som avgiftsfria anmälningsärenden. Syftet är att behandlingen av dessa ärenden också i fortsättningen ska kunna behandlas avgiftsfritt när de anhängiggjorts genom ansökan.
Vidare föreslås det i propositionen en i jämförelse med nuläget ny bestämmelse om avgiftsfri behandling av en ansökan om ändring av förnamn, genom vilken sökanden i samband med eller efter fastställande av könstillhörighet ändrar sitt förnamn för att motsvara den könstillhörighet som sökanden antecknats enligt i befolkningsdatasystemet (28 § 2 mom. 7 punkten). För att ansökan om förnamn ska vara avgiftsfri krävs alltså att den görs i samband med eller efter ansökan om fastställande av könstillhörighet. Bestämmelsen hindrar inte att förnamnet ändras redan före ansökan om fastställande av könstillhörighet, men då tas det ut en avgift för behandling av ansökan. Det grundar sig enligt propositionsmotiven på att undantaget från förnamns könsbundenhet då kräver att ärendet prövas av myndigheten (RP, s. 62).
Utskottet har vid behandlingen av propositionen diskuterat huruvida avgiftsfriheten för ansökningar bör utvidgas till fall där ansökan om ändring av namn görs före fastställandet av könstillhörighet eller rentav till alla sådana fall där namnansökan grundar sig på personens könsidentitet. Det senare är dock inte motiverat, eftersom det skulle utvidga avgiftsfriheten väsentligt. Dessutom skulle det utöka magistratens utredningsuppgifter och därmed dess arbetsbörda betydligt, eftersom det i praktiken inte alltid står klart i vilka fall en namnändring är kopplad till könsidentiteten. En ändring av bestämmelsen skulle alltså ha konsekvenser också för magistraternas anslagsbehov.
Att utvidga avgiftsfriheten till fall där namnansökan lämnas före fastställandet av könstillhörighet skulle å sin sida kräva en bedömning av i vilket läge fastställandet av könstillhörighet kan anses så sannolikt att det kan utgöra grund för avgiftsfrihet. Enligt uppgift är dock fastställandet av könstillhörighet enligt translagen en lång process som består av många steg, och processen leder inte alltid till att könstillhörigheten fastställs. Dessutom borde det till stöd för att namnansökan ska vara avgiftsfri visas att personen faktiskt ansökt om fastställande av könstillhörighet, trots att något sådant bevis enligt vad som sägs ovan inte längre ska krävas till stöd för en egentlig namnansökan. Att utvidga avgiftsfriheten till denna typ av fall skulle därför urvattna propositionens strävan att slopa det krav på bevis som nu gäller vid namnansökan som grundar sig på könsidentitet. Som konstaterats ovan anser också utskottet att denna strävan är mycket välkommen. Utskottet ser det därför inte som motiverat eller ändamålsenligt att i bedömningen av avgiftsfrihet för ansökningar införa ett beviskrav.
Utskottet har därför kommit fram till att det inte är motiverat att utvidga avgiftsfriheten för namnansökningar utöver det som föreslås i propositionen. Lagutskottet framhåller att de ansökningsärenden som föreslås vara avgiftsfria gäller fall där en förändring i personens förhållanden kan konstateras i uppgifterna i befolkningsdatasystemet eller som myndigheten annars känner till. Magistraternas behandling av ansökningar är därför summarisk och kräver inte prövning av enskilda fall.
Namngivning av barn som dött före förlossningen
Ett barn som dött före förlossningen kan enligt gällande lagstiftning inte namnges på så sätt att namnet meddelas magistraten och införs i befolkningsdatasystemet. Propositionen medför ingen ändring i detta rättsläge. Bakgrunden till det är enligt uppgift att namnets rättsverkningar anknyter till den anteckning som görs i befolkningsdatasystemet. I befolkningsdatasystemet införs endast uppgifter om levande födda barn, vilket grundar sig på att de rättigheter som lagstiftningen ger och de skyldigheter den påför endast hänför sig till levande personer.
Enligt utskottets uppfattning kan det dock vara viktigt för föräldrarna att ge ett dödfött barn ett namn, även om namnet inte kan meddelas magistraten eller föras in i befolkningsdatasystemet och även om namngivningen inte är förknippad med några rättsverkningar enligt lagstiftningen. Utskottet menar att varken den föreslagna namnlagstiftningen eller bestämmelser i andra lagar ställer några hinder för detta. Namngivningen är i dessa fall dock inte förknippad med några rättsverkningar, så det är inte nödvändigt eller ändamålsenligt att föreskriva särskilt om det.